Utskottet behandlar i detta betänkande både regeringens proposition om den
ekonomiska politiken på medellång sikt och skrivelsen om åtgärder för att
stabilisera ekonomin. Med utgångspunkt i båda dessa dokument anger utskottet
förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken.
Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad
som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata
samlingspartiet och folkpartiet liberalerna om vilka huvudproblemen är i den
svenska ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för att uppnå
en tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga perspektivet. Det
råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste
prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en
stram finanspolitik måste föras, att de offentliga utgifternas andel av
bruttonationalprodukten (BNP) måste minska så att därmed förutsättning skapas
för att sänka skattetrycket. Ej heller råder det några skiljaktiga
uppfattningar om att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och
att ansvaret för lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter.
En överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och
i här nämnda motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn
och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den
offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba
kostnadsutvecklingen. Utskottet tillbakavisar med bestämdhet att regeringen har
övergivit den fulla sysselsättningen som det främsta målet för den ekonomiska
politiken. Att inflationsbekämpningen nu lyfts fram motiveras av att
inflationen i Sverige måste pressas ned till samma nivå som hos våra
konkurrentländer om den fulla sysselsättningen på sikt skall kunna försvaras.
Utskottet konstaterar att för att undvika en för svenska förhållanden
oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en
väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet. Det
stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande
betydelse i detta sammanhang.
Utskottet konstaterar vidare att de åtgärder som redovisas i skrivelsen är
betydelsefulla för att kunna vända den ekonomiska utvecklingen, men ytterligare
åtgärder kommer att bli nödvändiga.
Det krävs en fortsatt stram finanspolitik innebärande bl.a. att ökningen av
den offentliga konsumtionen och transfereringarna motverkas. Det är ytterst
angeläget att alla nya utgifter är ansvarsfullt finansierade, anför utskottet.
I annat fall försvagas statsbudgeten med efterföljande negativa verkningar på
ekonomin.
Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna anger i en gemensam
reservation en alternativ inriktning av den ekonomiska politiken och
centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna avger var sin
reservation.
Vad gäller samarbetet mellan Sverige och EG hänvisar utskottet till den
behandling dessa frågor fått i utrikesutskottets betänkande (1990/91:UU8).
Inledning
I detta betänkande behandlar utskottet
dels proposition 1990/91:39 om den ekonomiska politiken på medellång
sikt,
dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
1990/91:Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),
1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v),
1990/91:Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp),
1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m),
1990/91:Fi11 av Olof Johansson m.fl. (c),
dels regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera
ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna,
dels de med anledning av skrivelsen väckta motionerna
1990/91:Fi14 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),
1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c),
1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v),
1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl.(mp),
1990/91:Fi18 av Claes Roxbergh m.fl. (mp),
1990/91:Fi19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp),
1990/91:Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp),
1990/91:Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s),
1990/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s),
1990/91:Fi23 av Margareta Gard (m),
1990/91:Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m),
1990/91:Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s),
1990/91:Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp),
1990/91:Fi27 av Ylva Annerstedt (fp),
1990/91:Fi28 av Gunhild Bolander (c),
1990/91:Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp),
1990/91:Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) och
1990/91:Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp).
Proposition 39 och skrivelse 50
I proposition 1990/91:39 föreslår regeringen (finansdepartementet) --
efter föredragning av statsrådet Allan Larsson --
1. att riksdagen mottar den inom finansdepartementet upprättade promemorian
Svensk ekonomi,
2. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts
om den ekonomiska utvecklingen under åren 1990--1992,
3. att riksdagen godkänner inriktningen av den ekonomiska politik som
förordas för att stabilisera ekonomin,
4. att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken på
medellång sikt.
I regeringens skrivelse 1990/91:50 föreslår regeringen
(finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson -- att
riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i skrivelsen anförts.
Motionsyrkandena
Riktlinjerna för den ekonomiska politiken
1990/91:Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om riktlinjer för den
ekonomiska politiken på medellång sikt,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om riktlinjer för
stabiliseringspolitiken.
1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av den ekonomiska politik som förordas för att
stabilisera ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättandet av en näringspolitisk kommission,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts i avsnitt 2.3 om en skärpt konkurrenslagstiftning.
1990/91:Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt,
2. att riksdagen hos regeringen begär en plan på hur vår materiella
förbrukning kan minskas för att vi skall komma till rätta med såväl våra
ekonomiska som ekologiska problem,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet att snarast få i gång internationella förhandlingar för att
begränsa kapitalets fria rörlighet.
1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen godkänner de
riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i motionen.
1990/91:Fi11 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om den ekonomiska
utvecklingen under de närmaste åren,
2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om riktlinjerna för den
ekonomiska politiken på medellång sikt,
3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om inriktningen av den
ekonomiska politik som förordas för att stabilisera ekonomin.
1990/91:Fi14 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
inriktningen av den ekonomiska politiken.
1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:50 som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning och
omfattning av nödvändiga åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående omställning av energisystemet,
1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts med anledning av regeringens
skrivelse om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av
de offentliga utgifterna.
1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige icke
skall förändra den svenska kronans status som betalningsmedel i Sverige,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i
samband med eventuellt förändrade relationer till EG icke kommer att acceptera
inskränkningar i den suveräna beskattningsrätten,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i
samband med eventuellt förändrade relationer till EG icke kommer att acceptera
inskränkningar i regeringens och riksdagens suveräna rätt att genom under-
resp. överbalansering av statsbudgeten bedriva en aktiv,
sysselsättningsbefrämjande konjunkturpolitik,
1990/91:Fi18 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av och metoderna att reformera den offentliga sektorn,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det bör tillsättas en parlamentarisk utredning av ATP-systemet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att medel till arbetet med asylsökande i Sverige inte bör tas från
anslagen till biståndsverksamheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hemspråks- och specialundervisning.
1990/91:Fi19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av och metoderna för att minska den materiella förbrukningen
för att minska inflationstrycket i ekonomin,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken inte får överges,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det måste upprättas planer för hur en lågkonjunktur skall kunna
mötas genom utbyggnad av spårburen kollektivtrafik och investeringar i
energieffektivisering och nya miljövänliga energisystem.
1990/91:Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kärnkraftens avveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att aktiva åtgärder måste sättas in för att på alla områden minska
energiförbrukningen med i genomsnitt 2% om året fram till år 2025,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att användningen av fossila bränslen skall minskas med 85% av
dagens nivå fram till år 2025,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen bör sätta i gång ett arbete för en omdaning av svensk
industri för att göra den och dess produkter ekologiskt acceptabla,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen inom GATT, OECD och EG snabbt verkar för konkurrens
på lika villkor så att såväl miljödumpning som social dumpning förhindras,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av konkurrens på lika villkor inom livsmedelsområdet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att momsen på basmaten slopas,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken inte får överges,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att lagfästa rätten till sänkt arbetstid (sextimmarsdagen),
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den lagfästa normalarbetstiden successivt skall sänkas till 35
timmar per normal arbetsvecka senast år 2000.
1990/91:Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning rörande
sex timmars arbetsdag i två skift inom offentlig samhällssektor.
Sverige och EG
1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Sveriges framtida relationer med EG.
1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att Europasamarbetet skall vara öppet inom Europa på så sätt att
gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jämlikt sätt i hela
världsdelen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att Europasamarbetet skall vara öppet mot omvärlden på så sätt att
inga icke-européer får svårare att komma in i Samarbetseuropa än det är för
dem att i dag komma till de liberalaste europeiska länderna,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att Europasamarbetet icke skall ta formen av en militärallians,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att Europasamarbetet skall stärka demokratin och gynna regionalt
självbestämmande,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att Europasamarbetet skall högprioritera stärkt miljöskydd och
minskning av sociala klyftor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall
verka för att Europasamarbetet skall gynna mångfald och motverka politisk
likriktning, bl.a. genom att länder och regioner stimuleras att fungera som
förebilder genom mer avancerat miljöskydd eller bättre social trygghet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att initiativ
skall tas för att påbörja byggandet av ett permanent alleuropeiskt
samarbetsnätverk, en sorts "Europas FN",
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en detaljerad
redogörelse skall lämnas för hur de problem som redovisats i regeringens
"Probleminventering EES" har hanterats under de pågående EES-förhandlingarna,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en
"Probleminventering EG", dvs. en probleminventering typ "Probleminventering
EES" med inriktning på analys av problem som följer av fullt medlemskap i EG
och därav svenskt antagande av 80000 sidor acquis communautaire, snarast
offentliggörs,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
fastställs minimikrav som icke får underskridas utan nytt riksdagsbeslut inför
fortsatta överläggningar med EG om framtida samarbetsrelationer,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlemskap i
EG under alla förhållanden är uteslutet så länge EG inte internt löst problemet
med det s.k. demokratiska underskottet,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt
medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet om EG utvecklas till en
militärpakt,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt
medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet om EG skulle upphäva
Romtraktatens paragraf 223 och därmed omöjliggöra för enskilda stater att
själva kontrollera sin vapenproduktion och vapenhandel,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlemskap i
EG icke är förenligt med nu gällande lydelse av regeringsformen 10:5,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att eventuella
förhandlingar om medlemskap i EG i vart fall inte kan inledas så länge icke ny
lydelse av regeringsformen trätt i kraft som tillåter sådant medlemskap,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de förslag
till grundlagsändring som enligt remissvar av högsta domstolen och
regeringsrätten är erforderliga för att göra ett eventuellt EES-avtal förenligt
med regeringsformen under alla förhållanden måste ha trätt i kraft innan
eventuellt EES-avtal kan ingås för Sveriges del,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
folkomröstning bör anordnas om frågan om svenskt medlemskap i EG.
Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse
1990/91:Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omorganisation av
byggnadsstyrelsen.
1990/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att finansieringen
av flyktingmottagandet framöver inte skall belasta biståndsanslaget utan att en
återgång till nuvarande finansiering över förslagsanslaget D2 --
arbetsmarknadsdepartementet -- bör ske snarast möjligt.
1990/91:Fi23 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kärnkraften skall
behållas och användas i full utsträckning så länge den uppfyller högt ställda
säkerhetskrav.
1990/91:Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna att den svenska avregleringen med hänsyn till
EFTA-avtalet bör ske i samma takt som övriga EFTA-länders, vilket bl.a. innebär
att de s.k. fiskerilånen inte avskaffas förrän tidigast i samband med en
internationell överenskommelse.
1990/91:Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin
mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av hur de
från miljö- och natursynpunkt angelägna områdena, som i dag ägs av vattenfall,
efter en bolagisering skall vårdas, ägas och förvaltas.
1990/91:Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den
svenska avregleringen med anledning av EFTA-avtalet sker i samma takt som
övriga EFTA-länders, vilket innebär att slopandet av fiskerilånen inte sker nu.
1990/91:Fi27 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Ing 1 skall bevaras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att befintliga
verksamheter på Almnäs skall få vara kvar,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppdrag åt regeringen att utreda förutsättningarna för ett bättre
utnyttjande av Ing 1 och Almnäsområdet.
1990/91:Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det olämpliga i att koncentrera investeringsmedel till större
vägprojekt,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare
motorvägsprojekt tills vidare ej skall genomföras i landet,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att samhällsekonomiska bedömningar som tar stor hänsyn
till miljö ges ett avgörande inflytande för prioriteringen av olika
investeringsprojekt i trafikens infrastrukturer,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att anslaget till
köp av interregional persontrafik på järnväg inte bör minskas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en ökning av anslaget till köp av interregional
persontrafik på järnväg.
1990/91:Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna att nuvarande skola måste förändras och integreras
med förskolan för att möjliggöra en flexibel skolstart.
Tillsättande av en låginkomstutredning
1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillsättandet av en låginkomstutredning.
Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen
1990/91:Fi28 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening
ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livsmedelshjälp till
Sovjetunionen.
Proposition 39 jämte partimotioner
Proposition 39
I propositionen anger regeringen inriktningen av den ekonomiska politiken på
medellång sikt. I en bilaga till propositionen redovisas en prognos för den
svenska ekonomins utveckling under åren 1991 och 1992. Sammanfattningsvis
förväntas den totala produktionen (BNP) under år 1991 öka med mindre än 1 %. I
det s.k. höglönealternativet förväntas tillväxten t.o.m. bli negativ. Om
löneökningarna emellertid kan hållas tillbaka bör såväl exporten som
investeringarna kunna utvecklas positivt innebärande en tillväxt på ca 1,5%
av BNP för år 1992. Läget på arbetsmarknaden försämras emellertid. I slutet av
år 1990 förväntas arbetslösheten bli omkring 2% och för år 1992 i
höglönealternativet nära 3,5%. Även om importökningen på grund av den
förväntade mycket låga tillväxten blir klart mindre än tidigare kommer bl.a. de
stigande oljepriserna att innebära en fortsatt försämring av bytesbalansen.
Underskottet i bytesbalansen år 1992 anges i propositionen till 4% av BNP.
Under förutsättning att resurserna under 1990-talet är fullt utnyttjade och
att en snabb kostnadsanpassning uppnås bör den svenska ekonomin kunna växa med
ca 2% per år. Tillväxten antas i huvudsak bäras upp av ökade resursinsatser
medan produktivitetstillväxten sedd i ett historiskt perspektiv väntas bli låg.
De riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i propositionen kan
sammanfattas på följande sätt.
För att trygga sysselsättningen och välfärden måste kraftfulla åtgärder
vidtas för att få ned inflationen. Detta ses i propositionen som den ekonomiska
politikens främsta uppgift. Finanspolitiken måste vara fortsatt stram och någon
förändring i den fasta växelkursen kan aldrig komma i fråga. Det understryks
att någon generell efterfrågestimulans inte kommer att vidtas för att motverka
en uppgång i arbetslösheten. Målet för arbetsmarknadspolitiken ligger
emellertid fast; varje person som blir arbetslös skall ges samhällets stöd för
att komma tillbaka till arbetslivet.
Vad gäller penningpolitiken framhålls i propositionen att efter en
tioårsperiod med avregleringar på det finansiella området och stora
förändringar i vår omvärld bör riksbankens ställning utredas. Syftet är att
skapa en klar och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken.
Inriktningen av reformerna inom den offentliga sektorn bör vara att hävda
välfärden inom ramen för en politik som leder till att de offentliga
utgifternas andel av BNP minskar. Åtgärder som särskilt nämns är nytt system
för bostadsfinansiering, förnyelse av skolan, en ändring av ansvarsfördelningen
mellan huvudmännen vad avser service och vård för äldre och handikappade,
åtgärder för att förbättra och utveckla barnomsorgen och sjukvården samt
åtgärder för att effektivisera och minska kostnaderna för
socialförsäkringssystemen.
I propositionen understryks att utvecklingen i vår omvärld och då främst i
Europa ställer höga krav på en fortsatt snabb omvandling av den svenska
ekonomin. Utformningen av tillväxtpolitiken är därför av central betydelse för
den kommande utvecklingen. Det framhålls att skattereformen är den enskilt
viktigaste reformen för ökad tillväxt. Vad gäller energipolitiken understryks
vikten av att de kommande energipolitiska besluten måste stå sig över
valperioderna för att ge goda planeringsförutsättningar för industri, hushåll,
kraftproducenter och myndigheter.
Partimotionerna
I motion Fi10 (m) anförs att regeringen hela tiden har underlåtit att ta
itu med de problem som kännetecknat svensk ekonomi. Den tredje vägens politik
har misslyckats. Att bygga en politik på en devalvering samt skattehöjningar
och därutöver bara vädja om lugnare avtalsförhandlingar och delat
samhällsansvar i ett försök att lämna över ansvaret för den ekonomiska
politiken till arbetsmarknadens parter räcker inte. Enbart det faktum att
regeringen inte lyckats dra nytta av den gynnsamma internationella utvecklingen
visar att den förlorat greppet över situationen.
Moderata samlingspartiets inriktning av den ekonomiska politiken innebär,
enligt motionärerna, en rejäl kursändring och baseras framför allt på följande
åtgärder.
Inflationsbekämpning. En låg inflationstakt är en central förutsättning för
en balanserad ekonomisk utveckling med hög sysselsättningsgrad och god
tillväxt. Den ekonomiska politiken måste bygga på en fast växelkurs, ett ökat
ansvarstagande hos arbetsmarknadens parter, en stram finanspolitik samt en
målinriktad och konsekvent sänkning av det totala skattetrycket.
Ett återupprättande av marknadsekonomin. Det är särskilt viktigt att
eliminera restriktioner på ekonomins utbudssida. Skatter på arbete, sparande
och företagande sänks i detta syfte. Oöverskådliga och komplexa regelverk
avskaffas eller förenklas, marknader avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden
förbättras och lönebildningen marknadsanpassas. Ekonomins spelregler måste
ligga fast för att inte skapa investeringshämmande osäkerhet.
Hushållssparandet stimuleras, framför allt vad gäller långsiktigt bundet
sparande såsom pensions- och bosparande. Offentligt sparande skall i
motsvarande utsträckning begränsas. Pensionsskatten avskaffas liksom
fastighetsskatten. Riskvilligt sparande i näringslivet stimuleras.
De offentliga monopolen bryts upp, samtidigt som den offentliga sektorn
effektiviseras. Detta sker genom att privata alternativ får arbeta på lika
villkor. Detta ökar konkurrensen och vidgar medborgarnas samt de anställdas
valfrihet och välfärd. Kostnadseffektiva alternativ till dagens offentliga
produktion uppmuntras också genom att privata entreprenörer konkurrerar om
driftsansvar.
Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken för 1990-talet är strävan att
successivt och säkert sänka det totala skattetrycket ner mot de nivåer som
gäller i motsvarande andra västeuropeiska länder. Riktlinjen skall vara att
sänka skattetrycket med i genomsnitt en procentenhet per år under denna period.
Takten kan av naturliga skäl komma att variera under olika skeden. Den samlade
ekonomiska utvecklingen och de politiska förutsättningarna spelar här en viktig
roll.
Energipolitiken skall präglas av klarhet och grundas på rationella
överväganden. Kärnkraften skall behållas så länge de säkerhetsmässiga kraven
kan upprätthållas. För att säkerställa långsiktig ekonomisk tillväxt måste
svensk industri kunna erbjudas elpriser som är internationellt
konkurrenskraftiga.
Klara besked i den centrala Europafrågan är nödvändiga. Sverige måste snarast
ansöka om medlemskap i EG med sikte på konkreta förhandlingar i början av 1993.
Ett godkänt förhandlingsresultat i samband med riksdagsvalet 1994 innebär att
målet om fullt medlemskap kan nås vid mitten av 1990-talet.
I motion Fi7 (fp) framhålls att den svenska ekonomin nu försämras i snabb
takt. Efter att under lång tid gradvis ha halkat efter andra västeuropeiska
ekonomier håller Sverige nu på att gå in i en direkt kris.
Regeringen har valt en märklig ordning för att i riksdagen få stöd för sina
förslag: i mitten av oktober lades den nu aktuella propositionen och i slutet
av oktober presenterades innehållet i en kommande skrivelse, det s.k.
krispaketet. Folkpartiets synpunkter på de konkreta förslagen kommer därför att
redovisas i anslutning till behandlingen av skrivelsen. I denna motion
redovisas partiets uppläggning av den ekonomiska politiken i stort.
Sverige behöver en kraftfull ledning och en ekonomisk politik som återskapar
vitaliteten och växtkraften i svensk ekonomi.
Europapolitiken är central. Sverige bör omedelbart efter riksdagsvalet 1991
ansöka om medlemskap i EG.
Så snabbt som möjligt bör Sverige söka en anslutning till det västeuropeiska
valutasamarbetet. Ett steg i dag är att i likhet med Norge knyta kronan till
EG-valutan ecu.
En långsiktigt hållbar energipolitik grundad på rationella överväganden måste
läggas fast. Någon förtida avveckling av kärnkraften bör inte ske.
Det enskilda ägandet och sparandet måste stärkas. Socialistiska förslag om
utbyggt kollektivt ägande måste avvisas.
Vinstdelningssystem på företagsnivå skall uppmuntras, lägenheter i
allmännyttan säljas och ägandet i statliga företag spridas till anställda och
allmänhet.
En samlad strategi för minskade offentliga utgifter måste läggas fast. Det
kräver både introduktion av konkurrens i den offentliga verksamheten och
omfattande förändringar av socialförsäkringssystemen.
Transfereringssystemen måste göras om så att det lönar sig att arbeta.
Det totala skattetrycket måste sänkas. Sedan skattereformen vid kommande
årsskifte har trätt i kraft är det en huvuduppgift att under kommande år
successivt sänka det totala skattetrycket. Lägre moms och lägre
arbetsgivaravgifter framstår som mest angelägna att genomföra.
Stabiliseringspolitiken måste inriktas på en kraftfull
anti-inflationspolitik. Detta kräver en stram finanspolitik genom
utgiftsbegränsningar. Motionärerna tar avstånd från nya former av s.k.
överbryggningspolitik.
En ekonomisk politik efter dessa riktlinjer är, sägs det i motionen, det enda
sättet att skapa de resurser som krävs för en rättvis fördelningspolitik,
regional balans och de omfattande och nödvändiga miljöinsatserna.
I motion Fi11 (c) understryks att centern tar läget i svensk ekonomi på
största allvar. Samhällsekonomin är krisdrabbad och har fundamentala obalanser.
Resultatet borde, menar motionärerna, vara ett annat efter sju år av
högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren ger anledning
till stigande oro. Den ekonomiska politiken måste mot denna bakgrund ges en ny
inriktning. De närmaste åren måste inriktas på en aktiv krisbekämpning
kombinerad med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för
framtiden.
Centern kommer i en motion under allmänna motionstiden att redovisa sitt
alternativ till regeringens förslag. Beträffande utsikterna för ekonomin de
närmaste åren, som behandlas i proposition 39, finner motionärerna att det inte
är realistiskt att löneökningarna skulle kunna dämpas till 3% i enlighet med
långtidsutredningens scenario med tidig lönedämpning. Inte heller regeringens
alternativ med tidig lönedämpning finner motionärerna realistiskt.
Arbetsmarknadsläget kan inte väntas ha den starka effekt på den nominella
löneökningstakten som räknas med i långtidsutredningen och i propositionen. De
för svensk ekonomi yttre trovärdighetsproblemen synes däremot vara en viktig
påverkansfaktor på ekonomin i det korta perspektivet.
Sammanfattningsvis anser centern att långtidsutredningens scenario med
långsam löneanpassning och en sämre internationell utveckling samt
propositionens alternativ med långsam löneanpassning ligger närmast den troliga
utvecklingen. Tillväxten kommer av allt att döma att bli negativ under 1991. Om
inte den ekonomiska politiken läggs om kan arbetslösheten vara uppe i 3% i
slutet av 1991 och 4% i slutet av 1992.
I motionen understryks att ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening
framgångsrik ekonomisk politik möjliggör en utveckling som tillfredsställer
dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att
tillfredsställa sina behov. Centern anser därför att den ekonomiska politiken
på kort och medellång sikt också måste ta hänsyn till förutsättningarna i det
långa perspektivet.
Under de närmaste åren anser motionärerna att åtgärder med följande
inriktning är nödvändiga för att stabilisera den svenska ekonomin:
Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning
Satsning på arbetslinjen
Ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor
Förnyelse av den offentliga sektorn
Sänkt skattetryck och skatt efter bärkraft
Satsning på infrastruktur, utbildning och forskning
Öppenhet mot omvärlden
Personligt ägande och sparande
Omställning av energisystemet
Produktivitet och tillväxt
Tillvaratagande av hela landet
Fungerande marknader
Gott företagsklimat
Fast valuta
Med denna inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt läggs
enligt motionärerna grunden för en hållbar utveckling i ett längre perspektiv.
Den svenska ekonomin vinner i självständighet och styrka. Det innebär minskad
sårbarhet i en alltmer internationaliserad värld. De grundläggande
strukturproblemen i ekonomin angrips. Förutsättningar ges därmed för att
stabilisera ekonomin i det medellånga perspektivet.
Under de åtta år den socialdemokratiska regeringen har haft makten har, sägs
det i motion Fi8 (v), klyftorna i samhället vidgats, inflationen och
räntorna skjutit i höjden, underskotten i bytesbalansen nått rekordnivåer och
produktivitetstillväxten avstannat. Regeringen som tidigare sagt sig vilja
prioritera målet om full sysselsättning avskaffar nu denna paroll samtidigt som
arbetslösheten stiger.
Regeringspolitiken har under åttiotalet, och i synnerhet det senaste året,
varit helt underställd aktörerna på de internationella och nationella kapital-
och finansmarknaderna. Vänsterpartiets alternativ till ekonomisk politik utgår
därför från att Sveriges ekonomi skall vara självständig mot de internationella
kapitalblocken, oavsett medlemskap i EG eller om Sverige står utanför.
Självständigheten från de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de
imperialistiska blocken -- är en huvuduppgift för svensk arbetarrörelse och
svensk ekonomis framtid. Försvaret av fördelningspolitikens grundläggande idéer
om rättvisa, jämlikhet och solidaritet är av avgörande betydelse för att bygga
ett bra samhälle.
I motionen sammanfattas vänsterpartiets alternativ till regeringens politik
på medellång sikt på följande sätt.
Övergång från inflationslöner till reallöner kräver, tvärtemot vad regeringen
och nyliberal politik syftar till, att priserna pressas för att minska kraven
på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning.
Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av
avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de högavlönades
skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas.
Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot
inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.
Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska
förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige
sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö
och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.
Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt
näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall användas för
denna utveckling.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens svältkurer utan kräver
speciella insatser till vård, omsorg, skola, social service och kultur.
Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och
grunden för en sund tillväxt.
En framgångsrik politik på nittiotalet kräver rättvisa och självständighet.
En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och
jämlikhet i samhället, och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att
kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga
satsningar och förändringar i näringslivet.
I motion Fi9 (mp) anförs att vi nu är i en situation som fordrar att vi
tar ansvar för utvecklingen i Sverige och internationellt solidariskt ansvar.
Den ekonomiska politiken måste präglas av de kunskaper som vi har och av våra
grundläggande humanistiska värderingar. I motionen konstateras att den
inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen föreslår är osolidarisk
och orealistisk såväl på kort som på lång sikt. Dess politik innebär en
fortsatt och ökande förslitning av människor och natur. Den är utmanande med
tanke på de kunskaper som vi har om tillståndet i världen och om hur
produktionsförmågan i de biologiska systemen minskar, inte minst med tanke på
de långa tidsperspektiv som borde ligga bakom den ekonomiska politiken. Som
motionärerna ser det säger regeringen i proposition 39 i praktiken farväl till
en demokratisk och solidarisk framtid.
Miljöpartiets alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken
sammanfattas i motionen på följande sätt.
Sveriges ekonomiska politik på medellång sikt måste kännetecknas av:
klar medvetenhet om den pågående miljöförstöringen och förstörelsen av de
biologiska systemens produktionsförmåga,
insikten om den stora befolkningsökningen i världen med en förväntad
fördubbling på 50 år. Det kan här nämnas att tidsperspektivet, enligt
motionärerna, i långtidsutredningarna är för kort för att kunna belysa sådana
viktiga frågor som hänger ihop med befolkningsökningen och miljöproblemen,
att vi i Sverige börjar minska den materiella förbrukningen av såväl
ekologiska som ekonomiska skäl och öka återanvändning och återbruk. Minskad
inhemsk förbrukning minskar inflation och därmed krav på stigande löner.
Sparande och återbetalning av gamla konsumtionsskulder spelar här en stor roll.
Sänkta arbetsgivaravgifter dämpar inflation. De bör växlas mot skatt på
energiråvaror, som stimulerar till hushållning och effektivisering,
att demokratin och dess institutioner försvaras med ett nej till EGs
odemokratiska uppbyggnad och beslutsstruktur samtidigt som Sverige öppnas för
hela Europa med en möjlighet för alla att på sikt komma hit och verka på
svenska villkor,
att de stora kapitalägarnas makt över politiken begränsas. Sverige måste
internationellt verka för begränsningar av kapitalets totala frihet,
att marknadsekonomin görs funktionsduglig med gröna avgifter och gröna
skatter (miljöavgifter och miljöskatter) och att internationell konkurrens
främjas på lika villkor med hänsyn till människor och miljö i en
decentraliserad struktur. Varje region bör öka sin självtillit vad gäller
grundläggande behov,
att Sverige ställs om till ett ekologiskt land genom att bl.a. minska
energianvändningen med 3% om året de närmaste åren, avveckla kärnkraften med
start allra senast år 1995, bygga ut och modernisera spårburen kollektivtrafik
och slopa moms på kollektivtrafik till lands och sjöss, reformera
energibeskattningen med skatt på icke förnybara energiråvaror, slopa moms på
inhemska förnybara energier, genomföra kampanjer för energihushållning och
energieffektivisering, överge planerna på bro över Öresund, sänka hastigheterna
på vägarna samt slopa moms på basmaten,
att den offentliga sektorn reformeras så att investeringar i kunskaper,
institutioner och infrastrukturer kan användas betydligt bättre utan att
äventyra vårt sociala ansvar för bl.a. dem som bor i glesbygden och
låginkomsttagare samt att en omstrukturering sker av försvaret med hänsyn till
den säkerhetspolitiska utvecklingen,
att fördelningssystemen förändras så att onödig byråkrati tas bort och att
systemen ger en god grundtrygghet för alla.
Regeringens skrivelse 50 jämte partimotionerna
Skrivelse 50
Under hösten har ett omfattande utflöde av valuta förekommit. En konsekvens
av den oro som rått på valutamarknaden blev en kraftig uppgång i det svenska
ränteläget. Regeringen har mot denna bakgrund beslutat att presentera ett
omfattande åtgärdsprogram för att stabilisera den svenska ekonomin, förbättra
ekonomins funktionssätt och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.
I skrivelsen framhålls att om goda tillväxtbetingelser skall etableras för
svenskt näringsliv måste ökad klarhet skapas när det gäller Sveriges roll i
Europa. Regeringen eftersträvar därför ett nytt riksdagsbeslut om
Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges
ambitioner att bli medlem av den europeiska gemenskapen.
Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om
välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste
därför överordnas andra ambitioner och krav. Att den svenska ekonomin nu
stagnerar är, sägs det i skrivelsen, en konsekvens av de under en följd av år
alltför stora kostnadsökningarna. Kostnadsproblemen har skärpts på grund av den
svaga produktivitetsutvecklingen. Den svenska industrins konkurrenskraft har
successivt urholkats. Vidare framhålls att lönebildningssystemet under de
betingelser som rått under de senaste 15 åren inte fungerar väl, att
konkurrensen är otillräcklig inom viktiga delar av industrin, att den
offentliga sektorn -- liksom den privata tjänstesektorn -- bidragit till
inflationen genom att produktivitetsutvecklingen har varit lägre än i industrin
och att den offentliga sektorns verksamhetsanspråk bidragit till
överhettningen. I skrivelsen understryks att om inflationen med framgång skall
kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella problemen i ekonomin
angripas. Produktivitetstillväxten måste stimuleras, sparandet måste bli högre
och de offentliga utgifternas expansion måste dämpas.
Regeringens avsikt är dels att nå en balanserad budget för nästa år, dels att
på sikt dämpa expansionen i existerande utgiftssystem. Detta måste främst ske
genom strukturella åtgärder av det slag som redovisas i denna skrivelse. Det
måste vidare ske genom besparingar i det löpande budgetarbetet.
Bland de utgiftsnedskärningar som är aktuella kan bl.a. nämnas följande.
Insatserna för att dämpa utgiftsexpansionen inom sjukförsäkringssystemen,
som bl.a. innebär sänkt ersättningsnivå och samordning mellan sjuk- och
arbetsskadeförsäkringarna, leder till en kraftig besparing på ca 6 miljarder
kronor.
På utrikes- och försvarsdepartementens område görs besparingar på sammanlagt
1,2 miljarder kronor. Det gäller bl.a. en omläggning av kostnadsansvaret för
asylsökande som i fortsättningen kommer att belasta biståndsanslaget samt
besparingar i repetitionsövningarna.
Inom industri-, kommunikations-, jordbruks- och utbildningsområdet görs
besparingar i storleksordningen 3 miljarder kronor. Det gäller bl.a. följande:
minskade anslag till SJ för köp av interregional tågtrafik, minskade utgifter
för hemspråksundervisningen samt sänkta bidrag till skogsvård och
beredskapslagring.
Det krävs grundläggande förändringar i de offentliga transfereringssystemen
och i de offentliga verksamheterna. Följande strukturreformer föreslås.
Omställning och neddragning av den statliga administrationen
Omläggning av sjukförsäkringen och samordning med arbetsskadeförsäkringen
Åtgärder för en effektivare sjukvård och sjukförsäkring
Flexibel skolstart och samordnat ansvar för skola och barnomsorg
Konkurrenskraftig högre utbildning
Effektivare statlig förmögenhetsförvaltning
Internationaliseringen ställer nya krav på näringspolitiken. Åtgärder måste
bl.a. vidtas som stärker infrastrukturen. Livsmedelspolitiken måste läggas om i
konsumentvänlig riktning. En stabil energipolitik som långsiktigt tryggar
energiförsörjningen är en förutsättning för att målen om ekonomisk och social
utveckling skall kunna nås. Energipolitiken måste emellertid utformas med
hänsyn till vad natur och miljö kan bära. I skrivelsen hänvisas till att
överläggningar har inletts mellan socialdemokraterna, centerpartiet och
folkpartiet om en långsiktig energipolitik.
Partimotionerna
Skrivelse 50 kan ses som en uppföljning av de riktlinjer för den ekonomiska
politiken så som den presenteras i proposition 39. Därav följer också att
partimotioner som väckts med anledning av skrivelsen i vissa avseenden
innehåller upprepningar av vad som framfördes i motionerna Fi7--Fi11 men också
en uppföljning av de förslag som framfördes i dessa motioner.
I motion Fi14 (m, fp) anförs att det i skrivelsen inte går att finna
några konkreta förslag. De åtgärdsförslag som nu måste arbetas fram bör ha
följande inriktning.
1. Ansökan om EG-medlemskap under 1991 och en anknytning till det
västeuropeiska valutasamarbetet.
2. Det totala skattetrycket skall sänkas successivt. När Sverige alltmer
europeiseras kommer det på många områden, t.ex. beträffande mervärdeskatten och
löneskatten, inte att vara möjligt att bibehålla skattenivåer som radikalt
skiljer sig från det övriga Europa.
3. De offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och utgifterna på
vissa områden minskas. En antiinflationspolitik förutsätter en stram
finanspolitik. Socialförsäkringarna och bostadssubventionerna har i detta
sammanhang en nyckelroll.
4. Den monopoliserade sociala tjänstesektorn måste avregleras. Det som måste
göras är att med utgångspunkt i system med gemensam finansiering låta pengarna
i stor utsträckning följa de val som den enskilde själv träffar. Därmed
kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.
5. Det enskilda ägandet och det enskilda sparandet måste stärkas, t.ex. skall
löntagarfonderna och förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små och
medelstora företag avskaffas. Utbyggnaden av AP-fonderna skall stoppas.
Vinstdelningssystem skall uppmuntras, bostadsägandet spridas och ett stort
antal statliga företag säljas ut.
6. Energipolitiken måste grundas på rationella överväganden. Någon förtida
avveckling av kärnkraftsreaktorer är inte aktuell om inte säkerhetsskäl
motiverar det. Sverige måste kunna erbjuda sin industri både trygg
energiförsörjning och elpriser som är internationellt konkurrenskraftiga.
I motion Fi15 (c) framhålls att de åtgärder som presenteras i skrivelsen
knappast kommer att vara tillräckliga för att åstadkomma avgörande positiva
effekter på ekonomin. Det alternativ som föreslås i motionen har följande
inriktning.
1. Åtgärder för att sänka statliga utgifter
Treårigt program för en reduktion av statlig administration och
myndighetsväsendet (skr.50)
Samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen (skr.50)
Arbetsgivarperiod och sänkning av högsta ersättningsnivån i
sjukförsäkringen
Höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen
Nytt bostadsfinansieringssystem med en bassubvention lika för alla
Försvaret. Tidsbegränsad neddragning av repetitionsövningarna. Utgifterna för
försvarets centrala myndigheter sänks med 100milj.kr.
2. Förstärkt konkurrenskraft
Lönebildningen. Stöd till det pågående arbetet med att få till stånd
stabiliseringsavtal på arbets- och hyresmarknaden. Incitament måste skapas för
låga avtal med bl.a. sänkt skattetryck.
Statlig näringsverksamhet. Utförsäljning av statliga företag.
Ombildning av Vattenfall till ett moderbolag och fem regionala dotterbolag.
Livsmedelspolitiken. Riksdagens jordbrukspolitiska beslut måste ligga fast.
Gränsskyddet skall endast avskaffas i takt med omvärldens.
Investeringsfrämjande åtgärder. Frisläpp av investeringsfonderna med undantag
för de områden som omfattas av investeringsskatten.
Tioårsprogram för omfattande järnvägsinvesteringar för att förbättra
infrastrukturen.
3. Sänkt skatt på nödvändig konsumtion
Sänkt mervärdeskatt på basmat och tjänster som avser byggnads- och
anläggningsentreprenad. Finansiering genom besparingar i offentliga utgifter
och vissa skattehöjningar.
4. Marknadssignaler (för att fastlägga spelreglerna i ekonomin)
Devalvering avvisas.
Såväl statlig som privat maktkoncentration skall avvisas. Ökningen av antalet
fusioner i näringslivet måste brytas.
Klarhet måste skapas om energipolitiken. Avveckling av kärnkraften när det är
praktiskt och juridiskt möjligt. År 2010 definitivt slutdatum för den sista
reaktorn. Stor satsning på miljövänliga alternativ.
5. Europafrågan
Sverige bör pröva medlemskap i EG med utgångspunkt från vårt behov av
oberoende. Den frågan bör inte behandlas i anslutning till ett
stabiliseringsprogram för ekonomin.
Vänsterpartiet anför i sin motion Fi16 (v) att det är mer än oroande att
den socialdemokratiska regeringen nu överger den fulla sysselsättningens
politik. Det understryks i anslutning till diskussionen om en svensk
EG-anslutning att följande två utgångspunkter måste vara avgörande:
att Sverige så långt det är möjligt måste försvara sina möjligheter att
bestämma sin egen ekonomiska utveckling
att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning
för att skapa rättvisa mellan rika och fattiga länder.
I motionen sammanfattas den förordade inriktningen av den ekonomiska
politiken på följande sätt.
1. Övergång från inflationslöner till reallöner kräver en effektiv
prispress. Ett rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen
på mat sänks och de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa
slopas.
2. Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot
inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.
Pris- och hyresstopp nödvändiga såväl från stabiliseringspolitisk som från
fördelningspolitisk synpunkt.
3. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige sund,
ekologiskt riktig tillväxtpolitik.
4. Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt
näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall användas för
denna utveckling på ett nytt sätt genom att de lokala arbetarkollektiven ges
ökad makt över sparande och investeringar. Infrastruktursfond bör skapas för
att bygga ut de spårbundna transporterna.
5. Kommunernas kris kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola,
social service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis
fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.
6. En framgångsrik politik på 1990-talet kräver rättvisa och självständighet.
En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och
jämlikhet i samhället och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att
kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga
satsningar och förändringar i näringslivet.
7. Energipolitiken. Kärnkraften måste avvecklas. Två reaktorer stängs
1995/96. Fyrpartiuppgörelse om stor satsning på alternativ för att få
stabilitet i energipolitiken.
Miljöpartiet redovisar i motionerna Fi17--Fi20 (mp) sin syn på politiken.
Motionerna är mycket brett upplagda -- de innehåller totalt 38 yrkanden -- och
tar upp frågor som inte vanligen behandlas i anslutning till den ekonomiska
politiken. De områden som miljöpartiet ser som särskilt viktiga kan
sammanfattas på följande sätt.
1. Besparingar i och omstrukturering av den offentliga sektorn
Allmänt. En offentlig sektor som kräver att skatteunderlaget växer med minst
2% per år (LU90) innebär en ekologiskt orimlig tillväxt.
Grundskyddslinje. Socialförsäkringarna måste begränsas och bygga på principen
om skydd för god grundstandard, lika för alla, med vissa inkomstprövade bidrag.
ATP-system, folkpension, pensionstillskott och KBT ersätts av en
grundpension. Parlamentarisk utredning bör tillsättas.
Sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör samordnas. En viss
sänkning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen bör genomföras.
Omstrukturering av offentliga tjänster innebärande bl.a. behovsprövning och
ett ökat inslag av informellt obetalt arbete.
Statlig verksamhet. Stöder regeringens förslag till ett treårigt
bantningsförslag av administrationen och myndighetsväsendet. Lägg ned
JAS-projektet, minska antalet brigader och ersätt den allmänna värnplikten med
en värntjänst.
Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg nödvändiga men förebyggande
åtgärder (hälsovård, miljöåtgärder) kan minska behoven.
Annan kommunal verksamhet. Hård omprövning där samhället för närvarande
stöder olika verksamheter (t.ex. skötsel av idrottsanläggningar, fritidsgårdar
m.m. bör i ökad utsträckning göras av direkt berörda), ökad
avgiftsfinansiering.
2. Energipolitiken
Kärnkraften. Avvecklingen måste åtminstone följa fattade riksdagsbeslut och
helst gå snabbare.
Minska energianvändningen genom minskad materiell förbrukning. Öka
användningen av förnybara energislag.
3. Arbetsmarknadspolitiken
En ekonomisk politik med inriktning mot minskad materiell förbrukning
innebär också sänkt arbetstid. Lagfäst rätt till sänkt arbetstid
(sextimmarsdagen) måste genomföras. Detta är även ett medel för att bekämpa
en ökning av arbetslösheten.
4. Europapolitiken
Ekonomisk-politiska överväganden får inte ensidigt dominera ett
ställningstagande till ett medlemskap i EG.
Ett eventuellt medlemskap i EG måste föregås av en folkomröstning.
Ekonomisk-politiska aspekter: Svenska kronans status som betalningsmedel får
inte ifrågasättas, inskränkningar i den suveräna beskattningsrätten måste
avvisas, en aktiv, sysselsättningsbefrämjande konjunkturpolitik får inte
omöjliggöras genom medlemskap i EG.
Utskottet
Den internationella ekonomiska utvecklingen
Utvecklingen i det korta perspektivet
I juli i år förutsåg OECD-sekretariatet (OECDs Economic Outlook nr 47) en
årlig tillväxt för OECD-länderna på ca 3 % för de två första åren av
1990-talet. En sådan utveckling innebar en avmattning i jämförelse med
1980-talets sista år men ändå en fortsatt god utveckling. Den bakomliggande
förklaringen till avmattningen var främst en minskning av tillväxten i Förenta
Staterna. De faktorer som skulle kunna ytterligare bromsa denna utveckling var
enligt sekretariatet desamma som varit för handen under senare delen av
1980-talet, dvs. obalanser i handeln mellan Japan, Förenta Staterna och
Västtyskland och svårigheterna att komma till rätta med budgetunderskottet i
Förenta Staterna.
Den bedömning som nu redovisas av den internationella utvecklingen i
proposition 39 innebär en betydande nedrevidering i förhållande till OECDs
juliprognos. En sammanfattning av prognosen redovisas i tabell 1.
Tabell 1. Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området
Årlig procentuell förändring
25>
I OECDs juliprognos antogs priset på råolja år 1990 stanna vid 17 dollar per
fat och därefter stiga i takt med inflationen. Krisen i Persiska viken har
ändrat förutsättningarna. För år 1990 antas i propositionen oljepriset vara 24
dollar per fat för att under de två följande åren stiga till 27 dollar per fat.
Det högre oljeprisantagandet förklarar till stor del neddragningen av
tillväxtprognosen till 2,5 % för OECD-området. Det bör framhållas att
effekterna av höstens uppgång i oljepriset antas bli betydligt lindrigare än
vad som var fallet vid mitten av 1970-talet. Orsaken till detta är att
oljeberoendet i industriländerna har minskat genom en effektivare
energianvändning och genom att lagren är större samtidigt som konjunkturen i
utgångsläget är starkare. Av tabell 1 framgår även att inflationen förväntas
öka till 5,5%. Det antagna oljepriset på 27 dollar per fat kan kanske i
dagsläget förefalla vara ett för lågt antagande. Som framhålls i propositionen
förklaras dock prisförändringarna för närvarande främst av marknadens
nervositet och inte av någon fysisk brist på olja. Det bör även observeras att
det angivna priset 27 dollar per fat är ett genomsnittspris för leveranserna
för åren 1991 och 1992. Det pris som noteras i dagspressen dag för dag, det
s.k. spotpriset, kan ligga väsentligt högre och påverka kontraktspriserna på
längre sikt.
Som framgår av tabell 1 går den amerikanska ekonomin nu in i en
lågkonjunktur. Den bakomliggande förklaringen till den lägre tillväxten är
främst att den privata konsumtionsökningen bromsas upp. En viktig faktor är
därvid att hushållens förmögenhetssituation påtagligt har försämrats genom
fallande aktiekurser och kraftigt sjunkande fastighetspriser.
Tyskland och de nordiska länderna är de viktigaste marknaderna för svensk
export. Tyskland fortsätter att fungera som motor i den europeiska
konjunkturen. Det första halvåret i år har inneburit en tillväxt i
bruttonationalprodukten (BNP) på drygt 4%. Återföreningen av de båda tyska
staterna bör innebära ett betydande tillskott av arbetskraft till den
"västtyska" ekonomin samtidigt som finanspolitiken väntas bli expansiv. I
propositionen bedöms tillväxten uppgå till 3 % såväl 1991 som 1992.
I de nordiska länderna har Finland under såväl 1988 som 1989 legat närmast
över genomsnittet för OECD-Europa. I Danmark och Norge synes den ekonomiska
situationen vara på väg att förbättras. År 1989 innebar för Danmarks del att
tillväxten för första gången sedan 1987 blev positiv. Även underskottet i
bytesbalansen har minskat. År 1986 utgjorde underskottet 5,5 % av BNP. År 1989
har underskottet minskat till 1,5 % av BNP. För 1990 förutses ett överskott i
bytesbalansen för första gången på 27 år. Den årliga tillväxten för åren 1991
och 1992 bedöms uppgå till 2 %. De åtgärder som vidtagits för att stabilisera
den danska ekonomin har emellertid haft ett högt pris. Arbetslösheten som
mildrades något under de två sista åren av 1980-talet närmar sig nu åter 10 %.
För Norges del bedöms tillväxten under 1990-talets tre första år ligga något
högre än under 1989 (2% per år). Arbetslösheten tycks vara svår att pressa
tillbaka och bedöms ligga på 5% år 1990. För Finland blir tillväxten
betydligt lägre efter en ekonomisk politisk åtstramning orsakad av att
inflationen ökar och att bytesbalansen snabbt försämras. Den innebär att
arbetslösheten successivt stiger till drygt 4%.
Det är givet att krisen i Persiska viken är det främsta hotet mot en
någorlunda stabil utveckling i OECD-området. Om krisen övergår till väpnad
konflikt är det svårt att se hur kraftiga oljeprishöjningar med bl.a. svåra
ekonomiska problem som följd skall kunna undvikas.
Det råder ingen tvekan om att utvecklingsländerna är de som på grund av
oljeprishöjningarna utsätts för de svåraste påfrestningarna. Problemen
förstärks för de skuldtyngda länderna på grund av det höga ränteläget och
fallande råvarupriser.
Det bör även understrykas att en kraftig ökning av oljepriserna förutom de
direkta effekterna på priser, löner, bytesförhållanden samt nationalinkomsten
även leder till mer indirekta och svårkvantifierade konsekvenser. Som exempel
kan nämnas fallande aktiekurser och oro på de finansiella marknaderna. Genom
förmögenhetseffekterna får detta följder på den privata konsumtionen och
företagens finansieringskostnader. Detta dämpar deras investeringsvilja.
Utvecklingen i ett tioårsperspektiv
De senaste fem åren har OECD-området kännetecknats av att inflationen har
hållits under kontroll och att den årliga tillväxten legat på en nivå på ca 3,5
%. Även om arbetslösheten har gått ned under de två senaste åren är den
alltjämt hög. De kvardröjande finansiella obalanserna mellan de tre största
industriländerna kan alltjämt vara en faktor som skapar osäkra förutsättningar
för en fortsatt god tillväxt.
Långtidsutredningens syn på den internationella utvecklingen i ett längre
perspektiv kan sammanfattas på följande sätt.
På lång sikt bestäms den ekonomiska utvecklingen av tillgången på
produktionsfaktorer och deras produktivitet. Befolkningstillväxten förutses
mattas av något. Samtidigt finns det utrymme för att öka arbetskraftsutbudet
dels genom en uppgång av kvinnornas förvärvsfrekvens, dels genom en fortsatt
invandring till industriländerna från andra delar av världen. Produktiviteten
beräknas under 1990-talet öka med 2 % per år. Det framhålls i utredningen att
den höga investeringsnivån under de senaste åren nu borde resultera i en
förbättrad produktivitetstillväxt och en högre produktionskapacitet. Som en
grund för den här angivna positiva utvecklingen anges också de strukturella
förändringar som genomförts i flera av OECD-länderna för att effektivisera
resursanvändningen. Som exempel kan nämnas skattereformer och avregleringar.
I samma inriktning verkar den pågående integrationen i Europa. Sammantaget
anges i utredningen den årliga BNP-tillväxten under 1990-talet till 3 %.
Världshandeln beräknas öka med 5--6 % per år.
Hoten mot den relativt ljusa bild av den internationella utvecklingen på
längre sikt som tecknas i LU90 är i stort sett desamma som här angivits för
utvecklingen i det korta perspektivet, dvs. risk för kraftig höjning av
oljepriset och svårigheterna att parera de störningar som uppkommer på grund av
de externa obalanserna i OECD-området. Tecken finns emellertid på att dessa
obalanser kommer att minska. Det framhålls också att ökad protektionism kan
leda till kännbara negativa effekter på världsekonomin. I detta sammanhang
nämns de tendenser som i dag finns till regionalisering av världshandeln. Under
senare år har bilaterala och regionala handelsavtal kommit att spela en allt
större roll samtidigt som icke-tariffära handelshinder blivit allt vanligare.
Problemen att avlägsna handelshinder illustreras av de svårigheter som i dag
tornar upp sig inför avslutningen av den pågående GATT-rundan.
I likhet med vad som gäller för utvecklingen i det korta perspektivet är
utvecklingsbilden för de skuldtyngda utvecklingsländerna mycket oroande. Ett
stigande oljepris och ett fortsatt högt ränteläge kan bl.a. leda till att flera
av dessa länder kan tvingas att ställa in sina betalningar.
Utvecklingen i Sverige
Utvecklingen i det korta perspektivet
Som framgår av tabell2 förutses i proposition 39 att den svenska ekonomin
kommer att stagnera under åren 1990 och 1991. I alternativet2 med
timlöneökningar på 7% år 1991 och 5% år 1992 kan det inte uteslutas att den
totala produktionen minskar år 1991.
*Innebörden av alternativen framgår av tabell 3.
**Siffrorna inom parentes anger motsvarande uppgifter i 1990 års
reviderade finansplan.
***Förändringar i procent av föregående års BNP.
I jämförelse med prognosen i årets reviderade finansplan är utvecklingsbilden
nu mörkare. Skillnaden förklaras till en del av krisen i Persiska viken.
Som nämnts får olika löneantaganden ett betydande genomslag i prognosen. Om
Rehnbergkommissionens arbete leder fram till en prolongering av löneavtalen kan
den genomsnittliga ökningen av timlönen mellan helåren 1990 och 1991 bli ca
4% och för år 1992 3%. Det innebär, i jämförelse med ett höglönealternativ,
att utvecklingen av den svenska ekonomin blir väsentligt bättre. Redan under år
1991 erhålls den effekten att den privata konsumtionens tillväxt hålls tillbaka
till förmån för en starkare investeringsutveckling. Den lägre
lönekostnadsökningen innebär också att den svenska industrins andelsförluster
på världsmarknaden bromsas upp, vilket ger en exportökning som är 1
procentenhet högre än i höglönealternativet. Som framgår av tabell3 påverkas
bytesbalansunderskottets storlek knappast alls av de två alternativa
löneantagandena. I båda fallen kommer underskottet år 1992 att uppgå till över
4% av BNP. En dämpad löneutveckling leder emellertid till att investeringarna
ökar och att inflationen pressas ned, vilket är avgörande förutsättningar för
att bytesbalansunderskottet skall kunna elimineras.
Tabell 3. Nyckeltal
Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)
* Siffrorna inom parentes anger motsvarande uppgifter i 1990 års reviderade
finansplan.
Vad gäller inflationen kan konstateras att de höjda oljepriserna nu gradvis
slår igenom i konsumentledet. Under loppet av år 1990 väntas inflationen enligt
proposition 39 uppgå till ca 11%, varav 2,9procentenheter kan hänföras till
finansieringen av skattereformen och ca 1 procentenhet till den tillfälliga
höjningen av mervärdeskatten. Nästa år bedöms inflationen avta, trots att
finansieringen av skattereformen ger ett bidrag på ca 3,5procentenheter till
konsumentprisindex. Särskilt markant antas uppbromsningen bli i alternativet
med låga löner. Under 1992 faller effekterna av den tillfälliga höjningen av
mervärdeskatten och av skattereformen bort, vilket tillsammans med förväntade
lägre löneökningar kraftigt drar ned prisstegringarna, mätt som
tolvmånadersavtal. Dämpningen av prisutvecklingen räknad månad för månad kommer
att framgå redan i början av år 1991.
I jämförelse med den låga arbetslösheten år 1990 på 1,5% kommer
arbetsmarknadsläget under åren 1991 och 1992 att försämras kraftigt såväl i
låg- som i höglönealternativet. Som framgår av tabell3 kommer arbetslösheten
år 1992 i höglönealternativet att närma sig 3,5%.
I motionerna Fi10 (m) och Fi11 (c) diskuteras prognoserna för den
svenska ekonomins utveckling under de första åren av 1990-talet.
I motion Fi10(m) presenteras ett alternativ till bedömningen i
proposition 39. Avvikelsen gentemot bedömningen i propositionens alternativ2
gäller främst konsumtions- och investeringsprognoserna. Den privata
konsumtionen antas få en kraftigare tillväxt. Sålunda ökar den privata
konsumtionen år 1991 med 2% att jämföra med propositionens 1,0%. Den
neddragning av ökningen i den kommunala konsumtionen år 1991 till 0,6% som
anges i alternativ 2 (se tabell2) anser inte motionärerna vara en möjlig
utveckling med utgångspunkt från den nuvarande ekonomiska politiken. Tillväxten
i den kommunala konsumtionen kommer att överstiga 1 %.
I motsats till vad som anges i propositionen görs den bedömningen att
tillväxten i investeringarna kommer att hållas väl uppe under år 1990 men bli
kraftigt negativ år 1991. I motionen framhålls att den ekonomiska utvecklingen
ändrar karaktär genom att investeringar och offentlig konsumtion faller
tillbaka under år 1991 och att den privata konsumtionen i stället kommer att
svara för den största expansionen. Utvecklingen liknar, sägs det i motionen,
situationen åren 1985--1988 men nu faller investeringarna av strukturella skäl
samtidigt som den offentliga konsumtionen bromsas av en förhållandevis stram
finanspolitik och ett kommunalt skattestopp.
I motion Fi11 (c) framhålls att det är regeringens alternativ 2 som
ligger närmast verkligheten. Motionärerna befarar emellertid att arbetslösheten
kan öka mer än vad som anges i propositionen eller till 3 % år 1991 och 4 % år
1992.
I skrivelsen redovisas ingen reviderad prognos för utvecklingen av den
svenska ekonomin. Det framhålls emellertid att det framlagda åtgärdspaketet bör
få positiva effekter på investerings-och exportutvecklingen redan i det korta
perspektivet.
I motion Fi14 (m, fp) understryks att det inte finns några indikationer
på att ekonomin i det korta perspektivet skulle påverkas positivt genom
skrivelsens åtgärdsprogram. Centern framför i motion Fi15 (c) samma
uppfattning. Vänsterpartiet framhåller i motion Fi16 (v) att det är ett
orimligt påstående att en förbättring av budgetsaldot med de i propositionen
angivna 13,2 miljarder kronorna inte kommer att få några som helst negativa
effekter på aktiviteten i ekonomin. En viss försvagning av den svenska ekonomin
under nästa år är ofrånkomlig, menar motionärerna.
Utskottet vill med anledning av vad som i motionerna anförts om utvecklingen
av den svenska ekonomin under 1990-talets första år anföra följande.
Utskottet delar den uppfattning som framförts i motionerna Fi10 (m) och Fi11
(c) att problemen blir svårare att hantera om alternativ 2 (jfr tabell 2) i
regeringens bedömning infrias. Att motionärerna ser alternativ 2 som den bästa
utveckling som med dagens förutsättningar över huvud taget kan uppnås har sin
förklaring i att motionärerna utesluter möjligheten av att man genom
Rehnbergkommissionens arbete skall kunna pressa ned löneökningstakten till 4%
år 1991 och 3% år 1992. I Fi10 (m) hävdas att Rehnbergkommissionens
ansträngningar att få ned löneökningen aldrig kan leda till ett positivt
resultat. I centermotion Fi11 (c) framhålls att även om kommissionen skulle ha
en viss framgång i sitt arbete kommer löneglidningen att omöjliggöra att
löneökningarna blir så låga som anges i alternativ 1.
Utskottet återkommer senare i betänkandet till Rehnbergkommissionens arbete
men vill här understryka att det nu borde finnas goda möjligheter att växla
över till ett system med lägre löneökningar som leder till att nominella
löneökningar kan ge reala löneökningar. Vad gäller lönebildningen finns det,
som också framhålls i propositionen, en rad faktorer som i dag verkar i
riktning mot en lägre löneökningstakt. Läget på arbetsmarknaden försämras
successivt och antalet lediga platser sjunker, vilket medför att överhettningen
på arbetsmarknaden avtar. Produktivitetstillväxten har sjunkit och företagens
vinstmarginaler har pressats påtagligt. Kommunernas och landstingens utrymme
för att ta på sig ökade kostnader begränsas av deras ekonomiska ställning. Det
mesta tyder på att de lönedämpande krafterna blir än starkare under åren 1991
och 1992. Den underliggande inflationstakten avtar och det råder kommunalt
skattestopp. Dessutom kommer skattereformen att medföra en mycket märkbar
förstärkning av de disponibla inkomsterna, samtidigt som priserna kommer att
stiga långsammare när finansieringen av skattereformen har genomförts. De här
nämnda faktorerna bör förstärka möjligheterna att nå ett stabiliseringsavtal.
Utskottet betraktar sålunda inte, som motionärerna gör, alternativ 1 som ett
orealistiskt alternativ vad gäller utvecklingen fram till år 1992. Utskottet
delar följaktligen inte de synpunkter som framförs i motion Fi11 (c) yrkande 1.
I motionerna Fi14 (m, fp), Fi15 (c) och Fi16 (v) anförs som nämnts att det i
skrivelsen framlagda åtgärdspaketet inte får några positiva effekter på
samhällsekonomin. Utskottet delar inte denna uppfattning. Det finns här skäl
att erinra om att regeringen presenterade detta åtgärdsprogram mot bakgrund av
det omfattande utflöde av svensk valuta som skedde under veckorna 41 och 42.
Utflödet medförde en kraftig räntehöjning. Effekterna på ekonomin av
skrivelsens åtgärdspaket bör jämföras med den situation som skulle ha varit för
handen om regeringen förhållit sig helt passiv. Det senare alternativet skulle
enligt utskottets mening bl.a. ha inneburit ett högre ränteläge än det vi har i
dag. I motsats till vad som framförs i motionerna finner utskottet det rimligt
att åtgärdspaketet med den jämförelsen bör påverka industriinvesteringarna
gynnsamt, samtidigt som en positiv effekt på exporten bör kunna uppnås redan på
kort sikt. Givetvis är de samlade effekterna på ekonomin relativt begränsade,
men som anförs i skrivelsen är ett åtgärdspaket med den nu angivna inriktningen
en nödvändig förutsättning för att den svenska ekonomin skall kunna styras in
på en bättre utvecklingsbana. Utskottet delar uppfattningen att ytterligare
åtgärder kan bli erforderliga. Kostnadsökningstakten måste anpassas till de
förhållanden som råder i våra konkurrentländer. Som framhålls i skrivelsen är
det också mot denna bakgrund av stor vikt för den svenska ekonomin att framgång
nås i strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på den svenska
arbetsmarknaden.
Den svenska ekonomins utveckling i ett medellångt perspektiv
I LU90 redovisas ett flertal alternativa utvecklingsvägar för den svenska
ekonomin. Det alternativ som presenteras i propositionen innebär att en snabb
kostnadsanpassning uppnås. Innebörden av detta är att löneutvecklingen från
samhällsekonomisk synpunkt blir gynnsam. År 1991 antas sålunda lönerna öka med
3%, och under de följande fyra åren kommer löneökningarna att ligga i
intervallet 5--5,5%. Arbetskraftsutbudet antas växa med 0,7% om året,
varvid hänsyn då har tagits till bl.a. skattereformens effekter på
arbetskraftsutbudet och att trenden mot fler sjukskrivna och
förtidspensionerade bryts. Produktiviteten antas växa i samma takt som
genomsnittet för perioden 1974--1988, dvs. med ca 1,8% per år.
Investeringstillväxten blir i detta alternativ återigen positiv år 1993 och
ligger på något mer än 6% under de följande åren, vilket bl.a. innebär en
ökning av industriinvesteringarna med drygt 10% under åren 1993 och 1994.
Sammantaget ger denna utveckling en tillväxt i BNP på drygt 2% per år. En
viktig förutsättning är härvid att resurserna i ekonomin antas vara fullt
utnyttjade, vilket bl.a. innebär lika låga arbetslöshetstal som noterats för
den svenska ekonomin under de sista åren av 1980-talet.
I motion Fi10(m) framhålls att LU90 är orealistiskt optimistisk när det
gäller takten för normaliseringen av pris- och löneutvecklingen. Vidare
understryker motionärerna att den offentliga sektorn måste upphöra att
absorbera huvuddelen av de nytillkommande på arbetsmarknaden om en någorlunda
god utveckling skall kunna uppnås. Den konkurrensutsatta sektorn i svenskt
näringsliv måste få möjlighet att expandera. Långtidsutredningens antagande om
en offentlig konsumtionsökning med drygt 1,6% per år är mot den bakgrunden en
omöjlighet. Vidare måste förutsättningarna för näringslivet förbättras genom en
sänkning av skattetrycket.
I motion Fi11(c) betraktas det scenario som presenteras i propositionen som
orealistiskt. Närmare verkligheten ligger, enligt motionärerna,
långtidsutredningens alternativ med långsam löneanpassning och en sämre
internationell tillväxt. Detta alternativ innebär bl.a. en låg BNP-tillväxt på
0,8% per år och en arbetslöshet som framåt mitten av 1990-talet närmar sig
4,5%.
Som utskottet ser det är avsikten med det avsnitt i propositionen som
behandlar utvecklingen av den svenska ekonomin i ett medellångt perspektiv
inte att presentera en "realistisk" prognos. Avsikten är i stället att ange
vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att man under de närmaste
åren skall kunna få en ekonomisk utveckling, som när det bl.a. gäller
arbetsmarknadsläget och investeringsutvecklingen inte alltför mycket avviker
från utvecklingen under senare delen av 1980-talet. Som framgått kräver detta
dels en väsentligt högre produktivitetstillväxt än dagens, dels att pris- och
löneökningarna växlar ned till omvärldens nivåer.
I det alternativ som redovisas i propositionen kommer en positiv utveckling
av industriinvesteringarna att komma till stånd redan under år 1993. Men detta
kräver bl.a. en nedväxling av den nominella löneökningstakten. Om
löneökningarna bromsas till 3--4% redan år 1991 undviks en fortsatt
vinstnedgång och ett investeringsfall begränsas. Då behöver heller inte
löneanpassningen föregås av en markant ökning av arbetslösheten. Som framhålls
i LU90 är det dock nödvändigt, för att inte inflationen åter skall stiga över
nivån i omvärlden, att efterfrågan på arbetskraft inte är lika stor som idag.
Mot den bakgrunden delar utskottet uppfattningen som framförs i motion
Fi10(m) att den i LU90 förutsatta ökningen i den offentliga konsumtionen på
1,6% per år kan motverka att den konkurrensutsatta sektorn i ekonomin får
tillgång till arbetskraft utan att detta leder till en omedelbar överhettning
på arbetsmarknaden.
Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt
I den redogörelse för inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång
sikt som lämnas i propositionen anges tre områden som särskilt viktiga --
inflationsbekämpningen, reformer inom den offentliga sektorn och
tillväxtpolitiken. Traditionellt brukar den ekonomiska politiken på medellång
sikt främst koncentreras till frågor som rör tillväxtpolitiken. I propositionen
sammanfattas de krav som ställs på en ur samhällsekonomisk synvinkel effektiv
tillväxtpolitik på följande sätt:
ett aktivt svenskt deltagande i den europeiska integrationen,
insatser för avreglering och konkurrens i ekonomin och för att stimulera
nyskapande och företagande,
en energipolitik som gör det möjligt att långsiktigt trygga
energiförsörjningen till konkurrenskraftiga priser,
en väl utbyggd infrastruktur,
reformer och förnyelse inom den offentliga sektorn,
en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar anpassningen på
arbetsmarknaden och som är inriktad på att ta vara på individernas vilja och
förmåga till arbete,
en god arbetsmiljö som tar till vara arbetstagarnas resurser och motverkar
utslagning från arbetslivet,
stimulans till teknisk forskning och utveckling,
ett bra utbildningssystem,
ett rättvist skattesystem som undanröjer snedvridningar och stimulerar till
en effektiv användning av arbete och kapital,
en miljöpolitik som värnar människors hälsa och säkrar en uthållig användning
av naturresurser,
en aktiv regionalpolitik som bidrar till ett effektivt utnyttjande av
produktiva resurser i hela landet,
åtgärder för att stimulera sparandet så att ekonomins framtida
produktionskapacitet kan säkras.
Som utskottet ser det är förutsättningen för en uthållig balanserad tillväxt
att man för en stabiliseringspolitik som så långt möjligt motverkar störningar
av sådant slag som en växande arbetslöshet, hög inflation och obalans i
utrikeshandeln. All erfarenhet visar att när en ekonomi råkar i svår obalans
sätts de långsiktiga målen för den ekonomiska politiken på undantag. Detta
motiverar att inflationsbekämpningen ges hög prioritet i den ekonomiska
politiken.
Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att det i flera avseenden råder
stor enighet mellan vad som sägs i propositionen och vad som uttalas i
motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m) om vilka huvudproblemen är i den svenska
ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för att uppnå en
tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga perspektivet. Det
råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste
prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en
stram finanspolitik måste föras, att skattetrycket måste sänkas och att de
offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP) måste minska. Ej
heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om att den konkurrensutsatta
sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för lönebildningen ytterst
måste åvila arbetsmarknadens parter.
En överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och
i här nämnda motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn
och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den
offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba
kostnadsutvecklingen. Utskottet vill också vad gäller reformeringen av den
offentliga sektorn hänvisa till utskottets i oktober avgivna betänkande om den
offentliga sektorn (1990/91:FiU2).
Av denna genomgång av propositionen och motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m)
framgår att det inom flera områden råder en betydande samstämmighet om
huvuddragen i den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken på
medellång sikt. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går
emellertid på många punkter uppfattningarna isär. Utskottet återkommer till
detta senare i betänkandet vid behandlingen av skrivelse 50 och därtill hörande
motioner.
I tidigare propositioner om den ekonomiska politiken på medellång sikt har
föredragande statsrådet redovisat vilka målen är och motiven för dem. Utskottet
tolkar utelämnandet av måldiskussionen så att frågor rörande målen full
sysselsättning, hög tillväxt, fast penningvärde, balans i utrikesbetalningarna,
regional balans, jämn fördelning av levnadsstandarden och vidmakthållandet av
en god miljö inte längre ses som kontroversiella. Målen är accepterade av en
bred riksdagsmajoritet. Utskottet ser därför inga motiv till att i detta
betänkande föra en diskussion om innebörden av dessa mål (jfr FiU 1987/88:5). I
motion Fi10 (m) framhålls emellertid att när regeringen väljer att peka ut
inflationen som den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken så blir
det oklart om regeringen alltjämt ser den fulla sysselsättningen som det högst
prioriterade målet.
Utskottet vill bestämt avvisa att regeringen har övergivit den fulla
sysselsättningen som det främsta målet för den ekonomiska politiken. Att
inflationsbekämpningen nu sätts i främsta rummet motiveras av att inflationen i
Sverige måste pressas ned till samma nivå som hos våra konkurrentländer om den
fulla sysselsättningen på sikt skall kunna försvaras. Det bör här understrykas
att den kanske viktigaste faktorn vid bedömningen av välfärden är omfattningen
av arbetslösheten och andelen långtidsarbetslösa. Sverige har till skillnad
från många andra i-länder lyckats undgå en kraftig och i många fall bestående
hög arbetslöshet.
I ett flertal andra länder har som framhålls i LU90 den höga arbetslösheten
lett till fattigdom och "marginalisering" för stora grupper. Arbetslöshet
innebär en välfärdsförlust i flera avseenden. Samhällsekonomiskt innebär den
att alla resurser inte utnyttjas fullt ut. För den enskilde medför den inte
bara inkomstbortfall utan också ökade risker för social utslagning, sjukdom och
ohälsa. Men välfärdsaspekterna på arbetsmarknaden gäller inte bara den
välfärdsförlust som drabbar de arbetslösa. En hög arbetskraftsefterfrågan och
låg arbetslöshet ökar valfriheten på arbetsmarknaden och därmed möjligheterna
för de enskilda att påverka sin inkomst. En stark arbetsmarknad innebär också
en maktförskjutning till arbetstagarens förmån. I LU90 betonas att det
knappast är någon tillfällighet att t.ex. arbetsmiljöfrågorna fått ökad
aktualitet under de senaste åren.
Det är mot denna bakgrund man enligt utskottets uppfattning skall se
regeringens ansträngningar att trots låga arbetslöshetstal försöka åstadkomma
en nedväxling till lägre nominella löneökningar och en inflation i paritet med
omvärldens. I motion Fi10 (m) ironiseras över regeringens försök att genom
Rehnbergkommissionens pågående arbete och tidigare genom Haga- och
Rosenbadrundorna få till stånd den nämnda nedväxlingen. Enligt motionärerna
skall man i stället uteslutande lita till marknadskrafterna på en fri
arbetsmarknad.
Utskottet är av samma mening som motionärerna så till vida att oöverskådliga
regelverk måste avskaffas, att marknader bör avregleras och att rörligheten på
arbetsmarknaden måste förbättras. Detta är, som nämnts, viktiga delar av
tillväxtpolitiken. Det är emellertid utskottets bestämda övertygelse att enbart
åtgärder som syftar till att skapa en friare arbetsmarknad inte räcker för att
bibehålla den fulla sysselsättningen. Det stabiliseringsavtal som
Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande betydelse för att en
kraftigt växande arbetslöshet nu skall kunna undvikas. En viss ökning av
arbetslöshetstalen från de senaste årens låga nivå kan sannolikt inte undvikas
om marknadsandelsförlusterna slår igenom och efterfrågan viker. För att undvika
en för svenska förhållanden oacceptabel arbetslöshet krävs att
lönekostnadsökningarna växlas ned till en väsentligt lägre takt än den vi haft
det senaste decenniet.
Av centerns motion Fi11 (c) framgår att även centern ger en bild av den
svenska ekonomins problem som inte på någon väsentlig punkt avviker från
propositionens. Detta gäller också den övergripande redovisningen av hur den
ekonomiska politiken skall utformas på medellång sikt. Utskottet noterar med
tillfredsställelse att centern ger sitt fulla stöd till Rehnbergkommissionens
arbete med att nå ett stabiliseringsavtal.
I motion Fi8 (v) riktas skarp kritik mot regeringens politik. Kritiken
avser främst fördelningspolitiken men också att regeringen, enligt
motionärerna, nu inte längre prioriterar målet om full sysselsättning.
Utskottet har tidigare i betänkandet bemött detta påstående. Det alternativ
till uppläggning av den ekonomiska politiken som presenteras i motionen har
utskottet på många avgörande punkter svårt att tolka innebörden av. För att
pressa ned inflationen förordas att staten garanterar löntagarna
reallöneökningar vid låga nominella avtal. En förutsättning sägs därvid vara
ett generellt och, såvitt utskottet förstår, långvarigt pris- och hyresstopp.
Utskottet delar så till vida uppfattningen att pris- och hyresutvecklingen
måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet har emellertid svårt att se hur
motionärernas förslag kan inordnas i en öppen marknadsekonomi av Sveriges typ.
Utskottet kan ej heller se att tillsättandet av en näringskommission för
statlig styrning av främst industriinvesteringar skulle kunna befrämja
tillväxten i ekonomin. Att väsentligt öka den offentliga konsumtionen nu genom
att tillföra kommunerna mer resurser med hjälp av specialdestinerade bidrag
vill utskottet bestämt avvisa. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi8
yrkande 2.
Vid utformningen av en ekonomisk politik på medellång sikt måste, enligt vad
som sägs i motion Fi9 (mp), utgångspunkten vara en minskad materiell
förbrukning. Vidare måste man vid framtagandet av varor utforma produkter,
välja material och tillverkning, förpackningar och distributionssätt så att
allt mer går att återanvända och återbruka. Om inte dessa krav är uppfyllda går
det inte, enligt motionärerna, att klara miljöproblemen och åstadkomma en
hållbar utveckling. För att uppnå dessa mål måste "marknadsekonomin göras
funktionsduglig" genom ett införande av miljöavgifter och miljöskatter.
Arbetsgivaravgifterna skall sänkas och växlas mot skatt på energiråvaror. Någon
form av valutareglering måste återinföras.
Den utformning av den ekonomiska politiken som förordas av miljöpartiet
saknar, enligt utskottets mening, tillräcklig verklighetsanknytning. Den
välfärd som vi i dag uppnått har till stora delar sin grund i vår ekonomis
öppenhet. En fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta
möjligheter för svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska
företag att etablera sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna
för en positiv utveckling av den svenska ekonomin. Att avskärma den svenska
ekonomin genom att införa en långtgående valutareglering och förorda en
produktion av specifika varor innebär att den ekonomiska politiken ges en
inriktning som utskottet bestämt vill avvisa. Utskottet avstyrker med det
anförda den inriktning av politiken på medellång sikt som förordas i motion Fi9
yrkande 1.
Stabiliseringspolitikens inriktning
I skrivelsen redovisar regeringen sin syn på vilka som är de grundläggande
problemen i den svenska ekonomin. Inflationen är betydligt högre i Sverige
än i våra närmaste grannländer. Kostnadsökningarna har varit betydande och den
svenska konkurrenskraften har urholkats kraftigt. Detta har lett till
spekulation mot den svenska kronan. Produktivitetsutvecklingen har varit
mycket svag de senaste åren. Detta har också bidragit till att kostnaden per
producerad enhet stigit betydligt kraftigare i Sverige än i våra
konkurrentländer.
Regeringen anger också mer långsiktiga, strukturella förklaringar till den
höga inflationen i Sverige. Lönebildningssystemet har inte fungerat
tillfredsställande under de senaste åren då produktivitetsutvecklingen varit
betydligt lägre än tidigare. Vissa delar av den svenska ekonomin är alltjämt
hårt reglerad och konkurrensen otillräcklig. Vidare anges att den
offentliga sektorn genom en lägre produktivitetstillväxt än inom
industrisektorn och stora resursanspråk bidragit till överhettning och hög
inflation.
För att inflationen skall kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella
problemen i ekonomin angripas, sägs det i skrivelsen. Produktivitetstillväxten
måste stimuleras, sparandet bli högre och de offentliga utgifternas expansion
måste dämpas. I skrivelsen redovisas ett antal åtgärder för att begränsa
utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Vidare anges förslag som kommer att
föreläggas riksdagen senare för att skapa bättre tillväxtbetingelser för
svenskt näringsliv.
I motion Fi14 (m, fp) instämmer man i stort med den beskrivning av de
grundläggande problemen i den svenska ekonomin som görs i skrivelsen och i
propositionen. Motionärerna välkomnar också vissa delar av krispaketet som har
likheter med förslag som de själva framfört tidigare. Men som helhet är
programmet otillräckligt, anser man. Det är för litet och kommer för sent.
Motionärerna kritiserar också regeringen för att se Sveriges ekonomiska problem
som i första hand en fråga om budgetsaldot. Den förbättring av saldot som skett
beskrivs som budgetteknisk och i själva verket har regeringen misslyckats med
att få den offentliga utgiftsökningen under kontroll. Besparingarna som anges
i skrivelsen är otillräckliga, sannolikt överskattade beloppsmässigt och några
är av engångskaraktär.
Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Ett väsentligt inslag i
ett program för att stabilisera den svenska ekonomin måste vara att motverka
utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Därmed kan det också bli möjligt att
sänka skatterna. Genom att minska den offentliga sektorns reala resursanspråk
minskar det totala efterfrågetrycket och den press på inflation och
kostnadsutveckling som det innebär. Ett utrymme skapas för ökade investeringar
i industrin.
Utskottet vill därför inte se den redovisning som lämnas i skrivelsen för hur
utgifterna skall minskas som en överbetoning av budgetfrågorna. Det är inte i
första hand kravet på starka statsfinanser som motiverar åtgärderna för att
minska statsutgifterna utan fastmer behovet att vända den samhällsekonomiska
utvecklingen i form av ökande bytesbalansunderskott och hög inflation.
Förbättringen av budgetunderskottet under 1980-talet har, som framgår av
motion Fi14 (m, fp), skett genom att vissa utgifter lyfts ut från
statsbudgeten. Det gäller bl.a. bostadslånen och studielånen samt utgifter för
affärsverkens investeringar.
Utskottet delar motionärernas uppfattning att dessa förändringar inte kan
jämställas med besparingar i reala utgifter. Detta har heller inte hävdats av
utskottet. Dessa s.k. avlyft från statsbudgeten skall självfallet inte ses som
jämförbara med reala utgiftsbegränsningar. Dessa åtgärder har i sig lika liten
finanspolitisk åtstramningseffekt som t.ex. utförsäljningar av statliga
tillgångar. Åtgärder av detta slag motiveras i stället av andra skäl, främst en
strävan att effektivisera och förenkla långivningen till bostäder, för studier
samt för affärsverkens investeringar.
Att vissa utgifter lyfts ut ur statsbudgeten och i stället finansieras genom
lån på kreditmarknaden kan dock inte förta det faktum att det därutöver skett
ett omfattande och kraftfullt besparingsarbete i syfte att minska de reala
utgifternas ökningstakt.
Utskottet kan således inte dela uppfattningen att regeringen inte har lyckats
få den offentliga utgiftsutvecklingen under kontroll. Det är dock
utskottets uppfattning att ett mödosamt arbete återstår för att fortsätta hålla
tillbaka de offentliga utgifterna. Utskottet vill uttala sitt stöd för
regeringens program där den statliga administrationen genom
produktivitetsförbättringar och strukturella förändringar under en treårsperiod
skall reduceras med 10%.
Utskottet konstaterar att man även i motion Fi14 (m, fp) ställer sig bakom
strävandena att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna och att minska
utgifterna på vissa områden. Socialförsäkringarna och bostadssubventionerna har
en nyckelroll i detta sammanhang, anförs det. Motionärerna nämner att inom
sjukförsäkringssystemet bör en sänkning ske av ersättningsnivån lika för alla.
Vidare bör en arbetsgivarperiod införas.
Utskottet anser också att transfereringssystemet måste ses över och
effektiviseras i syfte att motverka automatiska utgiftsökningar och minska
vissa utgifter. Sjukförsäkringen och bostadssubventionerna är betydelsefulla
områden för detta arbete.
Regeringen har i två propositioner föreslagit vissa förändringar i
ersättningsnivån i sjukförsäkringen (prop. 1990/91:59) resp. ett nytt
bostadsfinansieringssystem (prop. 1990/91:34). Förslagen och de med anledning
därav väckta motionerna behandlas av socialförsäkringsutskottet resp.
bostadsutskottet. Finansutskottet har därför inte anledning att gå närmare in
på förslagen. Utskottet förutsätter att beredningen i resp. utskott syftar till
att förenkla och effektivisera systemen i syfte att dra ned de totala
utgifterna. En samstämmig uppfattning tycks vara att ersättningsnivån i
sjukförsäkringen bör sänkas. Förslaget om en arbetsgivarperiod har fördelen att
det skapar incitament för arbetsgivaren att reducera korttidsfrånvarons orsaker
samt att resurser frigörs hos försäkringskassan för att underlätta
rehabiliteringen av långtidssjuka. Dessa effekter kan också uppnås om man inför
ökade möjligheter till arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av ett
sjukfall. I skrivelsen aviseras att regeringen avser att föreslå sådana
åtgärder. Det ankommer på socialförsäkringsutskottet att göra den slutliga
avvägningen mellan de olika förslagen.
Krav på reformering av arbetslöshetsförsäkringen framförs i motioner från
såväl moderata samlingspartiet och folkpartiet som centerpartiet. Bl.a.
föreslås att egenavgifterna skall höjas.
Regeringen har nyligen (den 8 november 1990) beslutat tillsätta en utredning
rörande arbetslöshetsförsäkringen. I uppdraget ingår att utvärdera
finansieringssystemet och analysera konsekvenserna samt föreslå former för en
höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen. Att föreslå förändringar
som skulle öka statens utgifter för försäkringen ingår inte i uppdraget.
I motion Fi14 (m, fp) krävs vidare att välfärdspolitiken måste
reformeras. En viktig uppgift är att avreglera och avskaffa monopolen i den
sociala tjänstesektorn. Med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering
bör pengarna följa de val som den enskilde själv träffar. Därigenom skapas
också en större valfrihet.
Utskottet vill i detta sammanhang nämna de åtgärder för en effektivare
sjukvård och sjukförsäkring som aviseras i skrivelsen. Försök pågår också inom
flera landsting där ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt.
Regeringen avser också att under våren 1991 föreslå en försöksverksamhet inom
sjukvården som omfattar en samordning av sjukvårdens och sjukförsäkringens
finansiella resurser.
En sådan samordning bör som utskottet ser det kunna leda till ett bättre
utnyttjande av resurserna och bidra till att ge en bättre service till
medborgarna.
Utskottet ser inte anledning att i detta sammanhang närmare beröra frågorna
om ett gemensamt ansvar för barnomsorg och skola eller den flexibla
skolstarten. Utskottet återkommer senare till de motionsyrkanden som väckts
med anledning av skrivelsen i denna del.
Utskottet har i det föregående behandlat flera av de frågor motionärerna i
Fi14 (m, fp) tar upp om sparandet i samhället. Utskottet delar inte
motionärernas syn på sparandet i AP-fonderna och löntagarfonderna. Avgörande
bör vara omfattningen av det totala sparandet i samhället. Ett alltför lågt
sparande totalt sett innebär kortsiktigt ett alltför högt efterfrågetryck som
bidrar till en högre inflationstakt. På längre sikt innebär ett för lågt
sparande en alltför svag kapitalbildning och därmed sämre ekonomisk tillväxt
och välfärdsutveckling för framtida generationer.
Om man, som motionärerna förespråkar, eftersträvar ett lägre offentligt
sparande, vilket skulle möjliggöra en snabbare sänkning av det totala
skattetrycket, måste det privata sparandet vara högre än för närvarande.
Utskottet anser det angeläget att skapa goda förutsättningar för det privata
sparandet. Direkta skattesubventioner, som förespråkas i motionerna från
moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet, leder till motsvarande
försämring av det offentliga sparandet och bidrar således inte till att lösa
problemet med ett för lågt totalt sparande. Motionärerna anser vidare att
Sverige så snart som möjligt skall söka en anslutning till det västeuropeiska
valutasamarbetet. Ett steg är enligt motionärerna att i likhet med Norge
knyta kronan till EG-valutan ecu. Motionärerna ser de pågående diskussionerna
om en politisk och monetär union snarare som ett argument till stöd än ett
hinder för Sverige att söka medlemskap i EG.
Utskottet anser i likhet med motionärerna att en anslutning till det
västeuropeiska valutasamarbetet skulle ha vissa fördelar. Det är utskottets
bestämda uppfattning att avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs
är uteslutet. En fast valutakurs är nödvändig för att upprätthålla vårt
anseende i det internationella samarbetet och för att skapa större disciplin i
löne- och prisbildningen. Ett led i att skapa trovärdighet för en sådan politik
kan vara att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm. Erfarenheterna av
det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva. Genom att utgöra en
fast norm för den ekonomiska politiken tycks det europeiska valutasamarbetet ha
medverkat till en dämpning av den genomsnittliga inflationstakten och en
minskad spridning av inflationstakten länderna emellan. Valutasamarbetet är
emellertid inte den enda orsaken härtill utan det är främst den strama finans-
och penningpolitiken som har bidragit till denna utveckling. I Norge har
inflationstakten sjunkit påtagligt under senare tid, vilket i Norges fall
skapade en möjlighet att med trovärdighet anknyta den norska kronan till den
europeiska valutan, ecu. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den
inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länderna. Utskottet
anser att det är först när inflationen kommit ner på en lägre nivå som en
svensk anknytning kan skapa tilltro till den ekonomiska politiken.
I motion Fi14 (m, fp) hävdas beträffande energipolitiken att någon
förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer inte är aktuell.
Utskottet anser i likhet med vad som sägs i skrivelsen och i motionen att en
stabil energipolitik måste utformas som långsiktigt tryggar
energiförsörjningen. Detta är viktigt för sysselsättning, industriproduktion
och välståndsutveckling. Energipolitiken måste också utformas med hänsyn till
vad natur och miljö kan bära.
Den närmare utformningen av energipolitiken kommer efter överläggningar
mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet att presenteras i en
särskild proposition i februari 1991.
Regeringen aviserar i skrivelsen en tillfällig höjning av
fastighetsskatten på kontor, butiker och andra kommersiella lokaler
till 3,5% av taxeringsvärdet under 1991 och 1992. Förslag härom har därefter
lagts fram i en särskild proposition (1990/91:56).
Förslaget till höjd fastighetsskatt avvisas i motionerna från moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centern. Som motiv anförs att förslaget höjer
skattetrycket ytterligare.
Miljöpartiet de gröna ställer särskilda villkor för hur skatten skall
användas för att acceptera förslaget. Intäkterna av skatten skall enligt
motionärerna användas för investeringar i miljövänlig kollektivtrafik.
Den privata tjänstesektorn, som främst berörs av förslaget om den höjda
fastighetsskatten, är inte lika utsatt för internationell konkurrens som
industrin. I tjänstesektorn finns därför inte samma återhållande krafter på
priser och löner som i industrisektorn. I ett program för att stabilisera den
svenska ekonomin bör därför åtgärder ingå för att dämpa överhettningen även i
tjänstesektorn. Utskottet anser det mot denna bakgrund motiverat att
tillfälligt höja fastighetsskatten för kontor, butiker och andra kommersiella
lokaler. Det ankommer på skatteutskottet att lägga förslag härom.
Utskottet vill sammanfattningsvis med anledning av motionerna från moderata
samlingspartiet och folkpartiet anföra följande. Det finns som framgått en viss
samsyn i den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken, framför allt
vad gäller behovet av en stram finanspolitik, även om de konkreta förslagen
skiljer sig åt. De olika åtgärdsförslagen kommer att prövas av riksdagen i
annat sammanhang. Något ställningstagande i dessa delar krävs därför inte för
närvarande, men det kan inte uteslutas att förslagen kan behöva utvecklas och
anpassas till olika intressen för att kunna få ett brett stöd i riksdagen. Det
övergripande syftet måste likväl vara att motverka den offentliga
utgiftsökningen och minska utgifterna på vissa områden. Eftersom utskottet, som
framgått, inte kan ställa sig bakom motionernas förslag i dess olika delar
anser utskottet att riksdagen bör avslå de förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken som förordas i motionerna Fi7 (fp) yrkandena 1 och 2, Fi10
(m) samt Fi14 (m, fp).
Även i motion Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) hävdas att regeringens
åtgärdsförslag är otillräckliga för att åstadkomma avgörande effekter på den
reala ekonomin. Även de beräknade effekterna av åtgärderna ifrågasätts.
Motionärerna aviserar att man i sitt budgetalternativ som presenteras i
januari kommer att lägga fram mer långtgående förslag till besparingar än
regeringen. Regeringens program för att begränsa den statliga administrationen
tillstyrker motionärerna. Likaså tillstyrks en samordning av sjuk- och
arbetsskadeförsäkringen. I vissa frågor, t.ex. förändringar i sjukförsäkringen,
kommer motionärerna att redovisa sitt ställningstagande först när förslagen
presenteras i resp. propositioner. I andra fall aviserar man alternativ, t.ex.
vad gäller besparingar inom utrikesförvaltningen och försvaret.
Utskottet får med anledning härav anföra följande. Flera av de frågor
motionärerna tar upp har utskottet redan berört i anslutning till motionerna
från moderata samlingspartiet och folkpartiet. Utskottet har t.ex. redovisat
sin syn på budgeteffekterna. Det är självfallet svårt att bedöma effekterna av
förslagen när dessa inte är kända till hela sitt innehåll. En närmare bedömning
av besparingseffekterna måste därför anstå till dess förslagen i sin helhet
presenterats för riksdagen. Detsamma gäller för de besparingsalternativ som
aviseras i centermotionen.
Motionärerna avvisar prisstopp, förhandlad inkomstpolitik och lagstiftning
mot löneökningar. Lönebildningen skall enligt motionärerna ske i fria
förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.
Samtidigt förordar motionärerna direkta ingrepp i förhandlingarna genom att
hävda att löneökningarna skall fördelas så att de motverkar kompensationskrav
och att en samordning av avtalsperioderna bör eftersträvas. Dessutom skall
löneavtalen underlättas genom en rad skattesänkningar: låg skatt på nödvändig
konsumtion, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt skattetryck totalt.
Utskottet anser det svårt att ta ställning till dessa motstridande förslag så
länge inte trovärdig finansiering redovisas som sammantaget kan utgöra en del i
en stram finanspolitik. Motionärerna avvisar också höjningen av
fastighetsskatten och föreslår skatteavdrag för visst hushållssparande. Som
skattehöjningar föreslås slopad avdragsrätt för arbetstagares och arbetsgivares
medlemsavgifter samt en lägre indexjustering av skatteskalan än som tidigare
beslutats.
Utskottet anser att i avsaknad av fullständigt finansieringsalternativ bör
riksdagen avslå den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i
motionerna Fi11 (c) yrkandena 2 och 3 samt Fi15 (c) yrkandena 1 och 2.
I motion Fi16 (v) redovisas en kritisk inställning till regeringens
åtgärdspaket och motiven för det. Motionärerna avvisar förslagen om att minska
utgifterna för sjukförsäkringen, skolan och inom utrikesdepartementets område.
Stor tveksamhet uttalas till förändringar inom sjukvården. Omfattande statliga
investeringar bör enligt motionärerna genomföras för att bygga ut de spårbundna
transporterna.
Motionärerna delar inte regeringens uppfattning om att åtgärdspaketet kommer
att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Effekterna på räntenivån förutses bli
försumbar. Försämringen av sjukersättningen leder till att hushållens köpkraft
reduceras. Såväl sparande som konsumtion väntas härigenom bli lägre, anför man.
Motionärerna delar inte uppfattningen att en neddragning av offentlig
konsumtion och investeringar kan skapa utrymme för privata investeringar.
Totalt sett kommer paketet enligt motionärerna att leda till en försvagning av
aktiviteten i den svenska ekonomin nästa år. Åtgärderna kan också förväntas
försvåra avtalsförhandlingarna.
Som framgått av vad utskottet anfört tidigare anser utskottet att en
omstrukturering av den offentliga sektorn är nödvändig för att kunna vända den
ekonomiska utvecklingen. En politik i enlighet med motionärernas förslag skulle
förvärra den ekonomiska situationen och förstärka den negativa utvecklingen.
Efterfrågetrycket skulle snarare förstärkas och driva upp inflationstakten.
Bytesbalansförsämringen skulle fortgå i oförminskad takt. Utskottet kan inte se
att motionärernas ställningstagande som helhet skulle kunna bidra till att
bromsa denna negativa utveckling. Utskottet vill därför avvisa den inriktning
den ekonomiska politiken föreslås få i motionerna Fi8 (v) yrkandena 1, 4 och 5
samt Fi16 (v).
I motioner från miljöpartiet förordas en kraftig omstrukturering av den
offentliga sektorn (motion Fi18) samt åtgärder för att minska och förändra
den materiella förbrukningen i syfte att minska inflationstrycket i ekonomin
(motion Fi19). Vidare förordas omläggningar av närings-, livsmedels- och
arbetsmarknadspolitiken med inriktning på att minska energianvändningen och
lägga om produktionen så att det blir lönsamt att producera på ett ekologiskt
acceptabelt sätt (motion Fi20). Vidare bör den minskade materiella
förbrukningen kompletteras med en sänkt arbetstid. Normalarbetstiden bör
minskas till 35 timmar/vecka och alla ges rätt till sänkt arbetstid
(sextimmarsdag).
I motion Fi19 redovisas ett intressant och omfattande bakgrundsmaterial om
den svenska ekonomin, innehållande jämförelser mellan olika länder och över
tiden. Utskottet har i det föregående i anslutning till ställningstagandet till
miljöpartiets inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt
redovisat sin syn på betydelsen av internationellt samarbete och utbyte.
Miljöpartiets uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs.
det materiella välståndet. Miljöpartiets politik skulle leda till omedelbart
sänkt levnadsstandard. Detta skulle sannolikt skapa stora fördelningspolitiska
spänningar och orättvisor. Utrymmet för statsmakterna att kompensera och stödja
särskilt utsatta grupper skulle därmed minska drastiskt. Den omläggning
miljöpartiet förordar är i vissa avseenden så långtgående att konsekvenserna
inte går att överblicka ens i det korta perspektivet. Riskerna för ekonomisk
utarmning är emellertid uppenbara. Utskottet är därför för sin del inte berett
att på grundval av det underlag som motionärerna redovisar förorda den
inriktning av den ekonomiska politiken som anges i motionerna Fi9 yrkandena 2
och 3, Fi17 yrkandena 12--14, Fi18, Fi19, Fi20 och Fi29 (alla mp). De bör
därför avslås av riksdagen.
Utskottet vill sammanfattningsvis anföra följande beträffande behovet av
åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin.
Enligt regeringens bedömningar av den svenska ekonomin i proposition 39,
kommer bytesbalansen fortsätta att försämras de närmaste åren. Från ett
underskott på 22 miljarder kronor år 1989 växer underskottet till 40 miljarder
för år 1990 och beräknas för år 1991 till 51--53 miljarder kronor beroende på
antaganden om pris- och löneutvecklingen. För år 1992 förutses underskottet
växa till 63--65 miljarder kronor. Räknat som andel av BNP kommer underskottet
att fördubblas från knappt 2% år 1989 till drygt 4% år 1992. Det innebär en
motsvarande nedgång i det totala finansiella sparandet.
Även med beaktande av de åtgärder som regeringen aviserar i sin skrivelse
kommer underskotten i bytesbalansen att vara betydande de närmaste åren. Detta
är en utveckling som inte kan fortgå. Det krävs därför långtgående och
kraftfulla åtgärder för att vända denna utveckling. De åtgärder som redovisas i
skrivelsen är enligt utskottet betydelsefulla för att kunna vända denna
utveckling, men ytterligare åtgärder kommer att bli nödvändiga.
Kostnadsökningarna måste, så länge produktivitetsutvecklingen inte positivt
skiljer sig från omvärldens, anpassas till de förhållanden som råder i våra
konkurrentländer. Det är därför av stor vikt för den svenska ekonomin att
framgång nås i strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på den svenska
arbetsmarknaden. Därtill krävs en fortsatt stram finanspolitik och att ökningar
av den offentliga konsumtionen och av transfereringarna måste motverkas.
Det är ytterst angeläget att alla nya utgifter är ansvarsfullt finansierade.
I annat fall försvagas statsbudgeten med efterföljande negativa verkningar på
ekonomin. Inriktningen av de offentliga utgifterna kan i sig leda till en lägre
aktivitet i ekonomin. Åtgärderna verkar dock återhållande på räntenivån och
kostnadsutvecklingen. Därigenom skapas en positiv effekt för investeringar och
produktion inom industrin. Ökningen av arbetslösheten bör därigenom kunna
hejdas. Exporten underlättas om försämringen av kostnadsläget gentemot
omvärlden kan hejdas. På sikt bör bytesbalansen återigen förbättras. Det är
således utskottets uppfattning att med ett stabiliseringsavtal och en stram
finanspolitik som grund finns förutsättningar att bryta den negativa
utvecklingen för bytesbalansen.
Motioner om Sverige och EG
I motion Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) diskuteras och föreslås olika
direktiv för inriktningen av EG-samarbetet och för de pågående
EES-förhandlingarna. Även i motion Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c)
framförs vissa synpunkter på EG-samarbetet. Utrikesutskottet har så sent som
den 22 november 1990 tagit ställning till ett stort antal frågor rörande
Sveriges förhållande till de västeuropeiska integrationssträvandena
(1990/91:UU8). Riksdagen avser att behandla betänkandet den 11 december 1990.
I sitt betänkande framhåller utrikesutskottet bl.a. att förutsättningarna nu
är väsentligt annorlunda än tidigare vad beträffar Sveriges förhållande till EG
bortom de pågående EES-förhandlingarna. Ett svenskt medlemskap i EG bör därför
kunna förenas med de krav som även fortsättningsvis måste ställas på
neutralitetspolitikens utformning. Sverige bör enligt utrikesutskottet
eftersträva att med bibehållen neutralitetspolitik bli medlem i EG. Endast som
medlem kan vårt land fullt ut delta i och få inflytande på samarbetet i EG.
Efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna och
efter samråd i utrikesnämnden bör regeringen kunna lämna in en svensk ansökan
om medlemskap, framhåller utrikesutskottet som finner det sannolikt att så kan
ske under år 1991. Utrikesutskottet ser det som självklart att man i denna
bedömning tar hänsyn till den fortsatta utvecklingen i Europa, inkl. EGs
regeringskonferenser, EES-förhandlingar och säkerhetspolitiskt viktiga skeenden
inom ESK. Hänsyn måste därvid också tas till samarbetet med de nordiska
länderna och de övriga EFTA-länderna, anför utrikesutskottet.
Det finns mot denna bakgrund inte anledning för finansutskottet att nu ta upp
de frågor som aktualiseras i motionerna till förnyad behandling. Enligt
utskottets mening bör således motionerna Fi15 yrkande 3 samt Fi17 yrkandena
1--11 och 15--20 inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. De bör
därför avslås av riksdagen.
Enskilda motionsyrkanden med anknytning till skrivelsen
I den skrivelse som redovisats för riksdagen lämnas inte några förslag som
kräver något ställningstagande från riksdagens sida. I skrivelsen aviseras
förslag som regeringen senare kommer att förelägga riksdagen i särskilda
propositioner. Förslag om förändringar i sjukförsäkringen och om höjd
fastighetsskatt har efter det att skrivelsen presenterades lagts fram för
riksdagen. Ytterligare förslag kommer att läggas fram i budgetpropositionen
eller i särskilda propositioner senare i vår. Regeringen kommer bl.a. att lägga
fram vissa förslag om förändringar i finansieringen av flyktingmottagandet,
slopande av lån för fiskets rationalisering, nedläggning av Ing 1 m.m.
Dessa förslag, liksom de därav föranledda motionerna, kommer senare att
beredas av resp. fackutskott innan riksdagen fattar beslut i frågan.
Utskottet anser mot denna bakgrund att de motionsyrkanden som nu väckts med
anledning av regeringens skrivelse 50 och som redovisas i följande
sammanställning inte bör sakbehandlas i detta sammanhang. De bör därför enligt
utskottets uppfattning utan ställningstagande i sakfrågan i nuvarande läge
avslås av riksdagen.
Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s) Omorganisation av byggnadsstyrelsen
Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s) Finansiering av flyktingmottagandet
Fi23 av Margareta Gard (m) Användningen av kärnkraft
Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m) Avskaffandet av fiskerilånen
Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s) Förvaltning av vissa skyddsvärda
områden som ägs av Vattenfall
Fi26 av Erling Bager och Avskaffandet av fiskerilånen
Kenth Skårvik (fp)
Fi27 av Ylva Annerstedt (fp) Bevarande av Ing 1
Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) Infrastrukturinvesteringar
Fi31 av Eva Goës m.fl.(mp) Flexibel skolstart
________________________________________________________________________
Övriga yrkanden
I motion Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) begärs att en
låginkomstutredning tillsätts för att bl.a. kartlägga dagens
sociala och ekonomiska klyftor.
Utskottet vill erinra om att de frågor som en sådan utredning skulle behandla
belyses kontinuerligt i den officiella statistiken och i olika undersökningar.
Av särskilt intresse är därvid att riksdagen så sent som våren 1990 uttalade
sig för att en ny levnadsnivåundersökning borde genomföras (1989/90:SoU19,
rskr. 333). Socialutskottet, som beredde detta ärende, påpekade att någon
motsvarande undersökning inte hade genomförts sedan år 1981 och ansåg med
hänsyn härtill att en levnadsnivåundersökning skulle vara av stort värde, bl.a.
för forskningen på det sociala området. Vidare har en kommitté tillkallats med
uppdrag att följa och rapportera kring olika effekter av 1990--1991 års
skatteomläggning. En av de viktigaste frågor kommittén har att belysa gäller
skatteomläggningens effekter på fördelningen av inkomster och förmögenheter.
Mot bakgrund av det anförda är det enligt finansutskottets mening för
närvarande inte påkallat att tillsätta en särskild låginkomstutredning.
Utskottet avstyrker följaktligen motion Fi8 (v) yrkande 3.
I motion Fi28 av Gunhild Bolander (c) anförs att bristen på livsmedel
redan i vinter kan leda till en flyktingström från Sovjetunionen till Sverige
och andra länder. Motionären anser att riksdagen skall göra ett
tillkännagivande om att Sverige bör ha beredskap för att ge livsmedelsbistånd
till Sovjetunionen.
Utskottet får med anledning härav erinra om att statsrådet Lena Hjelm-Wallén
den 20 november 1990 besvarade en fråga i kammaren om livsmedelshjälp till
Sovjetunionen. Av statsrådets svar framgår att regeringen stöder de
internationella strävandena att söka ge bistånd till Sovjetunionen. Statsrådet
framhöll också att regeringen bevakar utvecklingen noga och att den självfallet
inte kommer att vara overksam om en verklig hungerkatastrof skulle utbryta i
landet.
Eftersom regeringen sålunda redan har sin uppmärksamhet riktad på problemet
är det enligt utskottets mening inte nu påkallat med något uttalande från
riksdagens sida. Motion Fi28 (c) avstyrks därför av utskottet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken
att riksdagen med anledning av regeringens proposition 1990/91:39 och
skrivelse 1990/91:50 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8
yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11,
1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17
yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29
godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till
känna,
res. 1 (m,fp)
res. 2 (c)
res. 3 (v)
res. 4 (mp)
2. beträffande Sverige och EG
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi15 yrkande 3 och 1990/91:Fi17
yrkandena 1--11 och 15--20,
res. 5 (v)
res. 6 (mp)
3. beträffande övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens
skrivelse
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi21, 1990/91:Fi22,
1990/91:Fi23, 1990/91:Fi24, 1990/91:Fi25, 1990/91:Fi26, 1990/91:Fi27,
1990/91:Fi30 och 1990/91:Fi31,
4. beträffande tillsättande av en låginkomstutredning
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi8 yrkande 3,
res. 7 (v, mp)
5. beträffande livsmedelsbistånd till Sovjetunionen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi28.
Stockholm den 4 december 1990
På finansutskottets vägnar
Hans Gustafsson
Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s),
Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof
Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Filip
Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v),
Carl Frick (mp), Sonia Karlsson (s) och Maria Hed (s).
Reservationer
Reservationer
1. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m)
och Lars De Geer (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som
framgår" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Tillväxten i den svenska ekonomin kommer att falla från en relativt måttlig
takt år 1989 till en svagare takt 1990 och 1991. Det finns som utskottet ser
det tydliga stagnationstendenser i ekonomin. Den måttliga ökningen år 1989
hölls uppe av en kraftig investeringsökning samt förhållandevis hög offentlig
konsumtion. Den privata konsumtionen ökade jämförelsevis litet efter flera års
relativt stark utveckling. Under år 1990 kommer tillväxten att avta men hållas
uppe främst av den privata konsumtionen och av bruttoinvesteringarna.
År 1991 finns en uppenbar risk att BNP stagnerar. Industrin väntas skära ned
sina investeringar i Sverige. Svenska företag investerar i ökad omfattning i
utlandet medan utländska investerare är betydligt mer försiktiga i Sverige. Den
offentliga konsumtionen kommer att bromsas upp 1991 av en förhållandevis stram
finanspolitik samt ett kommunalt skattestopp. Endast den privata konsumtionen
kommer att öka i snabbare takt.
Utskottet har därvid utgått från mer realistiska lönekostnadsökningar än vad
regeringen gör i sitt alternativ. Utskottet tror inte att ens en prolongering
av avtalen från 1990 och beslutade avtalshöjningar med anledning av
prisutvecklingen kan inrymmas i dessa tal. Därtill har nivåerna på grund av
löneglidning och annat höjts för mycket redan vid ingången av år 1991.
Bytesbalansen kommer att försämras med ytterligare närmare 20 miljarder
kronor i år, och det är utskottets bedömning att en ytterligare lika stor
försämring kommer att ske nästa år. Om den ekonomiska politiken inte ändras
kommer svensk ekonomi att gå in i en förhållandevis djup recession med stor
arbetslöshet och höga räntor. Risken blir uppenbar för devalveringsrykten som
kommer att sätta press på den svenska kronan, vilket i sin tur medför att
försvaret av den fasta växelkursen kan kräva stora uppoffringar.
Det är utskottets uppfattning att den ekonomiska politiken måste läggas om så
att vitaliteten och växtkraften i svensk ekonomi återskapas. Med en långsiktig
politik, som inte påtagligt avviker från den i våra konkurrentländer, kan
investeringar och företagande lockas tillbaka till Sverige för att möjliggöra
en stabil tillväxt. Det krävs ett långvarigt och mödosamt arbete med betydande
strukturförändringar och uppoffringar för att åter ge Sverige en ekonomi i
balans.
Den ekonomiska politiken på medellång sikt
Långtidsutredningen 1990 (LU90) syftar till att ge underlag för den
ekonomiska politiken. LU90 påvisar att ekonomins tillväxt under 1980-talet
möjliggjorts genom devalveringarna 1981 och 1982 samt genom den utdragna
internationella högkonjunkturen. Den utrikeshandelsledda expansionen efter
devalveringarna avbröts emellertid tidigt i uppgångsfasen då industrins
kapacitetsutnyttjande slog i taket. Ökningen av antalet offentliganställda
fortsatte, samtidigt som arbetsmarknaden överhettades. Lönekostnadsutvecklingen
översteg hela tiden den i våra konkurrentländer samtidigt som produktiviteten
avtog. Därmed vändes efterfrågan från utländsk till inhemsk. Kapitalbildningen
började ge ett negativt bidrag till tillväxten samtidigt som konsumtionen ökade
starkt. Resultatet blev en trendmässig försämring av bytesbalansen.
Utskottets slutsats av politiken är att devalveringarna 1981 och 1982 helt
misslyckades med att uppnå sitt huvudsyfte, nämligen att vara
strukturpåverkande. Detta blev särskilt tydligt efter 1985. Devalveringarna har
endast bidragit till att dölja behovet av genomgripande förändringar och
därigenom bidragit till att förstärka stagnationstendenserna.
I LU90 anges att den svenska ekonomin kännetecknas av
för hög pris- och lönekostnadsökning,
för låg produktivitetsökning och
för lågt sparande.
Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken består dessa problem de
närmaste åren. Inflationen väntas vara väsentligt högre än omvärldens,
tillväxten och produktivitetsökningen väsentligt lägre och underskottet i
bytesbalansen (det totala sparandeunderskottet) väntas öka. Räntan förblir hög.
Arbetslösheten väntas öka.
Utskottet kan instämma i propositionens inledande problembeskrivning. I
propositionen utlovas riktlinjer för inflationsbekämpning, reformer inom den
offentliga sektorn och tillväxtpolitik. Utskottet tvingas emellertid konstatera
att trots en i stora stycken korrekt analys drar inte regeringen de naturliga
slutsatser som följer av analysen. Flera exempel på detta återges också i
motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m).
Utskottets slutsats av den analys som görs i långtidsutredningen och den
tolkning som görs härav i propositionen är att den ekonomiska politiken måste
läggas om och att det krävs omfattande åtgärder för att åstadkomma en
kursändring.
Den svenska ekonomin har inte förmått att utvecklas på samma sätt som
ekonomierna i vår omvärld. För att öka tillväxten och lägga grunden för
framtidens välstånd måste den svenska ekonomin ges en ny utvecklingskraft.
Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m) och
Fi14 (m, fp) att följande sex punkter bör ingå i ett program för att åstadkomma
balans i den svenska ekonomin.
1. Europapolitiken är central. Sverige måste redan 1991 ansöka om medlemskap
i EG. Detta bör kunna resultera i att Sverige kan vara fullvärdig medlem i
mitten av 1990-talet.
Sverige bör så snabbt som möjligt söka en anslutning till det västeuropeiska
valutasamarbetet. Ett steg i dag är att i likhet med Norge knyta kronan till
EG-valutan ecu.
Utskottet är väl medvetet om den snabba utveckling mot en politisk och
monetär union som EG nu drar upp riktlinjerna för. Det ser utskottet inte som
ett hinder, utan tvärtom som ytterligare ett argument för att Sverige måste
söka medlemskap. Sverige måste tillhöra dem som är pådrivande i den europeiska
integrationen.
Utskottet vill i likhet med motionärerna med skärpa slå fast att
växelkursförändringar är uteslutna som medel för att försöka lösa Sveriges
strukturella problem. Ytterligare devalveringar skulle enbart vara ett bevis
för att Sverige inte förmår genomföra en intern anpassning, och det skulle
starkt försvåra medlemskap i EG.
2. Även skattepolitiken är av största vikt. Den viktigaste uppgiften är att
under kommande år successivt sänka det totala skattetrycket. Om Sverige i
framtiden skall kunna klara konkurrensen med andra länder kan vi inte ha
skatter som väsentligt avviker från dessa. Efter den nu beslutade sänkningen av
marginalskatten och återinförandet av det automatiska inflationsskyddet
framstår enligt utskottet sänkt mervärdeskatt och sänkta arbetsgivaravgifter
som angelägna åtgärder. Utskottet anser även att den totala nivån på
kapitalbeskattningen är för hög, inte minst med tanke på kapitalets
internationella rörlighet. Särskilt brådskande är därvid att avskaffa
förmögenhetsskatten på de mindre och medelstora företagens arbetande kapital.
Avdragsrätten vid beskattningen för medlemsavgifter till fackliga
organisationer och arbetsgivarföreningar måste avskaffas. Enligt utskottet
skulle framtida löneförhandlingar underlättas om staten avstod från att med
skattemedel subventionera uppbyggnaden av fackliga konfliktfonder.
Utskottet vill i detta sammanhang instämma i motionärernas tveksamhet i fråga
om effekterna av den s.k. Rehnbergkommissionens arbete. Enligt utskottet har
den typ av "mjuk inkomstpolitik" som regeringen genom kommissionen driver små
utsikter att nå ett stabiliseringsavtal. Lönebildningen påverkas främst av
samspelet mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.
Det kommunala skatteuttaget får inte öka.
Utskottet delar likaså motionärernas uppfattning att den av regeringen i en
särskild proposition föreslagna höjningen av fastighetsskatten på s.k.
kommersiella lokaler måste avvisas.
3. De offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och utgifterna på
vissa områden minskas. Det är en förutsättning för att det skall vara möjligt
att sänka skattetrycket. Om kostnadsökningar och inflation skall pressas ned,
förutsätter det nämligen en stram finanspolitik.
En stram finanspolitik krävs också för att avlasta penningpolitiken. En
räntenivå som med flera procentenheter överstiger utlandets räntor är
inflationsdrivande och verkar dessutom hämmande på företagens investeringar.
Ett väsentligt inslag i en stram finanspolitik bör enligt utskottet vara att
utgifterna för socialförsäkringarna och bostadssubventionerna begränsas. Detta
bör ske både genom direkta minskningar i ersättningsnivåer och genom de
indirekta minskningar som följer av minskad frånvaro på grund av sjukdom,
förtidspension o.d.
Inom sjukförsäkringssystemet bör en sänkning av ersättningsnivån, lika för
alla, kombineras med en arbetsgivarperiod, dvs. med att arbetsgivarna under ett
par veckor betalar sjuklön till de anställda. Samtidigt med att offentliga
utgifter på detta sätt överförs till den privata sektorn måste
arbetsgivaravgifterna sänkas. Därmed skapas incitament både för den enskilde
att inte stanna hemma i onödan och för arbetsgivare att reducera
korttidsfrånvarons orsaker. Dessutom kan då den omfattande byråkratin i
försäkringssystemet angripas och resurser frigöras för rehabiliteringsinsatser.
Som ett räkneexempel vill utskottet nämna att en minskning av det s.k.
sjuktalet till den nivå som rådde för fem år sedan skulle ge utrymme för en
sänkning av momsen med nära tre procentenheter.
Även arbetsskadeförsäkringen och reglerna för deltidspensioneringen behöver
ges förändrad utformning.
Arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras, bl.a. genom att en större del av
"försäkringspremien" erläggs av de enskilda löntagarna. Utskottet finner det
också intressant att pröva en utveckling av arbetslöshetsförsäkringen så att
den svarar för en större del av de arbetsmarknadspolitiska insatser som i en
lågkonjunktur kan bli nödvändiga.
Den lagstadgade semestern bör vara fem veckor. Det innebär att den utvidgning
med två dagar som riksdagen beslutade om i våras bör återgå sedan alla fått ut
de dagar de redan har tjänat in.
Bostadssubventionerna bidrar till att driva upp byggkostnaderna och måste
därför successivt minskas. Dessutom krävs en genomgripande avreglering av
byggsektorn.
Den reducering av transfereringsutgifterna som utskottet ovan förordar bör
enligt utskottet ge utrymme både för nödvändiga och önskvärda skattesänkningar
och en satsning på investeringar i infrastruktur. Under senare år har både
investeringar i väl fungerande kommunikationsnät och grundläggande forskning
och utbildning blivit eftersatta. Sveriges förmåga att hävda sig i den
internationella konkurrensen är beroende av att denna eftersläpning återtas.
4. Välfärdspolitiken måste reformeras också i andra avseenden. En av de allra
viktigaste uppgifterna under 1990-talet är att avreglera den i dag
monopoliserade sociala tjänstesektorn.
Utskottet anser att med utgångspunkt i system med gemensam finansiering bör
pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde själv träffar.
Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.
Detta innebär en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Genom att bryta
upp de offentliga monopolen skapas helt nya möjligheter såväl för dem som
arbetar inom vård, omsorg och utbildning att själva välja mellan olika
alternativa verksamhetsformer och arbetsgivare som för dem som är beroende av
dessa tjänster att själva fatta sådana viktiga beslut som berör barnomsorg,
sjukvård och skola.
Utskottet vill också understryka vad motionärerna anför om att avreglering
och ökad konkurrens leder till bättre utnyttjande av de totala resurserna, dvs.
till ökad effektivitet. Därmed kan köer och brister i dagens system angripas
utan krav på stora resurstillskott.
Utskottet är övertygat om att en välfärdspolitik med denna inriktning kommer
att ge en bättre service för alla och envar.
5. Det enskilda ägandet och det enskilda sparandet måste stärkas. En dynamisk
ekonomi kräver ett spritt enskilt ägande och ett spritt enskilt sparande. Det
ger trygghet åt individer och familjer, och det ger styrka och utvecklingskraft
åt samhället.
Utskottet avvisar det socialdemokratiska påståendet att medborgarrätt står
mot äganderätt. I själva verket är enskild äganderätt en förutsättning för
marknadsekonomin som i sin tur är en förutsättning för demokrati och ett öppet
samhälle.
Utskottet avvisar därmed den tydligt socialistiska strävan hos dagens
socialdemokrati att genom bl.a. AP-fonderna bygga ut det kollektiva ägandet och
att genom olika former av kollektivt sparande successivt tränga undan det
enskilda sparandet. Löntagarfonderna skall avskaffas.
Som utskottet ovan anfört måste förmögenhetsskatten på arbetande kapital i
små och medelstora företag avskaffas för att ge dessa bättre
utvecklingsmöjligheter. Om Sverige skall kunna återindustrialiseras beror det i
hög grad på hur dessa företag utvecklas.
Motionärerna framför flera förslag för att sprida ägande och enskilt
sparande. Utskottet instämmer i dessa. Sålunda bör vinstdelningssystem på
företagsnivå uppmuntras, bostadsägandet spridas genom att s.k. allmännyttiga
bostadsföretag uppmuntras att sälja ut sina lägenheter till de boende som så
önskar, och ägandet spridas av ett stort antal i dag statliga företag och andra
tillgångar genom ett omfattande utförsäljningsprogram.
6. Den svenska energipolitiken måste äntligen grundas på rationella
överväganden. Någon förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer är enligt
utskottets mening inte aktuell om inte säkerhetsskäl motiverar det. Sverige
måste kunna erbjuda sin industri både trygg energiförsörjning och elpriser som
är internationellt konkurrenskraftiga -- annars fortsätter investeringsflykten.
Det är utskottets uppfattning att dessa riktlinjer måste ligga till grund för
den ekonomiska politik som nu måste föras.
De redovisade åtgärderna kommer inte att snabbt kunna ta Sverige ur krisen.
Men det gör det bara än mer nödvändigt att snarast möjligt lägga om kursen. Det
är enligt utskottet endast en ekonomisk politik efter dessa riktlinjer som kan
skapa förutsättningar för att det åter skall bli intressant för såväl svenskar
som utlänningar att investera och verka i Sverige, vilket är nödvändigt för en
fortsatt välståndsökning.
Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det inte kan bli tal om
något slags överbryggningspolitik. Som motionärerna påtalar är erfarenheterna
av sådan politik under 1970-talets mitt negativa. Den då förda politiken
medverkade enbart till att förstärka obalanserna och försvåra
inflationsbekämpningen.
Regeringens skrivelse
Regeringens skrivelse (1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin
och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna utmynnar i att riksdagen
bereds tillfälle att ta del av de synpunkter som framförts.
Konkreta förslag saknas helt. I den mån sådana kommer att föreläggas
riksdagen för beslut kommer detta, enligt skrivelsen, att ske successivt och i
särskilda propositioner. Merparten av övriga förslag sägs komma i
budgetpropositionen eller senare under våren 1991. Tidpunkter för
ikraftträdande ligger i flera fall flera år fram i tiden.
Det är utskottets uppfattning att på grund av skrivelsens utformning och
bristen på tydliga åsikter och konkreta åtgärder, finns det för närvarande
ingen möjlighet eller anledning att närmare kommentera och ta ställning till de
olika tankar som där framförs. Sådana ställningstaganden måste anstå till dess
regeringen har presenterat de färdiga förslagen.
Det finns visserligen inslag i "krispaketet" som utskottet välkomnar och som
i många fall har sitt ursprung i förslag som tidigare har framförts från
moderata samlingspartiet och folkpartiet. Men som helhet är programmet
otillräckligt. Det är för litet och kommer för sent.
Det är t.ex. pinsamt för Sverige att det först är under trycket av en akut
ekonomisk kris som regeringen förmår att skruva upp sina ambitioner vad gäller
svenskt medlemskap i EG.
Skrivelsen framhäver betydelsen av att de aviserade åtgärderna skall leda
till positiva effekter på utgiftstryck och statsbudget, såväl kort- som
långsiktigt. Av formuleringarna att döma ges lätt intrycket att regeringen ser
Sveriges ekonomiska problem som i första hand en fråga om budgetsaldot. De
samhällsekonomiska effekterna av "paketet" försöker den avhandla på skrivelsens
sista sida.
Regeringen anför inledningsvis att den varit lyckosam i ansträngningarna att
minska de offentliga utgifternas andel av BNP. Som framgår av motion Fi14 (m,
fp) har regeringen i själva verket misslyckats med att få den offentliga
utgiftsökningen under kontroll.
Detta var sannolikt också bakgrunden till regeringens i ett tidigare skede
offentliggjorda ambitioner att minska utgifterna med i storleksordningen 25
miljarder kronor. Beloppet krympte snabbt till 15 miljarder kronor. I
skrivelsen minskas beloppet ytterligare. Där påstås att budgetsaldot förbättras
med 13,2 miljarder kronor för budgetåret 1991/92. Av dessa svarar höjd skatt
för 700 milj. kr. På två veckor halverades sparambitionerna. Av besparingarna
är dessutom vissa sannolikt överskattade beloppsmässigt och några är av
engångskaraktär.
För innevarande budgetår uppgår besparingarna till netto en dryg miljard
kronor.
Mot bakgrund av vad som ovan sagts kan utskottet konstatera att regeringen
misslyckats även från sina egna mer kamerala utgångspunkter.
Till detta kommer att de aviserade åtgärderna i liten omfattning är ägnade
att lösa de strukturella problem svensk ekonomi brottas med. Regeringen påstår
i skrivelsen att "åtgärdsprogrammet" skulle dämpa pris- och
kostnadsutvecklingen och skapa förutsättningar för en lägre räntenivå i
Sverige. Den hävdar att investeringarna skulle stimuleras, särskilt inom
industrin, och exporten öka redan 1991. Det finns inga indikationer på att
detta skulle bli fallet. Den föreslagna skatten på kommersiella lokaler verkar
i stället i motsatt riktning, eftersom den är inflationsdrivande och
investeringshämmande. Höjda avkastningskrav som tas ut i form av högre priser
för konsumenterna ger samma effekt och vägs inte upp av andra åtgärder i
motsatt riktning. Det förändrade förslaget vad gäller sjukförsäkringen ger
mindre positiva effekter än ett förslag om arbetsgivarperiod kombinerat med
sänkt ersättningsnivå.
Resonemangen i skrivelsen är motsägelsefulla och inkonsekventa. Den visar med
stor tydlighet att regeringen inte förmår lägga fram de förslag som är
nödvändiga om Sveriges grundläggande ekonomiska problem skall kunna lösas.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m) och Fi14
(m, fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Utskottet avstyrker med det anförda propositionens förslag till riktlinjer
för den ekonomiska politiken. Utskottet anser inte heller att skrivelsens
allmänna redovisning kan utgöra grund för några riktlinjer för den ekonomiska
politiken.
I motionerna Fi11 (c) och Fi15 (c) yrkandena 1--2 finns flera uttalanden och
förslag som utskottet kan ställa sig bakom men förslagen som helhet är enligt
utskottets mening inte tillräckligt långtgående varför motionerna avstyrks av
utskottet.
I motionerna Fi8 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5, Fi9 (mp), Fi16 (v), Fi17
yrkandena 12--14, Fi18--20 (mp) och Fi29 (mp) förordas bl.a. skattehöjningar
och utgiftsökningar som utskottet inte kan ställa sig bakom. Motionerna bör
därför avslås av riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken
a) att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi7 och 1990/91:Fi10
samt med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna 1990/91:Fi8 yrkandena
1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2,
1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19,
1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi14
samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till
handlingarna,
2. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som
nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion
Fi10 (m)" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Svensk ekonomi befinner sig i fundamental obalans vilket ter sig märkligt
efter sju år av högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren
ger därför anledning till stor oro. Regeringens oförmåga att driva en aktiv och
trovärdig finanspolitik är en viktig orsak till de ekonomiska problemen.
I likhet med vad som sägs i motion Fi11 (c) finner utskottet det inte
realistiskt -- med den av regeringen föreslagna politiken -- att räkna med att
lönerna skulle kunna dämpas så kraftigt som regeringen förutsätter i
proposition 39. Även om Rehnbergkommissionen skulle lyckas uppnå ett
stabiliseringsavtal, vilket i hög grad är önskvärt, måste man nämligen utgå
från att löneglidningen kommer att omöjliggöra att timlönekostnaderna ökar med
endast 4%.
Den ekonomiska politiken måste med hänsyn till detta ges en ny inriktning.
Det är som utskottet ser det nödvändigt att under de närmaste åren inrikta
politiken på en aktiv krisbekämpning, på kraftfulla strukturåtgärder och på
långsiktiga investeringar för framtiden. Det är viktigt att näringslivet ges
goda möjligheter till utveckling och långsiktiga investeringar. Den offentliga
sektorn måste effektiviseras för att med begränsade resurser kunna ge godtagbar
service.
Skall svensk ekonomi kunna stabiliseras måste enligt utskottets mening
följande åtgärder vidtas:
Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning.
Satsning på arbetslinjen.
Ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor.
Förnyelse av den offentliga sektorn.
Sänkt skattetryck och skatt efter bärkraft.
Satsning på infrastruktur, utbildning och forskning.
Öppenhet mot omvärlden.
Personligt ägande och sparande.
Omställning av energisystemet.
Produktivitet och tillväxt.
Tillvaratagande av hela landet.
Fungerande marknader.
Ett gott företagsklimat.
Fast valuta.
Med en sådan inriktning på den ekonomiska politiken läggs grunden för en
hållbar utveckling i ett längre perspektiv. Den svenska ekonomin vinner därmed
i självständighet och styrka, vilket ger minskad sårbarhet i en alltmer
internationaliserad värld.
Under oktober drabbades svensk ekonomi av en akut kris på grund av
regeringens oförmåga att bedriva en aktiv och trovärdig finanspolitik. Valuta
uppgående till sammanlagt 16 miljarder kronor strömmade ut ur landet under två
veckor. Det motsvarar ca 20% av den totala valutareserven. Riksbanken
tvingades höja räntan i två omgångar med sammanlagt 5 procentenheter för att
vända valutaströmmarna.
Krisen föranledde regeringen att i en skrivelse (1990/91:50) översiktligt
redovisa ett åtgärdsprogram vars detaljer kommer att presenteras mer ingående
när de läggs fram i särskilda propositioner. Utskottet finner därför inte
anledning att nu närmare ta ställning till varje enskilt förslag i regeringens
program.
För budgetåret 1991/92 räknar regeringen med att de redovisade åtgärderna
skall förstärka budgetsaldot med 13,2 miljarder kronor. Förstärkningen består
både i utgiftsminskningar och skattehöjningar. Enligt utskottets mening kan
regeringens beskrivning av de finansiella effekterna av paketet sättas i fråga.
Mycket talar för att saldoförstärkningen blir lägre än vad som anges i
skrivelsen. Skrivelsens åtgärdsförslag lär inte heller vara tillräckliga för
att åstadkomma någon avgörande effekt på den reala ekonomin i det korta och
medellånga perspektivet.
Enligt utskottets bedömning bör de offentliga utgifterna begränsas med i runt
tal 20 miljarder kronor under budgetåret 1991/92. Samtidigt är det, som
utskottet ser det, angeläget att minska skattetrycket, i första hand genom
sänkt mervärdeskatt på nödvändig konsumtion. Förslag av denna innebörd
redovisas i motion Fi15 (c). Utskottet ansluter sig till de i denna motion
redovisade förslagen som innebär att budgeten för 1991/92 förstärks med netto
sammanlagt ca 15 miljarder kronor. I likhet med centern anser utskottet således
att den ekonomiska politiken på kort sikt bör riktas in på följande fem
huvudområden, nämligen
på att sänka de offentliga utgifterna,
på att förstärka konkurrenskraften,
på att sänka skatten på nödvändig konsumtion,
på att öka hushållssparandet och
på att genom marknadssignaler lägga fast klara spelregler för ekonomin.
Följande åtgärder bör vidtas för att sänka de offentliga utgifterna:
Ett treårigt program för att minska den statliga administrationen, främst de
centrala ämbetsverken.
En samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen.
Arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av varje sjukperiod samt sänkt
ersättningsnivå i sjukförsäkringen.
Skärpt prövning av sjukpenning under tid för rehabilitering och för
utbildning.
Höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen från 5% till 10%.
Nytt bostadsfinansieringssystem med en bassubvention lika för alla.
Översyn av sjukvårdens framtida organisation, verksamhet och finansiering.
Tidsbegränsad neddragning av repetitionsövningarna inom försvaret samt
neddragning av utgifterna för försvarets centrala myndigheter med 100 milj.kr.
En stärkt konkurrenskraft är nödvändig för att bromsa försämringen av
handelsbalansen, åstadkomma ökade investeringar inom Sveriges gränser och
förhindra en kraftig uppgång i den öppna arbetslösheten. Följande åtgärder bör
vidtas för att åstadkomma en stärkt konkurrenskraft:
Löneökningar som ligger inom samhällsekonomins ramar bör främjas genom att
stöd lämnas till strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på arbets-
och hyresmarknaden.
På det näringspolitiska planet bör statliga företag säljas ut och Vattenfall
ombildas till ett moderbolag och fem regionala dotterbolag.
Riksdagens jordbrukspolitiska beslut måste ligga fast och gränsskyddet bör
avskaffas i takt med vad som sker i omvärlden.
Investeringsfonderna bör frisläppas för alla typer av investeringar. I de
delar av Storstockholms- och Uppsalaområdet som omfattas av investeringsskatten
bör frisläpp dock bara medges för miljöinvesteringar.
Ett tioårsprogram bör tillskapas för omfattande järnvägsinvesteringar för att
förbättra infrastrukturen.
Satsningen på högskoleutbildning bör öka.
Skattereformen medför att konsumentprisindex kommer att stiga med ca 3%
under 1990 och ca 3,5% under 1991. Detta är olyckligt i ett läge där landets
största samhällsekonomiska problem är de alltför höga pris- och kostnads-
ökningarna. Utskottet ser det därför som angeläget med sänkt mervärdeskatt på
nödvändig konsumtion. Mervärdeskatten på basmat liksom byggmomsen bör sålunda
utgår med 60% av ordinarie påläggssats. Därmed sänks konsumentpriserna och
kompensationskraven i lönerörelsen kan dämpas. Skattesänkningen bör finansieras
dels genom besparingar i de offentliga utgifterna, dels genom begränsade
skattehöjningar som inte är större än att det totala skatteuttaget minskar. I
enlighet härmed föreslår utskottet att skattereduktionen för
fackföreningsavgifter slopas och att arbetsgivares avdrag för medlemsavgift
avskaffas. Enligt utskottets mening bör investeringsbidrag till byggande inte
införas och skatteskalan inte justeras upp utöver inflationsskydd. Det finns
enligt utskottets mening inte heller motiv för att höja fastighetsskatten
ytterligare, såsom föreslås i skrivelsen.
Ett ökat sparande är angeläget för att öka utrymmet för investeringar och
minska underskottet i bytesbalansen. Utskottet anser att hushållssparandet
måste prioriteras framför offentligt sparande. För att främja hushållssparandet
bör personliga investeringskonton införas enligt den modell som centerpartiet
förordat.
Tydliga marknadssignaler, såväl till inhemska aktörer som till omvärlden,
är nödvändigt för att påverka förväntningsbilden, minska pressen på den svenska
valutan och för att kunna sänka räntan. Spelreglerna i ekonomin måste vara
kända, entydiga och ligga fast över längre perioder för att enskilda och
företag skall våga göra långsiktiga ekonomiska val såsom investeringar. Mot
denna bakgrund vill utskottet bl.a. slå fast följande.
Avsteg från valutapolitikens mål är helt uteslutna; en devalvering av den
svenska kronan är således inte aktuell.
Ökningen av antalet fusioner i näringslivet måste brytas och såväl statlig
som privat maktkoncentration motverkas.
Klarhet måste skapas om energipolitiken, och avvecklingen av kärnkraften
skall inledas så snart det är praktiskt och juridiskt möjligt. Den sista
reaktorn måste tas ur drift senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens
resultat och riksdagens beslut. En stor satsning bör göras på effektivare
energianvändning och på inhemska, förnybara och miljövänliga energialternativ.
Folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet har i motioner framfört
många synpunkter och förslag som till väsentliga delar överensstämmer med vad
utskottet har anfört ovan.
I folkpartiets ekonomiska politik saknas dock en fördelningspolitiskt
acceptabel finansiering, vilket ger ökat bidragsbehov med åtföljande ökat
skatteuttag och höjt skattetryck. Moderata samlingspartiet redovisar inte på
ett tillfredsställande sätt hur föreslagna besparingar skall genomföras och
vilka effekter de ger upphov till. Utskottet yrkar därför avslag på samtliga
motioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet.
I vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas motioner framförs en rad förslag
som enligt utskottets mening inte utgör en realistisk grund för en sund
ekonomisk politik. Motionerna avstyrks.
Vad utskottet här anfört om riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör
riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken
a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna
1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10,
1990/91:Fi14, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18,
1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i
motionerna 1990/91:Fi11 och 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2 samt som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till
handlingarna,
3. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som
nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion
Fi10" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt
I proposition 39 om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång
sikt behandlas främst frågor som rör den svenska ekonomins utveckling under de
allra första åren av 1990-talet. I detta avseende skiljer sig till innehållet
proposition 39 från tidigare propositioner i detta ämne. Långtidsutredningarna
har alltid varit utgångspunkten för regeringarnas ställningstagande till de
krav som måste ställas på den ekonomiska politiken i ett längre perspektiv. I
proposition 39 hänvisas pliktskyldigast till LU90, men en analys av de mer
långsiktiga övervägandena lyser med sin frånvaro i propositionen. Som utskottet
ser det är det en allvarlig brist att, som regeringen gör, låta de kortsiktiga
problemen helt dominera utformningen av den ekonomiska politiken. Följden blir
att sådana avgörande frågor som rör exempelvis fördelnings- och miljöpolitiken
inte tas upp till en seriös behandling i propositionen.
Utöver proposition 39 behandlar utskottet i detta betänkande även regeringens
skrivelse om åtgärder för att stabilisera ekonomin. Eftersom propositionen och
skrivelsen, som nämnts, tar upp frågor rörande den ekonomiska politiken som
främst rör utvecklingen i det korta perspektivet, behandlas propositionen och
skrivelsen under samma rubrik.
Enligt utskottets uppfattning framstår det nu helt klart att den s.k. tredje
vägens politik aldrig på lång sikt skulle kunna eliminera obalanser i den
svenska ekonomin och trygga den fulla sysselsättningen. I stället har klyftorna
i samhället vidgats, inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i
bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten avstannat. Det som
utskottet ser som mest allvarligt i detta sammanhang är att regeringen, som
tidigare sagt sig vilja prioritera målet om full sysselsättning, nu överger
detta mål. Detta sker samtidigt som arbetslösheten stiger. Det finns också skäl
att här framhålla att regeringen med skattereformen och avregleringen på
valutamarknaden i själva verket har drivit upp inflationstakten och
underskottet i bytesbalansen. Det går därför inte att komma ifrån att det är
den förda politiken som indirekt orsakade den räntekris som tvingade regeringen
att i all hast utarbeta ett stabiliseringspaket.
Det är inte enbart investeringarnas totala omfattning som i det längre
perspektivet skall möjliggöra en god tillväxt. Lika viktigt är investeringarnas
inriktning. Det är utskottets uppfattning att tredje vägens devalveringspolitik
har hämmat nytänkande och offensiva framtidsinvesteringar. Det är det
kapitalistiska näringslivets felsatsningar som inneburit en fastlåsning av
investeringarna i den traditionella industristrukturen, vilket utgör en viktig
förklaring till den låga produktivitetstillväxten. Dessutom bör påpekas att
bristerna i arbetsmiljön, som medfört utslagning från arbetsmarknaden,
avsaknaden av demokratiskt inflytande och makt för de anställda i arbetslivet,
samt avsaknaden av en bred kunskapsuppbyggnad hos de anställda, sammantaget är
viktiga faktorer som förklarar den låga tillväxten.
Det förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska politiken som
regeringen förordar i propositionen och i skrivelsen löser enligt utskottets
mening inte de bakomliggande problemen i ekonomin. Det alternativ till
inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda framgår av
följande redovisning.
Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att priserna pressas
för att minska kraven på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar
leda till reallöneökning. Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett
rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och
de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas.
Utskottet vill understryka att lönearbetarna måste tillerkännas rätten att få
kompensation för prisökningarna. Om huvudansvaret för inflationen läggs på
företag och myndigheter som sätter priser samt på dem som fattar politiska
beslut om räntor, skatter, avgifter, taxor m.m. kan prisökningarna hållas nere
och löneökningarna bli måttliga, men ändock ge reallöneförbättringar.
Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot
inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.
Pris- och hyresstopp är nödvändiga såväl från stabiliserings- som från
fördelningspolitisk synpunkt.
Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska
förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige
sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö
och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.
Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt
näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall på ett nytt
sätt användas för denna utveckling bl.a. genom att de lokala arbetarkollektiven
ges ökad makt över sparande och investeringar. En infrastrukturfond med
tillräckliga resurser måste därutöver inrättas, genom att de största företagen
åläggs en infrastrukturskatt, för att bygga ut bl.a. de spårbundna
transporterna.
Kommunernas kris löses inte genom regeringens ständigt återkommande
svältkurer utan kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola, social
service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis
fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.
En framgångsrik politik på 1990-talet kräver rättvisa och
självständighet. En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för
rättvisa och jämlikhet i samhället och en näringspolitisk kommission bör
tillsättas för att kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer
för nödvändiga satsningar och förändringar i näringslivet.
Ett oavvisligt krav på energipolitiken är att kärnkraften avvecklas. Två
reaktorer måste stängas 1995/96. En fyrpartiuppgörelse innebärande en stor
satsning på alternativ är nödvändig för att få stabilitet i energipolitiken.
En effektiv statlig förmögenhetsförvaltning måste eftersträvas. En
effektivisering skall ske utifrån ett helhetsperspektiv, vilket innebär att en
strategi måste fastställas för affärsverk, bolag, stiftelser och myndigheter
innan några omfattande åtgärder vidtas.
Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till inriktning av den
ekonomiska politiken är med några få undantag identiska. Utskottet avvisar
därför även de förslag till utformning som redovisas i motionerna Fi7 (fp),
Fi10 (m), Fi11 (c), Fi14 (m, fp) och Fi15 (c).
I motionerna Fi9 (mp), Fi17--20 (alla mp) och Fi29 (mp) framförs flera
synpunkter på miljöpolitikens utformning som utskottet i många stycken kan
dela. Som utskottet ser det är emellertid förslagen till inriktning av den
ekonomiska politiken ofta vagt utformade och saknar i flera avseenden en
tillräcklig insikt om det nationella och internationella kapitalets roll och
maktposition. Mot den bakgrunden avvisas även förslagen till inriktning av den
ekonomiska politiken i här nämnda motioner.
Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi8 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5
samt motion Fi16 (v).
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken
a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna
1990/91:Fi7, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi14,
1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14,
1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad
som förordas i motionerna 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5 och
1990/91:Fi16 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till
handlingarna,
4. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som
nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion
Fi10" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:
Tidsperspektivet vid fastläggande av riktlinjer för den ekonomiska politiken
på längre sikt
En effektiv ekonomisk politik måste bygga på klart formulerade målsättningar
och en välgrundad bedömning av hur vår omvärld och vår egen ekonomi kommer att
utvecklas på lång sikt. Det tidsperspektiv som måste anläggas är beroende av
vilka frågor som skall belysas. Den, som utskottet ser det, mest centrala
frågan i dag -- utformningen av miljöpolitiken -- ställer krav på ett mycket
långt tidsperspektiv.
Kravet som ställs i Brundtlandrapporten på en politik som ger en uthållig
utveckling framställs ofta som en ledstjärna i framtidsarbetet. Under en
historiskt mycket kort tid har vi i de industrialiserade länderna, oavsett om
vi har levt under marknadskapitalistiska förhållanden eller under kommunistisk
statskapitalism, slitit svårt på natur, miljö och människor för att öka den
materiella förbrukningen. Vi ser det i dag i form av döende och skadade skogar
och hav, allergier och förslitningar hos människor, sjunkande
produktionsförmåga i de biologiska systemen, ökenutbredning, skador på
skyddande ozonskikt och ökad uppvärmning av jorden på grund av överstor
användning av fossila bränslen m.m. Kunskaperna om dessa förlopp är väl kända.
Vi har problemen inpå oss också i Sverige. Vårt sätt att leva och sköta vår
produktion av varor och tjänster innebär att vi är en av de största förorenarna
räknat per innevånare. Vi vet att det brådskar med åtgärder för att stoppa
förödelsen och för att kunna börja återställa det som har förstörts.
Om vi med uthållig utveckling menar tidsperspektiv bara bortom ett hundratal
år ställer redan det utomordentligt höga krav på återhållsamhet i
resursanvändningen. Tas dessutom hänsyn till att merparten av jordens
befolkning lever i en fattigdom som är ofattbar för de flesta av oss och att
jordens befolkning kan komma att fördubblas på 50 år blir slutsatsen att våra
levnadsmönster av solidariska skäl måste genomgå stora förändringar.
I proposition 39 om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång
sikt behandlas främst frågor som rör den svenska ekonomins utveckling under de
allra första åren av 1990-talet. Tidsperspektivet är här mycket kort. I detta
avseende skiljer sig till innehållet proposition 39 från tidigare propositioner
i detta ämne. Långtidsutredningarna har alltid varit utgångspunkten för
regeringarnas ställningstagande till de krav som måste ställas på den
ekonomiska politiken sett i ett tioårsperspektiv. I proposition 39 hänvisas
pliktskyldigast till LU90, men en analys av de mer långsiktiga övervägandena
lyser med sin frånvaro i propositionen. Som utskottet ser det är det en
allvarlig brist att, som regeringen gör, låta de kortsiktiga problemen helt
dominera utformningen av den ekonomiska politiken. Följden blir att sådana
avgörande frågor som rör miljöpolitiken och även fördelningspolitiken inte tas
upp till en seriös behandling i propositionen.
Prioritering av miljömålen
I regeringens proposition och skrivelse, i här aktuella borgerliga
partimotioner och även i viss utsträckning i vänsterpartiets partimotion är det
de rent ekonomisk-politiska målen som står i förgrunden vid utformningen av
politiken på längre sikt. Detta synsätt innebär, enligt utskottets mening, att
den nödvändiga restaureringen av vår miljö endast kan komma till stånd om den
totala produktionen av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning
ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt sätt att närma
sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De miljöpolitiska målen måste i
stället sättas i främsta rummet. Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a.
produktionens omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering
av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella målen för den
ekonomiska politiken -- dvs. full sysselsättning, fast penningvärde, balans i
utrikeshandeln, regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden -- kan
uppnås. Denna prioritering av miljöpolitiken som utskottet här förordar innebär
att de övergripande riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i
skrivelsen och här nämnda motioner måste avvisas.
Inriktningen av den ekonomiska politiken
Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda står i
överensstämmelse med de riktlinjer som anges i motionerna Fi9 (mp) och
Fi17--Fi21 (mp). Den centrala innebörden av denna politik är att åtgärder måste
vidtas för att minska den materiella förbrukningen.
Det finns emellertid i detta sammanhang skäl att understryka att en
omställning till minskad materiell förbrukning inte automatiskt innebär att den
ekonomiska tillväxten minskar. Tillväxten kommer att öka i de delar av ekonomin
som står för återbruk och återanvändning men också inom områden som inte skadar
miljö och människor.
Vi måste sålunda välja ut de områden där ekonomisk tillväxt kan tillåtas öka
och inom vilka områden den måste minska. Detta är det enda sättet att klara
våra långsiktiga ekologiska och ekonomiska problem. Utskottet vill understryka
att en sådan kvalificering av tillväxtens innehåll skyndsamt måste komma till
stånd.
När det gäller miljöpolitiken vill utskottet särskilt framhålla att den
aktivt måste bidra till:
att minska störningarna från den materiella förbrukningen,
att återställa förstörd miljö,
att förstörelsen av de biologiska systemens produktionsförmåga upphör,
att de biologiska systemens produktionsförmåga återställs,
att energihushållning och energieffektivitet främjas i syfte att minska den
totala energianvändningen med 3% om året de närmaste åren,
att spårburen kollektivtrafik byggs ut och moderniseras,
att större delen av det långväga godset går på järnväg år 2000,
att det inte byggs bro över Öresund,
att kärnkraftens avveckling påbörjas allra senast år 1995,
att merparten av energialstringen från kärnkraftsreaktorer är avvecklad fram
till år 2000,
att inhemska förnybara energier gynnas med utvecklingsmedel och slopad
mervärdeskatt,
att biobränslen produceras utan tillförsel av konstgödsel och kemiska
bekämpningsmedel på arealer som nu inte behövs för matproduktion,
att ett ambitiöst program för småskalig vindkraft tas fram och verkställs
fram till år 2000,
att ekonomiska styrmedel i form av gröna skatter och gröna avgifter införs
för att miljö- och samhällskostnader skall komma in i företagens kalkyler och
priser.
I skrivelsen berörs vissa frågor som har anknytning till uppläggningen av en
mer långsiktig ekonomisk politik. Utskottet vill i anslutning till skrivelsen
här särskilt ange de riktlinjer som bör gälla för omstrukturering av den
offentliga sektorn och arbetsmarknadspolitiken.
1. Besparingar i och omstrukturering av den offentliga sektorn
Allmänt. En offentlig sektor som kräver att skatteunderlaget växer med minst
2% per år (LU90) innebär en ekologiskt orimlig tillväxt.
Grundskyddslinje. Socialförsäkringarna måste begränsas och bygga på principen
om skydd för god grundstandard, lika för alla, med vissa inkomstprövade bidrag.
ATP-system, folkpension, pensionstillskott och KBT ersätts av en
grundpension. Parlamentarisk utredning bör tillsättas.
Sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör samordnas. En viss
sänkning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen bör genomföras.
Omstrukturering av offentliga tjänster innebärande bl.a. behovsprövning och
ett ökat inslag av informellt obetalt arbete.
Statlig verksamhet. Utskottet stöder regeringens förslag till ett treårigt
bantningsförslag av administrationen och myndighetsväsendet. Lägg ned
JAS-projektet, minska antalet brigader och ersätt den allmänna värnplikten med
en värntjänst.
Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg nödvändiga men förebyggande
åtgärder (hälsovård, miljöåtgärder) kan minska behoven.
Annan kommunal verksamhet. Hård omprövning där samhället för närvarande
stöder olika verksamheter (t.ex. skötsel av idrottsanläggningar, fritidsgårdar
m.m. bör i ökad utsträckning göras av direkt berörda), ökad
avgiftsfinansiering.
2. Arbetsmarknadspolitiken
En ekonomisk politik med inriktning mot minskad materiell förbrukning
innebär också sänkt arbetstid. Lagfäst rätt till sänkt arbetstid
(sextimmarsdagen) måste genomföras. Detta är även ett medel för att bekämpa
en ökning av arbetslösheten.
Med det anförda tillstyrker utskottet här nämnda motioner från miljöpartiet
de gröna och avvisar den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i
propositionen och partimotionerna från de borgerliga partierna och
vänsterpartiet. Vad gäller förslaget i motion Fi8 (v) om tillsättandet av
låginkomstutredning återkommer utskottet senare i betänkandet till denna fråga.
Detta gäller även den utförliga behandlingen i motion Fi17 (mp) av inriktningen
av Europapolitiken.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:
1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken
a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna
1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11,
1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi16 godkänner vad
som förordas i motionerna 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14,
1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 samt som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till
handlingarna,
5. Sverige och EG (mom. 2)
Lars-Ove Hagberg (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "I sitt
betänkande" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
Utskottet ansluter sig till uppfattningen i reservation 6 till
utrikesutskottets betänkande om Sverige och EG (1990/91:UU8) i vilken
vänsterpartiet redovisar en rad skäl som alla talar mot att Sverige ansöker om
medlemskap i EG. Inte minst viktigt är att EG syftar till att bli en
västeuropeisk superstat. Sverige kan som alliansfri nation under inga
omständigheter ansluta sig till något sådant.
Världsekonomin genomgår en mycket snabb internationalisering. Bakom denna
utveckling döljer sig framför allt de transnationella bolagens alltmer växande
makt över världsekonomin.
De transnationella bolagen agerar övernationellt. Samtidigt håller tre
geografiska maktcentra på att utvecklas: ett "dollarcentrum" kring USA/Canada,
ett "yencentrum" kring Japan/NIC-länderna i Ostasien och ett EGs "ECU-centrum".
Mellan dessa olika imperialistiska krafter pågår en kamp om makt och inflytande
över råvaror och marknader.
EG-ländernas företag och organisationer deltar i plundringen av den tredje
världens resurser. Många fattiga stater har dessutom stora lån tagna i olika
EG-länder. Skuldkrisens effekt är att de fattiga staternas befolkningsmajoritet
dras ned i allt djupare misär.
Världsekonomins internationalisering har dessutom medfört att varje enskilt
land också i det rika Nord har svårigheter att föra en självständig ekonomisk
politik, vilket bekräftas av höstens räntekris och åtföljande
regeringsskrivelse 50. EGs planer på en gemensam centralbank med stora
maktbefogenheter kommer för dess medlemsstater att innebära att den tendensen
förstärks.
Enligt utskottet bör två utgångspunkter vägleda förhållandet till EG:
1. att så långt det någonsin är möjligt försvara Sveriges möjligheter att
bestämma sin egen ekonomiska utveckling, bl.a. genom nyinvesteringar i
näringslivet som minskar beroendet av det internationella kapitalet,
2. att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning
för att skapa rättvisa mellan Nord och Syd.
Utskottet är positivt inställt till ett EES-avtal mellan EG och EFTA.
Förutsättningen för att ett sådant avtal skall accepteras är dock att vårt
lands suveränitet respekteras i den meningen att riksdagens beslutsrätt över
lagar och skatter, och våra domstolars självständighet att döma, inte överlåts
till överstatliga och odemokratiska institutioner.
Självklart måste Sveriges grundlag respekteras. Det innebär att beslut om ett
EES-avtal, på grund av dess eventuella konflikt med grundlagen, inte kan fattas
innan avtalet är färdigt.
Ett EES-avtal får inte innebära försämringar av svenska fackliga rättigheter,
arbetarskydds-, hälso- och miljölagar och sociala rättigheter.
Utskottet avvisar därmed att riksdagen i ett nytt uttalande skall klargöra
Sveriges intresse av att söka medlemskap i EG.
Utskottet vill anföra fyra huvudinvändningar mot medlemskap i EG:
Konstitutionellt: Innan beslut om medlemsansökan kan fattas måste
grundlagen ändras, eftersom ett EG-medlemskap kommer att innebära att riksdagen
överlåter beslutsrätt till överstatliga organ. Enligt EG-kommissionens
president, Delors, kommer det framtida EG att fatta upp till 80% av de beslut
som tidigare fattats av nationella parlament. En så allvarlig försämring av
landets suveränitet kan inte få ske utan omfattande diskussion. Ännu saknas en
bred och omfattande EG-debatt i Sverige. Beslut om medlemsansökan kan därför
inte pressas fram i stor hast. Det beslut som fattas -- oavsett vilket -- måste
vara ett resultat av en bred debatt där hela folket getts möjlighet att delta.
Utrikes- och säkerhetspolitiken: EG har redan fattat beslut om att
samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik. En snar svensk medlemsansökan är
att meddela hela världen att vi avser att inom några år överge vår hittills
självständigt förda utrikespolitik. En sådan signal i dagens värld präglad av
tilltagande spänning mellan Nord och Syd vore djupt olycklig. Den skulle
allvarligt skada Sveriges anseende och roll i världspolitiken, framför allt
bland den tredje världens utsugna och förtryckta stater.
Bunden anpassningspolitik: Att i nuläget ansöka om medlemskap vore också
att meddela att vi avser att ge upp alla svenska lagar och regler som strider
mot EGs regelverk. På ett flertal områden innebär detta försämringar som
drabbar både människa och miljö.
Felaktig tidpunkt: Oavsett vad man anser om EG kan man konstatera att EG
inte avser att ta in nya medlemmar förrän den första centrala
integrationsprocessen avslutats l993. Efter 1993 kan det vara aktuellt med nya
medlemmar. Sverige har därför ingen anledning att jäkta fram.
Att avvakta beslut om medlemsansökan innebär dessutom att bilden av EG
klarnar. År 1993 vet vi mycket mer om vilken typ av EG vi har att ta ställning
till. Det kommer också att underlätta den politiska diskussionen om EG och det
definitiva ställningstagandet till medlemskap. Det finns således enligt
utskottet inga skäl att under stor tidspress nu hasta fram ett beslut.
Utskottet vill för övrigt uttala att ett nej till svenskt EG-medlemskap inte
grundar sig på någon inskränkt nationalism. Tvärtom, just därför att vi i
Sverige är internationalister är utskottet emot ett EG medlemskap.
Europa består av mer än de tolv stater som utgör EG. Sverige skall vara
för ett öppet och samarbetande Europa, innefattande öst och väst. EG har
inga planer på att få med Östeuropas stater som medlemmar inom överskådlig tid.
Vi svenskar är inte bara européer -- utan också världsmedborgare. Vi har alla
ett ansvar för att lösa världens stora problem.
De stora problemen finns inte i Europa -- utan i den utsugna tredje världen,
där 40000 barn varje dag svälter ihjäl. Att lösa Nord--Syd-konflikten
är den i särklass viktigaste uppgiften i dagens värld. Denna uppgift finns inte
ens omnämnd bland EGs grundläggande målsättningar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sverige och EG
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi15 yrkande 3 och
1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och 15--20 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
6. Sverige och EG (mom. 2)
Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "I
motion Fi17" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:
I motion Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) diskuteras olika aspekter på
de europeiska integrationssträvandena. Utgångspunkten för de synpunkter som där
förs fram är att Europasamarbetet skall vara öppet inte bara för Europas alla
nationer utan också mot resten av världen. Samarbetet får inte leda fram till
en "Fästning Europa".
Utskottet delar motionärernas uppfattning och ansluter sig även i övrigt till
de förslag som förs fram i motionen. Dessa förslag vill utskottet sammanfatta i
följande punkter.
Sverige bör verka för att Europasamarbetet skall vara öppet inom Europa på så
sätt att gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jämlikt sätt i
hela världsdelen.
Europasamarbetet måste också vara öppet mot omvärlden på så sätt att inga
icke-européer får svårare att komma in i Samarbetseuropa än det är för dem att
i dag komma till de liberalaste av de europeiska länderna.
Europasamarbetet får inte ta formen av en militärallians.
Europasamarbetet måste stärka demokratin och gynna regionalt
självbestämmande.
Europasamarbetet måste högprioritera stärkt miljöskydd och minska sociala
klyftor.
Europasamarbetet måste gynna mångfald och motverka politisk likriktning.
Bl.a. måste länder och regioner stimuleras att fungera som förebilder genom mer
avancerat miljöskydd och bättre social trygghet.
Regeringen bör ta initiativ som syftar till att bygga upp ett permanent
alleuropeiskt samarbetsnätverk, ett sorts "Europas FN".
Regeringen bör lämna en detaljerad redogörelse för hur de problem som
redovisats i regeringens Probleminventering EES har hanterats under de pågående
EES-förhandlingarna.
Regeringen bör snarast lägga fram en skrift, kallad Probleminventering EG,
som är inriktad på att analysera de problem som skulle uppkomma om Sverige
beviljades fullt medlemskap i EG och tvingades anta 80000 sidor acquis
communautaire.
Riksdagen bör inför de fortsatta överläggningarna med EG om framtida
samarbetsrelationer lägga fast vissa minimikrav som icke får underskridas utan
nytt riksdagsbeslut.
Ett medlemskap i EG måste under alla omständigheter vara uteslutet
a) så länge EG inte internt löst problemet med det s.k. demokratiska
underskottet,
b) om EG utvecklas till en militärpakt,
c) om EG skulle upphäva Romtraktatens §223 och därmed omöjliggöra för
enskilda stater att själva kontrollera sin vapenproduktion och vapenhandel.
Ett medlemskap i EG är inte förenligt med nu gällande lydelse av
regeringsformen 10:5.
Eventuella förhandlingar om medlemskap i EG får inte inledas innan
regeringsformen erhållit en ny lydelse som tillåter ett sådant medlemskap.
De förslag till grundlagsändring som enligt remissvar från högsta domstolen
och regeringsrätten erfordras för att göra ett eventuellt EES-avtal förenligt
med regeringsformen måste under alla förhållanden ha trätt i kraft innan
eventuella EES-avtal kan ingås för Sveriges del.
En folkomröstning bör anordnas om frågan om svenskt medlemskap i EG.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:
2. beträffande Sverige och EG
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och
15--20 samt med anledning av motion 1990/90:Fi15 yrkande 3 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört om Europasamarbetet,
7. Tillsättande av en låginkomstutredning (mom.4)
Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med
"Utskottet vill" och på s. 43 slutar med "Fi8 (v) yrkande 3" bort ha följande
lydelse:
Utskottet instämmer i de synpunkter som framförs i motion Fi8 (v) om behovet
av en ny låginkomstutredning. Under 1980-talet har de sociala och ekonomiska
klyftorna ökat, vilket lett till utslagning och därav föranledda oönskade
kostnader. I enlighet med vad som föreslås i motionen bör en
låginkomstutredning ges i uppdrag att kartlägga dagens sociala och ekonomiska
klyftor och föreslå åtgärder för att vända utvecklingen.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:
4. beträffande tillsättande av en låginkomstutredning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi8 yrkande 3 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en ny
låginkomstutredning,
Särskilda yttranden
1. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anför:
I regeringens skrivelse aviseras i mer eller mindre vaga ordalag ett antal
kommande förslag, de flesta utanför finansutskottets beredningsområde. Något
ställningstagande i sak sker därför inte nu. Ett sådant aviserat förslag gäller
finansiering av flyktingmottagandet i Sverige med biståndsmedel. Mot denna
tanke har redan betydande invändningar rest, bl.a. från kyrkorna. I en
situation där behovet av bistånd är omfattande, inte minst till följd av
Gulfkrisen, och möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i många
länder förbättrats vore det utmanande att skära ned u-landsbiståndet och därmed
ytterligare urholka enprocentsmålet.
Enligt vår mening borde den väl grundade kritik som riktats mot dessa planer
leda till att regeringen avstår från att lägga fram ett sådant förslag. Om
regeringen emellertid trots allt skulle presentera ett sådant förslag för
riksdagen kommer det att avvisas av folkpartiet liberalerna.
2. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
Lars-Ove Hagberg (v) anför:
Regeringens strategi för hur infrastrukturen skall finansieras leder till
privatiseringar av både väg- och järnvägsutbyggnaden. Den leder också till att
projekt i triangeln Stockholm--Göteborg--Malmö kommer att gynnas på bekostnad
av övriga delar av landet.
Vänsterpartiet anser att ett kraftigt utbyggt och moderniserat spårbundet
system skall utgöra stommen i marktransporterna. För detta behövs en
infrastrukturfond. Fonden skall byggas upp bl.a. genom att de största företagen
åläggs en infrastrukturskatt.
Vad beträffar frågan om tidigarelagd skolstart avvisar vänsterpartiet det
förslag som regeringen presenterar i skrivelsen. Vi anser inte att Sveriges
möjligheter att ta sig ur den ekonomiska krisen är avhängigt hur gamla barnen
är när de börjar skolan. De argument som regeringen för fram som stöd för en
flexibel skolstart är irrelevanta.
Vänsterpartiet motsätter sig bestämt regeringens förslag att föra över
resurser från utvecklingsbiståndet till flyktingmottagandet. Det innebär
att regeringen ställer dessa båda uppgifter mot varandra. Vi anser att Sverige
skall fortsätta att föra en solidarisk flykting- och biståndspolitik.
Vänsterpartiet godtar inte heller regeringens förslag att slopa lånen för
fiskets rationalisering. Yrkesfisket är visserligen inte någon omfattande
näring i Sverige men har stor betydelse vid vissa kuststräckor. En
regionalpolitisk satsning är därför motiverad. Det har också ett egenvärde att
ursprungliga näringar får leva vidare.
3. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
Carl Frick (mp) anför:
Under här angiven rubrik i utskottsbetänkandet behandlas vissa enskilda
frågor som tagits upp i motioner med anledning av skrivelsen. Jag vill i detta
sammanhang särskilt uppmärksamma vissa trafikpolitiska frågor, motion Fi30 av
Roy Ottosson m.fl. (mp) och det i skrivelsen aviserade förslaget om flexibel
skolstart, motion Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp).
Avsnittet "En starkare infrastruktur" i regeringens skrivelse kan inte tolkas
på annat sätt än att de pengar som finns tillgängliga för vägar och järnvägar i
än högre grad än nu skall satsas på motorvägar och ett fåtal järnvägsprojekt i
ett fåtal tillväxtregioner, främst Stockholm, Mälardalen och västkusten. Det
betyder rimligen att det blir mindre pengar till vägar och järnvägar i resten
av landet.
Förslaget i skrivelsen att minska anslaget för köp av persontrafiken på
järnvägen kommer att medföra en alltmer urholkad regionalpolitik, sämre miljö,
fler trafikolyckor, ökat energislöseri och sämre samhällsekonomi.
Det är min bestämda uppfattning att de i skrivelsen aviserade trafikpolitiska
förslagen måste avvisas. En sådan inriktning av trafikpolitiken skulle nämligen
utarma stora delar av landet. Jag anser att betydligt större satsningar bör
göras, främst i järnvägsinvesteringar i landets alla delar. Som miljöpartiet de
gröna vid ett flertal tillfällen framhållit bör 65 miljarder kronor avsättas
under 1990-talet för nyinvesteringar i järnvägar.
I likhet med motionärerna vill jag understryka att det samhällsekonomiska
synsättet vid planering och prioritering av investeringar i trafikens
infrastrukturer skall stärkas. Detta bör leda till kraftigt ökade satsningar på
järnvägar.
Jag delar även den uppfattning som framförs i motion Fi31 med anledning av
vad som sägs i skrivelsen om att införa en flexibel skolstart att det är att
använda barnen i ett politiskt spel, i ett krispaket med kortfristiga
ekonomiska vinster för ögonen utan att göra en konsekvensanalys.
Om vi skall utgå från barnens bästa måste själva skolformen förändras,
förskollärare och lärare fort- och vidareutbildas och undervisningen anpassas
till sexåringarna -- inte tvärtom. Som jag ser det förhindrar skolans nuvarande
betoning på kunskapsinhämtande utvecklingen av barnens övriga förmågor såsom
känsla, kreativitet, praktiska färdigheter och värderingsförmåga.
I regeringens skrivelse aviseras i mer eller mindre vaga ordalag ett antal
kommande förslag, de flesta utanför finansutskottets beredningsområde. Något
ställningstagande i sak sker därför inte nu. Ett sådant aviserat förslag gäller
finansiering av flyktingmottagandet i Sverige med biståndsmedel. Mot denna
tanke har redan betydande invändningar rests, bl.a. från kyrkorna. I en
situation där behovet av bistånd är omfattande, inte minst till följd av
Gulfkrisen, och möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i många
länder förbättrats vore det utmanande att skära ned u-landsbiståndet och därmed
ytterligare urholka enprocentsmålet.
Enligt min mening borde den väl grundade kritik som riktats mot dessa planer
leda till att regeringen avstår från att lägga fram ett sådant förslag. Om
regeringen emellertid trots allt skulle presentera ett sådant förslag för
riksdagen kommer det att avvisas av miljöpartiet de gröna.
4. Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen (mom.5)
Carl Frick (mp) anför:
Livsmedelssituationen i Sovjetunionen förvärras enligt alla samlade uppgifter
som nu föreligger. Detta gäller också i våra nära grannländer i Baltikum.
Samtidigt har vi i Sverige utomordentligt stora överskott av kött och säd,
förnödenheter som vi har för avsikt att sälja billigt på den internationella
marknaden. Det talas också om att elda upp säd.
Det är stötande att inte utnyttja våra stora överskott till att hjälpa våra
nära grannar. Ett hjälpprogram som ser till att livsmedelshjälp når de
behövande i Baltikum måste snabbt tas fram.
Utskottet 22
Den internationella ekonomiska utvecklingen 22
Utvecklingen i det korta perspektivet 22
Utvecklingen i ett tioårsperspektiv 24
Utvecklingen i Sverige 25
Utvecklingen i det korta perspektivet 25
Den svenska ekonomins utveckling i ett medellångt perspektiv 29
Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång
sikt 30
Stabiliseringspolitikens inriktning 33
Motioner om Sverige och EG 41
Enskilda motionsyrkanden med anknytning till skrivelsen 41
Övriga yrkanden 42
Låginkomstutredning 42
Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen 43
Hemställan 43
Reservationer
1. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (m,fp) 45
2. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (c) 52
3. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (v) 56
4. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (mp) 59
5. Sverige och EG (mom.2) (v) 62
6. Sverige och EG (mom.2) (mp) 64
7. Tillsättande av en låginkomstutredning (mom.4) (v,mp) 66
Särskilda yttranden
1. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
(fp) 67
2. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
(v) 67
3. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)
(mp) 68
4. Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen (mom.5) (mp) 69
Tabeller
1. Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området 22
2. Försörjningsbalans 25
3. Nyckeltal 26