Dir. 1989:54
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Freivalds, anför.
Jag föreslår att en särskild utredare tillkallas för att överväga vilka
förändringar av de straffrättsliga och processrättsliga reglerna som är
påkallade med hänsyn till utvecklingen inom data- och teletekniken.
Utredaren bör också från samma utgångspunkt se över reglerna för olika
myndigheters utrednings- och kontrollverksamhet.
I första hand skall arbetet inriktas på bestämmelserna i brottsbalken
och rättegångsbalken. I fråga om den utrednings- och kontrollverksamhet
som inte utförs av de brottsutredande organen är det främst
bestämmelserna i taxeringslagen (1956:623) och bevissäkringslagen
(1975:1027) för skatte- och avgiftsprocessen som kan behöva ändras.
Utredaren bör emellertid ha stor frihet att bedöma vilka frågor som
behöver övervägas med hänsyn till syftet med översynen och det bör stå
honom fritt att lägga fram förslag även i fråga om angränsande
lagstiftning. Lagreglerna skall om möjligt utformas så att de passar in
också efter tänkbara förändringar inom data- och teletekniken.
Arbetet skall redovisas senast den 1 juli 1992.
I regeringens prop. 1984/85:220 om datapolitiken lämnades en bred
översikt över hur tekniken med automatisk databehandling (ADB) har
utvecklats under senare år. Där konstaterades att datorer numera används
inom såväl offentlig som privat verksamhet för de mest skilda funktioner
och inom så gott som alla samhällssektorer.
Liksom andra tekniska omvälvningar har den moderna informationsteknikens
genombrott inneburit stora förändringar för samhället och de enskilda.
Olika funktioner och handläggningsrutiner har kunnat förenklas och ändå
fungera säkrare, snabbare och billigare än förut. Datatekniken har
blivit ett viktigt hjälpmedel tack vare de möjligheter som den öppnar
att på mycket kort tid sammanställa, bearbeta och sprida synnerligen
stora mängder av information. Men tekniken ökar samtidigt samhällets
sårbarhet och riskerna för ingrepp i medborgarnas personliga integritet.
Det jag nu har sagt om datateknik gäller i stor utsträckning också andra
former av modern informationsteknik, t.ex. teletekniken. I regeringens
prop. 1987/88:118 om inriktningen av telepolitiken gavs en beskrivning
av utvecklingen på teleområdet. I teleanläggningar kan man numera
hantera information på komplicerade och specialiserade sätt. Detta har
till följd bl.a. att de tjänster som kan tillhandahållas i telenäten
blir svårare att skilja från varandra. Gränsen mellan tele- och
dataområdena suddas ut.
Den tekniska utvecklingen på teleområdet kommer säkert att fortsätta. En
följd torde bli bl.a. att fler typer av teletjänster kan erbjudas.
Utöver vanliga telefonsamtal och personsökning tillhandahålls redan i
dag sådana datakommunikationstjänster som videotex, elektronisk post,
telex, teletex, telefax och mobitex. Telemeddelanden kan förmedlas genom
tråd men även av radiovågor.
Teletjänster av olika slag tillhandahålls numera också av andra företag
än televerket. SJ, statens vattenfallsverk och försvaret driver stora
anläggningar för eget bruk. Fler delar av telesystemet kan komma att
kontrolleras av andra än televerket genom att delar av systemet får
olika ägare. Avvecklingen av kontorsväxelmonopolet kan bidra till detta.
Den utveckling som nu har beskrivits påverkar de tekniska
förutsättningarna för att avlyssna och övervaka de olika aktiviteterna.
Ett exempel är möjligheten att kryptera telemeddelanden.
Den nya tekniken tas i anspråk även på massmedieområdet. Ett exempel på
det är TV-sändningar via satellit och kabel. Även på detta område har
utvecklingen medfört vissa problem när det gäller tillämpningen av det
nuvarande regelsystemet.
Brottsbalken trädde i kraft år 1965. I centrala delar bygger reglerna i
brottsbalken på lagar av äldre datum. Sålunda har t.ex. bestämmelserna
om förmögenhetsbrotten i huvudsak behållit den utformning de fick genom
lagstiftning år 1942.
Det är med hänsyn till den tid som förflutit sedan tillkomsten av
reglerna i brottsbalken naturligt att samhällsutvecklingen och inte
minst de senare årens snabba utveckling av informationstekniken
inneburit att nya brottstyper och brottsmetoder uppkommit som inte kunde
förutses när lagbestämmelserna utarbetades. I stor utsträckning har dock
de befintliga straffrättsliga reglerna visat sig kunna användas även i
fråga om brottslighet med anknytning till datorer och annan modern
teknik.
I den mån det visat sig att lagregleringen inte kunnat möta den tekniska
utvecklingen har vissa lagändringar genomförts. En särskild bestämmelse
om straff för dataintrång infördes i samband med datalagens tillkomst
(1973:289). Bestämmelsen (21 §) avser den som olovligen bereder sig
tillgång till eller genom olovlig ändring eller på annat sätt angriper
en upptagning för automatisk databehandling. I
förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU 1983:50) Översyn av
lagstiftningen om förmögenhetsbrotten behandlades flera olika frågor som
rör datorrelaterad brottslighet. Bl.a. på grundval av utredningens
betänkande utvidgades år 1986 bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. 1 §
brottsbalken genom en regel med direkt tillämpning på olovlig påverkan
av resultatet av automatisk informationsbehandling eller andra liknande
processer (prop. 1985/86:65, JuU17, rskr. 121, SFS 1986:123). I samma
lagstiftningsärende vidtogs också några andra ändringar med sikte på
datoranknuten brottslighet. Bestämmelsen i 10 kap. 5 § brottsbalken om
trolöshet mot huvudman gjordes tillämplig också i fråga om den som
anförtrotts att självständigt handha eller övervaka skötseln av en
kvalificerad teknisk uppgift. Vidare gjordes föreskriften i 10 kap. 7 §
brottsbalken om olovligt brukande tillämplig oavsett
besittningsförhållandena, bl.a. för att möta vissa situationer där någon
olovligen utnyttjade någon annans datoranläggning. Det vidtogs också en
ändring i 21 § datalagen för att åstadkomma ett bättre skydd mot olovlig
avlyssning av datakommunikation. I lagstiftningsärendet diskuterades
även de allmänna principer som borde vara vägledande vid ny lagstiftning
på detta område.
Frågan om hur strafflagstiftningen bör anpassas till datateknikens
utveckling har självfallet aktualiserats även i andra länder än Sverige.
Runt om i världen har de nationella lagstiftarna sökt att finna lämpliga
lösningar på de nya problem som utvecklingen har fört med sig. Problemen
har naturligt nog uppmärksammats också i internationella sammanhang. Av
särskilt intresse är den nyligen offentliggjorda rapport om
datorrelaterad brottslighet som har utarbetats av en arbetsgrupp inom
Europarådet. Rapporten, som även behandlar straffprocessuella frågor,
innehåller en omfattande analys av olika straffrättsliga problem som
datatekniken medför samt på dessa analyser grundade riktlinjer för de
nationella lagarnas utformning. I anslutning till rapporten har
Europarådets ministerkommitté den 13 september i år antagit en
rekommendation, R (89) 9, enligt vilken medlemsstaternas regeringar bör
beakta rapporten och dess riktlinjer när de ser över sådan lagstiftning
som berörs av rapporten. Enligt rekommendationen skall staterna under år
1993 rapportera till Europarådets generalsekreterare om den utveckling
som skett på området när det gäller lagstiftning, praxis och
internationellt samarbete.
Även om den svenska lagstiftningen i olika hänseenden har anpassats till
den moderna tekniken återstår flera frågor. Ett område som är särskilt
förtjänt av en närmare analys är bestämmelserna i 14 och 15 kap.
brottsbalken som behandlar förfalskningsbrotten m.m. Inte minst mot
bakgrund av den inom Europarådet utarbetade rapporten och den därtill
anknutna rekommendationen finns det emellertid enligt min mening
anledning att göra en mera allmän översyn av det straffrättsliga
regelsystemets anpassning till de tekniska förändringarna och då
särskilt utvecklingen inom data- och teletekniken. Aktuell statistik
inte minst från utlandet visar att den datoranknutna brottsligheten
redan nått relativt höga tal. Det är dessutom troligt att brottslighet
med anknytning till denna teknik kommer att öka i takt med utvecklingen.
Det är angeläget att kunna möta dessa brottsformer med effektiva
straffbestämmelser. Den berörda lagstiftningen bör därför bli föremål
för en översyn.
Såsom bl.a. framhålls i europarådsrapporten är de problem som den
moderna tekniken fört med sig när det gäller brottsbekämpningen inte
begränsade till straffbestämmelsernas utformning. Det har även uppkommit
problem med anknytning till den straffprocessuella regleringen, särskilt
när det gäller användningen av tvångsmedel.
Rättegångsbalkens regler om de straffprocessuella tvångsmedlen är i sina
huvuddrag oförändrade sedan mer än 40 år. Tvångsmedelsanvändningen skall
grundas på en avvägning mellan samhällets intresse av att kunna utreda
och beivra brott och den enskildes intresse av skydd för sin personliga
integritet. Integritetsskyddssynpunkter har också påverkat utformningen
av bl.a. föreskrifterna i rättegångsbalken om editionsplikt och syn.
Regleringen innefattar starka rättsskyddsgarantier. Emellertid kan det
med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen på data- och
teleteknikens område ifrågasättas om reglerna i alla avseenden numera
har en alltigenom ändamålsenlig utformning.
En viss anpassning till den nya tekniken gjordes genom den
tvångsmedelslagstiftning som trädde i kraft den 1 september i år (prop.
1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650). Härvid reviderades
reglerna om telefonavlyssning och liknande tvångsmedel med hänsyn bl.a.
till den nya tekniken på teleområdet. Jag kunde emellertid redan i det
lagstiftningsarbetet konstatera att den nya tekniken motiverade en mer
övergripande översyn än som var möjlig i det då pågående
lagstiftningsärendet (jfr även SOU 1989:18 s. 69).
Frågan om utnyttjande av ADB-tekniken i myndigheternas
kontrollverksamhet har nyligen varit föremål för uppmärksamhet i
lagstiftningssammanhang. Genom ändringar i bl.a. taxeringslagen, vilka
trädde i kraft den 1 januari 1988, gavs skattemyndigheterna uttrycklig
befogenhet att granska ADB-baserade räkenskaper. Dessa nya regler
innebär bl.a. att granskning får ske inte bara av handlingar i
traditionell mening utan också av ADB-upptagningar samt att den hos
vilken taxeringsrevision görs är skyldig att låta
granskningstjänstemannen använda de tekniska hjälpmedel som behövs för
att kunna ta del av en ADB-upptagning (prop. 1987/88:65, SkU17, rskr.
70, SFS 1987:1228). I fråga om ADB-upptagningar som utgör personregister
enligt datalagen infördes emellertid samtidigt genom lagen (1987:1231)
om automatisk databehandling vid taxeringsrevision, m.m. begränsningar i
skattemyndigheternas befogenheter för att förhindra otillbörligt intrång
i de registrerades personliga integritet. Bestämmelserna innebär bl.a.
att datainspektionen utövar tillsyn över granskning som sker med hjälp
av ADB och att inspektionen får meddela föreskrifter för granskningen.
Vidare har datainspektionen genom en särskild förordning bemyndigats att
meddela verkställighetsföreskrifter för tillämpningen av lagen. Sådana
föreskrifter har meddelats i datainspektionens författning DIFS 1988:2.
Chefen för finansdepartementet konstaterade i propositionen - efter
samråd med chefen för justitiedepartementet - att frågan om vilka
befogenheter som skattemyndigheterna bör ha i sin kontrollverksamhet har
samband med de brottsutredande myndigheternas befogenheter och att en
ytterligare genomlysning av de komplikationer som är förknippade med
utnyttjandet av datalagrad information var nödvändig (prop. 1987/88:65
s. 59 f.). Det är nu en lämplig tidpunkt att ta upp även dessa frågor.
Vidare har utvecklingen av modern data- och teleteknik medfört ett
livligare informationsutbyte länderna emellan. För att utbytet mellan
Sverige och andra länder skall kunna utvecklas ytterligare är det
viktigt att vår lagstiftning som behandlar dessa tekniska hjälpmedel
inte skiljer sig alltför mycket från de andra ländernas. En översyn av
de straffrättsliga och straffprocessuella reglerna är motiverad för att
åstadkomma en bättre anpassning också i detta avseende.
En särskild utredare bör tillkallas med uppdrag att utreda de frågor jag
nu har berört och att lägga fram förslag till de lagändringar som kan
behövas.
Den särskilde utredaren bör ha stor frihet att bedöma vilka frågor som
skall tas upp inom ramen för denna översyn. Jag skall i det följande
ange några utgångspunkter för arbetet och ge exempel på frågor som kan
kräva närmare överväganden.
Vissa problem har uppkommit när bestämmelserna i 14 och 15 kap.
brottsbalken rörande urkunder skall tillämpas i datasammanhang. Det
gäller kanske främst förfalskningsbrottet i 14 kap. 1 §. Dessa
bestämmelser är i sin nuvarande utformning konstruerade för konkreta
angreppsobjekt - urkunder - t.ex. skuldebrev och skriftliga intyg. Det
har i skilda sammanhang diskuterats i vilken utsträckning bestämmelserna
kan tillämpas på datorprogram och information som lagrats på data. (Se
bl.a. Beckman m.fl., Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl. 1982, s 77
ff. och där anmärkt litteratur.) Även om de gällande bestämmelserna i
viss utsträckning visat sig tillämpliga också i datasammanhang, är det
troligt att tillämpningsproblemen kommer att öka i takt med den tekniska
utvecklingen. Med hänsyn till de informationsmängder som lagras på data
är det uppenbart att ett effektivt straffskydd krävs. Jag anser därför
att detta är ett område som utredaren bör ta upp till närmare analys.
En utgångspunkt för utredningsuppdraget bör vidare vara de inom
Europarådet utarbetade riktlinjerna för den nationella lagstiftningen om
datorrelaterade brott som jag tidigare har berört.
Enligt dessa riktlinjer bör de straffrättsliga bestämmelserna erbjuda
skydd mot bedrägeri genom manipulationer med anknytning till datorer,
förfalskning av data eller datorprogram, skadegörelse på data eller
datorprogram samt datasabotage, dvs. åtgärder som vidtas i syfte att
förhindra ett datorsystems funktion. Enligt riktlinjerna bör också
förfaranden straffbeläggas som innebär olovligt tillträde till
datasystem och olovlig avlyssning av datakommunikation m.m.
I väsentliga hänseenden torde den svenska lagstiftningen uppfylla de
krav som ställs upp i dessa riktlinjer, särskilt efter de senaste
lagstiftningsåtgärder på området som jag har redogjort för. Att frågan
om förfalskningsbestämmelsernas tillämpning är något som bör övervägas
ytterligare har jag dock redan nämnt. Med hänsyn till betydelsen av
internationell anpassning i lagstiftningshänseende när det gäller
datorrelaterad brottslighet bör utredaren även i övrigt analysera
behovet av de lagändringar som kan krävas för att den svenska
lagstiftningen skall följa Europarådets riktlinjer.
En särskild fråga är huruvida bestämmelsen i 21 § datalagen om
dataintrång, som har anknytning inte endast till personregister, bör
finnas kvar i sin nuvarande utformning. Ett alternativ skulle kunna vara
att inarbeta bestämmelsen i brottsbalken.
Åtgärder mot s.k. piratdekodrar
Inledningsvis berörde jag utvecklingen på massmedieområdet. På detta
område har den tekniska utvecklingen medfört att ett speciellt problem
uppkommit, vilket bör behandlas i detta sammanhang. En del av
TV-sändningarna via satellit och kabel är avgiftsbelagda. Systemet
fungerar huvudsakligen på det sättet att programmen sänds i förvrängd
eller kodad form, varvid den som vill se programmen får hyra en
avkodningsapparat, en dekoder, som upphäver förvrängningen så att pro-
grammen kan tas emot. Under senare tid har på marknaden förekommit s.k.
piratdekodrar, dvs. dekodrar som tillhandahålls av andra än företrädare
för de TV-bolag som sänder programmen, vilket medför bl.a. uteblivna
inkomster för TV-bolagen och upphovsrättshavarna till de program som
sänds.
Enligt min mening bör frågan om åtgärder mot försäljning och utnyttjande
av piratdekodrar övervägas. Därmed inte sagt att ingripanden på
straffrättslig väg är den enda eller den bästa lösningen. Andra åtgärder
kan visa sig lämpligare. Frågan bör emellertid utredas närmare. Den
särskilde utredaren skall analysera behovet av lagstiftning samt i den
mån sådan visar sig påkallad lägga fram förslag därtill. Om utredaren
finner att detta är motiverat, bör förslag i denna del presenteras innan
förslagen i övrigt läggs fram. Utredningen bör ske med hänsynstagande
till de upphovsrättsliga aspekterna.
Hos regeringen finns olika framställningar om åtgärder angående
försäljningen av piratdekodrar. Dessa framställningar bör överlämnas
till utredaren.
Myndigheternas tillgång till datorbaserad information för
brottsutrednings- och kontrollverksamhet
Rättegångsbalkens regler om beslag tar i sin nuvarande utformning inte
tillräcklig hänsyn till utvecklingen på datateknikens område. Det kan
inte anses framgå klart vilka befogenheter som de brottsutredande
myndigheterna har i fråga om datalagrad information. Det gäller särskilt
i fråga om personregister som genom datalagen tillförsäkrats ett
särskilt skydd för att förhindra otillbörligt intrång i de registrerades
personliga integritet. På grund härav behövs en översyn av begreppet
"handling" i rättegångsbalken, särskilt när det gäller 27 kap. om beslag
och 38 kap. om skriftligt bevis. En grundläggande princip bör härvid
vara att de brottsutredande myndigheternas möjlighet att få tillgång
till information i sin verksamhet inte skall vara beroende av på vilket
sätt informationen finns lagrad. Denna princip är redan godtagen på
beskattningsområdet, se bl.a. 56 § 1 mom. fjärde stycket
taxeringslagen. En motsatt ordning skulle innebära att de
brottsutredande myndigheterna berövades möjligheterna att få tillgång
till en uppgift av vikt för en brottsutredning, om uppgiften är åtkomlig
endast med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel, t.ex. ADB.
Översynen bör ske med hänsynstagande till erfarenheterna av de nyss
nämnda ändringarna i bl.a. taxeringslagen och tillämpningen av de
föreskrifter som datainspektionen har meddelat. Vidare bör utredaren
självfallet ta del av den undersökning av tryckfrihetsförordningens
grundbegrepp i fråga om ADB-upptagningar som gjorts av data- och
offentlighetskommittén och som redovisats i kommitténs slutbetänkande
(SOU 1988:64) Integritetsskyddet i informationssamhället 5. I
sammanhanget kan också nämnas regeringens förslag till tullregisterlag
m.m. (prop. 1989/90:40) som innebär bl.a. att begreppet elektroniskt
dokument införs i tullklareringssammanhang.
Datalagen innehåller inte några bestämmelser som direkt tar sikte på hur
de registrerades personliga integritet skall skyddas i myndigheternas
kontrollerande eller brottsutredande verksamhet. Utredaren bör inom
ramen för sitt uppdrag föreslå lösningar som motverkar otillbörligt
integritetsintrång.
Ett särskilt problem i detta sammanhang gäller de brottsutredande
organens rätt att använda s.k. överskottsinformation. I
lagstiftningsärendet om vissa tvångsmedelsfrågor (prop. 1988/89:124)
tidigare i år behandlade jag utförligt frågan i vad mån det är möjligt
och lämpligt att införa lagregler i fråga om den rätten. Mitt
ställningstagande, som sedermera godtogs av riksdagen, innebar att några
begränsningar i lag i fråga om myndigheternas möjligheter att använda
överskottsinformation inte borde införas (prop. 1988/89:124 s. 29 ff,
JuU 25, rskr. 313). Detta bör vara vägledande även för utredarens
arbete.
När det gäller skattemyndigheternas kontrollverksamhet bör utredaren i
enlighet med uttalandena i lagstiftningsärendet på det området (prop.
1987/88:65 s. 59 ff.) ta upp till förnyad granskning de komplikationer
som är förenade med skattemyndigheternas befogenheter i fråga om
datorlagrad information. Motsvarande problem kan uppkomma vid andra
myndigheter med likartade befogenheter. Det bör vara en strävan att
reglerna är enhetliga för såväl den brottsutredande verksamheten som
utrednings- och kontrollverksamheten vid andra myndigheter, men det är
ingalunda självklart att en gemensam reglering är möjlig eller ens
lämplig. I frågan om skattemyndigheternas kontrollverksamhet har jag
samrått med chefen för finansdepartementet.
Hos regeringen har gjorts framställningar från rikspolisstyrelsen och
generaltullstyrelsen om författningsändringar som gör det möjligt för
polis- respektive tullmyndighet att på begäran få uppgifter ur främst
flygbolags databaserade kundregister. Genom uppgiftsskyldigheten skulle
man kunna få fram bättre underlag för tullmyndigheternas bedömning av
smugglingsrisker och effektivisera utlänningskontrollen. Dessa ärenden
bör överlämnas till den särskilde utredaren för närmare överväganden.
Möjligheterna att använda teleavlyssning m.m. i brottsutredningar
Jag går nu över till frågor med anknytning till teleområdet. Enligt
gällande ordning har staten genom televerket ett övergripande ansvar för
ett sammanhållet telenät. Flera steg har dock tagits mot en avveckling
av televerkets rätt att ensam äga och kontrollera anläggningar eller
enheter i telesystemet (jfr prop. 1987/88:118 om inriktningen av
telepolitiken). Ett område som i detta sammanhang är förtjänt av en
närmare analys är vad den förändrade konkurrenssituationen på
telekommunikationsområdet kan ha för återverkningar på möjligheterna att
utnyttja hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning som
straffprocessuella tvångsmedel.
Även utvecklingen på teleteknikens område torde gå i en riktning som
minskar de faktiska möjligheterna till hemlig teleavlyssning i
brottsutredande syfte. Exempelvis ger moderna elektroniska
telefonstationer (AXE-systemet) allt fler telefonabonnenter tillgång
till tilläggstjänster av olika slag. Medflyttning och vidarekoppling av
samtal är exempel på sådana tilläggstjänster. Utnyttjar abonnenterna
sådana tjänster, kan det bli svårare för de brottsutredande organen att
få information via hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.
Även utvecklingen i fråga om telefaxtekniken och mobiltelefoni
aktualiserar liknande problem.
Mot denna bakgrund behövs en närmare analys av vilka följder den
tekniska utvecklingen kan få för möjligheterna att i brottsutredningar
använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning. Utredaren bör
självfallet ägna särskild uppmärksamhet åt frågan om det är möjligt att
inom ramen för en modern teleteknik tillgodose behovet av att kunna
använda sådana tvångsmedel.
Ytterligare en omständighet som kan påverka användbarheten av avlyssning
som tvångsmedel är den ökade möjligheten att kryptera innehållet i
telekommunikationen för att förhindra att obehöriga får del av det.
Kryptering innebär i detta sammanhang att man påverkar vad som sänds så
att det inte kan uppfattas utan hjälp av motsvarande "dechiffrerande"
apparatur hos mottagaren. Kryptering används inom såväl den offentliga
som den enskilda sektorn för att hindra att obehöriga får del av
telemeddelandena. Ofta är sådan användning en angelägen skyddsmetod. I
andra fall utnyttjas denna teknik i brottsliga sammanhang. Utredaren bör
överväga vilka åtgärder som är tänkbara för att balansera möjligheten
att i sådana fall använda kryptering.
Den rapport från Europarådet som jag tidigare nämnt innehåller inte
något förslag till riktlinjer för hur medlemsländerna bör utforma sin
processrättsliga lagstiftning men väl en diskussion i processrättsliga
frågor med anknytning till modern teknik. Rapporten bör därför kunna
utgöra ett ur ett internationellt perspektiv värdefullt underlag för den
särskilde utredarens arbete.
Jag vill påminna om att regeringen genom beslut den 25 maj i år
bemyndigat mig att tillkalla en särskild utredare för att göra en
översyn av datalagen (dir 1989:26). Vissa frågor som skall behandlas av
den utredningen har nära samband med den översyn av bl.a. de
straffrättsliga och straffprocessuella bestämmelser som jag nu föreslår.
Det gäller inte bara frågan om dataintrång enligt 21 § datalagen utan
även vissa tvångsmedelsfrågor. Som anfördes i direktiven till
datalagsutredningen bör utredarna hålla kontakt under arbetets gång.
Regeringen har vidare genom beslut den 2 november 1989 bemyndigat mig
att tillkalla en särskild utredning för att se över reglerna om det
allmännas skadeståndsansvar (dir 1989:52). Utredningen kommer bl.a. att
behandla vissa frågor med anknytning till datateknik. Utredaren bör
samråda även med denna utredning.
Som en allmän utgångspunkt för översynen vill jag dessutom tillägga att
man vid utformningen av lagstiftning på detta område såvitt möjligt bör
undvika att anknyta till en viss typ av teknik. Erfarenheterna från
andra länder visar att speciallagstiftning tenderar att snabbt bli
överspelad av den tekniska utvecklingen. I svensk lagstiftning har man
hittills försökt undvika specialregler för viss typ av teknik. Det bör
vara den allmänna inriktningen även i fortsättningen. Det kan tilläggas
att den rapport från Europarådet som jag tidigare nämnt ger uttryck för
en liknande uppfattning.
Utgångspunkten för den särskilde utredarens arbete skall vara att ett
genomförande av förslagen inte skall leda till några ökade kostnader.
Jag vill erinra om de direktiv (1984:5) till samtliga kommittéer och
särskilda utredare angående utredningsförslagens inriktning som
regeringen beslutade i februari 1984. I dessa berörs vad som skall gälla
i fråga om finansiering av reformer. Vidare erinrar jag om direktiven
(1988:43) angående beaktande av EG-aspekter i utredningsverksamheten.
Arbetet skall redovisas senast den 1 juli 1992.
Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
bemyndigar chefen för justitiedepartementet
att tillkalla en särskild utredare - omfattad av kommittéförordningen
(1976:119) - med uppdrag att göra en översyn av dels straff- och
processrättsliga frågor med anknytning till data- och teleteknikens
utveckling, dels motsvarande frågor när det gäller olika myndigheters
utrednings- och kontrollverksamhet,
att besluta om sakkunniga, experter, sekreterare och annat biträde åt
utredaren.
Vidare hemställer jag att regeringen beslutar att kostnaderna skall
belasta andra huvudtitelns anslag Utredningar m.m.
Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och bifaller
hennes hemställan.
(Justitiedepartementet)