Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU17

Ny jämställdhetslag, m.m.

---

Innehåll

• Sammanfattning
• Motionerna
• Utskottet
• Hemställan
• Reservationer

1990/91
AU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1990/91:113 om en ny
jämställdhetslag m.m., anslag på jämställdhetsområdet i
proposition 1990/91:100 samt motioner med anledning av
proposition 113 (nedan kallad "propositionen") samt från
allmänna motionstiden.

I betänkandets första del behandlar utskottet olika områden
där jämställdhetsåtgärder är aktuella. Enligt propositionen
kommer regeringen att tillkalla en särskild utredare för att
undersöka löneskillnaderna mellan kvinnor och män.
Propositionens redovisning av åtgärder omfattar bl.a. åtgärder
för att motverka våld mot kvinnor.

Utskottet konstaterar att det råder en bred politisk enighet i
fråga om de övergripande målen i jämställdhetspolitiken. Vilka
medel som bör tillgripas finns det olika meningar om. Utskottet
avstyrker motionsyrkanden som innebär att jämställdheten skulle
vara beroende av att de offentliga monopolen avvecklas. Vidare
avstyrker utskottet motioner angående EG och kvinnor, frågor om
ekonomi, kvinnornas arbetsmiljö, regional utveckling,
utbildning, kvinnorepresentation, kvinnor och våld m.m.

Reservationer har i dessa delar avgetts av samtliga
oppositionspartier. Bland annat har moderata samlingspartiet,
folkpartiet liberalerna och centern gemensamt reserverat sig för
ett tillkännagivande om betydelsen ur jämställdhetssynpunkt av
ökade möjligheter till privat företagande inom vård, omsorg och
utbildning vid sidan av de offentliga verksamheterna. De nämnda
partierna har också reserverat sig gemensamt för ett ökat
parlamentariskt inflytande på jämställdhetsarbetet. Vidare har
vänsterpartiet reserverat sig för ett kvinnopolitiskt perspektiv
på ekonomin liksom för bildande av en särskild arbetsgrupp som
skall se på EG och den offentliga sektorn.

Förslaget till ny jämställdhetslag innebär i korthet följande.

Tillämpningsområdet för lagen skall alltjämt vara begränsat
till arbetslivet. Det framhålls särskilt att den syftar till att
förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter skall samverka för att jämställdhet i
arbetslivet skall uppnås. De skall särskilt motverka
löneskillnader mellan kvinnor och män.

Reglerna om det aktiva jämställdhetsarbetet byggs ut.
Arbetsgivaren skall underlätta för både kvinnor och män att
förena förvärvsarbete och föräldraskap samt motverka att
arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. Arbetsgivare med
minst tio anställda skall varje år upprätta en plan för sitt
jämställdhetsarbete. Reglerna om aktiva åtgärder skall kunna
ersättas med andra regler i kollektivavtal.

Förbudet mot diskriminering skall uttryckligen omfatta såväl
direkt som indirekt diskriminering. Det skall bli möjligt att
vid likvärdiga meriter angripa ett könsdiskriminerande syfte hos
arbetsgivaren. Vid en ifrågasatt lönediskriminering skall vad
som är lika eller som är att betrakta som likvärdigt arbete
kunna prövas även om det inte finns kollektivavtal eller praxis
inom verksamhetsområdet eller en överenskommen arbetsvärdering.

Arbetsgivare förbjuds att utsätta arbetstagare för
trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat
arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält denne för
könsdiskriminering.

Den nya lagen, som innebär en anpassning till de bestämmelser
som gäller inom EG, föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.

Motioner har väckts bl.a. rörande lagens tillämpningsområde,
jämställdhetsplanerna samt beträffande frågan om reglerna om
aktiva åtgärder skall vara dispositiva. Vidare har krav
framställts i fråga om lönediskrimineringsförbudet och när det
gäller reglerna mot sexuella och andra trakasserier. I motioner
berörs även påföljden vid diskriminering och arbetsdomstolens
(AD) sammansättning i jämställdhetsmål. Även
jämställdhetsombudsmannens (JämO) och jämställdhetsnämndens roll
har tagits upp.

Utskottet ställer sig i huvudsak bakom regeringens förslag och
avstyrker samtliga motioner med yrkanden om avvikelser i
förhållande till propositionen. I fråga om
lönediskrimineringsförbudet görs ett särskilt uttalande av
utskottet. Yrkandena om en särskild reglering av
sammansättningen i AD avstyrks men utskottet betonar vikten av
att jämställdhetsaspekten beaktas vid rekryteringen av
ledamöter.

Reservationer har också i denna del av betänkandet avgetts av
samtliga oppositionspartier. Folkpartiet liberalerna, centern,
vänsterpartiet och miljöpartiet vill att lagens
tillämpningsområde utvidgas. Samtliga partier reserverar sig i
olika hänseenden mot reglerna om jämställdhetsplaner och lagens
dispositivitet samt mot därmed sammanhängande frågor om JämOs
tillsyn. Moderaterna vill vidga tillsynsområdet så att JämO
kan kontrollera att kollektivavtalen fullföljs. Folkpartiet och
vänsterpartiet vill ha skärpningar av diskrimineringsförbuden.
Dessa partier samt centern och miljöpartiet vill också utvidga
förbudet mot trakasserier. Reservationer har även avgetts i
fråga om påföljder m.m. Folkpartiet, centern, vänsterpartiet och
miljöpartiet vill ha högre skadeståndsnivåer medan moderaterna
förordar att frågan övervägs i en kommande arbetsrättslig
utredning. De fyra förstnämnda partierna har också avgett
reservationer med anknytning till frågan om ledamöterna i
jämställdhetsmål.

Slutligen tillstyrker utskottet regeringens förslag
beträffande anslag till JämO, till särskilda
jämställdhetsåtgärder och till kvinnoorganisationernas centrala
verksamhet. I fråga om anslagen vill moderaterna, centern och
miljöpartiet de gröna öka på regeringens förslag under olika
förutsättningar.

Propositionerna

Budgetpropositionen

I proposition 1990/91:100 bilaga 15 (civildepartementet)
föreslår regeringen -- efter föredragning av statsrådet Margot
Wallström --

under punkt H4 (s. 110--111)

att riksdagen till Bidrag till kvinnoorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett
förslagsanslag på 3300000kr.

Proposition 1990/91:113 (Ny jämställdhetslag, m.m.)

I propositionen föreslår regeringen -- efter föredragning av
statsrådet Margot Wallström --

1. att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen
till

jämställdhetslag,

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

2. att riksdagen till Jämställdhetsombudsmannen m.m. för
budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5900000
kr.,

3. att riksdagen till Särskilda jämställdhetsåtgärder för
budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på
13369000kr.

Lagförslagen återfinns i bilaga till detta betänkande.

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:A205 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om åtgärder för att förbättra kvinnors
arbetsmiljöer.

1990/91:A251 av Kersti Johansson och Rosa Östh (c) vari yrkas
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av ytterligare åtgärder för att
förbättra kvinnors arbetsmiljö.

1990/91:A255 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts angående åtgärder för att förbättra kvinnors
arbetsmiljö.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf320.

1990/91:A489 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utbildningsinsatser och
kvinnorepresentation i länsstyrelserna.

1990/91:A493 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om kvinnors arbetsmiljö.

1990/91:A801 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en särskild
arbetsgrupp för frågan om EG och den offentliga sektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
den i yrkande 1 föreslagna arbetsgruppen skall ha en klar
majoritet av kvinnor.

1990/91:A802 av Ylva Johansson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i
jämställdhetslagen att även studerande och forskarstuderande
omfattas av lagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ub802.

1990/91:A803 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatt politik för ökad jämställdhet i
EG-sammanhang.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U505.

1990/91:A804 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om åtgärder för att minska löneskillnaderna
mellan kvinnor och män,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet att utarbeta könsneutrala
arbetsvärderingssystem.

1990/91:A805 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om en allsidig översyn om kvinnors arbets- och
livssituation i storstad.

1990/91:A806 av Görel Bohlin m.fl. (m) vari yrkas att
riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts angående parlamentarikernas direkta inflytande
på jämställdhetsarbetet.

1990/91:A807 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att bryta de offentliga
monopolen för att ge kvinnorna möjligheter till egenföretagande
och en vidgad arbetsmarknad,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om vikten av att bryta monopolen för att ge
kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och arbetsmiljö samt
att få verkligt inflytande över och utveckling i sitt arbete.

1990/91:A808 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förutsättningarna för jämställdhet,

2. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utöka
jämställdhetsombudsmannens tillsynsområde i enlighet med vad som
anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om EGs betydelse för kvinnornas
arbetsmarknad.

1990/91:A809 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nödvändigheten av att regeringen i det
pågående förberedelsearbetet till ett EG-medlemskap särskilt
beaktar kvinnornas situation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om informationen om EGs jämställdhetsarbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om effekten för kvinnorna av dålig
samhällsekonomi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skattetrycket och den offentliga sektorn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om EGs betydelse för kvinnornas
arbetsmarknad,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om de utbildningsmöjligheter ett
EG-medlemskap erbjuder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om prestationens betydelse vid
arbetsvärdering,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en EG-anpassning av den svenska
jämställdhetslagen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om svenska kvinnors politiska representation
samt om värdet av erfarenhetsutbyte med EG-länderna vad gäller
valsystemets betydelse för kvinnlig politisk representation.

1990/91:A810 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag i
enlighet med intentionerna i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att
senast år 2000 skall hälften av innehavarna av maktpositioner
bestå av kvinnor.

1990/91:A811 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att
riksdagen hos regeringen begär att den snarast redovisar
statsbudgetens fördelning av de ekonomiska resurserna mellan
kvinnor och män.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Fi426.

1990/91:A812 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
parlamentarisk utredning med uppgift att kartlägga
kvinnodominerade yrkens löneläge och lämna förslag om
arbetsvärdering,

3. att riksdagen hos regeringen begär att
arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att sätta in särskilda
resurser för att förebygga skador som enligt tillgänglig
statistik drabbar kvinnor mest,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsorganisation,

7. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en
arbetsgrupp bestående av enbart kvinnor med uppgift att
analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för
kvinnornas situation i Sverige,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om linjeval och utveckling av de mindre
högskolorna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en kampanj med inriktning att förbättra
förtroendevalda kvinnors arbetssituation.

1990/91:A813 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om ett kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Fi224.

1990/91:A814 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhetspolitikens fortsatta
inriktning avseende kvinnornas roll i ekonomin, jämställdhet
mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden, i utbildningen och i
familjen samt kvinnors inflytande i samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om satsningar på ökat företagande och
regional balans för att främja kvinnligt företagande och ökade
möjligheter till sysselsättning för kvinnor i landets alla
delar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utformningen av de sociala
trygghetssystemen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetslivsfondens roll i arbetet för en
bättre arbetsmiljö för kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhet i utbildningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat kvinnligt företagande som del av den
offentliga sektorns förnyelse.

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:113 (Ny
jämställdhetslag, m.m.)

1990/91:A23 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar att syftet med kollektivavtal inom
jämställdhetsområdet skall vara att stärka och utvidga
jämställdhetsarbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i
jämställdhetslagen i enlighet med vad i motionen anförts om
JämOs tillsynsansvar,

3. att riksdagen beslutar avslå 10--11 § i regeringens förslag
till jämställdhetslag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skadeståndsfrågorna,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i
jämställdhetslagen så att jämställdhetsnämndens verksamhet och
sammansättning regleras,

6. att riksdagen, vid bifall till yrkande 2, till
Jämställdhetsombudsmannen m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar
ett reservationsanslag av 6 900 000 kr.

1990/91:A24 av Margitta Edgren och Kjell-Arne Welin (fp) vari
yrkas

1. att riksdagen beslutar att riktlinjerna för
jämställdhetsarbetet bör gälla även rådgivande arbetsgrupper och
liknande,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om
intensifierade insatser för jämställdhet så att målet om minst
30 % kvinnor i indirekt valda styrelser och nämnder nås 1992.

1990/91:A25 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om förutsättningarna för ökad jämställdhet i
samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpning inom
utbildningsväsendet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om mobbning av kvinnor på arbetsplatser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fördelarna ur jämställdhetssynvinkel att
offentligt finansierad verksamhet även bedrivs i privat regi,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fördelarna ur jämställdhetssynvinkel att
effektivisera och förnya den offentliga sektorn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om tidsbestämda mål för en jämnare
könsfördelning på statliga chefstjänster,

7. att riksdagen beslutar att regleringen i 12 §
jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i motionen
anförts,

8. att riksdagen beslutar att regleringen i 19 §
jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i motionen
anförts,

9. att riksdagen beslutar att regleringen i 18 §
jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i motionen
anförts,

10. att riksdagen beslutar att i jämställdhetslagen införa en
regel om att en sökande som inte fått en tjänst på grund av
otillåten könsdiskriminering skall kunna få rätt till tjänsten,

11. att riksdagen beslutar att skadeståndsreglerna i 25 §
jämställdhetslagen utformas på sätt som anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att regleringen om sexuella
trakasserier i 22 § jämställdhetslagen utformas på sätt som i
motionen anförts,

13. att riksdagen beslutar att regleringen i 21 §
jämställdhetslagen utformas på sätt som i motionen anförts,

14. att riksdagen beslutar att i lagen om rättegång i
arbetstvister införa en regel om att domstolen skall innehålla
ledamöter av bägge könen när mål enligt jämställdhetslagen
prövas,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om familjepolitik för jämställdhet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om männens ansvar.

1990/91:A26 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpningsområde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om lagreglering av domstolarnas
könssammansättning i mål enligt jämställdhetslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyldighet för arbetsgivare att aktivt
verka för utjämnande av löneskillnader mellan män och kvinnor
som utför arbete som är lika eller av lika värde,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av åtgärder mot
lönediskriminering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av anpassning till EG-domstolens
krav på effektivt skydd i jämställdhetslagen mot
lönediskriminering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regler i jämställdhetslagen mot kollektiv
lönediskriminering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om regler i jämställdhetslagen om skyldighet
för arbetsgivare att upprätta könsbaserad lönestatistik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om nya instruktioner för JämO,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett nytt arbetsvärderingssystem,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en bestämmelse i jämställdhetslagen om
skyldighet för arbetsgivare att särskilt värna om det fysiska
och psykiska välbefinnandet hos arbetstagare inom ett
yrkesområde eller i ett arbete som domineras av det motsatta
könet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om skyldighet för arbetsgivare att vid
likvärdiga meriter anställa den som tillhör underrepresenterat
kön,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsgivares skyldighet att vid fällande
dom i arbetsdomstolen anställa person som vid
tjänstetillsättning diskriminerats på grund av kön,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kollektivavtal om
jämställdhetsåtgärder inte får ha lägre ambitionsnivå än
jämställdhetslagen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ett verksammare förbud i
jämställdhetslagen mot sexuella trakasserier,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att reglerna i jämställdhetslagen om
jämställdhetsplan skall vara tvingande,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om behovet av höjda skadeståndsbelopp för
brott mot jämställdhetslagen.

1990/91:A27 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en ingående analys av de faktorer som
bidrar till kvinnors starka ställning i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetstidspolitiken och 6-timmarsdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om pappor och föräldraledighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om attitydförändrande arbete för att motverka
våld mot kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fler kvinnor i ledande politiska
befattningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om fortsatt utredning beträffande
förfördelades möjlighet att erhålla sökt tjänst,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en jämn könsfördelning i arbetsdomstolen i
mål enligt jämställdhetslagen.

1990/91:A28 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas att riksdagen
beslutar avslå förslaget i lagen om jämställdhet att
arbetsgivaren varje år skall upprätta en plan för sitt
jämställdhetsarbete (10 §).

1990/91:A29 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att det i skolans
jämställdhetsundervisning bör ingå undervisningsinsatser om
sexuella trakasserier,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att sexuellt ofredande på arbetsplatserna
bör utgöra saklig grund för uppsägning.

1990/91:A30 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att arbetsgivaren skall vara
lagligen skyldig att motverka att arbetstagare utsätts för
sexuella trakasserier eller trakasserier på grund av anmälan om
könsdiskriminering,

2. att riksdagen beslutar att arbetsgivaren i lag åläggs att
värna om fysiskt och psykiskt välbefinnande hos arbetstagare som
arbetar inom ett yrke eller på en arbetsplats, dominerad av det
motsatta könet,

3. att riksdagen beslutar att arbetsgivaren i lag åläggs att
anställa den som tillhör det underrepresenterade könet, när
sökande av olika kön har likvärdiga eller i det närmaste
likvärdiga meriter,

4. att riksdagen beslutar att en arbetsgivare med tio eller
fler arbetstagare enligt lag måste upprätta en
jämställdhetsplan; detta enligt tvingande regler,

5. att riksdagen beslutar att JämO i lag ges möjlighet att i
jämställdhetsnämnden begära prövning om ett avtal enligt yrkande
4 fyller uppställda krav,

6. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om utvidgning av förbudet mot könsdiskriminering till
att också gälla fall när någon utses framför någon annan av
motsatt kön som har likvärdiga sakliga förutsättningar om det är
sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att missgynna
någon på grund av kön -- med vissa i texten angivna undantag,

7. att riksdagen stöder förslaget om förbud för arbetsgivaren
att utsätta en arbetstagare för sexuella trakasserier i sådana
fall som anges i motionen,

8. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om högre skadeståndsbelopp för överträdelse av
diskrimineringsförbud,

9. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om oförändrad ordning vad gäller överklagande och
skadeståndstalan i s.k. dubbla processer,

10. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar om uppgiftslämnande till JämO,

11. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts
beslutar att jämställdhetsnämnden tills vidare ej avskaffas,

12. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
förutsättningarna för en utvidgning av
jämställdhetslagstiftningen till områden utanför arbetslivet så
som föreslagits i motionen,

13. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare medel --
2milj.kr. -- för analys och information till Sveriges kvinnor
om EGs jämställdhetspolitik.

1990/91:A31 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhetspolitikens fortsatta
inriktning avseende kvinnors roll i ekonomin, jämställdhet
mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden, i utbildningen och i
familjen samt kvinnors inflytande i samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om utformningen av de sociala
trygghetssystemen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om jämställdhet i utbildningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om ökat kvinnligt företagande som del av den
offentliga sektorns förnyelse,

5. att riksdagen till Särskilda jämställdhetsåtgärder för
budgetåret 1991/92 anvisar 2000000kr. utöver regeringens
förslag eller således 15369000kr. att disponeras i
enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om insatser för att bekämpa våld och sexuella
trakasserier mot kvinnor,

7. att riksdagen beslutar att 1§ jämställdhetslagen skall
ges följande lydelse: "Denna lag har till ändamål att främja
kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och
andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet
(jämställdhet i arbetslivet).",

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om motiv och mål för
jämställdhetslagstiftningen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en
lagstiftning på jämställdhetsområdet som gäller hela
samhällslivet i enlighet med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
att jämställdhetsplaner ej skall vara obligatoriska,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att kollektivavtal ej skall kunna ersätta
jämställdhetslagen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om arbetsvärdering,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om att arbetsmarknadens parter skall ha
redovisningsskyldighet till JämO vad avser åtgärder för att nå
målet om lika lön för lika eller likvärdigt arbete,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om en höjning av nivåerna på skadestånd vid
brott mot jämställdhetslagen,

15. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:113 i
denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att jämställdhetsnämnden avskaffas,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrad
domarutbildning i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:A32 av Lena Boström (s) vari yrkas att riksdagen som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
könssammansättning i arbetsdomstolen, kvinnomisshandel och
sexuella trakasserier på en arbetsplats.

Utskottet

Inledning

I proposition 1990/91:113 om en ny jämställdhetslag, m.m.
(Olika på lika villkor) redovisas dels regeringens förslag till
en ny jämställdhetslag, dels förslag till vissa ändringar i
sekretesslagen (1980:100) resp. lagen (1976:600) om offentlig
anställning. Vidare tas anslagen till jämställdhetsombudsmannen
samt till särskilda jämställdhetsåtgärder upp i propositionen.
("Propositionen" avser i detta betänkande proposition 113. I
övrigt skrivs propositionsbeteckningen ut.) Vidare beskrivs i
propositionen hur arbetet fortgår med den femåriga handlingsplan
för arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män som
riksdagen antog i juni 1988 (prop. 1987/88:105, AU17, rskr.
364).

I detta betänkande behandlar utskottet dels ovannämnda
proposition jämte motioner med anledning därav, dels anslaget
till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet (prop.
1990/91:100 bil. 15 punkt H 4) samt de motioner på
jämställdhetsområdet som avlämnats under allmänna motionstiden i
år.

Dispositionen i betänkandet följer i stort sett propositionen,
dvs. en uppföljning av 1988 års handlingsplan jämte motioner på
berörda områden får utgöra en inledning till utskottets
behandling av lagförslaget och motionerna på detta område.
Därefter redovisas anslagsfrågorna.

Förutsättningar, mål och medel i jämställdhetspolitiken

De mål för jämställdhetspolitiken som år 1988 angavs i den
tidigare nämnda propositionen om jämställdhetspolitiken inför
90-talet står fast. Det innebär att kvinnor och män skall ha
samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla
väsentliga områden i livet. Jämställdhetspolitiken kan
emellertid inte formas isolerat från andra politikområden, t.ex.
det sociala eller arbetsmarknadsområdet. I propositionen anges
att kvinnornas förvärvsfrekvens nu ligger nästan i nivå med
männens, barnomsorgen har byggts ut till det dubbla under de
senaste 15 åren och kvinnornas representation i politiska organ
m.m. har ökat väsentligt.

Samtidigt som förutsättningarna för jämställda villkor har
ökat, har enligt propositionen inte samma positiva förändringar
skett på andra områden. Ansvaret för barn och hushåll tycks inte
ha förskjutits i någon avgörande utsträckning. Mäns inkomster är
fortfarande ungefär 50 % högre än kvinnors, och i näringslivets
högsta positioner återfinns ytterst få kvinnor. Vidare lever den
manliga normen och den manliga överordningen som en social och
ekonomisk princip kvar på många områden.

Den offentliga sektorn är av särskilt stor betydelse för
kvinnorna, dels därför att så många som 57 % av samtliga
förvärvsarbetande kvinnor har anställning inom denna sektor,
dels på grund av tjänsterna -- bl.a. omsorg om barn och gamla --
som utförs där. De pågående ansträngningarna att effektivisera
och förnya den offentliga sektorn är dock inte något hot mot
kvinnorna eftersom efterfrågan på sådana tjänster som
utbildning, vård och omsorg inte kan förutses minska. Tvärtom är
det av stor vikt att kvinnors kunskaper och erfarenheter bättre
tas till vara i förnyelsearbetet. Enligt propositionen finns det
knappast underlag för antagandet att kvinnor i privat tjänst
generellt skulle ha en bättre situation eller bättre
löneförhållanden än inom offentlig tjänst.

Förutsättningarna för jämställdhet tas upp i fyra
motioner.

I moderata samlingspartiets kommittémotion A808 betonas att
jämställdhetsarbete handlar om att påverka attityder -- inte
enbart om att fatta politiska beslut. Varje individ måste
bedömas efter sina egenskaper oavsett om det är en kvinna eller
en man. Trots att nya förutsättningar har skapats inom både
arbetslivet och hushållet, sker ofta en slentrianmässig
rollfördelning mellan kvinnan och mannen. Föräldraskapet skulle
dock kunna underlättas av större möjligheter till flexibla
lösningar vad avser t.ex. arbetstid och barnomsorg. Valfrihet
och alternativ inom vård och omsorg främjar jämställdheten.

Enligt motion A25 (fp) tar folkpartiet liberalernas arbete för
jämställdhet mellan kvinnor och män sin utgångspunkt i
liberalismens människosyn som sätter den enskilda människan i
centrum. Mycket arbete återstår innan jämställdheten har
förverkligats. Det är enligt folkpartiet dags för en ny
jämställdhetsoffensiv, syftande till att ge kvinnor och män
hälften var av arbete, pengar, ansvar och fritid. Såväl nya
attityder som politiska förändringar krävs.

I centerns kommittémotioner A31 och A814 anförs att grunden är
alla människors lika värde och rättigheter. Jämställdhetsarbetet
måste utgå ifrån att alla människor visar en ömsesidig respekt
för varandras integritet, egenart och lika värde. Vid sidan av
politiska, ekonomiska och sociala reformer måste ett långsiktigt
arbete bedrivas genom opinionsbildning, information och
kunskapsspridning. Därigenom kan förslag om kvotering, förbud,
särregler m.m. undvikas eller minimeras. Samhällets regler måste
utformas så att den enskilde både har verklig valfrihet i fråga
om barnomsorg och kan bibehålla sina möjligheter i arbetslivet
och sin sociala trygghet. Vidare anser centern att de sociala
trygghetssystemen, som nu byggt in orättvisorna mellan män och
kvinnor på arbetsmarknaden, bör omformas i riktning mot mera
likvärdig social trygghet. Detta förutsätter att man utgår från
grundtrygghetsprincipen med möjligheter till individuell
påbyggnad i det enskilda fallet.

Utskottet kan konstatera att det råder en bred politisk
enighet i fråga om de övergripande målen i
jämställdhetspolitiken. Vidare är det uppenbart att många
problem återstår innan jämställdheten är förverkligad på alla
plan. Vilka medel som bör tillgripas finns det olika meningar
om. Enligt utskottets mening är det fråga om insatser över hela
fältet, såväl vad gäller politiskt fattade beslut som
attitydförändrande arbete. Jämställdhetsfrågan bör ständigt
hållas aktuell så att man inte faller in i ett traditionellt
könsrollstänkande, vilket begränsar såväl kvinnors som mäns
fulla utnyttjande av alla sina möjligheter.

Handlingsplanen som riksdagen antog år 1988 hade som ett
uttalat syfte att ge möjlighet till en större långsiktighet i
jämställdhetsarbetet men också att markera en höjd ambitionsnivå
för jämställdhetspolitiken. Handlingsplanen är visserligen en
plan för regeringens arbete under den aktuella perioden men den
har samtidigt utgjort en riktningsangivelse för det samlade
arbetet med jämställdhet i samhället.

Utvecklingen har lett till att kvinnorna definitivt befäst sin
ställning på arbetsmarknaden. De svenska kvinnornas deltagande i
arbetskraften uppgick år 1980 till 75,2 % och tio år senare till
82,6 %. I fråga om arbetskraftsdeltagande ligger Sverige
internationellt sett i främsta linjen. Under 1980-talet har
andelen heltidssysselsatta ökat, medan andelen kvinnor med lång
deltid ökat något och andelen med kort deltid minskat. Samtidigt
har barnomsorgen byggts ut. År 1980 hade 36 % av 1--6-åringarna
kommunal barnomsorg vilket skall jämföras med 55 % år 1989.
Förutsättningarna för jämställdhet har således förändrats både
som en följd av statsmakternas beslut och enskildas val.
Vartefter de synliga påvisbara problemen för jämställdheten
elimineras anser utskottet att det attitydförändrande och
opinionsbildande arbetet blir allt mer väsentligt. Utskottet har
på denna punkt ingen annan uppfattning än motionärerna.

Enligt utskottets uppfattning har frågan om de sociala
trygghetssystemens utformning förutom jämställdhetsaspekterna
många andra dimensioner. Vid utvärdering och uppföljning av
sociala reformer anser utskottet självklart att systemens
effekter för kvinnor resp. män -- tillika med andra faktorer --
bör analyseras. Utskottet ställer sig i övrigt avvisande till
centerns krav i fråga om sociala trygghetssystem. Med hänvisning
till det anförda bör motionerna A25 (fp), A31 (c), A808 (m) och
A814 (c) inte föranleda något initiativ från riksdagens sida i
berörda delar.

I två motioner tas frågor upp om betydelsen av
offentlig--privat regi ur jämställdhetssynpunkt.

I motion A25 (fp) tar folkpartiet liberalerna avstånd från
propositionens uppfattning att det inte finns någon grund för
antagandet att kvinnors förhållanden på arbetsmarknaden -- såväl
lönemässigt som i fråga om inflytande -- skulle förbättras om
verksamhet bedrivs både i offentlig och privat regi. Folkpartiet
menar att en förutsättning för en framgångsrik
jämställdhetspolitik är att det finns alternativa arbetsgivare
även inom utbildnings-, vård och omsorgsområdet. En sådan
utveckling kommer att ge personalen en starkare position när det
gäller att skapa goda arbetsvillkor. En förnyelse och
effektivisering av den offentliga sektorn erbjuder stora
fördelar ur jämställdhetssynpunkt också därigenom att
förskollärare, sjuksköterskor och andra inom typiska kvinnoyrken
får möjlighet att göra karriär.

Gullan Lindblad m.fl. (m) betonar i motion A807 vikten av att
bryta de offentliga monopolen för att ge kvinnorna möjlighet
till egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad. Genom att vård
och omsorg är monopoliserade tar man alltför litet vara på den
kunskap och yrkesskicklighet som personalen -- oftast kvinnor --
har, menar motionärerna. Om monopolen bryts kan kvinnor välja
arbetsgivare och arbetsmiljö och få möjligheter till verkligt
inflytande över och utveckling i sitt arbete.

Utskottet vill först erinra om att antalet kvinnliga
företagare successivt har ökat. Antalet kvinnliga företagare
enligt SCBs arbetskraftsundersökningar uppgick år 1986 till
85300 personer och år 1989 till 104000 personer. 34000 av
de kvinnliga egenföretagarna år 1989 hade företag med anställda.
Som jämförelse kan nämnas att antalet manliga företagare år 1989
uppgick till 289000 personer. De flesta kvinnliga
egenföretagarna återfinns inom detaljhandel, jordbruk m.m. samt
inom näringsgrenen personlig service. Enligt utskottets
uppfattning är det önskvärt att åstadkomma ett ökat kvinnligt
företagande inom samtliga näringsgrenar.

Vid behandlingen av likartade motionsyrkanden under senare år
har utskottet understrukit vikten av en väl utbyggd offentlig
sektor för att möjliggöra kvinnors insatser i arbetslivet.
Utskottet har framhållit att frågan om de offentliga monopolen
och frågan om kvinnors företagande har helt olika dimensioner.
Som framgår ovan tycks de offentliga monopolen inte ha haft
någon avgörande roll vad gäller framväxten av nya företag drivna
av kvinnor.

Utskottet vill betona att det är väsentligt -- för såväl
samhället som de enskilda -- att kvinnornas kunskaper och
erfarenheter bättre tas till vara både inom den privata och den
offentliga sektorn. En sådan inriktning gynnar den pågående
förnyelsen inom den offentliga sektorn. Med hänvisning till det
anförda avstyrks motionerna A25 (fp) i aktuella delar och A807
(m).

Ett internationellt perspektiv

I propositionen omtalas att den svenska jämställdhetspolitiken
möts av ett stort intresse från många andra länder. Sverige är
för närvarande medlem i FNs kvinnokommission, som har uppgiften
att följa utvecklingen och de åtgärder som bör genomföras enligt
uppsatta mål. Beträffande de svenska biståndsinsatserna nämns i
propositionen att de mindre biståndsmyndigheterna BITS, SWEDFUND
och IMPOD har fått i uppdrag att på samma sätt som SIDA utarbeta
praktiskt inriktade strategier för att främja utveckling för och
genom kvinnor i resp. verksamhet. Vidare informeras om att
Nordiska ministerrådet år 1989 antog en handlingsplan för det
nordiska jämställdhetsarbetet fram till år 1993.

Ett närmare samarbete med EG är av stor betydelse för kvinnor
och kvinnors villkor enligt propositionen. EG-kommissionen har
alltsedan mitten av 1970-talet visat ett klart engagemang för
jämställdhetsfrågorna. I de nu pågående förhandlingarna om ett
EES-avtal har både EG och EFTA bedömt att EGs direktiv på
jämställdhetsområdet skall ingå i avtalet. I den svenska
debatten har framförts vissa farhågor om att ett närmare
samarbete med EG skulle vara till nackdel för svenska kvinnor.
Sådana farhågor kräver saklig diskussion och analys enligt
propositionen. Därför bör särskilda medel avsättas till detta
ändamål under trettonde huvudtitelns reservationsanslag I 2.
Särskilda jämställdhetsåtgärder (se senare avsnitt).

I den följande behandlingen av en ny jämställdhetslag kommer
även EGs regler in i bilden på grund av det arbete som pågår med
att samordna de svenska regelverken med motsvarande inom EG.

EGs betydelse för kvinnornatas upp i sex motioner.

I moderata samlingspartiets kommittémotion A808 framhålls EGs
betydelse för kvinnornas arbetsmarknad. Det erinras om att i
alla EG-länder förändras kvinnornas situation snabbt. Kvinnor i
Europa väljer att i ökande grad gå ut på arbetsmarknaden. Ett
svenskt medlemskap öppnar en ny frihet för svenska medborgare
att arbeta och studera i vilket EG-land som helst. För kvinnorna
kan det vara intressant att de flesta EG-länder har en mycket
friare etableringsrätt inom den sociala sektorn än de har i
Sverige. Språkkunskaper kommer att få ett allt högre värde.

Även Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A809 upp
EGs betydelse för kvinnornas arbetsmarknad bl.a. genom den fria
etableringsrätten inom vårdsektorn. Enligt motionärerna väntas
5--7 miljoner nya arbeten växa fram, varav många s.k. atypiska
med olika former av arbetstider. Även möjligheterna att studera
i andra länder kommer att öka påtagligt. De ekonomiska skälen
för svenskt medlemskap i EG berör kvinnor i hög utsträckning
eftersom en dålig samhällsekonomi drabbar kvinnorna mest.
Motionärerna framhåller att det inte finns något fastställt
samband mellan högt skattetryck och hög kvinnlig
förvärvsfrekvens. Ett minskat skattetryck betyder visserligen en
minskad offentlig sektor. Att motsvarande tjänster i stället
skulle produceras inom en privat tjänsteproducerande sektor
skulle enligt motionärerna medföra en billigare och effektivare
produktion. I det pågående förberedelsearbetet till ett
EG-medlemskap bör regeringen särskilt beakta kvinnornas
situation. Den kvinnliga representationen i Sverige är stark,
vilket också kan ha samband med valsystemet. Motionärerna
förordar ett erfarenhetsutbyte med EG-länderna angående
valsystemets betydelse för kvinnorepresentationen. Slutligen
pekar motionärerna på behovet av information om EGs
jämställdhetsarbete, bl.a. inom den rådgivande europeiska
jämställdhetskommittén.

Folkpartiet liberalerna bemöter i motion A803 vissa farhågor i
den allmänna debatten att kvinnorna skulle stå som förlorare vid
en anslutning till EG. Enligt motionärerna har
välfärdsutvecklingen och jämställdhetsprocessen gått hand i hand
med en internationalisering av den svenska ekonomin. Dessutom
ökar jämställdheten successivt i EG-länderna. Vidare finns det
skäl att sänka skattetrycket -- främst med hänsyn till den
internationella konkurrensen. Slutligen finns det inte krav på
total anpassning av socialpolitiken inom EG.

Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkar i motion A801 att regeringen
tillsätter en särskild arbetsgrupp med en klar majoritet av
kvinnor som skall se på frågan om EG och den offentliga sektorn.
Motionärerna anser att en harmonisering med EG kan leda till
drastiska nedskärningar inom den offentliga sektorn eller i
socialförsäkringssystemet mot den bakgrunden att man beräknat
att den svenska statens inkomster av indirekta skatter skulle
minska med ca 50 miljarder kronor.

Även i motion A812 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c)
begärs att regeringen tillsätter en arbetsgrupp bestående av
enbart kvinnor med uppgift att analysera vad en harmonisering
med EG kommer att innebära för kvinnornas situation i Sverige.
Enligt motionärerna behövs mer kunskap, mer tid till debatt samt
möjligheter till noggrann analys av alternativen.

Margareta Winberg m.fl. (s) anser i motion A27 att regeringen
inför EG-förhandlingarna måste göra en ingående analys av de
faktorer i Sverige som bidrar till kvinnornas starka ställning
här. En sådan grundlig analys bör föreligga till den
folkomröstning som skall föregå beslut om medlemskap.

Utskottet vill först erinra om att EG och jämställdhetsfrågor
nyligen har behandlats av utskottet i dess yttrande AU1y den 23
oktober 1990 till utrikesutskottet. Utskottet redovisar bl.a.
organisationen av jämställdhetsfrågornas hantering i
integrationsarbetet. Denna organisation -- vilken även gäller i
dag -- innebär att jämställdhetsfrågorna särskilt bevakas dels i
arbetsgruppen för personers rörlighet, dels i den inrättade
statssekreterargruppen för frågor som rör den sociala
dimensionen. I EES-förhandlingarna behandlas jämställdhetsfrågor
i förhandlingsgruppen IV för angränsande områden. Vidare uttalar
utskottet följande i sitt yttrande.

Utskottet och riksdagen har tidigare ställt sig bakom målet
att kvinnorepresentationen i statliga organ bör ha ökat till 30
% år 1992 (AU 1987/88:17, rskr. 364). Enligt utskottets
uppfattning är det väsentligt att man även inom
integrationsarbetet strävar efter att få en jämn fördelning av
kvinnor och män.

Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat att situationen i mars
1991 är att fem av de 26 olika arbetsgrupperna leds av kvinnliga
ordförande. Totalt sett består arbetsgrupperna till ca 25 % av
kvinnor. I referensgrupperna är kvinnoandelen lägre. Utskottet
vidhåller sin uppfattning att en jämn könsfördelning bör
eftersträvas i integrationsarbetet, även inom referensgrupperna.

För att fördjupa analysen angående jämställdhetsfrågorna i ett
EG-perspektiv har utrikeshandels- och jämställdhetsministrarna i
en gemensam skrivelse (1990-11-30) bett samtliga arbetsgrupper
för integrationsarbetet inom regeringskansliet att redovisa de
frågor som kan ha betydelse ur jämställdhetssynpunkt eller som i
övrigt särskilt påverkar kvinnornas situation. Arbetsgruppernas
svar bereds för närvarande inom regeringskansliet. Utskottet ser
för sin del -- i motsats till de motioner som förespråkar en
jämställdhetsgrupp i samband med integrationsarbetet -- positivt
på att jämställdhetsaspekterna tas upp inom samtliga de
ämnesområden som är aktuella inom integrationsarbetet.

Även vad gäller den offentliga sektorn och anpassningen till
EG har utskottet gett uttryck för sin uppfattning i ovannämnda
yttrande till utrikesutskottet. I fråga om den offentliga
sektorns betydelse för kvinnorna har utskottet samma uppfattning
som motionärerna. Utskottet vidhåller sin uppfattning att om vi
vill slå vakt om tillgången till god vård och omsorg, den
offentliga sektorn och om vår välfärd, så är vi beroende av de
inkomster som utrikeshandeln ger oss. En stark ekonomi är enligt
utskottet nödvändig för en ambitiös välfärdspolitik i samhället.
I detta sammanhang är det viktigt att tillägga att man inom EG
inte strävar efter att genomdriva en harmoniserad socialpolitik.

Utskottet vill vidare peka på att EG-administrationen har
varit mycket aktiv på jämställdhetsområdet. Under hösten 1990
lade EG-kommissionen fram ett nytt handlingsprogram för
jämställdhet avseende åren 1991--1995. Det var kommissionens
tredje handlingsprogram, och det syftar bl.a. till att förbättra
kvinnornas deltagande i arbetslivet, såväl kvantitativt som
kvalitativt. Bland förslagen återfinns initiativ både vad gäller
yrkesutbildning för kvinnor, stöd i fråga om startande av egna
företag samt åtgärder för studie- och yrkesvägledning. Också i
fråga om barnomsorg pågår arbete, framgår det av
handlingsplanen.

Utskottet har förståelse för de motionssynpunkter som innebär
att mer information efterfrågas angående EGs betydelse för
kvinnorna. Enligt utskottets uppfattning finns det ett betydande
samhälleligt behov av information, diskussion och analys på
detta område. Utskottet ser därför positivt på regeringens
föreslagna satsning på 1 milj.kr. för information,
dokumentation, seminarier och konferenser som syftar till att
öka kunskaperna om kvinnor och EG. Avsikten är att underlätta en
debatt i samhället kring dessa frågor. Motsvarande anslagsfråga
behandlas senare i detta betänkande i avsnittet Anslagsfrågor.

Beträffande den i motion A27 berörda frågan om folkomröstning
som enligt motionärerna skall föregå det slutliga
ställningstagandet om medlemskap i EG, vill utskottet erinra om
att denna fråga nyligen behandlats av utrikesutskottet i dess
betänkande 1990/91:UU21. Utrikesutskottet anför följande.

Utskottet ser det som naturligt att folkomröstning anordnas i
anslutning till frågan om svenskt medlemskap i EG. -- -- --
Enligt vad utskottet erfarit kommer vidare den parlamentariska
utredningen som aviserats av regeringen om grundlagsfrågor vid
ett svenskt medlemskap i EG att överväga de frågor som kan vara
aktuella inför en eventuell folkomröstning om EG-medlemskapet.

Slutligen vill arbetsmarknadsutskottet anföra att
informations- och erfarenhetsutbyte med EG är värdefullt såväl
när det gäller lagstiftning (föreliggande förslag till
jämställdhetslag innebär en harmonisering till EGs regelverk)
som på övriga områden. Ökat erfarenhetsutbyte och ökat samarbete
med Europa innebär också att svenska kvinnor kan vara med och
påverka den framtida utvecklingen inom Europa.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna
A27 (s), A801 (v), A803 (fp), A808 (m), A809 (m) och A812 (c) i
aktuella delar inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kvinnor och ekonomi

Skillnaden mellan mäns och kvinnors förvärvsfrekvens har i det
närmaste eliminerats enligt propositionen. Samtidigt består
könssegregeringen på arbetsmarknaden, vilket har betydelse för
kvinnors och mäns löner. Enligt regeringens bedömning bör
löneskillnader mellan kvinnor och män och deras orsaker belysas
mer än hittills. Skälet är bl.a. att sedan mitten av 1980-talet
de genomsnittliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män,
utgående från heltidsarbetande, på flera avtalsområden har ökat
något. Det är också så att SCBs lönestatistik inte medger att
goda jämförelser kan göras mellan lön för t.ex. enskilda yrken.

En särskild utredare kommer därför att tillkallas enligt
propositionen. Utredaren bör klarlägga utvecklingen av
löneskillnaderna inom olika områden samt orsakerna till dessa
skillnader. Utredaren bör också göra en analys av möjligheterna
att använda arbetsvärdering som ett instrument för jämförelser
av arbeten som är olika men ändå kan betraktas som likvärdiga.
På grundval av denna analys bör förslag läggas fram angående
åtgärder som kan utgöra ett stöd för parterna i ett fortsatt
arbete med att förhindra sådana löneskillnader mellan kvinnor
och män som inte har några sakliga grunder.

Vidare är det enligt regeringens bedömning angeläget att
ekonomisk-politiska reformer övervägs och utvärderas ur ett
jämställdhetsperspektiv. I detta sammanhang nämns att regeringen
år 1990 tillsatt en kommitté för utvärdering av 1990-1991 års
skattereform (dir. 1990:44) med uppgift att följa och rapportera
om de olika effekter som den nu aktuella skattereformen kan föra
med sig -- bl.a. på jämställdhetsområdet.

Vänsterpartiet anser i motion A813 att det bör läggas ett
kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin. I motionen anförs
att statsbudgeten är ett exempel på att ekonomiska beslut fattas
av män och för män. Enligt motionärerna kommer merparten av
kvinnorna att förlora på skattereformen.

I motion A811 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) begärs att
statsbudgetens fördelning av resurser mellan kvinnor och män
redovisas i enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande AU
1987/88:17.

Vidare anser Maggi Mikaelsson m.fl. (v) i motion A804 att det
krävs en rad åtgärder för att minska löneskillnaderna mellan
kvinnor och män. Bl.a. måste all lönestatistik redovisas
könsuppdelad, och JämO borde få en mer opinionsbildande roll.

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna i fråga om
behovet av en könsuppdelad lönestatistik. I likhet med
propositionen anser utskottet att det är väsentligt att
lönestatistiken utvecklas så att den ger en bra information om
kvinnors resp. mäns löner. Olika initiativ har också tagits i
denna riktning, bl.a. inrättande av lönestatistiknämnden vid
SCB. Nämnden har till syfte att vara ett forum för samarbete och
ömsesidigt informationsutbyte mellan SCB och parterna på
arbetsmarknaden när det gäller den officiella lönestatistiken.
SCB har dock hela ansvaret för den officiella lönestatistiken,
och nämnden skall vara rådgivande.

I enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande 1987/88:17
redovisar regeringen årligen -- främst i budgetpropositionen --
vissa uppgifter om fördelningen av ekonomiska resurser mellan
kvinnor och män. Fr.o.m. redovisningen år 1991 (i proposition
113) kommer förutom uppgifter om sammanräknad inkomst, pensioner
och arbetstider också att redovisas vissa uppgifter om
skillnader i lön och arbetsinkomst. Vid framtagande av statistik
på det statliga området, t.ex. i budgetpropositionen, är det
enligt utskottets uppfattning naturligt att också den
könsmässiga aspekten uppmärksammas.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse den aviserade
utredningen som skall belysa frågan om löneskillnader mellan
kvinnor och män och bl.a. klarlägga orsakerna till dessa
skillnader. Ett aktuellt forskningsprojekt på detta område är
bl.a. den studie av löner och lönebildning för kvinnor och män
vid några olika företag, som pågår vid Umeå universitet. I denna
forskning analyseras statistiska faktorer, fackliga strategier
och arbetsgivarnas strategier för lönesättningen av kvinnor och
män. Som redovisats ovan kommer skattereformen att utvärderas
bl.a. ur jämställdhetssynpunkt. Med hänvisning till det anförda
finner utskottet att motionsönskemålen inte bör föranleda något
initiativ från riksdagens sida. De aktuella yrkandena i
motionerna A804 (v), A811 (v) och A813 (v) avstyrks således.

I två motioner tas frågan om arbetsvärdering upp.

I motion A812 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c) från
den allmänna motionstiden -- dvs. innan den här aktuella
propositionen med förslag om utredning av löneskillnader och
möjligheten att använda arbetsvärdering hade avlämnats --
föreslås tillsättning av en parlamentarisk utredning med uppgift
att kartlägga kvinnodominerade yrkens löneläge och att lämna
förslag om arbetsvärdering. Motionärerna anför att de yrken som
av tradition domineras av kvinnor är lågt betalda och att en
uppvärdering krävs av kvinnors kunskaper och erfarenheter.

Mot bakgrund av regeringens avisering av en särskild utredare
på detta område anser Kersti Johansson m.fl. (c) i motion A31
att tiden nu är mogen att genomföra arbetsvärdering. Den
utredning som avses tillsättas bör därför få direktiv att
genomföra en arbetsvärdering av olika yrkessektorer för att
kartlägga skillnader och analysera bakgrunden till att
kvinnodominerade yrken oftast värderas lägre än yrken där män
dominerar.

Utskottet har ovan redovisat den i propositionen aviserade
utredningen om löneskillnader mellan kvinnor och män. Bl.a. bör
i denna utredning ingå en analys av möjligheterna att använda
arbetsvärdering som ett instrument för jämförelser av arbeten
som är olika men som ändå kan betraktas som likvärdiga. På
grundval av denna analys skall förslag läggas fram om åtgärder
som kan utgöra ett stöd för parterna i ett fortsatt arbete med
att förhindra sådana löneskillnader mellan kvinnor och män som
inte har några sakliga grunder. Med hänvisning till det anförda
finner utskottet att motionerna A31 och A812 i aktuella delar
inte bör föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Kvinnors villkor i arbetslivet

Enligt propositionen bör stödet för de personer som genomgått
en för sitt kön otraditionell utbildning förstärkas inför
övergången till arbete. De medel som länsarbetsnämnderna
disponerar till stöd för kursdeltagare i otraditionell
arbetsmarknadsutbildning bör komma till ökad användning.

Deltidsarbetslösheten har under senare år varit en prioriterad
fråga inom arbetsmarknadspolitiken. År 1990 höll chefen för
arbetsmarknadsdepartementet överläggningar med parterna inom de
berörda arbetsmarknadssektorerna. För närvarande övervägs vilka
ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas från regeringens
sida.

I propositionen erinras också om den nyligen tillsatta
utredning (A 1991:01, dir. 1991:7) som skall överväga
förutsättningarna att föra samman arbetstidslagen (1982:673) och
semesterlagen (1977:480) i en gemensam årsarbetstidslag.
Utredaren skall analysera och redovisa effekterna av sina
förslag ur jämställdhetsperspektiv.

Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion A27 att när
det gäller möjligheten att på bästa sätt förena förvärvsarbete
och familjeansvar är en generell arbetstidsförkortning med
målet sex timmars arbetsdag den bästa lösningen.

Utskottet vill hänvisa till att utskottet så sent som för ett
halvår sedan i sitt betänkande 1990/91:AU2 behandlat frågan om
generella arbetstidsreformer och sextimmarsdagen. Utskottet
uttalade i detta sammanhang att flexibla arbetstider bör kunna
främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt ge ökad
valfrihet utifrån den enskildes behov.

Utskottet vill därutöver erinra om den för ett par månader
sedan tillsatta utredningen med uppdrag att undersöka om mer
flexibla regler för arbetstid och semester bör införas i svensk
lagstiftning. Enligt direktiven (se ovan) bör utredaren pröva
att införa bestämmelser om årsarbetstid. Uppdraget skall i denna
del redovisas senast den 31 mars 1992.

Med hänvisning till att arbetstidsfrågorna således är
aktualiserade avstyrker utskottet motion A27 i denna del.

Arbetsmiljö

Enligt propositionen bör de ökade kunskaper om kvinnors
arbetsmiljö som erhållits genom de senaste årens utrednings- och
forskningsarbete nu aktivt föras ut och integreras i det löpande
arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljökommissionens kartläggning och
arbetarskyddsstyrelsens särskilda handlingsprogram för
kvinnodominerade branscher visar att kvinnornas
arbetsmiljöproblem måste uppmärksammas mera. Det anförs vidare i
propositionen att arbetslivsfondens inrättande har skapat helt
nya förutsättningar att höja ambitionsnivån i arbetet. Vidare
aviseras propositionen om arbetsmiljö och rehabilitering.

Kvinnornas arbetsmiljö tas upp i sju motioner.

Folkpartiet liberalerna anför följande i motionerna A25 och
A493. Kvinnorna återfinns ofta i de slitsammaste och mest
monotona jobben. Att förbättra sådana arbetsmiljöer är en
huvuduppgift i en ny jämställdhetsoffensiv. Bl.a. bör ekonomiska
styrmedel inom socialförsäkringssystemet övervägas. Oroande
rapporter har kommit om att kvinnor i traditionellt manliga
yrken, t.ex. präster, poliser och forskare, utsätts för mobbning
på arbetsplatsen. Kontaktpersoner på arbetsplatsen kan vara en
väg att pröva mot sådan mobbning. Vidare bör gravida kvinnor få
ett bättre skydd i arbetsmiljöer som är eller kan vara skadliga
för fostret. Det är därför viktigt att gravida kvinnor får rätt
till omplacering under graviditeten. Kan omplacering inte ske
bör rätt till utbyggd havandeskapspenning omedelbart inträda.

I centerns kommittémotion A814 redovisas olika yrkesgrupper,
där arbetstagarna är särskilt utsatta, bl.a. vårdbiträden,
lokalvårdare, industriarbetare och personer som arbetar vid
bildskärm. Oftast är det kvinnor som utför dessa arbeten. Enligt
centerns uppfattning kan arbetslivsfondens medel komma till stor
nytta för att förbättra kvinnliga arbetsplatser.

I motion A255 av Karin Israelsson m.fl. (c) anförs att
kvinnornas belastningsskador till en del kan bero på att
kvinnors möjligheter att påverka är sämre genom att många
kvinnor arbetar deltid och engagerar sig mindre än män i
fackligt arbete. Invandrarkvinnor är särskilt utsatta genom sin
kvinnoroll och sina språksvårigheter. En särskild utbildning för
kvinnliga skyddsombud kan vara ett sätt att föra fram frågan om
kvinnornas arbetsmiljö.

Gunilla André och Karin Starrin (båda c) begär i motion A812
att arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att sätta in särskilda
resurser för att förebygga skador som enligt tillgänglig
statistik drabbar kvinnor mest. I dagens samhälle framhålls
vikten av att kvinnor söker sig till otraditionella eller
mansdominerade yrken. Motionärerna varnar för att detta kan leda
till ännu fler sjukdomar och skador. Vidare betonar motionärerna
att insatser för kvinnor bör prioriteras i arbetslivsfondernas
arbete. Genom organisatoriska åtgärder som möjligheter att
påverka den egna arbetssituationen, flexibla arbetstider och nya
tekniska hjälpmedel kan man främja kvinnornas arbetsmiljö.

Kersti Johansson och Rosa Östh (båda c) pekar i motion A251 på
behovet av ytterligare åtgärder för att förbättra kvinnornas
arbetsmiljö. Särskilt tas vården och hemtjänsten upp. I och med
utflyttningen av institutionsvården har arbetet inom hemtjänsten
blivit ännu tyngre. I hemtjänstarbetet är det angeläget att
föreskrifterna blir sådana att arbetet inte får utföras som
ensamarbete när det finns risker för våld. Det är av största
vikt att medel ur arbetslivsfonden kan användas för att skapa en
bättre arbetsmiljö inom hemtjänsten m.m.

I motion A205 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) redovisas de
utsatta kvinnoyrkena och hur manliga normer styr uppfattningen
om vad som är tunga arbeten. Enligt motionärerna anmäler inte
kvinnor arbetsskador i samma utsträckning som män, och när de
anmäler, godkänns inte kvinnornas arbetsskador i samma
utsträckning som männens. För att förbättra kvinnornas
arbetsmiljöer ställs bl.a. följande krav: förändrad
arbetsorganisation, avveckling av skadliga arbetsuppgifter,
tunga jobb måste kombineras med andra arbetsuppgifter,
uppvärdering av kvinnors arbete, sex timmars arbetsdag med full
lön för lågavlönade, rätt till omplacering för gravida och mer
forskning.

Utskottet har för ett halvår sedan i sitt betänkande
1990/91:AU8 behandlat frågor om specifikt kvinnliga
arbetsmiljöproblem. I detta sammanhang redovisade utskottet
vissa resultat som arbetsmiljökommissionen kommit fram till
under sitt arbete med att belysa skillnader i hälsa mellan
kvinnor och män kopplat till arbetsmiljön. Utskottet vill
inledningsvis hänvisa till denna redovisning. Utskottet betonade
vikten av att kvinnornas arbetsmiljöproblem synliggörs i det
förestående arbetsmiljöarbetet.

I flera motioner berörs kvinnornas större utsatthet för dåliga
arbetsmiljöer. I detta sammanhang vill utskottet erinra om
arbetarskyddsstyrelsens handlingsprogram för arbetsmiljöinsatser
i kvinnodominerade branscher (Rapport 1990). Rapporten inleds
med en allmän del som mer generellt redovisar arbetsförhållanden
och behov av arbetsmiljöåtgärder för kvinnor i arbetslivet.
Bl.a. tas invandrarkvinnornas särskilda problem upp. Vidare
redovisas sådana skillnader mellan kvinnor och män som får
betydelse i arbetslivet. Efter den allmänna delen följer ett
handlingsprogram för fyra särskilt utvalda kvinnodominerade
branscher, nämligen kontorsverksamhet, elektroindustrin,
förskoleverksamhet och sjukvården. Enligt rapporten är den
samlade bilden av kvinnors situation i arbetslivet oroväckande.
Kvinnors förvärvsfrekvens, deras sjukfrånvaro,
arbetsskadeutveckling och ökade antal förtidspensioneringar gör
att det krävs kraftfulla och samordnade insatser för att
förhindra kvinnors utslagning. I rapporten föreslås bl.a. ökade
resurser för tillsyn och åtgärdsinriktad forskning samt
samverkan mellan kvinnoforskare och arbetsmiljöforskare.

Vid den reformering av arbetsmiljölagen som nu förestår --
proposition 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering kommer
att behandlas av utskottet och riksdagen inom kort -- tas även
kvinnornas arbetsmiljöproblem upp. Bl.a. är det enligt denna
proposition viktigt att kunskaperna om kvinnors
arbetsmiljöförhållanden får spridning i samhället. Vidare bör
fondmyndigheterna inom arbetslivsfonden uppmärksamma kvinnornas
situation i arbetslivet. Som också framhålls i motionerna A251,
A812 och A814 skapar arbetslivsfonden möjligheter att höja
ambitionsnivån i arbetsmiljöarbetet för att förbättra kvinnornas
situation.

Utskottet har inhämtat att under arbetslivsfondens första
kvartal med full verksamhet närmare 800 arbetsgivare har fått
bidrag från fonden för att förbättra arbetsmiljön. Nästan
600milj.kr. har betalats ut, och omkring 75 % av bidragen har
gått till arbetsgivare inom den privata sektorn.
Arbetslivsfonden kommer särskilt att uppmärksamma de
arbetsmiljöproblem som drabbar kvinnor. Ungefär 60 % av dem som
omfattas av redan beviljade bidrag är kvinnor. Exempel på
satsningar är förändring av arbetsorganisation och
arbetsinnehåll inom vårdyrkena. Många arbetsplatsprogram som
berör kvinnorna finns också inom industrin, bl.a. projekt för
att skapa varierat arbetsinnehåll i syfte att undvika monotona
rörelser. Flera av projekten medverkar till ökad jämställdhet
genom utbildning av kvinnor till traditionellt manligt arbete,
t.ex. satsning på maskiner som även kvinnor kan hantera.

Frågor om arbetsmiljöproblem inom hemtjänsten bl.a. på grund
av ensamarbete och risker för våld -- som tas upp i motion A251
-- har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Utskottet
upprepade i sitt betänkande AU8 att det finns behov av att
särskilt uppmärksamma arbetsmiljöfrågorna inom hemtjänsten. Det
rikstäckande utbildningsprojektet "Utbildning inom arbetsmiljö
inom hemtjänst och hemsjukvård", som utskottet tidigare
informerat om, är nu i slutfasen och skall utvärderas. Därutöver
vill utskottet erinra om att arbetarskyddsstyrelsen i december
1990 har beslutat om kungörelse med föreskrifter om
omvårdnadsarbete i enskilt hem (AFS 1990:18) samt meddelat
allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna. Bl.a.
föreskrivs att tunga manuella lyft och andra fysiskt påfrestande
arbetsmoment skall undvikas. Vidare skall psykiskt påfrestande
arbetsmoment undvikas eller begränsas. När arbetet innebär
påtaglig risk för att arbetstagare utsätts för våld, hot eller
andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden får arbetet inte
utföras som ensamarbete enligt föreskrifterna.

Beträffande mobbning i arbetslivet vidhåller utskottet sin
uppfattning från betänkande AU8 att man bör se allvarligt på den
vuxenmobbning som förekommer i arbetslivet. Det ligger ett stort
ansvar på arbetsgivare, facket och arbetskamrater att motverka
sådant psykiskt våld närhelst det uppkommer. Utskottet har
inhämtat att det pågår flera forskningsprojekt om mobbning på
arbetsplatsen. En av arbetsmiljöfonden finansierad relativt
omfattande studie om förekomsten av mobbning i arbetslivet
visade inga större skillnader mellan kvinnors och mäns
utsatthet. Män mobbar i huvudsak män och kvinnor i huvudsak
kvinnor. Projekt pågår även om mobbning som riktas mot kvinnor
eller män inom särskilda yrken, t.ex. mot kvinnliga poliser,
kvinnliga präster eller män inom barnomsorgen. Inom
statsförvaltningen har det partssammansatta organet statens
arbetsmiljönämnd år 1990 presenterat ett policydokument om
mobbning benämnt Social utstötning på arbetsplatsen.

Sammantaget anser utskottet att mobbning är ett utpräglat
arbetsmiljöproblem. Mer forskning på området samt den
förestående reformeringen av arbetsmiljölagen bör innebära att
mobbning av det slag som exemplifieras i motion A25 blir
uppmärksammad och att åtgärder på sikt kan sättas in.

Frågan om omplacering vid graviditet -- som tas upp i
motionerna A493 och A205 -- har utskottet utförligt behandlat
för ett halvår sedan i sitt betänkande AU8. Utskottet hänvisar
till detta betänkande och upprepar att mer samlad kunskap behövs
för att kunna bedöma behovet av ytterligare åtgärder till skydd
för kvinnor vid graviditet -- också mot den bakgrunden att
arbetsplatserna skall vara säkra för alla. Utskottet vidhåller
sin uppfattning och är inte heller nu berett att tillstyrka en
generell rätt till omplacering och havandeskapspenning.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet att de
aktuella yrkandena i motionerna A25 (fp), A205 (v), A251 (c),
A255 (c), A493 (fp), A812 (c) och A814 (c) inte bör föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motion A29 av Alf Wennerfors (m) begärs ett riksdagens
uttalande att sexuellt ofredande på arbetsplatsen skall
utgöra saklig grund för uppsägning.

Utskottet kommer i senare avsnitt att behandla propositionens
förslag till jämställdhetslag. Bl.a. innebär lagförslaget den
nyheten att arbetsgivaren skall verka för att inte någon
arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. Enligt
propositionen kan det över huvud taget inte godtas att
arbetstagare utsätts för trakasserier av sexuell natur på sina
arbetsplatser. Erfarenheterna visar emellertid att detta
förekommer i större utsträckning än man har anledning att tro.

I sitt betänkande 1990/91:AU5 angående frågor som rör lagen om
anställningsskydd har utskottet tagit upp begreppet saklig grund
för uppsägning på följande sätt.

I lagtexten har inte gjorts någon närmare bestämning av vad
som skulle anses ligga i kravet på saklig grund -- -- --. Det
har inte ansetts möjligt och inte heller lämpligt att precisera
detta krav i lagtexten (prop. 1973:129 s. 120 ff.).
Uppsägningsfallen är inbördes alltför olika och förhållandena på
arbetsplatserna alltför skiftande. Behovet att kunna ta hänsyn
till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall har
ansetts tala emot att man försöker på förhand ange hur fall av
ett visst slag eller tillhörande en viss grupp skall bedömas.
Dessutom kan det inte uteslutas att rättsutvecklingen skulle
bindas på ett olyckligt sätt, om lagtexten innehöll
preciseringar på denna punkt.

Utskottet -- som menar att en lagreglering i
jämställdhetslagen är en stark markering mot sexuella
trakasserier -- har således en annan uppfattning än motionärerna
vad gäller en precisering i lagen om anställningsskydd. Motion
A29 avstyrks därför i denna del.

Regional utveckling

Vid utvärdering av regionalpolitiskt stöd bör såväl fördelning
som effekter av stödet analyseras ur jämställdhetsperspektiv
enligt regeringens bedömning. I propositionen redovisas att
endast smärre delar av glesbygdsstöd och länsstyrelsernas
projektmedel (7 resp. 3 % av fördelade medel) hittills gått till
verksamheter som direkt rör kvinnor. Studien Könskvotering i
regionalpolitiken (Ds 1990:54) visar bl.a. att
könskvoteringsregeln har bidragit till att företagen har
anställt fler kvinnor än de annars skulle ha gjort.

Kvinnors företagande och regional balans tas upp i
centerns kommittémotioner A31 och A814. Motionärerna framhåller
vikten av satsningar på ökat företagande och regional balans för
att främja kvinnligt företagande och ökade möjligheter till
sysselsättning för kvinnor i landets alla delar. Vidare hävdas
att en reformering av den offentliga sektorn kommer att ge nya
möjligheter till företagande -- speciellt kvinnligt företagande.
Kvinnornas egen-företagande inom tjänstesektorn kan också bidra
till den offentliga sektorns förnyelse. Särskilt stor betydelse
får detta i områden som har dåligt utbyggd service.

Utskottet vill erinra om att frågan om åtgärder för att främja
kvinnors företagande ingående har behandlats av utskottet för
ett år sedan (prop. 1989/90:76, AU13, rskr. 346). Riksdagen har
därvid ställt sig bakom att kravet på jämställdhet skall vara en
utgångspunkt för strävandena att öka det kvinnliga företagandet.
Särskilt viktigt har det ansetts vara att främja möjligheterna
till kvinnligt företagande i stödområdena. Utskottet har också
biträtt industriministerns uppfattning att det är angeläget att
öka kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som
vill starta företag liksom att det är önskvärt att förstärka
insatserna för att skapa nätverk för kvinnliga företagare.
Utskottet har sett det som värdefullt att regeringen på olika
sätt uppmärksammat behovet av åtgärder för att främja kvinnors
möjligheter till eget företagande och har utgått från att
arbetet på att utveckla dessa möjligheter drivs på.

Enligt utskottets uppfattning kommer kvinnliga företagare inom
tjänstesektorn att gynnas av den tyngdpunktsförskjutning i det
regionalpolitiska företagsstödet från stöd till byggnader och
maskiner mot stöd till produktutveckling och marknadsföring m.m.
som följer av riksdagens ovannämnda beslut. Även
riksdagsbeslutet med anledning av den näringspolitiska
propositionen (prop. 1989/90:88, NU30, rskr. 326) om att utvidga
utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta små och
medelstora företag inom samtliga näringsgrenar gynnar kvinnorna.

Utskottet vill i detta sammanhang informera om att regeringen
sedan budgetåret 1989/90 beviljat särskilda medel till ett
treårigt projekt inom statens industriverk (SIND) som syftar
till att stödja kvinnor som startar och driver företag. Bl.a.
har SIND tagit fram ett handlingsprogram för att skapa fler
lönsamma företag i kvinnlig regi. Med utvecklingsfonderna som
centrum pågår uppbyggnad av nätverk med engagerade experter
kring nyföretagarna.

Vidare har initiativ tagits av den kvinnogrupp som bildats i
anslutning till glesbygdsdelegationen -- sedan årsskiftet
1990-1991 ombildad till myndighet. I handlingsprogrammet
"Kvinnor på landsbygden" tas bl.a. upp strategier för att
utveckla kvinnoperspektiv inom regional- och
landsbygdspolitiken, projekt för småskalig livsmedelsproduktion,
uppföljning och samordning av lokala textilprojekt, utveckling
av telestugorna m.m.

Med hänvisning till det anförda avstyrks de nu behandlade
motionerna A31 (c) och A814 (c) i berörda delar.

I motion A805 av Eva Johansson m.fl. (s) begärs en översyn
av kvinnors situation i storstaden. Man vet inte särskilt
mycket om hur kvinnors arbets- och livsvillkor i storstad
förändras och hur kvinnornas traditionella roll påverkas av den
snabba samhällsomvandlingen. Som en komplettering till
storstadsutredningen bör man vid en översyn belysa frågor om hur
arbetsresor, arbetstider, barnomsorg, offentlig och annan
service, föreningsliv, kultur m.m. påverkar kvinnornas
situation. Uppföljningen av storstadsutredningen bör samordnas
med den föreslagna översynen.

Utskottet har behandlat ett yrkande med likartad motivering
för ett halvår sedan i betänkande 1990/91:AU1. Utskottet
instämmer ånyo i att det finns ett omfattande behov av kunskap
på de områden som motionärerna nämner, inte minst för den
framtida samhällsplaneringen. Inom Sverige torde sådan forskning
förekomma i mycket begränsad omfattning. Utskottet anser dock
att frågan om prioritering mellan olika angelägna
forskningsprojekt ankommer på andra. Motion A805 avstyrks
således.

Statsförvaltningen

Enligt propositionen bör de statliga myndigheternas
jämställdhetsarbete intensifieras. Statlig personalpolitik
utformas och drivs numera inom de enskilda myndigheterna. Vad
gäller jämställdhetsarbete bör dock betonas den roll som statens
arbetsgivarverk (SAV) har i fråga om samordning, service och
stöd. SAV kommer under de närmaste åren att genomföra ett samlat
program för det statliga jämställdhetsarbetet. Programmet syftar
bl.a. till att ge stöd för att öka andelen kvinnliga chefer,
uppmärksamma löneskillnader mellan kvinnor och män samt att öka
pappornas uttag av föräldraledighet.

Enligt det nya budgetsystemet skall myndigheterna lämna en
fördjupad anslagsframställning vart tredje år. Enligt
propositionen bör varje myndighet ta upp jämställdhetsfrågorna i
detta sammanhang och vid behov redovisa analys och
åtgärdsförslag i anslagsframställningen.

Jämställdhet och statliga chefstjänster tas upp i motion
A25 av folkpartiet liberalerna som förordar att staten och
regeringen är föregångare på detta område. Tidsbestämda mål för
en jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga
chefstjänster är nödvändiga enligt motionen. Sådana mål bör
redovisas i myndigheternas fördjupade anslagsframställningar.
Dessutom är det nödvändigt att jämställdhetsfrågor ingår som en
naturlig del i all chefsutbildning.

Utskottet konstaterar att huvudinriktningen i det statliga
jämställdhetsarbetet har varit att åstadkomma en jämnare
könsfördelning inom olika yrken, befattningar och nivåer. Enligt
propositionen bör arbetet nu breddas och omfatta insatser för
att uppvärdera kvinnors arbete, stärka kvinnors villkor i
arbetslivet samt förbättra mäns möjligheter att förena yrkesliv
och föräldraskap.

Andelen kvinnliga chefer (enligt chefslöneavtalet) var ca 8 %
år 1989. Inom statsförvaltningen har emellertid andelen kvinnor
av de nyrekryterade chefer som regeringen tillsätter ökat från
7% år 1985 till 43% år 1989. Denna positiva utveckling menar
utskottet är ett resultat av det målmedvetna jämställdhetsarbete
som bedrivits inom statsförvaltningen. Som ovan konstaterats är
det regeringens bedömning att varje myndighet bör ta upp
jämställdhetsfrågorna inför den fördjupade
anslagsframställningen vart tredje år.

Syftet med det ifrågavarande motionsyrkandet ligger enligt
utskottets uppfattning i linje med den förda politiken. Någon
riksdagens åtgärd bör därför inte vara påkallad. Med hänvisning
till vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion A25 i
aktuell del.

Jämställdhet och föräldraledighet

För att uppnå jämställdhetsmålen är det enligt regeringens
bedömning av central betydelse att fler pappor utnyttjar
föräldraförsäkringen. En sådan utveckling bör främjas genom
opinionsbildande insatser och information samt genom åtgärder på
arbetsplatserna för att underlätta för kvinnor och män att
förena förvärvsarbete och föräldraskap. Om emellertid papporna
inte utnyttjar föräldrapenningen väsentligt mer intill utgången
av år 1993, kommer regeringen att överväga ytterligare åtgärder
som kan påskynda en sådan utveckling. Vidare bör statistiken
förbättras över föräldraförsäkringens utnyttjande.

Folkpartiet liberalerna tar i motion A25 upp frågor om
jämställdhet och föräldraledighet för män. Enligt
motionärerna skall kvinnor och män vara jämställda inte bara på
arbetsmarknaden utan också i hemmet. Barn- och äldreomsorg måste
fungera. Möjligheten att förkorta arbetstiden medan barnen är
små bör finnas både för mammor och pappor. I motionen framhålls
att mansrollens förändring är en förutsättning för att
kvinnornas frigörelse kan gå vidare. Den nuvarande
pappaledigheten vid barns födelse utnyttjas i stor omfattning.
Folkpartiet liberalerna arbetar för att stegvis bygga ut mäns
fristående rätt till ersättning i samband med barns födelse till
tjugu dagar.

Margareta Winberg m.fl. (s) anser i motion A27 att papporna
bör ta ut en minimiandel av föräldraförsäkringen. Minst tre
månader skall garanteras papporna enligt motionärerna.

Utskottet vill erinra om handlingsplanens mål på detta område,
nämligen
andelen män inom barnomsorgen bör öka
andelen män som utnyttjar föräldraförsäkringen under en längre
sammanhängande period bör öka
andelen män som utnyttjar möjligheten till reducerad arbetstid
för vård av barn bör också öka.

Andelen män i barnomsorgsyrken har inte ökat sedan år 1980.
Enligt SCB-statistiken över anställda inom förskolor och
fritidshem var andelen män 6,2 % år 1980 och 5,4 % år 1989.
Bland föreståndarna var 91 % kvinnor och 9 % män både år 1980
och år 1989.

Antalet ersatta föräldrapenningdagar som utnyttjats av fäder
har ökat sedan början av 1980-talet enligt
riksförsäkringsverkets statistik. 5,2 % av ca 27000 dagar
utnyttjades av fäder år 1980, medan motsvarande andel var 6,9 %
av knappt 41000 dagar år 1989. Befintlig statistik är inte
relaterad till föräldrarnas yrke och dylika faktorer och ger
begränsade möjligheter att löpande följa hur
föräldraförsäkringen används. Riksförsäkringsverkets
specialbearbetning av statistiken för barn födda i januari och
februari 1989 visar dock att 45 % av papporna till dessa barn i
någon utsträckning använde sig av försäkringen under barnets
första levnadsår.

Vidare kommer arbetslivscentrum inom kort att presentera
resultaten från en studie över utnyttjande av föräldraledighet
m.m. i relation till olika faktorer inom arbetslivet. De
preliminära resultaten av denna studie innebär att en stor andel
män har uppgett att de har svårt att ta föräldraledigt från
arbetet främst på grund av att de av olika skäl behövs i
arbetet. Andelen som därför helt avstår från föräldraledighet är
dock mycket liten. Sammanfattningsvis tycks det vara lättare för
män inom den offentliga sektorn och på kvinnodominerade
arbetsplatser att vara föräldralediga.

Som relateras i propositionen har opinionsbildande verksamhet
bedrivits under ett flertal år för att öka pappornas uttag av
föräldraledighet. Utskottet vill erinra om att riksdagen under
flera år anslagit medel för särskilda informationsinsatser med
syfte att stimulera föräldrar att i högre utsträckning dela på
föräldraledigheten. Medel har beviljats för information på
arbetsplatser m.m. För budgetåret 1991/92 beräknas att 1,5
milj.kr. avsätts för informationsinsatser i detta syfte
(1990/91:SfU11). Vidare skall i detta sammanhang nämnas att
idégruppen för mansrollsfrågor (A 1987:A) fortsätter att
prioritera sitt opinionsbildande arbete för att öka förståelsen
av vad ett större ansvar för barnens dagliga vård betyder för
männen.

Enligt utskottets bedömning måste man se arbetet efter
handlingsplanens linjer som ett arbete på sikt. Vad gäller
de i motionerna aktualiserade frågorna om föräldraledighet anser
utskottet att forskning och opinionsbildande arbete är en
förutsättning för att åstadkomma förändringar i riktning mot ett
mer delat ansvar mellan mammor och pappor. Utskottet ansluter
sig till propositionen att målet bör vara att, vid utgången av
år 1993, minst två tredjedelar av papporna i någon utsträckning
använder sig av möjligheten att utnyttja föräldrapenningen med
anledning av barns födelse.

Utskottet instämmer likaledes i att om detta mål inte nås får
ytterligare åtgärder övervägas. Med hänvisning till vad som
anförts avstyrker utskottet motion A25 (fp) och A27 (s) i
berörda delar.

Utbildning

I propositionen tas upp den nya ordningen vad gäller ansvaret
för skolan. Statens styrning av skolan med hjälp av
statsbidragsregler upphör. Ur jämställdhetssynpunkt blir det
viktigt att se till att jämställdhetsmålet kommer till tydligt
uttryck dels i lagar på skolområdet, dels i andra författningar,
framför allt läroplaner. Jämställdhetsmålet bör också beaktas i
all utvärderingsverksamhet. Kommunerna har stor frihet när det
gäller att avgöra vilka medel som skall användas för att nå
jämställdhetsmålet.

Genom regeringsbeslut den 14 februari 1991 har statsrådet
Persson bemyndigats att tillkalla en kommitté med uppdrag att
lämna förslag till nya läroplaner för barn- och ungdomsskolan
och vuxenutbildningen. Enligt direktiven (dir. 1991:9) skall
jämställdhet mellan könen beaktas i arbetet.

I propositionen redovisas vidare att det pågår ett arbete med
att utveckla högskolans organisation och arbetsformer jämte en
översyn av bestämmelserna för verksamheten. Till det som även i
fortsättningen bör regleras på nationell nivå hör formerna för
tjänstetillsättningar. Under år 1990 har universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) fått i uppdrag att utreda möjligheterna
till könskvotering för enskilda utbildningar vid antagning till
högskoleutbildning. Inom utbildningsdepartementet pågår en
samlad kartläggning av arbetsläget när det gäller
jämställdhetsfrågorna inom högskolan. Denna kartläggning
beräknas vara avslutad sommaren 1991.

Kersti Johansson m.fl. (c) behandlar jämställdhet i
utbildningen i motionerna A31 och A814. Såväl skolan som
utformningen av läromedel och lärarutbildningen måste präglas av
en jämställdhetssyn. Det är också angeläget att uppnå en jämnare
könsfördelning inom hela skolans område både i fråga om
matbespisningspersonal och rektorer. Inom högskolan är bristen
på förebilder lika stor. En mindre mansdominerad forskarvärld
skulle både vitalisera och bredda forskningen. De kvinnliga
forskarna har ofta svårare än männen att sammanhängande kunna
ägna sig åt forskning beroende på sociala faktorer. De
ekonomiska förutsättningarna för forskarna -- såväl kvinnor som
män -- bör därför bli bättre.

Även Gunilla André och Karin Starrin (båda c) tar i motion
A812 upp behovet av ett långsiktigt arbete för att minska de
könsbundna linjevalen och pekar på vikten av goda förebilder,
exempelvis genom fler kvinnliga skolledare. En satsning på
bredare linjeval och utveckling av mindre högskolor skulle gynna
kvinnorna, menar motionärerna.

Utskottet kan konstatera att utvecklingen i fråga om
handlingsplanens mål om en jämnare könsfördelning på
gymnasieskolans och högskolans områden knappast har framskridit
de senaste åren. Sedan gymnasieskolans tillkomst för tjugu år
sedan finns dock en svag men ändå tydlig tendens till en jämnare
fördelning. Främst har flickorna ökat sin andel på de mer
studieförberedande utbildningsvägarna, bl.a. de längre
naturvetenskaplig-tekniska linjerna.

När det gäller läromedlen har regeringen i maj 1990 gett i
uppdrag till statens institut för läromedelsinformation (SIL)
att genomföra en särskild granskning avseende bilden av det
förgångna med avseende på kvinnornas villkor och deras insatser
inom olika områden. SIL skall också föreslå de åtgärder som
granskningen kan ge anledning till. Uppdraget kommer att
redovisas i oktober 1991.

Med tanke på den centrala roll som lärarna spelar för
jämställdheten vände sig jämställdhetsministern år 1988 till
högskolorna med lärarutbildning och inbjöd dem att komma in med
ansökningar om medel för olika projekt som skulle ge de blivande
lärarna bättre kunskaper om jämställdhetsfrågorna. Tretton
högskolor har senare fått ekonomiskt stöd till sådana projekt.

För skolledarna, en grupp som traditionellt dominerats av män,
pågår en förskjutning mot en större andel kvinnor. I
handlingsplanen sattes som mål fram till läsåret 1992/93 att
andelen kvinnor bland rektorer skulle öka till minst 20 % och
bland studierektorer till minst 30 %. Utskottet har inhämtat att
år 1990 uppgick andelen kvinnliga rektorer till 16 % och
kvinnliga studierektorer till 37 %.

Utskottet vill också erinra om att tre professurer med
inriktning mot kvinnoforskning inrättas den 1 juli 1991.
Professurerna avser nationalekonomi särskilt kvinnoforskning vid
universitetet i Lund, sociologi särskilt kvinnoforskning vid
universitetet i Uppsala och allmänmedicin särskilt
kvinnoforskning vid universitetet i Linköping.

Sammantaget menar utskottet att det pågående
jämställdhetsarbetet inom utbildningsväsendet och utvecklingen
ligger i linje med de av motionärerna önskade förändringarna.
Med hänvisning till det anförda bör någon riksdagens åtgärd inte
vara påkallad. Motionerna A31 (c), A812 (c) och A814 (c)
avstyrks därför i aktuella delar.

Kvinnorepresentation

Regeringen konstaterar att de åtgärder som vidtagits för att
öka kvinnorepresentationen har haft avsedd verkan. Det
konstateras att synlighet är en viktig faktor för att öka
kvinnorepresentationen. Andelen kvinnor är således högre i
direktvalda församlingar än i indirekt valda organ.

Andelen kvinnor i styrelserna för de statliga organen på
central nivå per den 1 juli 1990 uppgick till 30 % och på
regional nivå till 23 %. Enligt handlingsplanen skall andelen
kvinnor i dessa organ år 1992 ha ökat till minst 30 % och år
1995 till minst 40 %. Slutmålet om en jämn könsfördelning skall
vara uppnått till år 1998. Om målet 30 % inte uppnås år 1992
aktualiseras frågan om en författningsreglering.

För att utvecklingen skall fortsätta lika positivt som
hittills kommer nominerande organisationer enligt propositionen
också framöver att bli ombedda att lämna två namnförslag, en
kvinna och en man för varje erbjuden plats i en statlig styrelse
eller kommitté.

Enligt propositionen bör regler också införas om att
myndigheterna skall sträva efter en jämn könsfördelning när de
lämnar uppdrag till någon eller när de tillsätter nämnder. Det
ankommer dock på regeringen att meddela om sådana föreskrifter.

I motion A489 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) framhålls att
kvinnoperspektivet skall finnas med även på den regionala nivån.
För detta krävs utbildningsinsatser och ett förtydligande av
jämställdhetsmålen, både hos tjänstemän och politiskt ansvariga.
Angående könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser
föreslås en regel att inget kön får vara representerat med
mindre än 40 %.

Utskottet konstaterar att kvinnorepresentationen i
länsstyrelserna år 1990 uppgick till 20 %. Utskottet vill betona
att målen i den ovan refererade handlingsplanen även gäller
länsstyrelsernas styrelser. Målsättningen är således att öka
kvinnorepresentationen i styrelserna till minst 30 % år 1992. På
längre sikt skall jämn könsfördelning uppnås. Enligt utskottets
uppfattning bör handlingsplanen vara rättesnöret vad gäller
tempot och strategin för att öka kvinnorepresentationen. Det
aktuella yrkandet i motion A489 avstyrks således av utskottet.

Margitta Edgren och Kjell-Arne Welin (båda fp) anför i motion
A24 att riktlinjerna för jämställdhetsarbetet även bör gälla
rådgivande grupper och liknande. Vidare bör riksdagen av
regeringen begära förslag om intensifierade insatser så att
målet om minst 30 % kvinnor i indirekt valda styrelser och
nämnder nås år 1992. Kan målet inte uppnås år 1992 menar
motionärerna att alternativet är lagstiftning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning sedan betänkandet
1990/91:AU1 att det självfallet är önskvärt med en god balans
mellan kvinnor och män även i rådgivande grupper. Utskottet är
dock inte berett att förorda att den ovan nämnda
nomineringsmetoden med en kvinna och en man skall gälla även i
fråga om rådgivande arbetsgrupper. Utskottet förutsätter att det
pågående jämställdhetsarbetet på sikt skall få till följd en
ökande kvinnorepresentation även i grupper av det slag som
motionärerna pekar på. Beträffande motionärernas överväganden om
möjliga alternativ i det fallet att målet inte uppnås år 1992
vill utskottet hänvisa till regeringens handlingsplan: "Om inte
andelen kvinnor i statliga styrelser m.m. år 1992 uppgår till
minst 30 % bör frågan om en eventuell författningsreglering då
prövas." Med det anförda avstyrker utskottet motion A24.

I motion A812 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c)
anförs att det politiska arbetet måste organiseras så att även
unga kvinnor kan delta. Motionärerna nämner kortare och
effektivare sammanträden, fastställda sluttider och ett mer
decentraliserat beslutsfattande. Regeringen bör få i uppdrag att
som en uppföljning av betänkandet "Varannan damernas" initiera
en kampanj med inriktning att underlätta förtroendevalda
kvinnors arbetssituation.

Utskottet har behandlat ett likalydande motionsyrkande i sitt
betänkande AU1 för ett halvår sedan. Utskottet konstaterade då
att den verksamhet som pågår för att öka kvinnorepresentationen
med ekonomiskt stöd från civildepartementet har inriktats dels
på utbildningsprojekt av olika slag, dels på utveckling av nya
arbetsformer och andra strukturella förändringar inom
organisationerna. Våren 1990 beviljades medel till lokala
projekt som särskilt riktade sig till unga kvinnor för att förmå
dem att bli politiskt och fackligt aktiva. Den treåriga
projektverksamheten med syfte att öka kvinnorepresentationen
upphör den sista juni 1991. Projekt av det slag som efterlyses
av motionärerna pågår således. Med hänvisning till det anförda
avstyrks motion A812 i aktuell del.

Margareta Winberg m.fl. (s) utvecklar frågan om fler kvinnor
på ledande politiska befattningar i motion A27. Det finns
enligt motionärerna anledning att uppmana regeringen att utse
fler kvinnor som ordförande i statliga verk och styrelser m.m.,
till landshövdingar och generaldirektörer.

Utskottet har tidigare konstaterat att av de
regeringstillsatta nya cheferna andelen kvinnor har ökat från
7% år 1985 till 43 % år 1989. Utskottet förutsätter att det
pågående jämställdhetsarbetet kommer att leda till att andelen
kvinnor ökar även på sådana poster som nämns av motionärerna.
Utskottet är således inte berett att föreslå några speciella
åtgärder för tillsättning av dessa poster. Därmed avstyrker
utskottet motion A27 i tillämplig del.

Våld mot kvinnor

Enligt propositionen är våld, misshandel och andra övergrepp
mot kvinnor allvarliga uttryck för bristande jämställdhet och
därmed också för den obalans som råder i maktförhållandet mellan
könen. För närvarande övervägs inom regeringskansliet
våldskommissionens slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och
brottsoffer.

Regeringen anser att arbetet med att motverka våld mot kvinnor
måste intensifieras och konkretiseras.

Rikspolisstyrelsen (RPS) bör således få i uppdrag att
tillsammans med socialstyrelsen, domstolsverket och
riksåklagaren (RÅ) genomföra fortbildning av berörda
yrkesgrupper på central och regional/lokal nivå inom
rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Syftet
med fortbildningen skall vara att ge kunskap om våldet och
därigenom förbättra stödet till de kvinnor som är utsatta för
våld. Medel för denna fortbildning har beräknats till
3,5milj.kr. i årets budgetproposition (3 milj.kr. under
trettonde huvudtiteln anslaget E 4. Lokala polisorganisationen
samt 0,5milj.kr. under femte huvudtiteln anslaget E 17.
Specialistutbildning av läkare m.m.).

Vidare bör enligt propositionen ett regionalt/lokalt
utvecklingsarbete komma till stånd för att få fram metoder och
modeller att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter m.fl.
i frågor rörande våld mot kvinnor. För denna verksamhet bör för
budgetåret 1991/92 räknas 5 milj.kr. under trettonde
huvudtitelns reservationsanslag I 2. Särskilda
jämställdhetsåtgärder (se vidare avsnittet anslagsfrågor).
Medlen bör avse försöksverksamhet. Totalt bör sådan verksamhet
pågå under en treårsperiod.

En särskild satsning bör enligt propositionen göras för att ge
polisen bättre möjligheter att ge akut skydd för kvinnor som
utsatts för våld eller hot om våld. 5 milj.kr. har för detta
ändamål beräknats under trettonde huvudtitelns
reservationsanslag E 5. Utrustning m.m. för polisväsendet. Det
bör ankomma på polismyndigheterna att informera berörda kvinnor
om möjligheten att erhålla akut skydd, t.ex. överfallslarm.

Kvinnojourerna och deras riksorganisation ROKS har en
värdefull roll när det gäller att hjälpa och skydda kvinnor mot
våld. Medel har i år beräknats för att ge ROKS ett utökat
ekonomiskt stöd. Förutom de medel ROKS får i egenskap av central
kvinnoorganisation (för budgetåret 1990/91 182725kr.)
erhåller organisationen medel från socialstyrelsen (för
budgetåret 1990/91 1,2 milj.kr. vilka ingår i femte huvudtitelns
reservationsanslag H 4. Utvecklings- och försöksverksamhet).
Både ROKS och några lokala kvinnojourer har också erhållit medel
från trettonde huvudtitelns reservationsanslag I2. Särskilda
jämställdhetsåtgärder. Härutöver beräknas i årets
budgetproposition under femte huvudtitelns reservationsanslag
H3. Bidrag till organisationer ytterligare 2 milj.kr. till
ROKS och sådana invandrarorganisationer som stöder misshandlade
kvinnor.

Regeringen gör också den bedömningen att det är viktigt med
ett omfattande upplysnings- och attitydförändrande arbete bland
unga flickor och pojkar för att motverka våld mot kvinnor. I
detta sammanhang bör nämnas att barn- och ungdomsdelegationen
avser att ekonomiskt stödja försöksverksamhet i syfte att öka
ungdomars kunskaper om jämställdhet, konfliktlösning och
samlevnad (2 milj.kr.).

Utskottet vill inledningsvis uttala sin tillfredsställelse
över att ett helt batteri av åtgärder avseende fortbildning,
utvecklingsarbete, skydd för utsatta kvinnor, kvinnojourer och
forskning nu aviseras mot kvinnovåldet. Sammanlagt beräknas
17,5milj.kr. att ställas till förfogande för sådana åtgärder
under budgetåret 1991/92. Socialutskottet har nyligen i
betänkandet 1990/91:SoU12 tillstyrkt anslagen E 17 och H 3,
vilka omnämnts ovan. Justitieutskottet har likaledes inom sitt
område tillstyrkt anslagen E 4 och E 5 (1990/91:JuU23).
Arbetsmarknadsutskottet vill för övrigt erinra om att motioner
om kvinnor och våld (bl.a. m- och fp-märkta motioner) behandlas
av justitieutskottet.

I motion A32 av Lena Boström (s) anförs att de av regeringen
föreslagna åtgärderna mot kvinnovåld är ett steg i rätt
riktning. Det är viktigt att staten stärker sitt stöd till
kvinnojourerna -- inte minst mot den bakgrunden att ett års
ideellt arbete i Sveriges kvinnojourer motsvarar en kostnad på
50 milj.kr. Också kommunerna bör engagera sig mera.

Utskottet vill erinra om att socialutskottet nyligen har
behandlat frågan om resursförstärkningar till ROKS. I sitt
betänkande SoU12 anför socialutskottet följande:

Utskottet vidhåller sin inställning att kvinnojourerna utför
ett angeläget arbete. Den kartläggning av kvinnojourernas
verksamhet som socialstyrelsen har gjort visar att
kvinnojourerna utför ett mycket omfattande och kvalificerat
arbete. Kvinnojourerna är ett värdefullt komplement till
samhällets hjälpinsatser. -- -- -- Utskottet är positivt till
att regeringen nu föreslagit ett särskilt organisationsanslag om
2 milj.kr. till kvinnojourernas riksorganisation m.m.

Regeringens förslag innebär en betydande förstärkning av
bidragen till kvinnojourerna. Utskottet är mot denna bakgrund
inte berett att föreslå en ytterligare höjning av bidraget. --
-- --

Utskottet anser att det i första hand bör vara kommunen som
bedömer frågan om ekonomiskt stöd till de enskilda
kvinnojourerna. -- -- --

Arbetsmarknadsutskottet har inte anledning att framföra någon
annan uppfattning än socialutskottet i denna fråga. Därmed
avstyrker utskottet motion A32 i motsvarande del.

Margareta Winberg m.fl. (s) instämmer i motion A27 i
regeringens bedömning att det är viktigt med ett
attitydförändrande arbete bland ungdomar för att motverka våld
mot kvinnor. För att nå en stor grupp bör man enligt
motionärerna införa undervisning i jämställdhets- och
samlevnadsfrågor i den obligatoriska värnpliktsutbildningen.

Utskottet konstaterar att försvarsutskottet har behandlat
denna fråga -- senast i sitt betänkande 1989/90:FöU7. I detta
betänkande erinrade försvarsutskottet om att könsrollsfrågor och
därmed sammanhängande attitydpåverkan ingår i den militära
ledarskapsutbildningen. Försvarsutskottet hänvisar i övrigt till
att försvarsministern framhållit det angelägna i att initiativ
tas vid fler förband till den typ av utbildning i jämställdhet
och samlevnad som förekommit vid Älvsborgs regemente och att
försvarsgrenscheferna bör stödja och uppmuntra sådana initiativ.
Enligt försvarsutskottet får initiativet vid Älvsborgs regemente
och statsrådets uttalande i anledning härav förutsättas leda
till de effekter som motionären efterlyser. Utskottet har i
denna fråga samma uppfattning som försvarsutskottet och
avstyrker följaktligen motion A27 i denna del.

Alf Wennerfors (m) anser i motion A29 att man i skolans
jämställdhetsundervisning också bör ta upp frågan om sexuella
trakasserier. Undervisningen bör innebära respekt för skilda
värderingar och synsätt i olika kulturer samtidigt som det klart
måste framgå att det i vår kultur är förbjudet att utöva
sexuella trakasserier eller våld.

Utskottet instämmer med motionären att det är viktigt att
ungdomar får ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Detta ökar
deras förutsättningar att senare i livet kunna utveckla
jämställda relationer. Utskottet vill peka på den viktiga roll
som brottsförebyggande rådet har vad gäller information och
opinionsbildning för ungdomar i dessa frågor. Som ovan nämnts
har även barn- och ungdomsdelegationen tagit initiativ på detta
område. Med hänvisning till att arbete pågår i den riktning
motionären förordar bör motionen inte föranleda någon riksdagens
åtgärd i denna del.

Jämställdhetsarbetets organisation

I motion A806 av Görel Bohlin m.fl. (m) anförs att
parlamentarikernas kunskaper och engagemang bör tas till vara
bättre än vad som är möjligt i nuvarande organisation.
Motionärerna förordar ett parlamentariskt inflytande över
jämställdhetsarbetet även för oppositionspartierna.

Utskottet har behandlat frågan om parlamentarikernas direkta
inflytande på jämställdhetsarbetet ett flertal gånger, senast i
betänkandet 1990/91:AU1 för ett halvår sedan. Utskottets
uppfattning har varit att inrättandet av ännu ett organ med
parlamentarisk förankring inte skulle innebära någon förbättring
av jämställdhetsorganisationen. Utskottet har inte ändrat
ståndpunkt i detta avseende och avstyrker följaktligen motion
A806.

En ny jämställdhetslag

Bakgrund

Den nuvarande lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor
och män i arbetslivet (Jämställdhetslagen) trädde i kraft den 1
juli 1980. Den tillkom för att främja kvinnors och mäns lika
rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter
i arbetet (jämställdhet i arbetslivet). Den ersatte den tidigare
lagen (1979:503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet, som aldrig trädde i kraft.

Lagstiftningen skulle utgöra ett skydd för enskilda mot
diskriminering på grund av kön. För att motverka att
traditionella värderingar och fast rotade föreställningar om
olika arbetens lämplighet för kvinnor resp. män ansågs det också
nödvändigt med en aktiv personalpolitik för jämställdhet mellan
kvinnor och män. Lagen innehåller därför två delar, dels regler
med förbud mot diskriminering, dels regler om aktiva åtgärder
för jämställdhet. I förarbetena betonades emellertid att man
inte kan se diskrimineringsförbudet som en sak för sig och
frågan om det aktiva jämställdhetsarbetet som något annat. I
stället gäller det att se till helheten och försöka finna regler
som sammantagna är ägnade att främja en utveckling mot
jämställdhet mellan könen.

För att se till att lagen efterlevs inrättades två
myndigheter, jämställdhetsombudsmannen (JämO) och
jämställdhetsnämnden. JämO skall dock i första hand söka förmå
arbetsgivare att frivilligt följa lagens föreskrifter.
Ombudsmannen skall också i övrigt medverka i strävandena att
främja jämställdhet i arbetslivet. Den som inte följer lagens
regler om aktiva åtgärder kan föreläggas vid vite att vidta
särskilda åtgärder. Ett sådant vitesföreläggande meddelas av
jämställdhetsnämnden.

Huvudansvaret för jämställdhetsarbetet i arbetslivet lades
emellertid på arbetsmarknadens parter, vilket kommer till
uttryck genom att reglerna om det aktiva jämställdhetsarbetet på
arbetsplatserna gjordes dispositiva. Det förutsattes att
arbetsgivare och arbetstagare skulle finna de arbetsmetoder och
lösningar som bäst passade deras egna förhållanden.

År 1988 tillsattes en utredning med uppgift att kartlägga den
dittillsvarande tillämpningen av lagen och att analysera
innebörden av resultatet av kartläggningen. På grundval av den
analysen skulle utredaren föreslå de förändringar av lagen som
kunde anses påkallade för att lagen bättre skulle kunna uppfylla
sitt ändamål.

Utredningen lade fram sitt betänkande (SOU 1990:41) Tio år med
jämställdhetslagen -- utvärdering och förslag, i juni 1990. Där
konstaterades att de förväntningar som ställdes på parterna vid
lagens tillkomst kan anses ha infriats bara i mindre
utsträckning. Utredningen gav vid handen att det har funnits en
betydande passivitet när det gäller jämställdhetsfrågorna både
på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Som exempel angavs att
bara ett enda fall av ifrågasatt brott mot avtal om jämställdhet
avgjorts av arbetsdomstolen. Inte något enda ärende om brister i
arbetsgivares aktiva jämställdhetsarbete har avgjorts av
jämställdhetsnämnden under de tio år som lagen varit i kraft.
Utredningen visar också att reglerna om förbud mot
könsdiskriminering inte har tillämpats i någon större omfattning
vare sig i arbetsdomstolen, hos JämO eller i de fackliga
förbundens verksamheter. Utredaren lade fram förslag för att
göra lagen mer ändamålsenlig både i fråga om
diskrimineringsförbuden och de aktiva åtgärderna.

Den passivitet när det gäller jämställdhetsfrågor som
utredningen pekar på kan enligt propositionen inte tolkas så att
jämställdhet i arbetslivet nu skulle vara förverkligad.
Erfarenheterna från bl.a. den forskning som bedrivs på området
och den utvärdering av den nuvarande lagstiftningen som
utredningen har gjort måste snarare förstås så, att
jämställdhetsarbetet inte varit en prioriterad fråga. Samtidigt
konstateras att man ändå på många håll bedriver ett målinriktat
aktivt jämställdhetsarbete.

I propositionen noteras att den nuvarande lagstiftningen har
kritiserats för att den inte varit ett tillräckligt effektivt
medel för att driva på utvecklingen i riktning mot jämställdhet
i arbetslivet. Lagen har har också ansetts vara svårtillgänglig
och svår att tillämpa. Det konstateras även att lagen i ett par
avseenden inte svarar mot de krav som gäller inom EG.

Regeringen betonar den viktiga principen i svensk
arbetsrättslig lagstiftning som innebär att man i så stor
utsträckning som möjligt överlåter åt de kollektivavtalsslutande
parterna på arbetsmarknaden att svara för utformningen av
förhållandena på arbetsplatserna och att finna lösningar på
gemensamma problem. Principen är vägledande i den nuvarande
jämställdhetslagen och bör enligt propositionen vara det även i
fortsättningen.

I propositionen läggs fram förslag som innebär relativt
omfattande ändringar i den nuvarande lagstiftningen. Förslagen
innebär ändringar i nu gällande bestämmelser och införande av
nya bestämmelser. Vissa förslag innebär att tidigare
lagreglerade frågor inte längre skall regleras i lag. För att
lagstiftningen skall bli lättillgänglig och överblickbar
föreslås att den nu gällande lagen ersätts med en helt ny lag,
jämställdhetslagen.

Förslaget i sina huvuddrag innebär följande.

I den nya lagen framhålls särskilt att lagens syfte är att
förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.
Arbetsmarknadens parter skall samverka för att jämställdhet i
arbetslivet skall uppnås.

Reglerna om arbetsgivarens aktiva jämställdhetsarbete byggs
ut. Arbetsgivaren skall utöver vad som nu gäller underlätta för
både kvinnor och män att förena förvärvsarbete och föräldraskap
samt motverka att arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier
och trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering.
Vidare skall arbetsgivare som har minst tio anställda varje år
upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete. Såväl denna
regel som reglerna om aktiva åtgärder skall kunna ersättas med
andra regler i kollektivavtal.

Förbudet mot könsdiskriminering skall omfatta såväl direkt som
indirekt diskriminering. Det skall också bli möjligt att vid
likvärdiga meriter angripa ett könsdiskriminerande syfte hos
arbetsgivaren.

Vid en ifrågasatt lönediskriminering skall vad som är lika
eller som är att betrakta som likvärdigt arbete kunna prövas
även om det inte finns kollektivavtal eller praxis inom
verksamhetsområdet eller en överenskommen arbetsvärdering.

Arbetsgivare förbjuds uttryckligen att utsätta arbetstagare
för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat
arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för
könsdiskriminering.

Den nya lagen innebär en anpassning till de bestämmelser som
gäller inom EG.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari
1992.

Utskottet återkommer i det följande till olika frågor som
hänger samman med den närmare utformningen av regeringens
förslag till den nya lagen. Det gäller framför allt frågor som
har aktualiserats genom motioner.

Jämställdhetslagens ändamål och omfattning

Enligt 1§ första stycket i regeringens förslag skall lagen
ha till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga
om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt
utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet i
arbetslivet.)

Under utredningsarbetet och i samband med remissbehandlingen
har diskuterats om lagen borde utvidgas till att avse även andra
områden av samhällslivet än arbetslivet. Frågan behandlas också
i propositionen. Där understryks att ett aktivt arbete måste
utföras inom olika samhällsområden om målen för jämställdhet
mellan kvinnor och män skall uppnås. Det vilar ett stort ansvar
på stat och kommun, men också på enskilda organisationer och
individer. Regeringen ser det som ytterst tveksamt om en
jämställdhetslagstiftning som tar sikte på samhällslivet i
stort kan bli ett effektivt medel för att nå de uppställda målen
för jämställdhet. Något förslag i den riktningen läggs därför
inte fram. Frågor som rör t.ex. lagstiftning om
socialförsäkringen, familjerätten och utbildningen bör enligt
regeringen även i fortsättningen behandlas inom de områdena.

Samtidigt framhålls att utvecklingen mot jämställdhet hör nära
samman med den utveckling som kan föra jämställdhetsfrågorna
framåt inom andra samhällsområden. Inte minst viktigt är
sambandet mellan utbildningsområdet och arbetslivet. Regeringen
hänvisar till vad som uttalats om betydelsen av ett aktivt
arbete för jämställdhetsmålen i skolan och utbildningen för
vuxna i samband med propositioner på dessa områden (prop.
1990/91:18 resp. 1990/91:85). Det ankommer på huvudmännen för
skolväsendet och den högre utbildningen att driva och följa upp
arbetet för jämställdhetsmålen inom detta område.

Jämställdhetslagen bör enligt propositionen således även i
fortsättningen behålla sin arbetsrättsliga karaktär. JämO bör
emellertid, inom ramen för sin informations- och
rådgivningsverksamhet, ges möjlighet att också verka på
utbildningsområdet.

I fem motioner berörs frågan om lagens tillämpningsområde.

Folkpartiet liberalerna vill enligt sin motion A25 att en
kommission om jämställdhet i utbildningen överväger om lagen
skall vara tillämplig på utbildningsområdet. Centern anser i
kommittémotionen A31 att tillämpningsområdet bör utvidgas till
hela samhällslivet, varvid i första hand utbildningsområdet bör
komma i fråga. Regeringen bör återkomma med förslag i enlighet
med detta. Även vänsterpartiet anser enligt sin motion A26 att
lagen bör avse samhällslivets alla områden, varvid
utbildningsområdet är särskilt viktigt. Partiet vill ha ett
förbud mot könsdiskriminering vid antagning till utbildning och
vid examination. Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) efterlyser i
motion A30 en utredning med uppdrag att överväga en utvidgning
av lagen t.ex. till områdena politik, skola, forskning och
sociala förmåner. Ylva Johansson m.fl. (v) anser enligt motion
A802 att även studerande och forskarstuderande bör omfattas av
lagen.

Utskottet har i och för sig förståelse för de tankar som kan
antas ligga bakom motionerna. Det är således tydligt att ett
aktivt jämställdhetsarbete måste bedrivas inom stora delar av
samhällslivet om verklig jämställdhet skall uppnås. Man kan dock
fråga sig om en lag med så generell räckvidd som efterlyses i
vissa av motionerna skulle få tillräcklig genomslagskraft.
Reglerna i en sådan lag skulle med nödvändighet bli mycket
allmänt hållna. Det är därför enligt utskottets mening att
föredra att såväl mål som mer konkretiserade regler formuleras
beträffande varje område för sig. När det gäller diskriminering
på grund av kön är det dessutom så att regeringsformen
innehåller regler som direkt eller indirekt innebär förbud mot
sådant. Genom 2 kap. 16§ förbjuds könsdiskriminerande
normgivning och genom stadgandet i 1 kap. 9§ om saklighet och
opartiskhet skall förhindras att en myndighet i sin verksamhet
förfar könsdiskriminerande. Om lagen, liksom hittills, begränsas
till arbetslivets område vinner man enligt utskottet den
fördelen att lagreglerna kan anpassas till arbetslivets
särskilda förhållanden. Lagen kan anslutas till samma mönster
som övrig arbetsrättslig och arbetsmarknadspolitisk
lagstiftning.

Liksom regeringen anser utskottet att det starka sambandet
mellan utbildning och arbetsliv motiverar att JämO i sin
opinionsbildande roll verkar även inom skolan, högskolan och
inom andra utbildningsformer. Regeringen bör utforma närmare
föreskrifter om detta.

Utskottet anser således att övervägande skäl talar för att
behålla avgränsningen av lagens tillämpningsområde till
arbetslivet. De nu behandlade motionerna med yrkanden om
utvidgning, A25 (fp), A26 (v), A30 (mp), A31 (c) och A802 (v),
avstyrks således i berörda delar.

Könsneutralitet

Enligt 1§ i den nuvarande jämställdhetslagen har lagen till
ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om
arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet
(jämställdhet i arbetslivet). Av förarbetena (prop. 1978/79:175
s. 109) framgår att paragrafen har till uppgift både att allmänt
upplysa om lagens ändamål och att tjäna till vägledning för
tolkningen av de efterföljande bestämmelserna i lagen. Begreppet
jämställdhet i arbetslivet skall ses som en övergripande
målsättning för ett arbete på sikt. Det sägs särskilt i
propositionen att strävandena att främja kvinnors och mäns lika
rätt i arbetslivet inte utesluter att man gör avsteg från
individuell rättvisa i det enskilda fallet, bara det rör sig om
ett led i strävandena att främja målet på sikt.

Enligt den nu behandlade propositionen förutsätter en
jämställdhetslagstiftning självfallet att lagens
bestämmelser skall kunna verka för bägge könen. Kvinnor och män
har dock olika villkor i arbetslivet, trots att kvinnor numera
förvärvsarbetar i nästan lika hög grad som män. Det sägs i
propositionen att jämställdhetspolitiken, nu och för överskådlig
tid, kommer att ha en naturlig tonvikt på att förbättra
kvinnornas villkor på arbetsmarknaden och att stärka kvinnornas
inflytande i olika samhälleliga beslutsprocesser. För att
kvinnors och mäns villkor skall närma sig varandra och slutligen
bli lika, är det enligt propositionen således fråga om att
ytterligare förskjuta maktbalansen mellan könen till kvinnornas
förmån. Ett sådant synsätt bör på ett tydligare sätt än vad som
nu är fallet komma till uttryck även i jämställdhetslagen. Av
detta skäl föreslås ett nytt andra stycke till den nyss berörda
inledningsparagrafen av innebörd att lagen siktar till att
förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Centern anser i sin kommittémotion A31 i fråga om lagens
könsneutralitet att det nu berörda 1§ andra stycket
jämställdhetslagen bör utgå. Partiet hänvisar därvid till vad
lagrådet anfört vid sin granskning av lagförslaget. Det är
enligt centern lämpligare med ett uttalande i förarbetena att
lagen främst syftar till att förbättra kvinnors situation.
Riksdagen bör enligt motionen göra ett tillkännagivande till
regeringen om jämställdhetslagens syfte av motsvarande
innehåll.

Lagrådet anför i sitt yttrande att det självklart är så att
lagens bestämmelser i den nu föreliggande situationen på
arbetsmarknaden främst kommer att tillämpas för att förbättra
kvinnornas ställning. I syftet med lagen ligger uppenbarligen
att den inte kommer att behövas, om kvinnorna når en position på
arbetsmarknaden som kan anses jämförlig med männens. Lagrådet
åberopar 2 kap. 16§ regeringsformen enligt vilket stadgande
lag eller annan föreskrift inte får innebära missgynnande av
någon medborgare på grund av kön. Visserligen undantas bl.a.
fallet att föreskriften utgör ett led i strävandena att
åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män, anför lagrådet,
men det föreslagna nya stycket i 1§ har en så generell
utformning att det kan ifrågasättas om bestämmelsen, trots
placeringen i jämställdhetslagen, fyller kravet på ett sådant
undantag. Lagrådet menar också att bestämmelsen till sin typ är
ett motivuttalande som måste anses främmande i en lagtext därför
att det beror av faktiska förhållanden som kan ändras från tid
till annan. Det är enligt lagrådet svårt att se hur bestämmelsen
konkret kan främja lagens syfte bättre än ett uttalande i
motiven. Lagrådet föreslår att det berörda stycket får utgå.

Utskottet ser för sin del saken på följande sätt.

Med tanke på att kvinnor, generellt sett, alltjämt har sämre
villkor i arbetslivet torde någon tvekan inte råda om att lagen
i praktiken i första hand kommer att innebära ett stöd för att
förbättra deras situation. Det föreslagna andra stycket syftar
till att understryka att man vid tolkningen av lagens
bestämmelser bör utgå från kvinnors och mäns verkliga
förhållanden, vilket leder till att insatser främst måste
inriktas mot kvinnorna. Utskottet kan inte se något hinder mot
att detta kommer till uttryck i lagtext, särskilt som regeln
inte kan anses innebära annat än att kvinnornas villkor skall
förbättras upp till en nivå som är jämförbar med männens, dvs.
så att jämställdhet i arbetslivet -- enligt definitionen i
första stycket -- uppnås.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet centerns motion A31
i de nu berörda delarna.

Aktiva åtgärder

Reglerna om aktiva åtgärder för jämställdhet ålägger en
arbetsgivare att inom ramen för sin verksamhet bedriva ett
målinriktat jämställdhetsarbete. I den nuvarande lagen finns
bestämmelserna i 6§.

I lagförslaget införs nya materiella regler i tre hänseenden,
samtidigt som reglerna delas upp i fler paragrafer. Reglerna om
aktiva åtgärder placeras framför diskrimineringsförbuden. I den
nu gällande lagen är ordningen den omvända.

Regeringen föreslår som nya regler att arbetsgivaren skall
vara skyldig att underlätta för både kvinnor och män att förena
förvärvsarbete och föräldraskap. Arbetsgivaren skall också vara
lagligen skyldig att motverka att arbetstagare utsätts för
sexuella trakasserier eller för trakasserier på grund av en
anmälan om könsdiskriminering. Utskottet har ingen erinran mot
regeringens förslag i dessa hänseenden.

Vidare föreslås att arbetsgivare årligen skall upprätta en
jämställdhetsplan. Till detta återkommer utskottet i det
följande.

I fem motioner läggs fram förslag om lagreglering beträffande
ytterligare aktiva åtgärder för jämställdhet.

Vänsterpartiet (A26) anser att arbetsgivare skall åläggas att
värna om det fysiska och psykiska välbefinnandet hos
arbetstagare i arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av
motsatt kön. Ett likadant yrkande framförs i motion A30 av
Anna Horn af Rantzien (mp).

Utredningen hade föreslagit en regel av innebörd att
arbetsgivaren som en aktiv åtgärd skulle särskilt värna om det
fysiska och psykiska välbefinnandet hos arbetstagare av
underrepresenterat kön. Regeringen har emellertid tagit avstånd
från tanken på en sådan reglering i jämställdhetslagen.
Motiveringen är att de krav som kan ställas på arbetsgivaren i
detta avseende redan är tillgodosedda genom bestämmelserna i
arbetsmiljölagen eftersom det gäller frågor om arbetsmiljöns
beskaffenhet och arbetsgivarens allmänna skyldighet att i
samverkan med arbetstagarna åstadkomma en god arbetsmiljö.

Det är enligt utskottets mening av största vikt att de som är
ansvariga för arbetsmiljön uppmärksammar situationen för
personer som arbetar i yrken som traditionellt domineras av
arbetstagare av motsatt kön. Det är i själva verket en nödvändig
förutsättning för att åstadkomma en jämnare könsfördelning på
arbetsmarknaden att arbetstagare som på detta sätt gör
inbrytningar får behövligt stöd inte bara från arbetsgivaren
utan även av arbetskamraterna. Liksom regeringen anser utskottet
dock att regleringen i arbetsmiljölagen är till fyllest.
Motionerna A26 och A30 avstyrks således i nu behandlade delar.

Vänsterpartiet efterlyser i motion A26 även en regel om
skyldighet att som en aktiv åtgärd anställa arbetssökande
som tillhör det underrepresenterade könet om sökandena har
likvärdiga meriter. Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) framställer
ett motsvarande yrkande i motion A30.

Även denna fråga har behandlats under förarbetena. Utredningen
föreslog en regel att arbetsgivaren skall anställa den som
tillhör det underrepresenterade könet om sökande av olika kön
har likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga sakliga
förutsättningar för det ifrågavarande arbetet.

Utredningens förslag kritiserades av flertalet
remissinstanser. Kritiken riktades främst mot det djupgående
ingrepp i arbetsgivarens fria anställningsrätt som en sådan
bestämmelse skulle innebära.

Utskottet anser liksom regeringen att en regel av det angivna
slaget är obehövlig. Det följer nämligen av 6§ i nu gällande
lag (9§ i lagförslaget) att arbetsgivaren när det råder en
ojämn könsfördelning vid nyanställningar särskilt skall
anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade
könet. Arbetsgivaren skall också försöka se till att andelen
arbetstagare av det könet efter hand ökar. Bestämmelsen innebär
att en arbetsgivare för att utjämna en ojämn könsfördelning
faktiskt måste anställa personer av underrepresenterat kön.
Utskottet ansluter sig också till vad som sägs i propositionen
om att man inte bör utforma en regel inom ramen för de aktiva
åtgärderna som en konkret skyldighet i enskilda fall. En sådan
regel skulle, vilket påpekas i propositionen, kunna komma i
konflikt med diskrimineringsförbudet. En arbetsgivares handlande
i ett enskilt fall skulle kunna komma att sanktioneras med såväl
skadestånd som vite. Enligt utskottets mening talar övervägande
skäl för att behålla lagens systematik i detta hänseende.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A26 (v)
och A30 (mp) i de ifrågavarande delarna.

Av nyss angivna skäl är utskottet inte heller berett att
ställa sig bakom kravet i motion A810 av Ragnhild Pohanka m.fl.
(mp) på en skärpning av lagen i syfte att få ett ökat antal
kvinnor i maktpositioner. Motionärerna vill att minst hälften
skall vara kvinnor före år 2000. I den mån sådana maktpositioner
innebär förtroendeuppdrag av olika slag hänvisar utskottet till
vad som anförts i det föregående om kvinnorepresentation.
Utskottet avstyrker således även den nu behandlade motionen.

Jämställdhetsplaner

Som framgått tidigare föreslår regeringen en regel om att
arbetsgivare som en aktiv åtgärd skall upprätta
jämställdhetsplaner. Detta gäller arbetsgivare som har tio eller
fler anställda. Planen skall innehålla en översikt över åtgärder
som är behövliga på arbetsplatsen och ange vilka av dessa som
arbetsgivaren avser att påbörja eller genomföra under det
kommande året. En redovisning av hur de planerade åtgärderna har
genomförts skall ingå i nästkommande års plan.

På flera ställen i den nuvarande lagens förarbeten betonas
vikten av att det aktiva jämställdhetsarbetet bedrivs på ett
planmässigt och målinriktat sätt för att det skall kunna ge
verkliga resultat. Något formellt krav på jämställdhetsplaner
uppställs dock inte enligt nu gällande regler.

I den nu behandlade propositionen återkommer man till vikten
av att jämställdhetsarbetet planeras med omsorg. Regeringen
anför att de landvinningar som eventuellt kan göras med
tillfälliga insatser oftast inte blir av bestående karaktär. I
propositionen konstateras att det förhållandet att större delen
av arbetsmarknaden i dag täcks av kollektivavtal om jämställdhet
generellt sett inte bidragit till att de lokala parterna har
blivit mer aktiva. Med ett krav på en årlig jämställdhetsplan
tvingas parterna samman till en diskussion i frågan om vad som
kan eller måste göras hos enskilda arbetsgivare eller på den
enskilda arbetsplatsen. Ett krav på en årlig plan blir ett
tillfälle att föra upp frågan på dagordningen. I propositionen
konstateras också att medan jämställdhetsavtalen tenderar att
bli alltmer allmänt och kortfattat hållna så går utvecklingen
mot att man i högre utsträckning utformar lokalt förankrade
handlingprogram e.d. Ett krav på en årlig jämställdhetsplan
faller enligt propositionen väl in i en sådan utveckling.

I fråga om innehållet i planen sägs att den bl.a. bör
innehålla en översikt över de åtgärder som arbetsgivaren finner
behövliga för att främja jämställdheten på arbetsplatsen. I
planen bör också anges de konkreta åtgärder för jämställdhet som
arbetsgivaren planerar i sin verksamhet för det kommande året.
Det skall vara fråga om sådant som verkligen kan genomföras
under året. Långsiktiga målsättningar bör anges i andra typer av
handlingar. Det betonas att utformningen och innehållet givetvis
måste bestämmas med hänsyn till strukturen och omfattningen av
arbetsgivarens verksamhet. I stora företag eller myndigheter kan
det enligt propositionen vara mest ändamålsenligt att upprätta
en särskild plan för t.ex. varje verksamhetsområde, varje enhet
eller avdelning. I det lilla företaget, sägs det i
propositionen, kan planen vara mycket enkel. En betydelsefull
del av arbetet är uppföljning av hur de planerade åtgärderna
genomförts eller, i förekommande fall, varför de inte har kunnat
genomföras.

Reglerna bör enligt propositionen inte vara tvingande. Genom
kollektivavtal bör parterna kunna komma överens om t.ex. vad
planen närmare skall innehålla, vilka arbetsgivare som skall
upprätta planer, hur ofta det skall ske osv.

I sex motioner framförs skilda yrkanden rörande förslaget om
jämställdhetsplaner enligt 10 och 11 §§ jämställdhetslagen.

Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion A23 avslag på
propositionen i denna del. Lagen bör inte föreskriva någon
generell skyldighet att utforma jämställdhetsplaner.
Motionärerna ser förslaget som ett utslag av meningslös
byråkrati. Eftersom reglerna säkerligen kommer att avtalas bort
på större delen av arbetsmarknaden kommer kravet på
jämställdhetsplaner endast avse mindre arbetsplatser där det
saknas kollektivavtal om jämställdhet. Att där ställa krav på
årliga skriftliga planer kommer i många fall att framstå som
absurt, menar motionärerna, som också ifrågasätter hur
efterlevnaden av reglerna skall kunna kontrolleras. Däremot bör
JämO i fall där jämställdhetsarbetet på en enskild arbetsplats
är eftersatt ha rätt att begära en särskild redovisning av
genomfört och planerat jämställdhetsarbete. Detta kan enligt
motionärerna avse sådana företag eller offentliga arbetsgivare
som genom sin storlek eller andra förhållanden är viktiga för
det vidare jämställdhetsarbetet.

Även i centerns kommittémotion A31 av Kersti Johansson m.fl.
avvisas tanken på obligatoriska jämställdhetsplaner. Lagregler
med krav på årliga planer kan enligt motionärerna uppfattas som
ett byråkratiskt tvång som riskerar att motverka sitt syfte. Det
bör vara i företagets eget intresse att utforma en policy i
sådana frågor. Det bör ske på frivillighetens väg och inte genom
lagstiftning.

I en enskild motion, A28, av Alf Wennerfors (m) yrkas likaså
avslag på propositionen i denna del. Kravet på
jämställdhetsplaner blir inte bara administrativt betungande
utan riskerar också att motverka sitt syfte, anför motionären.

I andra motioner begärs att reglerna om jämställdhetsplaner
skall vara tvingande och inte dispositiva som enligt regeringens
förslag.

Ett sådant yrkande framställs av vänsterpartiet i motion A26.
Även Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) anser enligt motion A30
att reglerna om jämställdhetsplaner skall vara tvingande. JämO
bör enligt motionärerna ges möjlighet att i jämställdhetsnämnden
begära en prövning av om ett avtal verkligen fyller lagens krav.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framför i sin motion A809 om
EG och kvinnorna från den allmänna motionstiden att det inte
synes vara möjligt i de flesta EG-länder att avstå från årlig
jämställdhetsplan genom att hänvisa till kollektivavtalet. Med
den aviserade lagändringen kommer arbetsgivarna dock inte att
tvingas insända dessa planer för kontroll och efterlevnad.
Motionärerna förordar en EG-anpassning av lagen som skulle ge
kvinnorna bättre skydd i jämställdhetsfrågor.

Utskottet gör följande överväganden.

Vad först gäller det övergripande spörsmålet om lagregleringen
alls bör ske i fråga om jämställdhetsplaner vill utskottet ta
fasta på vikten av att jämställdhetsarbete bedrivs planmässigt
och målinriktat. All erfarenhet visar att förutsättningen för
framsteg och förändringar är att det finns konkreta och
tidsbestämda mål att arbeta mot. Kravet på jämställdhetsplaner
kan inte ses som något annat än ett sätt att effektivisera det
aktiva jämställdhetsarbete som arbetsgivare redan i dag är
skyldiga att utföra. Det är fråga om att påskynda den utveckling
mot jämställdhet som de aktiva åtgärderna i övrigt syftar till.
Utskottet kan inte dela de i vissa motioner framförda farhågorna
för att kravet på planer skulle motverka sitt syfte. Planen
skall utformas efter den enskilda arbetsplatsens förhållanden.
Den förutsätter alltså en genomgång av den faktiska situationen
och av behovet av förändringar just där. Redan detta kan vara
ett första steg mot ökad jämställdhet. När det gäller de mindre
arbetsplatserna skall dessutom framhållas att de krav som ställs
i propositionen knappast kan anses särskilt betungande.

Utskottet kan följaktligen inte ansluta sig till motionernas
krav om att lagen inte bör innehålla regler om
jämställdhetsplaner.

För att sedan gå över till frågan om jämställdhetsplaner och
dispositivitet innebär, som redovisats tidigare, den i
propositionen valda modellen att parterna ges frihet att genom
kollektivavtal komma överens om avvikande regler beträffande
jämställdhetsplanerna. Ett kollektivavtal måste dock enligt
12§ innehålla en materiell reglering bl.a. i fråga om
jämställdhetsplaner. Därigenom kommer parterna att konkret behöva
ta ställning till vilka regler på området som kan anses
motiverade. Genom att reglerna är dispositiva ges parterna
möjlighet att anpassa reglerna efter de speciella förhållandena
i branschen eller på de enskilda arbetsplatserna. Skulle å andra
sidan ingen kollektivavtalsreglering komma till stånd gäller
lagens bestämmelser, vilket innebär att JämO och i sista hand
jämställdhetsnämnden skall se till att jämställdhetsplaner
upprättas. Utskottet anser att regeringens förslag har goda skäl
för sig och är således inte berett att ställa sig bakom de i
motionerna framförda kraven på tvingande lagstiftning. I
nästföljande avsnitt återkommer utskottet till frågan om
kollektivavtal och dispositivitet.

Utskottet vill till sist understryka att det i ett
inledningsskede i normala fall inte bör bli fråga om
vitesförelägganden mot arbetsgivare för att förmå dem upprätta
jämställdhetsplaner. Här, liksom i fråga om andra aktiva
åtgärdsområden, bör JämO i första hand sträva efter frivilliga
överenskommelser. Utskottet förutsätter att de nya reglerna
kommer att ställa ökade krav på JämOs rådgivningsverksamhet när
det gäller att finna lämpliga metoder för att utforma
jämställdhetsplaner som är avpassade efter förhållandena på de
enskilda arbetsplatserna.

Med det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade
motionerna A23 (m), A26 (v), A28 (m), A30 (mp), A31 (c) och A809
(m) i berörda delar.

Kollektivavtal m.m.

Reglerna om aktiva åtgärder i 6§ i den nu gällande
jämställdhetslagen är dispositiva medan
diskrimineringsförbudsreglerna är tvingande. Innebörden av
dispositiviteten är att det skall röra sig om en annan materiell
reglering av det aktiva jämställdhetsarbetet, inte om avtal
varigenom 6§ förklaras inte skola gälla utan att ersättas av
något annat. Med den reservationen är dispositionsrätten
fullständig (prop. 1978/79:175 s. 137).

Även i det nu framlagda lagförslaget skall reglerna om aktiva
åtgärder kunna ersättas med andra regler i kollektivavtal som
ingåtts eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.
Materiell reglering måste ske i vart och ett av de hänseenden
som anges i 4--11§§. Avtalen skall således innehålla regler om
t.ex. åtgärder i fråga om arbetsförhållanden, rekrytering, och
-- såsom framgått tidigare -- jämställdhetsplaner. Efterlevnaden
av avtalen skall kontrolleras av parterna själva, och således
inte av JämO eller jämställdhetsnämnden.

Regeringens förslag avviker i detta hänseende från
utredningen, som förordade att det skulle ställas krav på
avtalens innehåll på det sättet att dessa måste hålla minst
samma standard som lagen. Utredningen föreslog också att JämO
skulle ges möjlighet att i jämställdhetsnämnden begära en
prövning av om ett avtal verkligen fyller lagens krav.

Frågan om kollektivavtal och dispositivitet tas upp i
merparten av parti- och kommittémotionerna.

Sonja Rembo m.fl. (m) anser enligt motion A23 att lagen
alltjämt bör vara dispositiv så som den är i dag, dvs. att lagen
kan ersättas med kollektivavtal som slutits eller godkänts av
den centrala arbetstagarorganisationen. Motionärerna vill
emellertid att riksdagen uttalar att syftet med
jämställdhetsavtalen bör vara att stärka och utveckla
jämställdhetsarbetet. För att JämO skall få en överblick även av
det kollektivavtalsreglerade jämställdhetsarbetet vill
motionärerna att avtalen skall skickas in till JämO.
Ombudsmannen skall inte ha rätt att pröva avtalsinnehållet men
väl att kontrollera om avtalen fullföljs. Detta tillsynsansvar
bör enligt motionen motsvaras av en rätt för JämO att följa upp
och driva enskilda ärenden för fackföreningsmedlemmars räkning,
vilket bör ske genom en ändring i lagens 46§. Samma motionärer
anser i motion A808 från den allmänna motionstiden att JämOs
befogenheter bör utökas till att utöva tillsyn över hela
arbetsmarknaden.

Folkpartiet liberalerna ansluter sig i sin motion A25 till
utredningens förslag att endast avtal som minst motsvarar lagen
skall kunna ersätta lagen och att JämO skall kunna begära
vitesföreläggande mot en arbetsgivare om avtalet inte uppfyller
lagens krav.

Centern anser enligt sin kommittémotion A31 att reglerna skall
vara tvingande och att avtalen inte skall kunna undandras JämOs
tillsyn.

Vänsterpartiets uppfattning enligt motion A26 är att avtalen
måste ha minst lagens nivå.

Utskottet gör följande överväganden.

Man bör kunna utgå från att regler om aktivt
jämställdhetsarbete har bäst förutsättningar att bli
respekterade och tillämpade på ett riktigt sätt om de uppfattas
som normer för gemensamma strävanden på arbetsplatserna. Det
konkreta jämställdhetsarbetet måste passa in i den övriga
verksamhet på arbetsplatserna som är föremål för fackligt
inflytande, t.ex. när det gäller personalpolitik,
arbetsorganisation, arbetsledning, arbetsmiljö m.m. Dessa tankar
låg bakom ställningstagandet att de aktiva åtgärdsreglerna borde
vara dispositiva (prop. 1978/79:175 s. 30 ff.). Det betonades
emellertid att när utrymme därigenom gavs till parterna på
arbetsmarknaden att själva finna arbetsmetoder som bäst passar
deras förhållanden skedde det i förlitan på att de använder
detta utrymme för att bedriva ett effektivt arbete för
jämställdhet i den riktning som lagen uttrycker. Utgångspunkten
var att de kollektivavtal som träffades på jämställdhetsområdet
verkligen skulle vara avtal som var ägnade att föra utvecklingen
framåt och leda till ett effektivt jämställdhetsarbete på
arbetsplatserna. Dåvarande jämställdhetsministern sade sig också
lita på att lösningen skulle fungera väl mot bakgrund av den
vilja som arbetsmarknadens parter gett uttryck för.

När man nu skall ta ställning till om reglerna alltjämt bör
vara dispositiva tillkommer -- såsom framförs i den nu
behandlade propositionen -- att förväntningarna på
partssamarbetet inte till alla delar kan anses ha blivit
infriade. Det är detta förhållande som utgör bakgrund till
utredningens förslag om att fastställa en miniminivå för vad
avtalen skall innehålla, något som också tillstyrkts av
flertalet remissinstanser. Utskottet saknar inte i och för sig
förståelse för denna ståndpunkt. En ordning av det slag som
utredningen föreslår innebär emellertid påtagliga svårigheter i
den praktiska tillämpningen. Det måste vara en utomordentligt
grannlaga uppgift att avgöra om ett visst kollektivavtal till
sitt innehåll är av sådan standard att det motsvarar lagens egen
ambitionsnivå. Hur skall man se t.ex. på ett avtal som i ett
avseende har en avsevärt högre ambitionsnivå än lagen men i ett
annat knappast når upp till lagens nivå? Till svårigheterna
bidrar också att de krav som kan riktas mot den enskilde
arbetsgivaren är beroende av förhållandena på just den
arbetsplatsen. Utskottet vill betona att syftet med
dispositiviteten framför allt är att parterna i kollektivavtalen
skall precisera och konkretisera jämställdhetsarbetet med hänsyn
till de behov som kan finnas inom branschen, företaget eller
myndigheten.

Såsom framförs i propositionen är principen att parterna
själva skall övervaka efterlevnaden av sina kollektivavtal och
disponera över avtalens innehåll djupt rotad på den svenska
arbetsmarknaden. Ett brott mot denna princip genom att införa en
myndighetstillsyn över avtalen bör inte göras, om det inte finns
starka skäl för det.

När utskottet ansluter sig till vad som på detta sätt
förordats i propositionen sker det mot bakgrund av att utskottet
förutsätter att arbetsmarknadens parter lojalt kommer att leva
upp till sitt ansvar för att jämställdhetsarbetet nu får en
bättre prioritet i det fackliga arbetet. Utskottet utgår från
att inte minst det som förekommit i anslutning till detta
lagstiftningsärende kommer att bidra till att
jämställdhetsfrågorna drivs på ett mer engagerat och livaktigt
sätt.

Utskottet vill tillägga att man inte kan bortse från att just
det faktum att avtalen träffas på central nivå bidrar till att
de, såsom påpekats av utredningen, är allmänt hållna och många
gånger närmast är att se som programförklaringar eller
policydokument. Med de nya reglerna om jämställdhetsplaner bör
man kunna räkna med att avtalen blir mer åtgärdsinriktade och
därigenom också mer uppfordrande mot de lokala parterna att
driva på jämställdhetsarbetet.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna A23 (m), A25
(fp), A26 (v), A31 (c) och A808 (m) i nu behandlade delar.

Förbud mot könsdiskriminering

Den nuvarande jämställdhetslagen innehåller inte någon
uttrycklig regel som förbjuder indirekt diskriminering.
Principiellt sett är det dock en förutsättning för att ett
handlande eller en underlåtenhet skall vara att betrakta som en
otillåten diskriminering att det finns ett direkt eller indirekt
samband med den missgynnades kön. I propositionen föreslås --
som nämnts i det föregående -- att förbudet mot
könsdiskriminering uttryckligen skall omfatta såväl direkt som
indirekt diskriminering. Innebörden av begreppet bör enligt
propositionen ansluta till den som gäller inom EG. Enligt ett
direktivförslag inom EG skall indirekt diskriminering anses
föreligga när en till synes neutral bestämmelse eller ett
neutralt kriterium eller förfarande på ett oproportionerligt
sätt missgynnar personer av det ena könet och det objektivt inte
är berättigat att tillämpa bestämmelsen m.m. av hänsyn till
något godtagbart skäl som inte hänför sig till den berörda
personens kön. I direktivförslaget betonas vidare att det inte
krävs något uppsåt eller diskriminerande syfte för att indirekt
diskriminering skall föreligga.

I nu gällande lag har arbetsgivaren möjlighet att försvara sig
mot påstående om köndiskriminering genom att hänvisa till att
jämställdhetsintresset kommer i konflikt med att annat intresse,
såsom anständighetskänsla, personlig integritet, religiös eller
politisk åskådning. I lagtexten uttrycks saken så att
arbetsgivaren kan visa att beslutet är "berättigat av hänsyn
till ett ideellt eller annat särskilt intresse, som inte bör
vika för intresset av jämställdhet i arbetslivet". I kravet på
att ett sådant beaktande skall vara "berättigat" ligger enligt
förarbetena (prop. 1978/79:175 s. 124 f) att det motstående
intresset inte skall kunna tillgodoses på annat sätt än genom
ett sådant förbigående. Det markerar också att det rör sig om en
avvägning som är av delvis värderande natur.

I syfte att betona att det mot jämställdheten motstående
intresset inte kan tillgodoses på något annat sätt föreslås i
propositionen ett tillägg av innebörd att det motstående
intresset uppenbarligen inte bör vika för intresset av
jämställdhet i arbetslivet.

Könsdiskriminering vid anställning

Reglerna med förbud mot könsdiskriminering vid anställning,
befordran eller vid utbildning för befordran i den nuvarande
jämställdhetslagen är uppbyggda som presumtionsregler. Om en
arbetsgivare vid anställning, befordran, etc. utser någon
framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har
bättre sakliga förutsättningar för arbetet, antas -- presumeras
-- könsdiskriminering föreligga. Arbetsgivaren har dock
möjlighet att bryta denna presumtion genom att visa att beslutet
inte berodde på någons kön. Arbetsgivaren kan också försvara sig
mot påståendet om könsdiskriminering genom att visa att det var
fråga om s.k. positiv särbehandling eller att beslutet var
berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt
intresse, som inte bör vika för intresset av jämställdhet i
arbetslivet.

För att könsdiskriminering skall föreligga enligt lagens
definition krävs således att den diskriminerade har bättre
sakliga förutsättningar för arbetet. Det utgör inte ett brott
mot diskrimineringsförbudet ens om arbetsgivaren uttryckligen
vägrar att anställa personer av det ena könet, så länge som den
som förvägrats anställning inte är överlägsen i fråga om
kvalifikationer för arbetet. En annan sak är att ingripanden mot
sådana förfaranden skulle kunna ske med stöd av lagens regler om
aktiva åtgärder.

I propositionen föreslås att förbudet mot könsdiskriminering
utvidgas till att också omfatta fall när arbetsgivaren vid
anställning utser någon framför en annan av det motsatta könet
som har likvärdiga sakliga förutsättningar för arbetet, om det
är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att
missgynna någon på grund av kön. Detsamma skall gälla vid
befordran eller utbildning för befordran. Regeln är utformad som
en bevisregel till skillnad från de övriga fallen av
diskriminering vid anställning etc. Eftersom det är fråga om
arbetsgivarens syfte med sitt beslut, blir det i dessa fall inte
fråga om indirekt diskriminering.

I motion A30 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) yrkas att
lagen skall förbjuda könsdiskriminering vid anställning även
i fall då det bara finns en enda sökande.

Frågan om diskrimineringsförbudet bör omfatta det i motionen
avsedda fallet behandlas i propositionen men avvisas med hänsyn
till bevissvårigheter. Rättsligt sett tillkommer det en
arbetsgivare att fritt bedöma om det i ett givet läge över huvud
taget skall anställas arbetskraft. Rättsläget motsvaras i
anställningsskyddslagen av att det i princip är arbetsgivarens
sak att avgöra om det har uppkommit arbetsbrist. I en tvist om
giltigheten av uppsägningar kan domstolen inte överpröva
arbetsgivarens bedömning. Enligt propositionen kan ett förbud
mot könsdiskriminering inte medföra någon principiell
förändring i detta avseende. Det kan inte komma i fråga att
överlåta åt domstolarna att göra arbetsgivarnas
företagsekonomiska bedömningar. En arbetsgivare måste kunna
avvisa den som söker ett arbete under hänvisning till att det
inte finns något behov av arbetskraft. Om arbetsgivaren inte
anställer någon annan blir det i det närmaste omöjligt att komma
fram till att en diskriminering har skett redan genom att en
arbetssökande har blivit avvisad.

Utskottet delar i denna fråga regeringens uppfattning och
avstyrker således motion A30 i nu berörd del.

Lönediskriminering

En principiellt viktig utgångspunkt för den nuvarande lagens
4§ första punkt om könsdiskriminering genom löneskillnader är
att tillämpningen av förbudet inte bör tillåtas leda till något
ingrepp i den värdering av olika arbetsuppgifter och de normer i
övrigt för lönesättningen som tillämpas på arbetsmarknaden, allt
under förutsättning att normerna i sig själva inte är
könsdiskriminerande (prop. 1978/79:175 s. 74).

Förbudet i den gällande lagen har utformats på grund av en
begreppsmässig skillnad mellan "lika" och "likvärdigt" arbete.
Skillnaden mellan de båda begreppen bygger på att man i stort
kan tänka sig två metoder för jämförelse mellan arbeten och
arbetsuppgifter.

Den ena är att jämföra arbeten som är av samma eller i det
väsentliga likartad natur med hänsyn till yttre kännetecken,
såsom arbetsuppgifternas art och innehåll och de förhållanden
under vilka de utförs. Jämförelsen måste, i den mån man inte i
det enskilda fallet kommer fram till att det i själva verket rör
sig om samma arbete, grundas på en värdering av de skillnader
som kan iakttas med hänsyn till deras art och hur ofta de
inträffar. Denna värdering måste enligt nu gällande regler bygga
på ett erfarenhetsmaterial, men detta material kan vara av
ganska allmän natur (a.a. s. 75). Det avgörande bör kunna vara
vad man vet om vad som förekommer på arbetsmarknaden eller inom
den ifrågavarande branschen och vilka skillnader som brukar
tillmätas betydelse vid lönesättningen eller bestämmandet av
anställningsvillkoren i övrigt, t.ex. vid jämförelser mellan
arbetstagare av samma kön. I lagtexten har detta uttryckts som
att det skall vara fråga om "arbete, som enligt kollektivavtal
eller praxis inom verksamhetsområdet är att betrakta som lika".

Enligt den andra metoden återfaller man på en genomförd
arbetsvärdering av ett eller annat slag för att fastställa om
ett arbete är "likvärdigt" med ett annat. Det behöver då inte
röra sig om arbeten som är i sig själva omedelbart jämförbara
med hänsyn till arbetsinnehåll och arbetsförhållanden eller
liknande omständigheter som gör att arbetena utåt ser ungefär
likadana ut. Enligt lagregeln skall det vara fråga om arbete som
"är likvärdigt enligt en överenskommen arbetsvärdering".

Lönediskrimineringsförbudet är utformat som en
presumtionsregel. Arbetsgivaren kan bryta presumtionen genom att
visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i
arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de
i varje fall inte beror på arbetstagarnas kön.

Enligt regeringens nu behandlade förslag skall vad som är lika
eller likvärdigt arbete kunna prövas också när kollektivavtal,
praxis på området eller en överenskommen arbetsvärdering saknas
eller ger otillräcklig ledning.

I propositionen konstateras i fråga om begreppet lika
arbete att den anknytning till kollektivavtal eller praxis som
finns i den nu gällande lagen leder till en viss osäkerhet i
tillämpningen (AD 1984 nr 140). Enligt denna dom är det
berättigat att tolka lagregeln utan sträng bundenhet till
ordalagen. Starka skäl talar enligt domskälen för att
formuleringen "enligt kollektivavtal eller praxis inom
verksamhetsområdet" är ett uttryck för betydelsen att vid
likhetsprövningen gängse uppfattningar i arbetslivet blir
respekterade och att de rättstillämpande organen avhåller sig
från egna värderingar av vad som utgör lika arbete. Genom att ta
bort denna bindning behöver man enligt propositionen inte längre
uttrycka regeln om lika arbete till vad som är att betrakta
som ett sådant. Propositionen hänvisar till ett uttalande i
domen enligt vilket allmänt avfattade kollektivavtalsregler inte
utesluter att arbetstagare inom olika lönegrupper kan ha lika
arbetsuppgifter. Vidare anförs följande (s. 86).

Vad det i realiteten blir fråga om vid bedömningen är om
arbetstagarna utför samma arbete, dvs. om arbetsuppgifterna är
lika. Någon jämförelse med arbetsmarknaden i stort behöver
därför inte göras i dessa fall. Jämförelsen skall i stället avse
de olika arbetstagarnas arbetsuppgifter. Lagregeln bör därför
uttryckas så att diskrimineringsförbudet i denna del avser fall
när arbetstagare utför arbete som är lika.

I specialmotiveringen till 18§ sägs följande (s. 109f.).

När man skall bedöma om två arbeten är lika måste man jämföra
de arbetsuppgifter som ingår i de båda arbetena. Om det inte är
fråga om samma arbete, måste med nödvändighet jämförelsen visa
åtminstone några skillnader mellan de olika arbetena.

Prövningen måste då gå ut på en bedömning av om skillnaderna
är sådana att de kan förväntas ha någon betydelse för
lönesättningen. I allmänhet torde varken kollektivavtalen eller
praxis ge något svar på frågan om skillnaderna skall tillmätas
någon lönemässig betydelse. Om nu ett kollektivavtal eller
praxis inte ger någon ledning i ett konkret fall, måste
domstolen ändå kunna göra en bedömning. Denna får då närmast
grundas på hur stora skillnaderna är mellan arbetsuppgifterna
och om de är av ett sådant slag som brukar beaktas när löner
sätts.

Vad det därvid i realiteten blir fråga om är en bedömning av
de jämförda arbetenas värde i förhållande till varandra.
Föreligger det mer än obetydliga skillnader mellan
arbetsuppgifterna kan det knappast vara fråga om lika arbete.
Däremot kan arbetena vid sådana skillnader vara att betrakta som
likvärdiga beroende på vilken betydelse skillnaderna tillmäts på
arbetsmarknaden.

I lagtexten (18 §) uttrycks regeln så att jämförelsen skall
avse arbete som är lika.

När det gäller frågan om vad som är likvärdigt arbete är
det enligt regeringen otillfredsställande att möjligheterna att
pröva frågan huruvida ett arbete är likvärdigt ett annat skall
vara begränsade till fall där det finns en överenskommen
arbetsvärdering. Möjligheterna att få frågan prövad bör vidgas.
Det är därutöver enligt propositionen angeläget att
lagstiftningen i denna del anpassas till vad som gäller inom EG.

Det betonas att det på grund av den svenska arbetsmarknaden
och den svenska modellen med i helt dominerande grad
kollektivavtalsreglerade löner ligger ett stort ansvar på
parterna att lönesättningen inte är eller blir diskriminerande
för arbeten som är att betrakta som likvärdiga. Den nuvarande
bristen på överenskomna arbetsvärderingsinstrument bör
enligt regeringen inte hindra möjligheterna att få frågor om vad
som är att betrakta som likvärdigt arbete prövade i
diskrimineringsmål. Det betonas också att förutsebarheten i
rättstillämpningen ökar om och i takt med att olika
partsgemensamma arbetsvärderingsinstrument utvecklas.

Anknytningen till en överenskommen arbetsvärdering föreslås
således slopad. Om det på den aktuella arbetsplatsen finns en
överenskommen arbetsvärdering bör dock enligt propositionen
denna självfallet vara utgångspunkten för prövningen, förutsatt
att den är klart könsneutral och inte heller leder till indirekt
diskriminering. Om det inte finns någon genomförd
arbetsvärdering får bedömningen grundas på andra omständigheter.
Enligt specialmotiveringen blir det därvid närmast fråga om
bevisning om hur olika arbetsuppgifter förhåller sig till
varandra när det gäller de krav som uppgifterna ställer på den
som skall utföra dem. Sådan bevisning kan förebringas t.ex.
genom vittnes- och sakkunnigförhör. Det kan också ske genom
jämförelse med andra yrkesområden där man kanske har genomfört
arbetsvärdering som i och för sig skulle kunna tillämpas på det
aktuella fallet.

Ställningstagandet innebär enligt propositionen att man står
fast vid de principer som kommit till uttryck i den nuvarande
lagen i fråga om grunderna för den bedömning som de
rättstillämpande skall göra, nämligen att utgångspunkten också i
fortsättningen skall vara den värdering av olika arbetsuppgifter
och normer i övrigt för lönesättningen som tillämpas på
arbetsmarknaden. I den föreslagna lagtexten anges att det skall
vara fråga om arbete som är att betrakta som likvärdigt på
arbetsmarknaden.

Två motioner behandlar den nu berörda frågan om begreppen lika
och likvärdigt arbete.

Folkpartiet anser i motion A25 att den föreslagna lagtextens
lydelse "arbete som är lika" bör ersättas med "arbete som är att
betrakta som lika". Partiet menar att bestämmelsen skulle få ett
mycket snävt tillämpningsområde. Den skulle bli mer användbar
utan att förlora sin karaktär om orden byttes ut mot "arbete som
är att betrakta som lika". Vänsterpartiet framför motsvarande
yrkande i motion A26.

Utskottet gör följande bedömning i fråga om begreppen lika och
likvärdigt arbete.

Innebörden av regeringens förslag till 18 §
jämställdhetslagen är att utrymmet för att anse arbeten som
lika begränsas något i förhållande till nu gällande bestämmelse
samtidigt som utrymmet för att pröva frågan om arbeten är att
betrakta som likvärdiga utvidgas väsentligt. Detta måste ses som
en förbättring av en arbetstagares möjligheter att driva frågan
om lönediskriminering. Om de arbeten som jämförs uppvisar mer än
obetydliga skillnader och således inte är lika, kan arbetena
ändå anses som likvärdiga beroende på vilken betydelse
skillnaderna tillmäts på arbetsmarknaden. Enligt utskottets
mening bör det inte dras någon skarp gräns mellan de två
jämförelsemetoderna när det gäller kravet på att kunna "hänga
upp" jämförelsen på något slag av arbetsvärderande normer. Det
ligger i sakens natur att ju större skillnaderna är mellan två
arbeten, desto strängare krav måste ställas på arbetstagaren att
kunna bevisa att de jämförda arbetena är likvärdiga med
hänvisning till vad som förekommer på arbetsmarknaden i form av
praxis, genomförd arbetsvärdering e.d. Är det fråga om arbeten
som visserligen inte är lika enligt vad som nyss sagts men ändå
uppvisar likheter bör kraven i detta hänseende inte ställas
högre än vad som nu gäller i fråga om vad som är att betrakta
som lika arbete.

Utskottet vill till sist understryka att de arbetsvärderande
normer som jämförelsen refererar till självfallet inte får vara
könsdiskriminerande i sig eller ge effekter som leder till
indirekt diskriminering, något som framhållits på flera ställen
i propositionen. Det är således endast om det finns en från
diskrimineringssynpunkt godtagbar arbetsvärdering som denna
skall vara utgångspunkt för prövningen. I andra fall får frågan
avgöras på grundval av omständigheter som kommer fram genom
vittnes- och sakkunnigförhör om hur de olika arbetsuppgifterna
förhåller sig till varandra.

Med hemställan om att riksdagen godkänner vad utskottet anfört
avstyrks de nu behandlade motionerna A25 och A26 i berörda
delar.

Vänsterpartiet yrkar i den nyssnämnda motionen A26 att det
också införs en bestämmelse mot kollektiv
lönediskriminering. Partiet anser att eftersom den faktiska
lönediskrimineringen av kvinnor huvudsakligen sker genom att
kvinnodominerade yrken betalas sämre än motsvarande yrkesgrupper
där män dominerar, är det nödvändigt med regler som möjliggör
att hela kollektiv uppvärderas. Lagstiftning av detta slag i USA
har enligt motionen visat sig vara av stort värde som
hjälpmedel. I motionen krävs också att arbetsgivare åläggs
skyldighet att verka för utjämnande av löneskillnader mellan män
och kvinnor, som utför arbete som är lika eller av lika värde.

Den gällande lagens ståndpunkt -- som vidhålls i det nu
behandlade regeringsförslaget -- är att man bör avstå från att
göra diskrimineringsförbudet tillämpligt på situationer i vilka
en arbetsgivare betalar lägre löner eller tillämpar sämre
anställningsvillkor i övrigt än andra arbetsgivare inom samma
bransch eller verksamhetsområde. En sådan ordning skulle leda
till stor osäkerhet i bedömningen. Frågor kring den lönenivå som
allmänt tillämpas av ett företag eller en annan arbetsgivare bör
behandlas med fackliga medel, dvs. genom förhandlingar och
kollektivavtal (prop. 1978/79:75 s. 74 f.). Jämförelsen
begränsas sålunda till att avse arbete hos en och samma
arbetsgivare. Att jämföra hela yrkesgrupper skulle enligt den nu
behandlade propositionen (s. 88) gå utanför
diskrimineringsförbudets syfte att utgöra ett skydd i det
enskilda fallet.

Utskottet ansluter sig till regeringens ståndpunkt i nu
angivet hänseende.

Den utomordentligt viktiga frågan om hur man bör komma till
rätta med löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika
eller likvärdigt arbete har framhävts i lagförslaget, dock på
ett annat sätt än som begärs i motionen. Genom den tidigare
berörda samverkansregeln i 2§ åläggs nämligen parterna att
särskilt verka för att utjämna och förhindra skillnader i löner
och andra anställningsvillkor. Härigenom betonas att
arbetsmarknadens parter, inom ramen för den fria
förhandlingsrätten, har ett gemensamt ansvar för att utjämna och
förhindra skillnader i löner och andra anställningsvillkor för
arbeten som är lika eller som är att betrakta som likvärdiga.
Att regeln utformats som en samverkansregel och inte som ett
åliggande för arbetsgivaren hänger samman med just det
förhållandet att lönerna i allmänhet bestäms gemensamt av
parterna. På förslag av lagrådet har den i lagrådsremissen
föreslagna hänvisningen till förhållandena på arbetsmarknaden
utgått. En sådan hänvisning kunde enligt lagrådet vara ägnad att
konservera bestående skillnader också när det gäller värderingar
av vilka arbeten som skall anses lika eller likvärdiga.

Utskottet anser att regeringen valt en lämplig ordning för att
påskynda arbetet med att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor
och män och kan följaktligen inte ställa sig bakom en regel av
det slag som vänsterpartiet förordar.

Med det anförda avstyrks motion A26 i berörda hänseenden.

Den särskilda frågan om lönestatistik och arbetsvärdering
behandlas i tre motioner.

Vänsterpartiet kräver i motion A26 att jämställdhetsplanerna
skall innehålla könsbaserad lönestatistik för grupper av
anställda med likvärdigt arbete. Sådan statistik skulle kunna
vara ett viktigt instrument för att vidareutveckla diskussionen
om hur kvinno- och mansdominerade arbetsuppgifter värderas.
Partiet betonar också nödvändigheten av att utarbeta
arbetsvärderingssystem som gör det möjligt att jämföra olika
slags arbeten med varandra.

Maggi Mikaelsson (v) anser i motion A804 från den allmänna
motionstiden att könsneutrala arbetsvärderingssystem måste
införas på hela arbetsmarknaden.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framför i motion A809
synpunkter på vilka kriterier som bör tillämpas vid
arbetsvärdering; förutom prestation per tidsenhet bör sådant som
buller och arbetsmiljö beaktas. Motionärerna betonar att kraven
måste analyseras noggrant.

Med anledning av dessa motionsyrkanden vill utskottet till en
början hänvisa till vad som sagts tidigare i detta betänkande om
behovet av en könsuppdelad lönestatistik och en utveckling av
statistiken så att den ger en bra information om kvinnors resp.
mäns löner. Utskottet kan emellertid inte ställa sig bakom
kravet i v-motionen om könsbaserad lönestatistik i
jämställdhetsplanerna. Det skulle enligt utskottets mening föra
för långt att uppställa ett generellt sådant krav. Vad som kan
krävas i fråga om jämställdhetsplanerna är ju nämligen beroende
av förhållandena hos den enskilde arbetsgivaren. En könsbaserad
lönestatistik kan dock självfallet många gånger vara ett viktigt
led i en strategi för en mer jämställd lönepolitik.
Vad gäller frågan om arbetsvärdering är, som också sägs i
propositionen, en klar och tydlig lönepolitik som bygger på
könsneutrala värderingar av största betydelse för att motverka
att osakliga skillnader uppkommer i löner och andra
anställningsvillkor för kvinnor och män som utför arbete som är
lika eller är likvärdigt (prop. s. 67). En lagstiftning på
området kan, såsom påpekas i anslutning till
lönediskrimineringsförbudet, vara ägnad att påskynda parternas
strävanden att enas om metoder och system för arbetsvärderingar.

Synpunkterna i motion A809 rörande kriterier vid
arbetsvärdering föranleder utskottet att återigen understryka
den principiella utgångspunkten att det är
arbetsmarknadsparternas uppgift att värdera olika
arbetsuppgifter och normer i övrigt för lönesättningen, under
den självklara förutsättningen att normerna inte i sig själva är
könsdiskriminerande.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu
behandlade motionerna A26 (v), A804 (v) och A809 (m) i berörda
delar.

JämOs roll i lönefrågor tas upp i två motioner, nämligen
av centern i kommittémotionen A31 av Kersti Johansson m.fl. och
av vänsterpartiet i motion A26. Centern anser att aktiva
insatser bör göras för att nå målet om lika lön för lika arbete
och anvisar som ett sätt att arbetsmarknadens parter åläggs att
årligen till JämO redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att
nå målet. Enligt vänsterpartiet bör JämO få till särskild
uppgift att föra ut frågan om arbetsvärdering till en bred
samhällelig diskussion varvid den könsbaserade statistiken
kommer att vara ett värdefullt underlag. JämO bör enligt sin nya
instruktion ha ansvar för att aktivt övervaka lönediskriminering
på hela arbetsmarknaden samt att vidareutveckla diskussionen om
ett nytt arbetsvärderingssystem.

Den nyss berörda samverkansregeln ger uttryck för
arbetsmarknadsparternas gemensamma och särskilda ansvar för
lönefrågorna. En regel med årlig redovisning till JämO av det
slag som begärs av centern skulle -- förutom att den kunde bli
mycket administrativt betungande -- knappast stå i samklang med
denna princip. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom
motionskravet. Att ansvaret ligger på parterna utesluter
självfallet inte att JämO i sin opinionsbildande roll initierar
och deltar i diskussioner om behovet av arbetsvärderingssystem.
Det bör ankomma på regeringen att avgöra om någon särskild
reglering i instruktionen för JämO är påkallad i detta
hänseende. När det gäller ansvaret att övervaka
lönediskriminering i individuella fall hänvisas till den
utvidgning av JämOs rätt att föra talan i diskrimineringstvister
som föreslås i propositionen och till vilken utskottet
återkommer i det följande.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A26 (v)
och A31 (c) i de nu behandlade delarna.

Diskriminering vid arbetsledning

I den nu gällande lagen liksom i förslaget skall det anses som
otillåten könsdiskriminering när en arbetsgivare leder och
fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare blir
uppenbart oförmånligt behandlad i jämförelse med en arbetstagare
av motsatt kön. Liksom vid de andra diskrimineringsförbuden som
är uppbyggda som presumtionsregler har arbetsgivaren möjlighet
att bryta presumtionen.

Folkpartiet yrkar i sin motion A25 att det nu angivna
uppenbarhetskriteriet i förslaget till 19§
jämställdhetslagen tas bort. Partiet menar att kravet på att
behandlingen skall vara uppenbart oförmånlig innebär att det i
de allra flesta fall är svårt att komma åt könsdiskriminering i
arbetsledningen. Det borde enligt motionen vara tillräckligt att
arbetstagaren kan styrka att hon eller han behandlats
oförmånligt jämfört med arbetskamrater av motsatt kön.

Av förarbetena till den gällande lagen (prop. 1978/79:175 s.
129) -- till vilka hänvisas i den nu behandlade propositionen --
framgår att formuleringen "uppenbart oförmånlig behandling"
valts för att inte alltför obetydliga händelser eller
förfaranden görs till föremål för rättegång. Lagen skall skydda
mot könsdiskriminering genom orättvis behandling på
arbetsplatsen, men det bör å andra sidan inte finnas utrymme för
trakasserier i form av klagomål rörande bagateller. Det bör
enligt propositionen kunna krävas att en arbetsgivares handlande
antingen är av uppenbar betydelse i det enskilda fallet eller
att det får betydelse som ett led i ett systematiskt eller
vanemässigt förfarande.

Utskottet ansluter sig till den motivering som ligger bakom
den valda formuleringen och kan således inte ställa sig bakom
motionskravet att det skall vara tillräckligt att arbetstagaren
behandlats oförmånligt. För att bättre svara mot det i
propositionen angivna syftet bör emellertid enligt utskottets
mening lagtexten ange att det skall vara fråga om "påtagligt
oförmånlig behandling". Utskottet hemställer således att
riksdagen antar förslaget till lydelse av 19 § med den ändringen
att ordet "uppenbart" utbyts mot "påtagligt".

Förbud mot trakasserier

Enligt utredningar som JämO har gjort förekommer i arbetslivet
såväl sexuella trakasserier som trakasserier på grund av att en
arbetstagare har gjort en anmälan om könsdiskriminering. Även om
det finns olika uppfattningar om i vilken omfattning sådana
trakasserier förekommer, sägs det i propositionen, kan man inte
komma ifrån att de förekommer och att de utgör allvarliga
problem för dem som blir utsatta för dem. Trakasserier av detta
slag kan enligt propositionen självfallet inte godtas.

I det föregående har utskottet kortfattat berört förslaget om
att reglerna om aktiva åtgärder byggs ut med en bestämmelse som
ålägger arbetsgivaren att motverka förekomsten av sexuella
trakasserier m.m. på arbetsplatsen. Förslaget i den delen
innebär att arbetsgivaren skall motverka sexuella trakasserier
både arbetstagare emellan och mellan arbetsgivaren och en
arbetstagare.

Regeringen föreslår också en skadeståndssanktionerad
förbudsregel avseende trakasserier som är av ren
repressaliekaraktär och som har sin grund i antingen en anmälan
om könsdiskriminering eller i avvisade sexuella närmanden.
Förbudet bör enligt propositionen omfatta sådana situationer där
den trakasserades villkor eller förhållanden faktiskt försämras
i förhållande till vad som annars skulle ha varit fallet. Det
kan röra sig om försämrade arbetsuppgifter, en större
arbetsbelastning, onormala krav på övertid, uteblivna förmåner
och liknande men också om en hotfull eller allmänt kränkande
behandling. Förbudet riktas mot arbetsgivaren eller den som har
rätt att i arbetsgivarens ställe besluta om arbetstagarens
arbetsförhållanden.

Enligt propositionen utgör trakasserier av dessa slag inte ett
missgynnande på grund av kön enligt lagens definition. Regeln i
den föreslagna 22 § jämställdhetslagen har därför inte
utformats som ett förbud mot diskriminering, utan i stället som
ett rent trakasseriförbud.

I flera motioner begärs en annan reglering av förbudet mot
trakasserier.

Folkpartiet anser i motion A25 att det bör tas in en
bestämmelse i lagen som innebär att förbjuden könsdiskriminering
föreligger om arbetsgivaren utsätter en arbetstagare för
sexuella trakasserier eller för trakasserier på grund av anmälan
om könsdiskriminering, detta under förutsättning att
trakasserierna direkt eller på ett påtagligt sätt påverkar
anställningsförhållandena. Centern anser i sin kommittémotion
A31 av Kersti Johansson m.fl. att lagen bör förbjuda sexuella
trakasserier oavsett om dessa påverkar anställningsvillkoren
eller ej. Själva förekomsten av sexuella trakasserier måste
kunna leda till att den som trakasserar ställs till ansvar
enligt motionen. Vänsterpartiet vill enligt motion A26 att lagen
skall förbjuda ovälkomna krav på eller förslag om sexuellt
tillmötesgående som är förenade med hot eller löften.
Miljöpartiet anser enligt kommittémotionen A30 att förbudet bör
utvidgas till att avse alla situationer där en arbetstagare
eller arbetssökande blir utsatt för sexuella trakasserier.
Slutligen anförs i en enskild motion A32 av Lena Boström att
arbetsgivaren bör göras ansvarig för anställdas trakasserier.

Mot bakgrund bl.a. av att det både i jämställdhetslagen och i
annan lagstiftning -- brottsbalken och arbetsmiljölagen -- finns
regler som kan användas mot trakasserier av olika slag övervägde
jämställdhetsutredningen tämligen ingående frågan om behovet av
en särskild regel med förbud mot trakasserier. Utredningen
stannade för att föreslå en regel av innebörd att det skulle
anses som könsdiskriminering om en arbetsgivare utsätter en
arbetstagare eller arbetssökande för sexuella trakasserier eller
för trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering om
detta på ett påtagligt sätt påverkade den trakasserades
arbetsförhållanden. Förslaget innebar således även när det
gäller sexuella trakasserier att det skulle finnas en koppling
mellan den ifrågasatta handlingen och den trakasserades arbete.
Situationer som nämndes av utredningen var där krav på eller
förslag om sexuellt tillmötesgående är förenat med hot om
nackdelar eller löfte om fördelar. Dessutom nämndes fall där
arbetstagaren faktiskt får kännas vid försämringar av sina
arbetsvillkor till följd av en anmälan om könsdiskriminering
eller därför att arbetstagaren avvisat sexuella närmanden. I
båda fallen av trakasserier utformades regeln som ett
diskrimineringsförbud. Utredningens uppfattning var härvidlag
att trakasserier av de ifrågavarande slagen är klart relaterade
till jämställdhet i arbetslivet och ger tydligt uttryck för en
könsdiskriminerande inställning.

Utredningen ville alltså ha ett förbud i jämställdhetslagen
mot trakasserier som sådana, förutsatt att de på visst sätt
påverkade arbetet. Några av motionsyrkandena överensstämmer med
detta förslag, andra går längre och avser förbud mot
trakasserier i arbetet oavsett om de påverkar
arbetsförhållandena.

Propositionens ståndpunkt är att sådana situationer som nämns
först av utredningen, dvs. ovälkomna krav på eller förslag om
sexuellt tillmötesgående som är förenade med hot eller löften, i
allmänhet torde kunna sanktioneras såväl straffrättsligt som
skadeståndsrättsligt och att något förbud mot sådana
trakasserier därför inte bör tas in i lagen.

Utskottet gör följande överväganden.

Sexuella trakasserier eller andra trakasserier, vare sig från
arbetsgivarens sida eller arbetskamrater emellan, är självfallet
något som inte skall behöva tålas på en arbetsplats. Utskottet
vill understryka att det är framför allt genom den nya regeln i
6§ som denna viktiga princip kommer till uttryck. Bestämmelsen
ålägger en arbetsgivare att verka för att inte någon
arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller för
trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering. Som sägs
i propositionen (s. 72) bör det ingå i arbetsgivarens allmänna
personalpolitik att göra tydligt att sexuella trakasserier
mellan anställda inte kan tolereras och vilka följderna kan bli
om trakasserier upptäcks. Även ett handlande varigenom en
arbetsgivare själv trakasserar en arbetstagare står givetvis i
strid med denna lagregel.

Utskottet har inte övertygats om behovet eller nyttan av en
särskild förbudsreglering i jämställdhetslagen av det slag som
motionärerna begär. Ett skäl är att en sådan reglering skulle
kunna leda till problem i den praktiska tillämpningen bl.a.
därigenom att ett och samma handlande i många fall skulle kunna
vara förbjudet och skadeståndssanktionerat på flera olika håll i
lagstiftningen.

Utskottet ansluter sig således till regeringens förslag att
förbudet i jämställdhetslagen mot trakasserier bör inskränka sig
till fall av ren repressaliekaraktär som har sin grund i
antingen en anmälan om könsdiskriminering eller i avvisade
sexuella närmanden. Detta innebär att de nu behandlade
motionerna A25 (fp), A26 (v), A30 (mp), A31 (c) och A32 (s)
avstyrks i motsvarande delar.

Påföljder m.m.

När man under förarbetena till den nuvarande lagen övervägde
frågan om vilken påföljd som bör vara knuten till överträdelse
av diskrimineringsförbudet vid anställning kretsade det särskilt
kring spörsmålet om den diskriminerade skall ha rätt till
ersättning för den ekonomiska förlust som kan uppstå genom att
någon annan fick anställningen. Även frågan om den som blir
diskriminerad i samband med tillsättning av en tjänst skall ha
rätt att få den sökta tjänsten var föremål för övervägande.
Slutligen valdes linjen att allmänt skadestånd skall vara den
enda rättsliga påföljden i dessa fall.

Enligt regeringens nu framlagda förslag skall påföljden för
överträdelse av diskrimineringsförbuden också i fortsättningen
vara skadestånd.

Såväl folkpartiet som vänsterpartiet anser enligt sina resp.
motioner A25 och A26 att den diskriminerade bör ha rätt att
erhålla den sökta tjänsten. Om arbetsgivaren inte vill ta emot
personen bör enligt folkpartiet arbetsgivaren kunna upplösa
anställningsförhållandet enligt modellen i 39§
anställningsskyddslagen. Margareta Winberg m.fl. (s) anser
enligt motion A27 att frågan bör bli föremål för ytterligare
utredning.

I centerpartiets kommittémotion A31 av Kersti Johansson m.fl.
förordas en möjlighet till ekonomiskt skadestånd som
kompensation för utebliven lön och andra utlägg, detta eftersom
det enligt motionärerna är svårt att tänka sig en annan nivå på
det allmänna skadeståndet än i andra mål.

Utskottet gör följande överväganden.

Att tanken på ekonomiskt skadestånd vid diskriminerande
anställningsbeslut avvisades i samband med förarbetena till den
nuvarande lagen berodde bl.a. på de komplikationer som kan
uppstå om flera säger sig ha blivit diskriminerade genom att
arbetsgivaren anställt någon av motsatt kön. Det kan inte komma
i fråga att tillerkänna fler än en av dem som kan ha
diskriminerats genom ett och samma anställningsbeslut ekonomiskt
skadestånd, och sådant skadestånd bör tillkomma bara den som
verkligen har gått miste om anställningen (prop. 1978/79:175
s.67 f.). Man skulle behöva fastställa vem av dessa som skulle
ha fått anställningen. I det rådande rättsläget med i princip
fri anställningsrätt på den privata sektorn skulle emellertid
arbetsgivaren vara fri att efter eget gottfinnande välja mellan
flera sökande av samma kön. En skadeståndsregel som innebar att
den mest kvalificerade av flera arbetssökande av samma kön var
berättigad till ekonomiskt skadestånd skulle inte ha något
rättsligt underlag. Man skulle därför få skriva in principen i
skadeståndsregeln. Åtskilliga andra svårbemästrade problem
skulle kvarstå. Mot bakgrund bl.a. härav stannade man för att
endast allmänt skadestånd skulle komma i fråga.

Liknande problem kunde uppkomma om den som diskriminerats
skulle ha rätt till den sökta tjänsten. Rimligen bör bara en av
flera diskriminerade ha denna möjlighet. En annan fråga som gör
sig gällande främst på den privata sektorn är vad som skall ske
med den person som faktiskt fått tjänsten och kanske både
tillträtt och uppehållit den under hela den tid som processen
pågått. Någon möjlighet att gå tillbaka till en tidigare
anställning lär i de allra flesta fall inte finnas. En särskild
reglering av dessa frågor skulle vara nödvändig.

Arbetsmarknadsutskottet har med anledning av upprepade
motioner från folkpartiet liberalerna och vänsterpartiet under
1980-talet med yrkanden om att lagen skall ändras så att den
diskriminerade kan få den sökta tjänsten (se bl.a. AU 1986/87:5
s. 7) hänvisat till de nyss återgivna förarbetsuttalandena
rörande ekonomiskt skadestånd liksom till de oönskade följderna
för tredje man. Utskottet har också påpekat att ett system där
domstolarna kan överpröva anställningsbeslut knappast kan
fungera parallellt med den besvärsprocess som finns för statliga
och kommunala tillsättningsbeslut. Motionerna har alltså
avstyrkts.

De nu anförda skälen har enligt utskottets mening alltjämt
giltighet. Något behov av ytterligare utredning i frågan kan
inte anses föreligga. Även de nu behandlade motionerna A25 (fp),
A26 (v), A27 (s) och A31 (c) bör alltså avslås i berörda delar.

Folkpartiet liberalerna anser i sin motion A25 att regeln i
lagförslagets 21§ om rätten för arbetssökande m.fl. att
få skriftlig uppgift av arbetsgivaren om arten och
omfattningen av utbildning m.m. hos den av motsatt kön som fick
arbetet eller utbildningsplatsen bör vara förknippad med en
sanktionsregel.

Den nu ifrågavarande paragrafen motsvarar 5 a§ i den
nuvarande lagen. Enligt motiven (prop. 1984/85:60 s. 7 f.) är
det inte nödvändigt eller ens lämpligt att uppställa någon
särskild sanktionsregel för det fall att arbetsgivaren vägrar
att lämna ut uppgifterna. Förutom att man inte bör kunna grunda
självständiga rättsanspråk på en regel av denna karaktär eller
inleda ett särskilt rättegångsförfarande bör, sägs det i
propositionen, redan förekomsten av regeln i de allra flesta
fall vara tillräcklig för att arbetsgivaren skall tillmötesgå en
önskan om att få ta del av uppgifter. En vägran skulle ju i sig
ofta utgöra ett tecken på att diskrimineringsförbudet hade
åsidosatts.

Utskottet instämmer i detta och avstyrker följaktligen motion
A25 i denna del.

Skadeståndsnivåer m.m.

I flera motioner framförs krav på höjda skadeståndsbelopp vid
överträdelser av diskrimineringsförbudet. Sådan begäran
framställs i motion A25 av folkpartiet liberalerna, av centern i
kommittémotionen A31, av vänsterpartiet i motion A26 och av
miljöpartiet i kommittémotionen A30.

Moderaterna anser för sin del enligt motion A23 att
skadeståndsfrågan bör övervägas av den arbetsrättsliga
utredningen.

Propositionens ståndpunkt är -- regeringen ansluter sig här
till arbetsdomstolen -- att frågan om nivån på skadestånden
enligt jämställdhetslagen bör övervägas även mot bakgrund av
vad som mera allmänt bör anses gälla i fråga om skadestånd på
det arbetsrättsliga fältet. Det framhålls att graden av
kränkning vid en överträdelse kan variera från fall till fall.
Domstolarna bör enligt regeringens mening även i fortsättningen
ha frihet att göra en bedömning i det enskilda fallet.

Utskottet anser att det har klara fördelar att inte låsa sig
fast vid något uttalande om nivån på de allmänna skadestånden
vid brott mot jämställdhetslagen. Därigenom ges de
rättstillämpande organen bättre möjligheter att se till
omständigheterna i det enskilda fallet liksom till
skadeståndsnivåerna i övrigt i arbetsrättsliga tvister.
Utskottet kan mycket väl tänka sig fall där betydligt högre
skadestånd än vad som hittills förekommit ter sig motiverat,
lika väl som fall där en mer måttlig nivå bör komma i fråga.
Utskottet ansluter sig således till propositionens ståndpunkt
och avstyrker därmed motionerna A25, A26, A30 och A31 i berörda
delar.

Utskottet vill tillägga att resultatet av den arbetsrättsliga
utredningen i detta hänseende givetvis kan komma att påverka
bedömningen även av skadestånden i jämställdhetstvister men är
inte berett att förorda att frågan bör övervägas särskilt av
utredningen. Även motion A23 bör således avslås i motsvarande
del.

Överklagande och skadeståndstalan

Regeringen föreslår att ett överklagande av en offentlig
arbetsgivares beslut om tjänstetillsättning och en talan vid
domstol om skadestånd för att arbetsgivaren genom beslutet gjort
sig skyldig till könsdiskriminering inte längre skall kunna
prövas samtidigt. Skadeståndstalan skall i ett sådant fall få
prövas först när beslutet om tjänstetillsättningen vunnit laga
kraft. Preskriptionstiden för skadeståndstalan bör i
fortsättningen räknas från det att tillsättningsbeslutet vinner
laga kraft.

Motivet bakom regeln är de olägenheter som kan vara
förknippade med att de båda processerna kan föras parallellt.
Det kan däremot enligt propositionen inte komma i fråga att
avskaffa vare sig möjligheten att överklaga eller att föra en
skadeståndstalan. Regeringen har efter inrådan av lagrådet valt
den lösningen att det slutliga avgörandet i
tjänstetillsättningsärendet avvaktas innan skadeståndstalan får
prövas.

Miljöpartiet anser enligt motion A30 i fråga om s. k. dubbla
processer att den nuvarande ordningen bör behållas och hänför
sig därvid till utredningens förslag.

Utskottet ser för sin del stora fördelar med regeringens
förslag bl.a. därigenom att möjligheten ökar att förhindra
onödiga processer. Det kan konstateras att också utredningen var
inne på tankegångar liknande dem som ligger bakom förslaget (SOU
1990:41 s. 346). Skillnaden mellan regeringens förslag och
utredningens är enbart att utredningen inte ansåg att det
behövdes några särskilda regler utan att frågan borde kunna
avgöras genom kontakter mellan regeringen och AD så att målet
vilandeförklarades i AD. Utskottet avstyrker det nu berörda
motionsyrkandet.

Jämställdhetsombudsmannen

Utskottet har i det föregående kommit in på JämOs roll både i
anslutning till frågan om lagens dispositivitet och i avsnittet
om lönediskriminering.

I propositionens avsnitt 9.10 behandlas JämOs befogenheter.
Regeringen föreslår i fråga om diskrimineringstvister att
ombudsmannen skall ha rätt att föra talan inte bara när en dom
är betydelsefull för rättstillämpningen utan också när det finns
särskilda skäl för det. När det gäller de aktiva åtgärderna
skall en arbetsgivare även i fortsättningen vara skyldig att på
uppmaning av JämO lämna de uppgifter om förhållanden i
arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för
ombudsmannens tillsyn över lagens efterlevnad. Konsekvensen av
att JämO inte skall ha tillsyn över det aktiva
jämställdhetsarbetet om det finns kollektivavtal -- se ovan i
avsnittet om kollektivavtal -- är att det inte finns skäl att
ålägga arbetsgivare uppgiftsskyldighet i denna del. Något behov
i övrigt av en utvidgad uppgiftsskyldighet har enligt
propositionen inte framkommit. Skyldigheten att lämna uppgifter
bör därför liksom hittills endast avse sådant som är av
betydelse för ombudsmannens tillsynsverksamhet i förhållande
till den enskilde arbetsgivaren.

I sin kommittémotion A30 anser miljöpartiet att
kollektivavtalsbundna arbetsgivare skall vara uppgiftsskyldiga
även beträffande förhållanden som JämO inte har tillsyn över.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag om
uppgiftsskyldighetens omfattning men anser det samtidigt
angeläget att understryka vad som framhölls i förarbetena till
den nu gällande lagen. Där sades (prop. 1978/79:75 s. 102 f.)
att det även utan regler i lagen om en formell
uppgiftsskyldighet borde vara möjligt för JämO
(jämställdhetsombudet) att vända sig till organisationer och
enskilda arbetsgivare även på det kollektivavtalsreglerade
området för att skapa sig en bild av det jämställdhetsarbete som
bedrivs där. Vad som avsågs var t.ex. hur arbetet utvecklas, hur
kvinnor och män är fördelade på olika typer av arbete och vilka
åtgärder som vidtas. Det betonades att ett utbyte av uppslag och
idéer och ömsesidig information mellan olika sektorer av
arbetsmarknaden, mellan samhällets jämställdhetsorgan och
arbetsmarknadens organisationer ger de bästa förutsättningarna
för framgång i jämställdhetssträvandena (a.a. s. 99). Dessa
tankegångar har enligt utskottets mening lika stor giltighet i
dag. Att någon formell uppgiftsskyldighet inte förordas på de
områden där jämställdhetsarbetet är kollektivavtalsreglerat
betyder således på intet sätt att JämOs verksamhetsområde i nyss
angivna hänseende skulle vara på motsvarande sätt begränsat.
Skulle det mot förmodan visa sig problematiskt för JämO att
bedriva sin verksamhet så som nyss beskrivits får mera
formaliserade lösningar övervägas i framtiden.

Med det anförda avstyrks den nu behandlade motionen A30 i
motsvarande del.

Jämställdhetsnämnden

Regeringen föreslår att jämställdhetsnämnden skall finnas
kvar. Sammansättningen skall dock inte längre regleras i lag. I
samband med fastställande av en ny instruktion för nämnden bör
övervägas om antalet ledamöter kan vara färre än i dag.

Tre motioner rör jämställdhetsnämnden. Moderaternas
uppfattning är enligt kommittémotionen A23 av Sonja Rembo m.fl.
att nämndens verksamhet och sammansättning bör regleras i lag.
Centern anser i sin kommittémotion A31 att nämnden bör
avskaffas; nämndens uppgift att utfärda vitesförelägganden kan
övertas av JämO. Miljöpartiet anser i kommittémotionen A30 att
nämnden tills vidare inte bör avskaffas.

Det förhållandet att nämnden under sin drygt tioåriga existens
inte avgjort ett enda ärende ger enligt utskottets mening stark
anledning att ifrågasätta om den bör finnas kvar. De nya
reglerna om jämställdhetsplaner kan dock antas leda till att
vitesförelägganden mot arbetsgivare så småningom kommer att
utnyttjas i högre grad, vilket talar för fortsatt verksamhet.
Genom att det inte är lämpligt att anförtro en tillsynsmyndighet
som JämO -- i stället för nämnden -- att genom
vitesförelägganden dra upp riktlinjer för lagens tillämpning ges
ytterligare argument för bibehållande. Utskottet anser således
liksom regeringen att nämnden bör finnas kvar. Om det på sikt
skulle visa sig att nämnden får lika få ärenden som hittills får
frågan om nämndens fortsatta existens övervägas på nytt.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att frågor om
sammansättning -- däribland antalet ledamöter -- lämpligen kan
regleras i en instruktion.

Med det anförda avstyrks motionerna A23 (m) och A31 (c) i
motsvarande delar.

Arbetsdomstolens sammansättning

I fem motioner aktualiseras frågan om könssammansättningen i
AD i jämställdhetsmål och näraliggande frågor.

Både folkpartiet liberalerna och vänsterpartiet vill ha en
reglering av domstolens sammansättning i sådana tvister,
folkpartiet genom en bestämmelse i lagen om rättegången i
arbetstvister att domstolen skall innehålla ledamöter av båda
könen och vänsterpartiet genom en bestämmelse i
jämställdhetslagen om jämn könsfördelning (A25 resp. A26). Krav
på jämn könssammansättning framställs också av Margareta Winberg
m.fl. (s) i motion A27. Lena Boström (s) anser i motion A32 att
man mer generellt bör ta hänsyn till könssammansättningen vid
utnämningar till AD.

Centerpartiet pekar i sin kommittémotion A31 på behovet av
utbildning av domare i jämställdhetsfrågor. Regeringen bör
enligt motionen få i uppdrag att arbeta fram förslag till
förbättrad utbildning i detta hänseende.

I april 1991 är det totala antalet ledamöter i arbetsdomstolen
23, fördelade på tre kategorier, nämligen ämbetsmannaledamöter,
arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Av arbetsgivarledamöterna
utses fyra efter förslag av SAF och tre efter förslag från den
offentliga arbetsgivarsidan. Arbetstagarledamöterna fördelar sig
på fyra från LO och två från TCO. Sammanlagt finns 57 ersättare.
Det totala antalet ledamöter är således 80. Av dessa är 21
kvinnor, dvs. 26%. Drygt 46% av ämbetsmannaledamöterna inkl.
ersättarna är kvinnor. Motsvarande siffra är för
arbetsgivarledamöterna 14% och för arbetstagarledamöterna
drygt 16 %. Andelen kvinnor är lägre bland de ordinarie
ledamöterna än bland ersättarna. Av de ordinarie ledamöter som
utsetts efter förslag av arbetsmarknadens parter är endast en
kvinna.

Ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen (AD)
Antalet kvinnor inom parentes

41>1.7.1983 61>1.7.1987 81>april
1991

00>Ämbetsmannaledamöter 41>27 (7) 61>27 (11) 81>28
(13)
00>Arbetsgivarledamöter 41>28 (1) 61>28 (2) 81>28 (
4)
00>Arbetstagarledamöter 41>24 (1) 61>24 (2) 81>24 (
4)

41>79 (9)61>79 (15) 81>80
(21)

Frågan om domstolens sammansättning i jämställdhetsmål berörs
inte särskilt i propositionen. Utredningen har däremot
uppehållit sig vid frågan men inte funnit skäl för att föreslå
en reglering vad gäller antalet kvinnliga och manliga ledamöter
i jämställdhetsmål.

Utskottet har vid tidigare tillfällen haft att ta ställning
till motioner med krav på reglering av domstolens sammansättning
i sådana mål. Senast i betänkandet AU 1987/88:9 har utskottet
vidhållit sin uppfattning att det är självklart att såväl
kvinnor som män deltar i den dömande verksamheten eftersom all
sådan verksamhet i större eller mindre utsträckning påverkas av
bakgrund, värderingar och erfarenheter hos dem som dömer. Det
står klart att kvinnor och män fortfarande har olika
erfarenheter i arbetslivet och att dessa erfarenheter kan ha
betydelse för synen på t.ex. jämställdheten. Stora krav ställs
alltså på domstolarnas representativitet och kunskaper. Dessa
förhållanden kan däremot inte vara skäl att införa särskilda
regler att en domstol är domför endast om både män och kvinnor
finns representerade. En sådan ordning skulle nämligen medföra
principiella problem. Utskottet har framhållit att
sammansättningen av svenska domstolar hittills inte har fått
påverkas av den sak som målet gäller. Det är en viktig princip
att varje ledamot i domstolen deltar som objektiv och obunden
domare och inte som representant för en part.

Utskottet står fast vid denna inställning. Mot bakgrund av att
en alltför liten ökning ägt rum av antalet kvinnor bland de
ledamöter som föreslås av arbetsmarknadens parter vill utskottet
ännu en gång framhålla vikten av att jämställdhetsaspekten
beaktas vid rekryteringen av ledamöter till arbetsdomstolen samt
att även parterna tar sitt ansvar i sammanhanget.

Utskottet vill också betona, liksom motionerna A31 och A32,
vikten av goda kunskaper i jämställdhetsfrågor hos ledamöterna.
Man bör kunna utgå från att sådana kunskaper beaktas vid
rekrytering till arbetsdomstolen. Detta bör särskilt gälla de
s.k. tredje ämbetsmannaledamöterna som skall ha särskild insikt
i förhållandena på arbetsmarknaden. Som utskottet anfört i sitt
betänkande AU 1984/85:8 bör målsättningen på sikt vara att
utbildning och rekrytering av domare genomgående sker på sådant
sätt att domstolarna får den kompetens och insikt som fordras
för att rätt kunna bedöma frågor om könsdiskriminering och
jämställdhet mellan kvinnor och män. Utskottet är dock inte
berett att ta några särskilda initiativ för att sådan utbildning
som efterlyses i centermotionen skall komma till stånd.

Med det anförda avstyrks de nu behandlade motionerna A25 (fp),
A26 (v), A27 (s), A31 (c) och A32 (s) i berört hänseende.

Återstående delar av lagförslaget

Som inledningsvis anmärkts har utskottet framför allt
uppehållit sig vid frågor kring den nya jämställdhetslagen som
aktualiserats motionsvägen. Till följd härav har utskottet i den
tidigare framställningen inte haft anledning att närmare gå in
på vissa andra mer eller mindre betydelsefulla förändringar.

Vad som nu och tidigare anförts i betänkandet innebär
sammanfattningsvis att utskottet tillstyrker det av regeringen
framlagda lagförslaget med den förändring som följer av vad
utskottet anfört beträffande 19§.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i
sekretesslagen och i lagen om offentlig anställning. Utskottet
biträder dessa lagförslag.

Anslagsfrågor

Jämställdhetsombudsmannen m.m.

00>1989/90 15>Utgift 50>3 774 640
00>1990/91 15>Anslag 50>3 996 000
00>1991/92 15>Prop. 50>5 900 000

Enligt propositionen uppgår det sammanlagda medelsbehovet för
JämO och jämställdhetsnämnden till 5900000 kr. för
budgetåret 1991/92. Förslaget om en ny jämställdhetslag medför
ökade arbetsuppgifter för JämO både vad avser tillsynsansvar och
informations- och rådgivningsverksamhet. Myndigheten bör därför
tillföras medel motsvarande ytterligare två tjänster, ökade
medel för information, resor m.m. Med hänsyn till att den nya
lagstiftningen kommer att medföra särskilt behov av
informationsmaterial beräknas engångsvis 500000 kr. för detta
ändamål under anslaget I 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder.

I moderata samlingspartiets kommittémotion A23 följs tidigare
förslag om ett i förhållande till regeringen ytterligare utökat
tillsynsansvar för JämO upp med ett yrkande om 1 milj.kr. mer
till JämO än regeringens budgetförslag. I motionen begärs
således att det till Jämställdhetsombudsmannen anvisas ett
reservationsanslag på 6900000 kr. för budgetåret 1991/92.

Utskottet har tidigare ställt sig bakom regeringens förslag
vad gäller tillsynsuppgifter för JämO. Som en konsekvens av
detta tillstyrks den av regeringen begärda medelsanvisningen på
5900000 kr. i förslagsanslag till JämO för budgetåret
1991/92. Motion A23 avstyrks i motsvarande del.

Särskilda jämställdhetsåtgärder

00>1989/90 15>Utgift 50>13 009 231 57>Reservation 9
106 301
00>1990/91 15>Anslag 50>12 854 000
00>1991/92 15>Prop. 50>13 369 000

Från anslaget betalas kostnader för åtgärder som syftar till
att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt propositionen har medel de senaste åren beviljats för
projekt bl.a. inom områdena skolan, ungdomsorganisationerna,
arbetslivet, projekt för att motverka våld mot kvinnor samt
projekt för ökad kvinnorepresentation. För budgetåret 1991/92
beräknas i propositionen sammanlagt 13369000 kr., varav
5milj.kr. avser utvecklingsarbete för att motverka våld mot
kvinnor. I annat sammanhang har jämställdhetsminister Margot
Wallström uttalat att 1 milj.kr. inom anslagets ram bör satsas
på att sprida information om och öka kunskaperna om vad ett
närmare samarbete med EG kan innebära för kvinnorna.

I motion A31 av Kersti Johansson m.fl. (c) framhålls
angelägenheten av att stöjda och hjälpa kvinnor som utsätts för
olika former av våldsbrott. Anslaget bör därför räknas upp med 2
milj.kr. i förhållande till regeringens förslag. Då förbättras
också möjligheterna att ta regionala hänsyn vid fördelningen av
dessa resurser.

I motion A30 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) begärs
ytterligare 2 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag
för analys och information till Sveriges kvinnor om EGs
jämställdhetspolitik.

Enligt utskottets uppfattning innebär regeringens förslag en
betydande förstärkning av resurserna till projekt för att
motverka våld mot kvinnor liksom till projekt för att sprida
kunskaper om EG. Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att
godkänna en ökning utöver regeringens förslag av anslaget till
de särskilda jämställdhetsåtgärderna. Utskottet tillstyrker
således den av regeringen begärda medelsanvisningen och
avstyrker motionerna A30 (mp) och A31 (c) i berörda delar.

Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet

00>1989/90 15>Utgift 50>3 029 000
00>1990/91 15>Anslag 50>3 154 000
00>1991/92 15>Prop. 100 50>3 300 000

Regeringen har i budgetproposition 1990/91:100 Bilaga 15 punkt
H 4. (s. 110--111) föreslagit riksdagen att till Bidrag till
kvinnoorganisationernas centrala verksamhet för budgetåret
1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 3300000 kr. Med hänsyn
till den allmänna prisutvecklingen förordas att grundbidraget
för organisationer med fler än 3000 medlemmar höjs med 5824
kr. till 151424 kr. Vidare förordas att det rörliga bidraget
höjs från nuvarande 6:75 kr. till 7 kr. per medlem när antalet
medlemmar är över 3000. För antalet medlemmar som ligger över
60000 förordas att det inte betalas ut något rörligt bidrag.

Utskottet har inget att erinra mot regeringens förslag till
medelsberäkning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 1,
1990/91:A31 yrkandena 1 och 2, 1990/91:A808 yrkande 1 samt
1990/91:A814 yrkandena 1 och 3,
res. 1 (m)
res. 2 (fp)
res. 3 (c, mp)

2. beträffande betydelsen av offentlig--privat regi ur
jämställdhetssynpunkt
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkandena 4 och 5
samt 1990/91:A807,
res. 4 (m, fp, c)

3. beträffande EGs betydelse för kvinnorna
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A27 yrkande 1,
1990/91:A801, 1990/91:A803, 1990/91:A808 yrkande 3,
1990/91:A809 yrkandena 1--6 och 9 samt 1990/91:A812 yrkande 7,
res. 5 (v)

4. beträffande kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A804 yrkande 1,
1990/91:A811 och 1990/91:A813,
res. 6 (v, mp)

5. beträffande arbetsvärdering
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A31 yrkande 12 och
1990/91:A812 yrkande 1,
res. 7 (fp, c)

6. beträffande en generell arbetstidsförkortning
att riksdagen avslår motion 1990/91:A27 yrkande 2,

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 3,
1990/91:A205, 1990/91:A251, 1990/91:A255 yrkande 5,
1990/91:A493 yrkande 7, 1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt
1990/91:A814 yrkande 4,
res. 8 (fp)
res. 9 (c, mp)
res. 10 (v)

8. beträffande sexuellt ofredande på arbetsplatsen
att riksdagen avslår motion 1990/91:A29 yrkande 2,

9. beträffande kvinnors företagande och regional balans
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A31 yrkande 4 samt
1990/91:A814 yrkandena 2 och 6,
res. 11 (c, mp)

10. beträffande översyn av kvinnors situation i storstaden
att riksdagen avslår motion 1990/91:A805,

11. beträffande statliga chefstjänster
att riksdagen avslår motion 1990/91:A25 yrkande 6,
res. 12 (fp, mp)

12. beträffande jämställdhet och föräldraledighet för män
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkandena 15 och
16 samt 1990/91:A27 yrkande 3,
res. 13 (fp)

13. beträffande jämställdhet i utbildningen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A31 yrkande 3,
1990/91:A812 yrkande 8 och 1990/91:A814 yrkande 5,
res. 14 (c, mp)

14. beträffande könsfördelningen i länsstyrelsernas
styrelser
att riksdagen avslår motion 1990/91:A489 yrkande 7,
res. 15 (v, mp)

15. beträffande intensifierade insatser
att riksdagen avslår motion 1990/91:A24,

16. beträffande förtroendevalda kvinnors arbetssituation
att riksdagen avslår motion 1990/91:A812 yrkande 9,

17. beträffande fler kvinnor på ledande politiska
befattningar
att riksdagen avslår motion 1990/91:A27 yrkande 5,

18. beträffande åtgärder mot kvinnovåld
att riksdagen avslår motion 1990/91:A32 i motsvarande del,

19. beträffande jämställdhetsfrågor i
värnpliktsutbildningen
att riksdagen avslår motion 1990/91:A27 yrkande 4,

20. beträffande skolundervisning i fråga om sexuella
trakasserier
att riksdagen avslår motion 1990/91:A29 yrkande 1,

21. beträffande parlamentariskt inflytande
att riksdagen avslår motion 1990/91:A806,
res. 16 (m, fp, c)

22. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,
1990/91:A26 yrkande 1, 1990/91:A30 yrkande 12, 1990/91:A31
yrkande 9 och 1990/91:A802,
res. 17 (fp)
res. 18 (c)
res. 19 (v)
res. 20 (mp)

23. beträffande 1 § andra stycket jämställdhetslagen
att riksdagen med avslag på motion 1990/91:A31 yrkande 7 antar
1§ andra stycket i det genom proposition 1990/91:113 framlagda
förslaget till jämställdhetslag,
res. 21 (c)

24. beträffande jämställdhetslagens syfte
att riksdagen avslår motion 1990/91:A31 yrkande 8,
res. 22 (c) - villk. 21

25. beträffande arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare
av motsatt kön
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 10 och
1990/91:A30 yrkande 2,
res. 23 (v, mp)

26. beträffande skyldighet att anställa arbetssökande som
tillhör det underrepresenterade könet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 11 och
1990/91:A30 yrkande 3,
res. 24 (v, mp)

27. beträffande ökat antal kvinnor i maktpositioner
att riksdagen avslår motion 1990/91:A810,
res. 25 (mp)

28. beträffande 10 och 11 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:A23 yrkande 3,
1990/91:A28 och 1990/91:A31 yrkande 10 antar 10 och 11 §§ i det
genom propositionen framlagda förslaget till jämställdhetslag,
res. 26 (m)
res. 27 (c)

29. beträffande redovisning av jämställdhetsarbetet
att riksdagen avslår motion 1990/91:A23 yrkande 2 i
motsvarande del,
res. 28 (m) - villk. 26

30. beträffande jämställdhetsplaner och dispositivitet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 15,
1990/91:A30 yrkandena 4 och 5 samt 1990/91:A809 yrkande 8,
res. 29 (v)
res. 30 (mp)

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2
i motsvarande del, 1990/91:A25 yrkande 7, 1990/91:A26 yrkande
13, 1990/91:A31 yrkande 11 samt 1990/91:A808 yrkande 2,
res. 31 (m)
res. 32 (fp)
res. 33 (c)
res. 34 (v)

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till jämställdhetslag,
res. 35 (fp) - villk. 32
res. 36 (c) - villk. 33
res. 37 (v) - villk. 29 och 34
res. 38 (mp) - villk. 30

33. beträffande könsdiskriminering vid anställning
att riksdagen avslår motion 1990/91:A30 yrkande 6,

34. beträffande 18 § jämställdhetslagen
att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande
9 och 1990/91:A26 yrkandena 4 och 5 godkänner vad utskottet
anfört,
res. 39 (fp, v)

35. beträffande kollektiv lönediskriminering m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:A26 yrkandena 3 och 6,
res. 40 (v)

36. beträffande lönestatistik och arbetsvärdering
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkandena 7 och 9,
1990/91:A804 yrkande 2 och 1990/91:A809 yrkande 7,
res. 41 (v)

37. beträffande JämOs roll i lönefrågor
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 8 och
1990/91:A31 yrkande 13,
res. 42 (c)
res. 43 (v)

38. beträffande 19 § jämställdhetslagen
att riksdagen med anledning av motion 1990/91:A25 yrkande 8
antar 19§ i det genom propositionen framlagda förslaget till
jämställdhetslag med den ändringen att ordet "uppenbart" utbyts
mot "påtagligt",
res. 44 (fp)

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen
att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 12,
1990/91:A26 yrkande 14, 1990/91:A30 yrkande 7, 1990/91:A31
yrkande 6 samt 1990/91:A32 i motsvarande del antar 22 § i det
genom propositionen framlagda förslaget till jämställdhetslag,
res. 45 (fp)
res. 46 (c)
res. 47 (v)
res. 48 (mp)

40. beträffande påföljden för överträdelse av
diskrimineringsförbuden
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 10,
1990/91:A26 yrkande 12, 1990/91:A27 yrkande 6 och 1990/91:A31
yrkande 14 i motsvarande del,
res. 49 (fp)
res. 50 (c)
res. 51 (v)

41. beträffande rätten att få skriftlig uppgift
att riksdagen avslår motion 1990/91:A25 yrkande 13,
res. 52 (fp)

42. beträffande nivån på skadestånden enligt
jämställdhetslagen
att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A23 yrkande 4,
1990/91:A25 yrkande 11, 1990/91:A26 yrkande 16, 1990/91:A30
yrkande 8 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande del,
res. 53 (m)
res. 54 (fp)
res. 55 (c)
res. 56 (v, mp)

43. beträffande dubbla processer
att riksdagen avslår motion 1990/91:A30 yrkande 9,
res. 57 (mp)

44. beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning
att riksdagen avslår motion 1990/91:A30 yrkande 10,
res. 58 (mp)

45. beträffande jämställdhetsnämnden
att riksdagen avslår motion 1990/91:A23 yrkande 5 och
1990/91:A31 yrkande 15,
res. 59 (m)
res. 60 (c)

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål
m.m.
att riksdagen avslår motion 1990/91:A25 yrkande 14,
1990/91:A26 yrkande 2, 1990/91:A27 yrkande 7, 1990/91:A31
yrkande 16 och 1990/91:A32 i motsvarande del,
res. 61 (fp, mp)
res. 62 (c)
res. 63 (v)

47. beträffande lagförslagen i övrigt
att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning
av motion 1990/91:A30 yrkandena 1 och 11 antar de genom
propositionen framlagda förslagen till jämställdhetslag, i den
mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt under
1--46, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och lag om
ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

48. beträffande medelsanvisning till
jämställdhetsombudsmannen
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
samt med avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 6 till
Jämställdhetsombudsmannen m.m. för budgetåret 1991/92 under
trettonde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 5900000
kr.,
res. 64 (m) - villk. 31

49. beträffande medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder
att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del
samt med avslag på motionerna 1990/91:A30 yrkande 13 och
1990/91:A31 yrkande 5 till Särskilda
jämställdhetsåtgärder för budgetåret 1991/92 under
trettonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
13369000 kr.,
res. 65 (c)
res. 66 (mp)

50. beträffande medelsanvisning till
kvinnoorganisationerna
att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 i
motsvarande del till Bidrag till kvinnoorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 3300000 kr.

Stockholm den 18 april 1991

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell
Nilsson (s), Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Anders G
Högmark (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Monica Öhman (s),
Mona Saint Cyr (m), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson
(c), Karl-Erik Persson (v), Anna Horn af Rantzien (mp), Erik
Holmkvist (m) och Ines Uusmann (s).

Reservationer

1. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet kan" och på s. 14 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i moderata
samlingspartiets kommittémotion A808 att jämställdhetsarbetet
måste bedrivas långsiktigt. Attitydpåverkan måste ske i hemmet,
i skolan och på arbetsplatserna. Både kvinnor och män har ansvar
för detta, främst genom att vara förebilder för det uppväxande
släktet. Flickor måste stimuleras att satsa på längre
utbildningar inom ekonomiska, tekniska eller andra
mansdominerade yrken. Unga kvinnor måste uppmuntras att inte
överlämna beslutsfattandet i olika sammanhang till män.

Även lagar och beslut är betydelsefulla, dels för sina
konkreta effekter, dels som en markering av den vikt
statsmakterna lägger vid jämställdhetsfrågorna.

Jämställdhet inom familjen är vidare en av förutsättningarna
för harmoniska familjer. I detta sammanhang bör man betänka att
kvinnor i genomsnitt arbetar betydligt längre än män om man även
tar hänsyn till hushållsarbete. Med tanke på att såväl kvinnor
som män nu har dubbla roller bör ökad valfrihet skapas
exempelvis när det gäller arbetstid och barntillsyn. Ökad
valfrihet främjar jämställdheten.

Utskottet tillstyrker motion A808 (m) i denna del. Övriga
behandlade motionsyrkanden har en annan inriktning och avstyrks
av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A808 yrkande 1
samt med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 1, 1990/91:A31
yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:A814 yrkandena 1 och 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet kan" och på s. 14 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom folkpartiet liberalerna i motion A25
att jämställdheten tar sin utgångspunkt i den människosyn som
sätter den enskilda individen i centrum. Många reformer som
syftat till ökad jämställdhet har varit särskilt viktiga för
kvinnor, t.ex. den allmänna rösträtten, särbeskattningen och
jämställdhetslagen.

Enligt utskottets uppfattning finns det dock fortfarande
besvärande brister i fördelningen av resurser -- arbete, pengar,
ansvar, fritid -- mellan män och kvinnor. Utskottet förordar
därför en ny jämställdhetsoffensiv som spänner över såväl
attitydpåverkan som politiska beslut.

Handlingsplanen som riksdagen antog år 1988 hade som ett
uttalat syfte att ge möjlighet till en större långsiktighet i
jämställdhetsarbetet men också att markera en höjd ambitionsnivå
för jämställdhetspolitiken. Handlingsplanen är visserligen en
plan för regeringens arbete under den aktuella perioden men den
har samtidigt utgjort en riktningsangivelse för det samlade
arbetet med jämställdhet i samhället.

Särskilt viktigt är att männen uppmuntras att ta ett större
ansvar för barn och hushållsarbete. En sådan förändring av
mansrollen har varit och är en av förutsättningarna för att
kvinnor i ökad utsträckning kan göra sig hörda inom arbetsliv
och politik. De oroande uppgifter som antyder ökad ohälsa hos
den kvinnliga delen av befolkningen kan vara en följd av
kvinnornas stressade tillvaro. Också av detta skäl är en jämnare
arbetsfördelning mellan kvinnor och män nödvändig.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion
A25 (fp) i aktuell del. Övriga behandlade motionsyrkanden har en
annan inriktning och avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 1
samt med avslag på motionerna 1990/91:A31 yrkandena 1 och 2,
motion 1990/91:A808 yrkande 1 samt 1990/91:A814 yrkandena 1 och
3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13
börjar med "Utskottet kan" och på s. 14 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Som framförs i motionerna A31 (c) och A814 (c) måste kvinnors
och mäns erfarenheter och värderingar komma till uttryck i
samhällsarbetet. En sådan ordning ger ett bättre underlag
för t.ex. politiska och fackliga beslut och bidrar till
mänskligare arbetsmarknad och näringsliv. Det självklara målet
är att kvinnor och män har likvärdiga ekonomiska och sociala
möjligheter liksom likvärdigt föräldraansvar.

För att nå framgång i jämställdhetsarbetet krävs ett
långsiktigt attitydförändrande arbete vid sidan av politiska och
ekonomiska beslut. Attitydpåverkan är särskilt viktig för att
beslut på jämställdhetsområdet skall upplevas som motiverade och
inte motverkas. Ur jämställdhetssynpunkt är det betydelsefullt
med valfrihet inom barnomsorg och arbetsliv.

Nuvarande brister i jämställdheten på arbetsmarknaden leder
emellertid till skilda förhållanden för kvinnor och män även vid
sjukdom, arbetslöshet och pensionering. För att uppnå mer
likvärdiga sociala villkor mellan kvinnor och män
måste de sociala trygghetssystemen i större utsträckning utgå
från grundtrygghetsprincipen med möjligheter till individuell
påbyggnad i det sociala skyddet.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet
motionerna A31 (c) och A814 (c) i aktuella delar. Övriga
behandlade motionsyrkanden avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A31 yrkandena
1 och 2 och 1990/91:A814 yrkandena 1 och 3 samt med avslag på
motion 1990/91:A25 yrkande 1 och motion 1990/91:A808 yrkande 1
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Betydelsen av offentlig--privat regi ur
jämställdhetssynpunkt (mom. 2)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),
Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c) och Erik Holmkvist
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15
börjar med "Vid behandlingen" och slutar med "och A807 (m)" bort
ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det bra för samhället med en
ökad mångfald i fråga om utbudet av tjänster inom vård, omsorg
och utbildning. Inom de områden där det traditionellt finns
många kvinnor finns det således utrymme för ökat
entreprenörskap. Förskollärare, sjuksköterskor, sjukgymnaster
och andra måste få större möjligheter att starta eget. Genom att
hundratusentals kvinnor kan få fler arbetsgivare att välja
mellan får personalen en starkare position vad gäller att uppnå
goda arbetsvillkor och god arbetsmiljö. De enskilda initiativen
kan också ge impulser till de offentligt drivna verksamheterna
vad gäller kostnadseffektivitet och möjligheter till nya
arbetsformer. Konkurrens om personal och "kunder" bidrar till
att den offentliga sektorn effektiviseras och förnyas. Också
jämställdheten skulle gynnas genom att det i ökad utsträckning
blir kvinnornas kunskaper, erfarenheter, ledarskapsförmåga etc.
som tas till vara.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion A25 (fp) i
berörda delar samt motion A807 (m).

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande
lydelse:

2. beträffande betydelsen av offentlig--privat regi ur
jämställdhetssynpunkt
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A25 yrkandena
4 och 5 samt 1990/91:A807 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

5. EGs betydelse för kvinnorna (mom. 3)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17
börjar med "Utskottet vill" och på s. 19 slutar med "riksdagens
åtgärd" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion A801 (v) kommer ett EG-medlemskap med all
sannolikhet att få stora och genomgripande effekter på den
offentliga sektorn, bl.a. vård, omsorg och social trygghet.

Detta kommer att påverka kvinnornas situation på flera sätt;
dels eftersom den offentliga sektorn är kvinnornas huvudsakliga
arbetsgivare, dels därför att den sköter många av de tjänster
som kvinnorna har ett särskilt behov av. För att över huvud
taget kunna arbeta är kvinnorna beroende av den offentliga
sektorns omsorg/vård av barn och gamla. Välfärdspolitiken är i
denna del beroende av skattepolitiken, och däri skiljer sig det
svenska trygghetssystemet från EG-länderna. En harmonisering av
skattepolitiken kan betyda ett hot mot de svenska kvinnorna.

Sammantaget beräknas en harmonisering medföra att statens
inkomster av indirekta skatter minskar med ca 50 miljarder
kronor räknat i 1991 års penningvärde. Mot denna bakgrund
förordar utskottet att regeringen tillsätter en särskild
arbetsgrupp -- främst bestående av kvinnor -- för frågan om EG
och den offentliga sektorn.

Utskottet tillstyrker således motion A801 (v). Motsvarande
yrkande i motion A812 (c) tillgodoses i stor utsträckning av
utskottets ställningstagande. Övriga behandlade motioner har en
annan inriktning och avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande
lydelse:

3. beträffande EGs betydelse för kvinnorna
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A801, med
anledning av motion 1990/91:A812 yrkande 7 samt med avslag på
motionerna 1990/91:A27 yrkande 1, 1990/91:A803, 1990/91:A808
yrkande 3 och 1990/91:A809 yrkandena 1--6 och 9 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin (mom.4)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19
börjar med "Utskottet har" och på s. 20 slutar med "avstyrks
således" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom vänsterpartiet i motionerna A804, A811
och A813 att det behövs ett kvinnopolitiskt perspektiv på
ekonomin. Fortfarande har kvinnorna de lägsta lönerna, de
tyngsta jobben och de sämsta arbetstiderna. Den ekonomiska
makten både inom näringslivet och inom den offentliga sektorns
ram ligger bortom kvinnornas horisont. Den nuvarande ekonomiska
utvecklingen i Sverige i kombination med skatteomläggningen gör
kvinnorna till förlorare.

Den statistik som finns om fördelningen av resurser mellan
kvinnor och män visar att männen systematiskt får lejonparten.
Det finns i detta sammanhang anledning att återupprepa kravet på
en redovisning av budgetpropositionens fördelning av ekonomiska
resurser mellan kvinnor och män. Enligt utskottets mening är
synliggörande av orättvisorna ett första steg till förändring.
Som utskottet tidigare har påpekat (AU 1987/88:17) bör det --
trots vissa metodologiska problem -- gå att redovisa
fördelningsaspekter inom flera av de områden som är väsentliga
ur jämställdhetssynvinkel, t.ex. arbetsmarknads- och
utbildningsområdena. Vidare är det naturligtvis nödvändigt
att redovisa all lönestatistik könsuppdelad om målet är att
minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Med hänvisning till det anförda bör här behandlade yrkanden i
motionerna A804 (v), A811 (v) och A813 (v) bifallas av
riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande
lydelse:

4. beträffande kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A804 yrkande
1, 1990/91:A811 och 1990/91:A813 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

7. Arbetsvärdering (mom. 5)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Kersti
Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20
börjar med "Utskottet har" och på s. 21 slutar med "riksdagens
sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan redovisat den i propositionen aviserade
utredningen om löneskillnader mellan kvinnor och män. Utskottet
anser i likhet med motion A31 (c) att direktiven till denna
utredning bör inbegripa uppgiften att utforma
arbetsvärderingsinstrumentet till ett konkret förslag, såväl vad
gäller organisatoriska rutiner för att värdera olika arbeten som
en faktisk värdering av vissa yrkessektorer. Utredningen bör
bl.a. pröva de regler som gäller inom EG.

Utskottet tillstyrker därmed motion A31 i aktuell del. Det i
sammanhanget behandlade yrkandet i motion A812 (c) tillgodoses i
väsentlig utsträckning av utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande
lydelse:

5. beträffande arbetsvärdering
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 12
och med anledning av motion 1990/91:A812 yrkande 1 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24
börjar med "Frågan om" och på s. 25 slutar med "riksdagens
åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till uppfattningen i folkpartiets
motion A493 att gravida kvinnor måste få ett bättre skydd i
arbetsmiljöer som är eller kan vara skadliga för fostret.
Bestämmelserna i föräldraledighetslagen och lagen om allmän
försäkring är alltför restriktiva när det gäller kvinnors rätt
till omplacering resp. ledighet med havandeskapspenning under
graviditet. Det är otillfredsställande att kvinnor som inte kan
eller inte orkar arbeta under sista delen av graviditeten skall
behöva tillgripa sjukskrivning. Kvinnorna bör själva ha
möjlighet att bedöma behovet av omplacering. Med hänsyn till vad
nu sagts tillstyrker utskottet motion A493 (fp) i aktuell del.
Beträffande övriga motioner har utskottet redogjort för den
omfattande forskning samt det väsentliga arbete som pågår. Med
hänsyn härtill bör de behandlade yrkandena inte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A493 yrkande 7
samt med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 3,
1990/91:A205, 1990/91:A251, 1990/91:A255 yrkande 5,
1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt 1990/91:A814 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Utskottet har" och på s. 25 slutar med "riksdagens
åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med centern i kommittémotionen A814
framhålla betydelsen av att arbetsmiljön inom många
kvinnodominerade områden förbättras. Inom vården där
arbetsskadorna är många och personalomsättningen stor är det
t.ex. nödvändigt att tekniska hjälpmedel tas fram som minskar de
fysiskt tunga momenten. Även inom hemtjänsten finns
arbetsmiljöproblem av olika slag. Arbetsmiljöproblemen vid
ensidigt arbete och vid bildskärmsarbete bör också uppmärksammas
mera.

Arbetsmiljökommissionens kartläggning av de mest utsatta
arbetena visar att det oftast är kvinnor som utför dessa
arbeten, bl.a. inom lokalvård, industriarbete och inom
sjukvården. Enligt utskottets uppfattning bör de nya kunskaperna
på detta område ligga till grund för arbetslivsfondens insatser
på arbetsmiljöområdet. Utskottet anser också att förslaget i
motion A255 (c) om särskild utbildning för kvinnliga skyddsombud
kan vara ett lämpligt sätt att föra fram frågan om kvinnornas
arbetsmiljöproblem.

Arbetarskyddsstyrelsens handlingsprogram för
arbetsmiljöinsatser i kvinnodominerade branscher (Rapport 1990)
tar bl.a. upp invandrarkvinnornas situation. Både beroende på
språksvårigheter och kulturella skillnader kan dessa kvinnor ha
särskilda problem, vilket måste uppmärksammas.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion
A814 i behandlad del. Även motionerna A251 (c), A255 (c) och
A812 (c) i berörda delar tillgodoses i stor utsträckning av
utskottets ställningstagande. Övriga upptagna motionsyrkanden
har en annan inriktning och bör inte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A814 yrkande 4,
med anledning av motionerna 1990/91:A251, 1990/91:A255 yrkande 5
och 1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt med avslag på motionerna
1990/91:A25 yrkande 3, 1990/91:A205 samt 1990/91:A493 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23
börjar med "Utskottet har" och på s. 25 slutar med "riksdagens
åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion A205 (v)
att kvinnornas arbetsmiljö måste förbättras. Kvinnorna står
längst ner på klasstrappan, statusstegen och löneskalan, men
ligger högst i sjukstatistiken. En genomgång av kvinnornas
arbetsmiljöer ger vid handen att dessa återfinns i första hand
inom offentliga sektorn, inom industrin och inom privat service.
Förutom att kunskaperna om arbetsskador är ofullständiga kan det
också vara så att bristande jämställdhet hindrar förändringar.
Varför anses man t.ex. starkare (och värd mera lön) om man
lyfter 60 kg en gång, än om man lyfter 10 kg sex gånger? Vilka
mekanismer gör att det inom industrin ofta sker en "anpassning"
av industrijobben -- t.ex. borttagande av underhålls- och
reparationsarbete -- när kvinnorna kommer in på området? Därmed
försvinner omväxlande och kvalificerade delar av arbetet.

Kvinnornas problem är dubbelt -- dels problem med dålig
arbetsmiljö på jobbet, dels stressen för att orka med både
förvärvsarbete, barn och hushåll. Det är enligt utskottets
mening naturligtvis inte acceptabelt om kvinnorna måste lösa
dessa problem genom att arbeta deltid och få reducerad lön.
Utskottet anser att det nu är dags att ta ett samlat grepp om
de frågor som påverkar kvinnornas arbetsmiljö och utarbeta en
nationell handlingsplan. En sådan handlingsplan bör bl.a.
inbegripa arbetsorganisationsfrågor, en generell
arbetstidsförkortning, en generell uppvärdering av kvinnliga
färdigheter, förändringsarbete i fråga om dåliga arbetsmiljöer,
omplacering av gravida kvinnor om arbetsmiljön kan vara skadlig
för fostret samt mer forskning kring specifika kvinnliga
arbetsmiljöproblem.

Utskottet tillstyrker således motion A205 (v). Övriga
motionsyrkanden har till största delen en annan inriktning och
bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande
lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A205 samt med
avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 3, 1990/91:A251,
1990/91:A255 yrkande 5 och 1990/91:A493 yrkande 7,
1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt 1990/91:A814 yrkande 4 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Kvinnors företagande och regional balans (mom.9)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26
börjar med "Utskottet vill" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med centerns kommittémotioner A31 och A814
att det bör satsas mer på kvinnligt företagande för att utveckla
utsatta regioner och bredda kvinnors arbetsmarknad. Utskottet
anser att kvinnliga företagare som ofta är inriktade mot
serviceområdet i större utsträckning bör få stöd via
utvecklingsfonderna. Den beslutade indragningen av 1,6 miljarder
kronor från utvecklingsfonderna är beklaglig. Därigenom minskas
förutsättningarna för kvinnor att starta egna företag.

I samband med reformeringen av den offentliga sektorn ges
stora möjligheter att starta nya företag, vilket har betydelse
bl.a. för de kvinnor som är sysselsatta inom offentlig service.
Kvinnligt företagande inom serviceområdet är värdefullt såväl
för förnyelsen av den offentliga sektorn som ur regionalpolitisk
synpunkt. För utvecklingen av en levande landsbygd är det av
största vikt att arbetsmarknader finns för såväl kvinnor som
män. Utskottet tillstyrker alltså motionerna A31 (c) och A814
(c) i nu behandlade delar.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande
lydelse:

9. beträffande kvinnors företagande och regional balans
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A31 yrkande 4
och 1990/91:A814 yrkandena 2 och 6 som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

12. Statliga chefstjänster (mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Anna Horn af
Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28
börjar med "Syftet med" och slutar med "aktuell del" bort ha
följande lydelse:

Utskottet har noterat att internationella jämförelser visar
att Sverige -- trots en hög andel kvinnor i förvärvsarbete --
har en mycket låg andel kvinnor i chefsbefattningar. Staten och
regeringen bör här vara föregångare enligt utskottets mening. I
likhet med motion A25 (fp) förordar utskottet tidsbestämda mål
för en jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga
chefstjänster. Sådana mål bör öppet redovisas i myndigheternas
fördjupade anslagsframställningar. Med det anförda tillstyrker
utskottet motion A25 i här behandlad del.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande
lydelse:

11. beträffande statliga chefstjänster
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Jämställdhet och föräldraledighet för män (mom.12)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29
börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med folkpartiet liberalernas motion A25
att jämställdheten är en mansfråga lika mycket som en
kvinnofråga. Möjligheten att med sina små barn vara hemma några
år och/eller förkorta sin arbetstid måste finnas för både pappor
och mammor.

Föräldraförsäkringen spelar stor roll. Pappaledigheten vid
barns födelse utnyttjas i stor utsträckning. På sikt bör
pappornas fristående rätt till ledighet med ersättning vid barns
födelse utökas till 20 dagar.

Utskottet tillstyrker därför motion A25 (fp) i berörda delar.
Motion A27 (s) har däremot en annan inriktning och avstyrks av
utskottet.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande
lydelse:

12. beträffande jämställdhet och föräldraledighet för
män
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkandena 15
och 16 samt med avslag på motion 1990/91:A27 yrkande 3 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Jämställdhet i utbildningen (mom. 13)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30
börjar med "Utskottet kan" och på s. 31 slutar med "aktuella
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom centern i kommittémotionerna A31 och
A814 att utbildningen är en viktig, kanske den viktigaste, delen
i arbetet att nå ett mer jämställt samhälle. Jämställdhetssynen
måste prägla såväl förskola, skola och högre utbildning som
utformningen av läromedel och lärarutbildningen. En viktig
åtgärd är att aktivt försöka rekrytera fler kvinnliga skolledare
samt att uppmuntra fler män att arbeta inom barnomsorg och
skola. För att jämna ut de könsbundna valen bör omfattande
informationsinsatser göras på grundskola och gymnasium. Vidare
bör de ekonomiska förutsättningarna för forskarna -- såväl
kvinnor som män -- förbättras. En forskarvärld som befolkas av
båda könen är betydelsefull för forskningens egen utveckling.
Utskottet anser således att riksdagen bör bifalla motionerna A31
och A814 i nu berörda delar. Utskottets ställningstagande
tillgodoser i stor utsträckning även kraven i motion A812 (c).

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande
lydelse:

13. beträffande jämställdhet i utbildningen
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A31 yrkande 3
och 1990/91:A814 yrkande 5 samt med anledning av motion
1990/91:A812 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

15. Könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser (mom. 14)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31
börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 32 slutar med "av
utskottet" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill peka på att nu när en allt större del av de
regionala stöden handhas av länsstyrelserna har det blivit än
viktigare att kvinnoperspektivet finns med på den regionala
nivån. För det första anser utskottet att utbildnings- och
seminarieverksamhet bör genomföras för att länens politiker och
tjänstemän skall bedöma projekt och andra regionala insatser
också ur jämställdhetssynpunkt. Vidare bör regeringen utan
vidare dröjsmål tillämpa regeln att kvinnorna bör få minst 40%
av platserna i länsstyrelsernas styrelser. Motion A489 (v)
tillstyrks således av utskottet i denna del.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande
lydelse:

14. beträffande könsfördelningen i länsstyrelsernas
styrelser
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A489 yrkande 7
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Parlamentariskt inflytande (mom. 21)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),
Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c) och Erik Holmkvist
(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35
börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion A806" bort ha
följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna i motion A806 (m) att
parlamentarikernas kunskaper och engagemang i
jämställdhetsfrågor bättre bör tas till vara än vad som är
möjligt i nuvarande organisation av jämställdhetsarbetet. Bl.a.
är det väsentligt att ledamöterna på idé- och beredningsstadiet
kan påverka utvecklingen. Även den politiska oppositionens
kunskaper är värdefulla ur demokratisk synpunkt. Därför behövs
en förändring som ökar parlamentarikernas direkta inflytande på
jämställdhetsarbetet. Motion A806 tillstyrks således av
utskottet.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande
lydelse:

21. beträffande parlamentariskt inflytande
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A806 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att pröva nya
metoder och uppslag i jämställdhetsarbetet. Liksom folkpartiet
liberalerna i motion A25 anser utskottet att en statlig
utredning bör få i uppdrag att kartlägga det nuvarande läget,
att skaffa sig en bild av de försök som pågår och söka utvärdera
vilka resultat olika projekt och arbetsmetoder har fått.
Angeläget är framför allt att finna vägar att nå en större
jämställdhet i utbildningsväsendet. Jämställdhetslagen är, och
föreslås alltjämt vara, begränsad till arbetslivet. I vår tid
med stora behov av vidareutbildning och omskolning kan, såsom
påpekas i motionen, gränsen mellan förvärvsarbete och utbildning
vara flytande. Genom studiesociala åtgärder och lagstadgad
studieledighet har utbildning och förvärvsarbete flätats samman.
Utskottet anser att utredningen bör överväga om
jämställdhetslagen skall utvidgas till att också omfatta
utbildningsområdet.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A25 bör ges
regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 2
samt med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 1,
1990/91:A30 yrkande 12, 1990/91:A31 yrkande 9 och 1990/91:A802
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening anledning att överväga om
jämställdhetslagen bör utvidgas till områden som ligger utanför
arbetslivet. Utbildningen spelar en särskilt stor roll för
jämställdheten inte minst med hänsyn till att valet av
utbildning i hög grad är könsbundet, något som framhålls av
centern i motion A31. Av detta skäl bör man, såsom föreslås i
motionen, överväga en lagstiftning som omfattar hela
samhällslivet.

Utskottet tillstyrker således motion A31 i denna del.
Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som syftar
till att bredda lagens tillämpningsområde. Övriga i sammanhanget
behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med
utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 9
samt med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,
1990/91:A26 yrkande 1, 1990/91:A30 yrkande 12 och 1990/91:A802
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:

Utskottet ser det som en allvarlig brist att enbart
arbetslivet skall omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen
bör, såsom föreslås i vänsterpartiets motion A26, gälla
samhällslivets alla områden. Detta skulle stämma med den
allmänna rättsuppfattningen. Utbildningsområdet är särskilt
viktigt eftersom utbildningen har en strategisk betydelse när
det gäller förutsättningarna för att nå jämställdhet i
arbetslivet. Lagen bör därför omfatta missgynnande på grund av
kön i samband med antagning till utbildning eller vid
examination.

Utskottet tillstyrker således motion A26 i denna del.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 1
samt med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,
1990/91:A30 yrkande 12, 1990/91:A31 yrkande 9 och
1990/91:A802 som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

20. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39
börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna i motion A30 (mp) att det
skulle gynna jämställdheten om den inom andra områden gavs
större tyngd genom lagstatus -- exempelvis inom politik, skola,
forskning och sociala förmåner utanför lönearbetslivet.
Regeringen bör ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för
att utöka jämställdhetslagens tillämpningsområde.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen bör ges
regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande
lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 12
samt med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,
1990/91:A26 yrkande 1, 1990/91:A31 yrkande 9 och 1990/91:A802
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. 1 § andra stycket jämställdhetslagen (mom. 23)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Med tanke" och slutar med "berörda delarna" bort ha
följande lydelse:

Utskottet anser att en lag på jämställdhetsområdet skall vara
könsneutral. En sådan uppfattning har också stöd av de flesta
remissinstanserna och av lagrådet. Det är en annan sak att
jämställdhetsarbetet, som mycket riktigt påpekas av regeringen,
bör inriktas på det kön vars villkor är i störst behov av att
förbättras. Med dagens situation innebär det att i första hand
kvinnornas villkor måste bli bättre. Utskottet anser emellertid
-- och delar härvid centerns uppfattning i motion A31 -- att
lydelsen i 1 § andra stycket i lagförslaget har fått en olycklig
utformning. Det är tveksamt om regeln är förenlig med
diskrimineringsförbudet i 2 kap. 16 § regeringsformen. Såsom
påpekats av lagrådet är innehållet i lagregeln till sin typ ett
motivuttalande, som beror av faktiska förhållanden som kan
ändras från tid till annan. Bestämmelsen bör därför enligt
utskottets mening tas bort ur lagtexten samtidigt som riksdagen
bör göra ett uttalande om att lagen syftar till att förbättra
främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A31 i nu berörd
del.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande
lydelse:

23. beträffande 1 § andra stycket jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 7
avslår det genom propositionen framlagda förslaget till
jämställdhetslag såvitt avser 1 § andra stycket,

22. Jämställdhetslagens syfte (mom. 24)

Under förutsättning av bifall till reservation 21

Kersti Johansson (c) anser att med hänvisning till vad som
anförts i reservation 21 utskottets hemställan under 24 bort ha
följande lydelse:

24. beträffande jämställdhetslagens syfte
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 8
godkänner vad utskottet anfört om jämställdhetslagens syfte,

23. Arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av motsatt kön
(mom. 25)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41
börjar med "Utredningen hade" och på s. 42 slutar med
"behandlade delar" bort ha följande lydelse:

Det finns många rapporter som vittnar om att kvinnor som
brutit in i en mansdominerad värld har utsatts för en så
trakasserande behandling att de känt sig tvingade att sluta sin
anställning. Detta är inte bara ett personal- eller
arbetsmiljöproblem. Det är nödvändigt att det i lagen införs en
regel av det slag som utredningen föreslog och som också
förordas i motionerna A26 (v) och A30 (mp). Arbetsgivare skall
åläggas att särskilt värna om det fysiska och psykiska
välbefinnandet hos arbetstagare inom ett yrkesområde eller i ett
arbete som domineras av det motsatta könet.

Utskottet tillstyrker således de nu behandlade motionerna.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande
lydelse:

25. beträffande arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare
av motsatt kön
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A26 yrkande
10 och 1990/91:A30 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

24. Skyldighet att anställa arbetssökande som tillhör det
underrepresenterade könet (mom. 26)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Utskottet anser" och slutar med "ifrågavarande
delarna" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det finns goda skäl för utredningens
förslag att en arbetsgivare skall vara skyldig att vid
likvärdiga meriter hos de arbetssökande anställa den som tillhör
underrepresenterat kön. Det är enligt utskottets mening inte
tillräckligt med en regel att arbetsgivaren mera allmänt skall
anstränga sig för att utjämna en ojämn könsfördelning. Såsom
påpekas i vänsterpartiets motion är den i propositionen
föreslagna bestämmelsen så vag att det inte går att grunda några
rättsliga krav på den.

Utskottet ställer sig alltså bakom de motioner i vilka
föreslås en regel av detta slag, nämligen A26 (v) och A30 (mp).
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande
lydelse:

26. beträffande skyldighet att anställa arbetssökande som
tillhör det underrepresenterade könet
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A26 yrkande
11 och 1990/91:A30 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till
känna vad utskottet anfört,

25. Ökat antal kvinnor i maktpositioner (mom. 27)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42
börjar med "Av nyss" och på s. 43 slutar med "behandlade
motionen" bort ha följande lydelse:

Maktutredningen har visat att Sveriges maktelit inom politik,
förvaltning, näringsliv, organisationer, massmedia m.m. enbart
till 13 % består av kvinnor. Andelen är störst inom politiken
och minst inom näringslivet. Maktutredningen befarar att
kvinnorna håller på att överta hemmets motsvarigheter i
samhället, dvs. social, utbildnings- och kulturpolitik, medan
männen behåller kontrollen över ekonomi och samhällsplanering.

Det finns avsevärda skillnader mellan kvinnors och mäns
grundsyn i de mest väsentliga frågorna, t.ex. om miljön och
kärnkraften. Maktutredningens undersökning tyder på att
maktelitens kvinnor står närmare folket än maktelitens män.
Redan detta är skäl att öka andelen kvinnor i sådana positioner
så att den år 2000 uppgår till minst 50 %. Detta bör ske, såsom
föreslås i miljöpartiets motion A810 från den allmänna
motionstiden, genom en skärpning av jämställdhetslagen.

Utskottet tillstyrker således motionen. Regeringen bör
skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga
lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande
lydelse:

27. beträffande ökat antal kvinnor i maktpositioner
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A810 som sin
mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Vad först" och på s. 45 slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag om skyldighet för varje arbetsgivare med
tio eller fler anställda att varje år upprätta en plan för sitt
jämställdhetsarbete kan inte ses som något annan än utslag av
meningslös byråkrati. Såsom påpekas i den moderata
kommittémotionen A23 skulle lagens regler säkerligen avtalas
bort på de flesta större arbetsplatser. Kvar skulle bli ett
antal mindre arbetsplatser där jämställdhetsavtal saknas. Det
ter sig närmast absurt att i fråga om sådana arbetsplatser kräva
att arbetsgivaren varje år upprättar en skriftlig
jämställdhetsplan som dessutom skall innehålla en redovisning av
hur föregående års planer genomförts. Några regler om att planen
skall insändas till en myndighet finns inte, varför man kan
fråga sig hur efterlevnaden skall kunna kontrolleras. Utskottet
antar att om regler om kontroll infördes så skulle
jämställdhetsplanen snabbt reduceras till en ren formalitet.
Utskottet avvisar av dessa skäl tanken på en generell plikt att
utforma jämställdhetsplaner. Propositionens lagförslag, såvitt
avser 10 och 11 §§, bör således avslås av riksdagen.

Utskottet anser emellertid att JämO bör ha rätt att, i de fall
det kommit till ombudsmannens kännedom att jämställdhetsarbetet
på en enskild arbetsplats är eftersatt, från företaget begära en
särskild redovisning av planerat och genomfört sådant arbete. En
regel av detta slag bör ersätta propositionens 10 och 11 §§.
Regeln bör inte vara dispositiv. Regeringen bör skyndsamt
återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga
lagändringar.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A23 i berörda
hänseenden och avstyrker propositionen i motsvarande del. Övriga
i frågan behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med
utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande
lydelse:

28. beträffande 10 och 11 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 3 och
med anledning av motionerna 1990/91:A28 och 1990/91:A31 yrkande
10 avslår det genom propositionen framlagda förslaget till
jämställdhetslag såvitt avser 10 och 11 §§,

27. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Vad först" och på s. 45 slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan förslaget om skyldighet att
upprätta jämställdhetsplaner komma att uppfattas som ett
byråkratiskt tvång som riskerar att motverka sitt syfte. Det
bör, såsom påpekas i centermotion A31, vara i företagets eget
intresse att i samråd med de fackliga organisationerna utforma
en policy för jämställdhetsåtgärder som följs upp och revideras
med jämna mellanrum. Utskottet anser att detta bör ske på
frivillighetens väg och inte genom lagstiftning.
Jämställdhetsarbetet måste vara en naturlig del av arbetslivet.

Propositionen bör således avslås såvitt avser förslaget om
obligatoriska jämställdhetsplaner. Utskottet bifaller motion A31
i motsvarande del. Även övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande
lydelse:

28. beträffande 10 och 11 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 10
och med anledning av motionerna 1990/91:A23 yrkande 3 och
1990/91:A28 avslår det genom propositionen framlagda förslaget
till jämställdhetslag såvitt avser 10 och 11 §§,

28. Redovisning av jämställdhetsarbetet (mom. 29)

Under förutsättning av bifall till reservation 26

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser att med hänvisning till vad som anförts i reservation 26
utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande redovisning av jämställdhetsarbetet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 2 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

29. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom.30)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44
börjar med "Vad först" och på s. 45 slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, liksom utredningen, att reglerna om
jämställdhetsplaner bör göras tvingande. Kravet i motion A26 (v)
i detta hänseende tillstyrks således. Utskottet hemställer att
riksdagen godkänner vad som anförts. Övriga i sammanhanget
behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med
utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande
lydelse:

30. beträffande jämställdhetsplaner och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 15,
med anledning av motion 1990/91:A30 yrkandena 4 och 5 samt
1990/91:A809 yrkande 8 och med avslag på propositionen i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

30. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom. 30)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45
börjar med "För att" och slutar med "berörda delar" bort ha
följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör reglerna om jämställdhetsplaner
-- såsom föreslogs av utredningen -- vara tvingande. Reglerna
skall inte kunna ersättas med andra regler i kollektivavtal.
Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion A30 (mp)
att JämO skall ges möjlighet att i jämställdhetsnämnden begära
prövning av om ett avtal om jämställdhetsplan verkligen fyller
lagens krav.

Utskottet, som således tillstyrker motionen, hemställer att
riksdagen godkänner vad som sålunda anförts. Övriga i
sammanhanget behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda
med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande
lydelse:

30. beträffande jämställdhetsplaner och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkandena 4
och 5 och med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 15 och
1990/91:A809 yrkande 8 och med avslag på propositionen i denna
del godkänner vad utskottet anfört,

31. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:

Systemet med kollektiv, avtalsmässig reglering av
arbetsvillkor är starkt förankrat på den svenska
arbetsmarknaden. Det är enligt utskottets mening rimligt att de
praktiska arrangemangen kring jämställdhetsarbetet kan regleras
i kollektivavtal. Såsom framhålls i motion A23 (m) bygger
semidispositiviteten i den arbetsrättsliga lagstiftningen på ett
förtroende för de kollektivavtalsslutande parterna och deras
ansvar för att uppfylla lagens intentioner. På
jämställdhetsområdet har det emellertid visat sig att parterna
inte alltid levt upp till detta ansvar. Trots detta anser
utskottet att principen om semidispositiv lagstiftning bör
bibehållas. En materiell prövning skulle dessutom vara svår att
genomföra i praktiken. Enligt utskottets mening bör riksdagen
emellertid uttala att syftet med kollektivavtalen bör vara att
stärka och utveckla jämställdhetsarbetet.

För att JämO skall ha möjlighet att inför parterna påtala
problem med kollektivavtal bör avtal som helt eller delvis
ersätter lagens bestämmelser sändas in till ombudsmannen. Detta
innebär inte någon rätt för JämO eller jämställdhetsnämnden att
pröva avtalens innehåll utan endast att JämO ges möjlighet att
få en överblick av det avtalsreglerade området. I första hand
bör JämO försöka få till stånd frivilliga överenskommelser med
de centrala arbetsmarknadsparterna om detta.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det är ett
problem med den nuvarande och även med den fortsatta ordningen
därigenom att JämO inte har tillsynsansvar beträffande den del
av arbetsmarknaden där det finns kollektivavtal om jämställdhet.
Tillsynen har fått avse från jämställdhetssynpunkt
förhållandevis ointressanta delar av arbetsmarknaden medan
förhållandena inom de stora industri- och serviceföretagen och
de offentliga vård- och servicemonopolen legat utanför
tillsynsområdet. Enligt utskottets uppfattning bör JämO ha
tillsyn över hela arbetsmarknaden. Ombudsmannen bör ha möjlighet
att kontrollera i vilken mån de ingångna kollektivavtalen
verkligen fullföljs eftersom det finns anledning att tro att de
lokala parterna emellanåt mer eller mindre medvetet misstolkar
avtalet.

Detta tillsynsansvar bör motsvaras av en möjlighet för JämO
att följa upp och driva ärenden för den enskilde
fackföreningsmedlemmens räkning. Medlemmen skall kunna välja att
låta sig företrädas av JämO.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna A23 och A808
i dessa delar. Regeringen bör återkomma med förslag till
erforderliga lagändringar i sådan tid att lagen kan träda i
kraft vid årsskiftet 1991-1992. Motionerna A25, A26 och A31 har
annan inriktning och avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande
lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A23 yrkandena
1 och 2 i motsvarande del samt 1990/91:A808 yrkande 2, med
anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag på
motionerna 1990/91:A25 yrkande 7, 1990/91:A26 yrkande 13 och
1990/91:A31 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna
vad utskottet anfört,

32. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det funnits en betydande
passivitet när det gäller jämställdhetsfrågorna både på
arbetstagar- och arbetsgivarsidan. De förutsättningar som låg
till grund för den nuvarande lagens regler har således på intet
sätt uppfyllts. Mot den bakgrunden är det enligt utskottets
mening anmärkningsvärt att regeringen inte föreslår en förändrad
reglering i fråga om lagens bestämmelser om aktiva åtgärder.
Utskottet anser liksom folkpartiet liberalerna i motion A25 att
en skärpning av lagen bör ske på det sättet att endast
jämställdhetsavtal som har minst det innehåll som anges i
lagen skall kunna ersätta lagens regler.

JämO skall svara för tillsynen genom att förmå arbetsgivaren
att vidta en viss åtgärd i det fall att det inte finns avtal som
uppfyller lagens krav. Därvid skall ombudsmannen utgå från de
krav som lagen ställer. Om avtalet motsvarar lagens krav är det
organisationernas sak att påtala avtalsbrott. Innebörden är
alltså att samhället ställer vissa krav på parterna när det
gäller innehållet i avtalet. När detta krav är uppfyllt överlåts
det åt parterna att själva svara för kontrollen av att avtalen
efterlevs. Om JämO skulle finna att ett avtal inte uppfyller
lagens krav enligt 4--11 §§ kan ombudsmannen hos
jämställdhetsnämnden begära vitesföreläggande mot arbetsgivaren.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion A25. Utskottet
hemställer att riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Motionerna A26 och A31 får i motsvarande delar anses
tillgodosedda med utskottets ställningstagande. Motionerna A23
och A808 har en annan inriktning och avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande
lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 7,
med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 13 och
1990/91:A31 yrkande 11 samt med avslag på dels propositionen i
motsvarande del, dels motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2 i
motsvarande del samt 1990/91:A808 yrkande 2 godkänner vad
utskottet anfört,

33. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag att reglerna om de aktiva åtgärderna skall
vara dispositiva kan leda till att avtalen inte får den skärpa
som lagen har, speciellt som förhandlingarna ofta sköts av män.
Utskottet anser därför liksom centern i kommittémotionen A31 att
reglerna skall vara tvingande. Kollektivavtal skall således inte
kunna skydda delar av arbetsmarknaden från JämOs tillsyn.

Utskottet, som således tillstyrker motionen, hemställer att
riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Övriga i sammanhanget
behandlade motioner, A25 och A26, får i motsvarande delar anses
tillgodosedda med utskottets ställningstagande. Motionerna A23
och A808, i motsvarande delar, har annan inriktning och avstyrks
därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande
lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 11,
med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 7 och
1990/91:A26 yrkande 13 samt med avslag på dels propositionen i
motsvarande del, dels motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2 i
motsvarande del och 1990/91:A808 yrkande 2 godkänner vad
utskottet anfört,

34. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47
börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"
bort ha följande lydelse:

Efter utredningens arbete står det klart att det hos kommuner
och landsting i stor omfattning saknas målsättningar, planer och
konkreta åtgärder. Kollektivavtalen som reglerar de aktiva
jämställdhetsåtgärderna är i de flesta fall så allmänt hållna
att man kan ifrågasätta om de över huvud taget kan grunda rätt
till skadestånd.

Utskottet anser, liksom utredningen och i överensstämmelse med
vad som yrkas i motion A26 (v), att kollektivavtalen på
jämställdhetsområdet inte skall tillåtas ha lägre ambitionsnivå
än lagen.

Utskottet hemställer att riksdagen godkänner vad som anförts
med anledning av motion A26. Motionerna A25 och A31 får anses
tillgodosedda i motsvarande delar med utskottets
ställningstagande. Motionerna A23 och A808, som har annan
inriktning, avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande
lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 13,
med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 7 och
1990/91:A31 yrkande 11 samt med avslag på dels propositionen i
motsvarande del, dels motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2 i
motsvararande del och 1990/91:A808 yrkande 2 godkänner vad
utskottet anfört,

35. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservation 32

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att med
hänvisning till vad som anförts i reservation 32 utskottets
hemställan under 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till jämställdhetslag med den ändringen att
12 § erhåller följande lydelse:

I vart och ett av de hänseenden som anges i 4--11 §§ får andra
regler fastställas i kollektivavtal som har ingåtts eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation om reglerna står
i överensstämmelse med de angivna paragraferna eller avviker
därifrån endast genom att kompletterande regler avtalats.

36. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservation 33

Kersti Johansson (c) anser att med hänvisning till vad som
anförts i reservation 33 utskottets hemställan under 32 bort ha
följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen beslutar att 12--14 §§ skall utgå ur det genom
propositionen framlagda förslaget till ny jämställdhetslag,

37. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 29 och 34

Karl-Erik Persson (v) anser att med hänvisning till vad som
anförts i reservationerna 29 och 34 utskottets hemställan under
32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till jämställdhetslag med den ändringen att
12 § erhåller följande lydelse:

I vart och ett av de hänseenden som anges i 4--9 §§ får andra
regler fastställas i kollektivavtal som har ingåtts eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation om reglerna står
i överensstämmelse med de angivna paragraferna eller avviker
därifrån endast genom att kompletterande regler avtalats.

38. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservation 30

Anna Horn af Rantzien (mp) anser att med hänvisning till vad
som anförts i reservation 30 utskottets hemställan under 32 bort
ha följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen
att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen
framlagda förslaget till jämställdhetslag med den ändringen att
12 § erhåller följande lydelse:

I vart och ett av de hänseenden som anges i 4--9 §§ får andra
regler fastställas i kollektivavtal som har ingåtts eller
godkänts av en central arbetstagarorganisation.

39. 18 § jämställdhetslagen (mom. 34)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Karl-Erik
Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52
börjar med "Innebörden av" och på s. 53 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet ifrågasätter om regeringens förslag till utformning
av förbudet mot lönediskriminering motsvarar de krav som följer
av internationella konventioner på området. Det finns
visserligen anledning att anta att möjligheterna att komma till
rätta med lönediskriminering i individuella fall förbättrats
något. Utrymmet för att anse arbeten som lika är dock för snävt
enligt regeringens förslag. Utskottet anser i likhet med den
uppfattning som framförs i motionerna A25 (fp) och A26 (v) att
regeln skulle bli mer användbar utan att förlora sin karaktär om
orden "arbete som är lika" utbyttes mot "arbete som är att
betrakta som lika".

Utskottet tillstyrker således de nu behandlade motionerna.

dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande
lydelse:

34. beträffande 18 § jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A25 yrkande 9
och 1990/91:A26 yrkandena 4 och 5 antar 18 § i det genom
propositionen framlagda förslaget till jämställdhetslag med den
ändringen att orden "arbete som är lika" utbyts mot orden
"arbete som är att betrakta som lika",

40. Kollektiv lönediskriminering m.m. (mom. 35)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54
börjar med "Den utomordentligt" och slutar med "berörda
hänseenden" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är regeringens förslag till
bestämmelser mot lönediskriminering helt otillräckliga. Det är,
såsom framförs i vänsterpartiets motion A26, nödvändigt att
arbetsgivare åläggs skyldighet att verka för utjämnande av
löneskillnader mellan män och kvinnor som utför arbete som är
lika eller av lika värde. En annan påtaglig brist är avsaknaden
av regler som gör det möjligt att rättsligt angripa kollektiv
lönediskriminering. Det nu framlagda förslaget förutsätter
nämligen att det finns ett annat arbete på samma arbetsplats som
är lika eller likvärdigt. Lagstiftningen i USA mot kollektiv
lönediskriminering har visat sig vara av stort värde som
hjälpmedel att bekämpa könsrelaterade löneskillnader mellan
större kollektiv av manliga och kvinnliga anställda. Eftersom
den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor huvudsakligen sker
genom att kvinnodominerade yrken betalas sämre än motsvarande
yrkesgrupper där män dominerar är det, som framhålls i motionen,
nödvändigt med regler som möjliggör uppvärdering av hela
kollektiv.

Utskottet, som med det anförda tillstyrker motion A26,
hemställer att regeringen skyndsamt återkommer med förslag till
lagstiftning i ämnet.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande
lydelse:

35. beträffande kollektiv lönediskriminering m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkandena 3
och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

41. Lönestatistik och arbetsvärdering (mom. 36)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54
börjar med "Med anledning" och på s. 55 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion A26 (v) om att
en könsbaserad lönestatistik skulle vara ett viktigt instrument
för att vidareutveckla diskussionen om hur mans- och
kvinnodominerade arbetsuppgifter värderas. Av detta skäl bör
enligt utskottets mening en bestämmelse införas i lagen att
arbetsgivarens jämställdhetsplan skall innehålla könsbaserad
lönestatistik.

Arbetets värde bestäms med en manlig norm som utgångspunkt,
vilket leder till att kvinnors arbete konsekvent värderas lägre
än likvärdiga arbetsuppgifter som traditionellt utförts av män.
Såsom framhålls i motionen ger alltså tunga lyft och smutsigt
arbete högre lön när de utförs inom verkstadsindustrin än när de
förekommer inom sjukvården.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A26 i nu berörda
delar. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med
förslag till erforderliga lagändringar. Motion A804 får anses
tillgodosedd med utskottets ställningstagande medan motion A809
har annan inriktning och därför avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande
lydelse:

36. beträffande lönestatistik och arbetsvärdering
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkandena 7
och 9, med anledning av motion 1990/91:A804 yrkande 2 och med
avslag på motion 1990/91:A809 yrkande 7 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

42. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Den nyss" och slutar med "behandlade delarna" bort
ha följande lydelse:

Som understryks i centerns kommittémotion A31 är lika lön för
lika eller likvärdigt arbete ett viktigt mål för
jämställdhetsarbetet på arbetsmarknaden. Statistiken visar att
mycket återstår att göra.

Utskottet anser att aktiva insatser måste göras för att
påskynda arbetet att nå målet. Detta bör ske på det sätt som
föreslås i motionen, nämligen genom att arbetsmarknadens parter
åläggs att årligen till JämO redovisa vilka åtgärder som
vidtagits för att nå målet. Genom en sådan ordning skulle
statsmakterna kunna påskynda arbetet.

Utskottet tillstyrker alltså motion A31 i nu berört hänseende.
Motion A26 i motsvarande del får anses tillgodosedd med vad
utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande
lydelse:

37. beträffande JämOs roll i lönefrågor
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 13
och med anledning av motion 1990/91:A26 yrkande 8 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

43. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55
börjar med "Den nyss" och slutar med "behandlade delarna" bort
ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vänsterpartiets uppfattning enligt
motion A26 om angelägenheten av att JämO för ut frågan om
arbetsvärdering till en bred samhällelig diskussion. Därvid
kommer en könsbaserad lönestatistik att vara ett värdefullt
underlag. Utskottet anser liksom vänsterpartiet att JämOs
instruktion bör ses över. Av den bör framgå att JämO har ansvar
för att aktivt övervaka lönediskriminering på hela
arbetsmarknaden inkl. den kollektivavtalsreglerade delen, och
att JämO skall vidareutveckla diskussionen om ett nytt
arbetsvärderingssystem.

Med det anförda tillstyrks motion A26 i motsvarande del.
Motion A31, i berörd del, får anses tillgodosedd med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande
lydelse:

37. beträffande JämOs roll i lönefrågor
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 8 och
med anledning av motion 1990/91:A31 yrkande 13 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

44. 19 § jämställdhetslagen (mom. 38)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56
börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "mot
,påtagligt," bort ha följande lydelse:

Som framhålls i folkpartiet liberalernas motion A25 är
arbetsgivarens fördelning av arbetsuppgifter av central
betydelse inte minst från lönediskrimineringssynpunkt. Enligt nu
gällande lag och enligt lagförslaget föreligger otillåten
könsdiskriminering om arbetsgivaren behandlar en arbetstagare på
ett uppenbart oförmånligt sätt jämfört med hur arbetstagare av
motsatt kön behandlas. Utskottet delar uppfattningen i motionen
att kravet på att behandlingen skall vara uppenbart oförmånlig
innebär att det i de allra flesta fall är svårt att komma åt
könsdiskriminerande arbetsledning. Av detta skäl bör det vara
tillräckligt att arbetstagaren blivit oförmånligt behandlad
jämfört med arbetskamrater av motsatt kön. Ordet "uppenbart"
bör således utgå ur lagtexten.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A25 i angivet
hänseende.

dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande
lydelse:

38. beträffande 19 § jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 8
antar 19 § i det genom propositionen framlagda förslaget till
jämställdhetslag med den ändringen att ordet "uppenbart" utgår,

45. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande
delar" bort ha följande lydelse:

Utredningens redovisningar och JämOs undersökning visar enligt
utskottets mening att det är väl motiverat att stärka skyddet
mot sexuella trakasserier. Utskottet delar uppfattningen i
folkpartiet liberalernas motion A25 att sexuella trakasserier
bör förbjudas i den mån trakasserierna direkt eller på ett
påtagligt sätt påverkar arbetstagarens anställningsförhållanden.
Motsvarande bör gälla trakasserier på grund av en anmälan om
könsdiskriminering.

Utskottet tillstyrker således motion A25 i denna del.
Motionerna A26, A30, A31 och A32 i berörda delar får anses
tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande
lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 12
och med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels
motionerna 1990/91:A26 yrkande 14, 1990/91:A30 yrkande 7,
1990/91:A31 yrkande 6 och 1990/91:A32 i motsvarande del antar
22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till
jämställdhetslag med den ändringen att första stycket skall ha
följande lydelse:

Otillåten könsdiskriminering skall även anses föreligga om
arbetsgivaren utsätter arbetstagaren för sexuella trakasserier
eller trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering om
detta direkt eller på ett påtagligt sätt påverkar arbetstagarens
anställningsförhållanden.

46. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill liksom centern i kommittémotionen A31 betona
vikten av insatser för att komma till rätta med de problem som
sexuella trakasserier mot kvinnor innebär. Utskottet anser
liksom motionärerna att sådana trakasserier bör förbjudas även
om de inte direkt påverkar arbetsvillkoren. Motion A31
tillstyrks således av utskottet. Övriga i sammanhanget
behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med
utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande
lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 6 och
med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels
motionerna 1990/91:A25 yrkande 12, 1990/91:A26 yrkande 14,
1990/91:A30 yrkande 7 och 1990/91:A32 i motsvarande del antar
22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till ny
jämställdhetslag med den ändringen att första stycket skall ha
följande lydelse:

En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för sexuella
trakasserier eller trakasserier på grund av en anmälan om
könsdiskriminering.

47. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande
delar" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vänsterpartiets motion A26 är sexuella
trakasserier ett dolt -- men vanligt -- problem för många
kvinnor. Utskottet anser att lagens förbud bör avse ovälkomna
krav på eller förslag om sexuellt tillmötesgående som är
förenade med hot eller löften.

Utskottet tillstyrker således kravet i motion A26 om ett
verksammare förbud mot sexuella trakasserier. Regeringen bör
skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga
lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden
får anses tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande
lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 14
och med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels
motionerna 1990/91:A25 yrkande 12, 1990/91:A30 yrkande 7,
1990/91:A31 yrkande 6 och 1990/91:A32 i motsvarande del ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

48. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58
börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande
delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör regeringens förslag i fråga om
förbud mot sexuella trakasserier utvidgas till att även avse det
fallet att en arbetsgivare utsätter en arbetstagare eller
arbetssökande för sexuella trakasserier. Utskottet tillstyrker
därmed miljöpartiet de grönas motion A30 i motsvarande del.
Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden får anses
tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande
lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 7 och
med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels
motionerna 1990/91:A25 yrkande 12, 1990/91:A26 yrkande 14,
1990/91:A31 yrkande 6 och 1990/91:A32 i motsvarande del antar
22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till ny
jämställdhetslag med den ändringen att följande mening skall
läggas till paragrafens första stycke:

En arbetsgivare får inte heller utsätta en arbetssökande eller
en arbetstagare för sexuella trakasserier.

49. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden
(mom. 40)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "Utskottet gör" och på s. 60 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Vid könsdiskriminering i samband med anställning kan endast
allmänt (ideellt) skadestånd utdömas enligt nuvarande lag. I
propositionen föreslås inte någon ändring i detta hänseende.
Utskottet anser -- och instämmer därvid med folkpartiet
liberalerna i motion A25 -- att det av mer principiella skäl
vore rimligt att domstolen på yrkande av den diskriminerade
kunde ge denne rätt till den sökta tjänsten. En sådan ordning
borde, i det fall arbetsgivaren inte vill ta emot denna person,
förenas med en möjlighet att lösa arbetsgivaren från hans
skyldighet att anställa arbetssökanden. Arbetsgivaren skall i
sådant fall vara skyldig att betala skadestånd till den
diskriminerade på motsvarande sätt som anges i 39 §
anställningsskyddslagen.

Utskottet tillstyrker således motion A25 i nu behandlad del.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande
lydelse:

40. beträffande påföljden för överträdelse av
diskrimineringsförbuden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 10
och med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 12,
1990/91:A27 yrkande 6 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

50. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden
(mom. 40)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i fråga" och sedan på
s. 60 fortsätter med "De nu" och slutar med "berörda delar" bort
ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom centern i kommittémotionen A31 att
skadestånden bör höjas för brott mot jämställdhetslagen.
Eftersom det emellertid är svårt att tänka sig en nivå som
avviker alltför mycket från nivån i andra mål bör förutom
allmänt skadestånd även ekonomiskt skadestånd kunna komma i
fråga. Detta skadestånd skall utges som kompensation för
utebliven lön och andra utlägg. Skadeståndet bör maximeras till
belopp motsvarande sex månadslöner.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A31 i denna del.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande
lydelse:

40. beträffande påföljden för överträdelse av
diskrimineringsförbuden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 14 i
motsvarande del och med anledning av motionerna 1990/91:A25
yrkande 10, 1990/91:A26 yrkande 12 och 1990/91:A27 yrkande 6 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

51. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden
(mom. 40)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59
börjar med "Utskottet gör" och på s. 60 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening en brist i den nuvarande
jämställdhetslagen att den som diskriminerats vid anställning
inte har rätt att få den sökta tjänsten. Denna brist rättas inte
till i det framlagda lagförslaget. Utskottet anser, liksom
vänsterpartiet i motion A26, att lagen bör kompletteras med en
regel om att arbetsgivaren vid fällande dom i ett
diskrimineringsmål skall vara skyldig att anställa den person
som inte fått det arbete som hon eller han sökt.

Utskottet tillstyrker således motion A26 i denna del.
Regeringen bör snarast återkomma med förslag till lagstiftning i
ämnet. Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden får
anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande
lydelse:

40. beträffande påföljden för överträdelse av
diskrimineringsförbuden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 12
och med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 10,
1990/91:A27 yrkande 6 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande
del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet
anfört,

52. Rätten att få skriftlig uppgift (mom. 41)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60
börjar med "Den nu" och slutar med "denna del" bort ha följande
lydelse:

Enligt 21 § i det framlagda lagförslaget har en arbetssökande,
som inte har anställts eller en arbetstagare som inte har
befordrats eller tagits ut till en utbildning för befordran rätt
att på begäran få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om arten
och omfattningen av utbildning, yrkeserfarenhet och andra
jämförbara meriter hos den av motsatt kön som fick anställningen
eller utbildningsplatsen. Utskottet anser liksom folkpartiet
liberalerna i motion A25 att det är en brist att arbetsgivarens
skyldighet att lämna uppgift inte är förknippad med någon
sanktionsregel. Utskottet tillstyrker därför motionen i
motsvarande del. Regeringen bör skyndsamt återkomma till
riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande
lydelse:

41. beträffande rätten att få skriftlig uppgift
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 13
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

53. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60
börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med
"motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör, såsom begärs i moderata
samlingspartiets kommittémotion A23, frågan om skadeståndens
utformning och vem det skall tillfalla övervägas av den
tilltänkta arbetsrättsliga utredningen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A23 i denna del
bör ges regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden har annan inriktning och avstyrks följaktligen
av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande
lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt
jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 4 och
med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 11, 1990/91:A26
yrkande 16, 1990/91:A30 yrkande 8 och 1990/91:A31 yrkande 14 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

54. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60
börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i folkpartiet
liberalernas motion A25. Det finns anledning att kraftigt höja
skadeståndsbeloppen vid brott mot jämställdhetslagen. Det går
självfallet inte att bestämma beloppen i själva lagen eftersom
hänsyn måste tas till flera faktorer, däribland arbetsgivarens
ekonomiska förhållanden. Ett belopp som för en arbetsgivare inte
är särskilt kännbart kan för en annan kanske innebära risk för
konkurs.

Utskottet, som således tillstyrker motion A25 i denna del,
hemställer att riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Motionerna A26, A30 och A31, i berörda delar, får anses
tillgodosedda med det anförda medan A23 har en annan inriktning
och följaktligen avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande
lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt
jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 11,
med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 16, 1990/91:A30
yrkande 8 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande del samt med
avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 4 godkänner vad utskottet
anfört,

55. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60
börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom centern i kommittémotion A31 att
skadestånden vid brott mot jämställdhetslagen måste höjas. Den
nuvarande situationen där arbetsdomstolen mycket sällan dömer ut
kännbara skadestånd leder till att många blir utan rimlig
ersättning. Skadeståndet måste enligt utskottets mening ligga på
en nivå som avskräcker från att bryta mot lagen.

Utskottet, som således tillstyrker motion A31 i denna del,
hemställer att riksdagen godkänner vad utskottet anfört.
Motionerna A25, A26 och A30, i berörda delar, får anses
tillgodosedda med det anförda medan A23 har en annan inriktning
och följaktligen avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande
lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt
jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 14 i
motsvarande del, med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande
11, 1990/91:A26 yrkande 16 och 1990/91:A30 yrkande 8 samt med
avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 4 godkänner vad utskottet
anfört,

56. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60
börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med "berörda
delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att utredningen ansett att
skadeståndsbeloppen i jämställdhetsmål måste höjas mycket
kraftigt. Detta förslag har inte godtagits av regeringen.
Utskottet anser liksom vänsterpartiet i motion A26 och
miljöpartiet de gröna i motion A30 att den nuvarande
skadeståndsnivån gör det alltför lätt för arbetsgivaren att köpa
sig fri från att tillämpa lagen. Av detta skäl måste
utredningens förslag om högre skadestånd genomföras.

Utskottet, som således tillstyrker motionerna A26 och A30 i
motsvarande delar, hemställer att riksdagen godkänner vad
utskottet anfört. Motionerna A25 och A31, i berörda delar, får
anses tillgodosedda med det anförda medan A23 har en annan
inriktning och följaktligen avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande
lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt
jämställdhetslagen
att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A26 yrkande
16 och 1990/91:A30 yrkande 8, med anledning av motionerna
1990/91:A25 yrkande 11 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande
del samt med avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 4 godkänner
vad utskottet anfört,

57. Dubbla processer (mom. 43)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61
börjar med "Utskottet ser" och slutar med "berörda
motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att det finns några skäl att ändra i nu
rådande ordning när det gäller möjligheten att parallellt driva
ett besvärsärende rörande tjänstetillsättning och ett mål om
brott mot diskrimineringsförbudet i jämställdhetslagen.
Utskottet är i denna fråga av samma uppfattning som miljöpartiet
de gröna enligt motion A30 som således tillstyrks. Regeringen
bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till
erforderliga ändringar i förhållande till den nu framlagda
propositionen.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande
lydelse:

43. beträffande dubbla processer
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 9 som
sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

58. Uppgiftsskyldighetens omfattning (mom. 44)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62
börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "motsvarande del"
bort ha följande lydelse:

Enligt regeringens förslag skall en arbetsgivare vara skyldig
att på uppmaning av JämO lämna uppgifter om förhållanden i
arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för
ombudsmannens tillsyn över lagens efterlevnad. Utskottet
ansluter sig till den uppfattning som framförs av miljöpartiet
de gröna i motion A30 att även kollektivavtalsbundna
arbetsgivare bör vara uppgiftsskyldiga och detta även
beträffande förhållanden som JämO inte har tillsyn över.

Utskottet tillstyrker således motion A30 i denna del.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 44 bort ha följande
lydelse:

44. beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 10
som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

59. Jämställdhetsnämnden (mom. 45)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63
börjar med "Det förhållandet" och slutar med "motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har regeringen intagit en
inkonsekvent hållning i fråga om jämställdhetsnämnden genom att
å ena sidan föreslå att den skall vara kvar men å andra sidan
att sammansättning och övriga uppgifter inte skall lagregleras.
Utskottet instämmer i moderata samlingspartiets kommittémotion
A23 att sammansättningen och uppgifterna bör regleras i lag
eftersom det är viktigt att det råder rättssäkerhet även på
detta område.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A23 i berörd del.
Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till
erforderliga lagändringar. Motion A31 har annan inriktning och
avstyrks därför i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:

45. beträffande jämställdhetsnämnden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 5 och
med avslag på motion 1990/91:A31 yrkande 15 som sin mening ger
regeringen till känna vad utskottet anfört,

60. Jämställdhetsnämnden (mom. 45)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63
börjar med "Det förhållandet" och slutar med "motsvarande delar"
bort ha följande lydelse:

Jämställdhetsnämnden har inte avgjort ett enda ärende sedan
den inrättades. Därmed fyller den ingen funktion, vilket
påpekats i centerns motion A31. Den uppgift att utfärda
vitesförelägganden som hittills ankommit på nämnden kan, såsom
föreslås i motionen, föras över till JämO.

Utskottet tillstyrker således motion A31 i motsvarande del.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till de
lagändringar som föranleds av att nämnden avskaffas. Motion A23
har annan inriktning och avstyrks följaktligen i motsvarande
del.

dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande
lydelse:

45. beträffande jämställdhetsnämnden
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 15
och med avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 5 som sin mening
ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

61. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.
46)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Anna Horn af
Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64
börjar med "Utskottet står" och på s. 65 slutar med "berört
hänseende" bort ha följande lydelse:

Kvinnors och mäns skilda erfarenheter leder till att de
allmänt sett har skilda referensramar. Det kan visserligen sägas
att både kvinnliga och manliga domare får förutsättas kunna göra
sakliga och objektiva bedömningar av ett ifrågasatt handlande
när jämställdhetslagens förbud mot könsdiskriminering skall
tillämpas. Utskottet anser ändå att det vore av värde om
domstolen i varje jämställdhetstvist bestod av både kvinnor och
män.

Trots uppmaningar har arbetsmarknadens parter inte visat sig
beredda att föreslå ledamöter och ersättare av båda könen till
arbetsdomstolen. Det är således tydligt att det inte räcker med
vädjanden till parterna. Av detta skäl anser utskottet, som
därvid instämmer med folkpartiet liberalernas motion A25, att
det behövs en lagreglering av domstolarnas sammansättning i mål
enligt jämställdhetslagen. Detta bör ske, som föreslås i
motionen, genom en regel i lagen om rättegången i arbetstvister
av innebörd att det alltid skall delta domare av båda könen vid
prövning av en tvist enligt jämställdhetslagen.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A25 i denna del.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande
lydelse:

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 14
och med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 2,
1990/91:A27 yrkande 7, 1990/91:A31 yrkande 16 och
1990/91:A32 i motsvarande del som sin mening ger regeringen
till känna vad utskottet anfört,

62. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.
46)
Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64
börjar med "Utskottet vill" och på s. 65 slutar med "berört
hänseende" bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening tydligt att sammansättningen i
AD har stor betydelse för jämställdhetsarbetet eftersom
domstolen dömer i jämställdhetsmål. Kvinnors arbete och liv
skiljer sig från mäns vilket ger skilda erfarenheter och skilda
referensramar. Eftersom domstolen i dag domineras av män finns
en stor risk att domstolen inte fattar de beslut som skulle ha
fattats med en mer allsidig sammansättning.

Av detta skäl krävs, såsom framhålls i centerns kommittémotion
A31, olika åtgärder i syfte inte bara att öka
kvinnorepresentationen utan också för att förbättra
domarutbildningen i stort. Särskilda insatser behövs för att öka
domarnas kunskaper och medvetenhet i frågor som rör jämställdhet
mellan kvinnor och män. Sådan utbildning finns i flera länder,
t.ex. USA och Spanien, men saknas i Sverige. Enligt utskottets
mening bör regeringen få i uppdrag att arbeta fram förslag till
förbättringar av domarutbildningen i detta hänseende.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A31 i nu
behandlad del. Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden
får anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande
lydelse:

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 16
och med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 14,
1990/91:A26 yrkande 2, 1990/91:A27 yrkande 7 och 1990/91:A32 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

63. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.
46)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64
börjar med "Utskottet står" och på s. 65 slutar med "berört
hänseende" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte godta att ADs sammansättning så ofta
missgynnar kvinnor. Ser man till domstolens ordinarie ledamöter
är endast 18 % kvinnor. Under tiden 1981--1990 avgjordes inte
mindre än 24 % av målen enligt jämställdhetslagen av en helt
manlig sammansättning.

Kvinnors och mäns liv och arbete skiljer sig fortfarande
starkt åt. Det leder till att kvinnor och män har skilda
erfarenheter, och de får därigenom skilda referensramar för sina
värderingar. Som framhålls i vänsterpartiets motion A26 är det
därför särskilt viktigt att mål enligt jämställdhetslagen avgörs
av en domstol med jämn könsfördelning. Utskottet anser liksom
motionärerna att detta bör regleras i jämställdhetslagen.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A26 i berörd del.
Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag
till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade
motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets
ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande
lydelse:

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål
m.m.
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 2 och
med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 14, 1990/91:A27
yrkande 7, 1990/91:A31 yrkande 16 och 1990/91:A32 i
motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad
utskottet anfört,

64. Medelsanvisning till jämställdhetsombudsmannen (mom. 48)

Under förutsättning av bifall till reservation 31

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)
anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65
börjar med "Utskottet har" och slutar med "motsvarande del" bort
ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående uttalat sig för en utökad
tillsyn från JämOs sida. Någon fullständig kontroll kan det dock
inte bli tal om utan kontrollen bör ske genom stickprov. Trots
detta anser utskottet att JämOs utökade tillsynsansvar måste
åtföljas av utökade resurser. I enlighet med motion A23 (m) bör
myndighetsanslaget räknas upp med 1 000 000 kr. i förhållande
till regeringens förslag. Utskottet tillstyrker därför
anslagsyrkandet i motion A23 (m).

dels att utskottets hemställan under 48 bort ha följande
lydelse:

48. beträffande medelsanvisning till
jämställdhetsombudsmannen
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 6
samt med anledning av propositionen i motsvarande del till
Jämställdhetsombudsmannen m.m. för budgetåret 1991/92 under
trettonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på
6 900 000 kr.,

65. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom.49)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med centermotionen A31 betona vikten
av utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor. Det av
regeringen föreslagna projektet mot sådant våld syftar till att
förbättra samarbetet mellan myndigheter på olika områden samt
mellan dessa myndigheter och frivilliga organisationer. Med
hänsyn till angelägenheten av detta projekt anser utskottet att
denna delpost bör beräknas till 7 milj.kr. i stället för de av
regeringen beräknade 5 milj.kr. Därmed möjliggörs också en
bättre spridning av projektinsatserna över hela landet.

Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motion A31 (c) vad
gäller ett anslag på 15 369 000 kr. till särskilda
jämställdhetsåtgärder. Motion A30 (mp) har en annan inriktning
och avstyrks i motsvarande del av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande
lydelse:

49. beträffande medelsanvisning till
jämställdhetsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 5,
med anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag
på motion 1990/91:A30 yrkande 13 till Särskilda
jämställdhetsåtgärder för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 369 000 kr.,

66. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom.49)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66
börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "berörda delar"
bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med motion A30 (mp) att det är naturligt
att farhågorna är utbredda för att svenska kvinnor skulle få en
relativt sett försämrad ställning genom ett närmande till EG.
Regeringen avser att ställa 1 milj.kr. till förfogande för
analys och informationsverksamhet i fråga om EG och kvinnor.
Enligt utskottets uppfattning är behovet av sådan
informationsverksamhet stort, och utskottet anser därför att man
bör beräkna 3 milj.kr. för denna delpost.

Utskottet tillstyrker därför motion A30 (mp) i denna del.
Motion A31 (c) har en annan inriktning och avstyrks i
motsvarande del av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande
lydelse:

49. beträffande medelsanvisning till
jämställdhetsåtgärder
att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 13,
med anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag
på motion 1990/91:A31 yrkande 5 till Särskilda
jämställdhetsåtgärder för budgetåret 1991/92 under trettonde
huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 369 000 kr.,

Särskilda yttranden

1. Intensifierade insatser (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Anna Horn af
Rantzien (mp) anför:

Det är enligt vår mening en rimlig målsättning att man skall
uppnå 30% kvinnor i statliga styrelser och nämnder till år
1992 och -- om målet inte uppnås -- då aktualisera lagstiftning.
Vi vill i sammanhanget peka på att ovanstående målsättning även
bör vara tillämplig på rådgivande arbetsgrupper inom det
statliga området.

2. Åtgärder mot kvinnovåld (mom. 18)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anför:

I motionerna So288 (fp) och So306 (fp) redovisas folkpartiet
liberalernas syn på kvinnojourernas riksorganisation m.m. Dessa
motioner har nyligen behandlats av socialutskottet i betänkandet
1990/91:SoU12. Vi hänvisar till dessa motioner.

Bilaga

Innehållsförteckning
Sammanfattning1
Propositionerna3
Motionerna3
Motioner från allmänna motionstiden 1990/913
Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:113 (Ny
jämställdhetslag, m.m.)7

Utskottet12
Inledning12
Förutsättningar, mål och medel i jämställdhetspolitiken12
Ett internationellt perspektiv15
Kvinnor och ekonomi19
Kvinnors villkor i arbetslivet21
Arbetsmiljö21
Regional utveckling25
Statsförvaltningen27
Jämställdhet och föräldraledighet28
Utbildning29
Kvinnorepresentation31
Våld mot kvinnor33
Jämställdhetsarbetets organisation35
En ny jämställdhetslag36
Bakgrund36
Jämställdhetslagens ändamål och omfattning38
Könsneutralitet40
Aktiva åtgärder41
Jämställdhetsplaner43
Kollektivavtal m.m.46
Förbud mot könsdiskriminering48
Könsdiskriminering vid anställning49
Lönediskriminering50
Diskriminering vid arbetsledning56
Förbud mot trakasserier56
Påföljder m.m.58
Skadeståndsnivåer m.m.60
Överklagande och skadeståndstalan61
Jämställdhetsombudsmannen61
Jämställdhetsnämnden62
Arbetsdomstolens sammansättning63
Återstående delar av lagförslaget65
Anslagsfrågor65
Jämställdhetsombudsmannen m.m.65
Särskilda jämställdhetsåtgärder66
Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet66
Hemställan67

Reservationer72
1. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1) (m)72
2. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1) (fp)73
3. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1) (c, mp)74
4. Betydelsen av offentlig--privat regi ur
jämställdhetssynpunkt (mom. 2) (m, fp, c)74
5. EGs betydelse för kvinnorna (mom. 3) (v)75
6. Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin (mom. 4) (v, mp)76
7. Arbetsvärdering (mom. 5) (fp, c)77
8. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7) (fp)77
9. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7) (c, mp)78
10. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7) (v)79
11. Kvinnors företagande och regional balans (mom.9) (c,
mp)80
12. Statliga chefstjänster (mom. 11) (fp, mp)80
13. Jämställdhet och föräldraledighet för män (mom.12)
(fp)81
14. Jämställdhet i utbildningen (mom. 13) (c, mp)81
15. Könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser (mom.14)
(v, mp)82
16. Parlamentariskt inflytande (mom. 21) (m, fp, c)82
17. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (fp)83
18. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (c)83
19. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (v)84
20. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (mp)85
21. 1 § andra stycket jämställdhetslagen (mom. 23) (c)85
22. Jämställdhetslagens syfte (mom. 24) (c)86
23. Arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av motsatt kön
(mom. 25) (v, mp)86
24. Skyldighet att anställa arbetssökande som tillhör det
underrepresenterade könet (mom. 26) (v, mp)86
25. Ökat antal kvinnor i maktpositioner (mom. 27) (mp)87
26. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28) (m)88
27. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28) (c)88
28. Redovisning av jämställdhetsarbetet (mom. 29) (m)89
29. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom.30) (v)89
30. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom.30) (mp)90
31. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (m)90
32. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (fp)91
33. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (c)92
34. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (v)93
35. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (fp)93
36. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (c)94
37. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (v)94
38. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (mp)94
39. 18 § jämställdhetslagen (mom. 34) (fp, v)95
40. Kollektiv lönediskriminering (mom. 35) (v)95
41. Lönestatistik och arbetsvärdering (mom. 36) (v)96
42. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37) (c)97
43. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37) (v)97
44. 19 § jämställdhetslagen (mom. 38) (fp)98
45. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (fp)98
46. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (c)99
47. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (v)99
48. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (mp)100
49. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden
(mom. 40) (fp)100
50. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden
(mom. 40) (c)102
51. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden
(mom. 40) (v)102
52. Rätten att få skriftlig uppgift (mom. 41) (fp)102
53. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)
(m)103
54. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)
(fp)103
55. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)
(c)104
56. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)
(v, mp)104
57. Dubbla processer (mom. 43) (mp)105
58. Uppgiftsskyldighetens omfattning (mom. 44) (mp)105
59. Jämställdhetsnämnden (mom. 45) (m)106
60. Jämställdhetsnämnden (mom. 45) (c)106
61. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.
46) (fp, mp)107
62. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.
46) (c)108
63. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.
46) (v)108
64. Medelsanvisning till jämställdhetsombudsmannen (mom. 48 )
(m)109
65. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom. 49)
(c)110
66. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom. 49)
(mp)110

Särskilda yttranden111
1. Intensifierade insatser (mom. 15) (fp, mp)111
2. Åtgärder mot kvinnovåld (mom. 18) (fp)111
Bilaga. Propositionens lagförslag112