I betänkandet behandlas 36 motionsyrkanden från den allmänna
motionstiden under föregående riksmöte som rör lagen om
anställningsskydd. Bl.a. föreslås en översyn av lagen och
vidgning av lagens undantagskrets. Vidare yrkas ändringar av
reglerna om tidsbegränsad anställning och provanställning. I
motionerna begärs preciseringar i fråga om vad som utgör saklig
grund för uppsägning resp. avskedande. Ändringarna i lagen yrkas
i fråga om turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist.
Driftsenhetsbegreppet berörs, likaså återanställningsrätten.
Vidare föreslås ändringar när det gäller skadeståndsreglerna och
vissa av lagens förfaranderegler.
I flera fall har motsvarande yrkanden behandlats av utskottet
i tidigare betänkanden om anställningsskydd. Utskottet har inte
funnit anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden.
Inte heller i övrigt har utskottet funnit anledning att
tillstyrka motionerna.
Till betänkandet har fogats tjugo reservationer (m , fp, v,
mp) och två särskilda yttranden (fp , c).
Motionerna
1989/90:A257 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna, i
anslutning till 7§ i anställningsskyddslagen, att arbetsskada
under inga omständigheter skall kunna godtas som saklig grund
för uppsägning av anställning.
1989/90:A710 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om behovet av en skyndsam översyn av anställningsskyddslagen.
1989/90:A714 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i 6§
lagen om anställningsskydd så att förlängning av
provanställningstiden medges i enlighet med vad som i motionen
anförts.
1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att komma till rätta med
problemet med s.k. evighetsvikarier i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.1.1,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att begränsa användningen av
anställningsformen provanställning samt att införa en
uppsägningstid om två veckor i enlighet med vad i motionen
anförts under avsnitt 5.1.2,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att begränsa bruket av
svartpensioneringar av 57,5-åringar samt att vid uppsägningar
enligt lagturlista införa krav på godkännande av central
arbetstagarorganisation i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.1.3,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att inskränka arbetsköparens fria
omplaceringsrätt i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.1.4,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att införa en regel som ålägger
arbetsköparen att när den anställde på grund av sjukdom eller
handikapp inte kan utföra sina normala arbetsuppgifter vidta
skäliga åtgärder för att den anställde skall kunna fortsätta sin
anställning i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.1.5,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att avskaffa arbetsköparens rätt
att friköpa sig vid ogiltigförklarad uppsägning i enlighet med
vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.6,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
lagen om anställningsskydd för att utsträcka
återanställningsrätten efter en arbetsbristuppsägning att inte
endast avse den driftenhet där den uppsagde arbetat i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.7,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att hindra en arbetsköpare att
i samband med ett företagsköp handplocka de anställda han önskar
ta över i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt
5.1.8,
11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att vid uppsägning en kopia
alltid skall sändas till den uppsagdes fackliga organisation i
enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.9,
12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att förlänga
uppsägningstiderna för äldre arbetskraft i enlighet med vad i
motionen anförts under avsnitt 5.1.10,
13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att utvidga
omplaceringsskyldigheten vid arbetsbristsituationer till att
gälla hel koncern i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.1.11,
14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att utvidga
driftsenhetsbegreppet till att inte bara vara geografiskt utan
även organisatoriskt i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.1.12,
15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att införa förbud mot att
lägga ut arbetsuppgifter på icke-anställd arbetskraft under
tidsperiod då företrädesrätt till återanställning gäller i
enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.13,
16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att återanställningsrätten
skall stärkas så att den också bör gälla även om den anställde
inte anmält sådant anspråk till arbetsköparen i enlighet med vad
i motionen anförts under avsnitt 5.1.14,
17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att kunna ogiltigförklara
uppsägningar som strider mot turordningsreglerna på den privata
arbetsmarknaden så som är möjligt på den offentliga
arbetsmarknaden i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.1.15,
18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att införa progressiva
allmänna skadestånd i relation till företagets omsättning vid
brott mot lagen i enlighet med vad i motionen anförts under
avsnitt 5.1.16,
19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att förlänga
preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring och
ogiltighetstalan till en månad i enlighet med vad i motionen
anförts under avsnitt 5.1.17,
20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om anställningsskydd för att införa ett förbud mot
avskedande eller uppsägning med olovlig stridsåtgärd som grund i
enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.19.
1989/90:A736 av Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en snabb översyn av
arbetsrättslagstiftningen i enlighet med de riktlinjer som
angetts i motionen.
1989/90:A739 av Gunnar Thollander och Ingrid Andersson (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna behovet av en översyn av lagen om antällningsskydd enligt
vad som anförts i motionen.
1989/90:A747 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en höjning av skadeståndet enligt 39§
lagen om anställningsskydd.
1989/90:A751 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas
1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
effekterna av lagen om anställningsskydd och vad som anförts i
motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
regelsystemet i lagen om anställningsskydd (1982:80) och förslag
till ändringar i syfte att åstadkomma förenklingar,
3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
arbetstagarbegreppet i lagen (1982:80) om anställningsskydd i
enlighet med vad som i motionen anförts,
4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
1§ lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som
i motionen anförts angående utvidgning av de kategorier som är
undantagna i lagen,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i
motionen anförts angående ändring av de s.k.
turordningsreglerna,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen om anställningsskydd (1982:80) i enlighet med vad i
motionen anförts om saklig grund för uppsägning,
7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i
motionen anförts angående permittering,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad i
motionen anförts angående anställningar vid arbetstoppar,
9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i
motionen anförts angående generella regler för sex månaders
provanställning,
10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i
motionen anförts angående möjligheter för provanställning i upp
till tolv månader för vissa kategorier.
1989/90:A754 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
hos regeringen begär en översyn av reglerna i lagen om
anställningsskydd.
1989/90:A755 av Christina Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförs om bättre lagskydd för provanställda.
Utskottet
I förra årets betänkande 1989/90:AU5 lämnades en översiktlig
beskrivning av lagen (1982:80) om anställningsskydd, ofta
benämnd LAS. Utskottet hänvisar till den framställningen.
De nu föreliggande motionerna rör ett stort antal av lagens
bestämmelser, såväl av materiellt slag som förfaranderegler.
Därutöver framförs i en motion synpunkter på lagen av mer
övergripande karaktär samtidigt som motionärerna begär en
översyn av lagens effekter.
Översynskrav
I motion av A751 av Sonja Rembo m.fl. ifrågasätts om lagens
syfte -- att skydda äldre och handikappade mot utslagning från
arbetsmarknaden -- har uppnåtts. Utvecklingen visar nämligen att
antalet äldre som slås ut stadigt ökar. Även problemen för de
arbetshandikappade accentueras. Enligt motionärerna är LAS ett
hinder för framför allt småföretagen. Arbetsgivarna är rädda att
anställa någon som de inte är övertygade om är lämplig och kan
smälta in på arbetsplatsen. Också de som redan är anställda har
blivit obenägna att byta arbete, eftersom de då förlorar sin
plats i turordningen. Rörligheten på arbetsmarknaden har minskat
och därmed har även inlåsningseffekterna ökat. Motionärerna
anser att arbetsmarknaden har delats upp i en överstabil del,
där den enskilde inte vågar byta arbete, och i en instabil del,
där trygghet saknas. Utvecklingen har medfört att vi fått en
kategori arbetstagare, vikarierna, som år efter år arbetar utan
någon som helst trygghet. Ett stort antal hinder finns mot att
personalen får den sammansättning som är mest lämpligt, något
som även anställda börjat reagera emot. Arbetsgivarna ges inte
rimliga möjligheter att organisera verksamheten på ett effektivt
sätt som svarar mot de ekonomiska kraven. LAS tillsammans med
annan lagstiftning och avtal har kommit att utgöra ett avsevärt
hinder för svenska företag och förvaltningar att möta en ny tids
krav. Det är därför enligt motionärerna nödvändigt att snabbt få
till stånd en genomgripande analys av effekterna av
lagstiftningen. LAS är också mycket detaljerad och ålägger
arbetsgivaren en rad varierande regler att följa i olika
situationer, vilket förutsätter tillgång till juridisk
kompetens. Regelsystemet måste förenklas. Det är nödvändigt att
den parlamentariska utredning om den arbetsrättsliga
lagstiftningen i sin helhet som motionärerna föreslagit i annat
sammanhang snarast kommer till stånd. Motionärerna yrkar också
förändringar i lagens regler om permittering.
Liknande synpunkter har framförts i m-motioner under
föregående riksmöten. Nu lika litet som då kan utskottet ansluta
sig till den allmänt negativa syn på anställningsskyddslagen som
redovisas i motionen. Utskottets uppfattning är att lagen i
kombination med ingångna avtal i huvudsak fungerar väl. Med
detta är dock inte sagt att inte de förändrade villkoren för
produktion av varor och tjänster och den fortsatta förnyelsen av
arbetslivet under 1990-talet kan komma att kräva anpassningar av
den arbetsrättsliga lagstiftningen.
När det gäller kravet på en parlamentarisk utredning har
utskottet nyligen i sitt betänkande 1990/91:AU6 om
medbestämmande i arbetslivet behandlat frågan om en
arbetsrättslig översyn med anledning av motioner från bl.a.
Sonja Rembo m.fl (m). Utskottet har hänvisat till
utredningsarbetet inom regeringskansliet rörande
förhandlingsformerna, fredspliktsreglerna inkl. den s.k.
200-kronorsregeln och andra skadeståndsfrågor samt
förlikningsverksamheten. Detta utredningsarbete och vad
utskottet anfört pekar entydigt på behovet av en övergripande
översyn, anförs det i betänkandet. Utskottet har ansett sig ha
skäl att utgå från att regeringen inleder ett sådant
översynsarbete utan något initiativ från riksdagens sida.
Motionerna har på den grunden avstyrkts av utskottet. Av samma
skäl bör även de nu behandlade motionsyrkandena avslås av
riksdagen.
Arbetstagarbegreppet/undantagskretsen
Lagen om anställningsskydd är tillämplig på arbetstagare i
allmän eller enskild tjänst. Begreppet har inte närmare
definierats i lagen. I förarbetena sägs att man skall utgå från
det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet sådant detta har
kommit till uttryck i rättstillämpningen. Statsmakterna har i
samband med antagandet av medbestämmandelagen uttalat att
utvecklingen mot en mer vidsträckt tillämpning av
arbetstagarbegreppet bör fortgå och att avgörandet i tveksamma
fall bör utfalla till förmån för bedömningen att det är fråga om
ett anställningsförhållande.
För lagens tillämpning förutsätts till en början att det
föreligger ett anställningsförhållande med arbetsgivare och
arbetstagare som parter. Emellertid görs undantag för vissa
arbetstagargrupper, däribland arbetstagare som med hänsyn till
arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha
företagsledande eller därmed jämförlig ställning.
Sonja Rembo m.fl. (m) pekar i motion A751 på
arbetstagarbegreppets centrala betydelse. Man kan enligt
motionärerna ifrågasätta om den vida uttolkningen av
arbetstagarbegreppet i rättspraxis står i samklang med
lagstiftarens avsikter. De anser att arbetstagarbegreppet i LAS
måste definieras varvid en samordning bör ske med
arbetstagarbegreppet i den skatterättsliga och
socialförsäkringsrättsliga lagstiftningen.
I motion A751 ifrågasätts vidare den enligt motionärerna
alltför snäva gränsdragningen i fråga om arbetstagare med
företagsledande ställning som medför att många företag föredrar
att anlita utomstående konsulter när det gäller
specialistfunktioner. Motionärerna anser det därför motiverat
att utvidga den krets av anställda som med hänsyn till sina
arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar bör undantas från
lagen eller ges ett begränsat skydd.
Yrkanden om preciseringar av arbetstagarbegreppet liksom
frågan om en vidgning av undantagskretsen har behandlats av
utskottet vid ett flertal tillfällen under senare år. Utskottet
har ställt sig avvisande till båda dessa krav. Utskottet
vidhåller sin uppfattning att eventuella problem i frågan om vem
som skall anses vara arbetstagare får lösas i rättstillämpningen
efter hand som de uppstår. En utvidgning av den krets
arbetstagare som står utanför anställningsskyddslagens
tillämpningsområde skulle stå i direkt strid med intentionerna
bakom lagen. Utskottet står fast även vid den uppfattningen. På
anförda grunder avstyrks motion A751 i nu behandlade delar.
Tidsbegränsade anställningar
Huvudregeln i lagen är att en anställning gäller tills vidare,
"fast anställning". Tidsbegränsade anställningar får förekomma
endast med stöd av regler i lagen eller i kollektivavtal. Lagen
tillåter sådan anställning bl.a. när tidsbegränsningen föranleds
av arbetstoppar, i lagen benämnt tillfällig arbetsanhopning. En
sådan anställning får dock vara högst sex månader under två år.
I motion A751 riktar Sonja Rembo m.fl. (m) kritik mot
tidsbegränsningen för anställning vid arbetstoppar.
Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och
produktivitetsförluster. Begränsningen försvårar också för
personer i glesbygd att fylla ut inkomsten vid återkommande
arbetstoppar.
Utskottet har tidigare vid flera tillfällen anfört att lagens
regler ger arbetsgivarna tillräckligt utrymme för tillfälliga
anställningar vid arbetstoppar och att detta utrymme kan
utvidgas eller inskränkas genom kollektivavtal. Utskottet står
fast vid denna uppfattning och avstyrker således
motionsyrkandet.
Ett annat i lagen tillåtet fall av tidsbegränsad anställning
är vikariat. Förarbetsuttalandena om denna anställningsform är
mycket sparsamma. Arbetsdomstolen har gjort ett antal
principiella uttalanden om vikariatsanställningar. En fråga har
varit i vad mån lagen tillåter att arbetstagare under längre
perioder står till förfogande som mera permanenta vikarier.
I motion A724 hävdar Lars Werner m.fl. (vpk) att en
omsvängning har skett i ADs praxis så att det numera inte skulle
finnas någon principiell skyldighet att tillgodose ett behov av
permanent arbetskraft med tillvidareanställd personal. Partiet
efterlyser en legaldefinition av begreppet vikarie som står
i överensstämmelse med ADs tidigare praxis, vilken enligt
motionen innebar starka begränsningar av rätten att använda
anställningsformen vikariat.
I den av motionärerna åsyftade domen, AD 1984 nr 66,
analyserade domstolen problemet med de upprepade vikariaten som
sammanlagt pågår under lång tid. Domstolen uttalade följande:
"För den berörda arbetstagarens trygghet och välbefinnande är
det -- -- -- av påtaglig betydelse att komma i åtnjutande av den
fördelaktiga position som följer med en tillsvidareanställning.
Det kan göras gällande att i den mån det för en överblickbar
framtid föreligger behov av att kontinuerligt använda en eller
flera arbetstagare för vikariat på en arbetsplats det inte
skulle vara för mycket begärt av arbetsgivaren att denne medgav
sådana arbetstagare tillsvidareanställning. Saken skulle kunna
uttryckas så att arbetsgivaren skulle vara skyldig att
tillgodose det säkert dokumenterade, stadigvarande behovet av
arbetskraft i sin verksamhet med tillsvidareanställd personal."
Domstolen tog emellertid avstånd från denna tanke med hänsyn
till svårigheten att tillämpa en sådan regel i praktiken och
hänvisade bl.a. till problemet att objektivt avgöra det
stadigvarande behovet av en arbetskraftsreserv.
Tillämpningsproblemen skulle enligt domstolen inte begränsa sig
till det personaladministrativa området utan även gälla allmänt
företagsekonomiska bedömningar. Domstolen fortsatte: "Ett
avgörande skäl mot det angivna synsättet är emellertid att
anställningsskyddslagstiftningen inte ger något som helst stöd
för att arbetsgivaren skulle ha en principiell skyldighet att
tillgodose sitt stadigvarande behov av arbetskraft med
tillsvidareanställd personal. Det går inte att komma ifrån att
det äkta vikariatet utgör en anställningsform som godtas enligt
anställningsskyddslagen utan några begränsningar."
Till stöd för den angivna uppfattningen tillade domstolen att
det i anställningsskyddslagens förarbeten finns grundsatser
uttryckta som direkt talar emot en ordning som innebär att
arbetsgivaren skulle antas vara rättsligt förpliktad att
tillgodose det stadigvarande behovet av arbetskraft i sin
verksamhet med tillvidareanställd personal och därmed tvingas
inrätta en personalreserv. En sådan ordning skulle innebära att
lagstiftningen skulle framtvinga en viss personalorganisation.
Domstolen anförde: "Det framgår -- -- -- av lagstiftningens
förarbeten att det konsekvent är förbehållet arbetsgivaren att i
sista hand själv fatta beslut om hur företaget skall
organiseras. En tillämpning av en regel med den nu ifrågasatta
innebörden skulle även i övrigt föra in på företagsekonomiska
bedömningar som hittills hållits utanför området för den
rättsliga prövningen."
Utskottet är väl medvetet om de olägenheter som de upprepade
vikariaten kan innebära för den enskilde arbetstagaren. En
ordning av det slag som motionärerna får antas efterlysa skulle
dock enligt utskottets mening stå i strid med grundläggande
principer bakom anställningsskyddslagen. Det är dessutom
tveksamt om åtgärden skulle lösa vikarieproblemet. Utskottet
vill dock erinra om att en förutsättning för att ett vikariat
skall godtas är att arbetsgivaren inte på något sätt sökt
kringgå lagens regler om tillvidareanställning som den normala
anställningsformen. Med det anförda avstyrks motion A724 i nu
behandlad del.
Motion A739 av Gunnar Thollander och Ingrid Andersson (båda s)
avser arbetstagare med chefsbefattning. Utvecklingen mot alltmer
decentraliserade organisationer ställer nya krav på cheferna.
Många är inte beredda att ta på sig det engagemang som krävs mer
än under en begränsad tid. Därför bör chefsförordnanden
kunna tidsbegränsas, med en tillsvidareanställning i botten.
Utskottet vill anföra följande med anledning av motionen.
Lagen om anställningsskydd gäller, som nämnts ovan, inte
arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och
anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed
jämförlig ställning. Den kategori som motionärerna i första hand
syftar på torde därför i allmänhet falla utanför lagen.
Följaktligen finns inte något lagligt hinder mot tidsbegränsade
förordnanden i de fallen. När det gäller övriga chefer är det
tveksamt om behov finns av en lagregel av det åsyftade slaget.
Lagen torde nämligen inte hindra att flera anställningar
förenas. Enligt utskottets mening bör i alla händelser inte en
särlösning tillgripas för det av motionärerna anförda exemplet.
Frågan bör anstå till dess övervägandena om den framtida
arbetsrätten är klara. Med hänvisning härtill avstyrks den nu
behandlade motionen A739.
Provanställning
Enligt 6§ anställningsskyddslagen medges provanställning om
prövotiden är högst sex månader. Om arbetsgivaren eller
arbetstagaren inte vill att anställningen skall fortsätta efter
prövotiden, skall besked om detta lämnas till motparten senast
vid prövotidens utgång. Om det inte sker, övergår
provanställningen i en tillsvidareanställning. En
provanställning får avbrytas även före prövotidens utgång om
inte annat har avtalats. Bestämmelserna om provanställning är
dispositiva, dvs. de kan ändras genom kollektivavtal.
I fyra motioner framställs krav om ändringar i reglerna om
provanställning.
Sonja Rembo m.fl. (m) framför i motion A751 synpunkter rörande
provanställningens längd. Lagen bör ändras så att
arbetstagaren ges garanterad rätt till provanställning upp till
sex månader. Som det nu är, anför motionärerna, gäller betydligt
kortare tidsgräns enligt flera kollektivavtal på
arbetsmarknaden. En arbetsgivare skulle vara mer benägen att ge
arbetstagare en chans att visa sin duglighet om
provanställningen tilläts vara tillräckligt länge. Motionärerna
anser också att prövotiden bör kunna förlängas till högst ett
år. Arbetstagare som har svårt att få en fast fot på
arbetsmarknaden skulle då få bättre möjligheter att visa att de
kan klara av arbetet.
Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) framför i motion A714 att
provanställningar skulle bli mer effektiva om lagen gav
möjlighet till förlängning vid sjukdom, tjänstledighet eller
semester. Det skulle också vara kostnadsbesparande för samhället
i de fall arbetsgivaren annars skulle avstå från att anställa
därför att prövotiden bedömts som för kort.
Liknande yrkanden rörande provanställning prövades under
föregående riksmöte. Utskottet intog ståndpunkten att det inte
är motiverat att slopa lagens dispositivitet eller att inskränka
parternas handlingsutrymme genom att sätta en nedre gräns för
provanställningens längd. Tanken på en förlängd prövotid
avvisades med hänvisning till de arbetsmarknadspolitiska
stödformer som finns för arbetstagare med särskilda svårigheter
på arbetsmarknaden. Inte heller fann utskottet anledning att
stödja förslaget om automatisk förlängning av provanställning
vid frånvaro. Eftersom utskottet står fast vid dessa
ståndpunkter avstyrks de nu behandlade yrkandena i motionerna
A714 och A751.
I vpk-motionen A724 begärs en begränsning av användningen av
provanställning. Motionärerna anser att anställningsformen
innebär en i det närmaste total rättslöshet för den anställde.
En förutsättning för provanställning bör vara att den anställde
är oprövad inom befattningsområdet. Provanställning bör också
förbjudas om den anställde redan innehar en annan anställning
hos arbetsgivaren, detta för att hindra möjligheten att göra sig
av med en ej önskvärd anställd genom att erbjuda en mer
attraktiv befattning som provanställning. Motionärerna föreslår
också två veckors uppsägningstid vid provanställning.
Christina Pettersson m.fl. (s) efterlyser i motion A755 bättre
lagskydd för den provanställde. Denne bör enligt motionärerna
ges rätt att på rimliga grunder erhålla en
tillsvidareanställning.
I samband med att man i 1982 års anställningsskyddslag införde
regler om provanställning diskuterades om det skall föreligga
ett visst prövobehov i den meningen att vissa objektivt
fastställbara förutsättningar, t.ex. bristande yrkeserfarenhet,
skall föreligga (prop. 1981/82:71 s. 49 f.). Man valde att inte
ställa upp några sådana villkor med motiveringen att nackdelarna
med sådana regler, framför allt svårigheterna att gripa om alla
berättigade fall och riskerna för osäkerhet och onödiga tvister,
inte motsvaras av fördelarna. Om man i stället väljer att
generellt tillåta provanställning under en viss längsta tid
ligger i detta att det skall vara arbetsgivarens avsikt att
pröva arbetstagaren. I regeln ligger också principiellt, att
provanställningen inte kan förlängas utöver den tillåtna tiden
och inte upprepas, utom möjligen under alldeles speciella
omständigheter när det rör sig om ett helt annat arbete med helt
andra krav på arbetstagaren. Även om regeln om provanställning i
sig själv inte ger utrymme för rättslig prövning av om behovet
är större eller mindre i det enskilda fallet, heter det vidare i
propositionen, medför den möjligheter att ingripa mot
tidsbegränsning av en anställning under beteckningen
provanställning om det är fråga om ett kringgående av lagen. Som
ett exempel anges att det inte kan tillåtas att den som redan
har varit anställd i ett arbete hos en arbetsgivare återanställs
i samma arbete på prov om inte speciella omständigheter
föreligger. Riksdagen biföll regeringens förslag i dessa delar
(AU 1981/82:11, rskr. 153).
Enligt utskottets mening bör de i förarbetena angivna
argumenten mot att ställa upp särskilda villkor för att tillåta
provanställning fortfarande äga giltighet. Utskottet kan således
inte ställa sig bakom kravet på sådana begränsningar som begärs
i motion A724.
Även tanken att arbetsgivarens skäl för att inte låta en
provanställning övergå i tillsvidareanställning skulle kunna
underkastas rättslig prövning måste avvisas. En sådan ordning
skulle i praktiken innebära ett slags "saklig-grund-skydd", låt
vara svagare än vid tillsvidareanställningar. Den skulle strida
mot grundtanken bakom anställningsformen, nämligen att det skall
vara fråga om en prövoperiod. Utskottet bortser härvid från
förfaranden som står i strid med vad som kan anses utgöra god
sed på arbetsmarknaden.
Med anledning av kravet på uppsägningstid vid provanställning
konstaterar utskottet att en arbetsgivare, enligt 31§, skall
underrätta arbetstagaren minst två veckor i förväg om
provanställningen skall avbrytas eller inte övergå i fast
anställning. Något behov av en uppsägningstid finns därför inte
enligt utskottets mening.
På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionerna A724 i
berörd del och A755.
Saklig grund för uppsägning m.m.
Den kanske mest betydelsefulla regeln i
anställningsskyddslagen är 7§ som säger att en uppsägning från
arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. I lagtexten har
inte gjorts någon närmare bestämning av vad som skulle anses
ligga i kravet på saklig grund, frånsett att det i texten
slagits fast att saklig grund för uppsägning inte föreligger om
det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren
annat arbete hos sig, dvs. omplacerar arbetstagaren. Det har
inte ansetts möjligt och inte heller lämpligt att precisera
detta krav i lagtexten (prop. 1973:129 s. 120 ff.).
Uppsägningsfallen är inbördes alltför olika och förhållandena på
arbetsplatserna alltför skiftande. Behovet att kunna ta hänsyn
till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall har
ansetts tala emot att man försöker på förhand ange hur fall av
ett visst slag eller tillhörande en viss grupp skall bedömas.
Dessutom kan det inte uteslutas att rättsutvecklingen skulle
bindas på ett olyckligt sätt, om lagtexten innehöll
preciseringar på denna punkt.
I 7§ andra stycket finns den s.k. månadsregeln. Innebörden
är att arbetsgivaren till grund för uppsägningen inte kan
åberopa enbart sådant som tilldragit sig långt innan
uppsägningen sker.
Om arbetstagaren grovt åsidosatt sina åligganden mot
arbetsgivaren får enligt 18§ avskedande ske. Detta innebär att
anställningen bryts med omedelbar verkan, dvs. utan iakttagande
av uppsägningstid.
Sju motionsyrkanden rör de nu beskrivna reglerna.
Sonja Rembo m.fl. (m) vill enligt kommittémotionen A751 ha
till stånd en lagändring i fråga om begreppet saklig grund.
En mer nyanserad avvägning av arbetsgivar- och
arbetstagarintressen behövs och mer hänsyn bör tas till
förhållanden som arbetsplatsens storlek, verksamhetens art och
tjänsteställningen. Även arbetskamraternas intressen bör i vissa
fall beaktas. Ansvaret för att undanröja missförstånd mellan
arbetsgivare och arbetstagare bör inte ensidigt läggas på
arbetsgivaren, anser motionärerna.
Knut Wachtmeister (m) begär i motion A736 en översyn av bl.a.
begreppet saklig grund med anledning av ett uppmärksammat
domstolsavgörande enligt vilket uppsägningen av en vårdare,
som stulit från patienter, blev ogiltigförklarad. Arbetsgivaren
utnyttjade lagens möjlighet att upplösa anställningsförhållandet
mot ett skadestånd till arbetstagaren motsvarande två årslöner.
För att undvika ett upprepande föreslår motionären att stöld
alltid skall utgöra saklig grund för uppsägning, att
månadsregeln mjukas upp och att bestämmelsen om s.k. särskilt
skadestånd enligt 39§ förses med en skälighetsklausul.
Motionären önskar en snabb översyn av lagstiftningen i enlighet
med dessa riktlinjer.
Yrkanden liknande dem i kommittémotionen har tidigare
behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1989/90:AU5.
Utskottet har uttalat att det saknas skäl för lagstiftaren att
ändra innebörden av begreppet saklig grund och att det liksom
hittills får ankomma på rättstillämpningen att i förekommande
fall göra ytterligare preciseringar av begreppets innebörd i
vanlig ordning med ledning av lagtext och förarbeten. Utskottet
står fast vid denna uppfattning, varför motion A751 avstyrks i
berörd del.
Utskottet kan följaktligen inte heller stödja den tanke på en
precisering av begreppet saklig grund som föreslås i motion
A736. Utskottet vill i övrigt erinra om vad som uttalades i
förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag rörande
tillgrepp och andra förmögenhetsbrott eller brottsliga
förfaranden i övrigt. Departementschefen anförde att det finns
anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela
arbetsmarknaden (prop. 1981/82:71 s. 72). Det är enligt
propositionen nödvändigt med en fast attityd mot arbetstagare
som gör sig skyldiga till t.ex. tillgreppsbrott inte minst med
hänsyn till att anställningen i allmänhet bygger på ett mer
eller mindre utpräglat förtroendeförhållande och till att det
mot den bakgrunden ofta ges tillfällen för den som inte vill
respektera förtroendet.
I fråga om "månadsregeln" skall framhållas att lagen ger visst
utrymme för arbetsgivaren att dröja med uppsägningen i avvaktan
på utredning om de förhållanden som skall läggas till grund för
uppsägningen. Något behov av en uppmjukning av månadsregeln
finns därför inte enligt utskottets mening. Inte heller finns
skäl att införa en skälighetsregel i 39§ i lagen, såsom
motionären förslår. Utskottet återkommer senare i detta
betänkande till frågan om det s.k. särskilda skadeståndet.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A736 och
A751 i berörd del.
I motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs att det i
lagen införs förbud mot uppsägning eller avskedande på grund
av olovlig stridsåtgärd.
Frågan om avskedande på grund av deltagande i en olovlig
strejk har behandlats av utskottet upprepade gånger. Utskottets
synsätt har närmare redovisats bl.a. i betänkandet AU 1986/87:8.
Då som nu anser utskottet att det inte är motiverat att ändra
begreppet saklig grund i det avseende som begärs. Motion A724
avstyrks således såvitt avser yrkande 20.
Inte heller finns anledning till ett uttalande av riksdagen av
det slag som Claes Roxbergh m.fl. (mp) begär i motion A257.
Motionären anser att arbetsskada under inga omständigheter
skall kunna godtas som saklig grund för uppsägning.
Vad utskottet tidigare anfört om principerna för att bestämma
begreppet saklig grund har giltighet även beträffande denna
fråga varför motion A257 i denna del bör avslås av riksdagen.
Lars Werner m.fl. framför i motion A724 ytterligare krav på
förändringar i lagen. För det första bör den begränsning av
den fria omplaceringsrätten som fastställts genom ADs dom
1978 nr 89 avse även omplaceringar som leder till andra
ingripande förändringar än lönesänkningar. I dag kan
omplaceringsrätten i vart fall på LO-området lätt användas för
dolda bestraffningar. För det andra bör arbetsgivaren åläggas
att vidta skäliga åtgärder som omorganisation, anskaffande av
hjälpmedel eller bekostande av vidareutbildning i det fallet att
en anställd på grund av sjukdom eller handikapp inte kan utföra
sina normala arbetsuppgifter. Slutligen bör vid arbetsbrist
arbetsgivarens omplaceringsskyldighet utsträckas till att gälla
hela koncernen. Därigenom skulle anställningsskyddet anpassas i
riktning mot vad som gäller på det statliga området.
Det nyssnämnda AD-avgörandet, ofta benämnt bastubadardomen
eftersom det rör en arbetstagare som gick för att bada bastu
under arbetstid, behandlar frågan om rättsenligheten av en
omplacering. Enligt den grundsats som kommit till uttryck i
domen bör vissa slag av omplaceringar av skäl som är hänförliga
till den enskilde arbetstagaren personligen och som får särskilt
ingripande verkningar, såväl med hänsyn till arbetsuppgifter som
anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt,
kunna underkastas rättslig prövning. Sådana omplaceringar får
inte företas utan att godtagbara skäl bedöms föreligga för
åtgärden.
Man kan således konstatera att även andra verkningar än
lönesänkning kan medföra att en omplacering kan underkastas
rättslig prövning och bedömas som icke godtagbar. Redan av detta
skäl saknas därför anledning att bifalla det nu berörda yrkande
6 i motion A724, som alltså avstyrks av utskottet.
I fråga om kravet att arbetsgivarens skyldigheter vid
sjukdom och handikapp skall utvidgas för att arbetstagaren
skall kunna beredas fortsatt anställning är följande att säga.
Anställningsskyddslagen bygger på tanken att en uppsägning är
den yttersta åtgärd som får sättas in först när alla andra
möjligheter att lösa problemet har uttömts (prop. 1973:129 s.
121 f.). Arbetsgivaren är principiellt skyldig att före
uppsägning överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren
till annan arbetsuppgift inom företaget. Principen är så viktig
att den slagits fast i lagtext. I förarbetena sägs vidare att
omplaceringsskyldigheten i första hand avser sysselsättning på
samma arbetsplats eller inom samma företagsenhet som den där
arbetstagaren tidigare varit sysselsatt. Arbetsgivaren bör till
att börja med undersöka möjligheterna att omplacera
arbetstagaren inom ramen för anställningen. Visar sig detta vara
omöjligt bör arbetsgivaren söka erbjuda arbetstagaren annan
anställning hos sig. Arbetsgivaren är i princip skyldig att
undersöka om det någonstans inom företaget kan ordnas en ny
anställning. En förutsättning för skyldigheten att placera om en
arbetstagare är att det kan ske utan att en annan arbetagare
friställs.
Det ligger i omplaceringsskyldigheten att arbetsgivaren skall
göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid
verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en
omplacering (AD 1981 nr 51). Mot bakgrund av arbetsgivarens
principiella rätt att besluta om sin verksamhet har
arbetsdomstolen emellertid uttalat (AD 1977 nr 151) att det inte
gärna kan antas att omplaceringsskyldigheten skulle innebära en
skyldighet att inrätta permanenta nya befattningar för att
undvika uppsägningar.
När det gäller anskaffande av hjälpmedel för arbetstagaren
konstaterar utskottet att en sådan skyldighet kan föreligga
redan enligt nu gällande lag. I det av motionärerna åberopade
rättsfallet AD 1982 nr 99 uttalas att det allmänt sett
självfallet bör åvila en arbetsgivare att ta till vara de
möjligheter som finns att underlätta arbetet för en anställd som
av medicinska skäl inte kan utföra sina tidigare
arbetsuppgifter. Detta åliggande innefattar enligt domstolen i
förekommande fall att inom rimliga gränser anskaffa tekniska
hjälpmedel. Domstolen tillägger att det vid bedömandet av hur
långt ett sådant åliggande kan sträcka sig givetvis spelar in
bl.a. tekniska och ekonomiska faktorer vid sidan av bedömningar
i vilken utsträckning arbetstagaren blir mera varaktigt hjälpt
av en ifrågasatt anordning.
Vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren i fråga om
åtgärder för att arbetstagaren skall kunna fortsätta sin
anställning kan enligt utskottets mening bara avgöras efter en
prövning av omständigheterna i det enskilda fallet där såväl
arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och
förutsättningar vägs in. Det skulle därför redan av det skälet
föra för långt med generella regler av det slag som efterlyses i
motion A724. Utskottet är inte heller berett att förorda en
regel som ålägger arbetsgivaren att omorganisera sin verksamhet
i det angivna syftet.
Vad avser frågan om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet
enligt 7§ anställningsskyddslagen bör utsträcka sig till hela
koncernen vill utskottet anföra följande. Koncernbegreppet har
stor betydelse, inte bara vid turordningen vid
driftsinskränkningar och företagsnedläggningar, utan även i det
nu behandlade sammanhanget. Tanken på att
omplaceringsskyldigheten även skulle avse andra företag i
koncernen har av praktiska skäl avvisats i förarbetena till 1974
års anställningsskyddslag (a.a. s. 121). Utskottet har tidigare
år med anledning av motionsyrkanden som framför allt gällt
lagens turordningsregler uttalat att det finns kvarstående
problem och att nya tillkommer, bl.a. till följd av de s.k.
bolagiseringarna. Utskottet förutsätter att det översynsarbete
som berörts ovan även kommer att inbegripa koncernfrågor. Därför
saknas anledning att nu ta något initiativ från riksdagens sida.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A724 yrkandena
7 och 13.
Turordning, företrädesrätt till återanställning m.m.
I 22 och 23§§ LAS finns regler om turordning vid uppsägning
på grund av arbetsbrist. Reglerna innebär att en turordning
normalt skall fastställas för varje driftsenhet och avtalsområde
för sig och att arbetstagarens plats i turordningen bestäms med
hänsyn till anställningstidens längd. Den som har den längsta
anställningstiden skall sägas upp sist. Kan en arbetstagare
endast efter omplacering beredas fortsatt arbete, är det en
förutsättning för företrädesrätt att han eller hon har
tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.
Andra turordningsregler och företrädesregler kan gälla på
grund av bestämmelser i kollektivavtal. Det är också möjligt att
parterna på den enskilda arbetsplatsen vid en driftsinskränkning
gör upp om en lokal s.k. avtalsturlista när en
driftsinskränkning blir aktuell. Vid äldreavgångar, dvs.
uppsägning av arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år,
måste dock den centrala arbetstagarorganisationen lämna sitt
medgivande till varje enskild uppsägning som avviker från lagens
huvudregler.
En arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist
har enligt 25§ under en period av ett år från anställningens
upphörande företrädesrätt till återanställning inom den
verksamhet där han eller hon tidigare har varit sysselsatt. En
förutsättning är att arbetstagaren varit anställd under viss
minsta tid. Om ett företag eller den del av det där verksamheten
bedrivs övergått till en ny arbetsgivare, gäller
företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren. Har arbetsgivaren
flera driftsenheter eller finns det i verksamheten olika
kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom
den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt
när den tidigare anställningen upphörde. Arbetstagaren måste
enligt 27§ anmäla anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren.
Sonja Rembo m.fl. (m) riktar i motion A751 kritik mot lagens
turordningsregler som enligt motionärerna har en negativ
effekt på arbetsmarknaden. Vid inskränkningar av verksamheten är
det av avgörande betydelse att verksamheten kan bedrivas
effektivt med en lämplig sammansättning på arbetsstyrkan. En
strikt tillämpning av lagen kan leda till att fortsatt drift
omöjliggörs. Om företaget saknar kollektivavtal och därmed inte
kan göra avsteg från lagens regler är konkurs den enda
möjligheten att upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.
Lagen försvårar anpassningen till ny teknik och nya
produktionsformer. Den har fått negativa konsekvenser också för
löntagarna eftersom den naturliga rörligheten på arbetsmarknaden
försvåras. Vid omläggning av verksamheten måste arbetsgivaren
kunna dels behålla arbetstagare med särskild kompetens, dels
upprätta särskild turordning för arbetstagare med i huvudsak
jämförbara arbetsuppgifter. De lokala fackliga organisationernas
ställning skulle underlättas. Arbetsgivaren skulle få bära det
tyngsta ansvaret för turordningen. Grundtryggheten för äldre
arbetstagare bör i första hand lösas med arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, i andra hand inom ramen för en reformerad
arbetslöshetsförsäkring.
Liknande ändringsyrkanden har framförts alltsedan den nya
anställningsskyddslagen antogs år 1982. Det har varit och är
alltjämt utskottets uppfattning att det är viktigt att hålla
fast vid anställningsskyddslagens syfte att värna om i första
hand de äldre arbetstagarna och arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga. Genom borttagandet av möjligheten till
förtidspension av arbetsmarknadsskäl (prop. 1989/90:62, SfU12)
har arbetsgivarnas ansvar för den äldre arbetskraften
ytterligare markerats. Denna form av förtidspension urholkar
enligt propositionen de äldre arbetstagarnas anställningsskydd
och innebär en press på dem att lämna anställningen i förtid. I
en del fall har pensionering av sådana skäl satts i system på
ett sätt som inte varit avsett.
Utskottet anser det uteslutet att medverka till en ordning som
skulle kunna leda till en försvagning av anställningsskyddet för
arbetstagare med särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Om i
något fall avsteg skall göras från lagens turordningsprinciper
bör detta ske genom överenskommelser mellan arbetsgivare och de
fackliga organisationerna och inte, såsom förespråkas i
motionen, genom ensidiga arbetsgivarbeslut. Motionsyrkandet
avstyrks således.
I vpk-motionen A724 framförs ett antal krav rörande
turordningsreglerna. Partiet vill för det första att krav på
den centrala arbetstagarorganisationens godkännande skall
införas även vid s.k. lagturlista när uppsägningen avser
"57,5-åringar". I motionen sägs att det även vid lagturlistor
förekommer "svartpensioneringar" genom felaktiga uppgifter om
att arbetstagaren inte har tillräckliga kvalifikationer för det
fortsatta arbetet. I motionen begärs vidare att
driftsenhetsbegreppet utvidgas. Detta bör enligt motionärerna
inte enbart vara geografiskt utan även organisatoriskt, eftersom
anställningsskyddet annars blir tämligen illusoriskt för stora
grupper av anställda. Yrkanden framförs också rörande
återanställningsrätten. Den bör enligt motionen utsträckas till
att gälla hela arbetsgivarens verksamhet och inte endast den
driftsenhet där den uppsagde arbetat. Vidare bör en lagändring
genomföras som hindrar arbetsgivare från att "handplocka" de
anställda som han önskar överta. Ett förbud bör införas att
lägga ut arbetsuppgifter på icke anställd arbetskraft under den
tid då företrädesrätten gäller. Möjligheten i dag att kringgå
återanställningsrätten är helt oacceptabel, enligt motionärerna.
Slutligen yrkas att kravet på anmälan från arbetstagaren om
anspråk på företrädesrätt slopas.
Utskottet gör följande överväganden.
Det nyssnämnda upphävandet av rätten till förtidspensionering
av arbetsmarknadsskäl motiverades bl.a. med att möjligheten
därtill i en del fall satts i system på ett sätt som inte varit
avsett. Utskottet utgår från att de nya reglerna kommer att
minska incitamenten att beträffande "57,5-åringarna" förfara så
som motionärerna beskriver. Genom medbestämmandelagens
förhandlingsregler tillförsäkras dessutom de fackliga
organisationerna ett inflytande över turordningsfrågorna. En
regel att den centrala arbetstagarorganisationen skall godkänna
även lagturlistor är därför inte erforderlig enligt
utskottets mening. Med hänvisning till det anförda avstyrks
yrkande 5 i motion A724.
Med driftsenhet avses enligt förarbetena till 1974 års
anställningsskyddslag (prop 1973:129 s. 260) -- bestämmelserna
har oförändrade i sak förts över till 1982 års lag -- i princip
sådan del av ett företag som är belägen inom en och samma
byggnad eller inom ett och samma inhägnade område, dvs. fabrik,
butik, restaurang osv. Det är alltså fråga om en närmast
geografisk avgränsning.
Det är inte klart vad som skulle vara den närmare innebörden
av det organisatoriska driftsenhetsbegrepp som efterlyses i
motion A724, varför utskottet inte är berett att på grund därav
ta något initiativ i frågan. Utskottet vill dock erinra om att
bestämmelserna i fråga är dispositiva. Genom kollektivavtal kan
parterna således avtala om t.ex. ett driftsenhetsbegrepp som
avviker från lagen. Om den fackliga organisationen begär det kan
vidare en gemensam turordning fastställas för samtliga
driftsenheter på orten. Utskottet vill betona att det ingalunda
är givet att ett utvidgat driftsenhetsbegrepp, med de
återverkningar detta skulle få vid en driftsinskränkning, alltid
uppfattas som mest naturligt och rättvist av flertalet
arbetstagare. Frågor av denna art bör enligt utskottets mening
anstå till dess resultatet av övervägandena om den framtida
arbetsrätten föreligger.
I fråga om återanställningsrättens omfattning vill utskottet
hänvisa till vad som nyss sagts om driftsenhetsbegreppet. Genom
reglernas dispositivitet ges utrymme för de avsteg från
huvudreglerna som parterna anser motiverade. Lika litet som när
det gäller turordningen vid uppsägning kan man utgå från att
arbetstagarna alltid finner det mest rättvist och naturligt att
personer som uppsagts från en driftsenhet skall kunna konkurrera
om företrädesrätt till anställning i en helt annan driftsenhet,
kanske t.o.m. på en annan ort.
Det begärda förbudet mot "handplockning" av arbetstagare vid
företagsöverlåtelser syftar på ett avgörande i arbetsdomstolen,
AD 1986 nr 144. Det övertagande företaget hade anställt viss
personal i det förvärvade företaget utan att följa lagens
turordningsregler. Domstolen fann det inte styrkt att företaget
vid det tillfälle då anställningserbjudandena lämnades vare sig
fått veta att personalen skulle sägas upp av den förre
arbetsgivaren eller hade sådana informationer att denna slutsats
var ofrånkomlig. Arbetstagarsidans påstående om kringgående av
lagen godtogs inte.
Enligt utskottets mening torde gällande lagregler och praxis
tillräckligt effektivt hindra denna typ av problem.
Arbetsdomstolen har i flera domar uttalat att det under vissa
angivna omständigheter, bl.a. att det finns ett syfte att
kringgå reglerna och att handlandet framstår som otillbörligt,
skulle vara stötande och från rättslig synpunkt oriktigt att
låta kringgående av lag passera. Sådana omständigheter ansågs
emellertid inte föreligga i det nu berörda målet.
Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda nu
behandlade yrkanden 9, 10 och 14 i motion A724.
När det gäller anlitande av icke anställd arbetskraft
under tid då rätt till återanställning gäller kan utskottet
konstatera att de fackliga organisationerna genom vetoreglerna i
38--40§§ medbestämmandelagen getts inflytande över
arbetsgivarens beslut att lägga ut arbete på entreprenad eller
som uppdrag. Den fackliga organisationen har möjlighet att
förbjuda åtgärden i de fall att arrangemanget kan antas leda
till att lag eller kollektivavtal åsidosätts eller att det på
annat sätt skulle strida mot vad som är allmänt godtaget inom
parternas avtalsområde. Utskottet anser att dessa regler,
tillsammans med den ovan beskrivna möjligheten att angripa vad
som kan anses utgöra ett kringgående av anställningsskyddslagen,
ger tillräckligt skydd mot sådana förfaranden som motionen torde
avse.
Vad slutligen avser arbetstagarens anmälan om anspråk på
företrädesrätt diskuterades i förarbetena till 1982 års
anställningsskyddslag om kravet på sådan anmälan skulle
utmönstras ur lagen. Departementschefen ansåg (prop. 1981/82:71
s. 102) att ett avskaffande skulle leda till avsevärda
olägenheter. Kravet på anmälan ansågs nödvändigt med hänsyn till
det stora antalet anställda t.ex. hos landstingen och till att
varje erbjudande om företrädesrätt kräver arbete med
registrering, prövning av kvalifikationer, undantag från det
normala tillsättningsförfarandet etc. Det är då också rimligt
att detta förfarande ägnas endast de fall då arbetstagaren
verkligen är intresserad av att utnyttja sin företrädesrätt. Om
kravet på anmälan avskaffas, kommer arbetstagarna att erbjudas
anställningar som de inte har något intresse för, och då måste
de för att inte förlora sin företrädesrätt kunna visa att
erbjudandet inte skäligen borde ha godtagits. De anförda skälen
talade enligt departementschefen starkt för att kraven på
anmälan borde bibehållas, även om det undantagsvis kan leda till
att arbetstagare förlorar sin företrädesrätt.
Utskottet anser att de nu anförda argumenten alltjämt har
sådan tyngd, att kravet på anmälan bör bibehållas. I
sammanhanget skall erinras om att arbetsgivaren enligt 8§ i
uppsägningsbeskedet till den anställde skall ange bl.a. om
arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning eller ej.
Med stöd av vad som anförts avstyrker utskottet den nu
behandlade motionen A724 även såvitt avser yrkandena 15 och 16.
Ogiltigförklaring, skadestånd m.m.
Om en arbetstagare sägs upp utan saklig grund skall
uppsägningen ogiltigförklaras på yrkande av arbetstagaren.
Innebörden av en dom, varigenom en uppsägning förklarats
ogiltig, är att anställningen består på samma villkor som
tidigare. En uppsägning som enbart strider mot
turordningsreglerna i anställningsskyddslagen eller i
kollektivavtal kan emellertid inte ogiltigförklaras.
Turordningsreglerna är endast skadeståndssanktionerade.
Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom som
innebär att en uppsägning eller ett avskedande ogiltigförklarats
skall enligt 39§ anställningsförhållandet anses som upplöst.
Arbetsgivaren blir skyldig att betala skadestånd som beräknas
efter en schablon. Detta s.k. särskilda skadestånd motsvarar 16,
24 eller 32 månadslöner beroende på anställningstid. Beloppet
höjs ytterligare för äldre arbetstagare. För kortvariga
anställningar finns en jämkningsregel.
I vpk-motionen A724 yrkar partiet den lagändringen att
uppsägningar som strider mot turordningsreglerna skall kunna
ogiltigförklaras på samma sätt som kan ske på den offentliga
arbetsmarknaden.
I denna fråga vill utskottet anföra följande. Man kunde i och
för sig tänka sig en rätt för den arbetstagare som blivit
uppsagd i strid med turordningsbestämmelserna att återfå sin
anställning. Man måste emellertid ha i minnet att en sådan
lösning skulle innebära att en annan arbetstagare i stället
måste sägas upp för att bereda den förste anställning. Till
detta kommer en processuell komplikation. Flera arbetstagare
skulle kunna hävda att de borde få stanna kvar i arbete.
Rimligen måste turordningstvisten avgöras i ett sammanhang, så
att inte skilda domstolar kommer till olika resultat i frågan om
vem som skall få stanna. Utskottet är inte berett att i detta
sammanhang ställa sig bakom förslaget i motionen, men utgår från
att den nu berörda frågan uppmärksammas i det kommande
översynsarbetet. Motion A724 avstyrks därför såvitt avser
yrkande 17.
I samma motion tar partiet upp frågan om de allmänna
skadestånden enligt LAS. Motionärerna anför att de allmänna
skadestånd som döms ut är så låga att det har en preventiv
effekt endast för småföretag. Progressiva skadestånd som står i
relation till företagets omsättning bör införas. Belopp som
överstiger viss nivå bör enligt motionen tillföras statskassan.
Rörande de allmänna skadestånden är följande att säga. Ett
motsvarande yrkande men avseende medbestämmandelagens
skadeståndsregler prövades av utskottet i betänkandet AU6.
Utskottet avstyrkte där yrkandet med hänvisning till den översyn
av det skadeståndsrättsliga systemet som sker inom ramen för
utredningen om förhandlingsformerna och spelreglerna på den
svenska arbetsmarknaden (dir. 1990:26). Utskottet anser även i
frågan om skadestånd enligt anställningsskyddslagen att
regeringens ställningstaganden till utredningsresultatet bör
avvaktas. Motion A724 avstyrks således också såvitt avser
yrkande 18.
I fyra motioner berörs frågor som har samband med bestämmelsen
i 39§ om det s.k. särskilda skadeståndet.
Ett avskaffande av möjligheten till upplösning av
anställningsförhållandet yrkas i vpk-motionen A724.
I denna fråga vidhåller utskottet den uppfattning som kommit
till uttryck senast i betänkandet 1989/90:AU5. Det är inte en
praktiskt genomförbar ordning att låta arbetstagaren välja
mellan skadestånd och att återgå i arbete. Lagstiftaren har
därför stannat för den lösningen att om arbetsgivaren inte böjer
sig för en domstols dom och det ekonomiska tryck som det
särskilda skadeståndet utgör, får anställningsförhållandet anses
vara upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur
världen. Motion A724 avstyrks således i berörd del.
I s-motionerna A710 av Anita Modin m.fl. och A747 av Sven-Åke
Nygårds m.fl. begärs en höjning av skadeståndets storlek för
att skärpa den preventiva effekten. I den förra föreslås också
att skadestånd skall kunna utges till den fackliga
organisationen om saken rör en facklig förtroendeman.
Utskottet har med anledning av liknande motionsyrkanden i
tidigare sammanhang framhållit betydelsen av att de nu berörda
skadestånden fastställs på ett sådant sätt att de fyller avsedd
funktion. Utskottet har också erinrat om att beloppen ökar
automatiskt i takt med att lönerna höjs. Med hänvisning till
detta och till att utskottet utgått från att frågan om
skadeståndsbeloppens effekter följs med uppmärksamhet i
regeringens kansli har yrkandena avstyrkts. Utskottet står fast
vid det anförda och avstyrker följaktligen motionerna A710 och
A747.
I motion A754 av Sverre Palm m.fl. (s) slutligen anförs att
det visat sig att flertalet arbetstagare som återfår arbetet
efter en tvist måste sluta på egen begäran på grund av psykiska
problem efter fortsatta trakasserier. Lagen bör enligt
motionären ändras så att även denna grupp får rätt till
ersättning enligt normen i 39§ LAS. Motionärerna begär en
översyn av lagens regler.
Med anledning av motionen vill utskottet erinra om, att en
arbetstagare som sagts upp av skäl som är hänförliga till
arbetstagaren personligen, kan välja om han eller hon skall
begära -- förutom allmänt skadestånd -- ogiltigförklaring av
uppsägningen eller enbart ekonomiskt skadestånd. Befarade
trakasserier från arbetsgivarens sida kan självfallet vara ett
skäl att välja det senare alternativet. Skillnaden mellan den
situation som arbetstagaren befinner sig i efter att ha vunnit
en sådan process och den som råder efter en upplösning av
anställningsförhållandet enligt 39§ är att skadeståndet i det
förra fallet är beroende av en faktisk ekonomisk förlust. Det
s.k. särskilda skadeståndet skall däremot utges oberoende av om
arbetstagaren uppbär lön från annan arbetsgivare. Utskottet kan
inte se att det skulle finnas behov av en sådan regel som
motionären efterlyser, särskilt inte som begäran motiveras med
de ekonomiska förluster som kan drabba arbetstagaren. Utskottet
vill också erinra om det skydd, som ligger i att en uppsägning
från arbetstagarens sida som har provocerats fram av
arbetsgivaren, kan bedömas som om det vore en
arbetsgivaruppsägning. Med hänvisning till det anförda avstyrks
motion A754.
Uppsägningstider, formföreskrifter m.m.
I 11§ anställningsskyddslagen finns regler om
uppsägningstider. För både arbetsgivare och arbetstagare gäller
en minsta uppsägningstid av en månad. Beroende på ålder har en
arbetstagare som varit anställd viss minsta tid rätt till mellan
två och sex månaders uppsägningstid. Den längsta
uppsägningstiden är sex månader och gäller för en arbetstagare
som har fyllt 45 år. Reglerna är dispositiva.
I vpk-motionen A724 framställs krav på förlängning av
uppsägningstiderna för äldre arbetstagare för att förhindra
att de trängs ut från arbetsmarknaden. Vid fyllda 50 år bör
uppsägningstiden vara åtta månader, vid fyllda 55 tio och vid
fyllda 60 år tolv månader.
Som utskottet tidigare varit inne på har riksdagen under våren
fattat beslut om att avskaffa rätten till förtidspensionering av
arbetsmarknadsskäl. Därigenom har arbetsgivarens ansvar för den
äldre arbetskraften markerats. Enligt utskottets mening är det
dock tveksamt om förlängda uppsägningstider är den bästa
lösningen på problemet med den äldre arbetskraftens utslagning
från arbetsmarknaden. Problemet bör i stället lösas inom ramen
för arbetsmarknadspolitiken. I behandlingen av förslaget om
förtidspensioneringarna har socialförsäkringsutskottet
understrukit vikten av att -- som förutskickats i propositionen
-- kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in för
äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin arbetsförmåga
kvar (prop. 1989/90:62, SfU12). Med hänvisning till det anförda
bör motion A724 i denna del avslås.
I motion A724 framställs slutligen följande två krav om
lagändringar rörande uppsägningsbesked och
preskriptionsfrister. En kopia av uppsägningsbesked enligt
8§ skall alltid sändas till den uppsagdes fackliga
organisation. Preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring och
ogiltighetstalan bör förlängas till en månad. Nuvarande frist om
14 dagar är enligt motionärerna så kort att den leder till många
rättsförluster.
Vid uppsägning på grund av arbetsbrist gäller reglerna i
11--14§§ medbestämmandelagen i fråga om arbetsgivarens
skyldighet att förhandla med den fackliga organisationen. Om
arbetsgivaren vill säga upp en arbetstagare på grund av
omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen
skall arbetstagaren enligt 30§ underrättas minst två veckor i
förväg. Är arbetstagaren fackligt organiserad skall
arbetsgivaren samtidigt med underrättelsen varsla den lokala
arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Arbetstagaren
och den fackliga organisationen har sedan rätt till överläggning
om den tilltänkta åtgärden. Om överläggning begärs får
uppsägningen inte verkställas förrän överläggningen avslutats.
En arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en
uppsägning eller ett avskedande skall enligt 40§ underrätta
arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att
uppsägningen eller avskedandet skedde. Om tvisteförhandling
påkallas skall sedan talan väckas inom två veckor från det att
förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom
två veckor från det att den nyssnämnda tiden för underrättelse
gick ut. Reglerna är dispositiva. Om arbetstagaren väljer att
enbart föra talan om skadestånd gäller betydligt längre frister
-- underrättelse till arbetsgivaren inom fyra månader från den
skadegörande handlingen och väckande av talan fyra månader
från tvisteförhandlingens avslutande.
Utskottet gör följande överväganden.
Vad först gäller frågan om besked till den fackliga
organisationen anser utskottet att de nyss beskrivna reglerna är
tillräckliga för att hålla organisationen informerad.
Skälet till de förhållandevis korta fristerna för
ogiltigförklaring hänger samman med lagens regler om rätt för en
arbetstagare som blivit uppsagd att stå kvar i anställningen
till dess tvisten slutligt prövats. För arbetsgivaren måste det
med hänsyn till denna ordning uppenbarligen vara väsentligt att
tvister om giltigheten av en uppsägning eller ett avskedande
aktualiseras snabbt. Även för arbetstagaren måste det vara
betydelsefullt att så fort som möjligt veta om han skall få
behålla sin anställning eller inte (prop. 1973:129, s. 188 f.).
Reglerna har förts över i huvudsak oförändrade från 1974 års
anställningsskyddslag till 1982 års lag. I det sammanhanget
diskuterades (prop. 1981/82:71 s. 108) en förlängning av
tvåveckorsfristerna, vilket enligt departementschefen kunde te
sig motiverat i åtskilliga fall, och en förkortning av fristerna
för skadeståndstalan. En sådan omarbetning av
preskriptionsreglerna genomfördes emellertid inte, då något
samförstånd inte kunde uppnås mellan arbetsmarknadens parter.
Utskottet anser att den nu berörda frågan bör anstå till dess
resultatet av övervägandena om den framtida arbetsrätten
föreligger och är således inte berett att tillstyrka motionen i
denna del.
Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A724 yrkandena
11 och 19.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande analys av effekterna av lagstiftningen m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkandena 1, 2 och 7,
res. 1 (m)
2. beträffande arbetstagarbegreppet m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkandena 3 och 4,
res. 2 (m)
3. beträffande tidsbegränsningen för anställning vid
arbetstoppar
att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkande 8,
res. 3 (m)
15. beträffande driftsenhet m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 9, 10 och
14,
res. 14 (v, mp)
16. beträffande anlitande av icke anställd arbetskraft
m.m.
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 15 och 16,
res. 15 (v)
17. beträffande uppsägningar som strider mot
turordningsreglerna
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 17,
res. 16 (v, mp)
18. beträffande de allmänna skadestånden
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 18,
res. 17 (v)
19. beträffande upplösning av anställningsförhållandet
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 8,
res. 18 (v)
20. beträffande höjning av skadeståndets storlek
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A710 och 1989/90:A747,
21. beträffande ersättning enligt normen i 39§ LAS
att riksdagen avslår motion 1989/90:A754,
22. beträffande förlängning av uppsägningstiderna
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 12,
res. 19 (v)
23. beträffande uppsägningsbesked och preskriptionsfrister
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 11 och 19.
res. 20 (v, mp)
Stockholm den 6 november 1990
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander
Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell
Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Marianne Stålberg (s), Börje
Hörnlund (c), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Sten
Östlund (s), Bo Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Charlotte
Branting (fp), Kersti Johansson (c), Karl-Erik Persson (v), Anna
Horn af Rantzien (mp), Monica Öhman (s) och Eivor Husing (s).
Reservationer
1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom.1)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar
med "Liknande synpunkter" och på s. 6 slutar med "av riksdagen"
bort ha följande lydelse:
Såsom framförs i motion A751 bör effekterna av lagstiftningen
analyseras. Den hade till syfte att främst skydda äldre och
handikappad arbetskraft mot utslagning från arbetsmarknaden. Det
kan starkt ifrågasättas om detta syfte har uppnåtts.
Utskottet delar också uppfattningen att lagen har fått
oönskade konsekvenser. Arbetsgivarna framför allt vid mindre
företag kan vara tveksamma till att anställa personer som de
inte är helt övertygade om är lämpade för arbetsuppgifterna
eller som inte kan väntas smälta in i miljön på arbetsplatsen.
Även de redan anställda har blivit obenägna att flytta på sig
eftersom de då förlorar sin plats i turordningen enligt lagen.
Därigenom har rörligheten på arbetsmarknaden minskat.
Lagen har medfört att arbetsmarknaden delats upp i två delar,
en överstabil del där den enskilde inte vågar byta arbete, och
en instabil del där tryggheten saknas. En kategori arbetstagare,
vikarierna, arbetar år efter år utan någon som helst trygghet.
De är ofta kvinnor.
Ett stort antal hinder finns mot att personalstyrkan får den
mest lämpade sammansättningen, vilket även de anställda börjar
reagera emot. Rimliga möjligheter ges inte att organisera
verksamheten på ett effektivt sätt som svarar mot de ekonomiska
kraven. På detta sätt har lagen om anställningsskydd i
kombination med annan lagstiftning och avtal blivit ett hinder
för svenska företag och förvaltningar att möta en ny tids krav.
Utskottet instämmer således med motionärerna att en
genomgripande analys av effekterna av lagstiftningen måste komma
till stånd. Regelsystemet måste också förenklas. Det är inte
rimligt att det skall behövas juridisk expertis för att tolka
och tillämpa lagen. Ändringar krävs även i lagens
permitteringsregler.
Det är också, såsom framhålls i motionen, nödvändigt att den
parlamentariska utredning som föreslagits i m-motionen
1989/90:A760 kommer till stånd snarast.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande analys av effekterna av lagstiftningen m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkandena
1, 2 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
2. Arbetstagarbegreppet m.m. (mom.2)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar
med "Yrkanden om" och slutar med "behandlade delar" bort ha
följande lydelse:
Arbetstagarbegreppet har stor räckvidd och sträcker sig även
utanför arbetsrättens område. Man kan enligt utskottet
ifrågasätta om den vida uttolkningen i rättspraxis står i
samklang med lagstiftarens avsikter. Utskottet instämmer därför
med motion A751 (m) att begreppet måste definieras. En
samordning måste ske med arbetstagarbegreppet i annan
lagstiftning.
Det är enligt utskottets mening också befogat att vidga den
krets av anställda som står utanför lagen. Såsom framhålls i den
nu berörda motionen föredrar många företag i dag att anlita
utomstående konsulter hellre än att anställa egen personal när
det är fråga om utpräglade specialistfunktioner. Detta medför i
allmänhet högre kostnader än som annars hade varit nödvändigt.
Utskottet instämmer med motionärerna att undantagskretsen borde
omfatta även denna kategori. Undantag från lagen i sin helhet
bör medges under förutsättning av att särskilt avtal träffas
mellan parterna.
Utskottet tillstyrker således motion A751 i nu berörda delar.
dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:
2. beträffande arbetstagarbegreppet m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkandena 3
och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
3. Tidsbegränsningen för anställning vid arbetstoppar (mom. 3)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Utskottet har" och slutar med "således motionsyrkandet"
bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna (A751) att lagens
tidsbegränsningar i fråga om anställning vid arbetsanhopning
medför svårigheter för många arbetsgivare med återkommande
arbetstoppar och även för arbetstagare som har fördel av att
kunna återkomma till samma arbetsplats under flera år.
Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och
produktivitetsförluster. Tidsgränsen försvårar också för många
arbetstagare bosatta i glesbygd att fylla ut sina inkomster.
Utskottet förordar därför liksom motionärerna att
tvåårsgränsen tas bort.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande tidsbegränsningen för anställning vid
arbetstoppar
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
4. Begreppet vikarie (mom. 4)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar
med "Utskottet är" och slutar med "behandlad del" bort ha
följande lydelse:
Problemet med de s.k. evighetsvikarierna måste enligt
utskottets mening få en lösning. Det leder till en helt
oacceptabel uppdelning av arbetsmarknaden. Utskottet delar
uppfattningen i motion A724 att en definition av begreppet
vikarie måste föras in i lagen. Denna legaldefinition bör
lämpligen stå i överensstämmelse med arbetsdomstolens praxis
under 1970-talet, som innebar starka begränsningar av rätten att
använda anställningsformen vikariat. Motion A724 bör således
bifallas i denna del.
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande begreppet vikarie
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 3
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Provanställningens längd (mom. 6)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Mona Saint Cyr (m) och Charlotte Branting (fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar
med "Liknande yrkanden" och slutar med "och A751" bort ha
följande lydelse:
Syftet med lagens regel om provanställning är att den skall
underlätta möjligheterna för arbetssökande att få anställning.
Detta är enligt utskottets mening särskilt viktigt för
nytillträdande och för svaga grupper på arbetsmarknaden såsom
ungdomar, invandrare och handikappade. En förutsättning för att
lagen skall fylla denna funktion är att provanställningen kan
utsträckas så lång tid att arbetstagaren verkligen får en
möjlighet att visa sin duglighet.
När lagen trädde i kraft fanns bestämmelser i olika
kollektivavtal, vilka som regel innebar ett snävare utrymme för
provanställning än lagen genom att de föreskrev en betydligt
kortare tidsgräns än sex månader. När riksdagen fattade beslutet
om sex månaders provanställning utgick man från att parterna på
arbetsmarknaden skulle anpassa avtalen till lagen. Det har dock
visat sig att sådan anpassning i många fall inte har ägt rum.
Utskottet instämmer med motion A751 att lagens regler bör
ändras så att arbetstagares rätt till sex månaders
provanställning garanteras.
Man bör också överväga en möjlighet till en utökad
provanställning i särskilda fall i syfte att ge exempelvis
invandrare och ungdomar möjlighet att upparbeta den kompetens
som behövs för en viss arbetsuppgift. En sådan förlängd
provanställning bör dock förenas med viss uppföljning från
arbetsförmedlingens sida. Ett genomförande av de nu förordade
åtgärderna skulle reducera de problem som tas upp i motion
A714.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande provanställningens längd
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkandena 9
och 10 och med anledning av motion 1989/90:A714 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Begränsning av användningen av provanställning (mom.7)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "och A755" bort ha
följande lydelse:
I realiteten finns det för närvarande ingen begränsning i
rätten att provanställa på icke-kollektivavtalsreglerade
områden, bortsett från tidsgränsen om sex månader. Utskottet
ansluter sig till den uppfattning som framförs i motion A724 --
provanställningsformen innebär en i det närmaste total
rättslöshet för den anställde. Den bör därför vara tillåten bara
om den anställde är oprövad inom befattningsområdet. Ett
ytterligare villkor bör vara att arbetstagaren inte redan
innehar en anställning hos arbetsgivaren. Som rättsläget är i
dag finns möjligheter för oseriösa arbetsgivare att göra sig av
med en ej önskvärd anställd genom att erbjuda denne en
attraktivare befattning men i formen av provanställning.
Det är också otillfredsställande att provanställda i dag
saknar uppsägningstid. Utskottet instämmer med kravet i motionen
att en regel om två veckors uppsägningstid bör införas i lagen.
Med det anförda får syftet med motion A755 i viss mån vara
tillgodosett.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande begränsning av användningen av
provanställning
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 4
och med anledning av motion 1989/90:A755 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Begreppet saklig grund (mom. 8)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) samt
Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11
börjar med "Yrkanden liknande" och på s. 12 slutar med "berörd
del" bort ha följande lydelse:
Utskottet delar uppfattningen i motion A751 (m) att det till
grund för uppsägning bör ligga en mer nyanserad avvägning av
arbetsgivar- och arbetstagarintressen än som förekommit
tidigare. Vid bedömningen bör i högre grad än nu beaktas såväl
arbetsgivarens som arbetskamraternas berättigade intresse av att
en enskild arbetstagare inte uppträder på ett sådant sätt att
arbetsresultatet eller atmosfären på arbetsplatsen försämras.
Den enskildes rätt att behålla sitt arbete förutsätter att denne
motsvarar rimliga krav på en arbetsinsats. En avvägning bör ske
med hänsyn till arbetsplatsens storlek, verksamhetens art och
arbetstagarens tjänsteställning. Efter meningsutbyten mellan
arbetsgivaren och arbetstagaren bör inte ansvaret för att
undanröja missförstånd och att klarlägga situationen ensidigt
läggas på arbetsgivaren. Även arbetstagaren bör -- såsom
framhålls i motionen -- ha ett ansvar för att situationen
klargörs.
När det gäller det i motion A736 åsyftade avgörandet instämmer
utskottet i att detta exempel aktualiserar en översyn av
lagstiftningen i fråga.
dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande
lydelse:
8. beträffande begreppet saklig grund
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkande 6
och med anledning av motion 1989/90:A736 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
8. Förbud mot uppsägning eller avskedande (mom. 9)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 20" bort ha
följande lydelse:
Utskottet instämmer med uppfattningen i motion A724. En
olovlig stridsåtgärd får aldrig utgöra saklig grund för
avskedande eller uppsägning. Ett förbud mot sådant bör införas i
anställningsskyddslagen. Motionsyrkandet tillstyrks således av
utskottet.
dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:
9. beträffande förbud mot uppsägning eller avskedande
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 20 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
9. Arbetsskada (mom. 10)
Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Inte heller" och slutar med "av riksdagen" bort ha
följande lydelse:
Som framförs i motion A257 (mp) har det flera gånger i
förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter ifrågasatts om
arbetsskada som lett till långtidssjukskrivning kan utgöra
saklig grund för uppsägning enligt 7§ lagen om
anställningsskydd. Utskottet anser att riksdagen genom ett
uttalande bör markera att arbetsskada under inga omständigheter
kan godtas som saklig grund.
dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande
lydelse:
10. beträffande arbetsskada
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A257 yrkande 2
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
10. Den fria omplaceringsrätten (mom. 11)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Man kan" och slutar med "av utskottet" bort ha
följande lydelse:
När det gäller omplacering av skäl som är hänförliga till den
enskilde arbetstagaren personligen instämmer utskottet med den i
motion A724 framförda uppfattningen. Omplaceringar som inte
leder till lönesänkning kan lätt användas för dolda
bestraffningar, i vart fall på LO-området. Det är därför
nödvändigt att ändra anställningsskyddslagen så att
arbetsgivarens omplaceringsrätt inskränks även i de fall då
omplaceringen leder till andra ingripande förändringar än
lönesänkningar. Detta bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:
11. beträffande den fria omplaceringsrätten
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 6
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
11. Arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och handikapp m.m.
(mom. 12)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14
börjar med "Vad som" och slutar med "och 13" bort ha följande
lydelse:
Utskottet delar det i motion A724 (vpk) framställda kravet på
lagstiftning som skärper arbetsgivarens skyldigheter att vidta
åtgärder för att arbetstagaren skall kunna fortsätta sin
anställning vid sjukdom eller handikapp. Som exempel kan nämnas
en anställd som utvecklat överkänslighet eller allergi för ett
visst ämne vilket gör det omöjligt att utföra de normala
arbetsuppgifterna. Om arbetsgivaren gjort en mindre
omorganisation skulle arbetstagaren ha kunnat omplaceras till
andra arbetsuppgifter där kontakt med ämnet inte förekommer.
Någon sådan skyldighet föreligger emellertid inte enligt ADs dom
1982 nr 99. Arbetstagaren är fortfarande anställd, men står inte
till förfogande för arbetsuppgifter som han är anställd för och
har därför inte rätt till lön. Han har inte heller rätt till
sjukpenning eftersom han inte är sjuk. Utskottet anser att det
måste införas en regel som tvingar arbetsgivaren att i denna
situation vidta skäliga åtgärder för att arbetstagaren skall
kunna fortsätta sin anställning. Det kan t.ex. vara fråga om att
anskaffa hjälpmedel eller att bekosta vidareutbildning.
Utskottet är även i fråga om omplaceringsskyldigheten enligt
7§ av samma uppfattning som motionärerna. Vid
arbetsbristsituationer måste skyldigheten att omplacera
arbetstagaren för att undvika uppsägning omfatta även andra
företag i koncernen. Därigenom skulle anställningsskyddet
anpassas i riktning mot vad som gäller på det statliga området.
Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion
A724 yrkandena 7 och 13. Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:
12. beträffande arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och
handikapp m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena 7
och 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,
12. Turordningsregler (mom. 13)
Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)
anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Liknande ändringsyrkanden" och på s. 16 slutar med
"avstyrks således" bort ha följande lydelse:
Vid driftsinskränkningar är det angeläget för både företaget
och dess anställda att den arbetsstyrka som skall blir kvar får
en sammansättning som gör en fortsatt effektiv verksamhet
möjlig. En strikt tillämpning av lagens turordningsregler kan
i många fall innebära att fortsatt drift blir omöjlig, eftersom
företagen inte kan behålla eller nyanställa den personal som
fordras. Anpassningen till ny teknik och nya produktionsformer
försvåras. Rationalisering och effektivisering förhindras.
Problemen är särskilt stora i mindre och medelstora företag. I
offentlig verksamhet innebär det sämre effektivitet, vilket kan
leda till ökat skatteuttag.
För företag som saknar kollektivavtal medges inte avsteg från
turordningsreglerna. Konkurs kan vara den enda möjligheten att
upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.
Utskottet anser liksom motionärerna i A751 (m) att
turordningsreglerna måste utformas så att de medger nödvändig
flexibilitet. Vid omläggning av driften måste arbetsgivaren
kunna dels behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller
annan kompetens, dels upprätta särskild turordning för
arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.
Detta skulle vara till gagn för den fortsatta verksamheten.
Även de anställda har intresse av en sådan ordning. De lokala
fackliga organisationernas ställning vid driftsförändringar
skulle underlättas, eftersom arbetsgivaren skulle få bära det
tyngsta ansvaret för turordningen.
Grundtryggheten för den äldre arbetskraften bör i första hand
lösas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag
till lag i enlighet med de nu angivna riktlinjerna.
Det anförda, som innebär att motion A751 tillstyrks i denna
del, bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:
13. beträffande turordningsregler
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
13. Lagturlistor (mom. 14)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Det nyssnämnda" och slutar med "motion A724" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att lagen om
anställningsskydd måste ändras för att begränsa bruket av
svartpensioneringar av 57,5-åringar. Detta sker, såsom sägs i
motionen, genom att det felaktigt uppges att anställda som
uppnått denna ålder inte har tillräckliga kvalifikationer för
det fortsatta arbetet. Krav bör uppställas på den centrala
arbetstagarorganisationens godkännande även vid uppsägningar
enligt lagturlista. Detta innebär att utskottet tillstyrker
motionen såvitt avser yrkande 5. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:
14. beträffande lagturlistor
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 5
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
14. Driftsenhet m.m. (mom. 15)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16
börjar med "Med driftsenhet" och på s. 17 slutar med "motion
A724" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att
driftsenhetsbegreppet måste utvidgas. Med den enbart geografiska
bestämning som tillämpas i dag blir anställningsskyddet tämligen
illusoriskt för stora grupper anställda, för vilka det ter sig
mer naturligt med ett organisatoriskt synsätt på begreppet.
Det finns också anledning att, såsom föreslås i motionen,
utsträcka återanställningsrätten. Den bör gälla hela
arbetsgivarens verksamhet och inte enbart den driftsenhet i
vilken arbetstagaren tidigare varit anställd.
Utskottet delar också motionärernas syn vad gäller
"handplockning" av arbetstagare vid företagsöverlåtelser. Det i
motionen åberopade AD-avgörandet visar med all tydlighet att det
finns behov av ett förbud mot sådana förfaranden.
Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A724
såvitt avser yrkandena 9, 10 och 14. Vad som anförts bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande
lydelse:
15. beträffande driftsenhet m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena
9, 10 och 14 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
15. Anlitande av icke anställd arbetskraft m.m. (mom.16)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "När det" och på s. 18 slutar med "och 16" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att ett
förbud måste införas i anställningsskyddslagen att lägga ut
arbetsuppgifter på icke anställd arbetskraft under period då
företrädesrätt till återanställning gäller. Möjligheten i dag
för arbetsgivaren att kringgå lagens regler är helt oacceptabel.
Återanställningsrätten måste stärkas även i ett annat
avseende. Såsom framförs i motionen leder den nuvarande regeln
om att arbetstagaren måste anmäla intresse för återanställning
till rättsförluster. Detta kan inte accepteras. Kravet på
intresseanmälan bör därför slopas.
Utskottet tillstyrker således motion A724 såvitt avser
yrkandena 15 och 16. Vad utskottet anfört bör ges regeringen
till känna.
dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande
lydelse:
16. beträffande anlitande av icke anställd arbetskraft
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena
15 och 16 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
16. Uppsägningar som strider mot turordningsreglerna (mom. 17)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18
börjar med "I denna" och slutar med "yrkande 17" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att lagen bör ändras så att uppsägningar som
strider mot turordningen kan ogiltigförklaras. Den skillnad som
i dag råder mellan den privata och offentliga sektorn i detta
hänseende är inte sakligt motiverad enligt utskottets
uppfattning. Utskottet tillstyrker således kravet på lagändring
i motion A724.
dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande
lydelse:
17. beträffande uppsägningar som strider mot
turordningsreglerna
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 17 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
17. De allmänna skadestånden (mom. 18)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Rörande de" och slutar med "yrkande 18" bort ha
följande lydelse:
Utskottets uppfattning är att de allmänna skadestånd som döms
ut för brott mot anställningsskyddslagen är så låga att de har
en preventiv verkan endast för småföretag. Därför bör, såsom
föreslås i motion A724, progressiva skadestånd införas. Dessa
bör stå i relation till företagets omsättning. Utdömda belopp
som överstiger en viss nivå bör tillfalla statskassan. Lagen bör
ändras i detta hänseende. Utskottet tillstyrker således motion
A724 i nu behandlad del.
dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande
lydelse:
18. beträffande de allmänna skadestånden
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 18 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
18. Upplösning av anställningsförhållandet (mom. 19)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "I denna" och slutar med "berörd del" bort ha
följande lydelse:
Uskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att regeln i
39§LAS, som ger arbetsgivaren möjlighet att friköpa sig ur
anställningsförhållandet, måste upphävas. Denna regel leder ofta
till stötande resultat.
dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande
lydelse:
19. beträffande upplösning av anställningsförhållandet
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 8
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
19. Förlängning av uppsägningstiderna (mom. 22)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Som utskottet" och slutar med "del avslås" bort ha
följande lydelse:
För att förhindra att den äldre arbetskraften trängs ut från
arbetsmarknaden är det nödvändigt att kraftigt förlänga
uppsägningstiderna. I enlighet med förslaget i motion A724
anser utskottet att uppsägningstiderna bör förlängas enligt
följande: vid fyllda 50 år -- 8 mån, vid fyllda 55 år -- 10
månader och vid fyllda 60 år -- 12 månader. Utskottet
tillstyrker således motionen i denna del. Vad utskottet anfört
bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:
22. beträffande förlängning av uppsägningstiderna
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 12 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
20. Uppsägningsbesked och preskriptionsfrister (mom. 23)
Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "och 19" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser liksom motionärerna att en bestämmelse bör
införas om att en kopia av uppsägningsbeskedet alltid skall
sändas till den uppsagdes fackliga organisation.
Den nuvarande fristen för ogiltighetsförklaring och
ogiltighetstalan, 14 dagar, är enligt utskottets mening alltför
kort. Den leder till många rättsförluster. Utskottet ansluter
sig till förslaget i motionen att fristen bör förlängas till en
månad.
Utskottet tillstyrker alltså motion A724 såvitt avser
yrkandena 11 och 19. Vad som anförts bör ges regeringen till
känna.
dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande
lydelse:
23. beträffande uppsägningsbesked och preskriptionsfrister
att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena
11 och 19 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,
Särskilda yttranden
1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m.
(mom.1,2och8)
Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anför:
Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i partimotionen
1989/90:A723 begärt en översyn av de arbetsrättsliga lagarna för
att få en bättre anpassning av dem till de mindre företagens
förhållanden. Översynen bör bl.a. gälla arbetstagarbegreppet, så
att man får klarare regler för vem som är att betrakta som
anställd eller företagare. Vidare måste man i översynen beakta
reglerna om saklig grund för uppsägning, de arbetsrättsliga
skadestånden och provanställningarna. Dessa yrkanden behandlas
av utskottet i betänkandet 1990/91:AU6 om medbestämmande i
arbetslivet.
2. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m.
(mom.1och8)
Börje Hörnlund och Kersti Johansson (båda c) anför:
Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i kommittémotionen
1989/90:A757 föreslagit att en parlamentarisk kommitté tillsätts
för en total översyn av den gällande arbetsrättslagstiftningen.
Reglerna på det arbetsrättsliga området måste enligt vår
uppfattning vara klart och entydigt utformade samtidigt som en
bättre flexibilitet blir möjlig. Lagstiftningen måste också vara
anpassad till de mindre arbetsplatsernas förhållanden och de
enskilda arbetstagarnas rättigheter. Detta yrkande behandlas av
utskottet i betänkandet 1990/91:AU6 om medbestämmande i
arbetslivet.
Reservationer 24
1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom. 1)
(m)24
2. Arbetstagarbegreppet m.m. (mom. 2) (m) 25
3. Tidsbegränsningen för anställning vid arbetstoppar (mom. 3)
(m) 25
4. Begreppet vikarie (mom. 4) (v, mp) 26
5. Provanställningens längd (mom. 6) (m, fp) 26
6. Begränsning av användningen av provanställning (mom. 7) (v,
mp) 27
7. Begreppet saklig grund (mom. 8) (m, mp) 27
8. Förbud mot uppsägning eller avskedande (mom. 9) (v, mp)28
9. Arbetsskada (mom. 10) (mp) 28
10. Den fria omplaceringsrätten (mom. 11) (v) 29
11. Arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och handikapp m.m.
(mom. 12) (v, mp) 29
12. Turordningsregler (mom. 13) (m) 30
13. Lagturlistor (mom. 14) (v) 31
14. Driftsenhet m.m. (mom. 15) (v, mp) 31
15. Anlitande av icke anställd arbetskraft m.m. (mom. 16
(v)32
16. Uppsägningar som strider mot turordningsreglerna (mom. 17)
(v, mp)32
17. De allmänna skadestånden (mom. 18) (v) 33
18. Upplösning av anställningsförhållandet (mom. 19) (v)33
19. Förlängning av uppsägningstiderna (mom. 22) (v)33
20. Uppsägningsbesked och preskriptionsfrister (mom. 23) (v,
mp)34
Särskilda yttranden
1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom. 1, 2 och
8) (fp)34
2. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom. 1 och 8)
(c)35