I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till
riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen.
Utskottet framhåller i anslutning till riktlinjerna för den
ekonomiska politiken att flera faktorer talar för att den
internationella lågkonjunkturen nu kommer att brytas och att den
enligt flera bedömningar sålunda varken blir lång eller djup.
Framtidsutsikterna har härigenom förbättrats markant för den
svenska ekonomin. Men Sverige befinner sig i en lågkonjunktur
och läget på arbetsmarknaden är oroande. Utskottet understryker
att den nuvarande situationen på arbetsmarknaden ställer stora
krav på arbetsmarknadspolitiken. Full sysselsättning är det
centrala målet för den ekonomiska politiken.
Om sysselsättningen även framdeles skall kunna hävdas måste
inflationsbekämpningen ges högsta prioritet. Sverige har
passerat vändpunkten när det gäller inflationen. Framför oss
ligger nu en period med betydligt lägre prisstegringar. Men om
denna positiva utveckling inte skall brytas krävs en fortsatt
stram finanspolitik och ett fortsatt målmedvetet arbete med att
effektivisera den offentliga sektorn. För 80% av
arbetsmarknaden har nu stabiliseringsavtal träffats med syfte
att växla om från inflationslöner till reallöner. Utskottet
understryker vikten av att resterande delar av arbetsmarknaden
ansluter sig till stabiliseringsavtalet. Utskottet föreslår att
regeringen under hösten för riksdagen redovisar en samlad
bedömning av stabiliseringsavtalets resultat.
Utskottet avstyrker de förslag till allmänna riktlinjer för
den ekonomiska politiken som redovisas i de borgerliga
partiernas motioner samt i vänsterpartiets och miljöpartiets
motioner.
Reservationer avges av moderata samlingspartiet, folkpartiet
liberalerna och centern gemensamt samt av vänsterpartiet och
miljöpartiet de gröna var för sig.
I avsnittet om riktlinjer för budgetregleringen konstaterar
utskottet att aktuella beräkningar som gjorts över
budgetutvecklingen visar på ett kraftigt försämrat budgetsaldo.
Därmed skärps kraven på budgetpolitiken. Den strama
budgetpolitiken måste således fullföljas. Ansträngningarna att
komma till rätta med underskottet i statsfinanserna måste ges
hög prioritet. Något utrymme för ofinansierade reformer finns
inte. Det innebär att alla nya utgiftsåtaganden och alla
skattesänkningar till fullo måste finansieras genom
effektiviseringar och besparingar inom befintliga
utgiftsområden. Samtidigt måste hänsyn tas till att det totala
skattetrycket inte får öka. Vidare gäller alltjämt att
budgetpolitiken måste inordnas i en allmän strävan att dämpa
kostnadsutvecklingen, återställa balansen och främja en varaktig
tillväxt i ekonomin.
Utskottet avstyrker de förslag till riktlinjer för
budgetpolitiken som redovisas i de borgerliga motionerna, i
vänsterpartiets och miljöpartiets motioner.
Reservationer lämnas från moderata samlingspartiet och
folkpartiet liberalerna gemensamt samt från centern,
vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna var för sig.
Inom följande områden framlägger utskottet förslag som går
utöver vad som föreslås i propositionen.
Sänkning av mervärdeskatten (s. 64--67 och 68)
Utskottet föreslår med anledning av yrkanden i motioner från
centern, vänsterpartiet och miljöpartiet att riksdagen hos
regeringen begär förslag om en sänkning av mervärdeskatten på
livsmedel och serveringstjänster till 18% från den 1 januari
1992. Skatten på övriga varor bör vara 25% även efter den 1
januari 1992.
Reservationer på denna punkt har lämnats av moderata
samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centern,
vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna.
Företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet
liberalerna, centern och miljöpartiet de gröna föreslår i en
reservation ett särskilt tillkännagivande till regeringen om
turistnäringen.
Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (s. 62--64)
Utskottet anser i likhet med regeringen att den vikande
sysselsättningen på byggområdet gör det motiverat att avveckla
investeringsskatten redan till sommaren. Skattebefrielsen skall
omfatta alla byggprojekt som påbörjats efter den 1 juli 1991.
Genom ett utskottsinitiativ föreslår utskottet en jämkning i
regeringens förslag så att avvecklingen av investeringsskatten
även omfattar etappbyggda projekt som återupptas efter den 1
juli.
Investeringsbidrag till bostadsbyggande (s. 98--101)
Regeringen har i kompletteringspropositionen föreslagit att
investeringsbidraget till bostadsbyggande skall minskas från
9,7% till 9,0%. Åtgärden är avsedd att finansiera vissa
insatser för de sämst ställda pensionärerna. Med hänsyn till att
kostnaderna för en av dessa insatser, det särskilda
bostadstillägget till folkpension, förutses bli mindre än vad
man tidigare räknat med, föreslår utskottet att
bidragsminskningen begränsas. Investeringsbidraget till
bostadsbyggande bör således enligt utskottets förslag sänkas
till 9,3% från den 1 juli 1991.
Studerandehälsovården (s. 88--89)
På förslag i en motion från vänsterpartiet föreslår
finansutskottet att ytterligare 3 milj.kr. anvisas för
studerandehälsovården.
Avskattning av företagens reserver (s. 84--85)
Med anledning av att riksdagen tidigare beslutat att medel
till infrastrukturinvesteringar skall anvisas över ett anslag på
statsbudgeten i stället för ur en särskild infrastrukturfond
föreslår utskottet med stöd av initiativrätten att de inkomster
som skulle finansiera fonden, nämligen de medel som flyter in
från avskattningen av företagens reserver, skall föras upp på
statsbudgeten.
Kartläggning av subventioner (s. 75--76)
Med anledning av en motion från allmänna motionstiden, Fi715
av Daniel Tarschys och Anne Wibble (fp), föreslår utskottet att
en kartläggning görs av de statliga subventionerna. Regeringen
bör med utgångspunkt i första hand från befintligt material
lämna en redogörelse över vad som är möjligt att redovisa och
eventuellt lämna ett förslag till hur en subventionsrapport
skulle kunna utformas.
Uppdelning av drift- och investeringsutgifter (s.76--78)
I en motion T54 av Lars Tobisson m.fl. (m) föreslås att
budgeten uppdelas i en drift- och kapitalbudget. Utskottet delar
motionärernas uppfattning att man bör särskilja investeringarnas
realekonomiska effekter från de effekter konsumtionsutgifterna
har. Utskottet föreslår att den av riksdagen tillsatta
utredningen om riksdagens budgetbehandling bör studera även
dessa frågor.
Övriga förslag
I övrigt tillstyrker utskottet i detta betänkande de förslag
som framläggs i kompletteringspropositionen del I.
Propositionens del II Omställning och minskning av den statliga
administrationen behandlas i betänkandet 1990/91:FiU37.
Till detta betänkande har fogats 47 reservationer och 9
särskilda yttranden. En lista över dessa återfinns i
innehållsförteckningen.
Inledning
Remittering av proposition 150 jämte motioner
Proposition 150 har i sin helhet -- del I Reviderad finansplan
m.m. och del II Omställning och minskning av den statliga
administrationen -- hänvisats till finansutskottet som har
beslutat att överlämna vissa delar av propositionen enligt
följande:
Bilaga I:3 Socialdepartementet
till socialutskottet, i vad avser avsnitt 3 Statligt stöd till
vårdgaranti år 1992 och avsnitt 4 Ekonomisk reglering av
äldrereformen m.m.
Bilaga I:4 Finansdepartementet
till socialutskottet, i vad avser avsnitt 3 Ekonomisk
reglering av äldrereformen m.m.
Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet
till utbildningsutskottet, med undantag av punkt F1.
Bilaga II:7 Utbildningsdepartementet
till utbildningsutskottet, i vad avser avsnitt 2 Den statliga
skoladministrationen och avsnitt 3 Grundläggande
högskoleutbildning och forskning och forskarutbildning (mom.
1--6 i hemställan).
Med anledning av proposition 150 har följande motioner väckts:
1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),
1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c),
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v),
1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp),
1990/91:Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.
(m),
1990/91:Fi41 av Anne Wibble m.fl. (fp),
1990/91:Fi42 av Margit Gennser och Nils Fredrik Aurelius (m),
1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m),
1990/91:Fi44 av Gullan Lindblad m.fl. (m),
1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m),
1990/91:Fi46 av Leo Persson m.fl. (s),
1990/91:Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp),
1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp),
1990/91:Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m),
1990/91:Fi50 av Anne Wibble m.fl. (fp),
1990/91:Fi51 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp,m,c),
1990/91:Fi52 av Sigge Godin m.fl. (fp),
1990/91:Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp),
1990/91:Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp),
1990/91:Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp),
1990/91:Fi56 av Bengt Hurtig och Bertil Måbrink (v),
1990/91:Fi57 av Lars Werner m.fl. (v),
1990/91:Fi58 av Barbro Sandberg (fp),
1990/91:Fi59 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c),
1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c,s),
1990/91:Fi61 av Jan Hyttring och Stina Gustavsson (c),
1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c),
1990/91:Fi63 av Karin Israelsson m.fl. (c),
1990/91:Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c),
1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c),
1990/91:Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c),
1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),
1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),
1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m),
1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m),
1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp),
1990/91:So99 av Hans Göran Franck och Lars Leijonborg
(s,fp),
1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (s),
1990/91:So101 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c),
1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c,fp),
1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c),
1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s),
1990/91:Ub191 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m),
1990/91:Ub192 av Mats Lindberg m.fl. (s),
1990/91:Ub193 av Mats Lindberg m.fl. (s),
1990/91:Ub194 av Siw Persson och Kjell-Arne Welin (fp),
1990/91:Ub195 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),
1990/91:Ub196 av Britta Bjelle (fp),
1990/91:Ub197 av Björn Samuelson m.fl. (v),
1990/91:Ub198 av Larz Johansson m.fl. (c).
Motionerna har hänvisats enligt följande:
till socialutskottet motionerna So96--So104,
till utbildningsutskottet motionerna Ub191--Ub198,
i övrigt till finansutskottet.
Utbildningsutskottet har därefter till finansutskottet
överlämnat motion Ub197 yrkande 5.
Finansutskottets behandling
Finansutskottet behandlar
proposition 150 bilaga I:1 Reviderad finansplan
i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om
statsbudgetens inkomster för budgetåret 1991/92 (1990/91:FiU39),
i vad avser hemställan under 4 och 5 i sitt betänkande om
statsbudgetens utgifter för budgetåret 1991/92 (1990/91:FiU40),
i vad avser hemställan under 6 och 7 i sitt betänkande om
anslag till räntor på statsskulden, m.m. (1990/91:FiU38),
i vad avser hemställan under 17 i sitt betänkande om statliga
betalningar och postgirot (1990/91:FiU34),
proposition 150 Del II Omställning och minskning av den
statliga administrationen i sitt betänkande 1990/91:FiU37.
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1990/91:100 bilaga 15 Civildepartementet
i vad avser punkt C14 Täckning av merkostnader för löner och
pensioner m.m.,
dels proposition 1990/91:150
(kompletteringspropositionen), delIReviderad finansplan m.m.
bilaga I:1 Reviderad finansplan, i vad avser momenten 1--2,
8--16 och 18--25,
bilaga I:2 Utrikesdepartementet,
bilaga I:3 Socialdepartementet, med undantag av avsnitten 3
och 4 som överlämnats till socialutskottet,
bilaga I:4 Finansdepartementet, med undantag av avsnitt 3 som
överlämnats till socialutskottet,
bilaga I:5 Utbildningsdepartementet, i vad avser punkt F1,
bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet,
bilaga I:7 Bostadsdepartementet,
bilaga I:8 Civildepartementet,
dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna
1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),
1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser
yrkandena 1, 2 och 4--7,
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v), i vad avser yrkandena
1--11 och 14,
1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp), i vad avser
yrkandena 1--7,
1990/91:Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.
(m),
1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m),
1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m),
1990/91:Fi46 av Leo Persson m.fl. (s),
1990/91:Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp),
1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp), i vad avser
yrkandena 1 och 3--5,
1990/91:Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m),
1990/91:Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp),
1990/91:Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp),
1990/91:Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp),
1990/91:Fi57 av Lars Werner m.fl. (v),
1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c,s),
1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c),
1990/91:Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c), i vad avser yrkande 3,
1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c),
1990/91:Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c),
1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),
1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),
1990/91:Ub197 av Björn Samuelson m.fl. (v), i vad avser
yrkande5,
dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna
1990/91:Fi715 av Daniel Tarschys och Anne Wibble (fp),
1990/91:Sk317 av Carl Bildt m.fl. (m), i vad avser yrkande 4,
1990/91:Sk431 av Erling Bager m.fl. (fp),
1990/91:Sk434 av Olof Johansson m.fl. (c), som överlämnats av
skatteutskottet,
dels den med anledning av proposition 1990/91:87 väckta
motionen
1990/91:T43 av Lars Tobisson m.fl. (m), i vad avser yrkande 2,
som överlämnats av trafikutskottet.
Regeringens lagförslag
Regeringens i proposition 150 framlagda lagförslag återfinns i
bilaga 1 till detta betänkande.
Yttranden
Finansutskottet har berett övriga utskott tillfälle att
avge yttrande över de förslag i proposition 150 jämte motioner
som rör resp. utskotts beredningsområde.
De av utskotten avlämnade yttrandena (1990/91:SkU6y,
1990/91:UU4y och 1990/91:AU5y) återfinns i bilagorna 3--5
till betänkandet.
Utskottet har inhämtat yttranden från riksgäldskontoret
och riksrevisionsverket över den med anledning av
proposition 1990/91:87 väckta motionen 1990/91:T43, i vad avser
yrkande 2 om en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en
kapitalbudget.
Riksgäldskontorets och riksrevisionsverkets yttranden
återfinns i bilaga 6 till betänkandet.
Propositionernas förslag
Proposition 100
I proposition 100 bilaga 15 Civildepartementet har
regeringen under punkt C14 -- efter föredragning av statsrådet
Bengt K Å Johansson (s. 46--47) -- föreslagit riksdagen att till
Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 1600000000
kr.
Proposition 150 del I
I proposition 150 bilaga I:1 Reviderad finansplan har
regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av
statsrådet Allan Larsson --
dels föreslagit
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordats i propositionen,
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordats i propositionen,
8. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret
1991/92, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter
i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp på
2 500 000 000 kr.,
9. att riksdagen bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt
lagen (1988:1387) om statens upplåning,
10. att riksdagen medger att fortifikationsförvaltningen får
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 200 milj.kr.,
11. att riksdagen medger att försvarets materielverk får
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 150 milj.kr.,
12. att riksdagen bemyndigar regeringen att för myndigheter
med uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i
riksgäldskontoret på 400 milj.kr.,
13. att riksdagen godkänner de riktlinjer för statliga
garantier vid ombildning av affärsverk till aktiebolag som
förordats i propositionen,
14. att riksdagen bemyndigar regeringen att inom ramen för de
av riksdagen fastlagda villkoren för lån till affärsverk under
en övergångsperiod medge lån i riksgäldskontoret för de
aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk,
15. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om
inbetalning av särskild löneskatt i enlighet med vad som
förordats i propositionen (avsnitt 11),
16. att riksdagen förlänger regeringens bemyndigande från
budgetåret 1990/91 att ta upp lån i riksgäldskontoret för
investeringar i ADB-utrustning m.m. till att gälla även
budgetåret 1991/92 samt utöka regeringens bemyndigande att under
budgetåret 1991/92 ta upp lån i riksgäldskontoret till ett
belopp om 168000000 kr.,
18. att riksdagen godkänner riktlinjer för myndigheternas
ansvar och befogenheter i lokalförsörjningsfrågor i enlighet med
vad som har förordats i propositionen,
19. att riksdagen godkänner att byggnadsstyrelsen ombildas
till en servicemyndighet från den 1 juli 1992,
20. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för en
effektivare statlig fastighetsförvaltning i enlighet med vad som
har förordats i propositionen,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som
anförts i propositionen om
25. riktlinjer för kompensation till myndigheter och mottagare
av statsbidrag till följd av förändringar inom
mervärdeskatteområdet (avsnitt 8).
I proposition 150 bilaga I:2 Utrikesdepartementet har
regeringen -- efter föredragning av statsrådet Anita Gradin --
dels under punkt E3 (s. 1--2) föreslagit att riksdagen
beslutar att ett konto i riksgäldskontoret får ställas till
Exportkreditnämndens förfogande för fondering av premieintäkter,
dels under punkt E9 (s. 2--3) föreslagit
1. att riksdagen medger att staten ikläder sig
betalningsansvar i form av statsgaranti för kreditgivning till
länder i Central- och Östeuropa till ett belopp om högst
800000000 kr.,
2. att riksdagen till Täckande av eventuella förluster i
anledning av statliga garantier för finansiellt stöd till länder
i Central- och Östeuropa för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 1000 kr.,
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om information om Sveriges samarbete med
EG (s. 3--5).
I proposition 150 bilaga I:3 Socialdepartementet har
regeringen -- efter föredragning av statsrådet Ingela Thalén --
dels under punkt B 2 (s. 1--5) föreslagit
1. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts beträffande resurser till Allmänna
försäkringskassor för budgetåret 1991/92,
2. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag
Allmänna försäkringskassor för budgetåret 1991/92 anvisar
11700000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100
bil. 7,
dels under punkt D 8 (s. 5--6) föreslagit att riksdagen
under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till kommunala
bostadstillägg till folkpension för budgetåret 1991/92 anvisar
70000000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100
bil. 7.
I proposition 150 bilaga I:4 Finansdepartementet har
regeringen -- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink--
dels i avsnitt 1 (s. 1--2) föreslagit att riksdagen antar
det i propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i lagen (1989:471) om investeringsskatt för
vissa byggnadsarbeten,
dels i avsnitt 2 (s. 2) föreslagit att riksdagen godkänner
vad i propositionen förordats om bestridande av kostnader för
information om ungdomsbosparandet,
dels under punkt G 6 (s. 3--4) föreslagit att riksdagen
till Bonusränta för ungdomsbosparande för budgetåret 1991/92
anvisar ett förslagsanslag på 130000 kr.
I proposition 150 bilaga I:5 Utbildningsdepartementet har
regeringen -- efter föredragning av statsrådet Göran Persson --
under punkt F 1 (s. 8--9) föreslagit
7. att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats
beträffande fortsatt verksamhet vid studiemedelsnämnder och
vuxenutbildningsnämnder.
I proposition 150 bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet
har regeringen -- efter föredragning av statsrådet Mona Sahlin
--
dels under punkt A 2 (s. 16) föreslagit att riksdagen
under tionde huvudtitelns reservationsanslag Utredningar m.m.
för budgetåret 1991/92 anvisar 4200000 kr. utöver vad som
föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 12,
dels under punkt B 1 (s. 17) föreslagit att riksdagen med
ändring av sitt tidigare beslut till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader för budgetåret 1991/92 anvisar ett
ramanslag på 2611139000 kr.,
dels under punkt B 2 (s. 17--18) föreslagit
1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
om lag om ändring i lagen (1989:425) om särskilda
inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare (avsnitt 2.4),
2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1991:000) om tillfällig avvikelse
från lagen (1981:691) om socialavgifter (avsnitten 2.2.1 och
2.6),
3. att riksdagen godkänner de ändringar i villkoren för bidrag
till utbildning i företag som i propositionen förordats (avsnitt
2.2.1),
4. att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats i
fråga om dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar
under 20 år (avsnitt 2.2.4),
5. att riksdagen godkänner de ändringar i fråga om
rekryteringsstöd som i propositionen förordats (avsnitt 2.3),
6. att riksdagen godkänner den höjning av statsbidraget vid
avtalade inskolningsplatser som föreslagits i propositionen
(avsnitt 2.4),
7. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1991/92 anvisar
ett reservationsanslag på 14100687000 kr.,
dels under punkt C 4 (s. 18) föreslagit att riksdagen med
ändring av sitt tidigare beslut till Yrkesinriktad
rehabilitering för budgetåret 1991/92 anvisar ett ramanslag på
748153000 kr.,
dels under punkt C 7 (s. 18--20) föreslagit att riksdagen
godkänner vad i propositionen anförts om användningen av
reserverade medel under anslaget C 7 Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade,
dels under punkt C 8 (s. 20) föreslagit att riksdagen
medger att Stiftelsen Samhall får utjämna antal arbetstimmar
mellan budgetåren på det sätt som i propositionen förordats.
I proposition 150 bilaga I:7 Bostadsdepartementet har
regeringen -- efter föredragning av statsrådet Ulf Lönnqvist --
under punkt B17 (s. 1--2) föreslagit
1. att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats i
fråga om investeringsbidrag till bostadsbyggande,
2. att riksdagen med ändring av riksdagens beslut
(1990/91:BoU12, rskr. 199) till Investeringsbidrag för
bostadsbyggande för budgetåret 1991/92 under elfte huvudtiteln
anvisar ett förslagsanslag på 5300000000 kr.
I proposition 150 bilaga I:8 Civildepartementet har
regeringen -- efter föredragning av statsrådet Bengt K Å
Johansson --
dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i
propositionen anförts om de statliga löneavtalen för 1991--1993
(s. 1--3),
dels föreslagit att riksdagen godkänner de riktlinjer för
förordnandepension m.m. som i propositionen förordats (s. 3--4),
dels under punkt B 1 (s. 4) föreslagit att riksdagen under
trettonde huvudtitelns reservationsanslag Vissa
utvecklingsåtgärder för budgetåret 1991/92 anvisar 8000000
kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 15,
dels under punkt B 3 (s. 4--5) föreslagit
1. att riksdagen under trettonde huvudtitelns
reservationsanslag Anskaffning av ADB-utrustning för budgetåret
1991/92 anvisar 125000000 kr. utöver vad som föreslagits i
prop. 1990/91:100 bil. 15,
2. att riksdagen medger att datorutrustning beställs -- utöver
tidigare medgivet belopp -- till ett värde av högst
101000000 kr.,
dels under punkt C8 (s. 5--6) föreslagit att riksdagen
under trettonde huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till
Statshälsan för budgetåret 1991/92 anvisar 35000000 kr.
utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 15,
dels under punkt C12 (s. 6) föreslagit att riksdagen
under trettonde huvudtitelns förslagsanslag Externa
arbetstagarkonsulter för budgetåret 1991/92 anvisar 84000 kr.
utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 15,
dels under punkt C16 (s. 6--7) föreslagit att riksdagen
till Trygghetsåtgärder för statsanställda för budgetåret
1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 89175000 kr.
Propositionen
Framtidsutsikterna för den svenska ekonomin har förbättrats
markant under det senaste halvåret. Sverige befinner sig nu i en
lågkonjunktur med svag tillväxt och stigande arbetslöshet. Men
den internationella konjunkturnedgången förväntas varken bli
lång eller djup. Tillsammans med de åtgärder som vidtagits för
att bekämpa inflationen och skapa utrymme för en tillväxt i
ekonomins konkurrensutsatta delar skapar detta förutsättningar
för en återhämtning. Konjunkturen beräknas vända under senare
delen av innevarande år och gradvis växa i styrka under 1992.
Den ekonomisk-politiska strategi som presenterades i
budgetpropositionen måste fullföljas. Det innebär följande
riktlinjer.
Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för
Sverige att aktivt och framgångsrikt delta i den internationella
integrationen. Förhandlingarna om ett EES-avtal har högsta
prioritet. Regeringen har för avsikt att under 1991, efter
samråd i utrikesnämnden, ansöka om medlemskap i EG.
Den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa
kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda
sysselsättningen och välfärden.
Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att
stimulera produktivitet och sparande. Utrymme skall skapas för
investeringar i produktion och infrastruktur. De satsningar som
nu görs för bl.a. en utbyggnad av infrastrukturen och
utbildnings- och forskningsområdena är därvid av stor betydelse.
Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna
levnadsvillkor och skapa en starkare bas för välfärden genom att
arbetslinjen konsekvent hävdas. Arbetsmarknadspolitiken byggs ut
med minst 40000 platser genom att resurser överförs från
passivt kontantstöd till aktiva åtgärder. Redan nu har Sverige
en av de mest effektiva arbetsmarknaderna inom OECD-området. Det
gäller dock att ytterligare förbättra funktionsförmågan så att
skillnaderna mellan utbud och efterfrågan reduceras.
Rörlighetsfrämjande åtgärder är i detta sammanhang centrala,
liksom åtgärder som stimulerar aktivt arbetssökande,
kompetenshöjning, omskolning och yrkesinriktad rehabilitering.
Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig
tillväxt; produktion och konsumtion måste ställas om så att
balansen mellan ekonomi och ekologi säkras. Den svenska
miljöpolitiken har varit framgångsrik och förutseende. Men det
internationella miljösamarbetet måste drivas så att det leder
till bindande bestämmelser utan att dessa belastar
konkurrenskraften.
I propositionen understryks att om sysselsättningen och
välfärden skall kunna försvaras måste inflationsbekämpningen
överordnas andra ambitioner och krav. Arbetet med att få till
stånd ett stabiliseringsavtal har varit framgångsrikt.
Stabiliseringsavtalet innebär för år 1991 en nivåhöjning på 1%
och en kostnadsökning med ca 0,5%. Konkurrenskraften i
förhållande till våra viktigaste handelspartner, mätt som
relativa kostnader per producerad enhet, bör om hänsyn tas till
tidigare kostnadsökningar kunna förstärkas med ca 6% under
loppet av 1991--1992. För att den ekonomiska politiken skall bli
framgångsrik krävs att Rehnberggruppens förslag till
stabiliseringsavtal blir gällande för hela arbetsmarknaden. Ett
tungt ansvar åvilar därför de parter som ännu inte träffat
stabiliseringsavtal. Regeringen förutsätter nu att samtliga
parter träffar stabiliseringsavtal. En samlad bedömning bör
göras före riksdagsårets slut. Genom det nya skattesystemet och
genom en målmedveten politik mot inflationen och för full
sysselsättning kommer 1990-talet också att innebära
fördelningspolitiska framsteg. Det måste emellertid understrykas
att ansvaret för lönebildningen åvilar parterna på
arbetsmarknaden. Stabiliseringsavtalet innebär inte något avsteg
från de traditionella principerna på den svenska
arbetsmarknaden. Regeringen har inte deltagit--och kommer
inte att delta--i förhandlingarna. Statsmakternas ansvar är
att genom sin ekonomiska politik skapa sådana förutsättningar
att lönebildningen blir förenlig med en utveckling mot
samhällsekonomisk balans.
Finanspolitiken måste fortsatt inriktas på att varaktigt
pressa ner inflationen. En fortsatt stark återhållsamhet med de
offentliga utgifterna är nödvändig för att skapa utrymme för en
utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn och att förbättra
balansen i utlandsaffärerna. Det förutsätter att statsbudgetens
tyngdpunkt systematiskt förskjuts från transfereringar och
offentlig konsumtion till insatser för att främja investeringar
och utveckling. Kommunerna och landstingen svarar för den helt
dominerande delen av den offentliga verksamheten. Det är
nödvändigt att starkt begränsa expansionen i kommuner och
landsting för att skapa utrymme för tillväxt i ekonomins
konkurrensutsatta delar. Sammantaget är finanspolitiken så
avvägd i nuvarande situation att inflationen dämpas snabbt och
handelsbalansen förbättras, samtidigt som de offentliga
utgifterna växer långsamt. Tillgängliga prognoser tyder också på
att tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn kommer att skjuta
fart i slutet av år 1991.
Det nuvarande sparandet är inte tillräckligt för att
finansiera ens den förhållandevis låga investeringsnivå som
råder i dag. Det tar sig uttryck i underskott i bytesbalansen.
Den viktigaste åtgärden för att stimulera sparandet är
skattereformen. Men en väsentlig del av det samhälleliga
sparandet sker inom den offentliga sektorn. Att upprätthålla ett
högt offentligt sparande är nödvändigt mot bakgrund av
sparandebristen i ekonomin som helhet och förblir därför ett
viktigt mål för finanspolitiken. Befolkningens
ålderssammansättning innebär att anspråken på sjukvårdens och
omsorgens resurser kommer att öka efter sekelskiftet. För att
möta dessa anspråk måste resurser säkerställas under det
närmaste årtiondet.
Regeringen och riksbanken har under det gångna året med
finans- och penningpolitiska åtgärder med kraft markerat att den
svenska valutapolitikens mål ligger fast. Förändringar i
växelkursen skulle allvarligt försvåra arbetet med att
stabilisera ekonomin. De skulle också motverka strävandena att
få till stånd ett närmare samarbete med EG. Arbetet med att
etablera prisstabilitet är ett väsentligt inslag i regeringens
Europapolitik och skall lägga grunden för ett närmare monetärt
och valutapolitiskt samarbete i linje med strävandena inom EG.
Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger
vid handen att budgetunderskottet ökar med 15,9 miljarder kronor
jämfört med vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu
förutses ett underskott om ca 18,5 miljarderkronor.
Statsinkomsterna för budgetåret 1991/92 ökar med 4,8 miljarder
kronor jämfört med budgetpropositionen. Denna ökning är i
huvudsak en följd av att vissa inkomster på tillsammans ca 10
miljarder kronor, som tidigare redovisades under Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto, nu förts upp på inkomstsidan.
Dessutom har inkomstsidan förstärkts med medel från
arbetsmarknadsfonden som skall finansiera ytterligare utgifter
för arbetsmarknadspolitik. I övrigt har inkomsterna minskat.
Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i
budgetpropositionen till 394,5 miljarder kronor. Nu beräknas
dessa utgifter till 409,0 miljarder kronor. Att utgifterna ökar
beror huvudsakligen på nyss nämnda justering av Beräknat
tillkommande utgiftsbehov, netto. Sammanfattningsvis innebär
beräkningarna att budgetsaldot för budgetåret 1991/92 försämras
med 9,7 miljarder kronor jämfört med beräkningarna i
budgetpropositionen till ett underskott om 10,3 miljarder
kronor.
Sammanfattningsvis kan konstateras att statsbudgeten försvagas
budgetåren 1990/91 och 1991/92. Det beror på att statens
inkomster beräknas växa relativt långsamt samtidigt som
utgifterna fortsätter att öka relativt kraftigt, särskilt under
1990/91. Bakom denna utveckling ligger en konjunkturellt
betingad försvagning av inkomstsidan. Dessutom innebär på kort
sikt en nedväxling av löneökningstakten en försvagning av
budgeten via en långsammare utveckling av inkomsterna samtidigt
som transfereringarna inte omedelbart växlas ner i samma takt.
Det omfattande besparingsarbete som regeringen har genomfört
under det senaste året har förhindrat en än mer negativ
utveckling. De underliggande problemen i den svenska ekonomin
motiverar en fortsatt stram finanspolitik, med omprövning av
existerande utgiftsåtaganden. Utrymmet för nya utgiftsåtaganden
från statens sida är nu mer begränsat än på flera år. Reformer
kan endast komma till stånd genom effektiviseringar och
besparingar inom befintliga områden.
Motionerna
Moderata samlingspartiets och folkpartiet liberalernas
gemensamma motion Fi36
I motion Fi36 (m, fp) framhålls att en ekonomi där den
totala tillväxten i stort sett uteblir under tre år och där
arbetslösheten stiger till nya rekordnivåer inte, vilket hävdats
i propositionen, kan sägas vara på rätt väg. Nedgången kommer
att bli både längre och djupare än i omvärlden. Med den förda
ekonomiska politiken kommer avmattningen att förstärkas under år
1991. Orsaken till att Sverige drabbas särskilt hårt är att våra
problem inte bara är konjunkturellt utan även strukturellt
betingade. Enligt motionärerna saknas flertalet av de
grundläggande och strategiska beslut som behövs för att uppnå en
positiv ekonomisk utveckling. Det gäller framför allt
Europapolitiken, skattepolitiken, den offentliga sektorn och
utbildningspolitiken. Förutsättningen för att en återhämtning
skall komma i gång är en kraftfull omläggning av den ekonomiska
politiken, som återställer framtidstron i näringslivet. Det
syftet tjänar inte regeringens skönmålning av de ekonomiska
utsikterna i den reviderade finansplanen, som i stället kan tas
som ursäkt för att inget görs.
De centrala delarna av riktlinjerna för den ekonomiska
politiken som förordas i motion Fi36 (m, fp) kan sammanfattas på
följande sätt.
Europapolitiken
I motionen understryks att det främsta motivet till att bli
fullvärdig och aktiv medlem i EG är den starka idémässiga och
kulturella samhörighet som finns med de fria demokratierna i
Europa. Men till detta kommer allt starkare ekonomiska argument.
Med den allt snabbare ekonomiska integrationen sedan mitten av
1980-talet har det blivit en tvingande nödvändighet för Sverige
att komma med i samarbetet. Om den svenska ekonomin skall uppnå
en stabil tillväxt är det nödvändigt att vi blir delaktiga i EGs
gemensamma inre marknad med fri rörlighet för varor och
tjänster, människor och kapital som kommer att förverkligas
fr.o.m. år 1993.
Ambitionen måste vara att ett avtal om medlemskap kan
undertecknas i så god tid att det, i den ordning regeringsformen
föreskriver, kan godkännas i anslutning till de allmänna valen
år 1994. Då måste också de nödvändiga förändringarna av
regeringsformen godkännas. Dessa frågor bör bli föremål för en
folkomröstning som anordnas parallellt med de allmänna valen år
1994. Denna tidsplan skulle möjliggöra ett fullt svenskt
medlemskap i EG år 1995.
Det kommande medlemskapet i EG ställer stora krav på Sverige.
Det är viktigt att redan nu inrikta politiken på att möta dessa.
Det gäller så skilda områden som utrikes- och skattepolitiken.
Det gäller t.ex. arbetet att successivt under 1990-talet skapa
en ekonomisk och monetär union med alla de förpliktelser detta
innebär. Den svenska kronan bör så snabbt som möjligt anslutas
till det europeiska valutasamarbetet. Ett steg i denna riktning
är att snarast anknyta kronan till ecun. Med denna inriktning är
varje form av devalveringspolitik utesluten och
inflationsbekämpningen måste ges högsta prioritet, bl.a. för att
klara konkurrenskraften och därmed sysselsättningen.
Främjande av marknadsekonomin, enskilt ägande och sparande
Ett ekonomiskt system som bygger på marknadsekonomi och
enskilt ägande utgör förutsättningen för demokrati och
individuell frihet. Det betyder konkret att den enskildes
handlingsutrymme måste vidgas samt att ekonomin avregleras och
att konkurrens införs varhelst monopol eller monopolliknande
villkor förekommer. Det enskilda sparandet måste uppmuntras.
Ägandet är ständigt utsatt för nya socialistiska hot. Ett steg
i en fortskridande urholkning av ägandet utgjorde införandet av
kollektiva löntagarfonder. De syftade till att öka det
kollektiva ägandet på det enskildas bekostnad. Samma motiv
ligger bakom det nu aktuella förslaget att tillåta AP-fonderna
att använda flera hundra miljarder kronor för att köpa aktier i
svenskt näringsliv. Detta skulle sannolikt innebära dödsstöten
för enskilt direktägande i svenska börsnoterade företag.
Motionärerna avvisar bestämt detta socialistiska förslag. Det
enskilda ägandet måste stärkas. Löntagarfonderna bör avskaffas
enligt den plan som de borgerliga partierna har upprättat. Att
trygga framtidens pensioner är förvisso en av de viktigaste
politiska frågorna. I dag hotas ATP-systemet av den dåliga
tillväxten i svensk ekonomi. Pensionerna kan på sikt bara
tryggas genom att vi åter får fart på tillväxt och företagande.
Budgetpolitiken och skattetrycket
Med hänsyn till de grundläggande obalanser som präglar
Sveriges ekonomi måste finans- och budgetpolitiken inriktas på
att bemästra de strukturella problemen. Stabiliseringspolitiken
blir därför främst en uppgift för penningpolitiken, varvid målet
att bevara den fasta valutakursen skall vara vägledande. För att
få ned inflationen och lägga en god grund för ekonomisk tillväxt
måste budgetpolitiken hållas stram. Statsbudgeten bör i
normalläget vara balanserad och summan av förändringar i den
offentliga ekonomin finanspolitiskt neutral.
En viktig princip är att inrikta budgetpolitiken på
kontinuerligt minskande utgifter och skatter. Motionärerna anser
det helt nödvändigt att den kontinuerliga skärpningen i
skattetrycket bryts och omvandlas till sin motsats. Detta
ställer i sin tur krav på minskande utgifter.
Det svenska skatteuttaget är högre än i alla jämförbara
länder. Mycket talar för att tillväxten i ekonomin hämmas av det
höga skattetrycket. Behovet av att sänka skattetrycket förstärks
också av internationaliseringen av ekonomin. Individernas och
kapitalets rörlighet påverkas av skillnader i skatteuttag mellan
länderna men--särskilt när det gäller
personer--naturligtvis också av skillnader i välfärdssystem,
miljö m.m. Arbetet att sänka skatterna måste ske stegvis, men
det måste påbörjas omedelbart. Som motionärerna ser det måste de
skatter som är mest skadliga för utveckling och tillväxt sänkas
först. Den pågående investeringsflykten visar att bättre villkor
behöver skapas för sparande och företagande. Skatten på
arbetande kapital i små och medelstora företag skall avskaffas
och kapitalbeskattningen måste även i övrigt lindras. När
gränserna mot Europa successivt öppnas genom först EEA-avtalet
och sedan svenskt medlemskap i EG, måste en anpassning ske. Det
gäller framför allt mervärdeskatten, som successivt bör sänkas
från dagens 25% till omkring 18--20%. Det är ännu oklart om,
och i så fall i vilken utsträckning, EG kommer att ställa
formella krav på harmonisering av skatter. Självklart måste det
finnas beredskap att om nödvändigt anpassa de svenska skatterna
efter sådana krav.
Sänkningen av här nämnda och övriga skatter måste vad
beträffar takt och inriktning avvägas mot de krav som den
fortgående europeiska integrationen och världsekonomins
utveckling ställer på Sverige, men också mot kraven på att kunna
finansiera angelägna offentliga utgifter, t.ex. pensioner och
andra välfärdsåtaganden. Detta gör det nödvändigt att också från
denna utgångspunkt diskutera omfattningen och utformningen av
vissa bidragssystem. Många bidragssystem fungerar i dag inte som
de en gång var tänkta. Ett exempel var länge sjukförsäkringen
som gav upphov till orimligt hög korttidsfrånvaro och som i
vissa fall gav en kompensation som översteg lönen vid närvaro på
arbetsplatsen. Ett annat exempel är den nuvarande utformningen
av arbetsskadeförsäkringen som bl.a. motverkar rehabilitering.
Arbetsmarknaden och lönebildningen
En grundläggande orsak till Sveriges ekonomiska problem är att
lönekostnadsökningstakten överstiger
produktivitetsförbättringarna. Det är uppenbart att en
utveckling där lönekostnaderna stiger med 8--10% per år men
produktiviteten med mindre än 1% i längden är ohållbar.
Motionärerna understryker att en samhällsekonomiskt acceptabel
löneutveckling måste bygga på en klar arbetsfördelning mellan
den politiska makten och arbetsmarknadens parter. Statliga
ingrepp i själva lönebildningen skall inte förekomma, vare sig i
form av mer eller mindre tydliga påtryckningar på
arbetsmarknadens parter eller i form av lagstiftning.
Ett viktigt komplement till en produktivitetshöjande och
inflationsdämpande ekonomisk politik är en väl fungerande
arbetsmarknadspolitik. Denna bör inriktas på att underlätta för
arbetssökande och lediga platser att finna varandra.
Arbetsförmedlingen måste således fungera smidigt. Det främjas av
att det statliga förmedlingsmonopolet avskaffas. Bristen på
arbetstillfällen drabbar vissa grupper särskilt hårt. Det gäller
t.ex. ungdomar och andra nytillträdande, invandrare,
arbetshandikappade och personer med dålig utbildning eller i
övrigt en svag ställning på arbetsmarknaden. Erfarenhetsmässigt
drabbas också vissa regioner i landet hårdare än andra, vilket
måste föranleda särskilda åtgärder. När arbetslösheten stiger
tenderar även andelen långtidsarbetslösa att öka. Människor som
är arbetslösa länge tvingas in i hopplöshetens onda cirklar av
förlorat självförtroende, social isolering och inte sällan
missbruk. Det är oacceptabelt, såväl mänskligt som
samhällsekonomiskt, att låta arbetslöshet medföra social
utslagning av människor. Till arbetsmarknadspolitikens
viktigaste uppgifter hör därför att motverka uppkomsten av
långtidsarbetslöshet. I motionen betonas att den kanske
viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken under de
närmaste åren är att klara den nödvändiga övergången till
låginflationssamhälle utan en kraftigt ökad arbetslöshet.
Arbetslöshet får inte användas som medel i den ekonomiska
politiken.
Centerns partimotion Fi37
I motion Fi37 (c) konstateras att svensk ekonomi nu är
inne i en lågkonjunktur. Kompletteringspropositionen tecknar
enligt centerns uppfattning en alltför ljus bild av utsikterna
för i år och nästa år. Regeringen har sålunda en orealistiskt
optimistisk syn beträffande den internationella konjunkturen i
allmänhet och USA-konjunkturen i synnerhet. Beträffande de
inhemska faktorerna underskattar regeringen sparkvotens
utveckling och överskattar därför den privata konsumtionen.
Konjunkturnedgången i den svenska ekonomin är inte, enligt
motionärerna, endast resultatet av en internationell dämpning i
den ekonomiska aktiviteten utan också av en felaktigt förd
ekonomisk politik i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen
bär ansvaret för den uppkomna situationen.
Centerns bedömning är att de närmaste åren blir kärva.
Utgångspunkter för den ekonomiska politiken måste vara en
stram finanspolitik och en fast valutapolitik.
Generella efterfrågestimulanser avvisas. Balans i
statsbudgeten måste eftersträvas. Det gör att utrymmet för
skattesänkningar och reformer är mycket begränsat. Samtidigt
kommer det att bli nödvändigt att sänka skattetrycket under
1990-talet. Denna utveckling bör underbyggas de närmaste åren
bl.a. genom differentierad moms med sänkt skatt på mat och
boende och slopad moms på persontransporter. Andra
strukturåtgärder såsom ökad satsning på utbildning, vägar och
järnvägar är också nödvändiga. Infrastruktursatsningarna skall
finansieras genom försäljning av statliga företag till
allmänheten, och de offentliga utgifterna måste sänkas. Det kan
bl.a. ske genom att välfärdspolitiken i ökad utsträckning
inriktas i enlighet med grundtrygghetsprincipen. Vidare måste
god miljö och regional balans vara ett uttalat mål för den
ekonomiska politiken. I motionen framhålls att centern kämpat
för att få detta erkänt, vilket till slut lyckats. Fortfarande
återstår för andra partier att på allvar anamma dessa mål genom
att i praktisk politik verka för dem. Det gäller också målet
jämn resursfördelning. Den bristande måluppföljningen visar sig
i dagens ekonomiska obalanser.
Centern anser att följande riktlinjer nu måste gälla för
skattepolitiken och den ekonomiska politiken:
Ekonomi och ekologi måste förenas. Den ekonomiska politiken
måste nu integrera frågor om god miljö och resurshushållning.
Energisystemet måste förnyas.
Inflationsbekämpningen skall ha hög prioritet. Lägre inflation
skall åstadkommas genom en stram finans- och penningpolitik.
Arbetslöshet skall bekämpas genom satsningar på bl.a. en väl
fungerande arbetsmarknad, arbetsmarknadsåtgärder med tonvikt på
utbildning, utbyggd infrastruktur över hela landet och satsning
på rehabilitering och bättre arbetsmiljö.
Lönebildningen måste reformeras för bättre framtida
möjligheter till samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneavtal och
för att kunna växla om från inflationslöner till reallöner.
Den ekonomiska politiken skall ges en större långsiktighet
genom att strukturpolitiken får ökad vikt i förhållande till
stabiliseringspolitiken.
En stram finanspolitik skall bedrivas. Generella
efterfrågestimulanser avvisas.
Avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs skall
inte förekomma.
Hela Sverige skall leva och utvecklas. Den produktionsförmåga
som finns i alla delar av landet måste tillvaratas. Det kräver
bl.a. investeringar i infrastruktur och satsning på små- och
nyföretagande.
Nya företag, små och medelstora företag måste främjas. Det kan
bl.a. ske genom att förmögenhetsskatten slopas på arbetande
kapital och genom att en särskild redovisningsmetod införs för
bättre möjlighet till kapitaluppbyggnad.
Den totala skattekvoten och den offentliga utgiftskvoten skall
sänkas. Ett mål är att sänka skattetrycket till 50 % under
1990-talet. För att få acceptans hos en bred allmänhet för
nödvändiga sänkningar bl.a. av kapitalbeskattningen är det
nödvändigt även med skattesänkningar som kommer alla medborgare
till del.
Den offentliga sektorn måste genomgå en omfattande
förnyelseprocess. Förnyelsen måste leda till ökad
decentralisering, personalinflytande och avbyråkratisering.
Förnyelsearbetet skall inriktas på att förena ökad valfrihet och
jämlikhet. Det kan ske genom offentligt reglerad och finansierad
verksamhet producerad genom olika huvudmän, såväl privata som
offentliga. Den offentliga sektorn skall rikta sina resurser mot
det som är kärnan i det offentliga ansvaret. Inslaget av
grundtrygghet i bl.a. socialförsäkringssystemen skall öka.
Skatteomläggningens profil, främst dess finansiering, bör
ändras för att bättre främja rättvis fördelning, god miljö,
sparande och företagande. Det fördelningspolitiska utfallet
skall förbättras genom införande av differentierad moms med
lägre skatt på nödvändig konsumtion som mat och boende.
Satsningar skall göras på investeringar i infrastruktur,
utbildning och forskning.
Sverige skall delta i utvecklingen mot en ökad
internationalisering och ett stabilt regelverk för att
åstadkomma fri handel i världsekonomin.
Det totala sparandet i ekonomin måste öka, främst genom att
det personliga hushållssparandet främjas.
Produktivitet och tillväxt måste öka. Det kan bl.a. ske genom
förnyelse i den offentliga sektorn, ökad satsning på
småföretagen samt ökade satsningar på infrastruktur och
utbildning.
Konkurrens och mångfald i ekonomin måste öka. Flera marknaders
funktionssätt måste förbättras. En rad statliga företag skall
försäljas till allmänheten.
Fasta spelregler skall sättas upp för bedrivande av
näringsverksamhet.
Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras. Merparten av
de specialdestinerade statsbidragen skall överföras till
skatteutjämningssystemet. Statsbidragssystemet måste förenklas
och antalet lagar och tvingande detaljregler från statens sida
gentemot kommunerna minskas.
Löntagarfonderna skall avvecklas.
Socialdemokraternas förslag att ge AP-fonden möjlighet att
köpa aktier avvisas. Framtidens pensioner tryggas inte genom ett
omfattande förstatligande av näringslivet utan genom en god
ekonomisk utveckling och en pensionsreform med inriktning mot
höjd grundpension i kombination med ökat personligt sparande.
Centerns budgetalternativ för budgetåret 1991/92 hade i
utgångsläget i samband med allmänna motionstiden ett positivt
saldo i förhållande till regeringens uppgående till 2168
milj.kr. räknat på budgetår. Under vårriksdagen har centern i
parti- och kommittémotioner lagt förslag som enligt motionärerna
innebär att budgeten netto i förhållande till regeringens
förslag blir 2237 milj.kr. starkare. I samband med
kompletteringspropositionen föreslås åtgärder som får följande
budgetkonsekvenser:
100>Milj.kr.
00>Studie- och informationskampanj om samarbete i Europa
100>-10
00>Försäljning av statliga företag, ränteförlust
100>-500
00>Besparing arbetsmarknad 100>500
00>Besparing arbetsmarknadsstyrelsen 100>2
00>Besparing folkhälsoinstitut 100>17
00>Summa 100>9
Sammantaget innebär detta att centerns budgetalternativ slutar
på ett i förhållande till regeringens positivt saldo på 2246
milj.kr. räknat på budgetår.
Vänsterpartiets partimotion Fi38
I inledningen till motion Fi38 (v) anförs att
vänsterpartiets politik utgår från arbetarrörelsens idéer om
rättvisa och solidaritet. Rätten till arbete är ett av de mest
centrala målen för den ekonomiska politiken. Den
socialdemokratiska regeringens sista stora proposition under
denna valperiod präglas inte av dessa värderingar. "Arbete åt
alla" är inte längre ett självklart förstahandsmål. Regeringens
kompletteringsproposition är en fortsatt anpassning till de
kapitalistiska marknadsvillkoren. Under valperioden har
regeringen brutit vallöften, genomfört en orättfärdig
skatteomläggning samt lagt förslag om lönestopp och
strejkförbud. Till detta kommer en rad eftergifter till
borgerlig politik, bl.a. i form av sänkt sjuk- och
föräldraförsäkring. Regeringens politik är ett svek mot
låginkomsttagarna och arbetarrörelsens värderingar.
Vänsterpartiet stöder åtgärder som är ämnade att skapa
tillväxt men det skall vara en tillväxt som inte förstör
livsmiljön för kommande generationer. En ekonomi som emellertid
grundas på dålig arbetsmiljö, utslagning och ett
två-tredjedelssamhälle skapar fler problem än lösningar. Med en
rättvist fördelad tillväxt kan vi däremot slå vakt om en svensk
välfärdsmodell. I motionen understryks att man vill ta strid mot
högerpolitik och nyliberalism. Huvudlinjerna i vänsterpartiets
politik är därvid att utveckla välfärdspolitiken, styra
sparandet till offensiva industriinvesteringar, investera i
infrastruktur, satsa på utbildning och forskning, sänka
matmomsen och återställa progressionen i skattesystemet.
I motionen sammanfattas riktlinjerna för den ekonomiska
politiken på följande sätt.
Regeringen förväntar sig en konjunkturuppgång i höst. Andra
prognoser är mer pessimistiska. På samma prognosunderlag,
dvs. en lägre kostnadsökningstakt i de svenska företagen, gör
olika institut skilda bedömningar. Detta visar hur osäker
utvecklingen är.
Vänsterpartiet är kritiskt till regeringens betoning av
lönekostnadskonkurrens. I stället betonas i motionen att
det behövs ett starkt konkurrenskraftigt näringsliv baserat på
gedigen kunskap, hög teknisk utveckling och demokratisk
arbetsorganisation.
Regeringens satsning mot arbetslösheten är alltför begränsad.
Vänsterpartiet hävdar att det behövs ytterligare insatser
motsvarande 4 miljarder kronor under det kommande budgetåret för
att möta ökningen av den öppna arbetslösheten. Det krävs
dessutom ett program för att mer långsiktigt bekämpa
arbetslösheten.
Vänsterpartiet avvisar regeringens tankar på en
arbetsgivarperiod i sjukförsäkringssystemet. En
arbetsgivarperiod riskerar att slå hårdast mot de svagaste
grupperna i arbetslivet.
Regeringens åtstramning av den kommunala ekonomin är allvarlig
för den generella välfärdspolitiken och sysselsättningen. Det
krävs i stället ett ekonomiskt stödpaket till kommunerna
finansierat av skärpt skatt på höginkomsttagare.
Den samordning av arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen
som anmäls av regeringen avvisas.
Regeringen anmäler att det skall komma förslag som underlättar
för utländska köp av svenska företag. Vänsterpartiet kräver att
lagen om köp och försäljning av svenska företag skall innehålla
en vetorätt. De anställda skall genom sin fackförening kunna
stoppa ett köp eller en försäljning.
Regeringen anmäler ett förslag om att löntagarfonderna skall
samordnas med AP-fonderna. Löntagarfonderna skall göras till
enbart ett system för att garantera framtida pensioner genom
utökade möjligheter att placera tillgångar i aktier som ger
maximal avkastning. Detta är slutpunkten på socialdemokratins
visioner om ekonomisk demokrati. Förslaget är fjärran från
Meidners tankar om demokratisk makt över företagens utveckling
och investeringar samt inflytande över arbetslivets innehåll och
utformning. I motsats till den socialdemokratiska regeringen
anser vänsterpartiet att en förändring av AP-fondernas
verksamhet även måste innehålla förslag som leder till ekonomisk
demokrati.
Vänsterpartiet har från början varit kritiskt till
Rehnberggruppens arbete. Någon form av tvångslag kan inte
vänsterpartiet acceptera. Denna typ av statliga ingripanden
tillhör knappast någon förnyelse av arbetarrörelsens politik.
Regeringens positiva skrivningar om miljö i propositionen
följs inte upp med konkreta åtgärder. I dag behövs en miljö- och
resursbevarande energipolitik. Om marknaden skall avgöra
utvecklingen kan inte en uthållig och ekologiskt anpassad
tillväxt tryggas.
Enighet råder mellan de borgerliga och den socialdemokratiska
regeringen att Sverige skall ansöka om medlemskap i EG utan
förbehåll. Vänsterpartiet vill bestämt understryka att frågan om
EG-anslutning inte får blandas samman med Sveriges
internationella beroende i stort. Ja eller nej till
EG-medlemskap handlar om två ting: Sveriges rätt att i
demokratisk ordning fatta sina egna beslut och frågan om landets
neutralitet. Skall Sverige avhända sig avgörande
beslutsbefogenheter till EG? Skall Sverige frångå sin mångåriga
historiska neutralitetssyn och gå med i EG? Vänsterpartiet
svarar nej på dessa båda frågor.
Det förslag till statsbudget som lades fram av vänsterpartiet
i januari syftade till att få till stånd en rättvisare
fördelningspolitik. I första hand gällde det att gynna de gamla,
de sjuka och barnfamiljerna. Delvis direkt via ökade bidrag, men
också indirekt genom upprättandet av ett kommunalt stödpaket.
Pengarna skulle tas från höginkomsttagarna, bl.a. genom ett
borttagande av grundavdraget för höginkomsttagare, men också
genom begränsad avdragsrätt och skärpt förmögenhetsskatt. En
annan viktig ambition var att få till stånd nödvändiga
investeringar. Detta av såväl miljö- som sysselsättningsskäl.
Denna inriktning av budgetpolitiken ligger fast. I nuvarande
läge då arbetslösheten stiger och infrastrukturen bokstavligt
talat håller på att vittra sönder är det synnerligen angeläget
att låta kraftfulla satsningar komma till stånd.
Miljöpartiets partimotion Fi39
I motion Fi39 (mp) framhålls att i
kompletteringspropositionen och i moderaternas och folkpartiet
liberalernas gemensamma valplattform "Ny start för Sverige" är
huvudinriktningen helt klar: mer av samma tillväxtsatsningar. En
snabb ekonomisk tillväxt är det enda som kan rädda Sveriges
ekonomi enligt tillväxttrojkan, m--fp--s, som är överens om allt
väsentligt i den ekonomiska politiken. Vad som skall rädda
Sveriges och världens ekologiska situation nämns knappast i de
båda dokumenten. I såväl kompletteringspropositionen som
m--fp-programmet berörs sambandet mellan ekonomisk aktivitet
och miljö fåordigt. Det enda som sägs är att den ekonomiska
tillväxten måste vara långsiktigt hållbar. Det finns dock nästan
ingen beskrivning av hur detta skall gå till. Och det finns
ingen diskussion eller belysning av om den tillväxtpolitik man
själv föreslår verkligen är långsiktigt hållbar.
Som motionärerna ser det måste en politik baserad på en
ekologiskt balanserad utveckling kräva ett nytt angreppssätt
jämfört med det traditionella ekonomisk-politiska tänkande som
ligger bakom förslagen i kompletteringspropositionen och från
moderaterna och folkpartiet. Tillväxt till varje pris måste
ersättas av utveckling i ekologiskt balanserade former. I en
sådan utveckling är kvalitetsbegreppet centralt -- miljökvalitet
och mänsklig kvalitet -- medan kvantitet -- mängden producerade
varor och tjänster -- kommer i andra hand.
Som visas i motion Fi39 (mp) kan hänsyn till långsiktig
resurshushållning och miljö förenas med en ansvarsfull ekonomisk
politik. Den främsta fördelen med en politik baserad på
ekologiskt balanserad utveckling är att den utgör ett allvarligt
försök att vända de kurvor på naturresursexploatering och
miljöskador som under hela efterkrigstiden pekat stadigt uppåt.
I motionen understryks att miljöpartiet de gröna presenterar som
enda parti i Sverige en politik med det uttalade syftet att
kraftigt minska exploatering och miljöskador, inte bara på
enstaka områden utan i samhället i sin helhet. En annan fördel
är det uttalade målet att minska den påfrestning på människan i
form av stress och förslitning som dagens högt uppdrivna takt i
samhället leder till. En klar inriktning på kortare
lönearbetstid ger mer tid för familj och vänner och för
informella insatser för närsamhälle och medmänniskor. Ett första
steg tas de närmaste åren med förslaget att införa en 38-timmars
normalarbetsvecka.
Det största problemet -- sett med ett konventionellt tänkande
-- med en politik baserad på ekologiskt balanserad utveckling är
att den ger ett mycket litet, eller inget, utrymme för
reallöneökningar i form av en ökad privat varukonsumtion. För
vissa grupper, med en konsumtionsprofil som förbrukar mycket
naturresurser och förstör miljön, blir det en direkt
konsumtionssänkning om de inte förmår lägga om sin livsstil.
Denna inriktning stämmer överens med partiets motto: "Inte guld,
men gröna skogar och ett mänskligare samhälle."
Mer förvånande är det kanske, menar motionärerna, att det inte
är möjligt att upprätthålla nuvarande struktur på och tillväxt
av den offentliga sektorn i en ekologiskt balanserad ekonomi.
Detta förklaras emellertid av att en sådan ekonomi inte förmår
att generera den ökning av skatteinkomsterna på ca 2 % om året
som dagens offentliga sektor är helt beroende av. En ekologiskt
balanserad utvecklingsekonomi förutsätter därför ett avsevärt
nytänkande i den offentliga sektorn. Ingredienserna i ett sådant
nytänkande är bl.a. ersättning för grundstandard i
socialförsäkringarna, minimering av bostadssubventionerna, nya
finansieringsformer och frisläpp av alternativa
produktionsformer i den offentliga sektorn parat med ökade
informella insatser av medborgarna.
I motionen understryks att denna inriktning av den ekonomiska
politiken bygger på ett fortsatt solidariskt ansvar för de
svagaste grupperna i samhället medan medel- och höginkomsttagare
tar ett större eget ansvar för sin välfärd. Tillsammans med de
dynamiska effekter som den i motion Fi39 (mp) föreslagna
ekonomiska politiken ger upphov till kan denna nyorientering av
den offentliga sektorn göra en ekologiskt balanserad utveckling
möjlig.
Miljöpartiet de grönas ekonomiska politik bygger på att
omorienteringen mot en ekologiskt balanserad utveckling skall
genomföras inom ramen för en i flera avseenden utvecklad och
förbättrad marknadsekonomi. Den viktigaste förändringen är att
externa effekter, i form av naturresursuttag och miljöpåverkan,
byggs in i ekonomin genom miljö- och råvaruskatter samtidigt som
skatterna på arbete sänks. I motionen framhålls att inte heller
en politik baserad på ekologiskt balanserad utveckling kan
undvika den typ av problem som den nuvarande ekonomin brottas
med, dvs. prisstabilitet, lönebildning, incitament för sparande
och investeringar etc. Det finns dock enligt motionärerna inget
som talar för att problemen är lättare att lösa med en
traditionell tillväxtpolitik. Ytterst bygger möjligheten att
lösa problemen på att det finns en någorlunda samstämd
uppfattning hos stora grupper av befolkningen om att det finns
alternativ till den hittills förda politiken.
Som framgått måste, enligt motionärernas uppfattning, den
materiella förbrukningen minskas om ekologisk balans skall kunna
uppnås. De åtgärder som därvid föreslås i motionen är följande:
1. Minskad användning av fossila bränslen genom:
Miljöanpassade drivmedelsskatter också för flyget
Sänkta fordonshastigheter
Slopad mervärdeskatt på kollektivresande på land och hav
Styrande miljöavgifter -- inför koldioxidskatt på all
användning av fossila bränslen
Energibeskattning genom råvaruskatt
Utbyggnad och förbättring av den kollektiva spårburna trafiken
Överföring av person- och godstrafik till järnvägen
Lösning av storstädernas trafikproblem
Inga nya motorvägsbyggen
Bromsad utveckling för inrikesflyget
Utöka användningen av biobränslen
Slopa skattemässig bilsubvention för företagsbilar
Effektivisera befintliga energiproduktionsanläggningar
2. Effektivisera energianvändningen
Starta speciella effektiviseringsprogram för samhällets alla
sektorer
3. Bygg upp en fungerande konsumentupplysning med bl.a.
medvetet genomförda informationskampanjer
4. Motverka konsumtionsstimulerande reklam
5. Stöd utvecklingen av ett avfallssnålt samhälle
6. Minska transportarbetet genom att stimulera till mera lokal
tillverkning
7. Minska skatterna på arbete och ersätt dem med skatt på
energiråvaror
Sänk arbetsgivaravgifterna i Norrland, norra Svealand och på
Gotland med 10 procentenheter, med 4 procentenheter i övriga
landet utom i storstäderna där sänkningen på 4 procentenheter
gäller vård och omsorg
8. Förändra jordbruket, bort från kemikalieberoendet
Ett bestående problem i svensk ekonomi är, menar motionärerna,
det höga kostnadsläget som är en följd av den inflationsdrivande
politik som regeringen har fört under ett stort antal år. Lägre
kostnader och sänkt inflation kan uppnås genom en genomtänkt
ekonomisk politik med ekologiska förtecken. I en sådan politik
måste följande miljörelaterade åtgärder ingå:
Sänkta arbetsgivaravgifter, som leder till betydande
sänkningar av de totala lönekostnaderna i företag och offentliga
sektorn. Lönekostnadssänkningarna kommer att variera mellan 4
och 10 % beroende på var verksamheten finns i landet. Betala med
skatt på energi och miljöfarliga utsläpp.
Slopad moms på kollektivtrafik till lands och sjöss, som
minskar kostnaderna för anställdas resor i arbetet och därmed
företagens och den offentliga sektorns transportkostnader.
Sänkt moms på restauranger och turism m.m., som bidrar till
att sänka kostnaderna för yrkesverksammas lunch- och
middagsätande.
Slopad moms på basmaten, som leder till att medborgarna
prioriterar de billigare matalternativen och därför inte leder
till krav på ökade löner på grund av stigande
levnadsomkostnader.
Internationellt samarbete är av allra största betydelse för
landets ekonomi. Miljöpartiet vill ha ett utvidgat
all-europeiskt ekonomiskt, socialt, ekologiskt och kulturellt
samarbete på lika villkor med respekt för de olika ländernas
särart och historia. Ett samarbete som till skillnad mot EG sker
på demokratisk grund. Miljöpartiet vill vidare av
solidaritetsskäl verka för överstatliga beslut för
gränsöverskridande miljöförstöring. I motionen understryks att
Sverige måste säga nej till det hårda integrationsarbete med en
begränsad del av Europa som regeringen nu genomför för en
anslutning till EG.
Motionsyrkandena
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari
yrkas
1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som redovisas i motionen.
1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordats i motionen,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts under avsnittet Internationell integration
såvitt avser miljöavgifter på elproduktion,
5. att riksdagen anvisar 10 000 000 000 kr. till
infrastrukturella investeringar, t.ex. för att säkra
persontrafiken på Inlandsbanan, finansierade i huvudsak via
försäljning av statliga företag i enlighet med vad i motionen
anförts.
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som förordas i motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utlänningars köp av svenska företag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Sveriges relationer till EG och
självständiga ekonomiska utveckling,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för
den ekonomiska politiken.
1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150 som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om riktlinjer för den ekonomiska politiken,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sänkning av arbetsgivaravgifterna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den ekonomiska politiken och EG.
1990/91:Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna de metoder
som enligt motionen bör användas för att skapa arbete och
alternativ sysselsättning vid företag som annars riskerar stor
arbetslöshet, samtidigt som man investerar i nya ekonomiska och
ekologiska tillgångar i landet.
1990/91:Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelse och inriktning av
byggverksamheten för utvecklingen på arbetsmarknaden.
1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de positiva effekterna på arbetsmarknaden
av infrastrukturinvesteringar.
1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av helhetssyn på en bärkraftig
ekonomisk utveckling.
1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken
och dess koppling till energipolitiken.
Stabiliseringsavtalet
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om Rehnbergkommissionens arbete och
tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,
AP-fonderna
1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari
yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avveckling av löntagarfonderna och stopp
för AP-fondens aktieköp.
1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avveckling av löntagarfonderna och mot
vidgad placeringsrätt för AP-fonden.
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om AP-fonder, sparande, investeringar och
ekonomisk demokrati.
Statsskuldspolitiken
1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om statsskuldspolitiken.
Bemyndigande för den statliga upplåningen
1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
3. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret
1991/92 ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning
intill ett belopp på netto 30 miljarder kronor.
Penning- och valutapolitiken
1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige
i riksbanken till känna vad i motionen anförts om kredit- och
valutapolitiken.
1990/91:Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna
vad i motionen anförts om valutapolitiken.
Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten
1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
3. att riksdagen avslår förslaget att i förtid slopa
investeringsskatten för vissa byggnadsarbeten i
Stockholmsområdet,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förlängning
av investeringsskatten fr.o.m. 1992 i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1990/91:Sk317 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda
investeringsskatten för kontor i enlighet med vad i motionen
anförts.
1990/91:Sk431 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att avskaffa investeringsavgifterna för visst
byggande.
1990/91:Sk434 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändring av investeringsavgiften och
återförande av intäkterna till bostadsbyggande, kollektivtrafik,
skolor och miljöinsatser i Stockholmsregionen.
Mervärdeskatten
1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om differentierad mervärdeskatt och
harmonisering med EG.
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
8. att riksdagen beslutar att mervärdeskatten på mat sänks
till 15 % enligt vad som anförts i motionen.
1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om reducerad restaurangmoms,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om slopad moms på kollektivtrafik till lands
och sjöss.
1990/91:Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.
(m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att från den 1 juli 1991 återställa
momsen på hotell- och restaurangverksamhet till den relativa
nivå som gällde före den 1 januari 1990,
2. att riksdagen beslutar att moms på persontransporter inkl.
liftverksamhet från den 1 juli 1991 skall tas ut enligt samma
principer som hotell- och restaurangmomsen.
1990/91:Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar att moms på basmat skall slopas,
2. att riksdagen beslutar att skattebortfallet för slopad moms
på basmat skall kompenseras med en generell höjning av den
allmänna momsen på sätt som anges i motionen,
3. att riksdagen beslutar att åtminstone halvera momsen på
basmat om yrkandena 1 och 2 inte bifalls,
4. att riksdagen beslutar bibehålla den nuvarande momsen på
25% för att klara skattebortfallet för en halverad moms på
basmat om yrkandena 1 och 2 inte bifalls.
1990/91:Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar slopa den tillfälliga höjningen av
mervärdeskatten på 1,54 % räknat som pålägg fr.o.m. den 1
september,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en successiv sänkning av mervärdeskatten.
1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om differentierad mervärdeskatt och
harmonisering med EG,
2. att riksdagen beslutar om lag om ändring i lagen (1968:430)
om mervärdeskatt i enlighet med vad i motionen anförts,
3. att riksdagen beslutar upphäva lagen (1990:591) om
upphävande av lagen (1941:251) om särskild varuskatt,
4. att riksdagen, därest yrkande 3 bifalls, beträffande lagen
(1941:251) om särskild varuskatt hos regeringen begär förslag
till breddning av beskattningsunderlag och skattehöjning samt
beslutar att lagen i fråga ej skall omfatta kemisk-tekniska
preparat i enlighet med vad i motionen anförts,
5. att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1977:306) om
dryckesskatt så att öl ej längre ingår bland de skattepliktiga
varorna samt beslutar om ny lag med punktskatt på öl i enlighet
med vad i motionen anförts,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en skärpt prisövervakning i samband med
ikraftträdandet av reformförslaget.
Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inga försämringar skall genomföras i
arbetsskadeförsäkringen.
1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att förändra och förbättra
konkurrenslagstiftningen.
1990/91:Fi46 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att noggrant följa frågan om
konkurrenssituationen för turistnäringen i såväl nationellt som
internationellt perspektiv,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av förslag till åtgärder för att
balansera konkurrensskillnaden mellan Sverige och andra länder.
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av att SIND får i uppdrag att
också belysa de eventuella olikheter i förutsättningarna som
råder för turistnäringen och annan industri.
1990/91:Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram för
att främja entreprenörskapet inom privat och offentlig sektor.
Allmänna riktlinjer för budgetregleringen
1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari
yrkas
2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen
som redovisas i motionen.
1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som förordats i motionen.
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kommunalt stödpaket.
1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150 som
sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen
om riktlinjer för budgetregleringen.
Kartläggning av subventioner
1990/91:Fi715 av Daniel Tarschys och Anne Wibble (fp) vari
yrkas att riksdagen hos regeringen begär en redovisning och
analys av de statliga subventionerna.
Drift- och kapitalbudget
1990/91:T43 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
2. att riksdagen uppdrar åt den av talmannen tillsatta
utredningen om riksdagens roll i budgetprocessen m.m. att
överväga en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en
kapitalbudget.
Utbyggnad av samlingslokaler
1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c,s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om byggande av allmänna samlingslokaler.
Information om Sveriges samarbete med EG
1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen anslår ytterligare 20 milj.kr. att användas
till Europainformation i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1990/91:Fi57 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
beslutar att för budgetåret 1991/92 anvisa 10 milj.kr. som
resurs för studieförbunden och EG-kritiska organisationer.
Bilaga I:4 Finansdepartementet
1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas
4. att riksdagen avslår förslaget att ur riksgäldskontorets
anslag bestrida kostnader för information om ungdomsbosparandet.
Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet
1990/91:Ub197 av Björn Samuelson m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen till studerandehälsovården från den 1 januari
1992 anvisar 3 000 000 kr.
Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
5. att riksdagen beslutar att till AMS verksamhet för insatser
för arbete och sysselsättning anvisa 4 miljarder kronor utöver
regeringens förslag enligt vad som förordas i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om samlade åtgärder för att hävda arbete åt
alla.
1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om den nya stödformen utbildningsvikariat,
2. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret
1991/92 anvisar ett ramanslag av 2 609 139 000 kr.,
3. att riksdagen avslår regeringens förslag angående
dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20
år,
4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i december
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
angående kvalifikationstider för rekryteringsstöd.
1990/91:Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prioritering av arbetsmarknadspolitiska
insatser för utsatta grupper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om systemet med utbildningsvikariat,
3. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret
1991/92 anvisar ett ramanslag av 2 609 139 000 kr.
1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet att noga följa och inrikta statens
insatser efter utvecklingen på de lokala och regionala
arbetsmarknaderna,
2. att riksdagen till anslaget B 2 Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder för budgetåret 1991/92 anvisar 500 000 000 kr. lägre än
regeringens förslag eller således 13 600 687 000 kr.
Bilaga I:7 Bostadsdepartementet
1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
14. att riksdagen avslår regeringens förslag (bilaga I:7)
angående sänkt investeringsbidrag för bostadsbyggande.
1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till särskilt
investeringsstöd för ekologiskt riktigt byggande i enlighet med
vad som anförts i motionen.
1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas
7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:150 i denna
del beslutar att medel till Investeringsbidrag för
bostadsbyggande för budgetåret 1991/92 ej skall anvisas under
förutsättning att skatteplikten för tillhandahållande av
produkter och tjänster i samband med byggande och boende av
bostäder samtidigt sänks till 13,64 % fr.o.m. den 1 juli 1991.
Utskottet
Den ekonomiska politiken
Den internationella utvecklingen
I februari innevarande år konstaterade utskottet (1990/91:FiU20 s.27--30)
att tidigare prognoser från OECD och andra kvalificerade institut över den
ekonomiska tillväxten under de första åren av 1990-talet kraftigt justerats
ned. Som framgår av tabell 1 innebär bedömningen i kompletteringspropositionen
av den internationella utvecklingen att ytterligare neddragningar av prognosen
måste göras. Både för OECD-området totalt och för OECD-Europa bedöms
produktionstillväxten år 1991 praktiskt taget ha halverats jämfört med den
tillväxt som angavs i finansplanen. I exempelvis Förenta Staterna och Sverige
stagnerar sålunda tillväxten och i Storbritannien och Finland blir den klart
negativ.
Det kan anges flera orsaker till den lägre tillväxten i OECD-området. Den
främsta förklaringen till avmattningen är med stor sannolikhet att
investeringsboomen som inleddes under senare delen av 1980-talet för denna gång
är över. År 1990 innebar för OECD-länderna totalt att investeringstillväxten
helt upphörde. Konjunkturnedgången förstärktes av att krisen i Persiska viken
gav negativa effekter hos den ekonomiska aktiviteten genom de negativa
förväntningar i hushåll och företag som kriget framkallade. Samtidigt ökade
inflationstrycket i Förenta Staterna, Canada och Storbritannien.
Penningpolitiken stramades åt vilket förstärkte avmattningstendenserna i dessa
länder.
Även i de kontinentala EG-länderna skedde en åtstramning av penningpolitiken.
Orsaken var det stigande budgetunderskottet i Tyskland till följd av de
åtgärder som vidtogs i samband med återföreningen av de båda tyska staterna.
Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder
Årlig procentuell förändring
Fi-plan KI Rev.fi- Fi-plan KI Rev.fi-
plan plan
dec. mars april dec. mars april
1990 1991 1991 1990 1991 1991
____________________________________________________________________________
Sammanfattningsvis ger den här beskrivna utvecklingen för år 1991 en tillväxt
för hela OECD-området på 1%, vilket innebär en betydande minskning i den
ekonomiska aktiviteten. Inte sedan början av 1980-talet har industriländerna
haft en så låg tillväxt i den samlade produktionen.
Mycket talar emellertid för att den låga tillväxten främst förklaras av
utvecklingen i början av detta år. Under andra hälften av år 1991 väntas en
betydande återhämtning äga rum i flera av OECD-länderna. Enligt den i
kompletteringspropositionen redovisade prognosen förutses mot denna bakgrund en
väsentlig förbättring år 1992. För hela OECD-området väntas tillväxten stiga
till något under 3% och för OECD-Europa till nära 2,5%.
Det som talar för en vändning i konjunkturen redan under andra halvåret 1991
är, som anförs i propositionen, bl.a. den lättare penningpolitiken i Förenta
Staterna och de lägre oljepriserna som är en följd av krigsslutet i Persiska
viken. Oljepriset väntas i år och nästa år stabiliseras kring 18--20 dollar per
fat, dvs. de nivåer som nåddes under första kvartalet i år. Krigsslutet och det
lägre oljepriset har positiva effekter på realinkomsterna, räntorna och
inflationen i OECD-området men också på konsumenternas och näringslivets
förtroende för en kommande bättre ekonomisk utveckling. En annan faktor som
talar för en snar återhämtning av konjunkturen är att företagen--till
skillnad från tidigare nedgångar--inte genomfört stora lageruppbyggnader.
Därmed får ökad efterfrågan ett snabbare genomslag i produktionen.
En avgörande faktor för den internationella konjunkturens utveckling är som
nämnts att utvecklingen i de stora anglosaxiska länderna sannolikt vänds till
det bättre redan i slutet av innevarande år. En viktig förutsättning för att en
gynnsam utveckling i världsekonomin skall komma till stånd är en fortsatt god
tillväxt i Japan och Tyskland, även om viss dämpning av tillväxten förutspås
också i dessa länder. En återhämtning av konjunkturen i OECD-området borde
kunna förenas med en relativt dämpad pris- och kostnadsutveckling.
Avmattningen i den japanska ekonomin under innevarande år är till stor
del en effekt av den förda politiken. Penningpolitiken har stramats åt på grund
av överhettning i ekonomin. Företagens investeringar har dämpats, bl.a. till
följd av höga lånekostnader och en mer restriktiv kreditgivning från bankerna.
Under de närmaste två åren förutses dock den inhemska efterfrågan fortsätta
vara motorn i expansionen, men tyngdpunkten väntas förskjutas från
investeringar till privat konsumtion. Den senare stimuleras av lägre inflation,
god löneutveckling och en fortsatt sysselsättningstillväxt--om än i
långsammare takt än tidigare. De japanska myndigheterna har klargjort att
penningpolitiken kommer att förbli stram så länge inflationstrycket i ekonomin
kvarstår. Den dämpade tillväxten samt de lägre oljepriserna kan väntas medföra
en avtagande prisökningstakt under loppet av år 1991. Detta skulle skapa
förutsättningar för en viss lättnad i penningpolitiken. Även
finanspolitiken--som under en rad år varit inriktad på att konsolidera de
statliga finanserna--väntas bli något mer expansiv under åren 1991 och
1992. I propositionen förutses mot denna bakgrund tillväxten vara fortsatt god
även om den minskar till 3,8% i år. För år 1992 bedöms den återigen öka och
uppgå till 4%.
Osäkerhetsmomentet i här redovisade bedömning är främst knutet till prognosen
för Förenta Staterna och Tyskland. Det kan därför finnas skäl till att något
mer ingående belysa utvecklingen i dessa länder.
Produktionen och efterfrågan fortsatte att falla i Förenta Staterna
även under första kvartalet i år, och ekonomin är nu inne i en recession. Under
årets första månader fortsatte industriproduktionen, kapacitetsutnyttjandet,
orderingången och sysselsättningen att falla. Samtidigt ökade konsumentpriserna
oväntat mycket om hänsyn tas till den svaga konjunkturen och nedgången i
oljepriset. Även om den nedåtgående trenden i ekonomin ännu inte har brutits,
talar flera faktorer för att en vändpunkt kan nås relativt snart. Krisen i
Persiska viken var som nämnts en viktig orsak till konsumenternas och
företagens växande negativa förväntningar om framtiden. De allierades snabba
seger gav emellertid upphov till en återhämtning av förtroendet för den
ekonomiska utvecklingen redan i mars. En annan faktor som talar för en snar
vändning i den amerikanska ekonomin är den gradvisa lättnad i penningpolitiken
som påbörjades hösten 1990 och som har fortsatt i år. Finanspolitiken, vars
utrymme begränsas av det alltjämt ihållande rekordstora budgetunderskottet
(5,7% av BNP), väntas dock få en viss kontraktiv effekt i år och år 1992.
En lättare penningpolitik samt konjunkturavmattningen har inneburit att
Förenta Staternas tidigare stora positiva räntemarginal gentemot Japan och
Tyskland har blivit kraftigt negativ. Detta har bidragit till en successiv
depreciering av dollarn under år 1990, vilket har gjort amerikanska varor
mycket konkurrenskraftiga. De senaste månaderna har dock dollarn apprecierat, i
synnerhet mot D-marken. Amerikanska produkter är emellertid alltjämt mycket
konkurrenskraftiga. Ytterligare ett skäl till att konjunkturen snart bör vända
är att företagen--till skillnad från tidigare nedgångar--gradvis har
avvecklat sina lager med förväntning om att efterfrågan skulle dämpas. Detta
innebär att produktionen kan komma att ta fart igen när orderingången
förbättras.
Sammantaget förutses sålunda den amerikanska konjunkturen snart vända uppåt.
Tillväxten väntas gradvis tillta under andra halvåret i år och nästa år. Mätt
mellan årsgenomsnitten innebär den prognos som redovisas i propositionen
oförändrad totalproduktion i år och en tillväxt på ca 2,8% nästa år, dvs. i
jämförelse med år 1991 innebär detta en ökning av tillväxten med inte mindre än
nära 3 procentenheter. Det kan tilläggas att det som kännetecknat den
amerikanska ekonomin i samband med tidigare konjunkturväxlingar är att
återhämtningen efter en lågkonjunktur gått mycket snabbt. Det som främst kan
hota en positiv utveckling av den amerikanska ekonomin är
inflationsutvecklingen. För att undgå en åtstramning av penningpolitiken,
vilken skulle kunna förhindra återhämtningen, krävs att den sedan mitten av
1980-talet observerade utvecklingen med ständigt stigande inflation bryts.
Den positiva utvecklingen i Västtyskland efter lågkonjunkturen i början
av 1980-talet har varit av avgörande betydelse för en positiv utveckling i det
övriga Västeuropa. I Tyskland uppgick BNP-tillväxten i fjol till drygt 4,5%.
Det var främst en snabb ökning av den inhemska efterfrågan som drev på
utvecklingen. Den privata konsumtionen stimulerades av inkomstskattesänkningar,
stigande sysselsättning samt goda löneökningar. Dessutom ledde den tyska
valutaunionen till en betydande förstärkning av efterfrågan på västtyska varor.
De senaste konjunkturindikatorerna pekar på att den tyska ekonomin nu har
passerat konjunkturtoppen. Orderingången i tillverkningsindustrin har sjunkit,
detaljhandeln--som slog rekord förra året--visar på en lägre
omsättning, och aktuell statistik anger att fler företag väntar sig en
konjunkturdämpning de närmaste månaderna. Kostnadsuppskattningarna för den
tyska återföreningen har reviderats upp vid flera tillfällen, och ytterligare
revideringar kan inte uteslutas. Enligt budgetförslaget för år 1991 beräknas
statsbudgetens underskott--inberäknat de nyligen beslutade
skattehöjningarna--uppgå till ca 5% av BNP. Skattehöjningarna motsvarar
ca 1% av BNP såväl i år som nästa år. Det växande budgetunderskottet har
bidragit till ett tryck uppåt på de tyska räntorna. Tillväxten i Tyskland
väntas uppgå till 2,8%år 1991 och 2,5% år 1992. Fortsatt svaga
exportmarknader under större delen av år 1991 samtidigt som D-marken är stark
talar för en fortsatt avmattning av exporten. Detta bidrar till en ytterligare
minskning av bytesbalansöverskottet.
Ett ökat inflationstryck kombinerat med en oundviklig stark ökning av
arbetslösheten i det forna Östtyskland innebär ett hot mot en stabil utveckling
i det nya Tyskland och ställer den tyska ekonomiska politiken inför svåra
problem. Högt kapacitetsutnyttjande, höga lönekrav och fortsatt stark inhemsk
efterfrågan utgör sammantaget ett inflationshot i den tyska ekonomin. Detta
föranledde också i februari en ytterligare åtstramning av penningpolitiken.
De nordiska länderna har under de senaste åren noterat lägre tillväxt än
övriga Västeuropa. Någon förändring härvidlag väntas inte de närmaste två åren.
Två olika förlopp kan särskiljas mellan å ena sidan Danmark och Norge--med
fortsatt återhämtning av tillväxten, låg inflation samt positiv
externbalans--och å andra sidan Finland med negativ tillväxt på 1,5% och
stort underskott i bytesbalansen. I Danmark och Norge ökar den inhemska
efterfrågan igen efter flera år av fallande investeringar och privat
konsumtion. Produktionstillväxten väntas öka svagt i år, till 1,3% i Danmark
och 2% i Norge. I båda länderna förutses tillväxten fortsätta öka under år
1992, och i ökande grad med bidrag från inhemsk efterfrågan. I både Danmark och
Norge bidrar dock utrikeshandeln positivt till produktionstillväxten.
Ett osäkerhetsmoment för de närmaste åren som nämns i propositionen rör det
globala sparandet och det internationella investeringsbehovet. Samtidigt som de
tyska och japanska sparandeöverskotten minskar, leder omstruktureringsprocessen
i Östeuropa och återuppbyggnaden av Irak och Kuwait till ökad efterfrågan på
kapital. Risk finns att det globala sparandet -- vid nuvarande
realräntenivå -- inte kan mäta sig med efterfrågan på kapital, vilket
skulle leda till en press uppåt på realräntorna. I detta sammanhang kan även
nämnas att det funnits farhågor i framför allt Förenta Staterna för att en
alltför restriktiv kreditgivning från bankernas sida skulle kunna leda till en
nedåtgående spiral i ekonomin. Minskningen av kreditgivningen verkar dock
främst vara en följd av lågkonjunkturen.
Utvecklingen i Östeuropa har under år 1990 varit kraftigt negativ.
Industriproduktionen beräknas sålunda ha minskat med ca 15% i Central- och
Östeuropa och i vissa länder som Polen och Rumänien med ända upp till 20%.
Samtidigt har inflationen nått en praktiskt taget okontrollerbar nivå. I
Sovjetunionen har den för år 1990 beräknats till 20% och i Polen till 250%.
Det enda undantaget bland östeuropeiska länder, som uppvisar en utveckling som
kan jämföras med Västeuropas, är Tjeckoslovakien, där industriproduktionen år
1990 minskade med 4% och inflationen stannade vid 10%. Det kan sålunda
konstateras att det ekonomiska läget i dessa länder under de påbörjade försöken
att ändra det ekonomiska systemet har blivit kaotiskt. Det förefaller rimligt
att anta att den ekonomiska situationen inte kommer att stabiliseras under de
första åren av 1990-talet. På kort sikt är det därför sannolikt att försöken
att reformera Central- och Östeuropas och Sovjetunionens ekonomier får liten
direkt inverkan på industriländerna. Exporten till dessa ekonomier är nämligen
liten, och de rådande starka restriktionerna vad gäller handels- och
skuldsituationen pekar inte mot att exporten till dem under de närmaste åren
kommer att öka.
De internationella förutsättningar som utgör en viktig utgångspunkt för
bedömningen av den svenska ekonomins utveckling sammanfattas i tabell 2.
Konsumentpriser i OECD 4,9 4,5 4
(KPI årsgenomsnitt), %
Råoljepris, dollar per fat 23,6 18 20
Dollarkurs i kr. 5,91 6,07 6,19
______________________________________________________________________
Utvecklingen i Sverige
Åren 1991 och 1992
I finansplanen i januari i år gjordes bedömningen att år 1991 skulle den
totala produktionen -- bruttonationalprodukten (BNP) -- minska med 0,5%. I
kompletteringspropositionen och i konjunkturinstitutets (KI) prognos förutses
att produktionen i stort blir oförändrad. Som framgår av tabell 3 ligger
propositionens bedömning med en tillväxt i BNP på 1% för år 1992 endast
obetydligt över KIs prognos. De mindre skillnader som kan avläsas mellan KIs
och propositionens försörjningsbalansprognoser faller helt inom ramen för de
felmarginaler som är ofrånkomliga i sådana prognoser.
Tabell 3. Försörjningsbalans och vissa nyckeltal
Årlig procentuell förändring
Fi-plan KI Rev.fi- Fi-plan KI Rev.fi-
plan plan
dec. mars april dec. mars april
1990 1991 1991 1990 1991 1991
______________________________________________________________________________
I motionerna Fi36 (m, fp) och Fi37 (c) framförs kritik mot
propositionens bedömning av den svenska ekonomins utveckling.
I motion Fi37 (c) anförs att regeringen underskattar sparkvotens utveckling
och därför överskattar den privata konsumtionen. I prognosen finns också en
underskattning av den kommande ökningen i arbetslösheten och konsumentpriserna.
Bedömningen ses som en "skönmålning" av den kommande utvecklingen.
I motion Fi36 (m, fp) riktas mycket stark kritik mot den i propositionen
redovisade bedömningen av den svenska ekonomin. De redovisade prognoserna ses
som meningslösa och är därför inte användbara som underlag för överväganden om
inriktningen av den ekonomiska politiken. Prognosen i propositionen ses även i
denna motion som en "skönmålning" av den kommande ekonomiska utvecklingen "som
kan tas som ursäkt för att inget göra". I prognosen för
försörjningsbalanskomponenterna är det främst bedömningen av den privata
konsumtionens och exportens utveckling som ifrågasätts.
Innebörden av kritiken mot konsumtionsprognosen är följande. Hushållens
disponibla inkomster, som motionärerna ser det, kan realistiskt väntas öka med
drygt 1% både år 1991 och år 1992. När disponibelinkomsterna förra året ökade
med 4,2% föll den privata konsumtionen med 0,3%. Sparkvoten förbättrades
således med 4,6% och hamnade därmed på noll. Detta kan ses som en reaktion på
de sämre tiderna, inte minst den ökade risken att drabbas av arbetslöshet, och
den försiktighet med skuldsättning som de nya skattereglerna framkallat. Det
är, menar motionärerna, mot denna bakgrund svårbegripligt att regeringen räknar
med ett tillfälligt trendbrott i utvecklingen av hushållens sparbeteende under
just år 1991. De faktorer som verkade under föregående år har snarast
förstärkts. Den uppgång i detaljhandeln som skett de senaste månaderna jämfört
med motsvarande månader förra året förklaras främst av tillfälliga förhållanden
våren 1990, som bankkonflikt, regeringskris m.m. Motionärerna är därför av den
uppfattningen att konsumtionsökningen blir obetydlig såväl år 1991 som år 1992.
Utskottet delar inte den bedömning av den privata konsumtionens utveckling
som görs i motion Fi36 (m, fp). Såvitt utskottet förstår underskattar
motionärerna i betydande omfattning ökningen i hushållens köpkraft både för år
1991 och år 1992 och får därigenom endast en marginell ökning av den privata
konsumtionen år 1992. Utgångspunkten för en bedömning av hushållens köpkraft
redovisas i tabell 4.
Tabell 4. Inkomster och tillfälligt sparande
Årlig procentuell förändring, 1985 års priser
Som framgår blir köpkraftsökningen mer än dubbelt så stor år 1991 i
jämförelse med vad som antas i motion Fi36 (m, fp). Motionärerna har
uppenbarligen inte beaktat det tillskott till den disponibla inkomsten som
hushållen får genom återbetalningen och upphörandet av det tillfälliga
sparandet. Det kan också tilläggas att med det antagande som motionärerna gör
om kraftigare timlöneökningar och endast en mindre höjning av propositionens
inflationsprognos blir köpkraftsökningen ännu större än vad som anges i
tabell4.
Även exportprognosen saknar, enligt motionärerna, realism. KIs marsprognos
visar att fortsatt sänkta relativpriser åren 1991 och 1992 på sammantaget
0,7% inte kan hindra att marknadsandelarna sjunker med ytterligare drygt
6%. Det ligger nära till hands, menar motionärerna, att här se ett samband
med den pågående utflyttningen av svenskt investeringskapital. Mycket talar för
att de stora svenska företagen kommer att svara på en kommande internationell
efterfrågeökning med att höja produktionen vid sina enheter utomlands. Enligt
motionärerna framstår därför de officiella prognoser som förutser en relativt
kraftig exportförbättring nästa år som orealistiska.
Exportprognosen är behäftad med stor osäkerhet. Den totala varuexporten
stagnerade praktiskt taget mätt i fasta priser mellan åren 1989 och 1990. I den
reviderade nationalbudgeten beräknas volymen även för år 1991 i det närmaste
bli oförändrad. Den svenska exporten har missgynnats starkt av försvagningen i
den internationella investeringskonjunkturen och den kraftiga nedgången i
bilefterfrågan på flertalet marknader. Trots att relativpriserna bedöms sjunka
ytterligare i år kommer svensk export att i betydande utsträckning förlora
marknadsandelar. Fallande råvarupriser, framför allt på trävaror och massa,
medverkar till att exportpriserna totalt stiger endast obetydligt. Men mot
slutet av året bör exporten gynnas av en vändning uppåt i efterfrågan på
exportmarknaden. Den betydande förbättring av exporten med nära 3% år 1992
som anges i propositionen, förklaras av den allmänna internationella uppgången
i den ekonomiska aktiviteten, en förbättrad konkurrenskraft hos den svenska
industrin och att den nuvarande ogynnsamma marknads- och
produktsammansättningen för den svenska exporten vänds till Sveriges fördel.
Mot denna bakgrund borde möjligheter finnas att väsentligt öka exporten.
Osäkerheten i exportprognosen är emellertid, som nämnts, stor. Bl.a. kan
givetvis de "läckage", som anges i motion Fi36 (m, fp), dvs. att företagen
lägger en större del av ökningen i produktionen till sina utlandsbaserade
anläggningar, bli större än vad som har förutsatts i propositionens prognos. En
osäkerhetsfaktor av större betydelse är utfallet av lönebildningen och därmed
kostnadsutvecklingen. Det betyder sannolikt mer än med vilken styrka och vid
vilken tidpunkt den internationella konjunkturen kommer att förbättras.
Av det senaste meddelandet från SCB om utrikeshandelns utveckling framgår att
för första tertialet 1991, jämfört med samma period förra året, har värdet av
exporten minskat med 1% och importen med 8%. Överskottet i handelsbalansen
har ökat till drygt 14 miljarder kronor att jämföras med 6,7 miljarder kronor
för samma period år 1990. Den positiva utvecklingen av handelsbalansen i år,
jämfört med år 1990, har uppnåtts främst genom en kraftigt minskad varuimport
(-6,8 miljarder kronor för jan.--april) samt ett minskat underskott (-1,4
miljarder kronor) i vår handel med oljeprodukter.
I de borgerliga partimotionerna hävdas att arbetslösheten under åren 1991 och
1992 kommer att bli högre än vad som anges i propositionen. I motion Fi37 (c)
framhålls att under år 1991 och år 1992 kommer inte arbetslösheten att
understiga 3 resp. 4%. Det kan nämnas att KI för år 1992 anger en
arbetslöshet på 3,5% medan motsvarande bedömning i propositionen är 2,8%.
I sitt meddelande angående arbetsmarknadsläget i april 1991 uppger SCB att
hittills i år har 44 000 personer varslats om uppsägning, vilket kan jämföras
med 9 000 under motsvarande månader förra året. Antalet permitterade uppgick
till drygt 4000 mot 100 i fjol. Utskottet är av samma uppfattning som
motionärerna att dessa uppgifter är mycket oroande. Men varselstatistiken är
svårtolkad, och något enkelt samband mellan varsel och arbetslöshet föreligger
inte. I nämnda meddelande från SCB konstateras samtidigt att arbetslösheten
jämfört med förra månadens notering inte har stigit utan är oförändrad.
Det kan mot denna bakgrund finnas skäl att redovisa förklaringen till
skillnaden mellan KI och finansdepartementet i vad avser bedömningen av
utvecklingen på arbetsmarknaden. Den viktigaste förklaringen är att KI i sin
prognos inte hade möjlighet att beakta effekterna av de arbetsmarknadspolitiska
åtgärder som nu föreslås i kompletteringspropositionen. Fråndras effekterna
från den bedömningen som redovisas i propositionen är KIs prognos något mer
optimistisk än regeringens vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden. Även i
bedömningen av arbetskraftsutbudet föreligger olikheter mellan KI och
propositionens prognos.
I motion Fi37 (c) hävdas att bedömningen i propositionen av den svenska
ekonomins utveckling i det korta perspektivet måste ses som en "skönmålning" av
verkligheten. Utskottet vill här peka på att i centerns alternativ till
propositionens BNP-prognos är skillnaden 0,3 procentenheter för år 1991 och en
halv procentenhet för år 1992. Centern måste tillskriva sig en större precision
än någon annan prognosmakare om man hävdar att sådana små avvikelser inte
ligger inom felmarginalen.
Formuleringen i motion Fi36 (m, fp) att de i finansplanen presenterade
prognoserna är utförda på ett sådant sätt att de "kan tas som ursäkt för att
inget göra", ökar inte tilltron till motionärernas analys. En kritik med denna
innebörd kräver inte någon ingående kommentar från utskottets sida.
Den 15 maj meddelade riksbanksfullmäktige att den svenska kronan knyts till
den europeiska valutaenheten, ecu. Detta föranleder inte några avgörande
förändringar i här redovisade prognoser. En förväntad lägre ränta bör
emellertid verka positivt på investeringsbenägenheten och bidra positivt till
ansträngningarna att få ner inflationen.
En kalkyl över utvecklingen åren 1991--1995
I propositionen redovisas även en bedömning av den svenska ekonomins
utveckling under perioden 1991--1995. Två kalkyler redovisas. I huvudkalkylen
görs en bedömning av utvecklingen utifrån ett antagande om en årlig
genomsnittlig produktivitetstillväxt på 1,6%. I ett andra alternativ
förutsätts en snabbare produktivitetsutveckling där den årliga tillväxten antas
bli 2,3%. Båda kalkylerna bygger på förutsättningen att världshandeln fram
till år 1995 kommer att öka med 5,5% per år.
Under den kommande femårsperioden antas lönerna stiga långsammare i Sverige
än i omvärlden. Den genomsnittliga årliga löneökningstakten är 4,0%. Detta
förutsätter att den inhemska efterfrågan hålls tillbaka och att en ny
överhettning kan undvikas. Vidare antas att stabiliseringsavtalet får
långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningen. Skattereformen
förutsätts också få en dämpande inverkan på lönekraven. Dessutom bör
inflationsförväntningarna påverkas nedåt av den ökade trovärdighet som regimen
med en fast växelkurs vunnit under det senaste året. De låga löneökningarna
medför att konsumentpriserna inte under något år efter 1992 ökar med mer än
3%. Trots en gradvis uppgång i hushållens sparkvot till 1,2% år 1995,
förutses en relativt stabil tillväxt av den privata konsumtionen med i
genomsnitt 1,5% per år. Kommunalt skattestopp gäller åren 1991 och 1992, och
åren därefter förutsätts att en svag finansiell ställning kommer att motverka
en kommunal expansion. Inom den statliga verksamheten genomförs
besparingsprogram. Åren 1990--1995 beräknas därför den offentliga
konsumtionen öka med i genomsnitt 0,4% per år. De återhållna
löneökningarna, tillsammans med en genomsnittlig årlig produktivitetstillväxt i
näringslivet på 1,6%, ger utrymme för företagen att öka vinsterna. De svenska
exportpriserna för bearbetade varor beräknas ändå stiga långsammare än
världsmarknadspriserna. Konjunkturuppgången inleds därför redan år 1992 med en
exportökning. De högre vinsterna och ett ökat kapacitetsutnyttjande leder
till en uppgång i investeringarna under år 1993. Till följd av bl.a.
skattereformen beräknas bostadsinvesteringarna minska under hela perioden.
Bruttonationalprodukten växer under åren 1990--1995 med i genomsnitt 1,6%
per år. Det är dock en stor skillnad mellan de två första åren och perioden
1993--1995. När den exportledda konjunkturen väl tar fart beräknas tillväxten
uppgå till nästan 2,5% per år. Den starkare tillväxten får märkbara effekter
på arbetsmarknaden först efter några år. Mot slutet av perioden växer
sysselsättningen markant, men samtidigt ökar utbudet av arbetskraft snabbare än
tidigare. Det medför att arbetslösheten minskar långsamt, och år 1995
motsvarar den ca 2,5% av arbetskraften. De särskilda arbetsmarknadspolitiska
insatserna, som sammanlagt motsvarar 1,3% av arbetskraften, antas då vara
avvecklade.
I den alternativa kalkylen antas att en högre produktivitetstillväxt än vad
som förutsätts i huvudkalkylen är tänkbar under 1990-talet. Motiveringen till
detta är att investeringarna har stigit snabbt under andra hälften av
1980-talet. Samtidigt har strukturreformer genomförts i den svenska ekonomin,
och skattesystemet har lagts om i produktivitetsbefrämjande riktning. Till
detta kommer den ökade konkurrens som den närmare integrationen i Europa torde
innebära. Mot denna bakgrund redovisas en kalkyl där den genomsnittliga årliga
produktivitetsökningen i näringslivet antas bli 2,3% fram t.o.m. år 1995.
Resultatet är att tillväxten i BNP ökar till i genomsnitt drygt 2% per
år. Både under åren 1993 och 1994 blir tillväxten i ekonomin ca 3,5%. I detta
scenario beräknas industriproduktionen öka med i genomsnitt drygt 3,5%
per år och investeringarna i industrin med ca 3,5% per år. Exporten
stimuleras men förbättringen av bytesbalansen motverkas av att tillväxten i hög
grad koncentreras till de importtunga delarna av ekonomin. Den högre
produktiviteten ökar vinsterna i näringslivet. Därmed kan också de nominella
lönerna förväntas stiga något mer än i huvudkalkylen. Eftersom kostnadstrycket
i ekonomin ändå dämpas blir inflationstakten långsammare. Det innebär att
reallönerna efter år 1992 kan öka med 1,9% per år jämfört med 1,3% per år i
huvudkalkylen. Den privata konsumtionen växer då snabbare utan att den
samhällsekonomiska balansen äventyras.
De kalkyler över utvecklingen av Sveriges ekonomi i ett femårsperspektiv
som redovisas i propositionen kommenteras inte närmare i här aktuella
partimotioner.
De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
Sverige befinner sig för närvarande i en lågkonjunktur med stagnation i
produktionen och stigande arbetslöshet. Som framgått av redovisningen för det
internationella ekonomiska läget förväntas emellertid den internationella
konjunkturnedgången varken bli lång eller djup. Tillsammans med de åtgärder som
vidtagits för att bekämpa inflationen och skapa utrymme för tillväxt i
ekonomins konkurrensutsatta delar bör detta skapa förutsättningar för en
återhämtning.
Den fulla sysselsättningen måste värnas och är det viktigaste målet för den
ekonomiska politiken. Sysselsättningen hotas emellertid om kostnaderna stiger i
förhållande till omvärlden. Som anförs i propositionen måste den ekonomiska
politiken inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen om sysselsättningen
och välfärden skall kunna försvaras. Denna uppgift måste, som också utskottet
framhöll i betänkandet (1990/91:FiU20) med anledning av budgetpropositionen,
överordnas andra ambitioner och krav. En sådan politik skall fullföljas med
stöd av en aktiv arbetsmarknadspolitik, som ger varje individ som är eller
riskerar bli arbetslös möjlighet att så snabbt som möjligt komma över i nytt,
produktivt arbete. I likhet med föredraganden vill utskottet understryka att
insatser för att höja kompetensen och motverka brist på yrkeskunnig arbetskraft
under den kommande högkonjunkturen därför måste ha förtur framför passivt
kontantstöd.
Mycket talar för att inflationen under andra halvåret i år börjar sjunka.
Utsikterna till att nå en varaktig gynnsam och stabil utveckling av den svenska
ekonomin har på ett avgörande sätt förbättrats. Detta har skett genom de
omfattande strukturåtgärder som vidtagits för att återvinna tillväxten, och de
finanspolitiska åtgärder som satts in för att bidra till balans i ekonomin.
Effekterna av dessa åtgärder har resulterat i en radikal nedväxling av
inflationsförväntningarna. Konkurrenskraften har återställts och Sverige kan
lösa sina kostnadsproblem genom intern anpassning.
Utskottet är av samma uppfattning som föredraganden att det är en
huvuduppgift för den ekonomiska politiken under de kommande åren att frigöra de
krafter som kan medverka till en högre produktivitet och tillväxt. Det är av
stor vikt att det nu går att ta ut full effekt av de strukturreformer som
genomförts under 1980-talet och de reformer som är under genomförande. Men en
sådan positiv utveckling kräver att tillväxten i den privata och offentliga
tjänstesektorn hålls tillbaka för att dämpa kostnadsutvecklingen och få till
stånd tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn. Av samma skäl måste de
offentliga systemen användas effektivt. Strävan att effektivisera användningen
av de offentliga resurserna måste vara vägledande för den omställning och
minskning av den statliga administrationen som nu genomförs.
På längre sikt finns ingen konflikt mellan åtgärder för att nå full
sysselsättning och bekämpa inflationen. Som nämnts är i stället låg inflation
en förutsättning för att kunna upprätthålla full sysselsättning. På kort sikt
är det emellertid ofrånkomligt att denna konflikt kan uppträda. Utskottet vill
därför understryka att strävan att pressa ned inflationen måste förenas med
särskild vaksamhet mot vad som händer med sysselsättningen. De svårigheter som
möter en ekonomisk politik som syftar till att pressa ned nominella löner och
priser har illustrerats väl med vad som hände under första hälften av
1980-talet i flera av Västeuropas länder. Som resultat av ansträngningarna att
komma till rätta med inflationen fick de en mycket hög arbetslöshet som sedan
envist dröjt sig kvar in i 1990-talet. Utskottet noterar här med viss förvåning
att moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna i sin gemensamma
motion Fi36 (m, fp) i sin kritik av den förda politiken bortser från dessa
problem. I motionen sammanfattas det nuvarande ekonomiska läget, genom att man
åberopar en internationell jämförelse som genom sitt urval får Sverige att
framstå i dålig dager. I den engelska tidskriften The Economists rangordning av
ekonomisk status ligger Sverige på sista plats bland ledande industriländer i
Europa. De faktorer som The Economist vägt in i sitt statusindex är bedömningar
av tillväxt, inflation och bytesbalans men inte arbetslöshet. Ett av de länder
som rangordnas högst är Belgien, vars öppna arbetslöshet sedan år 1983 tills i
dag legat mellan 9 och 13%. Om det i Sverige skulle finnas en allmän
acceptans för en arbetslöshet på ca 10% skulle det vara föga sannolikt att de
balansproblem som den ekonomiska politiken i dag brottas med skulle existera.
Utan tvekan skapar hög inflation mycket svåra fördelningsproblem. Men med en
hög arbetslöshet blir det, som utskottet ser det, än svårare att komma till
rätta med fördelningsproblemen.
I motion Fi36 (m, fp) anförs också att den politik som förts under de senaste
tio åren har misslyckats med att ta Sverige ur krisen. Den förda politiken har
medfört att Sverige har sackat efter andra jämförbara länder. Enligt
motionärernas uppfattning saknas flertalet grundläggande strategiska beslut för
att vända den ekonomiska utvecklingen i positiv riktning. De beslut som åsyftas
gäller Europapolitiken, skattepolitiken, den offentliga sektorn,
utbildningspolitiken m.fl. områden. I motionen understryks att politiken måste
inriktas mot att främja marknadskonkurrens och enskilt ägande, spara i statens
utgifter och förbättra infrastrukturen. Vidare betonas betydelsen av att
Sverige blir medlem av EG, att skattetrycket sänks och att en
valfrihetsrevolution genomförs vad gäller offentliga tjänster. Väsentliga
framsteg på här angivna områden bör göras redan till mitten av 1990-talet.
Utskottet vill med anledning av de riktlinjer för den ekonomiska politiken
som förordas i motion Fi36 (m, fp) anföra följande.
I motionen frammanas en bild av en regering som sett åren gå och helt ställt
sig passiv till att vidta främst strukturella åtgärder för att behålla och öka
effektiviteten i ekonomin. Utskottet vill hävda att ingen historieskrivning kan
vara mer verklighetsfrånvänd än denna. Få decennier i svensk politik kan
uppvisa ett genomförande av så många för ekonomin betydelsefulla
strukturreformer som 1980-talet. Här kan nämnas den totala omställningen av
skattesystemet, avregleringen av kreditmarknaden, slopandet av
valutaregleringen, avregleringen av jordbruket, ett pågående genomgripande
förnyelsearbete i den offentliga sektorn, flerpartiuppgörelsen om
energipolitiken och beslutet att söka medlemskap i EG.
I motionen anklagas regeringen för senfärdighet i EG-politiken. Regeringen
bör vidta åtgärder nu med avsikt att nå fullt medlemskap år 1995. Enligt
motionärerna har inga viktigare förberedelser vidtagits för kommmande
relationer till EG. I motionen föreslås att kronan snarast knyts till ecun.
Utskottet konstaterar att det föreligger vissa skillnader mellan regeringens
inriktning av EG-politiken och den som redovisas i motion Fi36 (m, fp). I
likhet med regeringen anser utskottet att närmandet till EG måste ske i väl
avvägda steg. Moderata samlingspartiet har sedan länge -- under senare år
tillsammans med folkpartiet liberalerna -- förordat kronans anknytning till
ecun. Som utskottet ser det skulle en tidigare anknytning till ecun kunnat få
betydande negativa effekter på den svenska ekonomin. Orsaken till detta har
varit den högre inflationen i Sverige i jämförelse med våra viktigaste
handelspartner inom EG. När nu vidtagna stabiliseringspolitiska åtgärder har
börjat driva ner inflationen är riksbanksfullmäktiges beslut att knyta kronan
till ecun väl motiverat. Utskottet återkommer till de penning- och
valutapolitiska frågorna längre fram i betänkandet.
Att regeringen skulle ha underlåtit att vidta åtgärder för att möjliggöra ett
svenskt deltagande i EGs inre marknad är ett felaktigt påstående. Sedan ett par
år tillbaka har ett omfattande arbete påbörjats med att harmonisera olika
regelverk med EGs. Utskottet vill påpeka att detta arbete inte har som främsta
motivering att Sverige skall ansöka om medlemskap i EG. Även utan hänsyn till
detta beslut skulle harmoniseringsarbetet behövt genomföras. Den förändring i
konkurrenssituationen, som blir följden av integrationsprocessen i Västeuropa,
har för de länder som i sin utrikeshandel är starkt beroende av EG tvingat fram
den nämnda harmoniseringen oavsett om länderna i fråga avser att bli medlemmar
eller ej.
Sveriges stora utrikeshandelsberoende av EG innebär också med nödvändighet en
påverkan på flera områden av Sveriges ekonomi. Motiveringen till att söka
medlemskap i EG dikteras emellertid inte endast av fördelen med att få tillgång
till EGs inre marknad. Genom ett medlemskap skulle Sverige också få möjlighet
att t.ex. utveckla sin syn på vad jämlikhet innebär för utformningen av
fördelningspolitiken eller vad jämställdhet betyder för kvinnans ställning på
arbetsmarknaden. Sverige skulle genom ett medlemskap bättre kunna stödja de
progressiva sociala krafter som i dag har svårt att göra sig gällande i
Västeuropa. Framför allt bör Sverige kunna visa på värdet av en aktiv
arbetsmarknadspolitik för att hålla nere arbetslösheten.
Synen i motion Fi36 (m, fp) på Rehnberggruppens möjligheter att åstadkomma
ett stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden belyser på ett tydligt sätt
skillnaden mellan utskottets och motionärernas uppfattning om hur inriktningen
av stabiliseringspolitiken bör utformas. I motionen framhålls att regeringens
tilltro till stabiliseringsavtalet är överdriven. Det är i stället det
försämrade läget på arbetsmarknaden som är förklaringen till kommande lägre
löneökningar. Rehnberggruppens positiva effekt inskränker sig till att parterna
därigenom har fått en ökad medvetenhet om krisläget.
De närmaste åren kommer att innebära stora påfrestningar på arbetsmarknaden.
Utskottet vill därför bestämt understryka att arbetslöshet aldrig får bli ett
medel för att uppnå en låg inflation. Men det är också av detta skäl som
utskottet, till skillnad mot vad som hävdas i motion Fi36 (m, fp), vill
framhålla vikten av att sådana medel som genomförandet av ett
stabiliseringsavtal eller arbetet med att nå överenskommelser med olika
prissättare måste kunna utnyttjas för att bekämpa arbetslöshet och inflation. I
motion Fi36 (m, fp) tycks man ha den uppfattningen att det är meningslöst eller
att det leder till en allvarlig störning på varu- och arbetsmarknaderna att
eftersträva ett stabiliseringsavtal. Med motionärernas synsätt innebär försök
att nå överenskommelser för att begränsa prisökningarna ett hinder för den fria
prisbildningen. Det innebär, enligt utskottets mening, att motionärerna avstår
från att utnyttja de medel som finns för att förena prisstabilitet med en hög
sysselsättningsgrad.
I motion Fi36 (m, fp) understryks också vikten av att föra en stram
finanspolitik och att skattetrycket måste sänkas. Utskottet är på denna punkt
av samma mening som motionärerna. Däremot kan inte utskottet se det
meningsfulla i att utlova en sänkning av mervärdeskatten till omkring 18--20%
utan att konkret ange vilka besparingar som måste göras i den offentliga
sektorn, och vilka effekterna på ekonomin blir. Utskottet återkommer till de
problem som sammanhänger med en strävan att sänka skattetrycket i avsnittet om
budgetpolitiken.
I motion Fi36 (m, fp) vill man genomföra vad man kallar en
valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Det skall, enligt motionärerna,
innebära att medborgarna själva får bestämma även över konsumtionen av sociala
tjänster. Med utgångspunkt från ett system med gemensam finansiering bör
pengarna följa det val den enskilde själv träffar. Över huvud taget vill
motionärerna främja marknadsekonomi, konkurrens och enskilt ägande.
Marknadsekonomin ger möjlighet att fritt fatta egna beslut om konsumtion,
arbete och sparande. Den är oöverträffad när det gäller att skapa välstånd och
öka ett lands resurser, anförs det i motionen.
De offentliga utgifterna har ökat mycket snabbt de senaste decennierna. Det
är därför nödvändigt att nu minska den offentliga utgiftsandelen, anförs
det vidare. Detta kommer att ställa stora krav på besparingar och
rationaliseringar, framhålls det i motionen Fi36 (m,fp), för att skapa
utrymme för såväl skattesänkningar som ytterligare utgifter på angelägna
områden.
I motionen sägs också att de statliga företagen bör privatiseras eftersom det
ger bättre förutsättningar för lönsamhet och expansion. Motionärerna avser att
privatisera statliga företag för ca 10 miljarder kronor årligen. Intäkterna kan
med fördel användas bl.a. för att finansiera nödvändiga investeringar i
infrastrukturen.
Det är utskottets uppfattning att alla förändringar av den offentliga sektorn
måste bygga på att de grundläggande sociala nyttigheterna skall vara
tillgängliga för alla medborgare på lika villkor och fördelas efter
människornas behov, inte efter deras ekonomiska tillgångar. Finansieringen
skall ske solidariskt av alla efter bärkraft. Förändringar som strider mot
dessa principer måste avvisas.
Inställningen att sociala insatser och utbildning skall komma medborgarna
till del på lika villkor betyder att samhällets uppgift är vidare än att enbart
tillhandahålla ett skyddsnät för dem som inte har ekonomiska möjligheter att
själva köpa sig vård, omsorg och utbildning. Samhällets uppgift är att ha en så
omfattande verksamhet att den kan ta emot alla medborgare och erbjuda dem samma
goda kvalitet på tjänsterna. Ty det är endast så som fördelning efter behov,
inte efter inkomst, kan åstadkommas. Delar man upp organisationen i två delar,
ett skyddsnät för de svagaste grupperna och en marknadsanpassad del för övriga
grupper, för man ofrånkomligt in en styrning efter ekonomiska resurser snarare
än faktiska behov, och tjänsterna kommer inte längre att erbjudas på lika
villkor till medborgarna. När det gäller utbildning tillkommer att det är
viktigt att skapa en för medborgarna gemensam referensram.
Det främsta skälet för utskottet att ta upp dessa frågor i detta sammanhang
är emellertid att en privatisering inte självklart leder till mindre total
resursförbrukning. Det finns snarare en risk att den skattefinansierade delen
av vården/tjänsten/servicen får en subventionerande effekt på den privata
vård/service producenten tillhandahåller. Den avgift som brukaren/konsumenten
betalar kommer endast att motsvara en del av den totala kostnaden. Konsumentens
önskemål kommer därför inte att återspegla ett val gjort på rationella
ekonomiska grunder. Ett uppenbart fall av misshushållning är när konsumenten
bestämmer efterfrågan, producenten utbudet och en tredje part, staten eller ett
privat försäkringsbolag, står för finansieringen. Konsumenten och producenten
får därigenom ett gemensamt intresse att utan hänsyn till kostnaderna höja
kvaliteten och tillgängligheten på den erbjudna tjänsten. Ett exempel på detta
är den amerikanska sjukvården. Mätt som andel av BNP är sjukvårdskostnaderna
större i USA än i Sverige. Resultatet av vården mätt i ett antal
hälsoindikatorer är emellertid avsevärt bättre i Sverige.
Det finns, som framhålls i propositionen, anledning att i större utsträckning
skilja på produktions- och finansieringsansvaret. Det bör vara möjligt att i
större utsträckning utnyttja upphandling av tjänster inom den offentliga
sektorn. Det ger också underlag för kostnadsjämförelser. Det är i detta
sammanhang angeläget att ta vara på de utvecklingsmöjligheter som erbjuds av
idéer och impulser från verksamheter i icke offentlig regi.
Enligt utskottets mening bör man skilja krav på privatisering från krav på
utbyggnad och förbättring av de sociala insatserna. Att resursbrister inom den
offentliga sektorn skapar efterfrågan på privata alternativ skall inte tolkas
som ett krav för att också överföra delar av dagens befintliga offentliga
tjänster till privat regi. Denna efterfrågan bör snarare ses som ett uttryck
för ett behov att effektivisera bristområdena inom den offentliga sektorn eller
för att förstärka denna genom att överföra resurser till dem från andra
sektorer.
Även med ett system där man privatiserar produktionen och behåller en
finansiering via skattsedeln uppkommer fördelningspolitiska skevheter. Utbudet
av olika tjänster kommer sannolikt att snedfördelas. Patientunderlaget är olika
och därmed olika "lönsamt" inom olika vård- och serviceformer och inom olika
delar av landet. Som en följd härav kommer tillgången att variera kraftigt.
Vårdresurserna kommer på grund av lönsamhetskravet att styras dit där det
största patientunderlaget finns. De svenska erfarenheterna från privat
läkarvård och privat tandläkarvård är här helt entydiga.
I motion Fi36 (m, fp), som förespråkar en privatisering, talas mycket om att
ett privat system kommer att leda till större mångfald, större valfrihet och
bättre service för medborgarna. Sådana påståenden utgår från att den teoretiska
idealbilden av marknaden, dvs. det tillstånd där så många företag konkurrerar
med varandra att inget av dem kan påverka priset och där konsumenten är suverän
i den meningen att han kan fritt välja det företag som bäst svarar mot hans
egna krav på varan eller tjänsten. I verkligheten existerar inte några sådana
marknader. De kommer inte att uppstå inom en privatiserad vård- och
omsorgssektor heller. I vissa områden, främst i storstäderna, kan det uppstå
tillräckligt många konkurrerande vårdmöjligheter för att ge patienten eller
konsumenten en stark ställning gentemot producenten. Men för större delen av
landet -- och för åtskilliga vårdformer även i storstäderna-- kommer det att
handla om oligopol- eller monopolförhållanden, där brukarna får acceptera de
villkor som producenten ställer upp.
När det gäller sjukvård är det dessutom ofta svårt att avstå även om man tycker
att villkoren är oacceptabla. Det är svårt för en akut sjuk person med
exempelvis svåra smärtor att göra ett rationellt val.
Det talas ofta om att öka graden av avgiftsfinansiering och att låta
konsumenterna stå för en större självrisk vid offentlig service eller vid
utnyttjandet av det sociala välfärdssystemet.
Det bör dock noteras att blandsystem mellan kommersiell och offentlig service i
vissa fall har flera negativa konsekvenser. Det blir ofta svårt att få till
stånd en tillräcklig finansiering av det offentliga systemet. De som
huvudsakligen utnyttjar den privata delen av systemet, vilket oftast är de med
goda inkomster, saknar intresse att bidra till finansieringen av den offentliga
delen av systemet. Den kommer därför att få svårigheter att få resurser.
Samtidigt kommer den att få ta hand om de problem som är för tunga eller för
kostnadskrävande för det privata systemet.
Effekterna av att privatisera offentliga tjänster har studerats inom OECD.
Vinsterna med en privatisering tycks vara begränsade. I åtskilliga fall finns
belägg för att servicen till brukarna har försämrats och att de anställda fått
sämre anställningsvillkor. Som en följd härav tycks benägenheten att
privatisera ha minskat i flera av de länder som ingick i undersökningen.
Utskottets slutsats är således att så länge vi håller fast vid ett system där
vi anser att vård- och omsorgsbehovet skall avgöra vilken vård en enskild får,
är modellen med en dominerande offentlig verksamhet nödvändig.
Privatisering leder till snedfördelning av vårdresurserna. Ingenting tyder
heller på att den till följd av sina inneboende egenskaper ger lägre kostnader.
En ökad andel privata producenter inom den traditionellt offentliga sektorn kan
knappast förväntas bidra till att frigöra resurser i den utsträckningen att det
är motiverat att ge vidlyftiga löften om sänkning av det totala skattetrycket.
En kompletterande privat verksamhet kan däremot verka som en stimulans till
utveckling och rationalisering och rubbar inte utskottets grundläggande
inställning.
Begreppet privatisering används även när statliga företag och annan statlig
egendom skall säljas ut på en privat marknad. Utskottet har vid ett par
tillfällen utförligt, bl.a. i yttranden till näringsutskottet (FiU 1984/85:2y,
FiU1985/86:2y), redovisat sin syn på försäljning av statlig egendom.
Utskottet vill i likhet med vad utskottet anfört tidigare understryka att en
omfattande och systematisk försäljning av företag och andra tillgångar enbart
med syfte att förbättra statsfinanserna inte bör ske. Statliga företag bör
enligt utskottets mening kunna avyttras om det i det enskilda fallet bedöms
motiverat. Men sådana försäljningar bör sättas in i ett näringspolitiskt
sammanhang och inte utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetmässiga
förbättringar.
Det förtjänar att ånyo understrykas att mot varje kortsiktig förstärkning
av budgeten, som en försäljning av statlig egendom innebär, svarar en lika stor
bestående minskning av den statliga förmögenheten. Försäljningsinkomsterna
begränsar visserligen statens upplåningsbehov det aktuella året och ger på så
sätt en varaktig besparing i form av minskade ränteutgifter. Denna
besparingseffekt förtas emellertid helt eller delvis av att staten samtidigt
går miste om den avkastning och värdestegring som den försålda tillgången
skulle ha givit.
En utförsäljning av statlig egendom skulle minska det statliga
upplåningsbehovet på kapital- och penningmarknaden det aktuella året.
Hushållens, försäkringsbolagens, AP-fondernas och andra institutionella
placerares finansiella kapacitet skulle inte behöva tas i anspråk i samma
utsträckning för den statliga upplåningen. Samtidigt skulle emellertid
anspråken på riskkapitalmarknaden öka i motsvarande utsträckning genom det
ökade utbudet av statliga aktier. Utförsäljning av statliga aktier till privata
intressenter skulle komma att konkurrera med andra riskkapitalbehov. Direkt
eller indirekt via lån för att finansiera aktieköpen kommer detta behov att få
återverkningar på penning- och kapitalmarknaden. De finansiella effekterna på
kreditmarknaden torde därför tämligen väl ta ut varandra, och räntenivån skulle
inte påverkas i nämnvärd utsträckning.
Det kan inte heller hävdas att en utförsäljning av statlig egendom skapar
något realekonomiskt utrymme för en expansion via t.ex. skattesänkningar. Den
leder endast till en omfördelning av finansiella tillgångar. Utförsäljningar
leder inte i sig till någon dämpande effekt på efterfrågan, bytesbalans,
produktion eller sysselsättning som i sin tur skulle kunna ge utrymme för en
expansion.
Det finns snarare en risk att köparna av statliga aktier ser köpet som ett
alternativ till andra realinvesteringar. Det skulle i så fall kunna medföra att
investeringar i nytt realkapital skulle minska i motsvarande grad. Därmed
skulle den totala kapitalbildningen i samhället minska, vilket skulle försvaga
tillväxtmöjligheterna i ekonomin på sikt. De realekonomiska effekterna av
statlig utförsäljning skulle i så fall leda till en försvagning av den svenska
ekonomins tillväxtkraft.
Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion Fi36 (m, fp).
I motion Fi37 (c) anförs att inriktningen av den ekonomiska politiken
måste vara stram. Utrymmet för skattesänkningar och reformer är begränsat.
Arbetslösheten skall bekämpas men motionärerna avvisar generella
efterfrågestimulanser. I stället skall arbetslösheten motverkas genom bl.a.
åtgärder för en väl fungerande arbetsmarknad och åtgärder med tonvikt på
utbildning, utbyggd infrastruktur över hela landet, insatser för rehabilitering
och bättre arbetsmiljö. I motion Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) betonas
vikten av att utnyttja satsningarna på infrastrukturinvesteringar som medel mot
ökad arbetslöshet. I motion Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c) framhålls
byggmarknadens betydelse för sysselsättningen. För att möta nedgången i
nybyggnadsverksamheten borde regeringen vidtagit åtgärder för att stimulera
ombyggnadsverksamheten.
Utskottet noterar med tillfredsställelse att det på många punkter är en god
överensstämmelse mellan propositionens och centerns ställningstaganden vad
gäller de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I motion Fi37
(c) framhålls sålunda att inflationsbekämpningen måste prioriteras,
finanspolitiken måste vara stram, offentliga sektorn skall effektiviseras och
utgifternas andel av BNP skall dras ned så att skattekvoten därigenom kan
minska. Vidare råder allmänt en samsyn vad gäller kraven på att uppnå en
uthållig tillväxt. I likhet med motionärerna vill utskottet understryka att de
kanske svåraste miljöproblemen är globala till sin karaktär och därför måste
angripas genom internationella överenskommelser. Inom många områden kommer
överstatliga beslut att bli nödvändiga.
I anslutning till diskussionen om EG-politiken föreslås i motionen att
regeringen snarast lägger fram förslag om skatter och avgifter på
koldioxidutsläpp och miljöskadliga energiråvaror med en profil enligt de
diskussioner som förs inom EG. Sådana skatter och miljöavgifter borde, enligt
motionärerna, skapa förutsättningar för att sänka andra skatter.
Som utskottet ser det bör Sverige inte ensidigt vidta sådana åtgärder som
föreslås i motionen. De i motionen föreslagna skatte- och avgiftspålagorna
skulle slå igenom på exportpriserna och bidra till att försämra den svenska
industrins konkurrenskraft. De negativa verkningarna på den svenska
industriproduktionen och sysselsättningen skulle bli betydande. Vidare skulle
sådana åtgärder framtvinga en flyttning av produktionen utomlands där miljö-
och avgiftskraven är lägre. Därmed skulle ur ett globalt perspektiv inget vara
vunnet.
I motionen framhålls att det totala sparandet måste öka. Men det ökade
sparandet måste, som också framhålls i motion Fi36 (m, fp), ske i den privata
sektorn. Något egenvärde i ett sparande genom offentliga budgetöverskott eller
sparande i socialförsäkringssystemen finns inte, menar motionärerna.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det totala sparandet måste bli
större. Det är av stor betydelse att det privata sparandet ökar, men det är
inte realistiskt att tro att den förväntade ökningen i hushållssparandet kan
häva sparandebristen i samhället. Som utskottet ser det måste en väsentlig del
av det samhälleliga sparandet ske inom den offentliga sektorn. Att upprätthålla
ett högt offentligt sparande är nödvändigt mot bakgrund av sparandebristen i
ekonomin som helhet, och det förblir därför ett viktigt mål för
finanspolitiken.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till frågor rörande sparandet i
AP-fonderna.
I motion Fi37 (c) redovisas som nämnts en inriktning av
arbetsmarknadspolitiken som på många punkter överensstämmer med propositionens.
I likhet med vad som uttalas i arbetsmarknadsutskottets yttrande 1990/91:AU5y
vill finansutskottet framhålla vikten av att de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna får en utbudsinriktad profil. I motionerna Fi64 (c), Fi65 (c) och i
anslutning till yrkande 5 i Fi37 (c) föreslås emellertid åtgärder som kan
innebära att arbetskraften på ett olyckligt sätt binds i projekt som inte
nödvändigtvis skulle haft högsta prioritet om läget på arbetsmarknaden varit
tillfredsställande. Inriktningen av infrastrukturinvesteringarna bör inte
styras av läget på olika lokala arbetsmarknader. Inte minst från
regionalpolitiska synpunkter är det av stor betydelse att skapa goda
betingelser för en varaktig sysselsättning. Samtidigt är det viktigt att
arbetsmarknadspolitiken inte låser fast arbetskraften på ett sådant sätt att
riskerna för en snabb överhettning i ekonomin ökar då konjunkturerna
förbättras. För att långsiktigt värna sysselsättningen måste
överhettningstendenser i ekonomin undvikas. Det är vidare nödvändigt att de
konkurrensutsatta delarna av vår ekonomi får växa på bekostnad av den skyddade
sektorn. Även arbetsmarknadspolitiken måste bidra till en sådan utveckling.
Mot denna bakgrund vill finansutskottet i likhet med arbetsmarknadsutskottet
uttala sin tillfredsställelse över den ytterligare förstärkning av
arbetsmarknadsåtgärderna som regeringen förordar. Åtgärderna har koncentrerats
till sådant som exempelvis utbildningsvikariat, insatser mot
ungdomsarbetslöshet och utökad arbetsmarknadsutbildning.
Det ställningstagande till inriktningen av arbetsmarknadspolitiken som
utskottet här ställt sig bakom utgår från den bedömning av den ekonomiska
utvecklingen som utskottet tidigare i betänkandet redovisat. Skulle det
emellertid visa sig att t.ex. den internationella lågkonjunkturen, i motsats
till vad som här förutsatts, blir djup och långvarig krävs mycket kraftigare
arbetsmarknadspolitiska insatser än vad som nu föreslås. Utskottet utgår
självfallet ifrån att regeringen med största uppmärksamhet följer utvecklingen
på arbetsmarknaden.
I motion Fi37 (c) yrkande 5 återkommer centern med kravet att ytterligare 10
miljarder kronor anvisas till infrastrukturinvesteringar. Utskottet avstyrker
detta yrkande med hänvisning till att riksdagen nyligen avsatt medel för detta
ändamål (1990/91:TU24).
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi37 (c) yrkandena 1, 4 och 5,
Fi64 (c) yrkande 3 och Fi65 (c) yrkande 3.
På samma sätt som i vänsterpartiets motion med anledning av
budgetpropositionen framhålls i motion Fi38 (v) att den ekonomiska
politikens främsta uppgift är att skapa balans i ekonomin genom att bekämpa
inflationen med aktiv prispresspolitik. Samtidigt måste den förda
fördelningspolitiken särskilt beakta låginkomsttagarnas och kvinnornas svaga
ställning i vårt samhälle. Politiken måste också syfta till att bl.a. uppnå
ekologisk balans, försvara den generella välfärdspolitiken, demokratisera
arbetslivet och skapa en bättre arbetsmiljö med minskad utslagning. I motionen
understryks att fixeringen vid lönernas betydelse för inflationen måste
överges. Inflationen måste i stället bekämpas med bl.a. åtgärder mot
prissättningen och mot spekulativa vinstintressen.
Utskottet kan i långa stycken känna sympati för de allmänna målformuleringar
rörande inriktningen av fördelningspolitiken och de ambitioner som
vänsterpartiet redovisar när det gäller sysselsättnings- och välfärdspolitiken,
utbildnings- och forskningspolitiken, regional balans, kraven på en god yttre
miljö och förbättringen av arbetsmiljön. Utskottet är emellertid övertygat om
att den inriktning av den ekonomiska politiken som vänsterpartiet förordar inte
kan bidra till att nå de av partiet uppställda målen.
I motionen anges flera goda skäl till att den konkurrensutsatta sektorn i
ekonomin måste få större betydelse. Den kunskapsintensiva delen av svensk
industri måste stärkas. Utskottet kan inte tolka den analys av utvecklingen i
Sverige under 1980-talet, som redovisas i motionen, på annat sätt än att
vänsterpartiet vill varna för att överhettningstendenser ånyo uppträder i
ekonomin. Enligt motionärerna kan detta leda till att "en gammal förlegad
industristruktur byggs fast i vår industristruktur". Utifrån detta synsätt
finner utskottet det märkligt att motionärerna föreslår en expansiv
finanspolitik som bygger på generella efterfrågestimulanser. På mycket kort
sikt skulle med stor sannolikhet en sådan politik pressa tillbaka
arbetslösheten. Men mycket snart skulle inflationen åter ta fart och därmed
möjligheten att värna om sysselsättningen gå om intet. Men detta innebär inte
att regeringen därigenom, som motionärerna vill hävda, för all framtid har
övergett det som motionärerna anser vara god traditionell stabiliseringspolitik
som medel i den ekonomiska politiken. Val av medel är självklart beroende av
det ekonomiska läget. I det nuvarande kortsiktiga perspektivet, där situationen
karaktäriseras av stigande arbetslöshet och svårigheter att nå balans i
utrikeshandeln, finns inte enligt utskottets mening utrymme för en expansiv
finanspolitik.
Utskottet kan inte i något avseende dela vänsterpartiets uppfattning om
Rehnbergkommissionens arbete. Däremot kan det finnas anledning att beakta vissa
av de faktorer som vänsterpartiet anser vara inflationsdrivande. Som utskottet
ser det finns det sålunda skäl att bedriva en prispressande politik. Som
framgår av finansplanen har under hösten ett par olika initiativ tagits för att
bryta inflationsförväntningarna och få till stånd en snabbare prisanpassning.
Överenskommelser har träffats mellan regeringens särskilda förhandlingsgrupp
och representanter för dagligvaruhandeln om att begränsa prisökningstakten.
Regeringen har den 21 maj aviserat åtgärder för att hålla tillbaka
prisstegringar främst inom livsmedelsområdet. För att hålla tillbaka
boendekostnaderna avser regeringen att tillsätta en förhandlare med uppdrag att
utforma ett stabiliseringsavtal för hyresmarknaden.
I motion Fi38 (v) görs allmänna uttalanden om betydelsen av att föra en
miljöinriktad politik. Genom lagstiftning och kontroll skall utbyggnaden av
produktionskapaciteten leda fram till en miljövänlig produktion. Uppbyggnaden
av energisystem och industriprocesser måste förändras så att våra samhällen
blir ekologiskt uthålliga. Utskottet kan inte se att de ambitioner som enligt
motionärerna skall vara utgångspunkt för utformningen av miljöpolitiken på
något sätt avviker från den syn på miljöfrågorna som regeringen företräder.
I motionen föreslås också att riksdagen uttalar sig mot att Sverige
underordnar sig EGs politik. Målsättningen skall, sägs det i motionen, vara
densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men
inte underordning och beroende. Vidare avvisar vänsterpartiet det aviserade
förslaget att utländska köp av svenska företag skall underlättas. Utskottet
vill erinra om att riksdagen har uttalat sig för att Sverige skall ansöka om
medlemskap i EG. Förhandlingar får visa på vilket sätt Sverige blir delaktigt i
den europeiska integrationen.
Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi38 (v) yrkandena
1, 3, 10 och 11.
I partimotionen Fi39 från miljöpartiet de gröna samt motionerna Fi53
av Lars Norberg m.fl. (mp), Fi67 och Fi68, båda av Krister Skånberg och
Lars Norberg (mp), anförs att vid utformningen av den ekonomiska politiken
måste utgångspunkten vara att skapa ekologisk balans, vilket enligt
motionärerna kräver en minskning av den materiella förbrukningen. I motionerna
tas specifika frågor upp som berör hela samhället från produktions- till
konsumtionssektorerna och energisystemen. Särskilt understryks kravet på en
omställning av energiproduktionen. Användningen av fossila bränslen måste
kraftigt dras ned, och den totala energiförbrukningen måste minska med 2%
årligen, vilket ger en halvering på 35 år. De medel som aviseras för att uppnå
de miljöpolitiska målen är främst nya eller ökade avgifter och skatter inom
energiområdet, samtidigt som partiet förordar sänkta arbetsgivaravgifter och
sänkt mervärdeskatt inom flera områden. Miljöpartiet tar också bestämt avstånd
från att Sverige lämnar in en ansökan om medlemskap i EG.
Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Miljöpartiets
uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs. det materiella
välståndet. Som utskottet vid ett flertal tillfällen tidigare framhållit (jfr
t.ex. 1990/91:FiU20) skulle en sådan politik omedelbart leda till sänkt
levnadsstandard. Detta skulle sannolikt skapa stora fördelningspolitiska
spänningar och orättvisor och samtidigt genom en försämrad konkurrenskraft
kraftigt försvåra möjligheterna att nå balans i utrikeshandeln. Utrymmet för
statsmakterna att kompensera och stödja särskilt utsatta grupper skulle därmed
minska drastiskt. Miljöpartiet har också observerat detta dilemma i motionen
Fi39 (mp). För att minska utgiftstrycket i den offentliga sektorn förordas
sålunda att transfereringssystemen görs regressiva och att en allmän värntjänst
införs för att klara ökade krav på samhällsinsatser inom vård- och
omsorgssektorn. Vid sidan av dessa förslag föreslås också att arbetstiden sänks
till 38-timmarsvecka. Som utskottet ser det saknar miljöpartiets förslag till
inriktning av fördelningspolitiken all realism.
Den omläggning miljöpartiet förordar är i vissa avseenden så långtgående att
konsekvenserna inte går att överblicka ens i det korta perspektivet. Riskerna
för ekonomisk utarmning är emellertid uppenbara. Dessa risker förstärks om man
också beaktar att miljöpartiets Europapolitik i realiteten skulle innebära att
vår öppenhet mot omvärlden minskar. Som framhölls i här nämnda betänkande har
den välfärd som vi i dag uppnått till stora delar sin grund i vår ekonomis
öppenhet. En fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta
möjligheter för svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska
företag att etablera sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna
för en positiv utveckling av den svenska ekonomin.
Att avskärma den svenska ekonomin genom att avvisa möjligheten för Sverige
att konkret delta i integrationsprocessen i Europa innebär att den ekonomiska
politiken ges en inriktning som utskottet inte kan ställa sig bakom. I motion
Fi39 (mp) framhålls särskilt att miljöproblemen i stor utsträckning är av
global natur. Utskottet finner det anmärkningsvärt att miljöpartiet vill avstå
ifrån att direkt kunna påverka den miljöpolitik som nu utformas av majoriteten
av Västeuropas länder.
Med det anförda avstyrks motionerna Fi39 yrkandena 1, 3 och 7, Fi48 yrkande
5, Fi53, Fi67 och Fi68.
Sammanfattning av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
Flera faktorer talar för att den internationella lågkonjunkturen nu kommer
att brytas och att den sålunda varken blir lång eller djup. Framtidsutsikterna
har härigenom förbättrats markant för den svenska ekonomin. Men Sverige
befinner sig i en lågkonjunktur och läget på arbetsmarknaden är oroande. Full
sysselsättning är det centrala målet för den ekonomiska politiken. Den
nuvarande situationen ställer härför bl.a. stora krav på
arbetsmarknadspolitiken som måste inriktas mot rörlighetsfrämjande åtgärder och
åtgärder som stimulerar aktivt arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning och
yrkesinriktad rehabilitering.
Om sysselsättningen även framdeles skall kunna hävdas måste
inflationsbekämpningen ges högsta prioritet. Sverige har passerat vändpunkten
när det gäller inflationen. Framför oss ligger nu en period med betydligt lägre
prisstegringar. Men om denna positiva utveckling icke skall brytas krävs en
fortsatt stram finanspolitik och ett fortsatt målmedvetet arbete med att
effektivisera den offentliga sektorn.
För Sveriges del förbättras de ekonomiska utsikterna dels av de
strukturåtgärder som vidtagits för att återvinna tillväxten, dels de
finanspolitiska åtgärder som satts in för att bidra till balans i ekonomin.
Arbetet med stabiliseringsavtalet måste fullföljas på de delar av
arbetsmarknaden som återstår.
Stabiliseringsavtalet
Som utskottet redovisat tidigare i betänkandet har nedgången i den
internationella konjunkturen inneburit en påtaglig försämring i läget på
arbetsmarknaden. Detta tillsammans med fallande vinster och åtstramningar i den
offentliga sektorn verkar återhållande på de nominella löneökningarna. Enligt
utskottets mening har emellertid stabiliseringsavtalet haft en avgörande
betydelse för den nu pågående dramatiska nedväxlingen av de nominella
lönekostnadsökningarna.
Det stabiliseringsavtal som träffats omfattar nära 80% av landets
löntagare. Utskottet vill understryka vikten av att resterande delar av
arbetsmarknaden ansluter sig till stabiliseringsavtalet. Därigenom kommer
avtalet att bidra till att pressa ned inflationen och därigenom hävda
hushållens köpkraft. Med hänsyn till den betydelse som stabiliseringsavtalet
har för den kommande ekonomiska utvecklingen bör regeringen, enligt utskottets
mening, göra en samlad redovisning och bedömning av avtalets resultat. Denna
summering av stabiliseringsavtalet bör redovisas för riksdagen under hösten.
Vad utskottet här anfört om en redovisning av stabiliseringsavtalet
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Förhållandena på arbetsmarknaden är nu i stort reglerade under de närmaste
två åren genom stabiliseringsavtalet. En del av innehållet i
stabiliseringsavtalet är uppmaningen till de avtalsslutande parterna att under
de båda närmaste åren se över sina avtals- och förhandlingssystem med
målsättningen att minska automatiken i konstruktionerna så att löneglidningen
kraftigt begränsas. I propositionen framhålls att arbetsmarknadens parter nu
har en unik möjlighet att reformera det svenska lönebildningssystemet.
Utskottet delar föredragandens uppfattning att det är nödvändigt att parterna
tar till vara denna möjlighet.
I motion Fi38 (v) yrkande 4 riktas stark kritik mot ansträngningarna att
driva igenom ett stabiliseringsavtal omfattande hela arbetsmarknaden. Någon
tvångslag kan inte accepteras, sägs det i motionen.
Utskottet delar inte motionärernas kritik mot Rehnberggruppens arbete. Någon
tvångslag är inte aktuell. Motionsyrkandet avstyrks.
AP-fonderna
I motion Fi36 (m, fp) anförs att löntagarfonderna bör avvecklas enligt
den plan de borgerliga partierna upprättat. Motionärerna vill i stället
uppmuntra det enskilda ägandet. Införandet av fonderna syftar enligt
motionärerna till att öka det kollektiva sparandet på det enskildas bekostnad.
Samtidigt framhålls att tryggandet av framtidens pensioner är en av de
viktigaste politiska frågorna. I dag hotas ATP-systemet av den dåliga
tillväxten i svensk ekonomi. Pensionssystemet bör i ökad utsträckning stimulera
till enskilt sparande. Taket i ATP-systemet bör ligga fast och ATP-avgifterna
ovanför taket avskaffas. Det stimulerar enligt motionärerna det växande antalet
individer som får inkomster över taket att spara för ålderdomen i bl.a. olika
premiereservsystem, vilket ökar det totala sparandet. Motionärerna vill också
förbättra möjligheterna till enskilt sparande genom att till allmänheten sälja
statliga företag och andra tillgångar.
Även i motion Fi37 (c) yrkas att löntagarfonderna skall avvecklas och att
AP-fondernas placeringsrätt inte skall vidgas på det sätt som föreslagits i en
departementspromemoria. Enligt motionärerna tryggas inte pensionerna med
avkastning från AP-fonderna utan genom en utveckling av svensk ekonomi. Inte
heller behöver AP-fonderna utvidgade placeringsbefogenheter för att fullgöra
sin uppgift som buffert i ATP-systemet. Den ökade avkastningen som aktier kan
medföra är marginell sett i relation till ATP-systemet.
I motion Fi38 (v) däremot uttrycks sympati för att vidga fondernas
placeringsmöjligheter för att säkra de framtida pensionerna. Motionärerna
efterlyser förslag om hur vägarna till ekonomisk demokrati skall kunna
sammankopplas med fondsystemen.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. En betydelsefull fråga
för utvecklingen av såväl de framtida pensionerna som för sparandet i
samhällsekonomin är naturligtvis hur pensionssystemet utformas. Att såsom
föreslås i motion Fi36 låta ATP-förmånerna vara oförändrade men att begränsa
avgiftsuttaget genom att sätta ett tak för detta, minskar självfallet
möjligheterna att klara de framtida pensionsåtagandena. Att sänka
avgiftsuttaget på de högre inkomsterna för att på så sätt underlätta för dessa
inkomsttagare att svara för ett privat pensionssparande anser utskottet vara
ett mindre lämpligt alternativ till sparande i AP-fonderna.
Utskottet ser inte heller någon fördel ur samhällsekonomisk synvinkel att
sälja ut statliga tillgångar till enskilda sparare. Som utskottet utvecklat
tidigare i betänkandet skulle det i princip endast innebära att aktier i några
statliga aktiebolag bytte förvaringsplats med ett antal statliga obligationer.
Förslaget saknar således någon större realekonomisk betydelse.
Utskottet har inte anledning att föregripa behandlingen av den i motionerna
diskuterade departementspromemorian om AP-fondens förvaltning. Utskottet vill
emellertid redovisa vissa principiella synpunkter med anledning av vad som
anförs i motionerna.
Av avgörande betydelse för en nations möjligheter att betala pensioner till
sina medborgare är relationen mellan yrkesaktiva och pensionerade. Dvs. hur
många yrkesaktiva per pensionär finns det att fördela försörjningsbördan på?
Denna försörjningsbörda underlättas av att det finns en kapitalstock, i form av
maskiner, utrustning och anläggningar, vars avkastning också kan bidra till att
finansiera pensionerna. Kapitalstocken i sin tur är beroende av vilka
investeringar som gjorts tidigare eller med andra ord hur man totalt sett inom
landet fördelat sina inkomster mellan konsumtion och sparande. Ett system som
främjar långsiktigt sparande och tillväxt ökar således möjligheterna att klara
framtidens pensioner.
De rigida placeringsmöjligheter som dagens organisation och
placeringsbestämmelser för AP-fonderna innebär medför även konsekvenser för
kapitalmarknadens funktionsförmåga i stort. Bestämmelserna medför nämligen att
några av landets kapitalförvaltare saknar möjlighet att genomföra sådana
transaktioner som är en naturlig del av varje annan kapitalförvaltares
verksamhet. Därmed blir även bevakningen av och prisbildningen på
kapitalmarknaden sämre än den skulle kunna vara.
Det är därför sannolikt att utvidgade placeringsmöjligheter för
fondstyrelserna skulle kunna bidra till att öka sparandet i samhällsekonomin.
AP-fonderna kan genom friare placeringsmöjligheter uppnå en högre avkastning på
sina tillgångar, vilket ger utrymme för en snabbare fondtillväxt. Sparandet i
socialförsäkringssektorn skulle därmed bli högre.
På längre sikt kan en friare placeringspolitik för fonderna bidra till att
öka nettosparandet i ekonomin genom att investeringarna påverkas positivt via
ett större utbud av riskkapital. AP-fonderna representerar en så stor del av
det samlade utbudet av kapital att utökade möjligheter för deras förvaltare att
placera fondkapitalet skulle bidra till en effektivisering av kapitalmarknaden
i stort.
Det finns således som utskottet ser det goda skäl för att, i stället för att
avveckla delar av fonderna, utveckla fondernas verksamhet så att den
koncentreras på en mer effektiv förvaltning av pensionsmedlen. Utskottet
avstyrker med det anförda motionerna Fi36 (m, fp) yrkande 3 och Fi37 (c)
yrkande 7.
Utskottet har inte anledning att nu uttala sig om fondernas möjligheter att
överlåta inflytande till de anställda i de berörda företagen. Det kan
konstateras att i det förslag som redovisas i departementspromemorian ingår en
sådan möjlighet. Utskottet ser inte anledning att nu göra något uttalande med
anledning av motion Fi38 (v) yrkande 9. Den avstyrks därför av utskottet.
Statsskuldspolitiken
Riksdagen behandlade hösten 1990 en proposition om riksgäldskontorets
uppgifter inom statsskuldspolitiken (prop. 1990/91:29, 1990/91:FiU4, rskr.
38). Vid behandlingen slogs fast att det övergripande målet för
riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken skall vara att minimera kostnaderna
för statens upplåning. Övriga ekonomisk-politiska mål skall betraktas som
restriktioner för kontorets möjligheter att uppfylla målet om
kostnadsminimering. En sådan restriktion är normen att staten inte skall
nettolåna i utländsk valuta för att finansiera statliga budgetunderskott eller
för att förvalta statsskulden. I finansplanen angavs att i den utsträckning som
större inflöden av valuta uppstår, skall en därtill svarande amortering ske på
statens skuld i utländsk valuta. Vidare gäller att riksgäldskontoret skall
samråda med riksbanken om statsskuldspolitiken för att säkerställa att denna
avvägs mot penningpolitiken. En konsekvens av kravet att upplåningen skall vara
kostnadseffektiv är att upplåning från hushåll i syfte att stimulera sparande
inte skall ske om det strider mot det övergripande målet.
I motion Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) delar man uppfattningen
beträffande det övergripande målet för statsskuldspolitiken och att den s.k.
utlandslånenormen ligger fast. Däremot anser motionärerna det inte rimligt att
riksgäldskontoret t.o.m. i tider av växande underskott i bytesbalansen skall
vara förpliktat att vid ett valutainflöde, orsakat av ett högt ränteläge,
amortera ned statens utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av
statens upplåningskostnader, samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör
sig en betydande vinst på ränteskillnaden. Uppköp av utländska obligationer
utöver planmässiga amorteringar bör därför inte ske.
Vidare anförs att den inhemska upplåningen av effektivitetsskäl bör baseras
på riksobligationer och statsskuldväxlar. Särskilda upplåningsformer för
hushållen, som spar- och premieobligationer liksom allemansspar- och
riksgäldskonton, bör därför upphöra.
Som utskottet redovisat (1990/91:FiU20) måste kravet att begränsa kostnaderna
för den statliga upplåningen vägas mot övriga ekonomisk-politiska mål. Det kan
i vissa lägen, t.ex. beroende på ett kraftigt inhemskt efterfrågetryck, vara
motiverat att hålla ett högt inhemskt ränteläge som leder till ett kraftigt
valutainflöde. Att i ett sådant läge avstå från att nedamortera utlandsskulden
skulle leda till en ökning av valutareserven som skulle kunna försvaga stödet
för penningpolitiken. Utskottet anser därför i likhet med tidigare att i den
utsträckning som större inflöden av valuta uppstår skall en därtill svarande
amortering ske av statens skuld i utländsk valuta.
Utskottet anser också alltjämt att riksgäldskontoret även fortsättningsvis
bör kunna låna från hushållen. Därigenom får kontoret tillgång till ett brett
register av upplåningsformer som kan ge en god handlingsberedskap när det sker
förskjutningar i upplåningskostnaderna mellan olika segment på marknaden. Det
nya riksgäldskontot gör det möjligt att bedriva upplåning hos hushållen utan
att det övergripande målet om kostnadsminimering eftersätts. Utskottet delar
således inte motionärernas uppfattning och förordar att riksdagen avslår motion
Fi45 (m) yrkande 1.
Bemyndigande för den statliga upplåningen
Riksgäldskontoret ombesörjer upplåningen för statens räkning.
Riksgäldskontoret omvandlades för några år sedan från ett riksdagens verk till
en myndighet under regeringen. Eftersom regeringen inte får ta upp lån utan
riksdagens bemyndigande måste regeringen inhämta sådant bemyndigande för att ta
upp erforderliga lån för statens räkning. Regeringen delegerar i sin tur till
riksgäldskontoret att ta upp sådana lån. I proposition 1986/87:143 föreslogs
att lånebemyndigandet skulle ges till regeringen varje år och vara
beloppsmässigt opreciserat. De ändamål för vilka upplåning får ske skulle anges
i en lag om statens upplåning. Detta godtogs av riksdagen. I överensstämmelse
härmed föreslås riksdagen i kompletteringspropositionen utfärda ett sådant
bemyndigande för regeringen enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.
I motion Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) föreslås att riksdagens årliga
bemyndigande om statens upplåning skall vara försett med en beloppsgräns som
inte får överskridas utan nytt riksdagsbeslut. Motionärerna hänvisar till att i
t.ex. Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Tyskland och Förenta Staterna
beslutar parlamenten hur mycket staten får låna upp under en viss tidsperiod
eller hur stor statsskulden högst får vara. Om dessa gränser behöver
överskridas, måste berörd regering återkomma till parlamentet med begäran om
nytt bemyndigande, vilket föranleder offentlig debatt och ökar de folkvaldas
kontrollmöjligheter, anför motionärerna. Den gräns vid vilken regeringen bör
återkomma till riksdagen för att få ett nytt bemyndigande bör vara försedd med
viss marginal. Motionärerna föreslår därför att regeringen för budgetåret
1991/92 bemyndigas ta upp lån intill ett belopp om netto 25 miljarder kronor.
Utskottet har under föregående riksmöte vid ett par tillfällen behandlat
motsvarande motionsyrkanden (1989/90:FiU5y och 1989/90:FiU40). Utskottet
anförde bl.a. att det kan naturligtvis hävdas att ett öppet bemyndigande för
regeringen att lånefinansiera statsbudgeten innebär en långtgående befogenhet
att vidga den finansmakt som det enligt regeringsformen åligger riksdagen att
utöva. Samtidigt måste emellertid konstateras att budgetunderskottet och det
därav uppkomna upplåningsbehovet bestäms av riksdagens olika utgiftsbeslut och
beslut om skatter och avgifter. Dvs. den reella prövningen av upplåningsbehovet
i denna del och bestämmandet av statsskuldens storlek sker i samband med
riksdagens budgetarbete.
Utskottet ser mot denna bakgrund inte något behov av att riksdagen årligen
fastställer en beloppsgräns för den statliga upplåningen. Det bör också noteras
att statens upplåning via riksgäldskontoret numera omfattar betydligt mer än
att finansiera det löpande budgetunderskottet. Riksgäldskontoret svarar för
kreditgivning åt vissa affärsverk, vilket kräver motsvarande upplåning. En
försöksverksamhet pågår fr.o.m. innevarande budgetår som innebär att
riksgäldskontoret ger lån till vissa myndigheter för att på så sätt finansiera
deras ADB-investeringar. Myndigheternas kostnader för dessa investeringar
periodiseras därigenom och belastar deras förvaltningsanslag. Likaså
finansierar byggnadsstyrelsen de statliga byggnadsinvesteringarna genom lån
direkt hos riksgäldskontoret. Syftet med att lyfta ut en stor del av denna
kreditgivning från budgeten har varit att minska detaljstyrningen av dessa
investeringar och underlätta för verken att genomföra och finansiera
investeringar som förväntas ge marknadsmässig avkastning. Ett tak för den
totala statliga upplåningen skulle således kunna motverka dessa syften.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi45 (m) yrkande 3 och tillstyrker
att riksdagen utfärdar ett bemyndigande för regeringen att ta upp lån för
statens räkning enligt lagen (1988:1387) om statlig upplåning.
Penning- och valutapolitiken
I kompletteringspropositionen anförs att Sverige ser positivt på det
europeiska monetära samarbetet. Det har verksamt bidragit till att stärka
samordningen av den ekonomiska politiken med goda resultat som följd och skapat
ett område av valutapolitisk stabilitet i Europa, vilket även utanförstående
länder har stor fördel av.
Ett svenskt bidrag till detta samarbete förutsätter enligt propositionen att
vår kostnadsutveckling bringas under kontroll med sikte på att nå en inflation
som är jämförbar med vad som gäller i de i detta avseende mest framgångsrika
länderna i Europa. Detta skall ses som ett väsentligt inslag i vår
Europapolitik och kan lägga grunden för ett närmare monetärt och
valutapolitiskt samarbete i linje med strävandena inom EG.
Riksbanken ansvarar för penning- och valutapolitiken. Riksbanken beslutade
den 17 maj 1991 att knyta den svenska kronan till den europeiska valutaenheten,
ecu. Detta är ett första steg i anpassningen av det svenska växelkurssystemet
till förhållandena inom EG. Riksbanksfullmäktige säger i sitt beslut att
Sverige i ett andra steg kommer att ansöka om associering till det europeiska
valutasamarbetet, EMS. På sikt är målet att Sverige skall delta fullt ut i
detta samarbete.
Kronans värde ligger fast och påverkas inte av den beslutade omläggningen.
Det är endast tekniken för att hålla fast växelkurs som ändras. Riktvärdet för
valutakorgens index ersätts med ett riktvärde för kronans kurs gentemot den
officiella ecun. Variationer runt riktvärdet inom ett band på +/--1,5% kommer
liksom hittills att tillåtas.
Riksbankens beslut är ett led i Sveriges närmande till EG.
Växelkurssamarbetet inom ramen för EMS utgör en central del av den pågående
integrationsprocessen inom EG. När Sverige blir medlem i EG är det därför
naturligt att kronan kommer att ingå i det europeiska växelkurssamarbetet och
att dess kurs fastställs utifrån samma principer som tillämpas för övriga
deltagande länders valutor.
Det ömsesidiga växelkurssamarbetet är för närvarande inte öppet för länder
som står utanför EG. Sveriges ambition är dock att, så snart som möjlighet
föreligger, associera sig till EMS. Därigenom skulle även Sverige omfattas av
de ömsesidiga åtagandena att hålla de inbördes växelkurserna inom fastlagda
gränser.
Den nu beslutade knytningen av kronan till ecun är baserad på ett ensidigt
svenskt åtagande. Trots att Sverige på kort sikt inte kan få del av fördelarna
med ett ömsesidigt växelkurssamarbete har riksbanken ansett att det är viktigt
att redan nu genomföra denna omläggning av växelkurspolitiken.
Utöver att underlätta den kommande anpassningen av växelkurssystemet syftar
beslutet till att ytterligare understryka allvaret i strävandena att anpassa
svensk ekonomi till de krav som EG-medlemskapet ställer. Till dessa krav hör
att sänka den svenska inflationstakten till europeisk nivå och här spelar den
fasta växelkursen en avgörande roll.
I motionerna Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) och Fi55 av Anne Wibble
m.fl. (fp) förordas en anknytning av kronan till det europeiska
valutasamarbetet. Motionärerna framhåller att en ecu-anknytning inte ensamt kan
lösa Sveriges ekonomiska problem. Däremot är det självklart att en sådan
anknytning måste komma till stånd förr eller senare med hänsyn till att Sverige
har beslutat ansöka om medlemskap i EG och träda in i det europeiska
valutasamarbetet. Motionärerna förordar därför att denna förändring görs så
snart som möjligt eller allra senast när en ansökan om medlemskap i EG lämnas
in. Om riksbanken skulle avstå från en sådan åtgärd skulle det kunna orsaka
spekulationer om att Sverige skulle göra en större eller mindre nedskrivning av
kronan i samband med att ecu-anknytningen slutligen sker. Om däremot en
anknytning sker snarast skulle trovärdigheten öka i fråga om Sveriges fasta
växelkurs. Förutsättningarna för en sänkning av inflationstakten är enligt
motionärerna bättre än på länge. En ecu-anknytning kan därmed aktivt bidra i
kampen mot inflationen, både direkt genom den hårdare disciplinen och indirekt
genom en viss krympning av räntedifferensen. Motionärernas slutsats är således
att Sverige skyndsamt bör följa Norges exempel och anknyta kronan till ecun med
tillämpning av som mest det smala variationsbandet på +/--2,25 %.
Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat frågan om en
anknytning av den svenska kronan till EMS eller ecu. Utskottet har därvid
anfört att det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från
valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. En fast valutakurs är
nödvändig för att upprätthålla vårt anseende i det internationella samarbetet
och för att skapa större disciplin i löne- och prisbildningen. Ett led i att
skapa trovärdighet för en sådan politik kan vara, anförde utskottet i februari
1991 (1990/91:FiU20), att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm.
Erfarenheterna av det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva.
Sverige har hittills legat väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i
de flesta västeuropeiska länder. Utskottet anförde att det är först när
inflationen har kommit ner på en lägre nivå som en svensk anknytning kan skapa
tilltro till den ekonomiska politiken.
Som framgått av vad utskottet anfört finns klara indikationer på att en lägre
inflationstakt nu är på väg att etableras. Utskottet ser därför positivt på
riksbankens beslut att knyta den svenska kronan till ecun. Riksbankens beslut
innebär att de tillåtna variationerna runt riktvärdet för kronans kurs ligger
inom samma intervall som för valutakorgens index. Motionärerna anger i motionen
ett variationsband, vilket som mest är bredare än vad riksbanken nu beslutat
om. Det skulle emellertid kunna innebära större svängningar mot både ecun och i
än högre grad mot de olika ingående valutorna. Utskottet anser mot denna
bakgrund riksbankens beslut vara väl avvägt. Motionärernas krav i motionerna
Fi45 yrkande 2 i denna del och Fi55 på en anknytning är emellertid genom
riksbankens beslut i huvudsak tillgodosett och behöver inte föranleda någon
ytterligare åtgärd.
Utskottet konstaterar att sedan riksbanken den 17 maj 1991 beslutade anknyta
den svenska kronan till ecun har marknadsräntorna sjunkit med ca trekvarts
procentenhet och valutainflödet första veckan efter beslutet var 10,7 miljarder
kronor.
Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten
På förslag av finansutskottet beslöt riksdagen i juni 1989 att införa en
tidsbegränsad regional investeringsskatt på byggnation av butiker,
kontorslokaler och andra oprioriterade byggnadsarbeten (1988/89:FiU36, rskr
329). Syftet med investeringsskatten var att dämpa aktiviteten på byggmarknaden
och vidga utrymmet för produktion av nya bostäder.
Föreskrifterna har vid några tillfällen ändrats, och enligt nuvarande regler
utgår skatten med 30% av byggnadskostnaden för skattebelagt arbete som
påbörjas före utgången av år 1991. Skatten tas ut dels i Stockholms län utom
Norrtälje, Södertälje och Nynäshamns kommuner, dels i Uppsala och Håbo
kommmuner i Uppsala län. I lagen finns ett antal generella undantag från
skatten. T.ex. utgår ingen skatt för investeringar som understiger 5 milj.kr.
Någon möjlighet att ge dispens från skatten finns inte.
I kompletteringspropositionen (bilaga I:4) påpekas att
investeringsskatten automatiskt kommer att upphöra för byggnadsarbeten som
påbörjas efter årsskiftet om inga åtgärder vidtas. Med hänsyn till utvecklingen
på byggmarknaden anser föredragande statsrådet Erik Åsbrink att det finns skäl
att tidigarelägga avvecklingen av investeringsskatten. Regeringen föreslår
därför att byggnadsarbeten som påbörjas den 1 juli 1991 eller senare inte
längre bör omfattas av investeringsskatt. Ett lagförslag av denna innebörd har
fogats till propositionens bilaga I:4.
I motion Fi48 av Inger Schörling m.fl (mp) avvisas detta förslag.
Motionärerna anser att skatten bör vara kvar under resten av 1991 (yrkande 3).
Därefter bör den avlösas av en skatt som framför allt påförs större
kontorsfastigheter, stormarknader och liknande i Stockholmsområdets centrala
delar och i det s.k. Arlanda-stråket. Riksdagen bör hos regeringen begära
förslag till förlängning av investeringsskatten fr.o.m. 1992 i enlighet med
detta förslag (yrkande 4).
Skatteutskottet har utan eget ställningstagande överlämnat tre under allmänna
motionstiden väckta motioner om investeringsskatten. I två av motionerna --
Sk317 av Carl Bildt m.fl. (m) och Sk431 av Erling Bager m.fl. (fp) --
begärs att riksdagen skall avskaffa skatten.
I den tredje motionen, Sk434 av Olof Johansson m.fl. (c), begärs att
riksdagen skall göra ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om
förändring av investeringsskatten och återförande av intäkterna till
bostadsbyggande, kollektivtrafik, skolor och miljöinsatser i
Stockholmsregionen. Motionärerna vill att skatten, som av dem kallas "avgift",
skall sänkas till 25% och dessutom begränsas till de delar av regionen som
har överskott på arbetstillfällen.
Finansutskottet anser i likhet med regeringen att den vikande
sysselsättningen på byggområdet gör det motiverat att avveckla
investeringsskatten redan till sommaren. Eftersom syftet med avvecklingen är
att stimulera byggmarknaden bör skattebefrielsen omfatta alla byggprojekt som
påbörjas efter den 1 juli 1991. Utskottet har uppmärksammat att föreskrifterna
i lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten har en sådan
utformning att skatten kan komma att påföras byggnadsprojekt som påbörjas även
efter detta datum. Det gäller etappbyggda projekt där byggnadsarbetet efter en
tids avbrott återupptas. Har kortare tid än ett år förflutit anses arbetet
utgöra en del av den tidigare etappen. Investeringsskatt skall då betalas för
hela byggkostnaden, även för de arbeten som påbörjas efter den 1 juli. Om
arbetet återupptas efter det att mer än ett år har förflutit, anses enligt 8§
nytt arbete vara påbörjat och ingen skatt utgår på den nya etappen. Uppgick
inte byggkostnaden för den första etappen till 5 milj.kr. utgår således ingen
skatt alls.
Enligt utskottets mening är det angeläget att stimulera byggmarknaden för att
öka sysselsättningen. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen
fr.o.m. den 1 juli 1991 släpper investeringsfonderna helt fria även för
byggnadsarbeten i Stockholmsområdet och vidgar ramarna för byggnadstillstånd
inom denna region. Avvecklingen av investeringsskatten bör i överensstämmelse
med detta synsätt vara fullständig och även omfatta de etappbyggda projekt som
återupptas efter den 1 juli. Med denna jämkning biträder utskottet det i
propositionen framlagda lagförslaget.
Genom att investeringsskatten avvecklas tillgodoses kraven i motionerna Sk317
(m) yrkande 4 och Sk431 (fp). Förslaget i motion Fi48 (mp) yrkandena 3 och 4 om
en fortsatt tillämpning av investeringsskatten bör avslås av riksdagen.
Det i motion Sk434 (c) framförda kravet på återförande av intäkterna från
investeringsskatten till bl.a. kollektivtrafik och andra satsningar i
Stockholmsregionen får enligt utskottets mening anses ha blivit tillgodosett
genom det åtgärdsprogram som tagits fram för Storstockholmsområdet under
ledning av regeringens särskilde förhandlare, riksbankschefen Bengt Dennis. För
Stockholmsregionens del innebär det att statens satsningar på kollektivtrafik
uppgår till 3,5 miljarder kronor (prop. 1990/91:87, TU 24, rskr. 286). Motion
Sk434 (c) bör med hänsyn härtill inte föranleda någon ytterligare åtgärd.
Sänkning av mervärdeskatten
Som ett väsentligt led i skattereformen har mervärdebeskattningen lagts om.
Underlaget för skatten har breddats och förekommande reduceringsregler har
slopats. Till följd härav omfattas numera i princip alla varor och tjänster som
tillhandahålls yrkesmässigt av en enhetlig mervärdeskatt.
Mervärdeskatten har tillfälligt höjts med en procentenhet av
beskattningsvärdet under perioden den 1 juli 1990--den 31 december 1991.
I anslutning till kompletteringspropositionen har ett antal motioner väckts
med krav på generella eller differentierade sänkningar av mervärdeskatten.
I motion Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs att den tillfälliga
höjningen av mervärdeskatten slopas redan den 1 september 1991 (yrkande 1).
Enligt motionärerna har konjunkturutsikterna förändrats så markant sedan
beslutet om den tillfälliga höjningen fattades att man bör återgå till den
tidigare nivån redan vid denna tidpunkt.
I tre motioner aktualiseras frågan om att ta bort eller begränsa
mervärdeskatten på mat. Mest detaljerade är förslagen i motion Fi62 av
Görel Thurdin m.fl. (c). Motionärerna förordar att mervärdeskatten på livsmedel
(utom tobak och alkoholdrycker) sänks till 13,64% av beskattningsvärdet
fr.o.m. den 1 januari 1992 och att mervärdeskatten på övriga varor och tjänster
får ligga kvar på den tillfälligt förhöjda nivån 25% (yrkande 2). Vidare
föreslår de att den särskilda varuskatten på choklad och konfektyrer
återinförs, breddas och höjs (yrkandena 3--4) samt att en ny punktskatt införs
på folköl (yrkande 5). För att momssänkningen skall komma konsumenterna till
del föreslås att en skärpt prisövervakning upprätthålls under omläggningen
(yrkande 6).
I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) förordas att mervärdeskatten på
mat sänks till 15% den 1 januari 1992 och att den tillfälliga höjningen av
mervärdeskatten på övriga varor får ligga kvar på nuvarande nivå (yrkande 8). I
motion Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp) föreslås att mervärdeskatten på
"basmat", definierad på visst sätt, slopas alternativt halveras samt att
skatten höjs till 26% resp. behålls på 25-procentsnivån för övriga varor och
tjänster.
I några motioner aktualiseras mervärdeskatten på persontransporter och
serverings- och hotelltjänster. I motion Fi40 av förste vice talman
Ingegerd Troedsson m.fl. (m) föreslås att mervärdeskatten för hotell- och
restaurangverksamhet sänks till den relativa nivå som gällde före den 1 januari
1990 (yrkande 1). En lika stor sänkning bör enligt samma motionärer genomföras
av mervärdeskatten på persontransporter och liftverksamhet (yrkande 2). I
motion Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) begärs sänkt mervärdeskatt på
restaurangverksamhet (yrkande 5) och slopad mervärdeskatt på kollektivtrafik
till lands och sjöss (yrkande 6).
Utskottet får med anledning härav anföra följande. För att stabilisera
ekonomin beslöt riksdagen på senvåren 1990 vidta olika åtgärder avsedda att
främja produktion och dämpa konsumtion. I detta syfte höjdes mervärdeskatten
tillfälligt från 19% till 20% av priset inkl. skatt mellan den 1 juli 1990
och den 31 december 1991. Detta motsvarar en höjning från 23,46% till 25%
räknat som pålägg på varans pris exkl. skatt. I samma syfte beslöts att en
planerad barnbidragshöjning skulle delas upp i två etapper och att en tänkt
utbyggnad av föräldraförsäkringen skulle skjutas upp. Likaså skulle en
förlängning av den lagstadgade semestern senareläggas.
Stabiliseringsavtal har träffats för närmare 80% av löntagarna. Som
utskottet anfört ovan bör de utgöra norm även för resterande avtalsområden.
Avtalen är utformade för att återställa konkurrenskraft och trygga
sysselsättning. De ligger på en för svenska förhållanden mycket låg nivå men
har samtidigt en god fördelningspolitisk profil. En förutsättning för avtalen
är att inflationen pressas tillbaka. Från och med maj till december i år väntas
prisstegringarna begränsas till 2,5% och under nästa år torde
prisstegringarna för hela året inte komma att överstiga 3 %.
Den vid årsskiftet förestående sänkningen av mervärdeskatten utgör således en
viktig förutsättning för stabiliseringsavtalen. Den bidrar till att
prisstegringarna dämpas och att löntagarnas köpkraft inte urholkas. Det är
därför av grundläggande betydelse för stabiliseringsavtalens fortbestånd att
denna förutsättning inte rubbas, dvs. att den köpkraftsindragning på
närmare 9 miljarder kronor per år som den tillfälliga höjningen av
mervärdeskatten innebär, skall avvecklas vid årsskiftet. Den bör då genomföras
på ett sådant sätt att skattesänkningen kan få största möjliga genomslag på
priserna.
Som skatteutskottet framhåller i sitt yttrande (SkU6y) kan man därvid
överväga att sänka skattesatsen -- som den för närvarande beräknas -- från
25% till 23,46% på alla varor och tjänster eller koncentrera sänkningen
till vissa varor, t.ex. livsmedel.
De förslag till ändringar av mervärdeskatten som moderata samlingspartiet,
centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna för fram skiljer sig
från varandra på flera punkter, bl.a. när det gäller vilka varor och tjänster
som skall särbehandlas, nivån på skattesänkningen och hur denna skall
finansieras. Respektive partis förslag har dock det gemensamt att de är mer
långtgående än vad den generella nivåsänkningen vid årsskiftet ger utrymme för.
Enligt finansutskottets mening bör ramen för skattesänkningen sättas till vad
den generella nivåsänkningen skulle innebära.
Ansatsen i centerpartiets, vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas förslag
är emellertid att den förestående nivåsänkningen i sin helhet skall läggas på
livsmedel. För en sådan lösning talar som finansutskottet ser det bl.a.
praktiska skäl.
En generell sänkning av mervärdeskatten med 1,54 procentenheter ger vid fullt
genomslag en prissänkning på 1,25%. Genomslaget av en så förhållandevis ringa
prissänkning över hela fältet är för konsumenterna svår att överblicka och
kontrollera. Det är inte heller uteslutet att företag och butiker finner
skattesänkningen vara alltför liten för att kostnaderna för en prisjustering
skall te sig motiverade. Många butiker och företag justerar sina priser vid ett
årsskifte och en skattesänkning av denna ringa omfattning kan lätt tas som
förevändning för att låta bli att sänka priserna.
Läggs å andra sidan hela skattesänkningen på livsmedel blir effekten så stor
att förutsättningarna för ett fullständigt prisgenomslag väsentligt förbättras.
Det stora intresse som matpriserna och inte minst matmomsen har rönt under lång
tid ser utskottet närmast som en garanti för att allmänhetens kontroll av att
prissänkningarna verkligen genomförs blir utbredd och effektiv. Detta intresse
torde därmed också verkningsfullt bidra till att skärpa konkurrensen.
Inflationen kan således bäst bekämpas om sänkningen koncentreras till skatten
på livsmedel. Utskottet förordar därför en sådan lösning. Den lägre
skattesatsen bör gälla livsmedel utom alkoholhaltiga drycker och tobak samt
omfatta mat serverad i restauranger och personalmatsalar. Med en på detta sätt
avgränsad skattesänkning ger nivåsänkningen vid årsskiftet utrymme för att
sänka mervärdeskatten på livsmedel och serveringstjänster med 7 procentenheter
till 18%. Vid fullt genomslag motsvarar det en sänkning av konsumentprisindex
för mat på ca 5,6%. För övriga varor och tjänster bör nuvarande skattesats på
25% behållas. Förändringen bör genomföras per den 1 januari 1992.
För att säkerställa att skattesänkningarna kommer konsumenterna till del bör
en förstärkt prisövervakning ske av bl.a. statens pris- och konkurrensverk.
Det bör ankomma på regeringen att utarbeta ett lagförslag av denna innebörd
och att vidta de övriga åtgärder som erfordras för att den av utskottet
förordade skattesänkningen skall komma till stånd. Lagförslaget bör
underställas riksdagen senast i början av 1991/92 års riksmöte.
Riksdagen bör således i enlighet med utskottets förslag och med anledning av
motionerna Fi38 (v) yrkande 8, Fi39 (mp) yrkande 5, Fi47 (mp) yrkandena 3 och 4
samt Fi62 (c) yrkandena 2 och 6 hos regeringen begära förslag till sänkt
mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster från den 1 januari 1992.
Motionsyrkanden om att helt slopa mervärdeskatten på mat, motion Fi47 (mp)
yrkandena 1 och 2, avstyrks därmed av utskottet.
Av det anförda följer även att utskottet avstyrker yrkanden om att sänka
mervärdeskatten på hotelltjänster, kollektivtrafik och övriga persontransporter
inkl. liftverksamhet. Utskottet avstyrker således motionerna Fi39 (mp) yrkande
6 och Fi40 (m).
I några motioner begärs olika uttalanden om mervärdeskattens nivå och
utformning i framtiden, särskilt med hänsyn till Sveriges förbindelser med
EG. I motion Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs således ett tillkännagivande
om en successiv sänkning av mervärdeskatten till 18 %, en enligt motionärerna
med hänsyn till vad som allmänt gäller inom EG acceptabel nivå (yrkande 2). I
motionerna Fi37 (yrkande 6) av Olof Johansson m.fl. (c) och Fi62 (yrkande 1) av
Görel Thurdin m.fl. (c) förordas en anpassning till EGs differentierade
mervärdeskatter med en högmomskategori i intervallet 14 till 20 % och en
lågmomskategori, bl.a. inbegripande mat, i intervallet 4 till 9%.
I likhet med vad skatteutskottet uttalar i sitt yttrande (SkU6y) kan
finansutskottet givetvis i och för sig instämma i motionärernas uppfattning att
det är önskvärt att mervärdeskatten hålls på en så låg nivå som möjligt. Enligt
utskottets uppfattning är det dock inte meningsfullt att f.n. göra några
uttalanden av det slag som motionärerna begär om nivån och utformningen av
mervärdeskatten i framtiden.
Utskottet har i olika sammanhang uttalat sig för en sänkning av det samlade
skattetrycket men samtidigt framhållit att en sådan sänkning måste anpassas
till statsutgifterna och den ekonomiska utvecklingen i stort. Med det anförda
avstyrker utskottet motionerna Fi37 (c) yrkande 6, Fi49 (m) yrkande 2 och Fi62
(c) yrkande 1.
Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden
Arbetsskadeförsäkringen
I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen gör ett
tillkännagivande om att några försämringar inte får företas i
arbetsskadeförsäkringen.
I kompletteringspropositionen uttalar regeringen sin avsikt att genomföra en
samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. En kommitté för översyn av
arbetsskadeförsäkringen kommer att tillsättas inom kort.
Finansutskottet anser i likhet med socialförsäkringsutskottet att
resultatet av detta arbete bör avvaktas och att riksdagen inte bör göra några
uttalanden med anledning av motionen Fi38 yrkande 2.
Konkurrenslagstiftning
Miljöpartiet begär i motion Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 4
ett uttalande av riksdagen om behovet av en förändrad och förbättrad
konkurrenslagstiftning.
Konkurrenskommittén avser att under sommaren avlämna sitt slutbetänkande, i
vilket betydande förändringar av konkurrenslagstiftningen kommer att
aktualiseras. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi39 (mp)
yrkande 4.
Turistnäringen
I motion Fi46 av Leo Persson m.fl. (s) framhålls att turistnäringens
konkurrenssituation måste uppmärksammas. Om man inte är observant kan
turistnäringens konkurrenssituation bli alltför olik andra länders. Fördyringar
för turister från utlandet och lägre kostnader för svenskar att turista
utomlands kan leda till en mycket negativ utveckling för turistbranschen. I
motionen begärs vidare att regeringen noggrant följer utvecklingen inom
turistnäringen och att industriverket får i uppdrag att belysa utvecklingen i
ett nationellt och internationellt perspektiv.
Statens industriverk (SIND) har fått i uppdrag att följa utvecklingen på
vissa turistorter och bedöma de skattepolitiska beslutens effekter på den
regionala utvecklingen. SIND har i april 1991 lämnat en delrapport (Regional
utveckling 1991:4) med anledning av det ovan nämnda uppdraget. Av rapporten kan
utläsas att resandenäringen fått vidkännas minskad efterfrågan under år 1990.
Sysselsättningen har minskat. Ett ökat antal konkurser antyder att lönsamheten
i företagen har sjunkit och att deras sårbarhet är relativt stor, anför SIND. I
rapporten föreslås åtgärder till stöd för turistföretagen, bl.a. att medel för
utvecklingsbidrag reserveras särskilt för turistnäringen och att
marknadsförings- och utbildningsinsatserna inom branschen intensifieras. SIND
avser, mot bakgrund av de resultat som presenteras i rapporten, att lämna en
extra rapport i juni 1991 med undersökningar av företagens lönsamhet under år
1990 och av utvecklingen under vintersäsongen 1991.
Kulturutskottet åberopar industriverkets rapport och framhåller i sitt
yttrande (1990/91:KrU9y) det angelägna i att turistnäringens utveckling efter
skattereformen även fortsättningsvis följs. Härigenom kan branschens
konkurrensförhållanden såväl inom landet som internationellt belysas och
underlag skapas för att bedöma om särskilda åtgärder för att motverka negativa
effekter på dess konkurrenskraft är påkallade.
I likhet med kulturutskottet förutsätter finansutskottet att regeringen
med utgångspunkt från SINDs rapporter, noggrant följer turistnäringens
fortsatta utveckling. Med det anförda avstyrks motion Fi46 (s).
Entreprenörskap
I motion Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c) föreslås att ett åtgärdsprogram
utarbetas för att främja entreprenörskap. I motionen tas frågor upp som berör
flera områden. Bl.a. föreslås en lindrigare beskattning av småföretagens
arbetande kapital och ändrade arvs- och gåvoskatteregler. Vidare förordas
en särskild redovisningsmetod och bättre kvittningsmöjligheter för nystartade
företag och bättre möjligheter till skattefritt sparande för nyetablering.
Näringsutskottet och skatteutskottet har yttrat sig över motionen.
I näringsutskottets yttrande (1990/91:NU14y) framhålls att de frågor som
tas upp i motionen är så vittomfattande att de bör diskuteras i ett större
näringspolitiskt sammanhang.
I skatteutskottets yttrande (1990/91:SkU6y) anförs att utskottet i olika
sammanhang under våren har behandlat likartade motionsyrkanden och genomgående
avstyrkt dem. I ett nyligen avgivet betänkande om kapitalbeskattningsfrågor --
som bl.a. behandlar arvs- och gåvoskattefrågor och beskattningen av kapital i
små och medelstora företag -- har skatteutskottet framhållit att dessa frågor
kräver mera ingående överväganden än vad som hittills varit möjligt och att
frågan om en ändring av de materiella reglerna bör anstå i avvaktan på
ytterligare beredning (bet.1990/91:SkU31). Frågan om en särskild
redovisningsmetod bör enligt skatteutskottets betänkande 1990/91:SkU30 också
utredas ytterligare. Vad slutligen gäller möjligheter till kvittning mellan
olika förvärvskällor och sparstimulanser har utskottet i det av riksdagen
godkända betänkandet 1990/91:SkU18 motsatt sig sådana lättnader och
förändringar i beskattningen, vilka enligt skatteutskottets uppfattning skulle
strida mot grunderna för skattereformen.
Finansutskottet delar uppfattningen att dessa frågor är alltför
vittomfattande för att tas upp till ingående behandling i detta sammanhang. Som
framgår av skatteutskottets yttrande bör vissa frågor utredas ytterligare.
Med hänvisning till vad närings- och skatteutskotten har anfört avstyrker
utskottet motion Fi66 (c).
Budgetpolitiken
Budgetutvecklingen
De närmaste årens budgetutveckling inger oro. För innevarande
budgetår förutses ett underskott på 18,5 miljarder kronor.
För budgetåret 1991/92 har regeringen tidigare lagt fram ett
omfattande åtgärdsprogram med besparingar och
inkomstförstärkningar på sammanlagt 30 miljarder kronor. Genom
åtgärdsprogrammet har inte bara en fortsatt snabb ökning av
underskottet kunnat hejdas. Nästa budgetår förbättras också
saldot, och det i kompletteringspropositionen redovisade
underskottet begränsas då till 10,3 miljarder kronor. Utskottet
föreslår längre fram i detta betänkande att de medel som flyter
in från avskattningen av företagens reserver skall föras upp
bland statsbudgetens inkomster. Förändringen gäller fr.o.m.
nästa budgetår och medför att 1991/92 års underskott begränsas
ytterligare till 4,9 miljarder kronor.
Av betydelse för bedömningen av budgetsaldots utveckling är
emellertid att delar av åtgärdsprogrammet är av engångsnatur och
således inte leder till någon varaktig förbättring av saldot.
Det gäller bl.a. vissa extra inleveranser från televerket och
domänverket. Bortser man från dessa och andra snarlika
extraordinära effekter får man fram det s.k. underliggande
budgetsaldot som ger möjlighet att efter enhetliga definitioner
bedöma utvecklingen mellan åren. Detta mått anger för nästa
budgetår att underskottet ökar med drygt 9 miljarder kronor till
omkring 25 miljarder kronor.
I långtidsbudgeten ges en bild av budgetutvecklingen under den
närmaste femårsperioden. Långtidsbudgeten är inte en prognos
över den mest sannolika utvecklingen. Dess syfte är i stället
att belysa vilka konsekvenser statsmakternas redan fattade
beslut och gjorda åtaganden har för kommande års
budgetutveckling. Beräkningarna visar alltså den dynamik som
finns i budgeten i ett läge utan besparingar och reformer.
Av årets långtidsbudget (bilaga I:1.2) framgår att
underskottet kommer att fortsätta att växa till 46 miljarder
kronor under budgetåret 1992/93 om inte ytterligare
besparingsåtgärder vidtas. Först därefter förbättras
situationen, och mot femårsperiodens slut framkommer i
huvudalternativet ett mindre överskott. I referensalternativet,
som utgår från en mindre gynnsam ekonomisk utveckling, hejdas
däremot uppgången, och underskottet ligger mot slutet av
perioden kvar på nivån 30--35 miljarder kronor.
Saldoförsämringen under budgetåret 1992/93 beror på att
statsbudgetens inkomster då minskar kraftigt. Detta är i sin tur
en följd av att skatteinbetalningarna ökar tämligen långsamt på
grund av uppbromsningen av ekonomin samtidigt som
nettoutbetalningarna av kommunalskattemedel -- som grundas på
ett två år gammalt, snabbt växande skatteunderlag -- är mycket
betydande.
Den fortsatta budgetutvecklingen påverkas i hög grad av den
allmänna ekonomiska utvecklingen som via inflationen och olika
automatiskt verkande regelsystem styr nästan samtliga inkomster
på statsbudgeten och närmare 60% av dess utgifter.
På kort sikt leder höga nominella pris- och löneökningar till
snabbt stigande inkomster för staten. En sådan tendens har
utmärkt de senaste årens utveckling. Vår konkurrenskraft
försämras emellertid om lönerna -- utan att bäras upp av
produktivitetsökningar -- fortsätter att stiga snabbare än i
konkurrentländerna. Så småningom leder detta till en situation
lik den nuvarande, där en svagare ekonomisk tillväxt får en
negativ inverkan på den statliga inkomstutvecklingen.
En konsekvens av utgiftsautomatiken är att utgifterna ökar
varje år även om inga nya reformbeslut fattas. I takt med en
tilltagande inflation uppkommer således automatiskt krav på
ytterligare resurser. Såsom framhålls i långtidsbudgeten blir
detta förhållande särskilt påtagligt i perioder med låg tillväxt
och med snabbt ökande priser. De automatiskt styrda utgifterna
tenderar då att öka snabbare än de tillväxtberoende inkomsterna.
Vid låg ekonomisk tillväxt ökar dessutom utgifterna för
arbetsmarknadsinsatser och socialbidrag.
Såsom utskottet tidigare påpekat är inflationen nu på väg
nedåt och förväntas bli väsentligt lägre än tidigare. Den
ekonomiska politiken måste med all kraft inriktas på att hålla
nere inflationen. Ett stort budgetunderskott är emellertid i sig
inflationsdrivande, och det är därför av största vikt att de
tendenser till budgetförsvagning som framkommer i
långtidsbudgeten bryts. Budgetpolitiken måste således inriktas
på att snabbt återställa balansen i statsbudgeten. Riksdagen har
vid upprepade tillfällen slagit fast att skattetrycket skall
begränsas. Balansen kan med andra ord inte uppnås genom
skattehöjningar. I stället måste besparingar och andra
budgetförstärkningar tillgripas för att man skall nå detta
syfte.
Dessa omständigheter bör enligt utskottets mening bilda
utgångspunkt för en bedömning av de alternativa förslag till
budgetpolitiska riktlinjer som lagts fram inför budgetåret
1991/92.
De olika budgetalternativen
Regeringen framhöll redan i finansplanen att budgetpolitiken
under kommande år måste inriktas på att bryta det starka
utgiftstrycket för att på så sätt understödja
inflationsbekämpningen. Samtidigt skall statsbudgeten utnyttjas
som ett instrument för att främja en varaktig och hög tillväxt.
I det budgetförslag som redovisades i budgetpropositionen låg
tyngdpunkten i det tidigare berörda åtgärdsprogrammet med
besparingar och inkomstförstärkningar på sammanlagt 30 miljarder
kronor. Ökade utgifter föreslogs emellertid också inom några få,
för samhällsekonomin viktiga områden. Det gällde framför allt
utbildning, investeringar i infrastruktur och insatser för en
bättre miljö.
I den reviderade finansplanen pekar regeringen ånyo på behovet
av en mycket restriktiv politik. Det betonas att de
underliggande problemen i den svenska ekonomin motiverar en
fortsatt stram finanspolitik med omprövning av existerande
utgiftsåtaganden. Utrymmet för nya utgiftsåtaganden från statens
sida är enligt regeringens mening nu mer begränsat än på flera
år. Reformer kan endast komma till stånd genom effektiviseringar
och besparingar inom befintliga områden.
Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna
framhåller i sin gemensamma motion Fi36 att budgetpolitiken
måste inriktas på att bemästra de strukturella problemen och
inte användas som ett medel i en kortsiktig
stabiliseringspolitik. För att få ner inflationen och lägga en
god grund för ekonomisk tillväxt måste budgetpolitiken dessutom
hållas stram.
Enligt de båda partierna talar mycket för att tillväxten i
ekonomin hämmas av ett så högt skattetryck som det svenska.
Behovet av att sänka skattetrycket förstärks av
internationaliseringen av ekonomin. Motionärerna ser det som
nödvändigt att sänka skatterna. Detta arbete måste ske stegvis,
men det måste påbörjas omedelbart.
I motionen redovisas inget konkret budgetalternativ för
kommande år. Motionärerna pekar emellertid ut några skatter som
de ser som mest skadliga för utveckling och tillväxt och som de
därför vill börja med att sänka. Dit hör skatten på arbetande
kapital i små och medelstora företag som skall avskaffas
samtidigt som kapitalbeskattningen även i övrigt lindras. Dit
hör dubbelbeskattningen av utdelningsinkomster som skall
avvecklas. Dit hör också mervärdeskatten som successivt skall
sänkas från dagens nivå på 25% till 18--20%. Enligt en
precisering som moderata samlingspartiet gör i motion Fi49 bör
en sänkning av denna omfattning komma till stånd under första
hälften av 1990-talet. I motion Fi36 ser de båda partierna det
också som angeläget att sänka löneskatten, dvs. de delar av
arbetsgivaravgifterna som inte berättigar till förmåner utan är
ren skatt.
Skattesänkningarna skall finansieras genom en minskning av de
offentliga utgifterna. Som tänkta besparingsområden anger
motionärerna bl.a. sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,
arbetslöshetsförsäkringen och bostadssubventionerna. Rätten till
sjukpenning under utbildningstid vill motionärerna väsentligt
begränsa, och dessutom vill man pröva ett system med två
karensdagar vid sjukdom. Vidare skall arbetsskadeförsäkringen
samordnas med sjukförsäkringen. Egenavgifterna till
arbetslöshetsförsäkringen skall höjas för att försäkringen skall
få en sådan utformning att den positivt påverkar lönebildningen.
Motionärerna anser också att man till stor del måste avveckla de
generella bostadssubventionerna och i motsvarande grad sänka
skatterna. Ett väsentligt bidrag till utgiftsminskningen kan
enligt deras mening också erhållas genom att bostads- och
försäkringskassebyråkratin bantas liksom förvaltningen i övrigt.
Slutligen bör ett antal bidrag som i dag tillfaller
organisationerna på arbetsmarknaden avskaffas, t.ex. det bidrag
som hittills getts för MBL-information.
Utskottet får för egen del anföra följande. När folkpartiet
liberalerna tidigare i år presenterade sitt budgetalternativ för
nästa budgetår avvisade utskottet förslaget eftersom det
innefattade åtgärder som på ett mycket påtagligt sätt hade sin
udd riktad mot löntagarna. Ett utmärkande drag var annars den
ansvarsfulla syn som partiet gav uttryck för när det gäller
möjligheten att genomföra skattesänkningar. I motionen framhölls
att folkpartiet liberalerna ville slå vakt om en generell
välfärdspolitik, vilket som det uttrycktes med nödvändighet
innebar ett förhållandevis högt skattetryck. De
utgiftsnedskärningar som föreslogs hade inte heller till primärt
syfte att skapa utrymme för skattesänkningar utan var främst ett
inslag i en stram finanspolitik som man såg som en förutsättning
för att kunna dämpa inflationsförväntningarna i ekonomin och
skapa utrymme för framtida skattesänkningar.
I den nu aktuella motionen har folkpartiet liberalerna
övergivit detta synsätt. Det budgetförslag man redovisar
tillsammans med moderata samlingspartiet utmärks i stället av
att skattesänkningarna på traditionellt moderat manér har
skjutits i förgrunden för budgetpolitiken. En sänkning av
skatterna ses som nödvändig och arbetet med att sänka dem skall
omedelbart påbörjas. Det är, sägs det i motionen, angeläget att
ge enskilda människor möjlighet att själva disponera över en
större del av sina inkomster. Bortsett från den föreslagna
momssänkningen är det emellertid inte de vanliga inkomsttagarna
som omfattas av skattesänkningarna. Det är i stället
arbetsgivarna, företagarna och personer med större förmögenheter
som får del av dessa lättnader.
De utgiftsminskningar som skall bana väg för
skattesänkningarna kommer emellertid att göras inom de stora
välfärdssystemen och blir därigenom gemene mans börda.
Självklart bör även dessa transfereringssystem kunna omprövas,
men ställt i relation till skattesänkningarnas inriktning får
motionärernas besparingsförslag en fördelningspolitiskt
oacceptabel profil.
Att alla skattesänkningar måste finansieras är i rådande läge
ett absolut krav. Det är, som utskottet ser det, viktigt att
detta synsätt vinner förståelse och bred uppslutning hos
allmänheten om vi skall kunna komma till rätta med problemen i
ekonomin. Förståelsen för behovet av en stram finanspolitik
torde dock inte främjas av att en sänkt förmögenhetsskatt för de
redan besuttna måste finansieras genom försämringar i
trygghetssystem som är av stor betydelse för de sämst ställda i
samhället.
Av motionen framgår inte när och med vilken omfattning
skattesänkningarna och besparingarna skall genomföras. Det enda
som sägs är att arbetet med skattesänkningarna skall påbörjas
omedelbart. Utskottet noterar också att vissa av de förslag som
skall finansiera skattesänkningarna har en mer begränsad
besparingseffekt i och med att de kombineras med andra åtgärder.
Så t.ex. är systemet med två karensdagar i sjukförsäkringen
tänkt att ersätta nuvarande lägre ersättningsnivå under de
första dagarnas sjukdom. Vidare skall avvecklingen av
bostadssubventionerna kombineras med en motsvarande sänkning av
skatterna.
Med hänsyn härtill vill utskottet starkt ifrågasätta om de
föreslagna utgiftsnedskärningarna är tillräckliga för att täcka
motionärernas övriga skattesänkningsförslag. Enbart den
föreslagna sänkningen av mervärdeskatten ger ett bortfall på
statsbudgeten på närmare 32 miljarder kronor.
Bortfallet kan ställas i relation till det -- som motionärerna
uttrycker det -- väsentliga bidrag till utgiftsminskningen som
kan uppnås genom nedskärningar i byråkratin. För att ge rimlig
proportion till de vidlyftiga uttalandena kan nämnas att
regeringen räknar med att kunna spara 2 miljarder kronor under
en treårsperiod genom att minska den statliga administrationen
med 10%. Inte ens de mest långtgående kraven på nedskärningar
i den statliga administrationen som uttalas i motion Fi36 kan
utgöra underlag för trovärdiga löften om sänkningar av det
totala skattetrycket. De kan endast ge ett mycket marginellt
bidrag till en skattesänkning.
Även bortsett från skattesänkningarna finns det, som utskottet
nyss påtalat, behov av att strama åt statsbudgetens utgifter för
att komma till rätta med ett växande budgetunderskott.
Motionärerna talar visserligen om behovet av en stram
budgetpolitik, men de förslag man lägger fram svarar inte mot
detta krav. Tvärtom tycks motionärerna med sina långtgående
förslag till skattesänkningar helt blunda för behovet av
åtstramning. Deras allmänt utformade budgetalternativ riskerar
därmed att kraftigt försvaga statsfinanserna, vilket skulle ge
nytt bränsle åt inflationen.
Moderata samlingspartiets och folkpartiet liberalernas
gemensamt utformade riktlinjer för budgetpolitiken har således
inte bara en fördelningspolitiskt tvivelaktig inriktning.
Förslaget innebär också att grundvalen för en mera gynnsam
ekonomisk utveckling raseras.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi36 (m, fp)
yrkande 2.
Centerpartiet hänvisar i motion Fi37 till sitt under
allmänna motionstiden framlagda budgetförslag som, hävdar
motionärerna, var 2168 milj.kr. starkare än regeringens. De
tillkommande förslag som partiet därefter har lagt fram inför
budgetåret 1991/92 sägs ha medfört att budgetförslaget nu är
2246 milj.kr. starkare än regeringens.
Med hänsyn till de lämnade uppgifterna finns det skäl att
erinra om att utskottet redan tidigare har påpekat att
motionärerna kraftigt överskattat stramheten i sitt alternativ.
Det skedde i anslutning till behandlingen av finansplanen (FiU
1990/91:20). Utskottet gjorde då inte någon fullständig
genomgång av centerns budgetalternativ men redovisade några
exempel som enbart de visade att motionärerna överskattat
styrkan i sitt budgetalternativ med närmare 10 miljarder kronor.
Det överskott på 2,2 miljarder kronor som centerpartiet
tillskrev sitt budgetalternativ förbyttes därmed i ett betydande
underskott.
Centerpartiets budgetalternativ stärks inte av att
motionärerna utan närmare kommentarer nu upprepar dessa
missvisande uppgifter.
I den nu aktuella motionen ges också andra exempel på hur
svagt underbyggt budgetförslaget är. Motionärerna vill t.ex. få
till stånd ett mycket omfattande investeringsprogram på 10
miljarder kronor, där merparten av investeringarna skall kunna
påbörjas redan detta år, och där finansieringen skall lösas
genom en tänkt utförsäljning av statliga företag för ett lika
stort belopp. Eftersom någon sådan utförsäljning inte är
beslutad och än mindre påbörjad finns det inte praktiska
möjligheter att i tid lösa finansieringen på det anvisade
sättet. Om investeringsprogrammet trots det fullföljs kommer det
således att ske till priset av en mycket betydande försvagning
av budgeten. Ett budgetförslag som vilar på så lösa grundvalar
kan inte godtas.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi37 (c) yrkande 2.
Vänsterpartiet redovisar i motion Fi38 inte något
förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Däremot för partiet
åter fram delar av sitt tidigare redovisade budgetförslag, bl.a.
förslaget om ett särskilt kommunalt stödpaket. Förslaget går ut
på att stärka kommunernas ekonomi genom att avskaffa
grundavdraget vid inkomstbeskattningen för höginkomsttagare. De
ökade resurser detta ger upphov till skall ge kommunerna
möjlighet till ytterligare insatser inom främst vård, omsorg och
utbildning.
Förslaget kan ses som ett exempel bland många andra på den
expansiva politik som vänsterpartiet förordar med en rad nya
utgiftsåtaganden och skärpt skattetryck som följd. En sådan
inriktning är enligt utskottets mening inte förenlig med de krav
som måste ställas på budgetpolitiken.
Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi38 (v) yrkande 7.
Det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som miljöpartiet
de gröna för fram i motion Fi39 avviker inte från partiets
tidigare redovisade budgetalternativ. Vid behandlingen av detta
konstaterade utskottet att många av förslagen inte var förenliga
med strävandena att hålla tillbaka pris- och löneökningarna och
att främja utbudet av arbetskraft. Utskottet avstyrkte därför
detta förslag.
Eftersom motionärerna nu inte tillför sakfrågan något nytt
finner utskottet inte anledning att ompröva sitt tidigare
ställningstagande.
Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi39 (mp)
yrkande2.
De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken
Riksdagen har tidigare i år lagt fast riktlinjer för
budgetpolitiken. De nya beräkningar som därefter gjorts över
budgetutvecklingen visar på ett kraftigt försämrat budgetsaldo.
Därmed skärps kraven på budgetpolitiken. Den strama
budgetpolitiken måste således med kraft fullföljas.
Ansträngningarna att komma till rätta med underskottet i
statsfinanserna måste ges hög prioritet. Något utrymme för
ofinansierade reformer finns inte. Det innebär att alla nya
utgiftsåtaganden och alla skattesänkningar måste till fullo
finansieras genom effektiviseringar och besparingar inom
befintliga utgiftsområden. Samtidigt måste hänsyn tas till att
det totala skattetrycket inte får öka.
Alltjämt gäller att budgetpolitiken måste inordnas i en allmän
strävan att dämpa kostnadsutvecklingen, återställa balansen och
främja en varaktig tillväxt i ekonomin. Arbetet med att begränsa
utgiftsautomatiken måste fortsätta. Existerande
transfereringssystem måste granskas och en prövning göras av hur
väl de tillgodoser uppställda mål. Det är därvid också viktigt
att undersöka hur systemen inverkar på arbete och
förmögenhetsfördelning.
De allmänna budgetpolitiska riktlinjer som redovisas i den
reviderade finansplanen ansluter väl till de krav som utskottet
här har fört fram. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet
moment 2 i den reviderade finansplanen.
Motionsyrkanden om kompletterande information i
budgetförslaget
Kartläggning av subventioner
En av de viktigaste uppgifterna för 1990-talets ekonomiska
politik blir, sägs det i motion Fi715 av Daniel Tarschys och
Anne Wibble (fp), att gallra i den ymniga flora av subventioner
som har vuxit fram under senare decennier. Inför detta arbete
vill motionärerna efter tysk förebild föreslå en kartläggning
och analys av de statliga subventionerna som löpande publiceras.
I motionen föreslås att regeringen får överväga på vilket sätt
och i vilka former som en svensk subventionsrapport lämpligen
bör utarbetas och hur subventionsbegreppet i detta sammanhang
bör avgränsas.
Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.
Under andra hälften av 1980-talet har riksrevisionsverket
(RRV) utarbetat 18 rapporter om statsbidrag till olika
samhällssektorer. En sammanfattning av dessa rapporter redovisas
i rapporten Att ge statsbidrag (dnr 1989:1666).
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kommer
efter årsskiftet att presentera en modell för hur olika typer av
skatteförmåner löpande skall redovisas i statsbudgeten. I ett
nyligen påbörjat projekt med arbetsnamnet Statsbidragens
typologi avser ESO att bl.a. göra en sammanställning av i dag
befintliga statsbidrag.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är av värde
för bl.a. riksdagen om en kartläggning görs av de statliga
subventionerna. Regeringen bör därför med utgångspunkt i första
hand från befintligt material lämna en redovisning över vad som
är möjligt att redovisa och eventuellt också lämna ett förslag
till hur en sådan subventionsrapport skulle kunna utformas.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi715 (fp)
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget
Motion T43 av Lars Tobisson m.fl. (m) väcktes med
anledning av proposition 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt.
Motionen har av trafikutskottet överlämnats till
finansutskottet. I motionen framhålls att när prioriteringar
framtvingats inom den statliga utgiftspolitiken har
infrastrukturen kommit att försummas. En bidragande orsak till
denna resursavvägning är att det inte görs någon skillnad mellan
driftkostnader och investeringar på statsbudgetens utgiftssida.
Realekonomiskt får däremot utgifter för dessa båda ändamål vitt
skilda verkningar.
Motionärerna tar som exempel regeringens förslag om en
infrastrukturfond. Om 5 miljarder skulle överföras till denna
skulle det med nuvarande budgetteknik registreras som en lika
stor försvagning av statsbudgeten. Men i realiteten rör det sig
om en finansiell omplacering mellan två konton, som båda
disponeras av regeringen. När medlen sedan används för en
samhällsekonomiskt räntabel investering, innebär det endast en
omvandling från finansiellt till realt kapital, som inte minskar
statens förmögenhet.
Efter hand som behovet av statliga investeringar i
infrastrukturen under senare år blivit alltmer påtagligt, har
systemet med en totalbudget berett växande svårigheter. Det är
svårt att på ekonomiska grunder motivera varför en lönsam
investering i exempelvis telenätet måste skattefinansieras.
Därför har olika finansieringsalternativ lanserats, bl.a.
upplåning direkt på kapitalmarknaden eller via
riksgäldskontoret.
När finanspolitiken nu måste inriktas mera på strukturella
reformer än på konjunkturpolitiska avvägningar, är det angeläget
att frågan om finansiering av statliga investeringar får en
principiellt genomtänkt lösning. En med traditionell
budgetteknik mera förenlig ordning vore att återgå till en
uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget.
Medel för räntabla investeringar skulle då kunna anslås i form
av reservationsanslag. Finansieringen skulle ske genom upplåning
eller genom avskrivningar på driftbudgeten. Det ställer sig
därmed också naturligt att företa omplaceringar på
kapitalbudgeten genom att sälja statliga tillgångar, t.ex.
företag och skogsmark, och använda likviden till investeringar i
exempelvis infrastrukturen. En välkommen konsekvens torde bli
att intresset mera inriktas på driftbudgetens saldo, vilket från
samhällsekonomisk synpunkt framstår som motiverat.
Utskottet har under beredningen av detta ärende inhämtat
yttranden från riksgäldskontoret och riksrevisionsverket (RRV).
Yttrandena redovisas i bilaga 6 till detta betänkande. RRV
instämmer i motionens grundläggande syn på svårigheterna att
från statsbudgetens utgiftssida direkt bedöma de reala
ekonomiska effekterna av föreslagna utgifter. Varken RRV eller
riksgäldskontoret vill emellertid förorda en återgång till en
uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget.
Den kritik -- bl.a. för svåröverskådlighet och ofullständighet
-- som ledde till att kapitalbudgeten avskaffades var befogad,
anför man. På kapitalbudgeten togs endast investeringar upp som
kunde förväntas ge en monetär avkastning. Till dessa
investeringar hörde inte väginvesteringar. Investeringar i
järnvägar togs upp endast till den del som motsvarade en bedömd
avkastningsnivå.
Utskottet delar motionärernas synsätt vad gäller skillnaden i
realekonomiska effekter mellan investeringar och
konsumtionsutgifter och behovet att kunna särskilja dessa. Av
vad utskottet redovisat framgår emellertid att en uppdelning av
budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de i
motionen påtalade svårigheterna beträffande väginvesteringar.
Som framgår av yttrandena från RRV och riksgäldskontoret kan man
på olika sätt lösa de av motionärerna påtalade problemen. Ett
sätt, som riksgäldskontoret förordar, är att fortsätta att
utveckla budgeten mot en driftbudget och finansiera
investeringar genom lån vid sidan av budgeten. Utgifter i form
av räntor och amorteringar kommer därvid att belasta
myndigheternas förvaltningsanslag. Riksdagens behov av styrning
och information kan utvecklas via de
investeringsbemyndiganden/låneramar som riksdagen lämnar till
regeringen. En förbättrad redovisning av statens tillgångar för
att belysa förändringar i nettoförmögenheten kan tillgodoses
genom en utveckling av årsbokslut för staten. Det är dock en
redovisning som sker först i efterhand. Vad gäller olika
utgifters realekonomiska effekter finns möjligheter att utveckla
analysen av den offentliga sektorn i nationalbudgetarna.
Utskottet vill också framhålla att en orsak till att problemen
uvecklats på det i motionen beskrivna sättet är att det allmänna
intresset i alltför stor utsträckning genom de stora underskott
som skapades under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet
koncentrerats till statsbudgetens saldo. Som framhålls i
riksgäldskontorets yttrande utgör upplåningsbehovet eller
statsskuldens förändring ett bättre mått på
likviditetseffekterna av statens verksamhet än statsbudgetens
saldo.
Genom de stora förändringar som genomförts i statsbudgeten det
senaste decenniet, genom avlyft av lån och investeringar,
växlande redovisningsprinciper och tilltagande nettoredovisning
mot budgeten samtidigt som väsentliga delar av den statliga
verksamheten bedrivs i varierande former utanför budgeten,
saknas numera möjligheter att få en klar uppfattning om den
samlade statliga verksamheten. I vart fall ger inte den statliga
budgeten längre något tillfredsställande underlag för att bedöma
den statliga verksamhetens samhällsekonomiska effekter. Det är
utskottets förhoppning att det arbete som pågår inom
statsförvaltningen med anledning av den nya budgetprocessen med
att utveckla nya styrformer och förbättra statens redovisning
också skall resultera i en förbättrad redovisning till
riksdagen. Förslag i denna riktning har lagts fram av
budgetpropositionsutredningen (Ny budgetproposition, SOU
1990:83) som är under beredning i regeringskansliet. Det är
utskottets uppfattning att en återgång till en uppdelning av
budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de
problem som redovisas i motion T43 (m). I stället bör andra
metoder övervägas för att komma till rätta med de olägenheter
som motionärerna påtalar. Utskottet föreslår därför att den s.k.
riksdagsutredningen (RDU), som talmanskonferensen beslutade om
med anledning av utskottets betänkande 1989/90:FiU39 Riksdagens
roll i budgetprocessen, ges i uppdrag att närmare överväga dessa
frågor. Detta bör ges talmanskonferensen till känna.
Särskilda frågor
Rörliga krediter
Riksgäldskontoret ger s.k. rörlig kredit åt vissa statliga
myndigheter och företag. De rörliga krediterna används som
rörelsekapital och kan närmast liknas vid de
checkräkningskrediter som privata företag har hos banker.
Tidigare i år utökade riksdagen den rörliga kredit som
regeringen disponerar för vissa uppdragsmyndigheters räkning
(prop. 1990/91:100 bil. 1, FiU20, rskr. 132). Det nya
bemyndigandet innebar att den samlade ramen för
uppdragsmyndigheternas rörliga kredit höjdes till 450 milj.kr.
Av detta belopp har regeringen i sin tur bemyndigat
fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk att
disponera 25 resp. 50 milj.kr.
I den reviderade finansplanen (bilaga I:1, s. 59) föreslås nu
att fortifikationsförvaltningens rörliga kredit höjs till 200
milj.kr. och försvarets materielverks till 150 milj.kr. Enligt
förslaget skall de båda myndigheterna disponera egna kreditramar
i riksgäldskontoret, dvs. deras rörliga krediter skall i
fortsättningen inte belasta den för uppdragsmyndigheterna
gemensamma ramen. Med hänsyn härtill föreslås att denna ram
minskas till 400 milj.kr.
Utskottet har inget att erinra mot propositionens förslag i
denna del. Utskottet biträder således förslaget att
fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk
ges rätt att disponera rörliga krediter i riksgäldskontoret
på 200 milj.kr. resp. 150 milj.kr. samt att
uppdragsmyndigheternas gemensamma ram för rörlig kredit i
riksgäldskontoret begränsas till 400 milj.kr.
Statliga garantier och lån i riksgäldskontoret vid ombildning
av affärsverk till statligt ägda aktiebolag
Regeringen har tidigare i år föreslagit att statens
vattenfallsverk och domänverket skall ombildas till aktiebolag.
Eftersom deras verksamhet därmed inte längre kommer att vara en
del av den statliga förvaltningen läggs i propositionen (bilaga
I:1 s.60f.) fram förslag om hur man övergångsvis skall
hantera de kreditgarantier som de båda affärsverken iklätt sig
för statens räkning liksom de statslån och lån i
riksgäldskontoret som de har.
Vad beträffar kreditgarantierna föreslås att riksgäldskontoret
skall ta över ansvaret för de utestående garantierna. Ett
särskilt anslag skall föras upp på statsbudgeten för att täcka
de eventuella förluster som kan uppkomma. Därmed behöver
riksgäldskontoret inte bära risken för denna tillfälliga
garantigivning. Så fort som möjligt skall de utestående
garantierna ersättas med andra säkerheter. Detta skall i princip
ske i takt med att de statsgaranterade lånen löper ut eller
löses in.
Utskottet har inget att erinra mot de riktlinjer som förordas
i propositionen för statliga garantier vid ombildning av
affärsverk.
Enligt propositionen kan det för ett affärsverk som ombildas
till aktiebolag finnas behov av att under en övergångsperiod få
låna i riksgäldskontoret på samma villkor som tidigare. Detta
gäller främst Vattenfall vars lån (inkl. statslånet) i
riksgäldskontoret uppgår till ca 20 miljarder kronor.
Utgångspunkten bör enligt propositionen vara att
övergångsperioden skall vara så kort som möjligt och att ingen
nyupplåning skall få förekomma i riksgäldskontoret. Lånen bör
också begränsas till vad som anses nödvändigt för att genomföra
omläggningen.
Liksom finansministern ser utskottet det som angeläget att de
nybildade aktiebolagen inte ges andra lånebetingelser än
konkurrerande företag. För att inte omläggningen till
aktiebolagsform skall försvåras ter det sig dock motiverat att
man under en övergångsperiod låter de tidigare affärsverken
fortsätta att låna i riksgäldskontoret på samma villkor som
gäller för affärsverk. Regeringen bör således bemyndigas att
under en övergångsperiod medge lån till ombildade
affärsverk.
Av propositionen framgår också att regeringen skall ge
riksrevisionsverket i uppdrag att vid sin revision av
affärsverken särskilt uppmärksamma hur dessa utnyttjar sin
upplåningsrätt och garantigivning, liksom hur de förvaltar sin
likviditet. Avsikten är nämligen inte att en affärsverkskoncern
genom lånefinansierad placeringsverksamhet skall förse
kapitalmarknaden med riskvilligt kapital. I propositionen
betonas att verksamhet med upplåning för placering bör bedrivas
av en affärsverkskoncern endast om detta ingår i de av
regeringen beslutade riktlinjerna för koncernen.
Finansministern framhåller också att placeringarna skall göras
med låg risk, vilket innebär att verksamheten inte får inriktas
på att skapa spekulativa räntevinster. Den bör i stället syfta
till att utan risk för kreditförluster minska koncernens
räntenetto.
Utskottet har inget att erinra mot vad finansministern anför
angående affärsverkskoncernernas placeringsverksamhet, inte
heller mot den redovisning som lämnas över den samlade
statliga garantigivningens utveckling.
Årsbokslut för staten budgetåret 1989/90
I propositionen redovisas i sammandrag en balansräkning som
riksrevisionsverket upprättat över den statliga verksamheten
1989/90 (bilaga I:1 s. 66 f.). Redovisningen föranleder inte
någon erinran från utskottets sida.
Finansfullmakten m.m.
Om arbetsmarknadsläget kräver det, kan regeringen med stöd av
finansfullmakten omedelbart besluta om utgifter för vissa
sysselsättningsskapande åtgärder trots att särskilda medel inte
har anvisats på statsbudgeten för ändamålet. Den beloppsmässiga
omfattningen av detta bemyndigande omprövas varje år. Under en
följd av år har emellertid finansfullmakten varit oförändrad och
gällt utgiftsåtaganden intill ett sammanlagt belopp på 2500
milj.kr.
Finansfullmakten får enligt tidigare givna bemyndiganden
användas för vissa specificerade ändamål. Sålunda kan den
användas för att tidigarelägga, utvidga eller påskynda statliga
investeringar som normalt finansieras med anslag på
statsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag till
kommunala projekt för investering och sysselsättning.
Bidragsprocenten får därvid fastställas med hänsyn till
ändamålet men inte överstiga 75%. Vidare får finansfullmakten
användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn. I
dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt höjas
till högst 75%. Regeringen kan också utnyttja finansfullmakten
för arbetsmarknadsutbildning liksom för sådana
arbetsmarknadspolitiska insatser som kan erfordras med anledning
av handelsblockaden mot Sydafrika. Slutligen kan regeringen med
stöd av finansfullmakten utöka några av de ramar för
igångsättningstillstånd m.m. som riksdagen fastställer för
åtgärder inom bostadsdepartementets ansvarsområde. Bl.a. gäller
detta ramen för tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus
m.m. liksom ramen för anordningsbidrag och upprustningsbidrag
för samlingslokaler.
Av propositionen framgår (bilaga I:1 s. 68) att regeringen
fram till propositionens avlämnande inte hade utnyttjat
finansfullmakten under budgetåret 1990/91. Senast den användes
var budgetåret 1986/87 då den togs i anspråk med 75 milj.kr. I
propositionen föreslås att finansfullmakten skall gälla med
oförändrat belopp, 2500 milj.kr., även under budgetåret
1991/92. Utskottet biträder detta förslag.
I motion Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c, s) påpekas att
de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i
kompletteringspropositionen inte är tillräckliga. Enligt
motionärerna finns det ett stort behov av nybyggnation och
upprustning av samlingslokaler. De föreslår därför att
utbyggnaden av samlingslokaler skall utnyttjas för att skapa
fler arbetstillfällen inom byggsektorn.
Som också bostadsutskottet framhåller (BoU6y) har regeringen
befogenhet att i vissa situationer utöka ramen för bidrag till
allmänna samlingslokaler. Detta är en av flera åtgärder som
regeringen kan vidta med stöd av finansfullmakten om
arbetsmarknadsläget kräver det. Enligt finansutskottets mening
bör det ankomma på regeringen att avgöra när och på vilket sätt
finansfullmakten skall utnyttjas. Utskottet utgår från att
regeringen i rådande läge mycket noga följer utvecklingen på
arbetsmarknaden. Utskottet anser därför att något
tillkännagivande i enlighet med förslaget i motion Fi60 (c, s)
inte är erforderligt. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet
motionen.
För att uppnå konkurrensneutralitet mellan statlig
egenregiverksamhet och upphandling från fristående entreprenörer
kommer de statliga myndigheternas ställning inom
mervärdeskattesystemet att ändras fr.o.m. budgetåret 1991/92.
Innebörden härav kan förenklat uttryckt sägas vara att
myndigheterna fr.o.m. nästa budgetår inte skall betala
mervärdeskatt. Förändringen innebär att myndigheternas utgifter
för mervärdeskatt inte längre skall beaktas då deras medelsbehov
fastställs. Myndigheternas anslag kommer således att föras upp
exkl. mervärdeskatt. Kompensation för ingående mervärdeskatt
kommer myndigheterna i stället att få genom ett
avräkningsförfarande direkt mot statsbudgetens inkomsttitel för
mervärdeskatt.
Omläggningen leder till att statsbudgetens omslutning minskar.
För anslagsfinansierad verksamhet minskar statsbudgetens
utgifter med ett belopp motsvarande myndigheternas utgifter för
mervärdeskatt samtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt
på statsbudgetens inkomstsida minskar i motsvarande mån.
Utskottet noterar att en indirekt följd av förändringen därmed
blir att det statistiskt registrerade skattetrycket, dvs. de
samlade skatternas andel av bruttonationalprodukten, minskar.
Inkl. effekterna av en motsvarande omläggning av kommunernas
momsbetalningar minskar skattetrycket som en följd härav med 0,4
procentenheter 1991 och med 0,2 procentenheter 1992.
I årets budgetproposition har mervärdeskatten räknats in i
myndigheternas medelsbehov. Regeringen har emellertid
bemyndigats att i regleringsbreven för budgetåret 1991/92
föreskriva att medel motsvarande mervärdeskatten under resp.
anslag inte får disponeras av myndigheterna. I den reviderade
finansplanen (bilaga I:1 s. 69 f.) återkommer regeringen nu med
information om hur detta avräkningsförfarande kommer att
genomföras för olika typer av myndigheter.
De principförslag som regeringen redovisar i detta sammanhang
föranleder inte någon erinran från utskottets sida.
Statliga myndigheters betalning av särskild löneskatt på
pensionskostnader
Regeringen har i proposition 1990/91:166 föreslagit en
särskild löneskatt på pensionskostnader på 22,2%. Den nya
lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1991 men
tillämpas på förhållanden som inträffar fr.o.m. den 16 mars
1991. Lagen omfattar också statliga arbetsgivare. För
pensionsutfästelser som inte tryggats skall skatten tas ut när
pensionen betalas ut och därvid beräknas på de utbetalade
beloppen.
Effekterna av den föreslagna skatten har inte kunnat beaktas
vid budgeteringen av myndigheternas förvaltningsanslag för
innevarande och efterföljande budgetår. Med hänsyn härtill
föreslås i propositionen (bilaga I:1 s. 92) att man från
inkomsttiteln 5211 Statliga pensionsavgifter, netto, skall göra
en för samtliga myndigheter gemensam avräkning av löneskatt på
utbetalda otryggade pensioner avseende budgetåren 1990/91 och
1991/92. Finansministern aviserar samtidigt att ett förslag till
mer bestående lösning kommer att läggas fram i 1992 års
budgetproposition.
Utskottet har inget att erinra mot att det föreslagna
avräkningsförfarandet tillämpas under en övergångsperiod.
Eftersom förslaget i praktiken innebär att de statliga
myndigheterna befrias från denna skatt fram t.o.m. budgetåret
1991/92, anser utskottet i likhet med finansministern att en mer
varaktig lösning måste redovisas senast i samband med att 1992
års budgetproposition läggs fram.
Lån i riksgäldskontoret för vissa ADB-investeringar
Under innevarande budgetår har ett försök inletts vid sex
myndigheter som givits rätt att på marknadsmässiga villkor låna
i riksgäldskontoret för att finansiera ADB- och
kommunikationsutrustning. Vägverket, som deltar i försöket,
finansierar sina ADB-investeringar inom den totala låneram som
verket har i riksgäldskontoret. För övriga fem myndigheter får
regeringen under innevarande budgetår medge lån i
riksgäldskontoret inom en samlad ram på 90 milj.kr.
Riksdagen har tidigare i år (prop. 1990/91:100 bil. 1, FiU20,
rskr. 132) beslutat att försöksverksamheten skall
utökas med ytterligare två myndigheter under budgetåret 1991/92,
nämligen konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen. Den
för försöksmyndigheternas ADB-investeringar gemensamma låneramen
fastställdes samtidigt till 152 milj.kr. Detta belopp innefattar
inte vägverkets lånebehov som regleras i särskild ordning. Det
innefattar inte heller flygtekniska försöksanstaltens lånebehov,
eftersom det skulle behandlas i en kommande proposition. Såsom
anmälts i proposition 1990/91:102 har försöksanstaltens
lånebehov sedermera beräknats till 16 milj.kr.
Med hänsyn härtill föreslås i kompletteringspropositionen att
regeringens bemyndigande att ta upp lån i riksgäldskontoret för
investeringar i ADB-utrustning m.m. för budgetåret 1991/92 skall
utökas från 152 milj.kr. till 168 milj.kr. Eftersom innevarande
budgetårs låneram inte utnyttjats fullt ut föreslås dessutom att
detta lånebemyndigande förlängs till att gälla även budgetåret
1991/92.
Utskottet biträder dessa förslag. För att underlätta
överblicken är det enligt utskottets mening dock önskvärt att de
lånebemyndiganden som är aktuella ett visst år lämnas inom en
och samma ram. Sålunda bör i fortsättningen endast ett
lånebemyndigande lämnas per år och den ram som upptas i detta
bör innefatta såväl behovet av nya lån som eventuella
kvarstående outnyttjade lånebemyndiganden från tidigare år.
Statlig lokalförsörjning
I propositionen begärs att riksdagen skall godkänna riktlinjer
för den statliga lokalförsörjningen innebärande att
myndigheterna själva i stället för byggnadsstyrelsen skall fatta
beslut i lokalförsörjningsfrågor, att en ombildning av
byggnadsstyrelsen till en servicemyndighet bör ske och att
förutsättningarna för att driva hela eller delar av den
statliga fastighetsförvaltningen i aktiebolagsform skall
prövas. När det gäller de två sista punkterna avser regeringen
återkomma till riksdagen med detaljerade förslag i
särpropositioner.
Utskottet har inget att erinra mot dessa förslag.
Täckning av merkostnader för löner och pensioner
Regeringen har i bilaga 15 till årets budgetproposition under
punkt C 14 föreslagit riksdagen att till Täckning av
merkostnader för löner och pensioner m.m. anvisa ett
förslagsanslag på 1600 milj.kr.
I enlighet med tidigare givna bemyndiganden kan anslaget
användas för att täcka de merkostnader som uppkommer på
reservationsanslag och obetecknade anslag till följd av nya
löneavtal m.m. på det statliga området vilka godkänts av
riksdagens finansutskott eller regeringen. Anslaget kan på
motsvarande sätt också utnyttjas för förslagsanslag och
förslagsvis betecknade anslagsposter som har maximerats av
regeringen. Däremot omfattar täckningsanslaget inte
affärsverken, inte heller det militära försvaret och
civilförsvaret.
Enligt tidigare givna bemyndiganden kan anslaget likaså
användas för att bestrida merkostnader av speciell art. Sålunda
får anslaget utnyttjas när reservationsanslag, obetecknade
anslag eller affärsverk belastas med merutgifter för personliga
tjänster inrättade åt dem som av trygghetsnämnden givits rätt
att stanna kvar när en myndighet utlokaliserats från
Stockholmsområdet.
I propositionen framhåller civilministern att regeringen --
efter prövning i varje särskilt fall -- bör kunna anvisa medel
från anslaget för de angivna ändamålen.
När medelsbehovet för avlöningar och pensioner har beräknats
under de olika anslagen i budgetpropositionen har beräkningarna
utgått från de lönenivåer som enligt gällande avtal tillämpades
fr.o.m. den 1 juli 1989. Lönekostnadspålägget har beräknats med
39% av lönekostnaderna. Det nu aktuella täckningsanslaget
motsvarar i princip merkostnaderna på de ovan nämnda
anslagstyperna för senare ingångna avtal. Av propositionen
framgår att medelsbehovet under merkostnadsanslaget har
beräknats med utgångspunkt i gällande avtal på den statliga
arbetsmarknaden. Avlöningar och pensioner för lärare, skolledare
m.fl. ingår inte i beräkningsunderlaget eftersom den statliga
regleringen av sådana tjänster upphörde vid ingången av år 1991.
Utskottet har för sin del inget att erinra mot den gjorda
medelsberäkningen utan tillstyrker att anslaget förs upp med
1600 milj.kr. under nästa budgetår.
Avskattning av företagens reserver
Som ett led i skatteomläggningen (prop. 1989/90:110, SkU30,
rskr. 356) är företagen skyldiga att fr.o.m. inkomståret 1991
återföra sina lagerreserver samt avsättningar till
internvinstkonton och resultatutjämningsfonder till
beskattning. Intäkterna från denna avskattning skall användas
för att minska statsskulden och påverkar således inte
statsbudgeten. Formellt redovisas medlen dock på statsbudgeten
över en särskild inkomsttitel -- 1122 Avskattning av företagens
reserver -- men eftersom medlen direkt överförs till
riksgäldskontoret är inkomsttiteln uppförd med 0 kr.
I den s.k. tillväxtpropositionen (prop. 1990/91:87) föreslog
regeringen att en infrastrukturfond skulle bildas för
finansiering av investeringar i järnvägar, vägar och
kollektivtrafikanläggningar. Fonden skulle enligt förslaget
tillföras 5 miljarder kronor på tilläggsbudget under innevarande
budgetår och ytterligare 5 miljarder kronor budgetåret 1991/92
från avskattningsmedlen från företagen. Ytterligare minst 10
miljarder kronor skulle på olika sätt tillföras fonden under
resten av 1990-talet.
Vid riksdagsbehandlingen påtalade finansutskottet i ett
yttrande till trafikutskottet (1990/91:FiU4y) vissa oklarheter i
förslaget. Det gällde bl.a. riksdagens inflytande över fonden,
vilka förfoganderegler som skulle gälla för de tillgångar som
finansierades med hjälp av fonden samt fondens roll i
stabiliseringspolitiken. För att komma till rätta med dessa
problem föreslog trafikutskottet att de avsedda investeringarna
i stället skulle finansieras direkt med anslag över
statsbudgeten. Trafikutskottet föreslog sålunda att riksdagen på
tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 skulle
anvisa 5 miljarder kronor under ett nytt reservationsanslag,
benämnt Investeringar i trafikens infrastruktur. För budgetåret
1991/92 föreslogs att ytterligare 5 miljarder kronor skulle
anvisas på samma anslag. Trafikutskottet framhöll att det fick
ankomma på finansutskottet att avgöra om detta ställningstagande
motiverade en omprövning av det tidigare riksdagsbeslutet om
användningen av de medel som flyter in från avskattningen av
företagen. Riksdagen har sedermera beslutat i enlighet med
trafikutskottets förslag (1990/91:TU24, rskr. 286).
Utskottet vill med anledning härav anföra följande.
Regeringens förslag innebar att en från statsbudgeten skild
infrastrukturfond skulle inrättas och att denna vid sidan av
statsbudgeten skulle tillföras 5 miljarder kronor under
budgetåret 1991/92 av de medel som flyter in från avskattningen
av företagens reserver. I syfte att stärka sitt inflytande över
investeringarna har emellertid riksdagen nu beslutat att det
föreslagna beloppet skall anvisas över statsbudgeten. Enligt
utskottets mening ter det sig därför rimligt att också den
tilltänkta finansieringen sker över statsbudgeten. Utskottet
föreslår således med stöd av initiativrätten enligt RO 3:7 att
avskattningsmedlen från företagens reserver förs upp på
statsbudgetens inkomstsida utan att omföring sker till
riksgäldskontoret. För budgetåret 1991/92 kan detta
medelstillskott beräknas till 5,4 miljarder kronor. Förändringen
påverkar budgetsaldot men inverkar inte på statens
upplåningsbehov.
Eftersom det vid den preliminära uppbörden är svårt att
särskilja avskattningsmedlen från juridiska personers
inkomstskatt kommer avskattningsmedlen i avvaktan på slutlig
taxering att flyta in på inkomsttiteln 1121 Juridiska
personers inkomstskatt innan medlen omförs till inkomsttiteln
1122 Avskattning av företagens reserver.
Bilaga I:2 Utrikesdepartementet
Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för
skadeersättning
I propositionen föreslås att ett konto inrättas i
riksgäldskontoret för EKN för fondering av erhållna premier för
garantigivning i svensk valuta. En marknadsmässig ränta skall
tillfalla EKN. Premierna skall fonderas som likvida reserver för
att täcka framtida förluster. Intäkterna skall också täcka EKNs
kostnader för administration.
Förslaget föranleder ingen erinran från finansutskottets
sida.
Statsgarantier för finansiellt stöd till länderna i Central-
och Östeuropa
I propositionen föreslås att staten ikläder sig
betalningsansvar i form av statsgaranti för kreditgivning till
länder i Central- och Östeuropa till ett belopp om högst
800000000kr. Samtidigt föreslås att ett förslagsanslag på
1000kr. anvisas för budgetåret l991/92 för täckande av
eventuella förluster i anledning av statliga garantier för
finansiellt stöd till länder i Central- och Östeuropa.
Utrikesutskottet har ingen erinran mot propositionens
förslag.
Finansutskottet tillstyrker därmed att garantin ges och
att ett anslag anvisas för ändamålet.
Resurser till information om Sveriges samarbete med EG
I propositionen redogör regeringen för vilka
informationsinsatser som pågår och som planeras om Sveriges
samarbete med EG.
I motion Fi48 (mp) föreslås att 20milj.kr. skall anslås
till allsidig EG-information, dels för att stödja EG-kritiska
organisationers informationsverksamhet, dels för att utreda
alternativa förslag till svenskt Europasamarbete. I motion
Fi57 (v) föreslås att l0milj.kr. skall anslås i samma syfte.
Gemensamt för motionärerna är att de anser att de statliga
informationsresurserna på detta område har gått till
organisationer, vilkas ledningar är anhängare av svenskt
medlemskap i EG, och att det därför behövs särskilda medel för
att rätta till den obalans i den statliga
informationsverksamheten som uppstått.
Utrikesutskottet välkomnar i sitt yttrande (1990/91:UU4y)
den redogörelse som lämnas i kompletteringspropositionen och
har ingen erinran mot regeringens redogörelse för de planerade
informationsinsatserna. Utrikesutskottet finner det
tillfredsställande att informationsverksamheten ökar i takt med
att integrationsfrågorna blir allt viktigare. Bl.a. genom
möjligheten att utnyttja studieförbundens resurser kan enligt
utrikesutskottets mening en breddning av informationen ske och
en allsidighet i informationen uppnås. Mot bakgrund av att ett
svenskt närmande till EG kommer att vara en central politisk
fråga under ett antal år framöver anser utrikesutskottet att
ytterligare insatser till stöd för en allsidig
Europainformation, bl.a. genom folkrörelserna, kommer att
behövas. Av statsfinansiella skäl anser dock utrikesutskottet
det ej möjligt att tillstyrka de av motionärerna föreslagna
beloppen för nästkommande budgetår.
Finansutskottet delar utrikesutskottets upfattning och
avstyrker motion Fi48 (mp) yrkande 1 samt motion Fi57 (v).
Bilaga I:3 Socialdepartementet
Administration av socialförsäkring m.m.
I proposition 150 bilaga I:3 och bilaga I:8 föreslås
höjningar av anslagen B 2. Allmänna försäkringskassor under
femte huvudtiteln resp. anslaget B 3. Anskaffning av
ADB-utrustning under trettonde huvudtiteln (civildepartementet).
För budgetåret 1991/92 skall till Allmänna försäkringskassor
anvisas ytterligare 11 700 000 kr. och till Anskaffning av
ADB-utrustning ytterligare 125 000 000 kr.
Av försäkringskassornas förvaltningsanslag finansieras 15 %
från anslaget B 2. I budgetpropositionen framhölls att förslaget
till anslag för nästa budgetår i princip innebar oförändrade
resurser till försäkringskassorna. I propositionen anfördes
också att avsikten var att regeringen skulle återkomma till
riksdagen om försäkringskassornas förvaltningsanslag i samband
med ett förslag om införande av en arbetsgivarperiod (prop.
1990/91:181). Förvaltningsanslaget påverkas även av förslagen i
proposition 1990/91:141 om rehabilitering och
rehabiliteringsersättning.
I kompletteringspropositionen har vid beräkningen av anslaget
B 2 beaktats såväl införandet av sjuklön som satsningen på aktiv
rehabilitering. I propositionen anförs att det krävs
personalförstärkning vid försäkringskassorna för att klara
satsningen på rehabiliteringsområdet från den 1 januari 1992. I
ett inledningsskede bör resurserna för detta arbete förstärkas
med 2 000 årsarbetare. Resurser som frigörs genom införandet av
sjuklön (omkring 2 400 årsarbetare på sikt) och genom andra
regeländringar bör försäkringskassorna därför få behålla under
budgetåret 1991/92. Vidare bör försäkringskassorna få rätt att
själva omprioritera mellan lokalkostnader och förvaltnings
kostnader.
I kompletteringspropositionen tas också upp frågan om ADB-stöd
för administrationen inom socialförsäkringen. Förslag om den
framtida ADB-verksamheten har senast lagts fram av
riksförsäkringsverket i mars 1988 (FAS 90-förslaget). Förslaget
innebär att en systemstruktur skall utvecklas där alla lokal-
och centralkontor får egen datorkraft och knyts samman i ett
gemensamt kommunikationsnät. Regeringen har därefter i oktober
1990 tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda och
lägga fram förslag till författningsreglering av personregister
på socialförsäkringsområdet. Enligt propositionen bör det nya
ADB-systemet byggas upp i etapper. Den totala ramen (inkl. FAS
90-register) beräknas till högst 350 milj.kr. Oavsett FAS
90-registret behövs högst 150 milj.kr. under budgetåret 1991/92
för investeringar, varav 25 milj.kr. redan har anvisats. 125
milj.kr. föreslås anvisade på civildepartementets huvudtitel
under Anskaffning av ADB-utrustning. Utskottet behandlar de
motioner som tar upp FAS90-projektet i betänkandet
1990/91:FiU37.
Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande att det
är angeläget att arbetet med en modernisering och en
decentralisering av socialförsäkringens ADB-system fortgår
som planerat. Härigenom ges enligt utskottet möjligheter att
effektivisera såväl arbetet med socialförsäkringen som den
interna administrationen. Utskottet tillstyrker att de
föreslagna medlen anvisas till försäkringskassorna och för
ADB-utrustning.
Finansutskottet instämmer i vad socialförsäkringsutskottet
anfört och biträder således propositionens förslag till
medelsanvisning.
Bilaga I:4 Finansdepartementet
Ungdomsbosparande
Spardelegationen skall enligt tidigare riksdagsbeslut
avvecklas vid halvårsskiftet. Vissa av dess uppgifter skall
emellertid kvarstå och föras över på andra myndigheter (prop.
1990/91:100 bil. 9, FiU21, rskr. 208). Enligt beslutet skall
marknadsföringen av allemansspar överlåtas åt riksgäldskontoret
och fondbolagen medan bankinspektionen tar över ansvaret för den
information som spardelegationen hittills tagit fram om
avkastning och villkor för olika sparformer.
I kompletteringspropositionen (bil.I:4) föreslås att
riksgäldskontoret även skall ta över ansvaret för
informationsspridning om ungdomsbosparandet. Kostnaderna för
informationsspridningen bör enligt propositionen få uppgå till
300000 kr. under budgetåret 1991/92. Beloppet föreslås bli
täckt genom att riksgäldskontoret åläggs att göra
omprioriteringar inom anslaget Kostnader för upplåning och
låneförvaltning. På detta anslag har riksdagen tidigare anvisat
611milj.kr.
I motion Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) avvisas detta
förslag (yrkande 4). Motionärerna erinrar om att de tidigare
motsatt sig att bankinspektionen får överta vissa av
spardelegationens informationsuppgifter. Det nu framförda
förslaget anser de vara lika felaktigt, och riksdagen bör därför
enligt deras mening avslå regeringens begäran.
Enligt finansutskottets mening är det angeläget att
stimulera ungdomars sparande och att sprida information om de
sparformer som riktar sig direkt till ungdomar.
Riksgäldskontoret har tidigare ålagts ett informationsansvar för
allemansspar. Det ter sig därför naturligt att kontoret även får
till uppgift att sprida information om det med statliga medel
premierade ungdomsbosparandet.
Utskottet biträder med det anförda propositionens förslag och
avstyrker motion Fi45 (m) yrkande 4.
Den som sparat i ungdomsbosparandet i tre år och som har ett
sparkapital på minst 5000 kr. blir berättigad till en årlig
bonusränta på 3%.
Ungdomsbosparsystemet infördes i december 1988. En första
grupp om ca 14000 sparare kommer att bli berättigade till
bonusränta under nästa budgetår. Behovet av anslagsmedel för
detta ändamål är svårt att bedöma eftersom bonusräntan betalas
ut först då ett konto avslutas. Föredragande statsrådet Erik
Åsbrink beräknar dock medelsbehovet till 130000 kr. och
föreslår att detta belopp förs upp på ett nytt förslagsanslag
benämnt Bonusränta för ungdomsbosparande.
Utskottet biträder detta förslag.
Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet
Centrala studiestödsnämnden m.m.
I propositionen föreslår statsrådet Göran Persson att den
nuvarande ordningen med studiemedelsnämnder och
vuxenutbildningsnämnder bör ligga fast tills vidare i avvaktan
på den särskilde utredarens kommande förslag om vuxnas
möjligheter att finansiera studier på grundskole- och
gymnasienivå. Arbetet med den förändrade kansliorganisationen
vid de olika nämnderna bör dock fortgå i planerad utsträckning.
I motion Ub197 av Björn Samuelsson m.fl. (v) uppmärksammas
studerandehälsovårdens ekonomiska bekymmer mot bakgrund av
regeringens förslag om ytterligare utbyggnad av antalet platser
inom högskolan. För att möjliggöra en utbyggnad av det
förebyggande arbetet vill vänsterpartiet tillskjuta ytterligare
3milj.kr. till verksamheten från den 1 januari 1992.
Finansutskottet konstaterar att riksdagen nyligen på
förslag av socialförsäkringsutskottet beslutat att höja
statsbidraget till studerandehälsovården med 2milj.kr. utöver
vad regeringen föreslog i budgetpropositionen (1990/91:SfU12,
rskr. 240). I en gemensam reservation till
socialförsäkringsutskottet förordade moderata samlingspartiet,
folkpartiet liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet att
5milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit borde anvisas för
ändamålet.
Enligt reservanterna i socialförsäkringsutskottet var den
ekonomiska situationen inom studerandehälsovården sådan att
statsbidraget för nästa budgetår kraftigt borde förstärkas.
Enligt finansutskottets mening har detta förhållande ytterligare
accentuerats genom förslaget att antalet platser inom högskolan
skall utökas. Utskottet menar därför att det i det uppkomna
läget är rimligt att förstärka studerandehälsovårdens resurser
och föreslår därför att riksdagen anvisar ytterligare
3milj.kr. till anslaget Bidrag till vissa studiesociala
ändamål utöver vad som föreslogs i betänkandet 1990/91:SfU12.
Härigenom tillstyrker utskottet motion Ub197 yrkande 5.
Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet
Arbetsmarknadsfrågor
I proposition 150 bilaga I:6, arbetsmarknadsdepartementet,
behandlas bl.a. inriktningen av arbetsmarknadspolitiken,
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar,
utbildningsvikariat och rekryteringsstöd. De nu aktuella
förslagen medför vissa tillägg, omdispositioner och
riktningsangivelser till de av riksdagen anvisade anslagen.
Förslagen sägs i propositionen innebära en omfördelning av medel
från passivt kontantstöd till aktiva ansträngningar för
utbildning och rekrytering.
Arbetsmarknadsutskottet har med anledning av vad som
anförs i propositionens bilaga I:6 avlämnat ett yttrande
(1990/91:AU5y) till finansutskottet. I yttrandet behandlas bl.a.
följande motioner:
Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkandena 5 och 6,
Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) yrkandena 1--4,
Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkandena 1--3 samt
Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkandena 1 och 2
Arbetsmarknadsutskottet redovisade sin syn på
arbetsmarknadspolitikens förutsättningar, inriktning och
resurstilldelning under nästa budgetår i sitt betänkande
1990/91:AU11, vilket debatterades i kammaren den 27 mars. Samma
dag behandlades också utskottets betänkande 1990/91:AU12 om
arbetslivsfrågor. Vad utskottet anfört och föreslagit bifölls av
riksdagen.
Finansutskottet tar i det följande-- på grundval av
arbetsmarknadsutskottets yttrande--ställning till de förslag
som läggs fram i propositionen. Innan utskottet går in på dessa
förslag och motionsyrkandena i anslutning till dem, redovisar
utskottet sina synpunkter på de motionsyrkanden som tar upp den
allmänna inriktningen av arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
I motion Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) förordas en
prioritering av arbetsmarknadspolitiska insatser för utsatta
grupper såsom arbetshandikappade, unga handikappade, invandrare
och flyktingar. Vidare anförs att i det nuvarande läget är det
nödvändigt att sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att
lindra effekterna av den stigande arbetslösheten. Särskilt
väsentliga är åtgärder som motverkar långtidsarbetslöshet.
I motion Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) framhålls att
arbetslöshet är en misshushållning med mänskliga resurser. Det
är enligt motionärerna viktigt att uppmärksamma de regionala
skillnaderna och sätta in insatser mot arbetslösheten där de
behövs mest. I områden med högre arbetslöshet än den
genomsnittliga måste särskilda insatser prioriteras.
I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) lägger motionärerna
fram olika förslag som led i en politik för att hävda arbete åt
alla. Enligt vänsterpartiet beror inte den ökade arbetslösheten
på att lönerna är för höga utan på en förlegad industristruktur.
För att förändra situationen och göra Sverige konkurrenskraftigt
krävs satsning på kunskapsintensiva branscher, demokratisk
arbetsorganisation och väl utbyggd offentlig service, inte minst
med tanke på att Sverige har världens högsta förvärvsfrekvens
för kvinnor.
Arbetsmarknadsutskottet hänvisar i sitt yttrande över
dessa allmänt inriktade motionsyrkanden till sitt betänkande
1990/91:AU11. Enligt utskottet är den inriktning av
arbetsmarknadspolitiken som då lades fast alltjämt i det
väsentliga giltig och innebär bl.a. att utskottet står bakom
målet om full sysselsättning. Medlen för en sådan politik
innebär utbudsinriktade åtgärder med bl.a. en förstärkning av
arbetsmarknadsutbildningen, särskild uppmärksamhet på de svaga
gruppernas situation samt en effektiv arbetsförmedling.
Arbetsmarknadsutskottet uttalar i yttrandet sin
tillfredsställelse över den förstärkning av
arbetsmarknadsåtgärderna som föreslås i propositionen.
Kostnaderna för förslagen i form av bl.a. utbildningsvikariat,
åtgärder mot ungdomsarbetslöshet och ökad
arbetsmarknadsutbildning uppgår till ca 6 miljarder kronor.
Arbetsmarknadsutskottet uttalar sig också till förmån för en
politik på området där åtgärderna sätts in där de bäst behövs.
Utskottet är vidare anhängare av en arbetsmarknadspolitik med en
klar regionalpolitisk profil. Frågorna om den enskilde
arbetstagarens möjligheter att delta i utvecklingen av sitt
arbete och de arbetsorganisatoriska arbetsmiljöfaktorerna har
nyligen behandlats av arbetsmarknadsutskottet med anledning av
proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och rehabilitering. Med
hänvisning till det anförda förordar utskottet att motionerna
Fi38 (v), Fi54 (fp) yrkande 1 och Fi65 (c) i här aktuella delar
avslås av riksdagen.
Finansutskottet har för sin del i avsnittet om den
ekonomiska politiken understrukit den betydelse som
stabiliseringspolitiken har för att bromsa kostnadsutvecklingen
och därmed värna sysselsättning och välfärd. Utskottet instämmer
i vad arbetsmarknadsutskottet anfört om inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken och en förstärkning av olika
utbudsinriktade åtgärder.
Finansutskottet delar också arbetsmarknadsutskottets
uppfattning att motionerna Fi38 (v) yrkande 6, Fi54 (fp) yrkande
1 och Fi65 (c) yrkande 1 bör avslås av riksdagen.
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader m.m.
I propositionen föreslås under anslaget A 2 Utredningar
m.m. att ytterligare 4200000kr. skall anvisas utöver det
anslag på 18265000kr. som riksdagen beslutat om den 27
mars (bet. 1990/91:AU19, rskr. 168). Medlen avser kostnader
avseende förhandlingsgruppen för stabiliseringsavtal fram till
sommaren 1992 samt för regionalt fackligt forskningssamarbete.
Finansutskottet instämmer i vad
arbetsmarknadsutskottet anfört i sitt yttrande och
tillstyrker den begärda medelsanvisningen.
Under anslaget B 1 Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader har riksdagen anvisat
2619139000kr. (bet. 1990/91:AU11, rskr. 164). Förslaget
till besparingar vid AMS och länsarbetsnämnderna, som redovisas
i propositionens bilaga II:9, innebär en minskning av
arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader med 10 milj.kr.
under budgetåret 1991/92. Förslaget om nya tillsynstjänster på
grund av den nya lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning
av arbetskraft innebär en merkostnad under anslaget på 2
milj.kr. under nästa budgetår. Den sammantagna effekten är att
anslaget bör minskas med 8milj.kr.
I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) och i motion
Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) godtas regeringens
besparingsförslag på 10 milj.kr. Däremot avvisas förslaget om
medel för de 13 tillsynstjänsterna för övervakning av den
föreslagna lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft--i konsekvens med att den föreslagna lagen har
avvisats av företrädare för de nämnda partierna och centern i en
gemensam motion (mot. 1990/91:A35, bet. 1990/91:AU20).
Som en följd av att arbetsmarknadsutskottet för sin del
har föreslagit riksdagen att anta lagen om privat
arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft anser
finansutskottet att medel för 13 tillsynstjänster jämte
kringkostnader bör beviljas. Motionerna Fi43 (m) yrkande 2 och
Fi54 (fp) yrkande 3 avstyrks således av utskottet och
regeringens förslag tillstyrks.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar
I propositionen anför regeringen att
ungdomsgarantin--som ger alla ungdomar under 20 år rätt till
utbildning, praktik eller arbete-- är unik i ett
internationellt perspektiv. Arbetslösheten som för
18--19-åringarna i mars 1991 uppgick till 5,5% visar
emellertid att insatserna inte räckt till. Därför föreslås viss
vidareutveckling av det nuvarande åtgärdssystemet.
Regeringen föreslår att riksdagen antar det framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1989:425, ändrad senast
1991:331) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga
arbetsgivare (avsnitt 2.4 i propositionen). Enligt förslaget
får anvisning till särskild inskolningsplats ske först när den
sökande i fyra veckor deltagit i jobb-sökar-aktiviteter som
anordnats av länsarbetsnämnden och uppfyllt de villkor i övrigt
som gäller för anvisning. Vidare föreslås att för de ungdomar
som går ut skolan på våren skall en inskolningsplats eller
arbete med rekryteringsstöd kunna anvisas tidigast den 1 oktober
samma år. För närvarande får anvisning ske tidigast den 1
november. Enligt regeringens uppfattning bör andelen särskilda
inskolningsplatser minska i förhållande till avtalade
inskolningsplatser och rekryteringsstöd.
Arbetsmarknadsutskottet förordar i sitt yttrande att
lagförslaget antas. Finansutskottet biträder
arbetsmarknadsutskottets uppfattning och tillstyrker att
riksdagen antar det framlagda lagförslaget.
I propositionen föreslås också en höjning av
statsbidraget vid avtalade inskolningsplatser (avsnitt 2.4 i
propositionen). De arbetsgivare som anställer ungdomar på
avtalade inskolningsplatser bör få statsbidrag på högst 60% av
den totala lönekostnaden. För närvarande lämnas bidrag med 50%
av den totala lönekostnaden för den anställde.
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat att antalet avtalade
inskolningsplatser i januari 1991 uppgick till 2600 att
jämföra med 2200 platser ett år tidigare. För de särskilda
inskolningsplatserna var antalet platser 6400 i januari 1991
att jämföra med 2500 ett år tidigare. Mot bakgrund av det
förväntade arbetsmarknadsläget och den förordade omorienteringen
mot en ökad andel avtalade inskolningsplatser i förhållande till
särskilda inskolningsplatser tillstyrker utskottet ett
godkännande av den föreslagna statsbidragshöjningen.
Finansutskottet ansluter sig till arbetsmarknadsutskottets
uppfattning och tillstyrker att riksdagen godkänner regeringens
förslag om höjning av statsbidraget vid avtalade
inskolningsplatser.
I propositionen föreslås vidare i fråga om dagpenningen
vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar under 20 år
(avsnitt 2.2.4 i propositionen) en höjning från 230 kr. till 326
kr. Därmed får de samma belopp som de som har fyllt 20 år och
inte uppfyller villkoren för rätt till ersättning från
arbetslöshetskassan. Detta bör stimulera ungdomar med
bristfälliga kunskaper att välja en arbetsmarknadsutbildning
framför andra mindre aktiva åtgärder enligt propositionen.
Kostnaden för denna åtgärd har beräknats till 100 milj.kr.
I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) yrkas avslag
på regeringens förslag på denna punkt. Enligt motionärerna kan
en höjning av bidraget leda till att en del ungdomar medvetet
slutar gymnasieskolan i förtid för att sedan kunna erhålla en
yrkesutbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen med
fördelaktigare ekonomiska villkor. Varken AMS eller regeringen
har visat att överströmningsrisken inte föreligger, anförs det i
motionen. Dessutom medför den ökade arbetslösheten en viss brist
på platser inom arbetsmarknadsutbildningen.
Finansutskottet instämmer i vad
arbetsmarknadsutskottet anfört i sitt yttrande om att det är
angeläget att olika åtgärder prövas för att få ner
ungdomsarbetslösheten. Utskottet vill påpeka vikten av att en
noggrann uppföljning kommer till stånd och förutsätter i likhet
med arbetsmarknadsutskottet att regeringen tar initiativ till
justeringar om det skulle visa sig nödvändigt. Med hänvisning
till det anförda avstyrker finansutskottet motion Fi43 (m)
yrkande 3 och tillstyrker propositionens förslag i nu aktuell
del.
Utbildningsvikariat m.m.
I propositionen föreslås införande av ett nytt
arbetsmarknadspolitiskt medel, s.k. utbildningsvikariat
(avsnitt 2.2.1 i propositionen).
Enligt propositionen är kompetensutvecklingen en av
1990-talets viktigaste frågor. Undersökningar inom företagen
visar på behov att höja de anställdas utbildningsnivå. För att
göra det möjligt för såväl näringslivet som den offentliga
sektorn att satsa på personalutbildning föreslås att
arbetsgivarna skall erbjudas att få göra avdrag på
arbetsgivaravgifterna, om de efter anvisning av
arbetsförmedlingen anställer en ersättare på heltid för den som
går i utbildning. Under vissa förutsättningar bör arbetsgivarna
därutöver ha möjlighet att kunna få göra avdrag på
arbetsgivaravgifterna för en del av utbildningskostnaden för den
som utbildas. Avdraget för lönekostnaderna för vikarien bör få
göras med 460 kr. per arbetsdag, dvs. den genomsnittliga
dagpenningen från arbetslöshetsförsäkringen under budgetåret
1991/92. Avdraget för utbildningskostnaden bör få ske med högst
75 kr. per utbildningstimme och anställd, dock högst 30000 kr.
per anställd. Avdragen skall dock aldrig få överstiga summan av
de totala avgifterna.
Avdragen för arbetsgivaravgifterna för utbildning beräknas
till 1000 milj.kr. Avdragen för vikarierna innebär en
motsvarande minskning av kostnaderna för
arbetslöshetsersättning.
Eftersom utbildningsvikariat är ett nytt
arbetsmarknadspolitiskt medel aviserar arbetsmarknadsministern
en noggrann uppföljning.
Förslaget föranleder ändring i lagen (1991:329) om tillfällig
avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter genom att det
i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2--4 §§.
I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) och i motion
Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) uttalas tveksamhet till
utbildningsvikariaten. Dels är motionärerna skeptiska till att
omfattningen blir så stor som regeringen räknar med, dvs.
20000 personer i månaden. Det är osannolikt att arbetsgivarna
i någon större omfattning anställer en vikarie när den ordinarie
personalen är borta på kortare kurs. Dels är regeringens förslag
oklart vad gäller innebörden av avdragbara utbildningskostnader.
Dels kan inte småföretag utnyttja systemet fullt ut.
Motionärerna avstyrker inte regeringens förslag men förutsätter
att systemet utvärderas snarast.
Arbetsmarknadsutskottet konstaterar i sitt yttrande att
regeringens förslag om utbildningsvikariat är ett nytt grepp,
som kan ge dubbla fördelar i form av ökad kompetens i
arbetslivet och samtidigt fler personer som får sysselsättning.
I likhet med regeringen och motionärerna anser utskottet att
systemet bör prövas och att en snar utvärdering ligger i sakens
natur med hänsyn till vikten av ändamålsenliga och effektiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder under en konjunktursvacka.
Vad gäller de små företagens möjligheter att utnyttja
utbildningsvikariat föreligger inte några problem. Utskottet
konstaterar att godkända avdrag kan periodiseras över flera
månader. Därigenom blir inte små företag med relativt sett lägre
belopp för arbetsgivaravgifterna missgynnade vad gäller
avdragsmöjligheter.
Finansutskottet biträder arbetsmarknadsutskottets
uppfattning och avstyrker bifall till motionerna Fi43 (m)
yrkande 1 resp. Fi54 (fp) yrkande 2 i berörda delar.
Beträffande den i motionerna berörda frågan om avdragsgilla
utbildningskostnader (4 § i regeringens lagförslag) förutsätter
arbetsmarknadsutskottet för sin del att länsarbetsnämndens
godkännande är erforderligt vid samtliga nämnda utbildningar för
att avdrag skall få göras. Arbetsmarknadsutskottet förordar med
hänvisning till det anförda att motionsyrkandena avslås och att
lagförslaget antas av riksdagen.
Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning
och avstyrker motionsönskemål om förändring i lagtexten i
motionerna Fi43 (m) yrkande 1 resp. Fi54 (fp) yrkande 2 i
berörda delar. Vidare tillstyrks att riksdagen antar
lagförslaget i denna del.
I propositionen föreslås vidare vissa förenklingar av
reglerna för bidrag till utbildning i företag (avsnitt 2.2.1
i propositionen). Endast följande kriterier bör gälla:
1. Utbildningar som medverkar till intern eller extern
rekrytering och anpassning av personalens kompetens till ändrade
förhållanden, t.ex. ny teknik eller arbetsorganisation.
2. Utbildningar som medverkar till att förhindra
permitteringar eller uppsägningar.
Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande sagt sig inte
ha några invändningar mot förslaget.
Finansutskottet föreslår med anledning härav att riksdagen
godkänner de ändringar i villkoren för bidrag till utbildning i
företag som förordats i propositionen.
Rekryteringsstöd
I fråga om rekryteringsstöd föreslås i propositionen
vissa ändringar (avsnitt 2.3).
Erfarenheten visar att framför allt äldre, ny- och
återinträdande på arbetsmarknaden samt flyktingar och invandrare
i högre grad än andra grupper riskerar att bli
långtidsarbetslösa. För att stödja unga människor men även för
att motverka långtidsarbetslöshet inom samtliga grupper föreslås
att rekryteringsstödets regler ändras så att stödet skall kunna
utgå till sökande i åldern 18--24 år efter en månads
arbetslöshet resp. till sökande äldre än 24 år efter tre
månaders arbetslöshet. Motsvarande tidsperioder är i dag fyra
resp. sex månader. Vidare bör rekryteringsstödets andel av den
totala lönekostnaden höjas från 50 % till högst 60 %. Kostnaden
för denna höjning beräknas till 50 milj.kr. Slutligen föreslås
ett slopande av kravet på att anställningar med rekryteringsstöd
hos kommuner och landstingskommuner måste gälla
tillsvidareanställningar samt möjligheter att utsträcka
rekryteringsstödet till tolv månader (i detta fall högst 50 % av
lönekostnaden) för invandrare och flyktingar.
I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) uttalas
tveksamhet över de föreslagna kvalifikationstiderna för
rekryteringsstöd. Regeringsförslaget är olyckligt eftersom det
ger intryck av att en arbetslös efter den angivna tiden skulle
ha automatisk rätt till en plats med rekryteringsstöd. Riksdagen
bör enligt motionärerna inte ta ställning till förslaget om
sänkta tidsgränser utan överlåta till arbetsmarknadsverket att
utarbeta tillämpningsföreskrifter.
Arbetsmarknadsutskottet erinrar i sitt yttrande om att
regeringens bedömning av det förväntade arbetsmarknadsläget
nödvändiggör ett utökat antal avtalade inskolningsplatser
alternativt platser med rekryteringsstöd som uppgår till 5000
platser under nästa budgetår. Mot denna bakgrund är regeringens
förslag om minskade kvalifikationstider ändamålsenligt, anser
utskottet. Yrkandet i motion Fi43 att riksdagen inte skulle ta
ställning i denna fråga avvisas därmed. Enligt
arbetsmarknadsutskottets uppfattning är det lämpligt att
statsbidragshöjningen till högst 60 % av den totala
lönekostnaden gäller såväl arbete med rekryteringsstöd som de
tidigare behandlade inskolningsplatserna.
Kostnaderna för ett utökat antal platser med
rekryteringsstöd/avtalade inskolningsplatser inkl. en höjning av
statsbidragsprocenten beräknas till 567 milj.kr.
Finansutskottet avstyrker motion Fi43 (m) yrkande 4 med
hänvisning till vad arbetsmarknadsutskottet anfört och föreslår
riksdagen att godkänna de ändringar i fråga om rekryteringsstöd
som förordats i propositionen.
Medelsanvisning och finansiering
I propositionen föreslås som en konsekvens av de olika
förslagen beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder en
justering av det tidigare beslutet om medelstilldelning. Till
anslaget B 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör för
budgetåret 1991/92 anvisas ett reservationsanslag på
14100687000 kr.
I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att 4
miljarder kronor anvisas utöver regeringens förslag till AMS
insatser för arbete och sysselsättning. Vänsterpartiet anser att
det är helt otillräckligt med 6 miljarder kronor som regeringen
föreslår när även optimistiska prognoser pekar på en
arbetslöshet på närmare 3%. Vänsterpartiet instämmer med
regeringen i fråga om behovet av utbildningsinsatser men vill
inom ramen för arbetslinjen även innefatta åtgärder som
underhåll av skolor och VA-nät, utökad barn- och äldreomsorg
samt säkerställande av kommunernas ansvar för
ungdomssysselsättning.
I motion Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkas att till
anslaget B2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisas ett
belopp på 13600687000 kr., dvs. 500 milj.kr. mindre än
regeringens förslag. Centern vill täcka samma kostnader som
regeringen men vill delfinansiera de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna med 500 milj.kr. av reservationen under anslaget.
Reservationen beräknas vid ingången av budgetåret 1991/92 uppgå
till ca 1500 milj.kr.
Arbetsmarknadsutskottet erinrar i sitt yttrande om att
utskottet tidigare ställt sig bakom regeringens förslag till
tillägg och ändringar beträffande den arbetsmarknadspolitiska
åtgärdsarsenalen. Utskottet erinrar om att 700milj.kr. av
reservationen under anslaget B2 kommer att disponeras genom
riksdagens beslut i anledning av betänkandet 1990/91:AU11.
Arbetsmarknadsutskottet har i övrigt inhämtat att de reserverade
medlen till största delen är intecknade för
arbetsmarknadsutbildning, beredskapsåtgärder m.m. Utskottet
tillstyrker den av regeringen begärda medelsanvisningen och
avstyrker motionerna Fi38 och Fi65.
De i propositionen föreslagna förstärkningarna av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna innebär att AMS tillförs
2682milj.kr. på anslaget för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Finansieringen föreslås tekniskt sett ske genom att
beloppet finansieras av medel från arbetsmarknadsfonden.
469,7milj.kr., som avser utbildningsbidrag till deltagare i
arbetsmarknadsutbildning som uppfyller medlems- och
arbetsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen, finansieras med
automatik från arbetsmarknadsfonden genom en av riksdagen (prop.
1990/91:100 bilaga 12, bet. 1990/91:AU11 och AU12, rskr. 164 och
165) beslutad ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter. Även
resterande belopp, dvs. 2212350000kr., föreslås av
regeringen täckas genom arbetsmarknadsfonden. Detta bör ske
genom att den av riksdagen godkända (bet. 1990/91:AU11, rskr.
164) lagen om tillfällig avvikelse från lagen om socialavgifter,
som medger en under budgetåret 1991/92 engångsvis särskild
disposition av 1647,6milj.kr. ur arbetsmarknadsfonden,
ändras så att beloppet höjs till 3859950000kr. Samtidigt
bör användningsområdet utsträckas till att gälla även
rekryteringsstöd och inskolningsplatser.
Regeringens förslag föranleder ändring i lagen (1991:329) om
tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter
genom att nuvarande bestämmelse skall betecknas 1§ och att
denna paragraf ändras vad gäller totalbelopp och
användningsområde enligt ovan.
Finansutskottet delar vad arbetsmarknadsutskottet anfört i
sitt yttrande och föreslår att riksdagen avslår motionerna Fi38
(v) yrkande 5 och Fi65 (c) yrkande 2 samt antar lagförslaget i
den behandlade delen (1§).
Arbetslivsfrågor
Yrkesinriktad rehabilitering
Regeringens förslag till besparingar vid bl.a.
arbetsmarknadsinstituten, vilka redovisas i
kompletteringspropositionens bilaga II:9, innebär att
anslaget C 4 Yrkesinriktad rehabilitering av regeringen
föreslås minskas med 5milj.kr. under budgetåret 1991/92 i
förhållande till budgetpropositionen.
Finansutskottet har i likhet med
arbetsmarknadsutskottet intet att invända och föreslår
därför att till anslaget Yrkesinriktad rehabilitering för
budgetåret 1991/92 anvisas ett ramanslag på 748153000 kr.
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
Under anslagspunkten C 7 Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade har riksdagen för nästa budgetår
anvisat 5416489000kr. (prop. 1990/91:100 bilaga 12,
bet. AU12, rskr. 165).
Beträffande arbetshjälpmedel förordar regeringen att AMS
ges möjlighet att använda reserverade medel som tillförs det
nämnda anslaget vid budgetårsskiftet för att betala utgifter för
arbetshjälpmedel som hänför sig till det innevarande budgetåret.
Regeringens proposition 1990/91:141 Rehabilitering och
rehabiliteringsersättning, vilken tar upp frågor om
arbetshjälpmedel, behandlas av socialförsäkringsutskottet. I
propositionen föreslås bl.a. att försäkringskassan skall kunna
ge bidrag till arbetshjälpmedel för försäkrade, om sådana
hjälpmedel behövs som en del i en rehabilitering. Förslaget
innebär bl.a. att ansvaret för bidrag till personer som redan
har anställning flyttas över från arbetsmarknadsverket till
försäkringskassorna fr.o.m. den 1 juli 1991.
Socialförsäkringsutskottet har den 14 maj tillstyrkt regeringens
förslag angående arbetshjälpmedel (bet. 1990/91:SfU16).
Finansutskottet anser i likhet med
arbetsmarknadsutskottet att det är angeläget att denna
övergång går smidigt och förordar därför ett godkännande av vad
som i propositionen anförts om användningen av reserverade medel
under anslaget C 7 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade.
Bidrag till Stiftelsen Samhall
I propositionen redovisas att Samhall under treårsperioden
1988/89--1990/91 har en timram för sysselsättningsvolymen inom
företagsgruppen om högst 94350000 arbetstimmar. Genom ett
tidigare högt timutnyttjande har Samhall under innevarande
budgetår tvingats att minska sysselsättningsvolymen. För att ge
Samhall en möjlighet att slippa en svacka i sysselsättningen
förordar arbetsmarknadsministern att den nämnda treårsramen
förlängs med ytterligare ett år och att högst 125800000
arbetstimmar bör få utnyttjas under perioden 1988/89--1991/92.
Finansutskottet tillstyrker i enlighet med
arbetsmarknadsutskottets yttrande ett medgivande att
Stiftelsen Samhall får utjämna antalet arbetstimmar mellan
budgetåren på det sätt som förordats i propositionen.
Bilaga I:7 Bostadsdepartementet och Bilaga I:3
Socialdepartementet delvis
Investeringsbidrag till bostadsbyggande och anslag till
särskilt KBT
Riksdagen har tidigare i år fattat beslut om ett särskilt
kommunalt bostadstillägg till folkpension. Det särskilda
bidraget utgår endast under år 1991 och har tillkommit för att
kompensera de sämst ställda pensionärerna för sådana
boendekostnadsökningar som överstiger vad som är betingat av
skattereformen. Utgångspunkten för bidraget är att en pensionär
inte skall behöva ansöka om bidrag för att garanteras en skälig
levnadsnivå motsvarande socialbidragsnormen i den egna kommunen.
De sammanlagda kostnaderna för bidraget beräknades
ursprungligen till 330milj.kr. Enligt en fastlagd
finansieringsplan skall staten stå för hela kostnaden för de
bidrag som betalats ut retroaktivt för perioden den
1januari--den 30 april. Under återstoden av året skall staten
svara för 40% av kostnaderna medan det ankommer på kommunerna
att svara för resterande del.
Riksdagen har på tilläggsbudget för innevarande budgetår
anvisat 150 milj.kr. som finansiering av statens andel av
kostnaderna under första halvåret 1991. I
kompletteringspropositionen (bil. I:3, s. 5) föreslår
socialministern att 70milj.kr. anvisas för att finansiera
statens andel av kostnaderna under andra halvåret, dvs. 40% av
165 milj.kr.
Vidare har regeringen nyligen föreslagit (prop. 1990/91:185)
vissa förbättringar av det särskilda grundavdrag som pensionärer
åtnjuter vid inkomstbeskattningen. Förslaget innebär att
reglerna om begränsning av det särskilda grundavdraget ändras så
att pensionärer med reducerade pensionsförmåner får högre
särskilt grundavdrag. Uppskattningsvis 60000 pensionärer
berörs av förslaget, varav flertalet är förtidspensionärer med
1/2 eller 2/3 förtidspension, änkor med reducerad pension samt
pensionärer med förtida uttag. Förslaget väntas leda till ett
inkomstbortfall för staten på ca 180milj.kr.
Statens kostnader till följd av dessa båda insatser har
således beräknats till sammanlagt 400milj.kr. varav
220milj.kr. utgör redan anvisade medel (150milj.kr.) eller
medel som föreslås bli anvisade (70milj.kr.) för det särskilda
bostadstillägget.
I kompletteringspropositionen (bil. I:7) föreslår
bostadsministern att denna kostnad finansieras genom en sänkning
av investeringsbidraget till bostadsbyggande.
Sedan den 1 januari 1991 lämnar staten investeringsbidrag för
ny- och ombyggnad av permanentbostäder. Syftet med bidraget är
att kompensera bostadsbyggandet för den kostnadsökning som
föranleds av de slopade reduceringsreglerna för mervärdeskatt.
Bidraget lämnas med 9,7% av de beräknade kostnaderna inkl.
mervärdeskatt för bidragsberättigade ändamål. Riksdagen har för
budgetåret 1991/92 redan anvisat 5500milj.kr. under anslaget
B 17 Investeringsbidrag till bostadsbyggande på
bostadsdepartementets huvudtitel (prop. 1990/91:100 bil.13,
BoU 12, rskr. 199).
Bostadsministern föreslår nu att bidraget minskas från 9,7%
till 9,0%. Bidragsminskningen skall gälla från den 1 juli 1991
och är avsedd att tillämpas på projektansökningar som kommer in
till kommunen efter detta datum. Sänkningen av bidragsnivån
väntas leda till att statens utgifter för investeringsbidrag
minskar med ca400 milj.kr. per helår. För budgetåret 1991/92
beräknas ändringen ge halv effekt, och anslaget till
investeringsbidrag föreslås till följd härav bli nedsatt från
5500 till 5300 milj.kr.
Regeringens förslag angående investeringsbidraget för
bostadsbyggande behandlas i tre motioner. Vänsterpartiet
avstyrker förslaget i motion Fi38 av Lars Werner m.fl.
yrkande 14. Motionärerna hänvisar bl.a. till att förslaget
strider mot en överenskommelse mellan regeringen och
vänsterpartiet om det nya bostadsfinansieringssystemet. De
framhåller vidare att investeringsbidraget är avsett att
kompensera för hela den höjda byggmomsen. Slutligen påpekar de
att det särskilda kommunala bostadstillägget har blivit
betydligt billigare för staten än vad som förutsätts i
propositionen.
I motion Fi48 av Inger Schörling m.fl. konstaterar
miljöpartiet att den av regeringen föreslagna bidragsminskningen
i huvudsak överensstämmer med förslag som miljöpartiet tidigare
lagt fram. Miljöpartiet förordar en successiv minskning av
investeringsbidraget. På ett område anser emellertid
motionärerna att ett investeringsbidrag är motiverat även i
framtiden, nämligen för s.k. ekologiskt byggande. Motionärerna
föreslår att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till
särskilt investeringsstöd för ekologiskt riktigt byggande
(yrkande 5). Ett sätt att uppnå detta är, anser motionärerna,
att undanta sådant byggande från den föreslagna
bidragssänkningen och från eventuella ytterligare sänkningar.
I motion Bo62 av Görel Thurdin m.fl. (c) yrkande 7 föreslås
att mervärdeskatten på byggande och boende sänks till 13,64%
fr.o.m. den 1 juli 1991. Under förutsättning att detta förslag
vinner riksdagens bifall föreslår de att investeringsbidraget
för bostadsbyggande avskaffas och några medel för detta ändamål
inte anvisas för budgetåret 1990/91.
Av socialförsäkringsutskottets yttrande (SfU5y) framgår
att det nu visat sig att kostnaderna för det särskilda
bostadstillägget till folkpension kommer att bli väsentligt
lägre än vad man tidigare räknat med. Det i propositionen
föreslagna medelsbehovet på 70milj.kr. för andra halvåret 1991
kan nu förutses stanna vid 15milj.kr.
Socialförsäkringsutskottet överlåter åt finansutskottet
att bedöma om detta, i förhållande till vad som redan anvisats,
begränsade belopp behöver anslås ytterligare.
Bostadsutskottet uttalar i sitt yttrande (BoU6y)
förståelse för den kritik som framförs i motionerna mot
regeringens förslag men anser samtidigt att man måste beakta
behovet av att finansiera insatserna för pensionärerna. I
rådande pressade statsfinansiella läge accepterar
bostadsutskottet således en viss sänkning av bidragsnivån. Denna
sänkning skall givetvis inte ses som ett steg i en successiv
minskning av investeringsbidraget, slår bostadsutskottet fast
och tillbakavisar därmed påståenden av denna innebörd i motion
Bo48 (mp).
Bostadsutskottet konstaterar att statens kostnader för det
särskilda kommunala bostadstillägget under det kommande
budgetåret nu väntas bli betydligt lägre än vad man tidigare
räknat med. Utskottet erinrar också om att det särskilda
bostadstillägget är tidsbegränsat och att det endast utgår under
år 1991. Vad som därefter återstår att finansiera, framhåller
bostadsutskottet, är således ett årligt inkomstbortfall på ca
180milj.kr. till följd av de föreslagna reglerna för särskilt
grundavdrag för vissa pensionärer.
Med hänsyn härtill anser bostadsutskottet att en mer begränsad
bidragssänkning bör komma till stånd. Utskottet föreslår
sålunda att investeringsbidraget sänks till 9,4% i stället för
till den av regeringen förordade nivån och att anslaget till
Investeringsbidrag för bostadsbyggande justeras i motsvarande
grad. Enligt bostadsutskottets uppfattning bör ett anslag på
5400milj.kr. anvisas för budgetåret 1991/92. Detta innebär,
framhåller bostadsutskottet, i inte ringa grad en anslutning
till yrkande 2 i propositionens bilaga I:7.
I den mån motion Fi38 (v) yrkande 14 inte kan anses vara
tillgodosedd med denna jämkning av regeringens förslag bör den
enligt bostadsutskottet avstyrkas. Utskottet avstyrker med
skilda motiveringar även motionerna Fi48 (mp) yrkande 5 och Fi
62 (c) yrkande 7.
Finansutskottet gör för egen del följande bedömning. Som
socialförsäkringsutskottet och bostadsutskottet framhåller har
det visat sig att kostnaderna för det särskilda kommunala
bostadstillägget under år 1991 kommer att bli väsentligt mycket
lägre än vad man tidigare förmodat. I stället för 330milj.kr.
räknar man nu med att de totala kostnaderna för bidraget skall
uppgå till i runt tal 75milj.kr. Härav skall enligt den
tidigare fastlagda finansieringsplanen staten svara för ca
40milj.kr., varav 15milj.kr. faller på andra halvåret 1991.
Omsatt till det besparingsförslag som regeringen redovisar i
kompletteringspropositionen innebär dessa nya uppgifter att
investeringsbidraget skall begränsas med ett belopp motsvarande
(40+180) 220milj.kr.
Utskottet har med riksdagens bifall vid upprepade tillfällen
slagit fast att reformförslag måste vara finansierade. Tidigare
i detta betänkande har utskottet redovisat förslag till
budgetpolitiska riktlinjer, och av dem framgår att det inte
finns något utrymme för ofinansierade reformer. Alla nya
utgiftsåtaganden och skattesänkningar måste således till fullo
finansieras genom effektiviseringar och besparingar i befintliga
utgifter.
Detta synsätt är självklart giltigt även i detta fall. Som
bostadsutskottet påpekar är statens kostnad för det särskilda
bostadstillägget tämligen liten under andra halvåret 1991, och
dessutom utgår det särskilda bidraget endast under detta år.
Kostnaderna för bidraget kommer emellertid sannolikt att bestå i
en eller annan form eftersom behovet av stöd till denna grupp av
pensionärer inte faller bort vid det kommande årsskiftet. Det
särskilda bostadstillägget inordnas då troligtvis i en annan
bidragsform. Enligt direktiv som nyligen fastställts skall en
parlamentariskt sammansatt kommitté se över reglerna för det
kommunala bostadstillägget (KBT). En utgångspunkt för översynen
är att det inkomstprövade bostadsstödet till pensionärer med låg
eller ingen ATP skall finnas kvar under överskådlig tid
framöver. I sammanhanget måste enligt utskottets mening också
beaktas att statens kostnad för det särskilda bostadstillägget
under första halvåret 1991 är större än under senare hälften av
året och att även denna kostnad skall finansieras.
Med hänsyn härtill föreslår utskottet att
investeringsbidraget minskas med 0,4 procentenheter till
9,3%, dvs. till en nivå obetydligt lägre än den
bostadsutskottet förespråkat. Bidragsjusteringen bör riksdagen
som sin mening ge till känna för regeringen.
Eftersom den nya bidragsnivån inte får omedelbart genomslag på
anslaget bedöms ändringen få endast halv effekt under budgetåret
1991/92. Finansutskottet finner därför inte anledning att frångå
bostadsutskottets medelsberäkning. Utskottet föreslår således
att riksdagen, med ändring av det tidigare beslutet, anvisar
5400 milj.kr. under anslaget Investeringsbidrag till
bostadsbyggande.
Vad beträffar de framförda motionsyrkandena gör
finansutskottet ingen annan bedömning än bostadsutskottet.
Utskottet avstyrker således motionerna Fi38 (v) yrkande 14, Fi48
(mp) yrkande 5 och Fi62 (c) yrkande 7.
Mot bakgrund av de nya uppgifter som framkommit om kostnaderna
för det särskilda bostadstillägget bör tillskottet av medel till
anslaget Bidrag till kommunala bostadstillägg till
folkpension justeras ner från 70milj.kr. till 15milj.kr.
Utskottet föreslår således att riksdagen med anledning av
regeringens förslag anvisar 15milj.kr. utöver vad som tidigare
anvisats på detta anslag.
Bilaga I:8 Civildepartementet
Vissa personalpolitiska frågor m.m.
I proposition 150 bilaga I:8, Civildepartementet,
behandlas frågor om statliga löneavtal, förordnandepension och
trygghetsåtgärder för statligt anställda m.m.
Arbetsmarknadsutskottet har med anledning därav avlämnat
ett yttrande (1990/91:AU5y) i de frågor som berör utskottets
beredningsområde.
Statliga löneavtal 1991--1993
I propositionen redovisas för riksdagens kännedom de
stabiliseringsavtal som i mars 1991 slutits mellan statens
arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer. Det
rör sig om tre avtal. Det första är ett avtal om slutlig
reglering av ramavtalet om löner m.m. 1989--90. Det andra
avtalet gäller ramavtal om löner m.m. under avtalsperioden den 1
januari 1991--den 31 mars 1993. Det tredje stabiliseringsavtalet
är det nya statliga pensionsavtal som träder i kraft den 1
januari 1992. Avtalen har godkänts av finansutskottet och av
regeringen.
Finansutskottet har inget att erinra mot vad regeringen
anför i propositionen om de statliga löneavtalen för 1991--1993.
Förordnandepension m.m.
I propositionen anförs att det nya pensionsavtalet -- till
skillnad från det tidigare--formellt inte är tillämpligt i
fråga om förordnandetjänster. För att åstadkomma en anpassning
till det nya pensionsavtalet måste reglerna i vissa förordningar
ändras och övergångsbestämmelser beslutas.
Finansutskottet har i likhet med
arbetsmarknadsutskottet inget att erinra mot regeringens
förslag och föreslår därför att de förordade riktlinjerna för
förordnandepension m.m. godkänns av riksdagen.
Vissa utvecklingsfrågor
I propositionen föreslår regeringen att 8 milj.kr. utöver
vad som föreslagits i budgetpropositionen anvisas till anslaget
B 1 Vissa utvecklingsåtgärder. Medlen skall avsättas till ett av
regeringen godkänt avtal mellan statens arbetgivarverk och de
statsanställdas huvudorganisationer om högre
förvaltningsstudier för statstjänstemän.
Finansutskottet biträder regeringens förslag till
medelsanvisning till Vissa utvecklingsåtgärder (B 1).
Bidrag till Statshälsan
I propositionen föreslås att ytterligare 35 milj.kr.
anvisas för budgetåret 1991/92 under anslaget C 8 Bidrag till
Statshälsan utöver de 357 milj.kr. som föreslogs i
budgetpropositionen.
Finansutskottet biträder i likhet med
arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till
medelsanvisning till C 8 Bidrag till Statshälsan.
Externa arbetstagarkonsulter
I propositionen föreslås under anslaget C 12 Externa
arbetstagarkonsulter att 84 000 kr. anvisas för budgetåret
1991/92 utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen.
Finansutskottet biträder i likhet med
arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till
medelsanvisning till C 12 Externa arbetstagarkonsulter.
Trygghetsåtgärder för statsanställda
I propositionen anförs under anslaget C 16
Trygghetsåtgärder för statsanställda att det treåriga programmet
för att reducera kostnaderna för den statliga administrationen
med 10 % kommer att innebära att personal måste sägas upp.
Trygghetsstiftelsens hjälp blir därmed mycket betydelsefull. Med
ledning av parternas avtal har medelsbehovet för budgetåret
1991/92 beräknats till 89 175 000 kr.
Finansutskottet biträder i likhet med
arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till
medelsanvisning till C 16 Trygghetsåtgärder för
statsanställda.
Hemställan
Utskottet hemställer
Den ekonomiska politiken
1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4 och 5, 1990/91:Fi38
yrkandena 1, 3, 10 och 11, 1990/91:Fi39 yrkandena 1, 3 och 7,
1990/91:Fi53, 1990/91:Fi64 yrkande 3, 1990/91:Fi65 yrkande 3,
1990/91:Fi67 och 1990/91:Fi68
godkänner vad som förordats i proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 1 och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
res. 1 (m, fp, c)
res. 2 (v)
res. 3 (mp)
2. beträffande stabiliseringsavtalet
att riksdagen med anledning av vad som anförts i
proposition 1990/91:150 bilaga I:1 i denna del och med avslag på
motion 1990/91:Fi38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
res. 4 (m, fp)
res. 5 (v)
3. beträffande AP-fonderna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi36 yrkande 3,
1990/91:Fi37 yrkande 7 och 1990/91:Fi38 yrkande 9,
res. 6 (m, fp, c)
res. 7 (v)
5. beträffande bemyndigande för den statliga upplåningen
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 9 och med avslag på motion 1990/91:Fi45 yrkande
3 bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387)
om statens upplåning,
res. 9 (m)
6. beträffande penning- och valutapolitiken
att riksdagen lämnar motionerna 1990/91:Fi45 yrkande 2
och 1990/91:Fi55 utan vidare åtgärd,
res. 10 (m, fp)
7. beträffande investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten
a) att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150
bilaga I:4 mom. 1 och med avslag på motionerna 1990/91:Fi48
yrkandena 3 och 4 samt 1990/91:Sk434 antar av utskottet i
bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,
b) att riksdagen lämnar motionerna
1990/91:Sk317 yrkande 4 och 1990/91:Sk431 utan vidare
åtgärd,
res. 11 (c)
res. 12 (mp)
8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi38
yrkande 8, 1990/91:Fi39 yrkande 5, 1990/91:Fi47 yrkandena 3 och
4, 1990/91:Fi62 yrkandena 2 och 6 samt med avslag på motionerna
1990/91:Fi39 yrkande 6, 1990/91:Fi40, 1990/91:Fi47 yrkandena 1
och 2, 1990/91:Fi49 yrkande 1 och 1990/91:Fi62 yrkandena 3--5
och med bifall till vad utskottet anfört hos regeringen begär en
sådan ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt m.fl.
författningar att från den 1 januari 1992 mervärdeskatten på
livsmedel och serveringstjänster utgår med 18 % av
beskattningsvärdet och på övriga skattepliktiga varor och
tjänster med 25 % av beskattningsvärdet samt att ett förslag med
denna innebörd föreläggs riksdagen senast i början av riksmötet
1991/92,
res. 13 (m)
res. 14 (c, mp)
res. 15 (fp)
res. 16 (v)
9. beträffande mervärdeskattens nivå och utformning i
framtiden
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi37 yrkande 6,
1990/91:Fi49 yrkande 2 och 1990/91:Fi62 yrkande 1,
res. 17 (m, fp)
res. 18 (c)
14. beträffande de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 2, 1990/91:Fi37 yrkande 2, 1990/91:Fi38 yrkande 7 och
1990/91:Fi39 yrkande 2 godkänner vad som förordats i
proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 2 och som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 25 (m, fp)
res. 26 (c)
res. 27 (v)
res. 28 (mp)
15. beträffande kartläggning av subventioner
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi715 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
16. beträffande drift- och kapitalbudget
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:T43 yrkande
2 beslutar uppdra åt talmanskonferensen att låta utredningen om
riksdagens roll i budgetprocessen, den s.k. riksdagsutredningen
(RDU), närmare överväga frågan om en förbättrad redovisning av
statsbudgeten i enlighet med vad utskottet anfört,
17. beträffande rörlig kredit för
fortifikationsförvaltningen
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 10 medger att fortifikationsförvaltningen får
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 200 milj.kr.,
18. beträffande rörlig kredit för försvarets materielverk
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 11 medger att försvarets materielverk får
disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 150 milj.kr.,
19. beträffande rörlig kredit i riksgäldskontoret
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 12 bemyndigar regeringen att för myndigheter med
uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i
riksgäldskontoret på 400 milj.kr.,
20. beträffande statliga garantier vid ombildning av
affärsverk
att riksdagen godkänner de riktlinjer för statliga
garantier vid ombildning av affärsverk till aktiebolag som
förordats i proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 13,
21. beträffande lån till ombildade affärsverk
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 14 bemyndigar regeringen att inom ramen för de
av riksdagen fastlagda villkoren för lån till affärsverk under
en övergångsperiod medge lån i riksgäldskontoret för de
aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk,
22. beträffande affärsverkskoncernernas placeringsverksamhet
och den statliga garantigivningens utveckling
att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1
mom. 21 och 22 till handlingarna,
23. beträffande årsbokslut för staten budgetåret 1989/90
att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1
mom. 23 till handlingarna,
24. beträffande utnyttjande av finansfullmakten
att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1
mom. 24 till handlingarna,
25. beträffande finansfullmakten
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 8 bemyndigar regeringen att för budgetåret
1991/92, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter
i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp på
2500000000 kr.,
26. beträffande utbyggnad av samlingslokaler
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi60,
res. 29 (m) - motiv.
27. beträffande budgetering exkl. mervärdeskatt
att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1
mom. 25 till handlingarna,
28. beträffande inbetalning av särskild löneskatt
att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om
inbetalning av särskild löneskatt i enlighet med vad som
förordats i proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 15,
29. beträffande lån i riksgäldskontoret för vissa
ADB-investeringar
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 16 förlänger regeringens bemyndigande från
budgetåret 1990/91 att ta upp lån i riksgäldskontoret för
investeringar i ADB-utrustning m.m. till att gälla även
budgetåret 1991/92 samt utöka regeringens bemyndigande att under
budgetåret 1991/92 ta upp lån i riksgäldskontoret till ett
belopp om 168 000 000 kr.,
30. beträffande riktlinjer för beslut i
lokalförsörjningsfrågor
att riksdagen godkänner vad som förordats i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom. 18,
31. beträffande ombildning av byggnadsstyrelsen
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:1 mom. 19 godkänner att byggnadsstyrelsen ombildas till
en servicemyndighet från den 1 juli 1992,
32. beträffande den statliga fastighetsförvaltningen
att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för en
effektivare statlig fastighetsförvaltning som förordats i
proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 20,
33. beträffande anslag till Täckning av merkostnader för
löner och pensioner m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100
bilaga 15 punkt C14 till Täckning av merkostnader för löner
och pensioner m.m. för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 600 000 000 kr.,
34. beträffande avskattningen av företagens reserver
att riksdagen med bifall till vad utskottet med stöd av
RO 3.7 föreslagit beslutar att behållningen på inkomsttiteln
1122 Avskattning av företagens reserver redovisas över
statsbudgeten fr.o.m. budgetåret 1991/92 utan omföring till
riksgäldskontoret,
Bilaga I:2 Utrikesdepartementet
35. beträffande exportkreditnämnden, täckande av vissa
utgifter för skadeersättning
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:2 punkt E 3 beslutar att ett konto i riksgäldskontoret
får ställas till EKNs förfogande för fondering av
premieintäkter,
36. beträffande täckande av eventuella förluster i anledning
av statliga garantier för finansiellt stöd till länder i
Central- och Östeuropa
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:2 punkt E 9
dels medger att staten ikläder sig betalningsansvar i
form av statsgaranti för kreditgivning till länder i Central-
och Östeuropa till ett belopp om högst 800 000 000 kr.,
dels till Täckande av eventuella förluster i
anledning av statliga garantier för finansiellt stöd till länder
i Central- och Östeuropa för budgetåret 1991/92 under tredje
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,
37. beträffande information om Sveriges samarbete med EG
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi48
yrkande 1 och 1990/91:Fi57 lägger proposition 1990/91:150 bilaga
I:2 i denna del till handlingarna,
res. 30 (c, v)
res. 31 (mp)
Bilaga I:3 Socialdepartementet
38. beträffande resurser till allmänna försäkringskassor
att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:3
punkt B 2 mom. 1 till handlingarna,
39. beträffande anslaget till Allmänna försäkringskassor
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:3 punkt B 2 mom. 2 under femte huvudtitelns
förslagsanslag Allmänna försäkringskassor för budgetåret
1991/92 anvisar 11700000 kr. utöver vad riksdagen tidigare
beslutat (1990/91:SfU11, rskr. 200),
40. beträffande anskaffning av ADB-utrustning
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:8 punkt B3
dels under trettonde huvudtitelns reservationsanslag
Anskaffning av ADB-utrustning för budgetåret 1991/92 --
utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (1990/91:FiU17,
rskr. 206) -- anvisar 125 000 000 kr.,
dels medger att datorutsrustning beställs -- utöver
tidigare medgivet belopp (1990/91:FiU17, rskr. 206) -- till ett
värde av högst 101 000 000 kr.,
Bilaga I:4 Finansdepartementet
41. beträffande kostnader för information om
ungdomsbosparandet
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi45 yrkande 4
godkänner vad i proposition 1990/91:150 bilaga I:4 punkt 2
förordats om bestridande av kostnader för information om
ungdomsbosparandet,
res. 32 (m)
42. beträffande anslag till Bonusränta för
ungdomsbosparande
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:4 punkt G 6 till Bonusränta för ungdomsbosparande
för budgetåret 1991/92 under sjunde huvudtiteln anvisar ett
förslagsanslag på 130 000 kr.,
Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet
43. beträffande centrala studiestödsnämnden m.m.
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:150
bilaga I:5 punkt F 1 mom. 7 förordats beträffande fortsatt
verksamhet vid studiemedelsnämnder och vuxenutbildningsnämnder,
44. beträffande medel till studerandehälsovården
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ub197
yrkande 5 till förslagsanslaget Bidrag till vissa
studiesociala ändamål för budgetåret 1991/92 under åttonde
huvudtiteln anvisar 3 000 000 kr. utöver vad riksdagen tidigare
beslutat (1990/91:SfU12, rskr. 240),
Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet
45. beträffande inriktningen av arbetsmarknadspolitiken
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 6,
1990/91:Fi54 yrkande 1 och 1990/91:Fi65 yrkande 1,
res. 33 (m, fp)
res. 34 (c)
res. 35 (v)
46. beträffande anslag till Utredningar m.m.
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt A 2 för budgetåret 1991/92 under tionde
huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel
(1990/91:AU19, rskr. 168) -- till Utredningar m.m. anvisar
ett reservationsanslag på 4 200 000 kr.,
47. beträffande anslag till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt B 1 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi43
yrkande 2 och 1990/91:Fi54 yrkande 3 för budgetåret 1991/92
under tionde huvudtiteln -- med ändring av tidigare beslut om
medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) -- till
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader anvisar ett
ramanslag på 2 611 139 000 kr.,
res. 36 (m, fp, c)
48. beträffande särskilda inskolningsplatser hos offentliga
arbetsgivare
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:150 bilaga
I:6 punkt B 2 mom. 1 framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga
arbetsgivare (avsnitt 2.4),
49. beträffande höjning av statsbidraget vid avtalade
inskolningsplatser
att riksdagen godkänner vad som i proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt B 2 mom. 6 föreslagits om höjning av
statsbidraget vid avtalade inskolningsplatser (avsnitt 2.4),
50. beträffande dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning till
ungdomar under 20 år
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi43 yrkande 3
godkänner vad som i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt
B2 mom. 4 förordats i fråga om dagpenningen vid
arbetsmarknadsutbildning till ungdomar under 20 år (avsnitt
2.2.4),
res. 37 (m)
51. beträffande utbildningsvikariat
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi43 yrkande 1 i
denna del och 1990/91:Fi54 yrkande 2 i denna del,
res. 38 (m, fp)
52. beträffande 2--4 §§ i lag om ändring i lagen (1991:329)
om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om
socialavgifter
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi43
yrkande 1 i denna del och 1990/91:Fi54 yrkande 2 i denna del
antar 2--4 §§ i det i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B
2 mom. 2 i berörd del framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691)
om socialavgifter (avsnitt 2.2.1),
res. 39 (m, fp)
53. beträffande bidrag till utbildning i företag
att riksdagen godkänner de ändringar i villkoren för
bidrag till utbildning i företag som förordats i proposition
1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 2 mom. 3 (avsnitt 2.2.1),
54. beträffande rekryteringsstöd
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi43 yrkande 4
godkänner de ändringar i fråga om rekryteringsstöd som förordats
i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 2 mom. 5 (avsnitt
2.3),
res. 40 (m)
55. beträffande anslag till Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt B 2 mom. 7 samt med avslag på motionerna
1990/91:Fi38 yrkande 5 och 1990/91:Fi65 yrkande 2 för
budgetåret 1991/92 under tionde huvudtiteln -- med ändring av
tidigare beslut om medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) --
till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisar ett
reservationsanslag på 14100687000 kr.,
res. 41 (c)
res. 42 (v)
56. beträffande 1 § i lag om ändring i lagen (1991:329) om
tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter
att riksdagen antar 1 § i det i proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt B 2 mom. 2 i berörd del framlagda förslaget
till lag om ändring i lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse
från lagen (1981:691) om socialavgifter (avsnitt 2.6),
57. beträffande återstående delar av lagförslaget
att riksdagen antar det i proposition 1990/91:150 bilaga
I:6 punkt B 2 mom. 2 framlagda förslaget till lag om ändring i
lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691)
om socialavgifter i den mån frågan inte har behandlas i
föregående moment (avsnitten 2.2.1 och 2.6),
58. beträffande anslag till Yrkesinriktad rehabilitering
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt C 4 för budgetåret 1991/92 under tionde
huvudtiteln -- med ändring av tidigare beslut om medelsanvisning
(1990/91:AU12, rskr. 165) -- till Yrkesinriktad
rehabilitering anvisar ett ramanslag på 748 153 000 kr.,
59. beträffande särskilda åtgärder för arbetshandikappade
att riksdagen godkänner vad som i proposition 1990/91:150
bilaga I:6 punkt C 7 anförts om användningen av reserverade
medel under anslaget C 7 Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade,
60. beträffande bidrag till Stiftelsen Samhall
att riksdagen medger att Stiftelsen Samhall får utjämna
antalet arbetstimmar mellan budgetåren på det sätt som förordats
i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt C 8,
Bilaga I:7 Bostadsdepartementet
och Bilaga I:3 Socialdepartementet, delvis (D 8)
61. beträffande nivån på investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150
bilaga I:7 punkt B 17 mom. 1 samt med avslag på motionerna
1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del, 1990/91:Fi48 yrkande 5 och
1990/91:Fi62 yrkande 7 i denna del godkänner vad utskottet
förordat och som sin mening ger regeringen detta till känna,
res. 43 (c)
res. 44 (v)
res. 45 (mp)
62. beträffande anslag till Investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150
bilaga I:7 punkt B 17 mom. 2 samt med avslag på motionerna
1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del och 1990/91:Fi62 yrkande 7 i
denna del till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för
budgetåret 1991/92 under elfte huvudtiteln -- med ändring av
riksdagens tidigare beslut (1990/91:BoU12, rskr. 199) -- anvisar
ett förslagsanslag på 5 400 000 000 kr.,
res. 46 (c) - villk. 43
res. 47 (v) - villk. 44
63. beträffande anslag till Bidrag till kommunala
bostadstillägg till folkpension
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150
bilaga I:3 punkt D 8 till Bidrag till kommunala bostadstillägg
till folkpension för budgetåret 1991/92 under femte
huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel
(1990/91:SfU11, rskr. 200) -- anvisar ett förslagsanslag på
15 000 000 kr.,
Bilaga I:8 Civildepartementet
64. beträffande förordnandepension m.m.
att riksdagen godkänner de riktlinjer för
förordnandepension m.m. som förordats i proposition 1990/91:150
bilaga I:8,
65. beträffande anslag till Bidrag till Statshälsan
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:8 punkt C 8 för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtitelns förslagsanslag -- utöver av riksdagen tidigare
anvisade medel (1990/91:AU18, rskr. 167) -- till Bidrag till
Statshälsan anvisar 35 000 000 kr.,
66. beträffande anslag till Externa arbetstagarkonsulter
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:8 punkt C 12 för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtitelns förslagsanslag -- utöver av riksdagen tidigare
anvisade medel (1990/91:AU18, rskr. 167) -- till Externa
arbetstagarkonsulter anvisar 84 000 kr.,
67. beträffande anslag till Trygghetsåtgärder för
statsanställda
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150
bilaga I:8 punkt C 16 för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtiteln till Trygghetsåtgärder för statsanställda
anvisar ett reservationsanslag på 89 175 000 kr.,
68. beträffande statliga löneavtal 1991--1993
att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:8 i
denna del till handlingarna,
69. beträffande anslag till Vissa utvecklingsåtgärder
att riksdagen med bifall till
proposition 1990/91:150 bilaga I:8 punkt B 1 under
trettonde huvudtitelns reservationsanslag Vissa
utvecklingsåtgärder för budgetåret 1991/92 -- utöver av
riksdagen tidigare anvisade medel (1990/91:FiU17, rskr. 206) --
anvisar 8000000 kr.
Stockholm den 30 maj 1991
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland
Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Per Olof
Håkansson (s), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne
Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar
Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp), Sonia
Karlsson (s), Maria Hed (s) och Knut Wachtmeister (m).
Reservationer
Reservationer
1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom.1)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c) och Knut
Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32
börjar med rubriken "Den internationella utvecklingen" och på s.
55 slutar med "som återstår" bort ha följande lydelse:
Den internationella utvecklingen
1980-talet präglades av en osedvanligt lång internationell
högkonjunktur med god produktionstillväxt. Den försvagning som
blev tydlig under andra halvåret 1990, och som delvis berodde på
konflikten vid Persiska viken, innebar mot denna bakgrund ett
markant trendbrott. Krigsslutet har nu åter ändrat
förutsättningarna för världsekonomin i positiv riktning. Bl.a.
har oljepriserna återgått till tidigare nivå. Den faktiska
utvecklingen har dock inneburit en fortsatt försvagning, varför
fallet i konjunkturen under innevarande år väntas bli djupare än
enligt tidigare prognoser.
USA är inne i en recession. Den tidigare dollarnedgången
har vänts i en trendmässig uppgång, eftersom en förbättring av
USA-konjunkturen väntas, men tidpunkten för denna vändning är
osäker. Bruttonationalprodukten har i reala termer sjunkit de
senaste två kvartalen. Trots detta verkar inflationen vara i
stigande, vilket minskar möjligheten att långsiktigt få ner de
amerikanska räntorna. Allmänt väntas inte heller någon kraftig
konjunkturuppgång, när en sådan väl kommer.
Japan och Tyskland är som tidigare de länder inom OECD
som håller produktionstillväxten uppe. I såväl Japan som
Tyskland har tillväxten dock avtagit. I Japan är det framför
allt den privata konsumtionen som driver på utvecklingen, medan
investeringarna dämpats.
I Tyskland är efterfrågan fortfarande stark. Privat konsumtion
och investeringar håller tillväxten uppe. Kostnaden för
sammanslagningen av de två tidigare tyska staterna har dock
blivit större än beräknat, vilket resulterat i statlig
upplåning, budgetunderskott och en expansiv finanspolitik.
Inflationen tenderar att stiga, vilket motverkas genom höga
räntor.
Ränteläget i Tyskland är en återhållande faktor också på flera
övriga europeiska OECD-länder. Höjda skatter i Tyskland skulle
sannolikt verka nedpressande på de europeiska räntorna, men
utgör samtidigt ett hot mot tillväxten och skulle också kunna
leda till ytterligare ökad inflation. Kostnaderna för Tysklands
enande kan dessutom visa sig bli högre än vad man nu räknar med,
vilket skulle minska möjligheterna att sänka räntorna.
Vid sidan av USA har, bland de viktigaste OECD-länderna,
framför allt Storbritannien och Canada haft en svag utveckling
med stagflation under föregående år. Konjunkturnedgången har
kommit längre i dessa länder än i flertalet övriga inom OECD,
varför tillväxten väntas förbättras under år 1992.
Utvecklingen i de nordiska länderna är fortsatt svag. Vid
sidan av Sverige gäller detta framför allt Danmark och Finland.
Finland är för närvarande inne i en recession. Efterfrågeläget i
Danmark är svagt, medan inflationen har bringats ned till mycket
låg nivå. Läget i den norska ekonomin förbättras men i långsam
takt.
Utskottet bedömer att den nedgång i världsekonomin som sker
under innevarande år blir förhållandevis kortvarig. Vändpunkten
kan komma under senare delen av innevarande år, men mest troligt
under nästa år. För 1992 sammantaget bedöms tillväxten som mest
stiga upp mot förra årets nivåer.
Utvecklingen i Sverige
Trots den internationella högkonjunkturen har de
socialdemokratiska regeringarna inte förmått lösa Sveriges
ekonomiska strukturproblem, utan konkurrenskraften har urholkats
under hela perioden. Den nuvarande nedgången i den svenska
ekonomin är inte framför allt resultatet av en internationell
dämpning utan av en felaktigt förd ekonomisk politik i Sverige.
Den socialdemokratiska regeringen bär ansvaret för den uppkomna
situationen.
Den ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen
fört under 1980-talet döptes av dem själva till "tredje vägen".
Den skulle innebära ett mellanting mellan ensidig åtstramning
och ensidig expansion. Politiken inleddes efter regeringsskiftet
1982 med en kraftig devalvering. Den har på intet sätt löst de
fundamentala samhällsekonomiska problemen, utan tvärtom givit en
rad negativa effekter varav de allvarligaste för
samhällsekonomin är att pris- och kostnadsläget inte kunnat
dämpas.
Tillväxten efter devalveringen 1982 blev till en början
exportledd, men övergick efter hand till att drivas av den
privata konsumtionen. Höga nominella lönelyft, hög privat
konsumtion och lågt hushållssparande har medfört att importen
stigit snabbare än exporten. Utvecklingen mot förvärrade
balansproblem har accelererat under senare delen av decenniet.
Eftervården av devalveringen har således eftersatts.
Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att hålla
tillväxten exportledd och för att hålla pris- och
kostnadsökningarna inom de samhällsekonomiska ramarna.
Handelsbalansen har trots detta gått med överskott tack vare
stark utveckling av världshandeln, sjunkande oljepriser och höga
priser på svenska exportvaror. Dessa för landet gynnsamma
omständigheter har emellertid efter hand avklingat eller
bortfallit. Den ackumulerade effekten av stigande relativpriser
gjorde sig så småningom gällande, vilket innebar att den
konkurrensutsatta sektorn har tappat marknadsandelar samtidigt
som bytesbalansen uppvisar en nedåtriktad trend.
Den socialdemokratiska regeringens politik har också, bl.a.
som en följd av devalveringen, lett till att inkomst- och
förmögenhetsskillnaderna ökat. De regionala obalanserna har
kvarstått. Storföretagen har vidare gynnats framför
småföretagen, och näringslivsstrukturen har inte fått
tillräckliga incitament för förnyelse.
Socialdemokraterna har anfört att arbetslösheten under
1980-talet kunnat hållas tillbaka och att de statliga
budgetunderskotten försvunnit. Men inte heller detta gäller
längre. Arbetslösheten stiger, samtidigt som vi åter fått ett
snabbt växande budgetunderskott.
Svensk ekonomi har nu två kvartal i rad haft en negativ
utveckling av bruttonationalprodukten. Utskottet konstaterar att
Sverige därmed definitionsmässigt är inne i en recession
(lågkonjunktur). Nedgången i den ekonomiska aktiviteten började
redan första halvåret 1988 och har sedan inte stått att hejda.
Under år 1990 blev avmattningen djupare och följderna av den
under lång tid försvagade konkurrenskraften föll ut bl.a. i form
av mycket låg tillväxt, snabbt ökad arbetslöshet och begynnande
underskott i statsbudgeten. Konsekvenserna av den tredje vägens
misslyckande blev under fjolåret alltmer tydliga.
Konjunkturnedgången fördjupas under år 1991.
Industriproduktionen minskar liksom orderingång och industrins
leveranser. Utvecklingen är samstämmig i alla branscher.
Resursutnyttjandet är tillbaka på 1982 års nivå före
devalveringen.
Läget på arbetsmarknaden har fortsatt att försämras.
Arbetslösheten ökar, medan sysselsättningen och antalet lediga
platser minskar. Samtidigt fortsätter varslen om uppsägningar
och permitteringar att öka. Antalet lediga platser har halverats
på ett år och antalet sysselsatta har minskat -- mest i
industrin där 40000 personer färre var sysselsatta i mars i år
jämfört med motsvarande tid i fjol.
Konsumentprisernas ökningstakt var i februari rekordhög för
svenska förhållanden -- hela 13,3% räknat på tolv månader.
Nettoprisindex -- inflationen sedan indirekta skatter och
subventioner räknats bort -- steg under samma period med 6,6%.
Redan detta var dock betydligt mer än i omvärlden.
Inflationstakten avtar nu något, men ligger på en mycket hög
nivå om hänsyn tas till rådande konjunkturläge.
Såväl export som import har fortsatt att minska under år 1991.
Värdet av importen sjunker inte minst på grund av de lägre
oljepriserna.
Utskottet anser det klarlagt att den svenska lågkonjunkturen i
allt väsentligt är hemmagjord. Denna uppfattning delas av
oberoende bedömare. Konjunkturinstitutet skriver bl.a. i sin
senaste konjunkturlägesanalys: "Pris- och
kostnadsstegringarna har varit avsevärt snabbare än i omvärlden
under en följd av år. Till en stor del kan konjunkturnedgången i
den svenska ekonomin därför sägas ha inhemska orsaker."
Utskottet konstaterar att regeringen i
kompletteringspropositionen tecknar en påtagligt ljusare bild än
vad som gjordes i finansplanen i januari.
I budgetpropositionen ställde regeringen upp två alternativ
för konjunkturutvecklingen under åren 1991 och 1992. Alternativ
1, som innefattade ett stabiliseringsavtal för arbetsmarknaden,
skulle enligt regeringen leda till timlöneökningar på 5 % år
1991 och 3 % år 1992. Alternativ 2, där lönerna antogs helt
bestämmas av läget på arbetsmarknaden, skulle enligt regeringen
innebära att lönerna ökade med 7% år 1991 och 5 % år 1992.
Regeringens senaste konjunkturbedömning följer i stort sett
upp finansplanens alternativ 1, utan att ange ett
sidoalternativ. Det innebär således att man anteciperar en
löneutveckling på Rehnberggruppens nivå. Ännu saknas dock
stabiliseringsavtal på betydande områden. Denna osäkerhet
behäftar därmed också regeringens konjunkturprognos.
Regeringen tecknar en optimistisk bild av den internationella
konjunkturutvecklingen. Beträffande de inhemska faktorerna
underskattar regeringen sparkvotens utveckling och överskattar
därmed den privata konsumtionen. Regeringen är också alltför
optimistisk när det gäller konsumentprisernas utveckling.
Regeringen underskattar vidare arbetslöshetens utveckling
med anvisad ekonomisk politik.
Sammantaget bedömer regeringen att konjunkturen i Sverige kan
vända uppåt redan under andra halvåret i år. Utskottet anser
inte att det finns tillräckliga belägg för detta.
Kompletteringspropositionen tecknar enligt utskottets
uppfattning en alltför ljus bild av utsikterna både för i år och
nästa år. Den hittillsvarande utvecklingen under år 1991, den
osäkerhet som finns beträffande utvecklingen och det faktum att
regeringen konsekvent bygger sin bedömning på den mest
optimistiska bedömningen för varje enskild faktor i sammanhanget
talar för att regeringens alternativ inte slår in. De oberoende
konjunkturbedömningar som gjorts är också, med något undantag,
genomgående mer pessimistiska än regeringens.
Utskottet gör beträffande utvecklingen åren 1991 och 1992
följande bedömning. Tillväxten blir negativ i år. Nästa år ökar
åter produktionen, men mindre än enligt regeringens prognos.
Tillväxten år 1992 blir en följd av en något ökad privat
konsumtion och i viss mån offentlig konsumtion och export, medan
investeringarna bidrar negativt till tillväxten. Arbetslöshet
och priser stiger mer än enligt regeringens bedömning. Även
bytesbalansen fortsätter att försämras.
Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på att det
förhållandet att konjunkturen så småningom vänder uppåt
ingalunda innebär att landets ekonomiska problem är lösta. De
grundläggande strukturproblemen kvarstår i allt väsentligt,
vilket medför att den svenska ekonomin trendmässigt utvecklas
mer oförmånligt än jämförbara länder.
Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken
I motionerna Fi36 (m, fp) och Fi37 (c) föreslås allmänna
riktlinjer för den ekonomiska politiken, som utskottet i allt
väsentligt kan ställa sig bakom. Den politik som motionärerna
förordar står i klar kontrast till kompletteringspropositionen
som synes utskottet i allt väsentligt bygga på förhoppningar.
Utskottet anser att den period av stagnation, balansproblem
och svag utvecklingskraft som de socialdemokratiska
regeringarnas politik lett till måste brytas. I detta syfte
krävs en genomgripande förändring av den ekonomiska politiken.
Utskottet vill mot denna bakgrund anföra följande.
En första utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet
förordar gäller det ekonomiska systemet. I likhet med
motionärerna förordar utskottet en politik som har sin grund i
marknadsekonomin. Den ger möjlighet att fritt fatta egna beslut
om konsumtion, arbete och sparande. Den är oöverträffad när det
gäller att skapa välstånd och öka ett lands samlade resurser.
Grundläggande inslag i en marknadsekonomi är fungerande
konkurrens, näringsfrihet samt enskilt ägande och sparande.
Marknadsekonomin skapar möjligheter till en uthållig ekonomisk
tillväxt, vilken i sin tur är en förutsättning för ökad välfärd
och god miljö.
En andra utgångspunkt är det sätt på vilket statsmakterna bör
bedriva finans- och penningpolitik. Grundläggande är en stram
finanspolitik. Statsbudgeten skall i normalläget vara balanserad
och summan av förändringar i den offentliga ekonomin
finanspolitiskt neutral. Generella efterfrågestimulanser
avvisas. Finanspolitiken bör inriktas på att genomföra de
strukturella förändringar av ekonomin som är nödvändiga. De
nödvändiga skattesänkningarna måste kombineras med minskade
offentliga utgifter.
Grundläggande för den ekonomiska politiken är också att den
valutapolitiska normen om en fast växelkurs upprätthålls.
Penningpolitiken skall understödja den fasta växelkursen och
medverka till att balansera samhällsekonomin.
Riksbankens oberoende bör öka i förhållande till regeringen.
Riksbanken skall dock även i fortsättningen ha riksdagen som
huvudman.
Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet
genom att de grundläggande strukturfrågorna ges en ökad
prioritet, genom att den ekonomiska politiken utformas så att en
långsiktigt hållbar tillväxt skapas samt genom att statsmakterna
ställer upp långsiktigt stabila spelregler för ekonomin.
Inflationsbekämpningen skall prioriteras. Därmed stärks
konkurrenskraften, vilket gör det möjligt att öka
sysselsättningen.
Med dessa utgångspunkter som grund vill utskottet peka på
följande betydelsefulla uppgifter för den ekonomiska politiken
under de närmaste åren.
1. Sverige skall bli delaktigt i det ekonomiska och
kulturella samarbete som växer fram i Europa. Det betyder att
Sverige eftersträvar att bli medlem i EG. Medlemskap i EG och
den ökade internationella integrationen i övrigt leder till att
den ekonomiska politiken måste inriktas på att ge Sverige de
förutsättningar som behövs för att rätt kunna möta den nya
europeiska utmaningen.
Det är angeläget och nödvändigt att Sverige blir fullt
delaktigt i den integration som pågår mellan EG- och
EFTA-länderna. Genom denna delaktighet kommer Sverige bl.a. i
åtnjutande av många av de ekonomiska fördelar som integrationen
innebär. Tilltron till svensk ekonomi torde öka och därmed bl.a.
intresset för investeringar i produktion och sysselsättning här.
Full delaktighet i den europeiska integrationen ger också stora
möjligheter till utbyte när det gäller kultur, utbildning och
forskning m.m. Sveriges möjligheter att påverka utvecklingen i
övriga Europa ökar, vilket är viktigt inte minst på
miljöområdet.
I likhet med motionärerna anser utskottet att Sverige skall
lämna in en medlemsansökan till Europeiska gemenskapen.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en sådan
medlemsansökan för närvarande förbereds. Denna tidsplan
möjliggör ett fullt svenskt medlemskap i EG år 1995, vilket
utskottet anser värdefullt. Ett beslut om svenskt medlemskap bör
dessförinnan godkännas i en folkomröstning i samband med de
allmänna valen år 1994.
En av följderna av internationaliseringen är att utrymmet för
skillnader i den ekonomiska politiken, som Sverige kan
upprätthålla gentemot andra länder, snävas in. Stora skillnader
riskerar att straffa sig genom utflyttning av kapital och
människor med nyckelkunskaper samt mindre intresse för såväl
svenska som utländska investeringar i Sverige. En av de
viktigaste utmaningarna för den ekonomiska politiken är mot
denna bakgrund att ställa om den svenska ekonomin för att möta
internationaliseringen.
Genomförandet av "de fyra friheterna" inom ramen för den
europeiska integrationen ställer också en rad andra krav, bl.a.
vad avser harmonisering av regler för marknadstillträde och
handel. Sverige skall också, bl.a. inom GATT, arbeta för en ökad
frihandel i världsekonomin.
2. Den ekonomiska politiken skall främja ökad produktivitet
och tillväxt.
Utskottet anser liksom motionärerna att den ekonomiska
tillväxten hämmas av det höga skattetrycket i Sverige. Det är
därför nödvändigt att sänka skatterna.
Kravet på sänkt skattetryck följer också av
internationaliseringen och den europeiska integrationen.
Sänkningen av skattetrycket måste ske stegvis, men den måste
påbörjas omedelbart. Förändringen underlättas av dels minskade
offentliga utgifter, dels en förbättrad tillväxt. Mest angeläget
för staten blir det att sänka kapitalbeskattningen,
mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna. Exempel på skatter
som är så skadliga att de bör avskaffas är skatten på arbetande
kapital i små och medelstora företag samt omsättningsskatten på
värdepapper.
För att inte nödvändiga skattesänkningar skall leda till
budgetunderskott som späder på inflationen måste den offentliga
utgiftsandelen minska. Såväl den statliga som den kommunala
konsumtionen måste hållas tillbaka. Den offentliga sektorn måste
reformeras. Det gäller både socialförsäkringarna och den
egentliga tjänsteproduktionen. Med utgångspunkt i system med
gemensam finansiering bör offentliga bidrag i stor utsträckning
följa de val den enskilde själv träffar.
Räntelånesystemet för bostadsfinansiering skall avskaffas.
Bostadssubventionerna måste långsiktigt minska. Bättre möjlig-
heter behöver skapas för dem som i dag bor i allmännyttan att
friköpa sina lägenheter.
För att förbättra tillväxten är ett gott företagsklimat
nödvändigt. Investeringar, av såväl svenska som utländska
företag i Sverige, måste främjas. Bättre villkor behöver skapas
för nyföretagande liksom för mindre och medelstora företag. Det
gäller bl.a. dessa företags riskkapitalförsörjning och deras
beskattningsregler. Det måste i högre utsträckning bli möjligt
och lönsamt att i Sverige utveckla forskningsidéer och omsätta
forskningsresultat i produktion i företag.
3. Den ekonomiska politiken skall inriktas på att komma till
rätta med grundläggande strukturproblem i svensk ekonomi.
Den svenska ekonomin uppvisar stora strukturella brister. Inte
minst det faktum att Sverige trots låg tillväxt uppvisat en
stark överhettning de senaste åren är belägg för detta. Den
ekonomiska politiken bör nu i större utsträckning ägnas åt att
undanröja flaskhalsar och att öka dynamiken i ekonomin.
Stora satsningar måste göras på att rusta upp infrastrukturen
och skapa ett modernt väg- och järnvägsnät. Betydande
förbättringar krävs också inom utbildningsområdet -- det gäller
såväl grundskola och gymnasium som högre utbildning -- samt
forskning. Utskottet föreslår att satsningarna bl.a. finansieras
genom försäljning av statliga företag samt att stöd till
forskning också ges i samband med avvecklingen av
löntagarfonderna.
Tillgången till elkraft och annan energi i Sverige till
internationellt konkurrenskraftiga priser måste säkerställas.
Energiproduktionens gränser bör endast bestämmas av politiskt
fastställda säkerhets- och miljökrav. För detta talar inte minst
omsorgen om miljön och behovet av att minska förorenande och
klimatpåverkande utsläpp. Sverige bör vara ett föregångsland i
Europa och världen i dessa hänseenden.
Strukturförändringar inom en rad områden måste till. Utskottet
har ovan bl.a. berört infrastrukturella investeringar,
satsningar på forskning och utbildning, förbättrade villkor för
små- och nyföretagandet, sänkt skattetryck och minskade
offentliga utgifter samt övriga krav som föranleds av
internationaliseringen och den europeiska integrationen.
Utskottet vill därutöver peka på och utveckla följande.
Den offentliga sektorn skall genomgå en omfattande
förnyelseprocess. Nyckelorden är avreglering, konkurrens och
slopande av monopol. Ett självklart inslag i en sådan politik är
att bidragsvillkor m.m. utformas så att de stimulerar till
privata alternativ. Förnyelsen kommer därvid att leda till ökad
decentralisering, personalinflytande och avbyråkratisering.
Samtidigt skapas en kraftig ökning av valfriheten för de
enskilda konsumenterna.
Den offentliga sektorn skall rikta sina resurser till det som
är kärnan i det offentliga ansvaret. Statsbidragssystemet måste
förenklas och antalet lagar och tvingande detaljregler från
statens sida gentemot kommunerna minskas. Systemet för kommunal
skatteutjämning måste förbättras.
Utskottet anser att mångfalden och valfriheten när det gäller
varor och tjänster som i dag produceras i den offentliga sektorn
måste öka. Den enda möjligheten att nå detta mål är att tillåta
och uppmuntra alternativ till offentlig produktion.
Anbudskonkurrens och en åtskillnad mellan beställare och
producent måste vara utgångspunkten. Sociala tjänster inom vård
och omsorg kräver flexibilitet och nära kundkontakt som särskilt
lämpar sig för småföretag.
Monopol är en dyr och ineffektiv produktionsform. Detta gäller
både privata och offentliga monopol. Utskottet anser att en ökad
konkurrens måste skapas för att öka effektiviteten i
användningen av resurserna. Det innebär att utskottet tar
avstånd från den nuvarande inriktningen av politiken som
kännetecknas av ett vaktslående kring de offentliga monopolen.
T.ex. förordar utskottet att den s.k. Lex Pysslingen som
diskriminerar privat barnomsorg avskaffas.
Inte bara den offentliga sektorn kännetecknas av brist på
konkurrens. Detsamma gäller även andra sektorer, bl.a.
energisektorn, byggsektorerna och livsmedelssektorn. Utöver
förenklingar och minskningar i regelsystemen anser utskottet att
en skärpt konkurrenslagstiftning är nödvändig.
Fungerande marknader kräver att alla företag, små såväl som
stora, ges förutsättningar att verka under konkurrens på lika
villkor. Näringsfriheten bör grundlagfästas.
Statliga och kommunala bolag bör säljas. Utskottet ställer sig
bakom den inriktning och omfattning av försäljning av statliga
bolag som redovisas i en trepartimotion (m,fp,c).
Ett krav på den ekonomiska politiken måste vara att den
tillväxt som uppnås skall vara långsiktigt hållbar. Detta
förutsätter att de restriktioner som miljön ställer är
uppfyllda. Det kan ske genom marknadsekonomiska styrmedel,
exempelvis miljöavgifter, varvid produkter och verksamheter får
bära sina miljökostnader. Det är även från miljösynpunkt
önskvärt med en snabb ekonomisk tillväxt, eftersom det ökar
möjligheterna att bedriva en ambitiös miljöpolitik. Ett svenskt
medlemskap i EG ger oss medinflytande på europeisk miljöpolitik.
Det kanske största problemet i ekonomin har varit den i
förhållande till konkurrentländerna alltför snabba pris- och
kostnadsutvecklingen. Den konkurrensutsatta sektorn har minskat
och blivit för liten i förhållande till andra samhällssektorer,
vilket resulterat i kroniska bytesbalansunderskott. Detta
problem har bl.a. sin grund i svagheter på lönebildningens
område.
Lönebildningen bör ske i fria förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Statsmakterna skall inrikta sig på att
skapa goda förutsättningar för en samhällsekonomiskt försvarbar
löneutveckling. Arbetsmarknadens parter bör i större
utsträckning själva få bära ansvaret för alltför stora
löneökningar. Det är angeläget att skapa ekonomiska incitament
för att motverka en kostnadsstegring som urholkar
konkurrenskraften, t.ex. genom ökade s.k. egenavgifter till
arbetslöshetsförsäkringen. Regional balans motverkar
överhettning och dämpar därmed löneglidningen.
Arbetslöshet skall inte användas som ett medel i den
ekonomiska politiken. Arbetslöshet skall motverkas genom
satsningar på bl.a. en väl fungerande arbetsmarknad,
arbetsmarknadsåtgärder med tonvikt på utbildning, utbyggd
infrastruktur över hela landet och satsning på rehabilitering
och bättre arbetsmiljö. På lång sikt finns inte motsättningen
mellan inflation och arbetslöshet -- låg inflation är nödvändig
för att klara jobben. I detta perspektiv bestäms i stället
lönerna av produktivitetens utveckling. På kort sikt finns däre-
mot ett samband. En effektiv arbetsmarknad möjliggör lägre
arbetslöshet vid en given inflationsnivå. Det enda sättet att
långsiktigt bekämpa arbetslöshet är att föra en ekonomisk
politik som skapar nya jobb. Det är också nödvändigt att det
skapas rimliga utvecklingsförutsättningar i alla delar av vårt
land.
Utbyggd infrastruktur och modern kommunikationsteknik minskar
betydelsen av geografiska avstånd. Den produktionsförmåga som
finns i alla delar av landet måste tillvaratas. Bättre regional
balans minskar risken för överhettningssituationer och bidrar
därmed till att hålla nere inflationen.
Det totala sparandet i ekonomin måste öka. Det är inte minst
viktigt för att minska underskotten i bytesbalansen och ge
utrymme för ökade investeringar.
Utskottet avvisar en politik som leder till bestående
överskott i den offentliga sektorn. Detta skulle leda till ett
successivt överförande av ägande från den privata till den
offentliga sektorn, vilket skulle innebära en fortgående
socialisering av ekonomin. I stället förordar utskottet en
politik som stimulerar till ökat enskilt sparande.
Enskilt sparande bidrar till en decentraliserad
samhällsutveckling. Vidare medför det enskilda sparandet ökad
ekonomisk trygghet för hushållen genom att sparandet blir en
finansiell buffert. Ett högt hushållssparande dämpar risken för
inflation och bytesbalansunderskott. Ett ökat hushållssparande
som ersättning för offentligt sparande ökar möjligheterna att
sänka skattetryck och offentliga utgifter. Utskottet anser mot
denna bakgrund att hushållens sparande måste prioriteras. Det är
särskilt viktigt att höja det långsiktiga målsparandet. Det är
också angeläget att ytterligare sprida det enskilda, direkta
aktieägandet och samtidigt motverka ökat institutionellt ägande.
I detta syfte förordar utskottet bl.a. stimulanser till fortsatt
utbyggnad av olika system för anställdas andel-i-vinst.
Utskottet avvisar bestämt olika typer av fondsocialistiska
förslag. Löntagarfonderna skall avvecklas och deras tillgångar
bl.a. utnyttjas som spar- och ägandestimulans. AP-fonden skall
inte ges vidgade placeringsregler. Det nu aktuella förslaget att
mångdubbla AP-fondens rätt att köpa aktier i företagen skulle
leda till ett kraftigt ökat statligt ägande i näringslivet.
Hotet om en sådan socialisering skulle underminera möjligheten
att skapa framtidstro och förtroende för Sverige som
industrination. Därigenom skulle välfärd och sysselsättning
hotas. Framtidens pensioner tryggas inte genom ett omfattande
förstatligande av näringslivet utan genom en god ekonomisk
utveckling i kombination med ökat personligt sparande.
Vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska
politiken med anledning av motionerna Fi36 yrkande 1 och Fi37
yrkande 1, 4 och 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i
motionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna skiljer
sig i väsentliga delar från de riktlinjer utskottet här
förordat. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi38
yrkandena 1, 3, 10 och 11, 1990/91:Fi39 yrkandena 1, 3 och 7,
1990/91:Fi53, 1990/91:Fi64 yrkande 3, 1990/91:Fi67 och
1990/91:Fi68 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4 och 5 samt 1990/91:Fi65
yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger
regeringen detta till känna,
2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom.1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Sverige befinner" och på s. 55 slutar med "som
återstår" bort ha följande lydelse:
I det föregående har utskottet redovisat och på några punkter
också bemött den kritik som riktats mot den prognos som
presenterats i den reviderade nationalbudgeten.
Sammanfattningsvis kan konstateras att senast vi hade en
internationell konjunkturnedgång var 1985--1986. Den passerade
tämligen obemärkt i vårt land. Produktionstillväxten avstannade
visserligen inom industrin, men den svenska ekonomin i sin
helhet kan knappast sägas ha varit utsatt för någon kris.
Sysselsättningen fortsatte t.ex. att utvecklas i positiv
riktning. Denna gång klarar vi oss förmodligen inte lika lätt
undan. Som framgått av redovisningen av prognoserna pekar
bedömningarna mot en sammantagen sänkning av landets produktion
med kraftigt stigande arbetslöshet som följd. I dag går över
100000 människor arbetslösa. Det är 40000 fler än för ett år
sedan. Den främsta orsaken till att vi hamnat i detta läge är
superdevalveringen 1982, infarten till den tredje vägen, som
innebar att ett alltför lågt löneläge etablerades i vårt
land. Fel signaler sändes därmed ut till näringslivet. Det låga
löneläget gjorde att investeringarna framför allt hamnade i
traditionell sammansättningsindustri. Den tredje vägens politik
innebar därmed att en gammal förlegad industristruktur byggdes
fast. Förnyelsen uteblev. Den internationella
konjunkturnedgången har i själva verket endast bidragit till att
på ett alltför snabbt och plågsamt sätt lyfta fram problemen i
ljuset.
Den förda politiken och förslagen i
kompletteringspropositionen
Huvuddragen i den kritik som utskottet vill rikta mot den
nuvarande inriktningen av den ekonomiska politiken är som
följer.
Utskottet är kritiskt till regeringens betoning av
lönekostnadskonkurrens. Vad som behövs är ett starkt
konkurrenskraftigt näringsliv baserat på gedigen kunskap, hög
teknisk utveckling och demokratisk arbetsorganisation.
Regeringens satsning mot arbetslösheten är alltför begränsad.
Enligt utskottets mening behövs ytterligare insatser motsvarande
4 miljarder under det kommande budgetåret för att möta ökningen
av den öppna arbetslösheten och därtill ett mer långsiktigt
program.
Regeringens åtstramning av den kommunala ekonomin är allvarlig
för den generella välfärdspolitiken och sysselsättningen. Det
krävs i stället ett ekonomiskt stödpaket till kommunerna.
Utskottet vill bestämt avvisa den samordning av
arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen som i propositionen
anmäls av regeringen.
Regeringen anmäler att det skall komma förslag som underlättar
utländska köp av svenska företag. Som utskottet ser det är det
ett oavvisligt krav att lagen om köp och försäljning av svenska
företag måste innehålla en vetorätt. De anställda skall genom
sin fackförening kunna stoppa ett köp eller en försäljning.
I propositionen anmäls ett förslag om att löntagarfonderna
skall samordnas med AP-fonderna. Löntagarfonderna skall göras
till enbart ett system för att garantera framtida pensioner
genom utökade möjligheter att placera tillgångar i aktier som
ger maximal avkastning. Detta är slutpunkten på
socialdemokratins visioner om ekonomisk demokrati. Förslaget är
fjärran från Meidners tankar om demokratisk makt över företagens
utveckling och investeringar samt inflytande över arbetslivets
innehåll och utformning. Utskottet kan inte ställa sig bakom det
i propositionen aviserade förslaget till samordning av
löntagar-och AP-fonderna.
Någon form av tvångslag inom ramen för Rehnberggruppens
stabiliseringsavtal kan inte utskottet acceptera. Denna typ av
statliga ingripanden tillhör knappast någon förnyelse av
arbetarrörelsens politik.
Avslutningsvis vill utskottet vad gäller den förda politiken
framhålla att regeringens positiva skrivningar om miljö i
propositionen inte följs upp med konkreta åtgärder. I dag behövs
en miljö- och resursbevarande energipolitik. Om marknaden skall
avgöra utvecklingen kan inte en uthållig och ekologiskt anpassad
tillväxt tryggas.
Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken
Enligt utskottets uppfattning måste utgångspunkten för en
offensiv ekonomisk politik vara att kombinera hög produktivitet
och kostnadseffektivitet med intressanta och stimulerande
arbetsuppgifter. Först då kan en långsiktigt hållbar utveckling
uppnås, dvs. bra jobb som ger bra löner. Svensk industri måste
konkurrera med kompetens och kvalitet, inte med låga löner. Det
nuvarande löneläget är sannolikt för högt inom delar av
sammansättningsindustrin. Det vore emellertid fel att pressa
tillbaka lönerna för att dessa verksamheter återigen skall bli
lönsamma. Lika fel vore att tillåta arbetslösheten växa för att
folk återigen skall tvingas arbeta i en industri där framtiden
är osäker.
Utskottet vill kraftigt understryka att den ekonomiska
politikens främsta mål måste vara att upprätthålla den fulla
sysselsättningen. Det värde som rätten till ett arbete innebär,
såväl för den enskilde som för samhället i stort, får inte
underskattas. Det krävs därför en ekonomisk politik som förmår
hävda sysselsättningen inte bara i ett långsiktigt perspektiv
utan också här och nu i dag. Det som tidigare kallades
stabiliseringspolitik har gradvis genom den förda politiken
kommit att inskränkas till enbart en fråga om val av
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Självfallet är
arbetsmarknadspolitiken en viktig förutsättning för den fulla
sysselsättningen, men den måste också kunna kompletteras med
andra former av stabiliseringspolitiska insatser typ
regionalpolitik, finanspolitik och penningpolitik. Det behövs,
som utskottet ser det, ett större utrymme för olika
ekonomisk-politiska åtgärder i kampen mot arbetslösheten.
Utskottet kan inte godta regeringens tal om "att inom ramen för
en balanserad budget skapa utrymme för offensiva investeringar
som främjar den ekonomiska tillväxten". I ett läge med snabbt
stigande arbetslöshet och påtagliga investeringsbehov kan det
inte vara nödvändigt med besparingar för att viktiga
infrastrukturinvesteringar skall komma till stånd.
De centrala inslagen i de riktlinjer för den ekonomiska
politiken som måste gälla för 1990-talets politik vill utskottet
sammanfatta på följande sätt.
Rätten till ett meningsfullt arbete genom en arbetsskapande
närings-och ekonomisk politik.
Åtgärder mot den ekologiska krisen och en resursbevarande och
miljöinriktad energipolitik.
Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom
brytande av den manliga maktstrukturen.
Rättvis fördelningspolitik på alla samhällets områden.
Särskilt beaktas låginkomsttagare.
Inflationen bekämpas med en aktiv prispresspolitik.
Försvar av och utveckling av den generella välfärdspolitiken.
Demokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö
med minskad utslagning.
Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade
framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt
näringsliv. Nej till inlämnande av en medlemsansökan till EG.
Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till
inriktning av den ekonomiska politiken är med några få undantag
identiska. Utskottet avvisar därför även de förslag till
utformning av den ekonomiska politiken som redovisas i
propositionen och i motionerna Fi36 (m, fp), Fi37 (c), Fi64 (c)
och Fi65 (c).
I motionerna Fi39 (mp), Fi53 (mp), Fi67 (mp) och Fi68 (mp)
framförs flera synpunkter på miljöpolitikens utformning som
utskottet i många stycken kan dela. Som utskottet ser det är
emellertid förslagen nu på samma sätt som i partiets
januarimotion till inriktning av den ekonomiska politiken ofta
vagt utformade och saknar i flera avseenden en tillräcklig
insikt om sådana centrala frågor som sysselsättningspolitiken
och inflationens orsaker. Mot den bakgrunden avvisas även
förslagen till inriktning av den ekonomiska politiken i här
nämnd motion.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi38 (v) i vad
avser de yrkanden som anger riktlinjerna för den ekonomiska
politiken.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska
politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4 och 5, 1990/91:Fi39
yrkandena 1, 3 och 7, 1990/91:Fi53, 1990/91:Fi64 yrkande 3,
1990/91:Fi65 yrkande 3, 1990/91:Fi67 och 1990/91:Fi68 godkänner
vad som förordas i motion 1990/91:Fi38 yrkandena 1, 3, 10 och 11
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom.1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Sverige befinner" och på s. 55 slutar med "som
återstår" bort ha följande lydelse:
Kravet på samband mellan inriktningen av den ekonomiska
politiken och miljöpolitiken
Utskottet har i föregående avsnitt redovisat och bemött den
kritik som riktats mot propositionens prognoser för den kommande
ekonomiska utvecklingen. I denna prognos men också i övriga
ställningstaganden i propositionen beaktas inte sambanden mellan
ekonomisk aktivitet och miljö. Utskottet måste tyvärr konstatera
att någon medveten ansvarstagande reaktion i form av kraftfulla
åtaganden för en bättre miljö inte visats vare sig från den
socialdemokratiska regeringens eller från de borgerliga
partiernas sida. En del åtgärder har haft motsatt effekt. Som
exempel kan nämnas att regeringen och folkpartiet liberalerna
tvingat fram en momsbeläggning av kollektivtrafiken trots
medvetenheten om att detta leder till en kraftig ökning av
koldioxidutsläppande vägtrafik. Centern och vänsterpartiet utgör
dock--när det gäller dessa frågor--i viss utsträckning
ett undantag. Dessa partier har visat ambitioner att försöka
koppla ihop den ekonomiska politiken med ekologin.
Den 23 april presenterade regeringen sin
kompletteringsproposition. Två dagar tidigare hade moderata
samlingspartiet och folkpartiet liberalerna presenterat sitt
gemensamma program "Ny start för Sverige". Utskottet konstaterar
att i båda dokumenten är huvudinriktningen klart utstakad: mer
tillväxt utan hänsyn till negativa effekter på miljön. I de tre
partiernas dokument återfinns bara några vaga och till intet
förpliktande ord om ekonomiska styrmedel för att klara
miljöproblemen. Därmed talar också det mesta för att
kretsloppstänkandet och den nödvändiga övergången till
miljövänlig teknik inte kommer till stånd i erforderlig
omfattning.
I näringsutskottets yttrande till finansutskottet
(1990/91:NU14y) över bl.a. motionerna Fi67 (mp) och Fi68 (mp)
framgår tydligt de stora partiernas ovilja att identifiera
sambandet mellan utformningen av energipolitiken och
inriktningen av den ekonomiska politiken. Motionerna avstyrks
med motiveringen att de bör behandlas i ett energipolitiskt
sammanhang och inte tillsammans med riktlinjer för den
ekonomiska politiken. I dessa motioner behandlas enligt
utskottets mening på ett konstruktivt sätt kopplingen mellan
ekonomisk politik och energipolitikens frågor. I motion Fi67
(mp) visas åskådligt hur en helhetssyn på resurstillgången och
resursutnyttjandet i samhället kan medverka till en bärkraftig
ekonomisk utveckling. I motion Fi68 (mp) poängteras kopplingen
mellan energipolitiken och den ekonomiska politiken. Slutsatsen
är att energipolitiken bör utformas så att aktörerna på
energimarknaden leds i rätt riktning genom adekvata ekonomiska
styrmedel. Som utskottet ser det är det mot denna bakgrund en
självklarhet att motionerna Fi67 och Fi68 tillstyrks.
Utformningen av den ekonomiska politiken inför 1990-talet
Som nämnts är det i regeringens proposition och i här aktuella
borgerliga partimotioner och även i viss utsträckning i
vänsterpartiets partimotion de rent ekonomisk-politiska målen
som står i förgrunden vid utformningen av riktlinjer för den
ekonomiska politiken. Detta synsätt med krav på ständigt växande
materiella resurser innebär att den nödvändiga restaureringen av
vår miljö endast kan komma till stånd om den totala produktionen
av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning
ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt
sätt att närma sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De
miljöpolitiska målen måste i stället sättas i främsta rummet.
Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a. produktionens
omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering
av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella
målen för den ekonomiska politiken--dvs. full
sysselsättning, fast penningvärde, balans i utrikeshandeln,
regional balans och jämn fördelning av
levnadsstandarden--kan uppnås. Det måste även framhållas att
när miljömålen sätts i främsta rummet måste också
planeringshorisonten förlängas. Det räcker inte längre, som i
den traditionella uppläggningen av den ekonomiska politiken, att
se hur utvecklingen gestaltar sig ett och ett halvt år framåt i
tiden.
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill
förorda står i överensstämmelse med de riktlinjer som anges i
motionerna Fi39 (mp), Fi53 (mp) och Fi67 (mp).
De viktigaste inslagen i en nyorientering av inriktningen av
den ekonomiska politiken är följande:
Minskad materiell förbrukning, vilket bl.a. innebär minskad
användning av fossila bränslen (punktskatter m.m.), en mer
effektiv energianvändning, åtgärder för att motverka
konsumtionsstimulerande reklam, åtgärder för att stimulera lokal
produktion och omläggning av jordbruket för att avlägsna
kemikalieberoendet.
Anti-inflationspolitik genom miljörelaterade åtgärder som
sänkta arbetsgivaravgifter finansierade genom skatt på energi,
miljöfarliga utsläpp, sänkt moms på restauranger och turism och
slopad moms på basmat. På samma sätt som införandet av
miljöavgifter kommer att beaktas i företagens kalkyler kommer
här nämnda åtgärder också att påverka kalkylerna och därigenom
bidra till en positiv miljö.
Omstrukturering av den offentliga sektorn. Omstruktureringen
ställer höga krav på fördelningspolitiken. Politiken måste värna
om det sociala ansvaret för dem som har det svårt i samhället.
Medel-och höginkomsttagarna får i ökad utsträckning själva
finansiera sin konsumtion och sin sociala trygghet. Det innebär
bl.a. att regressivitet bör införas i socialförsäkringssystemet.
Sänkt lönearbetstid. 38 timmars arbetsvecka bör införas. En
sådan åtgärd mildrar arbetslösheten (50000 jobb räddas).
Bättre effektivitet i marknadsekonomin genom införandet av
miljöinriktade skatter och avgifter.
Miljöinriktade investeringar inom trafikområdet.
En bättre miljöredovisning genom bättre nationalräkenskaper.
Utförsäljning av statlig verksamhet. Vattenfall bör säljas ut
till de län där vattenfallen finns. Domänverkets skogar bör
säljas till dem som bor och verkar där skogarna finns. Motiv
saknas för staten att äga Nordbanken.
I propositionen anges beslutet att söka medlemskap i EG som en
viktig del av den förda ekonomiska politiken.
Utskottet vill bestämt motsätta sig att Sverige lämnar in en
medlemsansökan till EG. Det viktigaste motivet för att
Sverige skall stanna utanför EG är att denna sammanslutning inte
uppfyller de demokratiska krav som måste ställas på en sådan
organisation. Vidare har EG en helt annan syn än den som är
gällande i Sverige vad gäller utformningen av
socialförsäkringssystem och alkohol-och narkotikapolitik.
Den nuvarande målsättningen att nära nog fördubbla tillväxten
inom EG-området kan få mycket stora negativa miljökonsekvenser
för hela Europa.
Utskottet vill emellertid framhålla att internationellt
samarbete är av allra största betydelse för vårt lands
ekonomiska utveckling. Det är därför av stor vikt att ett
alleuropeiskt, ekonomiskt, socialt, ekologiskt och kulturellt
samarbete på lika villkor kommer till stånd. Samarbetet måste
ske på lika villkor med respekt för ländernas särart och
historia. Som utskottet ser det är det nu nödvändigt att Sverige
av solidaritetsskäl verkar för överstatliga åtgärder mot
gränsöverskridande miljöförstöring. Utskottets ställningstagande
blir sålunda ett nej till det hårda och långtgående
integrationsarbete med en begränsad del av Europa som regeringen
förordar.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna Fi39 (mp)
yrkandena 1, 3 och 7, Fi53 (mp), Fi67 (mp) och Fi68 (mp) och
avstyrker de riktlinjer för den ekonomiska politiken som
förordas i de borgerliga motionerna och i vänsterpartiets
motion.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4, och 5, 1990/91:Fi38
yrkandena 1, 3, 10 och 11, 1990/91:Fi64 yrkande 3 och
1990/91:Fi65 yrkande 3 godkänner vad som förordas i motionerna
1990/91:Fi39 yrkandena 1, 3 och 7, 1990/91:Fi53, 1990/91:Fi67
och 1990/91:Fi68 och som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
4. Stabiliseringsavtalet (mom. 2)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Som utskottet" och på s.56 slutar med
"Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
I propositionen förutsätts ett kraftigt trendbrott i
lönebildningen under år 1991. För år 1992 bedöms, som en effekt
av Rehnberggruppens arbete med det s.k. stabiliseringsavtalet,
att timlönekostnaderna endast kommer att öka med 3,5%.
Det är utskottets uppfattning att regeringens tilltro till
stabiliseringsavtalet är starkt överdriven. Det borde
vara i praktiken omöjligt att det, som antas i propositionens
prognoser, inte skulle bli någon löneglidning alls under åren
1991 och 1992. Den positiva effekt på lönebildningen som
Rehnberggruppens arbete kan ha fått är att processen har
försenats och att medvetenheten om att Sveriges ekonomi
därigenom befinner sig i kris har ökat.
Regeringen har ända sedan år 1982 försökt bemästra för stora
löneökningar genom centraliserade förhandlingar och olika former
av inkomstpolitiska ingrepp. Detta har inte lyckats. I stället
har den förda politiken lett fram till en överhettad
arbetsmarknad som framför allt under senare år kraftigt
försvårat avtalsrörelserna och bidragit till att pressa upp
lönekostnaderna. Som utskottet ser det, måste en
samhällsekonomiskt acceptabel löneutveckling bygga på en klar
arbetsfördelning mellan den politiska makten och
arbetsmarknadens parter. Statliga ingrepp i själva
lönebildningen skall inte förekomma vare sig i form av mer eller
mindre tydliga påtryckningar på arbetsmarknadens parter eller i
form av lagstiftning. Däremot bör staten inrikta sig på att
skapa bästa möjliga förutsättningar för parternas förhandlingar.
De sänkta marginalskatterna och det automatiska inflationsskydd
som har genomförts är här av stor vikt. Därtill bör
finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen förändras så att
parterna får ekonomiska incitament att motverka stora
löneökningar som urholkar konkurrenskraften och driver upp
arbetslösheten.
Vad utskottet här anfört om lönebildningen bör av riksdagen
ges regeringen till känna.
I motion Fi38 (v) yrkande 4 avvisas ett stabiliseringsavtal
med motiveringen att löneökningar som är väsentligt större än i
vår omvärld inte utgör något huvudproblem för den ekonomiska
politiken. Utskottet delar motionärernas uppfattning så till
vida att någon tvångslag för att säkerställa ett
stabiliseringsavtal under inga omständigheter bör komma i fråga.
Däremot har utskottet en helt annan syn på lönebildning än den
som redovisas i motion Fi38 (v). Med hänvisning härtill avstyrks
motion Fi38 (v) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande stabiliseringsavtalet
att riksdagen med anledning av vad som anförts i
proposition 1990/91:150 bilaga I:1 i denna del och med avslag på
motion 1990/91:Fi38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört om stabiliseringsavtalet och
lönebildningen,
5. Stabiliseringsavtalet (mom.2)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Som utskottet" och på s.56 slutar med
"Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:
När det gäller förklaringen till de ständigt pågående
prisökningarna anser utskottet att höga vinstkrav,
monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av skatt och
avgifter samt den nyliberala politikens gynnande av välbetalda
är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den
bakgrunden är det uppenbart att Rehnbergkommissionens försök att
skapa ett stabiliseringsavtal utgår från felaktiga premisser.
Som bakgrund finns 1980-talets löne- och skatteomfördelning från
lågavlönade till högavlönade. Ett lönestopp utan några garantier
mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade. När dessutom
Rehnbergavtalen innebär inskränkningar i förhandlingsrätten tas
ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik. Utskottet vill
understryka att den fria förhandlingsrätten måste värnas. Under
inga omständigheter kan en tvångslag eller tvångsmedling i någon
form komma i fråga.
Utskottet delar de farhågor för Rehnberggruppens arbete som
framförs i motion Fi38 (v). Udden riktas mot de arbetandes
löneökningar och de lokala fackföreningarnas verksamhet.
Utskottet ställer sig även avvisande till metoden att öka
vinsterna i företagen på lönernas bekostnad och sedan hoppas att
högre vinster skall hålla tillbaka arbetslösheten.
De negativa följderna av Rehnbergkommissionens verksamhet,
bl.a. risken för ännu större obalans mellan parterna på det
lokala planet, är uppenbara. Medan de lokala fackföreningarna
bakbinds i sitt fackliga arbete i två år, kan arbetsgivarparten
förstärka sin ställning inför nästkommande avtalsförhandlingar
och genomföra sin decentraliserade förhandlingsstrategi.
Utskottet delar vänsterpartiets uppfattning att Rehnberggruppens
arbete omedelbart måste avbrytas. Utskottet tillstyrker motion
Fi38 (v) yrkande 4.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande stabiliseringsavtalet
att riksdagen med anledning av vad som anförts i
proposition 1990/91:150 bilaga I:1 i denna del och med bifall
till motion 1990/91:Fi38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
6. AP-fonderna (mom.3)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c) och Knut
Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56
börjar med "Utskottet vill" och på s. 58 slutar med "av
utskottet" bort ha följande lydelse:
Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste
därför avskaffas. Avvecklingen bör ske enligt den plan de
borgerliga partierna upprättat.
Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar
främst användas för att stimulera det frivilliga individuella
sparandet i svensk ekonomi. En omvandling bör ske av fondernas
tillgångar från kollektivt till individuellt ägande. Den
enskilda äganderätten är en förutsättning för marknadsekonomin.
Den utgör en viktig drivkraft för den ekonomiska tillväxten som
i sin tur möjliggör ökad välfärd.
Fondmedlen bör även på annat sätt användas för att stimulera
tillväxten och sparandet i svensk ekonomi. Medel bör avsättas
för att främja forskning vid främst universitet och högskolor
inom områden som bidrar till en hållbar tillväxt.
Genom att fondtillgångarna i första hand används för att
stimulera individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg
i riktning mot ett breddat enskilt ägande i näringslivet.
Förslag har framförts om en fortsatt utbyggnad av AP-fonden
genom att tillåta att hundratals miljarder används för att köpa
aktier i svenskt näringsliv. Det skulle sannolikt innebära
dödsstöten för enskilt direktägande i svenska börsnoterade
företag. Utskottet avvisar sådana förslag.
Som framhålls i motionerna Fi36 (m, fp) yrkande 3 och Fi37 (c)
yrkande 7 bör riksdagen därför ge regeringen till känna att
riksdagen med bestämdhet avvisar förslag om en fortsatt
fonduppbyggnad av detta slag. Motion Fi38 (v) yrkande 9 avstyrks
av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande AP-fonderna
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi36 yrkande
3 och 1990/91:Fi37 yrkande 7 samt med avslag på motion
1990/91:Fi38 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om avveckling av löntagarfonderna och stopp
för AP-fondens aktieköp,
7. AP-fonderna (mom.3)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som
börjar med "Utskottet har" och slutar med "av utskottet" bort ha
följande lydelse:
Det måste också konstateras att löntagarfonderna inte har
blivit det offensiva redskap som förutskickades i fonddebattens
början. Fonderna har inte heller svarat mot de syften som angavs
för deras verksamhet när riksdagen år 1983 band sig för en
utslätad fondreform. Enligt utskottets mening krävs det nu en ny
industripolitik och en ny politik för
infrastrukturinvesteringar. Här skall AP-fonden och
löntagarfonderna ha en central roll. Med dessa fonder som grund
kan regeringen skapa en investeringspolitik som motverkar
marknadskrafterna och garanterar framtidsinvesteringar i Sverige
utifrån regionala och samhällsekonomiska utgångspunkter.
Fonderna måste vidareutvecklas och användas som ett instrument
för att förverkliga den ekonomiska demokratin.
Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi38 yrkande 9 om
AP-fonderna, investeringar och ekonomisk demokrati bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande AP-fonderna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande 9
samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi36 yrkande 3 och
1990/91:Fi37 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
8. Statsskuldspolitiken (mom.4)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Som utskottet" och på s. 59 slutar med "Fi45 (m)
yrkande 1" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi45 (m)
att det övergripande målet för riksgäldskontoret och
statsskuldspolitiken bör vara att minimera kostnaderna för
statens upplåning. Av detta följer att det inte kan vara
riksgäldskontorets uppgift att genom avsteg från detta mål
stimulera hushållens sparande. Som framgick av
budgetpropositionen har riksgäldskontorets upplåning hos
hushållen i form av allemanssparande och sparobligationer blivit
relativt kostsam för staten. Utskottet anser därför att någon
direktupplåning hos hushållen inte bör ske. Hushållens bidrag
till statsupplåningen bör i stället lämnas i andra former, t.ex.
via avkastningsfonder som administreras av kreditinstitut.
Därigenom skulle det bli möjligt att genomföra rationaliseringar
och besparingar inom riksgäldskontoret.
Utskottet anser att den statliga s.k. utlandslånenormen skall
ligga fast. Det innebär att staten inte skall nettolåna i
utländsk valuta för att finansiera budgetunderskott eller för
att förvalta statsskulden. Utskottet delar emellertid inte
uppfattningen att riksgäldskontoret, inte ens i tider av växande
bytesbalansunderskott, skall vara förpliktat att amortera ned
utlandsskulden vid ett valutainflöde orsakat av en hög
räntenivå. Konsekvensen av detta blir väsentligt högre
upplåningskostnader. Riksgäldskontoret anger att
upplåningskostnaderna genom tillämpningen av utlandslånenormen
blev sammanlagt ca 2 miljarder kronor högre under budgetåren
1986/87--1989/90 än om ingen amortering hade skett på
valutaskulden under dessa år. Riksgäldskontoret bör därför
enligt utskottets mening inte genomföra uppköp av obligationer i
utländsk valuta utöver planmässiga amorteringar.
Utskottet tillstyrker med det anförda de riktlinjer för
statsskuldspolitiken som föreslås i motion Fi45 (m) yrkande 1,
vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande statsskuldspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi45 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
riktlinjer för statsskuldspolitiken,
9. Bemyndigande för den statliga upplåningen (mom.5)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "Utskottet har" och på s. 60 slutar med "statlig
upplåning" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är
egendomligt att riksdagen i utövandet av den svenska
finansmakten inte anger någon gräns för den upplåning som
regeringen bemyndigas att ikläda staten. Som framgår av motionen
skiljer sig Sverige i detta avseende från ett stort antal länder
där parlamenten beslutar hur mycket staten får låna under en
viss tidsperiod eller hur stor statsskulden högst får vara. Det
skulle, som framhålls i motionen, öka de folkvaldas
kontrollmöjligheter om ett sådant bemyndigande gavs och sedan
inte fick överskridas utan att ett nytt beslut fattades.
Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att
riksdagens årliga lånebemyndigande bör vara försett med en
beloppsgräns.
I likhet med vad som föreslås i motion Fi45 yrkande 3 anser
utskottet att regeringen för budgetåret 1991/92 bör bemyndigas
att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning
intill ett belopp av netto 25 miljarder kronor.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande bemyndigande för den statliga upplåningen
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150 bilaga
I:1 mom.9 och med bifall till motion 1990/91:Fi45 yrkande 3
bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån
enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning intill ett belopp
av netto 25000000000kr.,
10. Penning- och valutapolitiken (mom.6)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med "Utskottet har" och på s. 62 slutar med "miljarder
kronor" bort ha följande lydelse:
Det är utskottets uppfattning att tyngdpunkten i
stabiliseringspolitiken bör läggas på penningpolitiken.
Möjligheterna till finjusteringar av efterfrågeläget genom en
aktiv finanspolitik är som framhålls i den gemensamma motionen
från moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna starkt
begränsade. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt
snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket är en fördel. Inom
de ramar som sätts av kravet att försvara den fasta växelkursen
bör det därför åvila penningpolitiken att genom
marknadsoperationer påverka räntenivå och likviditet så att
arbetslöshet och inflation hålls nere.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna Fi45
(m) och Fi55 (fp) att ett allvarligt problem i den nuvarande
ekonomiska situationen är att det pågående valutautflödet
genomgående har långsiktig karaktär. Det beror främst på
utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier. Detta
utflöde finansieras huvudsakligen genom en kortfristig upplåning
som upprätthålls genom en allt högre räntedifferens mellan
Sverige och utlandet. Ett högt ränteläge leder till fallande
investeringar och en stagnerande industrisektor, vilket
ytterligare skulle förstärka obalanserna mot omvärlden.
Utskottet anser därför att en kraftig omläggning av den
ekonomiska politiken är nödvändig.
Vid sidan av en omläggning av den ekonomiska politiken är det
angeläget att vidta vissa institutionella förändringar i syfte
att öka effektiviteten i arbetet för att försvara kronans inre
och yttre värde. En betydelsefull sådan förändring är att stärka
riksbankens oberoende i förhållande till regering och riksdag.
Utskottet beklagar att företrädare för riksdagen inte beretts
plats i den utredning som regeringen tillsatt om riksbankens
ställning, som skall överväga förändringar i regelverket för ett
riksdagens eget organ. Detta försämrar enligt utskottets mening
möjligheterna att få fram ett väl avvägt förslag som kan vinna
erforderlig politisk majoritet i riksdagen.
En viktig förutsättning för att en politik inriktad på
inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas
som trovärdig. Ytterst handlar det om tilltron till vår fasta
växelkurs. Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast.
Utskottet välkomnar mot denna bakgrund riksbankens beslut att
sent omsider knyta den svenska kronan till EG-valutan ecu. Detta
beslut måste nu följas upp med en kraftig omläggning av den
ekonomiska politiken innebärande sänkt skattetryck och minskade
offentliga utgifter.
Vad utskottet anfört om penning- och valutapolitiken bör
riksdagen med anledning av motionerna Fi45 yrkande 2 och Fi55
som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige till
känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande penning- och valutapolitiken
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi45
yrkande 2 och 1990/91:Fi55 som sin mening ger regeringen och
fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,
11. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 64 som
börjar med "Det i motion" och slutar med "ytterligare åtgärd"
bort ha följande lydelse:
Investeringsskatten har haft det dubbla syftet att dämpa
överhettningen på byggmarknaden och att vidga utrymmet för
produktion av nya bostäder. För att denna utjämnande effekt
skall förstärkas har riksdagen tidigare slagit fast att
regeringen skall återkomma med ett förslag om hur intäkterna
från avgiften senare skall återföras till regionen för
produktion av bl.a. bostäder.
Investeringsskatten avskaffas nu eftersom man vill stimulera
byggmarknaden och öka sysselsättningen. I samma syfte bör det
därför ankomma på regeringen att skyndsamt vidta åtgärder som
leder till att de medel som flutit in från skatten nu återförs
till regionen för att främja miljöförbättringar i boendet,
kollektivtrafik och skolor.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder ett
förslag av denna innebörd i motion Sk434 (c).
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande investeringsskatt för vissa
byggnadsarbeten
a) att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150
bilaga I:4 mom. 1 och motion 1990/91:Sk434 samt med avslag på
motion 1990/91:Fi48 yrkandena 3 och 4 antar av utskottet i
bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen
(1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten samt
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
att investeringsskattemedel skall återföras till regionen,
b) att riksdagen lämnar motionerna 1990/91:Sk317 yrkande 4
och 1990/91:Sk431 utan vidare åtgärd,
12. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63
börjar med "Finansutskottet anser" och på s. 64 slutar med
"avslås av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening är det fel att nu helt slopa
investeringsskatten på byggande av kontors- och butikslokaler i
Storstockholmsområdet. Även i ett försämrat konjunkturläge är
det viktigt att långsiktigt motverka en expansion av
Stockholmsområdet. De åtgärder som begränsar denna expansion bör
därför behållas. Särskilt viktigt är det att begränsa byggande
av större kontorskomplex, stormarknader och liknande i
Stockholmsområdets centrala delar.
Den nuvarande investeringsskatten bör med hänsyn härtill vara
kvar under resten av år 1991. Därefter bör den avlösas av en
skatt som framför allt berör större kontorsfastigheter,
stormarknader och liknande byggnader i Stockholmsområdets
centrala delar och i det s.k. Arlandastråket.
Däremot bör mindre etableringar i andra delar av
Stockholmsområdet, t.ex. på Södertörn och i de nordöstra delarna
av regionen, inte drabbas av skatten. Regeringen bör därför
återkomma med förslag om en sådan förlängning av
investeringsskatten.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi48 (mp) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande investeringsskatt för vissa
byggnadsarbeten
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi48 yrkandena 3
och 4 samt med avslag på i proposition 1990/91:150 bilaga I:4
mom. 1 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1989:471)
om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten samt motionerna
1990/91:Sk317 yrkande 4, 1990/91:Sk431 och 1990/91:Sk434 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en
fortsatt tillämpning av investeringsskatten,
13. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom.8)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "och Fi40
(m)" bort ha följande lydelse:
Utskottets grundläggande inställning är att skattepolitiken
målmedvetet bör inriktas på att sänka skattetrycket ned mot den
nivå som gäller för andra likartade länder i Västeuropa. En
successiv sänkning av mervärdeskatten på alla varor och tjänster
bör ingå som ett väsentligt led i denna politik.
Mervärdeskatten höjdes 1983 till 23,46 % räknat som pålägg.
Redan denna nivå, som socialdemokraterna med hjälp av dåvarande
vänsterpartiet kommunisterna drev igenom strax efter sitt
regeringsövertagande, är enligt utskottets mening alltför hög.
Förra året höjde socialdemokraterna återigen mervärdeskatten
till den ännu högre nivån 25 %, sannolikt den högsta i världen.
Höjningen är trots allt tillfällig och skatten kommer därför
automatiskt att återgå till den tidigare nivån den 1 januari
1992.
Den senaste höjningen motiverades med att ekonomin var
överhettad. Moderata samlingspartiet motsatte sig höjningen
redan då den genomfördes och har därefter i motioner yrkat på en
snar återgång till den tidigare nivån. Dessa motioner har
emellertid avslagits av riksdagsmajoriteten.
Som moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi49 har
konjunkturutsikterna ändrats markant sedan riksdagen tog
beslutet om den tillfälliga höjningen. Överhettningen kan
således inte längre åberopas som ett argument för att fortsätta
att behålla den högre nivån. Utskottet biträder med hänsyn
härtill förslaget i motion Fi49 (m) att redan den 1 september
1991 återgå till den tidigare nivån, 23,46 %.
Utskottet stöder dessutom moderata samlingspartiets krav på en
reducering av mervärdeskatten på typiska turistverksamheter. Hit
hör hotell- och restaurangverksamhet samt persontransporter
inkl. liftverksamhet. Turistbranschen är känslig för konkurrens
från andra länder och har fått vidkännas en kraftig nedgång till
följd av de ökade skattepålagor som höjningen av mervärdeskatten
medfört för dess del. Mervärdeskatteuttaget i Sverige för
serverings-, hotell och resetjänster ligger långt över europeisk
nivå. Mervärdeskatten på turism bör den 1 juli 1991 sänkas till
den nivå som gällde före den 1 januari 1990, dvs. till 12,87%
i pålägg.
Utskottet avvisar däremot tanken på att sänka mervärdeskatten
på mat, samtidigt som mervärdeskatten på övriga varor och
tjänster höjs för att ge motsvarande skatteintäkter. En
grundläggande invändning mot en sådan politik är att den inte
leder till ett sänkt skatteuttag. Det är först när en sänkning
av mervärdeskatteuttaget inte åtföljs av andra skattehöjningar
som hushållen totalt sett kommer att kunna disponera över en
större del av sina egna inkomster. Utskottet vill dessutom
framhålla att slopad eller sänkt mervärdeskatt på mat skulle
innebära ökade svårigheter att anpassa den generella
skattesatsen till EG-nivå.
Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna Fi49 (m) och
Fi40 (m) yrkandena 1 och 2. Därigenom får även motion Fi39 (mp)
yrkandena 5 och 6 anses delvis tillgodosedd. Motionerna Fi62
(c), Fi38 (v) och Fi47 (mp) i aktuella delar avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi40 och
1990/91:Fi49 yrkande 1 samt med anledning av motion 1990/91:Fi39
yrkandena 5 och 6 och med avslag på motionerna 1990/91:Fi38
yrkande 8, 1990/91:Fi47 och 1990/91:Fi62 yrkandena 2--6 hos
regeringen begär förslag om en sänkning av mervärdeskatten på
turism till 12,87% den 1 juli 1991 och i övrigt till 23,46%
den 1 september 1991,
14. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom. 8)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "och Fi40
(m)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör ett beslut nu fattas om sänkt
moms på nödvändig konsumtion, såsom mat och boende. Utskottets
uppfattning grundar sig bland annat på fördelningspolitiska
skäl. Inget annat land har så hög skatt på nödvändig konsumtion
som Sverige. Detta drabbar särskilt bl.a. låginkomsttagare,
barnfamiljer och pensionärer, dvs. de grupper som måste använda
en stor andel av sin disponibla inkomst till just nödvändig
konsumtion.
En sänkt matmoms innebär också att inflationstrycket minskar.
Åtgärden ligger vidare i linje med de harmoniseringssträvanden
som pågår gentemot EG, där en på detta sätt differentierad moms
är det normala. De invändningar om tekniska och administrativa
hinder som har riktats mot en sådan differentiering är enligt
utskottets mening grovt överdrivna. Handeln har klargjort att en
differentiering av momssatserna går att hantera.
Utskottet är av den uppfattningen att en skattelättnad bör
omfatta samtliga livsmedel. Skatten bör för denna varugrupp
sänkas och i fortsättningen utgå med ett pålägg på 13,64%.
Den tillfälliga höjningen av momsen som är tänkt att bortfalla
den 1 januari 1992 gör att det nu är rätt tillfälle att, utan
att höja momsen generellt, åstadkomma en sänkt moms på maten.
För att finansiera bortfallet föreslår utskottet alltså att den
nuvarande skattesatsen med ett pålägg på 25% behålls tills
vidare även efter nästa årsskifte. Vidare bör, i enlighet med
vad centerpartiet föreslår i motion Fi62, den särskilda
varuskatten på sötsaker m.m. kvarstå efter den 1 januari 1993
men med en förhöjd skattesats samt en bredare bas för skatten.
Skatten bör dock inte omfatta kemisk-tekniska preparat.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet de i motion
Fi62 (c) yrkandena 2--6 framlagda förslagen. Härigenom
tillgodoses även motion Fi38 (v) yrkande 8 och motion Fi47 (mp)
yrkandena 1--4 i väsentliga delar.
Enligt utskottets mening strider mervärdebeskattningen av
kollektivtrafiken mot såväl fastlagda energi- och miljömål som
mot samhällets trafikpolitiska mål. Att även skidliftsverksamhet
belagts med full moms har drabbat turistnäringen. Utskottet
anser med hänsyn härtill att inrikes personbefordran bör
undantas från mervärdeskatteplikt i enlighet med förslag i
motionerna Fi40 (m) yrkande 2 och Fi39 (mp) yrkande 6. Vad
utskottet anfört på denna punkt bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
Den skärpta mervärdebeskattningen av hotell- och
restaurangverksamhet har givit svensk turistnäring ett försämrat
konkurrensläge. Som framhålls i motion Fi62 (c) bör därför
mervärdeskatten på hotell- och restaurangtjänster sänkas till
samma nivå som livsmedel.
Sammanfattningsvis innebär utskottets förslag att man inför
två mervärdeskattesatser -- en ordinarie skattesats och en
reducerad skattesats, och därutöver "nollmoms". "Nollmomsen"
skall omfatta persontransporter, och den reducerade momsen tas
ut för livsmedel, byggande, boendetjänster samt hotell- och
restaurangverksamhet. Den ordinarie momsen träffar övriga varor
och tjänster. En på detta sätt utformad mervärdeskatt innebär
att skatteuttaget anpassas till de fördelningspolitiska
ambitionerna, vilket är mera rationellt än att i efterhand
försöka rätta till felaktigheter genom höjda bidrag. En sänkning
av momsen på nödvändig konsumtion utgör vidare med hänsyn till
det allmänna ekonomiska läget en viktig stabiliserande faktor på
lönerörelsen och därmed på möjligheterna att hålla nere
kostnadsutvecklingen.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi62 yrkandena
2--6 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 8,
1990/91:Fi39 yrkandena 5 och 6, 1990/91:Fi40, 1990/91:Fi47
yrkandena 1--4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi49 yrkande 1
dels antar följande i motion 1990/91:Fi62 framlagda
förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt
och lag om upphävande av lagen (1990:591) om upphävande av lagen
(1941:251) om särskild varuskatt,
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrivs att 13§ lagen (1968:430) om
mervärdeskatt skall ha följande lydelse:
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
13 §
Skatten utgår med 23,46 Skatten utgår med 25
procent av procent av
beskattningsvärdet. beskattningsvärdet. Skatten
utgår dock med 13,64
procent av
beskattningsvärdet
beträffande livsmedel och
livsmedelstillsatser enligt
livsmedelslagen (1971:511) med
undantag för dels
dryckesvaror som omfattas av
lagen (1977:306) om
dryckesskatt, dels varor som
omfattas av lagen (1961:394)
om tobaksskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1990:591) om upphävande av lagen
(1941:251) om särskild varuskatt
Härigenom föreskrivs att lagen (1990:591) om upphävande av
lagen (1941:251) om särskild varuskatt skall upphöra att gälla
vid utgången av juni 1991.
Denna lag träder i kraft den 20 juni 1991.
dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i
lagen (1941:251) om särskild varuskatt att kemisk-tekniska
preparat undantas från beskattningsunderlaget samtidigt som
detta i övrigt breddas i enlighet med vad utskottet anfört,
dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i
lagen (1968:430) om mervärdeskatt och andra författningar att
beskattningen av inrikes personbefordran och hotell- och
serveringstjänster sker i enlighet med vad utskottet anfört,
15. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom. 8)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "Fi40 (m)"
bort ha följande lydelse:
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Riksdagen
beslöt våren 1990 om ett antal åtgärder för att stabilisera
ekonomin. Bakom detta beslut stod folkpartiet liberalerna och
socialdemokraterna. Åtgärderna inkluderade införande av
obligatorisk sjuklön med motsvarande sänkning av
arbetsgivaravgifterna, höjning av den s.k. egenavgiften i
arbetslöshetsförsäkringen, samordning av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen, uppskjutande av en föreslagen
förlängning av föräldraförsäkringen och semestern,
senareläggning av en planerad barnbidragshöjning med ett år samt
en tillfällig höjning av mervärdeskatten. Sålunda höjdes momsen
under perioden 1 juli 1990 t.o.m. 31 december 1991 från 19%
till 20% av priset inkl. skatt. Detta motsvarar en höjning
från 23,46% till 25% räknat som pålägg på varans pris exkl.
skatt. Beslutet formulerades så att mervärdeskatten automatiskt
återgår till den lägre nivån fr.o.m. den 1 januari 1992.
Utskottet konstaterar sålunda att något initiativ eller beslut
från riksdagens sida inte krävs för att genomföra den aktuella
sänkningen av momsen. Detta beslut är redan fattat.
Utskottet vill vidare erinra om den beslutade skattereformen.
En av de grundläggande principerna i denna är en enhetlig och
likformig mervärdeskatt.
Riksdagen beslutade om skattereformen i juni 1990. Därefter
har vid ett flertal tillfällen frågan huruvida mervärdeskatten
skall vara generell eller differentierad prövats av riksdagen i
anslutning till motionskrav. Motionskraven har avvisats med
hänvisning till principerna i skattereformen. Det senaste
tillfället detta skedde var i mars/april 1991.
Utskottsmajoriteten, inkl. socialdemokraterna, anförde bl.a.:
Principerna om en enhetlig beskattning av olika slag av
konsumtion innebär bl.a. att utskottet vidhållit sin uppfattning
att man inte bör slopa eller differentiera momsen på livsmedel.
Därefter har socialdemokraterna gjort en helomvändning.
Utskottet delar folkpartiet liberalernas uppfattning att det är
djupt beklagligt att viktiga principbeslut på detta sätt
överges.
I debatten har främst fördelningspolitiska skäl anförts som
skäl för en sänkt moms på mat och höjd moms på andra varor och
tjänster. Utskottet vill emellertid erinra om att flera studier,
inkl. tre parlamentariska utredningar, konstaterat att en sådan
omfördelning av momsen inte är ett effektivt
fördelningspolitiskt instrument. Den enda större
omfördelningseffekt som har kunnat påvisas är en omfördelning
till förmån för livsmedelsproducenter på övriga producenters
bekostnad.
Ett annat argument som anförts är att en omfördelning av
momsen skulle ge större positiv effekt på prisutvecklingen än en
generell sänkning. Utskottet vill starkt ifrågasätta detta.
Avgörande för om en momssänkning slår igenom på priserna är
konkurrensen på marknaden. På en pressad marknad med väl
fungerande konkurrens kan producenterna inte hålla uppe
priserna.
Utskottet vill också påpeka att en omfördelning av
mervärdeskatten med sänkt moms på mat och höjd moms på andra
varor och tjänster riskerar att försvåra den anpassning av
mervärdeskatten till EG som är både nödvändig och önskvärd. Få
hushåll torde åka över gränsen för inköp av sin dagliga
konsumtion. Däremot är det mycket sannolikt att inköp av
konsumtionskapitalvaror eller s.k. sällanköpsvaror, t.ex.
dammsugare, diskmaskiner och båtar, skulle ske i länder med
lägre moms. Från den utgångspunkten är det således minst
angeläget att sänka momsen just på mat särskilt om detta skulle
kombineras med en höjning av momsen på andra varor och tjänster.
Utskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen bör avslå
kraven på en omfördelning av mervärdeskatten. I detta avseende
är utskottet således av samma uppfattning som motionärerna i
motion Fi49 (m). I den motionen föreslås emellertid att den
allmänna momssänkningen tidigareläggs till den 1 september 1991,
vilket utskottet inte anser lämpligt mot bakgrund av det
ekonomiska läget.
Det redan fattade beslutet om sänkt moms på alla varor och
tjänster från den 1 januari 1992 bör således ligga fast.
Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi38 yrkande 8,
Fi39 (mp) yrkande 5 och 6, Fi40 (m), Fi47 (mp) yrkandena 1--4,
Fi49 (m) yrkande 1 och Fi62 (c) yrkandena 2--6.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 8,
1990/91:Fi39 yrkandena 5 och 6, 1990/91:Fi40, 1990/91:Fi47
yrkandena 1--4, 1990/91:Fi49 yrkande 1 och 1990/91:Fi62
yrkandena 2--6,
16. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom. 8)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "och Fi40
(m)" bort ha följande lydelse:
Under mer än två decennier har vänsterpartiet drivit krav på
slopad eller sänkt matmoms. I motion Fi38 upprepar
vänsterpartiet sitt krav och begär att momsen på mat reduceras
från 25 % till 15 % den 1 januari 1992. Åtgärden skall
finansieras genom att den tillfälliga mervärdeskattehöjningen
inte avvecklas den 1 januari 1992.
Enligt utskottets mening talar starka fördelningspolitiska
skäl för en sådan åtgärd. Barnfamiljer och låginkomsttagare
använder en stor andel av sina inkomster till mat, och för dessa
blir matmomsen särskilt betungande. Detta förhållande visar
också beräkningar gjorda inom Kommittén för indirekta skatter,
KIS. Utredningen konstaterade sålunda: "Beräkningarna av en
finansierad mervärdeskattesänkning på mat visar med avseende på
omfördelning mellan olika inkomstlägen på en omfördelning från
höginkomsttagare till låginkomsttagare."
Bland annat den höga momsen på mat har lett till att man i
Sverige lägger ner mycket pengar på mat, men att kvaliteten
eftersätts. Vi köper således väsentligt mindre av kött, frukt
och grönsaker än man gör i övriga länder i Europa. Priserna på
mat har också stigit väsentligt snabbare än konsumentprisindex.
En sänkt matmoms innebär dessutom att inflationstrycket
minskar. Den 1 januari 1992 skall den allmänna momsen sänkas med
ca 1,5 procentenheter. Teoretiskt sett skulle detta ge en
prissänkning på ca 1%. Det är dock föga troligt att en så
liten sänkning av momsen verkligen slår igenom i en allmän
prissänkning.
Om däremot momssänkningen koncentreras till maten kan
matmomspålägget sänkas med 10 procentenheter till 15 %. Detta är
en så kraftig sänkning att den också kommer att slå igenom på
matpriserna. Inflationen pressas då tillbaka.
Den sänkta matmomsen skall också kombineras med andra åtgärder
för att sänkningen fullt ut skall slå igenom på priserna. Det
gäller bl.a. förstärkt prisövervakning och åtgärder för att
främja konkurrensen inom livsmedelsindustrin.
Sammanfattningsvis biträder utskottet förslaget i motion Fi38
(v) att momsen på mat reduceras från 25 % till 15 %. Dessutom
bifaller utskottet yrkandena 3--5 i motion Fi62 (c), vilket
innebär att detta riksmöte kan besluta om sänkt matmoms och inte
behöver förlita sig på höstriksdagens ställningstagande.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motionerna
Fi38 (v) yrkande 8 och Fi62 (c) yrkandena 3--5. Härigenom
tillgodoses i betydande utsträckning även motion Fi62 (c)
yrkandena 2 och 6 samt motion Fi47 yrkandena 1--4.
I likhet med vad vänsterpartiet tidigare har krävt av bl.a.
energi- och miljöpolitiska skäl anser utskottet att all
kollektivtrafik bör undantas från mervärdeskatteplikt.
Regeringen bör återkomma med ett lagförslag om att
kollektivtrafiken helt befrias från mervärdeskatt. En snarlik
uppfattning kommer också till uttryck i motion Fi39 (mp) yrkande
6. Riksdagen bör med anledning av denna motion göra ett
uttalande härom. Motion Fi40 (m) yrkande 2 avstyrks.
Vad slutligen gäller serveringstjänster motiverar
ställningstagandet i fråga om momsen på mat att man gör en
motsvarande nedjustering av momsen på serveringstjänster. Det
bör ankomma på regeringen att utarbeta lagförslag av den
innebörden att även serveringstjänster omfattas av samma
mervärdeskatt som mat, dvs. 15 %. I så måtto biträds motionerna
Fi40 (m) yrkande 1 såvitt nu är i fråga och Fi39 (mp).
Vad i övrigt gäller turistnäringen anser utskottet att det är
viktigt att värna om turismen och att det inte kan uteslutas att
det kan behövas åtgärder av något slag för att hjälpa den
svenska turistnäringen ur nuvarande besvärliga situation. I
annat sammanhang har vänsterpartiet föreslagit inskränkningar i
företagens rätt att göra avdrag för kurs- och
konferensverksamhet utom landet. En sådan ordning tillämpas
t.ex. i Tyskland. Denna åtgärd skulle leda till positiva
effekter för den svenska hotell- och turistnäringen. Statens
industriverk, som har fått i uppdrag att följa utvecklingen, har
nyligen avlämnat en delrapport med vissa förslag, och denna
rapport kommer senare att följas av flera. Beredningen av dessa
förslag bör avvaktas innan ställning tas till eventuella
åtgärder på området. Någon åtgärd av riksdagen med anledning av
motion Fi40 (m) yrkande 1 såvitt nu är i fråga är inte
erforderlig utan motionen avstyrks i denna del.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och
serveringstjänster m.m.
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi38 yrkande
8 och 1990/91:Fi62 yrkandena 3--5 samt med anledning av
motionerna 1990/91:Fi39 yrkandena 5 och 6, 1990/91:Fi47
yrkandena 1--4 och 1990/91:Fi62 yrkandena 2 och 6 samt med
avslag på motionerna 1990/91:Fi40 och 1990/91:Fi49 yrkande 1
dels antar följande förslag till lag om ändring i lagen
(1968:430) om mervärdeskatt och lag om upphävande av lagen
(1990:591) om upphävande av lagen (1941:251) om särskild
varuskatt,
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt
Härigenom föreskrivs att 13§ lagen (1968:430) om
mervärdeskatt skall ha följande lydelse:
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
13§
Skatten utgår med 23,46 Skatten utgår med 25
procent av procent av
beskattningsvärdet. beskattningsvärdet. Skatten
utgår dock med 15,00
procent av
beskattningsvärdet
beträffande livsmedel och
livsmedelstillsatser enligt
livsmedelslagen (1971:511) med
undantag för dels
dryckesvaror som omfattas av
lagen (1977:306) om
dryckesskatt, dels varor som
omfattas av lagen (1961:394)
om tobaksskatt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.
Förslag till
Lag om upphävande av lagen (1990:591) om upphävande av lagen
(1941:251) om särskild varuskatt
Härigenom föreskrivs att lagen (1990:591) om upphävande av
lagen (1941:251) om särskild varuskatt skall upphöra att gälla
vid utgången av juni 1991.
Denna lag träder i kraft den 20 juni 1991.
dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i
lagen (1941:251) om särskild varuskatt att kemisk-tekniska
preparat undantas från beskattningsunderlaget samtidigt som
detta i övrigt breddas i enlighet med vad utskottet anfört,
dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring
i lagen (1968:430) om mervärdeskatt m.fl. författningar att från
den 1 januari 1992 kollektivtrafik helt undantas från
mervärdeskatt samt att mervärdeskatten för serveringstjänster
utgår med 15 % av beskattningsvärdet,
17. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som
börjar med "I några motioner" och slutar med "Fi62 (c) yrkande
1" bort ha följande lydelse:
Som anförts i motion Fi49 (m) bör en successiv sänkning av
mervärdeskatten vara ett led i den nödvändiga sänkningen av det
totala skattetrycket i Sverige. Skattetrycket måste begränsas
för att man skall få ökad frihet för medborgarna, bättre
samhällsekonomisk effektivitet och högre tillväxttakt. Det
kommer också att bli nödvändigt för Sverige att genomföra en
harmonisering av skattereglerna med vad som kommer att gälla
inom EG. Det gäller bl.a. mervärdeskatten, som successivt bör
sänkas från dagens 25 % till cirka 18--20 %. En sådan sänkning
kommer dessutom att bidra till att inflationstakten dämpas.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi49 (m) yrkande
2 och avstyrker motionerna Fi37 (c) yrkande 6 och Fi62 (c)
yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande mervärdeskattens nivå och utformning i
framtiden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi49 yrkande 2
och med avslag på motionerna 1990/91:Fi37 yrkande 6 och
1990/91:Fi62 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en successiv sänkning av
mervärdeskatten,
18. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som
börjar med "I några motioner" och slutar med "Fi62 (c) yrkande
1" bort ha följande lydelse:
De flesta länder i Västeuropa har redan i dag differentierad
mervärdeskatt med lägre skatt på bl.a. livsmedel. EG arbetar för
närvarande med att harmonisera mervärdeskatten mellan
medlemsländerna. Flera modeller för utformningen av reglerna har
diskuterats. Det torde dock vara klart att EG även i
fortsättningen kommer att ha ett system med differentierad moms
och lägre skattesats på nödvändig konsumtion såsom livsmedel.
Oavsett frågan om svenskt EG-medlemskap kommer den europeiska
integrationsprocessen med bl.a. en fri varuhandel att leda till
att Sverige måste nedbringa skillnader i mervärdeskatteuttag i
förhållande till de länder som omfattas av denna fria
varuhandel. Det innebär såväl differentierad moms som sänkt
generell skattesats.
Utskottet anser att denna harmonisering bör starta med
införande av differentierad moms med sänkt skatt på mat och
boende samt slopad moms på persontransporter. Turistmomsen måste
också sänkas bl.a. för att förbättra bytesbalansen och förbättra
möjligheten till arbetstillfällen i glesbygd.
Centern har under en följd av år drivit frågan om sänkt
matmoms. Bland annat i samband med Kommittén för indirekta
skatter (SOU 1989:35) har partiet reserverat sig för detta. I
januari i år lade partiet fram ett komplett lagförslag inklusive
förslag till finansiering. Enligt detta skall matmomsen sänkas
till ett pålägg på 13,64 % och finansiering ske bl.a. genom att
den generella momsen ligger kvar på 25 %.
Det är med tillfredsställelse utskottet nu konstaterar att
centerns principförslag om differentierad moms med sänkt skatt
på bl.a. mat nu stöds av flera partier i riksdagen. Utskottet
betonar att differentierad mervärdeskatt med lägre skatt på
nödvändig konsumtion som mat och boende framför allt har en
fördelningspolitisk grund. Genomförande av en sådan reform har
ökat i betydelse efter skatteomläggningen, vars finansiering
till dominerande del består av höjd och breddad mervärdeskatt
som drabbar låginkomsttagare hårdast. Orsaken till detta är att
låginkomsttagare utnyttjar en större andel av den disponibla
inkomsten till nödvändig konsumtion än vad höginkomsttagare gör.
Genom en differentierad mervärdeskatt med sänkt skatt på sådan
konsumtion åstadkoms därmed goda fördelningspolitiska effekter.
Utskottet instämmer vidare i centerpartiets värdering att
rättvis fördelning är ett grundläggande samhällsmål. Det innebär
bl.a. att utskottet, liksom centern, förordar att skatt tas ut
efter bärkraft. Denna princip måste enligt utskottet noga
beaktas när det gäller frågan om mervärdeskattens framtida nivå
och utformning.
Utskottet biträder med det anförda motionerna Fi37 (c) yrkande
6 och Fi62 (c) yrkande 1. Motion Fi49 yrkande 2 avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande mervärdeskattens nivå och utformning i
framtiden
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi37 yrkande
6 och 1990/91:Fi62 yrkande 1 och med avslag på motion
1990/91:Fi49 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om en harmonisering av det svenska
mervärdeskattesystemet till EGs differentierade
kategoriindelning,
19. Arbetsskadeförsäkringen (mom.10)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som
börjar med "Finansutskottet anser" och slutar med "Fi38
yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet anser i likhet med motionärerna i motion
Fi38 (v) yrkande 2 att några försämringar inte skall genomföras
i arbetsskadeförsäkringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande arbetsskadeförsäkringen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
att inga försämringar skall genomföras i
arbetsskadeförsäkringen,
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser att den del av
utskottets yttrande på s. 67 som börjar med "Finansutskottet
anser" och slutar med "Fi38 yrkande 2" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet anser att arbetsskadeförsäkringen måste
samordnas med sjukförsäkringen. För att fullgod ersättning skall
utgå vid arbetsskada/olycksfall bör därutöver en obligatorisk
privat ansvarsförsäkring införas för arbetsgivarna varvid
avgiftsuttaget skall stå i relation till det förväntade
skadeutfallet. En på detta sätt reformerad arbetsskadeförsäkring
skulle ge fördelar för såväl den enskilde arbetstagaren som för
samhället genom en bättre arbetsmiljö och därmed minskad
frånvaro och minskade arbetsskador.
Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi 38 (v)
yrkande2.
21. Konkurrenslagstiftning (mom. 11)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som
börjar med "Konkurrenskommittén avser" och slutar med "yrkande
4" bort ha följande lydelse:
Som framhålls i motion Fi39 (mp) förutsätter fungerande
marknader konkurrens på lika villkor. Inom många områden är
konkurrensen mycket dålig. Det är exempelvis uppenbart att
prisstegringarna för delar av livsmedelssortimentet stigit
betydligt snabbare än för hela livsmedelsområdet. Det är främst
de varor som faller inom bondekooperationen och vilka har
varit inom regleringssystemet som har stigit snabbast i pris.
Bondekooperationen har i många fall praktiskt taget
monopolställning på viktiga delar av livsmedelsproduktionen. Den
bristande konkurrensen har lett till en stark koncentration inom
förädlingsindustrin till ett fåtal produktionsställen. Det har
därför uppstått en situation som leder till ett omfattande och
resursslösande transportarbete som strider mot det som måste
vara ett grundläggande mål, nämligen att minska resursslöseriet.
Koncentrationen inom dagligvaruhandeln är mycket stor. Tre
företagsgrupper står för 86% av försäljningen. Det finns
säkert få länder där man skulle acceptera en sådan
maktkoncentration över människors vardag som i Sverige.
Byggvarubranschen är ännu ett område som kännetecknas av
koncentration och stela konkurrensförhållanden.
Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att viktiga delar av
vårt vardagsliv styrs av ett fåtal stora ägargrupper utan
tillräcklig konkurrens. Det driver upp kostnaderna för
medborgarna, och inom näringarna finns små incitament till att
ordna tillverkningsförhållanden och distribution på ett
resurssnålt sätt.
Enligt utskottets mening finns det all anledning att
regeringen snarast kommer med förslag som kan förändra och
förbättra konkurrensförhållandena i ovan nämnda och andra
branscher. Konkurrenslagstiftningen måste förbättras.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi39 (mp) yrkande
4.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande konkurrenslagstiftning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi39 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
en förbättrad konkurrenslagstiftning,
22. Turistnäringen (mom.12)
Under förutsättning av bifall till utskottets förslag under
mom. 8
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Carl Frick
(mp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 68 som
börjar med "I likhet med" och slutar med "motion Fi46 (s)" bort
ha följande lydelse:
SINDs utredningsresultat liksom andra studier avseende
turistnäringen visar att tidigare framförda farhågor om
branschens utveckling måste tas på allvar. Turistnäringen verkar
i internationell konkurrens, och skatter och andra kostnader är
betydligt lägre i andra länder. Utskottet ser med oro på denna
utveckling och vill understryka det angelägna i att åtgärder
vidtas för att komma till rätta med problemen. I detta syfte bör
regeringen återkomma till riksdagen med förslag till sänkt
mervärdeskatt för turistnäringen.
Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi46 (s) bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande turistnäringen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi46 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om förslag
till sänkt mervärdeskatt för turistnäringen,
23. Entreprenörskap (mom. 13)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser:
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68
börjar med "Näringsutskottet och" och på s. 69 slutar med
"motion Fi66 (c)" bort ha följande lydelse:
Entreprenörskapet är grunden för ett levande näringsliv. När
entreprenörens villkor är goda ökar mångfalden och
flexibiliteten i både privat och offentlig verksamhet. Generellt
finns det emellertid fog för påståendet att entreprenörskap och
nytänkande inte premieras i dag, vare sig i offentliga sektorn
eller i näringslivet. Skälen för detta kan vara antingen
närvaron av skadliga eller frånvaron av nödvändiga regler. I
näringslivet förhindras fri konkurrens genom regler som gäller
t.ex. livsmedelssektorn och byggsektorn. Frånvaron av en rimlig
och effektiv konkurrenslagstiftning framstår som en brist. Den
offentliga sektorn utmärks inte heller av konkurrens. Gällande
lagar och regelverk måste ses över.
Skattesystemets utformning är av avgörande betydelse för att
skapa goda förutsättningar för entreprenörer. Som utskottet ser
det är, som också framhålls i motion Fi66 (c),
beskattningsreglerna för närvarande utformade så att de hämmar
möjligheterna att med billigt eget kapital utveckla och förnya
ett företag. I stället avskattas de små företagen sitt arbetande
kapital. Det är därför nödvändigt att slopa beskattningen av det
arbetande kapitalet och överväga den teknik som kallas särskild
redovisningsmetod. Dessutom bör arvs- och gåvoskattereglerna
ändras så att företag kan ärvas eller tas över av personer med
förståelse för den bedrivna verksamheten.
Vad utskottet här anfört om förändringar av lagar och
regelverk i skattesystemet för att skapa bättre förutsättningar
för entreprenörer bör av riksdagen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande entreprenörskap
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi66 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
24. Entreprenörskap (mom. 13)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 68
börjar med "Näringsutskottet och" och på s. 69 slutar med
"motion Fi66 (c)" bort ha följande lydelse:
Entreprenörskapet är grunden för ett levande näringsliv. När
entreprenörens villkor är goda ökar mångfalden och
flexibiliteten i både privat och offentlig verksamhet. Generellt
finns det emellertid fog för påståendet att entreprenörskap och
nytänkande inte premieras i dag, vare sig i offentliga sektorn
eller i näringslivet. Skälen för detta kan vara antingen
närvaron av skadliga eller frånvaron av nödvändiga regler. I
näringslivet förhindras fri konkurrens genom regler som gäller
t.ex. livsmedelssektorn och byggsektorn. Därtill förhindras
konkurrensen genom en obegränsad fusionsiver på grund av
frånvaron av en rimlig och effektiv konkurrenslagstiftning. Den
offentliga sektorn har tidigare inte varit utsatt för någon
speciellt omfattande konkurrens. De skyddande reglerna har
därmed hämmat en god utveckling och också bidragit till en form
av "fusionsiver" även inom denna sektor. Gällande lagar och
regelverk måste därför ses över.
Skattesystemets utformning är av avgörande betydelse för att
skapa goda förutsättningar för entreprenörer. Som utskottet ser
det är, som också framhålls i motion Fi66 (c),
beskattningsreglerna för närvarande utformade så att de hämmar
möjligheterna att med billigt eget kapital utveckla och förnya
ett företag. I stället avskattas de små företagen sitt arbetande
kapital. Det är därför nödvändigt att slopa beskattningen av det
arbetande kapitalet och införa den teknik som kallas särskild
redovisningsmetod. För att möjliggöra en god tillgång till
kapital vid nystartandet av företag behövs vidare både
kvittningsmöjligheter under de första fem åren, då nya företag
erfarenhetsmässigt blivit mera självgående, och möjligheter till
skattefritt sparande för nyetablering. Dessutom bör arvs- och
gåvoskattereglerna ändras så att företag kan ärvas eller tas
över av personer med förståelse för den bedrivna verksamheten.
Vad utskottet här anfört om förändringar av lagar och
regelverk i skattesystemet för att skapa bättre förutsättningar
för entreprenörer bör av riksdagen ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande entreprenörskap
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi66 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
25. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.14)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69
börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 75 slutar med
"reviderade finansplanen" bort ha följande lydelse:
Principer för budgetpolitiken
I motionerna Fi36 (m, fp) och Fi37 (c) föreslås allmänna
riktlinjer för budgetregleringen.
Motion Fi36 (m, fp) innehåller inte något konkret
budgetalternativ för kommande år eftersom partierna tidigare i
partimotioner och reservationer lagt fram sina alternativ till
regeringens budgetproposition. Förslagen i dessa alternativ har
emellertid avslagits av riksdagens majoritet, varför partierna
inte finner det meningsfullt att upprepa dem.
Motion Fi37 (c) följer dock upp partiets tidigare i samband
med budgetpropositionen redovisade alternativ till regeringens
budget och partiets under tiden därefter framlagda förslag med
budgetkonsekvenser. I motion Fi37 läggs därmed fram
centerpartiets alternativ till slutlig reglering av
statsbudgeten för budgetåret 1991/92.
Från att regeringen så sent som i samband med
budgetpropositionen redovisat en bedömning om ett svagt positivt
budgetsaldo nästa budgetår, redovisas nu ett beräknat underskott
på över 10 miljarder kronor. Innevarande budgetår väntas
underskottet bli närmare 20 miljarder kronor.
Utvecklingen har kunnat följas i löpande rapporter från
riksrevisionsverket. Enligt utskottet borde regeringen ha
förutsett utvecklingen tidigare och föreslagit motåtgärder.
Tvärtom släpper man nu i väg saldot mot stora underskott.
Ser man till den underliggande budgetutvecklingen blir
budgetunderskottet ännu större -- enligt regeringens bedömningar
nära 26 miljarder kronor nästa budgetår. I stället för att lägga
fram förslag till permanenta budgetförstärkningar har regeringen
gått in med stora engångsförstärkningar, bl.a. genom
indragningar från fonder utanför statsbudgeten. Detta har
tidigare i begränsad skala tillämpats i andra partiers
budgetalternativ, vilket då häftigt kritiserats av regeringen.
Nu tillämpar regeringen detta förfarande själv samtidigt som man
frångått tidigare besparingsförslag, bl.a. samordningen av sjuk-
och arbetsskadeförsäkringen, vilka skulle ha givit permanenta
budgetförstärkningar.
Enligt kompletteringspropositionens långtidsbudget skulle
underskottet stiga mycket snabbt. På tre år, från utfallet
budgetåret 1989/90 till prognosen för budgetåret 1992/93, skulle
budgetsaldot förändras från ett överskott på 3,4 miljarder
kronor till ett underskott på 46,0 miljarder kronor. Åren efter
1992/93 väntas visserligen underskotten åter avta, men detta
bygger på förutsättningen att den svenska ekonomin då börjat
utvecklas i enlighet med regeringens förväntningar. Som
utskottet tidigare anfört framstår regeringens framtidsbedömning
som alltför optimistisk.
Den samlade offentliga sektorns finansiella sparande förblir
dock positivt. Inom socialförsäkringssektorn ligger
sparandeöverskottet kvar på över 40 miljarder kronor både år
1991 och år 1992. Till den del detta inte motsvaras av
underskott i statsbudgeten samt hos kommuner och landsting utgör
det -- i synnerhet i nuvarande ekonomiska situation -- ett
utslag av den högskattepolitik som ter sig naturlig från
socialdemokratisk utgångspunkt.
För att få ned inflationen och skapa underlag för hållbar
tillväxt måste budgetpolitiken hållas stram. Statsbudgeten bör i
normalläget vara balanserad och summan av förändringar i den
offentliga ekonomin finanspolitiskt neutral. Den viktigaste
uppgiften blir att få till stånd nödvändiga strukturella
förändringar i ekonomin.
Budgetpolitiken bör således i princip inte utgöra ett medel i
den kortsiktiga stabiliseringspolitiken. Såväl praktiska
erfarenheter som ekonomisk forskning visar på svårigheten att
numera via variationer i statens utgifter eller inkomster styra
konjunkturutvecklingen. Den s.k. aktiva konjunkturpolitiken har
genomgående använt omväxlande ökade utgifter (i nedgångstider)
och höjda skatter (i överhettningslägen) som instrument. I
stället för en stabilisering av konjunkturutvecklingen har
emellertid den främsta effekten blivit att grundläggande
strukturfel förvärrats genom en ökande andel offentliga utgifter
och stigande skattetryck.
Budgetpolitiken måste tvärtom inriktas på kontinuerligt
minskande utgifter och skatter. Utskottet ser det som helt
nödvändigt att den fortgående skärpningen av skatteuttaget bryts
och omvandlas till sin motsats, nämligen en successiv sänkning.
Detta ställer i sin tur krav på minskande utgifter, t.ex. inom
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, samt de
rationaliseringsvinster som står att finna i bl.a. en
avreglering av den offentliga verksamheten. Med denna
uppläggning av finanspolitiken underlättas också den kamp mot
inflationen som blir allt viktigare i ett Europa där
växelkurserna ligger fast och där människor, varor, tjänster och
kapital rör sig fritt över gränserna.
Utskottet tillstyrker med det anförda de riktlinjer för
budgetpolitiken som föreslås i motion Fi36 (m, fp) yrkande 2.
Denna inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i
motion Fi37 (c) yrkande 2, men den avviker påtagligt från den
inriktning som förordas i motionerna Fi38 (v) yrkande 7 och Fi39
(mp) yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom. 2 och motionerna 1990/91:Fi38
yrkande 7 och 1990/91:Fi39 yrkande 2 samt med anledning av
motion 1990/91:Fi37 yrkande 2 godkänner vad som förordas i
motion 1990/91:Fi36 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
26. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.14)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69
börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 75 slutar med
"reviderade finansplanen" bort ha följande lydelse:
Principer för budgetpolitiken
I motionerna Fi36 (m, fp) och Fi37 (c) föreslås -- -- --
(=hela reservation 25 utom sista stycket) -- -- -- varor,
tjänster och kapital rör sig fritt över gränserna.
Centerns budgetalternativ
Centerpartiet framhåller i sin motion Fi37 att dess
budgetalternativ är stramt och att det ger ett 2,2 miljarder
kronor bättre budgetsaldo än regeringens. Av överskottet hänför
sig 2 miljarder kronor till engångsförstärkningar och krav på
ökade inleveranser från myndigheter.
Ett framträdande inslag i det budgetalternativ som
motionärerna förespråkar för budgetåret 1991/92 är kravet på
sänkt moms på mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992
sänkas till 13,64% på alla former av livsmedel, dock inte på
sprit, vin och starköl. Till en del skall omläggningen
finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir
bestående även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a.
choklad och konfektyr inte avvecklas enligt tidigare beslut utan
tvärtom utvidgas till att omfatta sådana produkter som
jordnötter och chips samt dessutom höjs så att den sänkta
mervärdeskatten på dessa varor kompenseras av höjda
punktskatter. Nuvarande punktskatter gäller till utgången av
1992. Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på
persontransporter samt nästan halvera skatteuttaget på bl.a.
serverings- och hotelltjänster. Vidare skall
mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av
punktskatter.
Schablonavdraget föreslås bli halverat till 2000 kr. och
skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopad. Förslagen
leder visserligen till en skatteskärpning men också till en
rättvisare beskattning i och med att dagens höga schablonavdrag
dels främst gynnar dem som inte har några avdragsgilla
kostnader, dels ger mindre skattelindring för de låg- och
mellaninkomstgrupper som betalar enbart kommunalskatt än för dem
med högre inkomster som påförs även statlig skatt.
På beskattningsområdet föreslår motionärerna dessutom att
egenavgifterna för småföretagare sänks samt att
förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom
omsättningsskatten på aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften
föreslås bli slopad.
På budgetens utgiftssida vill motionärerna få till stånd ett
stort antal omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår
centerpartiet att biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7
miljarder kronor och att sjukvården tillförs ett resurstillskott
på 1 miljard kronor inom befintliga resurser. Det senare skall
uppnås inte genom att riksdagen gör omprioriteringar i budgeten
utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till den direkta
vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till
vissa insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Genom att
på detta sätt utnyttja medel som avdelats för
informationsinsatser kring vissa onödiga förändringar av
huvudmannaskapet för äldreomsorgen kan betydande resurser
frigöras för att minska sjukvårdsköerna. Motionärerna ser det
också som angeläget att få till stånd en förändring som innebär
att sjukpenningen används mera strikt som kompensation för
inkomstbortfall vid sjukdom. Detta kommer att begränsa
möjligheten att uppbära sjukpenning i samband med utbildning.
Motionärerna räknar med att på så sätt kunna minska utgifterna
för sjukförsäkringen med 2 miljarder kronor. Vidare föreslår de
att 500 tjänster vid AMS och länsarbetsnämnderna skärs bort samt
att 1,5 miljarder kronor av de arbetsmarknadsavgiftsmedel som
ackumulerats på ett särskilt konto i riksgäldskontoret avdelas
till närings- och regionalpolitiska satsningar vid sidan av
statsbudgeten.
Motionärerna har bestämt avvisat regeringens förslag att föra
över 500 milj.kr. ifrån arbetslivsfonden till
försäkringskassorna. Enligt centerns uppfattning bör fonden ges
rätt att under nästa budgetår upphandla medicinsk rehabilitering
för ett lika stort belopp.
För den framtida utvecklingen av svensk ekonomi är det
utomordentligt angeläget med strukturella investeringar i
infrastruktur och utbildning. Sverige måste moderniseras. Därför
måste investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning
prioriteras.
Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom
utförsäljning av statliga företag föreslår motionärerna att hela
beloppet används för investeringar i infrastruktur, utbildning
och forskning. I en bilaga till motion Fi37 (c) redovisas ett
antal färdigprojekterade väginvesteringar som är möjliga att
sätta i gång med mycket kort varsel.
Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ
anföra följande. Motionärernas olika förslag bör enligt
utskottets mening ses som en helhet och bedömas utifrån den
samlade effekt det ger upphov till. Med ett sådant synsätt
finner utskottet att motionärerna redovisar ett ungefär lika
stramt budgetalternativ som regeringens. I flera viktiga
avseenden framstår det också som mer välavvägt.
Utskottet instämmer sålunda i motionärernas uppfattning att
den lägre mervärdeskattenivå som de förordar för hotell- och
restaurangtjänster får långtgående positiva effekter för
branschen och turismen över huvud taget. Det är därför inget
orimligt antagande att inkomstbortfallet för staten genom den
lägre momsen blir marginellt om ens något. Av betydelse i
sammanhanget är också att man tveklöst får en positiv effekt på
turistnettot, vilket förbättrar bytesbalansen samt ökar
sysselsättningen, inte minst i utsatta regioner.
Centern föreslår en omdisponering av medel som tidigare
anvisats till information m.m. rörande den nya organisationen
för äldreomsorg. Denna omdisponering redovisas i
budgetalternativet både som kostnad och som intäkt och har
således ingen effekt på budgetsaldot. Utskottet anser dock att
en sådan bruttoredovisning ger en tydligare bild av
budgetförslagets olika beståndsdelar.
Enligt utskottets mening gör motionärerna en rimlig bedömning
av besparingspotentialen i det framlagda förslaget om
inskränkningar i rätten att erhålla sjukpenning i samband med
utbildning.
En av statssekreterarna i finansdepartementet har tidigare i
år inför utskottet redogjort för de omfattande beräkningar som
departementet gjort över de olika partiernas budgetförslag.
Utskottet vill starkt ifrågasätta värdet av dessa beräkningar,
inte minst mot bakgrund av det resultat de uppvisar på olika
punkter. Så t.ex. framförde centern och vänsterpartiet var för
sig helt likvärdiga förslag om att behålla den tillfälliga
momshöjningen på nivån 25 % även efter den 1 januari 1991.
Regeringen tillgodoräknade i detta fall vänsterpartiets
budgetförslag ett tillskott per helår på 8,4 miljarder kronor
medan samma förslag i centerns alternativ endast gottskrevs 5,6
miljarder kronor. I sin egen motion angav centern 7,8 miljarder
kronor som en sannolik budgetförstärkning per helår, vilket är
600 miljoner mindre än vad regeringen fört upp för
vänsterpartiet. I samband med nu aktuellt förslag från
regeringen om sänkt matmoms anges motsvarande belopp för 1992
till 8,9 miljarder kronor. Utskottet finner för egen del att
centerpartiets intäktsbedömning är välgrundad.
Utskottet anser att den höjning av alkohol- och
tobaksskatterna som ingår i centerns budgetalternativ bör
genomföras. Intäkterna härav bör beräknas på samma sätt som
regeringen gjort i fråga om vänsterpartiets budgetförslag.
I likhet med motionärerna anser utskottet att en avveckling av
omsättningsskatten på värdepapper skulle ge upphov till positiva
effekter och bidra till ökade intäkter från
realisationsvinstbeskattningen. Om detta fullt ut kompenserar
det intäktsbortfall som uppstår när omsättningsskatten tas bort
är inte möjligt att med säkerhet bedöma. Utskottet finner dock
det antagande som görs i motionen rimligt.
Utskottet har vid sin tidigare genomgång av regeringens
beräkningar avseende oppositionspartiernas budgetalternativ inte
på någon punkt funnit någon välgrundad avvikelse från de
bedömningar som gjorts i centerpartiets motion, förutsatt att
man ser motionens förslag som en helhet.
Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt
mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar
grupper som använder en stor andel av sin disponibla inkomst
till nödvändig konsumtion, däribland låginkomsttagare,
pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån fördelningssynpunkt
har enligt utskottets mening sänkt mervärdeskatt på mat många
fördelar. Det är inte möjligt, som ofta hävdas i debatten, att
med större träffsäkerhet nå berörda grupper med bidrag. Det
skulle krävas mycket byråkrati och stora kostnader om man skulle
sortera ut skilda grupper av barnfamiljer, låginkomsttagare,
studerande och pensionärer med låg pension osv. för att nå dem
med olika typer av bidrag. Därtill ökar både skatte- och
utgiftskvoten om pengarna först skall plockas in som skatt för
att sedan ges ut som bidrag.
I och med att mervärdeskatten sänks på all mat (exkl. sprit,
vin och tobak) samt att momssänkningen på choklad och andra
liknande umbärliga varor balanseras av höjda punktskatter blir
systemet lätthanterligt och kommer inte att vålla några
avgränsningsproblem i handeln.
Förslaget om sänkt byggmoms leder liksom förslagen om lägre
mervärdeskatteuttag på vatten/avlopp, renhållning och
fastighetsförvaltning till att rundgången med skattemedel kan
minskas och därmed också skattetrycket. Så t.ex. leder den lägre
byggmomsen till att investeringsbidrag på sammanlagt 5,5
miljarder kronor per år kan slopas.
Det stora underskottet i Sveriges bytesbalans är ett avgörande
problem i ekonomin. Det kan inte lösas på annat sätt än genom
ökat sparande i Sverige. Centern återkommer mot denna bakgrund
med sitt förslag om personliga investeringskonton. Kontonas
konstruktion befrämjar i hög grad nysparande och stimulerar till
extra insatser för att få utrymme för detta. I den omfattning
som nysparandet grundas på extra inkomster blir det inte ens
kortsiktigt några kostnader för statsbudgeten medan däremot de
positiva effekterna på ekonomin blir betydande. Utskottet
bedömer värdet av att rätta till grundläggande obalanser i
ekonomin som så stort att mindre försvagningar av budgeten i
detta sammanhang är av underordnad betydelse.
Med hänvisning till det anförda biträder utskottet
centerpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer.
Utskottet bifaller således motion Fi37 (c) yrkande 2.
I motion Fi36 (m, fp) finns många förslag som väl
överensstämmer med vad utskottet här ställt sig bakom, men de
saknar i flera fall den fördelningspolitiska profil som
utskottet lägger stor vikt vid och som utskottet anser vara av
avgörande betydelse. Utskottet avstyrker därför motion Fi36 (m,
fp) yrkande 2.
Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna redovisar i
motionerna Fi38 resp. Fi39 budgetalternativ som har det
gemensamt att de båda leder till ökat skattetryck. Utskottet kan
med hänsyn härtill inte biträda dessa motioner.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 2, 1990/91:Fi38 yrkande 7 och 1990/91:Fi39 yrkande 2
godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi37 yrkande 2 samt
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
27. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
(mom.14)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 71
börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 75
slutar med "reviderade finansplanen" bort ha följande lydelse:
Vänsterpartiet har i sitt budgetalternativ lagt
tyngdpunkten på fördelningspolitiken. I överensstämmelse med
detta synsätt har motionärerna krävt att riksdagens tidigare
fattade beslut om nedsättning av sjuk- och föräldraförsäkringen
skall rivas upp samt att andra etappen av föräldraförsäkringen
skall genomföras. De har också avvisat förslaget att slopa
friåret vid sjukhusvård för förtidspensionärer liksom förslaget
att avveckla det särskilda stödet till flerbarnsfamiljer för köp
av egnahem. Utskottet ansluter sig till motionärernas
uppfattning i dessa frågor och ställer sig också bakom den av
dem förordade utbyggnaden av barnomsorgen liksom deras förslag
att vidta särskilda insatser inom hälso- och sjukvården för att
minska helgtjänstgöringen. Motionärerna för också fram ett som
utskottet ser det fördelningspolitiskt välmotiverat förslag om
extra åtgärder för de sämst ställda pensionärerna.
Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets
inkomstfördelande roll och förordar mot denna bakgrund skärpt
inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med
inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i
inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad
avdragsrätt för ränteutgifter överstigande 100000 kr. I likhet
med utskottet anser motionärerna att de indirekta skatterna bör
differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan
konsumtion. För att stärka låginkomsttagarnas och
barnfamiljernas ställning föreslår de att mervärdeskatten på
mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänks. Å andra sidan vill de
behålla punktskatterna på vissa umbärliga konsumtionsvaror. De
vill också höja stämpel- och reklamskatterna samt införa nya
skatter på finansiella tjänster och försäljningen av hyreshus.
Utskottet gör den bedömningen att med vänsterpartiets
budgetförslag förs ca 7 miljarder kronor över till
hushållssektorn. Därtill kommer lättnaderna i den indirekta
beskattningen. I och med att skattelättnaden för hushållen
liksom bidragen dit finansieras med en motsvarande skärpning för
höginkomsttagarna sker inte en överföring till hushållen sett
som grupp. I stället sker en omfördelning från höginkomsttagare
till låginkomsttagare.
Kommunernas finanser bör långsiktigt stärkas på det sätt som
motionärerna föreslagit. I första hand sker detta genom att
grundavdraget slopas. För budgetåret 1991/92 beräknas denna
åtgärd inbringa närmare 5 miljarder kronor till statskassan,
medel som bör ställas till kommunernas förfogande i form av ett
kommunalt stödpaket. I enlighet med vad vänsterpartiet förordar
bör satsningar i första hand göras inom barnomsorg, hemtjänst
och sjukvård. Dessutom bör en del av medlen reserveras för en
utbyggnad av kommunala bostadstillägg.
Utskottet biträder också motionärernas uppfattning att
försvarsanslagen bör minskas med 10 % och att JAS-projektet bör
läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa
enprocentsmålet för u-hjälpen, och de har därför föreslagit att
biståndsanslaget skall räknas upp med 2,1 miljarder kronor. På
kommunikationsområdet har de föreslagit en minskad satsning på
bro- och vägutbyggnader men ökade insatser för kollektivtrafiken
och utbyggnaden av järnvägslinjer.
Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker
utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som
vänsterpartiet har redovisat. Regeringens och övriga partiers
budgetförslag tillgodoser inte de krav som enligt utskottets
mening bör gälla för budgetpolitiken. Utskottet har därför
avvisat dessa förslag.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 2, 1990/91:Fi37 yrkande 2 och 1990/91:Fi39 yrkande 2
godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi38 yrkande 7 samt
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
kommunalt stödpaket m.m.,
28. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen
(mom.14)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 74
börjar med "Det förslag till" och på s. 75 slutar med
"reviderade finansplanen" bort ha följande lydelse:
Det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som miljöpartiet
de gröna för fram i motion Fi39 avviker inte från partiets
tidigare redovisade budgetalternativ. I det slår partiet fast
att de viktigaste målen för budgetpolitiken är att få till stånd
en minskning av såväl den materiella förbrukningen som
energiförbrukningen och miljöbelastningen. Partiet vill också
främja förebyggande vård, utjämna sociala och ekonomiska
klyftor, sänka inflationstrycket och bibehålla arbetslinjen.
I likhet med miljöpartiet de gröna anser utskottet att det är
en huvuduppgift att bygga om samhället i en mer miljövänlig
riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas
mot resurssnål och miljövänlig.
De miljöinriktade investeringar som motionärerna vill få till
stånd innefattar satsningar på järnvägar och kollektivtrafik, på
energiområdet och på internationell miljövård. För utskottet
framstår den valda inriktningen på investeringarna som både
riktig och synnerligen angelägen om man skall kunna förbättra
miljön.
Skall de miljöpolitiska kraven kunna tillgodoses framöver
måste beskattningen av energi och miljöstörande verksamhet
skärpas. Miljöpartiet de grönas förslag har denna inriktning.
Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta
arbetsgivaravgifter och höjda råvaru- och miljöskatter.
Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10 procentenheter -- dvs.
med ca en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i vissa
kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom
storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. I
storstadsområdena skall dock samma nivå gälla för sjukvård,
äldreomsorg och handikappomsorg. Med den regionalt
differentierade sänkningen av arbetsgivaravgifterna befrämjas
utvecklingen i skogslänen medan storstädernas expansion
motverkas.
Miljöpartiet de gröna har föreslagit att olika former av
energiskatter skall skärpas med 25 miljarder kronor.
Motionärerna vill slopa mervärdeskatten för basmat,
kollektivtrafik och förnybara energikällor men i övrigt höja den
med en procentenhet. För hotell- och restaurangtjänster skall
dock tidigare skattesats gälla. Tobaks- och alkoholbeskattningen
föreslås bli kraftigt skärpt.
Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna
höjas, vilket tillsammans med en ny skatteskala lindrar
beskattningen av inkomster understigande 150000 kr. och
skärper den i inkomstlägen däröver. Motionärernas skatteförslag
innefattar också kraftigt begränsade möjligheter till
ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och dem som
uppbär hobbyinkomster.
Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs
ut med ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt
sänks för den del av inkomsten som överstiger ca 145000 kr.
Utvecklingsbiståndet bör enligt motionärerna räknas upp med 1
miljard kronor för miljöinsatser, och ett lika stort belopp bör
avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa.
Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att i
nuvarande konjunkturläge föra en stram finanspolitik.
Motionärernas budgetalternativ är för nästa budgetår drygt 3
miljarder kronor starkare än regeringens. Utskottet ser det som
värdefullt att åtstramningen har en klart miljöinriktad profil.
Budgetalternativet leder till en något högre skattekvot än för
närvarande. Enligt utskottets mening bör denna skärpning dock
kunna accepteras under de år en stor kraftsamling kommer till
stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig riktning.
Genom omfördelningen från skatt på arbete till skatt på
energiråvaror och miljöfarliga utsläpp kommer enligt utskottets
mening kostnadstrycket för många företag att minska, vilket i
sin tur bidrar till att minska inflationstakten.
Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker
utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som
miljöpartiet de gröna redovisar i motion Fi39. Utskottet har vid
sin genomgång av övriga partiers ekonomisk-politiska motioner
funnit de däri redovisade budgetförslagen behäftade med sådana
brister att de inte kan godtas. Av samma anledning avvisar
utskottet de förslag till riktlinjer som förs fram av regeringen
i den reviderade finansplanen. Utskottet tillstyrker således
motion Fi39 (mp) yrkande 2.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande de allmänna riktlinjerna för
budgetregleringen
att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi36
yrkande 2, 1990/91:Fi37 yrkande 2 och 1990/91:Fi38 yrkande 7
godkänner vad som anförts i motion 1990/91:Fi39 yrkande 2 samt
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
29. Utbyggnad av samlingslokaler (mom.26, motiveringen)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser att den del av utskottets yttrande på s. 81 som börjar
med "Som också" och slutar med "utskottet motionen" bort ha
följande lydelse:
Enligt utskottets mening bör inte statliga medel användas för
att främja ett ökat byggande av allmänna samlingslokaler.
Förslaget i motion Fi60 (c, s) avstyrks därför av utskottet.
I likhet med vad som framhålls i en avvikande mening som
fogats till bostadsutskottets yttrande anser finansutskottet att
även det ordinarie stödet till samlingslokaler bör omprövas vid
lämpligt tillfälle. Förslag av denna innebörd har vid flera
tillfällen lagts fram av moderata samlingspartiet.
30. Information om Sveriges samarbete med EG (mom.37)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Lars-Ove Hagberg (v)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 86 som
börjar med "Finansutskottet delar" och slutar med "Fi57 (v)"
bort ha följande lydelse:
Mot bakgrund av att ett svenskt närmande till EG kommer att
vara en central politisk fråga under ett antal år framöver anser
utskottet att ytterligare insatser till stöd för en allsidig
Europainformation behövs, bl.a. genom politiska partier,
studieförbund och andra folkrörelser.
Utskottet föreslår därför att riksdagen med bifall till motion
Fi57 (v) anvisar 10milj.kr. för denna information.
dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande
lydelse:
37. beträffande information om Sveriges samarbete med EG
att riksdagen
dels med bifall till motion 1990/91:Fi57 samt med avslag
på motion 1990/91:Fi48 yrkande 1 till Information om Sveriges
samarbete med EG för budgetåret 1991/92 under tredje
huvudtiteln anvisar ett anslag på 10000000kr. samt som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
fördelning av medlen,
dels lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:2 i denna
del till handlingarna,
31. Information om Sveriges samarbete med EG (mom.37)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 86 som
börjar med "Finansutskottet delar" och slutar med "Fi57 (v)"
bort ha följande lydelse:
Finansutskottet anser att ytterligare resurser måste
ställas till förfogande för allsidig EG-information. Det är
därför angeläget att en del av de medel som anslås för
EG-information ställs till förfogande även för EG-kritiska
folkrörelser, däribland Nej till EG.
Utskottet föreslår därför med bifall till yrkande 1 i motion
Fi48 (mp) att riksdagen beslutar anslå ytterligare 20 milj.kr.
till allsidig EG-information och som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört om medlens fördelning. Motion
Fi57 (v) blir härmed tillgodosedd.
dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande
lydelse:
37. beträffande information om Sveriges samarbete med EG
att riksdagen
dels med bifall till motion 1990/91:Fi48 yrkande 1 samt
med anledning av motion 1990/91:Fi57 till Information om
Sveriges samarbete med EG för budgetåret 1991/92 under tredje
huvudtiteln anvisar ett anslag på 20000000kr. samt som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
fördelning av medlen,
dels lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:2 i denna
del till handlingarna,
32. Kostnader för information om ungdomsbosparandet (mom.41)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 87
börjar med "I kompletteringspropositionen" och på s. 88
slutar med "Fi45 (m) yrkande 4" bort ha följande lydelse:
I kompletteringspropositionen (bil. I:4) föreslås att
riksgäldskontoret skall ta över ansvaret för
informationsspridningen om ungdomsbosparandet efter
spardelegationen som kommer att läggas ned vid halvårsskiftet.
Kostnaderna för informationsspridningen bör enligt propositionen
få uppgå till 300000 kr. under budgetåret 1991/92. Beloppet
föreslås bli täckt genom att riksgäldskontoret åläggs att göra
omdisponeringar i ett redan anvisat anslag.
Enligt utskottets mening går det inte att med statliga
informationskampanjer förbättra det privata sparandet.
Det krävs åtgärder av helt annan ekonomisk-politisk art för att
få till stånd ett ökat sparande. Som framgår av motion Fi45 (m)
har moderata samlingspartiet tidigare motsatt sig att
bankinspektionen skall få överta vissa av de
informationsuppgifter som ålegat spardelegationen. Regeringens
nu framförda förslag anser motionärerna vara lika felaktigt och
avstyrker det av denna anledning.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att det inte bör
ankomma på staten att bedriva sparkampanjer av detta slag.
Utskottet biträder således motion Fi45 (m) yrkande 4 och
förordar att riksdagen avslår regeringens begäran att få
disponera om medel för informationskampanjer om
ungdomsbosparandet.
Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande
lydelse:
41. beträffande kostnader för information om
ungdomsbosparandet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi45 yrkande 4
avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:150 bilaga I:4
punkt 2,
33. Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken (mom.45)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 90
börjar med "Finansutskottet har" och på s. 91 slutar med "av
riksdagen" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet vill för sin del anföra följande.
Regeringens ekonomiska politik leder nu till att arbetslösheten
ökar snabbt. Vad som krävs är en ny ekonomisk politik som kan
komma till rätta med de allvarliga obalanserna i den svenska
ekonomin, återställa det svenska näringslivets internationella
konkurrensförmåga och förbättra investeringsklimatet.
I det läge som nu uppstått är det nödvändigt att sätta in
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att lindra effekterna av
den stigande arbetslösheten. Särskilt väsentligt är det att
motverka långtidsarbetslösheten.
Utskottet anser att arbetsmarknadspolitiken skall fungera som
ett smörjmedel för arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiska
insatser skall underlätta för de arbetssökande att snabbt hitta
arbete på den öppna arbetsmarknaden samt hjälpa arbetsgivarna
att snabbt fylla vakanser. Geografisk och yrkesmässig rörlighet
måste stimuleras. En väl fungerande yrkesutbildning är en
förutsättning för att ungdomar skall kunna träda ut på
arbetsmarknaden.
Arbetsmarknadspolitiken har också en social uppgift att hjälpa
personer med särskilda problem såsom handikappade och
invandrare. Det behövs mer insatser från arbetsförmedlingarna
för att stödja unga handikappade. De tekniska och personella
resurserna inom Samhall måste i större utsträckning komma de
svårast handikappade till godo. Särskilda utbildningsinsatser
bör göras för invandrare och flyktingar.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi54 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:
45. beträffande inriktningen av arbetsmarknadspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi54 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 6 och
1990/91:Fi65 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
34. Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken (mom.45)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 90
börjar med "Finansutskottet har" och på s. 91 slutar med "av
riksdagen" bort ha följande lydelse:
Enligt finansutskottets uppfattning är arbetslöshet att
misshushålla med mänskliga resurser och skall aldrig få användas
som ett medvetet ekonomiskt-politiskt instrument. Risken för
långvarig utslagning från arbetsmarknaden samt för missbruk och
ohälsa måste uppmärksammas.
Arbetslösheten visar stora regionala skillnader. I februari
1991 uppgick den öppna arbetslösheten till 4,9 % i Norrbotten
jämfört med 1,9 % i Stockholms län. För ungdomar är skillnaderna
ännu större. Det är således angeläget att uppmärksamma
utvecklingen på de lokala och regionala arbetsmarknaderna,
anpassa insatserna efter behoven och sätta in särskilda insatser
där arbetslösheten är störst.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi65 yrkande 1.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:
45. beträffande inriktningen av arbetsmarknadspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi65 yrkande 1
och med avslag på motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 6 och
1990/91:Fi54 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
35. Inriktningen av arbetsmarknadspolitiken (mom.45)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 90
börjar med "Finansutskottet har" och på s. 91 slutar med "av
riksdagen" bort ha följande lydelse:
Det är enligt finansutskottets uppfattning ett felaktigt
synsätt att enbart ett relativt lågt löneläge skall göra Sverige
konkurrenskraftigt. En statligt dikterad lönepolitik för att
bekämpa inflationen -- i syfte att klara sysselsättningen --
avvisar utskottet helt.
I likhet med vänsterpartiet i motion Fi38 anser utskottet att
det är en satsning på kunskapsintensiva branscher samt en
demokratisk arbetsorganisation som kan ge landet en ökad
konkurrensförmåga. En sådan satsning kräver ändringar i
näringslivspolitiken så att resurserna kapital, utbildning och
infrastruktur styrs till rätt område vid rätt tidpunkt. I en
sådan politik ingår det som en integrerad del att kvinnor och
män har samma rätt till arbete och att den offentliga servicen
måste vara väl utbyggd för att möjliggöra allas rätt till
arbete.
dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:
45. beträffande inriktningen av arbetsmarknadspolitiken
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande 6
samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi54 yrkande 1 och
1990/91:Fi65 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
36. Anslag till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
(mom.47)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c) och Knut
Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 91 som
börjar med "Som en" och slutar med "förslag tillstyrks" bort ha
följande lydelse:
Finansutskottet anser att regeringens sparförslag på 10
milj.kr. bör godtas. Däremot finns det enligt utskottets
uppfattning inte behov av några nya tillsynstjänster inom
arbetsmarknadsverket. Regeringens förslag bör således justeras
på denna punkt. Med hänvisning till det anförda tillstyrker
utskottet motionerna Fi43 yrkande 2 och Fi54 yrkande 3.
dels att utskottets hemställan under 47 bort ha följande
lydelse:
47. beträffande anslag till Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi43 yrkande
2 och 1990/91:Fi54 yrkande 3 samt med anledning av proposition
1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 1 för budgetåret 1991/92 under
tionde huvudtiteln -- med ändring av tidigare beslut om
medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) -- till
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader anvisar ett
ramanslag på 2 609 139 000 kr.,
37. Dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar
under 20 år (mom.50)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 93 som
börjar med "Finansutskottet instämmer" och slutar med
"aktuell del" bort ha följande lydelse:
Enligt finansutskottets mening bör yrkesutbildningen för
ungdomar under 20 år i första hand ske genom gymnasieskolan. Som
anförs i motion Fi43 (m) kan en höjning av utbildningsbidraget
leda till att en del ungdomar medvetet slutar gymnasieskolan i
förtid för att kunna erhålla en yrkesutbildning inom ramen för
arbetsmarknadsutbildningen med mera fördelaktiga ekonomiska
villkor. Den nuvarande differentieringen av bidraget tillkom
just för att undvika en överströmning av ungdomar från
gymnasieskolan till arbetsmarknadsutbildning. Därutöver vill
utskottet erinra om att den ökande arbetslösheten kommer att
medföra en brist på platser inom arbetsmarknadsutbildningen.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion
Fi43 yrkande 3 och avstyrker regeringens förslag angående
dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20
år.
dels att utskottets hemställan under 50 bort ha följande
lydelse:
50. beträffande dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning till
ungdomar under 20 år
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi43 yrkande 3
avslår vad som i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 2
mom. 4 förordats i fråga om dagpenningen vid
arbetsmarknadsutbildning till ungdomar under 20 år (avsnitt
2.2.4) och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
38. Utbildningsvikariat (mom.51)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 94 som
börjar med "Finansutskottet biträder" och slutar med "av
riksdagen" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet godtar att det av regeringen föreslagna
systemet med utbildningsvikariat prövas. Dock vill utskottet
peka på det osäkra underlaget angående den förväntade
omfattningen av ett sådant system. Bl.a. torde det vara så att
en stor del av företagens utbildningsbehov kan tillfredsställas
genom relativt korta kurser. I sådana fall är det ur företagens
synpunkt knappast rimligt att anställa vikarier med
inlärningstid etc. Inte heller företag med avsättningsproblem
torde i första hand välja att anställa vikarie när någon
anställd skall utbildas.
Utskottet finner det intressant att ett system med avdrag
kommer att prövas men vill å andra sidan hävda att det
föreslagna systemet blir lika byråkratiskt krångligt som ett
renodlat bidragssystem. För att små företag skall ha lika goda
möjligheter som större företag att utnyttja systemet förutsätter
utskottet att tillämpningsanvisningarna preciserar att avdragen
från arbetsgivaravgifterna kan periodiseras inom ramen för
lagens giltighetstid -- budgetåret 1991/92.
dels att utskottets hemställan under 51 bort ha följande
lydelse:
51. beträffande utbildningsvikariat
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi43 yrkande
1 i denna del och 1990/91:Fi54 yrkande 2 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
39.2--4 §§ i lag om ändring i lagen (1991:329) om
tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter
(mom.52)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 94 som
börjar med "Finansutskottet delar" och slutar med "denna
del" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet tillstyrker förslaget till lag om ändring
i lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691)
om socialavgifter. Ett förtydligande bör dock göras i den
föreslagna 4 § så att det klart framgår att för att få göra
avdrag krävs godkännande av länsarbetsnämnden vad gäller
samtliga utbildningar.
dels att utskottets hemställan under 52 bort ha följande
lydelse:
52. beträffande 2--4 §§ i lag om ändring i lagen (1991:329)
om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om
socialavgifter
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi43 yrkande
1 i denna del och 1990/91:Fi54 yrkande 2 i denna del antar det i
proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B2 mom. 2 i berörd
del framlagda förslaget till lag om ändring i lagen (1991:329)
om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter
(avsnitt 2.2.1) med den ändringen att 4 § erhåller följande
lydelse:
Avdrag får göras med högst 75 kronor per utbildningstimme,
sammanlagt dock högst 30 000 kronor, för varje arbetstagare som
deltar i av länsarbetsnämnden godkänd
1. yrkesinriktad utbildning eller
2. utbildning som ökar arbetstagarens förutsättningar att
tillgodogöra sig ny teknik eller utföra nya arbetsuppgifter,
40. Rekryteringsstöd (mom.54)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 95 som
börjar med "Finansutskottet avstyrker" och slutar med "i
propositionen" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet anser i likhet med vad som anförs i motion
Fi43 (m) att det inte är riksdagens utan arbetsmarknadsverkets
sak att fatta beslut om tillämpningsföreskrifter för olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder, t.ex. tidsgränser för
rekryteringsstödet. Skälet är att problemen vid arbetslöshet
varierar dels mellan olika individer, dels mellan olika yrken
och orter. Det är därför olämpligt med fasta tidsgränser vid
rekryteringsstöd. Grundprincipen måste vara att denna typ av
subventionerad sysselsättning enbart får komma i fråga när det
saknas rimliga möjligheter att få ett arbete. Ungdomar bör t.ex.
få betydligt längre tid än en månad på sig att söka arbete,
innan anställning med rekryteringsstöd aktualiseras.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion
Fi43 yrkande 4 och avstyrker regeringens förslag när det gäller
kvalifikationstider för rekryteringsstöd.
dels att utskottets hemställan under 54 bort ha följande
lydelse:
54. beträffande rekryteringsstöd
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi43 yrkande 4
avslår de förslag till ändringar i fråga om rekryteringsstöd som
förordats i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 2 mom. 5
(avsnitt 2.3) och som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
41. Anslag till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom.55)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 96 som
börjar med "Finansutskottet delar" och slutar med "delen (1
§)" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet anser att det är viktigt att få till
stånd en kraftig satsning på infrastrukturinvesteringar m.m.
Därför bör 500 milj.kr. av reservationen under anslaget B 2
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder -- utöver av riksdagen tidigare
beslutade 700 milj.kr. -- tas i anspråk för att täcka de
insatser som föreslås under anslaget. Genom en sådan åtgärd kan
anslagsbeloppet minskas i motsvarande mån och justeras till 13
600 687 000 kr. Utskottet tillstyrker med det anförda motion
Fi65 yrkande 5.
dels att utskottets hemställan under 55 bort ha följande
lydelse:
55. beträffande anslag till Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi65 yrkande 2
och med anledning av proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B
2 mom. 7 samt med avslag på på motion 1990/91:Fi38 yrkande 5 för
budgetåret 1991/92 under tionde huvudtiteln -- med ändring av
tidigare beslut om medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) --
till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisar ett
reservationsanslag på 13 600 687 000 kr.,
42. Anslag till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom.55)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 96 som
börjar med "Finansutskottet delar" och slutar med "delen (1
§)" bort ha följande lydelse:
Finansutskottet anser i likhet med vad som anförs i motion
Fi38 (v) att i ett skede där även optimistiska prognoser pekar
på 3 % arbetslöshet bör samhället vara berett att satsa
betydligt mer och bredare än annars. Den nuvarande utvecklingen
kräver extra ordinära insatser för att hålla sysselsättningen
uppe. Sådana insatser bör företrädesvis göras på områden som
blivit eftersatta, t.ex. kommunernas underhåll av skolor och
VA-nät, äldre- och barnomsorg samt åtgärder för att häva
ungdomsarbetslösheten.
dels att utskottets hemställan under 55 bort ha följande
lydelse:
55. beträffande anslag till Arbetsmarknadspolitiska
åtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande 5
och med anledning av proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B
2 mom.7 samt med avslag på motion 1990/91:Fi65 yrkande 2 för
budgetåret 1991/92 under tionde huvudtiteln -- med ändring av
tidigare beslut om medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) --
till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisar ett
reservationsanslag på 18 100 687 000 kr.,
43. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.61)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 100
börjar med "Finansutskottet gör" och på s. 101 slutar med
"Fi62 (c) yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Inkomstskatteomläggningen har givits en sådan finansiering att
den lett till en betydande skärpning av bostadsbeskattningen.
Som en följd härav har boendekostnaderna stigit kraftigt under
det senaste året, vilket i sin tur ökat bidragsberoendet hos
allt större grupper bostadskonsumenter. Omläggningen har
med andra ord lett till en ökad "rundgång" i ekonomin.
Utskottet delar med hänsyn härtill den uppfattning som förs
fram i motion Fi62 (c) om att mervärdeskatten på byggande och
boende bör sänkas till 13,64%. Detta bör ske per den 1 januari
1992. Den höjning av mervärdeskattenivån som genomfördes vid
årsskiftet inom dessa områden har kraftigt fördyrat boendet och
lett till en onödigt byråkratisk bidragshantering.
Investeringsbidraget som tillskapades för att kompensera delar
av mervärdeskattehöjningen utgör således ett exempel bland många
andra på en onödig byråkrati och rundgång av skattemedel.
För att motverka denna utveckling biträder utskottet yrkande 7
i motion Fi62 att momsen på bostadsbyggnads- och boendeområdet
bör sänkas till 13,64% i pålägg från den 1 januari 1992, dvs.
till samma nivå som centerpartiet förordar för matmomsen.
Motionerna Fi38 (v) yrkande 14 och Fi48 (mp) yrkande 5 bör
avslås då de inte är förenliga med vad utskottet nu förordat.
I och med att byggmomsen sänks till tidigare nivå kan
investeringsbidraget för bostadsbyggande avskaffas. Några medel
bör därför inte anvisas för detta ändamål under nästa budgetår.
Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder motion
Fi62 (c) yrkande 7.
dels att utskottets hemställan under 61 bort ha följande
lydelse:
61. beträffande nivån på investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi62
yrkande 7 i denna del samt med avslag på regeringens förslag i
proposition 1990/91:150 bilaga I:7 punkt B 17 mom. 1 och
motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del och 1990/91:Fi48
yrkande 5 beslutar avskaffa investeringsbidraget till
bostadsbyggande från den 1 januari 1992 och hos regeringen begär
förslag om sänkt byggmoms från samma tidpunkt i enlighet med vad
utskottet anfört,
44. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.61)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 100
börjar med "Finansutskottet gör" och på s. 101 slutar med
"Fi62 (c) yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Sedan den 1 januari 1991 lämnar staten investeringsbidrag för
ny- och ombyggnad av permanentbostäder. Syftet med bidraget är
att kompensera bostadsbyggandet för den kostnadsökning som
föranleds av de slopade reduceringsreglerna för mervärdeskatt.
Grundtanken med bidraget är att det skall kompensera för hela
momshöjningen på byggande. Det är inte rimligt att denna princip
frångås redan några månader efter det att bidraget infördes.
Bostadsutskottet har för övrigt med riksdagens bifall så sent
som för två månader sedan avstyrkt ett annat förslag om en
sänkning av investeringsbidraget (1990/91:BoU12, s. 74).
Boendekostnaderna -- och då speciellt i nyproduktionen -- har
genom skatteomläggningen och andra åtgärder nu nått en sådan
nivå att inga ytterligare höjningar kan komma i fråga under det
närmaste året. Det är inte heller rimligt att i och för sig
angelägna åtgärder, som att ge ekonomiskt svaga
pensionärsgrupper ett utökat bostadstillägg, finansieras genom
förslag som medför hyreshöjningar för andra svaga grupper. Som
vänsterpartiet anför i motion Fi38 bör denna typ av åtgärder
finansieras på annat sätt.
Utskottet förordar således att regeringens förslag om en
minskning av investeringsbidraget avslås. Därmed bör inte heller
anslagsnivån räknas ner. Vad utskottet här anfört med anledning
av motion Fi38 (v) yrkande 14 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Motion Fi48 (mp) yrkande 5 avstyrks
liksom motion Fi62 (c) yrkande 7 i den del som avser en minskad
bidrags- och anslagsnivå.
Utskottet vill i detta sammanhang också peka på att en alltför
stor del av skattereformen har kommit att finansieras genom ökad
beskattning av boendet, vilket har resulterat i sneda
fördelningseffekter. Vänsterpartiet har i sitt budgetförslag
från januari 1991 bl.a. föreslagit att den särskilda
uttagsbeskattningen för företag som bedriver fastighetsskötsel i
egen regi slopas, att fastighetsskatten för allmännyttan slopas
och att momsen på fjärrvärme avskaffas. Utskottet ansluter sig
till dessa förslag. Vad utskottet här anfört bör riksdagen med
anledning av motion Fi62 yrkande 7 i berörd del som sin mening
ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 61 bort ha följande
lydelse:
61. beträffande nivån på investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande
14 i denna del och med anledning av motion 1990/91:Fi62 yrkande
7 i denna del samt med avslag på regeringens förslag i
proposition 1990/91:150 bilaga I:7 punkt B 17 mom. 1 och motion
1990/91:Fi48 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om ett bibehållet investeringsbidrag och
lindrad beskattning av boendet,
45. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.61)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 100
börjar med "Finansutskottet gör" och på s. 101 slutar med
"Fi62 (c) yrkande 7" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets mening var det nödvändigt att införa ett
investeringsbidrag för att undvika oönskade tröskeleffekter i
samband med momshöjningen på byggandet. Efter hand kommer
emellertid detta bidragsbehov att avklinga. Sett i ett längre
tidsperspektiv finns det också risk för att ett oförändrat
investeringsbidrag leder till höjda bygg- och boendekostnader.
Investeringsbidraget bör därför successivt minskas. Som
miljöpartiet de gröna påpekar i sin motion Fi48 bör den av
regeringen föreslagna bidragsminskningen kunna ses som ett
första steg i en sådan avveckling. Mot denna bakgrund biträder
utskottet regeringens förslag om en sänkning av
investeringsbidraget.
Utskottet biträder också det förslag som läggs fram i motion
Fi48 (mp) yrkande 5 om ett investeringsstöd för ekologiskt
riktigt byggande. Ett sådant stöd bör utgå även när
investeringbidraget i övrigt avvecklas. Som anförs i motionen
kan ett ekologiskt byggande trots ett långsiktigt begränsat
utnyttjande av olika former av resurser kortsiktigt ändå ge höga
boendekostnader. Detta beror till stor del på en felaktig
beräkningsmodell där inte tillräcklig hänsyn tas till att det
"vanliga" byggandet belastar olika samhälls- och naturresurser.
I motion Fi48 anges hur ett sådant stöd till ekologiskt
byggande kan utformas. Utskottet biträder detta förslag som
innebär att det ekologiska byggandet helt undantas från den
successiva avvecklingen av investeringsbidraget.
Motionerna Fi38 (v) yrkande 14 i denna del och Fi62 (c)
yrkande 7 i denna del avstyrks då dessa förslag strider mot vad
utskottet förordat.
dels att utskottets hemställan under 61 bort ha följande
lydelse:
61. beträffande nivån på investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi48 yrkande 5
samt med anledning av regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:7 punkt B 17 mom. 1 och med avslag på
motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del och 1990/91:Fi62
yrkande 7 i denna del som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om ett investeringsstöd för ekologiskt
byggande,
46. Anslag till Investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.62)
Under förutsättning av bifall till reservation 43
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser att utskottets
hemställan under 62 bort ha följande lydelse:
62. beträffande anslag till Investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi62
yrkande 7 i denna del och regeringens förslag i proposition
1990/91:150 bilaga I:7 punkt B 17 mom. 2 samt med avslag på
motion 1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del till
Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret
1991/92 under elfte huvudtiteln -- med ändring av riksdagens
tidigare beslut (1990/91:BoU12, rskr. 199) -- anvisar ett
förslagsanslag på 2750000000 kr.,
47. Anslag till Investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.62)
Under förutsättning av bifall till reservation 44
Lars-Ove Hagberg (v) anser att utskottets hemställan under 62
bort ha följande lydelse:
62. beträffande anslag till Investeringsbidrag till
bostadsbyggande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande
14 i denna del och med avslag på regeringens förslag i
proposition 1990/91:150 bilaga I:7 punkt B 17 mom. 2 och motion
1990/91:Fi62 yrkande 7 i denna del som sin mening ger regeringen
till känna att förslagsanslaget Investeringsbidrag till
bostadsbyggande skall utgå med tidigare anvisat belopp
(1990/91:BoU12, rskr. 199),
Särskilda yttranden
1. Statsskuldspolitiken (mom.4)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anför:
Vi vill uppmärksamma regeringen på att det finns en
målkonflikt mellan att minimera kostnaderna för statsupplåningen
och att stimulera hushållssparandet. Vi anser att målet för
statsskuldspolitiken bör vara kostnadsminimering, inte att
stimulera hushållssparandet. I övrigt hänvisar vi till
finansutskottets betänkande 1990/91:FiU4 Riksgäldskontoret och
den statliga finansförvaltningen.
2. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anför:
Vi har alltsedan dess tillkomst motsatt oss
investeringsskatten. Det är ytterst märkligt att man på den helt
genomreglerade byggmarknaden skall behöva använda sig av
styrinstrument av detta slag. Innan byggnadstillstånd meddelas
har varje projekt underkastats en grundlig och i tiden utdragen
prövning. Investeringsskatten har förstärkt de snedvridande
effekter som byggnadsregleringen för med sig. Det illustreras
inte minst av att man nu måste utforma särskilda
övergångsbestämmelser för att skatten inte skall leva kvar och
hämma byggandet långt efter det att den avskaffats.
3. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)
Carl Frick (mp) anför:
Miljöpartiet de gröna anser att momsen på basmat skall slopas
helt och att skattebortfallet skall kompenseras med en höjning
av den allmänna momsen med ca en procentenhet.
Basmat som bör stödjas med slopad moms är enligt min
uppfattning:
Mjölkprodukter, smör, grädde och ost
Produkter av nöt, får och lamm samt get och vilt
Fisk
Säd och sädesprodukter som gryn, mjöl, flingor, matbröd,
knäckebröd och skorpor
Potatis och rotfrukter samt grönsaker
Frukt, bär och svamp och konserver av dessa samt honung.
Till basmat som miljöpartiet inte vill stödja räknas ägg,
griskött, broiler, socker och margarin samt smör- och
margarinblandningar.
Först när våra krav på djurvänlighet i djurhållningen är
uppfyllda kan momsen på griskött, ägg och broiler slopas. När
oljeväxtodlingen har lagts om och användningen av
jordbruksgifter upphört kan även momsen på margarin slopas.
Miljöpartiets uppfattning är att persontransporter bör av
bl.a. energi- och miljöpolitiska skäl undantas från
mervärdeskatteplikt när det är fråga om kollektivtrafik till
lands och sjöss. För att främja turistnäringen bör de
förutvarande reduceringsreglerna för hotell- och
restaurangverksamhet återinföras.
4. Turistnäringen (mom.12)
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Momsbeläggningen av turismen har försvårat den svenska
turistnäringens konkurrenssituation. Vänsterpartiet anser det
viktigt att värna om turismen och att det kommer att behövas
åtgärder av skilda slag. En sådan åtgärd är differentierad moms
för bl.a. turism i glesbygd.
Frågor om turistmomsen har i utskottsbehandlingen inte
resulterat i några konkreta förslag som kunnat samla en
majoritet.
När reservanterna i reservation 22 vid moment 12 inte framlagt
ett konkret förslag om förbättringar för turistnäringen, har jag
ingen anledning att i detta sammanhang ställa mig bakom en
allmänt hållen beställning till höstriksdagen om sänkt
turistmoms.
Vänsterpartiet har i budgetförslaget för 1991/92 inte
prioriterat åtgärder för turistnäringen. I stället har partiet
lagt förslag om borttagande av moms för kollektivtrafik och moms
som drabbar boendet. Någon anledning att förändra denna
prioritering föreligger inte.
5. Ombildning av byggnadsstyrelsen (mom.30--32)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),
Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anför:
I propositionen föreslås att de statliga myndigheterna själva
skall fatta beslut i lokalförsörjningsfrågor, att
byggnadsstyrelsen skall läggas ned och ersättas med en
servicemyndighet och att förutsättningarna för att driva hela
eller delar av den statliga fastighetsförvaltningen i
aktiebolagsform skall prövas.
I många år har moderata samlingspartiet i motioner framhållit
att det rådande systemet att sköta de statliga
lokalförsörjningsfrågorna och det statliga fastighetsbeståndet
är ineffektivt. I reservationer till utskottets betänkanden om
anslagen till byggnadsstyrelsen har vi lagt fram konkreta
förslag som i stort står i överensstämmelse med det förslag som
nu läggs fram i propositionen. Det råder ingen tvekan om att
betydande besparingar genom regeringens senfärdighet därigenom
inte har kunnat verkställas. Det bör nämnas att så sent som den
2 maj i år avslog riksdagen en reservation från moderata
samlingspartiet och folkpartiet liberalerna i vilken föreslogs
en förändring av den statliga lokalförsörjningen som ligger helt
i linje med det nu aktuella förslaget i propositionen.
Avslutningsvis vill vi framhålla att frågan om en
privatisering av det aviserade fastighetsbolaget nu måste
aktualiseras. Det är naturligt att en sådan genomförs när
ombildningen av byggnadsstyrelsen är klar.
6. Avskattningen av företagens reserver (mom. 34)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla
m) anför:
Enligt vår mening bör de medel som flyter in från
avskattningen av företag redovisas över statsbudgeten eftersom
det är fråga om en statlig skatt och alla skatter bör öppet
redovisas på statsbudgeten. Genom att föra avskattningsmedlen
vid sidan av statsbudgeten har det redovisade budgetsaldot
blivit sämre än vad som skulle ha framkommit vid en korrekt
redovisning.
Den nu företagna omdisponeringen ser vi i första hand som en
redovisningsfråga och inte som ett sätt att finansiera
infrastrukturinvesteringarna.
7. Avskattningen av företagens reserver (mom. 34)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anför:
Avskattningen av företagens reserver ingår som ett led i
skattereformen. Eftersom det är fråga om en temporär beskattning
ingick det i skatteöverenskommelsen mellan socialdemokraterna
och folkpartiet liberalerna att medlen skulle föras till
riksgäldskontoret direkt för amortering av statsskulden.
Beslutet att föra in avskattningspengarna i statsbudgeten är
ytterligare ett exempel på att den socialdemokratiska regeringen
bryter mot ingångna överenskommelser.
8. Bidrag till Stiftelsen Samhall (mom.60)
Anne Wibble (fp), Gunnar Björk (c), Lars De Geer (fp) och Ivar
Franzén (c) anför:
I enlighet med vad folkpartiet liberalerna och centerpartiet
framfört i betänkandet 1990/91:AU12 har utvecklingen under det
senaste året visat att det finns stort behov av arbetstillfällen
inom företagsgruppen Samhall. Vi har därför uppfattningen att
regeringens förslag -- förutom utjämning av antalet timmar
mellan de olika budgetåren -- också borde ha omfattat en
utbyggnad av verksamheten. Vi hänvisar till betänkandet AU12.
9. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande m.m.
(mom.61 och 62)
Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister
(allam) anför:
Moderata samlingspartiets uppfattning är att
investeringsbidraget aldrig borde ha införts. Bidragsformen bör
avvecklas och besparingen användas för att sänka såväl
mervärdeskatten generellt som olika former av boskatter.
Med tanke på att riksdagen så sent som för en dryg månad sedan
avvisade vårt förslag har vi inte funnit det meningsfullt att nu
ånyo väcka en motion i frågan. Vi avser emellertid att återkomma
med förslag om minskade subventioner och sänkta skatter inom
bostadssektorn.
I proposition 1990/91:150 framlagda lagförslag
Bilaga 1
1 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:471) om investeringsskatt för
vissa byggnadsarbeten
2 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:425) om särskilda
inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare
3 Förslag till
Lag om ändring i lagen (1991:000) om tillfällig avvikelse från
lagen (1981:691) om socialavgifter
Av utskottet framlagt lagförslag
Bilaga 2
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1989:471) om investeringsskatt för
vissa byggnadsarbeten
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1989:471) om
investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten1
dels att 1 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en övergångsbestämmelse
av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §2
För byggnadsarbete, som påbörjas under tiden den 27 maj
1989--den 31 december 1991, skall investeringsskatt betalas
till staten, om arbetet utförs i annan kommun i Stockholms län
än Norrtälje, Södertälje och Nynäshamn samt i Uppsala och Håbo
kommuner i Uppsala län och arbetet helt eller till övervägande
del avser
För byggnadsarbete, som påbörjas under tiden den 27 maj
1989--den 30 juni 1991, skall investeringsskatt betalas till
staten, om arbetet utförs i annan kommun i Stockholms län än
Norrtälje, Södertälje och Nynäshamn samt i Uppsala och Håbo
kommuner i Uppsala län och arbetet helt eller till övervägande
del avser
1. bensinstation, reparationsverkstad för motorfordon,
parkeringshus eller sådan parkeringsanläggning som ej inrättas i
anslutning till ny bostadsbebyggelse,
2. butiks-, kontors-, bank-, hotell- eller restauranglokaler,
3. förvaltningsbyggnad,
4. kyrkliga eller andra samlingslokaler eller nöjeslokaler,
5. sporthall eller annan idrottsanläggning,
6. bostadshus som uppförs utan statligt stöd och inte är
avsett uteslutande för fritidsändamål, eller
7. bostadshus som är avsett uteslutande för fritidsändamål, om
arbetet ingår i ett byggnadsföretag som omfattar mer än ett
sådant hus.
Rivning av byggnad anses vid tillämpning av denna lag inte som
byggnadsarbete.
Denna lag3 träder i kraft den 15 juni 1989.
Vid tillämpning av 8 § andra stycket skall -- i stället för
vad som anges i nämnda stycke -- byggnadsarbete som återupptas
efter utgången av juni 1991 anses som ett nytt arbete.
Denna lag4 träder i kraft den 1 juli 1991.
1 Senaste lydelse av lagens rubrik 1990:147.
2 Senaste lydelse 1990:1461.
3 1989:471.
4 1991:000.
Skatteutskottets yttrande
1990/91:SkU6y
Bilaga 3
Kompletteringspropositionen
Till finansutskottet
Finansutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att avge
yttrande över kompletteringspropositionen jämte motioner såvitt
propositionen och motionerna rör utskottets beredningsområde.
Med anledning härav får utskottet anföra följande.
Omställning och minskning av skatteförvaltningen
I propositionen (bilaga II:6, s. 59--63) begärs ett
godkännande av riksdagen för vissa riktlinjer för en omställning
och minskning av bl.a. skatteadministrationen. På grund av
kvardröjande ärendebalanser inom skatteförvaltningen har
föredragande statsrådet gjort en försiktig beräkning av
utgiftsminskningarna under de närmaste åren men räknar ändå med
att bl.a. administrationskostnaderna inom riksskatteverkets
verksamhetsområde kan minskas med ca 70 milj.kr. för budgetåren
1991/92--1993/94. Den sammantagna utgiftsminskningen och
inkomstökningen för skatteförvaltningen och exekutionsväsendet
beräknas i propositionen till minst 300 milj.kr. för perioden
1991/92--1995/96. Merparten härav synes dock falla inom
exekutionsväsendets område vilket det inte ankommer på
skatteutskottet att yttra sig över.
I motion Fi48 (yrkande 8) av Inger Schörling m.fl. (mp)
föreslås en ökning av anslaget till riksskatteverket med 10
milj.kr. för bättre kontroll av företag.
Utskottet vill för sin del framhålla följande. För budgetåret
1991/92 har riksdagen beviljat anslag åt riksskatteverket med
drygt 1 miljard kronor och till övrig regional och lokal
skatteförvaltning med mer än det tredubbla beloppet (bet.
1990/91:SkU14). Vid behandlingen av budgetärendet tvingades
utskottet konstatera att skatteförvaltningen befarade
svårigheter att inom ramen för detta anslag både säkra
genomförandet av de stora och genomgripande reformer inom
beskattningen m.m. som beslutats under senare år och samtidigt
sköta den löpande verksamheten -- bl.a. service och kontroll --
med upprätthållande av en hög ambitionsnivå. Mot den bakgrunden
delar utskottet föredragande statsrådets uppfattning att man bör
iaktta försiktighet när det gäller möjligheterna att under de
närmaste åren åstadkomma utgiftsminskningar inom
skatteförvaltningen. Vad gäller administrationskostnaderna
längre fram i tiden finns det enligt utskottet för närvarande
inget som motsäger förväntningarna om ett minskat anslagsbehov
till följd av förenklingar i skattereglerna och en förhöjd
effektivitet. Med anledning av vad som anförts i motionen vill
utskottet framhålla att man givetvis inte bör avväga anslagen på
ett sådant sätt att det går ut över effektiviteten och därigenom
leder till minskade statsinkomster. Med det anförda tillstyrker
utskottet propositionen såvitt nu är i fråga och avstyrker
motion Fi48 yrkande 8.
Omställning och minskning av tullverket
Enligt propositionen kommer regeringen att inleda ett
utredningsarbete som syftar till att belysa de närmare
effekterna för tullverket i ett EG-perspektiv. I detta arbete
kommer att studeras vilka samordnings- och samverkansmöjligheter
med andra myndigheter som finns.
De aviserade åtgärderna på tullområdet är normalt sådana som
regeringen ensam beslutar om. Propositionen i denna del
föranleder inget yttrande av utskottet.
Omedelbara ändringar i mervärdeskattesatsen m.m.
En breddning av basen för mervärdeskatten och en utjämning i
skatteuttaget genom borttagande av förekommande
reduceringsregler har ingått som ett väsentligt led i
skattereformen. Ett första steg togs genom riksdagens beslut i
december 1989 (prop. 1989/90:10, SkU10). Det beslutet innebar
bl.a. att energi belades med mervärdeskatt den 1 mars 1990 och
att de särskilda reduceringsreglerna för serverings- och
hotelltjänster slopades.
Det huvudsakliga beslutet om en reformerad inkomst- och
företagsbeskattning och beslutet om en reformerad indirekt
beskattning fattades av riksdagen våren 1990 (prop. 1989/90:110
och 111, SkU30 och 31). Genom beslutet breddades underlaget för
mervärdeskatten så att den i princip omfattar alla varor och
tjänster som tillhandahålls yrkesmässigt. Bl.a. utvidgades
mervärdeskatten fr.o.m. den 1 januari 1991 till att omfatta alla
typer av persontransporter. Vidare slopades de kvarvarande
reduceringsreglerna på fastighetsområdet.
I syfte att stabilisera ekonomin har mervärdeskatten höjts
tillfälligt mellan den 1 juli 1990 och den 31 december 1991 från
19 till 20 % av beskattningsvärdet, dvs. vederlaget inkl.
mervärdeskatt (prop. 1989/90:150 bilaga 4, FiU40, SFS
1990:575). Pålägget har därigenom ökat från 23,46 till 25 %.
I motion Fi49 (yrkande 1) av Bo Lundgren m.fl. (m) yrkas att
den tillfälliga höjningen slopas redan den 1 september 1991.
Enligt motionärerna har konjunkturutsikterna förändrats så
markant sedan beslutet om den tillfälliga höjningen fattades av
riksdagen att man bör återgå till den tidigare nivån redan vid
denna tidpunkt.
I tre motioner aktualiseras den återkommande frågan om att ta
bort eller slopa mervärdeskatten på mat. Mest detaljerad är
motion Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c) som innehåller yrkanden
om att mervärdeskatten på livsmedel (utom tobak och
alkoholdrycker) sänks med 40 % fr.o.m. den 1 januari 1992 och
att mervärdeskatten på övriga varor och tjänster ligger kvar på
den nuvarande tillfälliga nivån (yrkande 2). Vidare yrkas att
den särskilda varuskatten på choklad och konfektyrer återinförs,
breddas och höjs (yrkandena 3--4) och att en ny punktskatt
införs på folköl (yrkande 5). Slutligen yrkas motsvarande
sänkning av mervärdeskatten även på bostadsbyggnads- och
boendeområdet och en avveckling av det statliga
investeringsbidraget för bostadsbyggande (yrkande 7).
I motion Fi38 (yrkande 8) av Lars Werner m.fl. (v) yrkas en
sänkning av mervärdeskatten på mat till 15 % den 1 januari 1992
och att den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten på övriga
varor ligger kvar på den nuvarande nivån. I motion Fi47
(yrkandena 1--4) av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas ett
slopande eller en halvering av mervärdeskatten på "basmat"
enligt viss definition och en höjning till 26 % eller ett
bibehållande av nivån 25 % på övriga varor och tjänster.
I några motioner aktualiseras mervärdeskatten på
persontransporter och serverings- och hotelltjänster. I syfte
att stödja turistnäringarna framställs i motion Fi40 av förste
vice talman Ingegerd Troedsson m.fl. (m) yrkanden om en nedsatt
mervärdeskatt för hotell- och restaurangverksamhet (yrkande 1)
samt en motsvarande reducering av mervärdeskatten på
persontransporter och liftverksamhet (yrkande 2). I motion Fi39
av Inger Schörling m.fl. (mp) begärs sänkt mervärdeskatt på
restaurangverksamhet (yrkande 5) och slopad mervärdeskatt på
kollektivtrafik till lands och sjöss (yrkande 6).
Utskottet vill för sin del framhålla följande.
Alla tecken tyder nu på att inflationen pressas tillbaka. I
den situationen är det viktigt att tillvarata alla möjligheter
att ytterligare pressa priserna nedåt. Ett sådant tillfälle
erbjuds vid årsskiftet då den tillfälliga höjningen av
mervärdeskatten, som infördes av stabiliseringspolitiska skäl,
upphör. Därigenom sänks mervärdeskatten nästa år. Diskussionen
nu gäller om sänkningen skall ske genom att sänka skattesatsen
-- som den för närvarande beräknas -- från 20 % till 19% på
alla varor och tjänster eller om skattesänkningen skall
koncentreras till vissa varor, t.ex. livsmedel. Självfallet
måste fördelarna och nackdelarna med de båda alternativen vägas
mycket noga. Skatteutskottet har erfarit att sådana överväganden
för närvarande sker inom regeringen.
I motionerna Fi62 yrkandena 2 och 7, Fi38 yrkande 8, Fi47
yrkandena 1--4 samt Fi40 yrkandena 1 och 2 och Fi39 yrkandena 5
och 6 finns förslag om sänkningar av mervärdeskatten på vissa
specifika varor och tjänster. Motionerna skiljer sig från
varandra på flera punkter, bl.a. när det gäller vilka varor och
tjänster som skall särbehandlas, nivån på skattesänkningen och
finansieringen av densamma.
Med hänsyn till de överväganden som pågår inom regeringen kan
utskottet inte tillstyrka nämnda motionsyrkanden. Vid detta
förhållande avstyrker utskottet följdyrkandena 3--5 om vissa
punktskattehöjningar i motion Fi62 samt yrkande 1 i motion Fi49.
Det framtida mervärdeskatteuttaget
I några motioner framställs yrkanden om olika uttalanden om
mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden, särskilt med
hänsyn till Sveriges förbindelser med EG. I motion Fi49 (yrkande
2) av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs således ett tillkännagivande
om en successiv sänkning av mervärdeskatten till 18 %, en enligt
motionärerna med hänsyn till vad som allmänt gäller inom EG
acceptabel nivå. I motionerna Fi37 (yrkande 6) av Olof Johansson
m.fl. (c) och Fi62 (yrkande 1) av Görel Thurdin m.fl. (c)
förordas en anpassning till EGs differentierade mervärdeskatter
med en högmomskategori i intervallet 14 till 20 % och en
lågmomskategori, bl.a. inbegripande mat, i intervallet 4 till 9
%.
Utskottet kan givetvis i och för sig instämma i motionärernas
uppfattning att det är önskvärt att mervärdeskatten hålls på en
så låg nivå som möjligt men enligt utskottets uppfattning är det
inte meningsfullt att i dagsläget göra några uttalanden av det
slag som motionärerna begär om nivån och utformningen av
mervärdeskatten i framtiden. Utskottet vill dessutom erinra om
att de pågående förhandlingarna mellan EFTA och EG inte har
omfattat skattefrågorna. Ett ställningstagande till den framtida
skattepolitiken på mervärdeskatteområdet och till frågan om det
går att genomföra några större sänkningar av skatten och hur
sådana sänkningar i så fall skall finansieras bör enligt
utskottets mening anstå till dess att man vet närmare hur
landets relationer till EG kommer att utvecklas. Med det anförda
avstyrker utskottet samtliga nu behandlade motioner i aktuella
delar.
Beskattningsregler för småföretag
I motion Fi66 (delvis) av Görel Thurdin m.fl. (c) begärs
förslag som syftar till att på olika sätt främja
entreprenörskapet inom privat och offentlig sektor. Bl.a.
föreslås en lindrigare beskattning av småföretagens arbetande
kapital och ändrade arvs- och gåvoskatteregler. Vidare förordas
en särskild redovisningsmetod och bättre kvittningsmöjligheter
för nystartade företag och bättre möjligheter till skattefritt
sparande för nyetablering.
Utskottet har i olika sammanhang under våren behandlat
likartade motionsyrkanden och genomgående avstyrkt dem. I ett
nyligen avgivet betänkande om kapitalbeskattningsfrågor -- som
bl.a. behandlar arvs- och gåvoskattefrågor och beskattningen av
kapital i små och medelstora företag -- har utskottet framhållit
att dessa frågor kräver mera ingående överväganden än vad som
hittills varit möjligt och att frågan om en ändring av de
materiella reglerna bör anstå i avvaktan på ytterligare
beredning (bet. 1990/91:SkU31). Frågan om en särskild
redovisningsmetod bör enligt utskottets betänkande 1990/91:SkU30
-- som också avlämnats helt nyligen till kammaren -- också
utredas ytterligare. Vad slutligen gäller möjligheter till
kvittning mellan olika förvärvskällor och sparstimulanser har
utskottet i det av kammaren godkända betänkandet 1990/91:Sk18
motsatt sig sådana lättnader och förändringar i beskattningen,
vilka enligt utskottets uppfattning skulle strida mot grunderna
för skattereformen. Utskottet vidhåller sin uppfattning i alla
dessa frågor och avstyrker motion Sk66 i nu berörda delar.
Stockholm den 17 maj 1991
På skatteutskottets vägnar
Lars Hedfors
Närvarande: Lars Hedfors (s), Torsten Karlsson (s), Kjell
Johansson (fp), Görel Thurdin (c), Anita Johansson (s), Hugo
Hegeland (m), Yvonne Sandberg-Fries (s), Sverre Palm (s),
Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c),
Lars Bäckström (v), Gösta Lyngå (mp), Kjell Nordström (s), Karl
Hagström (s), Lisbeth Staaf-Igelström (s) och Nils Fredrik
Aurelius (m).
Avvikande meningar
1. Omställning och minskning av skatteförvaltningen
Lars Bäckström (v) och Gösta Lyngå (mp) anför:
Med hänsyn till de senaste årens tilltagande
skatteundandragande är det enligt vår uppfattning alldeles för
tidigt att nu tala om en neddragning av kostnaderna för
skatteförvaltningen som en följd av skattereformen. Tvärtom bör
eventuellt frigjorda resurser satsas på att öka insatserna mot
avancerad ekonomisk brottslighet och storskalig
skattesmitning. Till att börja med bör anslaget till
riksskatteverket ökas med 10 milj.kr. för att förbättra
kontrollverksamheten. Dessa kostnader kommer mer än väl att
täckas av de nya skatteinkomster som satsningarna genererar,
varför särskild finansiering inte erfordras. Finansutskottet bör
tillstyrka yrkande 8 i motion Fi48 och föreslå att riksdagen gör
ett tillkännagivande av denna innebörd.
2. Omedelbara ändringar i mervärdeskattesatsen m.m.
Hugo Hegeland, Karl-Gösta Svenson och Nils Fredrik Aurelius
(alla m) anför:
Vår principiella uppfattning är att en huvudlinje i
skattepolitiken bör vara en målmedveten strävan att sänka
skattetrycket ned mot den nivå som gäller för motsvarande andra
länder i Västeuropa. En successiv sänkning av mervärdeskatten på
alla varor och tjänster bör ingå som ett väsentligt led i denna
politik.
Mervärdeskatten har sedan 1983 legat på 23,46 % räknat som
pålägg. Redan denna nivå, som socialdemokraterna med hjälp av
dåvarande vänsterpartiet kommunisterna drev igenom strax efter
sitt regeringsövertagande, är enligt vår mening alltför hög.
Förra året höjdes mervärdeskatten av socialdemokraterna och
folkpartiet till den ännu högre nivån 25 %, sannolikt den högsta
nivån i världen på mervärdeskatt. Skatten kommer automatiskt att
återgå till den tidigare nivån den 1 januari 1992. Höjningen
motiverades med försämrade konjunkturutsikter. Moderata
samlingspartiet motsatte sig höjningen redan då den genomfördes
och har därefter i motioner yrkat på en snar återgång till den
tidigare nivån. Dessa motioner har avslagits av
riksdagsmajoriteten.
Som framhålls i moderata samlingspartiets kommittémotion Fi49
har konjunkturutsikterna ändrats markant sedan beslutet om den
tillfälliga höjningen togs. Konjunkturerna kan ännu mindre nu
åberopas för att behålla den högre nivån som nu gäller. Vi
biträder därför förslaget i motionen att redan den 1 september
återställa den tidigare nivån 23,46 %.
Vi stöder dessutom moderata samlingspartiets krav på en
reducering av mervärdeskatten på typiska turistverksamheter. Hit
hör hotell- och restaurangverksamhet samt persontransporter
inkl. liftverksamhet. Anledningen är att turistbranschen är
känslig för konkurrens från andra länder och har fått vidkännas
en kraftig nedgång till följd av de ökade skattepålagor som
mervärdeskattereformen medfört för dess del.
Mervärdeskatteuttaget i Sverige för serverings-, hotell- och
resetjänster ligger långt utöver europeisk nivå.
Vi avvisar däremot med bestämdhet tanken på att sänka eller
helt slopa mervärdeskatten på mat samtidigt som mervärdeskatten
på övriga varor och tjänster höjs. Denna fråga har under en lång
följd av år prövats av skatteutskottet, ofta upprepade gånger
under samma riksmöte. En bred majoritet av utskottet har av
fördelningspolitiska, skattetekniska och statsfinansiella skäl
hittills alltid motsatt sig en sådan skattedifferentiering. Det
finns enligt vår uppfattning ingen som helst anledning att nu
frångå denna uppfattning. Vi vill dessutom framhålla att slopad
eller sänkt mervärdeskatt på mat skulle innebära ökade
svårigheter att anpassa den generella skattesatsen till EG-nivå.
Mot den bakgrunden är det ägnat att förvåna att
socialdemokraterna uppenbarligen är på väg att överge sin
tidigare sakligt väl motiverade ståndpunkt i denna fråga.
Med hänsyn till det anförda tillstyrker vi m-motionerna Fi49
yrkande 1 och Fi40 yrkandena 1 och 2, varigenom även motion Fi39
yrkandena 5 och 6 i väsentliga delar får anses tillgodosedd.
Motionerna Fi62, Fi38 och Fi47 i aktuella delar avstyrks.
3. Omedelbara ändringar i mervärdeskatten m.m.
Kjell Johansson och Leif Olsson (båda fp) anför:
En huvudlinje bakom reformeringen av den indirekta
beskattningen enligt överenskommelsen mellan folkpartiet
liberalerna och socialdemokraterna var att tillskapa en enhetlig
och generell mervärdeskatt utan konkurrens- och
konsumtionssnedvridande undantag. Därför slopades också bl.a.
reduceringsreglerna. Undantag från den generella skatteplikten
skulle endast förekomma mycket sparsamt och vara särskilt
motiverade.
Under riksdagsbehandlingen av skattereformen prövade utskottet
många yrkanden om en särbehandling beträffande
mervärdebeskattningen av olika varor och tjänster, bl.a. i fråga
om kommunikationer och serverings- och hotelltjänster. I inget
av dessa fall förelåg enligt utskottet tillräckliga skäl för att
frångå principen om en generell mervärdeskatteplikt.
Vid samma tillfälle prövades ingående olika förslag om en
slopad eller sänkt skatt på mat. Utskottets bedömning var att en
sådan utformning av skatten inte var förenlig med principerna om
en enhetlig och generell mervärdeskatt. En sådan subventionering
via skattesystemet skulle vidare enligt utskottet inte ha samma
träffsäkerhet som direkta subventioner och ge upphov till
negativa samhällsekonomiska effekter.
Vid utskottets behandling av likartade motionsyrkanden så sent
som för någon månad sedan har utskottet hållit fast vid denna
uppfattning om de grundläggande principerna för mervärdeskatten
(bet. 1990/91:SkU17 och SkU18). Vad särskilt gäller
mervärdeskatten på mat kommer därtill att frågan dessförinnan
under en lång följd av år har prövats av skatteutskottet, ofta
upprepade gånger under samma riksmöte. En bred majoritet av
utskottet har av fördelningspolitiska, skattetekniska och
statsfinansiella skäl hittills alltid motsatt sig en sådan
skattedifferentiering.
Det finns enligt vår uppfattning ingen som helst anledning att
frångå denna uppfattning, vare sig i fråga om livsmedel eller på
andra varu- och tjänsteområden. Vi vill dessutom framhålla att
slopad eller sänkt mervärdeskatt på mat skulle innebära ökade
svårigheter att anpassa den generella skattesatsen till EG-nivå.
Mot den bakgrunden är det ägnat att förvåna att
socialdemokraterna uppenbarligen är på väg att överge denna
sakligt väl motiverade ståndpunkt.
Vi vill dessutom understryka att ett ensidigt avsteg från
socialdemokraternas sida från mervärdeskattens principer innebär
ett missbruk av de överenskommelser som träffats med folkpartiet
liberalerna på skatteområdet, både i fråga om skattereformen och
när det gäller den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten
mellan den 1 juli 1990 och den 31 december 1991. När en
överenskommelse träffades förra året om den sistnämnda från
samhällsekonomisk synpunkt väl motiverade åtstramningsåtgärden
var det från socialdemokraternas sida inte tal om att man i
samband med återgången till den tidigare mervärdeskattenivån
avsåg att slå in på en ny linje och med hjälp av andra partier
utnyttja läget till att differentiera mervärdeskatten på mat och
andra varor och tjänster. Hade detta varit känt när frågan om
den tillfälliga höjningen av mervärdeskatten var aktuell hade vi
inom folkpartiet liberalerna inte accepterat någon tillfällig
höjning av mervärdeskatten.
Mot bakgrund av det anförda avstyrker vi samtliga nu
behandlade motioner i aktuella delar.
4. Omedelbara ändringar i mervärdeskatten m.m.
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) anför:
Vi har tidigare i vår i en reservation till skatteutskottets
betänkande 1990/91:SkU17 (reservation 15) utförligt motiverat
vårt krav på att beslut nu bör fattas om sänkt moms på nödvändig
konsumtion, såsom mat och boende. Vår uppfattning grundar sig
framför allt på fördelningspolitiska skäl. Inget annat land har
så hög skatt på nödvändig konsumtion som Sverige. Detta drabbar
särskilt bl.a. låginkomsttagare, barnfamiljer och pensionärer,
dvs. de grupper som måste använda en stor andel av sin
disponibla inkomst till just nödvändig konsumtion.
En sänkt matmoms innebär också att inflationstrycket minskar.
Åtgärden ligger vidare i linje med de harmoniseringssträvanden
som pågår gentemot EG, där en på detta sätt differentierad moms
är det normala. De invändningar om tekniska och administrativa
hinder som har riktats mot en sådan differentiering är enligt
vår mening grovt överdrivna. Handeln har klargjort att en
differentiering av momssatserna går att hantera.
Vi anser att en skattelättnad bör omfatta samtliga livsmedel.
Med en sådan utformning bör sänkningen lämpligen motsvara vad
som tidigare gällt för hotell- och serveringstjänster samt
byggentreprenader, dvs. en reducering av momsen beräknad som
pålägg till 13,64 %.
Den tillfälliga höjningen av momsen som är tänkt att bortfalla
den 1 januari 1992 gör att det nu är rätt tillfälle att, utan
att höja momsen generellt, åstadkomma en sänkt moms på maten. Vi
föreslår därför att den nuvarande skattesatsen tills vidare
ligger kvar även efter nästa årsskifte.
För att finansiera bortfallet föreslår vi alltså att den
nuvarande skattesatsen med momspålägg på 25 % tills vidare
kvarstår. Vidare bör -- som föreslås i c-motionen Fi62 -- den
särskilda varuskatten på sötsaker m.m. kvarstå men med en
förhöjd skattesats samt en bredare bas för skatten.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker vi motion Fi62
yrkandena 2--5. Härigenom tillgodoses även motion Fi38 yrkande 8
och motion Fi47 yrkandena 1--4 i väsentliga delar.
Finansutskottet bör enligt vår mening föreslå riksdagen att
besluta i enlighet härmed.
Finansieringen av skatteomläggningen har fått en utformning
som innebär betydande skärpningar av bostadsbeskattningen. Detta
har bidragit till den avsevärda ökningen av boendekostnaderna
under det sista året, vilket i sin tur lett till ett ökat
bidragsberoende hos allt större grupper bostadskonsumenter --
alltså en ökad "rundgång" i ekonomin. För att motverka denna
utveckling biträder vi yrkande 7 i motion Fi62 att momsen på
bostadsbyggnads- och boendeområdet bör sänkas till samma nivå
som på mat.
Vi ansluter oss dessutom till centerns i annat sammanhang
framförda kritik mot mervärdeskatteuttaget för persontransporter
och tjänster inom hotell- och restaurangnäringen (bet.
1990/91:SkU18 res. 10 och 16). Beträffande persontransporterna
har vi framhållit att mervärdebeskattningen av kollektivtrafiken
strider mot såväl fastlagda energi- och miljömål som mot
samhällets trafikpolitiska målsättningar. Att även
skidliftsverksamhet belagts med full moms har drabbat
turistnäringen. Vi har därför yrkat att inrikes personbefordran
undantas från mervärdeskatteplikt. Vi vidhåller vår uppfattning
i denna fråga. Finansutskottet bör med anledning av motionerna
Fi40 yrkande 2 och Fi39 yrkande 6 göra ett tillkännagivande
härom.
Vad gäller momsen på hotell- och restaurangverksamhet, har vi
påtalat att de slopade reduceringsreglerna inneburit ett
försämrat konkurrensläge för svensk turistnäring.
Sammanfattningsvis innebär våra förslag att man inför två
mervärdeskattesatser -- en ordinarie skattesats och en reducerad
skattesats, och därutöver "nollmoms". "Nollmomsen" gäller
persontransporter, och den reducerade momsen tas ut för mat,
byggande, boendetjänster samt hotell- och restaurangverksamhet.
Den ordinarie momsen träffar övriga varor och tjänster. En sådan
utformning av mervärdeskatten innebär att skatteuttaget anpassas
till de fördelningspolitiska ambitionerna, vilket är mera
rationellt än att i efterhand åstadkomma de fördelningspolitiska
effekterna genom höjda bidrag. En sänkning av momsen på
nödvändig konsumtion utgör vidare med hänsyn till det allmänna
ekonomiska läget en viktig stabiliserande faktor på lönerörelsen
och därmed på möjligheterna att hålla nere kostnadsutvecklingen.
5. Omedelbara ändringar i mervärdeskattesatsen m.m.
Lars Bäckström (v) anför:
Under mer än två decennier har vänsterpartiet drivit krav på
slopad eller sänkt matmoms. Vänsterpartiet föreslog i motioner
från januari 1991 att momsen på mat borde reduceras från 25 %
till 15 % den 1 januari 1992. Vänsterpartiet påpekade att detta
kunde finansieras genom att den tillfälliga höjningen av momsen
som är tänkt att bortfalla den 1 januari 1992 tills vidare
ligger kvar även efter nästa årsskifte. I motion Fi38 med
anledning av kompletteringspropositionen 1990/1991:150 så
upprepar vänsterpartiet kravet på sänkt moms på mat.
Vår uppfattning grundar sig framför allt på
fördelningspolitiska skäl. Barnfamiljer och låginkomsttagare
använder en stor andel av sina inkomster till mat, och för dessa
blir matmomsen särskilt betungande. Detta förhållande visar
också beräkningar gjorda inom Kommittén för indirekta skatter,
KIS (se SOU 1989:35, KIS del II s. 173--248).
KIS konstaterade också: "Beräkningarna av en finansierad
mervärdeskattesänkning på mat visar med avseende på omfördelning
mellan olika inkomstlägen på en omfördelning från
höginkomsttagare till låginkomsttagare." (SOU 1989:35, KIS del I
s. 268)
KIS avstod dock från att lägga förslag om reducerad moms på
mat med motiveringen att "Fördelningspolitiken bör enligt
kommittén bedrivas via inkomst- och förmögenhetsbeskattning samt
via transfereringar." (SOU 1989:35, KIS del I s. 274) Genom
skatteomläggningens kraftiga marginalskattesänkningar miste dock
inkomstbeskattningen mycket av sin inkomstomfördelande effekt.
Efter skatteomläggningen framstår därför en sänkt matmoms som än
mer fördelningspolitiskt motiverad.
Bland annat den höga momsen på mat har lett till att man i
Sverige lägger ner mycket pengar på mat, men att kvalitén
eftersätts. Vi köper således väsentligt mindre av kött, frukt
och grönsaker än övriga länder i Europa. Priserna på mat har
också stigit väsentligt snabbare än konsumentprisindex.
En sänkt matmoms innebär dessutom att inflationstrycket
minskar. Den 1 januari 1992 skall den allmänna momsen sänkas med
1,5 procentenheter. Teoretiskt sett så skulle detta ge en
prissänkning på ca 1 %. Det är dock föga troligt att en sådan
mindre sänkning av momsen verkligen slår igenom i en allmän
prissänkning.
Om däremot momssänkningen koncentreras till maten så kan
matmomsen sänkas med 40 % eller med 10 procentenheter till 15 %.
Detta är en sådan kraftig sänkning att den också kommer att slå
igenom på matpriserna. Inflationen pressas då tillbaka.
Den sänkta matmomsen skall kombineras med andra åtgärder så
att sänkningen fullt ut slår igenom på priserna. Det gäller
bl.a. förstärkt prisövervakning och åtgärder för att främja
konkurrensen inom livsmedelsindustrin.
Det har hävdats att man kan uppnå bättre fördelningspolitiska
effekter genom att förstärka transfereringar som t.ex.
barnbidragen. En sänkt matmoms syftar dock till att förbättra
för alla låginkomsttagargrupper, inte endast barnfamiljer. Att
sätta ökade transfereringar mot sänkt matmoms är anmärkningsvärt
särskilt från dem som säger sig vilja minska det samlade
skatteuttaget.
Åtgärden ligger vidare i linje med de harmoniseringssträvanden
som pågår inom EG, där en på detta sätt differentierad moms är
det normala. Av EGs 12 medlemsstater så har 11 reducerad
mervärdeskatt på livsmedel. De invändningar om tekniska och
administrativa hinder som har riktats mot en sådan
differentiering är enligt vänsterpartiets mening grovt
överdrivna. Handeln har klargjort att en differentiering av
momssatserna går att hantera. För att underlätta den tekniska
hanteringen av den reducerade matmomsen så föreslår vi att
skattelättnaden bör omfatta samtliga livsmedel.
Mot bakgrund av det anförda tillstyrker vi motion Fi38 yrkande
8. Härigenom tillgodoses även motion Fi62 yrkandena 2--5 och
motion Fi47 yrkandena 1--4 i väsentliga delar. Finansutskottet
bör enligt vår mening föreslå riksdagen att besluta i enlighet
härmed.
Vad gäller beskattningen av boendet anser vänsterpartiet att
en alltför stor del av skattereformen finansierats genom ökad
beskattning på denna sektor, vilket har resulterat i sneda
fördelningseffekter. Vänsterpartiet har i sitt budgetförslag
från januari 1991 bland annat föreslagit att den särskilda
uttagsbeskattningen för företag som bedriver fastighetsskötsel i
egen regi slopas, samt att fastighetsskatten för allmännyttan
slopas, och att momsen på fjärrvärme avskaffas. Finansutskottet
bör med anledning av motion Fi62 yrkande 7 föreslå riksdagen att
göra ett uttalande härom.
Vad gäller persontransporter har vänsterpartiet tidigare av
bl.a. energi- och miljöpolitiska skäl krävt att all
kollektivtrafik undantas från mervärdeskatteplikt. Denna
uppfattning vidhålls. Riksdagen bör med anledning av motion Fi39
yrkande 6 göra ett uttalande härom. Motion Fi40 yrkande 2
avstyrks.
Vad slutligen gäller serveringstjänster motiverar
ställningstagandet i fråga om momsen på mat att man gör en
motsvarande nedjustering av momsen på serveringstjänster. I så
måtto tillstyrks motionerna Fi40 och Fi39. Vad i övrigt gäller
turistnäringen har vänsterpartiet tidigare framhållit att det är
viktigt att värna om turismen och att det inte kan uteslutas att
det kan behövas åtgärder av något slag för att värna om den
svenska turistnäringens situation. I annat sammanhang har
vänsterpartiet föreslagit inskränkningar i företagens rätt att
göra avdrag för kurs- och konferensverksamhet utom landet. En
sådan ordning tillämpas t.ex. i Tyskland. Denna åtgärd skulle
leda till positiva effekter för den svenska hotell- och
turistnäringen. Statens industriverk, som har fått i uppdrag att
följa utvecklingen, har nyligen avlämnat en delrapport med vissa
förslag, och denna rapport kommer senare att följas av flera.
Beredningen av dessa förslag bör avvaktas innan ställning tas
till eventuella åtgärder på området. Någon åtgärd av riksdagen
med anledning av motionerna Fi40 yrkande 1 och Fi39 yrkande 5
såvitt nu är i fråga är inte erforderlig, utan motionerna
avstyrks i dessa delar.
6. Omedelbara ändringar i mervärdeskattesatsen m.m.
Gösta Lyngå (mp) anför:
Livsmedelspriserna har under de senaste åren stigit mycket
kraftigt och i genomsnitt snabbare än konsumentprisindex (KPI).
Detta gör att barnfamiljer många gånger tycker att det finns en
dålig praktisk överensstämmelse mellan publicerade siffror för
KPI och de faktiskt upplevda prisökningarna.
I Sverige har vi den märkliga situationen att vi har världens
högsta matskatt -- en moms på 25 %. EG-länderna, som regeringen
i andra sammanhang söker anpassa sig till, har i genomsnitt låg
matmoms.
Miljöpartiet de gröna kräver att momsen på basmat slopas och
att skattebortfallet kompenseras med en höjning av den allmänna
momsen med ca 2 procentenheter.
Basmat som för närvarande bör stödjas med slopad moms är
enligt miljöpartiet de gröna:
Mjölkprodukter, smör, grädde och ost
Produkter av nöt, får och lamm samt get och vilt
Fisk
Säd och sädesprodukter som gryn, mjöl, flingor, matbröd,
knäckebröd och skorpor
Potatis och rotfrukter samt grönsaker
Frukt, bär och svamp och konserver av dessa samt honung.
Till basmat som miljöpartiet inte vill stödja räknas ägg,
griskött, broiler, socker och margarin samt smör- och
margarinblandningar.
Först när våra krav på djurvänlighet i djurhållningen är
uppfyllda kan momsen på griskött, ägg och broiler slopas. När
oljeväxtodlingen har lagts om och användningen av
jordbruksgifter upphört kan även momsen på margarin slopas.
Miljöpartiet de gröna vill dessutom medvetet gynna jordbruk
med nötkreatur framför jordbruk med svinuppfödning. Nötkreatur
passar bättre in i det odlingssystem som partiet vill att det
svenska jordbruket i stor utsträckning skall anpassas till.
Med hänvisning till det anförda och till vad miljöpartiet de
gröna i övrigt anfört i denna fråga under innevarande vår (bet.
1990/91:SkU17 res. 16) tillstyrks bifall till motion Fi47
yrkandena 1--2 och avstyrks övriga nu behandlade
motionsyrkanden.
Vad gäller persontransporter har miljöpartiet de gröna
tidigare av bl.a. energi- och miljöpolitiska skäl samt därför
att en prisökning på det kollektiva resandet särskilt drabbar
låginkomsttagarna krävt att kollektivtrafik till lands och sjöss
undantas från mervärdeskatteplikt. Denna uppfattning vidhålls.
Riksdagen bör med bifall till motion Fi39 yrkande 6 göra ett
uttalande härom. Motion Fi40 yrkande 2 avstyrks.
Vad slutligen gäller turismen har miljöpartiet de gröna
tidigare krävt att de förutvarande reduceringsreglerna avseende
hotell- och restaurangverksamhet återinförs. Denna uppfattning
är motiverad av viljan att skapa möjligheter till semester med
familjen och social samvaro med medmänniskor, att inte fördyra
arbetslunchen och att förbättra betingelserna för
idrottsrörelsen och annan föreningsverksamhet. Vidare är det
angeläget att stärka den svenska turistnäringens konkurrenskraft
gentemot utlandet, där hotell- och restaurangtjänster i regel är
mycket lägre beskattade. Mot den bakgrunden tillstyrks
motionerna Fi40 yrkande 1 och Fi39 yrkande 5.
7. Det framtida mervärdeskatteuttaget
Kjell Johansson (fp), Hugo Hegeland (m), Karl-Gösta Svenson
(m), Leif Olsson (fp) och Nils Fredrik Aurelius (m) anför:
Som anförts i motion Fi49 bör en successiv sänkning av
mervärdeskatten vara ett led i den nödvändiga sänkning av det
totala skattetrycket i Sverige som syftar till ökad frihet för
medborgarna, bättre samhällsekonomisk effektivitet och högre
tillväxttakt. Det kommer också att bli nödvändigt för Sverige
att genomföra en harmonisering av mervärdeskattereglerna med vad
som kommer att gälla inom EG. Det gäller framför allt
mervärdeskatten som successivt bör sänkas från dagens 25 % till
cirka 18--20 %. En sådan sänkning bör dessutom bidra till att
bromsa prisutvecklingen och inflationstakten.
Vi föreslår att finansutskottet med tillstyrkande av motion
Fi49 yrkande 2 hemställer att riksdagen gör ett uttalande i
enlighet med det anförda. Motionerna Fi37 yrkande 6 och Fi62
yrkande 1 avstyrks.
8. Det framtida mervärdeskatteuttaget
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) anför:
De flesta länder i Västeuropa har redan i dag differentierad
mervärdeskatt med lägre skatt på bl.a. livsmedel. Det
harmoniseringsarbete som pågår inom EG syftar till att inom
gemenskapen få en högmomskategori med 14 till 20 % och en
lågmomskategori, bl.a. inbegripande mat, i intervallet 4 till 9
%. Antingen Sverige blir medlem i EG eller ej kommer vi
sannolikt att bli tvungna att, bl.a. av konkurrensskäl, införa
differentierad mervärdeskatt av denna karaktär. Differentierad
mervärdeskatt med sänkt skatt på mat och boende har dessutom en
fördelningspolitisk grund som ökat i betydelse efter
skatteomläggningen, vars finansiering till dominerande del
består av höjda mervärdeskatter. Finansutskottet bör enligt vår
uppfattning tillstyrka motionerna Fi37 yrkande 6 och Fi62
yrkande 1 och föreslå att riksdagen som sin mening ger
regeringen det anförda till känna. Motion Fi49 yrkande 2
avstyrks.
9. Beskattningsregler för småföretag
Hugo Hegeland, Karl-Gösta Svenson och Nils Fredrik Aurelius
(alla m) anför:
Moderata samlingspartiet har i annat sammanhang lagt fram
förslag för att förbättra förutsättningarna att verka och växa
för små och medelstora företag. Bl.a. har vi krävt att skatten
på arbetande kapital slopas fr.o.m. 1991 och att
begränsningsreglerna ändras och sambeskattningsreglerna av
förmögenhet slopas. Vidare har vi föreslagit att det arbetande
kapitalet så snart som möjligt, dvs. fr.o.m. 1992, undantas även
från arvs- och gåvoskatt. Vidare har vi påkallat en skyndsam
lösning av egenföretagarnas resultatutjämnings- och
konsolideringsmöjligheter med den teknik som kallas särskild
redovisningsmetod som grund. För att förbättra förutsättningarna
för nyföretagande och tillgången på riskvilligt kapital har vi
vidare framhållit att det nuvarande förbudet mot kvittning
mellan olika förvärvskällor i enskild näringsverksamhet bör
utmönstras och ersättas med regler som i princip medger fri
kvittning mellan olika förvärvskällor. När det gäller frågan om
att stimulera sparandet har vi betonat vikten av att det totala
skattetrycket sänks så att utrymme skapas för ökat
hushållssparande och att den ekonomiska politiken utformas så
att viljan till och intresset för sparande ökar. Vi anser att
finansutskottet med anledning av motion Fi66 i denna del bör
föreslå riksdagen att ge det nu anförda regeringen till känna.
10. Beskattningsregler för småföretag
Kjell Johansson och Leif Olsson (båda fp) anför:
Soliditeten och växtkraften i mindre och medelstora företag
hämmas enligt vår uppfattning framför allt av de illa anpassade
kapitalbeskattningsreglerna på detta område. Folkpartiet
liberalerna har i ett par reservationer till skatteutskottets
betänkande 1990/91:SkU31 lagt fram förslag till angelägna
förändringar. Dessa förslag innebär sammanfattningsvis att man
bör slopa skatten på arbetande kapital fr.o.m. 1991 och
samtidigt ändra begränsningsreglerna, slopa sambeskattningen av
förmögenhet och mildra skatteuttaget genom en höjning av
fribeloppet och en lättnad i skatteskalan. Vidare bör, för att
underlätta generationsskiften, det arbetande kapitalet så snart
som möjligt undantas även från arvs- och gåvoskatt. Vi anser att
finansutskottet bör föreslå riksdagen att med anledning av
motion Fi66 i denna del ge det anförda regeringen till känna.
11. Beskattningsregler för småföretag
Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) anför:
Som anförs i motion Fi66 är beskattningsreglerna för
närvarande utformade så att de hämmar möjligheterna att med
billigt eget kapital utveckla och förnya ett företag. I stället
avskattas de små företagen sitt arbetande kapital. Det är därför
nödvändigt att slopa beskattningen av det arbetande kapitalet
och införa den teknik som kallas särskild redovisningsmetod. För
att möjliggöra en god tillgång till kapital vid nystartande av
företag behövs vidare både kvittningsmöjligheter under de första
fem åren, då nya företag erfarenhetsmässigt blivit mera
självgående, samt möjligheter till skattefritt sparande för
nyetablering. Dessutom bör arvs- och gåvoskattereglerna ändras
så att företag kan ärvas eller tas över av personer med
förståelse för den bedrivna verksamheten. Finansutskottet bör
tillstyrka motion Fi66 i denna del och föreslå att riksdagen gör
ett uttalande i enlighet med det anförda.
Särskilda yttranden
1. Beskattningsregler för småföretag
Lars Bäckström (v) anför:
Beskattningsreglerna för småföretag ingår som en del i
företagsbeskattningen, och vänsterpartiet har dels motionsvis,
dels i en reservation till skatteutskottets betänkande om
företagsskattefrågor (bet. 1990/91:SkU30) redovisat sin
uppfattning och lagt fram vissa förslag på detta område. Vår
allmänna uppfattning när det gäller skatteuttaget är att de
mindre företagen är missgynnade jämfört med de större
börsnoterade företagen. Vi har bl.a. förordat ett större
skatteuttag på de större börsnoterade företagen och en ny
företagsskatteutredning. Dessa förslag har nyligen avslagits av
riksdagen men vi ämnar i lämpligt sammanhang återkomma till
hithörande frågor.
2. Beskattningsregler för småföretag
Gösta Lyngå (mp) anför:
Skatten på arbetande kapital innebär betydande problem för små
och medelstora företag och bör slopas fr.o.m. beskattningsåret
1992. Jag har deltagit i en reservation med detta innehåll till
betänkande SkU31 (Kapitalbeskattning) och ämnar återkomma i
ärendet därest riksdagen inte beslutar i enlighet med den
reservationen.
Utrikesutskottets yttrande
1990/91:UU4y
Bilaga 4
Kompletteringspropositionen
Till finansutskottet
Finansutskottet har med remiss l99l-05-02 berett
utrikesutskottet tillfälle att avge yttrande över proposition
l990/91:150 (kompletteringspropositionen) jämte eventuella
motioner, såvitt propositionen och motionerna rör
utrikesutskottets beredningsområde.
De delar av propositionen som rör utrikesutskottets
beredningsområde och som utskottet har anledning att yttra sig
över är
De motioner som väckts med anledning av propositionen i dessa
delar och som utskottet anser sig ha anledning att yttra sig
över gäller 1990/91:Fi48 yrkande 1, Fi51, Fi56 samt Fi57.
Bilaga I:2 Utrikesdepartementet
Statsgarantier för finansiellt stöd till länderna i Central-
och Östeuropa
Utskottet har ingen erinran mot propositionens förslag att
staten ikläder sig betalningsansvar i form av statsgaranti för
kreditgivning till länder i Central- och Östeuropa till ett
belopp om högst 800000000kr. och inte heller till
förslaget att för budgetåret l991/92 anvisa ett förslagsanslag
på 1000kr. för täckande av eventuella förluster i anledning
av statliga garantier för finansiellt stöd till länder i
Central- och Östeuropa.
Resurser till information om Sveriges samarbete med EG
I yrkande 1 i motion Fi48 (mp) föreslås att 20milj.kr. skall
anslås till allsidig EG-information, dels för att stödja
EG-kritiska organisationers informationsverksamhet, dels för att
utreda alternativa förslag till svenskt Europasamarbete. I
motion Fi57 (v) föreslås att l0milj.kr. skall anslås i samma
syfte. Gemensamt för motionärerna är att de anser att de
statliga informationsresurserna på detta område har gått till
organisationer, vilkas ledningar är anhängare av svenskt
medlemskap i EG, och att det därför behövs särskilda medel för
att rätta till den obalans i den statliga
informationsverksamheten som uppstått.
Utskottet har i betänkandet om Sverige och den västeuropeiska
integrationen (1990/91:UU8) betonat betydelsen av att
allmänheten ges god information om Sveriges samarbete med EG,
liksom att ytterligare informationsinsatser är nödvändiga för
att främja en allsidig belysning av och diskussion om Sveriges
Europasamarbete. I betänkande l990/91:UU14 underströk utskottet
det angelägna i att regeringen såsom aviserats i
budgetpropositionen lämnade riksdagen en redogörelse med förslag
till insatser för en allsidig Europainformation.
Utskottet välkomnar den redogörelse som lämnas i
kompletteringspropositionen. Därav framgår att regeringen avser
att i en särskild skrift redogöra för EES-avtalets innehåll samt
att publicera en ny s.k. grönbok om konsekvenserna på olika
områden av ett svenskt EG-medlemskap. I detta syfte kommer genom
omdisponering inom anslaget E2. Exportfrämjande verksamhet
medlen för informationen om Sveriges samarbete med EG att
fördubblas. I propositionen redogörs även för hur övriga
fackdepartement intensifierat sina informationsinsatser. Bl.a.
ställs genom arbetsmiljöfonden 4,3milj.kr. till förfogande för
LOs, TCOs och SACOs fackliga bevakning av integrationsarbetet.
Jämställdhetsministern ställer 1milj.kr. till förfogande för
de enskilda organisationer och politiska partier som ingår i
jämställdhetsrådet att utnyttjas för information om EG och
kvinnorna. I propositionen hänvisas också särskilt till de
insatser som kan göras inom ramen för studieförbundens
verksamhet. Dessa kan i enlighet med föreslagna riktlinjer ta
upp Europafrågorna i sin studieverksamhet.
Utskottet har ingen erinran mot regeringens redogörelse för de
planerade informationsinsatserna. Utskottet finner det
tillfredsställande att informationsverksamheten ökar i takt med
att integrationsfrågorna blir allt viktigare. Bl.a. genom
möjligheten att utnyttja studieförbundens resurser kan enligt
utskottets mening en breddning av informationen ske och en
allsidighet i informationen uppnås. Mot bakgrund av att ett
svenskt närmande till EG kommer att vara en central politisk
fråga under ett antal år framöver anser utskottet att
ytterligare insatser till stöd för en allsidig
Europainformation, bl.a. genom folkrörelserna, kommer att
behövas. Av statsfinansiella skäl anser dock utskottet det ej
möjligt att för nästkommande budgetår tillstyrka de av
motionärerna föreslagna beloppen.
Med det anförda anser utskottet att finansutskottet bör
avstyrka yrkande 1 i motion Fi48 (mp) samt motion Fi57 (v).
Bilaga II:2 Utrikesdepartementet (Omställning och minskning av
den statliga administrationen)
I propositionen redogörs för möjligheterna till omdisponering
och effektivisering beträffande utrikesrepresentationen, den
statligt finansierade Sverigeinformationen och det
internationella utvecklingssamarbetet.
Utskottet har ingen erinran mot propositionens redogörelse.
I motion Fi51 (fp, m, c) föreslås att regeringen skall
informera riksdagen innan viktiga förskjutningar i den svenska
utlandsrepresentationen äger rum. Regeringen bör därför enligt
motionärerna redovisa planer på att minska antalet
utlandsmyndigheter innan åtgärder vidtas. Särskilt understryker
motionärerna att det är uteslutet att riksdagen skulle ge
regeringen en in blanco-fullmakt att lägga ned myndigheter i
Europa i ett skede när Sverige är på väg att söka medlemskap i
EG, och kontakterna med länderna i vår egen världsdel är
viktigare än någonsin.
Utskottet anser det naturligt att det på ett tidigt stadium i
diskussion och beslutsprocess krävs återhållsamhet beträffande
spridande av information om vilka utlandsmyndigheter som kan
komma i fråga för överväganden om nedläggning. Utskottet har
därför inget att erinra mot att dylika överväganden, vilka ofta
aktualiserar känsliga utrikespolitiska avvägningar, förbereds
internt på ett noggrant sätt innan de i lämpliga former bringas
till riksdagens kännedom. Samtidigt delar utskottet
motionärernas åsikt att en redovisning till riksdagen bör ske i
god tid innan åtgärder vidtas.
Vad gäller det fall som motionärerna speciellt pekar på,
nämligen eventuell nedläggning av myndigheter i Europa, utgår
utskottet ifrån att möjlighet ges att ta del av eventuella
planer i sådan riktning i särskilt god tid med hänsyn till den
speciella vikt Sveriges representation i Europa har inför ett
kommande beslut beträffande EG-medlemskap.
Med det anförda anser utskottet att finansutskottet bör
föreslå riksdagen att som sin mening ge regeringen till känna
vad utrikesutskottet i förevarande sammanhang anfört i anledning
av motion Fi51 (fp, m, c).
I motion Fi56 (v) föreslås att de resurser som eventuellt
frigörs genom besparingar inom utrikesdepartementets område
skall tillföras utvecklingssamarbetet med de fattigaste
länderna.
Utskottet konstaterar att anslaget C.Internationellt
utvecklingssamarbete enligt riksdagsbeslut skall motsvara 1%
av Sveriges BNI. Det är därmed inte på samma sätt som övriga
poster i statsbudgeten utsatt för en prövning i förhållande till
det tillgängliga budgetutrymmet.
Det internationella utvecklingssamarbetet avser behov som
enligt utskottets uppfattning förblir ytterst angelägna. Det är
emellertid inte lämpligt att som motionärerna föreslår ställa
dessa i direkt relation till just utrikesförvaltningens behov.
De besparingar inom utrikesförvaltningen, bl.a. i form av
nedläggning av ett antal utlandsmyndigheter, som föreslås i
propositionen är en följd av generella statsfinansiella
restriktioner. Sådana besparingar bör endast bedömas i relation
till budgeten som helhet och ej relateras till något annat
enskilt anslag.
Utskottet anser därmed att finansutskottet bör avstyrka motion
Fi56 (v).
Stockholm den 21 maj 1991
På utrikesutskottets vägnar
Stig Alemyr
Närvarande: Stig Alemyr (s), Evert Svensson (s),
Margaretha af Ugglas (m), Sture Ericson (s), Jan-Erik Wikström
(fp), Karl-Erik Svartberg (s), Axel Andersson (s), Inger Koch
(m), Karl-Göran Biörsmark (fp), Birgitta Hambraeus (c), Bertil
Måbrink (v), Per Gahrton (mp), Viola Furubjelke (s), Eva Björne
(m), Arne Mellqvist (s) och Ingbritt Irhammar (c).
Avvikande meningar
1. Stöd till allsidig Europainformation
Birgitta Hambraeus (c), Bertil Måbrink (v) och Ingbritt
Irhammar (c) anser att den del av utskottets yttrande som på
s.2 börjar med "Bl.a. genom möjligheten" och slutar med
"informationen uppnås" bort lyda:
Mot bakgrund av att ett svenskt närmande till EG kommer att
vara en central politisk fråga under ett antal år framöver anser
utskottet att ytterligare insatser till stöd för en allsidig
Europainformation behövs, bl.a. genom politiska partier,
studieförbund och andra folkrörelser.
Utrikesutskottet förordar därför att finansutskottet föreslår
riksdagen att anvisa 10milj.kr. för denna information.
2. Stöd till allsidig Europainformation
Per Gahrton (mp) anser att den del av utskottets yttrande som
på s. 2 börjar med "Av statsfinansiella skäl" och slutar med
"Fi57 (v)" bort lyda:
Detta innebär att ytterligare resurser måste ställas till
förfogande för allsidig EG-information. Eftersom såväl
näringslivets som statsapparatens information betonar förmodade
positiva effekter av EG-anslutning, är det angeläget att en del
av de medel som anslås för EG-information ställs till förfogande
för EG-kritiska folkrörelser, däribland Nej till EG.
Härmed förordar utrikesutskottet att finansutskottet med
bifall till yrkande 1 i motion Fi48 (mp) beslutar anslå
ytterligare 20 milj.kr. till allsidig EG-information och i
samband därmed som sin mening ge regeringen till känna vad
utrikesutskottet anfört om medlens fördelning. Motion Fi57 (v)
blir härmed tillgodosedd.
3. Inbesparade resursers överföring till det internationella
utvecklingssamarbetet
Bertil Måbrink (v) och Per Gahrton (mp) anför:
Den ökande internationaliseringen och därmed sammanhängande
arbetsuppgifter för utrikesförvaltningen gör att det är svårt
att se hur denna del av administrationen totalt sett skall kunna
minskas.
Arbetet med den framtida alleuropeiska fredsordningen inom
ESK, Östeuropasamarbetet och förverkligandet av ett EES-avtal
kommer att kräva snarare mer personella resurser. Större anspråk
på biståndsverksamheten, diplomatisk och politisk medverkan i
reglering av regionala konflikter och i nedrustningsarbetet
utanför Europa kommer att ställa krav på resurser av olika slag.
Det är därför rimligt att de besparingar på administration som
eventuellt kan göras tillförs det internationella
utvecklingssamarbetet.
Finansutskottet har berett arbetsmarknadsutskottet tillfälle
att yttra sig över proposition 1990/91:150
(kompletteringspropositionen) och med anledning av den avgivna
motioner.
Utskottet yttrar sig i det följande över
dels propositionens bilagor I:6, I:8 såvitt gäller
Förordnandepension m.m., Bidrag till Statshälsan, Externa
arbetstagarkonsulter och Trygghetsåtgärder för statsanställda
och II:9 Arbetsmarknadsdepartementet (såvitt avser utskottets
beredningsområde),
dels motionerna
Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkandena 5--6 och 13,
Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) yrkandena 1--4 (samtliga),
Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp),
Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkandena 1--3 (samtliga)
samt Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkandena 1--3
(samtliga).
Arbetsmarknadsfrågor
Inledning
Arbetsmarknadsutskottet redovisade sin syn på
arbetsmarknadspolitikens förutsättningar, inriktning och
resurstilldelning under nästa budgetår i sitt betänkande
1990/91:AU11, vilket debatterades i kammaren den 27 mars. Samma
dag behandlades också utskottets betänkande 1990/91:AU12 om
arbetslivsfrågor. Vad utskottet anfört och föreslagit i
betänkandena bifölls av kammaren.
De nu aktuella förslagen i proposition 150 medför vissa
tillägg, omdispositioner och riktningsangivelser till de av
riksdagen anvisade anslagen. Förslagen sägs i propositionen
innebära en omfördelning av medel från passivt kontantstöd till
aktiva ansträngningar för utbildning och rekrytering. Innan
utskottet går in på dessa förslag och motionsyrkanden i
anslutning till dem, kommer utskottet att redovisa sina
synpunkter på motionsyrkanden om inriktningen av
arbetsmarknadspolitiken.
Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Folkpartiet liberalerna förordar i kommittémotion Fi54 en
prioritering av arbetsmarknadspolitiska insatser för utsatta
grupper såsom arbetshandikappade, unga handikappade, invandrare
och flyktingar. Vidare anförs att i det nuvarande läget är det
nödvändigt att sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att
lindra effekterna av den stigande arbetslösheten. Särskilt
väsentliga är åtgärder som motverkar långtidsarbetslöshet.
I centerns kommittémotion Fi65 framhålls att arbetslöshet är
en misshushållning med mänskliga resurser. Det är enligt
motionärerna viktigt att uppmärksamma de regionala skillnaderna
och sätta in insatser mot arbetslösheten där de behövs mest. I
områden med högre arbetslöshet än den genomsnittliga måste
särskilda insatser prioriteras. Vidare begärs ett
tillkännagivande att sådana offensiva investeringar som centern
föreslagit i annat sammanhang, särskilt kommunikationer, ger
arbetstillfällen i hela landet.
Vänsterpartiet lägger i motion Fi38 fram olika förslag som led
i en politik för att hävda arbete åt alla. Enligt vänsterpartiet
beror inte den ökade arbetslösheten på att lönerna är för höga
utan på en förlegad industristruktur. För att förändra
situationen och göra Sverige konkurrenskraftigt krävs satsning
på kunskapsintensiva branscher, demokratisk arbetsorganisation
och väl utbyggd offentlig service -- inte minst med tanke på att
Sverige har världens högsta förvärvsfrekvens för kvinnor.
Lars Norberg m.fl. (mp) begär i motion Fi53 ett
tillkännagivande om vilka metoder som bör användas för att skapa
arbete och alternativ sysselsättning vid företag som annars
riskerar arbetslöshet, samtidigt som man investerar i nya
ekonomiska och ekologiska tillgångar i landet. I motionen
föreslås försäljning av statliga tillgångar, främst Vattenfall,
samt kraftfulla statliga beställningar till personbilsindustrin,
krigsmaterielindustrin etc. för att dessa skall omorienteras mot
mer miljövänlig verksamhet.
Arbetsmarknadsutskottet vill med anledning av dessa motioner
anföra följande.
Den inriktning av arbetsmarknadspolitiken, som lades
fast i utskottets betänkande 1990/91:AU11, är alltjämt i det
väsentliga giltig och innebär bl.a. att utskottet står bakom
målet om full sysselsättning. Medlen i en sådan politik innebär
utbudsinriktade åtgärder med bl.a. en förstärkning av
arbetsmarknadsutbildningen, särskild uppmärksamhet på de svaga
gruppernas situation samt en effektiv arbetsförmedling.
Med hänsyn till att arbetsmarknadsläget kan väntas bli sämre
än vad som tidigare kunde förutses -- arbetslösheten beräknas
enligt proposition 150 att genomsnittligt uppgå till 2,6 % år
1991 och 2,8 % år 1992 -- vill utskottet inledningsvis uttala
sin tillfredsställelse över den ytterligare förstärkning av
arbetsmarknadsåtgärderna som föreslås inom den utbudsinriktade
politikens ram. Dessa åtgärder i form av utbildningsvikariat,
åtgärder mot ungdomsarbetslöshet och utökad
arbetsmarknadsutbildning m.m. kommer att presenteras i det
följande. Totalt omfattar förslagen till åtgärder ca 6 miljarder
kronor.
Liksom tidigare anser utskottet att de arbetsmarknadspolitiska
resurserna och åtgärdsutformningen har en klar regionalpolitisk
profil. Förslag om att åtgärder skall sättas in där de bäst
behövs ligger helt i linje med utskottets mening.
Utskottet vill vidare erinra om att regeringens proposition
1990/91:140 om arbetsmiljö och rehabilitering nyligen har
behandlats av utskottet. Utskottet har därvid biträtt ändringar
i arbetsmiljölagen som syftar till att lyfta fram de
arbetsorganisatoriska arbetsmiljöfaktorerna och den enskilde
arbetstagarens möjligheter att delta i utvecklingen av sitt
arbete.
Som redovisas i bl.a. proposition 150 är det regeringens
uppfattning att mer resurser behöver satsas på infrastrukturen,
bl.a. väg- och järnvägsprojekt av strategisk nationell
betydelse. Utskottet instämmer med regeringen i att det är
angeläget att påskynda dessa investeringar -- inte minst för att
utnyttja den lediga arbetskraft som kommer att finnas under åren
1991 och 1992. Frågan om försäljning av Vattenfall har nyligen
behandlats av näringsutskottet i dess betänkande 1990/91:NU38.
Näringsutskottet anser liksom regeringen att den verksamhet som
förs över i bolagsform bör hållas samlad inom en koncern och
ägas av staten. Näringsutskottet motsätter sig sålunda en
uppdelning av Vattenfall i olika bolag och avstyrker samtliga
aktuella motionsyrkanden. Arbetsmarknadsutskottet har inte
anledning att göra någon annan bedömning.
Utan att gå in på varje enskildhet i de ovan redovisade
motionsyrkandena anser utskottet att något riksdagens uttalande
av det slag som begärts inte är påkallat. Utskottet avstyrker
följaktligen motionerna Fi38 (yrkande 6), Fi53, Fi54 (yrkande 1)
och Fi65 (yrkandena 1 och 3).
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader m.m.
Under anslaget A 2. Utredningar m.m. föreslår
regeringen att ytterligare 4200000 kr. skall anvisas utöver
det anslag på 18265000 kr. som riksdagen beslutat om den 27
mars (bet. 1990/91:AU19, rskr. 168). Medlen avser kostnader
avseende förhandlingsgruppen för stabiliseringsavtal fram till
sommaren 1992 samt för regionalt fackligt forskningssamarbete.
Utskottet har intet att erinra mot förslaget och tillstyrker
därför den begärda medelsanvisningen.
Under anslaget B 1. Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader har riksdagen anvisat
2619139000 kr. (bet. 1990/91:AU11, rskr. 164). Förslaget
till besparingar vid AMS och länsarbetsnämnderna, som redovisas
i propositionens bilaga II:9, innebär en minskning av
arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader med 10 milj.kr.
under budgetåret 1991/92. Förslaget om nya tillsynstjänster på
grund av den nya lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning
av arbetskraft innebär en merkostnad under anslaget på 2
milj.kr. under nästa budgetår. Den sammantagna effekten är att
anslaget bör minskas med 8milj.kr.
I moderata samlingspartiets kommittémotion Fi43 och i
folkpartiet liberalernas kommittémotion Fi54 godtas regeringens
besparingsförslag på 10 milj.kr. Däremot avvisas förslaget om
medel för de 13 tillsynstjänsterna för övervakning av den
föreslagna lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av
arbetskraft -- i konsekvens med att den föreslagna lagen har
avvisats av företrädare för de nämnda partierna och centern i en
gemensam motion (mot. 1990/91:A35, bet. AU20).
Som en följd av att utskottet för sin del har föreslagit
riksdagen att anta lagen om privat arbetsförmedling och
uthyrning av arbetskraft anser utskottet att medel för 13
tillsynstjänster jämte kringkostnader bör beviljas. Motionerna
Fi43 (yrkande 2) och Fi54 (yrkande 3) avstyrks således av
utskottet, och regeringens förslag om ett ramanslag på
2611139000 kr. för budgetåret 1991/92 tillstyrks.
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar
Regeringen anför att ungdomsgarantin -- som ger alla ungdomar
under 20 år rätt till utbildning, praktik eller arbete -- är
unik i ett internationellt perspektiv. Arbetslösheten som för
18--19-åringarna i mars 1991 uppgick till 5,5 % visar emellertid
att insatserna inte räckt till. Därför föreslås viss
vidareutveckling av det nuvarande åtgärdssystemet.
Regeringen föreslår att riksdagen antar det framlagda
förslaget till lag om ändring i lagen (1989:425, ändrad senast
1991:331) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga
arbetsgivare (avsnitt 2.4 i propositionen). Enligt förslaget
får anvisning till särskild inskolningsplats ske först när den
sökande i fyra veckor deltagit i jobb-sökar-aktiviteter som
anordnats av länsarbetsnämnden och uppfyllt de villkor i övrigt
som gäller för anvisning. Vidare föreslås att för de ungdomar
som går ut skolan på våren skall en inskolningsplats eller
arbete med rekryteringsstöd kunna anvisas tidigast den 1 oktober
samma år. För närvarande får anvisning ske tidigast den 1
november. Enligt regeringens uppfattning bör andelen särskilda
inskolningsplatser minska i förhållande till avtalade
inskolningsplatser och rekryteringsstöd.
Arbetsmarknadsutskottet förordar att riksdagen antar det
framlagda lagförslaget.
Vidare föreslår regeringen en höjning av statsbidraget vid
avtalade inskolningsplatser (avsnitt 2.4 i propositionen).
De arbetsgivare som anställer ungdomar på avtalade
inskolningsplatser bör få statsbidrag på högst 60 % av den
totala lönekostnaden. För närvarande lämnas bidrag med 50 % av
den totala lönekostnaden för den anställde.
Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat att antalet avtalade
inskolningsplatser i januari 1991 uppgick till 2 600 att jämföra
med 2200 platser ett år tidigare. För de särskilda
inskolningsplatserna var antalet platser 6400 i januari 1991
att jämföra med 2500 ett år tidigare. Mot bakgrund av det
förväntade arbetsmarknadsläget och den förordade omorienteringen
mot en ökad andel avtalade inskolningsplatser i förhållande till
särskilda inskolningsplatser tillstyrker utskottet ett
godkännande av den föreslagna statsbidragshöjningen.
I fråga om dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning till
ungdomar under 20 år (avsnitt 2.2.4 i propositionen)
föreslår regeringen en höjning från 230 kr. till 326 kr. Därmed
får de samma belopp som de som har fyllt 20 år och inte
uppfyller villkoren för rätt till ersättning från
arbetslöshetskassan. Detta bör stimulera ungdomar med
bristfälliga kunskaper att välja en arbetsmarknadsutbildning
framför andra mindre aktiva åtgärder enligt propositionen.
Kostnaden för denna åtgärd har beräknats till 100 milj.kr.
I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) yrkas avslag på
regeringens förslag på denna punkt. Enligt motionärerna kan en
höjning av bidraget leda till att en del ungdomar medvetet
slutar gymnasieskolan i förtid för att sedan kunna erhålla en
yrkesutbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen med
fördelaktigare ekonomiska villkor. Varken AMS eller regeringen
har visat att överströmningsrisken inte föreligger, anförs det i
motionen. Dessutom medför den ökade arbetslösheten en viss brist
på platser inom arbetsmarknadsutbildningen.
Enligt arbetsmarknadsutskottets uppfattning är det angeläget
att olika åtgärder prövas för att få ner ungdomsarbetslösheten.
Om någon åtgärd i ett längre perspektiv skulle visa sig mindre
effektiv utgår utskottet för sin del från att regeringen tar
initiativ till justeringar. Med det anförda avstyrker utskottet
motion Fi43 (yrkande 3) och tillstyrker regeringens förslag i
motsvarande del.
Utbildningsvikariat m.m.
Regeringen föreslår införande av ett nytt
arbetsmarknadspolitiskt medel, s.k. utbildningsvikariat
(avsnitt 2.2.1 i propositionen).
Enligt propositionen är kompetensutvecklingen en av
1990-talets viktigaste frågor. Undersökningar inom företagen
visar på behov att höja de anställdas utbildningsnivå. För att
göra det möjligt för såväl näringslivet som den offentliga
sektorn att satsa på personalutbildning föreslås att
arbetsgivarna skall erbjudas att få göra avdrag på
arbetsgivaravgifterna, om de efter anvisning av
arbetsförmedlingen anställer en ersättare på heltid för den som
går i utbildning. Under vissa förutsättningar bör arbetsgivarna
därutöver ha möjlighet att kunna få göra avdrag på
arbetsgivaravgifterna för en del av utbildningskostnaden för den
som utbildas. Avdraget för lönekostnaderna för vikarien bör få
göras med 460 kr. per arbetsdag, dvs. den genomsnittliga
dagpenningen från arbetslöshetsförsäkringen under budgetåret
1991/92. Avdraget för utbildningskostnaden bör få ske med högst
75 kr. per utbildningstimme och anställd, dock högst 30000 kr.
per anställd. Avdragen skall dock aldrig få överstiga summan av
de totala avgifterna.
Avdragen för arbetsgivaravgifterna för utbildning beräknas
till 1000 milj.kr. Avdragen för vikarierna innebär en
motsvarande minskning av kostnaderna för
arbetslöshetsersättning.
Eftersom utbildningsvikariat är ett nytt
arbetsmarknadspolitiskt medel aviserar arbetsmarknadsministern
en noggrann uppföljning.
Förslaget föranleder ändring i lagen (1991:329) om tillfällig
avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter genom att det
i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2--4 §§.
I moderata samlingspartiets kommittémotion Fi43 och i
folkpartiet liberalernas kommittémotion Fi54 uttalas tveksamhet
till utbildningsvikariaten. Dels är motionärerna skeptiska till
att omfattningen blir så stor som regeringen räknar med, dvs.
20000 personer i månaden. Det är osannolikt att arbetsgivarna
i någon större omfattning anställer en vikarie när den ordinarie
personalen är borta på kortare kurs. Dels är regeringens förslag
oklart vad gäller innebörden av avdragbara utbildningskostnader.
Dels kan inte småföretag utnyttja systemet fullt ut.
Motionärerna avstyrker inte regeringens förslag men förutsätter
att systemet utvärderas snarast.
Arbetsmarknadsutskottet konstaterar att regeringens förslag om
utbildningsvikariat är ett nytt grepp, som kan ge dubbla
fördelar i form av ökad kompetens i arbetslivet och samtidigt
fler personer som får sysselsättning. I likhet med regeringen
och motionärerna anser utskottet att systemet bör prövas och att
en snar utvärdering ligger i sakens natur med hänsyn till vikten
av ändamålsenliga och effektiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder
under en konjunktursvacka. Vad gäller de små företagens
möjligheter att utnyttja utbildningsvikariat föreligger inte
några problem. Utskottet konstaterar att godkända avdrag kan
periodiseras över flera månader. Därigenom blir inte små företag
med relativt sett lägre belopp för arbetsgivaravgifterna
missgynnade vad gäller avdragsmöjligheter.
Beträffande den i motionerna berörda frågan om avdragsgilla
utbildningskostnader (4 § i regeringens lagförslag) förutsätter
utskottet för sin del att länsarbetsnämndens godkännande är
erforderligt vid samtliga nämnda utbildningar för att avdrag
skall få göras.
Med hänvisning till vad som anförts vill
arbetsmarknadsutskottet för sin del avstyrka motionerna Fi43
(yrkande 1) och Fi54 (yrkande 2) och förorda att riksdagen antar
lagförslaget i den behandlade delen (2--4 §§).
Vidare föreslår regeringen vissa förenklingar av reglerna för
bidrag till utbildning i företag (avsnitt 2.2.1 i
propositionen). Endast följande kriterier bör gälla:
1. Utbildningar som medverkar till intern eller extern
rekrytering och anpassning av personalens kompetens till ändrade
förhållanden, t.ex. ny teknik eller arbetsorganisation.
2. Utbildningar som medverkar till att förhindra
permitteringar eller uppsägningar.
Utskottet har inga invändningar och föreslår att riksdagen
godkänner de ändringar i villkoren för bidrag till utbildning i
företag som förordats i propositionen.
Rekryteringsstöd
I fråga om rekryteringsstöd föreslår regeringen vissa
ändringar (avsnitt 2.3 i propositionen).
Erfarenheten visar att framför allt äldre, ny- och
återinträdande på arbetsmarknaden samt flyktingar och invandrare
i högre grad än andra grupper riskerar att bli
långtidsarbetslösa. För att stödja unga människor men även för
att motverka långtidsarbetslöshet inom samtliga grupper föreslås
att rekryteringsstödets regler ändras så att stödet skall kunna
utgå till sökande i åldern 18--24 år efter en månads
arbetslöshet resp. till sökande äldre än 24 år efter tre
månaders arbetslöshet. Motsvarande tidsperioder är i dag fyra
resp. sex månader. Vidare bör rekryteringsstödets andel av den
totala lönekostnaden höjas från 50 % till högst 60 %. Kostnaden
för denna höjning beräknas till 50 milj.kr. Slutligen föreslås
ett slopande av kravet på att anställningar med rekryteringsstöd
hos kommuner och landstingskommuner måste gälla
tillsvidareanställningar samt möjligheter att utsträcka
rekryteringsstödet till tolv månader (i detta fall med högst
50% av lönekostnaden) för invandrare och flyktingar.
Anders G Högmark m.fl. (m) uttalar i motion Fi43 tveksamhet
över de föreslagna kvalifikationstiderna för rekryteringsstöd.
Regeringsförslaget är olyckligt eftersom det ger intryck av att
en arbetslös efter den angivna tiden skulle ha automatisk rätt
till en plats med rekryteringsstöd. Riksdagen bör enligt
motionärerna inte ta ställning till förslaget om sänkta
tidsgränser utan överlåta till arbetsmarknadsverket att utarbeta
tillämpningsföreskrifter.
Arbetsmarknadsutskottet vill erinra om regeringens bedömning
att det förväntade arbetsmarknadsläget nödvändiggör ett utökat
antal avtalade inskolningsplatser alternativt platser med
rekryteringsstöd som uppgår till 5000 platser under nästa
budgetår. Mot denna bakgrund är regeringens förslag om minskade
kvalifikationstider ändamålsenligt, anser utskottet. Yrkandet i
motion Fi43 att riksdagen inte skulle ta ställning i denna fråga
avvisas därmed. Enligt utskottets uppfattning är det lämpligt
att statsbidragshöjningen till högst 60 % av den totala
lönekostnaden gäller såväl arbete med rekryteringsstöd som de
tidigare behandlade inskolningsplatserna.
Kostnaderna för ett utökat antal platser med
rekryteringsstöd/avtalade inskolningsplatser inkl. en höjning av
statsbidragsprocenten beräknas till 567 milj.kr.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motion
Fi43 (yrkande 4) och föreslår att riksdagen godkänner de
ändringar i fråga om rekryteringsstöd som förordats i
propositionen.
Medelsanvisning och finansiering
Som en konsekvens av de olika förslagen beträffande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder föreslår regeringen en
justering av det tidigare beslutet om medelstilldelning. Till
anslaget B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör för
budgetåret 1991/92 anvisas ett reservationsanslag på
14100687000 kr.
Vänsterpartiet yrkar i motion Fi38 4 miljarder kronor utöver
regeringens förslag till AMS insatser för arbete och
sysselsättning. Vänsterpartiet anser att det är helt
otillräckligt med 6 miljarder kronor som regeringen föreslår när
även optimistiska prognoser pekar på en arbetslöshet på närmare
3 %. Vänsterpartiet instämmer med regeringen i fråga om behovet
av utbildningsinsatser men vill inom ramen för arbetslinjen även
innefatta åtgärder som underhåll av skolor och VA-nät, utökad
barn- och äldreomsorg samt säkerställande av kommunernas ansvar
för ungdomssysselsättning.
I centerpartiets kommittémotion Fi65 yrkas att till anslaget
B2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisas ett belopp på
13600687000 kr., dvs. 500 milj.kr. mindre än regeringens
förslag. Centern vill täcka samma kostnader som regeringen men
vill delfinansiera de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna med 500
milj.kr. av reservationen under anslaget. Reservationen beräknas
vid ingången av budgetåret 1991/92 uppgå till ca 1500 milj.kr.
Arbetsmarknadsutskottet har tidigare ställt sig bakom
regeringens förslag till tillägg och ändringar beträffande den
arbetsmarknadspolitiska åtgärdsarsenalen. Utskottet vill erinra
om att 700 milj.kr. av reservationen under anslaget B 2. kommer
att disponeras genom riksdagens beslut i anledning av utskottets
betänkande 1990/91:AU11. Utskottet har i övrigt inhämtat att de
reserverade medlen till största delen är intecknade för
arbetsmarknadsutbildning, beredskapsåtgärder m.m. Utskottet
tillstyrker den av regeringen begärda medelsanvisningen på
14100687000 kr. och avstyrker motion Fi38 (yrkande 5) och
Fi65 (yrkande 2).
De nu föreslagna förstärkningarna av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna innebär att AMS tillförs
2682 milj.kr. på anslaget för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. I propositionen föreslås finansieringen
tekniskt sett ske genom att beloppet finansieras av medel från
arbetsmarknadsfonden. 469,7 milj.kr., som avser
utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning som
uppfyller medlems- och arbetsvillkoren i
arbetslöshetsförsäkringen, finansieras med automatik från
arbetsmarknadsfonden genom en av riksdagen (prop. 1990/91:100
bilaga 12, bet. AU11 och AU12, rskr. 164 och 165) beslutad
ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter. Även resterande
belopp, dvs. 2212350000 kr., föreslås av regeringen täckas
genom arbetsmarknadsfonden. Detta bör ske genom att den av
riksdagen godkända (bet. AU11, rskr. 164) lagen om tillfällig
avvikelse från lagen om socialavgifter, som medger en under
budgetåret 1991/92 engångsvis särskild disposition av 1647,6
milj.kr. ur arbetsmarknadsfonden, ändras så att beloppet höjs
till 3859950000 kr. Samtidigt bör användningsområdet
utsträckas till att gälla även rekryteringsstöd och
inskolningsplatser.
Regeringens förslag föranleder ändring i lagen (1991:329) om
tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter
genom att nuvarande bestämmelse skall betecknas 1 § och att
denna paragraf ändras vad gäller totalbelopp och
användningsområde enligt ovan.
Arbetsmarknadsutskottet förordar att riksdagen antar
lagförslaget i den behandlade delen (1 §).
Återstående delar av lagförslaget -- i den mån de inte
behandlats i det föregående -- lämnas utan erinran av utskottet.
Arbetslivsfrågor
Yrkesinriktad rehabilitering
Regeringens förslag till besparingar vid bl.a.
arbetsmarknadsinstituten, vilka redovisas i
kompletteringspropositionens bilaga II:9, innebär att anslaget
C 4. Yrkesinriktad rehabilitering av regeringen föreslås
minskas med 5 milj.kr. under budgetåret 1991/92 i förhållande
till budgetpropositionen.
Arbetsmarknadsutskottet har intet att invända och föreslår
därför att till anslaget Yrkesinriktad rehabilitering för
budgetåret 1991/92 anvisas ett ramanslag på 748153000 kr.
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade
Under anslagspunkten C 7. Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade har riksdagen för nästa budgetår anvisat
5416489000 kr. (prop. 1990/91:100 bilaga 12, bet. AU12,
rskr. 165).
Beträffande arbetshjälpmedel förordar regeringen att AMS ges
möjlighet att använda reserverade medel som tillförs det nämnda
anslaget vid budgetårsskiftet för att betala utgifter för
arbetshjälpmedel som hänför sig till det innevarande budgetåret.
Regeringens proposition 1990/91:141 Rehabilitering och
rehabiliteringsersättning, vilken tar upp frågor om
arbetshjälpmedel, behandlas av socialförsäkringsutskottet. I
propositionen föreslås bl.a. att försäkringskassan skall kunna
ge bidrag till arbetshjälpmedel för försäkrade, om sådana
hjälpmedel behövs som en del i en rehabilitering. Förslaget
innebär bl.a. att ansvaret för bidrag till personer som redan
har anställning flyttas över från arbetsmarknadsverket till
försäkringskassorna fr.o.m. den 1 juli 1991.
Socialförsäkringsutskottet har den 14 maj tillstyrkt regeringens
förslag angående arbetshjälpmedel (bet. 1990/91:SfU16).
Arbetsmarknadsutskottet anser för sin del att det är angeläget
att denna övergång går smidigt och förordar därför ett
godkännande av vad som i proposition 150 anförts om användningen
av reserverade medel under anslaget C 7. Särskilda åtgärder för
arbetshandikappade.
Bidrag till Stiftelsen Samhall
I propositionen redovisas att Samhall under treårsperioden
1988/89--1990/91 har en timram för sysselsättningsvolymen inom
företagsgruppen om högst 94350000 arbetstimmar. Genom ett
tidigare högt timutnyttjande har Samhall under innevarande
budgetår tvingats att minska sysselsättningsvolymen. För att ge
Samhall en möjlighet att slippa en svacka i sysselsättningen
förordar arbetsmarknadsministern att den nämnda treårsramen
förlängs med ytterligare ett år och att högst 125800000
arbetstimmar bör få utnyttjas under perioden 1988/89--1991/92.
Arbetsmarknadsutskottet tillstyrker ett medgivande att
Stiftelsen Samhall får utjämna antal arbetstimmar mellan
budgetåren på det sätt som förordats i propositionen.
Bilaga I:8, civildepartementet
Förordnandepension m.m.
Regeringen anför att det nya pensionsavtalet -- till skillnad
från det tidigare -- formellt inte är tillämpligt i fråga om
förordnandetjänster. För att åstadkomma en anpassning till det
nya pensionsavtalet måste reglerna i vissa förordningar ändras
och övergångsbestämmelser beslutas.
Arbetsmarknadsutskottet har inget att erinra mot regeringens
förslag och föreslår därför att de förordade riktlinjerna för
förordnandepension m.m. godkänns av riksdagen.
Bidrag till Statshälsan
I budgetpropositionen föreslogs ett anslag på 357 milj.kr. för
budgetåret 1991/92 under anslaget C 8. Bidrag till
Statshälsan. I proposition 150 föreslås att ytterligare 35
milj.kr. anvisas.
Arbetsmarknadsutskottet har inget att erinra mot
propositionens medelsberäkning.
Externa arbetstagarkonsulter
Under förslagsanslaget C 12. Externa
arbetstagarkonsulter föreslår regeringen att 84000 kr.
anvisas för budgetåret 1991/92 utöver vad som föreslagits i
budgetpropositionen.
Arbetsmarknadsutskottet har inget att erinra mot
propositionens medelsberäkning.
Trygghetsåtgärder för statsanställda
Regeringen anför under anslaget C 16. Trygghetsåtgärder
för statsanställda att det treåriga programmet för att
reducera kostnaderna för den statliga administrationen med 10%
kommer att innebära att personal måste sägas upp.
Trygghetsstiftelsens hjälp blir därmed mycket betydelsefull. Med
ledning av parternas avtal har medelsbehovet för budgetåret
1991/92 beräknats till 89175000 kr.
Utskottet tillstyrker att riksdagen till trygghetsåtgärder för
statsanställda för budgetåret 1991/92 anvisar ett
reservationsanslag på 89175000 kr.
Bilaga II:9, arbetsmarknadsdepartementet
Regeringen föreslår under denna punkt att riksdagen godkänner
de riktlinjer för omställning och minskning av den statliga
administrationen inom arbetsmarknadsverkets område som anförts i
propositionen. Riktlinjerna omfattar bl.a. en neddragning av
arbetsmarknadsdepartementets organisation, besparingar vid AMS
och länsarbetsnämnderna, ändrad organisation för utbetalning av
lönegarantimedel, besparingar vid arbetarskyddsverket,
arbetsmarknadsinstituten och arbetslivscentrum.
Besparingsprogrammet omfattar budgetåren 1991/92--1993/94 och
innebär att hela den statliga administrationen genom
strukturella förändringar skall reduceras med 10 %. Utskottet
har inget att invända mot de besparingsplaner som redovisats
beträffande utskottets beredningsområde.
Under denna rubrik vill utskottet även ta upp ett yrkande i
vänsterpartiets motion Fi38 rörande frågan om tillämpningen
av lagen om anställningsskydd. Motionärerna anför att det
för vänsterpartiet är självklart att lagen om anställningsskydd
skall ligga till grund för alla omstruktureringar inom den
statliga sektorn. Regeringen bör inte ges rätt att i särskilda
förordningar besluta hur reglerna om företrädesrätt skall
tillämpas.
Med anledning av denna motion vill utskottet i likhet med
regeringen peka på att det inte finns några skillnader i
tillämpningen av LAS inom den statliga sektorn jämfört med den
privata utom i två avseenden -- nämligen vad gäller rätten för
personal i en nedlagd myndighet att få anställning i en ny
myndighet med i huvudsak motsvarande arbetsuppgifter samt
företrädesrätten till återanställning. Inom den statliga sektorn
styrs dessa frågor i första hand av regeringsformens krav på
saklig grund vid varje tjänstetillsättning. För att minimera
risken för en konflikt mellan regeringsformens och LAS regler i
de enskilda fallen kommer regeringen enligt propositionen att
skapa förutsättningar för att en myndighets beslut om
uppsägningar skall kunna grunda sig på en sammanvägd bedömning
av förändringens syfte och innebörd, de anställdas rättigheter
enligt lag och avtal samt vad som är personalekonomiskt
motiverat. Detta kan bl.a. innebära särskilda förordningar, som
medger att personal från en nedlagd myndighet erbjuds
anställning med i huvudsak motsvarande arbetsuppgifter i den nya
myndigheten utan uppsägning.
Arbetsmarknadsutskottet gör samma bedömning som regeringen och
avstyrker därmed motion Fi38 (yrkande 13).
Stockholm den 16 maj 1991
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander
Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell
Nilsson (s), Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Anders G
Högmark (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Monica Öhman (s),
Mona Saint Cyr (m), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson
(c), Karl-Erik Persson (v), Anna Horn af Rantzien (mp), Eivor
Husing (s), Erik Holmkvist (m) och Gunhild Bolander (c).
Avvikande meningar
1. Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att den
del av utskottets yttrande i avsnittet Arbetsmarknadspolitikens
inriktning som börjar med "Den inriktning" och slutar med
"(yrkandena 1 och 3)" bort ha följande lydelse:
Regeringens ekonomiska politik leder nu till att
arbetslösheten ökar snabbt. Vad som krävs är en ny ekonomisk
politik som kan komma till rätta med de allvarliga obalanserna i
den svenska ekonomin, återställa det svenska näringslivets
internationella konkurrensförmåga och förbättra
investeringsklimatet.
I det läge som nu uppstått är det nödvändigt att sätta in
arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att lindra effekterna av
den stigande arbetslösheten. Särskilt väsentligt är det att
motverka långtidsarbetslösheten.
Som utskottet ser arbetsmarknadspolitiken skall den fungera
som ett smörjmedel på arbetsmarknaden. Detta innebär att den
skall underlätta för de arbetssökande att snabbt hitta arbete på
den öppna arbetsmarknaden samt hjälpa arbetsgivarna att snabbt
fylla vakanserna. Geografisk rörlighet bör stimuleras men främst
bör yrkesmässig rörlighet åstadkommas. Förutom ökad satsning på
lärlingsutbildning, förbättrade regler för starthjälpen m.m.
måste ökade insatser riktas mot utsatta grupper på
arbetsmarknaden. Fler platser inom Samhall för
arbetshandikappade och mer aktiva insatser från
arbetsförmedlingarna för att stödja unga handikappade ingår i en
sådan politik. Särskilda utbildningsinsatser bör göras för
invandrare och flyktingar.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion Fi54 (yrkande 1) har
anfört bör delges regeringen. Övriga motioner -- Fi38 (yrkande
6), Fi53 och Fi65 (yrkandena 1 och 3) -- avstyrks i den mån de
inte tillgodosetts med de ovan gjorda uttalandena.
2. Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Kersti Johansson och Gunhild Bolander (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande i avsnittet Arbetsmarknadspolitikens
inriktning som börjar med "Den inriktning" och slutar med
"(yrkandena 1 och 3)" bort ha följande lydelse:
Enligt utskottets uppfattning är arbetslöshet att misshushålla
med mänskliga resurser och skall aldrig få användas som ett
medvetet ekonomiskt-politiskt instrument. Risken för långvarig
utslagning från arbetsmarknaden samt för missbruk och ohälsa
måste uppmärksammas.
Arbetslöshetstalen visar stora regionala skillnader. I
februari 1991 uppgick den öppna arbetslösheten till 4,9 % i
Norrbotten jämfört med 1,9 % i Stockholms län. Mellan kommuner
är skillnaderna väsentligt större. Skillnaderna i
ungdomsarbetslöshetstalen mellan olika kommuner visar på stora
olikheter. Det är således angeläget att uppmärksamma
utvecklingen på de lokala och regionala arbetsmarknaderna.
Insatserna måste anpassas efter behoven. Särskilda insatser
måste sättas in där arbetslösheten är störst.
Utskottet anser att ett tillkännagivande bör göras om behovet
av offensiva investeringar för att modernisera Sverige. Dessa
insatser ger permanenta arbetstillfällen i storleksordningen
20000 inom den privata sektorn. Genom investeringar i
järnvägar och vägar kommer arbetstillfällen att skapas i hela
landet och främst i områden där hög arbetslöshet råder och där
en omfattande ledig kapacitet finns på entreprenörområdet.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion Fi65 (yrkandena 1 och
3) har anfört bör delges regeringen. Motionerna Fi38 (yrkande
6), Fi53 och Fi54 (yrkande 1) avstyrks i den mån de inte
tillgodosetts med de ovan gjorda uttalandena.
3. Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Karl-Erik Persson (v) anser att den del av utskottets yttrande
i avsnittet Arbetsmarknadspolitikens inriktning som börjar med
"Den inriktning" och slutar med "(yrkandena 1 och 3)" bort ha
följande lydelse:
Att enbart ett lågt relativt löneläge skall göra Sverige
konkurrenskraftigt är enligt utskottets uppfattning ett
felaktigt synsätt. En statligt dikterad lönepolitik för att
bekämpa inflationen -- i syfte att klara sysselsättningen --
avvisar utskottet helt.
I likhet med vänsterpartiet i motion Fi38 anser utskottet att
det är en satsning på kunskapsintensiva branscher samt en
demokratisk arbetsorganisation som kan ge landet
konkurrensförmåga. En sådan satsning kräver ändringar i
näringslivspolitiken så att resurserna kapital, utbildning och
infrastruktur styrs till rätt område vid rätt tidpunkt. I en
sådan politik ingår det som en integrerad del att kvinnor och
män har samma rätt till arbete och att den offentliga servicen
måste vara väl utbyggd för att möjliggöra allas rätt till
arbete.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion Fi38 (yrkande 6) har
anfört bör delges regeringen. Motionerna Fi53, Fi54 (yrkande 1)
och Fi65 (yrkandena 1 och 3) avstyrks.
4. Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Anna Horn af Rantzien (mp) anser att den del av utskottets
yttrande i avsnittet Arbetsmarknadspolitikens inriktning som
börjar med "Som redovisas" och slutar med "(yrkandena 1 och 3)"
bort ha följande lydelse:
Sveriges allvarligaste och mest långvariga kris är den
ekologiska. I naturresurstermer har säkerligen Sverige liksom
övriga länder en "negativ tillväxt". Till denna förlust skall en
konventionell ekonomisk kris med arbetslöshet läggas.
Enligt utskottets uppfattning är de av regeringen föreslagna
åtgärderna arbetsförmedling, kompletteringsutbildning och
omskolning otillräckliga i det rådande läget. Vad som nu behövs
är stimulansåtgärder inom ekonomin i form av statliga
beställningar men med en sådan inriktning att de samtidigt
minskar den ekologiska krisen och arbetslöshetskrisen. Bl.a.
vill utskottet peka på motionsförslag från miljöpartiet angående
projekt för att restaurera miljön m.m. Sådana projekt minskar
samtidigt den ekonomiska skuldsättningen och arbetslösheten.
Ytterligare exempel på konkreta åtgärder för att lindra krisen
är kraftfulla statliga beställningar i syfte att frigöra
personbilindustrins och krigsmaterielindustrins kapacitet för
annan och mer miljö- och människovänlig verksamhet. Vidare bör
statliga tillgångar som t.ex. Vattenfall försäljas helt eller
delvis för att finansiera satsningar som både gagnar miljön och
skapar arbete inom branscher som annars riskerar stor
arbetslöshet.
Vad utskottet med tillstyrkan av motion Fi53 har anfört bör
delges regeringen. Motionerna Fi38 (yrkande 6), Fi54 (yrkande 1)
och Fi65 (yrkandena 1 och 3) avstyrks.
5. Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),
Charlotte Branting (fp) och Erik Holmkvist (m) anser att den del
av utskottets yttrande i avsnittet Arbetsmarknadsverkets
förvaltningskostnader m.m. som börjar med "Som en" och slutar
med "1991/92 tillstyrks" bort ha följande lydelse:
Som framgått av det föregående bör regeringens sparförslag på
10 milj.kr. godtas. Däremot finns det enligt utskottets
uppfattning inte behov av några nya tillsynstjänster inom
arbetsmarknadsverket. Med hänvisning till det anförda
tillstyrker utskottet motionerna Fi43 (yrkande 2) och Fi54
(yrkande 3). Regeringens förslag bör således justeras i denna
del.
6. Dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar
under 20 år
Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar som börjar med
"Enligt arbetsmarknadsutskottets" och slutar med "motsvarande
del" bort ha följande lydelse:
Enligt arbetsmarknadsutskottets mening bör yrkesutbildningen
för ungdomar under 20 år i första hand ske genom gymnasieskolan.
Som anförs i motion Fi43 (m) kan en höjning av
utbildningsbidraget leda till att en del ungdomar medvetet
slutar gymnasieskolan i förtid för att sedan kunna erhålla en
yrkesutbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen med
mera fördelaktiga ekonomiska villkor. Den nuvarande
differentieringen av bidraget tillkom just för att undvika en
överströmning av ungdomar från gymnasieskolan till
arbetsmarknadsutbildning. Därutöver vill utskottet erinra om att
den ökande arbetslösheten kommer att medföra en brist på platser
inom arbetsmarknadsutbildningen.
Med hänvisning till det anförda ställer sig utskottet bakom
motion Fi43 (yrkande 3), dvs. riksdagen bör avslå regeringens
förslag angående dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning för
ungdomar under 20 år.
7. Utbildningsvikariat
Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),
Charlotte Branting (fp) och Erik Holmkvist (m) anser att den del
av utskottets yttrande i avsnittet Utbildningsvikariat m.m. som
börjar med "Arbetsmarknadsutskottet konstaterar" och slutar med
"delen (2--4§§)" bort ha följande lydelse:
Utskottet godtar att det av regeringen föreslagna systemet med
utbildningsvikariat prövas. Dock vill utskottet peka på det
osäkra underlaget angående den förväntade omfattningen av ett
sådant system. Bl.a. torde det vara så att en stor del av
företagens utbildningsbehov kan tillfredsställas genom relativt
korta kurser. I sådana fall är det ur företagens synpunkt
knappast rimligt att anställa vikarier med inlärningstid etc.
Inte heller företag med avsättningsproblem torde i första hand
välja att anställa vikarie när någon anställd skall utbildas.
Utskottet finner det intressant att ett system med avdrag
prövas men vill å andra sidan hävda att det föreslagna systemet
blir lika byråkratiskt krångligt som ett renodlat bidragssystem.
För att små företag skall ha lika goda möjligheter att utnyttja
systemet som större företag förutsätter utskottet att
tillämpningsanvisningarna preciserar att avdragen från
arbetsgivaravgifterna kan periodiseras inom ramen för lagens
giltighetstid -- budgetåret 1991/92. Utskottet tillstyrker
motionerna Fi43 (yrkande 1) och Fi54 (yrkande 2).
Riksdagen bör således anta lagen om ändring i lagen (1991:329)
om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter.
Ett förtydligande bör dock göras i den föreslagna 4 § så att det
klart framgår att för att få göra avdrag krävs godkännande av
länsarbetsnämnden vad gäller samtliga utbildningar. Utskottet
föreslår att 4 § erhåller följande lydelse:
Avdrag får göras med högst 75 kronor per utbildningstimme,
sammanlagt dock högst 30000 kronor, för varje arbetstagare som
deltar i av länsarbetsnämnden godkänd
1. yrkesinriktad utbildning eller
2. utbildning som ökar arbetstagarens förutsättningar att
tillgodogöra sig ny teknik eller utföra nya arbetsuppgifter.
8. Rekryteringsstöd
Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande i avsnittet
Rekryteringsstöd som börjar med "Arbetsmarknadsutskottet vill"
och slutar med "i propositionen" bort ha följande lydelse:
Arbetsmarknadsutskottet anser i likhet med motion Fi43 att det
inte är riksdagens utan arbetsmarknadsverkets sak att fatta
beslut om tillämpningsföreskrifter för olika
arbetsmarknadspolitiska åtgärder -- t.ex. tidsgränser för
rekryteringsstödet. Skälet är att problemen vid arbetslöshet
varierar dels mellan olika individer, dels mellan olika yrken
och orter. Det är därför olämpligt med fasta tidsgränser vid
rekryteringsstöd. Grundprincipen måste vara att denna typ av
subventionerad sysselsättning enbart får komma i fråga när det
saknas rimliga möjligheter att få ett arbete. Ungdomar bör t.ex.
få betydligt längre tid än en månad på sig att söka arbete,
innan anställning med rekryteringsstöd aktualiseras.
Utskottet har noterat att yrkande 4 i motion Fi43 av misstag
blivit felformulerat. Yrkandet gäller således endast ett
tillkännagivande av vad som i motionen anförts angående
kvalifikationstider för rekryteringsstöd. Med hänvisning till
det anförda tillstyrker utskottet motion Fi43 (yrkande 4).
Regeringens förslag bör avslås i motsvarande del. Vad utskottet
anfört bör ges regeringen till känna.
9. B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Kersti Johansson och Gunhild Bolander (båda c) anser att den
del av utskottets yttrande i avsnittet Medelsanvisning och
finansiering som börjar med "Arbetsmarknadsutskottet har" och
slutar med "(yrkande 2)" bort ha följande lydelse:
Med hänsyn till att centerpartiet föreslagit en kraftig
satsning på infrastrukturinvesteringar som ger ca 20000
årsarbeten anser utskottet att 500 milj.kr. av reservationen
under anslaget B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder -- utöver
av riksdagen tidigare beslutade 700 milj.kr. -- kan tas i
anspråk. Genom en sådan åtgärd minskas anslagsbeloppet i
motsvarande mån.
Regeringens förslag till anslag bör därför justeras till
13600687000 kr. för budgetåret 1991/92. Motion Fi65
(yrkande 2) tillstyrks således av utskottet. Motion Fi38
(yrkande 5) avstyrks.
10. B 2. Arbetsmarknadspolitiska åtgärder
Karl-Erik Persson (v) anser att den del av utskottets yttrande
i avsnittet Medelsanvisning och finansiering som börjar med
"Arbetsmarknadsutskottet har" och slutar med "(yrkande 2)" bort
ha följande lydelse:
Utskottet anser i likhet med motion Fi38 att i ett skede där
även optimistiska prognoser pekar på 3 % arbetslöshet bör
samhället vara berett att satsa betydligt mer och bredare än
annars. Den nuvarande utvecklingen kräver extraordinära insatser
för att hålla sysselsättningen uppe. Sådana insatser bör
företrädesvis göras på områden som blivit eftersatta, t.ex.
kommunernas underhåll av skolor och VA-nät, äldre- och
barnomsorg samt åtgärder för att häva ungdomsarbetslösheten.
Mot denna bakgrund anser utskottet att anslaget för
arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör räknas upp med 4 miljarder
kronor utöver regeringens förslag samtidigt som regelverket
omarbetas för att gälla en bredare användning än vad som är
möjligt i dag. Motion Fi38 (yrkande 5) tillstyrks således.
Motion Fi65 (yrkande 2) avstyrks av utskottet.
11. Tillämpningen av lagen om anställningsskydd
Karl-Erik Persson (v) anser att den del av utskottets yttrande
i avsnittet Bilaga II:9, Arbetsmarknadsdepartementet som börjar
med "Med anledning" och slutar med "(yrkande 13)" bort ha
följande lydelse:
Omfattande förändringar förestår nu inom den offentliga
sektorn. För att få till stånd en effektiv och ändamålsenlig
statlig administration är det nödvändigt att ta till vara
arbetstagarnas kreativitet, utvecklingsmöjligheter och
erfarenheter. Utskottet anser att lagen om anställningsskydd
skall ligga till grund för alla omstruktureringar inom den
statliga sektorn i stället för att regeringen i särskilda
förordningar skall besluta hur reglerna om företrädesrätt skall
tillämpas.
Utskottet tillstyrker därmed motion Fi38 (yrkande 13).
Särskilda yttranden
1. Arbetsmarknadspolitikens inriktning
Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anför:
Våra synpunkter på arbetsmarknadspolitikens inriktning har
framförts i utskottets betänkande 1990/91:AU11. Vi hänvisar till
detta betänkande.
2. Bidrag till Stiftelsen Samhall
Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson
(c) och Gunhild Bolander (c) anför:
I enlighet med vad folkpartiet liberalerna och centern
framfört i betänkandet 1990/91:AU12 har utvecklingen under det
senaste året visat att det finns ett stort behov av
arbetstillfällen inom företagsgruppen Samhall. Vi har därför
uppfattningen att regeringens förslag -- förutom utjämning av
antalet timmar mellan de olika budgetåren -- också borde ha
omfattat en utbyggnad av verksamheten. Vi hänvisar till
betänkandet AU12.
Remissyttranden över förslag i motion 1990/91:T43
Bilaga 6
Uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget
Riksgäldskontoret är tveksamt till förslaget att överväga en
uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget.
Kontoret anser nämligen att den kritik -- bl.a. för
svåröverskådlighet och ofullständighet -- som ledde till att
kapitalbudgeten avskaffades var befogad. Det kan i sammanhanget
nämnas att t.ex. statliga vägar inte redovisades över
kapitalbudgeten vilket berodde på att över kapitalbudgeten
redovisades endast sådana tillgångar som kunde förväntas ge en
monetär avkastning. Ett återinförande av kapitalbudgeten i dess
tidigare form skulle alltså inte leda till de av motionärerna
eftersträvade effekterna.
Ett annat skäl till kontorets tveksamhet är den utveckling som
skett sedan budgetreformen genomfördes. Ett logiskt, men
föråldrat, centraliserat, kameralt präglat system avvecklades
och ersattes av ett system där myndigheternas ansvar för
resursanvändning och rapportering av denna successivt utökats.
Led i denna utveckling har bl.a. varit tillkomsten av
bokföringsförordningen med stadgande att alla myndigheter skall
upprätta årsbokslut samt den nya budgetprocessen med dess krav
gentemot myndigheterna att redovisa resultat vari även ingår
ansvar för resursförbrukning avseende tillgångar. Andra
väsentliga förändringar under den senaste 10-årsperioden är att
huvuddelen av de investeringar som redovisades över
kapitalbudgeten numera finansieras på marknaden eller genom lån
hos riksgäldskontoret. Detta gäller affärsverkens investeringar,
statliga bostadslån, studielån samt statliga byggnader. Ett
återinförande av kapitalbudgeten som isolerad åtgärd bidrar
alltså enbart delvis till att ge en bättre bild av de statliga
investeringarna.
Riksgäldskontoret vill för sin del snarare än en återgång till
ett gammalt system förorda att utvecklingen av budgetprocessen
samt statens budget och redovisning länkas i sådana banor att de
i motionen berörda behoven kan tillgodoses. Ett led i en sådan
process skulle vara att låta alla på statsbudgeten nu
kvarstående investeringar finansieras direkt genom lån hos
riksgäldskontoret. Utgifter i form av räntor och amorteringar
skulle finansieras av myndigheternas förvaltningskostnadsanslag
eller om det är fråga om uppdragsmyndigheter av intäkter. Därmed
skulle den i motionen efterlysta principiella synen på
finansiering av statliga investeringar bli förverkligad.
Statsbudgeten skulle som konsekvens av detta enbart omfatta
driftutgifter. Detta förutsätter naturligtvis att
investeringsbehov och låneramar, eventuellt i samlad form,
underställs riksdagens prövning. Skulle denna lösning med
lånefinansiering av investeringar inte kunna förverkligas kan
det övervägas att komplettera budgetpropositionen med en
sammanställning över de investeringar som finansieras över
statsbudgeten -- f.n. redovisas ett totalbelopp på de statliga
myndigheternas investeringar i finansplanen.
Behov av uppgifter om statens tillgångar bör tillgodoses genom
utveckling av årsbokslut för staten. När det gäller
statsbudgetens otillräcklighet som mått på statens ekonomiska
aktiviteter vill kontoret hänvisa till sitt remissvar på
budgetpropositionsutredningens betänkande, där kontoret bl.a.
instämmer i behovet av att ta fram finanspolitiska nyckeltal.
Kontoret vill härvid också peka på att beträffande
likviditetseffekterna av statens verksamhet utgör statens
upplåningsbehov eller statsskuldens förändring ett bättre mått
än statsbudgetens saldo.
I detta ärende har riksgäldsdirektören Staffan Crona beslutat.
Närvarande vid den slutliga handläggningen har varit
överdirektören Göran Carnhagen och utredningschefen Lars
Sjödahl, den sistnämnde föredragande.
Uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget
Riksrevisionsverket (RRV) har erhållit rubricerade ärende på
remiss och vill i anledning härav framföra följande.
Sammanfattning
RRV instämmer i motionens grundläggande syn på svårigheterna
att från statsbudgetens utgiftssida direkt bedöma de reala
ekonomiska effekterna av föreslagna utgifter.
Underlag för att bedöma dessa produceras av RRV och utnyttjas
inte minst i finansdepartementets analys av den offentliga
sektorn i nationalbudgetarna.
Det vore varken administrativt rationellt eller ekonomiskt
försvarbart att nu återinföra tidigare kapitalbudget.
Motiveringar
Motionen är lämnad med anledning av regeringens proposition
1990/91:87, Näringspolitik för tillväxt, och avser främst frågor
om investeringar avseende kommunikationsanläggningar. Det var
till stor del sådana investeringar som togs upp i den tidigare
kapitalbudgeten. I den begränsades redovisningen till den del av
dessa investeringar som hade en monetär avkastning. Till dessa
investeringar hörde t.ex. inte väginvesteringar. Investeringar i
järnvägar togs upp i kapitalbudgeten, men endast till den del
som motsvarade en bedömd avkastningsnivå. Vidare togs statliga
byggnader upp trots att de inte gav någon extern avkastning, men
de gavs en intern sådan genom att driftbudgeten belastades med
interna hyreskostnader.
Vid sidan av kapitalbudgeten förekom således en väsentlig
investeringsverksamhet i tillgångar som inte gav monetär
avkastning. Dessa investeringsbelopp belastade driftbudgeten.
Sådana investeringar hade, och har fortfarande, ett stort värde
i berörda myndigheters verksamhet. Också dessa investeringar har
betydelse för att bedöma i vad mån statens förmögenhet
förändras. Genom de krav på redovisningen hos myndigheterna som
finns får man ett gott grepp om investeringsutgifternas storlek
per myndighet och totalt med utgångspunkt i myndigheternas
utgiftsslagsredovisning.
Bl.a. de nämnda förhållandena har varit en utgångspunkt för
ett utvecklingsarbete som sedan några år bedrivs med avseende på
att förbättra förutsättningarna att hantera investeringarna inom
staten och på att förbättra statens redovisning. De successiva
avlyften av investeringsutgifter från statsbudgeten som skett
under senare år, och som skett med riksdagens godkännande,
kommer att innebära att denna budget mer och mer får en
ställning av en ren driftbudget. De lånebemyndiganden som
riksdagen ger regeringen har i en sådan modell en betydelse som
motsvarar den tidigare kapitalbudgeten -- men med den väsentliga
skillnaden att de omfattar även investeringar som inte har
monetär avkastning på en viss i förväg fastställd nivå.
Arbetet med en sådan inriktning som nu nämnts är endast inne i
ett inledande skede. Frågan har ännu inte väckts om det finns
skäl att helt renodla statsbudgeten till en driftbudget. Anslag
anvisas fortfarande t.ex. till investeringar i infrastruktur.
Samtidigt finansieras en del sådana investeringar vid sidan av
statsbudgeten, främst i sådana fall då verksamheten, som i
affärsverken, finansieras med avgifter eller då investeringen
samfinansieras med andra huvudmän. Den pågående utvecklingen av
metoderna kommer enligt RRVs uppfattning att ge just den
förbättrade styrning och redovisning som motionärerna
efterfrågar.
Detta kommer att kräva beslut hur riksdagen lämpligen
avgränsar lämnade bemyndiganden. RRV utgår från att dessa frågor
kommer att behandlas i den utredning som tillsatts om riksdagens
roll i budgetprocessen.
Av det sagda framgår att möjligheterna att anpassa styrningen
alltså är stora redan i dagsläget.
Inom redovisningsområdet har också inletts en utveckling som
klart kan förbättra informationen inom det behandlade området.
Med myndighetsvisa resultat- och balansräkningar som
konsolideras till ett fullständigt årsbokslut för staten kan man
få en fullständig information om statens ekonomi. Kompletterat
med en finansieringsanalys blir informationen heltäckade. Det
skapar också möjligheter för statsmakterna att styra
verksamheten i nya dimensioner. För att en sådan omläggning
skall kunna genomföras krävs att myndigheterna i ett första steg
ändrar sin redovisning till de nya kraven på bokslutsdokument
och en fullständig redovisning av tillgångar.
En sådan omläggning är ett väsentligt inslag i de nya
styrformer som nu utvecklas och som bl.a. kommer till uttryck i
den nya budgetprocessen. Den förbättrade redovisningen gäller
också möjligheter att åstadkomma en förbättrad internredovisning
i myndigheterna. Det är väsentligt att myndigheterna ges
förutsättningar att på ett bra sätt genomföra omläggningen av
sin redovisning i alla dessa delar. Ett villkor för att detta
skall kunna ske är att tillräcklig tid ges för omläggningen.
Först sedan samtliga myndigheter har ändrat sin redovisning
enligt de nya principerna är det möjligt att på ett bra sätt
konsolidera årsboksluten till ett årsbokslut för staten.
Den utveckling som är på gång kan sammanfattningsvis ge de
förbättrade styrmöjligheter som efterfrågas på ett betydligt
bättre sätt än vad som skulle vara möjligt om man använde de
metoder som var förknippade med den tidigare använda
kapitalbudgeten.
Att nu återinföra tidigare system med s.k. drift- och
kapitalbudgetar mitt under pågående reformarbeten -- inte minst
då införandet av treårsbudgeteringen -- bedömer RRV skulle leda
till allvarliga administrativa problem. RRV avråder därför att
finansutskottet biträder motionsförslaget.
Överdirektör Arne Gadd har beslutat i detta ärende i närvaro
av direktör Gert Jönsson, revisionsdirektör Claes-Göran
Gustavsson och föredragande, revisionsdirektör Georg Danielsson.
Utskottet32
Den ekonomiska politiken32
Den internationella utvecklingen32
Utvecklingen i Sverige37
Åren 1991 och 199237
En kalkyl över utvecklingen åren 1991--199541
De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken43
Sammanfattning av de allmänna riktlinjerna för den
ekonomiska politiken55
Stabiliseringsavtalet55
AP-fonderna56
Statsskuldspolitiken58
Bemyndigande för den statliga upplåningen59
Penning- och valutapolitiken60
Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten62
Sänkning av mervärdeskatten64
Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden67
Arbetsskadeförsäkringen67
Konkurrenslagstiftning67
Turistnäringen68
Entreprenörskap68
Budgetpolitiken69
Budgetutvecklingen69
De olika budgetalternativen71
De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken75
Motionsyrkanden om kompletterande information i
budgetförslaget75
Kartläggning av subventioner75
Drift- och kapitalbudget76
Särskilda frågor78
Rörliga krediter78
Statliga garantier och lån i riksgäldskontoret vid
ombildning av affärsverk till statligt ägda aktiebolag79
Årsbokslut för staten budgetåret 1989/9080
Finansfullmakten m.m.80
Budgetering exkl. mervärdeskatt budgetåret 1991/9281
Statliga myndigheters betalning av särskild löneskatt på
pensionskostnader82
Lån i riksgäldskontoret för vissa ADB-investeringar82
Statlig lokalförsörjning83
Täckning av merkostnader för löner och pensioner83
Avskattning av företagens reserver84
Bilaga I:2 Utrikesdepartementet85
Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för
skadeersättning85
Statsgarantier för finansiellt stöd till länderna i
Central- och Östeuropa85
Resurser till information om Sveriges samarbete med EG85
Bilaga I:3 Socialdepartementet86
Administration av socialförsäkring m.m.86
Bilaga I:4 Finansdepartementet87
Ungdomsbosparande87
Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet88
Centrala studiestödsnämnden m.m.88
Studerandehälsovård88
Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet89
Arbetsmarknadsfrågor89
Arbetsmarknadspolitikens inriktning90
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader m.m.91
Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar91
Utbildningsvikariat m.m.93
Rekryteringsstöd94
Medelsanvisning och finansiering95
Arbetslivsfrågor97
Yrkesinriktad rehabilitering97
Särskilda åtgärder för arbetshandikappade97
Bidrag till Stiftelsen Samhall97
Bilaga I:7 Bostadsdepartementet och bilaga I:3
Socialdepartementet delvis98
Investeringsbidrag till bostadsbyggande och anslag till
särskilt KBT98
Bilaga I:8 Civildepartementet101
Vissa personalpolitiska frågor m.m.101
Statliga löneavtal 1991--1993102
Förordnandepension m.m.102
Vissa utvecklingsfrågor102
Bidrag till Statshälsan102
Externa arbetstagarkonsulter103
Trygghetsåtgärder för statsanställda103
Hemställan103
Reservationer
1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom.1) (m,fp,c)113
2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom.1) (v)122
3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken
(mom.1) (mp)125
4. Stabiliseringsavtalet (mom.2) (m,fp)128
5. Stabiliseringsavtalet (mom.2) (v)129
6. AP-fonderna (mom.3) (m,fp,c)130
7. AP-fonderna (mom.3) (v)131
8. Statsskuldspolitiken (mom.4) (m)132
9. Bemyndigande för den statliga upplåningen (mom.5)
(m)132
10. Penning- och valutapolitiken (mom.6) (m,fp)133
11. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)
(c)134
12. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)
(mp)135
13. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom.8) (m)136
14. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom.8) (c,mp)137
15. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom.8) (fp)139
16. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster
m.m. (mom.8) (v)140
17. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)
(m,fp)144
18. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)
(c)144
19. Arbetsskadeförsäkringen (mom.10) (v)146
20. Arbetsskadeförsäkringen (mom.10, motiveringen)
(m,fp)146
21. Konkurrenslagstiftning (mom.11) (mp)146
22. Turistnäringen (mom.12, villkorad till mom.8)
(m,fp,c,mp)147
23. Entreprenörskap (mom.13) (m,fp)148
24. Entreprenörskap (mom.13) (c,mp)149
25. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.14)
(m,fp)150
26. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.14)
(c)152
27. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.14)
(v)156
28. De allmänna riktlinjerna för budgetregleringen (mom.14)
(mp)157
29. Utbyggnad av samlingslokaler (mom.26,motiveringen)
(m)159
30. Information om Sveriges samarbete med EG (mom.37)
(c,v)159
31. Information om Sveriges samarbete med EG (mom.37)
(mp)160
32. Kostnader för information om ungdomsbosparandet (mom.41)
(m)160
33. Inriktning av arbetsmarknadspolitiken (mom.45)
(m,fp)161
34. Inriktning av arbetsmarknadspolitiken (mom.45) (c)162
35. Inriktning av arbetsmarknadspolitiken (mom.45) (v)163
36. Anslag till Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
(mom.47) (m,fp,c)163
37. Dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar
under 20 år (mom.50) (m)164
38. Utbildningsvikariat (mom.51) (m,fp)164
39. 2--4§§ i lag om ändring i lagen (1991:329) om tillfällig
avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter (mom.52)
(m,fp)165
40. Rekryteringsstöd (mom.54) (m)166
41. Anslag till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom.55)
(c)166
42. Anslag till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder (mom.55)
(v)167
43. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.61) (c)167
44. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.61) (v)168
45. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.61) (mp)169
46. Anslag till Investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.62) (c)170
47. Anslag till Investeringsbidrag till bostadsbyggande
(mom.62) (v)171
Särskilda yttranden
1. Statsskuldspolitiken (mom.4) (fp)172
2. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)
(m,fp)172
3. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)
(mp)172
4. Turistnäringen (mom.12) (v)173
5. Ombildning av byggnadsstyrelsen (mom.30--32)
(m,fp)173
6. Avskattningen av företagens reserver (mom.34) (m)174
7. Avskattningen av företagens reserver (mom.34) (fp)174
8. Bidrag till Stiftelsen Samhall (mom.60) (fp,c)174
9. Nivån på investeringsbidrag till bostadsbyggande m.m.
(mom.61 och62) (m)175
Bilagor
1. I proposition 150 framlagda lagförslag176
2. Av utskottet framlagt lagförslag180
3. Skatteutskottets yttrande (1990/91:SkU6y)181
4. Utrikesutskottets yttrande (1990/91:UU4y)196
5. Arbetsmarknadsutskottets yttrande (1990/91:AU5y)201
6. Remissyttranden över förslag i motion 1990/91:T43219
Tabeller
Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa
OECD-länder33
Tabell 2. Internationella förutsättningar37
Tabell 3. Försörjningsbalans och vissa nyckeltal38
Tabell 4. Inkomster och tillfälligt sparande39