Regeringen förelägger riksdagen vad som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 februari 1990 för de åtgärder och ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Maj-Lis Lööw

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas regeringens bedömning av förekomsten i Sverige av diskriminering på etnisk grund och behovet av åtgärder i syfte att främja goda etniska relationer i vårt land. I det sammanhanget slås fast att det behövs en ytterligare precisering av det mål för invandrarpolitiken som uttryckts med begreppet valfrihet. Betydelsen av en fortsatt aktiv välfärdspolitik som också kommer invandrarna lill del betonas.

Regeringen redogör vidare för planerna på att utreda om gällande lagstiftning kan förändras i syfte att förstärka samhällets skydd, bl.a. mot etnisk diskriminering, i arbetslivet och mot verksamhet i organisationer med rasistiska inslag.

Regeringen tar vidare ställning lill en genomförd utvärdering av verksamheten under de tre första åren hos ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Myndigheten, liksom även nämnden mot etnisk diskriminering, föreslås fortsätta sin verksamhet i allt väsentligt som hittills. Ökade resurser för DO:s kansli föreslås.

I propositionen föreslås en betydande ökning av invandrarverkets resurser för bidrag till projekt som syftar till all främja goda etniska relationer. Det fastslås atl ansvaret för att bedriva aktiv opinionsbildning för ömsesidig respekt och samlevnadsfrid mellan olika etniska grupper är en uppgift för många: riksdag, regering, centrala myndigheter, kommuner, organisationer och enskilda.

1 Riksdagen 1989/90. i saml Nr 86

Proposition om åtgärder mot etnisk diskriminering '°- '89/90:86 m.m.

1 Inledning

Utländska medborgare bosatta i Sverige skall ha likvärdiga möjligheter, rättigheter och skyldigheter som befolkningen i övrigt. Detta fastslogs genom 1975 års beslut om riktlinjer för invandrar- och minorilelspoliliken m.m. (prop. 1975:26, InU 6, rskr. 160). Dessa riktlinjer formulerades med utgångspunkt i målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Riktlinjerna innebar atl politiken på detta område bör präglas av en strävan att skapa social jämlikhet mellan invandrare och svenskar och att invandrare bör ha möjlighet att, inom ramen för den intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället, ge uttryck för en egen språklig och kulturell identitet. Samtidigt skulle politiken inriktas på alt skapa samverkan mellan svenskar och invandrare för att öka solidariteten mellan dem och på atl vidga möjligheterna för invandrarna atl aktivt delta i del politiska livet i Sverige.

Dessa värderingar har varit vägledande när det i 1 kap. 2§ regeringsformen slagits fast att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter alt behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas.

I anslutning till 1975 års principbeslut genomfördes en rad reformer. År 1976 genomfördes även den s.k. röslrällsreformen (prop. 1975/76:23, KU 25, rskr. 78), genom vilken utländska medborgare som bott i Sverige i mer än tre år fick rösträtt och blev valbara i kommunala val.

År 1978 tillsatte regeringen en särskild utredare (A 1978:06) med uppgift all göra en utredning om fördomar och diskriminering i fråga om invandrare m.fl. (diskrimineringsulredningen). Utredningen lämnade år 1984 sitt slutbetänkande (SOU 1984:55) 1 rätt riktning.

1 sina överväganden-eeh-förslag redovisade utredningen sin syn på orsaker till etniska konflikter och i vad mån och i vilken omfattning sådana konflikter kan förhindras eller motarbetas. Vidare lämnade utredningen ett antal förslag till lagstiftningsåtgärder. Bl.a. föreslogs en ändring av bestämmelsen i brottsbalken om hets mot folkgrupp. Riksdagen beslutade om en utvidgning av det straflfbara området i den aktuella paragrafen (prop. 1986/87:151, KU 1987/88:36, rskr. 290).

1 betänkandet (SOU 1983:18) Lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet föreslog utredningen ett förbud för arbetsgivare att diskriminera på etnisk grund.

År 1984 lämnade den år 1980 tillsatta invandrarpolitiska kommittén
(IPOK) sitt betänkande (SOU 1984: 58) om invandrar- och minorilelspoli
liken. Diskrimineringsutredningens och invandrarpolitiska kommitténs
belänkanden utgjorde grundvalen för regeringens och riksdagens förnyade
behandling av invandrar- och minorilelspoliliken år 1986 (prop.
1985/86:98, Sfu 1985/86:20, rskr. 301). Riksdagen beslöt att de riktlinjer
för invandrarpolitiken som antogs år 1975 skulle ligga fast. Vissa precise
ringar gjordes i fråga om invandrares möjligheter lill kulturell valfrihet.
Diskrimineringsutredningens förslag om ell lagfäst förbud mot etnisk dis- 3

kriminering i arbetslivet avvisades. I stället infördes en lag mot etnisk Prop. 1989/90:86

diskriminering (SFS 1986:442) och inrättades en särskild ombudsman

mot etnisk diskriminering (DO). Ombudsmannens uppgift skulle vara atl

genom olika åtgärder motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på

andra områden av samhällslivet. Efler omkring tre år skulle en utvärdering

av verksamheten göras.

År 1987 tillsatte regeringen en kommission mot rasism och främlingsfientlighet (A 1987:05). Kommissionen, som var parlamentariskt sammansatt, gavs i uppdrag all pröva vilka ytterligare åtgärder som borde vidtas för att bekämpa rasism och främlingsfientlighet och stimulera lill sådana åtgärder. Till kommissionen knöls en särskild expertgmpp, ledd av diskrimineringsombudsmannen.

1 sin slutrapport (SOU 1989:13) Mångfald mot enfald redovisar kommissionen bl.a. sin bild av det aktuella läget i Sverige när del gäller svenska folkets attityder lill invandrare och flyktingar. 1 del 11 av slutrapporten (SOU 1989:14) redovisas förslag rörande lagstiftning och rättsfrågor. Sammanfattningar av kommissionens belänkanden bifogas som bilaga 1.

Kommissionens slutrapport har remissbehandlats. En sammanfattning av remissvaren finns i bilaga 2.

Kommissionen kunde under sitt arbete initiera och stödja projekt för opinionsbildning och goda etniska relationer med bidrag från de särskilda medel, vilka regeringen förddal efter förslag av kommissionen. Erfarenheterna av denna verksamhel kommer all utvärderas i ell annal sammanhang.

För att utvärdera verksamheten hos ombudsmannen och nämnden mot etnisk diskriminering tillkallade regeringen i febmari 1989 en särskild utredare (A 1989:01). Utredaren har redovisat sitt arbete i etl betänkande (SOLJ 1989:57) DO och nämnden mot etnisk diskriminering de tre första åren. En sammanfattning av betänkandet bifogas som bilaga 3.

Betänkandet har inte remissbehandlats. Utredaren har under arbetets gång haft kontakter med berörda myndigheter och organisationer. Diskrimineringsombudsmannen har i särskild-skrivelse lill regeringen den 21 november 1989 redovisat sina synpunkter i anslutning lill utvärderingen.

2 Överväganden och fbrslag 2.1 Allmänna överväganden 2.1.1 Bakgrund

Del är snart fyra år sedan som stalsmaktema behandlade behovet av samhällsåtgärder mot etnisk diskriminering. De gmndläggande hållningar för regeringens förslag och riksdagens beslut som gällde då är lika självklara idag:

människors likaberättigande oavsett etnisk tillhörighet,

nödvändigheten av tolerans och respekt mellan olika befolkningsgrupper i samhället,

etnisk diskriminering är oacceptabel och skall motarbetas.

Regeringens och riksdagens behandling och beslut våren 1986 gmnda- Prop. 1989/90:86 des väsentligen på överväganden och förslag från diskrimineringsulredningen. Del gmndades också på de erfarenheter som invandrarverket vunnit under ell decennium av arbete för att förverkliga de invandrarpolitiska mål som riksdagen hade formulerat i millen av sjuttiotalet.

Del viktigaste resultatet av 1986 års riksdagsbehandling var ulan tvekan tillkomsten av ombudsmannen mot etnisk diskriminering DO. Betydelsefulla var också de genomförda skärpningama av vissa slraflFbestämmelser.

Tillsättandel av kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet, i det följande benämnd kommissionen, var ytterligare etl uttryck för regeringens bestämda ambition all stävja uppkomsten av rasistiska och främ-lingsfienlliga stämningar. Kommissionens arbete skulle bl.a. kunna ge ökad klarhet om hur stalsmaktema, myndigheterna, kommunema och enskilda organisationer kan bidra lill skärpt vaksamhet och effektiva insatser mot rasism, främlingsfientlighet och etnisk diskriminering.

När regeringen nu skall ta ställning till kommissionens överväganden och förslag och på nytt bedöma behovet av samhällsåtgärder på delta område, är det naturligt och nödvändigt alt återvända till de slutsatser som kan dras av diskriminieringsutredningens mångåriga arbete. Det är lika givet alt väga in erfarenheterna från statens invandrarverks (SIV) verksamhet. Den fond av kunskap som finns traditionellt vetenskaplig såväl som mer "vardagsempiriskt" gmndad är byggd på både framgångar och misslyckanden. Till den kan vi idag lägga även ett bokslut över DO:s första tre verksamhetsår liksom de ytterligare forskningserfarenheter som samlats under denna period.

2.1.2 Ett konfliktfritt samhälle?

En påtaglig lärdom av allt arbete hittills är all del inte finns några allmängiltiga lösningar.

Invandringen och dess påverkan på svenskt samhällsliv kan betraktas och bedömas ur olika perspektiv historiskt, kulturellt, politiskt. Den mångfald som invandringen skapat kan aldrig bli fri från problem och konfliktrisker. Den kanske inte ens bör bli del. Att vara sams om aUting oavsett om man sätter etniska eller andra förtecken framför enigheten är omöjligt och kan inte vara ell rimligt samhällsmål. Den mångfald som invandringen skapat måste beskrivas med många nyanser.

Behovet av ell nyanserat förhållningssätt gäller också svenskarnas syn på de etniska minoritetsgmpper som uppstått genom invandringen. Invandrare skall behandlas efter sina handlingar, inte efter var eller av vem de råkar vara födda.

Invandrarna får samtidigt inte, vare sig del sker till följd av missriktad eller oreflekterad välvilja eller inte, betraktas eller tillåtas falla in i en passiv roll som "offer". Oavsett om det finns en allvariig tendens till ökande motsättningar på etnisk gmnd eller inte jag återkommer strax lill detta så kan en utveckling som stämplar invandrarna som svaga människor bara bli till nackdel för hela samhället. Det fömtsätter i sin lur

alt vi inte förleds all framställa situationen och invandrama som bättre än Prop. 1989/90:86 de faktiskl är och atl vi inte avfärdar påtalade problem eller missförhållanden som fördomar.

Det är inte möjligt att åstadkomma ett samhälle utan konflikter, etniska eller andra. Än mindre kan vi, enligt min mening, sätta detta som ett politiskt mål, för vars uppfyllelse omfattande samhällsåtgärder skulle sättas in. Det är inget misslyckande om inte alla svenskar lycker om alla invandrare och tvärtom. Alla svenskar tycker ju inte om varandra. Samlevnadsfrid baserad på ömsesidig respekt mellan individer och gmpper av individer räcker gott som mål.

2.1.3 Invandrarpolitikens valfrihetsmål

Den svenska invandrarpolitiken bygger på all samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter skall gälla oberoende av etniskt urspmng. Delta gäller med de begränsningar som följer av att vissa fundamentala rättigheter, t. ex. rösträtten i riksdagsval, knyts lill medborgarskapet.

En annan rättighet, som ulan inskränkning bara tillkommer den som är svensk medborgare, är rätten all bo och vistas i Sverige.

Det är dessvärre vanligt att man i den politiska debatten, i medier och bland folk i gemen blandar ihop begreppen asylsökande, fiykting och invandrare. Del leder emellanåt lill beklagliga missuppfattningar. T.ex. har åtgärder som går ul på att begränsa möjligheterna all få asyl i Sverige beskrivits som "invandrarfientliga". Som invandrarminister har jag ansvaret både för tillämpningen av utlänningslagstiftningen och för ålgärder lill förmån för dem som enligt denna lag får tillstånd alt bosätta sig i vårt land. Häri finns i viss mån ett spänningsförhållande eftersom ju utlänningslagstiftningen till sin natur är särskiljande. Avsikten är ju att den skall hjälpa oss att inom de ramar för invandringspolitiken som riksdagen har gett skilja ut dem som skall få stanna här från dem som inte kan få det.

De överväganden och förslag som jag nu kommer att redogöra för tar självfallet sikte på ålgärder inom Sverige för dem som fått rätt alt bo här invandrare, oavsett om dessa kommit som flyktingar eller med liknande skäl, eller som fåll stanna som arbetskraft eller som anhöriga.

Målet är all skapa likvärdiga möjligheter för alla invandrare, oavsett bakgmnd och invandringsmotiv. Riktade säråtgärder är ett instmment för all åstadkomma sådana likvärdiga möjligheter. Svenskundervisning för invandrare och de särskilda arbetsmarknadsåtgärderna för invandrare är exempel härpå.

Rösträtt och valbarhet för utländska medborgare i kommunala val, som infördes år 1976, syftar lill atl ge invandrama ell verktyg för att kunna delta i och påverka samhällsutvecklingen.

Det mångåriga stödet till invandrarnas organisationsbildning, syftande till Ökat idenlilelsmedvelande och stärkt självkänsla, är ett tredje uttryck för den invandrarpolitik som i allt väsentligt gällt sedan mitten av 1970-talet.

Målen är tre: jämlikhet, valfrihet och samverkan. Denna politik skall "

fullföljas och utvecklas.

Kommissionen har i sitt betänkande resonerat kring behovet av atl Prop. 1989/90:86 precisera invandrarpolitikens valfrihelsmål. Kommissionen har fört sitt resonemang utifrån det faktum alt målet, alltsedan del formulerades, varit föremål för tolkningar.

Jag delar kommissionens uppfattning om behovet av atl ytterligare precisera eller omformulera valfrihetsmålet. En sådan precisering gjordes så sent som år 1986 vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition (1985/86:98) om invandrarpolitiken. Då hade såväl invandrarpolitiska kommittén som diskrimineringsutredningen anfört atl begreppet valfrihet i många sammanhang uppfattats som problematiskt. Valfrihetsmålel hade hos vissa gmpper lett lill krav på långtgående rättigheter som minoriteter i folkrällslig mening, trots all traditionella minorilelskrilerier inte har varit uppfyllda. Valfrihetsmålel hade vidare åberopats som stöd för en rad olikartade uppfattningar när det gäller undervisningen av invandrarelever inom skolväsendet. Valfrihetsmålet hade dessvärre också kommit alt tolkas som ell godtagande av värderingar som starkt avviker från den grundsyn i skilda frågor som kommer lill ullryck i svensk lagstiftning eller i andra politiska beslut. Invandrarpolitiska kommittén ifrågasatte om begreppet valfrihet kunde behållas som ett övergripande mål.

På föredragandens förslag beslöt riksdagen att begreppet valfrihet även framdeles skulle vara ett av målen för invandrarpolitiken. Begreppet borde emellertid tolkas så "att det innefattar respekt för den enskildes identitet och integritet samt möjligheter all utveckla del egna kulturarvet inom ramen för de gmndläggande normer som i del svenska samhället gäller för mänsklig samlevnad".

Erfarenheten har visat alt många fortfarande hänvisar lill valfrihetsmålel som om sådana preciseringar helt saknades. Del finns därför goda skäl alt på nytt la upp tolkningen av valfrihetsmålel till diskussion.

I avsaknad av tillräcklig precision och med för vida marginaler för skilda tolkningar finns det risker för att målet väcker förhoppningar hos invandrarna, som inte kan infrias, och farhågor hos vissa som tror att valfriheten sträcker sig längre än den i själva verket gör.

Självklart är det så att etniska konflikter kan uppstå längs den linje som markerar gränsen mellan invandrarnas valfrihet och gmndläggande svenska moral- och rättsuppfattningar.

När personer med annan etnisk bakgmnd bryter mot svenska värderingar beror det ibland på okunnighet. Okunnighet om hur det svenska samhället fungerar eller feltolkningar av sociala mönster särskilt bland dem som är nya i Sverige.

Ibland beror del på en svensk benägenhet alt se den egna kulluren och de egna värderingama som allenarådande, för övrigl en tendens som verkligen inte enbart är svensk.

Kollisioner mellan etniska gmppers gmndläggande moral- oeh rättsupp
fattningar leder ofta lill all båda parter stärks i sin övertygelse om vad som
är rätt och fel och alt de tillskriver "de andra" diverse negativa egenskaper.
Parternas uppfattning om varandra kan bli självuppfyllande profetior och
utlösa etniska konflikter. För all lösa sådana konflikter, som gmndar sig på
en faktisk ojämlikhet i möjligheten atl hävda sina värderingar, krävs både

flexibilitet och förståelse hos båda parter.

Otydlighet om hur "valfrihet" skall definieras och brist på klarspråk Prop. 1989/90:86 ifråga om "icke förhandlingsbara" värderingar ökar den risken. Jag skulle önska att vi får en större tydlighet. Det behövs en fördjupad debatt som underlag för den precisering som sålunda bör göras. Det visar bl.a. reaktionerna på ell uppmärksammat brottmål nyligen, som gett upphov lill diskussion om betydelsen av gärningsmannens etniska tillhörighet för straffmälningen. Jag har därmed inte gett ullryck för någon uppfattning i det enskilda fallet bara pekat på etl av flera motiv för en bred, öppen och konstruktiv debatt om hithörande frågor.

Den valfrihet som finns och skall finnas, måste existera parallellt med en respekt för de grundläggande värderingar som det svenska samhället omfattar. Till sådana gmndläggande värderingar hör tolerans mot oliktänkande, värnandel om de demokratiska fri- och rättigheterna, synen på barnens och kvinnans ställning. Flertalet av dessa är också sladfösta i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, som de allra flesta länder enats om och som därför inte är specifikt svenska. Här finns inget utrymmme för kompromisser eller avvikelser. Men del är viktigt atl hävdandel av fasla värderingar håller sig till grundläggande principer.

Det finns alllid en risk att majoritetens uppfattningar gör sig breda med anspråk på alt vara den enda sanningen även i mindre gmndläggande frågor. I invandrarpolitikens valfrihelsmål ligger därmed också ell hävdande av de skilda kulturernas och gmppernas, inklusive den svenska, lika värde och rätt atl existera samtidigt och parallellt. Målet ställer krav på ödmjukhet och ömsesidig respekt; dess kanske viktigaste konsekvens är att majoriteten inser all dess kultur och värderingar bara är en bland många andra, ulan anspråk på monopol och exklusivitet.

Invandrarpolitikens valfrihelsmål ställer således krav åt flera håll. Del rör sig endast till en del om de etniska gmppemas förhållningssätt inbördes och till majoritetskulturen. Det rör sig även i hög grad om majoritetskulturens uppfattning och förhållningssätt lill sin egen kultur.

Jag avser all återkomma till regeringen med ytterligare överväganden i denna fråga under år 1991.

Men den debatt som vi behöver måste också la sikte på hur man bättre än i dag skall kunna skapa likvärdiga villkor för invandrarna det gäller inte minsl för ungdomar ur andra och tredje generationen. Hur skall man skapa förutsättningar för en sann delaktighet och medinflytande för invandrarna i samhällsarbetet, i besluten, i fördelningen av tillgångarna? Hur skall invandrarna få det stöd som kan behövas för all de skall bli oberoende och starka människor ulan all nödvändig positiv särbehandling blir lill en konfliktorsak i sig?

2.1.4 Några begrepp

Innan jag går vidare skall jag helt kort, och ulan krav på vetenskaplig precision, beröra några av de centrala begreppen i sammanhanget.

Allra först vill jag, för min del, slå fast all rasism vilken definition man än ger uttrycket knappast är en relevant beteckning för förhållandena i Sverige. Ordet rasism, som avser föreställningen om den egna

befolkningens överlägsenhet på biologiska grunder, tillhör antagligen de Prop. 1989/90:86

mest missbrukade i dagens svenska debatt. Rasism i egentlig mening

förekommer knappast alls i vårt land. Jag vill med detta inte bagatellisera

de motsättningar med etnisk bakgmnd som finns eller riskerna för att

ytterligare kan uppstå. Men det finns här, som kommissionen också starkt

stryker under, all anledning att vara varsam med orden.

Däremot kan vi tala om förekomsten i vårt samhälle av främlingsfientlighet eller invandrarfienllighet som beteckning för känslor vilka, i varierande styrka, är uttryck för ovilja, rädsla inför eller intolerans mot andra etniska grupper.

Begreppet etniska relationer betecknar de ömsesidiga förhållningssätt som utvecklas mellan etniska grupper eller individer med olika etnisk bakgmnd. Etniska relationer i Sverige omfattar alla etniska grupper som finns representerade i landet. Del rör sig således inte enbart om relationer mellan majoritetsbefolkningen å ena sidan och minoritetsgrupperna å den andra. Etniska relationer omfattar alla kombinationer av etniska gmpper. Dessa relationer finns på alla nivåer i det samhälleliga skeendet och i skärningspunkten mellan individ och samhälle.

Med etnisk diskriminering menar vi vanligen atl en person eller en gmpp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

2.1.5 I rätt riktning?

Del förekommer i vårt samhälle mer eller mindre negativa ullryck bland majoritetsbefolkningen gentemot invandrare över hela skalan från nästan likgiltiga hållningar lill uttalad antipati. Alla erfarenheter talar för atl sådana uppfattningar inte existerar hell för sig själva. De ingår i ett sammanhang, som del av vad som kallats "allitydknippen" den som är starkt invandrarfientlig är sannolikt intolerant inte bara mot invandrare utan även mot andra "avvikare". Inställningen till invandrare och flyktingar hänger ofta ihop med en hel uppsättning av attityder och förhållningssätt till exempelvis demokrati, kriminalvård, u-hjälp, solidaritet med förtryckta etc.

En slutsats är att det inte är meningsfullt, och i varje fall inte tillräckligt, att satsa resurser på att enbart bearbeta den enskilda attityden "inställning till invandrare". Åtgärder som allmänt skapar gynnsamma förutsättningar för människors utveckling lill generösa och toleranta individer har större förutsättningar att bli framgångsrika. Jag återkommer i del följande lill frågorna om opinionsbildning, information och attilydpåverkan.

Såvitt man idag kan bedöma det, var också händelserna i Sjöbo etl uttryck för en sådan sammansatt allilydbild. Några forskare vid universitetet i Lund har studerat händelserna. En av deras slutsatser är all kommunens vägran att ta emot flyktingar och folkomröstningsbeslulet snarare var en revolt mot en överhet som försökte beskära den lokala självbestämmanderätten än en målmedveten reaktion mot flyktingar.

Förtroendevalda förväntas i ord och handling företräda och omfatta

höga moraliska värden och därmed vara föredömen med ansvar för opini- Prop. 1989/90:86 onsbildningen. Ledande kommunpolitiker medverkade genom sitt agerande i flyktingfrågan till att främlingsfientliga stämningar kunde uppfattas som samhälleligt accepterade. Att emellertid bemöta kommunmajoritetens agerande med personliga invektiv skapade inte någon ökad tolerans hos kommuninvånarna. Massmediernas roll som "verklighetens dramaturger" var här olycklig. Rapportering och kommentarer saknade ofta de nödvändiga nyanserna.

Del finns extremisliska organisationer i Sverige med rasistiska inslag i sin verksamhet. Dessa gmpperingar är små och utgör för närvarande inget hot mot den demokratiska ordningen i vårt samhälle eller mot grundsatsen om alla människors lika värde såsom en av gmndstenarna för detta samhälle. Vissa påslår alt dessa gruppers aktivitet har ökat. Jag kan dock inte finna hållbara belägg för detta. Men vi bör självfallet ta dessa grupper på allvar. Det är dock inte delsamma som att främlingsfientligheten i Sverige har ökat. Även i sättet all beskriva den verklighet som vi vill göra något ål krävs det nyanser.

Förekommer det etnisk diskriminering? Del finns otaliga exempel på att invandrare med rätt eller orätt upplever sig diskriminerade. Detta framkom genom diskrimineringsulredningens intervjuundersökning från år 1982 och som har bekräftats i åtskilliga sammanhang sedan dess. Del är emellertid inte lätt atl peka på helt konkreta fall, där man kan slå fast att diskriminering på just etnisk grund faktiskt har ägt rum. Utvärderingen av DO:s verksamhet under de första tre åren anger som exempel all inga enskilda anmälningar om etnisk diskriminering i arbetslivet hade kunnat framgångsrikt fullföljas i domstol med användning av en sådan lagstiftning som hillills diskuterats. Självfallet måste man emellertid komma ihåg att "mörkertalet" här förmodligen är betydande endast etl par hundra fall har kommit till DO: s prövning.

Vad säger då vetenskapen om förekomsten av etnisk diskriminering i Sverige? Inom forskningen finns svårigheter att empiriskt studera själva fenomenet diskriminering. Diskriminering är ett handlande. Problemet för forskaren blir att detta inte inträffar på begäran. Vad som går alt empiriskt studera är den sammantagna effekten av den diskriminering som äger rum i de enskilda fallen. En hel del forskning har ägnats åt all undersöka opinioner och människors attityder och föreställningar. En allmän uppfattning är alt attityder i form av fördomar eller antipatier på något sätt är relaterade till diskriminering, främst genom alt en fördomsfull uppfattning leder till ett diskriminerande beteende. Dock är det inte alllid så enkelt i verkligheten.

De jämförelser av befolkningens attityder som kan göras bygger på
undersökningar som gjorts åren 1969, 1981 och 1987. De visar all toleran
sen hos befolkningen till invandrare och flyktingar ökat från år 1969 lill år
1981 och att den toleranta opinionen varit i stort sett stabil sedan dess.
Färska opinionsmätningar av SIFO och IMU (hösten 1989) pekar i samma
riktning. I den senaste större attitydundersökningen framkom dock tecken
på all toleransen bland yngre åldersgrupper minskar. Del är verkligen
något att la fasta på, när vi skall bedöma behovet av samhällsinsatser. '

Forskningsbehovet är omfattande. Osäkerheten är stor. Mer kan och bör Prop. 1989/90:86 göras. Jag återkommer till forskningsfrågorna i det följande.

Till de mer vetenskapliga slutsatserna skall fogas vardagslivets och enskilda människors erfarenheter: etnisk diskriminering förekommer i Sverige. Inte öppen, nästan aldrig åtalbar, oftast subtil och smygande på både individuella gmnder och i institutionella former. Detta vet vi. Detta måste vi motverka och bekämpa.

2.1.6 Orsakerna tili etniska konflikter

Orsakerna till etnisk konflikt kan sökas på individuell eller samhällelig nivå eller i en kombination av båda. Försök har gjorts all hitta en övergripande modell som skulle kunna ge en mer allmängiltig förklaring, men ingen sådan har vunnit allmänt erkännande. Oftast måste flera teorier användas jämsides.

Etniska konflikter och motsättningar kan inte förenklas och reduceras lill all endast avse relationen mellan enskilda personer. De är starkt beroende av stmkturella förhållanden. Historiskt, kulturellt och politiskt betingade mekanismer styr människors sätt all förhålla sig till varandra.

Vissa attityder är mycket svåra atl påverka. Det kan t. ex. tyckas tveksamt all salsa betydande samhällsresurser på att försöka omvända en person som är övertygad och ombblig i sina antipatier mot invandrare (och andra "avvikande"). Del får i förekommande fall räcka med att samhället försöker förhindra eller motverka all sådana åsikter sprids och blir vanliga.

Både diskrimineringsutredningen och kommissionen lar fasla på tre gmndelemenl bland påverkbara orsaker till etnisk konflikt:

ojämn makt- och resursfördelning,

bristande kontakter mellan etniska gmpper,

bristande självkänsla hos individer.

Ekonomiska villkor och politiska beslut avgör i stor utsträckning hur våra liv gestaltar sig. Konkurrens om livsbetingelser har alUid orsakat motsättningar mellan olika gmpper, både nationellt och globalt. Motsättningama behöver inte med nödvändighet ses som ett hot de leder lill förändringar och utveckling, vilket kan vara positivt så länge del rådande systemet erbjuder möjlighet till påverkan.

I etl etniskt perspektiv är möjligheten till delaktighet särskilt betydelsefull, eftersom det handlar om utsatta gmppers möjligheter alt hävda sina intressen gentemot starkare gmppers och de styrandes värderingar. Den svenska invandrar- och flyktingpolitiken är utformad med detta i åtanke. Lika rättigheter och skyldigheter skall med vissa begränsningar knutna lill medborgarskapet, gälla oberoende av etniskt urspmng.

Det finns emellertid brister i överensstämmelsen mellan ideologi och
praktik. Ett exempel på detta är förekomsten av s. k. institutionell diskri
minering, dvs. när negativ särbehandling blir en medveten eller omedve
ten konsekvens av en institutions regelsystem eller sätt att fungera. Detta
kan t.ex. vara svårigheten atl få en utländsk utbildning "godkänd" av en
arbetsgivare här i landet. Fömtom att invandraren kan drabbas av orätlvi- 1'

sor riskerar sådan diskriminering all fungera som legitimation av invan- Prop. 1989/90:86 drarfienlliga åsikter.

Betydelsen av makt- och resursfördelning visar sig även i fråga om tillgången på arbete. Mycket förenklat upplevs invandrama inte som något "hot" när del är gott om arbetstillfällen. Tvärtom anser de flesta all invandrarna aktivt bidrar till all öka de gemensamma resursema. Men om konjunkturerna försämras och arbetslösheten stiger kan invandrarna komma atl betraktas som konkurrenter om den dagliga försörjningen, framför allt av människor vars livssituation är otrygg.

Maklen kan också ta sig kulturella uttryck. Normer och värderingar kan bli lill "vapen" i händerna på majoriteten. Kulturell makt blir liktydigt med all vissa värderingar blir förhärskande. I ett samhälle med en, i stort sett, dominerande kultur fungerar denna som ett slags "rikslikare" i kulturella hänseenden. De etniska minoriteternas kulturer, deras normer och värderingar får räkna med alt ständigt befinna sig i underläge. Detta förhållande är dock inte något statiskt, eftersom kulluren inte är statisk. Del sker ett ständigt utbyte över de kulturella gränserna, en ständig påverkan. Dominansen från majoritetskulturen beslår men förändras under inflytande från de etniska minoritetemas kultur.

Om etniska gmpper isolerar sig från varandra uppslår lätt mytbildning och misstänksamhet mellan gmpperna, men stark samhörighet inom respektive gmpp. Människor identifierar sig med dem man uppfattar som lika, dvs. dem vilkas erfarenheter och beteenden är likartade ens egna. Objektiva olikheter mister därvid i betydelse. Gemensamma värderingar och traditioner skapar samhörighetskänsla och gmndlägger perspektivet på omvärlden inom den egna gmppen. Del finns en klar gräns mellan den egna gmppen och "de andra". Gränsen blir skarpare ju mer de olika grupperna avskärmar sig från varandra.

Intresset för andra folk och kulturer inskränks då lätt till ytlig exotism eller likgiltighet och går sällan på djupet. Många menar att även svenskar ofta är osäkra på den egna kulturella identiteten och därför känner rädsla inför andra etniska gmpper. Problemen uppstår när "de andra" inte längre befinner sig på avstånd ulan kommer nära, och när deras kulturer konfronteras med vår. Del kan ta tid att vänja sig och processen kan vara svår.

Känslan av främlingsskap riskerar att övergå i främlingsfientlighet om man inte finner naturliga kontaktpunkter, t. ex. i grannskapet, på arbelet eller genom fritidsaktiviteter, där skillnaderna mellan "vi" och "de" kan suddas ul och ersättas av gemensamma upplevelser och gemensamma intressen. "Vi" och "de" blir inte längre relevanta begrepp. Kunskap och kontakt är oftast det bästa botemedlet mot misstro och fientlighet.

Intoleransen hos dem som är negativa till invandrare tycks ofta bottna i dålig självkänsla hos individen, vilket lar sig ullryck i känslomässig snålhet. Den som är rädd och osäker är inte heller generös. Ens egna, inbillade eller verkliga, tillkortakommanden förlorar i betydelse om de kan skyllas på någon annan. Brister i den egna självkänslan kompenseras med förakt för dem som tycks vara ännu svagare.

Bristande självkänsla hos dem som utsatts för diskriminering kan å
andra sidan göra konsekvenserna extra allvarliga. Ett förnedrande bemö- '

lande riskerar atl förstärka känslan av utanförstående och underläge. Prop. 1989/90:86 Därför är del viktigt all samhället stimulerar insatser som syftar lill alt stärka identitetskänslan både hos majoriteten och minorilelema.

Ålgärder för all motverka etniska konflikter och diskriminering på etnisk gmnd bör, mot den bakgmnden, vara sådana all de reducerar ojämnheter i makt- och .resursfördelningen i samhället, alt de förbättrar fömtsättningarna för kontakter mellan invandrare och svenskar och mellan olika invandrargmpper inbördes och all de bidrar lill ökad kunskap, eller stärkt självkänsla hos individema.

2.1.7 En internationell utblick

Motsättningar med etnisk bakgmnd förekommer i alla länder som vi kan jämföra oss med i fråga om befolkningsstmktur, historiska förhållanden, demografisk utveckling etc. Etniska relationsproblem finns i alla samhällen där olika etniska gmpper lever sida vid sida med en majoritetsbefolkning.

Del finns naturligtvis skillnader mellan ländema ifråga om frågeställningar, problem, den allmänna opinionen, den offentliga diskussionen, politiska åtgärder m. m., men det finns ändå många likheter. Med utgångspunkt i de likartade erfarenheter som de olika ländema faktiskl har gjort, förekommer ell ganska omfattande intemationellt samarbete med inriktning på etniska relationer och närliggande frågor.

Samma slags situation, samma omständigheter kan uppfattas på skilda sätt i olika länder. Ibland kan dessa skillnader återföras lill rent terminologiska skiljaktigheter. Jag har tidigare argumenterat för alt man bör vara försiktig med all använda begrepp som "ras" och "rasism" när man beskriver de förhållanden som råder i Sverige. I Storbritannien är de språkliga motsvarigheterna "race" och "racism" gmnden för nästan all diskussion och analys. Jag använder i denna proposition begreppet "etnisk" i olika sammansättningar. Dess franska motsvarighet "ethnique" har en annorlunda klang och kan ibland uppfattas som nedsättande. Också del sätt på vilket vi i Sverige i allmänhet använder begreppet "invandrare" skiljer sig från hur det från lid lill annan används i andra invandringsländer.

Orsakerna till dessa variationer ligger i olika politiska traditioner, olika invandringshistoria och i att olikartade relationer lill andra delar av världen utgör gmnden för dessa variationer. Om man begränsar sig lill de västeuropeiska länderna kan man konstatera följande.

Några länder har varit mer öppna än andra lill tanken på en permanent invandring och har på ett tidigt stadium tagit politiska beslut härom. Bland dessa finns främst länder med etl koloniall förflutet: Storbritannien, Frankrike, Nederländerna och Portugal. Detta slag av historiska erfarenheter kan i viss utsträckning bidra till all underlätta invandramas integration. Etniska relationsproblem i dessa länder är sålunda en del av tidigare erfarenheter som kolonialmakt, något som i och för sig inte gör problemen lättare all lösa.

När det gäller länder som Förbundsrepubliken Tyskland, Schweiz och de '

nordiska länderna är del annorlunda. Sådana länder saknar i stort sett det Prop. 1989/90: 86 koloniala förflutna och har inte heller någon särskilt lång erfarenhet av invandring. När arbetskraftsinvandringen kom igång till dessa länder uppstod därför hell andra problem, som bland annat hade med språklig och kulturell kompetens att göra.

Även länder i södra Europa som traditionellt har hört till kretsen av "sändarländer", som Italien och Spanien, har under 1980-talet fått erfarenheter av invandring och av etniska konflikter.

Som en del av det migrationspolitiska samarbetet inom Europarådet pågår sedan hösten 1985 ett flerårigt projekt mellan ell antal medlemsstater med syfte att samla informaiion om och utvärdera de insatser som statema gjort för alt motverka främlingsfientlighet och etnisk diskriminering och all främja goda etniska relationer. Den svenska regeringen har på nära håll kunnat följa detta. Det har berört en mängd olika områden, i stort sett desamma som är föremål för mina överväganden och förslag i denna proposition: lagstiftning, information, utbildning och frivilliga organisationers roll.

Det är viktigt att statsmaktema i invandringsländerna utvecklar en politik för etniska relationer, dvs. åtgärder för att utveckla harmoniska relationer mellan gmpper av olika etniska urspung, som överensstämmer med den invandrar- och minorilelspolitik som man i övrigt för och som omfattar dels regleringen av invandringen, dels åtgärder i syfte att underlätta invandrares integration. På den migralionsminislerkonferens som Europarådet anordnade i Oporto år 1987 och där min företrädare deltog ansåg minislrama härvidlag alt "regeringama måste befinna sig i främsta ledet och visa vilken vikt de fäster vid etniska relationer. Det är av vikt all formulera en politik för etniska relationer och all tillämpa den på ell sammanhängande sätt på alla samhällsområden".

När det gäller lagstiftning vill jag i det här sammanhanget bara kort antyda att det finns stora likheter mellan olika länder på ett mera allmänt plan. Exempelvis i fråga om konflikten mellan skyddet för yttrandefriheten och behovet att skydda etniska gmpper från uttryck för missaktning och förakt. Man kan också notera stora likheter mellan ländema när det gäller problem med tillämpning av gällande regler till skydd för etnisk diskriminering. 1 flera länder, bland annal Storbritannien och Nederländerna, finns myndigheter eller motsvarande som har lill uppgift all motverka etnisk diskriminering på olika samhällsområden.

Inom området informaiion och opinionsbildning verkar erfarenhetema från flera håll peka på alt del inte är meningsfullt att investera i stora, samhälleligt genomförda informationskampanjer för att påverka majoritetsbefolkningens attityder.

Också i Norden pågår ett fortlöpande utbyte av erfarenheter på detta
område. När del gäller de nordiska länderna är likheterna stora framför
allt med Danmark och Norge. Även i fråga om attitydmätningar har man i
både Danmark och Norge, men även i Finland, kommit till snarlika
resultat som i de svenska undersökningar som jag nyss redogjort för, dvs.
att större delen av majoritetsbefolkningen i respektive land är tolerant mot
invandrare och etniska minoriteter. '

Alla dessa erfarenheter pekar på att vi i Sverige kan ha stor nytta av att Prop. 1989/90: 86 lära av andra länder både genom att jämföra erfarenheter och genom att söka inspiration till operativa insatser. Vi bör därför även i fortsättningen spela en aktiv roll i det internationella samarbetet. Jag återkommer till detta i det följande.

2.1.8 Generell välfärdspolitik eller riktade åtgärder?

Samhället utvecklas och utvecklingen innebär förändring. I förändringen ligger att vissa grupper och individer får det bättre, andra sämre. Att skillnader förekommer är i sig inte anmärkningsvärt. Inte heller är det uppseendeväckande all det förekommer skillnader mellan olika etniska grupper.

Men om sådana skillnader är djupgående, fasta och leder till permanenta klyftor i samhället, innebär del också att gemenskapen kring grundläggande värderingar riskerar att urholkas. Om sådana skillnader kopplas samman med särskiljande faktorer såsom religion, hudfärg eller ursprung, finns en uppenbar risk för etnisk diskriminering.

Det är ulan tvivel så atl den allmänpolitiska och ekonomiska utvecklingen i samhället är viktigare än riktade invandrarpolitiska reformer eller insatser som enbart tar sikte på de etniska relationerna. Det gäller ekonomisk fördelningspolitik, arbetsmarknadsåtgärder, bostadsbyggande, utbildning osv. En ansvarsfull och rättvis välfördspolitik skall vara till för alla majoritet som minoriteter för att kunna bidra lill ett tolerant klimat. Ungdomar måste kunna tro på en framtid med utbildning, arbete och bostad för att kunna orka vara toleranta. Insatser för att stärka identitet och självkänsla är naturligtvis vikliga även för majoriteten, om de skall känna trygghet i de kulturmöten som ständigt äger rum mellan majoritet och minoriteter och i mötet med den framtid som minoriteter och majoritet har gemensam.

Genom atl framhålla den allmänna välfördspoliliken är det emellertid inte sagt att behov skulle saknas av positivt särbehandlande insatser, som ger invandrarna de fundamentala förutsättningarna för att, med så myckel av egen kraft som möjligt, nå den jämlikhet som är invandrarpolitikens yttersta mål. Centralt är att så många människor som möjligt är genuint delaktiga i samhällsutvecklingen.

Riktade åtgärder måste även i fortsättningen vara en del av den generella välfördspoliliken. Syftet är att nå de likvärdiga möjligheterna och det gemensamma ansvaret för del framtida samhället. Det är bl. a. mot denna bakgrund oroväckande med det stadigt sjunkande deltagandel bland utländska medborgare i de kommunala valen sedan premiären år 1976.

Det finns klara indikationer på att invandrare, typiskt sett, har det sämre än genomsnittet av befolkningen. Del gäller nästan oavsett vilket mått man tar på välfärden. I viss utsträckning är detta naturiigt, i många fall måste invandrare starta från grunden och kan inte bygga på de resurser materiella och andra som många svenskar har. Men skillnaderna får inte vara stora eller tillåtas bli bestående.

Invandrare bor i allmänhet sämre än infödda svenskar, ofta i bostads- '5

områden där brottsligheten är större liksom den sociala utslagningen. De Prop. 1989/90:86 har lägre betalda arbeten, deltar mer sällan i föreningsarbete och röstar i mindre omfattning än svenskar. Invandrare mår sämre och tvingas oftare lill förtidspensionering.

Detta är en statistisk och därmed tämligen onyanserad verklighetsbeskrivning. Men del är fakta som hjälper oss atl sälla in behovet av samhällsåtgärder mot etnisk diskriminering och riktade invandrarpolitiska åtgärder i allmänhet i ett större socialt perspektiv.

2.1.9 Bostad, arbete och svenska

Det behövs alltså en ansvarsfull välfärdspolitik som grund för aktiva och riktade ålgärder för att motverka etnisk konflikt och etnisk diskriminering.

Den allra mest verksamma åtgärden just idag vore antagligen att, som kommissionen framhållit, raskt korta ner bostadsköerna. Här om någonstans i samhället är resursfördelningen ojämn. Tillräckligt med bostäder och därmed minskad konkurrens på bostadsmarknaden skulle innebära mindre risk för lokala motsättningar på etnisk grund.

Arbete och bra kunskaper i svenska är, vid sidan av en god bostad, de mest gmndläggande målen för en välfärdspolitik för invandrare. Som en del av arbetsmarknadspolitiken har gjorts en rad särskilda insatser riktade till flyktingar och andra invandrare. I det för arbetssökande goda arbetsmarknadsläge som rått under senare år, måste del bli lättare än hittills också för invandrare att få fotfäste på arbetsmarknaden. Riksdagen kommer under våren 1990 att kunna ta ställning lill ytterligare förslag i delta syfte.

En bra bostad, ett arbete med egen försörjning och tillräckliga kunskaper i svenska är alltså det primära. På den grunden kan och bör en välfördspolitik för invandrare byggas vidare. Utan den riskerar säråtgärder med sikte på att främja goda etniska relationer att förlora i trovärdighet.

Framgången för invandrarfientliga partier i en del andra länder har gått hand i hand med en social nedrustning, eller åtminstone med en känsla hos stora delar av befolkningen av all grundläggande delar av välfärden varit hotade. Den koppling som då lätt uppslår mellan människors uppfattningar om höga skatter, sjukhusköer, försämrad åldringsvård och fientlighet mot invandrare utgör en god jordmån för partier av utpräglad missnöjeskaraktär. Med populistiskt förenklade budskap är del då frestande att göra invandringen och invandrarna lill ett hot.

En ambitiös bostads-, utbildnings- och arbetsmarknadspolitik utgör den första försvarslinjen mot socialt missnöje, mot etniska konflikter och främlingsfientlighet.

2.1.10 Alla har ett ansvar

Ansvaret för att skapa goda etniska relationer måste vara brett förankrat i
samhället. Att vidmakthålla och befösta ett tolerant samhällsklimat måste
vara en angelägenhet för alla riksdag och regering, myndigheter, kom
muner, organisationer och enskilda människor. 16

Riksdag och regering bär det politiska ansvaret och anger i väsentliga Prop. 1989/90: 86 avseenden förutsättningarna för samhällsutvecklingen i form av bl.a. lagstiftning och tilldelning av medel. Rikspolilikerna och deras institutioner har ell stort ansvar som normbildare, förebilder och "signalgivare".

Det behövs en folklig mobilisering mot främlingsfientlighef och etnisk diskriminering. En sådan kan, som kommissionen påpekat, inte skapas "uppifrån", endast inspireras och stimuleras. Detta har kommissionen och regeringen tagit fasla på i den initierande verksamhet som bedrivits med stöd av de särskilda projektmedel som ställts lill kommissionens förfogande. Insatserna har syftat till alt dels förbättra de konkreta förutsättningarna för bra etniska relationer och ett brett folkligt engagemang, dels markera tydligare samhällets avståndslagande från rasism och främlingsfientlighet.

Erfarenheterna av de många enskilda projekt som fåll stöd på kommissionens initiativ utvärderas i takt med all resultaten rapporteras in och kommer all kunna läggas lill den fond av erfarenhet som redan finns hos de centrala myndigheterna, främst SIV och DO. Utöver de nu nämnda myndigheterna har i prinicip alla centrala myndigheter, ett ansvar inom sitt respektive verksamhetsområde. Kommissionen har här avvisat tanken på att inrätta nya statliga organ med särskilt ansvar för att motverka rasism och främlingsfientlighet.

Jag delar denna uppfattning. SIV: s roll som bevakande och samordnande på invandrarpolitikens område och som ansvarig för informaiion till allmänheten i invandrarpolitiska frågor jämte DO: s särskilda ansvar ger tillräckliga möjligheter härvidlag.

Kommissionen har i detta sammanhang föreslagit att regeringen ger myndigheterna i uppdrag att kontinuerligt se över sina regler och mtiner, så att risker för s.k. institutionell diskriminering av etniska minoriteter undanröjs. En skärpt uppmärksamhet på diskriminerande inslag i myndigheternas verksamhet är, enligt min mening, nödvändig. Jag tror emellertid att det syfte som kommissionen velat tillgodose kan uppfyllas ulan ett formellt uppdrag. Jag utgår från att SIV och DO inom ramen för sina instruktioner kommer att kunna följa upp och bevaka behovet av sådana åtgärder.

Kommunerna har en nyckelroll för flyktingmottagandet och för genomförandet av invandrarpolitiken i övrigt. Kommunerna ansvarar t.ex. för bostadsförsörjningen och för svenskundervisningen. En fömlseende kommunal planering och en ambitiös kommunal personalpolitik och personalutbildning kan undanröja många risker för etniska konflikter. Den kommunala servicen måste utformas så att invandrare kan få del av den på likvärdiga villkor som svenskar. Kommunerna bör också utveckla sådana samverkansformer med invandrarnas organisationer att de kan få medinflytande och delaktighet.

Inom skolans ram kan kommunerna på ett verkligt påtagligt sätt bidra till att stärka och upprätthålla en tolerant opinion. Jag återkommer lill dessa frågor längre fram.

Folkrörelser och andra organisationer svenska och invandrarnas egna
utgör viktiga kontaktpunkter i arbetslivet, på fritiden, i bostadsområdet ''

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 86

eller i en religiös gemenskap. Insikt och samhörighet får man av gemen- Prop. 1989/90:86 samma upplevelser och erfarenheter. Del gäller atl skapa praktiska fömtsättningar för en sådan gemenskap. Jag återkommer i del följande till folkrörelsemas, kyrkans, de andra trossamfundens och organisationemas viktiga roll.

Men också de enskilda människornas hållningar bestämmer om relationerna mellan etniska gmpper blir goda eller konfliklfyllda. Därför är det de mångas ansvar all slå upp lill stöd för solidaritet och medmänsklighet. Samlevnadsfrid skapas genom kontakt och samtal och genom ömsesidig respekt. Det behövs ett lagom mått av "social diplomati", men ulan all detta leder till undertryckande av åsiktsskillnader som kan få negativa konsekvenser på lång sikt. Del allra viktigaste är kanske alt tydligt ta avstånd från uttryck för systematiserad främlingsfientlighet och diskriminering på etnisk gmnd. Tystnad och fömekelse konserverar oro och fördomar.

2.1.11 Särskilda åtgärder från samhällets sida

Jar har härmed försökt beskriva den ram inom vilken opinionsbildning och attitydpåverkan kan ske, vad sådana åtgärder kan åstadkomma och en del av de begränsningar som vi måste la hänsyn lill.

Opinionen kan påverkas genom all man försöker förmedla kunskaper och genom att visa på goda exempel. Attityder kan också förändras genom olika ålgärder. Inte minsl viktigt äv all peka på vad kunskaper, ibland torra fakta, betyder för atl undanröja missförstånd, motverka misstro och städa bort missuppfattningar.

Men man kan inte med aldrig så stora insatser, vare sig från stat, kommuner, enskilda människor eller organisationer, ändra attityder om verkligheten eller samhällets övriga ålgärder talar ell annat språk. Dubbla budskap är, inte minsl inom detta känsliga område, av ondo.

Med detta har jag också klargjort atl information om invandring och invandrare inte får ske i en anda av välviljans och omtankens självcensur. Även fakta eller omständigheter som, ytligt och på kort sikt, tycks förse de främlingsfientliga kraflema med argument måste redovisas hell öppet. Självklart måste detta ske med de nyanser som ämnet kräver, men utan förtigande eller överslätande omskrivningar.

Okunnighet är främlingssfientlighetens bästa bundsförvant. Kunskap och insikter är opinionsbildningens bästa vapen. Del är framför allt här som staten och det allmänna i övrigt kan göra vikliga och strategiska insatser, i syfte atl ange mål och gränser, formulera budskapen och stödja goda krafter.

Mot den bakgmnden skall jag i det följande mer preciserat ange vilka särskilda insatser jag anser bör göras från samhällets sida. Del gäller det stöd som SIV skall kunna ge lill olika aktiviteter. Det gäller DO: s framtida roll. Jag kommer också all utveckla min syn på lagstiftning som medel i samhällets normgivning. Vidare kommer jag alt markera den betydelse som skolan, folkrörelsema och kulturen har som förmedlare av budskap. Dessa samhällets olika åtgärder normerande, attitydpåverkande, kun-

2.2 Lagstiftningsfrågor

2.2.1 Förbud mot rasistiska organisationer

Min bedömning: Föreningsfriheten är en gmndläggande demokratisk princip. Den lagstiftning som kommissionen har förordat skulle innebära ell allvarligt ingrepp i föreningsfriheten. Förslaget genomförs därför inte.

En utredning bör tillsättas med uppgift all bedöma vilka altemativ som kan finnas för atl med bibehållen respekt för föreningsfriheten genom lagstiftning på lämpligaste och effektivaste sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering. 1 uppdraget bör också ingå all närmare studera andra länders regelsystem på detta område oeh reglernas effektivitet.

Kommissionens förslag: Kommissionen föreslår all Sverige i lag inför ell förbud mot sammanslutningar som ägnar sig åt atl förfölja personer eller grupper av personer av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt urspmng. Den föreslår också att deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet kriminaliseras.

Remissinstanserna: En knapp majoritet av remissinstanserna tillslyrker eller har ingen erinran mot ett organisalionsförbud. En minoritet avvisar förslaget medan någon remissinstans vill avvakta en närmare analys av konsekvensema av organisationsförbud för föreningsfriheten. Flera remissinstanser har påpekat all det inte har visats att förbud som i andra länder införts mot rasistiska organisationer har varit verkningsfullt.

Skälen för min bedömning

Bakgrund

Sverige tillträdde år 1971 FN:s intemationella konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Konventionen ålägger staterna att fördöma rasdiskriminering och att föra en politik som syftar till atl avskaffa all slags rasdiskriminering. Den fömtsätter atl staterna bekämpar rasdiskriminering med alla lämpliga medel. Enligt artikel 4 mom. b åtar sig staterna all "olagligförklara och förbjuda organisationer, organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, saml kriminalisera deltagandet i sådana organisationer eller sådan verksamhet".

Inför Sveriges tillträde lill konventionen gjorde en särskilt tillsatt utredning en grundlig genomgång av vilka lagändringar som krävdes för att den svenska lagstiftningen skulle stå i överensstämmelse med konventionens

krav. Det saknades i svensk rätt vid den liden gmndlagsfömlsättningar atl Prop. 1989/90: 86 förbjuda organisationer som främjade rasdiskriminering. Utredningen fann också att förhållandena i Sverige inte motiverade kriminalisering redan av bildande eller deltagande i sådana sammanslutningar.

Efter en ändring i regeringsformen är del från den 1 januari 1977 möjligt att i lag begränsa föreningsfriheten såvitt gäller sammanslutningar av två slag. Del ena gäller militär verksamhet och del andra sammanslutningar vilkas verksamhet innebär förföljelse av folkgmpp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt urspmng. Motivet till delta sista undantag från gmndlagsskyddet för föreningsfriheten var just hänsynen till FN-konventionen. Den möjlighet till begränsning av föreningsfriheten genom lagstiftning mot rasistiska organisationer som den svenska gmndlagen numera ger har inte utnyttjats.

Något direkt förbud mot bildande eller dellagande i organisationer som ägnar sig åt rasistisk verksamhet finns alltså inte. Inte heller finns möjlighet all tvångsvis upplösa sådana organisationer. 1 stället finns i lagstiftningen en rad andra bestämmelser mot etnisk diskriminering. De gmndläggande bestämmelserna finns i regeringsformen. 1 1 kap 2§ fastslås all den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet, liksom atl etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter all behålla och utveckla ell eget kultur- och samfundsliv bör främjas. I 2 kap 15 § sägs att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudförg eller etniskt urspmng tillhör minoritet. Vidare stadgas i 2 kap 20 § första stycket 7 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om skydd mot missgynnande på gmnd av ras, hudförg eller etniskt urspmng.

Utöver dessa gmndläggande bestämmelser finns ett flertal straffrättsliga bestämmelser i brottsbalken. Med stöd av dessa bestämmelser kan den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller annal skymfligl beleende med anspelning på ras eller etniskt urspmng dömas för förolämpning (5 kap 3 §). Den som i näringsverksamhet, vid anordnandet av allmän sammankomst eller offentlig tillställning diskriminerar annan på gmnd av ras, hudförg, nationellt eller etniskt urspmng eller trosbekännelse kan dömas för olaga diskriminering (16 kap 9 §). Bestämmelsen gäller också den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt uppdrag. Vidare kan den som i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgmpp eller annan sådan gmpp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt urspmng eller trosbekännelse dömas för hets mot folkgrupp (16 kap 8§). Om gämingen begås i tryckt skrift finns en motsvarande bestämmelse om hets mot folkgmpp i tryckfrihetsförordningen. Även bestämmelsema i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen om uppviglingkan tillämpas som skydd mot rasistiska aktioner.

Diskrimineringsutredningen, som hade tillsatts år 1978, anförde i slut-
betänkandet (SOU 1984:55) I rätt riktning alt ett förbud mot rasistiska
organisationer borde införas. Skälet härtill var Sveriges konventionsåla-
gande och de anmärkningar som en del ledamöter i FN:s rasdiskrimine-

ringskommitté, vilken bevakar efterlevnaden av konventionen, hade riktal Prop. 1989/90: 86 mot Sverige med anledning av att Sverige inte ansågs uppfylla konventionens krav på förbud mot rasistiska organisationer.

I syfte all ytterligare försvåra eller förhindra verksamhet i rasistiska organisationer skärptes bestämmelsen om hets mot folkgrupp genom en lagändring den 1 januari 1989. Efler lagändringen innebär bestämmelsen att den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan gmpp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt urspmng eller trosbekännelse döms för hels mot folkgmpp. Till skillnad från vad som tidigare gällde krävs inte längre all yttrandet skall ha gjorts offentligen eller spritts till allmänheten utan det är nu lillräckligt för straflrtjarhet att det sprids lill en mindre krets av personer. Delta innebär att också spridning av rasistiska yttranden inom t. ex. en organisation är straffbart. Skärpningen skulle tvinga eventuella rasistiska organisationer till tystnad och passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något egentligt behov också av ell direkt organisationsförbud.

Vid Sveriges senaste rapportering till FN-kommitlén under dess möte i augusti 1989 framhölls atl Sverige ännu inte förbjudit rasistiska organisationer. Vice ordföranden i kommittén, som introducerade Sveriges rapporter, förklarade alt Sverige efter ändringen av straflTbestämmdsen om hets mot folkgrupp var "myckel nära" ett uppfyllande av konventionens artikel 4.1 övrigt framhölls all Sverige i många stycken utgör ell föredöme för andra länder när det gäller att leva upp lill intentionema bakom konventionen.

Sverige och konventionskravet

Konventionens övergripande mål är en faktisk jämlikhet mellan människor ulan åtskillnad av ras, hudförg eller nationellt eller etniskt urspmng. Konventionsstatema skall göra slut på rasdiskriminering i alla dess former och uttryck. 1 artikel 2 mom. 1 d föreskrivs all "Envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel, däribland den lagstiftning som omständighetema påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gmppers eller organisationers sida". Detta kan sägas vara en allmän förklaring om vad statema åtagit sig att göra för all bekämpa rasism. Artikel 4 däremot talar om vilka konkreta ålgärder statema skall vidta. Enligt mom. b skall staterna med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättighetema och de rättigheter som anges i artikel 5, däribland rätten till församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte - olagligförklara och förbjuda organisationer och propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering saml kriminalisera deltagandel i sådana organisationer och sådan verksamhet.

Ser man till ordalydelsen i artikel 4 kan del lyckas som om staterna har
en ovillkorlig skyldighet att i lag förbjuda rasistiska organisationer.
Konventionsstatema har emellertid tolkat artikeln på olika sätt. Flera
stater har, i likhet med Sverige, ansett all innebörden inte är en absolut 2'

plikt alt införa ett direkt organisalionsförbud. Något alldeles givet svar på Prop. 1989/90: 86 frågan om omfattningen av lagstiftningstvångel i artikel 4 finns inte eftersom artikeln kan tolkas på olika sätt.

Det faktum atl enskilda ledamöter av FN-kommitlén har uttryckt kritik har självfallet betydelse. Mot bakgrund av alla de ålgärder som vidtagits på svensk sida torde det emellertid stå klart att regeringen tagit denna kriiik på stort allvar. Eftersom del inte föreligger något slutligt avgörande om hur artikel 4 mom. b skall tolkas bör konventionsstatema emellertid ha etl utrymme att inom rimliga gränser avgöra hur bestämmelsen skall uppfyllas.

Sveriges inställning har hillills varit all vi uppfyller konventionens krav genom att på annat sätt effektivt hindra förekomsten av och aktiviteten i sådana organisationer. För egen del anser jag all denna uppfattning har mest fog för sig. Jag har dock även förståelse för den uppfattning som hävdar all konventionen ålägger oss all införa ett direkt förbud mot rasistiska organisationer och kriminalisera allt deltagande i sådana organisationer.

I den gmndläggande uppfattningen atl rasism är oacceptabelt och oförenligt med de värderingar och normer som råder i samhället är praktiskt taget alla människor i Sverige överens. Det råder också enighet om att organiserad rasism undergräver grundläggande värden i samhället och därför skall bekämpas. Samtidigt vill vi värna om andra viktiga demokratiska rättigheter som t. ex. friheten all bilda föreningar för fritt utbyte av åsikter.

Rasism handlar om åsikter och attityder. Man kan, som många gör, hävda att människors åsikter och attityder inte kan lagstiftas bort utan bara ändras genom upplysning och kunskap. Man kan också hävda atl ett ingrepp genom lagstiftning mot rasistiska organisationer kolliderar med grundläggande mänskliga rättigheter som yttrande-, åsikts- och föreningsfriheterna. Frågan är därför om etl formellt organisalionsförbud är det mest verkningsfulla eller lämpligaste sättet att uppfylla konventionens krav.

Sverige har alltså ansett sig uppfylla konventionens krav även ulan ett
uttryckligt organisalionsförbud. Skälen lill detta ställningstagande har va
rit all den lagstiftning som redan finns är tillräcklig för alt /' praktiken
tvinga organisationer som främjar rasdiskriminering till total passivitet.
Därmed skulle del inte heller finnas något behov av att tillföra lagstiftning
en etl direkt organisalionsförbud. 1 anslutning lill att frågan om organisa
lionsförbud senast behandlades i riksdagen anförde dåvarande justitiemi
nistern som ytterligare skäl emot ell organisalionsförbud: "Själva förbudet
skulle ge organisationerna en ökad uppmärksamhet, något som inte är
önskvärt. Ingripandena mot dem kan av grupperna själva upplevas som ett
spänningsmoment och ge allmänheten en överdriven föreställning om
deras betydelse. Ett formellt förbud skulle vidare kunna uppmuntra orga
nisationerna lill underjordisk verksamhet, vilket i sin tur leder till all
verksamheten blir farligare och svårare atl kontrollera. Svårigheten att
tillämpa en förbudsregel av detta slag kan även föra med sig all en organi
sation efter ell rättsligt förfarande oförtjänt kommer att uppfattas som 22

godkänd av samhället. Erfarenheter från andra länder som har en förbuds- Prop. 1989/90: 86 reglering visar atl den är föga verkningsfull. Till detta kommer de principiella aspekterna mot en lagstiftning som tar omedelbart sikte på en begränsning av föreningsfriheten".

Organisalionsförbud utomlands

Andra konventionsslater har, som redan nämnts, sett på frågan om lag-stiflningsskyldighet på olika sätt. Den ena uppfattningen är atl skyldigheten atl lagstifta är ovillkorlig, vilket innebär all staterna, oberoende av om rasdiskriminering förekommer eller inte, skall införa ett organisalionsförbud och SlraflFbestämmelser. Enligt den andra uppfattningen bör man i första hand se till den praktiska effekten av vidtagna ålgärder och inte tillgripa lagstiftning förrän andra åtgärder visat sig otillräckliga.

1 den danska, finska eller norska lagstiftningen finns inte något uttryckligt förbud mot rasistiska organisationer.

I Danmark kan organisationer som använder eller försöker uppnå sina mål genom våld eller liknande straflFbar påverkan på personer av annan åsikt upplösas genom dom. Denna möjlighet anses kunna användas just mot rasistiska organisationer. Därutöver hävdas i danska rapporter att föreningsrätten över huvud taget inte omfattar föreningar med illegala syften och alt de därför kan upplösas av domstol. Den som deltar i en sålunda upplöst organisations verksamhet kan ådömas föngelse.

1 Finland är det enligt föreningslagen inte tillåtet alt bilda en förening vars syfte strider mot lag eller god sed. En förenings verksamhet kan förbjudas och föreningen förklaras upplöst av domstol. Föreningslagens upplösningsklausul anses tillämplig åtminstone beträffande sammanslutningar med öppen rasistisk målsättning och verksamhet.

Norge har straflfödagl bildandet och deltagandet i en förening om föremålet för verksamheten är utövande av eller uppmuntrande lill straflFbar handling.

Kanada och Nederländerna saknar hell förbud mot rasistiska organisationer. I Storbritannien finns lagförbud endast när det gäller organisationer som ägnar sig ål terrorism och samhällsomstörtande verksamhet. I Österrike finns inte något generellt förbud, däremot finns ett förbud mot nazistiska organisationer.

I Västtyskland kan organisationer som genom sin verksamhet kommer i konflikt med gällande straflFlag förbjudas. Med stöd av denna bestämmelse har vissa rasistiska organisationer förbjudils. De som är medlemmar i eller understödjer sådana organisationer kan bestraffas.

I Frankrike har staten möjlighet atl upplösa en organisation i vars verksamhet regelmässigt ingår rasdiskriminering. De som deltar direkt eller indirekt i sådan grupp eller organisation kan ådömas föngelse.

Bland medlemsländerna har bl.a. Frankrike och Storbritannien re
serverat sig när det gäller artikel 4 mom. b. De har därvid hänvisat till atl
förklaringen om de mänskliga rättigheterna och de rättigheter som anges i
artikel 5 skall beaktas, särskilt yttrande- och föreningsfriheten. Danmark
och Norge, liksom Sverige, hör lill de länder som inte reserverat sig. 23

Danmark har inte fått någon kritik av FN-kommitlén när det gäller förbud Prop. 1989/90:86 mot rasistiska organisationer. Däremoi har Norge vid etl par tidigare tillfällen fått viss kriiik. Vid senaste rapporteringslillföllet i augusti 1989 framfördes dock ingen kritik mot Norge.

I de andra länder, vilka jag redogjort för och som alla är medlemmar i FN, har man alltså löst frågan om organisalionsförbud på något olika sätt. Någon samlad kunskap om hur effektiva de olika lösningarna har visat sig vara har vi enligt min mening inte.

Förbud eller ej?

Del är ingen tvekan om att rasistiska attityder i första hand måste bekämpas med kunskap och upplysning. Myckel görs också inom olika områden när del gäller information och opinionsbildning.

Som jag inledningsvis redogjort för finns också ett flertal bestämmelser i lagstiftningen som syftar lill all förhindra rasism och diskriminering. 1 regeringsformen har fastslagits alla människors rätt till likabehandling oavsett ras, hudförg och etnisk tillhörighet. Genom brottsbalkens bestämmelser har bland annat diskriminering i näringsverksamhet och vid allmänna sammankomster och offentliga tillställningar kriminaliserats liksom spridande av rasistisk propaganda.

När det gäller aktivitet inom rasistiska organisationer kan man konstatera all man genom den lagstiftning som nu finns kan straffa organisationsmedlemmar så snart de för ut sina åsikter inom gmppen eller offentligt. Detta bör i praktiken få lill följd att medlemmarna tvingas till passivitet. Det finns dock fortfarande vissa möjligheter att främja och delta i organisationer med rasistisk verksamhet utan atl det kan straffas enligt nuvarande lagstiftning. Det gäller medlemmar som aktivt stöder organisationen genom medlemsavgifter eller på annat sätt, liksom stiftare och styrelsemedlemmar och de som stöder organisationerna genom finansiering eller upplåtelse av lokaler för deras aktiviteter.

Att direkt i lag förbjuda rasistiska organisationers existens möter, som jag tidigare nämnt, inget grundlagshinder. Del är ju enligt regeringsformen möjligt atl begränsa föreningsfriheten när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung. Men även om inga konstitutionella hinder finns, måste lämpligheten av ett förbud övervägas mycket noga.

De skäl som dåvarande justitieministern vid senaste riksdagsbehandlingen anförde mot ett organisalionsförbud och som jag tidigare redogjort för kvarstår enligt min mening med samma styrka fortfarande.

Kommissionen har valt att formulera sig bestämt beträffande frågan om förbud mot rasistiska organisationer eftersom den anser all bestämmelsen i FN: s rasdiskrimineringskonvenlion är så formulerad all kravet atl förbjuda är ovillkorligt. Sådana organisationer skall förbjudas oavsett vilka andra ålgärder som också kan vidtas. För att uppfylla konventionens krav måste lagstiftning användas eftersom samhället inte kan förbjuda på annal sätt än genom lag.

Något direkt förslag på hur ett förbud bör vara utformat lämnar kom-

missionen inte. Den anser dock all förbudet bör träffa sammanslutningar i Prop. 1989/90:86

vilkas verksamhet ingår organiserad brottslighet av etniska motiv. Alla

som på något sätt tagit aktiv del i verksamheten skulle kriminaliseras, dvs.

aktiva medlemmar, stiftare, styrelse, upplåtare av lokal, finansiärer eller

andra stödjare, allt i den mån det kan visas all de velat eller borde ha vetat

alt verksamheten var ägnad all leda till rasistisk brottslighet.

Tre av kommissionens ledamöter reserverar sig och motsätter sig förslaget, bland annal därför atl ell organisalionsförbud i lag vilket skulle innebära en inskränkning i föreningsfriheten sannolikt inte skulle få avsedd verkan i kampen mot rasism eftersom människors åsikter och attityder enligt dem bara kan påverkas genom opinionsbildning och debatt.

Den kanske viktigaste invändningen mot en förbudslagsliflning enligt det förslag som kommissionens majoritet slår bakom, ligger i att man skulle tvingas tumma på en fundamental demokratisk princip, föreningsfriheten. Visserligen har många remissinstanser tillstyrkt kommissionens majorilelsförslag, men nästan lika många har avstyrkt. Jag menar att en lagstiftning som gör allvarligt ingrepp i föreningsfriheten bör ha ett bredare stöd än jag kan se alt kommissionens förslag har fått.

När del gäller möjligheten all i praktiken effektivt tillämpa en eventuell förbudslagsliflning måste man t. ex. utan större svårighet kunna dra gränsen mellan tillåtna och otillåtna organisationer. Detta skulle vara förenat med svårigheter bl. a. med hänsyn lill all inte alla föreningar har styrelse och stadgar. Man skulle också behöva skapa en hållbar ordning för alt kontrollera efterlevnaden av meddelade förbud. Vidare skulle man behöva lösa frågan om inte förbjudna organisationer måste registreras i någon form. Hillills har registrering av sådant slag inte ansetts önskvärd eftersom del i praktiken är en form av åsiktsregistrering. Även dessa omständigheter talar, enligt min mening, mot en förbudslagstiftning enligt kommissionens förslag.

Del finns självfallet också skäl som talar för ell organisationsförbud. Rätten att slippa alla former av diskriminering på gmnd av ras, hudförg eller etniskt urspmng är en gmndläggande mänsklig rättighet som man måste väma om med alla medel. Attityder kan påverkas på olika sätt. En lagregel innebär ett budskap lill medborgarna om vilka normer och värderingar som är accepterade av samhället. En markering i lag kan ge ett ökat medvetande om all dellagande i organisationer som främjar rasism är ett kriminellt beteende och därmed få en avhållande effekt.

Det är önskvärt med så lydliga signaler som möjligt från samhällets sida om de normer och värderingar som inte är acceptabla. Men jag är övertygad om alt del finns effektivare medel för detta än ett förbud enligt kommissionens förslag. En väg är intensivare upplysning och opinionsbildning. Jag återkommer strax lill möjligheten all med lagstiftningsåtgärder understödja denna opinionsbildning.

Jag vill, innan jag går vidare, upprepa vad jag anfört inledningsvis om
förekomsten av sådana rasistiska organisationer som skulle träffas av en
förbudslagsliflning med föreslagen inriktning. Dessa gmpper är små och
utgör idag inget hot mot vår demokratiska ordning. Det bör dock inte 25

förleda oss att släppa på vaksamheten. Dessa organisationers verksamhet bör även i fortsättningen hållas under uppsikt. Men jag kan för min del inte finna att detta ger anledning att överväga en förbudslagsliflning som riktar sig mot organisationer som sådana.

Man bör dock kunna överväga lagstiftning i annan form, dvs. inte ell direkt förbud mot den faktiska förekomsten av organisationen. I stället kanske nuvarande lagstiftning skulle kunna skärpas så att också dellagan-del och stödjandet av en organisation med rasistisk verksamhet kriminaliseras. Syftet skulle i så fall vara att sikta in sig på individens beteende.

I brottsbalken finns en bestämmelse enligt vilken olovlig kårverksamhet (18 kap. 4§) kan straffas. Den innebär all den som bildar eller deltar i sammanslutning, som måste anses vara avsedd alt utgöra eller med hänsyn till sin beskaffenhet och del ändamål för vilken den är bildad lätt kan utvecklas till ell sådant maktmedel som militär tmpp eller polisstyrka och som inte med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmaklen, eller för sådan sammanslutning lar befattning med vapen, ammunition eller annan sådan utmstning, upplåter lokal eller mark för dess verksamhet eller stödjer den med pengar eller på annat sätt döms för olovlig kårverksamhet. Del är länkbart att denna bestämmelse skulle kunna tjäna som förebild för en utvidgning av brottet hels mot folkgmpp så all även den som bildar eller deltar i sammanslutning vars ändamål måste anses vara all uppmana lill eller främja sådan rasistisk verksamhet som avses i bestämmelsen, eller som på annat sätt stödjer sådan verksamhet döms för hels mot folkgmpp. Ett sådant tillägg skulle få lill följd alt inte bara spridandel av rasistiska uttalanden och meddelanden, ulan också bildandet av en rasistisk organisation liksom alla former av dellagande och verksamhet blir kriminaliserade.

Jag förordar att en utredning tillsätts med uppgift att bedöma om en lagregel med sådan inriktning vore lämplig och hur den i så fall skulle kunna utformas. Jag fömtsätter att även andra lagsliftningsalternativ skall kunna övervägas, allt i syfte att förstärka samhällets skydd mot rasistisk verksamhet. En sådan utredning bör göras under den klart uttalade fömtsättningen att föreningsfriheten som gmndläggande demokratisk rättighet inte i något principiellt avseende får begränsas.

Jag avser atl återkomma till regeringen i fråga om direktiv för en sådan utredning.

Jag har i dessa frågor samrått med justitieministern.

Prop. 1989/90:86

Kommissionens förslag: Överensstämmer med min bedömning. Prop. 1989/90: 86

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som yttrat sig i fråga om behovet av ett lagreglerat förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet har nästan samtliga ställt sig positiva lill kommissionens förslag. Arbetsdomstolen har ifrågasatt om det är lämpligt all använda lagstiftning som etl medel all motverka diskriminering av invandrare på arbetslivets område och statens invandrarverk har föreslagit all effektivare rättsmedel än civilrältslig lagstiftning bör övervägas. Endast Svenska arbetsgivareföreningen, (SAF) har varit starkt kritisk och avstyrkt förslaget och ansett alt en förbudslagsliflning skulle få allvarliga negativa konsekvenser för dem som lagen skulle vara lill för all skydda, bl. a. invandrama.

Skälen för min bedömning

Bakgrund

Den svenska arbetsrätten gäller lika för alla oavsett etnisk tillhörighet och nalioneUt urspmng. Vissa rättsregler finns som särskilt syftar lill atl motverka diskriminering. Således skall enligt lagen (1982:80) om anställningsskydd uppsägning av anställning från en arbetsgivares sida vara sakligt gmndad. En arbetstagare kan alltså inte sägas upp på gmnd av etnisk eller nationell tillhörighet. Inom arbetsrätten finns vidare en gmndläggande princip om god sed på arbetsmarknaden, vilken kan medföra att avtal även kollektivavtal kan underkännas av domstol om de anses diskriminerande. Även arbetsmarknadens parter har ägnat intresse ål invandrar-och diskrimineringsfrågor. I handledningen "Invandrarfrågoma i arbetslivet" som utarbetats av LO-SAF-PTK-SIV (1986), poängleras principen om likabehandling på den svenska arbetsmarknaden oavsett ras och etnisk tillhörighet.

Även medbestämmandelagens regler om förhandlingsskyldighet, liksom 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor kan tillämpas när det gäller diskriminering i arbetslivet.

Lagen om anställningsskydd gäller den som redan är anställd. När det gäller situationen all en person skall anställas finns för den privata arbetsmarknaden inga rättsregler lill skydd mot etnisk diskriminering. Där gäller i stället arbetsgivarens fria anslällningsräll. Inom den offentliga sektom finns däremot i lagen (1976:600) om offentlig anställning och i regeringsformen vissa krav på saklighet när det gäller tjänstetillsättningar.

I samband med att Sverige tillträdde FN:s rasdiskrimineringskonven
lion infördes i brottsbalken bestämmelsen om olaga diskriminering. Med
stöd av denna bestämmelse kan en näringsidkare straffas om han i sin
verksamhet diskriminerar någon på gmnd av hans ras, hudförg, nationella
eller etniska urspmng eller trosbekännelse genom atl inte gå honom till
handa på samma villkor som tillämpas i förhållande till andra. Detta gäller
inte bara för näringsidkaren i förhållande lill sina kunder ulan också för
den som är anställd i näringsverksamhet eller handlar på en näringsidkares
vägnar och för den som är anställd i allmän tjänst eller innehar allmänt
uppdrag. Del gäller också för anordnare av allmän sammankomst eller ,_

offentlig tillställning och medhjälpare till sådan anordnare som vägrar Prop. 1989/90:86 någon tillträde till sammankomsten eller tillställningen på de villkor som gäller för andra.

Straffbestämmelsen omfattar alltså inte arbetsmarknaden. Översynen av lagstiftningen i samband med konventionstillträdet hade visat på brister när det gällde skydd mot diskriminering i arbetslivet. Motivet lill att arbetsmarknaden ändå lämnades utanför lagstiftningen var att rasfördomar i arbetslivet i första hand borde lösas genom avtal mellan partema. Departementschefen önskade upprätthålla principen att ingripande i arbetslivet genom lagstiftning borde undvikas.

Diskrimineringsutredningen, som arbetade under åren 19781985, fann alt skäl förelåg för lagstiftning eftersom diskriminering förekom på arbetsmarknaden. Utredningen föreslog år 1983 en civilrältslig lag med regler om förbud, ogillighet och skadestånd vid diskriminerande behandling av såväl arbetssökande som anställda. Som övervakande myndighet föreslogs jämställdhelsombudsmannen. Förslaget ledde inte till en sådan lagstiftning eftersom det ansågs förenat med alltför stora tillämpningssvårigheler. I stället inrättades den nya myndigheten ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO). Som stöd åt DO inrättades samtidigt en nämnd mot etnisk diskriminering. Verksamheten regleras genom lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering.

Ombudsmannens verksamhetsområde avser hela samhällslivet med betoning på arbetslivet. Den främsta uppgiften därvidlag är all motverka etnisk diskriminering av arbetssökande. Ombudsmannen kan inte bara ge råd och sakupplysning ulan också försöka kartlägga vad som hänt i del enskilda fallet och eventuellt vid vite kalla arbetsgivaren lill överläggningar. Däremoi har ombudsmannen inte möjlighet atl föra talan inför domstol. Jag återkommer i det följande närmare till DO: s verksamhet och dess framlida inriktning.

1 FN har medlemmar i rasdiskrimineringskommittén vid flera tillfällen uppmärksammat att Sverige fortfarande inte infört lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. De har därvid uttryckt förhoppning om alt den svenska regeringen skall ompröva sitt ställningslagande.

Rasdiskrimineringskonventionen

I konventionens artikel 5 uppräknas en mängd rättigheter, bland dem rätten till arbete, lill fritt val av anställning, lill rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor, lill skydd mot arbetslöshet, till lika lön för lika arbete och lill rättvis och gynnsam lön för arbete (artikel 5 e (i)). I syfte att förbjuda och göra slut på alla former av rasdiskriminering, förbinder sig konventionsstatema all tillförsäkra envar ulan åtskillnad gmndad på ras, hudförg eller nationellt eller etniskt urspmng likhet inför lagen, särskilt i vad avser åtnjutandet av de uppräknade rättighetema.

Konventionens artikel 6 handlar om skydd och rättsmedel vid rasdiskri
minering. Enligt bestämmelsen skall statema tillförsäkra envar dels skydd
mot kränkning av hans rätt enligt konventionen och dels räll lill ersättning
för skada till följd av sådan kränkning. 28

Den som utsatts för brottet olaga diskriminering kan enligt skadestånds- Prop. 1989/90: 86 lagen få ersättning för både ekonomisk och ideell skada. Men den som diskrimineras på grund av sitt etniska ursprung, sin ras eller liknande när han söker arbete har med nuvarande lagstiftning inte någon möjlighet att väcka talan vid domstol och begära skadestånd för detta.

En lagreglering bör övervägas

Diskrimineringsutredningen fann redan 1983 att diskriminering förekom på arbetsmarknaden. Enligt vad kommissionen nu erfarit från invandrare och deras organisationer känner sig invandrare även i dag diskriminerade i arbetslivet. DO:s erfarenheter pekar i samma riktning.

Somjag tidigare redogjort för saknas det rättsregler för delar av arbetslivet. Det gäller särskilt i anställningssituationen. Skulle en arbetssökande på den privata arbetsmarknaden bli utsatt för diskriminering på grund av sin etniska tillhörighet, finns del idag inga möjligheter lill rättsligt ingripande. Del finns inte heller möjlighet för den kränkte all begära skadestånd.

Som utvärderingen av DO: s verksamhet under de tre första åren visat har, som tidigare nämnts, DO under denna lid inte handlagt något ärende som bedömts kunna vinna framgång i domstol om del hade varit möjligt att föra en sådan talan. Därmed är inte sagt atl det inte skulle finnas behov av lagstiftning. Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle med ell stort antal etniska grupper. Risken är större idag än någonsin att ett stort antal människor kan komma att drabbas av diskriminering. Även om upplysning, information och frivilliga överenskommelser är grundläggande och nödvändigt för att komma tillrätta med diskriminering och rasfördomar, utesluter detta enligt min mening inte att lagstiftning bör övervägas.

Om en arbetsgivare uttryckligen vägrar atl anställa en person med hänvisning l.ex. lill hans hudförg finns ingen möjlighet till rättsliga åtgärder. Om samma inställning skulle leda till uppsägning av arbetslagaren skulle uppsägningen kunna förklaras ogiltig och arbetstagaren tillerkännas skadestånd. Jag kan inte se något skäl till att bevara denna skilda behandling av arbetssökande och redan anställda.

Ett annat skäl till alt lagstiftning bör övervägas är risken för att vi skall få en etniskt uppdelad arbetsmarknad. Redan idag är invandrarna överrepresenterade i vård, service och industri. Man kan befara att det synsättet breder ut sig att invandrare förutsätts få arbete bara på dessa delar av arbetsmarknaden. En sådan-utveckling är inte önskvärd.

Även om rasdiskrimineringskonventionen inte ställer samma krav på lagstiftning när del gäller diskriminering i arbetslivet som den gör när det gäller rasistiska organisationer, innebär dock vårt konventionsåtagande att vi med lämpliga medel skall göra slut på all rasdiskriminering och dessutom tillförsäkra den som kränkts på grund av etniska skäl rätt till skadestånd.

Därtill kommer all Sverige också genom anslutningen lill Internationel
la arbetsorganisationens (ILO) konvention (nr 111) om diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning (med tillhörande rekommendation 29

nr 111) åtagit sig att verka för att diskriminering avskaffas på dessa Prop. 1989/90:86 områden.

DO har utarbetat etl förslag lill en lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet. Förslaget, som överlämnades lill regeringen i december 1989, innebär en civilrältslig lag som skall vara tillämplig på hela arbetsmarknaden och för alla slags anställningar. Diskrimineringsgmnderna är desamma som i lagen mot etnisk diskriminering, dvs. ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse. Alla handlingar eller underlå-lenheler, riktade mot arbetstagare eller arbetssökande, som har sin gmnd i dennes ras, hudförg etc. och som är till skada för den utsatte skall anses utgöra lagslridig diskriminering under fömtsättning all del inte finns godtagbara skäl för handlingen. En grundläggande tanke är att diskrimine-ringsförbudel skall vara uppbyggt kring arbetsgivarens uppsåt.

SAF har i sill remissyttrande över kommissionens förslag uttalat farhågor för att ett lagförbud skulle innebära en skyldighet för arbetsgivare att se lill all den som har bättre meriter oberoende av etniskt ursprung alltid skulle ges företräde vid anställning och befordran och all detta skulle slå hårt mot invandrare som har utbildning och yrkeserfarenheter men som inte alllid kan dokumentera sina meriter. SAF har vidare pekat på all en sådan lagstiftning med därav föranledda rätlslvister skulle få återverkningar för relationerna på arbetsplatserna och individernas personliga integritet skulle komma i fara om arbetsgivaren skulle tvingas atl offentligt diskutera de berörda personernas etniska ursprung och personliga egenskaper.

Med den konstruktion av lagen som DO har föreslagit är det inte en nödvändig fömtsättning för all diskriminering skall anses föreligga all den utsatte är överlägsen i fråga om meriter eller liknande. En person kan ha blivit diskriminerad även om han har lika eller sämre förutsättningar än den han jämförs med. Även en ensam arbetssökande kan diskrimineras. Det avgörande är det faktiska skälet till arbetsgivarens handlande.

Bevisfrågorna är centrala i diskrimineringstvister. DO föreslår en bevisregel av samma slag som tillämpas i mål om föreningsrättskränkning. Den diskriminerade skall alltså göra sannolikt att han diskriminerats. Om han lyckas med det, övergår bevisbördan på arbetsgivaren som måste visa att han har andra godtagbara skäl för handlandet.

DO förordar etl liknande påföljdssyslem som i jämslälldhetslagen, dvs. skadestånd och i vissa fall ogillighet.

En civilrältslig lagstiftning som den DO föreslagit mot diskriminering på arbetslivels område, med möjlighet lill skadestånd, skulle också tillgodose kraven enligt konventionen. En sådan lagstiftning skulle dock, liksom den som tidigare föreslogs av diskrimineringsulredningen, kunna vara förenad med betydande tillämpningssvårigheler, särskilt när del gäller bevisfrågorna.

Med hänsyn till den allt större betydelse diskrimineringsfrågorna kan
väntas få på grund av ökande invandring är det angelägel att möjligheten
till lagstiftning övervägs. Det kan inte uteslutas att det finns möjligheter att
genom mindre ändringar i den av DO föreslagna lagen, eller genom annan
form av lagstiftning, komma tillrätta med- de problem som medför de 30

Kommissionens förslag: SiraflFbestämmdserna för normalfallet av misshandel, grovt olaga tvång, olaga hot, ofredande, grov stöld och skadegörelsebrotten bör skärpas på så sätt att stämpling till brotten bestraffas. Avsikten är att redan på "uppmaningsstadiet" kriminalisera vissa handlingar som ofta begås av skäl hänförliga lill rasism och främlingsfientlighet.

Remissinstanserna: En majoritet av de remissinstanser som berört detta förslag tillstyrker del utan närmare motivering. De flesta rättsliga instanser avstyrker dock förslaget eller uttrycker tveksamhet mot det.

Skälen för mitt ställningstagande: Enligt 23 kap. 2 § andra stycket brottsbalken avses med stämpling att någon i samråd med annan beslutar att begå en viss gärning eller atl någon försöker förmå annan alt ulföra brottet eller själv ålar sig eller erbjuder sig att utföra brottet. Kriminaliseringen av stämpling innebär således en utvidgning av det straflTbelagda området till stadier i handlingskedjan som föregår inte bara det fullbordade brottet utan även den punkt där försök att begå brottet kan sägas ha inletts.

En sådan utvidgning av det kriminaliserade området har av principiella skäl ansetts kunna komma i fråga endast för myckel allvarliga brott. Bland de brott som är straflfljelagda på slämplingsstadiet hör grov misshandel, våldtäkt och rån.

Kommissionens förslag innebär en avsevärt utökad kriminalisering i förhållande till nuvarande rätt. En kriminalisering av stämpling måste nämligen också medföra att försök till de aktuella brotten beläggs med straff. Kriminaliseringen skulle heller inte omfatta endast gämingar med rasistisk bakgrund utan även andra fall. En sådan omfattande utvidgning av det slraflFbelagda området bör inte göras utan att det finns starka skäl för det och inte utan att det gjorts ingående överväganden av vilka konsekvenser en sådan lagändring skulie innebära. Komissionens betänkande ger enligt min mening inte grund för någon bedömning av vilka effekter förslaget skulle få utifrån mera allmänna kriminalpoliliska utgångspunkter. Del finns heller inte något säkert stöd för all man genom förslaget skulle kunna förhindra brott med rasistisk bakgrund i någon större utsträckning.

2.2.4 Grupptalan och skadestånd

Mitt förslag: Frågan om möjlighet lill gmpptalan och rätt till skadestånd vid brottet hels mot folkgmpp bör utredas i ett vidare sammanhang.

Kommissionens förslag: Enligt svensk rätt kan en folkgrupp inte vara målsägande när det gäller brottet hels mot folkgmpp och del däremot svarande tryckfrihetsbroltel. Därmed saknas också möjlighet lill enskild talerätt. Inte heller har de i gmppen ingående, kränkta personema, rätt till skadestånd. Med hänsyn härtill, och lill all rasdiskrimineringskonven-lionen enligt kommissionens uppfattning innebär etl krav på skydd och rättsmedel mot kränkningar enligt konventionen föreslår kommissionen all möjligheten till gmpptalan och rätt lill skadestånd vid brottet hets mot folkgmpp bör utredas.

Remissinstanserna: Av de få remissinstanser som kommenterat detta förslag tillslyrker de flesta utan närmare motiveringar. Rikspolisstyrelsen och riksåklagaren pekar dock på vissa svårigheter som de menar är förknippade med en räll lill gmpptalan.

Skälen for mitt förslag: Frågan om gmpptalan och rätt till skadestånd för enskild som utsatts för brott såsom ingående i en grupp förekommer även på ell antal andra rättsområden, l.ex. konsumenträtten och miljörätten. Jag har förståelse för kommissionens resonemang i dessa avseenden. Det rör sig emellertid om komplicerade och centrala processuella frågor. Ingående överväganden är därför nödvändiga. Jag anser att dessa överväganden bör göras i ett sammanhang för alla berörda rättsområden och att det därför är olämpligt att särskilja brottet hets mot folkgmpp.

Jag har i denna fråga samrått med justitieministern.

2.2.5 DO som klagoinstans i vissa fall av ifrågasatt rasdiskriminering

Mitt ställningstagande: Kommissionens förslag att ombudsmannen mot etnisk diskriminering skall fungera som särskild klagoinstans när det gäller alt pröva klagomål rörande rasdiskriminering genomförs inte.

2.2.6 Ny placering i brottsbalken av brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering

Mitt ställningstagande: Kommissionens förslag lill ny placering i brottsbalken av brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering genomförs inte.

Kommisssionens förslag: Brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering bör flyttas i brottsbalken från brotten mot allmän ordning (16 kap.) lill brotten mot frihet och fred (4 kap.) eller ärekränkningsbrotten (5 kap.).

Remissinstanserna: Av det fåtal remissinstanser som har yttrat sig över detta förslag har majoriteten tillstyrkt del utan närmare kommentarer.

Skälen fbr mitt ställningstagande: Jag bedömer all den föreslagna förändringen inte skulle tillföra något väsentligt lill samhällets möjligheter att motverka främlingsfientlighet och etnisk diskriminering. Därtill kommer att förslaget skulle medföra att brottsbalkens systematik bryts på ett inte obetydligt sätt. En sådan förändring bör ske i ett vidare sammanhang. Jag vill klargöra att detta inte på något sätt innebär en underskattning av allvaret i de ifrågavarande brotten.

Jag har i denna fråga samrått med justitieministern.

2.2.7 Närradion och dess verksamhet

Kommissionens förslag: Kodsystemet för rättsstatistiken hos polismyndighetema bör ses över. För de allmäiina brotten bör övervägas ell tillägg i kodsystemet om offrets nationalitet etc. Vidare bör brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering åsättas var sin egen brollskod.

Remissinstanserna: Bara få remissinstanser har kommenterat denna fråga. Statistiska centralbyrån ställer sig tveksam lill tillägg i kodsystemet för atl möjliggöra en registrering av om brott av skilda slag kan vara begångna av rasistiska skäl. Del är svårt att redan på anmälningsstadiet göra en tillförlitlig sådan bedömning. Denna åsikt delas av kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet. När det gäller särredovisning av brotten hets mot folkgmpp och olaga diskriminering förklarar SCB atl man ämnar aktualisera frågan vid överläggningar med RPS.

Skälen för mitt förslag: Som SCB fömlskickat i sitt remissvar har man haft överläggningar med rikspolisstyrelsen om all införa särredovisning av brotten hets mot folkgmpp och olaga diskriminering. Dessa överläggningar har resulterat i all de nämnda brotten fr.o.m. januari 1990 åsälts var sin brottskod i polismyndigheternas rättsstatistik.

Jag delar kommissionens uppfattning all del är viktigt all kunna följa brollsulvecklingen på området. Som framhållits i remissvaren från SCB och kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet är del mycket svårt för en polismyndighet all, redan när brott har anmälts, med någon större säkerhet bedöma om del kan ha rasistiska eller främlingsfienlliga motiv. Även för en domstol lorde det vara förenat med stora svårigheter att göra en sådan bedömning.

Del är emellertid etl så viktigt samhällsintresse all följa utvecklingen av rasistisk eller främlingsfienllig brottslighet alt del bör utredas om del är möjligt att studera den med återkommafide undersökningar av meddelade domar eller på annal sätt.

Mitt förslag: Myndigheten bibehålls i allt väsentligt som nu. DO:s resurser förstärks för bl.a. extern information. En översyn görs av lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering.

Nämnden mot etnisk diskriminering bör fortsätta sin verksamhet som hittills.

En ny utvärdering av DO och nämnden mot etnisk diskriminering görs om ungefär fem år.

Utredningen: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Skälen för mitt förslag:

Bakgrund

För atl motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet inrättades, som tidigare nämnts, den 1 juli 1986 en ny myndighet, ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Som stöd ål ombudsmannen inrättades samtidigt en nämnd mot etnisk diskriminering. Verksamheterna regleras genom lagen (1986:442) mot etnisk diskriminering. Inrättandet av dessa båda myndigheter föregicks av ett flerårigt utrednings- och beredningsarbete.

Ombudsmannens verksamhetsområde skulle omfatta hela samhällslivet med undantag för privatlivet. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas etnisk diskriminering i arbetslivet. Ombudsmannens uppgift blev alt dels i individuella fall ge råd och annat stöd, dels på ell generellt plan bl. a. genom överläggningar och information arbeta för alt gällande rättsregler på området iakttas och för att kartlägga behovet av ytterligare åtgärder mot etnisk diskriminering. På arbetslivets område gavs ombudsmannen befogenheter att vid vite förelägga arbetsgivare att komma till överläggningar med och lämna upplysningar lill ombudsmannen.

Nämnden gavs tre uppgifter: att pröva besvär över vite som ombudsmannen förelagt, ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor samt hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som är ägnade att motverka etnisk diskriminering.

DO-myndigheten fick från början tre befattningshavare: DO, en juristhandläggare och en assistent. Arbetsstyrkan har under perioden utökats med två halvtidsanställda personer. Nämnden består av tre ledamöter, av vilka ordföranden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare.

DO: s verksamhet har nu utvärderats efler tre verksamhetsår. Utredaren har under arbetets gång haft omfattande kontakter med berörda myndigheter och organisationer, bl.a. de invandrarorganisationer som ingår i invandrarrådet. Någon remissbehandling har därför inte ansetts erforderlig-

Prop. 1989/90:86

Allmanna överväganden

När DO-myndigheten tillskapades förelåg en del oklarheter om hur den nya verksamheten borde utformas och med vilka metoder den borde bedrivas. Osäkerheten gällde inte bara vilket behov som egentligen fanns av ett organ av detta slag, utan också i vilken omfattning det skulle komma att utnyttjas av enskilda rättssökande och huruvida den nya ombudsmannen skulle kunna möta dessas krav utan all själv vara utrustad med några egentliga rättsliga medel.

Ombudsmannen och de medarbetare som tillträdde successivt under andra halvåret 1986 grep sig an sin uppgift med engagemang, aktivitelslust och fantasirikedom. Detta kom atl leda lill en mångfald i verksamheten som, enligt min bedömning, har varit huvudsakligen positiv. Den har säkert bidragit till att DO har fått etl positivt genomslag hos allmänheten och hos myndigheter och andra berörda. Härvidlag har, såvitt jag har kunnat bedöma det, DO och hans medarbetare alltså varit frajngångsrika.

Har då utvärderingen givit belägg för att DO: s existens har minskat eller motverkat etnisk diskriminering? Ett bestående intryck av samtal som utredaren haft med företrädare för olika samhällsorgan är all de senare årens flyktinginvandring har skapat ett stort engagemang på alla nivåer. Den har också lett till en påtaglig medvetenhet om riskerna för etnisk diskriminering i samband härmed. Därvid har del vid upprepade tillfällen från dessa företrädare framhållits all DO: s existens har kommit all betyda ett starkt stöd i den egna verksamheten. Råd har kunnat erhållas från DO i grannlaga bedömningsfrågor och har kunnat åberopas i lokala sammanhang. DO har kommit atl bli en "galjonsfigur" som genom sin centrala placering och sitt gehör i den allmänna debatten har gett den egna verksamheten stadga. Detta är, enligt min mening, i och för sig tillräckliga skäl för att anse DO-institutionen motiverad och värdefull.

DO har i en skrivelse den 21 november 1989 framfört DO-myndighetens synpunkter, önskemål och förslag inför framtiden. Han framhåller där bl.a. att DO har att verka,/or etnisk rättvisa och inte bara del negativa att verka mol etnisk diskriminering. DO anser vidare att lagen mot etnisk, diskriminering inte i fortsättningen bör ha den särskilda hänsyftningen på arbetslivet som den för närvarande har utan atl den skall vara riktad mot samhällslivet i stort. Han föreslår förändringar i lagen härvidlag.

Utvärderingen såväl som DO: s skrivelse har givit vid handen att verksamheten har berört samhällslivet i dess helhet och detta förhållande bör också avspeglas i den lagstiftning som reglerar DO: s verksamhet.

Benämningen ombudsman mot etnisk diskriminering kan kanske sägas ha en viss negativ klang, men då benämningen är inarbetad bör den bibehållas tillsvidare. Jag vill framhålla all jagar hell enig med DO om att denne har all verkaför etnisk rättvisa och inte bara det kanske negativa att verka mol etnisk diskriminering. Jag är emellertid inte beredd att nu föreslå konkreta ändringar i lagen mot etnisk diskriminering, varken i delta avseende eller i fråga om den särskilda hänsyftningen på arbetslivet.

Jag har tidigare nämnt att jag avser att återkomma till regeringen i fråga
om direktiv till en särskild utredning för att se över skyddet mol organisa- 36

tioner som i sin verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering. I Prop. 1989/90: 86

samband därmed bör, som jag nyss förordat, även övervägas behovet av en

lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet med utgångspunkt bl. a. från det

förslag som DO nyligen presenterat. I uppdraget bör också ingå alt göra en

översyn av lagen mol etnisk diskriminering mot bakgrund av de tankar

som framförts av DO och de överväganden jag nyss har gjort.

DO: s roll i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet är viktig. DO-myndigheten har visat sig ha en stor opinionsbildande betydelse. Ombudsmannen har i hög grad lyckats få sitt budskap uppmärksammat i massmedierna och han och hans medarbetare har enligt mitt förmenande genom sin utbildnings- och föreläsningsverksamhet, sitt deltagande i debatter och möten och genom alt publicera och sprida informationsmaterial ökat kunskaperna om etnisk rättvisa och påverkat opinionen i gynnsam riktning. DO bör fortsätta att sprida kunskap om vad etnisk diskriminering är, i vilka former den vanligast förekommer samt vilka rättsmedel eller övriga utvägar som står till buds för att motverka etnisk diskriminering. För alt förstärka myndighetens möjligheter till bl.a. extern information föreslår jag all ombudsmannen tilldelas kraftigt förstärkta resurser härför. Jag återkommer i samband med anslagsfrågorna lill delta.

DO har föreslagit atl det i instruktionen för ombudsmannen mol etnisk diskriminering bör tas in en uttrycklig bestämmelse att en ställföreträdare för DO skall vara utsedd. Utredaren har instämt i detta önskemål. Enligt 2§ i instruktionen får ombudsmannen bestämma att en annan tjänsteman vid ombudsmannens kansli får utöva ombudsmannens tjänst när denne är förhindrad alt göra det. Jag finner därför inte anledning att tillmötesgå förslaget.

Enskilda ärenden

Antalet inkomna ärenden angående påstådd diskriminering har varit stort och väl jämförbart med vad som registreras hos t.ex. justitieombudsmannen (JO) och justitiekanslem (JK). En inte så liten andel har dock utgjorts av anmälningar som har bottnat antingen i etl missförstånd angående DO:s uppgifter eller i andra missuppfattningar. Inte heller detta är emellertid unikt för DO-myndigheten; liknande erfarenheter redovisas från t.ex. JO och JK. DO har vidare haft en oväntat omfattande och tidsödande telefon rådgivning.

DO har själv något ifrågasatt värdet av verksamheten med rådgivning åt enskilda. Delta har gjorts mol bakgrund både av ärendenas art och den arbetsinsats som har gjorts beträffande många ärenden som trots detta inte fört till konkreta resultat. DO har också fört fram tanken all många av ärendena hellre borde hanteras lokalt på klagandens hemort, förslagsvis av personal vid invandrarbyråerna. Samtidigt har DO framhållit atl de enskilda ärendena utgör en nödvändig kunskapskälla för ombudsmannens utåtriktade informativa policyskapande verksamhet.

För egen del och i enighet med utredaren gör jag den bedömningen atl
DO, trots avsaknaden av egna rättsliga medel, har uppnått goda resultat i
ett stort antal ärenden enbart genom att begära in yttranden eller ta 37

informella kontakter. Mitt intryck är alt de som tillskrivits av DO med Prop. 1989/90:86

anledning av en anmälan regelmässigt har tagit detta på största allvar och

varit angelägna alt medverka till att frågan blivit ordentligt utredd. Jag kan

i och för sig dela DO:s uppfattning att vissa av de ärenden som har

kommit in lika väl eller kanske bättre skulle ha kunnat klaras ut på

klagandens hemort.

Jag delar emellertid utredarens uppfattning om all del knappast vore en framkomlig väg att ålägga t. ex. kommunerna att ta på sig DO: s rådgivande uppgift. Däremoi bör DO naturiigtvis kunna använda sig av kunskapen hos den personal som finns vid t.ex. invandrarbyråerna för bistånd i utredningen av ell enskilt ärende.

Jag vill här erinra om att det under senare tid i flera kommuner på försök har inrättats eller håller på att inrättas särskilda tjänster för diskrimineringsfrågor, s.k. diskrimineringssekreterare. Jag välkomnar varmt denna utveckling. Det är min förhoppning all fler kommuner följer exemplen och utgår från all en sådan utveckling stimuleras, både av SIV och DO själv.

För all det skall vara möjligt för DO-ämbelet all ägna krafterna ål de ärenden som är principiellt viktiga eller som verkligen kräver aktiva insatser, bör man bättre sprida kunskaper om vad DO egentligen har till uppgift.

Det är ell viktigt motiv lill all jag nu förordar en kraftig förstärkning av DO-ämbetels resurser för bl. a. extern information.

DO har framfört önskemål om en ytterligare juristtjänst lill myndigheten med hänsyn till myndighetens arbetsbelastning. Med den prioritering på principiellt viktiga ärenden som jag föreslagit anser jag emellertid atl det inte finns behov av en sådan tjänst.

Generella åtgärder

Utredaren har visat att den generellt inriktade verksamheten hos DO har omfattat många olika områden och ger ett något splittrat intryck. Samtidigt måste framhållas att verksamheten varit ny och oprövad. Jag utgår ifrån all DO, nar nu den första uppbyggnads- och prövotidsfasen är till ända, kommer all "ekonomisera" sin verksamhet och koncentrera sina krafter.

DO har också genomfört eller påbörjat etl antal projekt av närmast ulredningskarakiär, i vissa fall ensam, i andra tillsammans med forskningsorgan eller andra myndigheter. I ett fall har del skett på uppdrag av regeringen. Dessa initiativ har legat i linje med myndighetens syfte och uppgifter. Jag ställer mig dock något tveksam till, om del på längre sikt är del mest effektiva sättet att använda myndighetens begränsade resurser.

Visserligen är det naturligtvis av största betydelse för DO: s möjlighet all
informera och påverka attityder att han skaffar sig ell gott faklaunderiag.
Men om del blir fråga om mer omfattande arbete, bör DO: s insats begrän
sas till att ge regeringen uppslag lill särskilda utredningar resp. forsknings
uppdrag. I en del fall kan DO själv ha anledning att initiera begränsade
utredningsinsatser genom all anlita utomstående expertis. Det är ett ytter- 38

ligare motiv till den ökning av DO: s medel för förvaltningskostnader som Prop. 1989/90:86 jag nämnt förut.

När DO-ämbelet tillkom fanns farhågor för atl gränsen mellan DO: s och SlV:s uppgifter skulle kunna bli oklar. Dessa farhågor har dock, som utredaren visat, i alh väsentligt visals sig obefogade.

Invandrarverket skall arbeta med att långsiktigt förebygga etniska konflikter genom främst invandrarpolitiska ålgärder samt spridning av kunskaper om faktorer och omständigheter som gynnar respektive missgynnar goda etniska relationer. DO bör arbeta med alt, främst från ett juridiskt perspektiv, verka för all redan befintliga eller befarade företeelser i samhällslivet inte får diskriminerande effekter. Någon anledning lill alt skärpa gränsdragningen finns, enligt min mening, därmed inte.

Den verksamhetsperiod som utvärderats tre år är relativt kort för att den skall ge en hell rättvisande bild av en ny och oprövad verksamhet. Jag anser därför liksom utredaren och DO själv all en utvärdering ånyo bör göras efter ungeför fem år.

Nämnden mot etnisk diskriminering

Nämnden mot etnisk diskriminering tillkom av främst två skäl. Dels ansågs det värdefullt att åtminstone under ell uppbyggnadsskede ge ombudsmannen en samrådspartner som vid behov också kunde ge ombudsmannens uttalanden ökad stadga. Dels skulle nämnden pröva besvär över viten som ombudsmannen hade förelagt en arbetsgivare enligt lagens särskilda regler härom.

Nämndens rådgivande funktion har hillills utövats heh informellt genom att nämnden ungefär varannan månad har sammanträffat med DO och dennes medarbetare. Något överklagat vitesföreläggande har inte förekommit under perioden DO har inte i något fall funnit behov att använda vitesinstmmentet.

Enligt utredaren finns del skäl som talar för atl nämnden skulle kunna avvaras. Mot detta talar dock vissa andra faktorer. DO själv har uttryckl uppfattningen alt nämnden utgör ell värdefullt stöd. Verksamheten hos DO är alltjämt relativt sett ny och jag har tidigare dragit slutsatsen att en ny utvärdering efter ytterligare några års verksamhet av detta skäl kan vara motiverad. Den hittillsvarande verksamheten hos DO har i hög grad präglats av ämbetsinnehavarens person. Vid skiften på befattningen kan nämnden spela en viktig roll som stöd för den nye innehavaren och för kontinuiteten i verksamheten.

För min del anser jag all övervägande skäl talar för alt inte nu avveckla nämnden eller förändra dess uppgifter eller sammansättning. I en framtid bör dock nämnden enligt min bedömning kunna avvaras som självständig myndighet.

Mitt förslag: Opinionsbildning för alt främja goda etniska relationer är mångas ansvar. Organisationer och andra som är beredda att delta i denna opinionsbildning bör genom SIV få utökade möjligheter lill statligt stöd för lids- och kostnadsmässigt avgränsade projekt med delta syfte. En samrådsgmpp bör bistå SIV vid utarbetandet av riktlinjer och prioriteringar för bidragsgivningen.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt. Remissinstanserna: Har inte haft något alt erinra mot kommissionens förslag.

Skälen för mitt fiirslag

Många har ansvar

Information och opinionsbildning för alt hindra att främlingsfientlighet utvecklas och befästs i landet måste bedrivas på olika fronter och med olika medel. Berörda myndigheter och kommuner har etl ansvar alt inom sina områden motverka diskriminering av invandrare och flyktingar och alt därmed verka för goda etniska relationer.

Men även föreningar och organisationer måste självfallet engageras i arbetet. Folkrörelserna, som bygger på människors gemensamma intresse och engagemang, har ofta en bred geografisk spridning och särskilda möjligheter till insatser för solidaritet och goda relationer människor emellan. Jag återkommer i det följande närmare till folkrörelsernas roll och lill opinionsbildningsinsaiser som bör göras inom skolans och kulturiivets område.

Den enskilda människans förståelse och vilja till tolerans och medmänsklighet och hennes beredvillighet alt också i handling visa detta inför flyktingar och invandrare är naturligtvis av gmndläggande betydelse i opinionsbildningen. Del måste därför vara en strävan att få med så många som möjligt i delta arbete.

meningslöst all isolerat försöka påverka den enskilde individens attityder Prop. 1989/90: 86 lill invandrare. De.måste behandlas i ett sammanhang där också frågor som t. ex. demokrati och synen på mänskliga rättigheter hör hemma.

Ett intressant exempel på hur attityder mot invandrare kan behandlas tillsammans med andra liknande frågor som rör normer och värderingar är polishögskolans projekt "Demokrati-, folkrätts- och etniska frågor i polisutbildningen" som har stötts av kommissionen. Projektets syfte har varit atl för utbildningen vid polishögskolan finna relevanta sakområden, metoder och kontaktytor för utveckling av undervisningsområdena demokrati, folkrätt och inlerelniska relationer.

SIV liksom många andra har gjort den erfarenheten alt information och faktaförmedling inte förmår att i någon avgörande mån mbba gmndinslällningen hos uttalat främlingsfientliga personer. Därför bör man i försöken att påverka opinionen i första hand rikta insatsema lill personer som redan har en positiv gmndinställning och stärka och stödja deras vilja och förmåga alt påverka opinionen i rätt riktning. Glädjande nog finns del överallt i landet människor som med entusiasm och kraft redan gör mycket och som vill göra ännu mera.

Informationen måste också ges med nära anknytning lill de erfarenheter människorna själva gör i sina liv och i sina möten med andra. Allt fler människor i Sverige träffar nu invandrare i bostadsområden, förskolor och skolor, på arbetsplatser och under fritiden. Allt fler kommer underfund med atl del är mera som förenar invandrare med svenskar än som skiljer. Informationen skall bygga på detta och inte falla offer för en "exolisering".

Om informationen bygger på den egna erfarenheten och utgår från de frågor man själv ställt blir den mer angelägen och skapar motivation för att skaffa sig mer kunskap. Detta gäller inte minsl i fortbildningen av de yrkesgmpper som möter och ger tjänster till invandrare.

Massmedierna viktiga i opinionsbildningen

Press, radio och TV präglar många människors bild av verkligheten. Massmediema spelar en oerhört viktig roll och har därmed ett mycket stort ansvar för opinionsbildningen. Flyktingfrågor har de sista åren fått en stor plats i mediema. Glädjande nog präglas i övervägande del rapporteringen av en humanitär och medkännande inställning. 1 allmänhet är journalister måna om alt inte underblåsa främlingsfientlighet. Ibland är dock bilden alltför fragmentarisk eller skev och även ytlig sensalionsjour-nalislik inriktad enbart på det dramatiska kan förekomma. Liksom kommissionen anser jag det vara angeläget atl de eliska regler som anlagils av pressens egna organisationer efterföljs.

De skeenden och sammanhang som skildras är ofta komplicerade och
känsliga. All beskriva och kommentera dem kräver insikt och kunskap. De
måste behandlas på ell nyanserat sätt. Del vore välkommet om fortbild
ning och diskussion om dessa frågor fick en mera framträdande roll både i
pressens egna organisationer som inom de enskilda redaklionema. Kurser
med denna inriktning ges vid institutet för fortbildning av joumalisler i
Kalmar. SIV som under en lång rad av år anordnat joumalislseminarier

bör öka sina insatser härvidlag.

Stöd lid projekt Prop. 1989/90:86

Sedan lång tid tillbaka har SIV haft möjligheter att ge ekonomiska bidrag till projekt som syftar till att öka kontakten och förståelsen mellan invandrare och svenskar. Projektbidrag ges även för att stärka organisationsbildningen bland invandrare. Under budgetåret 1988/89 disponerade SIV knappt 1,6 milj. kr. för detta ändamål. Vid sidan härav har verket kunnat ge stöd till vissa tidningar främst bland små och nya språkgrupper. Sådana bidrag har de senaste åren utgått med ca 150000 kr. per år.

Inför budgetåret 1989/90 fick SIV kraftigt utökade resurser alt stödja projekt som påbörjats av kommissionen. Tillgängliga medel för projektbidrag ökade med ca 2 milj.kr. lill drygt 3,6 milj.kr. Detta gav också möjligheter atl ge stöd lill värdefulla projekt med utgångspunkt i den mångkulturella skolan samt till projekt som rör återvandring.

Jag delar kommissionens mening att SIV: s möjligheter atl ge stöd lill krafter som kan främja goda etniska relationer bör förstärkas. Jag kommer i det följande all föreslå en uppräkning av medlen med ytterligare 4,2 milj.kr.

Bidrag inom totalramen bör även ges till vissa ändamål som redan fömt kommit i fråga. Det gäller bl. a. utveckling av invandrarnas organisations-liv och stöd lill projekt om flyktingars återvandring. Inom ramen för projektbidragen bör även i fortsättningen stöd kunna ges till tidningar och tidskrifter bland små och nya språkgmpper vars behov inte tillgodoselts genom det allmänna utbudet av medier. Jag återkommer i del följande till ytterligare ändamål som bör kunna beaktas.

Bidragen bör liksom nu kunna ges lill föreningar och organisationer, såväl ideella som fackliga liksom religiösa sammanslutningar, humanitära organisationer m. fl. Bidragen bör inte finansiera löpande verksamhet utan vara avsedda till att stimulera och starta verksamheter som annars kanske inte kommer i gång. Kommuner och myndigheter bör bara undantagsvis kunna få bidrag för projekt som ordnas i samverkan med föreningar.

Jag anser att bidragsansökningarna bör bedömas i ell sammanhang vilket ger en möjlighet atl överblicka behoven och deras förändringar. En långsiktig bedömning underlättas därmed och fömtsättningar skapas för erforderliga omprioriteringar. Bidragsgivningen bör dock vara så flexibel att den ger utrymme för akuta insatser vid ofömtsedda behov. Stora krav bör ställas på rapportering och utvärdering. Det bör ankomma på regeringen och SIV att dra upp närmare riktlinjer för bidragsgivningen.

SIV:s beslut om projektbidrag bör inte få överklagas

I detta sammanhang vill jag ta upp frågan om atl avskära möjligheten all lill regeringen överklaga SIV:s beslut i ärenden om projektbidrag. Den möjlighet att överklaga invandrarverkels beslut som funnits hittills är med den anslagskonstmktion och de fömtsättningar i övrigl som gäller för verksamheten, i praktiken illusorisk. Ärendena kan inte heller anses vara av sådan vikt all de behöver underställas regeringens prövning. Jag föror-

Samrådsgrupp vid fördelning av projektbidrag

Kommissionen har föreslagit att SIV skall knyta till sig ett folkrörelseråd för samråd vid fördelningen av projektbidragen. Jag anser i likhet med SIV del värdefullt om SIV skaffade sig breddat expertstöd i detta arbete.

Jag anser som SIV också framfört i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 att gruppen bör vara ett rådgivande organ, där frågor av principiell natur diskuteras. Gmppen bör bistå SIV vid utarbetandet av riktlinjer och prioriteringar för bidragsgivningen.

2.5 Skola

Min bedömning: Barn och ungdomar är den viktigaste målgmppen i arbelet för goda etniska relationer. Våra grundläggande värderingar och vår människosyn byggs upp under uppväxtåren. Skolan haren central och självklar roll och därmed ett särskilt ansvar i arbetet med att motverka rasism och främlingsfientlighet. Detta ansvar kommer lill ullryck i bl. a. måldokumenten för ungdomsskolan och i planerna för grundutbildningen av lärare.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med min bedömning. Kommissionen föreslog atl läroplanen för grundskolan bör förtydligas i fråga om ell inlerkulturdlt synsätt i undervisningen och atl särskilda medel anvisas för lokalt utvecklingsarbete om etniska relationer m. m. i skolan och läramtbildningen. Regionala kontaktnät för skolans arbete med etniska relationer bör byggas ut och omfatta alla län. Särskilda insatser bör göras i utbildning och fortbildning av rektorer och studierektorer och etniska relationer bör ges ökat utrymme i lärarfortbildningen.

Remissinstanserna: I princip överensstämmer remissinstansernas uppfattning med kommissionens. Skolöverstyrelsen (SÖ) anser alt den nuvarande kompletteringsfortbildningen skall kunna bidra till den fördjupning av kunskaper och den medvetenhet som kommissionen vill skapa. Vad beträffar fortbildning av skolledare avser SÖ all inom ramen för sitt ansvarsområde och tillgängliga resurser göra insatser av del slag som kommissionen förordar.

Skälen till min bedömning: En av skolans viktigaste uppgifter är att aktivt och medvetet påverka och stimulera barn och ungdomar att vilja omfatta våra gmndläggande demokratiska värderingar. 1 läroplanen för grundskolan (Lgr 80) anges som en huvuduppgift för skolan att väcka respekt för sanning och räll, för människans egenvärde och för människolivets okränkbarhet. Dessa skolans övergripande mål preciseras i kursplanen för samhällsorienterande ämnen. Som mål för undervisningen anges därvid bl. a. att eleverna skall träna sig att söka orsaker lill motsättningar och alt bearbeta konflikter. Skolan skall hjälpa eleverna atl förstå hur

konflikter mellan enskilda människor, mellan grupper och mellan stater Prop. 1989/90:86

har uppstått i det förflutna och kan uppstå i dag, vilken grund konflikterna

kan ha, och hur de kan förebyggas och lösas. Undervisningen skall öka

förståelsen för och behovet av internationell solidaritet vilket naturligtvis

även omfattar de människor från andra länder som invandrat eller flytt till

Sverige.

Också i läroplanen för gymnasieskolan (Lgy 70) finns liknande mål.

De nu gällande måldokumenten för ungdomsskolan ger således enligt min mening en klar anvisning om vikten av en undervisning som bl.a. syftar till att skapa förutsättningar för goda relationer mellan olika etniska grupper i Sverige. Del innebär att frågor som rör grundläggande mänskliga rättigheter, solidaritet, tolerans och likaberättigande mellan människor skall behandlas i skolan.

Sverige är idag ett mångkulturellt samhälle och praktiskt laget alla barn och ungdomar i Sverige kommer i skolan i kontakt med elever som är invandrare eller har invandrarbakgrund. 1 1985 års budgetproposition (prop.1984/85 bil. 10, s. 94-95, Ubu 13, rskr 149) behandlade föredraganden, statsrådet Göransson bl. a. frågan om ell inlerkulturdlt synsätt i undervisningen. Jag delar statsrådet Göranssons därvid framförda uppfattning all undervisning med ett interkulturelll synsätt bl.a. bör syfta till alt åstadkomma positiva attitydförändringar och motverka negativa attityder och fördomar inte bara hos majoritetsbefolkningen ulan också hos olika etniska minoritetsgrupper.

Statsrådet Persson aviserade i budgetpropositionen 1990 en kommande reformering av gymnasieskolan. Vid den översynen kommer viklen av ell inlerkulturdlt synsätt i undervisningen att beaktas.

Frågor om en internationalisering av ungdomsskolan togs också upp i föregående års budgetproposition (prop. 1988/89: 100 bil. 10, s. 35-38, UbU 11, rskr. 203). 1 detta sammanhang redovisades bl. a. den verksamhet som pågår inom skolan i dessa frågor. Statsrådet Göransson, som var föredragande, anförde att det viktigaste är att lärare och elever har ett intresse och engagemang för de internationella frågorna. Internationaliseringen i skolan bör kunna bidra till ökad samhörighet mellan olika grupper i det svenska samhället och till internationell solidaritet. Jag vill särskilt understryka det statsrådet Göransson anförde att invandrareleverna bör betraktas som en tillgång i arbetet för internationalisering.

På förslag av korhmissionen mot rasism och främlingsfientlighet gav regeringen under år 1989 bidrag lill ett femtiotal lokala utvecklingsprojekt inom skolan och lärarutbildningen. Erfarenheterna från dessa projekt håller för närvarande på att samlas in av SÖ i samarbete med SIV. Materialet skall sedan publiceras i ett servicemaleral avsett för lärare inom alla skolformer. Avsikten är att det skall ge idéer och stimulera till egna lokala utvecklingsprojekt som syftar till alt öka elevernas kunskaper om det mångkulturella Sverige och bidra till goda relationer mellan olika etniska grupper.

På kommissionens förslag gav regeringen under år 1989 bidrag till några organisationer på skolans område för insatser mot rasism och främlingsfientlighet. Så har l.ex. Riksförbundet Hem och skola i samverkan med

Elevorganisationen med stöd av sådant bidrag genomfört olika arrange- Prop. 1989/90: 86 mang, bl. a. en teaterturné. En annan insats som vänder sig lill skolelever är foldern "Visst är vi olika...", som sju av de politiska ungdomsförbunden gemensamt står bakom. Inom ramen för SIV: s utökade anslag för projektbidrag som jag tidigare anmält kommer stöd till liknande initiativ att kunna utgå.

Del är angelägel att det arbete som kommissionen stimulerat, fortsätter och att de idéer och modeller m.m. för verksamhet som kommit fram genom utvecklingsarbetet används i skolorna och i lärarutbildningen. Det bör ankomma på berörda myndigheter att stimulera och följa upp sådant arbete och all även i forsättningen samla erfarenheter och kunskaper och sprida dessa på lämpligt sätt.

I den nya grundskollärarutbildningen ingår undervisning om ett interkulturelll synsätt och om främjande av goda etniska relationer. I utbildningsplanen uttrycks detta på följande sätt: "De studerande skall genom utbildningen ges ökad förmåga all bygga upp internationell förståelse hos sina elever och förbereda dem för att vara verksammma i ell mångkulturellt samhälle. Med hänsyn till att Sverige idag rymmer många olika etniska grupper skall de studerande också ges en sådan utbildning att de som lärare skall kunna medverka till att eleverna lär sig förstå och känna samhörighet med minoritetsgrupper inom vårt eget land."

De allmänna målen för utbildningen av ämneslärare innehåller liknande formuleringar.

Kommissionen framhöll i sin rapport att många av dagens verksamma lärare inte har fått möjlighet till någon fortbildning om rasism, främlingsfientlighet och därmed sammanhängande frågor och ansåg att sådan fortbildning bör komma lill stånd.

Med den nya grundskollärarutbildningen som grund skall enligt riksdagens beslut de nuvarande lärarna i grundskolan få fortbildning som kompletterar deras tidigare utbildning och erfarenheter. Kompletteringsfortbildningen startar läsåret 1989/90 och skall pågå under en tioårsperiod. Enligt riksdagsbeslutet skall bl. a. fortbildning för att utveckla den allmänna och specialpedagogiska kompetensen hos alla lärare prioriteras i detta sammanhang. Denna fortbildning skall vara obligatorisk.

I ett servicematerial om kompletteringsfortbildningen framhåller SÖ att ett av de kunskapsområden som bör ingå i den allmänna och specialpedagogiska fortbildningen är kunskaper om barns kogniliva, sociala och emotionella utveckling, barns och ungdomars uppväxtvillkor och hur sociala miljöer påverkar dessa, hur man tillgodoser barns olika behov samt om hur det är atl växa upp i etl mångkulturellt samhälle.

Min bedömning är atl kompletteringsfortbildningen mot denna bakgrund kan förväntas bidra till den fördjupning av kunskaper och medvetenhet om rasism, främlingsfientlighet m. m. hos nu verksamma lärare som kommissionen förordar. Enligt sitt remissyttrande avser SÖ också alt göra insatser för utbildning av skolledare inom de områden som kommissionen förordar, vilket jag finner mycket positivt.

SIV genomför under detta liksom under föregående läsår tillsammans
med länsskolnämnderna konferenser om kulturmöten och kulturmönster i ■'

skolan. Konferensema vänder sig till skolstyrelser, skolledare och lärare. Initiativ till konferensema logs av kommissionen och bidrag har getts av regeringen. Konferenserna har mottagits med stort intresse och bör ses som ett komplement lill lärarfortbildningen på detta område.

Regeringen har på kommissionens förslag anvisat särskilda medel till statens institut för läromedel (SIL) för att granska om läroböckema i religion, historia och samhällskunskap är rasistiska eller främlingsfienlliga. Rapporten "Rasism och främlingsfientlighet i 80-lalets läromedel?" kommer alt publiceras inom kort. Jag har erfarit att granskama inte funnit att läroböckema i dessa ämnen är rasistiska eller främlingsfienlliga. Granskarna anser dock all del bör krävas av en lärobok all den inte visar upp och förstärker schablonuppfatlningar om del främmande och annorlunda och att när frågor om rasism och främlingsfientlighet behandlas, detta bör ske på ett gmndligl och systematiskt sätt och inte kortfattat och fragmentariskt.

Kommissionen tog även initiativ lill en skrift för användning i skolan, "Kulturmöte". Den publicerades i slutet av år 1989 av SIV i samarbete med SÖ och är en sammanställning av arbetsmaterial om kuhurmöten, invandrare och flyktingar, främlingsfientlighet och rasism.

Flera av de projekt som regeringen på kommissionens förslag lämnat stöd till har resuherat i produkter som enligt min mening kan lämpa sig för användning i skolan.

Jag har i dessa frågor samrått med utbildningsministern och statsrådet Persson.

Prop. 1989/90:86

detta arbete. Här inbegrips också svenska kyrkan som bl.a. genom sitt Prop. 1989/90:86 finskspråkiga församlingsarbete gör värdefulla insatser.

1 föreningarna fackklubbarna, föräldraföreningarna, idroltsklubbar-na m. fl. träffas de som är intresserade av just sin förenings verksamhet. När invandrare blir medlemmar i föreningama eller på annal sätt kommer med i deras verksamhet lär de och de infödda svenskama på ell naturligt sätt känna varandra och främlingsskapet dem emellan minskas. Atl i de religiösa samfunden dela en religiös tro för också lill gemenskap. Kontakterna mellan invandrare och svenskar underlättas alltså genom deltagande i verksamheten i föreningar och samfund.

Inflytandet kan ökas och maktfördelningen i samhället kan påverkas genom all invandrarna i föreningarna och organisationema blir delaktiga i samhällslivet och medverkar i den demokratiska processen. Ett sådant dellagande ansluter lill en svensk tradition, där vägen lill makt och inflytande ofta går genom folkrörelserna.

Invandramas egna organisationer har blivit en del av Folkrörelsesverige. Genom de egna organisationerna kan önskemål och förslag som känns viktiga för de egna gmppema föras fram till samhällets beslutande organ.

Invandrarorganisalionerna har också stor betydelse för all stärka självkänslan hos sina medlemmar. Organisationen ger dem möjlighet till trygghet och gemenskap och bidrar därmed till all förslärka gruppens och de enskilda individernas identitet.

Invandrarorganisalionerna är över huvud taget vikliga samarbelspart-ners i det invandrarpolitiska arbetet såväl på riksplanet som i lokala sammanhang. Sedan en längre tid utgår statsbidrag lill den centrala verksamheten vid invandramas riksorganisationer. Liksom andra folkrörelser bör invandrarorganisalionerna också i fortsättningen kunna söka bidrag lill projekt från SIV.

Många folkrörelser och andra gör redan nu betydande insatser för atl förbättra förhållandel mellan olika etniska gmpper i Sverige. För begränsade projekt har de enligt gällande regler möjligheter all söka bidrag från SIV. Dessa möjligheter bör, somjag tidigare förordat, förslärkas.

Folkbddningsorganisalionerna har särskilda möjligheter atl bidra till opinionsbildningen i invandrar- och flyktingfrågor. De elva studieförbunden har en vid geografisk spridning och representerar en stor del av Förenings- och organisationssverige, då många organisationer är medlemmar i studieförbunden. Detta gäller även invandrarorganisalionerna. Studieförbunden har genom hela efterkrigstiden haft hand om väsentliga delar av undervisningen i svenska för invandrare och de har därigenom stora och värdefulla kunskaper om olika invandrargmpper i Sverige. Studieförbunden m. fl. anmälde lill kommissionen all de vill göra en intensifierad och gemensam satsning under en treårsperiod för att främja goda etniska relationer. Kommissionen har i sin rapport föreslagit atl de för delta bör tilldelas ett särskilt anslag.

Jag är inte beredd att förorda att särskilda medel avsätts för ändamålet,
men även verksamhet inom folkbildningsorganisationerna skall kunna få
stöd från SlV:s anslag för projektbidrag. En fömtsättning för bidrag bör,
enligt min mening, som regel vara att projekten i största möjliga ulsträck- 47

ning bygger på studieförbundens reguljära verksamhet och de statsbidrag Prop. 1989/90:86 som utgår för sludiecirkelverksamhet.

Några remissinstanser menar all man särskilt bör satsa på ungdomsorganisationerna i arbetet atl förbättra goda etniska relationer. Den ungdoms-utredning för demokrati och jämlikhet som statsrådet Wallström tillsatte hösten 1989 skal! särskilt uppmärksamma invandramngdomars situation. Utredningen har i uppdrag att ta fram en heltäckande bild av invandrarungdomars situation i förhållande till övriga ungdomar. Denna del presenteras senast den 31 juli 1990.

Jag har vidare av statsrådet Wallström erfarit all hon har för avsikt alt i samråd med berörda fackdepartemenl försöka få lill stånd särskilda projekt i invandrartäta bostadsområden. Sådana projekt kan bedrivas av såväl ungdoms- som generationsöverbryggande organisationer. De skall vara socialt förebyggande med tyngdpunkten på gemenskap i bostadsområdena och syfta till att motverka isolering och utslagning. Jag hälsar dessa initiativ med tillfredsställelse och menar all även sådana projekt i princip bör kunna få stöd genom SlV:s anslag för projektbidrag, liksom från allmänna arvsfonden.

SIV har i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 föreslagit atl en ny anslagspost inrättas till invandrarsamfundens kulturella och sociala verksamhet. För invandrarsamfunds religiösa verksamhet samt för läckande av kostnader för deras lokalbehov utgår statliga bidrag, som kanaliseras via samarbelsnämnden för stöd lill trossamfund. Under budgetåret 1989/90 disponeras 55,5 milj.kr. för detta ändamål. Regeringen häri årets budgetproposition föreslagit alt anslaget för budgetåret 1990/91 räknas upptill 57,7 milj. kr.

Min uppfattning är all social och kulturell verksamhet utgör ett väsentligt inslag i flera av invandrarsamfundens arbete. Deras organisatoriska uppbyggnad skiljer sig dock från invandrarorganisationernas och samfunden är inte berättigade till organisationsstöd motsvarande det stöd som utgår till invandramas riksorganisationer. Liksom invandrarorganisalionerna bidrar samfunden till att öka medlemmamas känsla av trygghet och gemenskap. De förmedlar också kontakt med övriga delar av det svenska samhället och medverkar därmed lill förståelse mellan olika gmpper i Sverige. 1 samråd med statsrådet Wallström föreslår jag därför att bidrag bör kunna utgå även lill invandrarsamfundens kulturella och sociala verksamhet från SIV:s anslag för projektbidrag. Jag ser därmed inte något behov av en särskild anslagspost på del sätt som SIV föreslagit.

Det finns organisationer vars huvudsakliga syfte är att kämpa emot aktuella rasistiska företeelser. De har haft en stor genomslagskrafl inte minst bland unga människor och når ungdomar som de traditionella organisationerna kanske aldrig kommer i kontakt med. Så t. ex. har "Rör inte min kompis"-gmppema med okonventionella metoder visat sin solidaritet med flyktingar och invandrare. Antirasistiska gmpper och organisationer har fåll projektbidrag både genom SIV och av regeringen på förslag av kommissionen.

I sin rapport föreslår kommissionen att ett gmndstöd införs för organi
sationer som har lill huvudsakligt ändamål all arbeta mol rasism och °

Skälen för mina överväganden:

Admänt

Kultur och konstnärliga uttrycksmedel bör mer aktivt än hillills kunna användas i arbetet att främja goda etniska relationer. Konstnärer gestaltar människans villkor. De ger oss speglar med vars hjälp vi kan se oss själva. De kan ge oss bilder av livet och världen som ger oss en emotionell och djupare förståelse än faktamaterial. Film, teater, dans roar, retar, provocerar och stimulerar oss. Människor är beredda att ställa sig i kö för att köpa biljetter lill exempelvis en pjäs eller film som belyser flyktingars problem eller etniska relationer, men skulle inte kunna länka sig att skaffa sig en officiell rapport om samma frågor.

Olika former av stöd lill invandramas egen kultur utgår genom statens kulturråd. Där ingår bl. a. utgivning av litteratur på invandrar- och minoritetsspråk, folkbibliotekens inköp av invandrarlitteratur, bidrag lill teater-, dans- och musikgmpper, kulturtidskrifter, intemationellt kultumlbyle och bidrag lill kuhurverksamhel i studieförbunden. SIV har i begränsad omfattning gett bidrag lill kuUurdla insatser i folkrörelsemas regi. Flera teater- och filmprojekt fick bidrag av regeringen på kommissionens förslag.

Jag har tidigare föreslagit all SIV får utökade medel för all kunna ge bidrag till projekt som syftar till bättre etniska relationer. Projekt där kulturella uttrycksmedel används för att nå avsedda syften bör kunna få ekonomiskt stöd inom ramen för denna ordning. Jag använder här begrep-

pel "kultur" i en bred mening. Projekten kan behandla invandrarnas egen Prop. 1989/90:86

kultur och kulturella bakgrund liksom insatser av svenska eller invandrade

konstnärer som led i opinionsbildningen. Sådana projekt kan röra film,

teater, utställningar, litteratur, dans etc. Bidrag bör också kunna ges lill

seminarier och utbildning som har lill syfte all utbilda lill och utveckla

attitydförändrande arbete inom denna sektor. Ett annat syfte kan vara att

närma svenska och invandrade konstnärer lill varandra.

FN:s kulturårtionde det mångkulturella samhällets möjligheter och problem

Förenta nationerna har beslutat atl perioden 1988 - 1997 skall vara ell kulturårtionde. Kulturdimensionen i samhällsutvecklingen skall lyftas fram och kulturidentiteten stärkas.

Regeringen har uppdragit ål statens kulturråd att i samråd med svenska unescorådel, styrelsen för internationell utveckling (SIDA) och stiftelsen Svenska institutet svara för samordningen av den svenska verksamheten under kullurårtiondet och därvid la erforderliga initiativ.

De fyra organen, som tillsammans har bildat en kommitté, här benämnd Årtiondekommittén, skall årligen lämna en redogörelse för vad som åstadkommils under det gångna verksamhetsåret. En första sådan gemensam redogörelse lämnades till regeringen i augusti 1989. Kommittén har i januari 1990 beslutat göra det mångkulturella samhällets möjligheter och problem lill ell huvudtema för del svenska deltagandet i kullurårtiondet.

Arbetets inriktning blir all ge den mångkulturella dimensionen i det svenska samhället särskild uppmärksamhet. Denna dimension har många former. Den växande svenska internationaliseringen leder lill möten och kollisioner mellan olika kulturer. Genom biståndsverksamhet förs vi närmare u-landskulturerna. Sverige har samtidigt blivit ett invandrarsamhälle med alla de möjligheter, kulturmöten och problem del erbjuder.

Många olika verksamheter kommer all kunna knytas till en satsning på temat "det mångkulturella samhället". Fömtom de organ som ingår i Årtiondekommittén kommer bl.a. invandrarverket, skolöverstyrelsen, studieförbunden, bibliotek och museer atl delta i arbetet.

Inom kulturbislåndets ram är avsikten atl under kuhurårtiondet ge särskilt stöd ål exempelvis teater, musei- och biblioteksverksamhet, musik och konsthantverk.

Särskilt bidrag kommer också atl lämnas lill Folkens museum etnografiska, som under tre år framåt kommer atl visa utställningar om kultur i ell anlropologiskl perspektiv. 1 samverkan med SÖ, SIV och utbildningsradion planerar SIDA all framställa läromedel som presenterar Sverige som ett mångkulturellt samhälle.

Kulturrådet kommer att ägna särskild uppmärksamhet åt dessa frågor inom ramen för sin ordinarie bidragsgivning. Det gäller bl.a. stöd till litteratur på invandrar- och minoritetsspråk, bidrag för inköp av invandrarlitteratur till folkbibliotek m.m. Vidare fortsätter arbetet med två större projekt som berör invandrare.

1 en skrivelse lill regeringen i januari 1990 har Årtiondekommittén  ■'

med hänvisning lill det nära samband som finns mellan de planerade aktiviteterna och de olika ålgärder som föreslagits av kommissionen begärt alt medel ställs lill kommitténs förfogande, utöver de som respektive myndighet redan nu kan disponera inom ramen för tilldelade anslag. Syftet skulle vara atl kommittén därmed mer verkningsfullt än annars skulle kunna bedriva sitt arbete kring det huvudtema som valls. Kommittén föreslår alt medlen förslagsvis sammanlagt 5 milj. kr anslås under tre budgetår med början 1990/91.

Årtiondekommitténs val av huvudtema är, enligt min mening, klokt och glädjande. Del kommer all ge många människor i Sverige möjligheter att komma i närmare kontakt med andra kulturer, både sådana som invandrare i vårt land representerar och andra. Jag noterar med tillfredsställelse planerna på ell aktivt deltagande från SIV: s sida, i syfte atl med användande av bl.a. olika kulturyttringar som budbärare öka människors kunskap om och förståelse för främmande kulturer.

Jag anser att en del av de niiedel som nu föreslås för projektbidrag bör ställas lill Årtiondekommitléns förfogande. Jag förordar all, för budgetåret 1990/91, 1,5 milj. kr. av dessa medel reserveras för olika aktiviteter inom kulturområdet inom ramen för genomförandel i Sverige av FN: s kuhurår-tionde. Jag förordar också att motsvarande belopp under fömtsättning av regeringens och riksdagens godkännande avsätts även under budgetåren 1991/92 och 1992/93.

Jag utgår från all den samling av resurser som man på så sätt åstadkommer kommer alt ge en ökad kullurkompetens, så alt samhällets stöd kan satsas på projekt som blir effektiva inslag i opinionsbildningsarbelel. Del är, enligt min mening, viktigt all verksamheten bedrivs aktivt och uppsökande.

I syfte att säkra en invandrarpolitisk förankring i samband med medelsfördelningen, bör Årtiondekommittén tillföras ytterligare invandrarpolitisk kompelens genom atl SIV blir representerat i kommittén under de aktuella åren.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Prop. 1989/90:86

Skälen för min bedömning: I forskningspropositionen redovisar regering- Prop. 1989/90: 86 en sin syn på den förändring i det svenska samhället som har skett i och med invandringen till Sverige och de krav på ökade kunskaper från forskningen som detta medför. Vidare utvecklas avsikterna med den organisatoriska förändring som föreslås i och med inrättandet av del nya socialvetenskapliga forskningarådel. Här skall därför bara lämnas en sammanfattning av vad som redovisas i forskningspropositionen när det gäller invandrarforskning.

Den kraftigt ökade flyktinginvandringen lill Sverige under 1980-lalel och del år 1985 införda kommunala ansvaret för flyklingmottagningen har lett till alt alh fler svenskar kommit i kontakt med flyktingar. Vi måste alla lära oss all bemästra den etniska mångfalden.

Del fortsatta arbetet med all reformera invandrarpolitiken behöver ett ökat stöd från forskningen. 1 forskningspropositionen föreslås alt väsentligt utökade resurser skall ställas till förfogande för invandrarforskningen under den kommande treårsperioden. Som ett led i strävandena att bygga upp en mera permanent organisation för invandrarforskningen föreslås vidare alt delegationen för invandrarforskning (DEIFO) läggs ned och att invandrarforskning i stället förs över lill ett nyinrättat socialvetenskapligt forskningsråd, där invandrarforskning blir ett särskilt programområde. Både rådet och dess kansli kommer att tillföras invandrarpolitisk kompetens. För budgetåret 1990/91 föreslås alt invandrarforskningen inom del nyinrättade socialvetenskapliga forskningsrådet får disponera ca 3,5 milj.kr. Delta innebär en ökning med 2 milj.kr. För budgetåren 1991/92 och 1992/93 tillförs ytterligare 1 milj.kr. för varje budgetår.

Inom denna kraftigt utökade ram för stöd till forskningen bör det, enligt min mening, ges utrymme för all intensifiera också forskning rörande etniska relationer, diskriminering och andra hithörande ämnen.

2.9 Anslagsfrågor

Regeringens förslag om medel för verksamhetsområdena Arbetsmarknadsdepartementet m.m. och Invandring m.m. i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 12) lämnades i avvaktan på bl.a. föreliggande förslag om ålgärder mot etnisk diskriminering, opinionsbildning m. m.

Jag vill nu återkomma till den frågan och redovisa mina förslag i fråga om medel under anslagen A 2. Utredningar m. m., E 3. Ålgärder för invandrare och E 7. Ombudsmannen mol etnisk diskriminering m.m. Meddsberäkningarna under anslaget Utredningar m.m. avser de medel jag där disponerar för ändamålet opinionsbildande insatser i flyktingfrågor m. m. och har skett i samråd med statsrådet Sahlin.

A. Arbetsmarknadsdepartementet m.m.

A 2. Utredningar m.m.

1988/89 Utgift 20693000 Reservation 3439000

1989/90 Anslag 22 506000 52

1990/91 Förslag 18 880000

I prop. 1989/90 bil. 12 har jag prdiminärt beräknat 19380000 kr. till Prop. 1989/90:86 anslaget Utredningar m. m. Nu beräknarjag medelsbehovet till 18 880000 kr., varav för opinionsbildande insatser i flyktingfrågor m. m. 0,5 milj. kr. Detta innebär en minskning till opinionsbildande insatser med 0,5 milj. kr. jämfört med den tidigare beräkningen.

E. Invandring m.m.

E 3. Åtgärder för invandrare

1988/89 Utgift 13007000 Reservation 165000

1989/90 Anslag 15 596000

1990/91 Förslag 20320000

Från anslaget bekostas bidrag till den centrala verksamheten vid invandrarnas riksorganisationer enligt förordningen (1986:487, med senare ändringar) om statsbidrag till invandramas riksorganisationer saml lill vissa samarbelsorgan för sådana riksorganisationer.

Bidrag kan också utgå till avgränsade projekt, till viss publikalionsverk-samhel som bedrivs av sammanslutningar bland invandrare saml lill åtgärder i opinionspåverkande syfte.

1 årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 12) finns redovisat förslag om medelsberäkningar för bidragen lill invandramas riksorganisationer (12 251 000 kr.).

Invandrarverket

SIV behöver få ökade projektmedel för opinionsbildande insatser. Dessa bör uppgå till minst 10 milj. kr. årligen.

För interkulturelll arbete i skolorna beräknar SIV medelsbehovet till 0,6 milj. kr. Verkets bedömning av kostnaderna för metod- och utvecklingsarbete inom invandrar- och flyklinggmpperna innebär ett anslagsbehov om 3 milj. kr.

Bidragen till publikationsstöd behöver räknas upp från 155 000 till 350000 kr., bl. a. för att möta behoven hos små och nya språkgmpper.

Invandrarverket föreslår också atl stöd skall kunna utgå till sociala och kulturella verksamheter som bedrivs av invandrarnas trossamfund. SIV beräknar anslagsbehovet till 1.5 milj.kr.

Föredragandens överväganden

Jag har i del föregående redovisat behovet av insatser för all ekonomiskt

stödja verksamheter som skall främja goda etniska relationer och mina

överväganden om vilken inriktning dessa bör få. Jag föreslår att 8069000

kr. anvisas. Detta innebär en ökning med 4253000 kr. i jämförelse med

innevarande budgetårs anslag. Projektmedlen kommer därmed all mer än

fördubblas för all ge plats för en kraftig ambitionshöjning när det gäller

möjligheterna all stödja projekt i detta syfte. Av anslagsbeloppet bör, som

jag förordat i det föregående, 1,5 milj.kr. användas lill särskilda insatser i 53

anslutning till FN: s kullurårtionde.

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 86

Jag har, som nämnts i det föregående, utgått från all verket skall kunna Prop. 1989/90:86 ge utrymme också åt projekt som kan utveckla samverkan med och inom invandrarnas egna organisationer och åt insatser på ytterligare betydelsefulla områden, t. ex. för flyktingbam, invandrarkvinnor, projekt med anknytning lill återvandring och stöd lill social verksamhet inom invandrarnas trossamfund. Del bör ankomma på regeringen och invandrarverket all dra upp de närmare riktlinjerna för verksamheten.

E 7. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m. m.

1988/89 Utgift 2283000

1989/90 Anvisat 2 343000

1990/91 Förslag 2998000

Från anslaget betalas kostnader för ombudsmannen mol etnisk diskriminering med kansli samt för nämnden mot etnisk diskriminering.

		1989/90	Beräknad ändring 1990/91
		Föredraganden
Personal		4	-
Anslag:
Förvaltningskostnader (därav lönekostnader) Nämnden mot etnisk diskriminen	ing	2 305 eoo (1 108000) 38000	+ 655 (+163)
		2343000	+655

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering

DO föreslår atl ytterligare en juristtjänst inrättas och vissa löneförstärkningar av befintliga tjänster. Vidare yrkar ombudsmannen på förstärkningar av förvaltnings- kostnaderna i övrigt för sig och för nämnden mot etnisk diskriminering. Sammantaget innebär ombudsmannens förslag anslagsökningar med 706000 kr.

Föredragandens överväganden

Jag har i det föregående redovisat mina överväganden om DO: s fortsatta
verksamhet. Jag har då också konstaterat att ombudsmannen bör försöka
öka sina möjligheter att ägna krafterna åt sådana ärenden som är principi
ellt vikliga. En väg att gå är atl bättre än nu sprida kunskap om DO: s
uppgifter. Ett annat angeläget ändamål är att ge ökad spridning åt resulta
ten av DO:s prövning i skilda ärenden. Vidare bör DO få ökat utrymme
för all, vid behov, tillfälligt anlita utomstående expertis. Del kan gälla
utredningsinsatser för vilka DO:s kansli inte har kapacitet. Mot bakgrund
härav föreslårjag att ombudsmannen tillförs 400000 kr. som en förstärk
ning av myndighetens informations- och utbildningsverksamhet. 54

Jag har beräknat kompensationen för pris- och lönefördyringar lill Prop. 1989/90: 86 255000 kr. och bedömer att myndigheten under budgetåret 1990/91 bör undantas från kravet på rationaliseringsåtgärder. Dessa skulle eljest för DO och nämnden mot etnisk diskriminering ha inneburit ell besparingskrav på 52 000 kr.

Mitt förslag till medelsberäkning innebär ett sammanlaget anslag på 2960000 kr. för ombudsmannen och oförändrat 38000 kr. för nämnden mot etnisk diskriminering.

3 Hemställan

Jag hemställer all regeringen föreslår riksdagen att

1. till Utredningar m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ell reservationsanslag på 18 880000 kr.

2. till Åtgärder för invandrare för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 20320000 kr.

3. till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 2 998000 kr.

Vidare hemställer jag all regeringen bereder riksdagen tillfölle att

4. ta del av vad jag anfört i del föregående om behovet av åtgär
der i syfte atl främja goda etniska relationer i Sverige och om den
inriktning som dessa åtgärder bör få.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och det ändamål hon hemställt om.

Sammanfattning av slutbetänkandena Prop-1989/90:86

(SOU 1989:13 och 14) Mångfald mot enfald frän ''a i kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet

Inledning

I betänkandet Mångfald mot enfald redovisar kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet erfarenheterna av sitt arbete och sina förslag. 1 ell särskilt betänkande (SOU 1989:14) redovisas kommissionens förslag rörande lagstiftning och rättstillämpning. Dessa förslag sammanfattas i betänkandet Mångfald mol enfald, del 1.

Mot rasism och främlingsfientlighet

En folklig mobilisering mol rasism och främlingsfientlighet kräver ett långsiktigt arbete. Kommissionen har försökt stödja de goda krafterna i den mobiliseringen. I sitt arbete har kommissionen i stor utsträckning samrått och diskuterat med organisationer m. m. inom ett brett spektrum. Enligt kommissionen kan en folklig mobilisering inte skapas "uppifrån", endast inspireras och stimuleras.

Etniska motsättningar

Orättvisor, rädsla och främlingsskap utgör ofta gmnden till problem i mänskliga relationer och också i etniska relationer. Främlingsfientlighet och rasism är företeelser som växer när kontakten mellan människor minskar.

Bland de olika leoriema om orsaker lill etnisk konflikt och diskriminering uppehåller sig kommissionen särskilt vid en flerorsaksteori, som innehåller bl. a. tre gmndelemenl, som på olika sätt kan påverkas:

Ojämn makt- och resursfördelning

Bristande kontakter mellan etniska gmpper

Bristande självkänsla hos individer

Det aktuella läget

Etl antal attitydundersökningar visar atl de flesta svenskars attityd till etniska minoriteter är tolerant. 1 opinionen finns visserligen inslag av stark intolerans som på senare lid fåll högljudda ullryck. Tendenser lill en sådan utveckling fmns särskilt i ungdomsgmpperna. Men de positiva krafterna är starka.

Även om det saknas belägg för att rasismen ökar i Sverige tilltar aktiviteten från extremisliska organisationer med rasistiska inslag i sin verksamhet.

Vid sidan av de två brotten olaga diskriminering och hels mot folkgmpp förekommer i hela landet rasistiskt färgad brottslighet av annal slag.

Den politiska enigheten mellan de politiska partierna om invandrar- och
flyktingpolitiken är av stort värde. Samtidigt innebär den en stor risk. De 56

som har kritiska uppfattningar och som inte känner något gensvar från Prop. 1989/90:86 riksdagspartierna kan känna sig lockade av någon av de extremisliska Bilaga 1 grupper som försöker utnyttja främlingsfientliga stämningar för att sprida ett populistiskt budskap. Del behövs därför en öppen politisk diskussion om invandrar- och flyktingfrågorna.

Grundläggande villkor för goda etniska relationer

En gmndläggande fömtsättning för goda etniska relationer är att alla kan känna en social och ekonomisk grundtrygghet. Alla måste ha etl arbete, en bostad och språkliga möjligheter att knyta kontakter.

Kommissionen har flera synpunkter på hur invandrare och flyktingar i högre utsträckning skall kunna komma ut i arbetslivet. Det gäller bl.a. alt förbättra kunskaperna om innehållet i och värdet av utländsk utbildning.

Bostadsbyggandet måste hållas uppe på en nivå som moisvarar efterfrågan.

Kommissionen har också förslag om förbättringar av undervisningen i svenska för invandrare (sfi).

Skolan

Skolan skall främja solidaritet. Kommissionen föreslår därför att läroplanen för gmndskolan förtydligas i fråga om ell inlerkuhurdll synsätt i undervisningen. Arbetet mol rasism och främlingsfientlighet i skolan måste utgå från skolans vardag och bör inriktas på atl stödja de goda krafter som finns där. Sådana och hithörande frågor måste lyftas fram ytterligare i undervisningen och i läramtbildingen.

Kommissionen föreslår vidare all medel skall anvisas för föreningsmedverkan i skolan och atl servicematerial och praktiska handledningar för lärare bör utarbetas och spridas samt medel för detta anvisas. Det föreslås också att etniska relationer ges ökad prioritet i lärarfortbildningen och all särskilda insatser görs i utbildning och fortbildning av rektorer och studierektorer.

Slutligen föreslår kommissionen under detta avsnitt att medel anvisas för lokall utvecklingsarbete om etniska relationer m.m. i skolan och i läramtbildningen saml atl regionala kontaktnät för skolans arbete med etniska relationer byggs ut lill all omfatta alla län.

Forskning

Okunskapen är en av rasismens gmnder. Forskning om etniska relationer, om flyktingpolitiken, om invandrarna och deras barn, är viktig för att stävja ryktena och fördomarna.

Resurserna för invandrarforskning bör därför förstärkas i samband med
1990 års forskningspolitiska riksdagsbeslut. Vidare redovisar kommissio
nen etl antal påbörjade forskningsprojekt samt idéer till ytterligare några. 57

Information och opinionsbildning Prop. 1989/90:86

Tystnad kan tolkas som instämmande. Därför måste främlingsfienllighe- tJ"äga len och rasismen alllid bemötas. Alla i vårt samhälle bär ell ansvar för att inte tystna.

Enligt kommissionen måste informaiion och opinionsbildning ses i ell långsiktigt perspektiv och förankras brett i hela samhället.

Massmedierna spelar en viktig roll i opinionsbildningen. Del är därför viktigt all de eliska regler som gäller för press, radio och TV upprällhålles. Journalister behöver ökad fortbildning om invandrarfrågor.

Folkrörelser och andra organisationer liksom kommunerna är ockå viktiga när del gäller informaiion och opinionsbildning.

Anslagsfördelning

Kommissionen förordar etl kraftigt ökat stöd lill organisationer som bekämpar rasism och främlingsfientlighet.

Etl nytt syslem föreslås för fördelning av stöd lill information och opinionsbildning kring invandrar- och flyktingfrågor och arbete med etniska relationer. Fördelningen bör göras av invandrarverket i samråd med folkrörelserna.

Ell grundstöd föreslås för organisationer som har till huvudsakligt ändamål att arbeta mol rasism och främlingsfientlighet. Folkbildningsorganisationerna bör tilldelas extra anslag för alt under tre år utveckla verksamheten kring etniska relationer.

Lagstiftning och rättstillämpning

Organiserad rasism skall inte accepteras. Rättssamhället skall skydda individen från förföljelser och trakasserier. Rasismens organisatörer skall bemötas entydigt av opinion och lag. Kommissionen lägger därför fram en rad förslag på detta område.

Sverige bör förbjuda sammanslutningar, som ägnar sig åt att förfölja personer eller grupper av personer av viss ras, med viss hudfärg eller visst etniskt ursprung. Deltagande i sådana sammanslutningars verksamhet bör kriminaliseras.

Straffbestämmelserna för normalfallet av misshandel, grovt olaga tvång, olaga hot, ofredande, grov stöld och skadegörelse bör skärpas på så sätt all stämpling till brotten bestraffas.

En lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet bör ånyo övervägas.

Möjligheterna till grupptalan och rätt till skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp bör utredas.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) bör utses att pröva klagomål från personer, som anser sig diskriminerade på grund av ras utan att ha fått upprättelse av tillgängliga inhemska rättsmedel.

Brotten hets mol folkgrupp pch olaga diskriminering bör flyttas i brotts
balken från brotten mol allmän ordning (16 kap) till brotten mot frihet och
fred (4 kap) eller ärekränkningsbrotten (5 kap). 58

När det gäller närradion och dess verksamhet föreslås att den gmpp Prop. 1989/90:86 inom justitiedepartementet som för närvarande bereder frågan om ökat Bilaga I skydd för yttrandefriheten bör särskilt allvarligt överväga överträdelser av gränserna för yttrandefriheten i ett etermedium av närradions typ. Beredningsgruppen föreslås dessutom få i uppdrag atl pröva lösningar för atl möjliggöra en snabbare omprövning av sändningsrälten i samband med yttrandefrihetsbroll i närradion.

Utredningen om vissa närradiofrågor bör få i uppdrag atl se över reglerna om ansvar för referensbandningen och möjligheterna att ge Närradions eliska nämnd en starkare ställning.

Kodsystemet för rättsstatistiken hos polismyndigheterna bör ses över, så all del av den framgår dels uppgifter om brottsoffrets nationalitet etc, dels en särredovisning av brotten hels mol folkgrupp och olaga diskriminering.

Inför framtiden

I ett avslutande avsnitt resonerar kommissionen kring de svåra frågor som vi ställs inför genom mötet mellan olika kulturer, religioner och rällslän-kande. Vi har alla ett ansvar för utvecklingen av de etniska relationerna. Delta gäller såväl staten, kommunerna, organisationerna som enskilda individer. Det är viktigt all en debatt förs om dessa frågor; tystnaden är farlig.

Sammanställning av remissyttranden över Prop. 1989/90:86

slutbetänkandena (SOU 1989:13 och 14) "a 2

Mångfald mot enfald

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justitiekanslem (JK), riksåklagaren, domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, socialstyrelsen, konsumentverket/konsumentombudsmannen, universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen (SÖ), statens institut för läromedelsinformalion (SIL), forskningsrådsnämnden, humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet, statens ungdomsråd, arbetsdomstolen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens invandrarverk (SIV), jämställdhelsombudsmannen, delegationen för invandrarforskning (DEIFO), diskrimineringsombudsmannen (DO), riksdagens ombudsmän, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges advokatsamfund. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB), Stiftelsen Allmänhetens pressombudsman (PO), Sveriges Radio AB, Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet, Centmm för invandringsforskning (CEIFO) vid Stockholms universitet, Närradionämn-den. Folkpartiels kvinnoförbund. Moderata kvinnoförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund. Svenska röda korset, Sveriges frikyrkoråd. Svenska kyrkans centralstyrelse, Samarbelsgmppen för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS), Japanska riksförbundet. Riksförbundet Internationella föreningar för invandrarkvinnor, Sveriges riksidrotlsförbund, Sveriges närradioförbund. Hyresgästernas riksförbund, Riksförbundet Hem och skola, Sveriges förenade studentkårer (SFS), ILO-kommittén, Statistiska centralbyrån.

Dämlöver har yttranden inkommit från Göran Englund, Simrishamn, Ekumeniska skolddegationen, Per Engdahl, Malmö, Sveriges invandra-rinslitut och museum. Riksförbundet Finska föreningar i Sverige, Verdandi, Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Studieförbundet Vuxenskolan, Medborgarrättsrördsen, Frikyrkliga studieförbundet. Svenska flyktingrådet, Stockholms universitets studentkår, Hässleholms kommun och Sveriges kyrkliga studieförbund

Riksåklagaren har bilagl yttranden från regionsåklagarmyndighelen i Gävle och Linköping, åklagarmyndigheten i Göteborg och Malmö åklagardistrikt samt överåklagaren i Stockholm.

Rikspolisstyrelsen harbilagt yttranden från polismyndigheten i Malmö, Växjö, Göteborg, Södertälje, Umeå och Stockholm samt Föreningen Sveriges polischefer.

Universitets- och högskoleämbetet har bilagl yttranden från universiteten i Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund, Göteborg och Umeå.

Landsorganisationen i Sverige har bilagl yttrande från LO-förbundens rättsskydd AB.

Centralorganisationen SACO/SR har bilagl yttrande från Sveriges socio- Prop. 1989/90:86
nomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR). Bilaga 2

Allmänt

De flesta remissinstanser ställer sig bakom kommissionens prinicipidla syn och dess allmänna bedömingar och analyser. Några efterlyser mera konkreta förslag. SAF ifrågasätter kommissionens generella teori all rasism och främlingsfientlighet beror på ojämn makt- och resursfördelning.

Kommissionens uppfattning, all negativa attityder mol invandrare bör ses som del av ell atlilydkomplex och alt rasism och främlingsfientlighet inte får behandlas som en separat fråga, delas av flera remissinstanser. Många lar upp frågan om insliluliondl diskriminering och några påpekar all rapporten bara perifert berör denna fråga. Rektorsämbetet vid Uppsala universitet anser del är viktigt att hålla isär medborgarskap och etnisk gmpplillhörighel. Med medborgarskap följer vissa rättigheter. All vara utesluten från dessa rättigheter bör rimligen inte betecknas som etnisk diskriminering.

Några remissinstanser lar upp frågan om kulturell identitet och menar att samhället bör arbeta för all stärka denna. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB) anser dock att kommissionens diskussion om betydelsen av kulturell identitet är förenklad. Vad är det som säger atl en kulturellt förankrad identitet är bra och att den underiättar förståelsen för andra? Många gånger är det precis tvärtom. Dessutom är kulluren aldrig statisk. Människor lever i en ständig process där förändringar i omgivningen föranleder förändringar i kulluren.

Det finns ingen automatik i kulturmöten, skriver RIB vidare. Att människor möts och lär känna varandra kan leda lill ökad förståelse men det kan lika gärna bli tvärtom.

Samhällsvetenskapliga institutionen vid universitetet i Linköping har liknande synpunkter och anser i motsats till kommissionen att kunskap om flyktingar och invandrare automatiskt leder till att toleransen mot invandrare ökar. Det är inte heller självklart att ökade kontakter med invandrargmpper leder lill ökad tolerans mot dessa. Det är många gånger lättare atl vara tolerant på avstånd.

Några av universitetsinstilutionerna anknyter till kommissionens resonemang kring valfriheten och det dilemma som detta kan medföra.

Några remissinstanser lar upp svårigheterna i opinionsbildningsarbetet. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB) varnar för risken att koncentrera information och utbildning kring kulturella olikheter mellan människor till del som skiljer. I framtiden bör frågor om närhet och likhet och det som förenar ha lika stor plats och vi bör hellre betona existentiella värden som förenar människor än begränsa oss till specifikt kulturella värden.

6 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 86

Grundläggande villkor for goda relationer Prop. 1989/90:86

Många remissinstanser betonar sambandet mellan allmänpolitiska insat- 'bilaga ser och goda etniska relationer.

I synnerhet utvecklas behovet av arbete och vikten av att snabbt komma in på arbetsmarknaden. Flera, särskilt från akademikervärlden, skriver om problemen för utländska akademiker. SFS menar också alt invandraraka-demiker bör få tillgång lill kompletterande utbildning och specialinriklade yrkeskurser. Några betonar vikten av en god introduktion på arbetsmarknaden och all systemet med mentorer/faddrar för många kan vara en tillgång. Arbetsgivama bör vara generösa när invandrarnas kunskaper i svenska prövas, anser AMS, och LO anser, att många arbetsgivare tenderar all ställa onödigt höga krav på kunskaper i svenska.

Invandrares och flyktingars bostadsproblem behandlas av några remissinstanser. AMS skriver atl konkurrensen om bosläder kan leda lill all svenska ungdomar som blir ulan bostad får en negaliv inställning till flyktingar. Centrum för invandringsforskning (CEIFO) anser att det finns fömtsättningar all del på bostadsmarknaden uppstår en subtil diskriminering av invandrare och minoriteter. Riksförbundet för invandrarbyråpersonal (RIB) föreslår att DO får i uppdrag all utreda i vilken omfattning diskriminering på bostadsmarknaden förekommer.

Kunskaper i svenska språket och utbildningen i svenska behandlas av många remissinstanser. LO, som förordaren lag mot etnisk diskriminering i arbetslivet, anser all en sådan bör reglera den enskilda arbetsgivarens räll all ensam utan prövning "diskriminera" anställd eller arbetssökande med motivet all behövliga kunskaper i svenska språket saknas. Filosofiska institutionen vid Göteborgs universitet anser all forskning behövs för alt mer precist bedöma vilka språk- och andra kulturkunskaper som faktiskt är nödvändiga för olika arbetsuppgifter. Institutionen föreslår också att det undersöks i vad mån bristande språkkunskaper används som diskrimi-neringsinstmment.

SACO föreslår en mer differienlierad svenskundervisning, fackspråkskurser och ett svenskt språktest som ligger på en högre nivå än det s. k. rikstestet.

Några remissinstanser tar upp sambandet mellan flyktingpolitik och rasism och främlingsfientlighet.

Skola

Flera remissinstanser instämmer med kommissionen att skolan har en
gmndläggande betydelse i skapandet av goda etniska relationer. SÖ på
pekar att mycket i styrelsens just färdiga handlingsprogram för skolans
intemationalisering sammanfaller med kommissionens synpunkter och
förslag. SÖ delar kommissionens uppfattning att läroplanen för gmndsko
lan måste förtydligas när det gäller interkulturelll synsätt. Också vid kom
mande översyner av läroplanerna för gymnasieskolan och den kommunala
vuxenutbildningen bör de inlerkulturdla aspekterna markeras tydligare.
Vidare anför SÖ all del är viktigt atl det inlerkulturdla synsättet får 62

genomslag i de allmänna delarna av skolans och vuxenutbildningens styr- Prop. 1989/90:86 dokument. Även andra remissinsslanser tar upp de inlerkulturdla aspek- Bilaga 2 terna. Göieborgs universitets filosofiska institution menar alt invandrarnas egen kompelens i större utsträckning bör tas lill vara i grundskolan.

Kommissionens förslag om särskilda medel till skolorna för lokall utvecklingsarbete stöds av SÖ samt några andra remissinstanser.

Behovet av lämpliga läromedel påpekas av flera remissinstanser.

Lärarutbildningen behandlas av flera remissinstanser. SÖ menar att den nuvarande kompletteringsfortbildningen skall kunna bidra lill den fördjupning av kunskaper och den medvetenhet som kommissionen förordar. SÖ anser inte alt ytterligare nationella insatser är möjliga. När del gäller skolledare avser SÖ atl inom ramen för sitt ansvarsområde och tillgängliga resurser göra insatser av del slag som kommissionen förordar.

Några remissinstanser betonar också betydelsen av att skolpolitiker, elevvårdspersonal och barnomsorgspersonal bör få utbildning för all befrämja goda etniska relationer.

Opinionsbildning och stöd till folkrörelser m. fl.

Flera remissinstanser delar kommissionens uppfattning om vikten av folklig mobilisering och att del opinionsbildande arbetet måste ha ell långsiktigt perspektiv. Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksförbund (SSR) menar att långsiktig opinionsbildning skapas av människor med god uthållighet. Alla har inte det och staten och kommunerna bör därför verka för att en stark etisk ryggrad formeras i landets kommuner bestående av t. ex. gmpperingar som tidigare har vana vid all resonera i etiska termer som t.ex. humanitära organisationer, kyrkor och arbetarrörelser.

Några remissinstanser vill atl personalgrupper som möter invandrare, t."ex7öllser, socialvårdspersonal, journalister får mer och bättre utbildning.

Massmediernas roll behandlas av några remissinstanser. Sveriges Radio AB delar inte rapportens relativt kritiska omdöme om medierna när det gäller public service-radion och televisionen. Sveriges Radio AB anser alt belysningen av invandrar- och minoritelsproblemen har en betydande bredd och vägleds av en klar och medveten strävan att komma till rätta med rasism och främlingshat. Detta ansvar kommer till tydligt uttryck i de lagar och avtal som reglerar verksamheten i Sveriges radio-koncernen och det reflekteras även i den interna policy som gäller beträffande det praktiska programarbetet.

Många remissinstanser säger sig vara eniga med kommissionen om Jblkrördsernas stora betydelse i arbetet för alt skapa goda etniska relationer och välkomnar kommissionens förslag om ökade resurser.

De remissinstanser som kommenterar förslaget att SIV skall fördela ell
anslag till folkrörelserna i samråd med etl folkrörelseråd, är positiva till
detta. SIV tillstyrker kommissionens förslag att resurserna kraftigt bör
förslärkas till informations- och opinionsbildning kring invandrar- och
flyktingfrågor och arbetet med etniska relationer. SIV föreslår alt anslaget 63

blir minst 10 milj. kr. årligen. Enligt SlV:s mening är det också angeläget Prop. 1989/90:86

att de resurser som finns för opinionsbildande verksamhet inte som hillills Bilaga 2

skett splittras upp på för många instanser. Det är naturligt alt SIV mot

bakgrund av sina arbetsuppgifter här har en central roll. Folkrörelserådet

bör vara ett rådgivande organ där frågor av principiell karaktär diskuteras

och där riktlinjer för bidragsgivningen utarbetas.

5/Kbetonar viklen av flexibilitet i bedömningen av projekt. I beredningen av ansökningarna är del angeläget all la vara på möjligheterna till samverkan med andra fackmyndigheter.

Några instanser tar upp förslaget om särskilt stöd till folkbddningsorganisalionerna och stödjer detta. SÖ säger bl. a. att folkbildningsorganisalio-nerna i samspel med de stora folkrörelserna haft avgörande betydelse för all förankra demokratins principer i befolkningen. SÖ är vidare berett alt i samråd med bl. a. studieförbunden vidta eller föreslå de ålgärder som kan erfordras för att ytterligare fördjupa eller effektivisera dessa insatser.

Flera remissinstanser, bl.a. Samarbetsgruppen för invandrarorganisationer i Sverige (SIOS), betonar viklen av samarbetet mellan invandrarorganisalionerna och andra folkrörelser när det gäller etniska relationer.

Svenska kyrkans centralstyrelse betonar kyrkans och invandrarnas trossamfunds betydelse bl.a. i förståelsen av del pluralistiska samhället och anser all slödel lill utveckling av invandrargruppers organisalionsliv också bör omfatta religiöst förankrade projekt. Frikyrkliga studieförbundet uppmärksammar i sitt yttrande betydelsen av invandrarkyrkorna.

Några remissinstanser menar all man särskilt bör satsa på ungdomsorganisationerna i arbetet att förbättra etniska relationer.

Frikyrkliga studieförbundet anser all folkhögskolorna bör få ökat stöd i sitt arbete för atl integrera flyktingar.

Ett hell nytt förslag i rapporten är att införa ett grundslöd JÖr organisationer som har tid huvudsakligt ändamål alt arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. SIVär positivt till förslaget men menar atl formerna för ett sådant stöd ytterligare måste utredas.

Några universitetsinstitulioner tar upp kulturfrågor.

Linjenämnden för skådespelar- och musikdramatiska linjen, kansliet för konst och humaniora vid Göteborgs universitet vill lyfta fram den betydelse som ett livaktigt allmänt kullurliv kan ha för all hos svenskar i gemen öka förståelsen för och insikten i allmänmänskliga värden och därmed öka toleransen och kontaktvillighelen gentemot invandrare.

Linjenämnden för bild- och formutbildningar vid samma institution framhåller att kunskap om andra länders kultur, konst, konsthantverk och arkitektur är en mycket betydelsefull och grundläggande källa till förståelse för olika kulturer.

Musikhögskolan vid samma universitet menar all musik har den speciella egenskapen all den både kan uttrycka och kommunicera etnisk identitet.

Den pedagogiska och psykologiska institutionen vid universitetet i Linkö
ping framhåller i sitt remissyttrande att det är viktigt att tillvarata alla de
positiva möjligheter som möten mellan kulturer kan innebära och alt man
genom sådana möten kan få perspektiv på den självklarhet med vilken 64

man betraktar sina egna beteenden som nästan tillhörande människans Prop. 1989/90:86
natur. Bilaga 2

Forskning

Kommissionen har föreslagit att resursema för invandrarforskning bör förstärkas i samband med 1990 års forskningspoliliska beslut. Förstärkningen bör avse såväl basresurserna vid universiteten som de resurser för sektorsforskning som står lill delegationens för invandrarforskning (DEIFO) förfogande. Kommissionen pekar i sammanhanget vidare på särskilt angelägna områden för forskning och på betydelsen av att DEIFO får ökade resurser över en längre lid. Dessutom framhåller kommissionen atl kunskapsuppbyggnaden bör ha en långsiktig inriktning och att forskningsresultaten kontinuerligt måste återföras lill avnämare av olika slag.

Kommissionens förslag har överlag bemötts positivt. Det råder bland dem som kommenterat dessa frågor en bred enighet om all resurserna för forskning på området behöver förstärkas med en inriktning på långsiktig kunskapsuppbyggnad. Flera av remissinstanserna pekar på all invandrarforskning emellertid måste sättas in i ett vidare sammanhang än det som är strikt inriktat på ett studium av invandrare och deras situation. Forskningen bör sålunda fokusera inte bara på "ren invandrarforskning" utan på ett vidare studium av människor (både invandrare och andra) och deras möten med varandra, men också på förhållandet mellan människorna i vårt land och den offentliga förvaltningen.

Dessa synpunkter delas av CEIFO.

Ett antal remissinstanser pekar på områden där det enligt deras mening vore av särskild betydelse med ökad kunskap genom forskning. Det gäller t. ex. främlingsfientlighet, invandrarbarns och -ungdomars situation, "internationell undervisning", invandrarakademikers ställning på den svenska arbetsmarknaden och frågan om i vilken grad utländska medborgare begår respektive utsätts för brott.

CEIFO och SIOS framhåller alt forskningen också bör utgå från invandrarnas och minoriteternas erfarenheter och särskilda perspektiv.

Alt information om resultaten av genomförd forskning måste spridas till samhället, inklusive beslutsfattarna, påpekas bl.a. av statsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet, SÖ, Svenska Jlyktingrådei och Frikyrkliga studieförbundet.

1 ett utförligt yttrande över kommissionens belänkanden berör institutionen för filosofi vid Göieborgs universitet bl.a. forskningsfrågor. Institutionen argumenterar för att ökade resurser ställs till invandrarforskningens förfogande. Utgångspunkten aren bedömning att invandringen till Sverige och därav följande kulturkontakter mellan svenskar och andra grupper sannolikt kommer all öka. Det gäller därför alt ta tillvara den kompetens inom universiteten som idag finns uppbyggd.

Lagstiftning och rättstillämpning Prop. 1989/90:86

Förbud mot rasistiska organisationer öiiaga /

Kommissionen föreslår att Sverige bör förbjuda sammanslutningar, som ägnar sig åt att förfölja personer eller grupper av personer av viss ras, med viss hudförg eller visst etniskt ursprung. Vidare föreslår kommissionen att dellagande i sådana sammanslutningars verksamhet kriminaliseras.

Bland de remissinstanser som har kommenterat denna fråga är en knapp majoritet positiv lill förslaget. Allmänt kan sägas, att många instanser med juridisk fackkunskap tillstyrker förslaget med hänvisning lill alt Sverige har ratificerat FN:s konvention om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering. Många organisationer med folkrörelseanknytning har avstyrkt förslagen med hänvisning lill förenings- och yttrandefriheten.

Följande remissinstanser har tillstyrkt hell eller i huvudsak eller har ingen erinran mol förslaget: Domstolsverket, RPS, BRÅ. Svea hovrätt, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, SIV. DO. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet. TCO, Sveriges Advokatsamfund, RIB, Svenska röda korset, Samarbelsnämnden JÖr statsbidrag till trossamfund, Sveriges frikyrkoråd, De fria kristna samfundens råd, SIOS, Japanska riksförbundet, RiksJÖrbundel Hem och skola. Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Verdandi. Svenska fiyklingrådei. Hässleholms kommun, juridiska fakulteten vid Lunds universitet och juridiska fakultetsslyrelsen vid Uppsala universitet.

I del gemensamma yttrandet från Samarbelsnämnden för statsbidrag tid trossamfund, Sveriges frikyrkoråd och De fria kristna samfundens råd redovisas dock att en inte närmare identifierad minoritet motsätter sig ett förbud mot organiserad rasism, främst med hänvisning lill föreningsfriheten. Med i huvudsak samma motivering har en minoritet reserverat sig mot majoriteternas uppfattning i Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet.

Följande remissinstanser har avstyrkt eller uttryckt tveksamhet inför förslaget: JK, RÅ, Slutens ungdomsråd. JO. SAF. PO, Sveriges Radio AB. juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet, Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata kvinnoförbundet, Sveriges Socialdemokratiska kvinnoförbund. Folkpartiels ungdomsförbund. Hyresgästernas riksförbund. Arbetarnas bildningsförbund. Studieförbundet Vuxenskolan, Medborgarrätts-rörelsen, Frikyrkliga studieförbundet, Stockholms universitets studentkår, Sveriges kyrkliga studieförbund och handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

LO har förklarat att slutligt ställningstagande till frågan om lagstiftning bör göras först efler viss ytterligare utredning om effekterna på föreningsfrihetens område av etl organisalionsförbud.

Flera av dem som stöder ett förbud mot rasistiska sammanslutningar gör så helt eller i huvudsak med uttrycklig hänvisning lill att Sverige har ratificerat FN: s rasdiskrimineringskonvention.

I många fall förenas denna inställning med uppfattningen att en förbuds
lagstiftning är nödvändig på grund av konventionen men att den i prakti
ken är svårtillämplig och ineffektiv. ,,

Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet delar uppfattningen alt ras- Prop. 1989/90:86 diskrimineringskonventionen innebär en skyldighet för Sverige att införa Bilaga 2 ett lagstadgat förbud mot rasistiska organisationer.

Flera remissinstanser, som tillstyrker ett förbud, motiverar detta med att etl förbud vore en viktig markering från statsmakternas sida av att man inte tolererar rasism. Ell förbud måste emellertid, framhålls del, kompletteras med andra åtgärder, bl. a. information och opinionsbildning, för atl kampen mol rasism och främlingsfientligheler på lång sikt skall bli framgångsrik.

I likhet med några andra lill förbudet positiva remissinstanser resonerar SIV kring frågan om ell förbud kan sägas innebära en kränkning av föreningsfriheten. SIV menar dock atl det här är fråga om en intressekonflikt men ingen kollision.

Enligt SAF följer av konventionen ingen ovillkorlig skyldighet all lagstifta mot rasistiska organisationer. I sitt yttrande utvecklar SAF närmare sina argument härför, varvid man bl. a. utförligt redovisar omständighetema kring konventionens tillkomst.

SAF framhåller också att konventionen enligt internationella rättsvelen-skapliga kommentarer kräver lagstiftning endast om detta är påkallat av omständigheterna.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar för sin del, atl syftet med konventionen är uppfyllt genom "den lagstiftning som redan finns, eventuellt kompletterad på vissa andra, av kommissionen föreslagna sätt". Denna uppfattning delas av flera remissinstanser.

Ell antal remissinstanser som har avstyrkt förslaget har gjort del, i vart fall delvis, med hänvisning lill förenings- och yttrandefriheten. Det gäller t. ex. statens ungdomsråd, Sveriges Radio AB, Folkpartiels kvinnoförbund. Moderata kvinnoförbundet. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Folkpartiets ungdomsförbund. Hyresgästernas riksförbund, ABF, Medborgarrättsrörelsen och Frikyrkliga studieförbundet.

Medborgarrättsrördsen ifrågasätter om del över huvud taget finns ett behov av en förbudslagsliflning på området. Inga utredningar visar att rasistiska eller främlingsfientliga organisationer existerar i Sverige.

RA pekar på atl ett förbud mol rasistiska organisationer i praktiken skulle bli myckel svårt att upprätthålla. Stora resurser skulle få sältas in i utredningarna, som dessutom lorde kräva ålgärder som är svåra att förena med allmänna principer om åsiktsfrihet och restriktivitet när det gäller åsiktsregistrering. Ändå skulle, bedömer RÅ, finnas stora möjligheter för organisationer alt i praktiken undgå förbudet genom att t. ex. ändra stadgar.

Lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Kommissionen har föreslagit att en lagreglering mot etnisk diskriminering i arbetslivet ånyo bör övervägas.

Av de remissinstanser som har kommenterat denna fråga har del över
vägande flertalet antingen tillstyrkt att lagstiftning övervägs eller förklarat
sig ej ha någon erinran häremot. Del gäller JK, Domstolsverket. Svea 67

hovrätt, Malmö tingsrätt, Stockholms tingsrätt, arbetsdomstolen, arbets- Prop. 1989/90:86 marknadsstyrelsen, SIV, Svenska kommunförbundet, SACO/SR, juridiska Bilaga 2 fakultetsnämnden vid Stockholms universitet, handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Landstingsförbundet, LO, Sveriges advokatsamfund. Svenska röda korset. Svenska kyrkans centralstyrelse, Samarbelsnämnden för statsbidrag lid trossamfund, Sveriges frikyrkoråd. De fria kristna samfundens råd, SIOS, Japanska riksförbundet. Riksförbundet Hem och skola. Riksförbundet finska föreningar i Sverige, Svenska flyktingrådet och Hässleholms kommun.

SAF avstyrker för sin del lagstiftning på området. Föreningen menar inledningsvis, all del saknas behov av sådana regler.

SAF redovisar därefter de negativa konsekvenser som man ser förenade med den föreslagna lagstiftningen, bl. a. när det gäller invandrarnas möjligheter lill anställning och befordran samt för relationerna på arbetsplatsen.

Kriminalisering av stämpling till viss brott

Kommissionen har föreslagit en skärpning av strafibestämmdsema för normalfallet av misshandel, grovt olaga tvång, olaga hot, ofredande, grov stöld och skadegörelsebrotten på så sätt att stämpling lill brotten bestraffas.

Flertalet remissinstanser som har kommenterat förslaget tillstyrker del eller har ingen erinran mot del. Del gäller statens ungdomsråd, Sveriges advokatsamfund. Folkpartiets ungdomsförbund. Svenska röda korset. SIOS, Japanska riksförbundet. Riksförbundet Hem och skola, Verdandi, Frikyrkliga studieförbundet, Hässleholms kommun och handelshögskolan vid Göteborgs universitet. 1 allmänhet motiveras inte ställningstagandet närmare.

De flesta rättsvårdande instanser avstyrker förslaget eller uttrycker tveksamhet, antingen av sakliga skäl eller på grund av all man menar atl frågan är otillräckligt utredd. Denna inställning har JK, RÄ, överåklagaren i Stockholm, överåklagaren i Malmö, Regionåklagarmyndigheten i Gävle, domstolsverket. RPS. Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt och juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet.

Grupptalan och skadestånd

Kommissionen föreslår att möjligheten till grupptalan och rätt lill skadestånd vid brottet hets mot folkgrupp utreds.

Bara ett mindre antal remissinstanser har kommenterat denna punkt. De flesta av dessa tillstyrker eller förklarar sig utan närmare kommentarer ej ha någon erinran mot att förslaget utreds ytterligare. Detta gäller RPS. regionåklagaren i Gävle. Svea hovrätt, Stockholms lingrätt, Malmö tingsrätt, juridiska Jåkultetsnämnden vid Stockholms universitet, juridiska fakultetsslyrelsen vid Uppsala universitet, Sveriges advokatsamfund, Folkpartiels ungdomsförbund. Svenska röda korset. SIOS och Verdandi.

RPS pekar dock på att förslagels genomförande är förenat med en rad 68

svåriösta problem av bl.a. processuell natur. Sveriges Radio AB framför Prop. 1989/90:86
liknande synpunkter. Bilaga 2

RÅ vill för sin del avstyrka förslaget. Även JK uttrycker tveksamhet till förslaget.

DO som klagoinstans i vissa fall av ifrågasatt rasdiskriminering

Kommissionen föreslår all DO utses alt som särskilt organ pröva klagomål från personer, som anser sig diskriminerade på gmnd av ras utan att ha fåll upprättelse av tillgängliga inhemska rättsmedel.

Denna punkt har kommenterats av bara ell mindre antal remissinstanser. De allra flesta av dessa tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran, dock utan all närmare utveckla sina skäl härför.

Ny placering i brottsbalken av brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering

Kommissionen föreslår all brotten hels mol folkgmpp och olaga diskriminering flyttas från brottsbalkens kapitel om brott mot allmän ordning lill dess kapitel om frihet och fred eller ärekränkningsbrotten.

Ett fåtal remissinstanser har kommenterat denna fråga. Flertalet har tillstyrkt förslaget eller förklarat sig inte ha någon erinran mot det. Delta gäller Stockholms tingsrätt, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet. SIOS. Verdandi och handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

RPS. Malmö tingsrätt och juridiska fakultelsstyrdsen vid Uppsala universitet pekar på föngdsestraffkommilléns förslag atl ell särskilt kapitel om folkmord skall inarbetas i brottsbalken. Ell sådant kapitel skulle också kunna innehålla brotten olaga diskriminering och hels mol folkgmpp.

RPS menar för sin del, all en flyttning av de aktuella bestämmelserna på sin höjd har marginella fördelar.

Närradion och dess verksamhet

Kommissionens förslag på detta område innebär bl.a. all den beredningsgmpp inom justitiedepartementet som utreder frågan om ökat skydd för yttrandefriheten särskilt allvarligt bör överväga överträdelser av gränsema för yttrandefriheten i närradion. Kommissionen föreslår en snabbare handläggning av yttrande- och tryckfrihetsmålen i domstolarna och en motsvarighet lill tryckfrihetsförordningens regler om beslag och konfiskering på pressens område. Vidare föreslår kommissionen atl utredningen om vissa närradiofrågor får i uppdrag att se över reglema dels om ansvar för referensband, dels om närradions etniska nämnds ställning.

Också kommissionens förslag angående närradion har berörts av bara ell begränsat antal remissinstanser. Kommentarema är dessutom i de flesta fallen mycket kortfattade. De instanser som har berört dessa frågor har så gott som enhälligt varit positiva lill de framförda förslagen.

Detta gäller i huvudsak JK, RPS, Svea hovrätt, TCO, Sveriges social- 69

demokratiska kvinnoförbund. Svenska röda korset, SIOS, Sveriges narra- Prop. 1989/90: 86
dioförbund och Verdandi. Bilaga 2

Sveriges närradioförbund framhåller dessutom atl förbundels stämma nyligen bifallit en motion om att Närradions etniska nämnd skall kunna var stramare i sin bedömning för all medverka lill ett ökat förtroende för närradion. För egen del har Närradioförbundet för avsikt atl i normal-stadgar för närradioföreningar införa alt medlemmar vid brott mol de etniska reglerna kan uteslutas.

Stockholms tingsrätt kommenterar förslaget om snabbare handläggning av yttrande- och tryckfrihetsmålen i domstolarna med att sådana mål redan idag skall handläggas med skyndsamhel. Det faktum alt det finns många andra mål av förturskaraktär gör dock att väntetiderna ändå är långa.

JO ställer sig tveksam till tanken alt tillerkänna en privat inrättning dessutom verkande inom en organisation lill vilken inte samtliga berörda närradioföreningar är anslutna en befogenhet att med lagstiftnigens stöd utkräva ell referensband.

Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet avstyrker för sin del förslagen att begränsa yttrandefriheten i närradiosändningar. Att genom ytterligare lagstiftning inskränka förenings- och yttrandefriheten ser fakultetsnämnden som något myckel allvarligt.

Förbättrad statistik rörande rasistisk brottslighet

Kommissionen har föreslagit, atl kodsystemet för rältsstatistiken hos polismyndigheterna bör ses över. Rättsstatistiken innehåller för närvarande ingen särskild kod för exempelvis offrets nationalitet eller etniska urspmng. Detta innebär all det inte finns statistik över i vad mån "allmän" brottslighet har begåtts av rasistiska eller främlingsfientliga skäl. Det sker för närvarande ingen särredovisning av brotten hels mot folkgmpp och olaga diskriminering.

Bara ell fåtal remissinstanser har uttryckligen kommenterat förslaget.

BRA stöder förslaget i dess helhet.

SCB uttalar sig positivt om förslaget i vad det avser en särredovisning av brotten hets mot folkgmpp och olaga diskriminering. Man förklarar att man kommer atl i samband med planerade överläggningar med rikspolisstyrelsen aktualisera ett införande av egna koder för de aktuella brotten.

Däremoi ställer sig SCB tveksamt till förslaget atl generellt införa tillägg i kodsystemet, eftersom det torde vara mycket svårt alt redan vid anmäl-ningslillföllel med någon större säkerhet kunna fastställa om ell brott begåtts av rasistiska eller främlingsfientliga skäl.

Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet delar denna uppfattning.

Sammanfattning av DO-utredningens utvärdering Pp. 1989/90:86
(SOU 1989:57) DO och nämnden mot etnisk '

diskriminering de tre första åren

Bakgrund

För att motverka etnisk diskriminering i arbetslivet och på andra områden av samhällslivet inrättades den 1 juli 1986 en ny myndighet, ombudsmannen mol etnisk diskriminering (DO). Som stöd ål ombudsmannen inrättades samtidigt en nämnd mot etnisk diskriminering. Verksamheterna reglerades genom lagen (1986:442) mol etnisk diskriminering.

Ombudsmannens verksamhetsområde skulle omfatta hela samhällslivet med.undantag för privatlivet. Särskild uppmärksamhet skulle ägnas etnisk diskriminering i arbetslivet. Ombudsmannens uppgift blev att dels i individuella fall ge råd, dels på ett generellt plan bl. a. genom överläggningar och information arbeta för att gällande rättsregler på området iakttas och för atl kartlägga behovet av ytterligare åtgärder mol etnisk diskriminering. På arbetslivets område gavs ombudsmannen befogenheter all vid vile förelägga arbetsgivare att komma lill överläggningar med och lämna upplysningar till ombudsmannen.

Nämnden gavs tre uppgifter: all pröva besvär över vite som ombudsmannen förelagt, ge ombudsmannen råd i principiellt viktiga frågor samt hos regeringen föreslå författningsändringar eller andra åtgärder som är ägnade att motverka etnisk diskriminering.

DO-myndigheten gavs från början tre befattningshavare: DO, en juristhandläggare och en assistent. Arbetsstyrkan har under perioden utökats med en. Nämnden består av tre ledamöter, av vilka ordföranden skall vara lagkunnig och ha erfarenhet som domare.

Syftet med utredningen metod för genomförandet

Redan i samband med tillskapandet av de nya myndighetema bedömdes en utvärdering böra göras efter ca tre år. Enligt direktiven för utredningen skall förändringar av verksamhetens inriktning, dess organisation eller av gällande regler kunna föreslås, om utvärderingen påvisar behov därav. Utvärderingen skall utgöra underlag för riksdagens beslut om den fortsatta verksamheten fr.o.m. budgetåret 1990/91.

Av de ca 2000 ärenden som registrerats hos DO under treårsperioden har 250 avslutade ärenden under perioden 1987 30 juni 1989 valts ut stickprovsvis för granskning. Därutöver har samtliga under treårsperioden avslutade ärenden avseende påstådd etnisk diskriminering i arbetslivet (198) gåtts igenom. Medarbetarna hos DO har intervjuats, liksom nämndens ledamöter och sekreterare. Samråd har hållits med företrädare för ett tjugofemtal myndigheter och organisationer.

Kartläggning av DO: s verksamhet Prop. 1989/90:86

Enskilda ärenden Bilaga 3

Av det totala antalet registrerade ärenden hos DO har i runt tal 1 300, dvs. två tredjedelar, anhängiggjorts utifrån av enskilda. Den största ärendegruppen utgörs av påstådd etnisk diskriminering på arbetsmarknaden (212). Härnäst följer gruppen Allmän diskriminering mol svenskar (183) och Övrig olaga diskriminering (151).

Den resterande tredjedelen ärenden innefattar ärenden angående intern administration, DO:s publikationer, inbjudningar om DO:s medverkan i olika sammanhang samt DO:s inliativärenden m. m.

Mellan 300 och 400 telefonsamtal per månad från enskilda som önskar råd i olika angelägenheter har lagits emot av DO-myndigheten.

Generella åtgärder

DO har under perioden medverkat som föredragshållare, föreläsare och utbildare vid ell 150-lal arrangemang årligen.

Under perioden har DO givit ul fyra tryckta publikationer och 15 slencilerade meddelandeblad.

DO har tagit emot ell betydande antal utländska studiebesökare och medverkat i internationella sammanhang.

DO har under liden oktober 1987 februari 1989 varit ordförande i en expertgrupp inom kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet (A 1987:05).

DO har haft åtskilliga kontakter med massmedierna.

Verksamheten hos nämnden mot diskriminering

Nämnden har under de tre verksamhetsåren hållit fem, tre resp. sex sammanträden. Sammanträdena har som regd hållils i DO:s lokaler där DO och hans medarbetare har varit närvarande och löpande informerat nämnden om sin verksamhet. Uppkommande frågor har diskuterats informellt. Några råd i skriftlig form har inte lämnats. Nämnden har inte föreslagit regeringen några författningsändringar. Nämnden har inte heller prövat några överklagade beslut av DO om vitesföreläggande. Ingel sådant beslut har meddelats under perioden.

Slutsatser

Utvärderingen ger vid handen atl DO-myndigheten har kommit all upp
fattas som ett värdefullt inslag i svenskt samhällsliv som bör finnas kvar.
Utvärderingen ger också vid handen alt DO redan med de arbetsinstru
ment som lagen mot etnisk diskriminering anvisar och de arbetsmetoder
som myndigheten hittills har använt kan åstadkomma goda resultat både i
enskilda ärenden och i den opinionsbildande verksamheten. Några behov
av förändringar vad gäller lagen eller arbetsmetoderna påvisas inte utom 72

såvitt avser en koncentration av insatserna till några områden i taget och Prop. 1989/90:86 en något mer standardiserad och delegerad handläggning av sådana enskil- Bilaga 3 da ärenden som inte tillhör DO:s verksamhetsområde.

Däremot konstateras alt särskilt verksamheten med de enskilda ärendena och telefonrådgivningen har kommit atl få en sådan omfattning att det får anses nödvändigt all snarast ge myndigheten en förstärkning på handläggarsidan med minst en person. Det framhålls som angeläget att DO tillförs lämpliga och tillräckliga resurser för sin informationsverksamhet. En befallning som ställföreträdande DO anses böra inrättas.

Utvärderingen i sig anses inte ha bekräftat behovet av ett lagreglerat förbud mol etnisk diskriminering i arbetslivet.

Den korta verksamhetstid som utvärderingen har avsett anses motivera en ny utvärdering, förslagsvis efter ytteriigare fem år.

Övervägande skäl anses tala för alt inte nu avveckla nämnden eller förändra dess uppgifter eller sammansättning. I en framtid bedöms dock nämnden kunna avvaras som självständig myndighet.

Förslag

1. Verksamheten hos ombudsmannen mot etnisk diskriminering bör fortsätta. Delsamma gäller åtminstone tills vidare nämnden mol etnisk diskriminering. Någon ändring av lagen mol etnisk diskriminering eller andra lagändringar är inte påkallade.

2. DO-myndigheten bör tillföras åtminstone en handläggare med huvudsaklig inriktning på de enskilda ärendena. Särskilda resurser bör ställas till förfogande för DO:s externa informaiion. En befattning som ställföreträdande DO bör tillskapas. Detta medför ett behov av ändring i ombudsmannens instmktion.

3. DO:s och nämndens verksamhet bör utvärderas igen efter ytteriigare ca fem år.

Kostnader

Förslaget att förslärka DO-myndighetens personalresurser beräknas medföra ett ökat årligt medelsbehov av ungeför 400000 kr. avseende löner m.m. Kostnaden bedöms kunna läckas genom en omfördelning inom anslaget E. Invandring under tionde huvudtiteln.

Innehåll Prop. 1989/90:86

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 februari 1990 . 2

1 Inledning.......................................................... ... 3

2 Överväganden och förslag .................................. ... 4

2.1 Allmänna överväganden 4

2.1.1 Bakgrund ............................................. ... 4

2.1.2 Ett konfliktfritt samhälle?......................... ... 5

2.1.3 Invandrarpolitikens valfrihetsmål................ ... 6

2.1.4 Några begrepp....................................... ... 8

2.1.5 I rätt riktning?....................................... ... 9

2.1.6 Orsakerna till etniska konflikter.................. .. 11

2.1.7 En internationell utblick .......................... .. 13

2.1.8 Generell välfördspolitik eller riktade åtgärder .. 15

2.1.9 Bostad, arbete och svenska..................... .. 16

2.1.10 Alla harett ansvar ................................ .. 16

2.1.11 Särskilda ålgärder från samhällets sida...... .. 18

2.2 Lagstiftningssfrågor 19

2.2.1 Förbud mot rasistiska organisationer ......... .. 19

2.2.2 Etnisk diskriminering i arbetslivet............... .. 26

2.2.3 Kriminalisering av stämpling till vissa brott . .. 31

2.2.4 Grupptalan och skadestånd...................... .. 32

2.2.5 DO som klagoinstans i vissa fall av ifrågasatt rasdiskriminering 32

2.2.6 Ny placering i brottsbalken av brotten hets mot folkgrupp och olaga diskriminering .. 33

2.2.7 Närradion och dess verksamhet................. .. 34

2.2.8 Förbättrad statistik rörande rasistisk brottslighet

2.3 Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) verksamhe tens framtida inriktning 35

2.4 Opinionsbildning och projektstöd .................... .. 40

2.5 Skola ......................................................... .. 43

2.6 Folkrörelser ................................................. .. 46

2.7 Kultur......................................................... .. 49

2.8 Forskning.................................................... .. 51

2.9 Anslagsfrågor............................................... .. 52

3 Hemställan....................................................... .. 55

4 Beslut .......................................................... .. 55

Bilaga 1 Sammanfattningav slutbetänkandena (SOU 1989:13 och 14) Mångfald mot enfald från kommissionen mol rasism

och främlingsfientlighet............................ .. 56

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över slutbetänkan dena (SOU 1989:13 och 14) Mångfald mot enfald från

kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet 60

Bilaga 3 Sammanfattning av DO och nämnden mot etnisk dis krimi nering - de tre första åren (SOU 1989:57) från

DO-utredningen..................................... .. 71

Norstedts Trycl