I betänkandet tillstyrker utskottet en i proposition 1990/91:9
föreslagen höjning av Sveriges kvot i Internationella
valutafonden. Utskottet godtar också ett i propositionen
redovisat förslag till ändring av valutafondens stadga. Genom
stadgeändringen öppnas möjlighet för valutafonden att suspendera
rösträtten för samarbetsovilliga medlemsländer med långvariga
betalningseftersläpningar.
Tre motioner har väckts i ärendet, vilka avstyrks av
utskottet. Detsamma gäller en under allmänna motionstiden väckt
motion om valutafonden och Världsbanken.
Företrädare för centern, vänsterpartiet och miljöpartiet
reserverar sig till förmån för sina resp. motioner.
Propositionen
I proposition 1990/91:9 har regeringen (finansdepartementet)
-- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson -- föreslagit
1. att riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges
insats (kvot) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR
till 1614,0 milj. SDR,
2. att riksdagen bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga
erforderligt insatsbelopp,
3. att riksdagen bemyndigar regeringen att för Sveriges del
biträda ändringen av Internationella valutafondens stadgar.
Motionerna
Motioner med anledning av proposition 1990/91:9
1990/91:Fi4 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om Sveriges arbete i valutafonden för en ny
ekonomisk världsordning.
1990/91:Fi5 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9 punkterna 1 och
2 gällande höjning av Sveriges kvot i Internationella
valutafonden,
2. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9 punkt 3
gällande föreslagen ändring av valutafondens stadgar,
3. att riksdagen hemställer hos regeringen om initiativ till
reformer för demokratisering av IMF,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade
sanktioner mot Sydafrika.
1990/91:Fi6 av Carl Frick (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den föreslagna höjningen av kvoten måste förknippas med krav på
att den måste användas på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
regeringen ser till att Internationella valutafondens stadgar
ändras så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett
huvudskäl för att kvoter skall användas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
varje användning av kvoter skall föregås av ekologiska
konsekvensanalyser.
Motion från allmänna motionstiden 1990
1989/90:Fi731 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning
till vad som anförts i motion 1989/90:U251 -- yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att Världsbanken och IMF skall återföras
till de uppgifter de ålades enligt överenskommelserna i Bretton
Woods och stadgorna,
2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i
Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer demokratiska
röstregler.
Utskottet
Höjning av Sveriges kvot i IMF
I propositionen föreslås att regeringen skall bemyndigas att
öka den svenska kvoten i Internationella valutafonden (IMF) med
549,7 milj. till 1614,0 milj. SDR. Den föreslagna höjningen är
resultatet av en allmän översyn av medlemsländernas
kapitalinsatser.
Propositionens förslag i denna del avvisas av vänsterpartiet i
motion Fi5. I motion Fi6 godtar miljöpartiet förslaget,
men endast om höjningen förknippas med krav på att den används
på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt (yrkande 1). I samma motion
begärs också att Sverige skall verka för en ändring av IMFs
stadgar "så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett
huvudskäl för att kvoter skall användas" (yrkande 2). Riksdagen
skall enligt motionen dessutom uttala "att varje användning av
kvoter skall föregås av ekologiska konsekvensanalyser" (yrkande
3).
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt
valutafondens stadgar skall en översyn göras av medlemsländernas
kvoter minst vart femte år. Den nu avslutade översynen är den
nionde i ordningen sedan valutafondens tillkomst år 1945.
Kvothöjningen innebär att valutafondens ordinarie resurser ökas
från 90 miljarder till 135 miljarder SDR. Den svenska kvoten
föreslås öka med drygt 50 % eller med ett belopp motsvarande 4,4
miljarder kronor.
En av valutafondens huvuduppgifter är att bistå medlemsländer
som hamnat i betalningsbalansproblem med temporärt finansiellt
stöd. Stödet är avsett att motverka en kris och underlätta en
nödvändig ekonomisk anpassning. För att befrämja detta syfte är
IMFs långivning vanligtvis förenad med ekonomisk-politiska
villkor som är anpassade till låntagarnas ekonomiska, politiska
och sociala förutsättningar. Betalningsbalansstödet finansieras
i första hand med fondens ordinarie resurser, dvs. med
medlemsländernas insatser.
Utskottet delar den i propositionen gjorda bedömningen att
Sverige bör medverka i den förestående kvothöjningen.
Valutafonden har en central roll i det internationella
betalningssystemet och kan genom sin långivning motverka
störningar som uppkommer i detta system. Såsom framgår av
propositionen har efterfrågan på finansiellt stöd från
valutafonden varit stor alltsedan den s.k. skuldkrisens början,
och detta torde bli fallet även under de närmaste åren.
Valutafondens långivning är av stor betydelse för att komma till
rätta med de internationella skuldproblemen. För många
medlemsländer har nämligen de av valutafonden stödda
anpassningsprogrammen varit en förutsättning för att få lån
eller annat stöd såsom skuldreglering även från andra
kreditgivare. Därtill kommer att valutafonden under kommande år
dessutom måste kunna hålla en finansiell beredskap för att klara
av eventuellt uppkommande betalningsbalanskriser. Det är enligt
utskottets mening därför av stor vikt att valutafondens
permanenta resurser blir så stora att fonden kan fortsätta att
spela en viktig roll i den internationella
anpassningsprocessen.
Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet den föreslagna
kvothöjningen på 549,7 milj. SDR. Utskottet avstyrker därmed
samtidigt motion Fi5 (v) yrkande 1.
Valutafondens långivning är, i enlighet med stadgarna, av mer
kortfristig natur och har i första hand inriktats på att
undsätta länder med akuta betalningsbalansproblem. Enligt
utskottets mening ter det sig därför inte ändamålsenligt att
förknippa vare sig den svenska kvothöjningen eller IMFs
långivning med villkor av sådan speciell art som förordas i
motion Fi6 (mp) yrkandena 1--3. Utskottet avstyrker därför även
denna motion.
Ändring av IMFs stadgar
I propositionen begär regeringen också ett bemyndigande att
för Sveriges del biträda en ändring av valutafondens stadgar.
Ändringen syftar till att göra det möjligt att suspendera
rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter för
medlemsländer som under en längre tid har varit i
betalningsdröjsmål till valutafonden och som inte är beredda att
samarbeta med fonden för att komma till rätta med dessa
dröjsmål.
Förslaget avvisas av vänsterpartiet i motion Fi5.
Centerpartiet framhåller i motion Fi4 att det är oklart
vilka länder som skulle komma att beröras av den tilltänkta
stadgeändringen. Om det är fråga om fattiga länder med
skuldproblem är det enligt centerpartiet viktigt att de får
behålla sin rösträtt, även om de inte har råd att betala.
Utskottet vill för egen del anföra följande. Ett för
valutafonden tilltagande problem under senare år har varit att
ett mindre antal medlemsländer inte fullgjort sina
betalningsförpliktelser gentemot fonden. En rad åtgärder har
vidtagits för att hjälpa dessa länder att återfå normala
relationer till valutafonden, och en särskild samarbetsstrategi
har utformats för ändamålet. Denna strategi grundas på att
berörda medlemsländer är beredda att i samråd med IMF finna
lösningar på sina dröjsmålsproblem gentemot fonden. I några fall
har strategin varit framgångsrik. Det finns emellertid exempel
på länder som fortsatt att ställa sig avvisande till samarbete
med IMF trots den assistans de blivit erbjudna.
För närvarande kan ett medlemsland som inte fullgör sina
åtaganden gentemot valutafonden avstängas från att nyttja
fondens allmänna resurser. Ett sådant beslut följs av
regelbundet återkommande diskussioner i direktionen, vid vilka
uppmaningarna till landet i fråga gradvis skärps om inte
förpliktelserna fullföljs. I ytterst grava fall kan slutligen
styrelsen, med 85% av rösterna, uppmana ett samarbetsovilligt
land att utträda ur organisationen.
Den nu föreslagna stadgeändringen syftar till att ge fonden en
mellanform av sanktioner mot länder som fortsätter att ställa
sig avvisande till samarbete. Sanktionsinstrumentet är sålunda
inte avsett att användas mot medlemsländer som inte fullföljer
sina inbetalningar av föreslagna kvotökningar enbart av det
skälet att de saknar betalningsförmåga.
Det bör enligt utskottets mening också uppmärksammas att det
för valutafondens vidkommande är av största betydelse att
medlemsländerna fullgör sina betalningsförpliktelser för lån som
tagits upp i fonden. Valutafonden är nämligen inte en bank i
traditionell mening. Den lånar inte upp pengar från den
internationella kreditmarknaden och arbetar inte heller med en
vinstorienterad räntesättning. Valutafondens utlåningskapacitet
grundas i första hand på de egna resurserna och på att dessa
medel hela tiden återcirkuleras. Fondens möjligheter att bistå
andra behövande medlemsländer begränsas således av att vissa
länder inte sköter sina förpliktelser och återbetalar de lån som
tagits upp i fonden. Till följd av dessa försummelser får andra
medlemsländer också ökade kostnader för sina lån i fonden.
Våren 1990 uppgick de samlade betalningsdröjsmålen till drygt
3 miljarder SDR, vilket var en ökning med 16 % sedan föregående
år. Beloppet kan jämföras med IMFs tillgängliga allmänna
resurser som vid samma tidpunkt uppgick till 41,2 miljarder SDR.
I likhet med vad som sägs i propositionen anser utskottet att
det övergripande målet alltid måste vara att nå en lösning utan
att tillgripa sanktionsåtgärder. De tilltagande dröjsmålen kan
emellertid få allvarliga konsekvenser för valutafondens
fortsatta verksamhet. Dröjsmålen försvagar fondens möjligheter
att upprätthålla sin monetära roll och bidrar till att framtida
kvothöjningar kan bli svåra att få till stånd.
Även om en självklar utgångspunkt alltid måste vara att man i
första hand försöker finna lösningar som är godtagbara för alla
parter, är det som utskottet ser det också rimligt att man kan
tillgripa ytterligare sanktionsåtgärder mot samarbetsovilliga
medlemmar utan att behöva gå så långt som till uteslutning. Av
medlemskapet följer ju inte bara rättigheter utan också
skyldigheter. Länder som under en följd av år inte fullgör sina
förpliktelser mot fonden och som dessutom inte är villiga att
med IMF diskutera någon lösning på problemet bör sålunda, som
ett steg i en sanktionsskala, kunna tillfälligt gå miste om sin
rätt att rösta. Liksom riksbanksfullmäktige och föredragande
statsråd stödjer alltså utskottet en ändring av stadgarna i
syfte att ge valutafonden vidgade sanktionsmöjligheter. Med det
anförda avstyrker utskottet också bifall till motion Fi5 (v)
yrkande 2.
Centerpartiet anser det viktigt att fattiga länder med
skuldproblem får behålla sin rösträtt även om de inte haft råd
att betala sin andel till valutafonden. Utskottet delar denna
uppfattning. Som framgått av vad utskottet anfört är det nu
aktuella sanktionsinstrumentet inte avsett att användas mot
sådana medlemsländer utan endast mot dem som under en följd av
år vägrat att samarbeta med valutafonden för att komma fram till
en lösning. Motion Fi4 (c) påkallar därför inte någon åtgärd
utan bör enligt utskottets mening i berörd del avstyrkas av
riksdagen.
Övriga motionsyrkanden rörande Internationella valutafonden
och Världsbanken
Valutafonden och en ny ekonomisk världsordning
Centerpartiet föreslår i motion Fi4 att riksdagen skall
göra ett tillkännagivande om att regeringen bör eftersträva en
breddning av kompetensen hos våra representanter i valutafonden,
liksom i Världsbanken och andra Bretton Woods-institutioner.
Sveriges agerande i valutafonden bör enligt motionärerna
vägledas av de biståndspolitiska målen, dvs. resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk
självständighet, demokratisk samhällsutveckling samt framsynt
hushållning med naturresurser och omsorg om miljön i
mottagarländerna.
Utskottet vill med anledning härav framhålla att
valutafondens verksamhet på intet sätt står i strid med de mål
som riksdagen lagt fast för biståndspolitiken. Som monetär
institution måste emellertid valutafonden ta andra hänsyn än ett
renodlat biståndsorgan, bl.a. i fråga om säkerheten för att dess
resurser återflödar.
Sveriges representant i valutafondens styrelse är
riksbankschefen. De nordiska länderna är företrädda av en
gemensam representant i valutafondens direktion. I sitt arbete
erhåller denne fortlöpande instruktioner från de nordiska
länderna och kan på så sätt agera som nordisk talesman i frågor
som rör valutafondens löpande verksamhet. I den interna svenska
beredningen sker dessutom kontinuerligt samråd mellan berörda
instanser. I detta samråd deltar inte enbart riksbanken och
finansdepartementet utan även utrikesdepartementet.
De nordiska ländernas uppfattning stämmer väl överens i de
flesta frågor, inkl. synen på biståndspolitiken. Genom att ta
initiativ tillsammans med likasinnade länder och även verka för
kompromisslösningar kan de nordiska länderna arbeta för att
valutafondens verksamhet styrs i önskad riktning.
Utskottet anser att kompetensen hos våra representanter i
valutafonden är till fyllest. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motion Fi4 (c) i berörd del.
IMF och Sydafrika
Vänsterpartiet begär i motion Fi5 att riksdagen skall göra
ett tillkännagivande om att IMF som FN-organ ovillkorligen måste
efterleva av FN beslutade sanktioner mot Sydafrika.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Sverige
har länge varit pådrivande i FNs bojkott mot Sydafrika. Den
svenska synen i denna fråga ligger fast. Det bör dock
uppmärksammas att Sydafrika är medlem av valutafonden och har
varit det alltsedan institutionen grundades i december 1945.
Några lån har Sydafrika inte beviljats av valutafonden under
senare år, och fonden har inte heller några utestående
lånefordringar på Sydafrika. Enligt vad utskottet inhämtat är
det inte heller aktuellt för fonden att lämna landet något
finansiellt stöd. Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna
det motiverat med ett uttalande av den innebörd som motionärerna
begär. Utskottet avstyrker således motion Fi5 (v) yrkande 4.
Demokratisering av IMF
I samma motion begär vänsterpartiet också att regeringen skall
ta initiativ till reformer för en demokratisering av IMF. Ett
snarlikt motionsyrkande återfinns även i den av vänsterpartiet
under allmänna motionstiden väckta motion 1989/90:Fi731. Där
begär vänsterpartiet att regeringen skall ta initiativ i
Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer demokratiska
röstregler. I samma motion uttalas också att Världsbanken och
IMF skall återföras till de uppgifter de ålades enligt
överenskommelserna i Bretton Woods och stadgorna.
Utskottet får i dessa frågor anföra följande. Såsom redovisas
i motionen är valutafonden inte uppbyggd kring principen ett
medlemsland, en röst. Ett lands röststyrka grundas i stället på
kapitalinsatsens storlek. Förklaringen härtill står bl.a. att
finna i att varje medlemslands kapitalinsats samtidigt utgör
en del av landets valutareserv och att man genom den valda
röstprincipen har velat skapa rimlig balans mellan å ena sidan
rättigheten att få låna och rösta och å andra sidan skyldigheten
att tillskjuta kapitalinsats. Frågan om öppenheten i
valutafonden och Världsbanken har riksdagen behandlat vid
upprepade tillfällen, senast våren 1990. I ett av riksdagen
godkänt betänkande framhöll utrikesutskottet då (1989/90:UU15)
bl.a. att det var helt naturligt att alla dokument som rör t.ex.
Världsbankens samarbete med olika länder inte kan ges allmän
spridning. Det skulle försvåra dialogen mellan banken och
enskilda länder, vilket skulle leda till ett sämre
beslutsunderlag och inte vara i mottagarländernas intresse.
Däremot är naturligtvis samtliga dokument som utges av
Världsbanken och IMF tillgängliga för institutionernas
beslutande organ och därmed också för medlemsländerna.
Finansutskottet instämmer i utrikesutskottets sålunda gjorda
bedömning. Något skäl till ett riksdagsuttalande i frågan
föreligger inte enligt utskottets mening. Utskottet finner det
inte heller motiverat att riksdagen gör ett uttalande om
valutafondens och Världsbankens ursprungliga uppgift av den
innebörd motionärerna begär. Med hänvisning härtill avstyrker
utskottet motionerna 1989/90:Fi731 (v) och Fi5 (v) yrkande 3.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:9 mom. 1
och 2 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi5 yrkande 1
och 1990/91:Fi6 yrkandena 1--3
dels bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot)
i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till
1614,0 milj. SDR,
dels bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt
insatsbelopp,
res. 1 (v)
res. 2 (mp)
2. beträffande ändring av IMFs stadgar
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:9 mom. 3
och med avslag på motionerna 1990/91:Fi4 i berörd del och
1990/91:Fi5 yrkande 2 bemyndigar regeringen att för Sveriges
del biträda ändringen av Internationella valutafondens
stadgar,
res. 3 (v, mp)
3. beträffande valutafonden och en ny ekonomisk
världsordning
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi4 i berörd del,
res. 4 (c,mp)
4. beträffande IMF och Sydafrika
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi5 yrkande 4,
res. 5 (v)
5. beträffande demokratisering av IMF
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fi731 och
1990/91:Fi5 yrkande 3.
res. 6 (v)
Stockholm den 15 november 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland
Sundgren (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune
Rydén (m), Lisbet Calner (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De
Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick
(mp), Marianne Carlström (s), Sonia Karlsson (s), Ing-Britt
Nygren (m), Maria Hed (s) och Börje Nilsson (s).
Reservationer
1. Höjning av Sveriges kvot i IMF (mom. 1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar
med "En av" och på s. 4 slutar med "denna motion" bort ha
följande lydelse:
Innan Sverige fattar beslut om att höja sin kvot i
valutafonden är det nödvändigt att studera vad IMF-lånen
hittills medfört för de skuldtyngda länderna i tredje världen.
U-länderna uppmanades att ta dessa lån under 1970-talet. IMF,
Världsbanken och kommersiella banker drev på och lockade med bra
villkor och låga räntor. Efter det att skuldkrisen kulminerade
1982 har u-ländernas skulder snabbt vuxit till en katastrofal
nivå. Många länder har tvingats att betala mer i skuldtjänst än
den ursprungliga skulden.
Skuldkrisen har medfört att kapital pumpas från u-länderna
till i-länderna. Under åren 1982--1988 uppgick
nettotransfereringarna av kapital från Syd till Nord till mellan
200 och 300 miljarder kronor årligen. I dag är det i praktiken
u-länderna som ger bistånd till i-länderna. Skuldkrisen har
resulterat i gigantiska nedskärningar i u-ländernas budgetar,
vilket leder till en social utarmning som bl.a. kan mätas i ökad
barnadödlighet.
Det finns inget som tyder på att IMF avser att förändra sin
politik mot tredje världen. Man torde inte heller kunna räkna
med en bättre politik mot de tilltänkta nya medlemmarna i
Östeuropa.
En höjning av Sveriges kvot i IMF framstår enligt utskottets
mening inte som motiverad mot bakgrund av de mål riksdagen har
lagt fast för biståndspolitiken, nämligen resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk
självständighet, demokratisk samhällsutveckling och omsorg om
miljön. I enlighet med vad som förordas i motion Fi5 (v) anser
utskottet sålunda att riksdagen bör avvisa regeringens förslag
till höjning av kvoten i Internationella valutafonden.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 1
avslår proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2 samt motion
1990/91:Fi6 yrkandena 1--3,
2. Höjning av Sveriges kvot i IMF (mom. 1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar
med "Utskottet delar" och på s. 4 slutar med "denna motion" bort
ha följande lydelse:
Utskottet delar den i propositionen gjorda bedömningen att
Sverige bör medverka i den förestående kvothöjningen.
Valutafonden har en central roll i det internationella
betalningssystemet och kan genom sin långivning motverka
störningar som uppkommer i detta system. Enligt utskottets
mening bör emellertid Internationella valutafonden liksom
Världsbanken och andra internationella biståndsorgan lyfta fram
ett ekologiskt synsätt i sina bedömningar. Sverige bör verka för
att en sådan nyordning kommer till stånd. I enlighet med vad som
förordas i motion Fi6 (mp) bör således det resurstillskott som
den nu aktuella svenska kvothöjningen ger upphov till få tas i
anspråk bara om medlen används på ett ekologiskt ansvarsfullt
sätt. Enligt utskottets mening bör regeringen också arbeta för
att få till stånd en ändring av valutafondens stadgar så att det
ekologiska ansvaret lyfts fram som ett huvudskäl för de lån IMF
beviljar. I IMFs låneprövning bör således alltid ingå att göra
ekologiska konsekvensanalyser. Vad utskottet här anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi6 yrkandena
1--3 och med anledning av proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2
samt med avslag på motion 1990/91:Fi5 yrkande 1
dels bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot)
i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1614,0
milj. SDR,
dels bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt
insatsbelopp,
dels som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört om ett ekologiskt synsätt i IMFs verksamhet,
3. Ändring av IMFs stadgar (mom. 2)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar
med "Utskottet vill" och på s. 5 slutar med "av riksdagen" bort
ha följande lydelse:
Utskottet vill för egen del anföra följande. En växande
internationell opinion har vänt sig mot valutafondens och
Världsbankens odemokratiska och slutna system. Förutom
u-länderna själva har t.ex. Brundtlandkommissionen framfört krav
på en demokratisering.
I detta läge väljer valutafonden att föreslå en stadgeändring
som fråntar ett antal u-länder deras rösträtt och ger i-länderna
en än mer stärkt kontroll över verksamheten.
Den föreslagna stadgeändringen har tillkommit sedan USA hotat
med att inte gå med på någon höjning av sin egen kvotinsats. Om
Sverige skulle delta i denna USAs utpressningspolitik innebär
det att vårt land än tydligare lierar sig med de rika länderna i
konflikten mellan de rika och de fattiga länderna i världen. Det
skulle enligt utskottets mening vara olyckligt eftersom Sverige,
kanske mer än något annat västerländskt land, har möjlighet att
spela en progressiv roll i denna växande världskonflikt. Vad
utskottet här anfört med anledning av motion Fi5 yrkande 2 bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande ändring av IMFs stadgar
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 2
avslår proposition 1990/91:9 mom. 3 och motion 1990/91:Fi4 i
berörd del samt som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
4. Valutafonden och en ny ekonomisk världsordning (mom. 3)
Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Utskottet vill med anledning härav framhålla" och slutar
med "i berörd del" bort ha följande lydelse:
Såsom framhålls i motion Fi4 (c) bör Sverige internationellt
verka för att skapa rättvisa mellan den rika världen och
världens majoritet, de icke-industrialiserade länderna. För att
valutafonden skall kunna komma med konstruktiva förslag med
denna inriktning krävs en breddad kompetens hos dess
beslutsfattare.
Skuldkrisen, vilken kulminerade 1982, har medfört att de
fattiga länderna hamnat i en skuldfälla som gjort dem beroende
av valutafondens herravälde. Valutafonden och Världsbanken
fordrar att länderna antar strukturanpassningsprogram för att de
skall få hjälp med skulderna. Också Sverige har anslutit sig
till dessa krav på u-länderna. I vissa fall har vi också knutit
vår u-hjälp till valutafondens krav. Detta innebär som utskottet
ser det en icke önskvärd policyförändring.
Valutafondens recept tar inte tillräckliga hänsyn till
u-ländernas långsiktiga behov, och kan skapa allvarliga sociala
problem. Teorin bakom strukturanpassningsprogrammen måste enligt
utskottets mening sättas i fråga och anpassas till situationer i
icke-industrialiserade länder. Programmen måste utformas mer
lyhört för de organisatoriska systemen i u-länderna.
Den för dagen förhärskande neoklassiska ekonomiska skolan är
inte den bästa för att få ordning på u-ländernas ekonomi. En
blandekonomi av beprövad svensk modell borde i många fall vara
effektivare. Sociologiska kunskaper och erfarenheter från
verksamhet i u-länderna är lika viktiga kunskaper som strikt
ekonomiska.
Regeringen bör i överensstämmelse med detta synsätt verka för
en breddad kompetens i valutafonden liksom i Världsbanken. Vad
utskottet här anfört med anledning av motion Fi4 (c) bör
riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande valutafonden och en ny ekonomisk
världsordning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi4 i berörd del
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om
en breddning av kompetensen hos beslutsfattarna i valutafonden
och Världsbanken,
5. IMF och Sydafrika (mom. 4)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Utskottet vill med anledning härav anföra" och slutar med
"yrkande 4" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Såsom
framhålls i motion Fi5 (v) håller IMF på att ändra inställning
till Sydafrika. Vissa uppgifter tyder på detta liksom på att
beslutet från 1985 om att inte bevilja Sydafrika krediter håller
på att omprövas.
I juni 1990 sammanträffade en IMF-delegation med Sydafrikas
finansminister och centralbankschef. Dessa och andra möten har
starkt kritiserats av FNs avkolonialiseringskommitté. Samtidigt
som FN och anti-apartheidrörelsen manar till fortsatt bojkott av
Sydafrika arbetar IMF i motsatt riktning. Enligt utskottet måste
IMF som FN-organ ovillkorligen efterleva de sanktioner mot
Sydafrika som FN fattat beslutat om.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande IMF och Sydafrika
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna att IMF som FN-organ
ovillkorligen måste efterleva de sanktioner mot Sydafrika som FN
fattat beslut om,
6. Demokratisering av IMF (mom. 5)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar
med "Utskottet får" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande
lydelse:
Utskottet får i dessa frågor anföra följande. Internationella
valutafonden och Världsbanken bildades på Bretton
Woods-konferensen 1944-1945. Då handlade det inte om att bistå
u-länderna utan om att underlätta det internationella kapitalets
flöden. Valutafonden och Världsbanken kom in i FN-systemet först
senare. Som en följd härav är valutafonden inte uppbyggd kring
principen ett medlemsland en röst. Ett lands styrka grundas i
stället på kapitalinsatsens storlek. Därmed domineras IMF helt
av de västerländska staterna och då i synnerhet av USA samt på
senare tid alltmer också av Japan. I-länderna med 16,5% av
jordens befolkning har 60,4% av rösterna i IMF. U-länderna med
83,5% av jordens befolkning har bara 39,6% av rösterna.
Organisationens struktur, arbetssätt och rekrytering fungerar
på ett mycket slutet sätt. Parlament och allmänhet har ringa
insyn i fondens verksamhet och planer och saknar lagliga
möjligheter att få veta hur fonden använder de skattemedel som
medlemsländerna skjuter till.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande demokratisering av IMF
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Fi731 och
1990/91:Fi5 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört om initiativ till reformer för
demokratisering av IMF.