I detta betänkande behandlar arbetsmarknadsutskottet dels
förslag i proposition 1989/90:157 om regionala fackliga
förtroendemän och fem med anledning av propositionen väckta
motioner, dels sex motioner från allmänna motionstiden rörande
förtroendemannalagen. Utskottet tillstyrker lagförslaget som
innebär att fackliga företrädare får rätt till tillträde även
till arbetsplatser där de inte själva är anställda och rätt att
vara verksamma där. De i sammanhanget väckta motionerna
avstyrks. Även de övriga motionerna, som bl.a. avser
koncernfackligt arbete, avstyrks av utskottet.
De tre borgerliga partierna reserverar sig mot antagandet av
lagförslaget. Ytterligare sju reservationer och ett särskilt
yttrande har fogats till betänkandet.
Propositionen
1989/90:157 vari yrkas att riksdagen antar det till
propositionen fogade förslaget (se bilaga) till
lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig förtroendemans
ställning på arbetsplatsen.
Motionerna
dels de med anledning av propositionen väckta motionerna
1990/91:A1 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om finansiering för regionala fackliga
förtroendemän.
1990/91:A2 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om villkor för tillträdesrätten för regionala
fackliga förtroendemän.
1990/91:A3 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen beslutar att avslå proposition 1989/90:157 om
regionala fackliga förtroendemän.
1990/91:A4 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen
avslår regeringens proposition 1989/90:157 om regionala fackliga
förtroendemän.
1990/91:A5 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av en total översyn av den
arbetsrättsliga lagstiftningen,
2. att riksdagen beslutar avslå proposition 1989/90:157 om
regionala fackliga förtroendemän i enlighet med vad som anförs i
motionen.
dels motioner väckta under allmänna motionstiden 1990
1989/90:A707 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)
vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna vad i motionen anförts om de regionala förtroendemännens
rätt till tillträde till arbetsplatser.
1989/90:A709 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om regionala fackliga förtroendemän.
1989/90:A711 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) vari yrkas
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till
lagstiftning som ålägger svenska transnationella företag samt
utländska transnationella företag verksamma i Sverige att
bekosta de fackliga organisationernas samarbete inom koncernen.
1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas
28. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om facklig förtroendeman för att främja att en ökning
av fackligt arbete kan utföras på deltid samt att en utökning av
sysselsättningsgraden genom fackligt arbete kan ske i enlighet
med vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.1,
29. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om facklig förtroendeman så att lagen även omfattar
intern facklig verksamhet i enlighet med vad i motionen anförts
under avsnitt 5.7.2,
30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring
av lagen om facklig förtroendeman så att rätten till
koncernfackligt arbete på betald arbetstid införs i enlighet med
vad i motionen anförts under avsnitt 5.7.3.
1989/90:A737 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av koncernfackligt samarbete över
nationsgränserna.
1989/90:A746 av Anna Horn af Rantzien och Elisabet Franzén
(mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till
känna att de lokala fackliga organisationernas arbete till skydd
för den yttre miljö som deras företag påverkar kan ske med
utnyttjande av de rättigheter som föreskrivs i lagen om fackliga
förtroendemäns ställning på arbetsplatserna
(förtroendemannalagen).
Utskottet
Regionala fackliga förtroendemän
Inledning
1974 års lag om facklig förtroendemans ställning på
arbetsplatsen (förtroendemannalagen) avser att underlätta
facklig verksamhet. Lagen äger tillämpning på en arbetstagare
som har utsetts av lokal arbetstagarorganisation för att som
facklig förtroendeman företräda de anställda. Som villkor gäller
att organisationen är bunden av kollektivavtal för
arbetstagarna. För att lagen skall vara tillämplig måste den
fackliga organisationen underrätta arbetsgivaren om det fackliga
uppdraget.
Av särskild betydelse är lagens regler om förtroendemännens
rätt till ledighet från arbetet under den tid som fordras för
det fackliga uppdraget. Om det fackliga arbetet gäller den egna
arbetsplatsen har förtroendemannen rätt till bibehållna
anställningsförmåner. Lagen innehåller också regler som skyddar
förtroendemännen i deras uppdrag.
Lagens regler är i princip tvingande men avvikelse får göras
från flera av bestämmelserna genom kollektivavtal på central
nivå.
Förtroendemannalagen har karaktären av ramlag. Den
kompletteras av kollektivavtal på flera sektorer av
arbetsmarknaden.
Om tvist uppkommer om tillämpning av lagens regler eller av
kollektivavtal som ersatt reglerna har arbetstagarsidan s.k.
tolkningsföreträde.
Som framgått gäller lagen endast en facklig förtroendeman som
är anställd på den arbetsplats där han skall utföra sitt
uppdrag. De rättigheter som lagen ger förtroendemannen gäller
endast i förhållande till hans arbetsgivare och kan inte
åberopas mot en arbetsgivare på annan arbetsplats.
Det är den arbetsgivare som äger eller nyttjar lokalen eller
området som bestämmer vem som skall få tillträde till
arbetsplatsen. Tillträde kan normalt vägras den som inte är
anställd där. Den som obehörigen tränger in på en arbetsplats
kan dömas för olaga intrång enligt 4 kap. 6§ andra stycket
brottsbalken.
Någon lagreglerad tillträdesrätt för en icke anställd facklig
förtroendeman finns således inte. Däremot kan en sådan rätt
regleras i kollektivavtal.
På fackligt håll såg man redan när förtroendemannalagen
förbereddes allvarligt på bristen på regler om rätt till
tillträde för facklig verksamhet på arbetsplatser som saknar
förtroendemän bland de anställda eller regler om skyldighet för
arbetsgivaren på sådana arbetsplatser att medverka till att en
utifrån kommande facklig företrädare kan utföra arbete där. Man
ansåg att detta var ett särskilt allvarligt problem för de
mindre arbetsplatserna och för branscher där förhållandena är
sådana att den fackliga verksamheten inte kan knytas till
förtroendemän som utses bland de anställda på den enskilda
arbetsplatsen, utan måste bli en uppgift i första hand för den
närmast berörda lokala arbetstagarorganisationen. Krav på
lagstiftning om vad som så småningom kom att kallas regionala
fackliga förtroendemän ställdes i tidigt skede.
Nya arbetsrättskommittén (NARK) föreslog år 1977 en
lagreglering av tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän i delbetänkande (DsA 1977:4) Fackliga
förtroendemän, möten på betald arbetstid och
arbetslivsforskning. På grundval av betänkandet utarbetades en
lagrådsremiss med förslag till ny förtroendemannalag inom
arbetsmarknadsdepartementet. Den föreslagna lagen skulle ersätta
1974 års förtroendemannalag. Lagrådet yttrade sig över remissen.
Den ledde emellertid inte till någon proposition.
Arbetsmarknadsutskottet har återkommande under 1980-talet
behandlat motioner med yrkanden om lagreglering av
tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän (se t.ex.
AU 1987/88:8). Utskottet har erinrat om att förtroendemannalagen
inte utesluter facklig verksamhet som bedrivs av andra fackliga
företrädare än anställda på arbetsplatsen. Utskottet har anfört
att deras behov att komma in på arbetsplatserna normalt inte
ifrågasätts, även om de saknar en lagfäst rätt till tillträde.
Det har också framhållits att frågan lösts genom kollektivavtal
inom stora delar av arbetsmarknaden. Utskottet har utgått från
att kvarvarande problem med tillträdesrätten till
arbetsplatserna för utomstående fackliga företrädare
uppmärksammas i det arbetsrättsliga beredningsarbetet i
regeringskansliet.
I april 1990 beslutade regeringen att inhämta lagrådets
yttrande över ett inom arbetsmarknadsdepartementet upprättat
förslag om ändringar i förtroendemannalagen avseende
tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän. Förslaget
ligger till grund för den nu framlagda propositionen.
Propositionen
I propositionen erinrar arbetsmarknadsministern om bakgrunden
till att regeringen år 1978 drog tillbaka sitt förslag om en ny
förtroendemannalag. En viktig anledning var den kritik som
framfördes mot sättet för finansiering av bl.a. verksamhet genom
regionala fackliga förtroendemän. Regeringen önskade en helt ny
förtroendemannalag och ville inte lägga fram ett förslag endast
beträffande tillträdesrätten.
Enligt propositionen finns flera skäl att nu lägga fram
förslag i ämnet. Det förhållandet att krav på en lagfäst
tillträdesrätt fortfarande upprepas varje år i motioner i
riksdagen talar enligt propositionen starkt för att det alltjämt
finns missförhållanden på området och att frågan inte kan lösas
i godo mellan arbetsgivaren och de anställdas organisationer.
Detta ses som en varningssignal. I propositionen anförs vidare
att småföretagandet under de senaste tio åren snarare ökat än
minskat i omfattning. Det betonas vidare att tyngdpunkten i
arbetstagarnas medbestämmande skall ligga på lokal nivå.
Medbestämmandet skall först och främst utövas av de anställda
själva och av de lokala fackliga representanter som de har
utsett. En viktig uppgift för de regionala fackliga
förtroendemännen blir därför att aktivera det lokala
medbestämmandet. Även med en fungerande facklig verksamhet kan
behov uppkomma av att ta hjälp av någon mer erfaren och
välutbildad facklig företrädare. I propositionen åberopas också
det faktum att flertalet remissinstanser numera är positivt
inställda till en lagstiftning om tillträdesrätten. Enligt
arbetsmarknadsministern är därför tiden nu mogen att komplettera
förtroendemannalagen med en bestämmelse om tillträdesrätt.
Genom den föreslagna förändringen görs förtroendemannalagen
tillämplig även på den som utan att vara anställd hos
arbetsgivaren utsetts att som facklig förtroendeman företräda de
anställda på viss arbetsplats i fackliga frågor. Lagen tillämpas
på förtroendemannen då organisationen underrättat arbetsgivaren
om det fackliga uppdraget. Tillträdesrätten innebär att
arbetsgivaren är skyldig att låta förtroendemannen få tillträde
på arbetsplatsen och vara verksam i den omfattning som behövs
för uppdraget. Verksamheten får dock inte medföra betydande
hinder för arbetets behöriga gång. Den facklige förtroendemannen
har enligt 6§ rätt till ledighet från sin arbetsgivare i
den omfattning som fordras för det fackliga uppdraget. Lagen ger
inte den regionale facklige förtroendemannen rätt till
bibehållna anställningsförmåner. Regler om tystnadsplikt införs.
På den privata sektorn föreslås en regel med 21§
medbestämmandelagen som förebild. Vid brott mot tystnadsplikten
föreslås strikt skadeståndsansvar för arbetstagarorganisationen.
I fråga om uppdrag som utövas på en arbetsplats i det allmännas
verksamhet hänvisas beträffande tystnadsplikt till
sekretesslagen. Brott mot sådan tystnadsplikt är straffbart
enligt 20 kap. 3§ brottsbalken.
Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.
Motionerna
I kommittémotioner yrkar moderaterna, folkpartiet och centern
avslag på propositionen.
I motion A4 av Sonja Rembo m.fl. (m) anförs att regeringen
inte påvisat att det skulle föreligga några verkliga problem för
fackliga förtroendemän, t.ex. ombudsmän, att få tillträde till
arbetsplatser för att företräda medlemmar. Något sådant har inte
heller hävdats av remissinstanserna. Lagstiftning är enligt
motionärerna dessutom inte den bästa metoden att skapa
förtroendefulla och effektivitetsbefrämjande relationer mellan
parterna. Medbestämmandet bör -- vilket för övrigt också
framförs i propositionen -- i första hand utövas inom det
enskilda företaget och vara något som angår de enskilda
arbetstagarna. Slutsatsen av detta är enligt motionen att
tillträde borde medges endast om det finns ett uttryckligt
önskemål från medlemmarna på arbetsplatsen. Propositionen är
också bristfällig i fråga om konsekvenserna av förslaget. Man
kan räkna med ett ökat ledighetsuttag vilket kan medföra problem
både för näringslivet och den offentliga sektorn. Statsmakterna
borde iaktta restriktivitet med sådana lagregler. Förslaget kan
vidare skapa särskilda problem i fråga om skyddet av
företagshemligheter. Regeringen har tagit lätt på sekretess- och
jävsfrågorna. Över huvud taget är det enligt motionärerna
anmärkningsvärt att regeringen lägger fram ett förslag som
ytterligare komplicerar den arbetsrättsliga lagstiftningen. En
allmän översyn av förtroendemannalagen i samband med en
parlamentarisk utredning om hela den arbetsrättsliga
lagstiftningen skulle vara av värde.
Även Elver Jonsson m.fl. (fp) påpekar i motion A3 att det i
dag inte synes vara något problem för förtroendemännen att få
tillträde, inte heller på de arbetsplatser där
kollektivavtalsregler med detta innehåll saknas. Propositionen
pekar inte på några konkreta missförhållanden. I så fall hade
motionärerna inte varit främmande för lagstiftning. Enbart det
faktum att förslag väckts genom motioner i riksdagen säger
enligt motionärerna ingenting om verkligheten. Lagförslaget kan
få en icke önskvärd effekt, nämligen en centralisering av
medbestämmandet. Detta bör utövas på de enskilda arbetsplatserna
av de anställda själva och deras lokala fackliga representanter.
Risken finns att de fackliga organisationerna känner sig manade
att i större utsträckning låta sig företrädas av centrala
förtroendemän. En förnyad översyn av förtroendelagen är påkallad
enligt motionärerna.
I motion A5 av Börje Hörnlund m.fl. (c) hänvisas till att
flera remissinstanser konstaterat att något behov av
tillträdesrätt för de små arbetsplatserna inte längre föreligger
bl.a. till följd av avtalsmässiga lösningar. Det behövs en total
översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Småföretagens
och de enskilda arbetstagarnas situation måste beaktas bättre
liksom effekterna av den ökade internationaliseringen.
Lagstiftningen måste vara klarare och entydigare och samtidigt
mer flexibel. Tydliga gränser måste läggas fast mellan den
parlamentariska demokratin och det fackliga inflytandet. Vidare
krävs en modernisering. I avvaktan på en översyn med detta
innehåll bör inte den nuvarande förtroendemannalagen ändras
enligt motionärerna.
Karl-Erik Persson m.fl. (v) välkomnar i motion A2 regeringens
förslag men anser att det är behäftat med vissa svagheter.
Kollektivavtal på arbetsplatsen bör inte vara en förutsättning
för de regionala förtroendemännens tillträdesrätt. De starkaste
behoven av biträde utifrån finns nämligen på arbetsplatser som
saknar kollektivavtal. Inte heller bör det ställas krav på att
det finns medlemmar på arbetsplatsen. Tillträdesrätten avser
även annan verksamhet än förhandlingar, varför parallellen med
medbestämmandelagens förhandlingsregler saknar relevans enligt
motionärerna.
Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) ser enligt motion A1 med
tillfredsställelse på förslaget. Motionärerna delar regeringens
uppfattning att den fackliga verksamheten inte skall vara
beroende av medel från det allmänna. De anser att erfarenheterna
av finansieringen av verksamheten med regionala skyddsombud
borde kunna tas till vara när man i framtiden prövar frågan om
finansiering beträffande regionala fackliga förtroendemän.
Även i motioner från den allmänna motionstiden framförs
yrkanden rörande regionala fackliga förtroendemän. I motionerna
A707 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) och
A709 av Anita Modin m.fl. (s) krävs en lagreglerad
tillträdesrätt.
Utskottets överväganden
Fråga om avslag på propositionen
En princip som har tillmätts den största betydelse vid
utarbetande och antagande av medbestämmandelagstiftningen är att
tyngdpunkten i arbetstagarnas medbestämmande skall ligga på
lokal nivå. Som framhålls i den nu framlagda propositionen skall
medbestämmandet först och främst utövas inom det enskilda
företaget eller den enskilda myndigheten av de anställda själva
och av de fackliga representanterna som de har utsett.
Medbestämmandet skall vara något som angår de enskilda
arbetstagarna. I denna fråga torde det inte föreligga några
meningsmotsättningar. Denna grundtanke förutsätter emellertid,
särskilt när det gäller de små arbetsplatserna, att stöd kan
behövas utifrån både för att mera allmänt aktivera det lokala
fackliga arbetet och för att bistå i konkreta uppkommande frågor
där mer erfarna och välutbildade förtroendemän behövs. Utskottet
kan inte biträda den i m-motionen framförda uppfattningen att
tillträdesrätten, med hänvisning till att tyngdpunkten bör ligga
i det lokala arbetet, bör vara beroende av ett uttryckligt
önskemål eller medgivande från medlemmarna på arbetsplatsen. En
fungerande lokal facklig verksamhet förutsätter ju många gånger
ett uppbyggnadsskede då de anställda kanske ännu inte ens har
utsett några fackliga företrädare på arbetsplatsen.
Det finns enligt utskottets mening inte heller någon grund för
de farhågor som framförts i fp-motionen att en lagreglering av
tillträdesrätten skulle verka mot en önskvärd utveckling av det
lokala medbestämmandet. Enbart det förhållandet att
tillträdesrätten blir lagfäst behöver inte medföra att de
fackliga organisationerna skulle låta centrala förtroendemän
medverka i det lokala medbestämmandet i större utsträckning än i
dag.
I de borgerliga motionerna ifrågasätts behovet av en
lagreglering med hänvisning både till att det i praktiken inte
finns några problem för t.ex. fackliga ombudsmän att få
tillträde till arbetsplatser och till att det föreligger
kollektivavtal på stora delar av arbetsmarknaden. Utskottet
instämmer för sin del med vad som sägs i propositionen. Det är
inte tillräckligt att konstatera att tillträdesrätten i de
flesta fall fungerar. Enligt utskottets mening är det viktigt
att arbetstagare på alla arbetsplatser har möjlighet till
den medverkan och det inflytande som medbestämmandelagen
förutsätter. Fall kan mycket väl tänkas då en arbetsgivare
vägrar en utomstående förtroendeman tillträde eller på annat
sätt hindrar honom i hans uppdrag. Med den föreslagna
regleringen kan den fackliga organisationen utöva
tolkningsföreträde beträffande den regionale förtroendemannens
rättigheter och i sista hand få saken prövad av domstol.
I m-motionen riktas även kritik mot det ökade ledighetsuttag
som kan väntas bli följden av förslaget.
Enligt 6§ förtroendemannalagen har en facklig förtroendeman
rätt till den ledighet som fordras för det fackliga uppdraget.
Ledigheten får dock inte ha större omfattning än som är skäligt
med hänsyn till förhållandena på arbetsplatsen. Ledigheten får
inte heller förläggas så, att den medför betydande hinder för
arbetets behöriga gång. Någon ändring görs inte i den nu
beskrivna regeln. Även för de regionala förtroendemännen kommer
rätten till ledighet från den egna arbetsgivaren således att
grunda sig på 6§. Arbetsmarknadsministern påpekar i
propositionen att fackliga förtroendemän redan nu har rätt till
ledighet för externa uppdrag. De principer som kommit till
uttryck i förtroendemannalagens förarbeten rörande ledighetens
omfattning bör enligt propositionen inte förändras till följd av
tillträdesrätten. Detta innebär bl.a. att typiskt sett större
vikt bör kunna fästas och därmed större krav på ledighet kunna
ställas i fråga om ett fackligt uppdrag på den egna
arbetsplatsen än när det gäller ett uppdrag utanför
arbetsplatsen. Även fortsättningsvis bör således ledighet för
verksamhet på den egna arbetsplatsen prioriteras. En viss ökning
av begäran om ledighet kan emellertid visa sig ofrånkomlig om
syftet med lagstiftningen skall uppnås, sägs det i
propositionen.
Utskottet anser inte att det finns anledning att anta att
ledighetsuttaget skulle öka i någon nämnvärd omfattning till
följd av tillträdesrätten. Förutom den nyssnämnda begränsningen
av rätten till ledighet vill utskottet erinra om att ledigheten
för den regionale förtroendemannen inte är förenad med
bibehållna anställningsförmåner. Förutsättningen för detta är
nämligen enligt 7§ att verksamheten avser den egna
arbetsplatsen.
Inte heller delar utskottet m-motionärernas uppfattning att
regeringen tagit lätt på jävs- och sekretessfrågor. Det kan
givetvis finnas situationer då det finns ett behov av att
fastställa vissa restriktioner för förtroendemannens verksamhet.
Tillträdesrätten innebär emellertid inte i sig någon rätt till
information och insyn. Dessa frågor regleras i stället i
medbestämmandelagen. I förarbetena till medbestämmandelagens
regler om rätt till fortlöpande information om arbetsgivarens
verksamhet betonades att några ovidkommande syften inte skall
kunna tillgodoses genom informationsrätten. Försiktighet i
rättstillämpningen borde iakttas när det rör sig om förhållanden
av synnerligen hemlig natur, t.ex. forsknings- och
utvecklingsarbete, som befinner sig i det stadiet att det ännu
inte kan läggas till grund för beslut eller åtgärd som berör
verksamheten. Under riksdagsbehandlingen slogs det mera allmänt
fast att risken för skada måste komma med vid bedömningen av
huruvida vissa uppgifter skall lämnas ut eller inte. Undantagen
bör inte vara alltför begränsade med hänsyn till de stora värden
som kan stå på spel, betonades det i den reservation (nr 23)
till betänkandet InU 1975/76:45 (s. 96) som vann riksdagens
bifall. Med den föreslagna regleringen i 9a§ första--tredje
styckena -- som enbart gäller på den privata sidan av
arbetsmarknaden -- kan arbetsgivaren begära förhandling om
tystnadsplikt även i andra situationer än de som avses i
medbestämmandelagen.
Utskottet anser att de nyss återgivna uttalandena bör vara
vägledande även vid bedömningen av tystnadspliktens omfattning
enligt förtroendemannalagen. Självfallet får också
förtroendemannens engagemang på andra arbetsplatser sin
betydelse vid den avvägning som får göras mellan risken för
skada, som kan drabba arbetsgivaren eller annan om en viss
uppgift eller iakttagelse kommer ut, och det fackliga intresset
att föra vidare vunna kunskaper till en större krets. Som
framhålls i propositionen måste det förutsättas att den fackliga
organisationen endast utser sådana förtroendemän som inte kan ha
yrkesmässiga intressen motsatta den arbetsgivare som är skyldig
att låta dessa verka på sin arbetsplats. Erinras bör också om
lagförslagets 10a§ som innebär ett strikt ansvar för
arbetstagarorganisationen för den skada som uppkommer om en
facklig förtroendeman eller en styrelseledamot bryter mot
tystnadsplikten eller obehörigen utnyttjar kunskaper som
erhållits under sådan tystnadsplikt. Sammantaget anser utskottet
att en särskild jävsregel inte är påkallad som komplement till
den föreslagna lösningen av sekretessfrågan. Utskottet noterar
slutligen att departementschefen skall följa utvecklingen och
återkomma med förslag i frågan om behov av lagstiftning visar
sig föreligga.
Utskottet går härefter in på den i v-motionen A2 framförda
kritiken mot de i lagförslaget uppställda villkoren för
tillträdesrätten.
Enligt lagförslaget är tillträdesrätten, liksom även andra
rättigheter enligt lagen, knuten till ett
kollektivavtalsförhållande mellan arbetsgivaren och den lokala
arbetstagarorganisationen. I förtroendemannalagens förarbeten
(prop. 1974:88, s. 157) sägs att lagen syftar till att
understödja den fackliga verksamhet som är en nödvändig
förutsättning för ett genomförande ute på arbetsplatserna av de
beslutade arbetslivsreformerna. Ansvaret för genomförandet bör
enligt propositionen ligga hos en arbetstagarorganisation som
inte bara är representativ utan också har ett etablerat
samarbete med arbetsgivaren i arbetsplatsens olika frågor.
Arbetsrättslagstiftningen tillmäter kollektivavtalsbundenheten
en avgörande betydelse. Ett ytterligare skäl för att lagen
knutits till de kollektivavtalsbundna organisationerna är att
lagen förutsätts kunna genom kollektivavtal anpassas till de
olika förhållanden som råder på de enskilda arbetsplatserna. Vid
riksdagsbehandlingen framfördes (InU 1974:15 s. 29 f.) att det
är naturligt att organisationer som har det allmänna ansvaret
för kollektivavtal också får svara för de nya uppgifter som
tillkommer genom lagstiftning. Det ansågs vidare att reglerna om
tolkningsföreträde kräver stabilitet hos de organisationer som
har rätt att utse facklig förtroendeman enligt lagen.
Inrikesutskottet såg kravet på att organisationen normalt skall
vara bunden av kollektivavtal som en garanti i det hänseendet.
Principen om anknytning till etablerade
kollektivavtalsförhållanden kan sägas ha ytterligare förstärkts
genom medbestämmandelagen. Den lagen har till utgångspunkt att
det följer ett särskilt ansvar med utövandet av sådana
rättigheter och befogenheter för arbetstagarorganisationerna,
som kan sägas röra arbetsplatsens förhållanden eller
arbetstagarkollektivets intresse i stort. Det har ansetts
riktigt och rimligt att förbehålla rättigheterna och det
övergripande ansvaret åt de organisationer som redan har
etablerat samarbete med arbetsgivaren och som har åtagit sig de
rättsliga förpliktelser som följer av att man binder sig vid
kollektivavtal. Arbetsmarknadsutskottet anser att de nu
återgivna förarbetsuttalandena bör ha giltighet även beträffande
rätten att utse regionala förtroendemän.
Utskottet kan inte heller ansluta sig till den i v-motionen
framförda uppfattningen att rätten till tillträde bör gälla
oberoende av om den fackliga organisationen har medlemmar på
arbetsplatsen. Förtroendemannalagen uppställer visserligen inte
något formellt krav på att arbetstagarorganisationen skall ha
medlemmar hos den arbetsgivare till vilken organisationen vänder
sig. Såsom framförs i propositionen leder emellertid de
förutsättningar som ställts upp för att lagens regler skall
gälla till att det inte torde vara möjligt att göra någon
rättighet enligt lagen gällande mot en arbetsgivare som inte har
anställda som är medlemmar i den avtalsbundna fackliga
organisationen. Vad som avses är förutom att det skall finnas
kollektivavtal att det måste vara fråga om facklig verksamhet,
dvs. en verksamhet på medlemmarnas vägnar. Utskottet vill i
sammanhanget erinra om att interna föreningsangelägenheter såsom
medlemsvärvning inte utgör facklig verksamhet i lagens mening.
Med hänvisning till det anförda ansluter sig utskottet till
regeringens förslag att riksdagen bör anta ändringarna i
förtroendemannalagen och avstyrker följaktligen motionerna A2,
A3, A4 och A5. Motionerna A707 och A709 får anses tillgodosedda
med utskottets ställningstagande.
Övriga frågor rörande regionala fackliga förtroendemän
Rörande det av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) i motion A1
framförda förslaget att erfarenheterna av verksamheten med
regionala skyddsombud bör kunna tas till vara när man i
framtiden prövar frågan om finansiering av regionala
förtroendemän är följande att säga. Regeringens förslag innebär
att de fackliga organisationerna själva får bära kostnaderna
för verksamheten med regionala fackliga förtroendemän. Tanken
på att låta det allmänna stå för kostnaden avvisas, och i fråga
om LOs förslag att kostnaderna skall bäras av produktionen
anförs att detta i första hand är en fråga för arbetsmarknadens
parter att diskutera i förhandlingar. Utskottet instämmer i
detta och noterar att arbetsmarknadsministern avser att följa
vad som vidare händer i denna fråga. Utskottet utgår från att
även erfarenheterna beträffande de regionala skyddsombuden
därvid kommer att uppmärksammas. Något initiativ från riksdagens
sida är därför inte påkallat med anledning av motionen.
Översynskrav
I centerns kommittémotion A5 begärs en total översyn av
arbetsrättslagstiftningen, inkluderande bl.a.
förtroendemannalagen. Även i de övriga borgerliga motionerna
pekas på behovet av översyn såväl av förtroendemannalagen som
den arbetsrättsliga lagstiftningen i stort. Frågan om en allmän
översyn behandlas i utskottets betänkande AU6, Medbestämmande i
arbetslivet. På grunder som utförligt redovisas i betänkandet
har utskottet ansett sig ha skäl utgå från att regeringen
inleder ett översynsarbete med beaktande av de allmänna
synpunkter utskottet anlagt utan något initiativ från riksdagens
sida. Motioner med krav på en allmän översyn har därför
avstyrkts. Med hänvisning till detta ställningstagande avstyrks
även det nu behandlade motionsyrkandet.
Övriga frågor rörande facklig verksamhet
I detta betänkande behandlas även fyra motioner från den
allmänna motionstiden som inte rör regionala fackliga
förtroendemän.
Tre motioner rör facklig verksamhet i transnationella
företag.
I motion A737 av Bengt-Ola Ryttar m.fl. (s) framhålls behovet
av koncernfackligt samarbete över nationsgränserna.
Arbetsgivarnas avvisande hållning gör att ingen annan väg
återstår än lagstiftning, anser motionärerna.
Arbetstagarorganisationernas rätt till sådant samarbete bör
säkras genom rätt till möten och information över gränserna och
genom anpassning av förtroendemannalagen.
I motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs att rätt till
koncernfackligt arbete på betald arbetstid införs. Även
internationella koncerner bör innefattas enligt motionärerna.
Detta är nödvändigt för att inte nivån på det fackliga
inflytandet skall sänkas drastiskt genom kapitalets allt större
internationella rörlighet. Motsvarande krav framställs även av
Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) i motion A711.
Liknande motionsyrkanden har tidigare behandlats av utskottet.
I betänkandet 1989/90:AU3 avstyrkte utskottet motionerna med
hänvisning till den utveckling som pågår på området. Vad som
avsågs var bl.a. en överenskommelse 1989 mellan
arbetsmarknadsministrarna i Sverige och Norge att tillsätta en
arbetsgrupp med uppgift att undersöka lämpliga åtgärder,
däribland lagstiftning, för att främja en allmän utveckling av
det koncernfackliga arbetet över gränserna, i första hand mellan
Norge och Sverige. Utskottet utgår från att de nu berörda
frågorna kommer att övervägas i samband med en kommande översyn
av den arbetsrättsliga lagstiftningen. Något initiativ är därför
inte påkallat från riksdagens sida varför motionerna A711 och
A724 i berörda delar och A737 avstyrks.
I två motioner begärs att förtroendemannalagens
tillämpningsområde utvidgas i fråga om vad som skall anses
utgöra facklig verksamhet.
I vpk-motionen A724 yrkas att begreppet skall avse även intern
facklig verksamhet. Anna Horn af Rantzien och Elisabet Franzén
(båda mp) vill enligt motion A746 att de lokala
arbetstagarorganisationernas arbete för att skydda den yttre
miljö som det egna företaget påverkar skall kunna ske med
utnyttjande av de rättigheter som följer av
förtroendemannalagen.
Begreppet facklig verksamhet enligt 1§ förtroendemannalagen
är ett lagtekniskt begrepp som möjligen inte sammanfaller med
vad som i dagligt tal avses med uttrycket. Med begreppet förstås
enligt lagens förarbeten (prop. 1974:88 s. 153 f. och 211 f.,
InU 1974:15 s. 28) i första hand uppgifter, som direkt rör
arbetstagarnas intressen i förhållande till den enskilde
arbetsgivaren. Också vissa andra uppgifter som berör de
anställdas ställning som arbetstagare innefattas, även om
arbetstagarnas intressen inte kan sägas vara direkt riktade mot
den egna arbetsgivaren -- ett exempel är information till
arbetstagarna om deras rätt till ledighet enligt
studieledighetslagen. Utanför ligger däremot t.ex. politisk
verksamhet och annan verksamhet som inte har med ställningen som
arbetstagare att göra. Interna föreningsangelägenheter utgör
inte heller facklig verksamhet i lagens mening.
Det ligger enligt utskottets mening i sakens natur att
begreppet facklig verksamhet kan ändra innebörd i takt med den
allmänna samhällsutvecklingen och allteftersom nya uppgifter
anförtros de fackliga organisationerna enligt lag eller avtal.
Kravet i vpk-motionen att förtroendemannalagen även skall
omfatta intern facklig verksamhet är enligt utskottets
mening alltför opreciserat för att kunna ligga till grund för
något ställningstagande från utskottets sida. Med hänvisning
härtill avstyrks motion A724 i motsvarande del.
När det gäller frågor om företagets påverkan på den yttre
miljön kan utskottet konstatera att ett visst inflytande över
yttre miljöfrågor har tillförsäkrats de fackliga
organisationerna genom miljöskyddslagen. Enligt 48a§
miljöskyddslagen har nämligen lokala arbetstagarorganisationer
som organiserar arbetstagare i den verksamhet som avses med ett
visst beslut besvärsrätt i fråga om beslutet. Enligt förarbetena
(prop. 1980/81:92 s. 41) motiverar det ansvar som de fackliga
organisationerna har för arbetsmiljöfrågorna att de ges
inflytande i sådana fall då det krävs en samordnad lösning för
att på bästa möjliga sätt tillgodose både den yttre och den inre
miljöns intressen. Det föredragande statsrådet förutsatte att
detta inflytande regelmässigt skulle komma att göras gällande
vid planeringen hos det berörda företaget. Besvärsrätten borde
enligt propositionen öka möjligheterna att få frågor om
sambandet mellan arbetsmiljö och yttre miljö allsidigt prövade.
Genom föreskriften i 12§ arbetsmiljöförordningen att
arbetsgivaren skall underrätta bl.a. arbetstagarorganisation om
ansökan eller anmälan enligt miljöskyddsförordningen ges
organisationen möjlighet att bevaka sin ställning som sakägare.
Det ankommer i sista hand på domstol att uttolka begreppet
facklig verksamhet enligt förtroendemannalagen och att avgöra i
vad mån sådan verksamhet i visst konkret fall skall medföra rätt
till ledighet och bibehållna anställningsförmåner.
Med hänvisning till det anförda avstyrks även motion A746.
Slutligen framförs i vpk-motionen A724 krav på lagändring för
att främja fackligt arbete på deltid, detta för att undvika
specialisering och klyftor mellan fackliga förtroendemän och
medlemmar. Motionärerna vill dessutom att deltidsanställda skall
få rätt att vid behov utöka sin sysselsättningsgrad genom
fackligt arbete.
Det förstnämnda kravet framställdes även i en motion under
föregående riksmöte. Utskottet anförde då i betänkandet
1989/90:AU3 att en regel av det slag som motionärerna efterlyste
torde innebära en begränsning av den rätt till ledighet som i
dag gäller för fackligt arbete. Utskottets principiella
utgångspunkt var att ansvaret för bedömning av eventuella
problem av detta slag bör åvila arbetstagarna och de fackliga
organisationerna. Yrkandet avstyrktes således. Utskottet står
fast vid den redovisade uppfattningen. När det gäller frågan om
en arbetstagare skall ha rätt att utöka sin sysselsättningsgrad
för att utföra fackligt arbete ser utskottet det som främmande
att lösa saken lagstiftningsvägen. Utskottet är alltså inte
heller berett att tillstyrka motion A724 i denna del.
Hemställan
Utskottet hemställer
1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän
att riksdagen med bifall till proposition 1989/90:157, med
anledning av motionerna 1989/90:A707 och 1989/90:A709 samt med
avslag på motionerna 1990/91:A2, 1990/91:A3, 1990/91:A4 och
1990/91:A5 yrkande 2 antar det till propositionen fogade
förslaget till lag om ändring i lagen (1974:358) om facklig
förtroendemans ställning på arbetsplatsen,
res. 1 (m, c)
res. 2 (fp)
res. 3 (v)
2. beträffande kostnaderna för verksamheten med regionala
förtroendemän
att riksdagen avslår motion 1990/91:A1,
3. beträffande översyn av arbetsrättslagstiftningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:A5 yrkande 1,
res. 4 (c)
4. beträffande facklig verksamhet i transnationella
företag
att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A711 yrkande 2,
1989/90:A724 yrkande 30 och 1989/90:A737,
res. 5 (v)
5. beträffande intern facklig verksamhet
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 29,
res. 6 (v)
6. beträffande påverkan på den yttre miljön
att riksdagen avslår motion 1989/90:A746,
res. 7 (mp)
7. beträffande fackligt arbete på deltid
att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 28.
res. 8 (v)
Stockholm den 23 oktober 1990
På arbetsmarknadsutskottets vägnar
Lars Ulander
Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell
Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Marianne Stålberg (s), Börje
Hörnlund (c), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Sten
Östlund (s), Bo Nilsson (s), Charlotte Branting (fp), Kersti
Johansson (c), Karl-Erik Persson (v), Anna Horn af Rantzien
(mp), Monica Öhman (s), Erik Holmkvist (m) och Ines Uusmann (s).
Reservationer
1. Tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän
(mom.1)
Sonja Rembo (m), Börje Hörnlund (c), Anders G Högmark (m),
Kersti Johansson (c) och Erik Holmkvist (m) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "En princip" och på s. 9 slutar med "sig föreligga" och som
därefter på s. 10 fortsätter med "Med hänvisning" och slutar med
"utskottets ställningstagande" bort ha följande lydelse:
Utskottet ifrågasätter om det verkligen finns behov av att
lagreglera tillträdesrätten. Regeringen har inte kunnat påvisa
att det skulle finnas några verkliga problem för fackliga
förtroendemän, t.ex. ombudsmän, att få tillträde till
arbetsplatser. Inte heller har någon remissinstans hävdat att
påtagliga problem skulle förekomma i sammanhanget. Utskottet
anser det märkligt att vissa fackliga organisationer ställer
krav på lagstiftning. Det är en del av den svenska
förhandlingsmodellen att de fackligt aktiva anställda på en
arbetsplats kan vända sig till den fackliga organisationens
ombudsmän i olika förhandlingssituationer. Till skillnad mot
situationen när NARK lade fram sitt förslag 1977 finns i dag
dessutom avtalsmässiga lösningar för de små arbetsplatsernas
problem.
Numera finns en medvetenhet om att lagstiftning inte i sig är
den bästa metoden att skapa förtroendefulla och
effektivitetsbefrämjande relationer mellan arbetsgivare och
arbetstagare. Det är enligt utskottets mening anmärkningsvärt
att regeringen lägger fram ett förslag som ytterligare
komplicerar den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Det finns vidare anledning att ställa sig kritisk till
förslaget med hänsyn till det ökade ledighetsuttag som kan
väntas bli följden av tillträdesrätten. Statsmakterna bör iaktta
restriktivitet med lagregler som kan medföra ytterligare
kostnadskrävande ledighet för både näringslivet och den
offentliga sektorn.
Medbestämmandet skall, såsom sägs i propositionen, först och
främst utövas inom det enskilda företaget eller den enskilda
myndigheten av de anställda själva och av de lokala fackliga
representanter som de har utsett. Det skall vara något som angår
de enskilda arbetstagarna. Förslaget, som ju bl.a. innebär att
tolkningsföreträde beträffande tillträdesrätten utövas av den
fackliga organisationen, rimmar illa med denna grundsyn. Enligt
utskottets mening borde den arbetsrättsliga lagstiftningen i
stället ges en utformning där de enskilda individerna får en
starkare ställning.
Slutligen anser utskottet att tillträdesrätten kan skapa
särskilda problem t.ex. när det gäller skyddet av
företagshemligheter. Regeringen har tagit alltför lätt på
sekretess- och jävsfrågor.
Med hänvisning till vad som anförts anser utskottet att
propositionen bör avslås.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän
att riksdagen med
bifall till motionerna 1990/91:A4 och 1990/91:A5 yrkande 2 och
med anledning av motion 1990/91:A3 avslår dels
propositionen, dels motionerna 1989/90:A707, 1989/90:A709
och 1990/91:A2,
2. Tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän
(mom.1)
Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar
med "Det finns" och slutar med "av domstol" och som därefter på
s. 10 fortsätter med "Med hänvisning" och slutar med "utskottets
ställningstagande" bort ha följande lydelse:
Det finns enligt utskottets uppfattning däremot anledning att
ta fasta på de i folkpartimotionen A3 framförda farhågorna att
tillträdesrätten skulle kunna leda till en icke önskvärd
centralisering av medbestämmandet. Lagstiftningen kan nämligen
få till effekt att organisationerna känner sig uppmanade att i
större utsträckning låta sina centrala förtroendemän medverka i
det lokala medbestämmandet.
Ett avgörande skäl mot lagstiftning på området är enligt
utskottets mening att det i dag inte synes vara något problem
för fackliga förtroendemän att få tillträde till arbetsplatsen,
och detta oavsett om det finns kollektivavtal som reglerar
tillträdesrätten eller ej. Denna bild styrks inte minst av två
av remissvaren från huvudorganisationerna på arbetstagarsidan.
Utskottet skulle inte ställa sig främmande till lagstiftning om
man på det sättet kunde komma till rätta med missförhållanden på
arbetsmarknaden. Emellertid har arbetsmarknadsministern inte
pekat på några sådana exempel. Enbart det faktum att motioner
väckts i riksdagen säger ingenting om hur verkligheten ser ut.
Det kan för övrigt noteras att utskottet varje gång avstyrkt
motionerna.
Sammantaget anser utskottet att regeringen inte påvisat
tillräckligt vägande skäl för lagstiftning. Propositionen bör
därför avslås.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:A3 och med anledning av motionerna
1990/91:A4 och 1990/91:A5 yrkande 2 avslår dels
propositionen, dels motionerna 1989/90:A707, 1989/90:A709
och 1990/91:A2,
3. Tillträdesrätten för regionala fackliga förtroendemän
(mom.1)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9
börjar med "Enligt lagförslaget" och slutar med "utskottets
ställningstagande" bort ha följande lydelse:
Utskottet anser att tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän bör lagfästas. Emellertid är regeringens förslag
behäftat med vissa svagheter. Såsom anförs i v-motionen A2 bör
kravet på att det skall finnas ett kollektivavtal mellan
parterna slopas. De starkaste behoven av biträde från fackliga
företrädare som kommer utifrån finns ofta på arbetsplatser som
saknar kollektivavtal. Det är i dessa företag som den
lagstiftning som skall bereda de anställda ett grundläggande
socialt skydd oftast kränks. De anställda saknar också det
viktiga försäkringsskydd som normalt följer med kollektivavtal.
Utskottet instämmer också med v-motionen att det inte heller
finns något skäl att som villkor för företrädesrätten uppställa
att den fackliga organisationen har åtminstone en medlem på
arbetsplatsen. Den jämförelse som görs i propositionen med
medbestämmandelagens förhandlingspliktsregler saknar enligt
utskottets mening relevans, eftersom det ligger i sakens natur
att den fackliga organisationen företräder en medlem för att
förhandlingsrätt skall föreligga. Tillträdesrätten avser däremot
även annan facklig verksamhet än förhandlingar. Vad utskottet nu
anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:
1. beträffande tillträdesrätten för regionala fackliga
förtroendemän
att riksdagen dels med bifall till proposition
1989/90:157, med anledning av motionerna 1989/90:A707 och
1989/90:A709 samt med avslag på motionerna 1990/91:A3,
1990/91:A4 och 1990/91:A5 yrkande 2 antar det till propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i lagen (1974:358) om
facklig förtroendemans ställning på arbetsplatsen, dels
med bifall till motion 1990/91:A2 ger regeringen tillkänna vad
utskottet anfört,
4. Översyn av arbetsrättslagstiftningen (mom. 3)
Börje Hörnlund och Kersti Johansson (båda c) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 10 som
börjar med "I centerns" och slutar med "behandlade
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:
1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hade främst som motiv
att ge arbetstagarna ett ökat inflytande på beslutsprocessen
inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det är en viktig
princip att människor skall kunna vara med och påverka även på
sin arbetsplats. Det ökade inflytandet ger också ett större
ansvar för den egna arbetsplatsen. Lagstiftningen har vidare
gett möjligheter att ta till vara arbetstagarnas kunskaper och
speciella erfarenheter. Men det har under denna tid också
ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har
kritiserats för stelbenthet och för att den i vissa avseenden
lett till byråkratisering och centralstyrning. Ett genomgående
drag är att den övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga
företrädarnas juridiska kompetens. Fortfarande har den viktiga
frågan om gränsdragningen mellan medbestämmandet och den
politiska demokratin inte kunnat få en tillfredsställande
lösning.
Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i centerns
motion A5 att de arbetsrättsliga reglerna nu bör ses över.
Översynen bör ha formen av en total översyn av den
arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att reglerna
blir så långt möjligt klart och entydigt utformade, samtidigt
som det skapas utrymme för en större flexibilitet i
tillämpningen som bättre än för närvarande tar hänsyn till de
mindre företagens förhållanden och de enskilda arbetstagarnas
rättigheter.
I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet
syfta till att stärka deras rätt och öka deras inflytande på den
egna arbetsplatsen. Det kan erinras om att
arbetsmiljökommissionen har uttalat sig för att möjligheten att
öka inflytandet för de enskilda arbetstagarna övervägs i den
översyn av arbetsrätten som kommissionen har förutsatt skall
komma till stånd.
Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en
klar gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins
principer och det fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar-
eller arbetstagarorganisationer bör via lagstiftningen ha
möjlighet att delta i den rent politiska beslutsprocessen.
Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade
översynen av arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de
enskilda individerna får en starkare ställning, att det dras upp
en klar gräns mot den politiska demokratin och att
arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och villkoren för
nyskapande förbättras.
Vad utskottet anfört bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:
3. beträffande översyn av arbetsrättslagstiftningen
att riksdagen med
bifall till motion 1990/91:A5 yrkande 1 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
5. Facklig verksamhet i transnationella företag (mom.4)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som
börjar med "Liknande motionsyrkanden" och slutar med "A737
avstyrks" bort ha följande lydelse:
Utskottet instämmer med kravet i vpk-motionen A724 på
lagreglering rörande det koncernfackliga arbetet. Sådant arbete
bör även när det gäller internationella koncerner kunna utföras
på betald arbetstid. Detta är helt nödvändigt för att inte nivån
på det fackliga arbetet skall sänkas drastiskt genom kapitalets
allt större internationella rörlighet. Vad utskottet anfört med
anledning av motionen bör ges regeringen till känna. Utskottets
ställningstagande får anses tillgodose även motionerna A711
(vpk) och A737 (s).
dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:
4. beträffande facklig verksamhet i transnationella
företag
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 30 och med anledning av
motionerna 1989/90:A711 yrkande 2 och 1989/90:A737 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,
6. Intern facklig verksamhet (mom. 5)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som
börjar med "Det ligger" och slutar med "motsvarande del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet anser att lagens begrepp facklig verksamhet är
alltför snävt. Det bör även omfatta intern facklig verksamhet,
vilket bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:
5. beträffande intern facklig verksamhet
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 29 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,
7. Påverkan på den yttre miljön (mom. 6)
Anna Horn af Rantzien (mp) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "När det" och slutar med "motion A746" bort ha
följande lydelse:
Det är naturligt att arbetet för att värna miljön i
arbetslivet omfattar såväl den yttre miljön som den inre
arbetsmiljön. De fackliga organisationerna har också under
senare år utvecklat ett engagemang för att skydda även denna
yttre miljö. Det är enligt utskottets mening viktigt att detta
arbete från organisationernas sida kan ske med utnyttjande av de
rättigheter som följer av förtroendemannalagen. Motion A746 (mp)
tillstyrks således av utskottet. Vad utskottet anfört bör ges
regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande
lydelse:
6. beträffande påverkan på den yttre miljön
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A746 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,
8. Fackligt arbete på deltid (mom. 7)
Karl-Erik Persson (v) anser
dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12
börjar med "Det förstnämnda" och slutar med "denna del" bort ha
följande lydelse:
Utskottet delar den uppfattning som framförs i vpk-motionen
A724. För att undvika specialisering och klyftor mellan fackliga
förtroendemän och medlemmar bör de fackliga uppdragen i ökad
utsträckning utföras på deltid. Förtroendemannalagen bör därför
ändras så att deltidsledighet främjas. Utskottet instämmer också
i det andra kravet på lagändring. Vid behov måste
deltidsanställda förtroendemän kunna öka sin sysselsättningsgrad
genom fackligt arbete, under förutsättning att det ryms inom det
tidsmått som anges i lagen. Utskottet bifaller således motion
A724 i denna del. Vad som anförts bör ges regeringen till känna.
dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:
7. beträffande fackligt arbete på deltid
att riksdagen med
bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 28 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört.
Särskilt yttrande
Översyn av arbetsrättslagstiftningen (mom. 3)
Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),
Charlotte Branting (fp) och Erik Holmkvist (m) anför:
Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i kommittémotioner
begärt en total översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
Syftet är bl.a. att så långt som möjligt åstadkomma klart och
entydigt utformade regler, samtidigt som det skapas utrymme för
en större flexibilitet i tillämpningen som bättre än för
närvarande tar hänsyn till både de mindre företagens
förhållanden och de enskilda arbetstagarnas rättigheter. Dessa
yrkanden behandlas av utskottet i betänkandet 1990/91:AU6 om
medbestämmande i arbetslivet.