I betänkandet behandlas 21 motioner från föregående riksmöte
om medbestämmandefrågor. I dem har moderata samlingspartiet,
folkpartiet, centern och vänsterpartiet liksom tidigare år
redovisat sin syn på behovet av förändringar på
medbestämmandeområdet. Dessutom begärs i enskilda motioner mer
avgränsade förändringar på samma område.
Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet
hör behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det
arbetsrättsliga området med krav på mer allmänna omprövningar i
väsentliga avseenden liksom medbestämmandet på den offentliga
sektorn och den negativa föreningsrätten. Vidare behandlas den
fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblockader,
stridsrätten och den s.k. 200-kronorsregeln samt frågor om
arbetsgivares skadeståndsskyldighet m.m.
Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. Till betänkandet
har fogats 21 reservationer och 2 särskilda yttranden.
Motionerna
Motioner väckta under allmänna motionstiden januari 1990
1989/90:A291 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att inte införa ytterligare tvångsmedel på
arbetsmarknaden riktade mot de arbetande,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fackliga organisationers vetorätt vid köp
och försäljning samt investeringar i företag i Sverige och
utomlands,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om betydelsen av demokratiska rättigheter på
arbetsplatserna för lokala fackföreningar och anställda för
ekonomins utveckling.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi212.
1989/90:A705 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad
av företag utan fackligt ansluten för dess vägran att teckna
avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.
1989/90:A708 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för
arbetstagares rätt till delpension och om arbetsgivarnas
"vetorätt" i detta sammanhang.
1989/90:A711 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig
vetorätt mot utflyttning av verksamhet till annat land.
1989/90:A715 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om negativ
föreningsrätt.
1989/90:A719 av Siw Persson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén
avseende konkurrensbegränsningar orsakade av
arbetsmarknadslagstiftningen.
1989/90:A721 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
förbud mot blockad av enmansföretag för dess vägran att teckna
avtal separat eller via arbetsgivarorganisationen.
1989/90:A722 av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förslag
till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att
en rimligare relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och
arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad i motionen
anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
denna utredning också skall ges i uppdrag att utreda eventuellt
missbruk av s.k. informella skadestånd i enlighet med vad i
motionen anförts.
1989/90:A723 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att företag som är enmansföretag och/eller
saknar kollektivavtal inte får diskrimineras,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de
arbetsrättsliga lagarna med syfte att få en bättre anpassning
till de mindre företagen.
Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N223.
1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
1. att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en
arbetsrättskommission med uppgift att lägga fram förslag som
syftar till att förbättra de anställdas rättigheter på
arbetsplatserna och till förändrade maktförhållanden på
arbetsplatserna i enlighet med vad i motionen anförts,
2. att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en
arbetsrättskommission enligt yrkande 1 med en sammansättning i
enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 4.2,
21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om rättegång i arbetstvister för att skiljeklausuler
som undandrar arbetstvister från domstols behörighet endast bör
vara giltiga om de intagits i kollektivavtal i enlighet med vad
i motionen anförts under avsnitt 5.3,
39. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av medbestämmandelagen så att förenings- och förhandlingsrätten
utsträcks till att gälla även arbetssökande i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.10.1,
40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av medbestämmandelagen så att förhandlingsskyldigheten enligt 11
§ bör gälla inför viktigare beslut i stället för inför viktigare
förändring i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.10.2,
41. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av medbestämmandelagen så att de allmänna skadestånden ställs i
relation till företagets omsättning enligt samma modell som
föreslås i anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen
anförts under avsnitt 5.10.3,
42. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av medbestämmandelagen så att den inskränkning i rätten att
vidta fackliga stridsåtgärder i tvister med internationell
anknytning som i dag finns elimineras i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.10.4,
43. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av medbestämmandelagen så att fredsplikt enligt 41 § endast bör
gälla i frågor som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal i
enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.10.5.
1989/90:A728 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s)
vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om förändringar av medbestämmandelagen i syfte
att återställa den ordning som gällde före den s.k.
Britanniadomen.
1989/90:A732 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring
av medbestämmandelagens förhandlingsregler i enlighet med vad
som anförts i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning om negativ föreningsrätt,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning mot organisationsklausuler,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om MBL inom offentlig sektor,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande
av vetorättsreglerna i medbestämmandelagen i enlighet med vad i
motionen anförts,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga
skadestånden,
12. att riksdagen beslutar att 60 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse: Är någon
skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp
nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om
det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld,
den skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans
storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller
omständigheter i övrigt. Fullständig befrielse från
skadeståndsskyldighet kan också medges. Vid bedömande enligt
första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet för
deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas
till omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt
43 §, och verkningarna av överläggningen.
1989/90:A741 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om översyn av 42 §
medbestämmandelagen.
1989/90:A742 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att ge MBL en sådan utformning att lagen tillåter vidtagande av
sympatiåtgärder i konflikter med utländsk bakgrund.
1989/90:A744 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m) vari yrkas
att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtydligande av
begreppet motpart i 45 § MBL i enlighet med vad som anförts.
1989/90:A745 av Anna Horn af Rantzien och Lars Norberg (mp)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att 34 § medbestämmandelagen utvidgas med en etisk regel
som slår fast att en arbetstagare inte är skyldig att utföra
arbete som strider mot lag och goda seder, innebär en risk för
arbetstagarens liv eller hälsa, anvisats på grund av
avtalstolkning i ond tro eller eljest strider mot arbetstagarens
övertygelse, samvete eller kan upplevas som förödmjukande för
arbetstagaren.
1989/90:A757 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt
kommitté tillkallas med direktiv att genomföra en total översyn
av arbetsrättslagstiftningen i enlighet med vad som anförts i
motionen.
1989/90:A760 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om medbestämmandelagens allmänna utformning,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet för att
säkerställa den negativa föreningsrätten,
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet så att s.k.
organisationsklausuler förbjuds,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med
vad i motionen anförts angående avdrag på lön för
fackföreningsavgifter,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med
vad i motionen anförts angående arbetstagarnas representation,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående fackliga stridsåtgärder,
7. att riksdagen beslutar att 60 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha den lydelse angående
arbetsrättsliga skadestånd den hade den 31 december 1984,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot
blockad av enmansföretag och företag med anställda
familjemedlemmar i enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen hos regeringen begär utredning om och
förslag till begränsning av facklig organisations rätt att
genomföra blockad av företag enligt vad som anförts i motionen,
10. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig
vetorätt i 38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet,
11. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
skadeståndsreglerna i den arbetsrättsliga lagstiftningen i
enlighet med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ideella skadestånd,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagändringar om medbestämmande för arbetstagare inom offentlig
förvaltning i enlighet med vad som anförts i motionen,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vad gäller
förhandlingsplikt vid chefstillsättningar i enlighet med vad som
anförts i motionen.
1989/90:A761 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk
utredning om den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med
vad i motionen anförts,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas nuvarande
utformning och effekter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas framtida
utformning.
Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:95 om
allmänt lönestopp
1989/90:A15 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen
beslutar att hos regeringen begära förslag till lag, som ålägger
banker att utan hinder utbetala innestående medel när
kontoinnehavarna så begär även under pågående arbetskonflikt.
1989/90:A17 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om demokratiska
rättigheter i arbetslivet enligt vad som i motionen anförs.
Medbestämmandelagen
Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) har i
huvudsak två grupper av regler. Den ena gruppen har hämtats från
den tidigare s.k. arbetsfredslagstiftningen. Hit hör
bestämmelserna om föreningsrätt (7--9 §§), de grundläggande
reglerna om parternas förhandlingsrätt (främst 10 §),
bestämmelserna om kollektivavtal (23--31 §§) samt avsnitten om
fredsplikt (41--45 §§) och om medling i arbetstvister (46--52
§§). Även reglerna om skadestånd och andra påföljder (54--62 §§)
bygger i viktiga delar på äldre lag.
Den andra gruppen regler ingår i MBLs regelsystem för
arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna om den
förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11--14
§§). Dessa bestämmelser omfattar i första hand arbets- och
företagsledningsfrågor i vid bemärkelse. Den primära
förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är avsedd som ett medel
för arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt den
primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att
begära förhandling innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren
är vidare utom i vissa undantagsfall skyldig att dröja med sitt
beslut tills förhandlingen har slutförts. Genom denna
uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle att lämna sina
synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren i
dennes beslutsfattande.
En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt
enligt 11 §, har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ
begära förhandling med arbetsgivaren i varje fråga där
arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut som rör en
medlem i organisationen.
De anställdas rätt att genom förhandlingar medverka i
beslutsprocessen hos arbetsgivaren förutsätter att de hålls
underrättade om och får insyn i arbetsgivarens verksamhet.
Lagens regler om rätt till information (18--22 §§) syftar till
att tillgodose detta.
En grundtanke bakom 1976 års arbetsrättsreform var att det
ankommer på arbetsmarknadens parter att utforma och
vidareutveckla arbetstagarnas medbestämmande med utgångspunkt i
lagens regler. Dessa syftar därför till att främja tillkomsten
av medbestämmandeavtal. Sådana avtal har kommit till stånd
på de stora avtalsområdena.
Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om
arbetstagarnas medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i
38--40 §§ om facklig vetorätt i vissa fall. Dessa syftar
till att komma till rätta med missförhållanden av skilda slag
som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett
arbete till icke anställd arbetskraft, t.ex. uppdragstagare
eller entreprenörer.
Slutligen kan nämnas MBLs regler om överläggning vid
arbetstagares olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa
skadeståndsregler inkl. den s.k. 200-kronorsregeln i 60 §
och regler om tvisteförhandling och rättegång (63--69 §§).
Utredning om förhandlingsformer och spelregler på
arbetsmarknaden
Regeringen bemyndigade den 19 april l990
arbetsmarknadsministern att tillkalla en särskild utredare med
uppgift att lägga fram förslag som syftar till att förbättra
förhandlingsformerna och spelreglerna på den svenska
arbetsmarknaden. Bland de frågor som utredaren skall prioritera
kan nämnas fastare förhandlingsformer bl.a. med syfte att få
till stånd en bättre fungerande lönebildningsprocess. Utredaren
skall även undersöka problemen med otydliga varsel,
samhällsfarliga konflikter och systemet med "samhällsfarliga"
nämnder. Vidare skall utredaren lägga fram förslag som tillåter
att högre skadestånd än för närvarande kan dömas ut för olovliga
stridsåtgärder samt även i övrigt se över det
skadeståndsrättsliga systemet. Slutligen skall utredaren
överväga åtgärder för att stärka förlikningsmannaorganisationens
ställning.
Utskottet
Inledning
Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om
medbestämmande i arbetslivet med anledning av motioner som
väcktes under allmänna motionstiden vid föregående riksmöte.
Dessutom kommer att beröras vissa mer allmänna arbetsrättsliga
frågor.
De frågor som redovisas i det följande har i flertalet fall
behandlats av utskottet i tidigare sammanhang, senast i
betänkandet 1989/90:AU6.
Allmänna arbetsrättsliga frågor
Övergripande utredningar av arbetsrätten
Motionerna
Sonja Rembo m.fl. (m) begär i de inledande avsnitten till
kommittémotion A761 en parlamentarisk utredning om den
arbetsrättsliga lagstiftningen samt ett tillkännagivande till
regeringen om arbetsmarknadslagarnas framtida utformning.
Motionärerna erinrar om att 1970-talets arbetsrättsliga lagar
huvudsakligen har varit inriktade på att öka de anställdas
inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmänt
accepterade syften har i viss utsträckning uppnåtts.
Lagstiftningens främsta förtjänst ligger inte så mycket i
regelsystemets utformning som dess förmåga att medvetandegöra
arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande, personlig
utveckling och anställningstrygghet.
Men lagstiftningen har också en lång rad nackdelar som är
mindre uppmärksammade. Dessutom har den haft andra -- mindre
uttalade -- syften än de tidigare nämnda, nämligen att stärka de
fackliga organisationernas politiska och ekonomiska inflytande.
Genom lagstiftningen har vissa fackliga organisationers krav på
långtgående inflytande inom näringslivet tillgodosetts utan att
de har behövt ta det därmed följande ansvaret. Dessutom har
organisationerna successivt blivit en del av den politiska
maktapparaten genom att de har representanter i offentliga organ
och utredningar och därtill betraktas som tunga remissinstanser.
I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen
ett betydelsefullt instrument. En facklig organisation vars
existens är säkerställd med lagstiftning förlorar dock lätt
medlemmarnas förtroende. Den likställs med offentlig verksamhet.
Utvecklingen innebär vidare att den samverkan mellan likvärdiga
parter som präglade den s.k. svenska modellen har ersatts med en
strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas
ställning utan även att ge dem en avgörande dominans. Den balans
och det samspel mellan olika intressenter som är en
förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi föreligger
på avgörande punkter inte längre. Motsättningarna mellan
parterna har hårdnat och lett till ett ökat antal konflikter.
Särskilt anmärkningsvärt är de upprepade fallen av konflikter
till följd av gränsdragningstvister mellan fackliga
organisationer.
Medlemskap i en facklig organisation har, fortsätter
motionärerna, i flertalet fall blivit i det närmaste
obligatoriskt. Medlemskapet får emellertid ofta politiska och
privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver den fackliga
uppgiften att företräda medlemmarnas intressen på arbetsplatsen.
Detta exemplifieras av motionärerna, som samtidigt påpekar att
den nuvarande lagstiftningen i avgörande avseenden syftar till
att stärka de centrala fackliga organen, medan den vägledande
principen för lagstiftningen borde vara att beslut och
medinflytande borde läggas så nära de enskilda arbetstagarna som
möjligt.
Efter övertagandet av regeringsmakten år 1982 har
socialdemokraterna enligt motionärerna vidtagit anmärkningsvärda
lagändringar, exempelvis återinförande av den s.k.
200-kronorsregeln. I en del fall har regeringen på ett olyckligt
sätt med hot om lagstiftning försvagat den ena partens
ställning. I andra fall har de centrala fackliga organens
ställning stärkts, medan de lokala organens eller de enskilda
medlemmarnas ställning har försvagats. Man får utgå från att
socialdemokraterna har för avsikt att gå vidare på vägen mot ett
korporativt samhälle med ökat inflytande för centrala fackliga
organ. Därför är det angeläget att slå fast var gränserna går i
en demokrati mellan politiker, organisationer och enskilda
människor.
Avslutningsvis i detta avsnitt av motionen dras upp riktlinjer
för vad motionärerna kallar en arbetsmarknadslagstiftning för
framsteg. Dessa riktlinjer innebär sammanfattningsvis att det
fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom arbetsrätten
måste inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion och
samspelet mellan olika lagar. Byråkratisering och
centralstyrning måste undvikas. I den nuvarande lagstiftningen
är det genomgående så, att de enskilda arbetsgivarnas och de
fackliga företrädarnas juridiska kompetens övervärderas.
Reglerna måste i stället utformas så klart och entydigt att
arbetstagarna och deras fackliga representanter samt
arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. I de
fall lagstiftning inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör
den undvikas. Möjligheterna att lösa uppkommande frågor
avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På många områden bör
lagstiftningen därför ändras i syfte att återge arbetstagare och
arbetsgivare möjligheter att träffa individuella eller
kollektiva avtal.
Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör,
framhåller motionärerna, inte göras beroende av huruvida
arbetstagaren är medlem i en facklig organisation. Medlemskapet
är den enskildes angelägenhet. Det måste vara ett oavvisligt
krav att den enskildes integritet respekteras. De förändringar i
den arbetsrättsliga lagstiftningen som föreslås i motion A761
anges således ha till syfte att stärka den enskildes rätt och
öka dennes inflytande på arbetsplatsen, att undanröja hinder för
en väl fungerande arbetsmarknad och underlätta arbetsmarknadens
funktionssätt.
I avvaktan på resultatet av den föreslagna utredningens arbete
föreslår samma motionärer i särskilda motioner förändringar i
lagstiftningen som enligt deras mening bör aktualiseras snarast.
Förändringar av det slaget beträffande medbestämmandelagen
behandlas i motion A760. Förslagen redovisas i de följande
avsnitten av detta betänkande. I detta sammanhang aktualiseras
ett i motionens inledning föreslaget riksdagsuttalande om
medbestämmandelagens allmänna utformning. Motionärerna menar att
de tidigare gynnsamma förutsättningarna för samförstånd mellan
parterna på arbetsmarknaden har försämrats, att lagen inte tar
hänsyn till förhållandena i de mindre företagen och att
tillämpningen inom den offentliga sektorn har lett till ökat
krångel och byråkrati utan att ge de anställda det medinflytande
som förutskickades vid lagens tillkomst.
Folkpartiet önskar i partimotion A723 en översyn av de
arbetsrättsliga lagarna för att få en bättre anpassning av dem
till de mindre företagens förhållanden. Översynen förutsätts
bl.a. gälla arbetstagarbegreppet, så att man får klarare regler
för vem som är att betrakta som anställd eller företagare.
Vidare måste man beakta reglerna om saklig grund för uppsägning,
de arbetsrättsliga skadestånden och provanställningarna.
Börje Hörnlund m.fl. (c) föreslår i motion A757 att en
parlamentariskt sammansatt kommitté tillsätts för en total
översyn av den gällande arbetsrättslagstiftningen. Reglerna på
det arbetsrättsliga området måste enligt motionärerna vara klart
och entydigt utformade samtidigt som en bättre flexibilitet blir
möjlig. Lagstiftningen måste också vara anpassad till de mindre
arbetsplatsernas förhållanden och de enskilda arbetstagarnas
rättigheter.
Målsättningen för översynsarbetet måste bl.a. vara att klart
slå fast rollfördelningen för de fackliga organisationerna till
såväl arbetsgivare som t.ex. politiska partier. Varken
arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer skall
lagstiftningsvägen ges möjligheter att delta i den rent
politiska beslutsprocessen. Lagstiftningen måste även få en mer
flexibel utformning som innebär att arbetsmarknadens
funktionssätt underlättas och villkoren för nyskapande
förbättras samt att den inneboende utvecklingskraften hos
småföretagare inte stäcks i en djungel av regler och byråkrati.
De fackliga förtroendemännens ledigheter på arbetstid bör
koncentreras till att gälla förhållanden med direkt anknytning
till den egna arbetsplatsen. Ledighetslagstiftningen behöver
vidare revideras med hänsyn till dagens krav på jämställdhet,
valfrihet i barnomsorgen, bättre möjligheter för anhöriga till
omsorg om äldre och solidariteten med utvecklingsländernas folk
m.m.
Andra områden där krav ställs på revideringar är t.ex. den
negativa föreningsrätten, information och förhandlingar i små
företag, fredspliktsbestämmelserna, turordningsreglerna vid
uppsägning, arbetsrättsliga skadestånd m.m. Till detta skall
läggas behovet att pröva hur storföretagens internationalisering
påverkar möjligheterna till fackligt inflytande och hur ett
närmande till EG påverkar utformningen av
arbetsrättslagstiftningen. Som sammanfattning understryker
motionärerna avslutningsvis att den arbetsrättsliga
lagstiftningen enligt deras mening i vissa delar måste få en ny
utformning som ger de enskilda individerna en starkare
ställning.
I motion 1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att
en arbetsrättskommission tillsätts med uppgift att arbeta fram
förslag som syftar till att förbättra de anställdas rättigheter
och förändra maktstrukturen på arbetsplatserna. Motionärerna
anför bl.a. följande.
På arbetsrättens område har de senaste decennierna inneburit
oerhört mycket av besvikelse och svikna förhoppningar. De stora
förväntningar som ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har
inte infriats.
Dessutom kan det ifrågasättas om det inte varit riktigare att
föra samman arbetsrättslagarna i en lag. I dag brister det ofta
i samordningen mellan skyddsombudens arbetsmiljöbevakning å ena
sidan och fackstyrelsen och kontaktombudens övriga fackliga
arbete å andra sidan.
De flesta fackligt aktiva är i dag rörande ense om att de
anställda inte fått den information, det inflytande och det
medbestämmande på arbetsplatserna som man hoppades på när MBL
och övriga lagar kom.
Det är en politisk huvudfråga att de demokratiska
rättigheterna i arbetslivet skall sättas i centrum under
1990-talet, i första hand för att arbetslivets förhållanden
bestämmer människors villkor och förutsättningar i
samhällslivet.
Som mål för kommissionens arbete anger motionärerna
att en demokratisk arbetsorganisation skapas
vuxenstudiestöd för kompletterande utbildning åt
korttidsutbildade
rätt för arbetslaget (motsvarande) att utse lokal arbetsledare
lagstadgad miniminivå för kompetenshöjande fortbildning inom
personalutbildningen
rätt för den lokala fackföreningen att påverka och förändra
arbetsorganisationen vid hälsorisker
förbud mot ackordslöner vid riskfyllda arbeten
ökade möjligheter för den anställde att själv påverka sin
arbetstakt
förstärkt inflytande för det lokala facket och de anställda
när det gäller arbetsprocesser, investeringar och andra
övergripande beslut
vidgad möjlighet för de offentliganställda att påverka
arbetets inriktning, mål och omfattning
stärkt facklig vetorätt
obegränsad tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän
till arbetsplatserna
rätt till fackliga möten på betald tid under förslagsvis tio
timmar per år
garanterad verklig jämställdhet mellan kvinnor och män på
arbetsplatserna
sex timmars arbetsdag med full lön till år 2000.
Motionärerna anser vidare att kommissionen i en sammanhållen
lagstiftning bör föra samman de områden som i dag finns i
medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen, förtroendemannalagen och
lagen om styrelserepresentation för privatanställda.
Kommissionen bör också lägga fram förslag till stödåtgärder för
uppbyggnad av fungerande regionala arbetsmarknader över hela
landet för en allsidig spridning av arbetsplatserna. Slutligen
förordas i motionen att det görs en kartläggning av behov och
fördelning av extra resurser till den offentliga sektorns vård-
och omsorgsdelar.
Arbetsrättskommissionen föreslås vara sammansatt av
representanter för de fackliga organisationer som bildar en
majoritet i kommissionen och i övrigt av representanter för
arbetsmarknads-, industri- och finanspolitiken. Till
kommissionen kan knytas en referensgrupp med representanter för
arbetsgivarna.
I motion A291 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås ett
riksdagsuttalande om betydelsen av demokratiska rättigheter på
arbetsplatserna för lokala fackföreningar och anställda för
ekonomins utveckling. Ett liknande yrkande framställs i
vpk-motion A17. Vidare föreslås i motion A291 att riksdagen
skall uttala sig mot tvångsmedling i avtalsrörelserna, ökade
strejkböter m.fl. statliga beslut som kan hindra de
lönearbetande att tillkämpa sig rättmätiga löneökningar.
Utskottets överväganden
När motsvarande utredningskrav tidigare har förts fram i
motioner till riksdagen har utskottet inledningsvis konstaterat
att det har funnits en bred uppslutning kring huvudtankarna i
vår arbetsrättsliga lagstiftning. Utskottet har vidare
framhållit att utvecklingen inom denna lagstiftning och inom
avtalsområdet har varit till gagn för såväl arbetstagarna som
näringslivet och samhället i dess helhet.
Det bör vidare beaktas att de arbetsrättsliga lagarna i
viktiga delar består av ganska allmänt hållna grundregler som
kan jämkas och utvecklas genom avtal, så att tillämpningarna kan
anpassas till förhållandena i en viss bransch eller på en viss
arbetsplats. Det kan här erinras om den avtalsreglering som
skett på så betydelsefulla områden som medbestämmande,
arbetsmiljö, arbetstid och semester.
Den arbetsrättsliga lagstiftningsprocess som inleddes under
1970-talet har fortsatt, låt vara i ett lugnare tempo. Under det
senaste decenniet har sålunda bl.a. de tidigare lagarna om
arbetstid, anställningsskydd och styrelserepresentation för
privatanställda ersatts med ny lagstiftning. Arbetstids- och
semesterfrågorna har nyligen setts över av statliga utredningar
och ledde i våras till förändringar i semesterlagstiftningen.
Stridsåtgärderna på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande
problem har kartlagts av två utredningar, konfliktutredningen
och förhandlingsutredningen.
Det fortsatta förändringsarbetet under innevarande år har
främst gällt arbetsmiljö- och jämställdhetsområdena.
Arbetsmiljökommissionen redovisade under sommaren resultatet av
sitt arbete i betänkandet (SOU 1990:49) Arbete och hälsa med
förslag om ändringar i bl.a. arbetsmiljölagen. Ändringar i denna
lag föreslås också i två betänkanden (Ds 1989:48 och 1990:6)
från en departemental arbetsgrupp. Jämställdhetslagen är föremål
för en bred utvärdering i betänkandet (SOU 1990:41) Tio år med
jämställdhetslagen. Frågor om stridsåtgärder och
förlikningsväsendet tas upp på nytt av den utredning som
regeringen i våras tillsatte om förhandlingsformer och
spelregler på den svenska arbetsmarknaden.
När nu yrkanden om en översyn av den arbetsrättsliga
lagstiftningen på nytt förs fram i motioner från de tre
borgerliga partierna och, med andra utgångspunkter, från
vänsterpartiet vill utskottet utöver de ovan gjorda noteringarna
påpeka följande.
Den arbetsrättsliga förnyelseprocessen har som ovan redovisats
fortsatt under 1980-talet med ny lagstiftning. Därutöver har
parterna på arbetsmarknaden utnyttjat sina möjligheter att
avtalsvägen komplettera lagreglerna eller anpassa reglerna till
branschvisa förutsättningar. Det oaktat utgör 1970-talets
regelverk fortfarande hörnstenarna i vår arbetsrättsliga
lagstiftning. Med tanke på de allt snabbare tekniska och
ekonomiska förändringarna och den allt större betydelsen av
samverkan över nationsgränserna som nu präglar vårt arbetsliv är
det naturligt att, såsom sker i motionerna, väcka frågan om en
mer allmän översyn av denna lagstiftning. Utskottet vill här
skjuta in att arbetsmiljökommissionen förutsätter att en allmän
översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet kommer till stånd.
Kommissionen anser att en bättre samordning av arbetsmiljölagen
och medbestämmandelagen är nödvändig på sikt, sedan man gjort en
närmare analys av förhållandet mellan dessa båda lagar.
Kommissionen anser vidare att möjligheten att öka inflytandet
för den enskilde arbetstagaren bör övervägas vid den kommande
översynen liksom vissa specifika arbetsmiljöfrågor.
Utskottet påminner om att 1976 års arbetsrättsreform tog sin
utgångspunkt i uppfattningen att arbetet är grunden för all
välfärd och att folkets vilja till arbete är nationens
viktigaste tillgång. Reformen byggde alltså på uppfattningen att
arbetet är en social rättighet och en väg till
självförverkligande och ett meningsfullt liv. Den präglades av
insikten att arbetet ger människorna mycket av deras identitet
och självkänsla i det utvecklade industrisamhället (se prop.
1975/76:105 s. 6--7).
Som utskottet ser det äger dessa allmänna utgångspunkter
oförändrad giltighet. Behovet av kunskapsförnyelse och
kompetensutveckling hos anställda i näringsliv och förvaltningar
för att möta 1990-talets ändrade villkor för produktion av varor
och tjänster ställer nya krav på arbetets organisation och
innehåll. En alltmer kunskapsintensiv produktion kommer att öka
behovet att ge breda personalgrupper möjligheter till utveckling
och utrymme för inflytande över och ansvar för arbetets
utförande och för arbetsmiljön. Nya krav kommer att ställas på
mer flexibla villkor för arbetstiderna och deras förläggning,
semestrar etc.
Detta är vad utskottet ser som grundläggande frågeställningar
för en mer allmän översyn av det arbetsrättsliga regelverket med
syfte att främja en fortsatt förnyelse av arbetslivet i riktning
mot vad som börjat kallas "det goda arbetet" och underlätta en
anpassning till de nya förutsättningar som kommer att gälla på
1990-talets arbetsmarknad. I denna utveckling kan man vänta sig
en ökad integrering av vad som i dag räknas som medbestämmande-,
arbetsmiljö- och jämställdhetsfrågor och nu hanteras i skilda
regelsystem. Till de förändringar som behöver beaktas hör vidare
utvecklingen mot en alltmer automatiserad industriproduktion,
den växande tjänsteproduktionen med dess ökade inslag av
kunskapsintensiva verksamheter samt arbetslivets
internationalisering och de transnationella företagen.
Vad särskilt gäller de utredningsområden som framhävs i de
borgerliga motionerna vill utskottet påpeka att några av dem
berörs av det tidigare nämnda utredningsarbete som startade i
våras, dvs. efter det att motionerna väckts. Det gäller
förhandlingsformerna, fredspliktsreglerna inkl. den s.k.
200-kronorsregeln och andra skadeståndsfrågor samt
förlikningsverksamheten. Med utredningsresultatet kommer att
föreligga nytt material för de fortsatta övervägandena av dessa
frågor. Även andra i motionerna från de borgerliga partierna och
vänsterpartiet aktualiserade frågor kan antas bli prövade i en
kommande övergripande översyn av arbetsrätten.
När det slutligen gäller de i motionerna framställda yrkandena
om initiativ från riksdagens sida för att en sådan arbetsrättlig
översyn skall komma till stånd hänvisar utskottet till det
utredningsarbete som redan föreligger eller blir färdigställt
inom kort. Detta utredningsarbete och vad utskottet anfört pekar
entydigt på behovet av en övergripande översyn. Utskottet anser
sig därför ha skäl utgå från att regeringen inleder ett sådant
översynsarbete med beaktande av de allmänna synpunkter utskottet
här har anlagt utan ett initiativ från riksdagens sida. Med
hänsyn härtill och till vad utskottet anfört i det föregående
avstyrker utskottet de föreliggande yrkandena i motionerna
A291, A723, A724, A757, A760 och A761. Utskottet vill tillfoga
att många av de arbetsrättsliga frågor som man i dessa motioner
önskar få belysta i ett övergripande utredningsarbete sakprövas
i den följande framställningen eller i andra
arbetsrättsbetänkanden som utskottet avger i höst med anledning
av motionsledes framställda yrkanden.
Negativ föreningsrätt m.m.
Gällande rätt
Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en
förening. Nya arbetsrättskommittén (NARK) anförde i sitt
betänkande (SOU 1982:60 s. 278 f.) att den i likhet med den
förra arbetsrättskommittén hade funnit att det saknas anledning
att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa
föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När
det gäller användningen av s.k. organisationsklausuler i
kollektivavtal -- som kan innebära att arbetsgivare inte får
anställa någon oorganiserad eller någon som tillhör en annan
facklig organisation -- underströk kommittén betydelsen av att
en facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den
enskildes bestämmanderätt. Detta innebär emellertid inte att
kommittén ville förorda ett lagfäst förbud mot
organisationsklausuler.
Frågan om en medlems rätt att träda ut ur en facklig
organisation har aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som
gällde utträde ur Sjöfolksförbundet (dom nr 25 år 1980) ansåg
domstolen att medlemmar av det aktuella förbundet måste anses ha
rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att förbundets
stadgar saknade bestämmelser härom. En uppsägningstid måste dock
iakttas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en mer fri
bedömning var skäligt. I detta fall fastställdes
uppsägningstiden till tre månader.
Motionerna
Hithörande frågor tas upp i tre motioner med yrkanden om att
en lagfäst negativ föreningsrätt skall införas. Sonja Rembo
m.fl. (m) anför i kommittémotion A760 att den positiva
föreningsrätten, dvs. rätten att få ansluta sig till och
tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL.
Med rätten att tillhöra en förening bör självklart också följa
rätten att slippa tillhöra en förening. Vidare bör
organisationsklausuler i kollektivavtal förbjudas. Även om
bruket av sådana klausuler har minskat är det fråga om ett stort
ingrepp i enskildas förhållanden. Hittills har utträdesrätten
inte varit någon självklarhet i Sverige. 1986 års LO-kongress
beslutade visserligen att utträdesrätt skall medges för
medlemmar i de anslutna förbunden, men ännu återstår att utröna
de konkreta effekterna av dessa beslut och de eventuella villkor
som kan bli förknippade med ett utträde ur förbunden.
Därjämte anförs i motionen följande: För att garantera
medlemmarnas kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter och
möjligheten att förhindra att inbetalning av medlemsavgifter
sker trots anmälan om utträde, bör rätt för en arbetsgivare att
göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter endast kunna
medges genom fullmakt från varje enskild arbetstagare.
Uppsägning av fullmakten skall äga giltighet oberoende av de
avtal som kan finnas mellan arbetsgivaren och den fackliga
organisationen. Motionärerna begär att vad de anfört om
löneavdrag i dessa fall skall ges regeringen till känna.
Med liknande motiveringar begärs lagstiftning om negativ
föreningsrätt och förbud mot organisationsklausuler även i
motionerna A715 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c) och A732
av Elver Jonsson m.fl. (fp).
Utskottets överväganden
När det gäller den negativa föreningsrätten har utskottet
vid behandling i tidigare betänkanden av liknande
motionsyrkanden anfört följande (senast 1989/90:AU6 s. 14):
De föreningsrättsliga bestämmelserna i MBL ger rätt åt
arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller
en arbetstagarorganisation. Detta är den positiva
föreningsrätten. Denna rätt skall vara okränkt. Därmed förbjuds
exempelvis att en arbetstagare blir uppsagd eller avskedad för
att han eller hon har anslutit sig till en facklig organisation.
Den omvända rätten att utträda ur en facklig organisation är
fastslagen genom arbetsdomstolens ovannämnda dom. Detta led i
den negativa föreningsrätten är därmed att anse som gällande
rätt, och det krävs inte någon lagstiftning för att fastställa
själva rättsläget i den delen. Annorlunda förhåller det sig med
föreningsrättsskyddet för arbetssökande och den därmed
sammanhängande frågan om organisationsklausuler. Detta problem
diskuterades ingående av nya arbetsrättskommittén, som kom fram
till att man borde avstå från att ingripa med lagstiftning om
den negativa föreningsrätten och bruket av
organisationsklausuler. Utskottet har i tidigare betänkanden
anslutit sig till denna uppfattning och vidhåller sin
inställning. De problem som kan föreligga och som utskottet
bedömer vara av begränsad omfattning bör kunna lösas på annat
sätt än genom lagstiftning.
Utskottet anser att det ovan anförda äger oförändrad giltighet
och avstyrker motionerna A715, A732 och A760, i förekommande
fall i aktuella delar.
De i motion A760 påtalade löneavdragen för
fackföreningsavgifter förutsätter att arbetsgivarna har gjort
åtagande härom i kollektivavtal. Den ordning motionärerna
förordar tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den
enskilde arbetstagaren vid inträde i en facklig organisation
lämnar denna en fullmakt att genom löneavdrag uppbära
medlemsavgiften. En lagreglering skulle vara en onödig
inskränkning i parternas avtalsfrihet, och utskottet avstyrker
motionen även i denna del.
Förhandlings- och informationsrätten
MBL inom offentlig sektor
Bakgrund
Frågan om medbestämmande i samband med de politiska besluten i
regeringen och hos kommuner och landsting har diskuterats vid
åtskilliga tillfällen alltsedan tillkomsten av MBL.
Hösten 1981 begärde riksdagen på förslag av
arbetsmarknadsutskottet en utredning som skulle syfta till en
klarare gränsdragning i förhandlingsfrågorna på de landstings-
och primärkommunala områdena (AU 1981/82:4). Mot beslutet
reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.
Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den
socialdemokratiska regeringen i skrivelse 1982/83:176 att man
borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa förekommande
gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först
om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde (AU
1983/84:5). I en reservation anförde representanterna för m, c
och fp att den begärda utredningen borde fullföljas och utvidgas
till att omfatta även de statligt anställdas förhandlingsrätt.
I maj 1984 uttalade konstitutionsutskottet att en omprövning
av MBLs förhandlingssystem i samband med beredningen av
regeringsärendena borde komma till stånd (KU 1983/84:30). På
förslag av regeringen i proposition 1986/87:147 (AU18) godkände
riksdagen ett den 21 mars 1987 mellan statens arbetsgivarverk
och de statsanställdas huvudorganisationer träffat avtal om
medbestämmande vid beredningen av regeringsärendena. Avtalet,
som ersatte ett tio år tidigare träffat avtal i motsvarande
ämne, ger huvudorganisationerna rätt till information i
viktigare frågor med möjlighet för dem att påkalla muntlig
överläggning.
Efter beslut av riksdagen (prop. 1986/87:99, KU29, AU3y) har
den tidigare rätten för personalföreträdare att med vissa
undantag delta i styrelsebesluten hos statliga myndigheter
ersatts med en närvaro- och yttranderätt. Därmed har man på den
statliga sidan anslutit till den ordning som tidigare införts
när det gäller personalföreträdare i kommunala nämnder.
Motionerna
Sonja Rembo m.fl. (m) anför i motion A760 att de
offentliganställdas förhandlingsrätt trots de inskränkningar som
gjorts ändå är utomordentligt vidsträckt. Personalföreträdarna i
de statliga styrelserna har långtgående befogenheter, vartill
kommer att de fackliga huvudorganisationerna har egna mandat i
ett antal statliga verk och styrelser. I kommunala nämnder och
styrelser har de anställdas fackliga representanter erhållit
närvarorätt. Den vidsträckta förhandlingsrätten i kombination
med den fackliga representationen i de beslutande organen ger de
fackliga organisationerna och deras företrädare möjlighet att
påverka det politiska beslutsfattandet i flera led -- de har i
realiteten flerdubbel rösträtt. Detta är betänkligt från
demokratisk synpunkt.
Den socialdemokratiska regeringen har ansett att
gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska
demokratin kan lösas genom avtal. Motionärerna anser att det är
principiellt felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan
förhandlingsrätten och den politiska demokratin hänvisas till
avgörande i avtal mellan arbetsmarknadens parter. De framhåller
vidare att den rådande oklarheten om gränserna för
förhandlingsskyldighetens omfattning inom de offentliga
sektorerna även har andra aspekter än hänsynen till den
politiska demokratin. Den medför nämligen risker för
ineffektivitet och byråkrati genom det förhandlingssystem som är
involverat i beslutsfattandet.
I motionen föreslås mot den angivna bakgrunden en
genomgripande översyn av gällande lagar och förordningar i syfte
att åstadkomma en klar gränsdragning mellan den politiska
demokratin och de offentliganställdas berättigade krav på
medinflytande. En grundlig översyn av medbestämmandelagens
tillämpning på den statliga sidan också i övrigt är påkallad.
Syftet bör vara att åstadkomma en klar gränsdragning mellan
statens fullgörande av rollen som arbetsgivare och utövandet av
de politiska ledningsfunktionerna.
Även i motion A732 av Elver Jonsson m.fl. (fp) påtalas som
principiellt felaktigt att frågor om gränsdragningen mellan
förhandlingsrätten och den politiska demokratin avgörs genom
avtal mellan arbetsmarknadens parter. Behovet av det
utredningsarbete som tidigare begärts kvarstår och bör inledas
snarast. Arbetet bör omfatta hela den offentliga sektorn.
Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till regeringen av
det anförda.
Utskottets överväganden
Som utskottet konstaterat i tidigare sammanhang föreligger
sedan 1980-talets början skilda ståndpunkter i fråga om behovet
att särskilt utreda gränsdragningen mellan den politiska
demokratin och medbestämmandet. Några nya argument som
motiverar ett ändrat ställningstagande från utskottets sida har
inte förts fram av motionärerna, och utskottet är inte berett
att initiera ett utredningsarbete som syftar till ytterligare
förändringar beträffande de offentliganställdas medbestämmande.
Motionerna A732 (fp) och A760 (m) avstyrks därmed i de
förevarande delarna.
Förhandlingar och information i privata företag
Arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall
enligt MBL fullgöras i första hand mot den lokala
arbetstagarorganisationen. I fråga om förhandlings- och
informationsrätten i mindre företag framhåller Sonja Rembo
m.fl. (m) i motion A760 att det på de större företagen som regel
ankommer på fackklubbarna att förhandla och ta emot information
enligt MBL. På mindre företag utan fackklubb blir det de
centrala och regionala fackliga organen som avgör huruvida de
anställda skall representeras av ett ombud på den egna
arbetsplatsen eller inte. Detta leder ofta till att
arbetstagarna representeras av en facklig ombudsman utan
anknytning till det egna företaget.
Det finns inte heller, fortsätter motionärerna, någon
skyldighet för en sådan facklig representant att samråda med de
anställda. Ordningen innebär att förhandling och information
mellan parterna på ett olyckligt sätt har lyfts över huvudet på
dem som känner de lokala förhållandena. Den strider mot lagens
syfte att ge ökat inflytande åt de anställda på arbetsplatserna.
Motionärerna föreslår att det uppdras åt regeringen att lägga
fram förslag till ändring av MBL, så att de anställda på de små
företagen garanteras deltagande i och ansvar för förhandlingar
och information. Garantin bör också omfatta rätt för de
anställda att anlita fackligt ombud om de så önskar.
När liknande förslag har framförts tidigare år har utskottet
sammanfattningsvis anfört:
Medbestämmandet är en del av den fackliga verksamheten, och
hur denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas av
arbetstagarna och deras fackliga organisationer. I fråga om den
privata arbetsmarknaden har i 1982 års utvecklingsavtal särskilt
framhållits att formerna för samverkan och medbestämmande skall
anpassas till de lokala förhållandena ute på arbetsplatserna. På
mindre arbetsplatser utan lokal facklig organisation förutsätter
avtalet att man utser kontakt- eller arbetsplatsombud. Genom
utvecklingsavtalet föreligger en av parterna träffad
överenskommelse på den nu aktuella punkten. Det finns inte skäl
att genom lagstiftning sätta avtalet i denna del ur spel.
Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang frångå
sin tidigare ståndpunkt i frågan utan avstyrker motion A760 i
den förevarande delen.
Elver Jonsson m.fl. (fp) föreslår i motion A732 förändringar i
förhandlingsreglerna som ger de anställda rätt till inflytande
och information oavsett facklig tillhörighet. Motionärerna
hävdar att det bör finnas ett minoritetsskydd inom arbetsrätten.
Detta skall ha till syfte att ta till vara små, inte
kollektivavtalsbärande organisationers intressen liksom enskilda
medlemmars samt inte fackligt anslutna arbetstagares intressen.
I detta avseende förordar motionärerna att
förhandlingsskyldigheten enligt 11 § i de s.k.
företagsledningsfrågorna skall gälla mot alla organisationer
utan hänsyn till om de har avtal eller inte. Det förutsätts
därvid att organisationens medlemmar på arbetsplatsen i någon
väsentlig omfattning berörs av frågan. Arbetsledningsfrågor som
berör enskilda fall bör leda till att arbetsgivaren blir skyldig
att i förväg informera varje enskild anställd. Är den enskilde
fackligt organiserad skall organisationen ha rätt till
överläggning med arbetsgivaren.
Utskottet erinrar om att arbetsgivarnas primära
förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL i bl.a.
företagsledningsfrågorna och primära informationsskyldighet
enligt 19 § gäller gentemot den eller de kollektivavtalsbärande
organisationer som finns på arbetsplatsen. Det minoritetsskydd
motionärerna efterlyser i förhandlingsdelen finns i 13 §. Enligt
bestämmelserna i den paragrafen blir nämligen arbetsgivaren
skyldig att förhandla med fackliga organisationer utan avtal om
de har medlemmar på arbetsplatsen och den fråga det gäller
"särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena" för
dessa medlemmar. I denna förhandlingsskyldighet anses ligga även
skyldighet att lämna den information som är nödvändig för att
genomföra förhandlingen. Som utskottet ser det är motionärernas
önskemål om minoritetsorganisationers rätt till förhandlingar
och information i individuella fall tillgodosedda enligt de
regler som redan gäller. Med hänsyn härtill och då utskottet
inte är berett att föreslå en mer allmän förhandlings- och
informationsrätt för dessa organisationer eller enskilda
arbetstagare avstyrker utskottet motion A732 i den nu behandlade
delen.
Enligt 11 § medbestämmandelagen inträder den s.k. primära
förhandlingsskyldigheten för arbetsgivaren vid beslut om
viktigare förändringar av verksamheten eller av arbetet eller
anställningsförhållandena för medlemmar av den
kollektivavtalsbärande organisationen på arbetsplatsen. I motion
A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) förordas en utvidgad
förhandlingsskyldighet som skall gälla "viktigare beslut och
förändring", eftersom, anför motionärerna, många beslut kan vara
viktiga för den fackliga organisationen utan att innebära en
viktigare förändring. Vidare föreslås i samma motion att
förhandlings- och föreningsrättsreglerna skall utsträckas att
gälla även arbetssökande. Motionärerna vill därmed förhindra att
arbetsgivare diskriminerar arbetssökande som är fackligt
organiserade. En facklig organisation bör också kunna förhandla
för arbetssökande om t.ex. ingångslönen.
Av motionärernas korta motivering för en omformulering av 11
§, så att denna även innefattar "viktigare beslut", är svårt att
utläsa vilken skillnad som i praktiken skulle uppstå i
förhållande till dagsläget. Vad sedan beträffar den fackliga
förhandlingsrätten för arbetssökande erinrar utskottet med
hänvisning till motionens exempel om ordningen med reglering av
löne- och anställningsvillkor genom kollektivavtal. Uppstår
olika meningar mellan arbetsgivare och facket om tillämpning av
avtalet i ett enskilt fall är detta en rättstvist som får lösas
enligt reglerna i 35 § MBL. Av det anförda drar utskottet
slutsatsen att det inte är motiverat att vidta någon åtgärd med
anledning av motionen, som alltså avstyrks i de nu redovisade
delarna.
Chefstillsättningar
Arbetsdomstolen har genom tre domar åren 1979 och 1980 slagit
fast att en arbetsgivare är skyldig att föra förhandlingar
enligt 11 § MBL före beslut om att tillsätta chefsbefattningar.
I motion A760 av Sonja Rembo m.fl. (m) föreslås att
förhandlingsplikten vid chefstillsättningar avskaffas och att de
anställda får rätt till information och samråd i de fall detta
är möjligt. Även inom den offentliga verksamheten bör
förhandlingsrätten avskaffas. Däremot bör de anställda i denna
verksamhet ha rätt till information. Regeringen bör utarbeta
förslag till lagändring med det angivna syftet.
Frågan om förhandlingsplikten vid chefstillsättningar har
varit uppe till behandling i utskottet vid flera tidigare
tillfällen. Utskottet har avstyrkt att man genom en specialregel
i MBL avskaffar förhandlingsrätten vid chefstillsättningar.
Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att det inte
heller har tillkommit några nya omständigheter som skulle
motivera en annan ståndpunkt. När det gäller regeringens
chefsutnämningar kan påpekas att de offentliganställdas
organisationer i princip numera endast har informationsrätt
enligt 1987 års avtal om medbestämmande vid beredningen av
regeringsärenden.
Med det anförda avstyrker utskottet motion A760 i den
föreliggande delen.
Facklig vetorätt vid entreprenader
Gällande rätt
Bestämmelserna i 38--40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att
förhandla med de fackliga organisationerna om arbetsuppgifter
skall läggas ut på entreprenad eller som uppdrag. Kommer man
inte överens vid förhandlingarna har den fackliga organisationen
möjlighet att förbjuda att entreprenaden (motsv.) kommer till
stånd, men det förutsätter att det arrangemang arbetsgivaren
vill genomföra kan antas leda till att lag eller kollektivavtal
åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad
som är godtaget inom parternas avtalsområde. Används vetot på
obefogat sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet för den
fackliga organisationen. Skadeståndsskyldighet kan också uppstå
för den arbetsgivare som bryter mot bestämmelserna.
Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga
organisationen.
Motionerna
Sonja Rembo m.fl. (m) framhåller i motion A760 att avsikten
med bestämmelserna om den fackliga vetorätten aldrig har varit
att de skulle hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i
många fall till följd av att de fackliga representanterna vill
utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen. Ännu
allvarligare är att vetorätten utnyttjas för att utestänga
företagare på godtyckliga grunder eller acceptera dem endast på
vissa villkor. I praktiken har de fackliga organisationerna
därmed skaffat sig möjlighet att utfärda näringsförbud.
Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i
vissa fall, särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att
omfatta upphandling i allmänhet. Det händer dessutom att
organisationerna föreslår aktioner av i det närmaste polisiär
karaktär för att kontrollera om företag erlagt skatter och
avgifter. Att endast ett fåtal fall har förts upp till
arbetsdomstolen, fortsätter motionärerna, ger ingen rättvisande
bild av vetorättens användning. Redan hotet om veto kan vara
tillräckligt för att en arbetsgivare skall avstå från att anlita
en tilltänkt entreprenör. I utvecklingsavtalet mellan SAF, LO
och PTK har parterna ålagt sig att följa utvecklingen på
entreprenadområdet. Av allt att döma används dock vetorätten
fortfarande på ett sätt som inte kan accepteras. Frågor som rör
rättstryggheten bör lagstiftaren inte överlåta till reglering i
avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Med hänvisning härtill
och till vad i övrigt anförts yrkar motionärerna att riksdagen
skall upphäva 38--40 §§ i MBL.
Elver Jonsson m.fl. (fp) begär i motion A732 förslag om att
vetorättsreglerna skall avskaffas. Motionärerna är skeptiska
till de konsekvenser som reglerna har fått för många mindre
småföretag. Vidare yrkar folkpartiet i partimotion A727 att
riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om vad
som i motionen anförts om att enmansföretag och företag som
saknar kollektivavtal inte får diskrimineras. Motiveringen till
yrkandet ges i motion 1989/90:N223 om åtgärder för att främja
småföretagsamheten.
Siw Persson m.fl. (fp, m, c) yrkar i motion A719 på
tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén innefattande en
översyn av de konkurrensbegränsningar som orsakas av
arbetsmarknadslagstiftningen. Som exempel anges bl.a.
utestängning av enmansföretag från entreprenaduppdrag.
I motion A291 av Lars Werner m.fl. (vpk) förordas en facklig
vetorätt vid köp och försäljning av företag samt vid
investeringar i företag i Sverige och utomlands som ett led i
strävandena att få kontroll över den tilltagande
transnationaliseringen och därmed följande risker för utarmning
av det svenska näringslivet. Krav på facklig vetorätt vid
utflyttning av verksamheter till annat land förs också fram i
motion A711 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk).
Utskottets överväganden
Motionsyrkanden med syfte att slopa eller inskränka
vetorättsbestämmelserna har framställts i stort sett alltsedan
bestämmelserna kom till. Yrkandena har avvisats av riksdagen med
hänvisning dels till att nya arbetsrättskommittén studerade
användningen av reglerna utan att finna att de i någon större
omfattning utnyttjades för andra syften än de avsedda, dels till
att det av SAF, LO och PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor
aktivt skall följa utvecklingen på entreprenadområdet. När det
gäller den särskilda frågan om enmansföretagen har utskottet
redovisat att näringsfrihetsombudsmannen anmält till regeringen
vissa förhållanden inom elektrikerbranschen och att regeringen
inte fann skäl till lagändring men gjorde vissa uttalanden i
ärendet (se vidare AU 1985/86:1 s. 13--15 och AU 1986/87:8 s.
24--25 med reservationer av m, fp, c resp. vpk).
Enligt utskottets mening har det inte framkommit några nya
skäl som ger riksdagen anledning att ändra sina tidigare
ställningstaganden till de yrkanden som framställts om att
bestämmelserna om den fackliga vetorätten skall upphävas eller
inskränkas. Utskottet avstyrker sålunda motionerna A719 (m, fp,
c), A723 (fp), A732 (fp) samt A760 (m), i förekommande fall i
aktuella delar. Även de båda vpk-motionernas motsatta krav att
utvidga vetorätten, så att denna omfattar företagens
utlandsinvesteringar och större förändringar i verksamheten, har
framförts tidigare och har då inte vunnit utskottets stöd.
Utskottet är inte heller i detta sammanhang berett att biträda
förslag av denna innebörd och avstyrker följaktligen motionerna
A291 och A711 i de angivna delarna.
Fredspliktsbestämmelserna
Gällande rätt
Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder -- på både
arbetsgivar- och arbetstagarsidan -- är fastslagen i grundlagen
genom en bestämmelse härom i 2 kap. 17 § regeringsformen. Denna
grundlagsfästa rätt kan emellertid begränsas genom lag eller
avtal.
Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att
tillgripa fackliga stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen
lagstiftning för arbetsmarknaden i stort, som positivt anger
rättsliga förutsättningar för bruket av stridsåtgärder eller på
annat sätt ställer upp allmänna regler om rätten att gå till
facklig strid. Fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen liksom
i den tidigare kollektivavtalslagen gäller enbart den fredsplikt
som följer av att kollektivavtal har träffats. De inskränkningar
som därutöver genom lagstiftning finns i rätten att tillgripa
stridsåtgärder är av mindre räckvidd. Enligt lagen om offentlig
anställning finns vissa begränsningar i stridsrätten för
offentligt anställda. Det är vidare inte tillåtet att vidta
åtgärder som skulle strida mot straffrättsliga regler, såsom
reglerna i brottsbalken om olaga intrång, ofredande,
skadegörelse eller ärekränkning.
När det gäller stridsåtgärder av särskilt farlig eller skadlig
karaktär eller omfattning har det överlåtits på arbetsmarknadens
parter att själva inför en konflikt ta hänsyn till
samhällsskyddets eller tredje mans intressen. Regler om sådana
förfaranden har tagits upp i huvudavtal som täcker större
delen av arbetsmarknaden. I sista hand har statsmakterna
möjlighet att gripa in med lagstiftning. Detta har dock hittills
behövt övervägas vid endast ett fåtal tillfällen.
Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon
förändring i friheten för arbetsmarknadens parter att vidta
stridsåtgärder när de inte genom att träffa kollektivavtal har
bundit sig att iaktta fredsplikt. I förarbetena till lagen
uttalas att samhällets uppgift främst bör vara att bidra med
positiva åtgärder för att främja fredliga lösningar av
intressemotsättningar på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget
pekat på medlingsförfarandet och det statliga
förlikningsmannaväsendet.
Mer i detalj innebär lagens bestämmelser följande.
Bestämmelserna i 41--45 §§ om fredsplikt understryker
principen om arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller.
Grundregeln är att fackliga stridsåtgärder inte får vidtas för
att tvinga fram ändringar i gällande avtal eller för att utöva
påtryckningar i tvister om tillämpningen av avtalet eller MBL.
Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder för att genomföra
bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet har upphört att
gälla. Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder
som fackliga sympatiåtgärder. Lagen ger vidare föreskrifter om
arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas ansvar för att
medlemmarna inte vidtar olovliga stridsåtgärder liksom -- i 43 §
-- om skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder
inletts och verka för att de upphör. Slutligen innehåller det
aktuella avsnittet i MBL regler om de varsel som skall föregå
stridsåtgärder samt om den s.k. kvarlevande stridsrätten för att
genomdriva ett medbestämmandeavtal.
I 60 § ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar
i olovliga konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det
möjligt för arbetsdomstolen att ålägga arbetstagarna att återgå
till arbetet samt förordna att nya överläggningar om konflikten
skall äga rum mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga
organisationen under ledning av en förlikningsman.
Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt
huvudregeln i 60 § maximerat till 200 kr. (den s.k.
200-kronorsregeln). Om konflikten avbrutits på ett tidigt
stadium, senast i samband med en första överläggning enligt 43
§, skall arbetstagarna normalt inte åläggas något skadestånd. I
särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan skadestånd å
andra sidan dömas ut med högre belopp än 200 kr.
Motionerna
Sonja Rembo m.fl. (m) föreslår i motion A760 ett
tillkännagivande med anledning av vad som i motionen anförts om
fackliga stridsåtgärder. Motionärerna pekar på en ökad
strejkbenägenhet under senare år. Särskilt konflikterna på den
offentliga arbetsmarknaden drabbar tredje man, dvs. allmänheten.
Även begränsade strejker kan få långtgående konsekvenser och
måste av arbetsgivaren mötas med mycket omfattande
stridsåtgärder för att dessa skall bli verkningsfulla.
Konflikter till följd av fackliga gränsdragningstvister har
blivit vanligare. Härigenom motverkar de fackliga
organisationerna en nödvändig strukturomvandling. Sådana
konfliktsituationer kan inte påverkas av arbetsgivaren, som dock
måste tillhandahålla slagfältet. Den av motionärerna föreslagna
arbetsrättsliga utredningen bör få i uppdrag att grundligt
belysa konfliktutvecklingen och framlägga förslag till åtgärder,
exempelvis förlängda varseltider, särskilda medlingsinsatser,
stärkt medlemsdemokrati etc.
Paul Ciszuk (mp) yrkar i motion A15 att riksdagen skall begära
förslag till lagstiftning som ålägger banker att betala ut
innestående medel när kontoinnehavarna så begär under pågående
arbetskonflikt, även om detta skulle medföra ett visst intrång i
konflikträtten. Motionären tillägger avslutningsvis i
motiveringen för yrkandet att banker och fackföreningar må spela
med sina egna resurser men inte med andras pengar.
Lars Werner m.fl. anser i vpk-motion A724 att fredsplikten
endast bör gälla frågor som uttryckligen är reglerade i
kollektivavtal, vilket innebär enligt motionärerna att
fredsplikt inte längre skall gälla frågor som omfattas av s.k.
tyst reglering i avtalen.
Fyra motioner gäller sympatiåtgärder vid tvister med
internationell anknytning. Bakgrunden är arbetsdomstolens dom,
nr 120 år 1989, i det s.k. Britanniamålet. Detta gällde om det
var tillåtligt att tillgripa strids- resp. sympatiåtgärder för
att framtvinga ett nytt kollektivavtal för besättningen på det
bekvämlighetsflaggade fartyg det här var fråga om, trots att
löne- och anställningsvillkor på fartyget redan var reglerade i
avtal med besättningens fackliga organisation på Filippinerna.
Arbetsdomstolen ansåg att åtgärderna var olovliga enligt
medbestämmandelagen (41 och 42 §§).
De aktuella motionerna är A724 av Lars Werner m.fl. (vpk),
A728 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (båda s), A741 av
Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (båda s) samt A742 av
Stig Gustafsson m.fl. (s). I motionerna begärs förslag från
regeringen till ändring av medbestämmandelagen så att
restriktionerna i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder i
tvister med internationell anknytning bortfaller.
Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m) yrkar i motion A744 ett
förtydligande av begreppet motpart i bestämmelserna om varsel i
45 § medbestämmandelagen. Motionärerna vänder sig mot att
fackliga organisationer som vidtar sympatiåtgärder inte är
skyldiga att varsla den arbetsgivare som åtgärderna riktar sig
mot om denne är oorganiserad.
I den moderata kommittémotionen A760 samt i motion A732 av
Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkas att 200-kronorsregeln skall
avskaffas. Enligt motion A760 innebär regeln i sin nya lydelse
egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som
påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig
i lika hög grad mot den fackliga organisationen som mot
arbetsgivaren, innebär denna ordning ett undergrävande även av
de fackliga organisationernas auktoritet och därmed av deras
möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande part.
Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande
principen att fredsplikt föreligger under avtalsperioden.
I motion A732 anförs att de tidigare skadeståndsreglerna inte
ledde till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav
arbetsdomstolen bättre möjligheter än nu att göra nyanserade
bedömningar i de olika målen och, när så var motiverat, göra
särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga
konflikter.
Utskottets överväganden
Utskottet behandlar först önskemålet i motion A760 (m) om en
grundlig utredning om konfliktutvecklingen på
arbetsmarknaden med syfte att begränsa rätten att tillgripa
stridsåtgärder.
Utnyttjandet av stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden
har under 1980-talet studerats av två utredningar,
konfliktutredningen (betänkandena 1984:18 och 19 samt 1988:49 om
arbetsmarknadsstriden) och förhandlingsutredningen (rapporten
Fack & Samhälle). Detta utredningsmaterial utgör i sig en
omfattande dokumentation av användningen av fackliga
stridsåtgärder. Med den nya utredningen om förhandlingsformer
och spelregler på arbetsmarknaden tillkommer ytterligare
material. Resultatet av den sistnämnda utredningen är avsett att
läggas till grund för regeringens fortsatta överväganden av
hithörande spörsmål. I vårens kompletteringsproposition
(1989/90:150 bilaga 5) anförde arbetsmarknadsministern som
motivering för det nya utredningsarbetet bl.a. att
lönebildningen och förhandlingssystemet förändrats under
1980-talet och att det har blivit allt svårare för parterna att
klara avtalsrörelserna utan stridsåtgärder och medling. Hon
ansåg att den s.k. svenska modellen inte längre fungerar
tillfredsställande.
Mot bakgrund av vad nu återgivits anser utskottet att det inte
är påkallat för riksdagen att vare sig med ett särskilt
uttalande fästa regeringens uppmärksamhet på den förhandlings-
och konfliktproblematik som det nu är fråga om eller att
initiera fortsatta utredningar om denna problematik. Utskottet
avstyrker därmed motion A760 (m) på denna punkt.
Även samhällsfarliga konflikter hör till det aktuella
utredningsuppdraget. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet
det initiativ till särlagstiftning beträffande konflikträtten
på bankområdet som begärs i motion A15 (mp).
Med anledning av de fortsatta överväganden från regeringens
sida om konfliktfrågorna som ovan förutsatts komma till stånd
sedan utredningen om förhandlingsformer och spelregler på
arbetsmarknaden slutfört sitt uppdrag vill utskottet inte heller
föreslå något uttalande med anledning av yrkandet i vpk-motion
A724 om fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal.
Yrkandet avstyrks sålunda.
När det sedan gäller yrkandena i motionerna A724 (vpk), A728
(s), A741 (s) och A742 (s) om initiativ för att legalisera
sympatiåtgärder vid tvister med internationell anknytning
kan påpekas följande. Regeringen har i
propositionsförteckningen till det nu inledda riksmötet anmält
en proposition om "Vissa fredspliktsregler", avsedd att avlämnas
i december. Propositionen gäller den i motionerna upptagna
lagstiftningsfrågan. En departements-PM härom har i dagarna
skickats ut på remiss för besvarande senast den 2 november.
Motionsyrkandena om initiativ från riksdagens sida till
lagändring är därmed helt eller i väsentliga delar
tillgodosedda, och de påkallar för den skull inte någon
riksdagens åtgärd utan avstyrks med det anförda.
Också motion A744 (fp, m) om förtydligande av begreppet
motpart vid stridsåtgärder tar sikte på sympatiåtgärder.
Motionärerna vill att en facklig organisation som ämnar
tillgripa sådana åtgärder skall vara skyldig att varsla den
arbetsgivare åtgärderna riktar sig mot även om denne inte är
organiserad. Ett motsvarande yrkande behandlades av utskottet
förra hösten i betänkandet 1989/90:AU6 (s. 24). Utskottet sade
sig då inte ha övertygats om det praktiska behovet av en
lagändring på denna punkt. Med samma inställning i dag avstyrker
utskottet det nu föreliggande yrkandet.
Vad härefter gäller yrkandena i motionerna A732 (fp) och A760
(m) att 200-kronorsregeln skall avskaffas vill utskottet
påminna om att den förutnämnda utredningen om förhandlingar och
spelregler på arbetsmarknaden har ett direkt uppdrag att lägga
fram förslag som tillåter att högre skadestånd än för närvarande
kan dömas ut för olovliga stridsåtgärder. Regeringens
överväganden med anledning av utredningsresultatet bör avvaktas,
och utskottet avstyrker att riksdagen genomför den i motionerna
begärda lagändringen.
Företagsblockader
Bakgrund
I de exempel på stridsåtgärder som anges i 41 § MBL ingår
blockad, bojkott "eller annan därmed jämförlig åtgärd". I samma
paragraf ges också regler som tillåter en form av blockader, den
s.k. indrivningsblockaden. Denna får användas även under
avtalstid för att anställda skall få ut sina obetalda löner.
En annan form av blockad, som uppmärksammats i nedanstående
motioner, är blockad för att förmå företag att teckna
kollektivavtal.
Motionerna
Följande motionsyrkanden syftar till ett förbud mot blockad
av enmansföretag, varmed här likställs familjeföretag, dvs.
företag med endast familjemedlemmar som anställda.
Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion A760 att riksdagen skall
begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad
av enmansföretag. De fackliga organisationerna bör inte få
utnyttja blockader på ett sätt som uppfattas som stridande mot
näringsfriheten eller den enskildes fri- och rättigheter, inte
heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.
Det förekommer också att blockad tillgrips mot företag vars
anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation och
inte heller önskar att arbetsgivaren tecknar kollektivavtal.
Motionärerna konstaterar att de fackliga organisationerna på
senare år inte har förmått motsvara det ansvar som följer med
den fria stridsrätten. De tillägger att blockader i vissa fall
kan vara både rimliga och motiverade. Blockader mot
enmansföretag och företag med enbart familjemedlemmar som
anställda bör dock över huvud taget inte få förekomma.
Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp) yrkar i motion A705 på förbud
mot blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna.
Motionärerna anför bl.a. att följden av en blockad kan bli att
företaget tvingas skriva på ett avtal med en facklig
organisation som de anställda inte vill låta sig representeras
av. Detta är speciellt stötande i företag med endast
familjemedlemmar som anställda. Åtgärden kan dessutom användas
för att hindra tillkomsten av kompanjonföretag eller skaffa
pengar till den fackliga organisationen.
Förbud mot blockad av enmansföretag föreslås vidare i motion
A721 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) på grund av vägran att
teckna avtal separat eller via en arbetsgivarorganisation.
I den tidigare delvis behandlade motionen A719 av Siw Persson
m.fl. (fp, m, c) anförs som ytterligare motivering för yrkandet
om tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén:
I målareförbundets avtal finns paragrafen som förbjuder
enmansföretag att ta större arbeten än som överstiger 12000
kr. Med hot om stridsåtgärder pressas sedan dessa avtal igenom.
I ett avtal finns krav på ersättning från enmansföretagen till
facket för att dettas kostnader skall fördyras. På samma sätt
finns avgifter avsedda att försämra kompanjonsföretagens
möjligheter att konkurrera med priser.
I den ovannämnda motionen A760 framställer Sonja Rembo m.fl.
(m) ett särskilt yrkande om begränsning av blockadrätten i
övrigt. Motionärerna syftar i den delen till lagfästa regler
som begränsar blockader mot företag utan att man därmed kränker
arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att vidta
stridsåtgärder. Detta bör utredas av den i motionen begärda
parlamentariska utredningen om arbetsrätten.
Utskottets överväganden
När likartade önskemål om begränsning av blockadrätten har
framställts de föregående åren har utskottet hänvisat till att
det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör
ingripa med lagstiftning i arbetsmarknadsparternas rätt att
använda ekonomiska stridsåtgärder. Det ankommer på parterna att
på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som
skall gälla vid användningen av sådana åtgärder. Utskottet
vidhåller denna principiella uppfattning och avstyrker därmed de
förevarande yrkandena om förbud mot blockad av enmansföretag i
motionerna A705, A721 och A760, i förekommande fall i
motsvarande delar. Vidare avstyrker utskottet utredningsyrkandet
i motion A719 i nu aktuell del.
Av samma skäl avstyrks även yrkandena om begränsning av
blockadrätten i övrigt i motionerna A705 och A760.
Arbetsrättsliga skadestånd
Inledning
I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som
sanktionsform mot arbetstagare vid olovliga arbetskonflikter.
Utskottet redovisar nedan några frågor om skadestånd riktade mot
arbetsgivare. Gemensamt för motionerna är att de begär en
översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.
Motionerna
I motion A760 av Sonja Rembo m.fl. (m) konstateras att
flertalet skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser
mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen.
Dessa avgörs därför inte av arbetsdomstolen.
Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade
förseelser, fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst
mindre företag hellre ett informellt skadestånd än att de ger
sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser
detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen.
Det har efter hand utvecklats en standardiserad bedömning av
skadeståndens storlek. Alltför liten hänsyn tas till
omständigheterna i det enskilda fallet. En liten företagares
begränsade möjligheter att behärska lagstiftningen i alla dess
detaljer bedöms efter samma principer som ett storföretag med
tillgång till all tänkbar juridisk expertis. Detta är särskilt
allvarligt sedan avdragsrätten för arbetsrättsliga skadestånd
vid taxeringen slopades.
Det finns anledning analysera konsekvenserna av den
arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta
sådana förändringar att det klart kan utläsas i vilka fall och
under vilka former skadestånd kan utkrävas.
En översyn av skadeståndsfrågorna begärs vidare i motion A722
av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c). Motionärerna framhåller att
den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betraktas som både
svårtolkad och svårtillgänglig, vilket innebär problem inte
minst för småföretagen. Genom 1984 års riksdagsbeslut har
skadestånden blivit än mer kännbara genom att arbetsgivarnas
avdragsrätt har slopats. Samtidigt har den s.k.
200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i
dag ingen som helst relation mellan skadeståndsbeloppen för en
liten arbetsgivare och för arbetstagare.
Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift
att skyndsamt ta fram förslag till sådana ändringar i den
arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation uppnås
mellan de skadestånd som kan ådömas mindre arbetsgivare resp.
arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre grad
än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd över huvud
taget skall utdömas eller ej. I utredningen bör ingå att man
analyserar konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen
mot bakgrund av de s.k. informella skadestånden och eventuella
missbruk av dem.
Vidare föreslår Elver Jonsson m.fl. (fp) i motion A732 en
översyn av de arbetsrättsliga skadestånden. Som motivering
anförs att det torde vara en allmän uppfattning att de
arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion
till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är
numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill
kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är
svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva
det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre
företagare, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen
arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även för
bagatellartade förseelser. I samband med den föreslagna
översynen bör även uppmärksammas de s.k. informella
skadestånden.
Slutligen föreslås i motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) en
ändring i medbestämmandelagen så att de allmänna skadestånden
ställs i relation till företagens omsättning enligt en modell
som motionärerna i samma motion föreslår beträffande skadestånd
som utdöms enligt anställningsskyddslagen.
Utskottets överväganden
När det gäller den i tre av motionerna (m, fp, c) berörda
frågan om de s.k. informella skadestånden, dvs. ersättningar som
betalas till enskilda personer eller till fackliga
organisationer utan domstolsprocess, vill utskottet erinra om
att det är en grundtanke i arbetsrätten att parterna skall lösa
uppkommande tvister genom inbördes överenskommelser efter
förhandlingar i stället för genom rättegång. Det är inte
lämpligt att inskränka avtalsfriheten i sådana sammanhang genom
att införa någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid
dessa förhandlingar får komma överens om.
Den i de tre nyssnämnda motionerna härutöver framförda tanken
att gradera skadestånden efter det felande företagets storlek
eller efter omständigheterna i de särskilda fallen syftar till
att skadestånden skall kunna minskas eller helt falla bort.
Detta innebär en utbyggnad av den skälighetsprövning som är
möjlig redan i dag med stöd av reglerna i 60§ MBL om jämkning
av skadestånd. Yrkandet i den fjärde motionen -- från vpk -- om
en skadeståndsgradering med beaktande av företagens omsättning
avser omvänt en höjning av skadeståndsnivån för andra företag än
rena småföretag.
Den i de föregående avsnitten nämnda utredningen om
förhandlingsformer och spelregler på arbetsmarknaden har ett
allmänt uppdrag att vid sidan av skadestånden vid olovliga
konflikter se över det skadeståndsrättsliga systemet i övrigt.
Enligt utskottets mening kan det i det läget inte anses vara
påkallat med ett riksdagsinitiativ till nya utredningar på
området utan regeringens ställningstaganden till
utredningsresultatet bör avvaktas. Med hänsyn härtill och till
vad utskottet anfört i övrigt avstyrker utskottet motionerna
A722 (m, fp, c), A724 (vpk), A732 (fp) och A760 (m) i hithörande
delar.
Övriga frågor
I motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs en ändring i
lagen om rättegången i arbetstvister av innebörd att
skiljeklausuler som undandrar arbetstvister från
arbetsdomstolens behörighet endast skall vara giltiga om de
intagits i kollektivavtal. Skiljeklausuler i enskilda
anställningsavtal skall med andra ord bli ogiltiga.
Möjlighet finns att åsidosätta en i anställningsavtalet
intagen skiljeklausul med stöd av 36 § avtalslagen. I den
bestämmelsen sägs att avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan
avseende om villkoret är oskäligt på vissa angivna grunder. Vid
prövning enligt bestämmelsen skall "särskild hänsyn tas till
behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller
eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet".
I en dom från år 1987, nr 78, har arbetsdomstolen uttalat att
i anställningsförhållanden är arbetstagaren -- typiskt sett --
ekonomiskt svagare än sin motpart arbetsgivaren. Om
arbetstagaren i en tvist med sin arbetsgivare faktiskt inte får
ekonomiskt stöd från en facklig organisation är hans ställning
alltså liknande den som en konsument intar i tvist med
näringsidkare. Arbetsdomstolen tillägger att vid bedömningen av
om en skiljeklausul skall anses som oskälig måste dock även
andra omständigheter än parternas inbördes ekonomiska
styrkeförhållanden beaktas. I det aktuella målet angav domstolen
som sådana omständigheter bl.a. arbetstagarens relativt
kvalificerade uppgifter med inslag av förtroendeställning i
förhållande till arbetsgivaren.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte är
behövligt att föreslå ett lagstiftningsinitiativ med anledning
av motionen som alltså avstyrks.
Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) yrkar i
motion A708 på en översyn av reglerna om arbetstagares rätt till
delpension med överväganden om möjlighet för den anställde att
få objektivt prövat om en arbetsgivares vägran att gå med på
deltidsarbete för deltidspension är sakligt grundad.
Det finns inte någon i lag eller avtal fastställd rättighet
för arbetstagare att minska arbetstiden för att därmed uppfylla
villkoret för delpension. Däremot finns i pensionsavtalen på den
offentliga sektorn rekommendationer till de statliga och
kommunala arbetsgivarna att så långt möjligt tillgodose önskemål
om deltidsarbete för delpension. Liknande rekommendationer finns
också för arbetsgivarna på den privata sektorn. Utskottet har av
motionen inte övertygats om behovet av att härutöver förstärka
möjligheten till deltidsarbete/arbetstidsminskning. Det får inte
heller förbises att en sådan förstärkt möjlighet till
deltidsarbete och deltidspension i kärva arbetsmarknadslägen kan
vändas till påtryckningar på enskilda arbetstagare att mot egen
önskan utnyttja denna möjlighet. Utskottet avstyrker mot angivna
bakgrund motion A708.
Anna Horn af Rantzien och Lars Norberg (båda mp) föreslår i
motion A745 införande i medbestämmandelagen av en etisk regel
beträffande arbetsskyldigheten. Motionärerna vill ha
fastslaget att en arbetstagare inte är skyldig att utföra arbete
som
strider mot lag och goda seder
innebär en fara för arbetstagarens liv eller hälsa
anvisats på grund av avtalstolkning i ond tro eller
eljest strider mot arbetstagarens övertygelse, samvete eller
upplevs som förödmjukande för arbetstagaren.
Enligt 34 § MBL har en arbetstagares fackliga organisation
tolkningsföreträde vid tvist om den arbetsskyldighet som gäller
för arbetstagaren enligt avtal. Det följer vidare av allmänna
rättsgrundsatser att en arbetstagare kan vägra utföra ett arbete
som strider mot lag och goda seder, innebär fara för liv och
hälsa eller är avtalsstridigt. Däremot kan, om saken ställs på
sin spets, en arbetstagare inte åberopa samvetsbetänkligheter
eller att arbetet är förödmjukande som grund för vägran att
utföra beordrat arbete. Utskottet är inte berett att föreslå en
sådan inskränkning i arbetsskyldigheten och avstyrker med det
anförda motionen i dess helhet.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A17 yrkande 8,
1989/90:A291 yrkandena 1 och 5, 1989/90:A723 yrkande 2,
1989/90:A724 yrkandena 1 och 2, 1989/90:A757, 1989/90:A760
yrkande 1 samt 1989/90:A761 yrkandena 1--3,
res. 1 (m, fp, c)
res. 2 (v)
2. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A715, 1989/90:A732
yrkandena 2 och 3 samt 1989/90:A760 yrkandena 2 och 3,
res. 3 (m, fp, c)
3. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter
att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 4,
res. 4 (m)
4. beträffande MBL och den offentliga sektorn
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A732 yrkande 7 och
1989/90:A760 yrkande 13,
res. 5 (m, fp, c)
5. beträffande förhandlingar och information i mindre
företag
att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 5,
res. 6 (m)
6. beträffande rätt till inflytande och information oavsett
facklig tillhörighet
att riksdagen avslår motion 1989/90:A732 yrkande 1,
res. 7 (fp, c)
7. beträffande utvidgad förhandlingsskyldighet m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 39 och 40,
res. 8 (v)
9. beträffande facklig vetorätt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A291 yrkande 4,
1989/90:A711 yrkande 1, 1989/90:A719 i motsvarande del,
1989/90:A723 yrkande 1, 1989/90:A732 yrkande 9 och
1989/90:A760 yrkande 10,
res. 10 (m, fp, c)
res. 11 (v)
10. beträffande utredning om konfliktutvecklingen
att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 6,
res. 12 (m)
11. beträffande åtgärder mot konflikter på bankområdet
att riksdagen avslår motion 1989/90:A15,
12. beträffande fredsplikten vid s.k. tyst reglering i
avtal
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 43,
res. 13 (v)
res. 14 (m) - motiv
13. beträffande sympatiåtgärder vid tvister med
internationell anknytning
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A724 yrkande 42,
1989/90:A728, 1989/90:A741 och 1989/90:A742,
14. beträffande begreppet motpart vid sympatiåtgärder
att riksdagen avslår motion 1989/90:A744,
res. 15 (m) - motiv. - villk. 12
15. beträffande 200-kronorsregeln
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A732 yrkande 12 och
1989/90:A760 yrkande 7,
res. 16 (m, fp, c)
16. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A705 i motsvarande
del, 1989/90:A719 i motsvarande del, 1989/90:A721 och
1989/90:A760 yrkande 8,
res. 17 (m, fp, c)
17. beträffande blockadrätten i övrigt
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A705 i motsvarande del
och 1989/90:A760 yrkande 9,
res. 18 (m)
18. beträffande arbetsrättsliga skadestånd
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A722, 1989/90:A724
yrkande 41, 1989/90:A732 yrkande 11 och 1989/90:A760 yrkandena
11 och 12,
res. 19 (m, fp, c)
res. 20 (v)
19. beträffande skiljeklausuler i anställningsavtal
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 21,
res. 21 (v)
20. beträffande deltidsarbete vid delpension
att riksdagen avslår motion 1989/90:A708,
21. beträffande etisk regel för arbetsskyldighet
att riksdagen avslår motion 1989/90:A745.
Stockholm den 4 oktober 1990
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Elver Jonsson
Närvarande: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Marianne
Stålberg (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Gustav
Persson (s), Sten Östlund (s), Mona Saint Cyr (m), Kersti
Johansson (c), Karl-Erik Persson (vpk), Anna Horn af Rantzien
(mp), Eivor Husing (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Yngve Wernersson
(s), Sigge Godin (fp), Gunilla Andersson (s) och Kjell Ericsson
(c).
Reservationer
1. Övergripande utredningar av arbetsrätten (mom. 1)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "När motsvarande" och på s. 13 slutar med
"framställda yrkanden" bort ha följande lydelse:
1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hade främst som motiv
att ge arbetstagarna ett ökat inflytande på beslutsprocessen
inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det är en viktig
princip att människor skall kunna vara med och påverka även på
sin arbetsplats. Det ökade inflytandet ger också ett större
ansvar för den egna arbetsplatsen. Lagstiftningen har vidare
gett möjligheter att ta till vara arbetstagarnas kunskaper och
speciella erfarenheter. Men det har under denna tid också
ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har
kritiserats för stelbenthet och för att den i vissa avseenden
lett till byråkratisering och centralstyrning. Ett genomgående
drag är att den övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga
företrädarnas juridiska kompetens. Fortfarande har den viktiga
frågan om gränsdragningen mellan medbestämmandet och den
politiska demokratin inte kunnat få en tillfredsställande
lösning.
Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i de
föreliggande motionerna att de arbetsrättsliga reglerna nu bör
ses över. Översynen bör inte begränsas till
medbestämmandeområdet utan ha formen av en total översyn av den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att reglerna
blir så långt möjligt klart och entydigt utformade, samtidigt
som det skapas utrymme för en större flexibilitet i
tillämpningen som bättre än för närvarande tar hänsyn till både
de mindre företagens förhållanden och de enskilda arbetstagarnas
rättigheter.
I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet
syfta till att stärka deras rätt och öka deras inflytande på den
egna arbetsplatsen. Det kan erinras om att
arbetsmiljökommissionen har uttalat sig för att möjligheten att
öka inflytandet för de enskilda arbetstagarna övervägs i den
översyn av arbetsrätten som kommissionen har förutsatt skall
komma till stånd.
Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en
klar gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins
principer och det fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisationer bör via lagstiftningen ha
möjlighet att delta i den rent politiska beslutsprocessen.
Utskottet kommer senare i detta betänkande in på ytterligare
frågor av stor betydelse för reformarbetet på
medbestämmandeområdet. I de sammanhangen kommer utskottet att
närmare redovisa sin syn på den negativa föreningsrätten, den
fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblockader,
arbetskonflikter och skadestånd m.fl. frågor.
Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade
översynen av arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de
enskilda individerna får en starkare ställning, att det dras upp
en klar gräns mot den politiska demokratin och att
arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och villkoren för
nyskapande förbättras.
Översynen bör ha en parlamentarisk förankring.
Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A724, A727
och A753 i hithörande delar bör delges regeringen.
Av vad ovan anförts framgår att utskottet inte kan ansluta sig
till de riktlinjer för en översyn av arbetsrätten som föreslås i
vpk-motionerna A17, A291 och A724. Dessa motioner avstyrks i
angivna delar.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:A723 yrkande
2, 1989/90:A757, 1989/90:A760 yrkande 1 och 1989/90:A761
yrkandena 1--3 samt med avslag på motionerna 1989/90:A17 yrkande
8, 1989/90:A291 yrkandena 1 och 5 och 1989/90:A724 yrkandena 1
och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen,
2. Övergripande utredningar av arbetsrätten (mom. 1)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "När motsvarande" och på s. 13 slutar med
"framställda yrkanden" bort ha följande lydelse:
Utskottet vill med anledning av de föreliggande vpk-motionerna
A17, A291 och A724 och deras krav på demokratiska rättigheter
på arbetsplatserna för lokala fackföreningar och de anställda
anföra följande.
På arbetsrättens område har de senaste decennierna inneburit
oerhört mycket av besvikelse och svikna förhoppningar. De stora
förväntningar som ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har
inte infriats.
Dessutom kan det ifrågasättas om det inte varit riktigare att
föra samman arbetsrättslagarna i en lag. I dag brister det ofta
i samordningen mellan skyddsombudens arbetsmiljöbevakning å ena
sidan och fackstyrelsen och kontaktombudens övriga fackliga
arbete å andra sidan.
De flesta fackligt aktiva är i dag rörande ense om att de
anställda inte fått den information, det inflytande och det
medbestämmande på arbetsplatserna som man hoppades på när MBL
och övriga lagar kom.
Det är en politisk huvudfråga att de demokratiska
rättigheterna i arbetslivet skall sättas i centrum under
90-talet, i första hand för att arbetslivets förhållanden
bestämmer människors villkor och förutsättningar i
samhällslivet. Såsom föreslås i motion A724 av Lars Werner m.fl.
(vpk) bör tillsättas en arbetsrättskommission med uppgift att
arbeta fram förslag som syftar till att förbättra de anställdas
rättigheter och förändra maktstrukturen på arbetsplatserna.
Som mål för kommissionens arbete gör gälla
att en demokratisk arbetsorganisation skapas
vuxenstudiestöd för kompletterande utbildning åt
korttidsutbildade
rätt för arbetslaget (motsvarande) att utse lokal arbetsledare
lagstadgad miniminivå för kompetenshöjande fortbildning inom
personalutbildningen
rätt för den lokala fackföreningen att påverka och förändra
arbetsorganisationen vid hälsorisker
förbud mot ackordslöner vid riskfyllda arbeten
ökade möjligheter för den anställde att själv påverka sin
arbetstakt
förstärkt inflytande för det lokala facket och de anställda
när det gäller arbetsprocesser, investeringar och andra
övergripande beslut
vidgad möjlighet för de offentliganställda att påverka
arbetets inriktning, mål och omfattning
stärkt facklig vetorätt
obegränsad tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän
till arbetsplatserna
rätt till fackliga möten på betald tid under förslagsvis tio
timmar per år
garanterad verklig jämställdhet mellan kvinnor och män på
arbetsplatserna
sex timmars arbetsdag med full lön till år 2000.
Kommissionen bör i en sammanhållen lagstiftning föra samman de
områden som i dag finns i medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen,
förtroendemannalagen och lagen om styrelserepresentation för
privatanställda. Kommissionen bör också lägga fram förslag till
stödåtgärder för uppbyggnad av fungerande regionala
arbetsmarknader över hela landet för en allsidig spridning av
arbetsplatserna. Slutligen anser utskottet i likhet med
motionärerna att det bör göras en kartläggning av behov och
fördelning av extra resurser till den offentliga sektorns vård-
och omsorgsdelar.
Arbetsrättskommissionen föreslås vara sammansatt av
representanter för de fackliga organisationer som bildar en
majoritet i kommissionen och i övrigt av representanter för
arbetsmarknads-, industri- och finanspolitiken. Till
kommissionen kan knytas en referensgrupp med representanter för
arbetsgivarna.
Vad utskottet med tillstyrkan av de ovannämnda vpk-motionerna
har anfört bör delges regeringen. De i sammanhanget föreliggande
yrkandena om översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen i de
borgerliga motionerna A723, A757, A760 och A761 har en
inriktning som utskottet inte kan ansluta sig till, och dessa
yrkanden avstyrks följaktligen.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:A17 yrkande
8, 1989/90:A291 yrkandena 1 och 5 och 1989/90:A724 yrkandena 1
och 2 samt med avslag på motionerna 1989/90:A723 yrkande 2,
1989/90:A757, 1989/90:A760 yrkande 1 och 1989/90:A761 yrkandena
1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört om en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen,
3. Negativ föreningsrätt (mom. 2)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som
börjar med "När det" och slutar med "aktuella delar" bort ha
följande lydelse:
Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta
sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen
och i MBL. Det borde vara en självklarhet att med rätten att
tillhöra en förening följer rätten att inte behöva tillhöra en
förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande
av Europakommissionen.
I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen
självklarhet. Landsorganisationen beslöt visserligen vid 1986
års kongress att ändra sina stadgar så att utträdesrätten i
fortsättningen blir ovillkorlig. Det återstår emellertid att se
vilket genomslag detta får i praktiken hos de anslutna
fackförbunden och hos utanförstående förbund.
Förekomsten av organisationsklausuler i kollektivavtal kan
enligt utskottets mening betraktas som en form av yrkesförbud
och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet
och ett avsteg från de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade
rättigheter på arbetsplatsen får aldrig göras beroende av
huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig
organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes
angelägenhet. För att garantera den enskildes frihet att själv
välja eller avstå från medlemskap i en facklig organisation bör
som föreslås i motionerna den negativa föreningsrätten
garanteras i lag som även innefattar förbud mot
organisationsklausuler.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar
av motionerna A715, A732 och A760.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande negativ föreningsrätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A715,
1989/90:A732 yrkandena 2 och 3 samt 1989/90:A760 yrkandena 2 och
3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Löneavdrag för fackföreningsavgifter (mom. 3)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "De i" och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:
Vidare anser utskottet i likhet med de moderata motionärerna
att rätten för arbetsgivare att göra avdrag på lön för
fackföreningsavgifter knyts till en fullmakt från den enskilde
arbetstagaren. Återkallas fullmakten skall avdragsrätten således
upphöra oavsett de föreskrifter om löneavdrag som kan finnas
intagna i det på arbetsplatsen gällande kollektivavtalet. Det
kommande lagstiftningsarbetet om negativ föreningsrätt bör
således inkludera en lagreglering av löneavdragsrätten i
enlighet med vad utskottet nu med tillstyrkan av motion A760 på
denna punkt har anfört.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 4
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. MBL och den offentliga sektorn (mom. 4)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som
börjar med "Som utskottet" och slutar med "förevarande delarna"
bort ha följande lydelse:
I debatten om de anställdas rätt till medbestämmande och den
politiska demokratin har från regeringshåll hävdats att
förekommande gränsdragningsproblem kan lösas genom avtal.
Detta är principiellt felaktigt. Frågor som gäller
gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska
demokratin får inte hänvisas till avgörande genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter.
Gränsdragningsfrågan bör med hänsyn till det sagda bli föremål
för en utredning med sikte på att man uppnår en klar
gränsdragning mellan den politiska demokratin och de anställdas
förhandlingsrätt. Vad utskottet anförde i betänkandet AU
1981/82:4 i detta ämne, när det gäller beslutsprocessen i
kommuner och landsting, kan vara utgångspunkt för översynen,
dock att denna nu bör omfatta hela den offentliga sektorn.
Översynen skall alltså omfatta även det statliga området, inkl.
frågan om formerna för de statsanställdas medbestämmande vid
beredningen av regeringsärendena.
Utskottet tillstyrker med det anförda de föreliggande
yrkandena i motionerna A732 och A760.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande MBL och den offentliga sektorn
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A732 yrkande
7 och 1989/90:A760 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
6. Förhandlingar och information i mindre företag (mom. 5)
Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), och Mona Saint Cyr (m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som
börjar med "När liknande" och slutar med "förevarande delen"
bort ha följande lydelse:
MBL tillämpas inte så att information och förhandlingar i de
små företagen kan ske direkt med de anställda. På många små
arbetsplatser företräds de anställda i stället av en facklig
ombudsman, som ofta har begränsade möjligheter att sätta sig in
i förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det kan därför
förekomma att väsentlig information når de anställda först långt
efter det att arbetsgivaren har fullgjort sin lagstadgade
informations- och förhandlingsskyldighet gentemot den fackliga
organisationen.
En ändring bör enligt utskottets mening komma till stånd i
detta hänseende. Det bör uppdras åt regeringen att inom ramen
för dess arbetsrättsliga beredningsarbete pröva nya modeller för
fullgörande av förhandlings- och informationsskyldigheten med
beaktande av vad som har anförts i motion A760.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande förhandlingar och information i mindre
företag
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Rätt till inflytande och information oavsett facklig
tillhörighet (mom. 6)
Elver Jonsson (fp), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "behandlade delen"
bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med folkpartiet i att det behövs ett
vidgat minoritetsskydd inom arbetsrätten. Detta skall ha till
syfte att ta till vara små, inte kollektivavtalsbärande
organisationers intressen liksom enskilda medlemmars samt inte
fackligt anslutna arbetstagares intressen. I detta avseende bör
förhandlingsskyldigheten enligt 11 § i de s.k.
företagsledningsfrågorna gälla mot alla organisationer utan
hänsyn till om de har avtal eller inte. Det förutsätts därvid
att organisationens medlemmar på arbetsplatsen i någon väsentlig
omfattning berörs av frågan. Arbetsledningsfrågor som berör
enskilda fall bör leda till att arbetsgivaren blir skyldig att i
förväg informera varje enskild anställd. Är den enskilde
fackligt organiserad skall organisationen har rätt till
överläggning med arbetsgivaren. Förändras MBL på detta sätt
förenklas beslutsprocessen utan att man försämrar det kollektiva
inflytandet via fackföreningarna samtidigt som
minoritetsorganisationernas och de enskilda medlemmarnas
inflytandemöjligheter ökar.
I 13§ MBL föreskrivs att arbetsgivaren är förhandlingsskyldig
gentemot facklig organisation som inte är kollektivavtalsbärande
om frågan särskilt berör arbets- och anställningsförhållanden
för arbetstagare som är medlem i organisationen. Vid
arbetsdomstolens tolkning av 13 § MBL har det förkommit fall då
en fråga har bedömts vara kollektiv men när det i själva verket
har rört enskilda arbetstagares indviduella förhållanden.
Förhandlingsrätt enligt 13 § MBL har inte då kunnat åberopas. I
dessa fall synes lagstiftningen leda till att den
kollektivavtalsbärande organisationen skall anses företräda
samtliga anställda. Utskottet menar att detta är klart
otillfredsställande.
Med tillstyrkan av motion A732 (fp) i denna del föreslår
utskottet således att riksdagen av regeringen begär ett
lagförslag i enlighet med nu angivna riktlinjer.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande rätt till inflytande och information oavsett
facklig tillhörighet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A732 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Utvidgad förhandlingsskyldighet m.m. (mom. 7)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Av motionärernas" och slutar med "redovisade
delarna" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar vänsterpartiets uppfattning att arbetsgivarnas
primära förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL även bör omfatta
viktigare beslut, eftersom många beslut som fattas av
företagsledningen kan vara viktiga för de fackliga
organisationerna utan att de innebär en viktigare förändring.
Vidare anser utskottet liksom vänsterpartiet att förenings-
och förhandlingsrätten bör utsträckas att gälla även
arbetssökande. Som det är för närvarande kan arbetsgivarna
systematiskt diskriminera fackligt organiserade arbetssökande.
Med den utvidgade förhandlingsrätten får den lokala fackliga
organisationen bättre möjligheter att påverka t.ex. ingångslönen
för sådana arbetssökande.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande utvidgad förhandlingsskyldighet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena 39
och 40 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
9. Chefstillsättningar (mom. 8)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som
börjar med "Frågan om" och slutar med "föreliggande delen" bort
ha följande lydelse:
Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig
förändring av verksamheten som omfattas av
förhandlingsskyldigheten i MBL. Som framhålls i motion A760 kan
denna ordning starkt ifrågasättas.
En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och
företräder ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda
och/eller deras organisationer. Eftersom arbetsgivaren har det
yttersta ansvaret för verksamheten måste det vara hans rätt att
utse den som skall vara chef och företräda honom. Detta hindrar
givetvis inte samråd med eller information till de fackliga
representanterna -- under förutsättning att kravet på sekretess
av hänsyn till dem som söker chefsbefattningarna kan
upprätthållas.
Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet med tillstyrkan
av motionen i denna del att regeringen får i uppdrag att snarast
återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär att
tillsättandet av chef inte skall omfattas av
förhandlingsskyldigheten enligt MBL.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande chefstillsättningar
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 14
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Facklig vetorätt (mom. 9)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med "angivna
delarna" bort ha följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet att det är
betänkligt att vetorättsreglerna ibland används av de fackliga
organisationerna för att försöka stoppa även seriösa
entreprenörers verksamhet. Detta drabbar särskilt
enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot
etableringsfriheten. Dessa företagare bör ges bättre
förutsättningar för sin näringsutövning på entreprenadområdet
genom ändringar i MBL, så att de påtalade missförhållandena kan
undanröjas. Regeringen bör lägga fram förslag härom med ledning
av vad som anförts i motionerna A224, A717, A719, A727, A739 och
A753 (m, fp, c). Yrkandena i vpk-motionerna A291 och A711 om
facklig vetorätt vid större förändringar i företagen avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande facklig vetorätt
att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:A719 i
motsvarande del, 1989/90:A723 yrkande 1, 1989/90:A732 yrkande 9
och 1989/90:A760 yrkande 10 samt med avslag på motionerna
1989/90:A291 yrkande 4 och 1989/90:A711 yrkande 1 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
11. Facklig vetorätt (mom. 9)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med "angivna
delarna" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med vpk-motionerna A291 och A711 i att den
fackliga vetorätten bör utvidgas. Detta gäller inte minst vid
köp och försäljning av företag samt vid investeringar i företag
i Sverige och utomlands. En sådan åtgärd behövs som ett led i
strävandena att få kontroll över den tilltagade
transnationaliseringen och därmed följande risker för utarmning
av det svenska näringslivet. Riksdagen bör av regeringen begära
lagförslag till vidgad vetorätt. Det anförda bör delges
regeringen.
Föreliggande yrkanden i de borgerliga motionerna om att
begränsa eller avskaffa fackets nuvarande vetomöjligheter enligt
MBL avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande facklig vetorätt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A291 yrkande
4 och 1989/90:A711 yrkande 1 samt med avslag på motionerna
1989/90:A719 i motsvarande del, 1989/90:A723 yrkande 1,
1989/90:A732 yrkande 9 och 1989/90:A760 yrkande 10 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.
12. Utredning om konfliktutvecklingen (mom. 10)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Utnyttjandet av" och på s. 25 slutar med "A15 (mp)"
bort ha följande lydelse:
Utskottet vill i anslutning till motion A760 (m) anföra
följande:
Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens
förtroende för parterna att själva besluta om arten och
omfattningen av stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa
står i rimlig proportion till det resultat man väntar sig att
uppnå.
En ytterligare förutsättning för statsmakternas inställning är
att det råder balans mellan parterna på arbetsmarknaden i den
meningen att en stridsåtgärd från den ena parten kan mötas med
motåtgärder från den andra parten. Så är inte längre fallet.
Under senare år har den fackliga stridsrätten utnyttjats på
ett sätt som ger anledning till oro. Strejkbenägenheten är högre
än tidigare. Konflikterna får allvarligare konsekvenser än
tidigare för hela samhället på grund av dess ökade komplexitet
och sårbarhet.
Till principerna för fackliga stridsåtgärder hör att tredje
man i görligaste mån skall hållas utanför konflikterna, men på
större delen av den offentliga sektorn kan denna princip över
huvud taget inte upprätthållas. De offentliga arbetsgivarna är i
stort sett okänsliga för konfliktens ekonomiska verkningar som
kan överföras på skattebetalarna. Å andra sidan kan de
offentliga arbetsgivarna inte besvara en omfattande strejk med
en motsvarande lockout, eftersom en sådan åtgärd i första hand
inte drabbar dem själva utan vitala samhällsfunktioner.
Framför allt som ett utslag av de stigande spänningarna mellan
de offentliganställdas och de privatanställdas organisationer
har konflikter till följd av fackliga gränsdragningstvister
blivit vanligare. I dessa konfliktsituationer kan arbetsgivaren
inte påverka konfliktens utgång utan har bara att tillhandahålla
slagfältet.
Regeringen tillsatte i våras en utredningsman med uppgift att
överväga möjliga åtgärder för att förbättra förhandlingsformer
och spelregler på den svenska arbetsmarknaden. Det kan inte
begäras att utredningsmannen med det kortfristiga uppdrag det
här gäller skall kunna närmare överväga den omfattande
problematik som ovan skisserats, utan behovet av en grundlig
belysning av konfliktutvecklingen kvarstår. Den i det föregående
begärda parlamentariska utredningen bör få i uppdrag att närmare
studera konfliktutvecklingen och lägga fram förslag till
åtgärder, exempelvis förlängda varseltider, särskilda
medlingsinsatser, stärkt medlemsdemokrati etc.
Med det anförda tillstyrker utskottet motion A760 på denna
punkt samtidigt som motion A15 (mp) om konflikträtten på
bankområdet avstyrks.
Vad utskottet anfört bör delges regeringen.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande utredning om konfliktutvecklingen att
riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 6 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (mom.12)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25
börjar med "Med anledning" och slutar med "avstyrks sålunda"
bort ha följande lydelse:
Fredsplikten enligt 41 § MBL bör endast gälla i frågor som
uttryckligen är reglerade i kollektivavtal. Det är inte
godtagbart att fredsplikt kan utsträckas på ett helt
oförutsebart sätt genom en s.k. tyst reglering i
kollektivavtalet. Med biträdande av motion A724 i aktuell del
föreslår utskottet att riksdagen av regeringen begär förslag
till lagändring på denna punkt.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande fredsplikten vid s.k. tyst reglering i
avtal
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 43
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (mom. 12,
motiveringen)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med
"Med anledning" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha
följande lydelse:
Yrkandet i vpk-motionen A724 om fredsplikten vid s.k. tyst
reglering i avtal avstyrks.
15. Begreppet motpart vid sympatiåtgärder (mom. 14,
motiveringen)
Under förutsättning av bifall till reservation 12
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med
"Också motion" och slutar med "föreliggande yrkandet" bort ha
följande lydelse:
Även i detta fall hänvisar utskottet till den i det föregående
begärda utredningen om konfliktutvecklingen. Någon åtgärd med
anledning av motion A744 (fp, m) kan därmed inte anses vara
påkallad.
16. 200-kronorsregeln (mom. 15)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som
börjar med "Vad härefter" och slutar med "begärda lagändringen"
bort ha följande lydelse:
Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr.
infördes redan år 1928. Beloppet var på den tiden en kännbar
påföljd. I dag är detta belopp försumbart. Utskottet anser att
skadestånden skall kunna differentieras i förhållande till de
vilda strejkernas svårighetsgrad och därmed ge möjlighet att
tydligt markera rättsstridigheten av dessa stridåtgärder. En
sådan normering av skadestånden bör i sin tur vara till stöd för
att upprätthålla respekten för träffade avtal. Utskottet vill i
detta sammanhang inte uttala sig om någon fixerad beloppsgräns.
Med anförda tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna A732
(fp) och A760 (m) och lägger i det följande fram förslag till
lagändring.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande 200-kronorsregeln
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A732 yrkande
12 och 1989/90:A760 yrkande 7 antar följande
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet
Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om
medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.
Nuvarande lydelse Reservanternas förslag
60 §
Om det är skäligt kan Är någon
skadestånd sättas ned skadeståndsskyldig enligt
eller helt falla bort. denna lag, kan
skadeståndets belopp
nedsättas i
förhållande till vad som
annars skulle ha utgått, om
det är skäligt med
hänsyn till den
skadevållandes ringa skuld,
den skadelidandes
förhållande i avseende
på tvisten, skadans storlek
i jämförelse med den
skadevållandes
tillgångar eller
omständigheterna i
övrigt. Fullständig
befrielse från
skadeståndsskyldighet kan
också medges.
I mål om skadestånd Vid bedömande enligt
för arbetstagares första stycket av
deltagande i en olovlig arbetstagares
stridsåtgärd skall skadeståndsskyldighet
domstolen, om arbetskonflikten för deltagande i olovlig
ännu pågår och om stridsåtgärd skall
domstolen finner den olovlig, särskild hänsyn tagas
så snart som möjligt 1. till omständigheter som har
ålägga arbetstagarna att framkommit vid
återgå till arbetet och överläggning enligt 43
2. om det bedöms § och verkningarna av
lämpligt för att överläggningen.
undanröja orsakerna till
arbetskonflikten, besluta att
en ny överläggning
enligt 43 § genast efter
återgång till arbete
skall tas upp under ledning av
en förlikningsman.
Arbetstagare som senast i
samband med en första
överläggning enligt 43
§ varaktigt har
återgått till arbetet
får åläggas
skadestånd bara om det
finns skäl till det.
Högre skadestånd än
tvåhundra kronor får
inte åläggas en
arbetstagare för deltagande
i en olovlig
stridsåtgärd. Denna
begränsning gäller dock
inte, om arbetstagaren
underlåter att följa ett
åläggande av domstolen
om återgång till arbetet
och stridsåtgärden med
hänsyn till
omständigheterna måste
betraktas som särskilt
allvarlig eller
anmärkningsvärd.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. De nya
bestämmelserna tillämpas när skadeståndsskyldigheten har
uppkommit efter ikraftträdandet. I annat fall tillämpas
paragrafen i sin äldre lydelse.
17. Förbud mot blockad av enmansföretag (mom. 16)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "När likartade" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:
Det har i princip överlåtits till parterna på arbetsmarknaden
att bestämma vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall
tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar för
att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig
proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för
sin del att blockad av enmansföretag och företag, i vilka endast
familjemedlemmar arbetar, sett mot den bakgrunden är en
omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag
till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för
riksdagen.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A705 i
motsvarande del, 1989/90:A719 i motsvarande del, 1989/90:A721
och 1989/90:A760 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,
18. Blockadrätten i övrigt (mom. 17)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som
börjar med "Av samma" och slutar med "och A760" bort ha följande
lydelse:
Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens
förtroende för parterna att själva besluta om art och omfattning
av dessa åtgärder följer som tidigare framhållits att åtgärderna
står i rimlig proportion till det resultat man väntar sig att
uppnå. Alla fackliga organisationer har inte förmått leva upp
till detta ansvar.
Mot den bakgrunden bör regeringen få i uppdrag att snarast
lägga fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av
enmansföretag och företag i vilka endast familjemedlemmar
arbetar i övrigt begränsar blockader mot företag utan att man
därmed kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade
rätt att vidta stridsåtgärder.
Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna A705 och
A760 bör bringas till regeringens kännedom.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffade blockadrätten i övrigt
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A705 i
motsvarande del och 1989/90:A760 yrkande 9 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Arbetsrättsliga skadestånd (mom. 18)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och
Kjell Ericsson (c) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "När det" och slutar med "hithörande delar" bort ha
följande lydelse:
Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de
arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion
till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är
numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill
kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är
svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva
det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre
företag, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen
arbetsrättslig expertis. Genom att avdragsrätten slopats har de
höga skadestånd som utkrävs fått många gånger orimliga
konsekvenser för framför allt de mindre företagen. Skadestånd
utkrävs ofta även för bagatellartade förseelser.
Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en
analys med sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I
samband härmed bör även uppmärksammas de s.k. informella
skadestånden. Det får ankomma på regeringen att bestämma i
vilken form detta översynsarbete skall bedrivas.
Av det ovan anförda följer att utskottet inte kan biträda
yrkandet i vpk-motionen A724 om nya grunder med syfte att höja
skadeståndsnivåerna.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande
lydelse:
18. beträffande arbetsrättsliga skadestånd
att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A722,
1989/90:A732 yrkande 11 och 1989/90:A760 yrkandena 11 och 12
samt med avslag på motion 1989/90:A724 yrkande 41 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Arbetsrättsliga skadestånd (mom. 18)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "När det" och slutar med "hithörande delar" bort ha
följande lydelse:
De allmänna skadestånd som nu döms ut när företagen
åsidosätter lag och avtal bör höjas och göras progressiva på så
sätt att de står i relation till företagens omsättning. Belopp
över viss nivå bör tillfalla statskassan. Utskottet tillstyrker
sålunda motion A724 på denna punkt, medan yrkandena i aktuella
borgerliga motioner i syfte att minska eller helt slopa de
allmänna skadestånden avstyrks.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande
lydelse:
18. beträffande arbetsrättsliga skadestånd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 41
samt med avslag på motionerna 1989/90:A722, 1989/90:A732 yrkande
11 och 1989/90:A760 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
21. Skiljeklausuler i anställningsavtal (mom. 19)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som
börjar med "Möjlighet finns" och på s. 30 slutar med "alltså
avstyrks" bort ha följande lydelse:
De möjligheter som 36 § avtalslagen ger domstolarna att
åsidosätta skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal är för
snäva, och utskottet anser liksom vänsterpartiet att sådana
klausuler endast kan godtas om de har föreskrivits i
kollektivavtal. Med tillstyrkan av motion A724 (vpk) föreslår
utskottet att riksdagen av regeringen begär ett lagförslag med
denna inriktning.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande
lydelse:
19. beträffande skiljeklausuler i anställningsavtal
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 21
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Rätt till inflytande och information oavsett facklig
tillhörighet (mom. 6)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anför:
Det intresse för att stärka de enskilda arbetstagarnas
inflytande på arbetsplatserna som kommer till uttryck i motion
A732 (fp) är ett huvudmotiv för vårt krav på en omprövning av
arbetsrätten och -- som ett första steg -- i vårt yrkande i
reservation 6 om åtgärder med den inriktningen i de mindre
företagen.
2. Sympatiåtgärder vid tvister med internationell anknytning
(mom. 13)
Karl-Erik Persson (v) anför:
Eftersom regeringen har utfäst sig att redan i höst lägga fram
en proposition om ändring i MBL med anledning av det s.k.
Britannia-målet anser jag att det inte är nödvändigt att
vidhålla yrkandet i vår partimotion A724 om ett
riksdagsinitiativ i ärendet. Jag utgår från att förslagen i den
kommande propositionen skall innebära en tillfredsställande
lösning på detta angelägna fackliga problem och att en ändrad
lagstiftning kan börja gälla utan omgång.
3. 200-kronorsregeln (mom. 15)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anför:
Vi vill här erinra om att moderata samlingspartiet i
partimotion 1989/90:Fi66 med anledning av vårens
kompletteringsproposition föreslog en höjning av
skadeståndstaket vid olovliga stridsåtgärder till 5000 kr.,
dvs. det belopp som regeringen ansåg lämpligt vid framläggande
av förslagen om allmänt lönestopp (prop. 1989/90:114).
Innehållsförteckning
Sammanfattning 1
Motionerna 1
Motioner väckta under allmänna motionstiden januari 1990
1
Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:95 om
allmänt lönestopp 5
Medbestämmandelagen 6
Utredning om förhandlingsformer och spelregler på
arbetsmarknaden 7
Utskottet 7
Inledning 7
Allmänna arbetsrättsliga frågor 7
Övergripande utredningar av arbetsrätten 7
Negativ föreningsrätt m.m. 14
Förhandlings- och informationsrätten 15
MBL inom offentlig sektor 15
Förhandlingar och information i privata företag 17
Chefstillsättningar 19
Facklig vetorätt vid entreprenader 20
Fredspliktsbestämmelserna 21
Företagsblockader 26
Arbetsrättsliga skadestånd 27
Övriga frågor 29
Hemställan 31
Reservationer 33
1. Övergripande utredningar av arbetsrätten (m, fp, c)
33
2. Övergripande utredningar av arbetsrätten (v) 34
3. Negativ föreningsrätt (m, fp, c) 36
4. Löneavdrag för fackföreningsavgifter (m) 37
5. MBL och den offentliga sektorn (m, fp, c) 37
6. Förhandlingar och information i mindre företag (m)
38
7. Rätt till inflytande och information oavsett
facklig tillhörighet (fp, c) 38
8. Utvidgad förhandlingsskyldighet m.m. (v) 39
9. Chefstillsättningar (m) 40
10. Facklig vetorätt (m, fp, c) 40
11. Facklig vetorätt (v) 41
12. Utredning om konfliktutvecklingen (m) 41
13. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (v)
42
14. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (m)
43
15. Begreppet motpart vid sympatiåtgärder (m) 43
16. 200-kronorsregeln (m, fp, c) 43
17. Förbud mot blockad av enmansföretag (m, fp, c)
45
18. Blockadrätten i övrigt (m) 46
19. Arbetsrättsliga skadestånd (m, fp, c) 46
20. Arbetsrättsliga skadestånd (v) 47
21. Skiljeklausuler i anställningsavtal (v) 47
Särskilda yttranden 48
1. Rätt till inflytande och information oavsett
facklig tillhörighet (m) 48
2. Sympatiåtgärder vid tvister med internationell
anknytning (v) 48
3. 200-kronorsregeln (m) 48