Bostadsutskottets betänkande

1990/91:BOU04

Ny bostadsfinansiering m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Propositionen
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
BoU4

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen om ett nytt
bostadsfinansieringssystem. Vissa frågor bör dock enligt
utskottet övervägas ytterligare. Det gäller kreditgarantin, det
kommunala förlustansvaret, fastighetsskatten och
realisationsvinstbeskattningens utformning i räntelånesystemet,
ikraftträdandet samt beslutsordningen i låneärenden. Utskottet
anser också att den föreslagna kreditgarantinämnden bör
lokaliseras till Karlskrona.

Även vad i propositionen föreslagits om förändringar i det
nuvarande bostadsfinansieringssystemet tillstyrks av utskottet.

I en reservation (m, fp, c) yrkas avslag på propositionen i
vad avser införande av ett nytt finansieringssystem. Företrädare
för dessa partier samt företrädare för vänsterpartiet och
miljöpartiet de gröna har i andra reservationer tagit upp frågor
som aktualiserats genom motioner i ärendet.

48 reservationer och 4 särskilda yttranden har avgivits.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1990/91:34 föreslagit riksdagen

dels att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i
fråga om
1. lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden,
2. investeringsbidrag för bostadsbyggande,
3. allmänna krav för statligt stöd i en ny
bostadsfinansiering,
4. skattekompenserande räntebidrag för hyres- och
bostadsrättshus,
5. räntelån,
6. realräntebidrag,
7. statlig kreditgaranti,
8. det statliga stödet för ny- och ombyggnad med beslut om
bostadslån och räntebidrag,
9. räntestöd för underhåll m.m.,
10. räntebidragstrappan,

dels att
11. under reservationsanslaget Information och utbildning m.m.
för budgetåret 1990/91 anvisa 15000000 kr.,
12. till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret
1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 500000000 kr.,
13. till Nämnden för kreditgarantier för bostäder för
budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 5000000
kr.,

dels att anta de vid propositionen fogade förslagen till
14. lag om ändring av plan- och bostadsverkets namn,
15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
16. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.

Lagförslagen har som bilaga 1 fogats till detta betänkande.

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels de med anledning av proposition 1990/91:34 väckta
motionerna:

1990/91:Bo1 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen måtte ge regeringen till känna att den föreslagna
kreditgarantinämnden bör samlokaliseras med Boverket i
Karlskrona.

1990/91:Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen avslår regeringens proposition om ny
bostadsfinansiering, utom såvitt avser förslag om ändring av
plan- och bostadsverkets namn,
2. att riksdagen beslutar att återinföra de tidigare gällande
reduceringsreglerna för medvärdeskatten för byggnads- och
anläggningsarbeten,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
SBAB bör avvecklas,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sänkta skatter och stegvis avskaffande av
räntebidragen för äldre hyres- och bostadsrättsradhus,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om sänkta skatter och upptrappade räntor för
hyres- och bostadsrättsradhus,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
bostadsfinansieringssystem lika för alla upplåtelseformer byggt
på så kallade enhetslån,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det bör införas en rätt för fastighetsägare att göra skattefria
avsättningar till reparationsfonder,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om avdragsrätt för reparationer i småhus,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
system för bosparande bör införas i enlighet med vad i motionen
förordats.

1990/91:Bo3 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en plan för
successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period på
5--7 år,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förenkling
av bidragsunderlagsberäkning, m.m. enligt vad som anförs i
motionen,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
kostnader för parkeringsanläggningar inte bör ingå i
låneunderlaget,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till minskning
av administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet
hos länsbostadsnämnderna,
5. att riksdagen avslår förslaget till utformningen av
realräntebidrag i propositionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till
utformningen av realräntebidrag och nettoräntesats vid höga
realräntor enligt vad som anförs i motionen,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för den statliga
lånegarantin,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer
preciserade regler för utkrävande av regressanspråk enligt vad
som anförs i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare underlag
och eventuellt förslag för att förhindra att utnyttjandet av den
statliga kreditgarantin selekteras på sätt som anges i motionen,
10. att riksdagen avslår förslaget om räntestöd till
lägenhetsunderhåll i hyreshus,
11. att riksdagen avslår förslaget om ändring av
räntebidragstrappan för hyres- och bostadsrättshus.

1990/91:Bo4 av Bo Finnkvist (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts
om ny bostadsfinansiering.

1990/91:Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:34 om ny
bostadsfinansiering m.m.,
2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett nytt
förslag till bostadsfinansieringssystem i enlighet med de
riktlinjer som förordas i motionen.

1990/91:Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 om ny
bostadsfinansiering m.m. hos regeringen hemställer om ett nytt
förslag till bostadsfinansieringssystem i enlighet med de
riktlinjer som förordas i motion 1990/91:Bo5,
2. att, vid avslag på yrkande 1, riksdagen med avslag på
prop. 1990/91:34 såvitt avser förslag om införande av ett
investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder
beslutar att mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande
och boende från 1/1 1991 reduceras och uttas med 60 % av
saluvärde inklusive andra skatter än moms (beskattningsvärdet) i
enlighet med vad som anförs i motionen,
3. att, vid avslag på yrkande 2, riksdagen med avslag på
prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att investeringsbidrag för
ny- och ombyggnad av permanentbostäder och samlingslokaler skall
utgå med full kompensation för de ökade kostnader som de slopade
reduceringsreglerna för mervärdeskatt för byggnads- och
anläggningsarbeten innebär i enlighet med vad som anförs i
motionen,
4. att, vid avslag på yrkande 1, riksdagen beslutar avslå
prop. 1990/91:34 såvitt avser kravet på kommunal
bostadsanvisningsrätt som villkor för bostadsstöd,
5. att riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt avser
kravet om uppfyllt markvillkor som villkor för bostadsstöd,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om behovet av förenklingar och
avbyråkratisering i det föreslagna bostadsfinansieringssystemet
samt hos regeringen hemställer om förslag till förenklingar och
avbyråkratisering av det föreslagna systemet enligt vad som
anförs i motionen,
7. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del
beslutar att uppskrivningen av nettoräntan skall vara
inflationen minus en procent i enlighet med vad som anförs i
motionen,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om behovet av en anpassning av reglerna
för uttagen av fastighets- och reavinstbeskattningen till det
föreslagna bostadsfinansieringssystemet,
9. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av
reglerna för uttag av fastighetsskatt och reavinstskatt i
enlighet med vad som förordas i motionen,
10. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del
hemställer att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt
förslag till utformning av reglerna för statlig kreditgaranti
vad avser bostadslån enligt de riktlinjer som förordas i
motionen,
11. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del
beslutar att tidpunkten för införande av det föreslagna
bostadsfinansieringssystemet skall samordnas med att statliga
kreditgarantiregler för bostadslån, enligt de riktlinjer som
förordas i motionen, samtidigt kan införas,
12. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del
beslutar att ansvaret för förluster för lån inom det föreslagna
bostadsfinansieringssystemet skall fördelas proportionellt
mellan stat och kommun i enlighet med vad som anförs i motionen,
13. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del
beslutar att bostadshus, som uppförts eller byggts om med stöd
av statliga bostadslån och räntebidrag enligt gällande
regelsystem, inte överförs till det s.k. räntelånesystemet i
enlighet med vad som anförs i motionen,
14. att riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt
avser införande av räntestöd av lägenhetsunderhåll i hyreshus i
enlighet med vad som anförs i motionen,
15. att riksdagen med anledning av prop. 1990/91:34 beslutar
att fastighetsägare medges skattefri avsättning av medel i
fonder för reparationer och underhåll enligt de regler som
förordas i motionen.

1990/91:Bo7 av Bengt-Ola Ryttar och Johnny Ahlqvist (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om bostadsföretagens konsolideringsfonder.

1990/91:Bo8 av Bengt-Ola Ryttar och Björn Ericson (s) vari
yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en temporär ändring i bokföringslagen.

1990/91:Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen avslår propositionen om ny
bostadsfinansiering förutom anslag till investeringsbidrag och
ändring av plan- och bostadsverkets namn,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
investeringsbidragens utformning,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt
bostadsfinansieringssystem som bygger på de riktlinjer om
minskade räntebidrag och kreditgarantier för lån som omfördelar
kostnaderna över tiden som redovisas i motionen,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad
schablonisering vid beräkningen av låneunderlag för bostadslån,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om översyn av bruksvärdessystemet,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffande av länsbostadsnämnderna,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffande av SBAB,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avsättning till reparationsfonder,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en förändrad reavinstbeskattning,
10. att riksdagen beslutar att avskaffa markvillkoret,
11. att riksdagen beslutar att avskaffa konkurrensvillkoret,
12. att riksdagen beslutar att avskaffa kostnadskontrollen.

1990/91:Bo10 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas
1. att riksdagen beslutar om slopande av uttagsbeskattningen
på arbeten i egen regi från 1 januari 1991,
2. att riksdagen beslutar om slopande av fjärrvärmemomsen
från 1 januari 1991,
3. att, vid avslag på yrkande 2, riksdagen beslutar att
ikraftträdandet av fjärrvärmemomsen uppskjuts,
4. att riksdagen beslutar om slopande av statlig
fastighetsskatt för allmännyttigt ägda bostadsfastigheter,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
riksdagen skall fastställa nettoräntesatsen första året och
eventuellt kommande ändringar,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
det behovsprövade förvärvslånet med räntebidrag bör bibehållas
oförändrat utanför räntelånesystemet,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
som i motionen anförs om "glesbygdsgarantin" i
räntelånesystemet.

dels de med anledning av proposition 1990/91:27 väckta
motionerna:

1990/91:Bo11 av Knut Billing m.fl. (m) vari, såvitt nu är i
fråga, yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om länsbostadsnämnderna (motionen i
övrigt behandlas i betänkande 1990/91:BoU5)

1990/91:Bo12 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om avskaffande av länsbostadsnämnderna.

Utskottets beredning av ärendet

Yttrande i ärendet har inhämtats från skatteutskottet.
Yttrandet har som bilaga 2 fogats till betänkandet. Företrädare
för bostadsdepartementet har inför utskottet lämnat synpunkter i
ärendet liksom företrädare för glesbygdsdelegationen,
Statstjänstemannaförbundet, Sveriges Trähusfabrikanters
Riksförbund och konsultföretaget Närbo.

Utskottet har i samband med behandlingen av ärendet anordnat
en offentlig utfrågning. En förteckning över de personer som
medverkade vid utfrågningen finns i bilaga 3. Protokoll från
utfrågningen har som bilaga 4 fogats till detta betänkande.

Skrivelser i ärendet har inkommit från glesbygdsdelegationen,
Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Sveriges
Fastighetsägareförbund, Byggentreprenörerna, HSBs Riksförbund,
Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation,
Hyresgästernas Riksförbund, Statstjänstemannaförbundet och
Skattebetalarnas Förening.

Utskottet

Ett nytt bostadsfinansieringssystem

I proposition 1990/91:34 föreslås att det
nuvarande låne- och räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad
av bostadshus ersätts av ett system som bygger på att hela
lånefinansieringen sker på den allmänna lånemarknaden och att en
del av låneräntorna omfördelas över tiden med hjälp av räntelån
som också de tas upp på denna marknad.

Utskottet lämnar i det följande en sammanfattning av
förslagets övergripande utformning. I övrigt hänvisas till vad i
propositionen (s. 9--10) redovisats i frågan. I dessa delar
anförs i propositionen sammanfattningsvis följande.

Bostaden som en grundläggande social rättighet är
utgångspunkten för den sociala bostadspolitiken. Detta anges i
propositionen innebära att bostadspolitiken skall ges en sådan
inriktning att målet om allas rätt till en bra bostad kan
förverkligas. Om den sociala bostadspolitiken skall kunna
realiseras måste det finnas ett väl fungerande
bostadsfinansieringssystem. I propositionen anges att
boendekostnadsutredningen i sitt betänkande (SOU 1989:71) Ny
bostadsfinansiering bl.a. konstaterat att det nuvarande
bostadsfinansieringssystemet brister i fråga om neutralitet
mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier både
vid produktionstillfället och sett över tiden. Systemet anges
också brista i paritet i fråga om utgifter för bostäder av olika
ålder. Som en följd av stigande produktionskostnader och höga
räntor har statens kostnader för räntebidragen ökat avsevärt.

Mot bakgrund av de i korthet nu redovisade bristerna i det
nuvarande systemet anförs i propositionen att det av
bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella skäl är
nödvändigt att ompröva det stödsystem som fungerat i mera än 15
år.

De bostadspolitiska kraven som bör tillgodoses i ett nytt
system anses innebära att det bör utformas så att det är
neutralt mellan ägar- och upplåtelseformerna, att det ger
förbättrad paritet över tiden, att det är fördelningspolitiskt
effektivt och att det motverkar en kapitalisering. Av
kreditpolitiska skäl bör systemet utformas så att konkurrensen
på kreditmarknaden främjas, ett ökat sparande inom
bostadssektorn stimuleras och räntekänsligheten hos låntagarna
ökas. Av statsfinansiella skäl bör systemet ges en sådan
inriktning att automatiken i tillväxten av statens utgifter
minskar.

De redovisade kraven har lett till slutsatsen att en ny
bostadsfinansiering kan byggas upp i huvudsak enligt
boendekostnadsutredningens förslag.

Det i propositionen förordade systemet innebär i korthet
följande. Bostadsbyggandet föreslås genom ett investeringsbidrag
kompenseras för den höjning av byggmomsen som riksdagen
beslutade våren 1990 (prop. 1989/90:111, SkU31). Den
skattesubvention för egnahemsägare, som enligt riksdagens beslut
vid samma tillfälle (prop. 1989/90:110, SkU30) kommer att finnas
i det reformerade skattesystemet, föreslås för hyres- och
bostadsrättshus motsvaras av ett skattekompenserande räntebidrag
på 30 % av räntekostnaden för det i propositionen föreslagna
investeringslånet och för räntelånet. Investeringslånet är det
lån som i dagens system motsvarar det statligt reglerade
bostadslånet och bottenlånet. Förutom det skattekompenserande
räntebidraget föreslås kapitalutgifterna utjämnas med hjälp av
räntelån på kreditmarknaden. För räntelånet skall kunna ställas
säkerhet i form av statlig kreditgaranti om långivaren begär
det. För att begränsa skuldökning och lånetider föreslås att ett
särskilt bidrag införs vid höga realräntor -- ett s.k.
realräntebidrag.

Det nu redovisade finansieringssystemet föreslås träda i kraft
den 1 juli 1992 i fråga om nya hus och den 1 januari 1993 i
fråga om hus som erhållit bostadslån före den 1 juli 1992. De
låntagare som erhållit räntebidrag enligt nuvarande regler
erbjuds lån enligt det föreslagna systemet. Investeringsbidraget
för ny- och ombyggnad av permanentbostäder införs den 1 januari
1991.

I vissa motioner yrkas avslag på det nu
redovisade regeringsförslaget. Sådana yrkanden förs fram i de
tre partimotionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet
och centerpartiet -- motionerna Bo2, Bo9 resp. Bo5 -- och i
motion Bo6 (c) yrkande 1. I partimotionen (m) föreslås i yrkande
6 ett bostadsfinansieringssystem byggt på s.k. enhetslån.
Regeringens förslag har i sina grundläggande delar vunnit bifall
i vänsterpartiets och i miljöpartiets partimotioner Bo10 resp.
Bo3.

Kritiken mot förslaget i moderata samlingspartiets partimotion
går sammanfattningsvis ut på att utformningen av statens stöd
till bostadsbyggandet inte kan ses isolerad från andra frågor.
Skattepolitiken, regleringen av byggandet och hyressättningen
m.m. har också stor betydelse. Många av de brister som
motionärerna anser finns på bostadsmarknaden kan enligt deras
mening direkt hänföras till den misslyckade bostadspolitik
regeringen drivit. Det av regeringen föreslagna
finansieringssystemet kan leda till att fastigheterna sjunker i
värde och måste säljas till ett lägre pris än summan av
investeringslånet och räntelånet. Det föreslagna systemet har
måst kompletteras med en kreditgaranti och ett realräntebidrag,
något som anses betyda att det föreligger stor osäkerhet om hur
systemet kommer att fungera. Ett genomförande av regeringens
förslag innebär en drastisk försämring för många egnahemsägare
med statliga lån.

Enligt motionärernas mening måste emellertid det nuvarande
lånesystemet förändras i grunden. Enligt deras uppfattning bör
ett nytt lånesystem i huvudsak utformas så att ett
räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån. Lånet bör
vara neutralt, dvs. utgå lika för alla byggherrar och
upplåtelseformer. Om lägenheten är större eller kostar mer än
vad som täcks av enhetslånet får denna kostnad täckas med
tilläggslån till marknadsränta. En sådan ordning anges innebära
att i stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll samt
dagens omfattande lånereglering försvinner. Endast en ren
kreditriskprövning skulle då återstå. Nuvarande
subventionssystem bör avvecklas stegvis i kombination med sänkta
skatter.

Också i folkpartiets partimotion förs fram kritik mot
regeringsförslaget. Bostadsmarknaden har slagits sönder av
subventioner och regleringar, något som bl.a. inneburit en
ineffektiv produktion som är dåligt anpassad till konsumenternas
önskemål. Bostadssubventionerna anges i huvudsak gå till dem som
redan har det bra ställt. Dessutom tillfaller subventionerna i
praktiken den förste innehavaren av lägenheten eller småhuset.
Subventionerna bidrar också till att byggkostnaderna drivits
upp. Den reglering som har inneburit det största problemet är
den hyresreglering som motionärerna anser finns inom ramen för
den bruksvärdering som tillämpas vid fastställande av hyra. Mer
marknadsekonomi på bostadsområdet skulle ge konsumenterna större
inflytande och ökad valfrihet. Förslaget i propositionen anses
vara olämpligt utformat. Under ogynnsamma förhållanden kan
räntelånen leda till en skulduppskrivning under lång tid
samtidigt som fastighetspriserna inte stiger i samma takt.
Motionärerna avvisar det föreslagna räntelånesystemet främst
därför att det inte anses tillräckligt stabilt. Ett nytt
finansieringssystem bör enligt deras mening bygga på följande
riktlinjer. De nuvarande räntebidragen skall successivt minska
kraftigt. Minskningen skall åstadkommas genom extra upptrappning
av den garanterade räntan i dagens system och genom successiva
höjningar av den garanterade räntan i nyproduktionen. Det skall
också bli möjligt för den enskilde att ta lån som omfördelar
kostnaderna över tiden. Detta av motionärerna skisserade system
bör kompletteras med en kreditgaranti för lån där
skulduppbyggnaden är lägre än i det i propositionen föreslagna
systemet.

I detta inledande avsnitt behandlas, som framgått ovan, även
centerpartiets partimotion samt motion Bo6 (c) yrkande 1. Även i
dessa båda motioner föreslås att propositionen avslås. I
partimotionen anförs att de grundläggande sociala målen i
boendet måste återupprättas och rättvisa och solidaritet mellan
de boende skapas genom att samhällets stöd till bostadssektorn
noga prioriteras. Regeringens förslag till ett nytt
finansieringssystem anses behäftat med grundläggande systemfel.
Samhällets intresse av att bedriva antiinflationspolitik minskar
med det föreslagna systemet eftersom låg inflation vid ett högt
ränteläge riskerar att medföra en betydande ekonomisk belastning
på statsbudgeten. Vid ogynnsamma lägen med höga realräntor,
stora utbetalningar för utfallande kreditgarantier och ökade
skatteavdrag för stora räntelån finns, enligt motionärerna,
uppenbara risker att statens kostnader för bostadsfinansieringen
kan komma att bli högre än i nuvarande system. Införandet av
räntelånesystemet kommer även avsevärt att försvåra
möjligheterna att i redan utsatta regioner skapa en bättre
regional balans än i dag. En ännu kraftigare styrning av boendet
till de mest expansiva regionerna kommer då att ske. Ett nytt
system för bostadsfinansieringen med annan inriktning än
regeringens föreslås utarbetas. Detta nya system skall enligt
motionärerna bygga på en bassubvention lika för alla. Ett sådant
system anses innebära en avsevärd förenkling av dagens
lånereglering samtidigt som avigsidorna med det nuvarande
systemet skulle undvikas. Om en minskning av räntestödet genom
upptrappning av de statliga garanterade räntesatserna kopplas
samman med en differentiering av fastighetsskatten med lägre
eller ingen fastighetsskatt i nyare hus och en högre i äldre hus
kommer ekonomisk trygghet i boendet att skapas.

Med anledning av förslaget i propositionen och i de ovan
refererade partimotionerna från m, fp och c samt motion Bo6 (c)
yrkande 1 får utskottet anföra följande om
behovet av ett reformerat bostadsfinansieringssystem.

Utgångspunkten för övervägandena i frågan bör vara att den
sociala bostadspolitiken ligger fast. Det primära målet för
bostadsförsörjningen kan i korthet formuleras så att
bostadspolitiken skall utformas så att allas rätt till en bra
bostad till rimlig kostnad kan förverkligas. Detta mål som under
flera decennier väglett övervägandena om denna politiks
inriktning skall alltså även i fortsättningen utgöra grundvalen
för de reformer som från tid till annan är nödvändiga. Som
anförs i propositionen måste det finnas ett väl fungerande
bostadsfinansieringssystem för att denna politik skall kunna
förverkligas.

Som framgått ovan har hävdats att det nuvarande
räntebidragssystemet inte ger tillräcklig neutralitet i fråga om
kapitalutgifter mellan olika upplåtelseformer och
fastighetsägarkategorier vare sig vid produktionstillfället
eller över tiden. Även i fråga om förmögenhetsbildningen brister
neutraliteten. Räntebidragen kan kapitaliseras när egnahem och
bostadsrätter byter ägare och således öka säljarens förmögenhet.
Under senare år har stigande byggpriser i kombination med höga
räntor medfört att statens kostnader för räntebidragen har ökat
avsevärt.

Det är mot bakgrund av de nu redovisade förhållandena i dagens
finansieringssystem som förslaget om en omprövning av detta
system skall ses. För en omprövning talar även enligt utskottets
uppfattning såväl bostadspolitiska som kreditpolitiska och
statsfinansiella skäl. Det i propositionen föreslagna och ovan
redovisade räntelånesystemet har utarbetats med syftet att
eliminera de faktorer som innebär att dessa krav inte kan
tillgodoses.

I det nya finansieringssystemet avses neutraliteten förbättras
genom att ett skattekompenserande räntebidrag införs. Förslaget
om ett enhetligt statligt stöd ger full neutralitet i vad avser
bostadsutgifterna för olika fastighetsägarkategorier och
upplåtelseformer. Detta stöd kommer inte att kunna kapitaliseras
på marknaden. En omfördelning över tiden genom räntelån och inte
genom räntebidrag anges också minska samhällets subventioner för
boendet.

Även enligt utskottets uppfattning finns anledning att utifrån
ett bostadssocialt betraktelsesätt nu ompröva utformningen av
bostadsfinansieringssystemet. Utskottet delar i allt väsentligt
vad i propositionen anförts om bristerna i det nuvarande
systemet och om att dessa brister måste undanröjas av
bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Det
finns sålunda grund för uppfattningen att dagens system bör
ersättas med ett nytt. Detta nya system bör naturligtvis
utformas så att de brister som kunnat konstateras i det nu
använda systemet inte uppstår också i det nya.

Utskottet kan konstatera att det i de nu behandlade
partimotionerna inte finns några egentliga alternativ till
dagens system. Vad motionärerna förordar är i korthet vissa
förändringar i detta system. Dessutom är de tre partimotionerna
sinsemellan ganska olika; samstämmigheten i motionerna
manifesteras just i det förhållandet att avslag yrkas på vad i
propositionen föreslagits om ett nytt finansieringssystem.
Sålunda är m- och c-motionerna lika på så sätt att i dem
föreslås att någon form av enhetslån bör införas inom ramen för
räntebidragssystemet. C-motionen innehåller dessutom det i och
för sig intressanta förslaget att fastighetsskatten bör kunna
användas som ett fördelningsinstrument inom bostadspolitikens
ram. Några sådana förslag lämnas inte i de båda andra
partimotionerna.

I fp-motionen föreslås att subventionerna i nuvarande system
successivt skall minska kraftigt genom extra upptrappning av den
garanterade räntan i nyproduktionen. Dessutom skall det bli
möjligt för den enskilde låntagaren att ta lån som omfördelar
kostnaderna över tiden. Den kommentaren kan göras att
motionärerna således accepterar ett realt system, dvs. ett
system i vilket skuldökning uppstår. Det av motionärerna
föreslagna systemet ligger i linje med regeringens, dock med den
väsentliga skillnaden att motionärerna kan tänka sig ett
räntebidragssystem parallellt med ett räntelånesystem.
Emellertid skulle en sådan ordning naturligtvis bli än mer
komplicerad än om det på bostadsmarknaden som i dag i princip
endast finns ett statligt reglerat bostadsfinansieringssystem.
Utskottet har även noterat att motionärerna i andra sammanhang
starkt betonat vikten av att ett nytt system måste präglas av
enkelhet och klarhet. Utskottet finner det emellertid värt att
ta fasta på fp-motionärernas vilja att överväga också
utformningen av ett bostadsfinansieringssystem av real karaktär.
En sådan vilja manifesteras också bl.a. i motion Bo6 (c) och då
genom de andra- och tredjehandsyrkanden som denna motion
innehåller.

I fp- och c-motionerna anförs att nuvarande system innebär att
bostadssubventionerna inte sällan kapitaliseras i den förste
ägarens hand. Detta icke önskvärda förhållande i dagens system
kommenteras inte i m-motionen. Utskottet, som delar vad i denna
fråga anförts i propositionen och i de båda förstnämnda
motionerna, vill erinra om att ett genomförande av
räntelånesystemet innebär att detta problem bör komma att
elimineras.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de olika
motionsalternativen till hur bostadsfinansieringen bör ordnas
framöver inte är av den karaktären att de med bibehållande av
utgångspunkterna för övervägandena -- bostadssociala motiv samt
de bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella kraven
-- rimligen kan läggas till grund för utformningen av ett nytt
bostadsfinansieringssystem. Det får anses att målen för
bostadspolitiken bättre kan hävdas om regeringens förslag om ett
räntelånesystem genomförs än om de i motionerna förordade
alternativen förverkligas.

I valet mellan regeringens förslag och de olika mer eller
mindre genomarbetade alternativ som förelagts riksdagen genom
motionerna kan utskottet därför i stort ansluta sig till vad som
förs fram i propositionen på där angivna grunder. Utskottet
kommer emellertid nedan att behandla detta förslag mera i detalj
och därvid bl.a. också ta upp förslag till vissa ändringar i
propositionen som förs fram i vissa motioner. Bl.a. har
utskottet noterat den positiva grundsyn som finns i folkpartiets
partimotion till ett bostadsfinansieringssystem "som omfördelar
kostnaderna över tiden". Vad i denna motion anförs innebär
alltså att motionärerna, liksom propositionen, kan tänka sig ett
i någon mening realt finansieringssystem. Det nu behandlade
yrkandet i partimotionen om avslag på propositionen kan dock
utskottet inte acceptera.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet
moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkandena 1 och 6,
centerpartiets partimotion Bo5, motion Bo6 (c) yrkande 1 och
folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 1 och 3 om avslag på
propositionen m.m.

Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden

I propositionen föreslås, som framgått
ovan, att systemet med ett statligt reglerat bostadslån för ny-
och ombyggnad av bostäder och vissa lokaler avvecklas den 30
juni 1992 och att ny- och ombyggnad efter denna tidpunkt i sin
helhet sker genom lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden.

Ett genomförande av förslaget anses medföra att administrativa
besparingar och förenklingar kan göras vid övergång till s.k.
fullständig finansiering. För de institut som för närvarande
lämnar underliggande kredit anges den i propositionen föreslagna
ordningen inte medföra några grundläggande förändringar, medan
situationen däremot är en annan för SBAB. Bolaget lämnar i
dagens bostadsfinansieringssystem ensamt lån i säkerhetsläge
mellan 70 och 100 % av låneunderlaget. En övergång till
fullständig finansiering innebär att bolagets nuvarande
särställning på kreditmarknaden upphör. SBAB måste i det
föreslagna systemet vara berett att i konkurrens med andra
bostadsinstitut lämna lån på samma villkor och utifrån samma
åtaganden som dessa. Enligt vad SBAB uppgivit i sitt remissvar
över boendekostnadsutredningens förslag är det då viktigt att
bolaget bygger upp låneadministrationen och skaffar sig en egen
försäljningsorganisation. I propositionen begärs ett riksdagens
bemyndigande att ändra verksamheten så att bolaget kan
marknadsanpassas.

Vad nu redovisats underställs riksdagen genom yrkande 1 i
propositionen. Riksdagen föreslås godkänna vad i propositionen
förordats om lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden.

Vad i propositionen anförts i frågan har mött invändningar i
två motioner. I den moderata partimotionen och i
folkpartiets partimotion föreslås att SBAB skall avskaffas.

I den moderata partimotionen anförs att det såväl i nuläget
som vid ett genomförande av regeringens förslag saknas behov av
SBAB. Bolaget bör därför avvecklas. I folkpartiets partimotion
anförs att några belägg inte ges i propositionen för att SBAB
behövs. Enligt motionärernas mening bör SBAB läggas ned.

Utskottet delar inte motionärernas
uppfattning. Både i dagens
finansieringssystem och i ett räntelånesystem behövs SBAB.
Avsikten är att marknadsanpassa bolagets verksamhet till de nya
förhållanden som räntelånesystemet kommer att innebära. Det är
förvånande att motionärerna som i skilda sammanhang i mycket
positiva ordalag beskriver fördelarna med ökad konkurrens och en
anpassning till marknadsmässiga villkor inte nu vill medverka
till att mångfalden ökar på bostadsfinansieringens område.
Utskottet finner det motiverat att de ökade konkurrensfördelar
det onekligen måste innebära med flera aktörer på
bostadskreditmarknaden uppnås. I ett sådant sammanhang har SBAB
en viktig roll.

Med det anförda avstyrker utskottet moderata samlingspartiets
partimotion Bo2 yrkande 3 och folkpartiets partimotion Bo9
yrkande 7 om att SBAB bör avvecklas. Utskottet tillstyrker
yrkande 1 i propositionen om lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden m.m. och att regeringen bemyndigas att ändra
reglerna för SBABs verksamhet så att bolaget kan
marknadsanpassas.

För att säkra de bostadssociala målen samt av bl.a.
statsfinansiella skäl och för att i möjligaste mån minska den
osäkerhet som en alltför lång övergångsperiod kan innebära för
aktörerna på bostadsmarknaden anser utskottet att regeringen bör
överväga tidpunkten för ikraftträdandet. Det bör mot denna
bakgrund undersökas om inte reformen avseende nya hus kan träda
i kraft den 1 januari 1992. Regeringen bör i förening med sin
syn på frågan återkomma till riksdagen i ärendet.

Fortsättningsvis i detta betänkande behandlar dock utskottet
de olika delarna i förslaget i enlighet med det i propositionen
förordade ikraftträdandet.

Vad nu anförts om överväganden avseende ikraftträdandet av
reformen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Investeringsbidrag för bostadsbyggande

I propositionen föreslås att ett
investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder
införs den 1 januari 1991. Bakgrunden till förslaget är det
tidigare i år fattade beslutet (prop. 1989/90:111, SkU31) att
utvidga mervärdeskatten till en generell och enhetlig
beskattning av i princip all yrkesmässig omsättning av varor och
tjänster. Beslutet innebär att de s.k. reduceringsreglerna som
hittills gällt för mervärdebeskattningen av bl.a.
byggnadsentreprenader slopas vid utgången av år 1990.
Investeringsbidraget är avsett att kompensera bostadsbyggandet
för de ökade kostnader som av detta skäl följer av ett höjt
mervärdeskatteuttag.

Investeringsbidraget föreslås lämnas med 9,7 % av de beräknade
kostnaderna för ett byggnadsprojekt inkl. mervärdeskatt för
mervärdeskattepliktiga åtgärder. De kostnader som skall utgöra
underlag för beräkning av bidragets storlek föreslås vid
nybyggnad fastställas i huvudsak enligt de grunder som för
närvarande gäller för beräkning av låneunderlag för bostäder och
bostadskomplement som skall betalas av de boende i området,
varvid beräkningen skall göras enligt den s.k. schablonmetoden.
Den reduktionsfaktor som sedan år 1989 tillämpats för
låneunderlagsbeloppen för byggnad avses dock slopas vid
beräkning av investeringsbidraget. I fråga om mark beaktas
endast mervärdeskattebelagda kostnader. I underlaget för
investeringsbidrag vid nybyggnad av ålderdomshem,
servicebostäder samt gruppbostäder för äldre, handikappade eller
långvarigt sjuka får dock utrymmen för personal som arbetar med
vård eller städning i huset beaktas. I likhet med gällande
regler för räntebidrag för småhus föreslås att bidrag inte
lämnas för större kostnader än som kan beräknas för ett hus om
120 m2 i ett plan och utan källare.

Vad gäller ombyggnad föreslås investeringsbidrag endast lämnas
för nyinvesteringar och för underhållsåtgärder med en
varaktighet på minst 30 år. Bidragsunderlaget vid ombyggnad
skall bestämmas med ledning av en kostnadsredovisning från
sökandens sida men får normalt inte överstiga underlaget för en
motsvarande nybyggnad. Högre kostnader skall dock kunna
medräknas när ombyggnaden avser kulturhistoriskt värdefull
bebyggelse. Även vid ombyggnad skall personalutrymmen i hus
med gruppbostäder m.m. kunna beaktas vid bidragsgivningen.

Som en förutsättning för investeringsbidrag föreslås gälla att
bostadslån lämnas för projektet. Återbetalning av
investeringsbidrag kan bli aktuell om ett hus inom viss tid
efter det att bidraget utbetalats utnyttjas för andra ändamål än
permanent boende. Bidragsgivningen avses handhas av
länsbostadsnämnderna. Statens kostnader för investeringsbidraget
beräknas till ca 3,5 miljarder kronor per år vid en årlig
bostadsproduktion med nuvarande omfattning.

I motioner har såväl behovet av ett
investeringsbidrag som vissa av de villkor som föreslås gälla
för bidraget ifrågasatts. Moderata samlingspartiet har som ovan
redovisats i sin partimotion Bo2 yrkat avslag på hela förslaget
om ett nytt bostadsfinansieringssystem. Vad gäller den nu
aktuella frågan föreslås i motionens yrkande 2 att i stället för
investeringsbidrag de hittills gällande reduceringsreglerna för
mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten skall
tillämpas även efter den 1 januari 1991. Den redan beslutade
höjningen av mervärdeskatten anses tillsammans med
investeringsbidraget innebära en onödigt byråkratisk lösning som
dessutom leder till att det blir mer ofördelaktigt att anlita
entreprenörer vid ombyggnader och moderniseringar.

Även i motion Bo6 (c) yrkande 2 föreslås -- under
förutsättning att riksdagen inte biträder ett förslag i samma
motion om avslag på hela propositionen -- att förslaget om
investeringsbidrag avslås. I stället föreslås att
mervärdeskatten för samtliga tjänster för byggande och boende
från den 1 januari 1991 uttas enhetligt med 60 % av
beskattningsvärdet. Under förutsättning att riksdagen inte
heller biträder detta yrkande föreslås i yrkande 3 att
investeringsbidraget skall utgå med full kompensation för de
ökade kostnader som de slopade reduceringsreglerna för
mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten innebär.
Motionärerna hävdar att den höjda mervärdeskatten kompenseras
endast i begränsad omfattning. Speciellt för de största hus som
i dag berättigar till statligt lån anses regeringens förslag
innebära stora kostnadsökningar. För att undvika denna effekt
föreslås att investeringsbidraget skall grundas på hela den
godkända produktionskostnaden.

Miljöpartiet accepterar enligt partimotion Bo3 att ett
investeringsbidrag införs, med motiveringen att bidraget på kort
sikt är nödvändigt för att förhindra alltför snabba höjningar i
nybyggnadskostnaderna. På längre sikt anser man dock att
bidraget kan ifrågasättas. Det anses bl.a. föreligga risk för
att investeringsbidraget endast leder till höjda byggpriser
och att de boende därigenom inte kan dra nytta av bidraget. Mot
denna bakgrund föreslås i motionens yrkande 1 att riksdagen
begär förslag om en plan för successiv avtrappning av
investeringsbidraget under en period om 5--7 år.

I folkpartiets partimotion Bo9 stöds förslaget att införa ett
investeringsbidrag, dock lämnas vissa synpunkter på förslagets
utformning. I motionens yrkande 2 föreslås sålunda att bidraget
skall kunna utgå utan att bostadslån samtidigt lämnas. Kravet på
bostadslån som föreslås i propositionen strider enligt
motionärerna mot principen att subventioner skall lämnas
oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering.

Utskottet inleder sina överväganden i denna
fråga med att diskutera om införandet av ett
investeringsbidrag är en lämplig åtgärd. Som framgått av
redovisningen ovan har detta ifrågasatts i framför allt två
motionsyrkanden som i stället förordat att olika former av
reduceringsregler vad gäller mervärdeskatten skall tillämpas
även efter utgången av år 1990.

Riksdagen fattade i juni i år ett beslut om en reformering av
mervärdeskattesystemet. Beslutet innebar i princip att
beskattningen gjordes enhetlig och generell. Detta kommer för
bostadssektorns del att innebära ökade kostnader vid bl.a.
byggnads- och anläggningsarbeten eftersom de särskilda
reduceringsregler, den s.k. byggmomsen, som gällt på dessa
områden kommer att slopas den 1 januari 1991. Bostadsutskottet
ställde sig i samband med riksdagsbehandlingen av förslagen om
reformerad mervärdeskatt bakom principen om att en generell
mervärdeskattenivå även skall omfatta bostadssektorn
(1989/90:BoU8y). I samband med att förslagen om en förändrad
mervärdeskattenivå lades fram aviserade regeringen sin avsikt
att senare under år 1990 presentera ett förslag om ett
investeringsbidrag för att eliminera effekterna för ny- och
ombyggnad av permanentbostäder (prop. 1989/90:110 s. 615).
Utskottets ställningstagande i frågan om förändrad skattenivå
gjordes sålunda mot denna bakgrund.

Riksdagens beslut i den aktuella frågan bör inte rivas upp. De
motiv som vägledde detta beslut kvarstår. Förslagen i moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 2 och motion Bo6 (c)
yrkande 2 om att behålla reduceringsregler i
mervärdeskattesystemet i stället för ett investeringsbidrag kan
således avstyrkas. Propositionens yrkande 2 tillstyrks såvitt nu
är i fråga, dvs. vad avser införandet av ett investeringsbidrag.
Utskottet återkommer nedan med överväganden om olika villkor för
bidraget.

I miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 1 föreslås att en plan
för successiv avveckling av investeringsbidraget under en period
av 5--7 år skall utarbetas. I propositionen föreslås däremot
ingen tidsbegränsning av investeringsbidraget. Inte heller
utskottet ser något skäl att tidsbegränsa investeringsbidraget.
Motion Bo3 (mp) yrkande 1 avstyrks sålunda.

Propositionen innebär att investeringsbidraget tills vidare
endast skall lämnas för projekt som erhåller bostadslån. Någon
sådan förutsättning för investeringsbidrag bör enligt
folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 2 inte införas eftersom den
strider mot principen att bostadssubventionerna skall lämnas
oberoende av åtgärdernas finansiering. Enligt utskottets mening
bör den föreslagna kopplingen mellan bidrag och bostadslån
främst ses som ett sätt att administrativt kunna hantera
införandet av det aktuella bidraget med kort varsel. I praktiken
torde inte heller denna förutsättning i dagsläget utgöra någon
begränsning vad gäller vilka som kan komma i åtnjutande av
bidraget. Nästan all nyproduktion och större ombyggnadsåtgärder
sker i dag med stöd av bostadslån. Kopplingen mellan bidrag och
bostadslån är vidare endast avsedd att gälla under en kortare
övergångsperiod tills det nya bostadsfinansieringssystemet trätt
i kraft. Efter denna tidpunkt lämnas enligt regeringsförslaget
inga nya bostadslån. Bostadsbyggandet förutsätts därefter
finansieras med lån upptagna på den allmänna kreditmarknaden.
Därmed kommer principen att bostadssubventionerna skall lämnas
oberoende av åtgärdernas finansiering även att omfatta
investeringsbidraget. Med hänvisning till det anförda
avstyrker utskottet motion Bo9 (fp) yrkande 2 och tillstyrker
yrkande 2 i regeringsförslaget i nu behandlad del.

Utskottet har ovan avstyrkt yrkande 2 i motion Bo6 (c) med
förslag om avslag på införandet av ett investeringsbidrag. Detta
innebär att utskottet har att behandla även yrkande 3 i samma
motion med förslag om de regler som bör gälla för
investeringsbidraget. Motionärerna hävdar att bidraget skall
grundas på hela den godkända produktionskostnaden för hus som i
dag berättigar till statligt bostadslån. Detta innebär, enligt
deras mening, i fråga om småhus att bostadsytor upp till 180
m2 skall vara bidragsgrundande. Vidare föreslås
investeringsbidrag lämnas även till ny- och ombyggnad av
samlingslokaler. Propositionsförslaget innebär i motsvarande
delar att bidraget grundas på ett schablonmässigt beräknat
underlag i huvudsak enligt de grunder som gäller för beräkning
av låneunderlag för bostadslån enligt den s.k. schablonmetoden.
I fråga om småhus föreslås investeringsbidraget inte lämnas för
större kostnader än vad som kan beräknas för ett hus om
120m2 . Endast permanentbostäder föreslås erhålla bidrag.

Det föreslagna schabloniserade underlaget medför enligt
propositionen betydande fördelar bl.a. från kontrollsynpunkt.
Vidare anförs i propositionen att den föreslagna metoden ger
förutsättningar för största möjliga enhetlighet vid beräkningen
av bidragets storlek. Även i folkpartiets partimotion Bo9 görs
bedömningen att det skulle medföra betydande kontrollproblem att
utgå från de verkliga kostnaderna. Utskottet instämmer i dessa
synpunkter. En schabloniserad beräkningsmetod är således att
föredra av bl.a. de anförda skälen.

Vad gäller den ytgräns för småhus -- 120 m2 -- som
föreslås för investeringsbidrag i propositionen kan konstateras
att denna anknyter till den gräns som i dag finns för
räntebidrag till småhus som erhåller bostadslån. I båda fallen
medger reglerna att hus med större yta erhåller bostadslån resp.
investeringbidrag, dock med den begränsningen att subventionen
endast utgår för kostnader som kan beräknas för ett hus om
120 m2 . Utskottet ser för närvarande inget skäl att ändra
denna gräns för de statliga subventionsåtagandena.

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionens yrkande 2 om
att investeringsbidraget skall förbehållas ny- och ombyggnad av
permanenta bostäder. Samlingslokaler som uppfyller kraven på
stöd enligt förordningen (1989:288) om stöd till allmänna
samlingslokaler kan erhålla bidrag för bl.a. ny- och ombyggnad
med 80 % av kostnaderna för projekt på upp till 1 000 m2.
Därigenom kommer de slopade reduceringsreglerna för
mervärdeskatten endast i begränsad utsträckning att innebära
ökade kostnader för dessa samlingslokalers huvudmän.

Vad ovan anförts i fråga om reglerna för investeringsbidraget
innebär ett bifall till propositionens förslag om
investeringsbidrag till de delar det inte redan behandlats.
Utskottet avstyrker således förslagen i motion Bo6 (c) yrkande
3.

Allmänna krav för statligt stöd i en ny bostadsfinansiering

I propositionen framhålls att en
ordning där lånefinansieringen av bostadsbyggandet sker på den
allmänna lånemarknaden innebär att bostadspolitiskt motiverade
krav inte längre kan kopplas till långivningen. Enligt förslaget
bör i stället ett intyg från länsbostadsnämnden om att projektet
uppfyller de bostadspolitiska krav som ställs vara en allmän
förutsättning för statligt stöd i olika former.

Enligt förslaget bör kraven i princip ansluta till vad som i
dag gäller som förutsättningar för statligt bostadslån och
räntebidrag. De krav som framdeles föreslås gälla är
markvillkoret,
kommunal bostadsanvisningsrätt,
produktionskostnadsprövning samt
att bostaden i huvudsak uppfyller gällande krav enligt PBL.

I fråga om nybyggnad av egnahem och småhus som skall upplåtas
med bostadsrätt bör enligt förslaget dessutom gälla att huset
omfattas av en produktionsgaranti och ansvarsutfästelse för
avhjälpande av väsentliga fel eller brister. Husets ägare skall
dessutom ha tillförsäkrats ett skydd i avtalsförhållandet med
säljaren av huset eller av entreprenören som är
tillfredsställande från allmän konsumentsynpunkt.

Vid nybyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt säljarbyggda
egnahem bör enligt förslaget vidare gälla det s.k.
konkurrensvillkoret enligt samma regler som i dag gäller för
bostadslån.

Med hänsyn till bl.a. kravet på produktionskostnadskontroll
förordas att länsbostadsnämnden skall pröva om kraven på
statligt stöd är uppfyllda. I ärenden om intyg att kraven är
uppfyllda bör således nämnden fatta ett preliminärt beslut, i
princip innan huset har påbörjats, och ett slutligt beslut när
huset är färdigt och besiktigat. Om projektet i ett senare skede
inte längre uppfyller kraven för statligt stöd, t.ex. genom en
ändrad användning av huset, bör intyget enligt förslaget kunna
återkallas.

I vissa motioner behandlas de krav som bör
ställas som villkor för det statliga stödet. I miljöpartiets
partimotion Bo3 hävdas att det nuvarande systemet för beräkning
av låneunderlag är alltför detaljfixerat och inriktat på att
skapa "millimeterrättvisa" och att det därigenom blivit onödigt
krångligt. Med hänvisning härtill förordas i motionens yrkande 2
att möjligheten till ytterligare schablonisering bör utredas. I
motionen förordas att parkeringsanläggningar o.d. inte skall
ingå i låneunderlaget -- yrkande 3. I anslutning till de
förordade förenklingarna hemställs dessutom i motionens yrkande
4 att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om minskning
av administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet
hos länsbostadsnämnderna.

Som förstahandsyrkande hemställs i motion Bo6 (c) om avslag på
propositionen i sin helhet. I det fall detta yrkande inte
bifalls hemställs som andrahandsyrkanden om vissa förändringar
av regeringens förslag. Enligt motionens yrkande 4 bör sålunda
kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt tas bort i ett nytt
lånesystem. Bostadsanvisningsrätten bygger enligt motionärerna
på tvång och ökad byråkrati. Den har inte heller visat sig nå
det syfte den varit avsedd att främja, dvs. att åstadkomma en
rättvis fördelning av bostäderna och en allsidig
befolkningssammansättning.

I yrkande 5 i samma motion avvisas även förslaget om att
markvillkoret skall vara en förutsättning för statligt stöd --
detta bl.a. med motiveringen att kravet leder till krångel och
byråkrati som försvårar och fördyrar byggprocessen. Även i
övrigt är regeringens förslag enligt motionärernas mening
onödigt krångligt. Möjligheterna till förenklingar och
avbyråkratisering har inte tagits till vara. Sålunda finns
länsbostadsnämndernas omfattande prövningar från det gamla
systemet kvar. Enligt motionärernas mening bör därför förslaget
överarbetas och förslag till förenklingar och avbyråkratisering
presenteras för riksdagen före ikraftträdandet -- yrkande 6.

I folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 4 framhålls att
låneunderlaget för bostadslån beräknas enligt den s.k.
schablonmetoden där en rad faktorer påverkar låneunderlaget.
Enligt motionärerna är beräkningarna komplicerade. De bör
förenklas kraftigt. I samband härmed anförs också att
uppdelningen i bostadslån och bottenlån skall upphöra så att
endast ett lån behöver tas. Mot bakgrund av de föreslagna
förenklingarna kan enligt motionärerna dessutom kraftiga
nedskärningar göras i bostadslånebyråkratin. I motionens yrkande
6 förordas sålunda att länsbostadsnämnderna bör läggas ned och
att de kommunala tjänstemän som sysslar med låneförmedling i hög
grad kan få andra arbetsuppgifter.

Enligt motionen innebär regeringens förslag att alla
regleringar i dagens finansieringssystem kommer att finnas kvar
genom att de nya räntelånen knyts till dessa och därmed också
till lånebyråkratin. Med hänvisning till att en rad av de
aktuella regleringarna bör avskaffas yrkas därför att
markvillkoret skall avskaffas omedelbart -- yrkande 10. Detsamma
gäller konkurrensvillkoret -- yrkande 11 -- och
kostnadskontrollen -- yrkande 12. De aktuella villkoren anges
försena och fördyra bostadsbyggandet.

Motivledes förs i moderata samlingspartiets partimotion fram
liknande synpunkter om behovet av förenklingar och avreglering.

I två med anledning av proposition 1990/91:27 om vissa
lagstiftningsfrågor till följd av beslutet om ny regional
statlig förvaltning väckta motioner har även frågan om en
avveckling av länsbostadsnämnderna tagits upp. Dessa yrkanden
bör behandlas i nu föreliggande betänkande.

Det finns enligt motion Bo11 (m) såvitt motionen behandlas i
detta betänkande starka skäl att helt avveckla
länsbostadsnämnderna. Den s.k. övergripande planering som
nämnderna i dag ägnar sig åt är enligt motionärernas mening
onödig och överflödig. Vidare anförs att ett införande av det av
dem föreslagna lånesystemet innebär att den rena
låneadministrationen kan läggas ut på bankerna. Övriga uppgifter
kan därefter överföras till central nivå eller avvecklas.

Även i motion Bo12 (c) yrkande 6 förs fram förslag om en
avveckling av länsbostadsnämnderna -- detta med hänvisning till
att motionärerna i annat sammanhang har föreslagit ett förenklat
bostadsfinansieringssystem som bl.a. innebär att
låneadministrationen kraftigt kan minska.

Utskottet anför följande i frågan. Som
förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen i form
av bostadslån och räntebidrag gäller i dag ett antal
bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i
en strävan att främja en bostadsproduktion som fyller de
bostadssociala mål som ställts upp. Kraven utgör sålunda viktiga
bostadspolitiska instrument. Den omläggning av
bostadsfinansieringssystemet som nu föreslås innebär inte att
behovet av dessa instrument försvinner. Mot bakgrund av att de
uppställda målen för bostadsproduktionen, som utskottet anfört
inledningsvis, står fast bör sålunda statsmakterna även
fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för
att vidmakthålla dessa mål. Inte minst de omfattande åtaganden
som staten gör också i det nya bostadsfinansieringssystemet
motiverar ett sådant ställningstagande. Det är rimligt att
staten får ett inflytande över den bostadsproduktion som den i
väsentliga avseenden står som garant för. Samtidigt bör det
självfallet vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som
kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen
eftersätts. I anslutning härtill bör också framhållas det skydd
för bostadskonsumenterna som flera av kraven syftar till. Det
gäller bl.a. kraven på produktionsgaranti och ansvarsutfästelse
vid nybyggnad av egnahem och småhus som upplåts med bostadsrätt.

Bostadsutskottet delar mot bakgrund av det nu anförda
regeringens uppfattning att de bostadspolitiskt motiverade krav
som i dag är kopplade till den statliga bostadslångivningen i
princip bör utgöra en förutsättning för statligt stöd också i
ett nytt bostadsfinansieringssystem. Utskottet har flera gånger
tidigare behandlat och avstyrkt förslag i motioner med samma
innebörd som de nu aktuella. Utskottet hänvisar till dessa
tidigare ställningstaganden.

Med det anförda avstyrker utskottet folkpartiets partimotion
Bo9 yrkande 10 och motion Bo6 (c) yrkandena 4 och 5 om att
kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt inte skall gälla
som villkor för stödet och att markvillkoret skall
avskaffas.

Utskottet avstyrker med hänvisning till tidigare
ställningstaganden förslagen i folkpartiets partimotion Bo9
yrkandena 11 och 12 om ett avskaffande av konkurrensvillkoret
och av produktionskostnadsprövningen.

Vad i regeringsförslaget i yrkande 3 förordats beträffande
allmänna krav för statligt stöd i ett nytt
bostadsfinansieringssystem tillstyrks av utskottet.

I sammanhanget bör noteras att regeringen inom kort kommer att
tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över de
administrativa styrmedlens utformning mot bakgrund av införandet
av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Enligt
utredningsdirektiven skall översynen inledas med en utvärdering
av de nuvarande reglernas effekter. Mot bakgrund av
utvärderingen skall utredaren lämna förslag om hur de regler som
behövs för att tillgodose de syften som anges i propositionen om
en ny bostadsfinansiering lämpligast bör utformas. Särskild
uppmärksamhet skall härvid ägnas åt hur de administrativa
styrmedlen samverkar med andra regelsystem. Målet för en reform
i denna del anges vara att uppnå enkelhet, klarhet och
överblickbarhet i det samlade regelsystemet. Vidare uttalas att
styrmedlen skall ge kommunerna möjlighet att genomdriva sina mål
för bostadsförsörjningen på ett sätt som bl.a. svarar mot
kommunens behov och medborgarnas krav på insyn och inflytande
över samhällsplaneringen. Avslutningsvis anges i direktiven att
styrmedlen dessutom skall utformas så att de bidrar till en
effektivare byggprocess.

Enligt bostadsutskottets mening bör den nu refererade
utredningen kunna ge underlag för erforderliga förändringar
bl.a. i fråga om vilka krav som framgent bör ställas upp som
förutsättning för statligt bostadsstöd.

Med avseende på vikten av att redan nu ta till vara de
förenklingar m.m. som kan vara möjliga vill utskottet peka på
den försöksverksamhet som pågår i två län med i princip bara ett
lånebeslut även i s.k. tvåbeslutsärenden. Enligt utskottets
mening bör en utvärdering av denna försöksverksamhet snarast
komma till stånd och möjligheterna att i princip övergå till
enbart ett beslut i alla låneärenden med ledning härav
övervägas. Vad utskottet nu anfört om beslutsordningen i
låneärenden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

I dagens bostadslånesystem används vid nybyggnad ett
schablonmässigt beräknat låneunderlag dels för att bestämma
bostadslån och räntebidrag för s.k. låntagarbyggda egnahem, dels
när räntebidragen för hyres- och bostadsrättshus skall begränsas
enligt den s.k. räntebidragstrappan. Beräkningen av detta
låneunderlag sker enligt en schablonmetod som riksdagen ställde
sig bakom våren 1989 (1988/89:BoU7). I förhållande till tidigare
beräkningsmetoder medför den nya metoden en förenkling bl.a.
genom att antalet kostnadsbärare är färre. Förslaget till nytt
bostadsfinansieringssystem innebär att dagens metod för
beräkning av låneunderlaget kommer att användas bl.a. vid
beräkning av ränteutgifterna och realräntebidraget i vissa fall.
För tydlighetens skull bör i sammanhanget påpekas att det är det
oreducerade låneunderlaget som avses grunda beräkningarna i
räntelånesystemet. Någon reducering av underlaget motsvarande
den i dagens system kommer sålunda inte att göras.

Såväl i folkpartiets som i miljöpartiets partimotion förs fram
krav på att schablonmetoden för beräkning av låneunderlaget bör
förenklas ytterligare. Utskottet delar den uppfattning som torde
ligga till grund för de aktuella motionskraven -- att
beräkningsmetoden skall vara så enkel som möjligt. Som
redovisats ovan innebär också den nu använda beräkningsmetoden
en förenkling i förhållande till den metod som tidigare använts.
Samtidigt måste naturligtvis de ytterligare
förenklingsmöjligheter som kan finnas tas till vara. Detta bör
dock ske med beaktande av att metoden måste ha en rimlig grad av
säkerhet med avseende på de kostnader den är avsedd att mäta.
Beräkningsmetoden måste således vara både så enkel och så
rättvisande som möjligt.

I anslutning till införandet av dagens schablonmetod uppdrog
regeringen åt boverket att följa upp och utvärdera utfallet av
den nya metoden. Verket har också nyligen i en skrivelse till
regeringen dels redovisat utfallet av denna utvärdering, dels
föreslagit vissa förändringar. Skrivelsen bereds för närvarande
inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör resultatet
av denna beredning avvaktas. Utskottet vill i detta sammahang
också peka på den utredning med uppgift att se över de samlade
administrativa styrmedlen som regeringen inom kort kommer att
tillsätta och vars direktiv sammanfattningsvis redovisats ovan.

Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet
miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 2 samt folkpartiets
partimotion Bo9 yrkande 4.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget i
miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 3 om att
parkeringsanläggningar m.m. inte skall ingå i
låneunderlaget. Utskottet hänvisar även i denna fråga till
tidigare ställningstaganden. Motionsyrkandet avstyrks.

Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp frågan om
den framtida bostadslåneadministrationen.

Dagens bostadslåneadministration har fått sin utformning med
utgångspunkt i förhållanden som i väsentliga delar inte längre
är eller kommer att vara för handen. Härtill bidrar bl.a. dels
redan beslutade förändringar av lånehanteringen, dels införandet
av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Dessa nya
förutsättningar måste naturligtvis återspegla sig också i
låneadministrationens organisatoriska struktur och då inte minst
på den regionala nivån. Utskottet vill i detta sammanhang peka
på de förändringar som följer av att Statens
bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, fr.o.m. den 1 juli 1992
avses svara för förvaltningen av hela den statliga
bostadslånestocken. Denna förvaltning ombesörjs i dag av
länsbostadsnämnderna på uppdrag av SBAB.

Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att mot bakgrund
av förändringarna i bostadsfinansieringssystemet i särskild
ordning se över den framtida låneadministrationens
organisatoriska utformning. Ett ställningstagande till
erforderliga förändringar av låneadministrationen m.m. bör
enligt utskottets mening anstå i avvaktan på resultatet av denna
utvärdering. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 6,
miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 4 samt i motionerna Bo6
(c) yrkande 6, Bo11 (m), detta yrkande såvitt nu är i fråga, och
Bo12 (c) yrkande 6 förordats beträffande utformningen av den
framtida låneadministrationen avstyrks med hänvising till det
anförda.

Skattekompenserande räntebidrag

Ett skattekompenserande räntebidrag för hyres- och
bostadsrättshus föreslås i propositionen
införas den 1 juli 1992. Förslaget motiveras bl.a. med de
brister från neutralitetssynpunkt som finns i nuvarande
bostadslånesystem. För att neutraliteten i fråga om
kapitalkostnader mellan olika fastighetsägarkategorier och
upplåtelseformer skall förbättras anser bostadsministern att en
kompensation motsvarande egnahemsägarnas skatteavdrag bör
införas vid ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus.

Det skattekompenserande räntebidraget föreslås utgå med 30%
av räntan på en låneskuld. För hyreshus avses räntebidraget
beräknas utifrån räntan på en beräknad låneskuld för
investeringen och för räntelån. Den beräknade låneskulden för
investeringen skall motsvara en godkänd kostnad för ny- och
ombyggnaden till den del inte kostnaden täcks av det statliga
investeringsbidraget. Den godkända kostnaden skall bestämmas på
i princip samma sätt som i dag sker inom ramen för s.k.
produktionskostnadsanpassad belåning. Vid ombyggnad föreslås att
underlaget för räntebidraget skall motsvara skäliga kostnader
för nyinvesteringar och underhållsåtgärder som har en
varaktighet på minst 30 år; underlaget skall dock högst få uppgå
till vad som skulle ha beräknats för en motsvarande nybyggnad.
Räntebidraget föreslås lämnas under en total bidragstid av 40
år, om bidraget avser nybyggnad, och 30 år, om det avser
ombyggnad. När den beräknade räntelåneskulden inte längre ökar
minskas räntebidraget i takt med en tänkt amortering. Den
beräknade låneskulden under den återstående bidragstiden antas
därvid årligen minska med lika stora belopp. Räntan på
låneskulden beräknas efter en räntesats som fastställs med
ledning av villkoren på den allmänna lånemarknaden.

För bostadsrättshus föreslås det skattekompenserande
räntebidraget, till skillnad mot vad som föreslagits för
hyreshus, beräknas utifrån räntan på föreningens faktiska skuld.
Skälet till att principen om att subventionerna skall utgå
oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering har frångåtts i
detta fall är att bostadsrättsföreningarna alternativt kan
finansiera byggnadsåtgärderna genom grundavgifter eller lån från
bostadsrättshavarna. Bostadsministern erinrar emellertid om att
frågan om beskattning av bostadsrättsföreningar för närvarande
utreds och att en ändrad beskattning kan påverka behovet av
skattekompenserande räntebidrag till bostadsrättsföreningar.

Som ett villkor för att skattekompenserande räntebidrag skall
utges föreslås gälla att de generella kraven för statligt
bostadsstöd är uppfyllda. Länsbostadsnämnderna föreslås besluta
om räntebidraget.

Utskottet anför följande vad gäller
skattekompenserande räntebidrag. Som framhålls i
propositionen har det nuvarande bostadsfinansieringssystemet
kritiserats för att medföra vissa brister från
neutralitetssynpunkt. Reglerna för bostadsbeskattning och
villkoren för bostadslån har visserligen vid ett flertal
tillfällen anpassats i syfte att uppnå en bättre neutralitet.
Fortfarande kvarstår vissa skillnader mellan olika
upplåtelseformer till följd av skilda beskattningsmetoder m.m.
En av de viktigaste utgångspunkterna vid utformningen av ett
nytt bostadsfinansieringssystem bör därför vara att i största
möjliga utsträckning utforma regler som medger neutralitet i
fråga om kapitalkostnader mellan olika
fastighetsägarkategorier och upplåtelseformer. Regeringens
förslag om att ett skattekompenserande räntebidrag skall införas
för hyres- och bostadsrättshus är en del i dessa strävanden.

De beslutade förändringarna i inkomst- och
kapitalbeskattningen har medfört att en i princip enhetlig nivå
har erhållits vad gäller värdet av egnahemsägarnas ränteavdrag.
Förutsättningar finns därmed för att på ett relativt enkelt sätt
utforma villkoren för ett bidrag som kan ge motsvarande
subvention till de fastighetsägarkategorier som inte kan
utnyttja ränteavdragsmöjligheten på samma sätt som
egnahemsägarna. Enligt utskottets mening får det föreslagna
bidraget anses uppfylla detta krav. Det skattekompenserande
bidraget ger i sin tur möjlighet att på ett enhetligt sätt
utforma villkoren för ett räntelånesystem och de
subventionsinslag som ett sådant system bör innehålla. Utskottet
återkommer nedan till denna fråga.

Bostadsutskottet tillstyrker sålunda förslaget i
propositionens yrkande 4 om ett skattekompenserande räntebidrag
för hyres- och bostadsrättshus samt de villkor som föreslås vara
förknippade med ett sådant bidrag. Det kan i sammanhanget
noteras att i folkpartiets partimotion i vilken yrkas avslag på
hela förslaget om en ny bostadsfinansiering har ändå principen
om ett skattekompenserande räntebidrag motsvarande den
skatteminskning som småhusägarna får vunnit stöd.

Räntelån

Med räntelån förstås enligt
propositionen lån med egenskapen att
omfördela räntekostnaderna i tiden. I början av lånetiden täcker
inte låntagarens betalningar hela räntekostnaden. Överskjutande
del läggs till låneskulden i form av ett räntelån. I takt med
att låntagarens betalningar nominellt ökar minskar så småningom
skuldökningen för att slutligen upphöra. Vid denna tidpunkt
inleds återbetalningen av räntelånet.

I regeringsförslaget förordas att räntelånen skall lämnas på
kreditmarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. Enligt
bostadsministern innebär detta att långivare och låntagare
själva avtalar om vilka betalningsvillkor som skall gälla för
lånen. Bl.a. för räntelånen föreslås en statlig kreditgaranti
lämnas. Denna fråga behandlar utskottet nedan. För att ett på
detta sätt upptaget räntelån skall vara förenat med en sådan
statlig kreditgaranti måste staten enligt förslaget som en grund
för garantiåtagandet redovisa de lånevillkor som behövs för att
beräkna den högsta låneskuld som vid olika tidpunkter kan täckas
av garantin.

I fråga om räntelånet bör enligt förslaget utgångspunkten vara
den räntekostnad som projektet väntas få med hänsyn till den
faktiska produktionskostnaden eller, i fråga om låntagarbyggda
egnahem, den schablonberäknade kostnaden. Bruttoräntan föreslås
i sin tur schablonmässigt bestämd enligt samma grunder som
tillämpas i dagens räntebidragssystem. I fråga om
investeringslånet, dvs. vad som i dagens system motsvaras av
bostadslån och underliggande kredit, föreslås sålunda att
bruttoräntan skall beräknas efter en räntesats som bestäms med
utgångspunkt i att räntan på lånet är bunden för en tid av minst
fem år i sänder och att lånet finansieras med en räntebärande
femårig bostadsobligation. I och med att räntelånet omsätts
eller räntejusteras -- normalt vart femte år räknat från det
att investeringslånet har betalats ut -- föreslås att
bruttoräntan för den räntelåneskuld som dittills uppkommit
beräknas efter samma bruttoräntesats som för investeringslånet.
I fråga om nya räntelån förordas dock att bruttoräntan skall
beräknas efter en räntesats som bestäms med utgångspunkt i att
lånet löper med rörlig ränta.

Nettoutgiften föreslås beräknad med ledning av
produktionskostnaden och en nettoräntesats. Det bör enligt
förslaget ankomma på regeringen att fastställa nettoräntesatsen
för det första året och ökningen av denna med utgångspunkt i
kravet att den nominella skuldökningen på räntelånet minskat med
fullt realräntebidrag inte skall pågå under längre tid än ca 20
år. Med hänvisning till att det i räntelånesystemet inte kommer
att finnas någon motsvarighet till räntebidragstrappan aviserar
bostadsministern sin avsikt att föreslå regeringen att den
ingående nettoräntesatsen skall bestämmas till 3,75 % för år
1992 och att denna sedan stegvis skall ökas för att år 1995
sättas till 4,0 %. Denna räntesats föreslås gälla för alla
fastighetsägarkategorier samt upplåtelseformer vid såväl ny- som
ombyggnad. Enligt förslaget bör nettoräntesatsen årligen ökas
med ett tal som motsvarar inflationen under föregående
12-månadersperiod.

Vad i propositionen föreslagits har tagits upp i vissa
motioner. Som andrahandsyrkande förs i motion Bo6
(c) yrkande 7 fram förslag om att den ursprungliga
nettoräntesatsen skall räknas upp med inflationen minskad med en
procentenhet i enlighet med vad boendekostnadsutredningen
föreslagit. Enligt motionärerna innebär regeringens förslag --
att uppskrivning skall ske med hela inflationen -- att hela det
framtida ekonomiska utrymmet i en fastighet täcks in av den
växande skulden. Därmed ges inget utrymme för reinvesteringar
för reparationer och upprustningar, vilket innebär att
kvaliteten i bostäderna liksom boendemiljön kommer att
försämras. Inte heller kommer det enligt motionärernas mening
att finnas något utrymme för topplån med huset som säkerhet,
något som erfordras för praktiskt taget alla de egnahem som
byggs i dag.

Enligt vänsterpartiets partimotion Bo9 bör det vara riksdagen
och inte regeringen som fastställer nettoräntesatsen det första
året och eventuellt kommande förändringar. I motionens yrkande 5
hemställs också om ett riksdagens tillkännagivande härom.

Utskottet anför följande. Den av regeringen
förordade typen av räntelån innebär att lånen skall tas upp på
den allmänna kreditmarknaden i konkurrens mellan
kreditinstituten. Som redovisats ovan följer av detta att det är
långivare och låntagare som själva avtalar om vilka
betalningsvillkor som skall gälla för lånet. Stor frihet lämnas
sålunda åt parterna att finna individuella lösningar som baseras
på förhållandena i det enskilda fallet. De av statsmakterna
angivna förutsättningarna för det statliga kreditåtagandet
kommer i ett sådant system att konstituera den övre gräns som
grundar statens åtaganden. Det blir med denna utformning av
systemet möjligt för långivare och låntagare att i det enskilda
fallet konstruera en betalningsprofil inom det maximala
garantiåtagande som staten påtar sig. Det finns enligt
utskottets mening inte heller skäl till annan bedömning än att
kreditmarknaden kommer att erbjuda lånemodeller med olika
utformning.

Av det nu anförda framgår att flexibiliteten i det förordade
systemet är betydande med avseende på låntagarens möjligheter
att påverka fördelningen mellan egna betalningar och
skulduppbyggnad. Det är sålunda fullt möjligt för en låntagare
att genom något större betalningsåtaganden under de första
åren av lånets löptid minska skulduppbyggnaden och därigenom
skapa större utrymme för utgifter för reinvesteringar för bl.a.
reparation och upprustning. Detta kan t.ex. ske genom att
låntagaren går in i systemet på en högre nettoräntesats än den
som enligt regeringsförslaget skall ligga till grund för
kreditgarantin. Även i andra avseenden kan lånet ges en
utformning som motsvarar de prioriteringar som den enskilde
låntagaren kan ha.

Utskottet är mot bakgrund av det nu anförda inte berett ställa
sig bakom förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 7 om att
uppskrivningen av nettoräntesatsen skall ske med inflationen
minskad med en procentenhet. I den mån förslaget inte redan kan
anses tillgodosett inom ramen för det förordade systemet
avstyrks det av utskottet. Regeringens förslag, yrkande 5,
tillstyrks såvitt nu är i fråga.

Utskottet kan inte ansluta sig till vad som i vänsterpartiets
partimotion Bo10 yrkande 5 förordats beträffande ordningen för
fastställande av nettoräntesatsen m.m. Det bör enligt
utskottets mening ankomma på regeringen att med beaktande av de
angivna riktlinjerna fastställa de aktuella nettoräntesatserna
m.m. Regeringsförslaget i denna del, yrkande 5, tillstyrks av
utskottet. I den mån ändringar av nettoräntesatserna som går
utöver dessa riktlinjer eller om ändringar av riktlinjerna
aktualiseras får det enligt utskottets mening förutsättas att
dessa underställs riksdagen. Utskottet vill i detta sammanhang
peka på att det i dagens system formellt är regeringen som
fastställer räntesatsen för den garanterade räntan -- dvs. vad
som i räntelånesystemet närmast motsvarar nettoräntan.
Undantagslöst har dock regeringen hittills inhämtat riksdagens
uppfattning i dessa frågor.

Vad i propositionen anförts avseende räntelånen i övrigt
har inte givit utskottet anledning till uttalande eller särskilt
yttrande. Förslaget i denna del bör således kunna godtas av
riksdagen.

Realräntebidrag

I propositionen framhålls att ett
räntelånesystem har sina givna begränsningar som
omfördelningssystem. Det krävs en viss relation mellan
betalningskrav och ränta för att inte skuldökningen skall bli
för stor eller lånetiderna bli alltför långa. Ett
räntelånesystem är i detta hänseende känsligt för höga
räntenivåer i kombination med en låg inflationstakt, dvs. för
höga realräntor. Enligt förslaget behöver räntelånesystemet
därför avskärmas från effekterna av höga realräntor för att det
skall behålla en tillfredsställande stabilitet i alla
situationer.

Mot denna bakgrund förordas att ett statligt realräntebidrag
införs i syfte att begränsa skuldökningen i räntelånesystemet i
situationer med höga realräntor. Det förordade realräntebidraget
är så konstruerat att en viss realränta alltid bör bäras av
låntagaren. Denna del bör enligt förslaget vara något högre vid
hög inflationstakt än då inflationen är låg.

Enligt bostadsministerns mening blir ett realräntebidrag
lämpligt avvägt om det lämnas i de fall då räntan överstiger
kvoten mellan å ena sidan inflationen ökad med tre
procentenheter och å andra sidan en faktor 0,85. Som mått på
inflationen skall användas den konstaterade
penningvärdesförsämringen för närmast föregående
12-månadersperiod. Vid beräkningen av realräntebidraget bör
också beaktas att endast 70 % av ränteutgiften återstår att
fördela sedan hänsyn tagits till ränteavdrag och motsvarande
skattekompenserande räntebidrag.

Fullt realräntebidrag föreslås utgå under de tio första åren
efter husets färdigställande. Under de därpå följande tio åren
skall realräntebidraget årligen minskas med en tiondel för att
upphöra tjugo år efter färdigställandet.

För hyres- och bostadsrättshus föreslås att realräntebidraget
bestäms med utgångspunkt i en räntekostnad som beräknas på
grundval av faktiska produktionskostnader. Detta föreslås i
princip gälla också i de fall skattekompenserande räntebidrag
inte lämnas, dvs. för ny- och ombyggnad av egnahem med undantag
för låntagarbyggda egnahem, för vilka bidragsunderlaget bör
beräknas enligt schablonmetod. Bidrag bör dock enligt förslaget
inte lämnas för större räntekostnader än som kan beräknas för
ett hus om 120 m2 i ett plan och utan källare.

För att främja sparandet inom bostadssektorn förordas att
realräntebidrag skall utbetalas oavsett den underliggande
finansieringen. En förutsättning för bidrag är dock att de
generella villkoren för statligt bostadsstöd uppfylls.

Det skall enligt regeringsförslaget åvila länsbostadsnämnden
att besluta om realräntebidrag. Bostadsmyndigheterna prövar
sedan årligen om den beräknade räntekostnaden överstiger den
kostnadsnivå som förutsätts täckas av låntagarens egen betalning
eller av räntelånet. Är så fallet betalas bidraget ut.
Utbetalningen skall ske till låntagaren eller, om denne så
begär, till långivaren.

Förslaget om realräntebidrag diskuteras främst i en
motion. Enligt miljöpartiets partimotion Bo3 är
villkoren enligt regeringsförslaget alltför generösa. Om hela
eller större delen av kostnaden för en hög realränta kompenseras
av staten i form av ett realräntebidrag minskar enligt
motionärerna allmänhetens förståelse för behovet av att föra en
stram finanspolitik liksom kreditmarknadens benägenhet att utöva
en press nedåt på räntenivåerna. De anser det inte heller vara
lämpligt att lägga hela den kostnad som motsvarar
realräntebidraget på räntelånen, eftersom detta lån då skulle
kunna öka så snabbt att skulden steg realt sett. I stället
förordas att bostadskonsumenterna, vid en hög realränta, bär en
del av kostnaderna härför genom att nettoräntesatsen höjs under
dessa år och att endast en mindre del, vid särskilt hög
realränta, betalas i form av realräntebidrag.

Med hänvisning till det anförda hemställs i motionen dels att
regeringens förslag avseende realräntebidragen skall avslås --
yrkande 5, dels att riksdagen skall begära att regeringen lägger
fram ett nytt förslag till utformningen av realräntebidragen
m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen -- yrkande 6.

Ett grundläggande krav på ett nytt bostadsfinansieringssystem
är enligt utskottets mening att det uppvisar
en rimlig grad av beständighet i olika samhällsekonomiska
situationer. Som redovisas i regeringens förslag krävs det en
viss relation mellan betalningskrav och ränta för att inte
skuldökningen i ett räntelånesystem skall bli för stor eller
lånetiderna bli för långa. Ett system med denna utformning är
sålunda känsligt för höga räntenivåer i kombination med en låg
inflationstakt, dvs. för höga realräntor. Bostadsutskottet delar
uppfattningen att räntelånesystemet bör avskärmas från
effekterna av höga realräntor dels för att systemet skall
behålla en tillfredsställande stabilitet i situationer där
realräntan är hög, dels med avseende på låntagarnas intresse av
att kunna överblicka sina åtaganden. Det frågan närmast gäller
är hur realräntebidragen skall utformas.

Enligt utskottets mening måste stor vikt fästas vid
låntagarens berättigade krav på att med en rimlig säkerhet kunna
överblicka sina framtida åtaganden under olika
samhällsekonomiska betingelser. Systemet måste också utformas på
ett sådant sätt att den enskildes kostnader blir acceptabla
också vid höga realräntor. Detta får anses innebära att
låntagaren inte ensam skall behöva bära hela den kostnadsökning
som uppstår i dessa situationer. Samtidigt är det enligt
utskottets mening inte heller rimligt att staten ensidigt under
lång tid svarar för de ekonomiska effekterna av höga realräntor.
Utformningen av skyddet mot höga realräntor bör sålunda ske med
beaktande av dessa båda intressen. Det av regeringen föreslagna
realräntebidraget bör enligt utskottets mening kunna godtas.
Yrkande 6 i propositionen tillstyrks av utskottet.

Den i miljöpartiets partimotion Bo3 framförda uppfattningen
att låntagaren i andra fall än vid extremt höga realräntor ensam
skall svara för hela kostnadsökningen vid höga realräntor låter
sig inte förenas med utskottets ovanstående ställningstagande.
Motionens yrkanden 5 och 6 avstyrks sålunda.

Statlig kreditgaranti

Det i propositionen föreslagna
systemet med skuldfördelning över tiden i form av räntelån
upptagna på den allmänna kreditmarknaden anses förutsätta att
kreditinstituten kan erhålla en ytterligare säkerhet för sina
lån utöver den som följer av den normala panträtten i den
belånade egendomen. Av detta skäl föreslås att statliga
kreditgarantier skall kunna lämnas fr.o.m. den 1 juli 1992, dels
för sådana lån på kreditmarknaden som behövs för att täcka den
del av lånebehovet som i dag täcks med bostadslån, dels för
räntelånen. Kreditgarantisystemet avses administreras av en
särskild kreditgarantinämnd.

Den föreslagna kreditgarantin för investeringslånen kommer
således normalt att kunna täcka den del av fastighetskapitalet
som överstiger 70 % av dagens låneunderlag men inte 100 % om
låntagaren är ett allmännyttigt bostadsföretag, 99 % om
låntagaren är en bostadsrättsförening med kommunal insyn, 95 %
om låntagaren tillhör en annan kategori. Kreditgarantin för
räntelån föreslås gälla intill ett räntelånebelopp som vid varje
tidpunkt uppgår till högst det belopp som följer av förslagen om
årlig nettokapitalutgift m.m. och under förutsättning att
låneskulden minskas motsvarande fullt realräntebidrag.

Den statliga kreditgarantin gentemot kreditgivaren avses få
formen av en fyllnadsborgen. Detta innebär att statens
betalningsansvar inträder sedan pantsäkerheten har realiserats,
dvs. sedan fastigheten sålts på exekutiv auktion eller genom
underhandsförsäljning. Betalningsansvar inträder om
pantsäkerheten inte befunnits räcka till för att betala
långivarens fordran. För låntagaren innebär det föreslagna
systemet att han gentemot långivaren inte svarar
förmögenhetsmässigt för den låneskuld som garantin avser med mer
än fastigheten.

Som en följd av att staten tvingas infria sitt garantiåtagande
får å andra sidan staten regressvis en fordran mot låntagaren
som kan göras gällande i dennes övriga förmögenhetstillgångar.
Dessa regressanspråk förutsätts dock kunna begränsas i vissa
fall. Enligt propositionen bör den föreslagna
kreditgarantinämnden efter hand kunna utveckla en praxis i fråga
om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge
fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region
eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större
eller mindre del saknar täckning.

En förutsättning för kreditgarantin föreslås vara att
projektet uppfyller de generella kraven för statligt
bostadsstöd. Som en ytterligare förutsättning i vad avser
kreditgaranti till egnahem och småhus som upplåts med
bostadsrätt föreslås gälla att kommunerna påtar sig ett
förlustansvar gentemot staten i princip i samma omfattning som i
dag tillämpas för bostadslån till egnahem.

Enligt propositionen bör kreditgaranti i ett första skede
endast lämnas för lån från mellanhandsinstitut. Långivarna skall
inom ramen för systemet själva kunna välja garanti vad avser
låneobjekt och lånebelopp. För garantin bör långivaren få betala
en årlig avgift som långsiktigt skall täcka kostnaderna för
administration och förluster. Betalade garantiavgifter föreslås
fonderas och placeras i riksgäldskontoret till marknadsmässig
ränta.

Förslagen om utformningen av den statliga kreditgarantin
behandlas i tre motioner. Dessutom tas frågan om
lokaliseringen av den föreslagna kreditgarantinämnden upp i en
motion.

I motion Bo1 (s) hemställs att riksdagen skall uttala sig i
lokaliseringsfrågan vad avser den föreslagna
kreditgarantinämnden och därvid förorda en samlokalisering med
boverket i Karlskrona. Enligt motionärerna kommer
kreditgarantinämnden i sitt arbete att behöva ha fortlöpande
kontakt med boverket. Dessutom förutsätts nämnden behöva
utnyttja verkets datasystem och lättare kunna få direktkontakt
med länsbostadsnämnderna vid en samlokalisering.

I miljöpartiets partimotion Bo3 finns tre yrkanden om att
riksdagen skall begära förslag om olika förändringar av
kreditgarantins utformning i förhållande till regeringens
förslag. I motionens yrkande 7 efterfrågas förslag om
upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för kreditgarantin.
Motionärerna är kritiska till förslaget i propositionen om olika
högsta gränser för kreditgarantin på investeringslånet beroende
av upplåtelseform. I yrkande 8 begärs förslag om mer preciserade
regler för utkrävande av regressanspråk. Det anses vara tveksamt
att låntagaren kan komma att få svara med samtliga sina
förmögenhetstillgångar gentemot staten. I syfte att förhindra
att utnyttjandet av kreditgarantin selekteras på ett olämpligt
sätt föreslås i yrkande 9 att riksdagen begär ytterligare
underlag och eventuellt förslag till förändrade villkor för
kreditgarantin. Enligt motionärerna finns risk för att
kreditinstituten endast begär kreditgaranti i de områden där
riskerna bedöms vara störst, dvs. i glesbygden, och i
storstäderna väljer att själva stå för risken.

Även i motion Bo6 (c) uttrycks farhågor för att förslaget om
kreditgarantin inte tillräckligt beaktat de speciella problemen
vid byggande på landsbygd. Effekten av regeringens förslag om
räntelån anses bli att byggandet på landsbygd och i små orter i
svaga regioner helt upphör. Den föreslagna kreditgarantin anses
inte vara utformad på ett sådant sätt att den kan motverka den
otrygghet för den enskilde som räntelånen medför. I motionens
yrkanden 10 och 11 (formellt andrahandsyrkanden till ett yrkande
om avslag på hela propositionen) föreslås därför att regeringen
skall återkomma med förslag till förändrade regler för den
statliga kreditgarantin i så god tid att införandet av ett
reviderat kreditgarantisystem kan samordnas med förändringarna i
bostadslånesystemet i övrigt.

Reglerna för kreditgarantin bör enligt motionärerna utformas
så att den som bygger redan från början vet vad som skall gälla
och så att en särskild prövning i varje enskilt fall inte skall
erfordras. Den som bygger skall hållas skadeslös för förluster
som orsakas av skuldökning som följd av räntelånet. Staten skall
inte kunna ställa regressanspråk för den förlust som
kreditgarantin avser ersätta. En möjlig utformning av
kreditgarantin anses vara att staten alltid garanterar ett värde
för huset som motsvaras av produktionsvärdet ökat med
inflationen under den tid som skulden ökar som följd av
räntelånet.

I motion Bo6 (c) diskuteras också utformningen av det
kommunala förlustansvaret för de statliga kreditgarantierna.
Motionärerna vänder sig mot att nuvarande regler om hur detta
förlustansvar faller ut förutsätts föras över till det nya
räntelånesystemet. I dag skall kommunerna först uppfylla sitt
förluståtagande för bostadslånet -- upp till 40 % av låneskulden
-- innan staten går in och täcker eventuellt återstående
förlust. Innebörden i motionens yrkande 12 är att staten och
kommunen i ett nytt lånesystem bör dela på en förlust
proportionellt i förhållande till förlustansvarets storlek.

Vänsterpartiet föreslår i sin partimotion Bo10 yrkande 7 att
riksdagen skall göra ett tillkännagivande om vad man kallar
"glesbygdsgarantin" i räntelånesystemet. Med detta avses den
föreslagna möjligheten att efterge regressfordringar som
uppkommit till följd av att långivaren har utnyttjat
kreditgarantin. Enligt motionärerna har förutsättningarna för en
sådan eftergift givits en alltför vag utformning i
propositionen.

Utskottet vill anföra följande om
kreditgaranti m.m. Ett räntelånesystem med den uppbyggnad som
förordas i propositionen förutsätter av flera skäl att det kan
kombineras med någon form av kreditgaranti. Dagens bestämmelser
om kreditinstitutens möjligheter att lämna lån i olika
säkerhetslägen skulle utan en kreditgaranti lägga hinder i vägen
för ett räntelånesystem. Möjligheterna att erhålla lån och
villkoren för lån skulle sannolikt vidare få göras beroende av
kreditgivarens bedömning av fastighetsprisernas utveckling i
olika delar av landet. En osäkerhet skulle också kunna uppstå
för den enskilde låntagaren om hur lånevillkoren kommer att
utvecklas på längre sikt. Det krav som bör ställas på ett
kreditgarantisystem är sålunda att det i största möjliga
utsträckning eliminerar denna typ av problem. I de
motionsyrkanden som utskottet har att ta ställning till i detta
avsnitt kritiseras den föreslagna utformningen av kreditgarantin
och de olika villkor som föreslås vara förknippade med den.
Utskottet tar dessa yrkanden som utgångspunkt för sina
överväganden om det i propositionen föreslagna systemet för
statlig kreditgaranti.

I flera av motionsyrkandena ifrågasätts om det föreslagna
kreditgarantisystemet kommer att ge möjlighet för byggande på
landsbygden och i regioner med svag utveckling. Vissa förslag
lämnas till alternativ utformning. Utskottet anser det vara ett
centralt krav på ett nytt bostadsfinansieringssystem att
lånevillkoren är lika i hela landet och att villkoren i
kreditgarantisystemet ger förutsättningar för byggande även i
mindre orter och på landsbygden. Vid en diskussion om hur det av
regeringen föreslagna systemet uppfyller detta krav bör för
tydlighetens skull inledningsvis konstateras att de statliga
kreditgarantierna är avsedda att ställas till långivaren och
således begränsa dennes risker. Ur låntagarens perspektiv är
kreditgarantins primära syfte däremot att lån verkligen ges på
avsedda villkor. Statens åtaganden gentemot låntagaren i övrigt
är enligt förslaget i propositionen inbyggt i de villkor som
avses vara förknippade med hur eventuella regressfordringar på
låntagaren tas i anspråk efter det att en långivare behövt
utnyttja kreditgarantin.

Villkoren för den statliga kreditgarantin gentemot
långivaren diskuteras framför allt i miljöpartiets partimotion
Bo3. Motionärerna vänder sig i yrkande 7 mot att den statliga
kreditgarantin för investeringslånet förutsätts täcka olika stor
del av fastighetskapitalet beroende på vilken kategori som
låntagaren tillhör. Utskottet kan konstatera att regeringens
förslag i detta hänseende innebär att de nuvarande gränserna för
det statliga bostadslånet förs över till kreditgarantisystemet.
Utskottet har för sin del i princip inget att erinra mot en
sådan ordning. Innebörden i förslaget är att det ställs krav på
viss egen kapitalinsats beroende på fastighetsägarkategori och
upplåtelseform. I bostadsrätts- och egnahemsfallen syftar
således villkoret bl.a. till att stimulera ett bosparande. En
egen kapitalinsats i t.ex. egnahemsfallet med 5 % av
fastighetskapitalet bidrar också till att begränsa
skuldutvecklingen genom räntelånen och därigenom på sikt också
till lägre boendeutgifter. Det bör i sammanhanget betonas att de
olika gränserna för kreditgarantin inte påverkar storleken på
statens subventioner för de upptagna lånen.

Den ovan diskuterade frågan har också samband med de regler
som i propositionen föreslås gälla för pantsäkerheternas
placering. Regeringsförslaget innebär att pantsäkerheten för
räntelånen i förmånshänseende förutsätts ligga i omedelbar
anslutning till säkerheten för investeringslånet. Detta innebär
i sin tur att något utrymme för ett s.k. topplån med
förmånsrättsläge mellan säkerheten för investeringslånet och
säkerheten för räntelånet inte finns. Även denna ordning är
ägnad att vara ett incitament för bosparande och egna
kapitalinsatser. Den föreslagna utformningen av
pantsäkerhetsplaceringen kan emellertid i kombination med den
ovan diskuterade begränsningen av kreditgarantins omfattning
leda till problem för vissa låntagare. I egnahemsfallet kan
kravet således under vissa förutsättningar leda till sådana krav
på eget kapital eller finansiering med lån utan säkerhet, att
låntagare i normala inkomstlägen kan tvingas avstå från en
angelägen bostadsinvestering. Bostadsutskottet anser sig för
närvarande inte ha tillräckligt underlag för att ta ställning i
denna avvägning vad gäller pantsäkerheternas placering.
Regeringen bör därför i förening med sin syn på frågan återkomma
till riksdagen i ärendet. Vad nu anförts bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

I yrkande 9 i miljöpartiets partimotion uttrycks en viss oro
för att låntagare i glesbygd kommer att få sämre lånevillkor
genom att kreditinstituten endast i dessa delar av landet
behöver utnyttja den statliga kreditgarantin. Mot en sådan
utveckling talar det förhållandet att både delar av
investeringslånet och hela räntelånen ur säkerhetssynpunkt
kommer att ligga i ett sämre läge än de nuvarande bottenlånen.
Det kan mot bakgrund härav och med hänsyn till institutens krav
på kapitaltäckning förutses att kreditinstituten kommer att
försäkra sig mot de risker detta medför oavsett vilka
bedömningar som kan göras om fastighetsprisutvecklingen i olika
delar av landet. Det bör också noteras att den bedömningen görs
i propositionen att kostnaden för kreditgarantiavgiften endast
kommer att medföra en höjning av låneräntan med
0,05--0,1procentenheter. Mot denna bakgrund torde det varken
ur långivarens eller låntagarens synvinkel finnas något
avgörande skäl att helt avstå från möjligheten till
kreditgaranti.

Den nu diskuterade frågan hur kreditgarantin kan komma att
utnyttjas i glesbygd föranleder emellertid utskottet att ta upp
en annan aspekt på villkoren för kreditgaranti, nämligen
möjligheterna att fördjupa garantin vad avser
investeringslånet. I dag finns en möjlighet att fördjupa
bostadslånet under den normala gränsen mellan bottenlån och
bostadslån, dvs. vid 70 % av låneunderlaget. Denna regel har
stor betydelse för möjligheten att erhålla lån speciellt i
glesbygd. Enligt bostadsutskottets mening bör denna regel föras
över till det nya bostadsfinansieringssystemet på så sätt att en
möjlighet att fördjupa kreditgarantin under 70% av
fastighetens pantvärde införs. En sådan ordning står för övrigt
i överensstämmelse med vad som i propositionen anförts om att
kreditgarantin är avsedd att täcka den del av lånebehovet som i
dag täcks med bostadslån.

En annan fråga om vad kreditgarantin skall kunna omfatta som
uppkommit under utskottsbehandlingen är hur garantin skall kunna
lämnas till större småhus. I dagens bostadsfinansieringssystem
lämnas bostadslån för småhus med en yta upp till 180 m2 om
inte särskilda skäl föreligger för att bevilja lån till större
yta. Räntebidrag för småhus lämnas dock högst för en
räntekostnad som kan beräknas för ett normalt småhus på
120m2. Utskottet tolkar förslagen i propositionen som att
motsvarande gränser avses överföras till det nya
bostadsfinansieringssystemet. Detta kan ske genom att
kreditgarantin för investeringslånet får omfatta hela den yta
som i dag är bostadslånegrundande, dvs. i normalfallet högst
180m2. Kreditgarantin för räntelånet begränsas däremot
till att gälla en skuldökning som motsvarar ett lån för ett
normalt småhus på 120 m2. Utskottet har inget att invända
mot en sådan ordning som liksom i dag innebär att det statliga
stödet till hus med större yta än det normala småhuset
begränsas.

Vad utskottet ovan med anledning av propositionen anfört
angående den statliga kreditgarantin gentemot långivaren bl.a.
såvitt avser pantsäkerhetens placering bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna. Vad nu förordats motsvaras i
propositionen av yrkande 7 såvitt nu är i fråga. Utskottets
ställningstagande innebär att miljöpartiets partimotion Bo3
yrkandena 7 och 9 avstyrks i den mån dessa yrkanden inte kan
anses tillgodosedda med vad nu anförts.

Utskottet övergår nu till att diskutera de motionsyrkanden som
i första hand behandlar kreditgarantisystemets utformning vad
gäller statens åtaganden gentemot låntagaren. Frågan om hur
statens regressanspråk efter en utnyttjad kreditgaranti skall
aktualiseras tas upp i miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 8,
i motion Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 samt i vänsterpartiets
partimotion Bo10 yrkande 7.

Som inledningsvis framhållits i detta avsnitt anser utskottet
det vara av central betydelse att ett nytt
bostadsfinansieringssystem ger förutsättningar för byggande i
hela landet. Detta innebär att den osäkerhet som ibland råder
vad gäller fastighetsprisernas utveckling framför allt på
landsbygden och i regioner med svag utveckling inte i sig skall
hindra ett nödvändigt bostadsbyggande eller andra investeringar
i permanentbostäder. Frågan om hur kreditgarantin till
långivaren bör vara utformad för att uppfylla detta krav har
utskottet övervägt ovan. Utskottet har nu att överväga vad som
kan göras för att undanröja den osäkerhet om räntelånesystemets
följder för den enskilde låntagaren som har påtalats i flera
motioner.

Det får förutsättas att det föreslagna
bostadsfinansieringssystemet vid en normal utveckling av
bostadsmarknaden generellt sett inte kommer att leda till större
skuldökning för den enskilde låntagaren än vad som får
accepteras mot bakgrund av den allmänna prisutvecklingen för
bl.a. byggandet. Under vissa ogynnsamma förutsättningar innebär
dock det föreslagna systemet ökade risker för att en fastighet
måste säljas med förlust. Denna typ av ogynnsamma
förutsättningar kan exempelvis inträffa om en ort med en
begränsad arbetsmarknad drabbas av en industrinedläggning e.d. I
vissa regioner kan dessutom fastighetspriserna utvecklas
avsevärt sämre än i övriga landet även utan att några drastiska
förändringar på arbetsmarknaden inträffat. Det är således
framför allt i dessa situationer som det enligt utskottets
mening finns behov av ett åtagande från statens sida som dels
undanröjer osäkerheten hos dem som avser att bygga en
permanentbostad, dels innebär ett stöd för dem som råkat i
ekonomiska svårigheter vid en försäljning.

Enligt propositionen bör ett sådant åtagande innebära att
staten under vissa förutsättningar skall kunna efterge sina
regressanspråk. I de aktuella motionerna föreslås att detta
förslag bör förtydligas eller förändras. Motionsyrkandena
föranleds framför allt av en oro för vad ett räntelånesystem kan
komma att innebära för byggandet på landsbygden och i regioner
med en svag utveckling. Även bostadsutskottet anser att ett
förtydligande av förslagets innebörd bör ske.

Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att under
den fortsatta beredningen av ärendet överväga hur villkoren för
eftergift av regressfordran närmare kan utformas. Utgångspunkten
i detta arbete bör vara att räntelånesystemets uppbyggnad inte
bör tillåtas leda till ekonomiskt orimliga situationer för den
enskilde som har sin grund i förhållanden på bostadsmarknaden
som låntagaren inte haft rådighet över. I arbetet bör särskild
vikt fästas vid att villkoren ges en sådan utformning att
förutsättningarna för byggande i glesbygd och på mindre orter
inte försämras. Statliga regressfordringar som beror på att
värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit
så svag att räntelånen saknar täckning bör i normala fall kunna
efterges. Detta bör uppfattas som ett åtagande från statens sida
med framför allt en regionalpolitisk innebörd. En låntagare bör
inte behöva hysa oro för vad räntelånen kommer att innebära vid
en framtida försäljning.

Den nu föreslagna fortsatta beredningen bör således leda fram
till förtydliganden i de avseenden som diskuterats i de aktuella
motionerna. En fråga som också får övervägas i detta sammanhang
är i vilken utsträckning som villkoren för statens eftergifter
av regressanspråk på förhand kan redovisas genom bindande
regler. I framför allt motion Bo6 (c) har en sådan ordning
efterfrågats. Utskottet kan instämma i den principiella
synpunkten att klart formulerade regler är att föredra. I detta
sammanhang kan man dock inte bortse från att på förhand
redovisade detaljerade regler för statens eftergifter av
regressfordringar ger utrymme för otillbörligt utnyttjande av
systemet genom skenförsäljningar e.d. Det kan också föreligga
svårigheter att redan i dag förutse alla situationer i vilka en
eftergift av regressfordran kan anses vara rimlig.

Vad utskottet ovan med anledning av propositionen, yrkande 7
såvitt nu är i fråga, anfört och motionerna Bo3 (mp) yrkande 8,
Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 samt motion Bo10 (v) yrkande 7
angående statens åtagande gentemot låntagaren vid
förlustförsäljningar bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

Ytterligare en fråga angående hur kreditriskerna i det nya
bostadsfinansieringssystemet skall fördelas mellan olika parter
tas upp i motion Bo6 (c) yrkande 12. Motionärerna anser att
staten och kommunerna skall dela proportionellt på ansvaret för
uppkomna förluster i räntelånesystemet. Utskottet konstaterar
att propositionens förslag i denna del endast innebär att
nuvarande ansvarsfördelning inom bostadslånesystemet förs över
till det nya räntelånesystemet. Kommunerna avses således även i
fortsättningen svara gentemot staten för viss del av uppkomna
förluster. Eftersom det kommunala förlustansvaret endast
avses omfatta delar av investeringslånet kommer kommunernas
åtaganden inte att utvidgas i förhållande till vad som gäller i
dag. Systemet med ett begränsat kommunalt förlustansvar i det
nuvarande bostadslånesystemet tillkom i samband med att
kreditriskprövningen för de statliga lånen överläts till
kommunerna. Utskottet anser det vara rimligt att kommunerna även
i det nya bostadsfinansieringssystemet påtar sig ett visst
ansvar för att investeringen är rimlig.

Utskottet vill i detta sammanhang till förtydligande av vad
som anförs i propositionen om det kommunala förlustansvaret
dessutom anföra följande. Utgångspunkten för förslaget i
propositionen är alltså att kommunerna påtar sig samma
förlustansvar som för närvarande gäller i bostadslånesystemet. I
dag är förlustansvaret kopplat till bostadslånets storlek,
dvs. till den statliga delen av det totala lånebeloppet. I de
fall det statliga bostadslånet fördjupas under den normala nivån
på 70 % av låneunderlaget utökas även det kommunala
förlustansvaret i proportion till fördjupningen. För att uppnå
motsvarande koppling mellan det kommunala och statliga ansvaret
i ett nytt bostadsfinansieringssystem måste kommunernas ansvar
kopplas till den statliga kreditgarantins storlek. Kommunerna
bör således svara för förluster intill ett belopp av 40 % av den
del av investeringslånet som omfattas av den statliga
kreditgarantin. Enligt vad utskottet erfarit är regeringens
avsikt att förlustansvaret skall utformas så som nu angivits.

Med en sådan ordning begränsas kommunernas förlustansvar om
långivaren väljer att införskaffa kreditgaranti för en mindre
del av investeringslånet än vad som normalt förutsatts. På
motsvarande sätt utvidgas både kommunernas och statens
förlustansvar vid en fördjupning av kreditgarantin. Frågan om
utformningen av kommunernas förlustansvar har emellertid visst
samband med den ovan övervägda frågan om statens åtaganden
gentemot låntagaren. Utskottet förutsätter att även denna fråga
kan behöva övervägas ytterligare vid ärendets fortsatta
beredning inom regeringskansliet.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av propositionens
förslag, yrkande 7 såvitt det inte behandlats ovan, om kommunalt
förlustansvar i det nya bostadsfinansieringssystemet bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion Bo6
(c) yrkande 12 avstyrks.

En fråga som inte tas upp i propositionen men som väckts genom
ett förslag i motion Bo1 (s) är kreditgarantinämndens
lokalisering. Motionärerna anser att flera förhållanden talar
för att nämnden bör samlokaliseras med boverket i Karlskrona.
Riksdagen föreslås därför göra ett tillkännagivande med denna
innebörd.

Bostadsutskottet kan för sin del instämma i vad som i den
aktuella motionen anförs om fördelarna med en samlokalisering av
den bostadspolitiska organisationens olika delar. Även
regionalpolitiska skäl kan givetvis anföras i denna fråga. Vid
beslutet att förlägga boverket till Karlskrona (BoU 1987/88:5)
var denna typ av överväganden till stor del vägledande.
Erfarenheterna av boverkets omlokalisering synes hittills vara
goda trots att såväl myndigheten som dess personal utsatts för
påfrestningar under en omlokaliserings- och uppbyggnadsperiod.
Vad gäller en lokalisering av kreditgarantinämnden till
Karlskrona torde inte motsvarande påfrestningar behöva uppstå.
Det är i detta fall frågan om en helt nytillkommande verksamhet.
Kreditgarantinämnden avses dessutom få mycket väl avgränsade
uppgifter inom det nya bostadsfinansieringssystemet.

Utskottet föreslår mot den ovan redovisade bakgrunden att
riksdagen med anledning av motion Bo1 (s) som sin mening ger
regeringen till känna att den nytillkommande
kreditgarantinämnden bör lokaliseras till Karlskrona.

Det statliga stödet för beståndet

Med hänvisning till att de bostadspolitiska skäl som talar för
ett nytt statligt stödsystem vid ny- och ombyggnad av bostäder
är giltiga också i fråga om hus som redan byggts eller byggts om
med med statligt stöd föreslås i
propositionen att statens stöd bör
läggas om även för dessa hus. Av administrativa skäl bör
omläggningen enligt förslaget ske först den 1 januari 1993.

Enligt bostadsministerns mening bör övergången till ett nytt
stödsystem för det befintliga beståndet av bostäder i princip
genomföras utan att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad
som följer av penningvärdesförsämringen. Frågan om vilka hus som
skall omfattas av skattekompenserande räntebidrag,
realräntebidrag och kreditgaranti eller enbart
skattekompenserande räntebidrag anges dock vara helt beroende av
ränteläget vid övergången. Med hänvisning härtill uttalar
bostadsministern att det i budgetpropositionen 1992 bör kunna
lämnas förslag om vilka låntagare som skall erbjudas att ingå i
räntelånesystemet och vilka nettoräntesatser som därvid skall
tillämpas för hus av olika ålder. I detta sammanhang bör enligt
förslaget även prövas frågan om ett tillfälligt stöd för
låntagare som avstår från statligt garanterade räntelån och
frågan om räntebidrag enligt vissa andra stödformer.

I övrigt förordas följande beträffande de olika delarna i
stödet.

Det skattekompenserande räntebidraget bör endast få avse
hyres- och bostadsrättshus som har färdigställts efter år 1967.
Bidraget skall inte få överstiga det räntebidrag som lämnas före
omläggningen av stödet. I övrigt bör det nya räntebidraget i
fråga om investeringslånet beräknas i princip på samma
räntekostnad som enligt dagens regler skulle ha lagts till grund
för beräkningen av räntebidrag. Även realräntebidraget föreslås
baserat på samma kostnad. I fråga om vilka hus som skall
omfattas av realräntebidragssystemet avser dock bostadsministern
att återkomma med förslag.

I fråga om den statliga kreditgarantin förordas att samma
regler skall gälla för beståndet som vid ny- och ombyggnad. Den
nedre gränsen för säkerheten för de räntelån som omfattas av
kreditgarantin bör sålunda kunna läggas vid högst 95--100 % av
pantvärdet beroende på låntagarkategori. Enligt regeringens
förslag bör med pantvärde i detta fall avses ett beräknat
marknadsvärde för huset år 1990. Med hänsyn till att husen kan
ha rebelånats bör dock säkerheten för de lån som omfattas av
kreditgarantin alltid kunna läggas ovanför säkerheten för de lån
från kreditinstitut som utbetalats före den 11 oktober 1990. Om
det behövs för att trygga kreditförsörjningen och det i övrigt
är skäligt bör kreditgarantinämnden enligt förslaget kunna godta
även annan säkerhet.

Frågan om ett räntelånesystem för beståndet har tagits upp i
vissa motioner. I moderata samlingspartiets
partimotion Bo2 förordas att dagens subventionssystem bör
avvecklas stegvis -- detta i kombination med sänkta skatter.
Enligt motionens yrkande 4 bör sålunda räntebidragen avskaffas
för alla hyres- och bostadsrättshus byggda före år 1975.

Det finns enligt motionens yrkande 5 dessutom skäl för en
begränsad ökning av upptrappningen av den garanterade räntan för
hyres- och bostadsrättshus. En sådan förändring skulle enligt
motionärernas mening leda till att subventionerna avvecklas
något snabbare utan att för den skull medföra mer än måttliga
höjningar av boendekostnaderna.

Enligt motion Bo4 (s) riskerar det föreslagna
räntelånesystemet att skapa obalans mellan glesbygd och orter
med tillbakagång å ena sidan och expansiva orter å den andra. I
motionen föreslås bl.a. att låntagare även efter utgången av
1992 skall kunna omfattas av räntebidragssystemet.

Enligt motion Bo6 (c) är det viktigt att ett så långsiktigt
åtagande som en investering i ett eget hem utgör, kan göras med
god kännedom om de långsiktiga ekonomiska villkor som kommer att
ligga till grund för investeringen. Den som baserat sitt boende
på dagens bostadsfinansieringssystem har naturligtvis kalkylerat
med att de vid investeringstillfället gällande
förutsättningarna skall vara bestående. I motionens yrkande 13
föreslås att de bostadshus som byggts eller byggts om med stöd
av bostadslån och räntebidrag enligt dagens regler skall få
behålla dessa.

I vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 begärs ett
riksdagens tillkännagivande om att de behovsprövade
förvärvslånen för barnfamiljer behålls oförändrade med
räntebidrag utanför räntelånesystemet.

Utskottet får anföra följande beträffande
omläggning av finansieringssystemet för beståndet. Bakom
förslaget till ett nytt statligt stödsystem vid ny- och
ombyggnad ligger, som framgått ovan, såväl bostadspolitiska som
kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Som framhålls i
regeringsförslaget äger dessa skäl i tillämpliga delar giltighet
också när det gäller en omläggning av stödet till de hus i det
befintliga bostadsbeståndet som omfattas av dagens bostadsstöd.
Bostadsutskottet delar mot bakgrund härav den principiella
uppfattningen att även dessa hus bör omfattas av det nya
stödsystemet. Det är dock viktigt att en omläggning av stödet
sker med beaktande av den kapitalutgiftsnivå som dagens system
ger. I propositionen uttalas också att en övergång i princip bör
genomföras utan att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad
som följer av penningvärdesförsämringen.

Utskottet delar alltså vad i propositionen förordats om att de
bostäder som omfattas av dagens bostadsstöd bör föras över till
det nya stödsystemet. Utskottet är med hänvisning härtill inte
berett ställa sig bakom de motionsförslag som innebär att dagens
stödsystem helt eller delvis skall bibehållas för de hus som
omfattas av detsamma. Med anledning av vad som i motion Bo4 (s)
anförts om att de låntagare som så önskar skall kunna stanna
kvar i dagens system, men med en snabbare upptrappning av den
garanterade räntan, vill utskottet peka på möjligheterna att i
det förordade räntelånesystemet finna individuellt anpassade
lösningar som minskar skulduppbyggnaden. Inte minst för de
fastigheter som har erhållit räntebidrag under ett antal år och
där den garanterade räntan trappats upp något torde det finnas
goda möjligheter att inom ramen för räntelånesystemet konstruera
lösningar som helt eller delvis minskar skulduppbyggnaden genom
att låntagaren tar på sig en kapitalutgift av den
storleksordning som enligt motionären uppenbarligen är
acceptabel inom ramen för dagens system.

Vad nu anförts äger enligt utskottets mening i tillämpliga
delar också relevans för bedömningen av förslaget i motion Bo6
(c) yrkande 13.

När det gäller vilka årgångar av hus m.m. som skall föras över
till det nya systemet och på vilka villkor detta skall ske anser
utskottet att ett slutligt ställningstagande härtill bör kunna
anstå. Med avseende på att de överväganden som bör vägleda ett
förslag i denna del måste grundas bl.a. på ränteläget vid
övergången är det även enligt utskottets mening inte möjligt att
redan nu ta ställning i denna fråga. Utskottet vill i detta
sammanhang också peka på att regeringen i det nu föreliggande
förslaget aviserar sin avsikt att pröva frågan om ett
tillfälligt stöd för låntagare som avstår från statligt
garanterade räntelån och frågan om räntebidrag enligt vissa
andra stödformer. En ytterligare fråga som kan övervägas i detta
sammanhang är om det är lämpligt och rimligt med en successiv
överföring av beståndet till det nya finansieringssystemet.
Utskottet förutsätter att sådana överväganden kommer till stånd.

Vad utskottet nu anfört om det statliga stödet för beståndet
efter utgången av år 1992 innebär att motionerna Bo2 (m)
yrkandena 4 och 5, Bo4 (s), Bo6 (c) yrkande 13 samt
vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 avstyrks. Regeringens
förslag, yrkande 8, tillstyrks.

Vissa skattefrågor

Inledning

I propositionen anförs (s. 38--40)
under denna rubrik bl.a. att det av regeringen förordade
räntelånesystemet förutsätter vissa anpassningar av
skattelagstiftningen.

Den skattemässiga behandlingen av ränteavdrag,
skattekompenserande räntebidrag, realräntebidrag, räntelån och
amorteringar på sådana lån bör enligt propositionen vara att
skapa neutralitet mellan bostäder med olika ägar- och
upplåtelseformer. Nettoutgifterna för ett hus efter skatt bör i
normalfallet vara desamma oavsett om ägaren är konventionellt
beskattad eller schablonbeskattad.

Ändringar i skattelagstiftningen bör också göras i avsikt att
hindra att konventionellt beskattade ägare av flerbostadshus
samtidigt bl.a. med att skattekompenserande räntebidrag och
realräntebidrag utgår också genom skattesystemet ges
subventioner. Även andra frågor tas upp i propositionen om
ändringar i skattelagstiftningen som behöver göras om ett
räntelånesystem införs.

Beträffande de i propositionen redovisade skattefrågorna anges
att förslag till ändringar i skattelagstiftningen kommer att
aktualiseras i annat sammanhang.

Utöver vad i propositionen anförts om skattefrågorna behandlar
utskottet fortsättningsvis i detta avsnitt ytterligare
skattefrågor som tagits upp i motioner och som har samband med
övergången till ett räntelånesystem. Slutligen behandlar
utskottet vissa skattefrågor som inte direkt är avhängiga av
valet av bostadsfinansieringssystem.

Reavinstbeskattningen

I vissa motioner har tagits upp frågan om
reavinstbeskattningens utformning i ett räntelånesystem. I
folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 9 och motion Bo6 yrkandena
8 och 9, dessa båda yrkanden såvitt nu är i fråga, förs fram
förslag i frågan. Motionärerna anser att ett räntelånesystem
torde förutsätta en förändrad reavinstbeskattning. De finner det
orimligt att förena en nominell reavinstbeskattning med ett
finansieringssystem som är anpassat till inflationen. I moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 i vilken avslag yrkats på i
princip hela propositionen i vad avser ett räntelånesystem förs
motivledes fram samma uppfattning.

Skatteutskottet som beretts tillfälle att yttra sig över
propositionen och motionerna har i sitt yttrande 1990/91:SkU2y
avstyrkt motionerna och därvid bl.a. anfört att en övergång till
real beskattning skulle rubba de grundläggande förutsättningarna
för den våren 1990 beslutade skattereformen. Skatteutskottet
anför emellertid att en övergång till real beskattning
teoretiskt sett skulle kunna utgöra en från skattesynpunkt
acceptabel lösning av det i motionerna behandlade problemet.
Skatteutskottet anför att om olika former av särlösningar anses
behövas, sådana inte bör genomföras inom skattesystemets ram
utan får tillskapas med andra medel.

Enligt bostadsutskottets uppfattning och sett utifrån det
perspektiv detta u t s k o t t anlägger på denna fråga är det
ingen principiell konflikt mellan en bostadsfinansiering med
reala inslag och en nominell beskattning. Även en sådan
beskattning kan samordnas med ett realt
bostadsfinansieringssystem. I de fr.o.m. den 1 januari 1991
gällande reglerna om reavinstbeskattningen skulle dock
räntelåneskulder komma att beskattas. Effekten av denna
kombination kan bli att "reavinstskatt" utgår även vid en
förlustförsäljning. Följande exempel åskådliggör det nu anförda.
Antag att ett hus kostar 1 milj.kr. att producera och att det
belånats för detta belopp. Efter ett antal år har genom
räntelånet skulden ökat till 1,4 milj.kr. Huset säljs för 1,5
milj.kr. Enligt den s.k. takregeln är skatten 9 % på
försäljningssumman. "Reavinsten" blir då 135000 kr. När
skulden betalts har fastighetsägaren gjort en förlust på 35000
kr. Denna effekt måste enligt bostadsutskottets mening
undanröjas.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av
frågan och därvid lämna förslag till hur den bör lösas. Vad
utskottet nu anfört om reavinstbeskattningens utformning med
hänsyn till räntelånesystemet bör riksdagen med anledning av
motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i
fråga, och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 9 som sin mening
ge regeringen till känna.

Fastighetsskatten

I motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9 tas också upp
frågan om uttag av fastighetsskatten i ett räntelånesystem.
Enligt motionärerna bör fastighetsskatt inte utgå så länge
räntelåneskulden växer och kapitalutgifterna regleras genom
nettoräntan. Om fastighetsskatt utgår samtidigt som
räntelåneskulden växer försvinner, enligt motionärerna,
möjligheterna att använda fastighetsskatten som ett
bostadspolitiskt instrument. Skatten blir då en rent fiskal
pålaga på boendet.

I proposition 1989/90:110 om reformerad inkomst och
företagsbeskattning anfördes (s. 506) att en utredning
beträffande underlaget för fastighetsskatten borde göras varvid
olika beskattningsunderlag och analyser av deras effekter borde
belysas i regionalpolitiska, fördelningsmässiga och andra
hänseenden.

I de direktiv som skall ligga till grund för
utredningsuppdraget bör analyseras också den i motion Bo6 (c)
aktualiserade frågan. Utskottet anser det
viktigt att utredningens arbete kan starta utan ytterligare
dröjsmål och att direktiven alltså även omfattar den av
motionärerna aktualiserade frågan. Vad utskottet med anledning
av motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är
i fråga, nu anfört om fastighetsskattens utformning i
räntelånesystemet och om vikten av att utredningsarbetet kan
påbörjas utan ytterligare dröjsmål, bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Ytterligare en fråga om fastighetsskatten har tagits upp,
nämligen i vänsterpartiets parti motion Bo10 yrkande
4. Där yrkas att fastighetsskatten skall slopas för
allmännyttiga bostadsföretag.

Utskottet är inte berett tillmötesgå
motionärernas förslag. Ett genomförande av det skulle snedvrida
fastighetsskattens roll som bostadspolitiskt instrument på ett
sätt som i hög grad skulle innebära en icke acceptabel
förändring beträffande syftet med skatten. Vänsterpartiets
motion Bo10 yrkande 4 om slopande av fastighetsskatten för de
allmännyttiga bostadsföretagen avstyrks med hänvisning till
det anförda. Frågan har också behandlats och avstyrkts i
skatteutskottets yttrande.

Mervärdeskatt på fastighetsområdet

Utskottet finner inte tillräckliga skäl
föreligga att tillstyrka vänsterpartiets partimotion Bo10
yrkandena 1--3 om slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i
egen regi samt om slopande av eller uppskov med
fjärrvärmemomsen. Bostadsutskottet vill erinra om vad i
skatteutskottets yttrande anförts om att dessa frågor övervägdes
i anslutning till de olika besluten om skattereformen och att
tillräcklig grund saknas för att ompröva dessa beslut.

Utskottet har ovan i avsnittet om investeringsbidragets
utformning behandlat motioner om utformning av den s.k.
byggmomsen.

Övriga skattefrågor

I detta avsnitt behandlar utskottet parti
motionerna Bo2 (m) yrkande 7, Bo9 (fp) yrkande
8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, och motion Bo6 (c)
yrkande 15. I dessa yrkanden framställs förslag som syftar till
att ge fastighetsägare rätt att göra skattefria avsättningar
till reparationsfonder.

Skatteutskottet som har behandlat frågan i sitt yttrande anför
följande.

Utskottet har tidigare vid sin prövning av denna fråga erinrat
om att större kostnader för underhåll efter den skattskyldiges
fria val kan fördelas på tre år och avstyrkt de då aktuella
yrkandena, bl.a. med hänvisning till de allmänna strävandena att
söka förenkla taxerings- och deklarationsarbetet. Utskottet är
inte heller nu berett att tillstyrka förslaget om skattefria
avsättningar till reparationsfonder. En sådan möjlighet skulle
enligt utskottets mening stå i motsats till de principer om en
kraftig begränsning av utrymmet för skattefria avsättningar av
olika slag och om en minskning av subventionerna via
skattesystemet som ligger bakom den reformerade inkomst- och
företagsbeskattningen.

Bostadsutskottet delar skatteutskottets uppfattning. De nu
behandlade motionsyrkandena från m, fp och c om skattefria
avsättningar till reparationsfonder avstyrks således av
u t s k o t t e t.

I moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 8 föreslås
ett riksdagens tillkännagivande om en rätt till avdrag för
reparationer i småhus.

Förslaget har enhälligt avstyrkts av skatteutskottet bl.a. med
motiveringen att en sådan avdragsmöjlighet skulle innebära
nackdelar vid taxeringen i förhållande till nuvarande
schablonbeskattning. Bl.a. skulle den förenkling av den löpande
beskattningen av småhus som det reformerade skattesystemet
innebär till viss del få överges.

Utskottet har inte skäl till annat
ställningstagande än skatteutskottet. Motionsyrkandet avstyrks.

Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt
moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 9 om ett
tillkännagivande till regeringen om att ett system för
bosparande bör införas. I partimotionen hänvisas till motion
1989/90:Bo420 (m) när det gäller bosparsystemets utformning. I
denna motion anges bl.a. att det föreslagna sparandet skall
premieras av staten.

Som skatteutskottet anfört innebär skattereformen en övergång
till mera enhetliga och likformiga regler. Beslutet om
skattereformen innebär bl.a. också att olika skattefria
sparformer i fortsättningen blir beskattade. Enligt utskottets
mening bör det inte komma i fråga att på nytt införa helt
skattefria sparformer.

Utöver vad skatteutskottet anfört vill bostadsutskottet erinra
om att det i december 1988 införts ett ungdomsbosparsystem
knutet till banker och sparkassor. Också denna möjlighet gör det
enligt bostadsutskottets mening mindre angeläget att tillskapa
ett system för bosparande i enlighet med vad i moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 9 föreslagits.

Vissa ombyggnadsfrågor

I propositionen uttalas att en
omprövning bör göras av de olika statliga stödformerna vid
ombyggnad och förnyelse av bostadsområden. Enligt
bostadsministern bör dock beredningen av vissa utredningsförslag
avvaktas innan ett förslag kan lämnas. Han aviserar därför sin
avsikt att i annat sammanhang återkomma i dessa frågor.

Det får enligt utskottets mening förutsättas
att vad utskottet tidigare anfört (1988/89:BoU7 s. 85) om
behovet av en lämplig ersättning för de tidigare s.k.
förnyelsebidragen härvid kommer att övervägas.

Räntestöd för underhåll m.m.

Sedan år 1984 har ett statligt räntestöd kunnat utgå för visst
underhåll av hyres- och bostadsrättshus. Villkoren för stödet
regleras i förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid
förbättring av bostadshus. Stödet utgår i form av räntebidrag
till en beräknad räntekostnad för bl.a. sådana
underhållsåtgärder som avser gemensamma utrymmen i huset.
Däremot utgår inte stöd för underhåll i de enskilda
lägenheterna. Enligt bostadsministern medför detta brister i
neutraliteten i förhållande till egnahems- och
bostadsrättsfallet. Egnahemsägaren och bostadsrättshavaren kan
genom att finansiera underhåll med lån få ett ränteavdrag vid
inkomstbeskattningen. Mot denna bakgrund förordas i
propositionen att det statliga
räntestödet vid förbättring av bostadshus även skall kunna
lämnas för lägenhetsunderhåll i hyreshus.

Det utvidgade räntestödet föreslås i första hand lämnas för
lägenhetsunderhåll med en varaktighet på 20 år och utgå bl.a.
för utbyte av utrustning i kök och badrum. Stöd för
lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet, såsom tapetsering,
målning m.m., bör dock kunna lämnas i fråga om nya hus. Med nya
hyreshus avses hus med bostadslån eller motsvarande utbetalade
efter utgången av år 1990.

I flera motioner har ett system med
skattebefriade reparationsfonder förordats för den typ av
underhåll som det statliga räntestödet för förbättring av
bostadshus är avsett att stödja. Dessa motionsyrkanden har ovan
övervägts i avsnittet om vissa skattefrågor. I nu föreliggande
avsnitt behandlas tre motionsyrkanden i vilka direkt yrkas
avslag på den föreslagna utvidgningen av räntestödets
tillämpningsområde samt ett yrkande angående kravet på
konsolideringsfond vid räntestöd.

I motionerna Bo3 (mp) yrkande 10, Bo6 (c) yrkande 14 samt Bo9
(fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga, yrkas avslag på förslaget
om räntestöd till lägenhetsunderhåll i hyreshus. I miljöpartiets
partimotion Bo3 anförs att de neutralitetsskäl som åberopas i
propositionen inte är självklara eftersom det är långt ifrån
säkert att egnahemsägare finansierar motsvarande åtgärder med
lån. Vidare anses det egna arbetet missgynnas om inköpta
underhållsåtgärder på föreslaget sätt åtnjuter en särskild
subvention. Enligt motion Bo6 (c) kommer regeringsförslaget att
medföra att bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll
avskaffas. Detta leder till en lånefinansiering av underhållet
och innebär att förslitningskostnader vältras över på kommande
generationer. I folkpartiets partimotion Bo9 hänvisas till
förslaget i samma motion om skattefria avsättningar till
reparationsfonder.

För att ett allmännyttigt bostadsföretag skall kunna erhålla
räntestöd för underhåll gäller som ett villkor att företaget,
utöver grundkapitalet, skall ha en konsolideringsfond som
motsvarar minst 2 % av det fastighetskapital som företaget
förvaltar. Vid beräkning av konsolideringsfondens storlek skall
dock inte hus som är yngre än tio år beaktas. I motion Bo7 (s)
föreslås reglerna om konsolideringsfond ändras så att inte
heller ett ombyggt hus beaktas vid beräkningen av
konsolideringsfondens storlek förrän efter tio år efter
ombyggnationen. Enligt motionärerna skulle en sådan regeländring
avsevärt förbättra förutsättningarna för ombyggnader.

Som utskottet ovan framhållit bör en av
utgångspunkterna för uppbyggnaden av ett nytt
bostadsfinansieringssystem vara att i största möjliga
utsträckning undanröja brister i neutraliteten mellan olika
upplåtelseformer. Den föreslagna förändringen vad gäller
villkoren för räntestöd för underhåll m.m. bör ses mot denna
bakgrund. Utskottet instämmer i vad som i propositionen anförs
om vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att
neutralitet skall anses råda i frågan om kapitalutgifter för
lägenhetsunderhåll. De invändningar som i de aktuella motionerna
riktas mot regeringens förslag ändrar inte detta
ställningstagande. Vad gäller två av de påståenden som görs i de
aktuella motionerna vill dock utskottet göra vissa
klarlägganden. Det anförs således att regeringens förslag dels
kommer att leda till en ren lånefinansiering av underhållet,
dels att bostadsföretagens fonder kommer att avskaffas.
Sakförhållandet är det att räntestöd utgår oberoende av
åtgärdernas faktiska finansiering. Något krav på
lånefinansiering för att stöd skall kunna utgå finns således
inte. Vidare finns som ovan har beskrivits ett krav på att de
allmännyttiga bostadsföretagen skall ha en konsolideringsfond av
viss storlek för att få utnyttja räntestödet. Detta krav
kvarstår även fortsättningsvis.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda
miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 10, motion Bo6 (c) yrkande
14 och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 8 såvitt nu är i
fråga. Förslaget i propositionens yrkande 9 tillstyrks.

Det förslag om förändrade regler för beräkning av
konsolideringsfondernas storlek som läggs fram i motion Bo7
(s) har inte vunnit utskottets bifall. Utskottet anser att
nuvarande regler fortfarande bör gälla. Motionen avstyrks
således.

Räntebidragstrappan

Enligt riksdagens beslut (prop. 1985/86:95, BoU 13) lämnas för
hyres- och bostadsrättshus räntebidrag inom 110 % av det
schablonberäknade låneunderlaget med ett belopp som motsvarar
skillnaden mellan en garanterad ränta och en beräknad ränta på
lån. För räntekostnaden på överstigande lån upp till 125 % av
det schablonberäknade låneunderlaget lämnas räntebidrag med en
viss del av räntekostnaden. Fr.o.m. år 1991 är denna andel 30 %
av räntekostnaden. För räntekostnader på lån över 125 % -- den
s.k. räntebidragstrappans tak -- lämnas inte räntebidrag.

I propositionen hänvisas till att
egnahemsägaren och bostadsrättshavaren kan ta upp lån och
erhålla ränteavdrag utan den begränsning som taket på
räntebidragstrappan innebär. Denna skillnad föreslås elimineras
genom att den övre lånegränsen för räntebidrag på 125% slopas.
Därmed kommer de regler som i dag gäller för bidrag till
kostnaden för ränta på lån mellan 110% och 125% av
schablonlåneunderlaget att gälla för alla lån inom det av
länsbostadsnämnden fastställda produktionskostnadsanpassade
låneunderlaget som överstiger 110% av det schablonberäknade
låneunderlaget. De nya reglerna föreslås tillämpas i låneärenden
i vilka bostadslånet utbetalas fr.o.m. år 1991.

I två motioner, Bo3 (mp) yrkande 11 och Bo9 (fp)
yrkande 8 såvitt nu är i fråga, yrkas avslag på förslaget om
slopat tak på räntebidragstrappan. Enligt båda motionerna saknas
skäl att göra den föreslagna förändringen.

Utskottet instämmer i vad som i propositionen
anförts om räntebidragstrappan för hyres- och
bostadsrättshus. Det s.k. taket för räntebidragstrappan bör
således inte tillämpas i låneärenden i vilka bostadslånet
utbetalas fr.o.m. år 1991. Denna åtgärd bör verksamt bidra till
att boendekostnaderna i nyproduktionen kan begränsas. Utskottet
tillstyrker sålunda propositionens förslag, yrkande 10, och
avstyrker partimotionerna Bo3 (mp) yrkande 11 och Bo9 (fp)
yrkande 8 såvitt nu är i fråga.

Vissa övriga frågor

I motion Bo8 (s) diskuteras den effekt på hyressättningen som
följer av bostadsföretagens bokföringsmässiga avskrivningar på
sina fastigheter. Enligt motionärerna skulle en temporär ändring
av bokföringslagen som befriade de allmännyttiga
bostadsföretagen från detta avskrivningskrav under ett år kunna
dämpa de hyreseffekter som följer av skatteomläggningen. Detta
föreslås ges regeringen till känna.

Utskottet kan inte ställa sig bakom förslaget
om en temporär ändring av bokföringslagen. Det får anses
olämpligt att på det föreslagna sättet ändra reglerna för en
planmässig avskrivning enligt bokföringslagen. Motion Bo8 (s)
avstyrks således.

I folkpartiets parti motion Bo9 yrkande 5 föreslås
riksdagen ge regeringen till känna vad i motionen anförts om
översyn av bruksvärdesystemet.

Bruksvärderegeln i hyreslagstiftningen är av stor betydelse
när det gäller att hävda den sociala bostadspolitiken. Någon
översyn av frågan i den riktning som föreslås i motionen är
enligt utskottets uppfattning inte erforderlig. Motionen
avstyrks.

Anslag

Med hänvisning till det ökade medelsbehov som uppkommer redan
under innevarande budgetår till följd av de framlagda förslagen
förs i propositionen också fram vissa
förslag till anslag på tilläggsbudget för budgetåret
1990/91.

För det tillkommande informationsbehovet m.m. till följd av
förslaget till ny bostadsfinansiering föreslås att anslaget B
18. Information och utbildning m.m. skall tillföras ytterligare
15 milj.kr.

Kostnaderna för innevarande budgetår för de investeringsbidrag
som föreslås utgå fr.o.m. år 1991 beräknas till 500 milj.kr. Med
hänvisning härtill föreslås att ett nytt anslag, B 21.
Investeringsbidrag för bostadsbyggande, skall föras upp med
detta belopp.

För att den föreslagna kreditgarantinämnden skall kunna inleda
sin verksamhet föreslås avslutningsvis att 5 milj.kr. skall
anslås på ett nytt anslag benämnt B 22. Nämnden för
kreditgarantier för bostäder.

Utskottet har ovan tillstyrkt de förslag som
grundar förslagen till anslag på tilläggsbudget för innevarande
budgetår. Regeringens förslag, yrkandena 11--13, tillstyrks med
hänvisning härtill även i denna del.

Ändring av plan- och bostadsverkets namn

Mot bakgrund av att riksdagen våren 1990 (1989/90:BoU15, rskr.
215) förordat att plan- och bostadsverket bör byta namn till
boverket läggs i propositionen fram
förslag om ett sådant namnbyte. Enligt bostadsministerns mening
skulle det föra för långt att ändra varje lag eller förordning
där bestämmelser förekommer som avser plan- och bostadsverket
eller de båda myndigheter vilkas uppgifter verket övertagit. Med
hänvisning härtill föreslås därför att det i en särskild lag tas
in en generell föreskrift som i fråga om bestämmelser som avser
verket och dess båda föregångare hänvisar till boverket.
Samtidigt förordas att ändringarna på sikt genomförs i varje
enskild författning -- lämpligen i samband med det löpande
författningsarbetet. I de för verket centrala lagarna, plan- och
bygglagen (1987:10) samt lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m., föreslås dock att ändringarna görs
omedelbart. Till propositionen har i denna del fogats förslag
till
1. lag om ändring av plan- och bostadsverkets namn
2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)
3. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.

Några förslag avseende den föreslagna namnändringen förs inte
fram i motioner. Däremot undantas regeringens
förslag i denna del från de avslagsyrkanden på propositionen i
sin helhet som förs fram i partimotionerna Bo2 (m) samt Bo9
(fp).

Utskottet tillstyrker förslaget i
propositionen, yrkandena 14--16, och föreslår att riksdagen
antar de vid propositionen fogade och som bilaga 1 till detta
betänkande intagna lagförslagen om ändring av plan- och
bostadsverkets namn.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 1 och 6,
1990/91:Bo5, 1990/91:Bo6 yrkande 1 och 1990/91:Bo9 yrkandena 1
och 3,
res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden m.m.
att riksdagen
a) godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 1 förordats
och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 3 och 1990/91:Bo9
yrkande 7,
b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om ikraftträdandet,
res. 2 (m)
res. 3 (c, v)
res. 4 (fp)

3. beträffande införandet av ett investeringsbidrag
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2
såvitt nu är i fråga förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2
yrkande 2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2,
res. 5 (m)
res. 6 (c)

4. beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo3 yrkande 1,
res. 5 (m)
res. 7 (c) - villk. res. 6
res. 8 (mp)

5. beträffande förutsättning för investeringsbidrag
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2
såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo9
yrkande 2,
res. 5 (m)
res. 7 (c) - villk. res. 6
res. 9 (fp, c)- villk. mom. 3

6.beträffande regler för investeringsbidraget
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2
såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo6
yrkande 3,
res. 5 (m)
res. 7 (c) - villk. res. 6
res. 10 (c) - villk. mom. 3

7.beträffande kommunal bostadsanvisningsrätt och
markvillkoret
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo6 yrkandena 4 och 5
samt 1990/91:Bo9 yrkande 10,
res. 11 (m, fp, c)

8.beträffande konkurrensvillkoret och
produktionskostnadsprövningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo9 yrkandena 11 och 12,
res. 12 (m, fp)

9.beträffande allmänna krav för statligt stöd
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 3
förordats,
res. 13 (m, fp, c) - villk. res. 1

10.beträffande beslutsordningen i låneärenden
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
res. 14 (m, fp, c)

11.beträffande låneunderlaget
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 2 och
1990/91:Bo9 yrkande 4,
res. 15 (m, fp)
res. 16 (mp)

12.beträffande parkeringsanläggningar m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo3 yrkande 3,
res. 17 (mp)

13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 4,
1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11,
detta yrkande såvitt nu är i fråga, och 1990/91:Bo12 yrkande 6,
res. 18 (m, fp, c)
res. 19 (mp)

14.beträffande skattekompenserande räntebidrag
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 4
förordats,
res. 20 (m, fp, c) - villk. res. 1

15.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5
såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo6
yrkande 7,
res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1
res. 22 (c) - villk. mom. 1

16.beträffande ordningen för fastställande av
nettoräntesatsen m.m.
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5
såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo10
yrkande 5,
res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1

17.beträffande räntelånen i övrigt
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5
såvitt nu är i fråga förordats,
res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1

18.beträffande realräntebidraget
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 6
förordats och avslår motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6,
res. 23 (m, fp, c) - villk. res. 1
res. 24 (mp) - villk. mom. 1

19.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och avslår
motion 1990/91:Bo3 yrkandena 7 och 9,
res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1
res. 26 (mp) - villk. mom. 1

20.beträffande statens åtaganden gentemot låntagaren
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt
motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 8, 1990/91:Bo6 yrkandena 10 och
11 och 1990/91:Bo10 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1
res. 27 (c) - villk. mom. 1

21. beträffande det kommunala förlustansvaret
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och avslår
motion 1990/91:Bo6 yrkande 12,
res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1
res. 28 (c) - villk. mom. 1

22. beträffande kreditgarantinämndens lokalisering
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1

23. beträffande det statliga stödet för beståndet efter
utgången av år 1992
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 8
förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5,
1990/91:Bo4, 1990/91:Bo6 yrkande 13 samt 1990/91:Bo10 yrkande 6,
res. 29 (m, fp, c) - villk. res. 1
res. 30 (m, c) - villk. mom. 1
res. 31 (v) - villk. mom. 1

24. beträffande reavinstbeskattningens utformning med hänsyn
till räntelånesystemet
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6
yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, och
1990/91:Bo9 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,
res. 32 (m, fp, c) - villk. res. 1

25. beträffande fastighetsskattens utformning i
räntelånesystemet
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8
och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
res. 33 (m) - villk. res. 1
res. 34 (fp) - villk. mom. 1

26.beträffande slopande av fastighetsskatten för de
allmännyttiga bostadsföretagen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo10 yrkande 4,
res. 35 (m, fp) - motiv
res. 36 (v)

27.beträffande slopande av uttagsbeskattningen på arbeten
i egen regi m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo10 yrkandena 1--3,
res. 37 (m, c) - motiv
res. 38 (v)

28.beträffande skattefria avsättningar till
reparationsfonder
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 7,
1990/91:Bo6 yrkande 15 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande
såvitt nu är i fråga,
res. 39 (m, fp, c)

29.beträffande avdrag för reparationer i småhus
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo2 yrkande 8,
res. 40 (m)

30.beträffande ett system för bosparande
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo2 yrkande 9,
res. 41 (m)

31. beträffande räntestöd för underhåll
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 9
förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 10,
1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande
såvitt nu är i fråga,
res. 42 (m, fp, c)
res. 43 (mp)

32. beträffande konsolideringsfondernas storlek
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo7,
res. 44 (v)

33. beträffande räntebidragstrappan
att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande
10 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 11 och
1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga,
res. 45 (m, fp, mp)

34. beträffande temporär ändring av bokföringslagen
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo8,
res. 46 (v)

35. beträffande översyn av bruksvärdesystemet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo9 yrkande 5,
res. 47 (m, fp, c)

36.beträffande anslag
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1990/91:34 yrkandena 11, 12 och 13 under elfte
huvudtiteln på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret
1990/91 anvisar till
a) Information och utbildning m.m. ett reservationsanslag
på 15000000 kr.,
b) Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett
förslagsanslag på 500000000 kr.,
c) Nämnden för kreditgarantier för bostäder ett
reservationsanslag på 5000000 kr.,
res. 48 (m, fp, c) - villk. res. 1

37.beträffande ändring av plan- och bostadsverkets namn
att riksdagen med bifall till regeringens förslag i
proposition 1990/91:34 yrkandena 14, 15 och 16 antar vid
propositionen fogade och i bilaga 1 till detta betänkande
intagna förslagen till
a) lag om ändring i plan- och bostadsverkets namn,
b) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),
c) lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.

Stockholm den 29 november 1990

På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus
Persson (s), Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Erling Bager
(fp), Bertil Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s),
Gunnar Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c),
Kjell Dahlström (mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s),
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Eva Zetterberg (v).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Utgångspunkten för" och på s. 12 slutar med
"propositionen m.m." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning om vikten av ett väl
fungerande bostadsfinansieringssystem. Ett sådant system måste
vara stabilt och kunna fungera över en längre tid och under
skiftande ekonomiska förhållanden. Som konstateras i
partimotionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och
centerpartiet och i motion Bo6 (c) uppfyller regeringens förslag
inte dessa krav.

Samhällets stöd till bostadsbyggandet är en del av den
ekonomiska politiken. En ansvarsfull ekonomisk politik har som
ett av sina grundläggande syften att hålla inflationen på en låg
nivå. En sådan politik innebär också en press nedåt på räntan.

Om regeringen lyckas med sin avsikt att pressa ned inflationen
-- ett spörsmål som inte skall diskuteras här men som i och för
sig kan ifrågasättas -- finns inte längre behov av ett realt
bostadsfinansieringssystem, i vart fall inte med den i
propositionen förordade utformningen. Utskottet vill med det nu
anförda framhålla regeringens brist på konsekvens och oförmåga
att inse de mest elementära sambanden mellan en ansvarsfull
ekonomisk politik och bostadsfinansieringens roll i
sammanhanget. Utan att hämta motiv från de nu diskuterade
motionerna kan utskottet således konstatera att om regeringens
övergripande målsättning beträffande den ekonomiska politiken --
bl.a. att pressa ned inflationen till en rimlig nivå -- lyckas,
finns det inte heller från de utgångspunkter regeringen möjligen
kan ha haft för förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem
någon anledning att införa det. Slutsatsen måste bli att
regeringen tydligen tvivlar på sin förmåga att komma till rätta
med de grundläggande problemen i den ekonomiska politiken. Om så
inte är fallet kan det konstaterandet göras att regeringen inte
är intresserad av eller i stånd att dra den korrekta slutsatsen
av det nu diskuterade förhållandet.

Enligt regeringens förslag skall, efter utgången av 1992, det
statliga stödet för beståndet också omfattas av det nya
systemet. Detta innebär alltså att räntebidragen avses
"omformas" till räntelån. Även om regeringen i någon formell
mening kan anses ha rätt att vidta denna förändring fråntar
detta inte staten det moraliska ansvaret gentemot låntagarna.
Dessa kommer i ett slag att få dramatiskt ökade boendekostnader.
En sådan retroaktivitet kan inte accepteras. Frågan om det
statliga stödet för beståndet behandlar utskottet
ytterligare nedan.

I det nu framlagda regeringsförslaget finns ett grundläggande
systemfel. Detta har i centerpartiets partimotion uttryckts så
att samhällets intresse av att bedriva antiinflationspolitik
minskar. Systemet kommer vid låg inflation och högt ränteläge
att medföra en betydande ekonomisk belastning på statsbudgeten.

Ett införande av ett räntelånesystem enligt regeringens
förslag kan dessutom leda till sjunkande fastighetspriser och
innebära att fastigheterna måste säljas till ett lägre pris än
summan av investeringslånet och räntelånet. Systemet skulle
dessutom med all sannolikhet leda till att det i det närmaste
blir omöjligt att bygga i glesbygd.

Vad nu anförts innebär att utskottet avstyrker regeringens
förslag om införande av ett räntelånesystem. Det innebär
emellertid inte att det nuvarande bostadsfinansieringssystemet
bör behållas. I de nu behandlade motionerna lämnas förslag till
hur ett nytt system bör utformas. Ett sådant system bör utformas
som ett s.k. enhetslån. Lånet skall vara neutralt och således
utgå lika för alla byggherrar och upplåtelseformer. Inom ramen
för ett sådant system bör subventionerna kunna minska genom
upptrappningar inom dagens system och genom successiva höjningar
av den garanterade räntan i nyproduktionen. Det kan övervägas
att också kombinera ett sådant finansieringssystem med en
konstruktion som i någon form innebär en omfördelning av
kostnaderna över tiden. Vidare bör systemet kombineras med
insatser för ett ökat bosparande.

Med beaktande av vad nu anförts om huvuddragen i systemet bör
en sådan bassubvention utformas så att detaljstyrning och olika
regleringar i princip slopas. Systemet får således inte styra
bostädernas storlek, utformning och upplåtelseformer. Dessa
faktorer skall avgöras mot bakgrund av konsumenternas
efterfrågan. Denna ambition saknas helt i det nuvarande
systemet. Länsbostadsnämnderna bör avskaffas, en översyn av
bruksvärdessystemet bör göras och lätthanterliga villkor för
finansieringen av bostadsbyggandet bör skapas. Vad nu anförts om
utformningen av ett nytt finansieringssystem får inte innebära
några drastiska förändringar av de boendes villkor.

Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen med anledning
av moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkandena 1 och 6,
centerpartiets partimotion Bo5, motion Bo6 (c) yrkande 1 och
folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 1 och 3 och med avslag
på propositionen m.m. som sin mening ger regeringen till känna
att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall utarbetas med den
utformning som ovan angivits.

Även om propositionen bör avslås har utskottet funnit det
motiverat att, bl.a. mot bakgrund av förslag i motioner från m,
fp och c, ytterligare diskutera vissa frågor om
räntelånesystemets utformning samt vissa av de frågor om
ändringar i dagens system som aktualiseras i propositionen.
Utskottet återkommer nedan till dessa frågor. De gäller bl.a.
frågor om bostadsadministrationen och regelsystemet för
bostadslån/investeringslån, avsättning till reparationsfonder
samt räntestödet till underhåll och räntebidragstrappan.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2
yrkandena 1 och 6, 1990/91:Bo5, 1990/91:Bo6 yrkande 1 och
1990/91:Bo9 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

2. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom.
2)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Utskottet delar" och på s. 13 slutar
med "till känna" bort ha följande lydelse:

I motioner från moderata samlingspartiet och i m-reservationer
till betänkanden från bostadsutskottet har anförts att statens
bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, aldrig borde inrättats och
att, när så trots allt skedde, SBAB bör avskaffas. Det finns
ingen anledning att ompröva detta ställningstagande därför att
regeringen anser att ett nytt bostadsfinansieringssystem bör
införas. Detta system bör för övrigt enligt partimotioner från
m, fp och c inte införas.

SBAB har inget berättigande i dagens system och inte heller i
det av regeringen föreslagna systemet.

Utskottet tillstyrker med det anförda moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 3 om avskaffande av
SBAB. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 7 föreslagits
är därmed delvis tillgodosett. Regeringens förslag om
lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden avstyrks.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:2. beträffande lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Bo2 yrkande 3,
med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 7 och med avslag på
proposition 1990/91:34 yrkande 1 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

3. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m.
(mom.2)

Agne Hansson (c), Birger Andersson (c) och Eva Zetterberg (v)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "För att" och slutar med "till känna" bort utgå,

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

2. beträffande lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden m.m.

att riksdagen godkänner vad i propositionen 1990/91:34 yrkande
1 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 3 och
1990/91:Bo9 yrkande 7,

4. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom.
2)

Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Utskottet delar" och på s. 13 slutar
med "till känna" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör även beträffande
bostadskreditmarknaden en avreglering ske. Staten bör således
inte genom ett direkt ägande vara en aktör på denna marknad.
Statens ägaransvar i SBAB bör därför upphöra. Det kan visa sig
lämpligt att bolaget -- även om ett nytt
bostadsfinansieringssystem införs -- kommer att agera inom ramen
för detta system. Det får i så fall ske utan statligt ägande.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av
folkpartiets partimotion som sin mening ge regeringen till
känna. Vad i propositionen och i moderata samlingspartiets
partimotion Bo2 föreslagits om lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden samt om SBABs roll avstyrks i den mån dessa
förslag inte tillgodosetts genom vad utskottet anfört.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:2. beträffande lånefinansiering på den allmänna
kreditmarknaden m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 7
samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 1 och motion
1990/91:Bo2 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

5. Införandet av ett investeringsbidrag m.m. (mom. 3--6)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Utskottet inleder" och på s. 17
slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Beslutet att avskaffa de nuvarande reduceringsreglerna för
byggnads- och anläggningsarbeten innebär en kraftigt höjd
skattebelastning inom detta område. Det nu framlagda
regeringsförslaget om ett investeringsbidrag för att kompensera
vissa av de kostnadsökningar som skattehöjningen leder till, är
endast ett nytt inslag i den regleringspolitik som länge har
tillämpats inom bostadssektorn. På en redan genomreglerad
bostadsmarknad föreslås således införas ytterligare ett statligt
styrinstrument förknippat med olika villkor om vem som skall få
stöd och hur man skall bygga. Möjligheterna till ett rationellt
och effektivt bostadsbyggande kommer härigenom återigen att
begränsas. Följden blir ökade kostnader för såväl boendet som
för fastighetsförvaltningen i övrigt.

Utskottet instämmer således i vad i bl.a. moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 anförts om
investeringsbidraget. Det kan knappast vara rimligt att först
höja skattetrycket inom ett område för att sedan införa en
tekniskt komplicerad bidragsform i syfte att kompensera den höga
skatten. En sådan ordning är endast ägnad att utöka byråkratin
när behovet av den motsatta utvecklingen sedan länge varit
uppenbar. Beslutet att slopa reduceringsreglerna för
mervärdeskatt bör sålunda ändras och de fortfarande gällande
reglerna på detta område bör tillämpas även efter utgången av år
1990. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett
förslag med denna innebörd. Något behov av ett
investeringsbidrag finns mot denna bakgrund inte längre och
regeringsförslaget kan därför avstyrkas. Dessutom kan givetvis
de motionsyrkanden som behandlar olika aspekter på
investeringsbidragets utformning avstyrkas.

Med hänvisning till vad ovan anförts med anledning av moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 2 samt motion Bo6 (c)
yrkande 2 och med avslag på förslaget i propositionen om ett
investeringsbidrag samt motionerna Bo3 (mp) yrkande 1, Bo6 (c)
yrkande 3 och Bo9 (fp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att momenten 3--6 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

3--6.beträffande införandet av ett investeringsbidrag
m.m.
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande
2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2 samt med avslag på proposition
1990/91:34 yrkande 2 och motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 1,
1990/91:Bo6 yrkande 3 samt 1990/91:Bo9 yrkande 2, som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Införandet av ett investeringsbidrag (mom. 3)

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Utskottet inleder" och slutar med
"för bidraget" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet delar vad i motion Bo6 (c) anförts om
konsekvenserna av den beslutade skatteomläggningen. Omläggningen
kommer bl.a. att innebära kraftigt ökade boendekostnader. Detta
beror bl.a. på att reduceringsreglerna för byggnadsverksamheten
avses slopas år 1991. Det nu aktuella regeringsförslaget innebär
att en ny bidragsform införs i syfte att delvis kompensera
effekterna av att reduceringsreglerna tas bort.

Utskottet anser att den föreslagna ordningen innebär en onödig
rundgång av skattemedel som dels medför ökat krångel och mer
byråkrati, dels får en rad andra negativa effekter som fördyrar
byggandet och boendet. Regeringsförslaget bör därför avslås. En
rimligare ordning är att reduceringsregler tillämpas vid
mervärdebeskattningen av byggandet även efter år 1990. Det
tidigare riksdagsbeslutet i frågan bör således ändras och beslut
fattas om återinförda reduceringsregler. Som föreslås i motion
Bo6 (c) bör dessa regler kunna göras enkla och enhetliga på så
sätt att mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande och
boende från år 1991 uttas med 60 % av beskattningsvärdet.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag med
denna innebörd. Utskottets ställningstagande i denna fråga
innebär att även förslaget i motion Bo2 (m) yrkande 2 i princip
får anses vara tillgodosett.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Bo6 (c)
yrkande 2 och Bo2 (m) yrkande 2 samt med avslag på
propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga, bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

3.beträffande införandet av ett investeringsbidrag
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande
2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2 samt med avslag på proposition
1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Tidsbegränsning av investeringsbidraget m.m. (mom. 4--6)

Under förutsättning av bifall till reservation 6

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "I miljöpartiets" och på s. 17 slutar med "yrkande 3"
bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan ställt sig bakom ett förslag i motion Bo6
(c) om att reduceringsregler skall tillämpas för
mervärdebeskattningen av byggandet även efter år 1990. Detta
innebär att förslaget om ett nytt investeringsbidrag bör avslås.
Vid ett sådant ställningstagande från riksdagen saknas skäl att
vidare behandla motionsyrkanden och propositionens förslag med
vissa överväganden om villkoren för investeringsbidraget. Av
detta skäl avstyrker utskottet propositionens yrkande 2 såvitt
nu är i fråga samt motionerna Bo3 (mp) yrkande 1, Bo6 (c)
yrkande 3 och Bo9 (fp) yrkande 2.

dels att momenten 4--6 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

4--6.beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget
m.m.
att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt
nu är i fråga samt motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 1, 1990/91:Bo6
yrkande 3 och 1990/91:Bo9 yrkande 2,

8. Tidsbegränsning av investeringsbidraget (mom. 4)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "I miljöpartiets" och slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:

Utskottets ovan redovisade ställningstagande beträffande
införandet av ett investeringsbidrag innebär inte att detta
bidrag bör bli ett permanent inslag i den statliga
bostadspolitiken. Som anförs i miljöpartiet de grönas
partimotion Bo3 är bidraget på kort sikt nödvändigt för att
förhindra allt för snabba höjningar av nybyggnadskostnaderna. På
längre sikt kan dock denna typ av subvention ifrågasättas. Det
finns således en risk för att byggföretagen tillgodogör sig
bidraget genom att höja sina priser i motsvarande grad. Bidraget
kommer då inte de boende till godo. Mot denna bakgrund
tillstyrker utskottet förslaget i motion Bo3 (mp) yrkande 1 om
att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till en plan för
en successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period
på fem--sju år. Detta bör således riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
4.beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Förutsättning för investeringsbidrag (mom. 5)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 3

Agne Hansson (c), Erling Bager (fp), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Propositionen innebär" och på s. 16 slutar med
"behandlad del" bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att som en förutsättning för
investeringsbidrag skall gälla att statligt bostadslån lämnas.
Utskottet kan inte instämma i att ett sådant villkor bör gälla
för bidraget. Detta skulle strida mot principen att
bostadssubventioner skall lämnas oberoende av åtgärdernas
faktiska finansiering.

Vad utskottet i denna fråga anfört bör riksdagen med anledning
av folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 2 och med avslag på
propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:

5.beträffande förutsättning för investeringsbidrag
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 2
och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är
i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

10. Regler för investeringsbidraget (mom. 6)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 3

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Det föreslagna" och på s. 17 slutar med "yrkande 3"
bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de synpunkter på reglerna för
investeringsbidraget som presenteras i motion Bo6 (c) yrkande
3. Hela den kostnadsökning som blir följden av de slopade
reduceringsreglerna för mervärdebeskattningen av
byggnadsverksamheten bör således kompenseras. Det är inte
acceptabelt att på det sätt som regeringsförslaget innebär lägga
ytterligare bördor på ny- och ombyggda bostäder. Speciellt vad
gäller större egnahem innebär den föreslagna
bidragskonstruktionen att skattehöjningen till följd av de
slopade reduceringsreglerna endast delvis kompenseras. Den av
regeringen föreslagna ordningen kommer att drabba barnfamiljer
som har behov av relativt stor bostadsyta. Det är inte heller
rimligt att ny- och ombyggnad av samlingslokaler skall drabbas
av kraftiga kostnadsökningar genom att investeringsbidrag inte
kommer att utgå i dessa fall.

Utskottet anser mot denna bakgrund att investeringsbidraget
skall grundas på hela den godkända produktionskostnaden för
permanentbostäder och samlingslokaler. Detta bör riksdagen med
anledning av motion Bo6 (c) yrkande 3 samt med avslag på
propositionen yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
6.beträffande regler för investeringsbidraget
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 3
och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är
i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

11. Kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret (mom. 7)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet anför" och slutar med
"skall avskaffas" bort ha följande lydelse:

Dagens bostadsfinansieringssystem är så krångligt och
styrande för bostadsproduktionen att det snarast måste ersättas
av ett system som innefattar ett mindre subventionsmoment och en
större grad av frihet för den byggande. Detta innebär bl.a. att
en rad av de villkor som återfinns i dagens system och som
verkar hämmande på bostadsproduktionen måste tas bort. Det finns
mot bakgrund härav naturligtvis inte heller några som helst skäl
att låta dessa villkor leva vidare i ett eventuellt nytt
bostadsfinansieringssystem. Detta gäller bl.a. den kommunala
bostadsanvisningsrätten och markvillkoret.

Det förhållandet att en kommun med stöd av lånereglerna kan ta
åt sig anvisningsrätten för stora delar eller rent av hela
bostadsproduktionen verkar hämmande på bostadsproducenterna.
Inte minst gäller detta i fråga om bostadsrättslägenheter. De
som bostadssparar i bostadsrättsorganisationerna eller i bank
via en sådan organisation bidrar genom sitt sparande till att
bostadsrättslägenheter kan produceras. Det förekommer relativt
ofta att kommunerna med utnyttjande av sin anvisningsrätt
förmedlar en stor andel av dessa lägenheter till icke
bostadssparare. Det är naturligtvis inte rimligt att de som
genom sitt sparande på ett aktivt sätt bidrar till att nya
bostadsrättslägenheter kommer till, endast i begränsad
utsträckning kan få tillgång till dessa lägenheter. Den
kommunala bostadsanvisningsrätten bör därför avvecklas i
enlighet med förslaget i motion Bo6 (c).

Utskottet delar vidare de invändningar mot markvillkoret som
reses i de nu behandlade motionerna (fp) och (c). Enligt
utskottets mening har villkoret inneburit att kommunerna fått en
alltför dominerande ställning gentemot det enskilda byggandet.
Kommunernas inflytande är bl.a. genom den fysiska planeringen
fullt tillräckligt detta villkor förutan. Markvillkoret har
skapat en närmast total kommunal planhushållning på
bostadsområdet. Byggföretag och byggherrar har förlorat
möjligheten att genom planering av eget markinnehav få fram egna
plan- och projekteringsalternativ. Skall smidigheten och
anpassningsförmågan i bostadsbyggandet kunna förstärkas
förutsätter det att enskilda markägare och byggnadsföretag ges
ökade möjligheter att medverka. Enligt bostadsutskottets mening
bör sålunda markvillkoret avvecklas i enlighet med förslagen i
folkpartiets partimotion Bo9 samt i motion Bo6 (c).

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9
yrkande 10 samt motion Bo6 (c) yrkandena 4 och 5 anfört om den
kommunala bostadsanvisningsrätten och om markvillkoret bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
7.beträffande kommunal bostadsanvisningsrätt och
markvillkoret
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6
yrkandena 4 och 5 och 1990/91:Bo9 yrkande 10 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen
(mom. 8)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),
Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "av
produktionskostnadsprövningen" bort ha följande lydelse:

De invändningar som kan riktas mot den kommunala
bostadsanvisningsrätten och markvillkoret gäller i allt
väsentligt också konkurrensvillkoret och
produktionskostnadsprövningen. Även dessa villkor medför sålunda
försämrade förutsättningar för byggandet och en fördyrad
byggnadsproduktion. För att öka flexibiliteten och förbättra
produktutvecklingen inom byggsektorn bör därför
konkurrensvillkoret avskaffas i enlighet med förslaget i
folkpartiets partimotion Bo9.

Utskottet delar inte heller uppfattningen att det med dagens
kostnadskontroll skulle vara möjligt att hålla
bostadskostnaderna nere. Det förhåller sig tvärtom så att
kostnadskontrollen har en rakt motsatt verkan. Den tvingar ofta
fram ändringar i planer och projektering som förlänger
produktionstiden och därmed också ökar kostnaderna. Även
produktionskostnadsprövningen bör därför avvecklas i enlighet
med förslaget i folkpartiets partimotion Bo9.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9
yrkandena 11 och 12 anfört om produktionskostnadsprövningen och
om konkurrensvillkoret bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
8.beträffande konkurrensvillkoret och
produktionskostnadsprövningen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkandena 11
och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

13. Allmänna krav för statligt stöd (mom. 9)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Vad i" och slutar med "av utskottet" bort ha
följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget till nytt
bostadsfinansieringssystem. Förslaget i nu aktuell del saknar
därmed aktualitet, varför det avstyrks.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande
lydelse:
9.beträffande allmänna krav för statligt stöd
att riksdagen avslår förslaget i proposition 1990/91:34
yrkande 3,

14. Beslutsordningen i låneärenden (mom. 10)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "I sammanhanget" och slutar med "till känna" bort
utgå,

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort utgå.

15. Låneunderlaget (mom. 11)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),
Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "I dagens" och på s. 21 slutar med "yrkande 4" bort
ha följande lydelse:

I de fall låneunderlaget beräknas enligt den s.k.
schablonmetoden utgår beräkningarna från ett stort antal olika
faktorer. Beräkningarna blir härigenom mycket komplicerade. Det
har t.o.m. blivit nödvändigt att konstruera särskilda
dataprogram för att ansökningarna om bostadslån skall kunna
klaras av. De s.k. förenklingar som gjorts i beräkningsmetoderna
under senare år har inte heller i någon nämnvärd utsträckning
haft avsedd effekt. Systemet är fortfarande så komplicerat att
det bara kan hanteras av ett fåtal experter. Risken för
felaktigheter och orättvisor i ett sådant system är bara alltför
uppenbar.

Enligt utskottets mening föreligger mot bakgrund av det nu
anförda ett stort behov av att kraftigt förenkla metoden för
beräkning av låneunderlag i enlighet med förslaget i
folkpartiets partimotion Bo9. Vad utskottet nu med anslutning
till motionens yrkande 4 anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3
yrkande 2 är därmed i väsentliga delar tillgodosett.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11.beträffande låneunderlaget
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 4
och med avslag på motion 1990/91:Bo3 yrkande 2 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Låneunderlaget (mom. 11)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "I dagens" och på s. 21 slutar med "yrkande 4" bort
ha följande lydelse:

Som framhålls i miljöpartiet de grönas partimotion är det
nuvarande systemet för beräkning av låneunderlaget alltför
detaljfixerat och inriktat på att skapa någon form av
"millimeterrättvisa". Systemet har härigenom kommit att bli
alldeles för krångligt och svårhanterligt. Det finns också klara
belägg för att systemet i sig inbjuder till en anpassning från
byggherrar och byggföretag som har till mål att ta ut de
maximala fördelar som det erbjuder. Enligt utskottets mening bör
mot bakgrund härav möjligheterna till ytterligare
schablonisering av låneunderlagsberäkningarna utredas.
Vägledande bör härvid vara att skapa en beräkningsmetod som
bygger på antalet lägenheter, antalet rum eller på bostadsytan
mätt i kvadratmeter.

Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion
Bo3 yrkande 2 anfört om behovet av en förenklad metod för
beräkning av låneunderlaget bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Vad i folkpartiets partimotion Bo9
yrkande 4 förordats är därmed i väsentliga delar tillgodosett.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
11.beträffande låneunderlaget
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 2
och med avslag på motion 1990/91:Bo9 yrkande 4 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Parkeringsanläggningar m.m. (mom. 12)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet kan" och slutar med "Motionsyrkandet
avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar vad som i miljöpartiets partimotion Bo3
anförts om att parkeringsanläggningar inte bör ingå i
låneunderlaget. Motionens yrkande 3 tillstyrks sålunda.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
12.beträffande parkeringsanläggningar m.m.
att riksdagen bifaller motion 1990/91:Bo3 yrkande 3,

18. Den framtida bostadslåneadministrationen (mom. 13)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Dagens bostadslåneadministration" och på s. 22
slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Enligt bostadsutskottets mening måste
bostadsfinansieringssystemet förändras i grunden i enlighet med
de förslag som lagts fram i partimotioner av m, fp och c. Genom
ett på detta sätt förbättrat och förenklat finansieringssystem
skapas också förutsättningar för en genomgripande förändring av
dagens låneadministration. I ett sådant system kan de rent
låneadministrativa uppgifterna läggas på kreditgivarna.
Utgångspunkten bör sålunda vara att låneadministrationen i det
nya systemet skall inskränkas till ett absolut minimum. Detta
betyder bl.a. att länsbostadsnämnderna bör kunna avvecklas genom
att ev. kvarvarande låneanknutna uppgifter förs över till andra
organ.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9
yrkande 6 samt motionerna Bo6 (c) yrkande 6, Bo11 (m) såvitt nu
är i fråga och Bo12 (c) yrkande 6 anfört om utformningen av den
framtida låneadministrationen bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna. Förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3
yrkande 4, i den mån det inte är tillgodosett genom det nu
anförda, avstyrks av utskottet.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6 yrkande
6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu
är i fråga, samt 1990/91:Bo12 yrkande 6 och med avslag på motion
1990/91:Bo3 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

19. Den framtida bostadslåneadministrationen (mom. 13)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Dagens bostadslåneadministration" och på s. 22
slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Även om invändningar kan riktas mot enskildheter i det
framlagda förslaget till nytt bostadsfinansieringssystem bör
systemet enligt utskottets mening ge förutsättningar för en
minskning av den statliga lånebyråkratin. I regeringsförslaget
redovisas dock varken vilka administrativa besparingar som är
möjliga eller hur dessa skall bilda underlag för förändringar i
den organisatoriska strukturen. Enligt utskottets mening är
detta otillfredsställande. I enlighet med förslaget i
miljöpartiet de grönas partimotion Bo3 bör regeringen därför
återkomma till riksdagen med förslag med denna inriktning.
Härvid bör bl.a. övervägas hur administrationskostnaderna för
bostadsfinansieringssystemet kan minskas hos
länsbostadsnämnderna.

Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion
Bo3 yrkande 4 anfört bör ges regeringen till känna. Övriga
motionsyrkanden, i den mån de inte är tillgodosedda genom det nu
anförda, avstyrks av utskottet.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 4
och med avslag på motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9
yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu är i fråga,
samt 1990/91:Bo12 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

20. Skattekompenserande räntebidrag (mom. 14)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Utskottet anför" och slutar med
"vunnit stöd" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan med anledning av partimotioner från m, fp
och c avstyrkt regeringsförslaget om ett nytt
bostadsfinansieringssystem i dess helhet. Skäl saknas därför att
vidare diskutera enskildheter i detta förslag. Mot denna
bakgrund avstyrks vad i propositionens yrkande 4 förordats.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
14.beträffande skattekompenserande räntebidrag
att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 4,

21. Uppskrivningen av nettoräntesatsen, ordningen för
fastställande av nettoräntesatsen m.m. och räntelånen i övrigt
(mom. 15--17)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Utskottet anför" och på s. 26 slutar
med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt
bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget,
liksom hithörande motionsyrkanden, avstyrks med hänvisning
härtill även i nu aktuell del.

dels att momenten 15--17 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

15--17.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen,
ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. och
räntelånen i övrigt
att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 5 samt
motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 7 och 1990/91:Bo10 yrkande 5,

22. Uppskrivningen av nettoräntesatsen (mom. 15)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Utskottet anför" och slutar med "i
fråga" bort ha följande lydelse:

Boendekostnadsutredningen föreslog i sitt betänkande att den
ursprungliga nettoräntesatsen skulle räknas upp med inflationen
minskad med en procentenhet. Bakom utredningens förslag i denna
del låg bedömningen att en uppskrivning av nettoräntan med hela
inflationen inte skulle skapa ett tillräckligt utrymme för
erforderliga reinvesteringar. Bostadsutskottet delar denna
uppfattning. Som framhålls i motion Bo6 (c) skulle en
uppskrivning av nettoräntan i enlighet med regeringens förslag
innebära att hela det framtida ekonomiska utrymmet i en
fastighet täcks in av den växande skulden. Därmed ges inget
låneutrymme för reparationer och upprustningar, vilket i sin tur
innebär att kvaliteten i bostäderna liksom boendemiljön kommer
att försämras. Inte heller kommer det med den av regeringen
förordade utformningen att finnas något utrymme för topplån med
huset som säkerhet, något som erfordras för praktiskt taget alla
de egnahem som byggs i dag. En följd härav blir att endast
personer med egen förmögenhet eller med privata borgensmän
kommer att kunna bygga ett eget hem.

Utskottet tillstyrker med det nu anförda förslaget i motion
Bo6 (c) yrkande 7 om att nettoräntesatsen skall skrivas upp med
inflationen minskad med en procentenhet. Regeringens förslag i
nu aktuell del avstyrks.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
15.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 7
och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 5 såvitt nu är
i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

23. Realräntebidraget (mom. 18)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Ett grundläggande" och på s. 28 slutar med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt
bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget,
liksom hithörande motionsyrkande, avstyrks med hänvisning
härtill även i nu aktuell del.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18.beträffande realräntebidraget
att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1990/91:34 yrkande 6 samt motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6,

24. Realräntebidraget (mom. 18)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27
börjar med "Ett grundläggande" och på s. 28 slutar med "avstyrks
sålunda" bort ha följande lydelse:

Det är, som framhålls i miljöpartiet de grönas partimotion
Bo3, viktigt att räntelånesystemet och realräntebidraget
utformas på ett sådant sätt att det inte lätt kan urholkas genom
politiska beslut på det sätt som skedde med det s.k.
paritetslånesystemet. Bl.a. förslaget om realräntebidragens
utformning förefaller enligt utskottets mening mot bakgrund
härav alltför generöst utformat och därmed också i riskzonen för
politiskt betingade ingrepp.

Det av regeringen förordade realräntebidraget kompenserar
låntagaren för hela eller större delen av kostnaden för en hög
realränta. Ett på detta sätt konstruerat bidrag minskar
förståelsen för behovet av en stram finanspolitik samtidigt som
det dämpar kreditmarknadens benägenhet att söka pressa ned
utlåningsräntorna. Det är enligt utskottets mening inte heller
lämpligt att i tider av hög realränta lägga hela kostnaden för
detta på räntelånen eftersom detta lån då skulle kunna öka så
snabbt att skulden stiger realt sett. Som förordas i
miljöpartiets partimotion bör i stället bostadskonsumenterna vid
en hög realränta bära en del av kostnaderna härför genom att
nettoräntesatsen höjs under dessa år. Endast under perioder med
särskilt hög realränta bör en mindre del betalas i form av
realräntebidrag.

Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion
Bo3 yrkandena 5 och 6 anfört om realräntebidragets utformning
m.m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Regeringens förslag avstyrks i motsvarande del.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
18.beträffande realräntebidraget
att med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6 samt
med avslag på regeringens förslag i proposition 1990/91:34
yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

25. Kreditgarantin gentemot långivaren m.m. (mom. 19--22)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Utskottet vill" och på s. 35 slutar
med "till Karlskrona" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan med anledning av partimotioner från m, fp
och c avstyrkt regeringsförslaget om ett nytt
bostadsfinansieringssystem i dess helhet. Skäl saknas därför att
vidare diskutera enskildheter i detta förslag. Mot denna
bakgrund avstyrks vad i propositionens yrkande 7 förordats
liksom förslagen i motionerna Bo1 (s), Bo3 (mp) yrkandena 7--9,
Bo6 (c) yrkandena 10--12 och Bo10 (v) yrkande 7.

dels att momenten 19--22 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19--22.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren
m.m.
att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 7 samt
motionerna 1990/91:Bo1, 1990/91:Bo3 yrkandena 7--9, 1990/91:Bo6
yrkandena 10--12 och 1990/91:Bo10 yrkande 7,

26. Kreditgarantin gentemot långivaren (mom. 19)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom.1

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Villkoren för" och på s. 32 slutar med "nu anförts"
bort ha följande lydelse:

Vissa av villkoren för den statliga kreditgarantin diskuteras
i miljöpartiets partimotion Bo3. Motionärerna anser bl.a. --
yrkande 7 -- att kreditgarantins säkerhetsläge bör vara lika för
alla fastighetsägare och upplåtelseformer. Även utskottet anser
att neutralitetsskäl talar för att regeringsförslaget bör
omarbetas i detta avseende. Det bör således ankomma på
regeringen att utarbeta ett nytt förslag till upplåtelseneutrala
säkerhetsgränser för den statliga kreditgarantin och återkomma
till riksdagen i frågan.

Utskottet kan också ställa sig bakom vad i miljöpartiets
partimotion föreslås i yrkande 9. Motionärerna påtalar här den
risk som finns att kreditinstituten av konkurrensskäl gör en
selektering som innebär att man endast införskaffar
kreditgaranti för fastigheter i områden som bedöms vara osäkra.
Detta kan i sin tur leda till höga garantiavgifter som endast
drabbar de boende i glesbygd. Utskottet anser liksom
motionärerna att en tänkbar åtgärd för att undvika en sådan
utveckling är att göra den statliga kreditgarantin obligatorisk.
Denna fråga behöver dock övervägas ytterligare inom
regeringskansliet. Regeringen bör därefter återkomma med förslag
i frågan som kan undanröja de risker som ovan påtalats.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört med anledning av
miljöpartiets partimotion Bo3 yrkandena 7 och 9 bör regeringen
således återkomma till riksdagen med reviderade förslag om
villkoren för statens kreditgaranti gentemot låntagaren. Detta
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
19.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren
att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:34 yrkande
7 såvitt nu är i fråga och motion 1990/91:Bo3 yrkandena 7 och 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Statens åtaganden gentemot låntagaren (mom. 20)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33
börjar med "Det får" och på s. 34 slutar med "till känna" bort
ha följande lydelse:

I framför allt motion Bo6 (c) beskrivs ingående vad som kan
bli följden om statens åtaganden gentemot låntagaren får en så
vag utformning som regeringsförslaget innebär. Verkan kan
således bli att den koncentrationsdrivande effekt som redan
räntelånen i sig medför, förstärks ytterligare genom att inget
verkligt skydd för långivarna finns inbyggt i systemet. Risken
finns att byggandet nästan helt kommer att koncentreras till
redan expansiva regioner. Det är tveksamt om någon kommer att
våga investera i en egen bostad på den svenska landsbygden.

En sådan utveckling kan naturligtvis inte accepteras.
Förslaget måste vad gäller statens kreditåtaganden gentemot
låntagaren ändras på så sätt att risken att bygga på landsbygden
och i svaga regioner elimineras helt. En garanti bör utformas
som redan från början klart anger vad som skall gälla i fråga om
ersättning för uppkommna förluster. Utgångspunkten bör vara att
den som bygger skall veta vilka regler som kommer att gälla. Han
skall således inte behöva sväva i ovisshet om vad ett framtida
ställningstagande från en kreditgarantinämnd kan komma att
innebära. Reglerna bör därför vara så klart utformade att en
särskild prövning i varje enskilt fall inte skall behövas.

Vidare bör det klart framgå av garantin att den som bygger
skall hållas skadeslös för förluster som orsakas av
skuldökningen som följd av räntelånet. Staten skall inte kunna
ställa regressanspråk för den förlust som kompensationsstödet
avser att ersätta. En möjlig utformning av garantin gentemot i
första hand låntagarna i svaga regioner är att staten alltid
garanterar ett värde för huset som motsvaras av
produktionsvärdet ökat med inflationen under den tid skulden
ökar som följd av räntelånet. Det bör ankomma på regeringen att
ytterligare överväga den närmare utformningen av den diskuterade
garantin gentemot låntagaren i ett räntelånesystem. Ett nytt
förslag i frågan bör lämnas till riksdagen i så god tid att
beslut kan fattas innan bostadsfinansieringsreformen träder i
kraft.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av i första hand
motion Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande får även
anses innebära att motionerna Bo3 (mp) yrkande 8 och Bo10 (v)
yrkande 7 är tillgodosedda. Regeringens förslag yrkande 7 såvitt
nu är i fråga avstyrks.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
20.beträffande statens åtaganden gentemot låntagaren
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo3 yrkande
8, 1990/91:Bo6 yrkandena 10 och 11 samt 1990/91:Bo10 yrkande 7
och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är
i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

28. Det kommunala förlustansvaret (mom. 21)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34
börjar med "Ytterligare en" och på s. 35 slutar med "yrkande 12
avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion Bo6 (c) är det mellan staten och
kommunerna delade förlustansvaret i dagens bostadslånesystem
inte proportionellt utformat vad gäller förlustriskerna.
Reglerna innebär att kommunen först skall täcka sin förlustandel
fullt ut. Först därefter går staten in och täcker eventuellt
återstående del av förlusten. Det nu aktuella regeringsförslaget
innebär att denna regel avses överföras till det nya
bostadsfinansieringssystemet.

Utskottet avstyrker regeringsförslaget och tillstyrker i
stället motion Bo6 (c) yrkande 12 som innebär att
förlustriskerna i det nya systemet skall delas proportionellt
mellan staten och kommunerna i förhållande till förlustansvarets
storlek. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
21.beträffande det kommunala förlustansvaret
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 12
och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är
i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

29. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år
1992 (mom. 23)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37
börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar
med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt
bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget,
liksom hithörande motionsyrkanden, avstyrks med hänvisning
härtill även i nu aktuell del.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter
utgången av år 1992
att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1990/91:34 yrkande 8 samt motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4
och 5, 1990/91:Bo4, 1990/91:Bo6 yrkande 13 och 1990/91:Bo10
yrkande 6,

30. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år
1992 (mom. 23)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Jan
Sandberg (m) och Birger Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37
börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar
med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Det är, som framhålls i motion Bo6 (c), viktigt att ett så
långsiktigt åtagande som en investering i ett eget hem utgör,
kan göras med god kännedom om de långsiktiga ekonomiska villkor
som kommer att ligga till grund för investeringen. Den som
baserat sitt boende på dagens bostadsfinansieringssystem har
naturligtvis kalkylerat med att de vid investeringstillfället
gällande förutsättningarna skall vara bestående. Denna planering
på lång sikt kommer nu helt att brytas av det av regeringen
föreslagna systemet. Att på detta drastiska sätt från statens
sida snabbt förändra förutsättningarna kan enligt utskottets
mening jämföras med ett avtalsbrott av civilrättslig karaktär.
Det faktum att staten i någon formell mening kan sägas ha rätt
att vidta dessa förändringar fråntar inte statsmakterna det
moraliska ansvaret gentemot de låntagare som drabbas.

I likhet med motionärerna vill utskottet starkt varna för det
av regeringen förordade förfaringssättet. De bostadshus som
uppförts eller byggts om med stöd av statliga bostadslån enligt
dagens regler bör därför få behålla dessa lån på oförändrade
villkor. Utskottets ställningstagande i denna del innebär att
förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 13 tillstyrks. Förslaget i
vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 är därmed också
tillgodosett. Regeringens förslag avstyrks.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter
utgången av år 1992
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Bo6 yrkande 13
avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 8
samt motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Bo4 och
1990/91:Bo10 yrkande 6,

31. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år
1992 (mom. 23)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37
börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar
med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar de principiella överväganden som görs i
propositionen beträffande det statliga stödet till beståndet
efter år 1992. En överföring av befintliga lån till det nya
bostadsfinansieringssystemet bör därmed kunna ske i huvudsak i
enlighet med regeringens förslag. Enligt utskottets mening bör
dock ett slutligt ställningstagande i hithörande frågor anstå i
avvaktan på ett mera detaljerat förslag i frågan. Med avseende
på den stora betydelse som de behovsprövade förvärvslånen för
barnfamiljer har för de hushåll som fått sådana lån, bör dock
riksdagen redan nu uttala att dessa lån skall behållas
oförändrade med räntebidrag även efter år 1992.

Vad utskottet nu med anledning av vänsterpartiets partimotion
Bo10 yrkande 6 samt regeringens förslag anfört bör riksdagen som
sin mening ge regeringen till känna. Övriga motionsförslag
avstyrks av utskottet.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter
utgången av år 1992
att riksdagen med anledning av regeringens förslag i
proposition 1990/91:34 yrkande 8 och motion 1990/91:Bo10 yrkande
6 samt med avslag på motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5,
1990/91:Bo4 och 1990/91:Bo6 yrkande 13 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

32. Reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till
räntelånesystemet (mom. 24)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Skatteutskottet som" och slutar med "till känna"
bort ha följande lydelse:

Som framgått ovan har bl.a. i partimotioner från moderata
samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet yrkats avslag på
regeringens förslag om införande av ett nytt
bostadsfinansieringssystem.

Mot denna bakgrund finns inte anledning att i sak granska
förslaget i motion Bo6(c) om reavinstbeskattningens utformning i
detta föreslagna finansieringssystem.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
24. beträffande reavinstbeskattningens utformning med hänsyn
till räntelånesystemet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9,
båda yrkandena såvitt nu är i fråga, samt 1990/91:Bo9 yrkande 9,

33. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet
(mom.25)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "I de" och på s. 40 slutar med "till känna" bort ha
följande lydelse:

Det finns ingen anledning att diskutera fastighetsskattens
utformning i ett räntelånesystem eftersom ett sådant system inte
skall införas. Med hänvisning till det anförda avstyrks
c-motionen i nu behandlad del.

Utskottet anser för övrigt att inte heller dagens system skall
"belastas" av denna orättfärdiga och orättvisa skatt.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

25. beträffande fastighetsskattens utformning i
räntelånesystemet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9,
båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

34. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet
(mom.25)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "I de" och på s. 40 slutar med "till känna" bort ha
följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening inte tillräcklig anledning
att nu ta upp de närmast tekniska frågorna om hur
fastighetsskatten skall tas ut i ett räntelånesystem. Om
riksdagen -- trots de invändningar som framförts mot systemet --
beslutar att det skall införas får riksdagen i det
förberedelsearbete som då måste göras ta upp den genom
c-motionen anhängiggjorda frågan. Med hänvisning till det nu
anförda avstyrks motionen i nu behandlad del.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:25. beträffande fastighetsskattens
utformning i räntelånesystemet
att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9,
båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

35. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga
bostadsföretagen (mom. 26, motiveringen)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),
Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser
att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
"Utskottet är" och slutar med "skatteutskottets
yttrande" bort ha följande lydelse:

En diskussionen om fastighetsskatten och dess utformning kan
inte och bör inte utgå från det i vänsterpartiets partimotion
framförda förslaget om att skatten inte skall tas ut för en viss
typ av fastigheter; enligt motionen bör skatten slopas för de
allmännyttiga bostadsföretagen.

I motioner från m och fp har tidigare klargjorts synen på
fastighetsskatten. Överväganden i frågan bör göras från en mera
principiell utgångspunkt än vad som är möjligt inom ramen för
den nu behandlade partimotionen. Det ställningstagandet kan dock
göras att om skatten skall utgå är det i högsta grad olämpligt
att undanta en hel fastighetsägarkategori från den.

Det finns anledning att i annat sammanhang ta upp frågan i ett
större perspektiv. Med det anförda avstyrker utskottet
vänsterpartiets partimotion.

36. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga
bostadsföretagen (mom. 26)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet är" och slutar med
"skatteutskottets yttrande" bort ha följande lydelse:

Som anförs i vänsterpartiets partimotion Bo10 bör
fastighetsskatten slopas för de allmännyttiga bostadsföretagen.
I en avvikande mening till skatteutskottets yttrande från
vänsterpartiets företrädare anförs att dessa företag aldrig
skall sälja sina fastigheter och att det därför inte finns
värden som kan realiseras. En slopad fastighetsskatt kan
beräknas minska hyran med ca 30 kr/m2 och år.

Bostadsutskottet tillstyrker med det anförda partimotionen och
föreslår att riksdagen med anledning av yrkandet 4 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
26. beträffande slopande av fastighetsskatten för de
allmännyttiga bostadsföretagen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo10 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi
m.m. (mom. 27, motiveringen)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Jan
Sandberg (m) och Birger Andersson (c) anser att den del av
utskottets yttrande som på s. 40 börjar med
"Utskottet finner" och slutar med "dessa beslut"
bort ha följande lydelse:

Mot regeringens förslag att fjärrvärme skulle beläggas med
mervärdeskatt förde i motioner och reservationer m och c fram
invändningar. Dessa står fast. Denna fråga kan emellertid inte
brytas ut ur sitt större sammanhang och behandlas isolerad från
andra mera övergripande aspekter på skattesystemets utformning.
Till dessa frågor finns anledning att återkomma i andra
sammanhang. Det samma gäller frågan om den s.k.
uttagsbeskattningen.

Med det anförda avstyrker utskottet vänsterpartiets
partimotion Bo10 yrkandena 1--3.

38. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi
m.m. (mom. 27)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Utskottet finner" och slutar med
"dessa beslut" bort ha följande lydelse:

I vänsterpartiets partimotion Bo10 konstateras att de begärda
hyreshöjningarna från den 1 januari 1991 till följd av
skatteomläggningen vida överstiger vad regeringen räknade med i
våras. De avviserade höjningarna uppgår till 15--20 % i stället
för beräknade 10 %. Detta innebär i sin tur att en hyreshöjning
för en normal trerumslägenhet blir ca 500 kr. per månad i
stället för ca 275 kr. per månad. Om så stora höjningar tillåts
slå igenom betyder det att många låg- och mellaninkomsttagare
förlorar på skatteomläggningen, att inflationen späds på
ytterligare samt att statens utgifter för bl.a. bostadsbidrag
och socialbidrag ökar.

Som anförs i en avvikande mening (v) till skatteutskottets
yttrande 1990/91:SkU2y bör mot den nu redovisade bakgrunden
riksdagens beslut att belägga fjärrvärme med mervärdeskatt den 1
januari 1991 rivas upp eller skjutas på framtiden. Vidars bör
uttagsbeskattningen av tjänster som avser fastigheter slopas.
Denna skatt tas ut om kostnaderna för arbetena i egen regi
uppgår till minst 150000 kr. per år. Den slår därför inte mot
de små förvaltningarna och mot egna hem. I stället träffar den
de allmännyttiga företagen. Den driver därmed upp hyrorna med ca
10--15 kr. per m2 och år.

Vad bostadsutskottet nu anfört om slopandet av
uttagsbeskattningen bör riksdagen med anledning av
vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkandena 1--3 som sin mening
ge regeringen till känna.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
27. beträffande slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i
egen regi m.m.
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo10 yrkandena
1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

39. Skattefria avsättningar till reparationsfonder (mom. 28)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40
börjar med "Skatteutskottet som " och slutar med "av
utskottet" bort ha följande lydelse:

I en avvikande mening av m, fp och c till skatteutskottets
yttrande 1990/91:SkU2y anförs följande om reparationsfonder.

Regeringens förslag om statligt stöd för lägenhetsunderhåll
innebär i praktiken att bostadsföretagens fonder för
lägenhetsunderhåll avskaffas. Därmed bryts principen att det är
dagens generation som skall svara för kostnaden för sin egen
förslitning i lägenheten. På sikt medför en lånefinansiering av
lägenhetsunderhållet en press uppåt på hyrorna. Detta är en
mycket olycklig effekt och i motionerna Bo2 (m), Bo9 (fp), Bo5
(c) och Bo6 (c) yrkas att förslaget avslås.

I likhet med motionärerna anser vi att det är viktigt att det
finns en långsiktig planering av underhåll av lägenheter för att
garantera en god boendemiljö och för att hålla nere
hyreskostnaderna. En sådan förutseende, långsiktig planering
sker bäst genom att en del av hyran avsätts till särskilda
fonder för lägenhetsunderhåll. Härigenom kan också hyresgäster
som bor i privatägda fastigheter få ökat inflytande och ansvar
för den egna lägenhetens underhåll. En konsekvens är också att
hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade fastigheter och
att den nuvarande detaljregleringen och byråkratin begränsas.

Fastighetsägare bör ges rätt att fondera medel till underhåll
av lägenheterna skattefritt. Skattemedlen skall följa lägenheten
och hyresgästen ges möjlighet till inflytande över
lägenhetsunderhållet. Det anförda bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Vi tillstyrker således motionerna Bo2 yrkande 7 och Bo9
yrkande 8. Härigenom är även motion Bo6 yrkande 15 tillgodosedd.

Bostadsutskottet delar vad i frågan anförts om avsättning till
reparationsfonder. Vad i de nu behandlade motionerna förordats
bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Till frågan om regeringsförslaget om räntestöd för underhåll
återkommer utskottet nedan.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
28. beträffande skattefria avsättningar till
reparationsfonder
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande
7, 1990/91:Bo6 yrkande 15 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta
yrkande såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

40. Avdrag för reparationer i småhus (mom. 29)
Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Förslaget har" och slutar med "Motionsyrkandet
avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som anförs i moderata samlingspartiets partimotion Bo2 bör
beträffande småhus en avdragsrätt för reparationer införas. En
sådan rätt skulle verksamt bidra till att stävja det s.k.
svartjobberiet. En rätt till avdrag för styrkta lönekostnader
upp till exempelvis 10000 kr. per år skulle sannolikt inte
leda till något nämnvärt inkomstbortfall för staten.

Vad nu anförts om avdrag för reparationer i småhus bör
övervägas. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av
motionen som sin mening ger regeringen detta känna.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
29. beträffande avdrag för reparationer i småhus
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo2 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

41. Ett system för bosparande (mom. 30)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Som skatteutskottet" och slutar med "yrkande 9
föreslagits" bort ha följande lydelse:

I en avvikande mening (m) till skatteutskottets yttrande
1990/91:SkU2y om bosparande anförs följande.

Det finns enligt vår mening ett stort behov av att öka det
långsiktiga sparandet i Sverige. Det bör mot denna bakgrund
skapas nya och attraktiva former för målsparande till egen
bostad i form av ett småhus eller en bostadsrätt. Ökar det
enskilda bosparandet minskar lånebehovet till bostadssektorn. En
annan följd är att månadsutgifterna för de boende blir lägre då
en större del av bostadskostnaden kan betalas kontant med
sparade medel. Ägandet medför också regelmässigt underhåll av
bostaden.

Ett bosparande bör utformas enligt följande.

Sparandet skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst
tre år. Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller
kreditinstitutet under minst tre år bör man kunna påräkna högre
ränta än för annat sparande.
Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot
uppvisande av ingånget köpeavtal.
När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig
skattefri premie för det sparbelopp som stått inne minst tre år.
Premien utgår med 10 %, dock högst 10 000 kr.
I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller
medlen disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri
statlig premie.

Vi tillstyrker således motion Bo2 yrkande 9 om att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att ett system med
bosparande med denna utformning bör införas.

Bostadsutskottet, som delar vad i den avvikande meningen
anförts, föreslår att riksdagen med anledning av moderata
samlingspartiets partimotion Bo2 som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om bosparande.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
30. beträffande ett system för bosparande
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo2 yrkande 9
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

42. Räntestöd för underhåll (mom. 31)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Som utskottet" och på s. 43 slutar
med "yrkande 9 tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Systemet med räntesubventioner till fastighetsunderhåll har
under flera års tid kritiserats i motioner och reservationer
från m, fp och c. I stället har ett system med reparationsfonder
förordats. Även i motioner från dessa partier, väckta med
anledning av den nu behandlade propositionen, lämnas förslag i
frågan. Denna fråga har utskottet behandlat ovan. Det nu
aktuella regeringsförslaget innebär att subventionen av
fastighetsunderhållet skall utvidgas till att även omfatta det
löpande lägenhetsunderhållet, såsom målning och tapetsering.

Nackdelarna med det nuvarande systemet skulle vid en sådan
regelförändring kraftigt förstärkas. Som framhålls i motioner
från m, fp resp. c skulle en sådan ordning kunna leda till att
bostadsföretagen slutar att fondera medel för underhållet.
Följden blir en ren lånefinansiering av det löpande
lägenhetsunderhållet. Detta innebär i praktiken att dagens
förslitningskostnader vältras över på den kommande generationen
boende. Utskottet anser mot denna bakgrund att förslaget om
räntestöd till underhåll bör avslås.

Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av
folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 8 såvitt nu är i fråga och
motion Bo6 (c) yrkande 14 ge regeringen till känna.
Propositionens yrkande 9 avstyrks. Utskottets ställningstagande
innebär vidare att vad i motion Bo3 (mp) yrkande 10 föreslagits
är tillgodosett.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
31.beträffande räntestöd för underhåll
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 10,
1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande
såvitt nu är i fråga, samt med avslag på proposition 1990/91:34
yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

43. Räntestöd för underhåll (mom. 31)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Som utskottet" och på s. 43 slutar
med "yrkande 9 tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet avstyrker förslaget i propositionen om att utvidga
räntestödet för underhåll till att även gälla rent
lägenhetsunderhåll. Som anförs i miljöpartiet de grönas
partimotion Bo3 är de neutralitetsskäl som bostadsministern
åberopar som motiv för förslaget inte självklara.
Neutralitetsskälet kan endast åberopas om egnahemsägarna
finansierar löpande underhåll med lån, vilket långt i från
alltid är fallet. Möjligheterna till en sådan lånefinansiering
kommer dessutom i princip att bortfalla i ett räntelånesystem
med en sådan uppbyggnad som regeringen föreslår.

Förslaget innebär vidare att inköpta underhållsåtgärder gynnas
i förhållande till egna arbetsinsatser. Speciellt när det gäller
lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet har det även i
hyreshus blivit allt vanligare att dessa åtgärder utförs som
eget arbete. Utskottet, som ställer sig positivt till denna
utveckling, anser att regeringsförslaget även av detta skäl är
olyckligt utformat.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört med anledning av
miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 10 samt motionerna Bo6 (c)
yrkande 14 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga bör
riksdagen således avstyrka propositionens yrkande 9 om räntestöd
för underhåll.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
31.beträffande räntestöd för underhåll
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 10,
1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande
såvitt nu är i fråga, samt med avslag på proposition 1990/91:34
yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

44. Konsolideringsfondernas storlek (mom. 32)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Det förslag" och slutar med "avstyrks således" bort
ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som i motion Bo7 (s) anförs angående
konsolideringsfondernas storlek. Det skulle således avsevärt
förbättra förutsättningarna för ombyggnader om de allmännyttiga
bostadsföretagens ombyggda fastigheters värde inte skulle ingå i
underlaget för konsolideringsfonden förrän tio år efter
ombyggnaden. Villkoren för räntestöd till underhåll bör således
ändras i detta avseende. Vad utskottet nu anfört med anledning
av motion Bo7 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen
till känna.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
32.beträffande konsolideringsfondernas storlek
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo7 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

45. Räntebidragstrappan (mom. 33)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),
Jan Sandberg (m), Kjell Dahlström (mp) och Ingrid Hasselström
Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43
börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 44
slutar med "i fråga" bort ha följande lydelse:

Utskottet ser inget skäl att på de grunder som regeringen
föreslår, slopa det s.k. taket på räntebidragstrappan.
Propositionens yrkande 10 avstyrks således. Motionerna Bo3 (mp)
yrkande 10 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga
tillstyrks.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
33.beträffande räntebidragstrappan
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Bo3 yrkande
11 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i
fråga, avslår proposition 1990/91:34 yrkande 10,

46. Temporär ändring av bokföringslagen (mom. 34)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Utskottet kan" och slutar med
"avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Den redan beslutade skattereformen riskerar i många fall att
leda till oacceptabla hyreshöjningar. Det är mot denna bakgrund
angeläget att vidta olika åtgärder som kan dämpa behovet av
sådana höjningar. I motion Bo8 (s) föreslås en åtgärd som
åtminstone tills vidare kan bidra till att hålla tillbaka
bostadsföretagens hyreskrav. Enligt utskottets mening bör en
temporär ändring av bokföringslagen göras i syfte att under ett
års tid befria de allmännyttiga bostadsföretagen från kravet att
göra planmässiga avskrivningar av fastighetskapitalet. Det bör
ankomma på regeringen att snarast utarbeta ett lagförslag med
denna innebörd och återkomma till riksdagen med förslag i
frågan.

Vad ovan anförts med anledning av motion Bo8 (s) bör riksdagen
som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
34.beträffande temporär ändring av bokföringslagen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo8 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

47. Översyn av bruksvärdesystemet (mom. 35)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Bruksvärderegeln i" och slutar med "Motionen
avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är, som framgått ovan, situationen på
bostadsmarknaden sådan att olika åtgärder måste vidtas för att
den skall fungera. I detta betänkande har utskottet främst
behandlat vikten av ett fungerande bostadsfinansieringssystem.
Emellertid finns skäl att också fästa uppmärksamheten på den i
folkpartiets partimotion Bo9 aktualiserade frågan om en översyn
av bruksvärdesystemet i hyreslagstiftningen.

Bruksvärderingen medför att hyran ibland sätts lägre och
ibland högre på grund av att lägesfaktorn inte beaktas
tillräckligt. Yngre och ocentralt belägna lägenheter får oftast,
relativt sett, högre hyra än äldre och centralt belägna. Detta
innebär ett ineffektivt utnyttjande av bostäderna och en låg
rörlighet på bostadsmarknaden. På en på detta sätt reglerad
marknad är det främst de nya bostadskonsumenterna som stängs
ute.

Det nu i korthet beskrivna balansproblemet skapar krav på nya
regleringar som leder till omfattande subventioner och i värsta
fall till nya regleringar. Det finns ingen anledning att tro att
planhushållning och regleringar just på bostadsmarknaden skulle
vara överlägsen ett mera marknadsanpassat system.

Som föreslås i den nu behandlade partimotionen finns goda
motiv att föreslå att en översyn av bruksvärdesystemet görs.
Utskottet vill erinra om att i en reservation m, fp och c till
det tidigare i höst behandlade betänkandet 1990/91:BoU1 om vissa
fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor liknande förslag förts
fram.

dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:
35. beträffande översyn av bruksvärdesystemet
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

48. Anslag (mom. 36)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna
del" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt de förslag som grundar regeringens
begäran om anslag på tilläggsbudget I. Något behov av de
aktuella anslagen föreligger därmed inte. Regeringsförslaget
avstyrks med hänvisning härtill även i vad avser anslag.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha
följande lydelse:

36.beträffande anslag
att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1990/91:34 yrkandena 11, 12 och 13,

Särskilda yttranden
1. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil
Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och
Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anför:

Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att
överväganden bör göras att flytta fram ikraftträdandet av det
nya systemet ett halvt år till den 1 januari 1992. Sakfrågan
skall inte nu diskuteras. I motioner och i reservationer från m,
fp och c har klart motiverats att ett nytt system med den av
regeringen föreslagna utformningen över huvud taget inte skall
införas.

Vi vill emellertid kritisera det sätt på vilket förslaget om
överväganden om ny ikraftträdandetidpunkt aktualiserades i
utskottet. Vare sig i propositionen, motioner eller under
utskottets beredning av ärendet har denna fråga behandlats.

Frågan kom upp i utskottet först vid justeringen av
betänkandet. Starka och befogade invändningar kan och bör riktas
mot att regeringspartiet med stöd av miljöpartiet de gröna på
detta sätt och utan verderbörlig beredning driver igenom ett
utskottsbeslut på det sätt som nu skett.

2. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem

Eva Zetterberg (v) anför:

Vänsterpartiet har i allt väsentligt stött regeringsförslaget
om ett nytt bostadsfinansieringssystem vilket beträffande lån
till nya hus enligt propositionen innebär ett ikraftträdande den
1 juli 1992.

Vare sig i propositionen, motioner eller under utskottets
beredning av ärendet har förslag om annan tidpunkt avseende
ikraftträdandet förts fram. Emellertid föreslog representanter
för regeringspartiet vid justeringen av betänkandet att
regeringen borde överväga om reformen skulle kunna träda i kraft
den 1 januari 1992, dvs. ett halvt år tidigare än enligt
propositionen.

Jag vill inte diskutera det lämpliga i den ena eller andra
tidpunkten för ikraftträdandet men vill kritisera den
behandlingsordning som utskottet tvingats till i frågan på grund
av det tillkännagivande som socialdemokraterna och miljöpartiet
de gröna föreslår riksdagen att göra. Om regeringen finner det
angeläget att reformen bör träda i kraft tidigare finns ju
möjligheten att i en proposition våren 1991 aktualisera frågan.

3. Låneunderlaget

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:

Det är, som framgår av den till detta betänkande fogade
reservation 1, vår uppfattning att dagens lånesystem måste
ersättas med ett bostadsfinansieringssystem som är enkelt och
lätthanterligt för såväl låntagare som långivare. I detta nya
system kommer det inte att finnas något behov av den omfattande
byråkratiska kontrollapparat och det regelverk som tynger dagens
system. I ett nytt finansieringssystem skall statens åtaganden i
stället ges en enhetlig utformning lika för alla och baseras på
ytor och kvalitetskrav för en normalbostad.

Vi delar således den i motionerna grundläggande uppfattningen
att metoden för beräkning av låneunderlaget bör förenklas
kraftigt. En sådan genomgripande förenkling kommer bäst till
stånd genom införandet av det av oss förordade
finansieringssystemet.

4. Personliga investeringskonton

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:

I en avvikande mening i skatteutskottets yttrande
1990/91:SkU2y anför utskottets ledamöter från centerpartiet
följande:

I motion Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) läggs fram förslag om
ett finansieringssystem med en bassubvention som är lika för
alla och med en solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre
och yngre fastigheter.

I motionen framhålls att en minskning av bostadssubventionerna
måste kombineras med stimulanser för hushållssparandet. Ett ökat
sparande leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det
egna boendet. Det är också ett viktigt instrument för den
enskilde att försöka minimera kostnaderna, framför allt vid
produktionstillfället.

Förslaget i Bo5 om ett nytt finansieringssystem bör ses i
relation till tidigare c-förslag om sparstimulerande åtgärder,
bl.a. införande av personliga investeringskonton. Till ett
sådant konto skall medel kunna avsättas med rätt till avdrag vid
taxeringen. Medlen skall kunna tas i anspråk i samband med
investeringar i företag, bostad eller studier.

Personliga investeringskonton ger således en möjlighet till
ett förmånligt sparande för en egen bostad. Något yrkande om
införande av personliga investeringskonton har emellertid inte
framställts i detta sammanhang, bl.a. därför att förslaget har
ett mer vittomfattande sparstimulerande syfte. Vi har därför
inte anledning att redovisa något ställningstagande i denna del
utan vill på detta sätt endast erinra om att de personliga
investeringskontona utgör en integrerad del av det förslag till
nytt finansieringssystem som läggs fram i c-motionen.

Vi instämmer med vad i den avvikande meningen anförts och vill
tillägga att centerpartiet under allmänna motionstiden i januari
1991 avser att aktualisera den nu behandlade frågan.

Bilaga 1

Skatteutskottets yttrande
1990/91:SkU2y
Bilaga 2
Ny bostadsfinansiering m.m.

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att
yttra sig över proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering,
m.m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna
Bo1--Bo10.

Utskottet får anföra följande.

Ett nytt bostadsfinansieringssystem, m.m.

I propositionen föreslås att det nuvarande låne- och
räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad av bostadshus ersätts
med ett stödsystem som bygger på att hela lånefinansieringen
sker på den allmänna marknaden. En del av räntorna föreslås
kunna bli omfördelade över tiden med hjälp av räntelån.
Räntebidrag behålls i den utsträckning som behövs för att ge
hyresgäster och bostadsrättsinnehavare samma minskning av
räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet och
för att förhindra att räntelånen ökar den reala
skuldbelastningen. Det nya systemet tillämpas fr.o.m. den 1 juli
1992. Bostadshus som uppförts eller byggts om med stöd av
bostadslån förs in i det nya systemet den 1 januari 1993.

I propositionen föreslås vidare att ett statligt
investeringsbidrag för bostäder införs den 1 januari 1991 i
syfte att kompensera för de ökade kostnader som följer av att
mervärdeskattelagens reduceringsregler för byggnads- och
anläggningsarbeten slopas. Bidraget lämnas med 9,7 % av de
beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för åtgärderna.

I motionerna Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m), Bo5 av Olof
Johansson m.fl. (c), Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) och Bo9 av
Bengt Westerberg m.fl. (fp) framställs yrkanden om avslag på
propositionens förslag om ett nytt system för
bostadsfinansieringen. I de två förstnämnda motionerna
framställs också yrkanden om att förslaget om ett statligt
investeringsbidrag skall avslås och om att reduceringsregler
åter skall införas vid mervärdebeskattningen på
fastighetsområdet.

Utskottet har utifrån de synpunkter som utskottet har att
beakta inte funnit anledning att gå in på ett ställningstagande
till förslagen om ett nytt bostadsfinansieringssystem och om ett
statligt investeringsbidrag för bostäder. Utskottet återkommer
till frågan om mervärdeskattelagens reduceringsregler.

Reavinstbeskattningen

I motionerna Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och Bo6 av
Agne Hansson m.fl. (c) tar motionärerna upp frågan om inte den
nominella reavinstbeskattningen, som träder i kraft den 1
januari 1991, måste justeras när det nya finansieringssystemet
med räntelån införs. Räntelånen innebär att fastigheternas
nominella värdetillväxt tas i anspråk för löpande ränteutgifter.
I motionerna framhålls att en villaägare vars fastighet bara
stiger i värde i takt med räntelåneskuldens ökning blir
beskattad för en vinst trots att hela försäljningsintäkten
behövs för att täcka räntelåneskulden. I motionerna begärs
tillkännagivanden om att en justering av reavinstreglerna är
nödvändig.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande.

Redan i dag är det möjligt att ta lån för att betala de
löpande räntorna på en fastighet. Enligt nuvarande
reavinstregler får anskaffningsvärdet inte räknas upp med index
de första fyra åren. Vid en försäljning under denna period kan
därför en fastighetsägare råka ut för att den vinst som ligger
till grund för beskattningen förbrukats för löpande
ränteutgifter eller annat ändamål. Den del av vinsten som tas i
anspråk för skatt är i dag normalt större än 50 %, eftersom
reavinster beskattas efter marginalskattesatsen.

De reavinstregler som träder i kraft den 1 januari 1991 ger en
kraftig förbättring för säljaren vid innehav upp till fyra år.
För dessa innehav innebär den nominella beskattningen inte någon
förändring, samtidigt som skattesatsen går ner till 30%.
Utrymmet för skuldökning blir således större. Också vid innehav
som är längre än fyra år medför den sänkta skattesatsen en
förbättring, som dock övergår i en försämring vid längre tids
innehav, eftersom indexuppräkningen slopas. De nya
begränsningsreglerna som innebär att skatten maximeras till 9 %
av försäljningssumman för permanentbostäder och 18% av
försäljningssumman för övriga privatbostäder kan dock medföra en
ytterligare sänkning av den faktiska skattesatsen i dessa fall.

Den nya reavinstbeskattningen innebär således inte någon
förändring av skattereglernas grundläggande synsätt vad gäller
skuldsättning. Om en fastighetsägare tar den skattepliktiga
vinsten i anspråk genom belåning för olika ändamål medför detta
varken nu eller efter den 1 januari 1991 att
reavinstbeskattningen lindras eller uteblir.

Räntelånesystemet bygger på att bara den nominella
värdeökningen tas i anspråk för löpande ränteutgifter. En
generell övergång till real beskattning skulle därför teoretiskt
sett kunna utgöra en från skattesynpunkt acceptabel lösning på
problemet. En real beskattning är emellertid inte okomplicerad
och bör enligt utskottets uppfattning också medföra vissa
följdändringar, som kan vara svåra att acceptera. Bl.a. bör
skattesatsen i inkomstslaget kapital höjas till 50 % och avdrag
endast medges för realränta vid beskattningen. En övergång till
real beskattning skulle också rubba de grundläggande
förutsättningarna för skattereformen. Enligt utskottets
uppfattning kan inte det förhållandet att den av motionärerna
anförda beskattningseffekten drabbar också de fastigheter som
omfattas av det nya bostadsfinansieringssystemet motivera en
övergång till real beskattning i inkomstslaget kapital.

I övrigt återstår olika former av särlösningar för de
fastigheter som ingår i det nya finansieringssystemet. Sådana
särlösningar bör enligt utskottets mening inte genomföras inom
skattesystemets ram, utan får tillskapas med andra medel.

Av det anförda framgår att utskottet inte är berett att
tillstyrka att riksdagen tar initiativ till förändringar i de
nyligen antagna reavinstreglerna. Utskottet avstyrker därför
motionerna Bo6 yrkandena 8 och 9, såvitt avser
reavinstbeskattningen, och Bo9 yrkande 9.

Fastighetsskatten

I motion Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) påpekar motionärerna
att det nya bostadsfinansieringssystemet innebär att ägarens
utgift stiger med inflationen under ca 20 år och att det då inte
finns ekonomiskt utrymme för att lägga på halv fastighetsskatt
redan efter fem år och hel fastighetsskatt efter tio år.
Motionärerna vill ha ett tillkännagivande om att
fastighetsbeskattningen bör ses över om förslaget antas.

Också fastighetsskatten har förändrats genom riksdagens beslut
om skattereformen i juni 1990. Beslutet innebär bl.a. att
fastighetsskatten reduceras under de första tio åren.
Reduktionen har fått sin utformning efter en sammanvägning av
bostadspolitiska, statsfinansiella och skattetekniska
synpunkter. Utskottet kan inte tillstyrka att riksdagen nu tar
initiativ till ändringar i reduktionen innan den hunnit träda i
kraft. Utskottet avstyrker därför motion Bo6 yrkandena 8 och 9
såvitt avser fastighetsskatt.

Mervärdeskattelagens reduceringsregler

Flera motionärer anser inte att det finns något behov av ett
statligt investeringsbidrag utan vill i stället att
mervärdeskattelagens reduceringsregler återinförs i någon form.
I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkar motionärerna att de
nyligen avskaffade reduceringsreglerna för byggnads- och
anläggningsarbeten återinförs, och i motion Bo6 av Agne Hansson
m.fl. (c) yrkas att mervärdeskatteunderlaget reduceras till 60 %
för allt byggande och boende.

Den reformerade mervärdeskatten innebär att skatteplikten
utvidgas till i princip alla varor och tjänster. Samtidigt
avskaffas reduceringsreglerna på fastighetsområdet. Dessa syftar
bl.a. till en beskattning av endast varuinnehållet i byggnads-
och anläggningsarbeten. Det finns således inte någon anledning
att av detta skäl behålla reglerna när skatteplikt införs också
för tjänster. Ett ytterligare syfte har varit att
skattebelastningen på boendet inte skulle öka vid övergången
från allmän varuskatt till mervärdeskatt. När utskottet i våras
behandlade frågan om slopade reduceringsregler framhöll
utskottet bl.a. att subventioner i form av undantag från
skatteplikten och reduceringsregler har dålig träffsäkerhet och
att de därför är ineffektiva. Utskottet har inte ändrat
uppfattning i denna fråga och anser sig inte heller nu kunna
ställa sig bakom att reduceringsreglerna återinförs i en eller
annan form. Utskottet avstyrker därför motionerna Bo2 yrkande 2
och Bo6 yrkande 2.

Reparationsfonder

I tre motioner, Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m), Bo6 av Agne
Hansson m.fl. (c) och Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),
framställs yrkanden som syftar till att ge fastighetsägare en
rätt att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder.

Utskottet har tidigare vid sin prövning av denna fråga erinrat
om att större kostnader för underhåll efter den skattskyldiges
fria val kan fördelas på tre år och avstyrkt de då aktuella
yrkandena, bl.a. med hänvisning till de allmänna strävandena att
söka förenkla taxerings- och deklarationsarbetet. Utskottet är
inte heller nu berett att tillstyrka förslaget om skattefria
avsättningar till reparationsfonder. En sådan möjlighet skulle
enligt utskottets mening stå i motsats till de principer om en
kraftig begränsning av utrymmet för skattefria avsättningar av
olika slag och om en minskning av subventionerna via
skattesystemet som ligger bakom den reformerade inkomst- och
företagsbeskattningen. Utskottet avstyrker motionerna Bo2
yrkande 7, Bo6 yrkande 15 och Bo9 yrkande 8.

Reparation av småhus

I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) framställs också ett
yrkande om en rätt till avdrag för reparationer av småhus.

Utskottet har tidigare avstyrkt yrkanden om en begränsad rätt
till avdrag för reparationer av småhus med hänvisning till de
nackdelar som en sådan avdragsrätt medför vid taxeringen i
förhållande till den nuvarande schablonbeskattningen. Den
reformerade inkomst- och företagsbeskattningen innebär att
schablonbeskattningen av småhus slopas och ersätts med en
förhöjd fastighetsskatt. Härigenom har den löpande beskattningen
av småhus förenklats väsentligt. Utskottet är inte berett att
frångå denna enklare beskattning av småhusen genom att införa en
rätt till avdrag för reparationer av dessa. Utskottet avstyrker
motion Bo2 yrkande 8.

Bosparande

I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) begär motionärerna ett
tillkännagivande om att ett bosparande med en helt skattefri
premie bör införas.

Också när det gäller sparandet innebär skattereformen en
övergång till mer enhetliga och likformiga regler. Olika
skattefria sparformer blir i fortsättningen beskattade samtidigt
som skattesatsen för kapitalavkastning sänks generellt till
30%. Endast på vissa områden kvarstår en reducerad beskattning
efter 20 %, bl.a. i fråga om ränta på allemanskonto. Enligt
utskottets mening bör det inte komma i fråga att på nytt införa
helt skattefria sparformer, och utskottet avstyrker därför
motion Bo2 yrkande 9.

Mervärdeskatt på fjärrvärme, uttagsbeskattning, m.m.

I motion Bo10 av Lars Werner m.fl. (v) återkommer motionärerna
med yrkanden om en annan utformning av riksdagens beslut om
mervärdebeskattning av energi, om reformerad mervärdeskatt och
om en enhetlig fastighetsskatt. Motionärerna yrkar att
mervärdeskattebeläggningen av fjärrvärme skjuts upp eller slopas
och att mervärdebeskattningen av arbeten i egen regi slopas.
Vidare yrkar de att fastighetsskatten för allmännyttigt ägda
fastigheter slopas. Avsikten är att på detta sätt sänka
hyresnivåerna i landet.

Utskottet har tidigare behandlat dessa frågor i anslutning
till de olika besluten om skattereformen och anser att det
saknas tillräcklig grund för att överväga förändringar i dessa
beslut. Utskottet avstyrker därför motion Bo10 yrkandena 1--4.

Stockholm den 13 november 1990

På skatteutskottets vägnar

Lars Hedfors

Närvarande: Lars Hedfors (s), Bo Lundgren (m), Bo Forslund
(s), Torsten Karlsson (s), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m),
Bruno Poromaa (s), Sverre Palm (s), Karl-Gösta Svenson (m), Leif
Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c), Kjell Nordström (s), Karl
Hagström (s), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Isa Halvarsson (fp),
Maggi Mikaelsson (v) och Ulf Löfgren (mp).

Avvikande meningar

1. Reavinstbeskattningen

Bo Lundgren (m), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m),
Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c) och
Isa Halvarsson (fp) har anfört följande:

I m-, fp- och c-motioner har framställts yrkanden om avslag på
förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem och framlagts
förslag till alternativ som skulle innebära att stödet får en
enklare och mindre byråkratisk utformning. Vi har inte anledning
att i detta sammanhang gå närmare in på den kritik som kan
riktas mot regeringens förslag i denna del. En sådan redovisning
förutsätts i stället ske i bostadsutskottets betänkande.

Regeringens förslag kan emellertid inte genomföras utan att
skattereglerna justeras. I det nya bostadsfinansieringssystemet
skall låntagarens nettoränta skrivas upp med inflationen.
Härigenom intecknas hela det framtida ekonomiska utrymmet i en
fastighet av den växande räntelåneskulden.

Detta gör det nödvändigt med en justering av reavinstreglerna:
Anta att en person bygger ett hus och belånar det med samma
summa som det kostar att producera huset, 1 milj. kr. Efter
några år har skulden vuxit till 1,4 milj. kr. Huset säljs för
1,5 milj. kr. Trots att 9-procentsregeln begränsar skatten till
135 000 kr. gör fastighetsägaren en förlust på 35 000 kr.

En sådan effekt är orimlig, och om regeringens förslag
genomförs är det därför nödvändigt med en justering av de nya
reavinstreglerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Vi tillstyrker således motion Bo6 yrkandena 8 och 9 såvitt
avser reavinstbeskattningen och motion Bo9 yrkande 9.

2. Fastighetsskatten

Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:

En uppskrivning av ägarens nettoutgift med inflationen innebär
att det framtida ekonomiska utrymmet i fastigheten intecknas
under en mycket lång period. Så länge räntelåneskulden växer och
ägarens utgifter regleras genom nettoräntan finns inte utrymme
för en ytterligare belastning av ägaren. Paritetsskäl kan
således inte åberopas för att belägga nyproducerade
bostadsfastigheter med halv fastighetsskatt redan efter fem år
och hel fastighetsskatt efter tio år. Skulduppbyggnaden i det av
regeringen föreslagna systemet pågår nämligen i upp till 20 år.

Om regeringens förslag antas förvandlas således
fastighetsskatten från att vara ett bostadspolitiskt instrument
till en direkt fiskal skatt. Detta är enligt vår mening mycket
olyckligt eftersom man härigenom öppnar för ytterligare vägar
att beskatta boendet. Det finns en fara för att ytterligare
skatteskärpningar genomförs genom att den tioåriga reduceringen
av fastighetsskatten slopas, med ökade boendekostnader som
följd. Strävan bör enligt vår mening vara att sänka
fastighetsskatten och ta bort den helt när den inte längre är
motiverad av bostadspolitiska skäl.

Vi anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till
känna vad som anförts om behovet av en anpassning av
fastighetsbeskattningen till det nya
bostadsfinansieringssystemet samt hemställa om en översyn av
dessa beskattningsregler. Vi tillstyrker därför motion Bo6
yrkandena 8 och 9 också såvitt avser fastighetsbeskattningen.

3. Mervärdeskattelagens reduceringsregler

Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har
anfört följande:

Investeringsbidraget utgör en tydlig illustration av
skatteomläggningens svagheter. Först höjer man mervärdeskatten
för byggnads- och anläggningsarbeten, sedan tvingas man införa
bidrag för att kompensera den höjda skatten. Härtill kommer att
den resulterande höjningen av mervärdeskatten på byggande leder
till att det blir mer ofördelaktigt att anlita entreprenörer vid
ombyggnader och moderniseringar. I än större utsträckning än i
dag kommer fastighetsägaren att tvingas göra arbetet själv eller
utnyttja svart arbetskraft.

Enligt vår mening bör förslaget om ett statligt
investeringsbidrag avslås och reduceringsreglerna återinföras.
Vi tillstyrker därför, under förutsättning att förslaget om
investeringsbidrag avslås, motion Bo2 yrkande 2.

4. Mervärdeskattelagens reduceringsregler

Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:

Enligt vår uppfattning får boendet genom kraftigt höjda
boendekostnader bära en alltför stor del av skattereformens
finansiering för att det skall vara möjligt att åstadkomma en
skatteomläggning med rättvis fördelning som grund. Vi har redan
i samband med behandlingen av skattereformen avvisat förslaget
om slopade reduceringsregler. Den nu föreslagna ordningen att
först ta ut en skatt på byggandet och sedan medge bidrag innebär
en onödig rundgång som medför ökat krångel och får en rad
negativa effekter som fördyrar byggandet och boendet.

Vi föreslår att reduceringsreglerna behålls och att de ändras
så att uttaget av mervärdeskatt för samtliga tjänster för
byggande och boende uppgår till 60% av beskattningsvärdet.

Vi tillstyrker således motion Bo5 yrkande 2.

5. Reparationsfonder

Bo Lundgren (m), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m),
Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c) och
Isa Halvarsson (fp) har anfört följande:

Regeringens förslag om statligt stöd för lägenhetsunderhåll
innebär i praktiken att bostadsföretagens fonder för
lägenhetsunderhåll avskaffas. Därmed bryts principen att det är
dagens generation som skall svara för kostnaden för sin egen
förslitning i lägenheten. På sikt medför en lånefinansiering av
lägenhetsunderhållet en press uppåt på hyrorna. Detta är en
mycket olycklig effekt och i motionerna Bo2 (m), Bo9 (fp), Bo5
(c) och Bo6 (c) yrkas att förslaget avslås.

I likhet med motionärerna anser vi att det är viktigt att det
finns en långsiktig planering av underhåll av lägenheter för att
garantera en god boendemiljö och för att hålla nere
hyreskostnaderna. En sådan förutseende, långsiktig planering
sker bäst genom att en del av hyran avsätts till särskilda
fonder för lägenhetsunderhåll. Härigenom kan också hyresgäster
som bor i privatägda fastigheter få ökat inflytande och ansvar
för den egna lägenhetens underhåll. En konsekvens är också att
hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade fastigheter och
att den nuvarande detaljregleringen och byråkratin begränsas.

Fastighetsägare bör ges rätt att fondera medel till underhåll
av lägenheterna skattefritt. Skattemedlen skall följa lägenheten
och hyresgästen ges möjlighet till inflytande över
lägenhetsunderhållet. Det anförda bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Vi tillstyrker således motionerna Bo2 yrkande 7 och Bo9
yrkande 8. Härigenom är även motion Bo6 yrkande 15 tillgodosedd.

6. Bosparande

Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har
anfört följande:

Det finns enligt vår mening ett stort behov av att öka det
långsiktiga sparandet i Sverige. Det bör mot denna bakgrund
skapas nya och attraktiva former för målsparande till egen
bostad i form av ett småhus eller en bostadsrätt. Ökar det
enskilda bosparandet minskar lånebehovet till bostadssektorn. En
annan följd är att månadsutgifterna för de boende blir lägre då
en större del av bostadskostnaden kan betalas kontant med
sparade medel. Ägandet medför också regelmässigt underhåll av
bostaden.

Ett bosparande bör utformas enligt följande.

Sparandet skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst
tre år. Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller
kreditinstitutet under minst tre år bör man kunna påräkna högre
ränta än för annat sparande.
Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot
uppvisande av ingånget köpeavtal.
När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig
skattefri premie för det sparbelopp som stått inne minst tre år.
Premien utgår med 10 %, dock högst 10 000 kr.
I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller
medlen disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri
statlig premie.

Vi tillstyrker således motion Bo2 yrkande 9 om att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna att ett system med
bosparande med denna utformning bör införas.

7. Fjärrvärme, uttagsbeskattning, m.m.

Maggi Mikaelsson (v) har anfört följande:

I samband med riksdagens behandling av skattereformen
framförde vänsterpartiet kraftiga invändningar mot att
finansieringen innebär mycket ökade kostnader för boendet.

Det kan nu konstateras att de hyreshöjningar som till följd av
den beslutade skatteomläggningen begärs den 1 januari 1991
överstiger vad regeringen beräknade inför vårens skattebeslut.
Om så stora höjningar får slå igenom betyder det att många låg-
och mellaninkomsttagare förlorar på skatteomläggningen, att
inflationen späds på ytterligare samt att statens och
kommunernas utgifter för bostadsbidrag, räntestöd och
socialbidrag ökar ytterligare.

Utöver de förslag till förbättringar som finns i propositionen
måste därför ytterligare åtgärder vidtas. Beräknade minskningar
av statens kostnader för det statliga stödsystemet ger utrymme
för sådana åtgärder.

Mot bakgrund av det anförda bör följande i v-motionen
framlagda förslag nu genomföras.

Riksdagens beslut från hösten 1989 att belägga fjärrvärme med
mervärdeskatt den 1 januari 1991 bör rivas upp eller, om detta
inte går, skjutas på framtiden. Vidare bör uttagsbeskattningen
av tjänster som avser fastighet slopas. Skatten tas bara ut om
kostnaderna för arbete i egen regi uppgår till 150 000 kr.
räknat per år och slår därför inte mot små förvaltningar och
egna hem. I stället träffar den de allmännyttiga företagen och
driver på så sätt upp hyrorna med 10--15 kr./m2 och år.

Vidare bör fastighetsskatten slopas för de allmännyttiga
företagens bostadsfastigheter. Skälet är att dessa företag
aldrig skall sälja sina fastigheter. Det finns alltså inget
värde som kan realiseras. Samtidigt kan en slopad
fastighetsskatt sägas innebära att hyresgästerna får del av
fastighetens värdestegring -- den värdestegring som en privat
fastighetsägare kan realisera. Härigenom sänks hyresbehovet med
ca 30 kr./m2 och år.

Med det anförda tillstyrks motion Bo10 yrkandena 1--4.

Särskilda yttranden

1. Fastighetsskatten

Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har
anfört följande:

Vi vill på detta sätt endast erinra om att vi i andra
sammanhang föreslagit att den statliga fastighetsskatten
successivt avskaffas.

2. Personliga investeringskonton

Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:

I motion Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) läggs fram förslag om
ett finansieringssystem med en bassubvention som är lika för
alla och med en solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre
och yngre fastigheter.

I motionen framhålls att en minskning av bostadssubventionerna
måste kombineras med stimulanser för hushållssparandet. Ett ökat
sparande leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det
egna boendet. Det är också ett viktigt instrument för den
enskilde att försöka minimera kostnaderna, framför allt vid
produktionstillfället.

Förslaget i Bo5 om ett nytt finansieringssystem bör ses i
relation till tidigare c-förslag om sparstimulerande åtgärder,
bl.a. införande av personliga investeringskonton. Till ett
sådant konto skall medel kunna avsättas med rätt till avdrag vid
taxeringen. Medlen skall kunna tas i anspråk i samband med
investeringar i företag, bostad eller studier.

Personliga investeringskonton ger således en möjlighet till
ett förmånligt sparande för en egen bostad. Något yrkande om
införande av personliga investeringskonton har emellertid inte
framställts i detta sammanhang, bl.a. därför att förslaget har
ett mer vittomfattande sparstimulerande syfte. Vi har därför
inte anledning att redovisa något ställningstagande i denna del
utan vill på detta sätt endast erinra om att de personliga
investeringskontona utgör en integrerad del av det förslag till
nytt finansieringssystem som läggs fram i c-motionen.

Bostadsutskottets utfrågning den 23 oktober 1990 om ny
bostadsfinansiering m.m.

Bilaga 3

Inbjudna (i den ordning de deltog):

Lars Strandberg, statssekreterare, bostadsdepartementet
Björn Karlberg, kansliråd, bostadsdepartementet
Claes Thimrén, departementssekreterare, finansdepartementet
Jan Landahl, departementsråd, finansdepartementet
Claes Norgren, vice riksbankschef, riksbanken
Gösta Blücher, generaldirektör, plan- och bostadsverket
Sune Jussil, verkställande direktör, Statens
Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB
Lars Wohlin, verkställande direktör, stadshypotekskassan
Bengt-Owe Birgersson, direktör, Sveriges allmännyttiga
bostadsföretag, SABO
Bengt Nyman, direktör, Sveriges fastighetsägareförbund
Jan Kielland, Byggentreprenörerna
Rolf Trodin, direktör, HSBs riksförbund
Mirja Kvaavik-Bartley, direktör, Sveriges
bostadsrättsföreningars centralorganisation, SBC
Nils Schirren, förbundsdirektör, Sveriges villaägareförbund
Lars Anderstig, förbundsordförande, Hyresgästernas riksförbund
Göran Wikner, direktör, Svenska sparbanksföreningen
Pia Nilsson, familjeekonom, Nordbanken

Från bostadsutskottet deltog:

Agne Hansson (c), ordförande
Oskar Lindkvist (s), vice ordförande
Magnus Persson (s)
Knut Billing (m)
Erling Bager (fp)
Hans Göran Franck (s)
Bertil Danielsson (m)
Nils Nordh (s)
Rune Evensson (s)
Jan Sandberg (m)
Birger Andersson (c)
Kjell Dahlström (mp)
Brita Sundin (s)
Berndt Ekholm (s)
Margareta Gard (m)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Marianne Carlström (s)
Lilian Svensson (s)
Eva Zetterberg (v)

Bostadsutskottets utfrågning
Bilaga 4
1990-10-23
kl. 10.00--12.30, 13.15--15.10

Ordföranden Agne Hansson: Boendekostnaderna har
diskuterats mycket i samband med skattereformen. Dessutom har vi
nu fått ett förslag till ny bostadsfinansiering. Det är motivet
till att bostadsutskottet har kallat till denna utfrågning. Jag
ber att få hälsa samtliga här närvarande välkomna till
utfrågningen. Jag vänder mig särskilt till dem som vi
inbjudit hit och tackar dem för vänligheten att komma och ge
sina synpunkter. Temat för utfrågningen är statens stöd till
ny-och ombyggnad av bostäder samt boendekostnaderna 1991.

Vi lägger upp utfrågningen så att en representant för varje
organisation eller myndighet får fem minuter för en inledning.
Sedan får ledamöterna tillfälle att ställa frågor och föra en
dialog. Vi har delat in organisationerna i sex block, och efter
varje block blir det en frågestund.

Det första blocket omfattar representanterna för
bostadsdepartementet och finansdepartementet.

Lars Strandberg: Herr ordförande! Jag tänkte göra min
inledning mycket kort, eftersom bostadsutskottet har fått en
ordentlig redovisning av propositionen för en ganska kort tid
sedan. Jag tänkte i stort sett bara stolpmässigt berätta vad
förslaget innebär. Vi är här naturligtvis i första hand för att
svara på frågor.

Vi föreslår att det nuvarande låne-och räntebidragssystemet
vid ny-och ombyggnad den 1 juli 1992 ersätts av ett stödsystem
som bygger på att hela lånefinansieringen sker på den allmänna
lånemarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten.
Räntebidragen behålls i den utsträckning som behövs för att ge
hyresgäster och bostadsrättsinnehavare samma minskningar av
räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet.
Lånefinansieringen skall garanteras genom statliga
kreditgarantier. Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag föreslås
medverka i finansieringen, som nu blir öppen för alla, precis på
samma villkor som alla andra kreditinstitut.

För att vi skall ha en neutralitet mellan upplåtelseformerna
föreslår vi ett skattekompenserande räntebidrag för hyres-och
bostadsrätter vilket uppgår till 30 % av kostnaden för räntor på
en låneskuld för investeringen och på räntelån. Det skall ligga
kvar under en total bidragstid om 40 år vid nybyggnad och 30 år
vid ombyggnad.

Vi föreslår vidare att ett särskilt realräntebidrag införs som
skall kunna betalas ut under tider med höga realräntor. Det
lämnas under de tio första åren efter husets färdigställande.
Under de följande tio åren minskas realräntebidraget för att
upphöra 20 år efter det att huset är färdigställt.
Realräntebidraget lämnas oberoende av husets faktiska
finansiering.

Vi föreslår att nettoutgiften första året skall ligga på
3,75% av investeringslånet. Därefter ökar nettoutgiften
årligen i takt med inflationen. Det första året, 1992, är
nettoutgiften det första året 3,75 %. Sedan föreslår vi att den
i tre steg går upp till 4 % från år 1995. För att se till att
man kan bygga i hela landet har vi föreslagit statliga
kreditgarantier. Det föreslår vi skall skötas av en särskilt
nämnd och skall avgiftsfinansieras.

Övergången i beståndet föreslår vi skall ske från den 1
januari 1993. Men regeringen säger att den tänker återkomma med
de närmare föreskrifterna om detta i samband med 1992 års
budgetproposition, eftersom det i dag är svårt att bl.a. exakt
säga vilka årgångar det handlar om. Det hela är ju beroende av
räntesituationen.

I propositionen föreslås också att ett statligt
investeringsbidrag införs för bostäder den 1 januari 1991 i
syfte att kompensera för ökade kostnader som följer av att det i
fortsättningen tas ut full moms även på byggnads-och
anläggningsarbeten. Det här bidraget skall kompensera den
höjning som sker den 1 januari. Vi föreslår att det skall uppgå
till 9,7 %. Dessutom föreslår vi några små förändringar i
samband med övergången 1991. Det handlar om räntestödet för
underhåll avseende s.k. 20-årsåtgärder i alla hyreshus och
10-årsåtgärder för lägenheter i nya hyreshus. Vidare föreslås
att räntebidragstrappan för hyres-och bostadsrättshus slopas
den 1 januari 1991.

Slutligen föreslås i propositionen att plan-och
bostadsverket byter namn den 1 januari 1991 till boverket.

Det var en kort sammanfattning av förslaget. Eftersom
utskottet tidigare har fått en mer omfattande redovisning,
tänker jag stanna där.

Ordföranden Agne Hansson: Jag vill fråga hur kostnaderna
för de enskilda boende kommer att påverkas framöver. Det finns
inte någonstans i förslagen några exempel på hur förslagen
faller ut för de enskilda boende, hur boendekostnaderna kommer
att utvecklas om två tre år eller på något längre sikt. Varför
finns inte några sådana bedömningar? Är det omöjligt att göra
det? Att sådana inte finns gör att det är väldigt svårt att
bedöma stabiliteten i det nya förslaget till
bostadsfinansiering.

Björn Karlberg: I propositionen på s. 42 resp. 43 finns
två diagram, som ger en nominell bild och en real bild av
utvecklingen av kapitalutgifterna enligt det här systemet. Man
antar att räntan är 13 % och inflationen är 6 %.

Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag ställa ytterligare
en fråga som går in mera på detaljerna i förslaget. Hur skall
bruttoräntan, alltså den årliga räntekostnaden för t.ex. en
husägare, räknas fram? Det sägs att den skall räknas
schablonmässigt med utgångspunkt i att lånet är bundet i fem år
i sänder, eventuellt längre tid. Är det riktigt?

Björn Karlberg: I propositionen förutsätts att
bruttoräntan i allt väsentligt skall räknas ut med utgångspunkt
i att lånet är bundet. Det sägs också -- detta efter de
invändningar under remissbehandlingen som har riktats mot
boendkostnadsutredningens förslag om nya räntelån -- att nya
räntelån förutsätts kunna lämnas till obunden ränta för att
underlätta institutens upplåning på kreditmarknaden och hålla
ränteriskerna kvar vid den nivå som vi har i gällande system.

Ordföranden Agne Hansson: Låt oss anta att jag har byggt
ett hus för 1 milj.kr. och vill ta upp ett sådant här nytt
räntelån. Hur stor bedömer ni att min låneränta om fem år skulle
vara med dagens ränteläge enligt denna schablon?

Björn Karlberg: Då är det låst ränta på denna miljon under
de fem första åren. Sedan får man ett räntelån till rörlig ränta
ovanpå denna miljon. Efter fem år när den underliggande krediten
har räntejusterats eller omsatts binds också den räntelåneskuld
som byggts upp under denna femårsperiod till en fast ränta.

Ordföranden Agne Hansson: Tack, det förstår jag. Vad
bedömer ni att denna ränta schablonmässigt i dag skulle sättas
till om det här lånesystemet vore i kraft? Kan ni ge ett
ungefärligt procenttal?

Björn Karlberg: Schablonräntan uppgår i dag till 14,46 %.
Ordföranden Agne Hansson: Låt oss för enkelhets skull säga
att jag får lånet till 15 % ränta. Räntesatsen är låst i fem år.
Sedan går jag till Föreningsbanken och tar upp ett lån på den
här miljonen med rörlig ränta på tre månader. Det är väl
möjligt? Det står ju i förslagen att det är upp till den
enskilde att kränga lånet till en så bra räntesats som möjligt.
Det skall vara ett sparincitament. Är det riktigt?

Björn Karlberg: Ja, men du får inte gå till
Föreningsbanken, du måste gå till Agro Kredit.

Ordföranden Agne Hansson: Jag får det här lånet kanske
till 16% i dag, eftersom den rörliga räntan ligger ganska
högt. Efter tre månader har det sparförslag som regeringen nu
arbetar med givit effekt på räntemarknaden. Räntan har ju gått
upp 5 % under de senaste veckorna. Då sjunker räntan. Så går jag
till Lars Wohlin på Stadshypotek i stället och tar ett
hypotekslån på låt oss säga 12 % i fast ränta under fem år. Det
skall ju vara tillåtet.

Helt i enlighet med vad statsministern har sagt har vi om två
år en inflation på 2 %. Enligt schablonregeln är procentsatsen
15 % låst, och jag har då mitt räntelån till 15 % ränta. Vi har
en inflation på 2%. Realräntan blir alltså 13 %, vilket
innebär ett mycket kraftigt realräntebidrag för staten om två
år.

Då vill jag fråga finansdepartementets representant: Hur
påverkas möjligheterna att driva en inflationsbekämpande politik
i det statsfinansiella läge då man har fått ned inflationen till
2 % men staten plötsligt kommer att få väldigt höga kostnader
för bostadssubventionerna? När tiderna förbättras får staten
kraftigt ökade kostnader för bostadsstöd och tvärtom. Hur
påverkar det stabiliteten i det föreslagna räntelånesystemet?
Har ni någon uppfattning om det?

Claes Thimrén: De här systemen tyngs ju av mycket höga
realräntor. En sådan situation som Agne Hansson beskrev skulle
med det nuvarande systemet för bostadsfinansiering ge ännu högre
räntebidrag än det föreslagna systemet. Det är alldeles riktigt
att det under sådana situationer blir för statsbudgeten
påtagliga påfrestningar, men i mindre utsträckning än med det
nuvarande systemet. Det har varit nödvändigt att lägga in
realräntebidrag som ett skydd för stabiliteten i detta
finansieringssystem just för att klara av sådana här situationer
som har beskrivits.

Björn Karlberg: Jag vill komplettera genom att påminna den
minnesgoda församlingen att ett sådant scenario som Agne Hansson
här har ritat upp användes av dåvarande bostadsministern som ett
skäl för att avvisa bostadskommitténs förslag om räntelån i
propositionen 1986/87:48. Det scenario som var aktuellt när
propositionen skrevs har ju, som alla vet, visat sig helt
orealistiskt. Utvecklingen har varit en helt annan. Systemet är
uppbyggt så att det också kan klara sådana här skiftningar i
förutsättningarna.

Ordföranden Agne Hansson: Jag tackar för svaren.

Knut Billing: Jag har två frågor. När jag har läst
propositionen har jag inte någonstans kunnat finna något om
reavinstbeskattningen. Det beslut som riksdagen har fattat och
det system som föreslås i propositionen måste innebära att en
uppskrivning av skulden vid försäljning kommer att leda till att
man anses göra en motsvarande reavinst. Enligt det här
finansieringssystemet kan man då få betala för det som icke i
själva verket är en vinst. Om det är korrekt uppfattat måste jag
fråga: Varför finns det inte en rad i propositionen om ändring i
reavinstbeskattningssystemet? Är det möjligen avsikten att man
skall tillämpa både den reavinstbeskattningsmetod som riksdagen
har antagit och det här finansieringssystemet? Det var den ena
frågan.

Min andra fråga: Det här systemet införs för att skapa
neutralitet mellan upplåtelseformerna. Man hänvisar till
avdragsrätten för villaägare. Men för den villaägare som har
ränteutgifter över 100000 kr. blir inte allting fullt
avdragsgillt. Då blir det alltså inte paritet. Varför har man
inte tagit hänsyn till detta? Är det också medvetet?

Erling Bager: Propositionens förslag till räntelån
förutsätter, som jag läser propositionen, att fastighetspriserna
kommer att fortsätta att öka ungefär som förut. Vi kommer att ha
en stigande kurva på fastighetspriserna.

Min fråga: Om utvecklingen blir en helt annan så att priserna
på fastigheterna generellt i landet mer eller mindre ligger
still eller t.o.m. sjunker, vilka förutsättningar för
beräkningarna av de statsfinansiella effekterna i propositionen
ändras?

Bertil Danielsson: Jag vill fråga om kreditgarantin. Det
är tänkt att den skall träda in när man får sälja sitt hus till
underpris. Min fråga är: Begränsas det till att endast gälla för
sådana fall som anges på s. 34--35, att "bostaden är belägen i
de fyra nordligaste länen" eller att "det finns synnerliga
skäl"? Innebär det att normala förluster inte utlöser
kreditgaranti?

Min andra fråga gäller en specialsituation, som ändå är ganska
vanlig, nämligen där man har bostadsfastighet som samtaxeras med
en annan fastighet. Man har t.ex. en bostad och småindustri. Man
skiljer inte mellan dessa båda fastigheter. Låt oss då anta att
man bygger ett hus för en miljon och får den normala
skulduppskrivning som här beskrivs. Man kan sedan tvingas att
sälja sin fastighet till ett mycket lågt pris. Finns det några
regler för om kreditgarantin utlöses med hänvisning till att
bostaden har sjunkit i värde, eller är det någonting som man
över huvud taget har funderat på? Ägaren har uppenbarligen gjort
en ekonomisk förlust genom försäljningen. Det skulle vara
intressant att få svar på frågan.

Björn Karlberg: Till Knut Billing vill jag säga att
räntelåneförslaget förutsätter, som har antytts, konventionell
beskattning och anpassningar av skattesystemet. Skattesystemet
ändras ju endast av riksdagen. Vad som aviseras i propositionen
är kommande lagförslag. När det gäller dessa frågor kan jag bara
hänvisa till de lagförslag som regeringen kan komma med på
skatteområdet och redovisningsområdet.

Jag vill gärna bekräfta Knut Billings beskrivning av
situationen. Det är så att ett räntelånesystem i kombination med
den beslutade reavinstbeskattningen kan få de konsekvenser som
Knut Billing nämnde.
Då det gäller frågan om avdragsbegränsningarna på något sätt
borde ha fått "flyta in" i förslaget till ett nytt
finansieringssystem måste jag säga att vi bl.a. av enkelhetsskäl
och begriplighetsskäl inte kan imitera varje abrovinkel i
skattesystemet. Vi vet att avdragsbegränsningarna, åtminstone
som de ser ut i dag, inte kommer att falla ut i någon särskild
stor utsträckning. I stället för att bara föra in en regel som
säger att man skall ha 21 % subvention på räntekostnader över
100000 kr. får vi följa upp frågan och se om det blir en
vanlig situation också på skattesidan.

Erling Bagers fråga om fastighetspriserna kan väl besvaras på
det sättet att systemet är så kalibrerat att det under
någorlunda normala omständigheter ger reala skuldminskningar på
mellan 2 och 3 % per år. Vi vet att fastighetspriserna
kortsiktigt kan avvika väldigt mycket från den allmänna
prisutvecklingen i samhället, men vi vet samtidigt att detta,
sett över litet längre perioder, i stort sett tar ut vartannat.

Vi har haft ett nyttigt åskådningsexempel i och med att
1980-talet har varit mycket besvärligt när det gäller
fastighetsprisutvecklingen, med kraftiga reala prissänkningar
under årtiondets tidigare del. Ett räntelånesystem under
80-talet hade, som också redovisas i propositionen, inneburit
att vi kunde ha haft förluster på i storleksordningen 500
milj.kr. Detta hade då brutto fått täckas av en kreditgaranti.
Vi hade samtidigt genom kreditgarantiavgiften haft inkomster
på ungefär samma belopp. Det hade alltså varit fråga om
bruttoutgifter, dvs. staten hade inte kasserat in några
regressfordringar på låntagaren.

Vi vet också att den ackumulerade räntelåneskulden med ett
sådant system tillämpat på 80-talet hade varit i
storleksordningen 25 miljarder kronor, vilket är ett mått på den
besparing staten skulle ha gjort med ett sådant system,
tillämpat på det ur fastighetsprissynpunkt mycket besvärliga
80-talet.

Bertil Danielsson ställde frågor rörande kreditgarantin. Han
var först inne på en ren sakupplysning i propositionen, nämligen
att vi redan nu har ett arbetsmarknadspolitiskt stöd som alltid
träder i kraft i de fyra nordligaste länen men som också kan
träda i kraft på annat håll i landet. Detta stöd går ut på att
staten kan lösa in egnahem och bostadsrätter till de lån som
ligger i huset vid inlösningstillfället. Om den stödformen
används på ett hus med räntelån, blir det över huvud taget
aldrig någon kreditförlust i det här sammanhanget, utan då tar
staten den förlusten i annan form och så att säga på ett annat
konto.
Så till frågan om hur en förlust slår i fallen av kombinerad
användning, alltså de fall då man har ett jordbruk eller ett
småföretag i kombination med en bostad. Förslaget innebär att
man i dessa fall gör på i princip samma sätt som i dag. Varje
belåningsobjekt har ju ett pantvärde, och det pantvärdet
inkluderar värdet av det som hör till fastigheten utöver själva
bostaden. I fallen av kombinerad användning kommer staten alltså
att ligga med alla kreditrisker i toppen. Har du en bostad på en
jordbruksfastighet, är det inte ovanligt med pantvärden på flera
miljoner kronor. Då ligger alltså staten redan med dagens system
i toppen och tar de första förlusterna. De första förlusterna i
ett sådant här fall drabbar således i praktiken bostaden och
inte den rörelse som finns på fastigheten. Detta gäller också i
det föreslagna systemet.

Lars Strandberg: Jag vill bara säga några ord om
möjligheten när det gäller regressanspråk. På s. 34 i
propositionen finns en beskrivning av inriktningen i fråga
om detta. Det står där: "Kreditgarantinämnden bör efterhand
kunna utveckla en praxis i fråga om eftergift av
regressfordringar och t.ex. kunna efterge fordringar som beror
på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har
varit så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar
täckning." En viss inriktning finns alltså beskriven, men det är
i dag svårt att lägga fast detta i förordningar eller liknande.
Det blir här upp till nämnden att skapa en sådan praxis.

Knut Billing: Jag blir litet förvånad över det svaret. Man
säger från bostadsdepartementet att min beskrivning när det
gäller reavinstbeskattningen är korrekt, men man har inte
skrivit ett ord i propositionen om detta, och man säger att det
bara är att avvakta finansdepartementets förslag. Här finns
representanter för finansdepartementet, men de säger inte
flasklock.

Mina frågor är då: Avser finansdepartementet att lägga fram en
proposition om en förändring av reavinstbeskattningen? Och när
avser man i så fall att göra det? Om man inte avser att göra
det, vill jag gärna ha en kommentar från finansdepartementets
representanter om vad man i finansdepartementet anser om detta
finansieringssystem mot bakgrund av det beslutade
reavinstbeskattningssystemet.

Jan Landahl: Jag kan säga mycket litet om detta. I
propositionen finns det några förslag på det här området. Jag
tillhör inte "skattesidan" på finansdepartementet, men såvitt
jag känner till finns det heller inga avsikter att lägga fram
kompletteringar på detta område.

Knut Billing: Då måste jag slutligen konstatera att
bostadsdepartementet, mot bakgrund av det nuvarande
reavinstbeskattningssystemet, inte anser att detta
finansieringssystem går att använda. Och finansdepartementet
avser inte att lägga fram förslag om en förändring av
reavinstbeskattningssystemet. Det förefaller mig som om de två
departementen borde ha resonerat sig samman innan de kom till
riksdagen med propositioner.

Erling Bager: Jag frågade tidigare vad som händer om
utvecklingen blir sådan att fastighetspriserna sjunker, och det
svar jag fick var att systemet klarar av en kortsiktig sänkning
av fastighetspriserna. Men min fråga gällde snarare vad som
händer om det blir en långsiktigt negativ utveckling i fråga om
fastighetspriserna. Skulle svaret bli annorlunda om
marknadspriserna på fastigheter generellt skulle sjunka under en
sex--sjuårsperiod?

Björn Karlberg: Nej, den simulering av ett system som vi
har gjort under 80-talet bygger, precis som du säger, på en
mycket besvärlig verklighet, med kraftigt sjunkande reala
fastighetspriser. Om man kan vänta litet längre än fem--sex år
-- och fem--sex år är ju inte precis en genomsnittlig
omsättningstid för ett egnahem -- så innebär detta system, med
de kraftiga reala skuldminskningar som finns inbyggda i det, i
normalfallet en fullt tillfredsställande trygghet. Det är också
en anledning till att kraven på låntagarnas betalning sätts så
pass högt som är fallet i regeringsförslaget. Det syftar till
att man hela tiden skall ha en så pass stark real skuldminskning
att man i normalfallet, även med besvärliga förutsättningar,
inte skall få låneskulder som överstiger marknadspriset på
huset.

Bertil Danielsson: I fråga om kreditgarantin tror jag att
det för dem som tänker bygga villor är litet besvärligt att få
beskedet att det efter hand kommer att utvecklas en praxis, men
att de nu inte kan få något besked om vilka villkor som gäller
-- möjligen kan vissa orter eller vissa regioner bli föremål för
en sådan bedömning. Jag föreställer mig att många i det läget
drar sig för att bygga, och det tycker jag är mycket synd.

Lars Strandberg: Boendeutgifterna ökar inte genom
införandet av det nya systemet.

Jan Sandberg: Min fråga gäller de personer som har för
avsikt att bo i egnahem och framför allt de som redan bor i
egnahem och som inte omfattas av subventionssystemet. Förslaget
innebär att man skall förändra villkoren för alla de
fastighetsägare som har egnahem och som omfattas av det
nuvarande subventionssystemet. Att satsa pengar i ett eget hem
och bygga ett eget hem är bland de viktigaste och största
ekonomiska åtaganden som en normalfamilj gör under ett helt liv.
Om det här förslaget går igenom, så kommer alltså
förutsättningarna att ändras helt och hållet över en natt.

Vi har ju i Sverige i varje fall för det mesta haft som
princip att försöka undvika retroaktiva ändringar. Men på det
här området är man ändå beredd att förändra situationen ganska
markant för många som redan har gått in i ett system och som
förväntar sig att det systemet skall fungera på ett visst sätt.
Vad är det som gör att man är beredd att gå ifrån den principen
på just bostadsfinansieringens område?

Lars Strandberg: Jag sade alldeles nyss att
boendeutgifterna inte ökar. Kapitalutgifterna ökar alltså inte
genom införandet av detta system. Det är i det avseendet inte
någon retroaktivitet. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen
ändrat i den garanterade räntan. Det har inte betraktats som en
retroaktivitet. Du kan alltså inte säga att detta system i den
meningen är retroaktivt.

Däremot är det riktigt att värdeutvecklingen har varit mycket
kraftig och att detta gör att du den dag du säljer din villa kan
tjäna ganska mycket pengar. Du kommer med detta system, på grund
av inflationsutvecklingen och annat, att ha en betryggande
marginal när du säljer din villa. Däremot kanske du inte kan
tjäna riktigt lika mycket pengar med det nya systemet som med
dagens system. Vi har utgått ifrån att det handlar om boende för
boendets skull och att det inte primärt är fråga om ett sätt att
tjäna pengar.

Björn Karlberg: Förslaget är mycket generöst när det
gäller hus som i dag har räntebidrag i den meningen att det
förutsätts att säkerheten för räntelån vid övergången den 1
januari 1993 kan ligga ovanför husets marknadspris 1990. Det
finns alltså inom hela det bestånd som har haft räntebidrag
under ett antal år och där man också under de senaste tre fyra
åren har kunnat tillgodogöra sig mycket höga reala
värdestegringar fortfarande en möjlighet att utnyttja hela den
reala värdestegring som har skett i fråga om huset. Detta är
delvis en följd av de generösa subventionerna. Denna
värdestegring intecknas alltså inte i det nya systemet, utan vi
förutsätter att säkerheten för räntelån kan läggas ovanför
marknadsvärdet 1990. Förslaget är oerhört generöst i den delen.

Jan Sandberg: Skillnaden, som jag ser det, är att man
övergår från ett system där vissa har tjänat litet pengar på
sitt boende till ett annat där många riskerar att hamna i en
ordentlig skuldfälla. Detta är som jag ser det den stora risken.

Lars Strandberg: Nej, det är ingen som riskerar att hamna
i en skuldfälla. Det är för att undvika detta som vi har
utformat systemet som vi har gjort.

Kjell Dahlström: Jag vill hålla mig till det område som
frågorna hittills har berört, nämligen realräntebidraget och
den statliga kreditgarantin.

Är inte tanken med hela skattereformen och också reformen på
det här området att de boende själva i högre grad skall känna av
det ekonomiska systemets fluktuationer? Är det inte så att man
med realräntebidraget på sätt och vis återgår till den situation
vi har i dag? Risken finns att de boende på detta sätt, precis
som är fallet med dagens system, inte kommer att känna av
fluktuationerna i ekonomin.

De statliga kreditgarantierna är utformade som ett slags
försäkring. Om jag har tolkat det hela rätt kan man säga att de
som ingår i kollektivet av låntagare själva bestämmer om de
skall vara med eller inte. Risken är då stor att det för objekt
i glesbygden blir intressant att ingå i garantin, men när det
gäller objekt i efterfrågade områden, storstadsområden, struntar
man i detta eller så vänder man sig kanske till ett privat
försäkringsbolag och tar en mycket billigare försäkring mot
förluster av olika slag.

Det som rör regressanspråk är i propositionen mycket vagt
uttryckt. Det står där att låntagare gentemot staten skall komma
att svara med samtliga sina förmögenhetstillgångar. Jag vill
gärna ha detta förklarat. Jag tror nämligen att detta kan
innebära att möjliga objekt i landsbygd och glesbygd inte blir
förverkligade och att detta kanske ytterligare ökar
storstadsbyggandet
Björn Karlberg: En mycket omfattande remissopinion har
krävt att ett nytt stödsystem skall ha den egenskapen att man
gör en ordentlig bodelning mellan lån och subventioner. Det är
till 95% genomfört i det förslag som just nu ligger hos
riksdagen. Det innebär bl.a. att realräntebidraget lämnas
oavsett vilka faktiska lån man har, och där ligger en reell
räntekänslighet hos låntagaren. Gör han ett bra låneavtal,
behåller han vinsten själv. Gör han ett dåligt låneavtal, får
han också stå för den smällen.

När det gäller effekten av avgiften för kreditgarantin sett
mer från regionalpolitisk synpunkt är vår bedömning att
kreditgarantin, även om den inte formellt är obligatorisk,
kommer att bli praktiskt taget obligatorisk i varje fall i
säkerhetslägen över 85 %, detta inte minst på grund av de regler
som gäller för både institutens upplåning och utlåning. Detta
kommer att gälla både i de mycket starkt lyxbetonade områdena i
storstäderna och i glesbygd. Företrädare för kreditinstituten
får väl senare under dagen ytterligare utveckla denna fråga. Vi
menar emellertid att den omständigheten att kreditgarantin i
praktiken kommer att bli obligatorisk i säkerhetslägen över 85 %
innebär att det inte blir någon regional snedfördelning när det
gäller belastning på låntagarna.

Det är också viktigt att avgiften är utformad på detta sätt,
eftersom en individuell kreditgaranti av detta slag innebär att
varje låneobjekt blir konkurrenskraftigt i sig. Du kan inte
genom att neka lån i glesbygd balansera din låneportfölj så att
den blir mer riskfri, utan en kreditgaranti med denna utformning
innebär att man tryggar kreditförsörjningen i alla delar av
landet.

Lars Strandberg har redan tidigare varit inne på frågan om
regressanspråk, och jag skall därför inte vidare kommentera
den.

Birger Andersson: Jag vill börja med att ställa ett par
korta frågor till företrädarna för finansdepartementet, eftersom
de inte har varit så mycket i elden. Jag skulle helt enkelt
vilja fråga: Är finansdepartementet helt överens med
bostadsdepartementet i alla avseenden när det gäller den här
aktuella propositionen?

Vi vet att det i olika sammanhang ingår väldigt många
variabler som påverkar boendekostnaderna. Jag skulle med tanke
på detta vilja fråga företrädarna för finansdepartementet:
Tycker man på finansdepartementet att sparandet uppmuntras i
lagom utsträckning?

Sedan en fråga mer riktad till Björn Karlberg, som har tagit
upp beräkningarna på s. 36 i propositionen. Utbetalningarna
skulle ha varit ca 500 milj.kr. och garantiavgifterna skulle ha
inbringat ca 470 milj.kr. Sedan påminde du också om
regressfordringarna på låntagarna. Du har tydligen gjort en
simulering för hela 1980-talet, 1981--1989. Jag vill då fråga:
Till vilka områden i Sverige skulle dessa utbetalningar ha gått
om det hade varit verklighet? Jag skulle alltså vilja veta något
om de regionalpolitiska effekterna i sammanhanget.

Jan Landahl: Som svar på den första frågan vill jag säga
att regeringen har lagt fram en proposition om
bostadsfinansieringen. Därmed är naturligtvis
finansdepartementet och bostadsdepartementet överens.

På den andra frågan, om huruvida sparandet uppmuntras
tillräckligt, vill jag säga att vi från finansdepartementets
utgångspunkter självfallet vill ha ett så högt sparande som
möjligt. Det finns i propositionen en markering om att de stora
indragningar som görs på statsbudgeten, effekterna av förslaget,
inte innebär någon finanspolitisk åtstramning.
Samhällsekonomiskt innebär det hela att man lånar upp
motsvarande pengar på kapitalmarknaden. Därmed ökar inte
sparandet i ekonomin totalt sett. Systemutformningen är
emellertid sådan att t.ex. realräntebidraget betalas ut alldeles
oavsett om man omfattas av systemet eller inte, och det är
därigenom sparfrämjande.

Rent generellt kan man emellertid säga att vi från
departementets utgångspunkt självfallet hade velat ha ett ännu
högre sparande om det hade varit möjligt. Men detta är det
förslag som ligger.

Björn Karlberg: Vi har gjort en simulering med
utgångspunkt i den fastighetsprisstatistik som finns i landet,
och den arbetar med ett antal olika regioner. Det är alldeles
självklart att prisutvecklingen sett från egnahemsägarnas
utgångspunkt har varit mer gynnsam i de överhettade
storstadsområdena än i de områden där aktiviteten i ekonomin har
varit mer dämpad.

Poängen med hanteringen av regressanspråken är att man skall
fånga upp den egenskapen. Låt mig här läsa några rader från s.
34 i propositionen: "Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna
utveckla en praxis i fråga om eftergift av regressfordringar och
t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att
värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit
så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar
täckning."

Birger Andersson: Efter att ha studerat propositionen vill
jag säga att jag litet grand saknar de långsiktiga analyserna.
Man skulle också ha varierat de variabler som finns för att se
vilka effekterna hade blivit. Jag tycker att det är en rätt stor
brist att man inte i propositionen redovisar detta. Det skulle
kunna vara fråga om olika ingångsräntor, och det hade varit
möjligt att följa förslaget från Birgerssons
boendekostnadsutredning, dvs. en uppräkning av inflationen minus
1 %, för att se vilka effekterna hade blivit. Det är ganska
svårt att få fram detta ur propositionen.

Björn Karlberg: I det här litet tekniska resonemanget ber
jag att få påminna om vad förslaget går ut på i sina huvuddrag.
Förslaget innebär kraftiga reala skuldminskningar, trots att de
nominella skulderna ökar. Detta följer både av subventionernas
utformning i systemet och av att betalningskraven på låntagarna
är relativt höga. Sammantaget leder detta till ett system med
kraftiga reala skuldminskningar över tiden.

Lars Strandberg: Boendekostnadsutredningen tog upp ett
annat exempel med en annan ingångsränta och en annan
uppskrivning. Det var bl.a. efter att ha studerat remissvaren
som vi bedömde att det var viktigt att hitta ett system som var
stabilare, där skuldutvecklingen kunde kontrolleras och man
kunde ge klara besked om hur stor skulden skulle bli och när
lånen skulle vara avamorterade. Det är den kombinationen som har
gjort att vi har fastnat för den här ingångsräntan, den här
uppskrivningen och den här regleringen av skuldutveckling och
lånets tid. Det är detta som sammantaget är förändringen i
förhållande till utredningens förslag.

Vi har naturligtvis redovisat ett exempel, och vi har tittat
på andra exempel. Men summan av kardemumman är att stabiliteten
i systemet, som vi tidigare har sagt, är sådan att det också
skall klara andra typer av förhållanden mellan ränta och
inflation.

Eva Zetterberg: Jag skulle vilja anknyta till det andra
ämnesområdet, nämligen bostads-och hyressituationen för 1991
och boendekostnaderna. Av vad vi har sett hittills ser det ut
som att hyreshöjningarna för 1991 kommer att ligga på 30 %. Och
även inom nyproduktionen blir det fråga om skyhöga kostnader för
hyresgästerna.

Jag vill fråga representanterna för finansdepartementet: Hur
mycket bidrar skatteomläggningen till att öka inflationen för
1991? Och hur kommer det nya finansieringssystemet att kunna
bidra till att sänka hyrorna och hålla en rimlig hyresnivå både
på nyproduktionen och på det befintliga beståndet vad gäller
hyreslägenheter?

Min andra fråga riktar sig till bostadsdepartementet. Den
gäller den grupp barnfamiljer som i dag har bostadsbidrag och
därigenom kan få förvärvslån. På så sätt kan de på rimliga
villkor bosätta sig i ett eget hem. På s. 8 i propositionen
anförs på en enda rad att räntebidrag lämnas enligt förordningen
om stöd för flerbarnsfamiljer för köp av egna hem. Jag antar
därmed att även barnfamiljer omfattas av förändringen. Jag har
dock fått signaler om att barnfamiljerna skulle stå utanför
denna bostadsfinansieringsförändring. Hur är det med den saken?
Hur kommer de flerbarnsfamiljer som har låga inkomster att i
fortsättningen kunna bygga eller köpa sig ett eget hus?

Jan Landahl: Eva Zetterberg frågade om hur det blir 1991.
Den här propositionen påverkar ju inte alls hyreskostnaderna för
1991. Möjligen avser frågan skattepropositionens effekter på
hyrorna 1991. Såvitt jag förstår är det den som delvis ligger
bakom de krav på hyreshöjningar som nu har rests. Jag kan inte
säga mer än att man beräknar att den totala effekten på
inflationen av skattereformen ligger strax under 3 % --
skattereformen bidrar alltså med 3% till inflationsökningen.
Sedan får man räkna vidare för att se hur stor andel hyran utgör
i detta sammanhang, kanske 25--30 %. Men i den nu aktuella
propositionen finns det ingenting som påverkar 1991 års hyror.

Björn Karlberg: Det som påverkar 1991 års hyror är
möjligen att propositionen innehåller bl.a. förslag om ett
utvidgat räntestöd för lägenhetsunderhåll i hyreshus och om
borttagande av taket i räntebidragstrappan. Det är klart att
detta påverkar kostnaderna för nyproduktionen 1991 i positiv
riktning.

I fråga om förvärvsstödet ökar inte bostadsutgifterna med det
förslag som nu ligger på riksdagens bord. Bekymret för dem som
vill köpa ett äldre hus -- som hittills har omfattats av
förvärvsstöd -- är snarast utgifterna för huset efter köpet. Det
finns ungefär ett halvt dussin stödformer med räntebidrag.
Propositionen hänvisar till budgetpropositionen 1992 när det
gäller dessa stödformers fortsatta existens.

Utan att föregripa några förslag kan jag säga att om man
skulle göra om förvärvsstödet till någon typ av räntelån i
stället för räntebidrag, kommer detta inte att påverka
utgifterna för de hus som omfattas av stöd, dvs. utgifterna
kommer att under rätt lång tid ligga kvar på samma nivå som de
gör med dagens system.

Eva Zetterberg: Det betyder alltså att de familjer som har
tagit eller står i begrepp att ta förvärvslån inte behöver oroa
sig för att de på grund av förändring i systemet får en högre
boendekostnad?

Björn Karlberg: De behöver oroa sig lika litet för sina
bostadsutgifter som vid ny-och ombyggnad.

Eva Zetterberg: När det gäller den första frågan tycker
jag att bedömningen att skatteomläggningen enbart skulle medföra
en hyreshöjning på 3 % lät väldigt optimistisk, men det får vi
kanske diskutera vid ett annat tillfälle.

Lars Strandberg: Nej, så var det inte. Skattereformen
beräknas stå för ca 3 % av den totala inflationen. De
sammanlagda effekterna av skattereformen för åren 1990--1991 och
deras inverkan på hyrorna beräknas ligga omkring 18 %.

Rune Evensson: På s. 38 i propositionen står det angående
statlig kreditgaranti: "Den nedre gränsen för säkerheten för de
räntelån som omfattas av kreditgarantin bör kunna läggas vid
högst 95--100 % av pantvärdet beroende på låntagarkategori. Med
pantvärde bör avses ett beräknat marknadsvärde för huset år
1990."

Jag vill då fråga: Vem fastställer detta marknadsvärde, och i
vilken ordning skall detta ske?

Björn Karlberg: Det är kreditgarantinämnden som kommer att
ange det exakta förfaringssättet. Men jag vill påpeka att för
egnahem kommer detta att vara en rätt okomplicerad fråga,
eftersom dessa fastigheter har ganska färska taxeringsvärden.
För egnahem bör man i normalfallet kunna räkna upp det aktuella
taxeringsvärdet med en fast procentsats.

Ordföranden Agne Hansson: Vi går nu snabbt över till block
2, och det är riksbankens Claes Norgren som skall inleda.

Claes Norgren: Riksbanken har tidigare yttrat sig över
olika förslag till omläggningar av bostadsfinansieringssystemet.
Det första yttrandet avgavs 1986 med anledning av
bostadskommitténs betänkande. Det andra yttrandet avgavs 1989
med anledning av boendekostnadsutredningen. Vid båda dessa
tillfällen avvisade riksbanken de institutionaliserade förslag
till räntelånesystem som då presenterades.

Med anledning av de förslag som presenterades vid det
sistnämnda tillfället framlade riksbanken huvuddragen till en
alternativ lösning. De bärande elementen i detta alternativ var
att räntebidragssystemet skulle vara kvar, men det skulle
anpassas till skattereformen samtidigt som räntebidragen skulle
justeras ner.

Det andra elementet i denna skiss till förslag var att
statligt belånade fastigheter skulle få en statlig lånegaranti
för att den enskilde skulle kunna ta upp likviditetsutjämnande
lån på kreditmarknaden.

Det nu presenterade förslaget till ny bostadsfinansiering är i
sina bärande delar mycket likt de tidigare förslagen. Det finns
också betydande likheter med det paritetslånesystem som tidigare
fanns. I den föreliggande propositionen kan dock vissa
modifieringar noteras: dels har realräntebidrag införts i syfte
att mildra effekterna av systemet med höga realräntor, dels
finns en frihet att välja bostadsinstitut för räntelånen.

Dessa modifieringar utgör förbättringar jämfört med de
tidigare förslagen. Den grundläggande kritik som riksbanken
redan tidigare riktat mot räntelånesystemen står kvar även när
det gäller detta förslag. Jag skall försöka att kortfattat
redogöra för huvudpunkterna i dessa synpunkter. Som illustration
skall jag visa ett schablonmässigt kalkylunderlag. Jag vill
redan nu påpeka att de siffror som här anges inte överensstämmer
med propositionens förslag, men exemplet är i alla fall tämligen
likt.

(Bild)

I detta exempel antas att det rör sig om en villa i
Stockholmstrakten byggd till en totalkostnad av 1,2 milj.kr. för
tomt och själva byggandet, varav 900 000 kr. finansieras via
bottenlån. I detta kalkylexempel har det antagits att räntan på
bottenlånen låses på 14 % medan pris-och ränteutvecklingen är
fallande. Sålunda faller marknadsräntan från 14 % till 11 %
samtidigt som konsumentpriserna sjunker.

I exemplet nedtill har jag gjort en överslagskalkyl på ett
räntelånesystem som inte -- det vill jag återigen understryka --
överensstämmer med förslaget, men det illustrerar hur
realräntebidrag och räntelån successivt utvecklas över tiden.
Efter dessa fem år har den ackumulerade skulden växt till ca
1,4 milj.kr., att jämföras med fastighetens ursprungliga pris
och produktionsvärde på 1,2 milj.kr.

Med anledning av detta exempel kan man fundera över
fastighetsprisernas utveckling. Om fastighetspriserna till följd
av den höga realräntan, förändrade skatteregler och kanske också
till följd av räntelånesystemet i sig skulle bli nominellt
oförändrade, uppstår en situation där räntelånet överstiger
marknadsvärdet för huset. En sådan situation skulle kunna leda
till problem på bostadsmarknaden och skapa risker för att
stabiliteten i systemet rubbas. Problemen i systemet kan därför
sägas vara följande.

Det första är att för att det föreslagna systemet skall vara
stabilt förutsätts att fastighetspriserna följer den allmänna
prisutvecklingen. Om så inte sker, utan de reala
fastighetspriserna faller, riskerar hushållen att hamna i en
nettoskuldssituation som skulle bli besvärande. Som tidigare
nämnts finns det historiska erfarenheter som pekar i den
riktningen att fastighetspriser -- realt sett -- kan falla under
långa tider. Så skedde senast under 1980-talets början.

Ett andra problem är belåningsgraden. Med nuvarande höga
belåningsgrad kan räntelånen växa på ett sådant sätt att de
överstiger produktionsvärdet. Om utvecklingen för de reala
fastighetspriserna är negativ, finns det risk för att skulden
utvecklas på det sätt som här har angivits. Om så ej blir
fallet, krävs betydande kontantinsatser eller att
ränteupptrappningen sker tillräckligt fort. I propositionen är
den föreslagna ingångsräntan 3,75 %, vilket i det här
perspektivet måste betraktas som lågt.

Ett tredje problem är övergångselementet i förändringen. Det
presenterade förslaget innebär i realiteten ett omedelbart
slopande av en stor del av räntesubventionerna. Endast den del
som följer den 30-procentiga ränteavdragsmöjligheten kommer att
finnas kvar. En mjukare övergång bör övervägas. Effekten på
fastighetspriserna vid nyproduktion kan annars bli betydande,
särskilt för enskilda hushåll i nyligen producerade egnahem.

Sammanfattningsvis anser riksbanken, liksom tidigare, att en
nedtrappning med ett bibehållande av räntebidragen kombinerat
med en statlig garanti för topplån är att föredra. Ett sådant
system vore dessutom enklare för den enskilde att överskåda än
det system som presenteras i propositionen.

För kreditmarknaden innebär förslaget att bostadsinstituten
behöver öka sin upplåning till följd av räntelånesystemen,
överslagsmässigt kanske med 15 miljarder kronor per år. Detta
ökade utbud kan då antas motsvara en ungefär lika stor
neddragning av det statliga lånebehovet, om de minskade
ränteutgifterna för räntebidrag slår igenom fullt ut i
statsbudgeten.
De finansiella effekterna på makroplanet kan med dessa
antaganden antas bli begränsade. Däremot kan man fundera över
övergångstakten i detta system med anledning av effekterna på
kreditmarknadens placeringssida efter valutaavregleringen. De
stora institutionella placerarna har anpassat sina portföljer,
vilket har lett till en minskad efterfrågan på
bostadsobligationer.

Gösta Blücher: Boverket tillstyrkte
boendekostnadsutredningens förslag, men verket hade två
allvarliga invändningar. Dels befarade man besvärande
regionalpolitiska konsekvenser av de skillnader i kreditvillkor
som skulle kunna uppträda med boendekostnadsutredningens
förslag, dels hade man invändningar mot den tid som hade utmätts
för genomförande av förslaget.

Beträffande den första punkten har i propositionen nu
föreslagits sådana villkor att -- såvitt verket kan bedöma --
dessa problem nu är lösta. Detta bygger naturligtvis på den
bedömning som görs i propositionen om att attraktiviteten i
kreditgarantierna genom den effekt de får på bedömningen av
kapitaltäckningsreglerna verkligen är så förmånliga att
instituten genomgående kommer att söka sådana kreditgarantier.
Jag utgår ifrån att så är fallet, och därmed är den frågan löst.

När det gäller tidpunkten för genomförande av förslaget anser
verket att det behövs minst ett och ett halvt år från riksdagens
beslut för att ett nytt system skall kunna introduceras i
nyproduktionen. Vi kan med tillfredsställelse konstatera att
regeringskansliet har lyssnat på dessa synpunkter. Som vi ser
det utgör inte tidpunkten den 1 juli 1992 något allvarligt
hinder.

När det gäller introduktionen i den befintliga bostadsstocken
kan tidpunkten 1 januari 1993 måhända komma att påverkas. Det
får vi veta mer bestämt när regeringen lägger fram sitt
definitiva förslag i budgetpropositionen 1992. Det är sannolikt
att genomförandet kan behöva dras ut något över tiden beroende
på hur lånevillkoren blir för de enskilda lånen. Sune Jussil
kommer att utveckla detta ytterligare.

För verkets del ser jag det som angeläget att genomföra denna
omläggning så snabbt som möjligt, för att vi inte skall behöva
arbeta med två skilda administrativa system och två skilda
datasystem. Som utskottet säkert är väl medvetet om är verket nu
beroende av ett datasystem för lån och bidrag i den befintliga
stocken, ett system som innebär betydande kostnader och problem.

Jag kan i förbigående nämna att under den senaste
tvåårsperioden har två verk slagits samman till ett, som har
lokaliserats till Karlskrona, samtidigt som all personal har
skiftats ut. Ingen enskild fråga har dock varit mer belastande
än det faktum att den tidigare bostadsstyrelsen strax före
sammanslagningen sjösatte ett nytt, otestat datasystem för
hantering av lån och bidrag. Det vore mycket önskvärt om detta
system snarast möjligt kunde avvecklas. Vidare vore det mycket
olyckligt om det systemet skulle behöva leva kvar för lånen i
den befintliga stocken under en lång tid, samtidigt som man har
ett nytt system för nyproduktionen.

Detta föranleder mig att göra en annan allvarlig invändning
mot propositionen. Inte förrän propositionen blev framlagd fick
vi ta del av förslaget om att räntebidrag i vissa fall skulle
fortsätta att utgå för en del av de befintliga lånen under
avsevärd tid också efter den 1 januari 1993. I sig innebär detta
förslag att vi under alla omständigheter tvingas ha kvar detta
mindre lämpliga datasystem. Därför vill jag bestämt avstyrka
propositionens förslag i denna del.

Jag vill också med några ord beröra kreditgarantinämnden, som
kommer att få betydande bostadspolitiska uppgifter. Som Björn
Karlberg tidigare varit inne på kommer ju kreditgarantinämnden
att behöva falla tillbaka på bedömningar av fastighetsmarknaden
regionalt och lokalt. Jag har svårt att se att
kreditgarantinämnden kan klara denna uppgift med mindre än att
man etablerar ett mycket nära samarbete med
länsbostadsnämnderna. Jag vet inte var den nya statliga
myndigheten blir lokaliserad, men det förefaller lämpligt att
den blir lokaliserad till Karlskrona, eftersom den under alla
omständigheter kommer att vara beroende av en mycket nära
samverkan med boverket, om man nu väljer att inrätta ytterligare
en bostadspolitisk myndighet. Under alla omständigheter
förutsätter detta en mycket nära samverkan mellan de
datasystem som kreditgarantinämnden kan behöva utveckla och de
system som boverket har och håller på att utveckla.

Till sist ytterligare några ord om genomförandet av det
föreslagna systemet. Även den som inte delar min positiva syn på
länsbostadsnämndernas roll för bostadspolitiken och
bostadsförsörjningen tvingas konstatera att förslagets
genomförande är beroende av att länsbostadsnämnderna fungerar
väl under åtskilliga år framöver, både för att kunna klara
genomförandet av det nya systemet och för att kunna hålla det
nuvarande systemet i funktion under övergångstiden.

Förslaget bygger på att SBAB blir ett kreditinstitut bland
alla andra. Nämnderna kommer då inte längre att kunna fungera
som uppdragstagare åt ett av kreditinstituten som skall operera
på marknaden. Såvitt jag kan bedöma kommer de 43 % av nämndernas
intäkter som SBAB står för att falla bort från den 1 juli 1992,
vilket skapar en betydande oro och turbulens bland personalen.
Det är därför angeläget att skapa garantier för att det finns
resurser såväl för förvaltningen av systemet fram till
övergången som för de betydande administrativa arbetsuppgifter
som ligger i själva övergången och som enligt min bedömning
kommer att sträcka sig fram till en bra bit in på 1993.

Jag vill erinra bostadsutskottet om den betydelse som man
fäste vid dessa frågor när frågan om uppdelning av den
förvaltningsavdelning som fanns vid boverket i samband med
överföring av vissa delar av uppgifterna till SBAB och
överföring av andra uppgifter till Karlskrona var aktuell. Någon
form av sådana utfästelser gentemot personalen att inte en
turbulens som allvarligt äventyrar dagens förvaltning och som
skulle äventyra genomförandet av systemet är därför nödvändiga.

Sune Jussil: Jag tänker begränsa mina synpunkter till
frågor som har med kreditmarknad, administration och SBAB att
göra. Vi anser att den framlagda propositionen innebär en
betydande förbättring i förhållande till
boendekostnadsutredningens förslag när det gäller de punkter som
jag nämnde. Förbättringarna avser särskilt långivarnas
situation. Långivarnas kreditrisk elimineras så gott som
fullständigt. Det är låntagarna och staten som tar alla
kreditrisker.

Med anledning av den diskussion som här har förts om
kreditförluster och de problem sådana för med sig tycker jag
att det finns anledning att erinra om att kreditgarantin inte
är någon garanti för låntagarna. Låntagarna måste först komma på
obestånd och deras hus måste säljas på exekutiv auktion innan
kreditgarantin träder i kraft. Kreditgarantin innebär att
långivarna får sina betalningar säkrade.

En annan punkt som har förbättrats är långivarnas ränterisker,
som blir betydligt mindre med den uppläggning som föreslås i
propositionen. Upplåning för räntelån kan ske stegvis, och man
kan använda de instrument som redan finns.

En tredje förbättring är -- som Gösta Blücher redan har nämnt
-- genomförandetidpunkterna. De är helt realistiska, i varje
fall för nya lån.

En fjärde förbättring gäller SBAB. SBAB får med det här
systemet en ställning likvärdig med alla andra långivare, dvs.
man får inga särskilda skyldigheter och rättigheter. Det är
precis så som vi från SBAB vill att det skall vara. Jag
återkommer till den frågan senare.

Även om det nu genom den här propositionen har skett betydande
förbättringar i förhållande till boendekostnadsutredningens
förslag, finns det fortfarande en del problem, och jag vill peka
på några av dem.

Vi förstår inte hur det skall kunna gå till att föra över
beståndet till räntelån vid en enda tidpunkt. Om beståndet över
huvud taget skall föras in i ett räntelånesystem, bör detta ske
i den takt som underliggande lån förfaller eller som räntor
justeras.

En annan av våra synpunkter är att systemet blir stelt och
byråkratiskt. Långivare och låntagare får ingen reell valfrihet,
bl.a. eftersom långivarna måste ha en garanti för
kapitaltäckningsreglernas skull. Långivarna blir tvungna att
erbjuda just de lån som systemet föreskriver för att låntagarna
skall få maximala subventioner och för att långivarna skall
kunna få sina fordringar täckta av garantin.

Systemet kommer också att kräva en alltför omfattande
administration. Det blir många myndigheter inblandade. Boverket
och länsbostadsnämnderna får minst samma uppgifter som tidigare.
Dessutom tillkommer en helt ny myndighet, kreditgarantinämnden,
som såvitt vi förstår skall inrättas i Stockholm och ha samma
krav på information från långivarna och låntagarna som kommer
att ställas från bostadsmyndigheterna. Troligen skall den nya
myndigheten också bygga upp ett eget stort datasystem, vilket
förefaller ganska onödigt när det redan finns en myndighet för
bostadspolitik.

I fråga om administrationen skiljer sig det föreslagna
systemet från det nuvarande i det avseendet att låntagare och
långivare kommer att ställa betydligt högre krav på information
från myndigheterna om hur detta system kommer att fungera. Jag
skall inte närmare gå in på dessa frågor. I det material som vi
delar ut har dessa närmare utvecklats. Det blir i alla fall en
betydande skillnad i förhållande till det system som finns i
dag. Låntagare och långivare kommer att sätta en stark press på
myndigheterna för att få reda på hur man skall gå till väga vid
olika beräkningar.

Det finns också många outredda frågor som måste klaras ut. Det
gäller skatteregler, inteckningsregler och redovisningsregler.
Jag skall inte gå närmare in på dessa frågor, men jag, liksom
alla andra, hoppas att det skall bli ett bra system i dessa
avseenden.

Jag vill avsluta med att säga några ord om SBABs ställning.
Jag har nämnt några problem med det nya systemet. Dessa är inte
på något vis svårare för SBAB än för andra långivare. SBABs
styrelse har i sitt remissyttrande över
boendekostnadsutredningens förslag förklarat sig beredd att
konkurrera på samma villkor som andra långivare. Detta är
tillgodosett i propositionen. Jag vill tillägga att SBABs vilja
att konkurrera gäller oavsett om det blir ett räntelånesystem
eller inte.

En grundläggande förutsättning för att SBAB skall gå ut i
konkurrens är naturligtvis att vi får verka under samma
förutsättningar och regler som andra långivare. Vi vill inte ha
några särskilda rättigheter eller skyldigheter i systemet eller
över huvud taget. Vi har uppfattat att regeringen är beredd att
ge oss just de förutsättningar och regler som gäller för andra
långivare.

Lars Wohlin: Jag vill inleda med att säga att Stadshypotek
tillstyrkte räntelånesystemet, dock med förslag till betydande
förändringar. Våra invändningar har i stort sett beaktats i
detta förslag.

Det viktigaste är att en full -- åtminstone en 95-procentig --
separation mellan räntebidrag i olika former och finansiering nu
är genomförd. Detta gör att lån konstruerade efter det här
systemet, t.ex. räntelån, enligt vår bedömning kommer att
användas enbart i begränsad omfattning. Flertalet kommer nog
inte att utnyttja räntelån. Man behöver alltså inte ta räntelån
för att få dessa subventioner, utan man kan tänka sig många
andra finansieringsformer.

Det andra som är viktigt är att den skuldutvecklingsgaranti
som skulle utlösas i efterhand är borta. Därmed har också den
kopplingen till att finansiera med räntelån och bidrag
försvunnit. Vi anser att det nya förslaget är möjligt att
genomföra, men jag har några kommentarer på vissa punkter.
Den första kommentaren är att vi tycker att avregleringen av
systemet är för liten. Vi anser att byggmomsen egentligen inte
borde ha höjts, utan den borde ha legat kvar på samma nivå
samtidigt som inga investeringsbidrag borde ha utbetalats.
Staten tjänar 4,5 miljarder kronor på höjd byggmoms och förlorar
3,5 miljarder kronor på investeringsbidrag. När man vet hur
totalt förljuget detta system är när det gäller att tala om hur
mycket huset och tomten kostar, varigenom allting snedvrids,
förstår man att samhällsförlusterna av dessa investeringsbidrag
är långt större än skillnaden på en miljard. Således anser vi
att man inte borde ha någon höjd byggmoms och inga
investeringsbidrag.

Vår andra kommentar är att den statliga garantin på denna typ
av lån borde utgå oavsett hur stort och dyrt huset är. Det är en
kommersiell fråga. Risken är ju inte nödvändigtvis större därför
för att villan eller huset är större eller dyrare än enligt
några lånebestämmelser.

Den tredje kommentaren är att underlaget för räntebidrag och
realräntebidrag kan fastställas efter schabloner. De som bygger
dyrare får endast räntesubvention enligt den högsta godkända
produktionskostnaden.

Inför man dessa tre förändringar, och har detta synsätt,
slipper man oerhört mycket av byråkrati och kineseri när det
gäller att bestämma hur fastigheterna skall se ut, var de skall
ligga och vad de skall kosta. Här finns alltså utrymme för
betydande förenklingar.

En annan synpunkt är att realräntebidraget bygger på en
komplicerad formel. Det är i delar obegripligt varför den ser ut
som den gör. Enligt mitt synsätt, och detta har diskuterats av
Stadshypoteks styrelse, är det naturliga att varje låntagare
inte får något realräntebidrag förrän denne har betalat 2 % i
realränta efter skatt.

Jag skall ta ett exempel. Antag att räntan är 15 % och
inflationen 6%. Det skulle betyda att låntagaren efter 30 %
subvention betalar 10,5% i ränta. Sedan dras 2 % från detta,
och då återstår 8,5 %. Låntagaren får då ett realräntebidrag på
2,5 %.

Med denna regel kan man förenkla hela formeln och göra
bidragsformen något mindre kostsam för staten. Det vore
naturligt att säga att man alltid får betala 2 % i realränta
innan man får räntebidrag. Det är ett förslag till förenkling.

Nästa punkt gäller kreditgarantinämnden. Det skall, som
tidigare nämnts, observeras att det här är en fråga om
fyllnadsborgen. Det betyder att varje låntagare måste försättas
i konkurs eller bli föremål för exekutiv auktion för att man
skall få loss denna garanti. Det gäller såväl allmännyttiga
bostadsföretag som enskilda villaägare, företag, kommanditbolag
eller vad det nu kan vara fråga om. Detta förhållande skall man
ha mycket klart för sig.

Då uppkommer frågan: Vilka bidrag gäller efter det att huset
har ropats in på exekutiv auktion? Detta är helt oklart. Vilka
realräntebidrag erhålls? Om dessa bortfaller, som i nuvarande
system, är huset ofta inte värt 70 % av belåningsvärdet. Om den
statliga kreditgarantin inte sträcker sig längre ner än 70 %
riskerar kreditinstituten stora kreditförluster.

Vi anser följaktligen att kreditgarantin måste kunna fördjupas
under 70 % i glesbygd och andra mindre attraktiva områden. Det
finns redan i dag fördjupningsmöjligheter på olika håll i
landet. I vissa delar av landet får ett nybyggt hus ett
marknadsvärde efter exekutiv auktion om enbart 30 % av
produktionskostnaderna. Vi föreslår alltså att det skall finnas
en fördjupningsmöjlighet.

Sedan vill jag nämna något om SBABs roll. Det är vackert sagt
att det skall vara konkurrensneutralitet och det anser också vi.
Jag vill erinra om att vi anmält att vi inte anser att ett
helstatligt kreditinstitut med SBABs roll kan skapa neutralitet.

Det avgörande på 1990-talets kreditmarknad är till vilka
priser man kan finansiera sig på marknaden. Det är alldeles
självklart att ett helstatligt institut på den oroliga marknad
som vi ser framför oss automatiskt kommer att betraktas som en
del av riksgälden och ha en helt annan upplåningskostnad än de
övriga instituten. Vi anser att det icke kommer att föreligga
neutralitet i den situation som då kommer att råda. Om SBAB var
ett helt privat kreditinstitut vore det som föreslås självfallet
rimligt.

Detta är de kortfattade synpunkter jag har i denna fråga. Jag
vill avslutningsvis säga att vi anser att detta system är ett
bra steg, men att man behöver tänka litet närmare på hur
systemet skall införas i det existerande beståndet och kanske ha
litet längre övergångstider. Men för övrigt ställer vi oss bakom
detta. Vi tror att det blir lätt att finansiera det hela och att
det går att administrera enligt de tidsschema som finns.

Erling Bager: Jag vill upprepa den fråga jag tidigare
ställde till departementen om vad som sker vid fallande
marknadspriser på fastigheter. Jag vill nu rikta frågan till
riksbankens representant. Är det rätt uppfattat att du är oroad
för att det ändå kan bli betydande skuldfällor med det i
propositionen framlagda förslaget?

Claes Norgren: Ja, det är rätt uppfattat. Den risken finns
naturligtvis. Det är omöjligt att med någon precision filosofera
kring detta. Men risken finns, och det uppfattar vi som ett
problem.

Ingrid Hasselström Nyvall: Det som Sune Jussil sade om att
det är onödigt med en utökad administration och att den kunde
skötas inom ramen för annan myndighet är intressant. Samtidigt
säger Gösta Blücher att den bör förläggas till Karlskrona. Jag
vill ställa några konkreta frågor till Gösta Blücher. Avsåg du
därmed att dessa uppgifter kunde inordnas under boverket? Har ni
kapacitet för detta, och är uppgifterna lämpliga?

Sedan har jag en fråga till. Jag vet inte reglerna exakt, men
i Norrland kan man få hjälp om det blir en förlust på det egna
hemmet när arbetsmarknadssituation och annat förändrats
drastiskt. Där behöver man ju inte gå i konkurs. Skulle man inte
kunna använda liknande regler här? Det är ofta en stor tragedi
för människor att behöva gå i konkurs bara för att deras
bostadssituation förändras. Jag vet inte riktigt till vem jag
skall ställa den frågan, men jag vill gärna få den belyst.

Gösta Blücher: Kreditgarantinämndens arbetsuppgifter är
inte främmande för boverket. De låter sig väl inordnas inom den
kompetensprofil som boverket har. Dock krävs naturligtvis
vissa tillkommande resurser, eftersom det tillkommer en hel del
rätt tunga arbetsuppgifter.

Ordföranden Agne Hansson: Är det någon som vågar sig på
den andra fråga som Ingrid Hasselström Nyvall ställde? Sune
Jussil?

Sune Jussil: Nej, jag vågar inte det. Men vi kanske kan
fråga hur man på departementen har tänkt sig det hela i det här
fallet. Kan man slippa att det övergår i konkurs?

Björn Karlberg: Staten agerar redan i dag kommersiellt i
den meningen att vad man gör är beroende av vilket sätt som är
lämpligt att använda för att minimera förlusterna i systemet.
Oftast ger underhandsförsäljningar bättre pris än exekutiva
auktioner, och då försöker man ju i stället välja den vägen.

Jag känner inte igen mig i en beskrivning som utgår från att
det krävs en obligatorisk konkurs för att skyddsnäten skall
börja vecklas ut. Kreditgarantin skall kunna träda in också
efter en underhandsreglering om institutet och
kreditgarantinämnden är överens om detta.

Jag skall kanske i sammanhanget något kommentera det Lars
Wohlin sade om vilket pris man skall utgå från i systemet när
man har realiserat en förlust. Detta bör så nära som möjligt
ansluta sig till vad som sker i dag. Problemet med det nuvarande
subventionssystemet i denna del är när priset som huset säljs
vidare för inte täcker in någon del av bostadslånet. I det
nuvarande systemet faller då alla räntebidrag bort. Man är
alltså tvungen att betala 71 % av pantvärdet för att ha kvar
räntebidrag. Det 0--1-läge som finns i denna del av det
nuvarande systemet kommer att falla bort. Man får börja om på
den nya nivå som underhandsförsäljning eller inropspris ger.

Ingrid Hasselström Nyvall: Jag är tacksam om jag
missuppfattade tidigare talare, vilka lät framtona att det
fordrades en konkurs för att kreditgarantin skulle falla ut. Det
är mycket viktigt att man kan omforma reglerna så att detta inte
blir nödvändigt.

Ordföranden Agne Hansson: Det finns anledning att få detta
ytterligare belyst. Vilken typ av garanti är det egentligen? Är
det en riskgaranti eller en förlustgaranti? Som jag uppfattat
Lars Wohlin och propositionen är det nödvändigt att det ligger
en konkurs i botten för att kreditgarantin skall falla ut till
bankens fördel? Är det så, Lars Wohlin?

Lars Wohlin: Vi har tolkat det så, att det krävs att vi
begär exekutiv auktion. Då ser vi vad vi får in. Om fastigheten
exempelvis ingår i ett fastighetsbolag och vi får 50 % av
fastighetens värde och gör en kreditförlust på 20 % av
produktionsvärdet, har vi en oprioriterad fordran på bolaget.
För att få statens garanti måste således bolaget sättas i
konkurs. Det är så vi resonerar när vi ser på den här frågan,
eftersom det är fråga om fyllnadsborgen. Det vore en helt annan
sak om det var en proprieborgen, vilket är vad kommunerna
tecknar i dag för sådana lån.

Björn Karlberg: Med risk för att vara tråkig vill jag läsa
högt ur propositionen på s. 33 sista stycket.

Med en sådan uppläggning svarar kreditgarantin bara för den
del av långivarens fordran som kvarstår sedan pantsäkerheten för
lånet är realiserad, dvs. sedan fastigheten eller tomträtten har
sålts på grund av låntagarens betalningsoförmåga. Detta sker
antingen genom exekutiv auktion eller genom en s.k.
underhandsförsäljning där överenskommelse träffats om att
långivaren avstår från panträtt till den del av inteckningen som
inte täcks av köpeskillingen. En förutsättning för att
kreditgarantin skall gälla vid underhandsförsäljning bör vara
att även kreditgivaren/staten godtar underhandsförsäljning.

Ordföranden Agne Hansson: Det blir sedan fråga om ett
regressanspråk från statens sida, som kan avskrivas. Hur skall
man undvika godtycke vid den här typen av handläggning? Finns
det ingen möjlighet att hitta en väg där låntagaren ganska klart
vet vad som gäller utan att hans fall skall behöva prövas i en
nämnd? Vilket är motivet till att kreditgarantinämnden skall
pröva varje enskilt fall? Kommer garantin att utlösas om
låntagaren har ett stort eget kapital som grund? Vilket motiv
finns till detta, Björn Karlberg?

Björn Karlberg: Det står klart angivet i propositionen att
kreditgarantinämnden skall få möjlighet att utforma en rimlig
praxis, som håller låntagarna skadefria från sådant som de
rimligen inte kan påverka. Ordet praxis måste i sammanhanget
anses innebära att man skall leta efter principer. Det är
principerna som skall vägleda vid en bedömning av det enskilda
fallet. Vi har på detta stadium inte sett någon möjlighet att i
förordningsform lägga fast den typen av principer.

Ordföranden Agne Hansson: Kan det innebära att nämnden på
sikt blir överflödig när principerna har utvecklats?

Björn Karlberg: Den skall vända en massa papper också!

Kjell Dahlström: Jag vill rikta mig till boverket och
Gösta Blücher.

Det gamla planverket deltog med liv och lust i att utforma det
totalt sett dyra boende och byggande som vi i dag har i Sverige.
På vilket sätt kan det nya boverket även i det ekonomiska läge
vi ser nu och framgent bidra till att förenkla byggandet och ge
en god bostadsmiljö för alla människor till en rimlig kostnad?
Jag tänker bl.a. på en liten notis i dagens tidningar som visar
att man i de spjutspetsförsök som finns i form av ekobyar har
mycket lägre boendekostnader, vilket är tvärtemot vad man har
trott om det s.k. ekologiska byggandet.

Jag vill höra litet kommentarer kring detta. Det kan inte
enbart röra sig om exercis med låneformer. Grunden för vad
pengarna används till kan kanske förändras så att vi får det
billigare och bättre ur alla synpunkter.

Ordföranden Agne Hansson: Det var en gigantisk fråga,
Gösta Blücher. Jag hoppas att du kan begränsa dig i tiden.

Gösta Blücher: Ja, det skall jag göra.

Vi kan delta på två sätt, dels genom att begränsa
detaljregleringen och lämna större frihet i utformningen, dels
genom att sprida kunskaper om goda försök och goda exempel. När
det gäller byggreglerna sker en övergång till funktionsnormer.
Vi gör den bedömningen, att när detta system för
bostadsfinansiering sjösätts den 1 juli 1992 kan även
lånereglerna och beräkningarna för låneunderlag förenklas högst
avsevärt.

Eftersom du tog upp frågan om ekobyar kan jag nämna att
boverket har haft en överläggning med många företrädare för det
ekologiska byggandet och att vi avser att ge ut material som kan
användas för att bedöma sådana fall i belåningssammanhang.

Knut Billing: Jag märkte en skillnad i de svar som gavs
här. Jag upplevde att riksbanken, SBAB och Stadshypotek försökte
se frågan ur både låntagarens och långivarens synvinkel medan
boverket mer var sysselsatt med att få ett system som gör att
man kan avskaffa nuvarande datasystem. Det var kanske litet
märkligt.

Jag vill ställa en fråga mot bakgrund av vad Gösta Blücher
nyss sade i sitt svar om att vi måste begränsa
detaljregleringen. Betyder detta, Gösta Blücher, att du anser
att vi i dag har en detaljreglering?

Sedan vill jag ställa en fråga till Lars Wohlin. Du sade att
garantin måste fördjupas i glesbygd. Det måste betyda att du ser
en stor osäkerhet när det gäller byggande i glesbygd. Får man
inte denna utökade garanti kanske det inte heller blir några
lån. Hur ser du detta utifrån den låntagares synpunkt som skall
bygga i glesbygden?

Tror du att det kommer att vara naturligt för en låntagare ute
på landet att vilja gå in i lånesystemet med tanke på hur
marknaden ser ut i dag, där det kostar litet över en miljon att
bygga ett nytt enkelt småhus medan man kan köpa ett begagnat
småhus för kanske 300000--500 000 kr.?

Gösta Blücher: Jag tror att jag redan i inledningen av min
redovisning klargjorde att boverket i sin bedömning av
boendekostnadsutredningens förslag tagit ställning till de
bostadspolitiska konsekvenserna och effekterna för
bostadsmarknad och bostadsförsörjning och i allt väsentligt
tillstyrkt de förslag som framlagts av
boendekostnadsutredningen, med en allvarligare invändning, som
jag också kommenterade i mitt inlägg. Därför begränsade jag mig
därutöver till att se på frågan om det administrativa
genomförandet av det förslag som nu framlagts i propositionen.
Alla här är nog medvetna om att det, inte minst genom
boverkets insatser, pågår en förändring av regleringen på
byggandets område. De krav som samhället har anledning att
ställa på byggandet uttrycks mer med avseende på vad man vill
uppnå, dvs. vilka mål man vill uppnå och vilka funktioner man
vill se tillfredsställda, än vilka tekniska lösningar man skall
använda. I den riktningen tänker vi fortsätta, och jag uppfattar
också att vi har riksdagens och regeringens stöd för ett sådant
agerande.

Lars Wohlin: Syftet med hela den här övningen är att
minska statens subventioner till bostadsbyggandet. Genom det
förslaget stiger relativt sett priset för boendet, och därmed
blir efterfrågan på bostäder mindre i landet. Om man då har ett
överskott av bostäder kommer nya bostäder inte att betinga samma
höga pris. Många kommer alltså inte att vara värda
produktionskostnaderna.

Vi bedömer att väldigt många sådana hus kommer att byggas
under de närmaste åren, dvs. sådana som inte har ett värde på
marknaden efter exekutiv auktion som är i närheten av
produktionskostnaderna. Därmed kommer det totala
bostadsbyggandet att minska. Det är själva grundtanken bakom
propositionen.

Knut Billing: Gösta Blücher sade: Vi kan begränsa
detaljregleringen. Jag håller med om att boverket har gjort
betydande försök till avreglering. Men i detta låg ändå att det
fanns mycket kvar att göra. Är det rätt uppfattat att du anser
att ni kan göra en hel del för att minska detaljregleringen?

Jag vill också ställa en fråga till Lars Wohlin. Menar du att
man måste införa en fördjupning av kreditgarantin för att
kreditinstituten skall vara intresserade? Är det rätt uppfattat?

Gösta Blücher: Vi kan göra ytterligare förenklingar
framför allt när det gäller sättet att beräkna underlaget för de
statliga subventionerna.

Lars Wohlin: Jag anser att det finns många områden där en
fördjupning under 70 % behövs för att vi skall våga ta
kreditrisken. Vi kan peka på sådana uppenbara situationer, t.ex.
i de fall när vi hjälpt till att bygga egnahem i Jämtlands län.

Sune Jussil: Jag vill börja med att säga att jag delar
Lars Wohlins uppfattning att det behövs en sådan fördjupning.
Dessutom är marknadsvärdena redan i dagens system avsevärt under
produktionskostnaderna i större delen av landet.

Sedan ber jag om tillstånd, herr ordförande, att ta upp något
av det Lars Wohlin sade om SBAB i slutet av sitt anförande.

Lars Wohlin försöker göra gällande att SBAB har
konkurrensfördelar av att det är helstatligt. Bakgrunden är att
SBAB har fått det högsta kreditvärdebetyg man kan få på den
internationella kreditmarknaden. Det Lars Wohlin hävdar är att
enda anledningen till detta är att SBAB är ett statligt företag.

Det finns hundratals statliga företag och banker i världen som
inte har detta höga kreditvärdebetyg. Det finns säkert uppemot
hundra företag och banker i världen som har det högsta
kreditvärdebetyget och som inte är statliga. Det är således
också andra faktorer än ägarförhållanden som avgör.

Jag vill inte på något vis förneka att ägandeförhållandena
spelar en roll. Men de är inte helt avgörande. Det finns också
andra faktorer -- lönsamheten, hur man hanterar risker,
soliditet osv. Jag anser att Stadshypotek har minst lika goda
förutsättningar som SBAB att skaffa sig en hög kreditvärdighet,
om man sköter sin verksamhet rätt.

Ordföranden Agne Hansson: Ni kanske kan fortsätta den
debatten er emellan senare.

Jag vill ställa ett par frågor till bankmännen, och kanske i
första hand till riksbanken. Blir det i realiteten någon
besparing för statskassan när det gäller bostadssubventionerna?
Här har vi nu hört att kreditinstituten kräver ökade garantier
från staten med en sänkning av procentsatsen under 70 %. Vi
kommer att få ett räntelån som gör att skulderna växer, vilket
innebär att det behövs större räntebidrag på sikt. Det var den
ena frågeställningen.

Den andra frågan vill jag främst ställa till kreditinstituten.
Här har från flera framförts att det nu är staten och
kreditinstituten som tar riskerna och inte låntagaren. Kommer
det att innebära en press uppåt på räntorna när ni känner att ni
får ta en större risk?

Claes Norgren: På frågan om det blir en besparing kan jag
svara ja, det blir det enligt vår uppfattning. Den kan bli
kraftfull, vilket i sin tur dynamiskt återverkar på
fastighetspriserna.

Som systemet är upplagt tror jag att det på sikt finns en fara
att det statliga engagemanget successivt går längre och längre
om fastighetspriser och den ekonomiska utvecklingen följer ett
visst scenario. Här finns, som vi ser det, en betydande risk att
man återgår till ruta noll och att man gör det under betydande
kostnader.

Lars Wohlin: Om jag kan dagens system rätt, kan den kommun
som ger tillstånd att bygga ett hus lämna en tilläggsgaranti
under 70 % då kommunen vill ha ett bygge genomfört som annars
inte hade kommit till stånd. Det är kanske på detta sätt som vi
kan lösa den här frågan.

Generellt sett anser jag inte att vi behöver ta ut några höga
räntor för detta system, eftersom den statliga garantin minskar
kapitaltäckningskraven. Det betyder en del besparingar för oss.
Garantin ger en hög grad av säkerhet även om det kan vara
besvärligt i vissa lägen. Som jag ser det behöver det inte bli
några marginalhöjningar för dessa krediter.

Bertil Danielsson: Jag vill ställa en kort fråga med
anknytning till det som ordföranden nyss nämnde om besparingar
för statens räkning. På s. 41 i propositionen finns en tabell
med beräkningar av de besparingar staten kan göra. Det startar
år 1993 med 11,6 miljarder för att sedan år 1996 sjunka till 7,9
miljarder. Om man drar ut den trenden kommer man att efter sju
åtta år nå det läge vi har i dag, dvs. lika höga kostnader som
nu. Är det en riktig bedömning?

Ordföranden Agne Hansson: Det var ungefär samma innehåll i
min fråga. Vad innebär detta system på sikt för statens
kostnader för subventioner, Claes Norgren?

Claes Norgren: Jag anser inte att jag är lämplig person
att svara på detta. Riksbanken har vissa allmänna synpunkter,
men frågan borde snarast ställas till propositionsförfattarna.

Lars Strandberg: De statsfinansiella effekterna har
beräknats. När vi satt framme vid podiet redovisade vi vilka
effekter som skulle ha inträffat om detta system hade funnits
under 1980-talet. Det skulle inneburit betydande effekter
jämfört med dagens system.

Jag har en fråga om något jag inte riktigt uppfattade men som
ni kanske kan svara på. Såvitt jag förstod ansåg riksbanken att
reglerna kanske var i hårdaste laget och förordar något slags
mjukare övergång. Skulle det innebära ökade räntebidrag?

Sedan uppfattade jag att Lars Wohlin ansåg att reglerna kanske
var i mjukaste laget och att man kanske skulle ta bort
ytterligare subventioner. Är detta rätt uppfattat?

Claes Norgren: Det är väl ingen hemlighet att riksbanken
anser att det kan ha positiva effekter att det görs besparingar
i statsutgifterna. Våra synpunkter på detta system innebär inte
att vi tycker att det är fel att man reducerar subventionerna.
Vi ser mer till de långsiktiga effekterna, vilka dynamiska
effekter det blir och stabiliteten i systemet. Vi anser dels att
det finns farhågor för stabiliteten om fastighetspriserna realt
sett faller, dels att övergångsproblematiken kan utgöra ett
hinder.

Lars Wohlin: Jag invände mot metoden för beräkning av
realräntebidraget. Jag förstår inte varför man t.ex. skall
betala bara 0,7 % av realräntan i vissa räntelägen och 2 % eller
2,5 % i andra räntelägen. Gör man en sådan förenkling som jag
föreslår blir det en liten besparing för staten, och den tycker
jag är välkommen.

Ordföranden Agne Hansson: Men realräntebidraget faller väl
de facto inte ut förrän man är uppe i en realränta på 5 % för
låntagaren? Det är betydligt mer än 2 % i realränta, Lars
Wohlin.

Lars Strandberg: Jag utgick ifrån att Lars Wohlin talade
om nettoeffekt, dvs. att man som låntagare själv skulle betala
en del av det som nu är tänkt som realräntebidrag. Man skulle
inte få ut det som vi kalkylerat med -- ett fullt
realräntebidrag när realräntan ligger kring 4--5 % -- utan
låntagaren skulle betala 2 % själv, om jag förstod Lars Wohlin
rätt.

Björn Karlberg: Det här skall inte bli någon polemik
mellan regeringskansliet och riksbanken, men jag vill låna din
bild, Claes Norgren, så att vi kan titta på den en gång till.

(Bild)

Vi vet att den långsiktiga utvecklingen av fastighetspriserna
hittills har legat någorlunda väl i linje med utvecklingen av
konsumentpriserna även om det finns betydande avvikelser under
kortare perioder. För att ni skall kunna bedöma detta vill jag
att ni tittar på dessa två sifferserier, även om nu Claes
Nordgren inte har redovisat exakt det förslag som finns i
propositionen.

För att bedöma problemet kan man jämföra de två sifferserierna
i den här bilden. Mot konsumentprisindex i den övre tabellen --
10, 7, 5, 5, 5 -- skall ställas de nya räntelånen enligt den
undre tabellen där 10 motsvarar av 5,88, 7 motsvaras av 3,88, 5
av 2,06 resp. 1,88 och 1,69. Där har ni ett mått på den reala
minskningen av låneskulden i detta system. Den reala minskningen
av låneskulden är avsevärt större än vad som motsvarar den takt
i vilken det finns anledning att anta att fastighetspriserna
kommer att utvecklas.

Lars Wohlin: Orsakerna till dessa problem är att ett
realräntebidrag har införts i vårt nominella skattesystem. I och
med att man har höga nominella räntor påverkas dessa kraftigt av
en 30-procentig subvention. Man kommer då i mitt exempel ned
från 15 % till 10,5 % i ränta efter räntesubvention. Jag
uppfattar formeln som används så att det är efter nettoräntan
som man skall betala 2 % realt innan man får realräntebidrag.

Claes Norgren: När det gäller kalkylerna är det alldeles
riktigt, som påpekades, att man kan titta på den reala
skuldutvecklingen. Men fortfarande skall de ställas i relation
till de reala fastighetspriserna. Det var det som var poängen,
inte hur den reala skulden utvecklas.

Ordföranden Agne Hansson: Vi övergår nu till block 3.

Bengt-Owe Birgersson: Herr ordförande! Jag vill börja med
att säga att jag instämmer i de synpunkter som Sune Jussil och
Lars Wohlin framförde under förmiddagen om att de förslag som
presenteras i propositionen, i förhållande till
boendekostnadsutredningens förslag, är klara förbättringar när
det gäller de delar som rör kreditmarknaden.

Jag är som f.d. utredare inte särskilt generad för det. Jag
tycker att det skulle vara märkligt om inte ett års intensivt
beredningsarbete i regeringskansliet skulle leda till
förbättringar jämfört med ett förslag som arbetats fram av en
enmansutredare under tre sommarmånader.
Det finns också anledning att påminna om hur det här systemet
ser ut i sina grunddrag. Det är egentligen två frågor som
behandlas i utredningen och i propositionen.

Den första är en grundsubvention för bostadsförvaltningen som
är lika för alla, den s.k. 30-procentiga grundsubventionen. Den
kan man tillgodogöra sig antingen genom skattesystemet eller
genom det föreslagna bostadsfinansieringssystemet. Detta är
självfallet en oerhörd förbättring från bostadspolitiska
utgångspunkter, vilken vi på SABO är mycket positiva till. För
första gången i historisk tid får hyresrätten likadana
kapitalutgiftsvillkor som de andra upplåtelseformerna.
Självfallet tillstyrker SABO den delen i propositionen.

Den andra frågan är det klassiska, ständiga problemet vid
finansieringen av bostaden och andra kapitalkrävande
investeringar i samhället: Hur skall man bära sig åt för att
omfördela kapitalutgifterna över tiden så att det blir möjligt
att bära dem under de första åren, då de är särskilt tunga? Det
problemet löser man i dag med subventionssystemet och
räntebidragen till de nyare husen. Detta system har -- vilket vi
kunde visa i vår utredning -- utomordentligt problematiska
fördelningspolitiska effekter. Det är också slösaktigt från
statens utgångspunkt om man ser till de mål som man vill uppnå
och måste av varje finansminister oberoende av färg och
egenskaper i övrigt uppfattas som en gökunge i boet.

Det förslag som finns i propositionen bygger på att vi
omfördelar kapitalutgifterna i stället för att inledningsvis
subventionera bort problemen. Det är tänkt att göras på
kapitalmarknaden. För att få till stånd de investeringar som
behövs och den trygghet som måste finnas när det gäller
investeringar på bostadsområdet, med den grundläggande betydelse
för välfärden som bostäderna har, har man lagt in två
komponenter. Man har föreslagit dels en kreditgaranti som skall
göra det möjligt för långivarna att ge lån, dels ett skydd mot
höga realräntor, vilket skall göra det möjligt för låntagarna
att våga gå in i de här tunga investeringarna.
Det är klart att det blir en sämre affär att investera i
bostäder om man tar bort en stor del av subventionerna. Det är
generellt så att om man skänker pengar till någon som gör en
investering och sedan tar bort gåvan blir det dyrare på sikt.
Poängen med det nya systemet är att utgifterna inte skall bli
högre vid någon tidpunkt än vad de är i övrigt.

Man kan alltid diskutera hur riskfri en bostadsinvestering
skall vara. I det här förslaget ger statsfinanserna bestämda
gränser för hur frikostig man kan vara. Att det blir en sämre
affär att investera i bostäder kan vi inte se som ett
bostadspolitiskt problem. Det blir det först om villkoren är
sådana att investeringarna omöjliggörs. Vi är alltså positiva
till de förslag som läggs fram i propositionen.

När det gäller omfördelningen har jag några synpunkter på den
valda tekniken, vilka jag tycker är ganska väsentliga.

Den första avser hur kapitalutgifterna för bostadsförvaltarna
utvecklas.

I propositionen föreslås att det skall finnas en garanterad
nettoutgift som skall börja på 3,75 %. Det stämmer överens med
boendekostnadsutredningens förslag. Betalningskravet, eller den
garanterade nettoutgiften, skall utvecklas i takt med
inflationen. Det skall varje år räknas upp så att den reala
boendeutgiften förblir oförändrad under den tid som man har
lånet, t.ex. ett 40-årigt nybyggnadslån.

Problemet som uppstår är att man efter fem år skall betala
halva fastighetsskatten om det är ett flerbostadshus. Då ökar
den reala utgiften på grund av finansieringssystemet och
skattesystemet. Efter tio år ökar utgifterna ytterligare. Då
skall man betala full fastighetsskatt. Dessutom kommer, under
ogynnsamma förutsättningar, avtrappningen av realräntebidraget
att mellan år 10 och år 20 ytterligare kunna höja det reala
utgiftskravet.
Det är klart att ett lånesystem som under 40 år inte leder
till någon real minskning av utgifterna blir litet skört i den
politiska debatten.

Jag menar därför att man bör göra en justering av förslaget.
Man bör det första året börja på en litet högre nivå, men i
stället skapa utrymme för att gå tillbaka till utredningens
konstruktion, enligt vilken man räknar ner den garanterade
nettoutgiften med en procentenhet i förhållande till
inflationen. Då skapas utrymme för vissa reinvesteringar och för
den successiva höjningen av fastighetsskatten. Det är egentligen
min viktigaste invändning mot förslaget. I övrigt framstår det
här som ett bra förslag från våra utgångspunkter.

Bengt Nyman: Herr ordförande, utskottsledamöter! Vi har
utvecklat våra synpunkter på ett förslag till nytt
bostadsfinansieringssystem i ett remissyttrande, som jag
förutsätter att ni har haft tillfälle att ta del av, över
boendekostnadsutredningens betänkande, som redovisades för
ungefär ett år sedan. Vi har dessutom, när det gäller de förslag
som finns presenterade i propositionen, i går överlämnat en
skrivelse till utskottets kansli.

Fastighetsägareförbundet har accepterat och även aktivt
arbetat för en del av de grundtankar som framförs i den aktuella
propositionen.

Det gäller för det första att skilja mellan belåning och
subventioner och för det andra att överlåta ansvaret för
belåningen till den allmänna kreditmarknaden. Detta skulle
enligt vår uppfattning stimulera användningen av eget kapital i
bostadsfinansieringen, vilket borde ge bättre förutsättningar
för en sund bostadsmarknad och för en effektivare kreditmarknad.

Vi vill fästa tilltro till kreditmarknadens parter och deras
möjlighet att i fri konkurrens erbjuda låntagarna ett utbud av
finansieringsmöjligheter som är anpassade till vars och ens
individuella behov och önskemål. Räntelån är i så fall bara en
av ett otal lösningar som borde kunna erbjudas på en fri
marknad. Jag tolkar Lars Wohlins yttrande positivt i den
bemärkelsen.

Vi har också många gånger framfört kravet på en kraftig
begränsning av de generella subventionerna och att de
subventioner som ändå lämnas av detta slag skall ges lika till
alla byggherrekategorier efter en enkel schablon. Det torde
numera inte råda någon större oenighet om att den höga
subventionsnivå vi haft i det här landet under senare år bl.a.
bidragit till den allt snabbare kostnadsutvecklingen i
byggandet.
Vid det ECE-seminarium som i förra veckan avhölls i Karlskrona
på regeringens inbjudan framhölls från många håll att generella
subventioner av den omfattning vi har och i det bostadspolitiska
skede Sverige befinner sig i torde göra mer skada än nytta. Det
är därför välgörande att räntebidragen i ett första steg
föreslås begränsas från ca 50 % till ca 30 %.

Förslaget innehåller en generell subvention som skall ges lika
till alla byggherrekategorier, men fortfarande föreligger
skillnader mellan olika fastighetsägarkategorier när det gäller
kravet på egen kapitalinsats och när det gäller räntestöd till
underhållsåtgärder.

Jag vill här hänvisa till bostadskommitténs förslag från 1985,
enligt vilket man borde avkräva de kommunala bostadsföretagen
viss egen kapitalinsats i bostadsfinansieringen.

När man nu föreslår en kraftig begränsning av de generella
subventionerna och att staten dessutom avhänder sig ansvaret för
finansieringen, med undantag av att den garanterar att
skuldutvecklingen inte blir alltför stor, borde detta samtidigt
ge utrymme för en minskning av en tungrodd och i viss mån också
kostnadskrävande byråkrati. En betydande förenkling och
schablonisering av bidragsunderlaget skulle kunna göra bidraget
till en allmän rättighet för de fastighetsägare som bygger om
eller bygger nya bostäder. Om bidragets omfattning ifrågasätts
av staten eller av bidragstagaren skulle detta kunna prövas i en
annan ordning än genom en omfattande bostadsadministrativ
organisation. Varför inte utnyttja tiden fram till dess att
förslaget införs till att fundera över och ompröva den
bostadsadministrativa organisationens omfattning i framtiden?
Vår avgörande invändning mot regeringsförslaget är i första
hand bristen på samordning med skattesystemet. Genom
skattereformen har regering och riksdag försökt att åstadkomma
ett likformigt och rättvist skattesystem. Beslutet innebär bl.a.
att enskilda fastighetsägare -- dvs. fysiska personer som äger
fastigheter, och det är ca 30000 i det här landet -- skall
betala en extra skatt på en fiktiv ränteinkomst, om belåningen i
fastigheterna överstiger 70% av det skattemässiga restvärdet,
och det skattemässiga restvärdet är normalt betydligt lägre än
det pantvärde som man här talar om. Vi har flera gånger påpekat,
bl.a. i samband med en utfrågning inför skatteutskottet, att det
här inte överensstämmer med grundtankarna i
bostadsfinansieringssystemet, som ju för konventionellt
beskattade fastighetsägare förutsätter en 95-procentig belåning
av pantvärdet. Bostadsdepartementet tycks nu, om man får tro
propositionen, mena att detta egentligen inte är departementets
bord, vilket gör det omöjligt för de här fastighetsägarna att i
framtiden t.ex. bygga om sina fastigheter. Vi vädjar nu till
riksdagen att försöka åstadkomma den samordning som
regeringskansliet uppenbarligen inte har lyckats med.

Som vi tidigare har hört saknas i propositionen även förslag
på hur en eventuell finansiering med omfördelningslån skall
lösas skattemässigt för konventionellt beskattade
fastighetsägare såväl när det gäller inkomst- som
realvinstsbeskattningen.

Får jag sedan, herr ordförande, slutligen i korthet beröra
frågan om förslaget beträffande möjligheterna att få räntestöd
för lägenhetsunderhåll. Om man från statens sida väljer den
principen, vill jag påstå att detta på sätt och vis innebär en
annan väg än den som man nu med, såvitt jag förstår, ganska stor
framgång har bestämt sig för i de kommunala bostadsföretagen när
det gäller det s.k. hyresgäststyrda lägenhetsunderhållet. Vi har
för vår del med Hyresgästernas riksförbund under en tid haft
diskussioner om hur vi på något sätt gemensamt skulle kunna få
det här systemet överfört till konventionellt beskattade
fastighetsägare. Jag anser att om staten väljer den föreslagna
modellen minskar förutsättningarna för att fortsätta dessa
diskussioner. Därmed skulle man på sätt och vis skjuta åt sidan
tanken på större möjligheter för hyresgästerna att själva
bestämma tidpunkten för och omfattningen av underhållet av
lägenheterna.

Agne Hansson: Vem skall avsluta i blocket
byggentreprenörerna? Jan Kielland, var så god.

Jan Kielland: Herr ordförande, ärade ledamöter! Mycket av
det som nu har sagts hade jag kunnat säga, men jag skall inte
ens tala om med vilka jag instämmer. För att vi skall få stilla
vår hunger skall jag snabbt gå in på de frågor som vi har ansett
vara svåra och avgörande när det gäller ett sådant här system.

Vi välkomnar alltså reduktionen av generella subventioner som
uppvägs av riktade och effektiva subventioner. Vi tror att detta
är en nödvändig väg att gå. Låt mig ändå peka på vad alla vet:
Om vi lyckades föra en annan ekonomisk politik, skulle vi ha en
lägre ränta och då skulle den här diskussionen vara onödig,
eftersom problemet inte skulle finnas. Paradoxen är ju den att
när vi har problem vill vi ha ett sådant här system med alla
dess komplikationer. När vi inte har några problem behöver vi
inte något system. I normala fall klarar vi oss med det som vi
har.

Alltnog, den centrala fråga som alla har diskuterat är denna:
Hur går det med fastighetspriserna i förhållande till den
skulduppbyggnad som systemet innebär? Här har det gjorts
simuleringar mot 80-talets förlopp. Det är intressant, men om
jag har förstått det hela rätt har man då utgått ifrån de
prisförändringar som faktiskt inträffade under 1980-talet. De
inträffade under de villkor som karakteriserar ett
finansieringssystem som inte bygger på reallån och som inte har
en god paritet mellan olika årgångar av fastigheter. Redan i
vårt remissvar framhöll vi att man borde ha analyserat den
skillnaden i förutsättningarna noggrannare för att förvissa sig
om att antagandet om prisutvecklingen i ett system med räntelån
ger betryggande marginaler mellan skulder och priser. Det här är
kanske inte helt lätt att klargöra. Jag skall göra ett försök
att illustrera tankarna och peka på de eventuella effekter som
vi tror att det här kan medföra.

(Bild 1.)

Vi har i detta exempel utgått ifrån 12 % ränta och 8 %
inflation. Produktionskostnaden ligger på 10000 kr./m2
och stiger som den översta kurvan visar i takt med inflationen.
Detta är, som bekant, en innovation i förhållande till vad som
gäller i dag. Det är vår förhoppning att vi kommer därhän. Vi
bygger ett hus A och tar de räntelån som systemet möjliggör. Då
blir det skuldmaximum år 17 eller 18. Här har vi utgått ifrån
att man låter lånen stå och helt enkelt låter inflationen
urholka dem. Vid förhandlingar är det möjligt att det blir ett
hyresgästkrav att man inte skall behöva amortera så mycket. Med
tanke på att det här ändå är ganska litet pengar realt sett
förutsätter vi att det går att arrangera det hela på det sättet
att lånen blir stående även efter skuldmaximum. År 5 har vi
kommit litet högre på kostnadskurvan och då byggs hus B, och
år 9 och 10 hus C. Här ser vi hur skulderna kommer att utveckla
sig. Givetvis är förutsättningarna desamma, beträffande
inflationen och räntan.

Den garanterade nettoutgift som vi då har räknat med -- och
här har vi startat med 4%, jag antar alltså att det har
förflutit några år -- skulle självfallet nå sitt maximum för hus
A ungefär samtidigt som skuldmaximum.

(Bild 2.)

Tar vi fasta på att räntebidraget minskas med en andel som
svarar mot antalet år som återstår till år 40, skulle det i
hyreshusfallet betyda en ökning enligt bilden. Kurvorna visar
vad som är nödvändigt att ta ut i hyra, om jag har förstått
reglerna rätt. Detsamma skulle väl gälla bostadsrättsföreningar
men inte -- om jag har förstått det hela rätt -- villaägare som
kan ha en fryst skuld och utnyttja sina 30% i ränteavdrag i
all framtid. Villaägarnas kapitalutgifter kommer alltså att
ligga parallellt.

Man skall först observera att både hus A, hus B och hus C --
framför allt hus A och B -- under en lång tid, längre än med det
nuvarande systemet, har i princip samma boendeutgift. Det finns
ingen skillnad i boendeutgift som gör det intressant att
förvärva hus A i stället för hus B. Man kan tänka sig att man
går ut i ett radhusområde där det för fem år sedan byggdes ett
antal hus A och samtidigt ser på hus B som är nybyggt. Sedan
ställer man sig frågan: Vilket hus skall man välja? Det finns
ingen skillnad i boendeutgift, så detta har inte med saken att
skaffa. Vi vet att det under ganska lång tid framåt kommer att
vara samma boendeutgift i husen.

I detta läge vet vi ju inte när skuldmaximum uppstår, eftersom
detta skulle kräva att vi kan sia om framtidens ränta och
inflation. Det kan ju bli år 20 t.ex. i stället för år 17,
kanske år 25 i ogynnsamma fall. Vi vet inte heller vilken
skillnad det blir i boendekostnad beträffande husen A och B när
skuldmaximum har passerats. Men vi kan gissa. Då skulle jag
vilja säga så här. Det plusvärde som det innebär att bo i hus A
representeras av nuvärdet i betalningsskillnad mellan huset B
och huset A. Detta nuvärde skall vi år 5 bilda oss en
uppfattning om och vara beredda att betala för hus A utöver de
befintliga lånen.

Om man följer ekonomisk teori om den "ekonomiska människan",
skulle man kunna få fram en summa som det vore försvarligt att
betala för huset A med hänsyn till ekonomiska kalkyler. Men så
fort man gör så har man ju också omedelbart avstått från
konsumtion.

Om vi alltså tänker oss att vi kommer till den här platsen och
det finns ett nybyggt hus och några som byggts tidigare och det
är fem år som skiljer men i övrigt ingenting, boendekostnaden är
densamma, kan man fråga sig: Vilka argument kan husägare A
använda för att förmå mig att köpa hus A i stället för att
flytta in i hus B? Låt oss säga att årskostnaden är 50000 kr.
men att summan stiger med inflationen. Jag ser ingen anledning
att betala mer för A än för B. Men ägaren till hus A vill kanske
att jag övertar skulder på 1,2 miljoner och att jag därutöver
betalar 100000 kr., därför att hus B kostar 1,3 miljoner.
Betalar jag dessa 100000 kr. avstår jag ifrån ränteintäkter på
de 100000 kronorna för all framtid, och dessa är ju, som vi
alla vet, mycket värda med tanke på det nya skattesystemet. Vi
får ju behålla 70% av räntan.

Det blir alltså nästan en tusenlapp i månaden som man avstår i
konsumtion för förmånen att bo i hus A och få en lägre
boendekostnad i A än i B om ungefär 10--15 år. Det är alltså den
avvägningen som det skulle handla om. För min egen del tror jag
att jag skulle ha svårt att värdera den framtida förmånen så
högt att jag avstår från 100000 kr. i Lars Wohlins
bostadsobligationer och behagliga ränteinkomster. Har jag familj
och barn vill jag antagligen kunna använda pengarna för att göra
familjens liv innehållsrikt under den tid då den faktiskt
fungerar som ett hushåll och inte i någon avlägsen framtid när
alla är skingrade.

Jag tror att slutsatsen skulle bli att man på en marknad i
balans inte skulle känna att det är särskilt angeläget att
betala högre priser än de som motsvaras av befintliga lån. I det
perspektivet måste man fråga sig: Är marginalen mellan sannolik
prisutveckling och framräknade skulder betryggande? Anser man
det kan nog det här systemet fungera. Anser man det inte har man
faktiskt de problem som förslagsställaren har försökt införa
garantier emot, och då måste vi räkna med dessa problem. Jag har
inget färdigt svar. Vi har i vår organisation vridit och vänt på
det här och kan se att reaktionerna böljar i olika riktningar.
Till den som misströstar nu kan jag väl säga att ju närmare år
17 vi kommer, desto säkrare är man beträffande
boendekostnadsdifferensen i hus A och hus B. Desto större är
sannolikheten att man ser fördelen av att betala mer för A än
befintliga skulder. Till detta kommer naturligtvis att hela
kalkylen störs av vad som redan har nämnts, nämligen
fastighetsskatten som ändrar kalkylvärdena. Vi har också
reparationer och liknande som förestår. I villafallet vet man ju
att det framöver, liksom i hyreshusfallet, blir större
reparationer som belastar kalkylen och då reduceras återigen vad
man är beredd att betala utöver lånen.

Jag har alltså på denna punkt ingen uppmaning till
ställningstagande, men jag har känt det mycket angeläget att
klart och tydligt redogöra för att prisantagandet inte är lika
självklart som vår erfarenhet hittills kan ha givit intryck av.
Prisutvecklingen är nu plötsligt en variabel som följer av det
här systemets utveckling och måste därför analyseras som sådan.

Knut Billing: På s.44 i propositionen står det
beträffande räntestöd för underhåll: "Stöd för
lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet, såsom tapetsering,
målning m.m. bör lämnas endast i fråga om nya hus så att hyran i
dessa hus inte behöver belastas med avsättningar för underhåll."

Betyder inte detta, om man godtar förslaget, att morgondagens
hyresgäster skall betala underhållet för dagens hyresgäster?

Bengt-Owe Birgersson: Det är klart att om man inte sätter
av till underhållet så får man låna till det, och då får man
högre kostnader totalt sett.

Knut Billing: Tycker man från SABOs och
Fastighetsägareförbundets sida att det är bra att man i stället
för att avsätta till reparationer lånar och låter morgondagens
hyresgäster betala underhållet för dagens hyresgästers slitage?
Är det en riktig princip? Tycker ni att detta är ett bra inslag
i propositionen?

Bengt-Owe Birgersson: Den argumentering som förs i
propositionen för att man skall ge ett 30-procentigt räntestöd
till dessa åtgärder tycker jag är rättvis och logisk. Det vore
olyckligt om man utnyttjade möjligheterna att låna. Jag tror
nämligen att det är en dålig affär både för bostadsföretaget och
hyresgästerna på några års sikt.

Ingrid Hasselström Nyvall: Jag vill ta upp samma
frågeställning. I SABOs tidning BoFast tycker man att detta är
en dramatisk fråga, som innebär en lånefälla och som kommer att
leda till gigantiska hyreshöjningar på ganska få års sikt. Jag
undrar om SABOs ledning och Fastighetsägareförbundet instämmer i
den här skrivningen. I så fall är det litet oroande.

Dessutom är jag litet förvånad över att detta skall träda i
kraft redan den 1januari 1991. Om det sker för att dämpa
hyreshöjningen nästa år, borde det väl komma i takt med övriga
förändringar på bostadsmarknaden. Detta kanske är en fråga som
man snarast skall ställa till någon på departementet.

Bengt-Owe Birgersson: BoFasts redaktion är självständig i
förhållande till oss. I SABOs ledning har vi inte haft några
synpunkter på den ledare som du refererar till.

Man kanske inte behöver överdriva farorna med detta. I vilken
utsträckning möjligheten att låna verkligen kommer att
utnyttjas, är beroende av förhandlingarna mellan företagen och
hyresgäströrelsen. Jag tror och hoppas att hyresgäströrelsen
skall vara så klok i sin bedömning att den inte bara räknar ett
år framåt utan ser till vad som är förnuftigt på litet längre
sikt.

Då är det klokast att fortsätta att finansiera det här
underhållet på samma sätt som vi har gjort hittills. Man skall
emellertid naturligtvis tillgodogöra sig de 30% som är till
för att, som jag har förstått propositionen, skapa en slags
neutralitet gentemot andra upplåtelseformer.

Lars Strandberg: Detta är till för att anpassa
möjligheterna för hyreshusen att få samma möjligheter till de
30% statlig skattereduktion som villaägarna har. Möjligheten
till 30 % sådan reduktion gäller fr.o.m. 1991. Därför skall
också detta förslag träda i kraft 1991.

Erling Bager: Jag vill ta upp möjligheterna till
besparingar inom bostadsadministrationen. Lars Wohlin har
tidigare varit inne på det, men jag vill nu vända mig till
Bengt-Owe Birgersson, som har utrett detta.

Vad har du för kommentarer till besparingar inom
administrationen, t.ex. att ta bort länsbostadsnämnderna och
kostnadskontrollen? Kan du kommentera den typen av besparingar
och vad man därigenom kan åstadkomma?
Bengt-Owe Birgersson: Det blev ingen riktig balans i mitt
inledningsanförande, eftersom jag höll på för länge med att tala
om det jag tycker är bra i propositionen.

I och med att man går över till ett lånesystem som innehåller
så pass mycket mindre av subventioner än det nuvarande systemet,
framstår det som naturligt att ställa sig frågan om man kan
överlämna mera av ansvaret för "sista kronan" till byggherren.
Den får ju ändå betalas tillbaka en gång i framtiden.

Under den tid jag var på bostadsdepartementet infördes
lånetrappan. Filosofin bakom lånetrappan var att byggherrarna
successivt skulle få ta ett större ansvar för kostnaderna.

Det misslyckades av olika skäl. Jag tycker nu att man på
allvar skall överväga att pröva att ta ytterligare ett steg i
den riktningen.

Jag vill föreslå -- jag tycker att det är mycket viktigt --
att man åstadkommer en utgiftskurva som successivt sjunker över
tiden. Jag sade att det kan göras till priset av att man börjar
med litet högre ränta.

Om man i stället för två beslut i länsbostadsnämnden med
"automatik" betalade ut dagens räntebidrag redan när huset är
färdigt, dvs. utan ett andra beslut från länsbostadsnämnden,
skulle man få en lättnad i byggkostnaderna som enligt våra
beräkningar är väl jämförlig med skillnaden mellan 3,75 och
4,00.

Detta är två konkreta exempel på att ett nytt lånesystem av
den här typen öppnar möjligheter för ganska radikala
förändringar.

Sune Jussil och andra var inne på detta. I den nya situation
som uppstår måste man ställa sig vissa frågor. Vilka uppgifter
skall länsbostadsnämnderna ha? Hur skall man se på relationen
mellan SBAB och länsbostadsnämnden i den nya situationen? Jag
tycker, som någon sade på förmiddagen, att om riksdagen fattar
beslut om ett sådant här lånesystem bör man utnyttja mellantiden
till att studera vilka rationaliseringar både inom
administrationen och inom regelverket som en helt annan
subventionsnivå gör möjlig.

Jag har svårt att direkt peka på exakt vad en sådan utredning
skulle kunna leda till, men jag tror att man kan göra en del
klipp, om uttrycket tillåts.

Erling Bager: Innebär det du säger om radikala
förändringar och klipp också att man skulle kunna tänka sig att
ta bort länsbostadsnämnderna och slopa kostnadskontrollen?

Bengt-Owe Birgersson: Att ett slopande av
kostnadskontrollen bör övervägas är en gammal synpunkt från
många av byggherreorganisationerna. Om man inte lämnar mera
subventioner än till all annan lånefinansierad
investeringsverksamhet, bör man kunna göra det. En komplikation
i sammanhanget är naturligtvis investeringsbidraget.

Hur långt man kan komma om man sätter sig ner och går igenom
det här seriöst är litet svårt för mig att säga nu. Det är inget
tvivel om att en betydande del av länsbostadsnämndens uppgifter
består av administrationen av lån.

Erling Bager: Får jag bara kortfattat kommentera
investeringsbidraget. I skatteuppgörelsen kom folkpartiet och
socialdemokraterna överens om att ett investeringsbidrag skulle
kompensera momshöjningen. Men vi har aldrig diskuterat den typ
av villkor som finns i propositionen när det gäller
konkurrensen. Personligen tycker jag att det är olyckligt att
man i propositionen har kopplat detta till ett villkor med
återbetalning på momsen. Det är egentligen inte Bengt-Owe
Birgersson som skall svara på denna fråga, utan någon från
departementet.

Björn Karlberg: Jag vill att du skall läsa propositionen
en gång till när det gäller den här punkten. Den ser inte
riktigt ut på det sättet som du har beskrivit den.

Erling Bager: Jag har läst den tre gånger, men det går
inte att komma bort från att detta villkor finns. På s. 21,
tredje stycket, i propositionen, står det att en förutsättning
för att bidrag skall utgå är att bostadslån skall lämnas för
projektet. Där kommer också kopplingen till det batteri av
villkor som man kan läsa om högst upp på s. 23 i propositionen,
bl.a. markvillkor, kommunal bostadsanvisningsrätt och
produktionskostnadsprövning. Någon annan slutsats kan man inte
komma fram till om man hänger på alla de typer av förslag som
socialdemokraterna har väckt inom bostadspolitiken i många år
och kopplar dem till investeringsbidraget. Vi ifrån folkpartiet
beklagar att socialdemokraterna väljer den vägen.

Lars Strandberg: Jag vill säga något om möjligheterna till
förenklingar. I propositionen sägs det även att om man kan komma
fram till ett utvidgat producentansvar, som jag tror att de
flesta anser är helt nödvändigt, innebär det en ganska radikal
möjlighet att förenkla byggbestämmelser och andra regler. Om man
kan göra en sådan regelförändring så blir en konsekvens av detta
att man även kan minska byråkratin.

Magnus Persson: Jag skulle vilja ställa en fråga till
organisationsrepresentanterna. Delar ni den uppfattning som
departementschefen uttrycker på s. 35--36 i propositionen om
garantiavgiften? Vissa remissinstanser har ju sagt att de är
rädda för att denna avgift skulle motverka byggandet i glesbygd.
Men departementschefen säger att garantiavgiften inte skall
innebära någon risk för detta. Hur ser ni på just den
frågeställningen? Det är väsentligt hur ni som organisationer
ser på detta.

Jan Kielland: Man har bett mig svara i stället för
beställarna, och det kan ju ha sina poänger. Jag är inte säker
på om det står i propositionen, men om jag har förstått saken
rätt så finns det ett bakomliggande resonemang som innebär att
garantiavgiften sedd i relation till andra kostnader, t.ex. för
mark, osv., gör att denna avgift inte skulle påverka
glesbygdsinvesteringar så väldigt mycket. Om det resonemanget
håller borde denna avgift inte verka så kraftigt avskräckande
att man behöver hysa några farhågor.

Birger Andersson: Jag vill komplettera Magnus Perssons
fråga med en direkt fråga till Bengt-Owe Birgersson om SABOs
remissvar när det gäller kreditgarantier. I sammanfattningen av
SABOs remissvar på s. 94 i propositionen står det:

SABO anser att en statlig kreditriskgaranti bör knytas till
det föreslagna räntelånesystemet. -- -- -- Det är viktigt att
låntagare i delar av landet där kreditrisken är större, inte
skall få sämre kreditmöjligheter och väsentligt sämre villkor än
låntagare i expanderande och därmed mindre kreditriskbenägna
områden.

Anser Bengt-Owe Birgersson att man i propositionen har löst
den problematik som ni från SABO tar upp i ert remissvar?

Bengt-Owe Birgersson: Det är litet svårt att svara
alldeles entydigt ja eller nej på detta. Det beror nämligen
litet grand på hur utvecklingen blir. Men jag tror att de
skillnader som man kan anse sannolika i detta sammanhang inte är
större än att man kan acceptera dem.

Kjell Dahlström: Jag vill ställa en fråga till
byggentreprenörerna om hur ni tror att de ändrade
finansieringsvillkoren förändrar marknaden för bostadsbyggandet.
Har ni någon prognos för det?

Jan Kielland: Vi gjorde i samband med remissvaret
bedömningen att en ökad privat skuldbörda för villaägare borde
öka riskexponeringen för villaägande och därför avhålla en del
människor från att göra den typen av investeringar, åtminstone i
samma utsträckning som i dag. Risken att gå skuldsatt från en
försäljning, baserad på det som jag försökte tydliggöra här
tidigare, pekar i den riktningen.

Beträffande bostadsrätter gör vi följande bedömning. Den här
skulden är visserligen anonym i detta sammanhang i den meningen
att det är en förening som delar på den, men den vägs ändå in på
ett ovisst sätt i samband med realisationsvinstbeskattningen.
Dessutom vet vi att det kommer att bli en annan beskattning av
bostadsrätters värde. Vi tror därför att de förändrade
finansieringsvillkoren nog skulle leda till att det blir en ökad
efterfrågan på hyresrätter.

Därmed ställs frågan vilka som är beredda att engagera sig i
produktion av hyresbostäder. SABO-företagen ägs ju av
kommunerna. Vi har därför inget val i den meningen. Frågan är om
man kan locka även andra att investera i hyresfastigheter. För
närvarande är det ungefär 25% av produktionen som uppförs på
beställning av privata ägare. Om konkurrensvillkoren blir
neutrala och om det är möjligt att få en marknadsmässig
förräntning på nedlagt kapital, tror jag att man kan räkna med
ett större utbud av privatägda hyresfastigheter. Men att svara
på den frågan i dag är näst intill omöjligt, eftersom de
avgörande skattefrågorna på s. 39 i propositionen ännu inte är
lösta. Om Kjell Dahlström skulle följa upp med den frågan kan
jag alltså inte svara på den.

Lars Strandberg: Jag vill först ställa en fråga till Bengt
Nyman. Om jag uppfattade honom rätt sade han i sitt inlägg att
regeringen nu i ett första steg sänker räntesubventionerna.
Är det riktigt uppfattat?

Jag vill även ställa en fråga till Bengt-Owe Birgersson, som
redovisade kurvor på en bild som utgick från 3,75%. Sedan lade
han på en bild som utgick från 4,0%. Min fråga är om hans
tanke var att man skulle byta ut 3,75% mot en ingångsränta på
4,0%, en ränta som därefter skulle öka till 4,5%?

Bengt Nyman: Mitt uttryck skall väl närmast ses i
filosofisk mening. Jag ser det som en förhoppning att detta är
en början till en mer allmän begränsning av generella
subventioner och att man så småningom i stället kommer att gå in
för mer selektiva och riktade bidrag.

Bengt-Owe Birgersson: Vad jag försökte säga beträffande
min bild var att jag tror att det är oerhört angeläget att man
konstruerar ett sådant här system på ett sådant sätt att man kan
se framför sig vad som händer om man utnyttjar lånemöjligheterna
maximalt. Jag delar i och för sig Lars Wohlins uppfattning, men
jag tror att många inte kommer att göra detta. Men de som av
olika skäl är hänvisade till detta system måste kunna se att det
successivt skapas ett realt utrymme för reparationer. Det kan ju
ske olyckshändelser i fråga om fastigheten, t.ex. sådant som
inträffat i anslutning till miljonprogrammet. Därför vill jag
påpeka att det enligt min uppfattning är viktigare för människor
att kurvan över tiden sakta går nedåt än att de till varje pris
kommer ned till en låg räntenivå för det första året. Jag tror
att systemet annars blir skört.

Vi har i vår lilla kammare räknat ut att om man vill
åstadkomma denna sänkning får man under det första året, det som
skall jämföras med 3,75%, gå upp till 4,0%. Eftersom
propositionen innehåller tankar om att man även från 3,75%
skulle fortsätta uppåt, så har jag ingen synpunkt på det. Det
var i stället principvändningen här som jag tyckte var viktig
att påpeka. Jag hade nog inte lagt fram ett förslag i min
utredning som inte innehållit detta. I denna utredning
prioriterades en något högre ingångsränta för att det skulle
kunna skapas ett större utrymme längre fram. Vi började alltså
på 3,75% och tillämpade uppräkningsfaktorn inflationen minus
1%. Men om man gör denna bedömning mot bakgrund av hur
realräntor och annat ser ut är det kanske tryggare att börja på
4,0% i det läget. Det har jag inga invändningar mot. Min
synpunkt går alltså ut på att vända på systemet litet grand och
inte på att låsa in ökad osäkerhet i modellen.
Knut Billing: Lars Strandberg är här för att svara på
frågor och inte för att ställa frågor. Men jag vill ställa en
fråga till honom mot bakgrund av vad han nyss sade, nämligen att
det skulle vara möjligt att göra förenklingar i systemet om det
fanns ett utvecklat produktansvar. Det finns sedan flera år ett
mycket utvecklat produktansvar när det gäller småhusbyggandet.
Varför har i så fall inte förenklingar genomförts? Det
förefaller mig något märkligt, Lars Strandberg.

Ordföranden Agne Hansson: Har Lars Strandberg något svar
att ge?

Knut Billing: Eftersom Lars Strandberg inte vill svara på
detta, vill jag att det görs en klar principuppläggning. Jag
undrar om Lars Strandberg är här för att svara på frågor eller
för att ställa frågor och delta i diskussionen? Om han är här
för att svara på frågor får han avhålla sig från att delta i
debatten.

Lars Strandberg: Jag gjorde inget debattinlägg, jag
redovisade vad som stod i propositionen.

Jan Sandberg: Jag vill ställa en fråga om räntestödet för
det relativt kortsiktiga underhållet, vilket är en nyhet i
förslaget. Nu kan i och för sig både hyresgäster och
fastighetsägare inse problemet med ett sådant system och kanske
agera på ett annat sätt, men det är ingen nyhet att statliga
stödåtgärder verkar styrande på bostadsmarknaden. För att göra
en internationell utblick, finns det något annat land där man
ger denna form av subventioner för denna typ av relativt
kortsiktiga underhållsåtgärder?

Bengt Nyman: Jag har aldrig stött på sådana någonstans.
Att ge subventioner till förvaltning, på det sätt som har skett
under 80-talet och som ännu mer markeras i detta förslag,
förekommer över huvud taget inte i länder där man har en
fastighets- och bostadsmarknad som har karaktären av att vara
någorlunda fri.

Björn Karlberg: Jag vill till Jan Sandberg säga att det
finns ett antal länder där man har avdragsrätt för räntor, vad
dessa räntor än avser. Däremot är det ovanligare med den ganska
strikta neutralitetsansats som vi har haft i politiken på detta
område genom att vi ger hyresgästerna samma möjligheter till
subventioner som skattesystemet ger.

Jan Sandberg: Vi skulle kunna diskutera i vilken
omfattning som egnahemsägare lånar pengar för att tapetsera om
och kanske lägga om något golv i huset, men det skall vi inte
göra. Men detta är trots allt en ny princip jämfört med
tidigare. Det var det jag ville komma fram till.

Björn Karlberg: Det är inte fråga om en ny princip i den
meningen, eftersom det räntestödssystem som nu byggs ut har
funnits sedan 1983.

Jan Sandberg: I denna proposition föreslås ju att statliga
subventioner skall ges för helt andra åtgärder än vad som
tidigare skett. Jag har kritiska synpunkter även på det tidigare
systemet, men det var detta jag ville få fram.

Ordföranden Agne Hansson: Vi går nu vidare till block 4.

Rolf Trodin: Från HSBs sida har vi haft vissa
betänkligheter och reservationer mot konstruktionen av
räntelånen. Vi har inte ifrågasatt hela systemet, men vi har
haft invändningar mot Bengt-Owe Birgerssons utredning. De som
vill veta detaljer om detta kan läsa vårt remissyttrande.

Eftersom räntelånen intecknar de boendes framtida
betalningsförmåga måste man välja en metod för årlig uppräkning
av boendekostnaderna som innehåller vissa marginaler.

I remissvaret på boendekostnadsutredningen reagerade vi inom
HSB mot att man använder inflationen minskad med 1% som
uppräkningsfaktor. Vi tyckte att en uppräkning av
kapitalutgiften med 11% vid en inflation på 12% var för hög.
Vid hög inflation brukar reallönerna regelmässigt släpa efter
för stora grupper av lågavlönade. Vi föreslog i stället att
uppräkning skulle ske med 75% av inflationen, dvs. med 9% om
inflationen var 12%. Det kan man i och för sig matcha antingen
med längre skulduppskrivningstid eller med högre ingångsränta.

Regeringens proposition är på denna punkt en stor besvikelse.
Uppräkningen skall ske med inflationen utan någon form av
reduktion. Detta kommer att få svåra konsekvenser vid en
inflation av den storlek som vi har varit vana vid under senare
år. Jag skall med några bilder försöka visa detta.

(Bild 1)

Bild 1 visar boendekostnaderna 1991 för trerumslägenheter på
75m2 med olika år för färdigställandet. Produktionen från
1980-talet kan beräknas kosta från 3500kr. per månad för
1981 års produktion till drygt 5000kr. per månad för 1990
års produktion.

Nyproduktionen enligt 1991 års regler ger en boendekostnad på
mer än 5500kr. per månad. Det är det år som RINK gäller.

Genom räntelån fr.o.m. 1992 kan kostnaderna första året
reduceras till strax under 5000kr. per månad. Så långt har
sålunda räntelånen en positiv bostadspolitisk effekt, även om
det är en mycket märklig effekt i sig att 1991 års produktion
blir avsevärt dyrare än 1992 års produktion.

(Bild 2)

Bild 2 visar utvecklingen på sikt vid 5% inflation i det
nuvarande systemet med 1990 och 1991 års regler och med räntelån
från 1992. Räntelånen kan som synes hävda sig väl under de
första 20åren vid detta antagande om inflationen.

Nu är vi inte vana vid en inflation på 5%, så för säkerhets
skull har jag tagit fram en bild som visar en inflation på
10%.

(Bild 3)

Redan efter fem sexår är räntelånen dyrare än med 1991 års
regler. Därefter blir skillnaderna alltmer dramatiska. Nu lär
man väl inte kunna leva år efter år med en inflation på 10%,
men någonstans häremellan ligger sanningen.

En uppräkning med inflationen betyder att det saknas
möjligheter att belasta boendet med ökade kostnader av något som
helst slag. Hela betalningsutrymmet är intecknat för
lånesystemet. Det finns ingen marginal för t.ex. ökade
underhållsåtgärder.

Vi menar att bostadskostnadsutredningens förslag --
inflationen minus 1% -- hade skapat en marginal mellan
betalningsförmåga och utgifter på 20--25% under perioden. Det
betraktar jag som ett absolut minimum för att göra systemet
acceptabelt. Vi föreslår alltså i vårt remissvar att en
uppräkning skall göras med 75% av inflationen. Och det kan man
matcha antingen med en högre ingångsränta eller en längre
skulduppskrivningstid.

De nya räntelånen intecknar det framtida utrymmet för
kostnadsökningar i boendet till 100% eller mer. Därmed finns
inget utrymme för den stegvisa upptrappningen av
fastighetsskatten som förutsätts enligt nuvarande system.

När det gäller fastighetsskatten har samtliga organisationer
på bostadsmarknaden krävt ett alternativ till existerande
regler. Vi vill ha en löpande beskattning, som baseras på ett
enkelt boendevärde, exempelvis x kr. per m2. En utredning
tillsätts också i dagarna om detta.

Detta utredningsuppdrag blir nu utomordentligt viktigt.
Räntelånens införande måste omedelbart få påverka direktiven
till den nya utredningen.

Dessutom bör omgående tilläggsdirektiv lämnas till den nu
sittande Anclowska utredningen om att den måste ta hänsyn till
räntelånens konstruktion. Det kan t.o.m. ifrågasättas om det är
meningsfullt att slutföra den Anclowska utredningen. I
perspektivet med räntelån finns i framtiden inget utrymme för
ett sådant alternativ som Anclow utreder.

Enligt regeringsförslaget utvidgas ROT-bidragen till att
omfatta inre underhållsåtgärder. I nyproduktionen gäller det
samtliga underhållsåtgärder -- i beståndet endast åtgärder med
en varaktighet av minst 20år. Detta bidrag beskrivs ge
resultatet att hyran i nya hus inte behöver belastas med
avsättningar för underhåll. Detta är en överraskande signal
till bostadsmarknaden, åtminstone den del som jag representerar.
I fortsättningen skall man alltså inte i förväg spara till
nödvändigt underhåll. När den första hyresgästen i ett nybyggt
hus har förbrukat kylskåpet, frysen, spisen eller tvättmaskinen
skall värden ta upp nya lån för att ersätta utrustningen. Detta
nya lån skall kommande hyresgäst förränta och amortera.

Enligt HSBs uppfattning bör staten i stället stimulera till
att underhållsfonder byggs upp. Det kan ske genom att bidraget
utgår när fonderade pengar används, om man nu skall ha ett
bidrag.

Det bör också uppmärksammas att de som verkligen har byggt upp
underhållsfonder kommer nu att drabbas av den höjda byggmomsen.
Något investeringsbidrag som kompenserar momsen utgår nämligen
inte till 10- och 20-årsåtgärder. Fonderna blir därmed de facto
devalverade med 10%.

De utvidgade ROT-bidragen skall omfatta endast upplåtelser med
hyresrätt. Detta är en märklig diskriminering av bostadsrätten,
som HSB inte kan acceptera.

Jag kan i och för sig förstå hur man tänkt, nämligen att det
inre underhållet i en bostadsrätt är en angelägenhet för den
enskilde bostadsrättshavaren. Föreningen ansvarar endast för det
gemensamma underhållet. Bostadsrättshavaren kan finansiera sitt
lägenhetsunderhåll antingen med lån eller uttag av pengar från
t.ex. ett bankkonto.

Men här tänker man fel, åtminstone när det gäller den stora
andel av beståndet som vi har. I HSBs bostadsrättsföreningar har
vi årliga avsättningar till yttre och inre underhåll. Den inre
fonden är knuten till lägenheten och kan endast användas för
underhåll och förbättring av lägenhetens inre standard. Endast
om uttag från fonden inte räcker är det aktuellt att ta upp
individuella lån.

I hyresrättslägenheter går det ofta till på samma sätt. De
boende bidrar via hyran med avsättningar till underhållsfonder.
Endast om fonderna inte är tillräckliga tar hyresvärden upp nya
lån.

De boende i hyresrätt har i allt större utsträckning börjat
styra sitt inre underhåll själva. De som skjuter upp åtgärder
eller kan vidta dem själva får reduktion av hyran. De som satsar
på tillval och extrautrustning får ta på sig ett ökat
underhållsansvar. Allt fler kontrakt förses med förbehåll om
hyresgästinflytande. På den punkten börjar gränserna glida
väldigt mycket. Därför anser vi inom HSB att det är ett
uppenbart rättvisekrav att samma regler för räntebidrag till
inre underhåll skall gälla i bostadsrättsföreningar som i
hyresrätter. Och räntebidragen bör utgå när fonderade medel
tas i anspråk i stället för under uppbyggnad.

Byråkratin kommer att växa och fördyras väsentligt av
räntelånesystemet om inte drastiska åtgärder vidtas. En
villaägare kan i framtiden ta upp lån utan nämnvärd prövning där
räntan är avdragsgill. Hyres- och bostadsrätt kommer att möta en
växande byråkrati i framtiden, trots att subventioneringen
kraftigt minskas och ersätts med en återbetalningspliktig
skuldökning.

Länsbostadsnämndernas i dag alltför omfattande prövning blir
minst lika stor i det nya systemet. Dessutom tillkommer ett
komplicerat realräntebidrag. Kreditgarantier skall köpas av
staten. Kostnaderna beräknas bli 0,5--1%. Trots statlig
kreditgaranti skall nya pantbrev löpande tas ut av låntagarna.
Detta betyder ytterligare administration samt ständigt nya
pantbrevskostnader med 2% på intecknat belopp.

Den komplicerade beräkningen av reavinsterna blir ytterligare
besvärlig med räntelån. I underlaget ingår en
bostadsrättsförenings nettoskuld. Vid räntelån ökar skulden
kontinuerligt, och alla kommer att få reavinstbeskattning även
vid uppenbara förlustaffärer. Reavinstreglerna måste därför
omedelbart ändras om det nya systemet skall införas.
Sammanfattningsvis vill jag säga följande:

1. Den årliga uppräkningen av kapitalutgifterna måste vara
mindre än inflationen. HSBs förslag är 75% av inflationen.
2. Räntelån går inte att förena med nuvarande system för
fastighetsskatt, ej heller med direktiven till den Anclowska
utredningen. Utrymme för fastighetsskatt saknas medan
skulduppräkning pågår.
3. Räntelån kan inte förenas med de nya principerna för
beräkning av reavinst i bostadsrättsföreningar.
4. Räntebidrag till inre och yttre underhåll måste vara
neutrala i förhållande till upplåtelseform och
finansieringssätt.
5. Möjligheter till att minska byråkratin måste tas till vara
i varje ny form av bostadsfinansiering och beskattning i stället
för att man bara accepterar att den ökar.

Mirja Kvaavik-Bartley: Herr ordförande, ledamöter av
bostadsutskottet! Sveriges bostadsrättsföreningars
centralorganisation har redan tidigare avstyrkt förslaget till
räntelån. Vi hade flera tunga skäl till vår avstyrkan.

1. Räntelånesystemet skulle, om det infördes, i kombination
med fastighetsskatten leda till en automatisk skuldfälla och
till ett successivt förstatligande av våra bostäder. Detta
skulle innebära ett allvarligt hot mot bostadsägandet.
2. Det skulle medföra risker för överbelåning och allvarligt
försvåra möjligheterna att finansiera framtida reparationer och
ombyggnader.
3. Räntelånen är obegripliga och svårförklarliga. De ger inte
möjligheter för låntagare att överblicka och planera för sin
ekonomi.
4. Systemet är, i likhet med det tidigare
paritetslånesystemet, politiskt instabilt.
5. En samhällsekonomiskt riktig bostadspolitik borde innehålla
kraftiga inslag av sparande. Räntelånesystemet saknar sådana
helt och baseras på motsatsen, nämligen på omfattande
skuldökningar.
6. Enligt vårt sätt att se går det inte att kombinera ett
nominellt skattesystem med ett realt finansieringssystem. I dag
vet vi vilken utformning skatteomläggningen kommer att ha. Sett
mot denna bakgrund kan vi bara konstatera att räntelånesystemet
skulle göra ont värre.
Rolf Trodin har redan tagit upp frågan om
reavinstbeskattningen och hur omöjliga de nuvarande reglerna är
att kombinera med räntelån.

För några dagar sedan uppvaktade vi från SBC biträdande
finansminister Erik Åsbrink och hemställde att dessa nya
orimliga reavinstregler skulle ändras omedelbart. Vi påpekade
att de nyligen beslutade reglerna är helt oförenliga med det
föreslagna räntelånesystemet. Jag ber att få lämna denna
skrivelse till utskottet för kännedom och förhoppningsvis också
för åtgärder.

Dessutom är den Anclowska utredningen på gång, som ett led i
skatteomläggningen. Enligt direktiven skall höga
föreningsskulder automatiskt leda till högre taxeringsvärden
och, som följd därav, till högre årlig fastighetsskatt.
Räntelånen kommer alltså att automatiskt leda till högre årlig
skatt.

Vi från SBC undrar om inte meningen är att skatteomläggningen
tillsammans med räntelånesystemet skulle ge dödsstöten åt
bostadsrättsformen i nyproduktion.

I propositionen hävdas att det nu införts flera fallskärmar
som skydd för låntagarna. Den första är det föreslagna
realräntebidraget, som kan tänkas ge ett skydd mot höga
realräntor. Men inget skydd ges för konsumenter mot fallande
fastighets- och bostadspriser -- och det sker just nu i dessa
tider då fastighets- och bostadspriserna går ned kraftigt, inte
beroende på utbudet och efterfrågan utan på politiska beslut
eller rädslan för vad politiska beslut kan innebära. Experter
spår ännu större prisfall. Risken att skulderna kommer att
överstiga det pris en bostadsrättshavare eller villaägare får ut
när han behöver flytta är uppenbar. Och det finns ingen
fallskärm mot denna utveckling.

Den andra fallskärmen, den statliga kreditgarantin, sägs
eliminera risker för minskat bostadsbyggande på mindre orter.
Men dessa garantier skyddar normalt endast långivarna,
kreditinstituten, inte låntagarna, de enskilda bostadsägarna. De
står fortfarande ensamma med risken att deras skulder kommer att
överstiga värdet på deras bostad den dag de måste flytta om
priserna över lag faller.

Den statliga kreditgarantin kommer inte att öka SBC BOs eller
någon annans möjlighet att bygga nya bostadsrätter på orter där
man inte känner sig övertygad om att priserna i varje fall
kommer att stiga i takt med inflationen.
Vi säger därför fortfarande nej till ett räntelånesystem, både
när det gäller nya lån för nybyggnad och ombyggnad och när det
gäller ändringar av tidigare beviljade lån. Att införa bidrag
för lägenhetsunderhåll strider, enligt vår uppfattning, mot sunt
förnuft och sunt ekonomiskt tänkande.

Det var, enligt vår mening, fel att fördyra bostadsbyggandet
genom en momshöjning. Det nu föreslagna investeringsbidraget
kommer inte att kompensera för de kostnadsökningar momshöjningen
leder till. Ansökan om bidrag måste lämnas till
länsbostadsnämnden, men först efter det att kostnaden in extenso
är betald. Därför fördyras kreditiv och som följd därav de
totala produktionskostnaderna. Kostnaderna och byråkratin ökar.
Beslutet om momshöjningen borde återtas. Man borde åtminstone få
omedelbar restitution av länsstyrelsen utan inblandning av
länsbostadsnämnden.

Det har varit svårt för oss att bland förslagen finna något
som vi kan tillstyrka. Det som kan vara värt att nämnas är att
man avser att skapa en konkurrens på kreditmarknaden. Det
tillstyrker vi. En positiv detalj som vi också noterat är att
bostadskomplement föreslås kunna belånas som bostäder.

Från SBCs sida önskar vi ett finansieringssystem som är så
robust att det håller flera år än det tidigare
paritetslånesystemet och det nuvarande räntebidragssystemet.
Till dess att ett sådant system är infört vill vi ha dagens
system kvar i modifierat skick. Det bör klart uttalas att målet
är att vi alla skall klara av att betala våra boendekostnader
själva direkt ur plånboken och inte genom skattsedeln. Vi är
medvetna om att detta förutsätter en sänkning av det totala
skattetrycket och bostadsbeskattningen samt en kraftig stimulans
av bostadssparandet.

Vi vill dessutom ha samma behandling av alla upplåtelseformer
när det gäller den högre lånegränsen. Varken nuvarande system
eller det föreslagna räntelånesystemet behandlar hyresrätt,
bostadsrätt och direkt äganderätt lika. Alla möjligheter som
redan nu finns att avbyråkratisera bör utnyttjas. Lånebyråkratin
bör kunna skäras ned kraftigt redan i dag. Det skulle minska
kostnaderna både för myndigheter och producenter. Jag tänker då
på exempelvis slopande av pantvärdesberäkningar, markvillkoret
och den kommunala bostadsanvisningen. Något existensberättigande
för Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag finner vi inte
heller.

Frågan om den kommunala bostadsanvisningen är särskilt viktig,
för hur skall man kunna stimulera bostadssparandet om det inte
ökar bospararnas möjligheter att få en bostad. I vissa kommuner
är situationen i dag sådan att kommunerna lägger beslag på alla
eller åtminstone merparten av de bostäder som
bosparorganisationerna bygger med sina bosparares pengar. Ett
kraftigt uttalande från riksdagen eller en lagändring bör
åstadkommas omedelbart. Detta för att hindra kommunerna att
snuva bospararna på den enda sparstimulans som finns.

Sammanfattningsvis innebär förslaget till ny
bostadsfinansiering stora risker för de enskilda människorna. De
kan luras in i en skuldfälla som de inte kunnat förutse och vars
konsekvenser, t.ex. risken att förlora hela sitt bostadskapital,
de inte kunnat ana. Därför bör förslaget inte genomföras.

Nils Schirren: Skillnaden mellan nuvarande
finansieringssystem och det nya räntelånesystem som föreslås i
propositionen kan något förenklat uttryckas så att den
subvention som en köpare av ett nyproducerat småhus i dag
erhåller i form av räntebidrag under de första tio åren får han
själv betala tillbaka i morgondagens system. Återbetalningen
skjuts dock upp i bortemot 20 år. Detta medger att de årliga
utbetalningarna blir ungefär lika stora under de allra första
innehavsåren med det nya systemet som med dagens system.

Men när en villaägare, med det nya systemet, säljer sin villa
efter kanske tio år kommer han att upptäcka att hans skuld är
väsentligt större än i ingångsläget och i jämförelse med dagens
system. Den är kanske 150 % större eller mer. Hur mycket större
den blir beror på sådana faktorer som inflationstakt och
räntenivå.

Till räntelånens nackdelar hör alltså den uppenbara risken att
prisutvecklingen på villan inte följer med i räntelånets
skuldökningstakt. Denna risk, det skall betonas, är inte
endast förknippad med t.ex. småhus på orter i landet där man är
beroende av en dominerande industri som kanske är
nedläggningshotad och därför kan dra ned priset mycket snabbt.
Den är också förknippad med den kraftigt ökade beskattning av
boendet som blir följden av skattereformen. Det finns, menar vi
i Villaägareförbundet, en mycket påtaglig risk för en allmän
prisstagnation på småhusmarknaden i landet, kanske liknande den
som vi kunde iaktta i början på 1980-talet, eller kanske en
kraftigare avmattning, som resulterar i en nominell
prissänkning.
I det föreslagna systemet finns ingen absolut garanti för att
försäljningspriset kommer att täcka låneskulden. Detta innebär
att det nya räntelånet kan bli en uppenbar lånefälla för landets
villaägare. Den kreditgaranti som föreslås i propositionen är en
garanti för kreditgivarna och inte för kredittagarna -- det har
vi hört tidigare, och det framgår också klart i propositionen.

Det finns dock en mycket smal strimma av hopp i propositionen.
Jag citerar några rader på s. 34. I näst sista stycket säger
departementschefen följande: "Enligt min mening bör dock
regressanspråk begränsas något i vissa fall.
Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna utveckla en praxis i
fråga om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge
fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region
eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större
eller mindre del saknar täckning." Detta har kallats en
fallskärm. Det är nog ingen överdrift att påstå att många som
kastas ut i luften och drar i snöret kommer att upptäcka att
fallskärmen inte vecklar ut sig.

Jag tänker koncentrera Villaägareförbundets synpunkter på
räntelåneförslaget kring två huvudpunkter, för det första
tillämpningen av räntelånesystemet på beståndet och för det
andra tillämpningen på framtida nyproduktion.

När det gäller tillämpningen på beståndet har
Villaägareförbundet mycket tydligt, t.ex. vid
remissbehandlingen, ställt kravet att de villaägare som redan
fått statliga lån med räntebidrag skall få behålla dessa. Dessa
villaägare har ju baserat sin ekonomi på räntebidragen, och att
påtvinga dem det nya lånesystemet skulle rycka undan grunden för
deras villaköp, menar vi. De villaägare som i dag har
räntebidrag kommer att utsättas för kapitalförluster genom de
prisfall som det nya finansieringssystemet sannolikt kommer att
förorsaka på villamarknaden, i vart fall på delmarknaden för
nybyggda småhus. Ett borttagande av räntebidragen för den grupp
som har dessa i dag betraktar vi som både omoraliskt och
oacceptabelt.

Till en tillämpning av det nya räntelånesystemet på hus som
byggs i framtiden kan Villaägareförbundet däremot ha en
försiktigt och reserverat positiv attityd. Det finns
naturligtvis många kritiska synpunkter även på detta, och jag
nämnde det viktigaste inledningsvis. Men vi menar ändå att det
är en sund utveckling att minska och avveckla subventionsgraden
inom bostadssektorn. Att nå fram till en lösning där var och en
betalar sin egen bostad är en långsiktig målsättning som tyder
på en sund politisk inställning. Därför har Villaägareförbundet
i remissbehandlingen intagit den ståndpunkten att vi är beredda
att acceptera det nya räntelånesystemet för framtida
nyproduktion under en bestämd förutsättning, nämligen att de
inbesparingar som görs i samband med att räntebidragen slopas
används till att avskaffa eller åtminstone kraftigt sänka
fastighetsskatten. Detta hindrar inte att det finns alternativa
kreditformer som är väl så intressanta och användbara som
räntelånesystemet för framtida nyproduktion.

Ett konventionellt lånesystem med möjlighet till låneutökning
får i princip liknande effekter som räntelånets, men utan dess
avigsidor i form av svåröverskådlighet och inflationskänslighet.
Med konventionella lån som är förknippade med en rätt till
låneutökning i stället för räntelån undviker man också den risk
som många talare tidigare har pekat på, nämligen att villaägarna
och övriga låntagare får en känsla av att ha fångats i ett
ekonomiskt system och inte fullt ut råder över eller kan
överblicka sin egen ekonomi.

Jag tänkte komma in på ytterligare en fråga som är angiven i
kallelsen till dagens hearing, nämligen boendekostnaderna för
1991. Eftersom skattereformen drar med sig en kraftig ökning av
boendekostnaderna, framför allt för villaägarna men även för
övriga boendeformer, är det mycket angeläget att man gör något
åt fastighetsskatten. Det är därför viktigt att man snarast
tillsätter den utredning som i olika omgångar utlovats för att
ta fram en ny bas för fastighetsskatten.

Villaägareförbundet har dessutom det kravet att man i avvaktan
på den utredningen genomför en temporär sänkning av
fastighetsskatten till 0,9 %, i avvaktan på en mer definitiv
lösning.

Bland de problem som vi kan se fr.o.m. nästa år finns bl.a. de
regionala orättvisor som dels är kopplade till
fastighetsskattens nuvarande utformning, dels till de varierande
kapitalkostnaderna. Vi ser dem redan nu, men de accentueras
nästa år.

Den genomsnittliga bostadskostnadshöjningen för en villaägare
i landet från 1989 till 1991 ligger på nivån 20000 kr. per år.
För villaägare i storstädernas högprisområden höjs
bostadskostnaderna däremot minst dubbelt så mycket. Vi har
beräknat att storstäderna i genomsnitt får en
bostadskostnadshöjning från 1989 till 1991 på ungefär 40000
kr. räknat på 12 % räntenivå.

Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag be er tre som har
varit föredragande att ta plats här framme så fortsätter vi
utfrågningen. Jag lämnar ordet fritt. Jag hemställer fortfarande
om korta frågor och om möjligt korta svar.

Eva Zetterberg: Jag vill vända mig till Nils Schirren. Jag
blev mycket konfunderad över ditt inlägg. Du talar om att det
skulle vara omoraliskt av riksdagen eller regeringen att lura
villaägarna på kapitalvinsten. Är det så att villaägarna skall
premieras för att skapa en kapitalökning? Vinsten för
villaägarna och även i detta sammanhang för riksdagen är väl att
det skapas möjligheter för fler människor att bo på ett bättre
sätt, exempelvis i villa. Om möjligheterna till ökad
kapitalinkomst därmed minskar, är detta omoraliskt gentemot de
nuvarande villaägarna?

Nils Schirren: Det nuvarande systemet bygger på att
villaägaren kan emotse subventioner under ungefär en
tioårsperiod. Räknat på en normal nyproduktionskostnad för en
villa i dag är det kapitaliserade nuvärdet av subventionerna
ungefär 300000 kr. Vi menar att lämpligheten av ett sådant
system där den enskilde bostadsägaren får ett kapital i den
storleksordningen av staten verkligen kan diskuteras. Men för de
villaägare som redan har köpt en villa på dessa villkor och
räknat med att få bidragen i fortsättningen kan det innebära en
mycket kraftig knäck av deras ekonomi om dessa bidrag plötsligt
rycks undan.

Jag vill särskilt peka på den delgrupp som har köpt statligt
finansierade småhus i andra hand. Om en begagnad villa med
vanliga privata lån i dag har ett värde på marknaden av ungefär
1 milj.kr., har motsvarande hus med statliga räntebidrag ett
värde på någonstans mellan 1,2 och 1,3 miljoner. Den som köper
ett hus och betalar 200000--300000 kr. för mycket får
verkligen sin ekonomi knäckt över en natt om han fråntas dessa
räntebidrag. Då kan han bara sälja huset för 1 milj.kr. dagen
därpå.

Kjell Dahlström: Kritiken mot förslaget är stor. Jag
förstod Rolf Trodin när han sade att han är rädd att man
intecknar hela bokostnadspotten hos hushållen så, att de inte
har råd med mindre kostnadsökningar för underhåll osv. Men Mirja
Kvaavik-Bartley avvisar det här förslaget totalt och blir oss
svaret skyldig vilket system hon vill se i stället. Jag skulle
framför allt vilja höra SBCs syn på det.

Mirja Kvaavik-Bartley: Jag trodde att jag berättade vad vi
vill ha. Vi vill på sikt ha ett system som egentligen inte
innebär någon subventionering alls. Ett system där vi själva
direkt ur plånboken alltid kan betala våra boendekostnader. Men
detta är ju en dröm i dag. Vårt totala skattetryck, vår
bostadsbeskattning och avsaknaden av stimulans för
bostadssparandet leder till att detta inte kan bli verklighet i
dag. Därför vill vi fortsätta med dagens system, dvs.
räntebidragssystemet, men med modifieringar så att
subventioneringen minskar. Det skall finnas ett klart uttalat
mål, att vi vill komma fram till en situation utan subvention
och med egen betalningsförmåga.

Kjell Dahlström: Det verkar som om många är överens om det
långa perspektivet, men man skiljer sig åt beträffande hur man
skall komma fram till målet. Kan det vara rätt uppfattat?

Birger Andersson: Jag skulle vilja anknyta till vad
Villaägareförbundets representant sade här. Man kan acceptera
räntelån för nybyggnation, men man vill behålla nuvarande
lånesystem för befintliga hus, om jag har uppfattat Nils
Schirren rätt. SBCs representant sade att man var emot en
tvångsmässig omläggning av befintliga räntesubventioner till
räntelån. Men man skulle kunna tänka sig, om jag har uppfattat
saken rätt, en valfrihet, en frivillighet. Jag vill ställa en
fråga till bostadsdepartementet: Har ni funderat över tanken att
i det här sammanhanget vidga möjligheterna till en valfrihet för
de boende, och vad har ni i så fall kommit fram till?

Lars Strandberg: Vi har inte tänkt oss något fall där man
skall kunna välja mellan att ha subvention eller att inte ha
subvention.

Birger Andersson: Nu missuppfattade du mig. Om jag har
förstått propositionen rätt är det en tvångsmässig omläggning,
stämmer inte det? Jag menar att man skulle kunna låta dem som
för närvarande finns inne i det nuvarande systemet vara kvar
där, och när det sedan gäller nybyggnation skulle möjligheten
finnas att ha räntelån, som Nils Schirren var inne på. Jag vill
ställa frågan utan att göra några egna kommentarer.

Ordföranden Agne Hansson: Frivillighet för dem som redan
är inne i det gamla systemet att övergå till det nya systemet,
om jag har uppfattat Birger Andersson rätt.

Lars Strandberg: Om jag har uppfattat frågan rätt så
gäller den att man antingen skall få vara kvar i det nuvarande
systemet om man har räntebidrag och därmed erhålla subventioner
eller också skall man få välja att gå över till
räntelånesystemet utan subventioner. En sådan valfrihet finns
inte. Det vi erbjuder är en möjlighet till räntelån.

Knut Billing: Både Rolf Trodin och Mirja Kvaavik-Bartley
uttalade en hel del kritik och sade bl.a. att reavinstreglerna
måste ändras omedelbart. Jag tror att det var Rolf Trodin som
uttryckte det så. Under diskussionen tidigare i dag klargjorde
finansdepartementets företrädare att någon ändring av
reavinstreglerna inte diskuteras och planeras inte. Min fråga är
då: Anser ni att den här propositionen kan genomföras om man
inte ändrar reavinstreglerna?

Rolf Trodin: De nuvarande reavinstreglerna som nyligen har
införts innebär att en bostadsrättsförenings nettoskuld ingår i
underlaget. Ett finansieringssystem som automatiskt ökar
skulden, så att man skjuter den framför sig hela tiden, är ju
helt omöjligt. Då får man betala reavinst även om man efter
några år säljer under inköpspriset, eftersom skulden har ökat.
Det går inte ihop. Vi har inte ifrågasatt det här
finansieringssystemet, eftersom vi menar att det är rimligt att
man har ett system som fördelar en bostadskostnad över tiden.
Man måste stötta innehavet av bostaden i början när den går med
underskott och sedan ta tillbaks det när den går med överskott,
så att inte enskilda människor kan diskontera det då. Vi har ju
hävdat att det nuvarande systemet kan tillämpas utomordentligt
väl för detta, om man kompletterar det med en fastighetsskatt
som börjar utgå i ett senare skede av husets levnad. Jag är inte
säker på att det är finansieringssystemet som det är fel på,
utan det är fel på det reavinstskattesystem som har införts. Det
går inte att förena med detta. Fastighetsskattesystemet går för
resten inte heller att förena med detta, för hur skall man kunna
ta ut fastighetsskatt medan skuldökningen pågår? Det blir ju
skatt på en skuld hela tiden, och det är orimligt. Vi sätter
stort hopp till den skatteutredning som skall tillsättas och som
vi tycker bör komma med ett helt nytt förslag till både
fastighetsskatt och reavinstbeskattning.

Mirja Kvaavik-Bartley: Vår uppfattning är att
skattesystemet och räntelånesystemet är helt oförenliga. Vi
anser dessutom att de av riksdagen beslutade reavinstreglerna
måste omprövas och ändras så att det inte vid
reavinstbeskattningen tas hänsyn till föreningens skuld.

Björn Karlberg: Jag vill lyfta fram tidsperspektivet här.
Enligt regeringens förslag skall det här systemet för beståndet
träda i kraft den 1 januari 1993. Det kan kanske teoretiskt ha
effekt på reavinstskatten på försäljning första gången
1994--1995. Det är ju riksdagens exklusiva rätt att säga hur det
här landet skall beskattas. All beskattning sker på grundval av
lagstiftning. Är det riksdagens mening att, när detta blir ett
problem 1995--1997, räntelån bör beskattas på det sätt som den
nuvarande teorin innebär, så får det väl vara riksdagens mening
den dagen. Tycker man inte att detta är rimligt får man fatta
ett annat beslut.

Knut Billing: Ja, visst är det riksdagens privilegium,
precis som det är riksdagens privilegium att stifta alla lagar.
Det gäller även den här propositionen. Det är ingen som helst
skillnad därvidlag. Det som Rolf Trodin säger är intressant, och
jag har full förståelse för att man vill ha de här
förändringarna. Vi har i dag fått klart för oss att
finansdepartementet inte har några planer på förändringar i
reavinstreglerna. Min fråga kvarstår då: Tar Rolf Trodin risken
att acceptera det här systemet med de ändringar han vill ha i
övrigt i förhoppning om att det blir en ändring av
reavinstreglerna? Skulle det inte vara intressant att få klart
för sig vilka regler som skall gälla även på skatteområdet. Är
du beredd att ta den här risken inför alla dina
bostadsrättshavare?

Rolf Trodin: Det är klart att det vore en fördel att veta
vad som kommer att gälla i framtiden. Jag har sagt att dessa två
system icke är förenliga. Reavinst- och fastighetsskattesystemen
är icke förenliga med det här systemet. Jag förutsätter att man
ändrar på det om man inför detta. Annars går det inte att
genomföra.

Ordföranden Agne Hansson: Vi övergår till block 5.

Lars Anderstig: Herr ordförande! Jag ber först att få
tacka för inbjudan till denna hearing och för möjligheten att
framföra synpunkter direkt till utskottet. Jag vill dessutom
notera att hyresgäströrelsen utgör ett eget block. Det kan inte
tolkas på annat sätt än att ni betraktar oss som enastående.

Jag skall börja med att säga att vi i hyresgäströrelsen sedan
decennier tillbaka har diskuterat möjligheterna att införa ett
realt finansieringssystem. Vi var tillskyndare till det system
som infördes 1968 men som av olika skäl kapsejsade. Vi har också
haft förslag på andra typer av omfördelningssystem eller reala
system. Jag kan därför säga att Hyresgästernas riksförbund
ansluter sig till huvuddragen i förslaget till ett nytt
finansieringssystem.

Det skattekompenserande räntebidraget är ett steg i rätt
riktning mot mer neutrala finansieringsvillkor för olika
upplåtelseformer. Räntelån i kombination med realräntebidrag
innebär att kapitalutgifterna omfördelas i tiden utan en
besvärande skuldökning. På så sätt kan samhällets subventioner
begränsas i förhållande till nuvarande system. Utrymmet för att
kapitalisera samhällets bostadsstöd minskar. Det här kan
åstadkommas utan att de löpande kapitalutgifterna för de boende
ökar mer än vad som är rimligt med hänsyn till löne- och
kostnadsutvecklingen. Jämfört med dagens system blir det här
föreslagna systemet både effektivare och mer rättvist. Det
klarar också bättre än nuvarande system att uppfylla målen om
paritet och neutralitet i bostadsfinansieringen under skeden med
varierande nivåer på ränta och inflation. Det kan inte
tillräckligt understrykas att paritetsproblemet är det största
bostadspolitiska problem som vi har. Kan man hitta ett system
där man eliminerar den olägenheten har man kommit långt. Vi är
alltså positiva till detta, men vi vill ändå att vissa
justeringar genomförs i samband med riksdagens behandling i
höst.

Vi vill dessutom påpeka några förhållanden som bör föranleda
justeringar på något års sikt. De omedelbara justeringar som vi
föreslår är tre.

1. Investeringsbidraget införs med syfte att kompensera för
höjd byggmoms. Men enligt förslaget utgår investeringsbidrag
endast för en schablonberäknad kostnad, alltså en del av
kostnadsökningen. Vi anser att investeringsbidraget skall
grundas på hela den godkända produktionskostnaden.

2. Av neutralitetsskäl föreslås att den övre gränsen eller
taket i räntebidragstrappan slopas för projekt där lån utbetalas
fr.o.m. 1991. Vi hälsar det med tillfredsställelse, och det kan
komma att underlätta möjligheten att även komma överens om
rimliga inflyttningshyror i 1991 års produktion. Men vi anser
att den övre gränsen i trappan bör slopas även för tidigare
aktuella årgångar. När räntelånesystemet genomförs 1993
försvinner effekten av räntebidragstrappan i de årgångar där den
finns. När nu regeringen föreslår att man skall slopa det taket
för 1991 så tycker vi att man bör slopa det även för de årgångar
som är inne i den här trappan.

Av neutralitetsskäl bör statligt räntestöd till
lägenhetsunderhåll lämnas för tioårsåtgärder inte bara i
nyproduktionen utan även i befintliga hyreshus.

De justeringar och kompletteringar som vi önskar på något
längre sikt består i att försöka hitta ett annat system för
fastighetsskatten. Genom ett räntelånesystem löser man till stor
del de problem med utgiftssplittring som man försökt råda bot på
genom den statliga fastighetsskatten, gärna också de garanterade
räntorna, som ju har trappats upp över tiden.

De regler som kommer att gälla för fastighetsskatten innebär
att de fem första åren blir skattefria, de fem följande åren
betalar man halv fastighetsskatt och efter tio år utgår full
fastighetsskatt. I det system med räntelån som regeringen
föreslår skall ju nettoräntan räknas upp med inflationen. Därmed
blir det besvärligt när det femte året inträder, därför att då
uppstår de facto en real kapitalkostnadsökning. Likadant blir
det efter tio år.

Man kan säga att den nuvarande konstruktionen av
fastighetsskatten inte är anpassad till ett räntelånesystem.
Därför bör man i samband med den aviserade översynen av reglerna
för fastighetsskatten passa på att anpassa de reglerna till den
här typen av räntelån. Annars får man reala
boendekostnadsökningar och kraftiga hopp i boendeutgifterna, och
det måste man undvika.

Även inom ramen för själva bostadsfinansieringen kan man
behöva göra vissa justeringar. Uppräkningen av nettoräntan med
inflationen ger små marginaler för oförutsedda utgifter, och
avvecklingen av realräntebidraget under perioden 10--20år
efter färdigställandet av ett hus kan också ställa till problem.
Men eftersom man i förslaget utgår från att regeringen
fastställer nettoräntenivån, upptrappningstakten, m.m., anser vi
att det bör finnas möjligheter att göra nödvändiga justeringar
under resans gång för att undvika de problemen.

Sammanfattningsvis anser vi att förslaget till ny
bostadsfinansiering bör genomföras. Förutsättningarna för att få
ett långsiktigt, robust och rättvist bostadsfinansieringssystem
är betydligt större än med nuvarande system, men vissa
justeringar behöver göras, både på kort och på lång sikt.

Ordföranden Agne Hansson: Jag lämnar då ordet fritt för
frågor.

Eftersom ingen ännu har begärt ordet kan jag passa på att
fråga Lars Anderstig: Innebär den anpassning av
fastighetsskatten som du talade om att du menar att det, med ett
räntelånesystem med växande skulder, framöver inte finns utrymme
för ett fastighetsskattesystem som bostadspolitiskt
styrinstrument?

Lars Anderstig: Om man utgår från att fastighetsskatten
inte bara skall vara en inkomstkälla för staten utan också ett
bostadspolitiskt instrument, borde ingen fastighetsskatt utgå
över huvud taget så länge räntelånet finns. Men när räntelånet
försvinner borde man möta det med en fastighetsskatt, och den
skulle då kunna vara rätt kraftig.

Vi skall ha klart för oss att räntelånesystemet innebär att
man när man har betalat av skuldökningen får en kraftig nedgång
i kapitalutgifterna. Egentligen är det samma sak i dag med de
garanterade räntorna: När man har betalat av de gamla räntelånen
-- vi har ju haft sådana en gång tidigare, nämligen på 60-talet
-- får man en kostnadsminskning. Det innebär "hoppigheter" i
kostnadsutvecklingen som inte är bra.

Erling Bager: Jag har i det remissvar som Hyresgästernas
riksförbund har lämnat sett att ni också vill ha en mjukare
övergång till det nya räntelånet för det äldre beståndet -- de
första åren på 90-talet nämns. Har ni någon beräkning av
kostnaden för en fördröjning av genomförandet på det äldre
beståndet?

Lars Anderstig: Jag vet inte riktigt vad du avser. Jag
kommer inte ihåg det avsnittet ur vårt remissyttrande.
Erling Bager: Jag läser på s. 103 i propositionen -- där
står en del, men jag har läst det också på annat ställe.

Lars Anderstig: Vad som står där är att vi vill behålla de
nuvarande subventionerna även i de äldsta husen för att komma i
åtnjutande av den bassubvention som fanns redan i Birgerssons
förslag. Det är innebörden av det avsnittet.

Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag gå vidare med min
fråga om utrymmet för fastighetsskatten. Hur ser
hyresgäströrelsen på hyresutvecklingen i ett system med räntelån
och bruksvärdessystem? Om bruksvärdessystemet skall tillämpas
tillsammans med ett räntelånesystem -- finns det då inte risk
för en förmögenhetsöverföring till privata fastighetsägare i
form av ökade vinster, och hur skall man komma åt dem om man
begränsar utrymmet för fastighetsskattens styrning i framtiden?

Lars Anderstig: Jag skulle kunna hålla ett långt anförande
omkring det.

Ordföranden Agne Hansson: Gör inte det! Svara bara på om
du är rädd för förmögenhetsöverföringen!

Lars Anderstig: Jag skall försöka fatta mig kort.

Det är helt klart att det räntebidragssystem som vi haft med
en automatisk och ibland särskilt beslutad upptrappning har
inneburit att den hyreshöjning som har fått lov att tas till för
att kompensera kostnadsökningen i det allmännyttiga beståndet --
det är i huvudsak där räntebidragen i hyresbeståndet finns --
även har kunnat tas ut i hyreshöjningar i det privata beståndet
utan att motsvarande kostnader har funnits där. Det är helt
klart.

Om man övergår till ett räntelånesystem är det klart att
motsvarande förmögenhetsöverföring kommer till stånd på sikt när
nettoräntans ökning kommer att fortsätta även sedan man har
kommit upp i marknadsräntenivå eller, rättare sagt, när man
skall betala tillbaka lånet, om vi har samma situation då som vi
har i dag med ett stort bestånd av privatägda hyreshus, som icke
är belånade på det här sättet. Men det problemet skulle man
faktiskt också kunna lösa med fastighetsskatten. Vi vet hur vi
skulle vilja ha det, och förhoppningsvis får vi möjlighet att
föra fram våra synpunkter till den utredning som enligt vad jag
förstår inom kort kommer att tillsättas.

Annars ansluter jag mig gärna till det som Rolf Trodin gav
uttryck för -- man kan ju hitta ett enkelt system. Det är bättre
att ha ett generellt system, där man t.ex. tar ut
fastighetsskatten på något slags boendevärde, yta eller vad det
nu kan vara, än att ha kvar det nuvarande, där man baserar
skatten på taxeringsvärdena. -- Vi vet alltså i och för sig hur
vi skulle vilja ha fastighetsskatten konstruerad, men det är
inte säkert att det är praktiskt möjligt att genomföra det. Vi
skall föra fram våra synpunkter till utredningen.

Birger Andersson: En kort fråga: Jag läser också i ert
remissvar där ni säger att ni tycker att en garanterad
nettoutgiftsnivå på 3,75% det första året är för hög. Den
blir, som vi har hört tidigare i dag, rätt snart 4%. Vilken
nivå anser Hyresgästernas riksförbund att ingångsräntan skall
ha?

Lars Anderstig: Jag vill minnas att vi vid det tillfälle
då det här remissyttrandet skrevs -- det är väl ungefär ett år
sedan -- hamnade på 3,25%, utan att vi angav det i
remissyttrandet. Jag måste fråga min expert här: Det var väl så?
Ja. Utgångspunkten var då de hyresnivåer som konstitueras av
kapitalkostnaderna. Vi har ju gång på gång påpekat att de är för
höga i nyproduktionen, vilket tagit sig uttryck i att företagen
inte kan ta ut kostnadstäckande hyror i nyproduktionen utan
låter hyresgäster i det gamla beståndet betala en del av dem.
Det är bättre att man hamnar på en nivå som är realistisk.

För att det här systemet skall kunna hålla kan man inte ha för
stor andel i form av räntelån -- det är vi medvetna om. Då blir
skuldutvecklingstiden för lång, och man kan kanske över huvud
taget inte återbetala skulden under husets livslängd. Men det
gäller ju under ogynnsamma förhållanden beträffande inflation
och framför allt räntenivå. Om vi finge en räntenivå som vore
mer anpassad till den europeiska skulle det över huvud taget
inte vara något problem att genomföra det här räntelånesystemet.
Det skulle också mycket snabbt "falla ur", dvs. man skulle inte
behöva ta räntelån så förfärligt många år förrän man kommit upp
till en nivå som svarar mot en marknadsränta. Det stora
problemet är alltså egentligen det höga ränteläget i landet.

Ordföranden Agne Hansson: Slutligen: Anser
hyresgäströrelsen att man med det här
bostadsfinansieringssystemet nu löser problemen med de tunga
kostnader som skatteomläggningens finansiering innebär för
boendet?

Lars Anderstig: Dess andra steg kommer ju nästa år. Det
här finansieringssystemet är ett viktigt komplement till
skatteomläggningen.

Ordföranden Agne Hansson: Då tackar vi Lars Anderstig och
går snabbt över till block nr 6.

Pia Nilsson: Jag får också tacka bostadsutskottet för
möjligheten att få komma hit, även om det är med en viss fasa
jag gör det. Det har att göra med den första fråga som jag själv
skulle vilja ställa, och det är: Vart tog enkelheten vägen?

Jag pratade med en journalist som hade varit på den
presskonferens som ägde rum en vecka innan propositionen
presenterades. Han sade: Vi var 20ekonomijournalister där, och
jag tror inte att någon av oss förstod. -- Jag tycker att det är
svårt även för en s.k. privatekonomisk expert.

Jag vill också tala om att jag är här som familjeekonomisk
rådgivare och inte som representant för Nordbanken. Om man stod
här som ägare till Nordbanken är det möjligt att man, precis som
Lars Wohlin från Stadshypotek, skulle tycka att det vore ganska
bra att få konkurrera om en större del av kreditgivningen,
särskilt när staten går in med garantier och skall stå för
kreditförluster om sådana uppstår. Men för banken är det viktigt
med både ett samhällsekonomiskt och ett familjeekonomiskt
perspektiv -- det senare för kunderna.

Jag har varit mycket ute och pratat skattereform och bl.a.
sagt att det kommer att bli dyrare att låna. Efter övergångsåren
1990 och 1991 skall skattereformen leda till en lägre inflation
i vårt land. Som familjeekonom efterlyser man budskapet att
hushållen skall kunna känna att de har en trygg ekonomi. Jag
menar att det finns mycket av osäkerhet i propositionen om ny
bostadsfinansiering, en osäkerhet som för många kan leda till
stor oro.

Vi skall säga så här till våra kunder: Det är ingen fara att
låna -- du kan t.o.m. låna till räntan. Du vet ju hur det har
varit med inflationen. Och skulle det bli så att inflationen
blir låg får du realräntebidrag. Skulle du ändå göra en
förlust när du säljer eller tvingas sälja skall staten betala
din skuld till banken, och troligtvis efterskänker staten sedan
den regressfordring som man har på dig.

Boendesubventionerna skall hjälpa till att fördela om över
livet. När vi räknar kan vi konstatera -- jag skall också visa
exempel på beräkningar -- att även ett nytt räntelånesystem
kommer att utjämna boendeutgifterna. Det kommer inte att bli
billigare att bo om man är av den planerande typen som först
skaffar ett hus och sedan skaffar barn. När man då blir
barnfamilj är det inte säkert att man har en lägre
boendekostnad. Precis som många andra här har varit inne på
saknas fastighetsskatten när man visar att ekonomin är
oförändrad över tiden. Det blir alltså litet dyrare. Sedan blir
det ännu litet dyrare när man har hunnit en bit längre i livet,
men det klarar man kanske av.

Nackdelarna med det bostadssystem som vi har haft har varit
att man inte bara har hjälpt till att fördela om, utan man har
också bidragit till att förmögenheter har byggts upp. Det som
jag kan se som ett problem med övergången till ett nytt system
med räntelån är de skillnader som uppstår för olika generationer
och som man inte har talat någonting om.

En konsekvens av att det blir dyrare att bo eller att man
lånar till räntorna är ju att det kan bli dyrare att bo i ett
nytt hus i förhållande till att bo i ett gammalt, begagnat hus
och att de äldre husen stiger i värde. När vi då går över till
det nya systemet och nya regler skall gälla för en generation
framåt gynnas samtidigt återigen den generation som har kunnat
bygga upp förmögenheter med de gamla boendesubventionerna.

I morse efterlystes konkreta exempel. Jag har ett par sådana
som jag gärna vill visa.

Jag har faktiskt använt samma utgångspunkter som riksbanken,
utan att känna till vad man där räknat på. Det får väl kanske
sägas vara uttryck för en försiktig optimism att räkna med en
inflation på 5% och en ränta på 11%.
(Bild 1)

Fastighetsskatten, som tillkommer år6 och ökar år11,
innebär att också boendekostnaderna i fast penningvärde ökar.
Med en ränta på 11% är man år6 skyldig 1,4miljoner, om
man har lånat 1,2. Om man får låna till 95% av låneunderlaget,
här 1,2miljoner, innebär det att man också får gå in med en
kontantinsats. Har värdeökningen varit lika stor som inflationen
är huset värt 1540000 år6.

Också jag har tyckt att det är en brist att det i
propositionen inte finns någonting skrivet om reavinster. Skulle
man sälja år6 blir skatten på reavinsten 102000kr. enligt
de nya reavinstreglerna. Den reserv som finns går åt till att
betala reavinstskatten.

(Bild 2)

Slutligen: En fråga som hushållen brukar ställa sig är: Skall
jag köpa det nya huset med subventioner eller skall jag köpa ett
gammalt hus? Det har ju varit så att man inte har kunnat köpa
det gamla fallfärdiga huset -- det har man inte haft råd med.
Man har kanske klarat av ett nytt hus med boendesubventioner.
Vad som händer nu är att väljer man det gamla för 800000kr.
får man enligt de modeller som har gällt till i dag en högre
boendekostnad i början, men man vet att det blir bättre och
bättre. Kostnaderna är -- det framgår av tredje kolumnen --
7880 i början, och efter 11år är de nere i 5900 realt.

Vi har redan kunder som är intresserade av de gamla husen, som
har hört talas om räntelån och som säger: Kan man inte få
räntelån till det gamla huset? På skoj har jag därför till i dag
räknat på vad man skulle ta, om vi fick bevilja räntelån även
till det gamla huset. De bostadsutgifterna skulle man ju kunna
fördela om så att det såg väldigt bra ut; skulden ökar då även
där.
Frågan är då om det leder till en ökad lånefinansiering.
Bidrar det till att hålla uppe byggkostnaderna, trots att
målsättningen är att försöka få ned dem? Och bidrar det i sin
tur till att hålla uppe inflationen och en hög räntenivå?

Slutligen vill jag också framföra att jag tycker att det är
svårt att hitta sparstimulanserna i propositionen.

Göran Wikner: Herr ordförande! Jag tänker fortsätta där
Pia Nilsson slutade och tala litet om osäkerheterna i systemet.

Jag försökte räkna ut vad det här egentligen får för
konsekvenser för privatpersoner och den personliga ekonomin. Det
är ett stort antal faktorer som man måste ta hänsyn till på lång
sikt: inflationens storlek, hur den utvecklas -- om den sjunker
eller stiger --, realräntans höjd, garantiavgiftens storlek och
skattesystemet, alltså marginalskatten. Vidare kan
fastighetspriserna variera för den enskilda fastigheten och
förvisso också över regioner och över tiden.

En intressant slutsats som jag kom till när jag räknade på det
här var att man i det här systemet gynnas av en hög inflation.
Det tycker jag är en ganska olycklig lösning av
bostadsfinansieringen. Den bör gynnas av en låg inflation och
inte av en hög.

Osäkerheterna leder naturligtvis till att beslut om
investeringar påverkas. Det gäller både privatpersoner och
bostadsföretag, som producerar flerfamiljsfastigheter. Det finns
också en betydande osäkerhet om statsfinanserna på litet sikt.
Osäkerheten för privatpersoner återverkar ju på statsfinanserna.

En tredje faktor som jag vill peka på är att systemet
förutsätter att man skjuter sparandet framåt i tiden. Som flera
har varit inne på tidigare är det naturligtvis bra för bankerna
och för kreditmarknaden -- det är ju väldigt förmånligt att få
en ökning av volymerna på kreditmarknaden. Jag har inte räknat
på hur mycket volymerna kommer att öka, men det blir med
betydande belopp som kreditmassan måste öka.
Det här systemet innebär naturligtvis, som också har visats i
det material som har delats ut, bl.a. på presskonferensen, att
skulden ökar över tiden under en period på mellan tio och tjugo
år, beroende på vilka antaganden man gör. Skuldökningen är
naturligtvis nominell -- realt sett innebär det väl, i varje
fall enligt vad jag har kunnat räkna ut, en viss minskning, men
det är ändå nominellt sett en ökning.

Ser vi då på hushållen som helhet finner vi att det finns
andra system som har samma effekt -- jag tänker då närmast på
studielånen. Min slutsats är att två akademiker med studielån
och inte alltför lysande framtidsutsikter nog skall akta sig för
att köpa ett hus finansierat med räntelån. Det kommer de inte
att klara av. Räntelånet tillsammans med studielånen välter ett
skuldberg framför många familjer.

Jag skulle önska mig att man i stället för att diskutera hur
kostnaderna i bostadspolitiken skall döljas genom att man på
olika sätt minskar på utgifterna eller skjuter dem framåt ville
diskutera hur man egentligen skall lösa problemen med att vi
litet för snabbt och för unga flyttar in i för stora bostäder
och att vi definitivt har för litet eget kapital när vi köper
hus. Därtill kommer att omsättningen på bostadsmarknaden är
mycket låg, alltför låg för att man skall kunna långsiktigt lösa
bostadsproblemen, för att nu beröra också dem. Det är därför med
viss förvåning som jag har noterat att det föreslagna systemet
inte innehåller något egentligt förslag om hur man skall öka det
egna kapitalet, dvs. hur man skall öka sparandet, och öka
rörligheten på marknaden.

Sparbanksföreningen var inte helt negativ till omläggningen
från dagens system till ett räntelånesystem, men med tanke på de
osäkerheter som finns är jag övertygad om att man måste ha något
slags kontrollstationer och någon speciell bevakning av vad som
här händer. Dessutom måste man vara medveten om -- det
förutsätter jag att alla i bostadsutskottet är -- att de
finansiella problemen för en familj är tidsmässigt kortsiktiga;
det är de allra första åren när man köpt ett hus som problemen
finns. Det skulle möjligen kunna ge upphov till några
diskussioner.

Bertil Danielsson: Många av de synpunkter som här har
framkommit har vi redan från början haft. Osäkerheten är stor
för långivaren, och för den som skall bygga en villa på landet
är osäkerheten för framtiden utomordentligt stor. Det har
hävdats tidigare i dag att månadskostnaderna inte skulle stiga.
Nu verkar det som om det ändå skulle bli så, även under de
första åren, i vissa fall. Min fråga är: Totalutgiften för ett
hus under dess livstid kommer väl ändå att bli ganska mycket
större? Man skjuter alltså fram de kostnader som man ändå har --
är det rätt uppfattat?

Göran Wikner: Det är helt rätt uppfattat. Som jag sade
försöker man dölja kostnaderna genom att hålla utgifterna nere i
början, men kostnaderna finns ju, och någon gång måste de bli
synliga. De kommer med ränta i efterhand.
Jan Sandberg: Jag måste börja med att säga att det här nog
är det mest intressanta avsnittet under dagen. De beslut vi
skall fatta här i riksdagen kommer ju att påverka människor som
bor på olika sätt och deras avvägningar och bedömningar när det
gäller olika typer av boende. Jag förutsätter att vi får kopior
på de overheadbilder som vi har sett.

Först en kommentar med anledning av det som står längst ned på
s. 9 i propositionen, nämligen att även kreditpolitiska skäl
talar för den här omläggningen. Där tar man upp tre skäl. De är:

1. att främja konkurrensen på kreditmarknaden -- okej, det kan
jag ställa upp på;
2. att stimulera ökat sparande inom bostadssektorn -- det gör
den nog trots allt inte, har vi hört här, och
3. att ge en ökad räntekänslighet hos låntagarna -- det kanske
den inte heller gör; vi har här hört att ett högt inflationsläge
gynnar dem som bor i hus.

Nu har hela dagen gått åt till att se på kreditinstitutens
roll och se det från olika organisationers synpunkter. Men om
familjen Persson funderar på att skaffa sig en större bostad är
det då tydligen svårt att få familjen Persson att förstå
finansieringssystemet för ett eget hem. Hur tror ni, som jag
misstänker kommer i kontakt med många kunder, att familjen
tänker när det gäller alternativet att gå in i ett boende där
det är massor med osäkerhet inför framtiden och där det finns
risk för att man hamnar i en skuldfälla? Tror ni att intresset
att ge sig in på egnahemsmarknaden kommer att minska betydligt
eller kommer det att förbli ungefär oförändrat?

Pia Nilsson: Jag tror att efterfrågan på nybyggda småhus
kommer att sjunka och att de äldre husen kommer att öka i
attraktivitet.

Björn Karlberg: Jag vill bara kommentera frågan om de
totala utgifterna för huset under husets hela livslängd. Är
huset kvar i samma ägares hand och tar man fulla räntelån,
vilket inte alls är något obligatorium i systemet, blir
utgifterna uppenbarligen högre. Det är inte det som är den
riktigt normala situationen här i landet. Det köps faktiskt
också begagnade hus. När man köper ett begagnat hus och det har
ett räntelån är frågan närmast vem det är som skall ta vinsten
av husets nominella prisökning när det gäller marknadspriset --
om staten skall dela den med ägaren av huset. Men när det
gäller utgifterna för den som köper huset i andra hand är
resultatet alldeles oförändrat.

Bertil Danielsson: Kort kommentar: I klartext betyder
detta att du bortser från eller tänker bort att människor vill
bygga nya hus. Det man inriktar sig på är att köpa begagnade.
Nyproduktionen kommer att minska drastiskt.

Björn Karlberg: Nej, inte alls. Men i förslaget lyfts det
ju t.o.m. fram som en poäng att det blir dyrare när huset är 20
år och äldre, därför att det blir mer likvärdiga kapitalutgifter
för hus av olika ålder när också de husen får återbetala sina
räntelån.

Ordföranden Agne Hansson: En sista fråga till er som
familjeekonomer: Hur ser ni på familjeekonomiernas utveckling
framöver med skatteomläggningen kopplad till det här
bostadsfinansieringssystemet -- finns det möjligheter att
hushållen kan bära finansieringen av bostadssubventionerna också
efter skatteomläggningen? Vad kalkylerar ni med -- hur stor
andel av familjeekonomin går till boendet framöver? Kommer det
att bli mer eller kommer det att bli mindre?

Pia Nilsson: Den oro jag känner gäller för det första hur
man skall klara av att köpa nyproduktion ute i landet, där
kanske värdeökningen inte följer inflationen. För det andra
gäller den skillnaderna mellan olika generationer. Det blir
svårt för unga hushåll att klara både ekonomin och
boendefinansieringen. Vi vet ju att boendekostnaderna kommer
att ta en större del av hushållens utgifter i framtiden. I och
för sig kommer de flesta att klara det, eftersom vi skall få en
förbättrad disponibel inkomst genom skattereformen, men en viss
oro känner jag för de unga hushållen, som inte har så höga
inkomster och därför inte får så stor skattesänkning och som, om
de har tur att få en bostad, får en bostad med höga kostnader.

Göran Wikner: Jag kan tillägga att en normal kostnadsbild
för en fastighet är att man i början har väldigt höga
finansieringskostnader. När de faller börjar underhålls-och
reparationskostnader i stället att öka. Det gör att för en
normal fastighet med ett normalt annuitetslån blir kostnaderna
-- om man tar bort alla subventioner -- inte så fruktansvärt
ojämnt fördelade över fastighetens livstid utan de jämnas ut. De
höga finansieringskostnaderna ersätts av reparations-och
underhållskostnader.

Med ett räntelån kommer finansieringskostnaderna att öka över
tiden samtidigt som underhålls-och reparationskostnaderna ökar
helt oberoende av hur fastigheten är finansierad. Det gör att
man bör vara litet betänksam till hur det här kommer att påverka
kvaliteten i fastighetsbeståndet.

Pia Nilsson: Jag skulle avslutningsvis vilja passa på att
beröra frågan om ökade bostadsbidrag till barnfamiljer. Jag
önskar att ni tar med er en fråga från mig, nämligen hur det
kommer sig att man tänker sig att ha samma inkomstgräns vare sig
det är en eller två vuxna i familjen. Det innebär kraftigt höjda
bostadsbidrag för ensamstående med barn, och det är bra, men det
kommer även nästa år att vara svårt för barnfamiljer med två
vuxna som arbetar att få bostadsbidrag.

I en familj som kontaktade mig häromdagen tjänade den ena
vuxna 9 700 och den andra 12 900. Man sade: Man måste väl ändå
räkna oss som en låginkomsttagarfamilj? Familjen har två barn
och har en hyreskostnad på drygt 4 600 i år. Den familjen har
inte heller nästa år rätt till bostadsbidrag; man tjänar för
mycket.

Ordföranden Agne Hansson: Då har vi kommit till slutet av
den här hearingen. Jag vill tacka alla er som medverkat. Jag
tycker att det har varit en mycket intressant dag -- vi har fått
svar på en mängd frågor, svar som kan vara av stort värde när vi
i utskottet skall bereda förslaget om ny bostadsfinansiering. I
och med att vi har det förslaget på bordet har kanske också
frågandet och diskussionen varit inriktade mer på själva
bostadsfinansieringssystemet än på kostnaderna för boendet i
allmänhet under 1991.

Jag vill alltså uttrycka ett varmt tack till alla som har
kommit till utskottet och svarat på frågor. Jag vill än en gång
påminna om att vi så småningom skall försöka göra en
sammanställning av denna hearing. Den skall kunna vara färdig
ungefär i mitten av november.

Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Propositionen 1
Motionerna 2
Utskottets beredning av ärendet 6
Utskottet 6
Ett nytt bostadsfinansieringssystem 6
Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden 12
Investeringsbidrag för bostadsbyggande 13
Allmänna krav för statligt stöd i en ny bostadsfinansiering
17
Skattekompenserande räntebidrag 22
Räntelån 23
Realräntebidrag 26
Statlig kreditgaranti 28
Det statliga stödet för beståndet 35
Vissa skattefrågor 38
Inledning 38
Reavinstbeskattningen 38
Fastighetsskatten 39
Mervärdeskatt på fastighetsområdet 40
Övriga skattefrågor 40
Vissa ombyggnadsfrågor 41
Räntestöd för underhåll m.m. 41
Räntebidragstrappan 43
Vissa övriga frågor 44
Anslag 44
Ändring av plan- och bostadsverkets namn 45
Hemställan 45
Reservationer 50
1. Avslag på propositionen m.m. (m,fp,c) 50
2. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (m)
52
3. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (c,v)
52
4. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (fp)
53
5. Införandet av ett investeringsbidrag m.m. (m) 53
6. Införandet av ett investeringsbidrag (c) 54
7. Tidsbegränsning av investeringsbidraget m.m. (c) 55
8. Tidsbegränsning av investeringsbidraget (mp) 56
9. Förutsättning för investeringsbidrag (fp,c) 56
10. Regler för investeringsbidraget (c) 57
11. Kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret (m,fp,c)
57
12. Konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen
(m,fp) 59
13. Allmänna krav för statligt stöd (m,fp,c) 59
14. Beslutsordningen i låneärenden (m,fp,c) 60
15. Låneunderlaget (m,fp) 60
16. Låneunderlaget (mp) 61
17. Parkeringsanläggningar m.m. (mp) 61
18. Den framtida bostadslåneadministrationen (m,fp,c) 61
19. Den framtida bostadslåneadministrationen (mp) 62
20. Skattekompenserande räntebidrag (m,fp,c) 63
21. Uppskrivningen av nettoräntesatsen, ordningen för
fastställande av nettoräntesatsen m.m. och räntelånen i övrigt
(m,fp,c) 63
22. Uppskrivningen av nettoräntesatsen (c) 64
23. Realräntebidraget (m,fp,c) 65
24. Realräntebidraget (mp) 65
25. Kreditgarantin gentemot långivaren m.m. (m,fp,c) 66
26. Kreditgarantin gentemot långivaren (mp) 66
27. Statens åtaganden gentemot låntagaren (c) 67
28. Det kommunala förlustansvaret (c) 68
29. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år
1992 (m,fp,c) 69
30. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år
1992 (m,c) 69
31. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år
1992 (v) 70
32. Reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till
räntelånesystemet (m,fp,c) 71
33. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet (m) 71
34. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet (fp)
72
35. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga
bostadsföretagen (m,fp) 72
36. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga
bostadsföretagen (v) 73
37. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi
m.m. (m,c) 73
38. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi
m.m. (v) 73
39. Skattefria avsättningar till reparationsfonder (m,fp,c)
74
40. Avdrag för reparationer i småhus (m) 75
41. Ett system för bosparande (m) 75
42. Räntestöd för underhåll (m,fp,c) 76
43. Räntestöd för underhåll (mp) 77
44. Konsolideringsfondernas storlek (v) 78
45. Räntebidragstrappan (m,fp,mp) 78
46. Temporär ändring av bokföringslagen (v) 79
47. Översyn av bruksvärdesystemet (m,fp,c) 79
48. Anslag (m,fp,c) 80
Särskilda yttranden 80
1. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem
(m,fp,c) 80
2. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem (v)
81
3. Låneunderlaget (c) 81
4. Personliga investeringskonton (c) 82
Bilaga 1 Propositionens lagförslag 83
Bilaga 2 Skatteutskottets yttrande 1990/91:SkU2y 86
Bilaga 3 Bostadsutskottets utfrågning: Deltagare 96
Bilaga 4 Bostadsutskottets utfrågning: Protokoll 97