Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet den 25 januari 1990.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

Svensk räll tillåter endast i begränsad utsträckning all tvångsmedel används i brottmål för utländska myndigheters räkning. 1 propositionen föreslås att möjlighetema atl besluta om beslag på begäran av främmande stal utvidgas lill att avse också egendom som kan antas vara förverkad genom brott. Del föreslås vidare nya bestämmelser om kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska värdeförverkanden.

De föreslagna lagändringama om beslag och kvarstad på begäran av främmande stal behövs för all Sverige skall kunna tillträda vissa intemationella överenskommelser om samarbete på straffrättens område, bl. a. en överenskommelse mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott. I propositionen föreslås atl riksdagen godkänner nämnda överenskommelse. Överenskommelsen, som kan antas få sin största betydelse i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten, föranleder också vissa ändringar i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdomar. Även dessa ändringar behandlas i detta ärende.

Lagändringarna föreslås träda i krafl den 1 juli 1990.

1 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 82

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:82

2a§

Om förverkande som beslutas efter en rättegång i den främmande staten kan verkställas här, får

1. egendom som i rättegången har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkad på gmnd av brott tas i beslag,

2. det beslutas om kvarstad på så mycket av den berördes tillgångar som motsvarar värdet av vad som har förverkats eller skäligen kan antas vara förverkat, om det skäligen kan befaras att verkställighet av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras.

3§'

Med anledning av framställning Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Fin- från någon annan stat än Danmark, land, Island eller Norge får åtgärd Finland, Island eller Norge får åt-enligl / § ej vidtagas, om hinder gärd enligt 2 § inte vidtas, om hin-mol utlämning för brottet skulle ha der mot utlämning för brottet skul-förelegal enligt 4 § första stycket le ha förelegat enligt 4 § första styc-försla punkten, 5 § eller 10 § lagen kel första punkten, 5§ eller 10 § (1957:668) om utlämning för brott, lagen (1957:668) om utlämning för

brott.

När fråga är om framställning När rfe är fråga om framställning från Danmark, Finland, Island eller från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om Norge, får åtgärd enligt 2 § inte vid-hinder mot utlämning för brottet tas, om hinder mot utlämning för skulle ha förelegal enligt 3 § första brottet skulle ha förelegal enligt 3 § stycket eller 5§ lagen (1959:254) första stycket eller 5§ lagen om utlämning för brott lill Dan- (1959:254) om utlämning för brott mark, Finland, Island och Norge. till Danmark, Finland, Island och

Norge.

Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gämingen utgör brott som avses i denna konvention.

Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge skall inges till utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om Sverige inte i förhållande till den främmande staten har överenskommit om att tillämpa en annan ordning.

' Senaste lydelse 1977:436. Senaste lydelse 1981:1303.

Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, nationalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaffenhet, lid och plats för brottet saml i den främmande staten tillämpliga straffbestämmelser. Har dom meddelats i den främmande staten, skall avskrift därav fogas vid framställningen. 1 annal fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som åberopas till stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, det enskilda anspråk varom är fråga.

Framställningen skall innehålla uppgifter om personens namn, nationalitet och hemvist, den egendom eller det belopp som framställningen avser, brottets beskaflFenhel, lid och plats för brottet saml de straffbestämmelser som är tillämpliga i den främmande staten. Har dom meddelats i den främmande staten, skall en kopia av domen fogas vid framställningen. 1 annal fall skall uppgifter lämnas om de omständigheter som åberopas lill stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, enskilda anspråk. En framställning som avses i 2a§ bör i förekommande fad innehålla uppgifter om när åtal skall väckas eller dom kan meddelas.

Sedan de åtgärder som avses i 7 och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riksåklagaren ärendet jämte egel yttrande tid regeringen.

Har rätten funnit verkställt beslag ej vara lagligen grundat, skall regeringen avslå framställningen. I annat fall prövar regeringen, om den beslagtagna egendomen skad överlämnas tid den främmande staten. Vid bifall till framställningen skad föreskrivas de förbehåll enligt 4§ som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner erforderliga.

9§

Årenden om verkställda beslag som avses i 2 a§ och framställningar om kvarstad skad skyndsamt överlämnas tid rätten för prövning.

För rättens handläggning gäller 8 § andra stycket. I brådskande fad får rätten omedelbart bevilja kvarstad att gälla tid dess annat bestäms. Beslutas kvarstad, gäller 26 kap. 4 § tredje stycket och 8 § rättegångsbalken.

När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkställt beslag, skall rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda tiden får förlängas om det finns anledning tid det. Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten genom utrikesdepartementets förmedling ge den främmande staten tdlfåde att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. I annat fad skad åtgärden bestå tid dess att ansökan om verkställighet prövas.

Riksåklagaren skad underrätta utrikesdepartementet om de åtgärder som har vidtagits enligt denna paragraf

9a§

Ärenden som avses i 9 § skad prövas av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten får också pröva frågor som avses i 8§, om det föranleds av den utländska framställn ingen.

Verkstädt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten. Denna prövar om beslaget är lagligen gmndat och avgör om egendomen skall överlämnas till den främmande staten. Bifades framställningen, skall rät ten föreskriva de förbehåll enligt 4 § som finnes erforderliga.

Verkställda beslag som avses i 2§ skall skyndsamt anmälas hos rätten. Denna skad pröva om beslaget är lagligen gmndat och avgöra om egendomen skall överlämnas lill den främmande staten. Om framställningen bifalls, skall rätlen föreskriva de förbehåll enligt 4 § som är nödvändiga.

I fråga om rättens handläggning av ärendet gäller vad som föreskrives i 8 § andra slyckei.

13§

För ärenden om verkställda beslag som avses i 2a§ och framställningar om kvarstad gäller 9 § förstatredje stycket. Yttranden som avses i 9§ tredje stycket får inhämtas direkt hos vederbörande polis-eder åklagarmyndighet.

Denna lag träder i kraft den I juli 1990.

9§

Sedan framställning om verkställighet överlämnats lill riksåklagaren, gör denne ansökan till rätten om dess prövning ay framställningen, om ej annat följer av 16 eller 19-22 §§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Sedan framställning om verkställighet överlämnats lill riksåklagaren, gör denne ansökan lill rätlen om dess prövning av framställningen, om ej annat följer av 16 eller 1922§§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annat följer av denna lag. Avser framställningen förverkande som angår någon annan än den dömde, skall särskild talan föras mot honom, om han inte har hörts i den utländska rättegången. För sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straffan böter Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk brotlmålsdom skall den dömde höras personligen, om han begär del. Är den dömde berövad friheten i den stal där domen meddelats, får dock förhandling äga mm i den dömdes frånvaro, även om han begärt atl bli hörd personligen.

14§

4 Förslag till Prop. 1989/90:82

Lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

Härigenom föreskrivs atl 9 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9§'

Framställning om utlämning Framställning om utlämning
skall av polis- eller åklagarmyndig- skall av polis- eller åklagarmyndig
het i den stat som önskar utläm- hel i den stat som önskar ulläm-
ningen göras antingen hos riksåkla- ningen göras antingen hos riksåkla
garen eller, om gämingsmannens garen eller, om gämingsmannens
uppehållsort i riket är känd, direkt uppehållsort i riket är känd, direkt
hos stats- eller distriktåklagare. hos annan allmän åklagare.

Om icke den, som begäres utlämnad, enligt vad i 10 § sägs samtycker lill utlämning eller erkänner den gäming för vilken utlämning begäres eller, om framställningen avser flera gämingar, någon av dessa, skall framställningen gmndas på en av domstol i den stat, från vilken framställningen inkommit, meddelad fållande dom eller ock annal av domstol i nämnda stal meddelat beslut, varav framgår, all domstolen funnit sannolika skäl föreligga lill misstanke atl den som begäres utlämnad begått det uppgivna brottet. Begäres någon utlämnad för all lagföras för flera brott är del tillfyllest att till gmnd för framställningen föreligger sådant beslut beträffande allenast något av brotten.

Vid framställningen skall, om del i förekommande fall ej framgår av domen eller besllutel, fogas uppgift om personens nationalitet och hemvist, brottets beskaffenhet, tid och plats för detta samt i den främmande staten tillämpliga straflTbestämmelser. Signalement skall om möjligt företes.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1990.

' Senaste lydelse 1975:294. 10

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:82

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1990

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om beslag och kvarstad i internationella förhållanden, m. m.

1 Inledning

I promemorian (Ds Ju 1987:12) Beslag, kvarstad och vittnesförhör i intemationella förhållanden, som upprättats inom justitiedepartementet år 1987, föreslogs nya bestämmelser som innebär all beslag och kvarstad skall kunna användas i Sverige på begäran av främmande stat för all säkra verkställighet av utländska beslut om sak- eller värdeförverkanden. Bestämmelserna skulle enligt förslaget tas in i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. I promemorian föreslogs också en ny lag om överföring av frihetsberövade personer för vittnesförhör utomlands. Promemorian har remissbehandlats.

År 1986 inleddes förhandlingar mellan å ena sidan Sverige och å andra sidan Storbritannien och Nordirland om en överenskommelse om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott. Förhandlingama påbörjades i Stockholm i november 1986, fortsatte i London i april 1988 och avslutades i Stockholm i febmari 1989. Överenskommelsen, som undertecknades den 14 december 1989, har upprättats på engelska och svenska språken och båda textema har lika giltighet. För att Sverige skall kunna tillträda överenskommelsen måste vissa lagändringar göras, bl. a. sådana lagändringar i fråga om beslag och kvarstad som har behandlats i 1987 års promemoria.

Jag lar därför nu upp de frågor om användning av kvarstad och beslag på
begäran av främmande stat som behandlas i promemorian. Jag lar också
upp vissa andra lagstiftningsfrågor som föranleds av överenskommelsen
med Storbritannien och Nordirland. Jag avser att senare, i samband med
alt jag lar upp vissa andra frågor om inbördes rättshjälp i brottmål, la upp
frågan om överföring av frihetsberövade personer för förhör i utländska
fömndersökningar och rättegångar. Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels promemorians författningsförslag som bilaga 1 dels en förteck
ning över remissinstansema som bilaga 2 dels den svensk-brittiska över
enskommelsen som bilaga 3. Remissvaren finns tillgängliga i lagstiftnings
ärendet (dnr 87-1902). 11

Lagrådet m. m. Prop. 1989/90:82

Regeringen beslutade den 16 november 1989 all inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen. De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Lagrådet har lämnat förslagen ulan erinran. Lagrådels yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 5.

En del ändringar av språklig och redaktionell natur bör göras i förhållande till del remitterade förslaget. Dessutom förordar jag, efter påpekande från riksåklagaren, ytterligare en ändring i lagen om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat. Jag återkommer till denna fråga i specialmotiveringen till 10 § nämnda lag. Motsvarande ändring bör också göras i 9 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. Dessa ändringar är av sådant slag att lagrådels hörande skulle sakna betydelse.

2 Allmänmotivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Ett utomlands meddelat beslut om förverkande i brottmål kan under vissa fömtsättningar verkställas i Sverige enligt lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom (intemationella verkställighetslagen) och enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraflF m. m. (nordiska verkställighetslagen).

Möjlighetema alt på förhand säkra verkställigheten genom beslag och kvarstad i Sverige är dock myckel begränsade, särskilt i utomnordiska förhållanden. Svensk räll tillåter nämligen endast i begränsad utsträckning användning av tvångsåtgärder i brottmål för utländska myndigheters räkning.

Enligt lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stal (Ivångsmedelslagen) kan egendom under vissa fömtsättningar las i beslag på begäran av främmande stal och överlämnas lill staten i fråga. Ell sådant beslag får avse egendom som kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon frånhänd genom brott. Egendom som kan antas vara förverkad genom brott kan i princip inte las i beslag enligt tvångsmedelslagen. Egendom som har förklarats förverkad i en utländsk dom kan las i beslag enligt internationella verkställighetslagen men först sedan en framställning gjorts om verkställighet i Sverige av domen i fråga. Beslag kan inte ske förrän en dom har meddelats och vunnit laga krafl i den främmande staten. Det finns överhuvudtagel inte några bestämmelser om kvarstad i brottmål för utländska myndigheters räkning.

1 nordiska förhållanden är utrymmet för reella straflFprocessuella tvångs
åtgärder större än vad som är fallet i fråga om utomnordiska stater.
Fömtsättningama för och förfarandereglema vid användning av beslag
enligt Ivångsmedelslagen är sålunda mindre stränga de nordiska ländema
emellan. Dessutom kan ett beslut om beslag eller kvarstad som har medde- 12

lats i något av de nordiska grannländema för att trygga anspråk på bl.a. Prop. 1989/90:82 förverkande verkställas här i riket, vilket alltså inte kan komma i fråga när det gäller beslut som har meddelats i ell utomnordiskt land.

En av de straflFprocessuella tvångsmedlens funktioner är all säkra domens verkställighet. Men en utomlands meddelad dom i brottmål kan om man bortser från nordiska förhållanden överhuvudlaget inte verkställas här i landet innan domen har vunnit laga krafl. Om det i den utländska domen förordnas om sak- eller värdeförverkande och den tilltalade har tillgångar i Sverige som kan las i anspråk för verkställighet av förverkandebeslutet, finns del alltså en risk för att kommande verkställighet av domen försvåras. Avsaknaden av möjligheter att besluta om beslag och kvarstad när det rättsliga förfarandei äger mm utomlands medför ölägenheter som blir mer framträdande allteftersom kriminaliteten inter-nalionaliseras. Samtidigt har det intemationella samarbetet i fråga om förverkande av vinning av brott intensifierats under senare år. En fömtsättning för all Sverige skall kunna delta i detta samarbete, som är särskilt betydelsefullt i del intemationella samarbetet mot narkotikabrottsligheten, är all vi kan erbjuda bistånd i form av beslag och kvarstad för atl säkra kommande verkställighet av utländska domar.

Den inledningsvis omnämnda överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland innehåller bestämmelser om användning av sådana tvångsåtgärder. Jag vill också nämna den FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen som antogs i Wien den 19 december 1988 och som bl. a. innehåller bestämmelser om verkställighet av utländska förverkandebeslut och om bistånd med reella straflFprocessuella tvångsmedel till den stat där fömndersökning eller rättegång pågår. Konventionen har undertecknats av Sverige, och för atl den skall kunna ratificeras krävs lagändringar i fråga om användning av beslag och kvarstad på begäran av främmande stat. Motsvarande bestämmelser förekommer också i olika utkast till avtal som är föremål för överläggningar såväl bilateralt mellan Sverige och andra stater som multilateralt. Ett utkast lill modellavlal om inbördes rättshjälp i brottmål som kommer att behandlas under FN:s åttonde kongress om brottsbekämpning år 1990 innehåller sådana bestämmelser. Likaså är frågan aktuell i olika arbetsgmpper inom Europarådet. En av dessa har lill uppgift all se över olika europarådskonventioner på straflFrättens område medan en annan utarbetar utkast till en europeisk konvention om efterforskande, beslag och förverkande av vinning av brott.

1 1987 års promemoria föreslås vissa lagändringar som innebär all kvarstadsinstitutet skall kunna användas på begäran av främmande stal och att det införs vidgade möjligheter all förordna om beslag på begäran av främmande stat. De föreslagna lagändringama lar sikte på användningen av beslag och kvarstad för alt säkra verkställighet av utländska beslut om sak- och värdeförverkanden och avhjälper därmed den brist i den svenska lagstiftningen som jag nyss har redovisat.

Huvudlinjema i förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran av samtliga
remissinstanser. Det framhålls allmänt all den föreslagna lagstiftningen är
angelägen. Enstaka remissinstanser har, ulan all för den skull motsätta sig 13

lagändringama, ifrågasatt om del finns behov av att utvidga möjlighetema Prop. 1989/90:82 alt överlämna beslaglagen egendom till främmande stal. Enligt riksåklagaren är de framlagda förslagen ägnade att öka möjlighetema lill en eflFeklivare brottsbekämpning på del intemationella området, något som framstår som särskilt angelägel i fråga om narkotikabrott, bedrägerier och andra former av ekonomisk brottslighet. Riksåklagaren tillstyrker all förslaget läggs till gmnd för lagstiftning och har inte några väsentliga invändningar mot enskildheterna i förslagen. Enligt rikspolisstyrelsen är del angelägel all stärka Sveriges möjligheter all medverka i ansträngningama all komma lill rätta med den alltmera intemationaliserade kriminaliteten. Såväl riksåklagaren som rikspolisstyrelsen påpekar att ett genomförande av förslagen bör öka möjlighetema för svenska myndigheter alt få motsvarande bistånd från andra länder. Några remissinstanser har framfört smärre invändningar eller ändringsförslag när det gäller vissa enskildheter i förslaget.

Även jag ansluter mig lill huvuddragen av promemorians förslag och de överväganden som ligger bakom dessa. I fråga om vissa enskildheter förordar jag emellertid en annan lösning än den som föreslagits i promemorian.

Överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland fömtsätter som jag redan har sagt sådan lagstiftning om kvarstad och beslag som behandlas i promemorian. Dämlöver aktualiserar överenskommelsen vissa lagändringar som hänför sig till verkställighelsstadiel. Del gäller frågoma om verkställighet i Sverige av utländska förverkanden som rör annan än den som dömts för brottet och möjligheten all i Sverige ompröva storleken på del belopp som förverkats genom den utländska domen.

Innan jag närmare går in på de olika förslagen och innehållet i den svensk-brittiska överenskommelsen vill jag redogöra något för den gällande svenska lagstiftningen om förverkande och om verkställighet av utländska brollmålsavgöranden. En redogörelse för gällande bestämmelser om kvarstad och beslag lämnar jag i anslutning till mina förslag om användning av sådana tvångsåtgärder på begäran av främmande stat (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2).

2.2 Gällande bestämmelser om förverkande och om verkställighet av utländska brottmålsavgöranden

Förverkande

Förverkande är en särskild rättsverkan av brott. Terminologiskt brukar
man skilja på sakförverkande och värdeförverkande. Sakförverkande in
nebär all ell föremål eller en rättighet förklaras förverkad och
därigenom tillfaller staten. Värdeförverkande innebär att värdet av viss
egendom eller vissa förtjänster förklaras förverkat, varvid den dömde
förpliktas all utge ett visst belopp lill staten. Bestämmelser om förverkan
de finns såväl i 36 kap. brottsbalken (BrB) som i specialslraflFrällen.
Bestämmelserna i 36 kap. BrB är i stor utsträckning tillämpliga även när 14

förverkandebestämmelser finns på annan plats än i balken. Frågor som är . Prop. 1989/90:82 gemensamma för hela förverkandelagsliftningen har alltså blivit föremål för en gemensam reglering så långt del varit möjligt.

Enligt 36 kap. 1 § BrB skall utbyte av brott enligt BrB förklaras förverkat, om del inte är uppenbart oskäligt. Med utbyte avses såväl sådana föremål som åtkommils genom brott som den vinning som brottet medfört. Domstolarna kan således här välja mellan sak- och värdeförverkande. Den begränsning som tidigare gällde, nämligen all förverkande inte fick ske då utbytet av brottet motsvarades av skada för enskild, logs bort genom en lagändring den 1 januari 1987 (prop. 1986/87:6, JuU 7, rskr. 43; SFS 1986:1007). 1 stället skall domstolama vid bedömningen av om förverkande är uppenbart oskäligt beakta bl.a. om det kan antas att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer all åläggas eller annars bli fullgjord. Enligt 36 kap. 2 § BrB kan bl.a. egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt BrB förklaras förverkad, och enligt 3 § får föremål som på gmnd av sin särskilda beskaflFenhel och omständighetema i övrigt kan befaras komma lill brottslig användning förverkas.

Generellt gäller i fråga om alla slag av förverkande att, om värdet av vinningen eller egendomen inte kan fastställas exakt, del skall uppskattas lill skäligt belopp Ofr prop. 1968:79 s. 60 och prop. 1981/82:142 s. 30).

Ulom i de fall som avses i 36 kap. 3 § fömtsätter förverkande enligt BrB alltid att etl brott har blivit begånget. Det är inte någon ovillkorlig fömtsättning för all någon skall kunna bli drabbad av förverkande all del är just denne som har begått brottet eller medverkat lill detta. Även andra kan drabbas av förverkande. Bestämmelser som anger kretsen av dem mot vilka en förverkandeförklaring kan riktas finns i 36 kap. 5 §. Förverkande får ske hos gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet och hos den i vars ställe gärningsmannen eller annan medverkande var. Förver-kandelalan kan vidare riktas mot den som beretts vinning genom brottet. Den som efler brottet har förvärvat egendomen kan också drabbas av förverkande. Till denna krets hör den som förvärvat egendomen på gmnd av bl.a. giftorätt, arv och gåva och den som på annat sätt förvärvat egendomen och därvid haft vetskap om eller haft skälig anledning anta egendomens samband med brottet. En fömtsättning är all egendomen vid brottet tillhörde någon av de nyss uppräknade personema. Paragrafen är tillämplig också på specialstraflFrättens område.

Från specialstraflFrättens område kan nämnas 6 § narkotikastraflfiagen (1968:64). Narkotika som varit föremål för brott enligt narkotikaslraflF-lagen eller värdet därav samt vinning av sådant brott får förklaras förverkat, om del inte är uppenbart obilligl. Dessutom kan bl. a. egendom som använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen eller egendomens värde förklaras förverkat enligt denna paragraf.

Förverkande på gmnd av brott kan ske genom en förverkandeförklaring
av domstol, genom strafföreläggande eller genom föreläggande av ord
ningsbot (jfr 48 kap. 2 § andra stycket och 17 § rättegångsbalken, RB). I
specialstraflFrätten, bl. a. i 7 § narkotikastrafflagen, finns dessutom bestäm
melser om annal förfarande. Enligt 4 § lagen (1986:1009) om förfarandei i
vissa fall vid förverkande m. m. kan åklagaren pröva frågor om förverkan- 15

de om värdet av beslagtagen egendom uppskattas till mindre än tvåtusen Prop. 1989/90:82 kr.

Förverkandeförklaring av domstol meddelas i det brottmål där talan förs om ansvar eller om förverkande. Om frågan gäller någon som inte är tilltalad, skall särskild talan föras mot honom enligt 1986 års lag. 1 allmänhet skall rätten, oberoende av yrkande från part, pröva frågan om förverkande i målet om ansvar för brott. Om det inte meddelas någon förverkandeförklaring när rätlen prövar åtalet, kan någon sådan inte meddelas senare på ny talan mot den tilltalade.

Ell förverkandebeslut verkställs enligt bötesverkställighetslagen (1979:189), om del gäller ett värdeförverkande, och bl.a. enligt lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hillegods m.m., om del gäller ett sakförverkande. Värdeförverkande får inte verkställas förrän domen har vunnit laga kraft eller föreläggandel har godkänts (2 § i 1979 års lag och 3 kap. 23 § utsökningsbalken, UB).

Verkställighet av utländska brottmålsdomar

Verkställighet i Sverige av en utomlands meddelad brotlmålsdom sker enligt bestämmelserna i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom (internationella verkställighetslagen) och enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraflF m. m. (nordiska verkställighetslagen).

Enligt internationella verkstädighetslagen kan frihetsberövande påföljd, böter eller förverkande som har ådömts eller beslutats efter rättegång i brottmål i främmande stal under vissa fömtsättningar verkställas i Sverige enligt de bestämmelser som meddelas i lagen. Lagen fömtsätter i princip ömsesidighel och är enligt regeringens förordnande tillämplig på domar som är meddelade dels i en stat som är ansluten lill den i Haag den 28 maj 1970 undertecknade europeiska konventionen om brottmålsdoms internationella rättsverkningar (broltmålsdomskonventionen), dels i en stal som är ansluten lill den i Strasbourg den 21 mars 1983 undertecknade konventionen om överförande av dömda personer (överförandekonventionen) och dels i en stat med vilken Sverige har en annan överenskommelse än de två tidigare nämnda (2 § första, andra resp. tredje stycket). Enligt 3 § kan regeringen dessutom för visst fall förordna all påföljd ådömd utomlands skall verkställas här. Överförandekonventionen, liksom bemyndigandet enligt 3 §, avser endast frihetsberövande påföljd och jag kan därför hell förbigå dessa i del följande.

Regeringen har i förordningen (1977:178) med vissa bestämmelser om
intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom förord
nal all påföljder som ådömts eller beslutats i Cypem, Danmark, Nederlän
dema, Norge, Turkiet eller Österrike får verkställas i Sverige enligt inter
nationella verkställighetslagen. Dessa stater har samtliga tillträtt brolt
målsdomskonventionen. Sverige har ännu inte ingått någon annan över
enskommelse med någon främmande stat på området och lagen är därför,
såvitt här är av intresse, för närvarande tillämplig endast i förhållande lill 16

de nyss angivna statema. Den svensk-brittiska överenskommelse jag be- Prop. 1989/90:82 handlar i detta ärende, liksom den nyss nämnda FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, är dock exempel på sådana överenskommelser som kan komma all omfattas av lagen.

En framställning om verkställighet enligt intemationella verkställighetslagen skall göras hos utrikesdepartementet som, såvida inte regeringen direkt avslår framställningen, skall överlämna denna lill riksåklagaren för vidare handläggning (8 §). Riksåklagaren skall ansöka om prövning av framställningen hos tingsrätten. Ensam behörig domstol vid tillämpning av lagen är Stockholms tingsrätt (35 §). 1 vissa fall får riksåklagaren själv pröva framställningar som gäller böter eller förverkande och utfärda strafföreläggande (16 §). Till skillnad från vad som gäller enligt 48 kap. RB kan i dessa fall ett strafföreläggande utfördas enbart för förverkande. Broltmålsdomskonventionen fömlsäller nämligen all en begäran om verkställighet enbart kan avse förverkande (prop. 1972:98 s. 120 f.). Om framställningen prövas av rätten, skall RB:s bestämmelser om rättegången i brottmål tillämpas. Rätlen avgör saken genom dom (9 §). Om del inte finns hinder mot verkställighet här i landet, skall rätten bestämma ny påföljd "enligt vad i svensk lag är föreskrivet om påföljd för motsvarande brott" (11§). I 12-15§§ finns vissa regler om hur den nya påföljden skall bestämmas.

Bestämmelser om förverkande finns i 14 §. Om del är ett visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom som har förverkats i den utländska domen, skall ell motsvarande förverkandebelopp bestämmas med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet. Om etl föremål har förverkals, får rätten förklara detta förverkat endast under fömtsättning all föremålet hade kunnat förverkas enligt svensk lag, om lagföringen hade ägt mm i Sverige.

Hinder mot verkställighet i Sverige föreligger enligt 5 § bl. a. om domen inte har vunnit laga krafl, om den gäming som påföljden avser inte motsvarar brott enligt svensk lag, om verkställighet skulle vara oförenlig med gmndläggande principer för rättsordningen i landet eller strida mot våra intemationella förpliktelser, om dom som avser samma gärning har meddelats här i landet eller om dom har meddelats i en annan stal och den tilltalade där frikänts eller verkställighet av påföljden redan ägt mm eller pågår. Enligt 6 § får en ansökan om verkställighet avslås bl. a. om den aktuella gärningen utgör ell politiskt eller militärt brott, om fömndersökning pågår för samma brott eller åtal har väckts här i landet, om påföljden inte kan verkställas här eller om preskription har inirätt i fråga om påföljden.

När påföljd har bestämts enligt bestämmelserna i 11 16 §§ gäller i fråga om verkställighet vad som i allmänhet är föreskrivet om verkställighet av påföljd som ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom (24 §).

Lagen innehåller också bestämmelser om beslag. Jag kommer in på dessa i samband med all jag behandlar beslagsfrågan (avsnitt 2.3.2). Några motsvarande bestämmelser om kvarstad, som skulle tillämpas när det i den utländska domen har beslutats om värdeförverkande, finns inte.

I 36 § föreskrivs atl penningbelopp eller annan egendom som förverkats 17

2 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 82

med stöd av lagen tillfaller kronan. Regeringen kan dock, på begäran av Prop. 1989/90:82 den stat som gjort framställning om verkställighet av domen, förordna atl ell föremål som har förklarats förverkat skall återlämnas lill den staten. Artikel 47 i broltmålsdomskonventionen, som denna bestämmelse bygger på, talar här om föremål som är av särskilt intresse.

Lagen innehåller också bestämmelser om verkställighet utomlands av svenska brotlmålsdomar. Av intresse i detta sammanhang är bl. a. 29 § som föreskriver att verkställighet inte får påbörjas i Sverige sedan en framställning om verkställighet gjorts utomlands. Bestämmelsen bygger på artikel 11 i broltmålsdomskonventionen. Med uttrycket påföljd avses även förverkande (art. 1 :d). Frågor om verkställighet utomlands av förverkande prövas av riksskatteverket (12 § förordningen 1977:178 med vissa bestämmelser om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom).

De nu redovisade bestämmelserna gäller endast vid verkställighet enligt brollmålsdomskonvenlionen. Del finns inga särskilda regler i lagen för de fall då verkställighet skall ske i Sverige med stöd av en annan överenskommelse som Sverige ingår med främmande stal. Av 2 § tredje stycket framgår all regeringen får meddela de bestämmelser om prövning av verkställighetsfrågan som överenskommelsen i fråga föranleder. I förarbetena har del fömtsätts all överenskommelser med andra främmande stater i så stor utsträckning som möjligt gmndas på brollmålsdomskonvenlionens huvudprinciper och all man i möjligaste mån väljer samma lösningar som i konventionen. De avvikelser man från svensk sida i sådant fall kan godta kunde enligt förarbetena väntas främst gälla de villkor eller del förfarande som skall tillämpas. Med hänsyn lill behovet av all i en bilateral överenskommelse kunna avvika från konventionssyslemel var del således inte möjligt atl i lagen meddela en generell föreskrift om tillämpning av 4 41 §§ också i förhållande till icke-konventionsstater. Om inte innehållet i överenskommelsen lägger hinder i vägen fömtsätts det dock all regeringen förordnar om tillämpning, av bestämmelsema också i dessa fall (prop. 1972:98 s. 106 f.). Vissa bestämmelser, 25 - 34 §§, gäller dock i tillämpliga delar också i fråga om verkställighet enligt sådana andra överenskommelser (2 §). Enligt 25 § skall en i den främmande staten ådömd påföljd i verkställighetshänseende anses motsvara påföljd som har ådömts genom svensk domstols lagakraftägande dom.

1 nordiska verkställighetslagen finns bestämmelser om verkställighet i
Sverige av brotlmålsdomar som meddelats i de andra nordiska ländema.
Lagen omfattar såväl frihetsberövande slraflF som böter och förverkande.
Den har tillkommit i nordiskt samarbete och övriga nordiska länder har
alltså motsvarande lagstiftning. Enligt lagen kan en i ett av de nordiska
grannländerna meddelad dom i brottmål som gäller böter eller förverkan
de av egendom verkställas här. Delsamma gäller beslut angående kvarstad,
skingringsförbud eller beslag av egendom som tillhör en person misstänkt
för brott och som meddelats till tryggande av anspråk på bl.a. böter och
förverkande av egendom. Bestämmelsen har, såvitt här är av intresse, i sak
oförändrad överflyttats från en äldre lag (SFS 1948:758). Ell beslut om
beslag och kvarstad som har meddelats i ett annal nordiskt land kan alltså 18

verkstädas i Sverige enligt lagen. Denna modell avviker med andra ord från den som bmkas i andra sammanhang och även i fråga om tvistemålsdomar som har meddelats i de andra nordiska länderna. Normall är del ju inte fråga om verkställighet av ett utomlands meddelat beslut ulan i stället atl del i Sverige, på framställning från främmande stat, fallas beslut om tvångsmedlet i fråga.

Framställningar enligt nordiska verkställighetslagen som avser böter, förverkande eller vite prövas av riksskatteverket och i övrigt av kriminalvårdsstyrelsen (25 § nordiska verkställighetslagen och 4 a § kungörelsen 1963:194 med vissa föreskrifter rörande tillämpningen av den nordiska verkställighetslagen). För bifall lill en framställning om verkställighet i Sverige krävs endast att domen är verkställbar i den stat där den meddelats (24 § andra stycket). I förarbetena lill lagen påpekades all man vid de nordiska överläggningar som föregått lagstiftningen inte funnit del önskvärt all binda de prövande myndighetema med ytterligare lagföreskrifter. Samarbetet måste vara byggt på förtroende för rättsväsendet i grannländema. Inom denna vida ram finns det alltså utrymme för en diskretionär prövning i del land där verkställighet söks. Föredragande statsrådet framhöll dock all en gmnd för samarbetet de nordiska statema emellan är all framställningar i enlighet med lagen regelmässigt skall bifallas (prop. 1962:203 s. 55 f.).

Prop. 1989/90:82

Till skillnad från vad som gäller i fråga om beslag, kan kvarstad tillgripas Prop. 1989/90:82 endast mot den misstänkte själv och under fömtsättning atl del föreligger bevisning av viss styrka för den misstänktes skuld. Beviskravet är detsamma som gäller vid husrannsakan, alt denne är "skäligen misstänkt" för brott. En annan skillnad jämfört med beslagsinslilutet är kravet på all del vid kvarstad skall föreligga en konkret fara för alt den misstänkte saboterar verkställigheten av del kommande avgörandet. Detta krav överensstämmer med vad som gäller i fråga om motsvarande civilprocessuella säkerhetsåtgärder. I likhet med vad som gäller vid beslag finns det inga särskilda krav på brottets grovhet.

Regeln alt kvarstad endast kan användas mot den misstänkte själv och beträflFande dennes egendom har etl undantag. Om talan om förverkande förs mot någon som inte är tilltalad för brott enligt bestämmelserna i lagen (1986:1009) om förfarandei i vissa fall vid förverkande m.m. (tidigare 17 § lagen 1946:804 om införande av nya rättegångsbalken), kan kvarstad nämligen användas för all säkerställa verkställighet av värdeförverkande hos denne (NJA 1983 s. 570).

Kvarstad beslutas alllid av rätten. 1 avvaktan på rätlens beslut kan åklagaren dock ta lös egendom i förvar (26 kap. 3 § RB). Ett kvarstadsbeslut innebär att rätten beslutar om kvarstad på så myckel av den misstänktes egendom all fordringen kan antas bli täckt vid utmätning. Det är kronofogdemyndigheten som verkställer rättens förordnande genom att bestämma vilken egendom som skall las i anspråk (16 kap. 13 § utsökningsbalken, UB). Enligt 26 kap. 8 § RB kan rätten dock undanlagsvis, om del behövs, meddela närmare föreskrifter om verkställandet, varvid rätten alltså i sitt beslut kan ange vilken egendom kvarstaden skall avse (prop. 1980/81:8 s. 804 f. och 1980/81:84 s. 228). Om åklagaren har tagit egendom i förvar och rätten sedermera förordnar om kvarstad, skall egendomen kvarbli i myndighetens förvar till dess att kronofogdemyndigheten har verkställt beslutet (4 §). Innan åtal har väckts får rätten besluta om kvarstad endast på yrkande. Efler del att åtal har väckts får rätten självmant ta upp en fråga om kvarstad. I brådskande fall kan rätten interimistiskt förordna om kvarstad till dess atl frågan prövas slutligt (2 §).

När rätten förordnar om kvarstad skall den samtidigt, såvida åtal inte redan är väckt, bestämma inom vilken lid åtal skall väckas. Tiden får inte sättas längre än vad som är oundgängligen erforderligt. Om åtal inte har väckts inom den utsatta liden, skall kvarstaden hävas omedelbart. När målet avgörs, skall rätten pröva om åtgärden fortfarande skall bestå. På samma sätt som i tvistemål kan den misstänkte avvärja kvarstaden eller få den hävd genom all ställa säkerhet för del belopp han kan bli dömd alt betala (6 §). Även på denna punkt föreligger en skillnad mellan kvarstad och beslag.

Bestämmelserna om kvarstad i brottmål är utformade efter mönster av
motsvarande civilprocessuella säkerhetsåtgärder. Bestämmelser om kvar
stad i tvistemål finns i 15 kap. RB. På samma sätt som rätten kan besluta
om kvarstad i brottmål innan åtal har väckts, kan ett förordnande om
kvarstad i tvistemål utverkas innan talan har väckts. Uppgiften alt besluta,
om kvarstad innan talan väckts i målet, som tidigare sköttes av överexeku- 20

lor, flyttades över lill de allmänna domstolama år 1982 i samband med Prop. 1989/90:82

utsökningsbalkens tillkomst. Enligt 15 kap. 7 § RB skall sökanden i sådant

fall väcka talan vid domstol eller, om anspråket skall prövas i annan

ordning, enligt vad som gäller därom, inom en månad från det all kvar-

stadsbeslutet meddelades. Om talan inte väcks inom denna, tid skall

åtgärden omedelbart återgå.

Som jag inledningsvis nämnde tillåter svensk rätt överhuvudtaget inte kvarstad i brottmål för utländska myndigheters räkning. I samband med tillkomsten av 1975 års Ivångsmedelslag konstaterade föredragande statsrådet all del finns ett behov av bestämmelser om användning av kvarstad (och skingringsförbud) i brottmål på begäran av främmande stat. Emellertid ansågs det föra för långt atl i samband med den begränsade reglering som då var aktuell införa bestämmelser om detta. Frågan ansågs vidare ha ell nära samband med del övergripande spörsmålet om fömtsäitningama för verkställighet i Sverige av utländska domar som innebär betalningsförpliktelser och borde därför behandlas i ell annal sammanhang (prop. 1975:35 s. 56). Tvångsmedelslagen begränsades därför till att avse beslag av föremål som behövs för utredningen i den främmande staten eller som avhänls någon genom brott.

Däremot är del redan i dag möjligt atl meddela kvarstad i tvistemål som handläggs utomlands. En fömtsättning för all kvarstad skall kunna meddelas i tvistemål är all den utländska domstolens avgörande får verkställas här.

För alt en utländsk tvistemålsdom skad få verkställas här krävs en bestämmelse i lag (3 kap. 2 § UB). För exekutionstitlar från de nordiska ländema gäller lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område. Lagen har ännu inte trätt i krafl i förhållande lill Island. För isländska domar gäller alltjämt en äldre lag på området (SFS 1932:540). Schweiz och Österrike är de enda utomnordiska stater med vilka Sverige hittills har ingått avtal om erkännande och verkställighet av domar på förmögenhetsrättens område. Bestämmelser härom finns i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz och lagen (1983:368) om erkännande och verkställighet av österrikiska domar på privaträttens område.

Enligt förarbetena lill 1977 års nordiska lagstiftning ansågs del i och för sig råda viss tvekan om svensk räll tillåter all en part i ell tvistemål som handläggs utomlands får sill anspråk säkerställt genom kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd i Sverige (prop. 1976/77:128 s. 67 med hänvisningar). Det ansågs likväl inte nödvändigt atl införa någon särskild bestämmelse för att klargöra att säkerhetsåtgärd kan beviljas ulan hinder av utländsk rättegång. I 1977 års lag finns en bestämmelse som, efler ändring år 1981, säger all, om säkerhetsåtgärd har beviljats enligt 15 kap. 1 - 3 §§ RB, talans väckande vid dansk, finsk, isländsk eller norsk domstol skall jämställas med talans anhängiggörande vid svensk domstol när del gäller tillämpningen av 7 § i samma kapitel, fömtsatt att domen i den utländska rättegången kan verkställas här. Motsvarande bestämmelse finns i den lag som reglerar verkställighet av Ivistemålsdomar som meddelats i Österrike (se

18 § i 1983 års lag) men saknas i 1936 års lag som reglerar verkställighet av Prop. 1989/90:82 schweiziska domar.

En uttrycklig kvarstadsbeslämmelse finns i 1983 års lag (18§). Enligt denna får domstolen (Svea hovrätt), i avvaktan på prövning av en ansökan om verkställighet i Sverige av den österrikiska Ivislemålsdomen, besluta om kvarstad. 1 samma paragraf föreskrivs all en säkerhetsåtgärd som har meddelats enligt 15 kap. RB förfaller en månad efler det atl domen vunnit laga kraft, om inte verkställighet har sökts i Sverige dessförinnan, och alt åtgärden skall beslå lill dess att ansökningen om verkställighet har prövats, om inte Svea hovrätt förordnar annat.

I samtliga dessa lagar finns dessutom bestämmelser om alt vad del utländska avgörandet kan innehålla om tvångsmedel inte skall tillämpas här (11 § i 1977 års lag, 11 § i 1936 års lag och 16 § i 1983 års lag).

Regeln alt part i tvistemål som handläggs utomlands kan få sill anspråk säkerställt genom kvarstad i Sverige har också bekräftats av högsta domstolen i rättsfallet NJA 1983 s. 814. Högsta domstolen fann i detta avgörande att bestämmelsema i 15 kap. RB måste anses ha den innebörden all kvarstad kan meddelas även i fråga om anspråk som skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas i Sverige. 1 målet, som avsåg en i Schweiz meddelad dom, konstaterade högsta domstolen att det för åtgärdens bestånd i 15 kap. 7 § RB föreskrivna kravet på talans väckande inom en månad är uppfyllt, om talan anhängiggörs vid den utländska domstolen, och all hinder heller inte föreligger mot alt säkerhetsåtgärd beviljas efler det att dom i den utländska rättegången meddelats men innan den har verkställts här.

I detta sammanhang kan också nämnas all frågan om en svensk anslutning lill 1988 års Luganokonvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område för närvarande övervägs inom justitiedepartementet. I konventionen, som i första hand är öppen för EFTA:s och EG:s medlemsländer, fömtsätts att en konventionsslat, oberoende av om den är behörig att pröva tvisten, skall kunna bevilja en säkerhetsåtgärd för att säkra verkställighet av en dom som meddelas i en annan konventionsslat (art. 24).

Gällande regler innebär således för tvistemålens del att kvarstad kan
beviljas enligt bestämmelsema i 15 kap. RB även om anspråket i fråga
skall prövas av utländsk domstol, om domstolens avgörande får verkställas
i Sverige. Kvarstad kan meddelas såväl innan talan har väckts som efler
del alt dom har meddelats i den främmande staten men innan den har
hunnit verkställas här. Kravet enligt 15 kap. 7 § RB på all talan skall
väckas inom en månad efler kvareladsbeslulel är uppfyllt om talan inom
denna lid anhängiggörs vid den utländska domstolen. Kvarsladsbesläm-
melsema på brollmålsområdet skiljer sig inte från dem på Ivislemålsområ-
det i fråga om den principiella uppbyggnaden, och när del gäller den
laglekniska utformningen finns det endast obetydliga skillnader. De båda
tvångsmedlen har också sin direkta motsvarighet på det exekulionsrättsli-
ga området, när det gäller tvångsåtgärder för att säkerställa verkställighe
ten av meddelade domar som gäller penningprestationer. De har också
ytterligare närmat sig varandra genom all domstol numera kan förordna 22

om kvarstad enligt bestämmelsema i 15 kap. RB även innan talan väckts i Prop. 1989/90:82 målet. 1 fråga om brottmål gäller sedan gammalt all domstol kan förordna om kvarstad innan åtal har väckts.

Redan vid tvångsmedelslagens tillkomst år 1975 konstaterades att del finns ell behov av bestämmelser om kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat. Som jag inledningsvis nämnde har detta behov blivit alltmer uttalat under senare år. Några egentliga skäl som talar för en särbehandling av brottmålen kan knappast anföras. Om det för tvistemålens del är möjligt att genom tvångsåtgärder säkra kommande verkställighet i Sverige av den utländska domen, borde delsamma kunna gälla för brottmål.

Jag ansluter mig mot den bakgmnden lill promemorians av remissinstansema godtagna förslag och föreslår att del, med regleringen på tvisle-målsområdet som förebild, öppnas möjlighet atl meddela kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat för atl säkra framtida verkställighet i Sverige av utländska beslut om förverkanden. Kvarstad bör alltså kunna beviljas även om rättegången äger mm vid utländsk domstol, om del utländska förverkandebeslutet får verkställas här.

En utländsk dom i brottmål får som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2) verkställas i Sverige endast om fömtsättningama enligt den intemationella verkställighetslagen eller den nordiska verkställighetslagen är uppfyllda. Eftersom de bestämmelser om kvarstad i brottmål på begäran av främmande stat jag nu föreslår fömlsäller all ett förverkandebeslut från den främmande staten i fråga får verkställas här, innebär detta alt de föreslagna kvarsladsbeslämmelsema endast blir tillämpliga i förhållande till de nordiska grannländema, lill en stat som är ansluten lill broltmålsdomskonventionen och till en stat med vilken Sverige i framliden ingår en överenskommelse om verkställighet av brotlmålsdomar. I första hand tänker jag här naturligtvis på Storbritannien och Nordiriand mot bakgmnd av den svensk-brittiska överenskommelse jag behandlar i detta ärende. Delsamma kommer att gälla i förhållande till de stater som tillträder FN-konventionen mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen. I förhållande till de nordiska grannländema får en sådan möjlighet måhända en något mindre betydelse än i förhållande till andra främmande stater, eftersom ell beslut om kvarstad som har meddelats i ett nordiskt grannland är verkställbart i Sverige. Emellertid lorde del finnas ell praktiskt behov av att också kunna meddela sådana beslut i Sverige.

Närmare om förutsättningarna för kvarstad och om förfarandet

Remissinstansema har i stort godtagit promemorians förslag när det gäller de närmare fömtsättningama för bifall till en ansökan om kvarstad. Endast på någon enstaka punkt har det framförts kritiska synpunkter.

Jag delar i och för sig den uppfattning som framförs i promemorian om
alt samma villkor för kvarstad på begäran av främmande stal borde gälla
som vid en svensk fömndersökning och rättegång och atl kraven enligt 26
kap. 1 § RB på skälig misstanke om brott och sabolagerisk alltså borde
vara uppfyllda. Del är dock en fördel om man i en lag av detta slag kan 23

formulera rekvisiten mer generellt än vad som föreslås i promemorian Prop. 1989/90:82 (16 § promemorians lagförslag). Del är också en fördel om man i lagtexten kan undvika den skillnad i fråga om misslankegrad som enligt svensk rätt gäller för kvarstad resp. beslag. Redan skillnaden mellan värdeförverkande och sakförverkande, resp. mellan kvarstad och beslag, är främmande för många rättsordningar. Utländska beslut om värdeförverkande kan heller inte alltid förväntas vara formulerade som de svenska, dvs. all den tilltalade förpliktas atl betala en viss summa pengar. Av samma skäl bör sabola-gerisken uttryckas i mer allmänt hållna ordalag. Enligt min mening bör kvarstaden därför avse värdet av vad som har förverkals eller skäligen kan antas bli förverkat i den utländska rättegången, om del skäligen kan befaras all verkställigheten av det utländska förverkandebeslutet annars skulle försvåras. Härav följer all brottsmisstankarna bör ha nått en viss styrka. Detta är heller inte något unikt för Sverige. I Storbritannien exempelvis ställs motsvarande krav. Jag kommer in på detta när jag behandlar den svensk-brittiska överenskommelsen (avsnitt 2.4.1; art. 6).

Om den utländska domen redan har meddelats vid lidpunkten för rättens prövning av kvarstadsfrågan blir, såsom framhålls i promemorian, rättens prövning av vilket belopp som skad kvarstadsbdäggas mer eller mindre identisk med den som rätlen sedermera skall göra när det förverkandebelopp som skall verkställas i Sverige skall bestämmas. 1 18 § internationella verkställighetslagen föreskrivs därvid, som jag redan har redogjort för (avsnitt 2.2), endast en omräkning lill svenska kronor enligt viss växelkurs. Som jag strax återkommer lill (avsnitt 2.4.3) bör denna bestämmelse emellertid ändras så all utländska förverkanden som uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas vid en svensk rättegång skall kunna jämkas. Denna ändring kan med andra ord få betydelse också på kvarstadsstadiet.

Ell beslut om kvarstad eller värdeförverkande som har meddelats i ett nordiskt land skall som jag nyss har påpekat (avsnitt 2.2) regelmässigt godtas. Delsamma bör följaktligen gälla om kvarstad begärs för ett förverkandebelopp som redan har fastställts i en dom meddelad i etl nordiskt land.

Om en framställning om kvarstad görs under pågående fömndersökning
eller rättegång i den främmande staten, har rätlen såsom framhålls i
promemorian magrare underlag för alt bestämma kvarstadsbeloppet.
Rätten måste här la ställning till vilket belopp som skäligen kan antas bli
förverkat i den utländska domen. Eftersom domen skall beslutas med
tillämpning av utländska förverkandebestämmelser, ligger det i sakens
natur att rätten härvid i stor utsträckning får förlita sig på de uppgifter som
framgår av framställningen från den främmande staten i fråga. Jag ansluter
mig således inte lill del uttalande som görs i promemorian (s. 51) om alt
rätten i dessa situationer i första hand får utgå från vad svensk rätt
föreskriver för motsvarande fall och bestämma kvarstadsbeloppet lill del
belopp som skulle ha beslämts om lagföringen hade ägt mm i Sverige. Del
har också under remissbehandlingen ifrågasatts om uttalandel återspeglas
i promemorians förslag lill lagtext. Det är fråga om en temporär säkerhets
åtgärd, och del är enligt min mening angelägel all kvarstaden inte i onödan 24

begränsas så att det kvarsladsbelagda beloppet understiger det belopp vi Prop. 1989/90:82 sedermera faktiskt är villiga atl verkställa.

1 promemorian behandlas utländska bestämmelser som medger "frysning" av en misstänkts eller tilUalads tillgångar (s. 52). Som generaltullstyrelsen påpekar i sitt remissyttrande är sådana bestämmelser aktuella bl. a. i den FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika som jag tidigare har berört. Eftersom det svenska kvarstadsbeslutel enligt den modell jag nu föreslagit alllid kommer atl avse etl bestämt belopp som skall svara mot beloppet enligt det förverkandebeslut vi sedermera är villiga alt verkställa, ser jag inga problem med utländska bestämmelser som medger "frysning" av den misstänktes tillgångar. Hur tvångsåtgärden betecknas i den främmande staten blir alltså av underordnad betydelse.

Jag ansluter mig i huvudsak lill promemorians förslag när del gäller förfarandet. En framställning från en främmande stal om kvarstad bör överlämnas av utrikesdepartementet till riksåklagaren. Denne överlämnar ärendet lill behörig åklagarmyndighet som, efler beredning och eventuella ålgärder enligt 26 kap. 3 och 4§§ RB, överlämnar del till rätten för prövning och beslut. För rättens handläggning bör samma regler kunna tillämpas som gäller för rättens prövning av beslag enligt 8 § tvångsmedelslagen. Dessa motsvaras också av 26 kap. 2 § tredje stycket RB. Stockholms tingsrätt har påpekat all del är oklart om promemorians förslag lill lagtext tillåter all rätten meddelar interimistiska beslut. Jag vill inte utesluta atl del i enstaka fall kan finnas behov av interimistiska beslut och anser att delta bör framgå av lagtexten.

I promemorian föreslås all bestämmelsema i 26 kap. 5 § RB skall tillämpas, vilket innebär atl rätlen, när den beslutar om kvarstad och åtal inte redan har väckts, skall bestämma den lid inom vilken åtal skall väckas och att åtal således skall väckas vid den utländska domstolen inom denna lid. Promemorians förslag bygger i denna del på motsvarande reglering på tvislemålsområdel. Trots all remissinstansema inte har haft något att erinra mot promemorians förslag har jag vissa invändningar. Enligt min mening passar den föreslagna lösningen mindre väl för brottmål. Det är en sak om svensk domstol ålägger en enskild part all vidta vissa åtgärder vid utländsk domstol. I brottmål skulle ell sådant åläggande komma all rikta sig lill en utländsk brottsutredande myndighet vilket varken är lämpligt eller särskilt praktiskt. Samtidigt är del naturligtvis angelägel all den svenska domstolen behåller kontrollen över beviljad kvarstad. Denna kontroll kan enligt min mening erhållas genom all rätten, i stället för atl föreskriva inom vilken lid åtal skall väckas, ges möjlighet atl tidsbegränsa den beviljade kvarstaden.

Denna möjlighet all tidsbegränsa kvarstaden bör emellertid inte bara
gälla de fall då åtal ännu inte har väckts i den främmande staten. Rätten
bör behålla kontrollen över kvarstaden också under den utländska rätte
gången och sedan dom har meddelats i den främmande staten. I promemo
rian föreslås med 18 § i 1983 års lag rörande österrikiska tvistemåls-
domar som förebild - atl säkerhetsåtgärden skall förfalla viss tid efter del
alt den utländska domen vunnit laga kraft. Som skäl för förslaget anförs att
del kan la viss lid innan ell beslut om verkställighet hinner utverkas i 25

Sverige. Förslaget som sådant har inte väckt någon kritik under remissbe- Prop. 1989/90:82 handlingen. Riksskatteverket vänder sig dock mot del valda uttryckssällel atl kvarstadsbeslutel skall förfalla och ifrågasätter om detta innebär alt beslutet upphör all gälla automatiskt eller först efler del alt beslutet hävts av rätten. Enligt verket ställer det alltför stora krav på den verkställande myndigheten om den skall vara skyldig all utreda när det utländska avgörandet vinner laga krafl för att kunna slå fast när kvarstaden förfaller. Verket anser den bästa lösningen vara all den domstol som fattar kvarstadsbeslutel också häver kvarstaden.

Jag instämmer i dessa synpunkter. I enlighet med vad som gäller enligt 26 kap. 6 § RB, när kvarstad beviljas i ell svenskt brottmålsförfarande, bör rätten således häva kvarstaden när skäl för kvarstad inte längre föreligger. Jag återkommer närmare lill dessa frågor i specialmotivcringen.

Domstolsverket har i sill remissyttrande föreslagit alt en uttrycklig föreskrift tas in i lagen om all domstolen skall sända en kopia av kvarstadsbeslutel direkt till kronofogdemyndigheten för verkställighet. Enligt verket innebär del en onödig omgång, om domstolen sänder beslutet lill åklagaren som i sin tur har all vidarebefordra del till kronofogdemyndigheten. Enligt min mening finns det inte några skäl för en annan ordning i intemationella förhållanden än den som tillämpas när rätten förordnar om kvarstad under en svensk fömndersökning. Några sådana föreskrifter anser jag således inte bör föras in i lagen.

I promemorian föreslås alt kvarstad bör kunna användas också i förhållande lill de stater som har tillträtt brollmålsdomskonvenlionen, trots alltså alt någon ömsesidighel inte kan påräknas. Ingen remissinstans har haft något atl erinra häremot. Jag ansluter mig lill denna uppfattning. Mot bakgmnd av alt Sverige av tradition lämmnar andra stater internationell rättshjälp i brottmål i den utsträckning som vår lagstiftning medger det utan att något särskilt avtal om rättshjälp träflfats (prop. 1985/86:8 s. 4), bör kvarstad enligt min mening kunna meddelas ulan krav på ömsesidighet. Den omständigheten att Sverige har ingått ett avtal om verkställighet av förverkandebeslut med den främmande staten i fråga bör vara tillräckligt.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Vissa av de föreslagna bestämmelsema är annorlunda utformade än i mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillslyrker eller lämnar förslaget ulan erinran. Enstaka remissinstanser ifrågasätter dock behovet av utvidgade möjligheter all överlämna beslaglagen egendom lill främmande stal. Några remissinstanser föreslår smärre justeringar i de föreslagna bestämmelsema.

Skälen fbr mitt förslag: Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. RB, Beslag kan läggas på föremål och, om inte annal är föreskrivet, på skriftliga handlingar (1 §). Beslag tjänar två slags syften, dels ett bevissäkrande, när föremålet kan antas "äga betydelse för utredning om brott", dels all säkra domsverkställigheten, när föremålet kan antas "vara genom brott någon avhänl" eller vara "på gmnd av brott förverkat". I del sistnämnda fallet säkrar beslaget verkställighet av etl sakförverkande medan kvarstad således säkrar verkställighet av värdeförverkande.

Föremål kan tas i beslag inte bara hos den misstänkte ulan hos vem som helst och oavsett brottets grovhet. Inte heller behöver det, såsom vid kvarstad, föreligga någon sabotagerisk. Det krävs i stället alt det "skäligen kan antagas" att beslaget tjänar något av dé nyss nämnda syftena.

Såväl åklagaren som rätten kan besluta om beslag. Innan åtal har väckts får dock rätten besluta om beslag endast på yrkande av åklagaren (4 och 5 §§ ). Rätten kan, om del är fara i dröjsmål, interimistiskt besluta om beslag. Själva verkställigheten av beslutet sköts normall av polisen.

Den som har drabbats av ett beslag som har beslutats av åklagaren kan begära rättens prövning av beslaget. När rätten beslutar om beslag, eller fastställer ett verkställt beslag, skall rätten bestämma den lid iiiom vilken åtal ska väckas. Denna tid får inte vara längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. I annal fall skall åtal normall väckas inom en månad från del att beslaget verkställdes (7 §). Om åtal inte väcks inom den föreskrivna liden, skall beslaget hävas omedelbart. När målet avgörs skall rätten pröva om beslaget fortfarande skall bestå (8 §).

Särskilda bestämmelser om beslag finns också i specialstraflFrätten, bl. a. i narkotikastraflFlagen och i vamsmugglingslagen (1960:418).

Bestämmelser om husrannsakan finns i 28 kap. RB. Husrannsakan kan Prop. 1989/90:82 användas bl. a. för all söka efler ett föremål som är underkastat beslag. Husrannsakan utgör då etl hjälpmedel för genomförande av beslag. Reell husrannsakan fömtsätter atl fängelse är föreskrivet för brottet. Om åtgärden riktar sig mot någon annan än den som är skäligen misstänkt för brott, krävs det atl det föreligger synnerliga skäl för att anta att husrannsakan skall leda lill del åsyftade resultatet. För husrannsakan hos den som är skäligen misstänkt finns inget motsvarande rekvisit. Såväl åklagaren som rätten kan förordna om husrannsakan (4 §).

Till skillnad från vad som gäller i fråga om kvarstad finns del som jag tidigare har varit inne på redan i dag vissa möjligheter alt besluta om beslag på begäran av främmande stat.

I 1975 års tvångsmedelslag finns sålunda generella bestämmelser om användning av beslag och husrannsakan för utländska myndigheters räkning. Lagen medger under vissa fömtsättningar att egendom las i beslag på begäran av främmande stat och överlämnas till staten i fråga (1 §). Husrannsakan får företas för atl söka efler föremål som är underkastat beslag (2 § andra stycket).

Såväl i fråga om fömtsättningama för beslag som när det gäller förfarandet knyter lagen an lill bestämmelserna i den allmänna utlämningslagen (lagen 1957:668 om utlämning för brott) och den nordiska utlämningslagen (lagen 1959:254 om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge). Framställningen får alltså inte bifallas om hinder mot utlämning skulle ha förelegat enligt vissa bestämmelser i de båda utläm-ningslagama. Fömtsättningama för bifall är snävare när det gäller en begäran från en utomnordisk stat än när del är fråga om en framställning från något av de nordiska grannländema. För utomnordiska framställningar innebär detta bl. a. ett krav på att det är fråga om etl brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Beslag får enligt 1 § användas i fråga om föremål och skriftlig handling om någon är misstänkt, tilltalad eller dömd för en gäming som är slraflFbelagd i den främmande staten i fråga. Beslag får ske om egendomen eller handlingen kan antas äga betydelse för utredning om gämingen eller vara någon frånhänd genom denna. Vid lagens tillkomst ansåg man det av olika skäl vara uteslutet atl till främmande stat överlämna egendoni som kan antas vara förverkad genom brott.

En framställning enligt lagen skall ges in till utrikesdepartementet, som skall överlämna den till riksåklagaren såvida det inte är uppenbart all framställningen skall avslås direkt av regeringen (5 och 6 §§ ). Sedan riksåklagaren låtit vidta de åtgärder som krävs - 27 kap. 9-13 §§ och 28 kap. 4-10§§ RB är tillämpliga - skall verkstäUt beslag anmälas hos rätten för prövning. Rätlen skall hålla förhandling i frågan (7 och 8 §§ ). Den slutliga prövningen ankommer därefter på regeringen som avslår framställningen om domstolen funnit att beslaget inte är lagligt gmndat och i annat fall prövar om den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den främmande staten. Regeringen får vid bifall föreskriva de förbehåll som påkallas av hänsyn till enskilds rätt eller det allmäniia (9 §, jfr 4 §).

Förfarandei är enklare vid framställningar från nordiska länder; bl.a. Prop. 1989/90:82 krävs ingen regeringsprövning av ärendet (1012 §§ ).

Enligt förarbetena lill ivångsmedelslagen skall förfarandet föregås av en diskretionär prövning av om beslag är en lämplig åtgärd med hänsyn lill omständighetema i del ifrågavarande fallet. Del intresse som ligger bakom den främmande statens framställning får vägas mot åtgärdens mer eller mindre ingripande verkan från den enskildes synpunkt och dennes anspråk på berättigat rättsskydd. Förfarandet kan tillämpas såväl när den misstänkte eller dömde befinner sig i Sverige som när han uppehåller sig utomlands och, liksom enligt RB, vare sig egendomens innehavare samtycker eller inte. Del påpekas vidare i förarbetena atl tredje mans intressen kan tillgodoses då det gäller en framställning som endast syftar till all säkerställa bevisning eftersom man vid utlämnandet av egendomen kan göra förbehåll om atl den skall återställas när rättegången har slutförts (prop. 1975:35 s. 72 f.).

Såsom redan nämnts medger 1975 års tvångsmedelslag i princip inte användning av beslag i fråga om egendom som har förverkats eller som kan antas vara förverkad genom brott. Enligt 18 § internationella verkställighetslagen kan däremot egendom som har förklarats förverkad i en utländsk brottmålsdom las i beslag sedan framställning om verkställighet av domen gjorts i Sverige. Bestämmelsen medger alltså inte beslag innan dom har meddelats i den främmande staten. En fömtsättning för beslag enligt bestämmelsen är att beslag hade kunnat ske, om lagföringen hade ägt mm i Sverige. Riksåklagaren eller rätten beslutar om beslaget. Enligt förarbetena till denna bestämmelse skall del vid tillämpningen inte ske någon prövning av om de i 27 kap. 1 § RB angivna fömtsättningama för beslag föreligger; de skall anses uppfyllda omedelbart genom del utländska beslutet om förverkande. Övriga i 27 kap. RB angivna fömtsättningar för beslag måste däremoi vara uppfyllda. Vad som sägs i 27 kap. om väckande av åtal kommer vid tillämpning av denna paragraf i stället all avse ansökan om förhandling enligt 9 § (prop. 1972:98 s. 123 f.). Sedan domen väl verkställts tillfaller egendom svenska staten såvida inte regeringen i det enskilda fallet beslutar överlämna det lill den främmande staten (36 §).

Såsom jag redan nämnt (avsnitt 2.2) kan ett beslut om beslag eller kvarstad som har meddelats i etl annat nordiskt land verkställas i Sverige enligt nordiska verkställighetslagen. Denna modell avviker från den som bmkas i andra sammanhang, eftersom del normalt inte är fråga om verkställighet av etl utomlands meddelat beslut ulan all del på framställning från främmande stat fallas beslut om tvångsmedlet i fråga.

Vissa tvångsmedel, bl. a. beslag, kan komma lill användning /' samband
med utlämningför brott, och detta såväl i avvaktan på en framställning om
utlämning som efter del all sådan framställning gjorts (16 och 23 §§ lagen
1957:668 om utlämning för brott). 1 fråga om förfarandet vid användning
av tvångsmedel sägs uttryckligen i 16 § atl vad som i allmänhet är föreskri
vet för brottmål skall gälla. Beslag kan alltså användas efler en prövning i
varje enskilt fall enligt samma principer som annars i brottmål. Regering
en kan när utlämning beviljas förordna all föremål som tagils i beslag skall
överiämnas lill den främmande staten (21 §). Liknande bestämmelser 29

finns i den nordiska utlämningslagen (12 och 17 §§ resp. 15 § tredje styc- Prop. 1989/90:82 kel). Beslag som sker på begäran av främmande stat med stöd av bestämmelsema i utlämningslagama kan således ske för all säkra såväl bevisning som domsverkslällighel och kan därför ske enligt samtliga tre gmnder som anges i 27 kap. 1 § RB, dvs. i fråga om föremål som kan antas äga betydelse för utredning av brott, föremål som är genom brott någon avhänl eller på gmnd av brott förverkat (prop. 1957:156 s. 91, jfr s. 79).

Beslag och husrannsakan kan också göras på begäran av främmande stat enligt lagen (1973:431) om utredning angående brott mot utländsk tullag. Beslag får dock företas endast i ulredningssyfle och 2 § innehåller ett uttryckligt förbud mot användning av tvångsmedel i syfte all möjliggöra förverkande av egendom. En bestämmelse vars tillämpning fömtsätter alt misstanke om brott föreligger mot någon får heller inte tillämpas (prop. 1973:117 s. 22 och 25 f.).

Beslag kan alltså komma lill användning för utländska myndigheters räkning dels enligt Ivångsmedelslagen beträflFande egendom som har betydelse för utredning om brott eller som frånhänls någon genom brott varvid egendomen i fråga överlämnas till den främmande staten, dels när en framställning om verkställighet i Sverige har gjorts enligt den intemationella verkställighetslagen i fråga om föremål som har förklarats förverkat i den utländska domen. I del sistnämnda fallet kan regeringen, sedan domen väl verkställts i Sverige, på begäran överlämna föremålet till den främmande staten. I annal fall tillfaller detta svenska staten.

Om man bortser från beslagsmöjlighelema i ullämningssammanhang är del alltså inte möjligt atl la i beslag föremål som i en utländsk dom har förverkats på gmnd av brott och överlämna föremålet till den främmande staten för verkställighet, dvs. låta verkställigheten av domen ombesörjas av den främmande staten.

Beslag kan heller inte ske innan en utländsk dom innehållande sakförverkande som kan verkställas här i riket har vunnit laga krafl, och än mindre medan rättegång pågår i utlandet eller innan åtal ens har väckts.

Skillnaden mellan dessa båda kategorier är all föremålet i den första skulle överlämnas lill den främmande staten som således ombesörjer den egentliga verkställigheten av domen medan det i den andra kategorin fall handlar om alt förordna om beslag för all säkra kommande verkställighet i Sverige, varvid föremålet som regel tillfaller svenska staten.

1 förarbetena lill 1975 års Ivångsmedelslag uttalade föredragande statsrådet sin tveksamhet över beslag på begäran av främmande stat av föremål som kan antas vara förverkat på gmnd av brott. Riksåklagaren hade i del ärendet ullalat att tillämpningen kan bli vansklig. Föredragande statsrådet konstaterade atl 18 § intemationella verkställighetslagen medger att egendom som omfattas av en förverkandeförklaring las i beslag sedan framställning om verkställighet har gjorts här i landet, alltså efter det all lagakraftägande dom har meddelats i den främmande staten. Han ansåg det vara olämpligt atl vid sidan av dessa bestämmelser reglera frågan om beslag för annan stals räkning. Frågan om bestämmelsema i den intemationella verkställighetslagen borde utvidgas lill all avse beslag innan dom

har meddelats i den främmande staten kunde enligt departementschefen Prop. 1989/90:82 inte las upp i del sammanhanget (prop. 1975:35 s. 56).

I promemorian föreslås att bestämmelser nu införs som gör del möjligt all för utländsk myndighels räkning la i beslag också egendom som är eller kan antas vara genom brott förverkad och alt egendomen därvid antingen blir kvar i Sverige i och för senare verkställighet av det utländska förverkandebeslutet, eller, enligt regeringens eller i nordiska förhållanden domstols bestämmande, överlämnas till den främmande staten som således själv svarar för doms verkställigheten.

Remissinstansema har tillstyrkt båda förslagen eller lämnat dem ulan erinran. Enstaka remissinstanser har utan all motsätta sig förslaget ifrågasatt behovet av en regel som tillåter all förverkad egendom överlämnas till den främmande staten. Enligt några remissinstanser är den föreslagna lagtexten otydlig:

För egen del får jag anföra följande.

Beslagför att säkra verkställighet i Sverige av utländska sakförverkanden

Samma skäl som jag nyss har anfört i fråga om kvarstad talar enligt min mening för all det bör vara möjligt all genom beslag säkra verkställighet av ell utländskt sakförverkande. Ett viktigt skäl är naturligtvis att den skillnad som enligt svensk räll upprätthålls mellan sak- och värdeförverkande är relativt okänd utomlands och att det många gånger är en ren tillfällighet om den åtgärd som den främmande staten begär är kvarstad eller beslag. Skälen förstärks också av att beslag redan i dag är möjligt beträflFande föremål som redan har förklarats förverkade i en lagakraftvunnen utländsk dom. Om en utländsk dom som avser ett sakförverkande kan verkställas i Sverige, borde del enligt min mening inte föreligga några hinder mot all bevilja beslag på ell tidigare stadium än vad som nu är möjligt.

Jag föreslår alltså i enlighet med vad jag nyss föreslagit i fråga om kvarstad all egendom som skäligen kan antas vara förverkad på gmnd av brott får tas i beslag på begäran av främmande stat för att säkra domsverkslällighel i Sverige och alt en fömtsättning härför alltså skall vara atl den utländska domen får verkställas här. Beslag bör kunna ske när som helst under det utländska brottmålsförfarandets gång, således såväl innan åtal har väckts som efler del alt dom har meddelats i den främmande staten men innan den har hunnit verkställas här.

Beträffande vdlkoren för beslag bör, såsom föreslås i promemorian,
samma krav ställas som i 27 kap. 1 § RB. Del bör alltså vara fråga om
egendom som skäligen kan antas vara förverkad på gmnd av brott. Ut
ländska sakförverkanden får verkställas i Sverige endast under fömtsätt
ning atl egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag, om lagföring
en hade ägt mm i Sverige (14 § andra stycket intemationella verkställig
hetslagen). Eftersom en fömtsättning för beslag är att det utländska förver
kandebeslutet är verkställbart här måste detta villkor följaktligen beaktas
när beslagsfrågan övervägs. Skulle regeringen i förhållande till en främ
mande stat komma överens om andra villkor för verkställighet och med
stöd av bemyndigandet i 2 § intemationella verkställighetslagen meddela 31

särskilda bestämmelser i detta avseende, blir också dessa indirekt tillämp- Prop. 1989/90:82 liga vid prövningen av om fömtsättningar för beslag föreligger.

1 fråga om förfarandet ansluter jag mig lill promemorians förslag, som också överensstämmer med vad jag nyss har föreslagit i fråga om kvarstad, nämligen att utrikesdepartementet skall överlämna den utländska framställningen lill riksåklagaren. Riksåklagaren skall, i enlighet med vad som gäller enligt tvångsmedelslagen, låta vidta de åtgärder som erfordras enligt 27 och 28 kap. RB varefter verkställt beslag skall anmälas till rätten för prövning. Del finns inte något behov av all efler mönster av 9 § Ivångsmedelslagen - därefter överlämna ärendet till regeringen för prövning eftersom det här inte blir fråga om all överlämna föremålet i fråga lill främmande stat.

I promemorian föreslås att samma ordning skall gälla som den som föreslås för kvarstad, alltså all rätten om åtal inte redan har väckts skall bestämma den lid inom vilken åtal skall väckas. På de skäl jag redovisat i fråga om kvarstad (avsnitt 2.3.1) anser jag all rättens behov av kontroll över all egendom inte blir liggande under beslag under obegränsad lid bör tillgodoses genom all beslaget tidsbegränsas. Jag återkommer närmare till denna fråga i specialmotiveringen.

Bestämmelser av del slag som här föreslås bör enligt min mening, liksom de bestämmelser som föreslagits i fråga om kvarstad, kunna ges generell tillämplighet och således komma lill användning ulan några krav på ömsesidighet. Den omständigheten all Sverige har ingått ell avtal om verkställighet av domar som avser sakförverkande med den främmande staten i fråga bör vara lillräckligt. Detta överensstämmer också med promemorians förslag. Såsom generaltullstyrelsen påpekar i sitt remissvar tillåter den föreslagna regleringen beslag på begäran av främmande stat i mål om brott mot ifrågavarande stats tullag, trots alltså all 1973 års lag om utredning angående brott mot utländsk tullag, enligt vad jag nyss redovisat, förbjuder beslag i syfte att möjliggöra förverkande av egendom. 1973 års lag, som fömtsätter ömsesidighel, påverkas alltså inte av de nu föreslagna reglerna.

Överlämnade av beslagtagen egendom tid främmande stat

Jag övergår härefter till promemorians förslag alt det också skall vara möjligt all förordna om beslag av egendom som skäligen kan antas vara förverkad och överlämna egendomen i fråga till den främmande staten. Frågan är alltså om tvångsmedelslagens regler bör utvidgas till att avse också förverkad egendom, varvid det alltså skulle ankomma på den främmande staten själv att föranstalta om verkställigheten av förverkandebeslutet.

Visserligen minskar behovet av all kunna överlämna förverkad egen
dom lill främmande stat om möjligheter införs all genom beslag säkerstäl
la kommande verkställighet i Sverige av ell förverkandebeslut i enlighet
med vad jag nyss har föreslagit. Några egentliga hinder mot att sådana
möjligheter införs torde emellertid inte finnas, om det lill förfarandei
knyts särskilda villkor till skydd för den enskilde. Tvångsmedelslagen
fömlsäller redan nu en diskretionär prövning varvid alltså åtgärdens mer 32

eller mindre ingripande verkan från den enskildes synpunkt får vägas mot Prop. 1989/90:82 den främmande statens intresse.

En sådan ordning skulle nämligen kunna vara att föredra i vissa situationer. Ell förfarande enligt vilket den främmande staten först har att göra framställning om beslag som skall prövas enligt de nu föreslagna bestämmelserna och därefter, sedan dom i målet har meddelats, inge en ny framställning om verkställighet av förverkandebeslutet som skall prövas enligt verkställighetslagarna kan i vissa fall vara onödigt omständligt, och del kan ifrågasättas om en sådan dubbel prövning alltid fyller ett behov. En situation jag tänker på är den att framställningen gäller flera olika föremål varav en del utgör bevismaterial och en del är förverkade. Även om Sverige har ell verkställighetsavtal med den främmande staten i fråga kan det vara praktiskt atl överlämna alla föremål en gång för alla i stället för att behålla en del av dem i avvaktan på all en framställning görs enligt verkställighelslagama. En sådan möjlighet är också ändamålsenlig, om regeringen redan på beslagsstadiel kan fömtse atl man på verkställighelsstadiel skulle vara villig all avslå från all behålla del förverkade föremålet och enligt 36 § intemationella verkställighetslagen överlämna föremålet lill den främmande staten.

Särskild betydelse skulle naturligtvis en sådan möjlighet ha i förhållande lill stater med vilka vi inte har några verkställighetsavtal. Såsom har framgått av min redovisning tidigare (avsnitt 2.2) är det ju, än så länge, endast ell fåtal stater som överhuvudtaget kan komma i åtnjutande av de tvångsåtgärder jag nu föreslår. Det avtal med Storbritannien och Nordirland som jag behandlar i detta ärende reglerar endast förverkande av vinning av brott. Förverkade brottsverktyg omfattas exempelvis inte. För att sådana skall kunna överlämnas till Storbritannien och Nordirland skulle en bestämmelse av del slag jag nu behandlar krävas.

1 sammanhanget bör också påpekas all del redan i dag finns vissa möjligheter att med tillämpning av Ivångsmedelslagens regler till främmande stal överlämna egendom som kan antas vara förverkad genom brott, nämligen om egendomen har frånhänls annan genom brott. Del torde heller inte vara uteslutet att till främmande stat överlämna egendom som kan antas vara förverkad om samma egendom utgör bevismaterial i den utländska rättegången.

Av det sagda framgår att jag kan ansluta mig lill promemorians förslag. Emellertid bör enligt min mening verkställigheten i första hand äga mm i Sverige och beslagtagen egendom således kvarstanna här lill dess att den utländska domen kan verkställas här. Möjligheten all till främmande stat överlämna också egendom som kan antas vara förverkad genom brott bör därför enligt min mening gälla endast i andra hand, om verkställighet inte kan eller bör äga mm i Sverige eller då ell överlämnande av något annat skäl i del enskilda fallet framstår som lämpligare. Lagtekniskt bör detta kunna uttryckas så all del skall föreligga särskilda skäl för att förverkad egendom skall kunna överlämnas till främmande stat.

När det gäller beslag av föremål såsom förstadium till verkställighet i
Sverige av ell utländskt förverkandebeslut enligt den nyss föreslagna ord
ningen ställs, som jag redogjort för, ell indirekt krav på atl förverkande 33

3 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 82

hade kunnat ske enligt svensk räll, om lagföringen hade ägt mm i Sverige. Etl sådant villkor bör enligt min mening uttryckligen ställas upp vid beslag av föremål som skall överlämnas till den främmande staten. Också i promemorian föreslås ell sådant villkor.

Belräflfande vdlkoren i övrigt och förfarandet bör tvångsmedelslagens nuvarande regler kunna gälla direkt. Det bör alltså i utomnordiska förhållanden krävas all del rör sig om ett brott för vilket enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ell år. Framställningen bör överlämnas till riksåklagaren och verkställt beslag överlämnas till rätlen för prövning av om beslaget är lagligen gmndat, varefter det är regeringen som slutligen avgör frågan om föremålen skall överlämnas lill den främmande staten eller inte. Det förenklade förfarande som gäller för nordiska framställningar bör enligt min mening kunna tillämpas även på denna typ av beslag. Del bör alltså vara rätten och inte regeringen som avgör frågan om överlämnande av egendom till de nordiska grannländema.

Förfarandet enligt tvångsmedelslagen skall enligt de nyss redovisade uttalandena i lagens förarbeten föregås av en diskretionär prövning av om beslag och överlämnande lill den främmande staten är en lämplig åtgärd. De uttalanden som där görs om hur prövningen skall gå lill (prop. 1975:35 s. 72 f.) blir naturligtvis tillämpliga också i fråga om den prövning som skall äga mm enligt den nu föreslagna bestämmelsen. Del intresse som ligger bakom den främmande statens framställning får således vägas mot åtgärdens mer eller mindre ingripande verkan från den enskildes synpunkt. I 1975 års förarbeten framhölls särskilt att tredje mans intressen skall tillgodoses, och de förtjänar naturligtvis särskild uppmärksamhet när del gäller all slutligt överlämna föremål till främmande stat.

Prop. 1989/90:82

frågor enligt den intemationella verkställighetslagen (35 §) och riksskatte- Prop. 1989/90:82 verket prövar framställningar enligt den nordiska verkställighetslagen som avser förverkande (avsnitt 2.2).

Särskilt mot bakgmnd av all de beslut om kvarstad och beslag på begäran av främmande stat jag nu syftar på har ell direkt samband med frågan om och i vad mån utländska förverkanden kan verkställas i Sverige, är det enligt min mening naturligt att välja motsvarande lösning i fråga om vilken domstol som skall handlägga tvångsmedelsfrågoma. Ell annat skäl för detta är atl behovet av all hålla kontroll över beviljade tvångsåtgärder bäst tillgodoses genom att den domstol som beviljar tvångsåtgärden är densamma som sedermera skall handlägga verkställighetsfrågan. Denna domstol har också god kunskap om och erfarenhet av den ganska komplicerade verkställighetslagstiftningen. Till saken hör också alt Stockholms tingsrätt redan i dag är ensam behörig att pröva frågor om beslag som gäller anhängiggjorda verkställighelsärenden (18 § intemationella verkställighetslagen).

Jag föreslår därför all Stockholms tingsrätt ensam utses atl handlägga kvarstadsfrågor och beslagsfrågor som syftar lill all säkerställa domsverkslällighel i Sverige. Del är angeläget all se till all Stockholms tingsrätt är behörig all pröva den utländska framställningen i hela dess vidd. Den främmande staten kan ju exempelvis ha uttryckt etl altemativt önskemål om all föremålen skall överlämnas lill denna. Behörigheten för Stockholms tingsrätt bör därför omfatta också den prövning enligt 8 § Ivångsmedelslagen som framställningen kan föranleda. För framställningar som endast syftar lill all beslagtagna föremål skall överlämnas till främmande stat krävs enligt min mening inga särskilda fommregler.

För att inte i onödan komplicera lagstiftningen bör behörigheten för Stockholms tingsrätt omfatta också nordiska framställningar på området.

Del är inte uteslutet all delta ställningstagande kan komma all omprövas i framliden. När Stockholms tingsrätt utsågs lill enda behöriga domstol enligt den intemationella verkställighetslagen fömtskickades all frågan skulle kunna omprövas efter någon lids tillämpning av lagen i ljuset av då vunna erfarenheter (prop. 1972:98 s. 90). Lagen har än så länge kommit all utnyttjas i en högst begränsad omfattning. Del finns enligt min mening inte tillräckliga skäl all nu la upp frågan om en ändrad ordning.

Mitt förslag: De nya bestämmelsema om användning av kvarstad och beslag på begäran av främmande stat placeras i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stal. Till lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom och lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraflF fogas en hänvisning lill tvångsmedelslagens bestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer med mitt förslag. Promemorieförslaget innehåller dock ingen hänvisning från verkställighelslagama till Ivångsmedelslagen.

Remissinstanserna har inte haft något all erinra.

Skälen fbr mitt fbrslag: Även om det från vissa synpunkter är lämpligt atl placera de nya reglema i verkställighelslagama, anser jag för min del övervägande skäl tala för en placering i tvångsmedelslagen. Mot en placering i verkställighetslagarna talar bl.a. att vissa av de nya bestämmelsema de som gäller överlämnande av beslaglagen egendom lill främmande stat - i alla händelser måste placeras i tvångsmedelslagen. Enligt min mening bör bestämmelsema om tvångsåtgärder i brottmål på begäran av främmande stat i största möjliga utsträckning samlas på ell ställe. För all sambandet mellan ivångsmedelslagen och de båda verkställighelslagama tydligt skall framgå förordar jag i stället att det i verkställighelslagama görs en hänvisning lill Ivångsmedelslagen. Härigenom tillgodoses också den synpunkt som har framförts under remissbehandlingen om all överlappningen mellan beslagsregeln i 18 § intemationella verkställighetslagen och de nya beslagsreglema i tvångsmedelslagen bör framgå tydligare än enligt promemorians förslag.

När det gäller utformningen av de nya bestämmelsema i tvångsmedels-lagen har jag tagit fasta på påpekanden under remissbehandlingen om vissa olydligheter i promemorians förslag. Jag förordar också att man avviker från promemorians förslag genom all i största möjliga utsträckning sammanföra bestämmelsema om kvarstad och beslag som sker för all säkra verkställighet i Sverige. Mitt förslag medför överhuvudtagel färre nya paragrafer i Ivångsmedelslagen än promemorians förslag. Det har också den fördelen att man undviker den ändrade mbriksättningen och paragraflförskjulningen som följer av promemorians förslag.

Jag ansluter mig lill den uppfattning som har framförts i promemorian om all del inte krävs några särskilda bestämmelser i 26 kap. RB om kvarstad på begäran av främmande stat; några sådana bestämmelser finns heller inte för tvistemål i 15 kap. RB.

2.4 Överenskommelsen med Storbritannien och Nordirland Prop. 1989/90:82

. 2.4.1 Innehållet i överenskommelsen

Överenskommelsen behandlar i första hand frågor om verkställighet av utländska förverkanden som gäller vinning av brott och användning av tvångsåtgärder för all säkra verkställighet av sådana förverkanden. 1 de olika artiklama regleras tillämpningsområdet (art. 1), definitioner (art. 2), centralorgan (art. 3), fullgörande av framställningar (art. 4), upplysningar och bevis (art. 5), tvångsåtgärder avseende vinning av brott (art. 6), verkställighet av beslut om förverkande (art. 7), kostnader (art. 8), språk (art. 9), bestyrkande (art. 10), territoriell tillämpning (art. 11) och slutbestämmelser (art. 12). I de följande skall jag helt kort redovisa det närmare innehållet i överenskommelsen.

Statema ålar sig enligt artikel 1 all bistå varandra med tvångsåtgärder och vid förverkande av vinning av brott liksom vid brottsutredning som gäller spårande och återställande av sådan vinning. Av artikeln framgår en väsentlig begränsning i åtagandena, nämligen all statema inte ålar sig mer än vad resp. stats nationella lagstiftning tillåter. Denna begränsning framgår också av artikel 4. Av artikelns andra stycke framgår all överenskommelsen inte skall inverka på andra avtal eller samarbelsarrangemang statema emellan. Överenskommelsen är med andra ord inte avsedd all förändra eller formalisera exempelvis del polissamarbete som redan finns mellan Sverige och Storbritannien såvida inte bistånd begärs under uttryckligt åberopande av överenskommelsen.

1 artikel 2 definieras olika begrepp som används i överenskommelsen. Definitionen i punkten a) har endast betydelse vid tillämpningen av bestämmelsema om tvångsåtgärder. Jag återkommer därför till denna i anslutning till all jag behandlar artikel 6. Definitionen av begreppet vinning av brott i punkten b) är omfattande och torde läcka vad som normall avses med begreppet utbyte av brott enligt 36 kap. 1 § BrB. 1 denna definition framgår också etl uttryckligt krav på dubbel straflföarhet; en fömtsättning för all den anmodade staten skall vara skyldig atl lämna bistånd enligt överenskommelsen är att del aktuella förfarandet är straflFbart också enligt denna stats lagstiftning. Definitionen av begreppet egendom i punkten c) lorde inte kräva några kommentarer. 1 punkten d) definieras begreppet tvångsåtgärder vilket för svensk del innebär beslag och kvarstad.

Enligt artikel 3 skall framställningar om bistånd enligt överenskommelsen göras genom centralorgan i resp. stat. I Sverige är centralorganet, såsom bmkligl är i dessa sammanhang, utrikesdepartementet.

1 artikel 4 finns bestämmelser som i första hand behandlar hur den anmo
dade staten skall åtgärda en framställning från den ansökande staten.
Enligt punkten 1 skall den anmodade staten sålunda, i den utsträckning
som dess lagstiftning medger det, vidta de åtgärder som krävs med anled
ning av framställningen. Vissa mer flagranta vägransgmnder räknas däref
ter upp i punkten 2. Framställningen får sålunda avslås om åtgärdande av
framställningen inte skulle vara tillålen enligt den nationella lagen eller om
framställningen avser ett politiskt brott eller om del föreligger skäl av
"ordre public"-karaklär mot alt verkställa framställningen. Enligt punkten 37

3 får framställningen avslås eller fullgörandet därav skjutas upp om etl Prop. 1989/90:82 bifall till framställningen skulle kunna skada andra brottsutredningar eller rättegångar, inverka menligt på någons säkerhet eller innebära en oproportionerlig börda för den anmodade staten. Innan en framställning avslås, skall den anmodade staten enligt punkten 4 överväga om man inte skulle kunna lämna ell villkorat bistånd. Enligt punkten 5 kan den anmodade staten begära kompletterande upplysningar om framställningen är ofullständig på någon punkt. Av punkten 6 framgår att tredje mans rättigheter skall tillgodoses av den anmodade staten enligt dess egen lagstiftning. Enligt punkten 7 skall den anmodade staten informera den ansökande staten om resultatet av vidtagna åtgärder. Artikeln innehåller slutligen i punkten 8 ell åtagande också för den ansökande staten som innebär all den omgående skall informera den anmodade staten om nya omständigheter som har betydelse för framställningen eller dess åtgärdande, exempelvis atl beslutet redan har kunnat verkställas på annal sätt, och, i förekommande fall, återkalla framställningen. Denna bestämmelse har visst samband med bestämmelsen i artikel 7.3 om förbud mot samtidig verkställighet.

Artikel 5 innehåller bestämmelser om inbördes rättshjälp. Enligt punkten 1 får staterna sålunda begära upplysningar och bistånd med att få fram bevisning som kan krävas i en brottsutredning eller i rättegång. Det bistånd som kan komma i fråga exemplifieras i punkten 2. Det kan gälla överlämnande av information eller skriftliga handlingar som behövs i en utredning eller rättegång på den ansökande statens territorium (a), bevisupptagning eller editionsföreläggande (b), husrannsakan och beslag och överlämnande av material som kan ha betydelse som bevis och uppgifter om de närmare omständighetema vid beslaget (c). Enligt punkten 3 skall den ansökande staten på begäran återlämna del material som överlämnats när det inte längre behövs i utredningen eller rättegången.

/lr//te/6 behandlar tvångsåtgärder. Enligt punkten 1 kan den ansökande
staten begära att egendom blir föremål för tvångsåtgärder för att säkra
verkställigheten av ett förverkandebeslut som har meddelats eller kommer
atl meddelas i den ansökande staten. Som jag redan har sagt är de för
Sveriges del aktuella Ivångsålgärdema beslag och kvarstad. Av en fram
ställning enligt denna artikel skall, enligt punkten 2. a, framgå att ett
rättsligt förfarande har inletts eller kommer all inledas i den ansökande
staten, vilket förfarande har lett till eller kan leda lill ell beslut om förver
kande. Begreppet inledande av etl rättsligt förfarande har definierats i
artikel 2. a. Enligt brittisk lag kan bistånd med tvångsåtgärder inte lämnas
en annan stat med mindre fömndersökningen har nått en viss nivå i den
ansökande staten. För framställningar från Sverige lill Storbritannien och
Nordirland gäller härvid alt den svenska fömndersökningen måste ha
kommit så långt all någon är skäligen misstänkt för brott. Detta är samti
digt den fömtsättning som gäller enligt svensk räll för kvarstad och hus
rannsakan mot en misstänkt. Eftersom åklagare vid denna tidpunkt enligt
23 kap. 18 § RB är skyldig all underrätta den misstänkte om misstanken
finns i överenskommelsen en hänvisning till denna bestämmelse. För
framställningar från Storbritannien och Nordirland gäller på motsvarande 38

sätt all det rättsliga förfarandei har inletts då någon har blivit "charged", Prop. 1989/90:82 vilket i princip innebär all han blivit anklagad för brott.

Framställningen skall i förekommande fall också innehålla uppgift om när det rättsliga förfarandet kommer atl inledas (b), en sammanfattning av fakta i målet, inkl. en brotlsbeskrivning med uppgift om lid och plats för brottets begående, uppgift om tillämpliga lagbestämmelser, de omständigheter på vilka brottsmisstanken gmndas och en kopia av eventuellt beslut om tvångsåtgärder som har meddelats i den ansökande staten. Om ett förverkandebeslut redan har meddelats i den ansökande staten, skall en kopia av detta beslut fogas lill ansökan (c). Framställningen skall vidare, i den utsträckning det är möjligt, innehålla uppgift om vilken egendom som skall bli föremål för tvångsåtgärder dvs. i Sverige beslag eller är tillgänglig för tvångsåtgärder dvs. i Sverige kvarstad och egendomens anknytning till den misstänkte (d). 1 förekommande fall skall framställningen också innehålla uppgift om vilket belopp som den sökta åtgärden avser och gmndema för hur detta framräknals (e). Slutligen skall framställningen innehålla uppgift om när åtal kan beräknas bli väckt och när ett slutligt avgörande av målet kan föreligga (f). Den ansökande staten skall underrätta den anmodade staten när del finns anledning all ändra den lid som uppskattals enligt punkten 2. f) och samtidigt ge besked om hur långt förfarandei har fortskridit (punkten 3). Av punkten 4 framgår all den anmodade staten kan tidsbegränsa etl beslags- eller kvarstadsbeslut.

I artikel 7 finns bestämmelser om verkställighet av förverkandebeslut som avser vinning av brott. Till en framställning om verkställighet skall enligt punkten 2.a)-e) fogas en bestyrkt kopia av beslutet i fråga och uppgifter som visar all beslutet inte längre kan överklagas i ordinär väg, alt del är verkställbart i den ansökande staten, i förekommande fall uppgift om egendom som är tillgänglig för verkställighet eller den egendom som avses med framställningen med angivande av egendomens anknytning lill den dömde, i förekommande fall och om uppgiften är tillgänglig i vad mån tredje man har intresse i egendomen i fråga saml slutligen och i förekommande fall vilket belopp som verkställigheten avser. Av punkten 3 framgår etl förbud mot samtidig verkställighet; i den mån förverkandebeslutet i fråga är föremål för verkställighet i den ansökande staten eller i någon annan stat får några verkslällighelsålgärder inte begäras enligt överenskommelsen. Partiell verkställighet är med andra ord inte utesluten; skulle viss egendom finnas tillgänglig i den ansökande staten kan verkställighet begäras beträflFande återstoden. Punkten 4 ger den anmodade staten möjlighet alt vägra verkställa ell utländskt förverkandebeslut lill viss del. Punkten 5 innehåller en regel om omräkning lill den anmodade statens valuta som är tillämplig när verkställigheten avser ett visst belopp. Enligt punkten 6 tillfaller egendom som har blivit föremål för verkställighet den anmodade staten såvida inte statema i det enskilda fallet kommer överens om något annal.

Enligt artikel 8 skall den anmodade staten bära de kostnader som uppslår på dess territorium. Extraordinära kostnader kan dock bli föremål för särskild överenskommelse statema emellan.

Artiklarna 912 som innehåller bestämmelser om bl. a. om språk, terri- 39

loriell tillämplighet och slutbestämmelser kräver knappast några kommen- Prop. 1989/90:82 tärer.

2.4.2 Sveriges tillträde till överenskommelsen

Innehållet i överenskommelsen överensstämmer i stor utsträckning med gällande svenska regler på området. Regleringen i artikel 7 om verkställighet av utländska förverkandebeslut har stöd i intemationella verkställighetslagen, och åtagandena i artikel 6 om tvångsåtgärder för all säkra verkställighet av brittiska förverkandebeslut kan uppfyllas genom den nyss föreslagna lagstiftningen om användning av kvarstad och beslag på begäran av främmande stat (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2). I etl par avseenden aktualiserar överenskommelsen vissa ytterligare lagändringar. Jag återkommer strax lill dessa. Bestämmelser om bevisupptagning och om bevisbeslag som avses i artikel 5 finns i lagen (1946:816) om bevisupptagning ål utländsk domstol och i Ivångsmedelslagen. Eftersom åtagandena enligt överenskommelsen heller inte går längre än vad respektive stals nationella lagstiftning medger (art. 1.1 och 4.1) och bistånd får vägras om etl fullgörande av framställningen inte skulle vara tillåten enligt den anmodade statens lag (art. 4.2), är också de olika villkor som ställs upp i den aktuella svenska lagstiftningen på området tillgodosedda.

Regeringen har som jag tidigare redovisat (avsnitt 2.2) genom föreskrifter i 2 § tredje stycket intemationella verkställighetslagen bemyndigande atl meddela de särskilda bestämmelser som föranleds av överenskommelsen. 1 anslutning till att överenskommelsen träder i kraft kan regeringen således föreskriva vilka bestämmelser i lagen som skall tillämpas också i förhållande till Storbritannien och Nordirland. Eftersom överenskommelsen är begränsad lill atl gälla förvericande av vinning av brott, kan åtskilliga villkor och bestämmelser i lagen därvid uteslutas.

Den svensk-brittiska överenskommelsen syftar i första hand lill ett samarbete i fråga om intemationell verkställighet av förverkande av vinning av brott. Ell sådant samarbete är idag i avsaknad av en bindande överenskommelse statema emellan uteslutet. Sveriges åtaganden och villkoren i övrigl för all sådant bistånd skall lämnas och erhållas är utformade så alt de faller inom ramen för de åtaganden Sverige gjort och för vad Sverige kan erhålla genom anslutningen till 1970 års broltmålsdomskonventionen. De lagändringar jag förordar i del följande är av mindre ingripande natur och av sådan art atl de inte bör hindra etl tillträde. Brollmålsdomskonvenlionen har som jag redan nämnt inte vunnit någon större anslutning och har heller inte lilllrätts av Storbritannien och Nordirland. Den svensk-brittiska överenskommelsen är därför ell angeläget komplement till broltmålsdomskonventionen. Jag förordar mot denna bakgmnd atl Sverige tillträder överenskommelsen. Eftersom överenskommelsen fömtsätter lagändringar bör denna fråga underställas riksdagen.

Mitt fbrslag: Svensk domstol skall kunna sälla ned del belopp som förverkals i den utländska domen, om del förverkade beloppet uppenbarligen överstiger vad som hade kunnat förverkas enligt svensk lag i en rättegång i Sverige.

Skälen fbr mitt förslag: Den svensk-brittiska överenskommelsen är hell inriktad på förverkanden. Frågan om verkställighet av utländska förverkanden är som jag inledningsvis framhöll överhuvudtaget mycket aktuell. Delta har föranlett mig att överväga om nuvarande svenska regler om sådan verkställighet är lämpligt utformade. En fråga som därvid inställer sig är om inte reglerna i större utsträckning borde tillåta svensk domstol alt pröva om del utländska förverkandebeslutet slår i rimlig proportion till vad som skulle ha beslämts om lagföringen ägt mm i Sverige och enligt svensk lag.

Intemationella verkställighetslagen bygger som jag har redogjort för tidigare (avsnitt 2.2) på broltmålsdomskonventionen. En huvudprincip i denna konvention är att ny påföljd skall bestämmas i verkslällighelsslalen i enlighet med vad nationell lag föreskriver för brott av ifrågavarande slag. Domstolen är bunden av den bevisbedömning som framgår av den utländska domen, men skall ersätta den ådömda påföljden med den påföljd som skulle ha ådömts för samma brott i verkslällighelsslalen. När det gäller frihetsberövande påföljder får rätten inte skärpa den påföljd som har ådömts genom den utländska domen men väl ådöma en lindrigare påföljd (prop. 1972:98 s. 73 och 117).

För förverkande av visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom gäller enligt 14 §:att rätten skall bestämma ell motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor med tillämpning av den växelkurs som gäller vid liden för beslutet. Bestämmelsen motsvaras av artikel 45 i broltmålsdomskonventionen. I denna artikel, som också gäller böter, föreskrivs alt det belopp som bestäms inte får överskrida det maximum som är bestämt i verkslällighelsslatens lag för samma brott eller, om sådant maximum saknas, det högsta belopp som vanligen åläggs i verkslällighelsslalen för sådant brott. Beloppet får likväl, enligt artikelns andra stycke, behållas oförändrat om påföljd av detta slag dvs. böter eller förverkande inte är föreskriven i verkslällighelsslatens lag för samma brott men denna lag medger alt strängare påföljd ådöms. Delsamma gäller om det föreskrivna maximum överskrids men verkslällighelsslatens lag medger en strängare påföljd.

I förarbetena till 14 § konstaterade föredragande statsrådet alt del i svensk räll inte finns något maximum för förverkande eller något högsta belopp som enligt praxis förverkas vid vissa brott. Med den utformning som del svenska straflFrällsliga sanktionssyslemet har enligt brottsbalken kunde man heller inte på del sätt som avsågs i artikelns andra stycke jämföra förverkande med andra brottspåföljder. I paragrafen föreskrevs

därför endast den beskrivna omräkningen lill svenska kronor (prop. Prop. 1989/90:82 1972:98 s. 120).

Om ett visst föremål har förverkals i den utländska domen, får rätten däremot enligt paragrafens andra stycke förklara detta förverkat endast om föremålet hade kunnat förverkas enligt svensk lag, för det fall lagföringen hade ägt mm i Sverige. Denna bestämmelse bygger på brollmålsdomskonvenlionens artikel 46 första stycket. Även om sådant förverkande inte kan ske enligt verkslällighelsslatens lag för samma gäming skall, enligt andra stycket i samma artikel, föremålet likväl förverkas om lagen medger att strängare påföljd ådöms. Av samma skäl som nyss har nämnts i fråga om artikel 45.2 finns ingen motsvarighet lill del andra stycket i den internationella verkställighetslagen.

Jag ansluter mig i och för sig till de slutsatser som föredragande statsrådet drog beträflFande förverkande vid Sveriges tillträde till broltmålsdomskonventionen. Mot bakgmnd av alt frågan om verkställighet av utländska förverkandebeslut nu fåll ökad betydelse och all bestämmelsema kan antas komma till betydligt större användning i framtiden, finns det emellertid enligt min mening anledning atl överväga om vi inte nu borde lämna ett visst utrymme för rätten att pröva om förverkandebeslutet överensstämmer med svenska normer och alltså utnyttja den möjlighet lill kontroll över utländska förverkandebeslut som brollmålsdomskonvenlionen medger. En sådan kontrollmöjlighet är också fömtsatt i den svensk-brittiska överenskommelsen; artikel 7.4 i överenskommelsen tillåter alt verkställighet av ell förverkandebeslut vägras lill viss del. Också 1988 års FN-konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen som jag tidigare har berört (avsnitt 2.1) tillåter en sådan prövning. Enligt artikel 5. c i den konventionen skall verkställighet av utländska förverkandebeslut ske i enlighet med och på de villkor som verkslällighelsslatens lagstiftning föreskriver.

De relativt nya förverkanderegler som gäller i Storbritannien och Nordirland i narkotikamål (Dmg Traflficing OflFences Act 1986, DTOA) indikerar alt det kan finnas behov av en lagändring. Den brittiska lagen innehåller särskilda presumlions- och bevisregler för alt beräkna värdet av den tilltalades totala utbyte äv narkotikahantering, och det belopp som förverkas behöver inte slå i proportion till det åtalade brottet. Beloppet får dock normall inte översliga värdet av den tilltalades tillgångar vid tiden för rättegången. Om del sålunda framräknade utbytet av narkotikabrott överstiger värdet av den egendom sorn kan realiseras, dvs. egendom som är tillgänglig för verkställighet, skall förverkandebeloppet sättas ned i motsvarande mån. I sådan "realiserbar egendom" inräknas den dömdes egna tillgångar och vissa gåvor lill tredje man.

Jag fömtser inte all förverkandebelopp som har framräknals med stöd
av dessa brittiska bestämmelser normalt behöver bli föremål för jämkning
före verkställighet i Sverige. 1 praktiken torde beloppen inte avvika på
något anmärkningsvärt sätt från de belopp som kan förverkas enligt svensk
rätt på gmndval av ell åtal som omfattar hela del förfarande som varit
föremål för prövning i den brittiska rättegången. De brittiska bestämmel
serna är emellertid ell bra exempel på hur olika förverkandereglema kan 42

Skälen för mitt förslag: Enligt svensk räll kan ingen berövas sin rätt till egendom såvida inte talan om förverkande har förts mot honom och förverkandeförklaringen riktas just mot honom. En förverkandeförklaring som riktas mot någon kan bara avse den räll som han har. Dessa principer framgår av bl.a. lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. och 36 kap. 5 § tredje stycket BrB, som innebär att särskild räll lill egendom som förklaras förverkad består även om inget förbehåll om del görs i förverkandeförklaringen.

Den svensk-brittiska överenskommelsen innebär i och för sig inga avsteg från dessa principer. Enligt överenskommelsen skall tredje mans rättigheter tillgodoses enligt verkslällighelsslatens lag (art. 4.6) och i en framställning om verkställighet skall del i förekommande fall lämnas upplysningar om vilka intressen andra än den dömde kan ha i egendomen (art. 7.2. d).

Genom den svensk-brittiska överenskommelsen kan verkställighet ske i Storbritannien och Nordirland av en svensk dom om förverkande som har meddelats mot annan än den som är tilltalad för brott, dvs. mot en person som avses i 36 kap. 5 § BrB - bl. a. gåvolagare - med tillämpning av 1986 års lag.

Gällande svenska regler tillåter däremoi inte verkställighet i Sverige av en brittisk dom varigenom en gåva eller dess värde har förverkals med tillämpning av den brittiska narkolikalagstiflningen. Jag berörde dessa bestämmelser i närmast föregående avsnitt. Sedan utbytet av brottet fram-

räknats i enlighet med bestämmelsema i DTOA skall förverkandebeloppet Prop. 1989/90:82

sällas ned om det belopp som kan antas vara tillgängligt för verkställighet

(den realiserbara egendomen) är lägre än det beräknade utbytet (Section

4). Till den realiserbara egendomen räknas, fömtom den tilltalades egna

tillgångar, också vissa gåvor från den tilltalade (Section 5). Gåvolagaren är

inte part i den brittiska rättegången ulan bereds tillfölle atl yttra sig först

på verkställighelsstadiel (Section 11).

Under de svensk-brittiska överläggningarna har det från brittiskt håll framhållits att en väsentlig fömtsättning för överenskommelsen är all sådana gåvor kan tas i anspråk för verkställighet i Sverige eftersom man saknar möjlighet all föra en särskild talan om förverkande mot gåvotaga-ren. Enligt min mening är det angeläget atl söka tillmötesgå del brittiska önskemålet, alldeles särskilt som motsvarande svenska förverkandebeslut kan verkställas i Storbritannien och Nordirland. Samtidigt skulle sådan verkställighet, som alltså skulle äga mm i Sverige mot en gåvolagare ulan att talan om förverkande har förts mot honom i den andra staten, innebära ett avsteg från de principer jag nyss redogjorde för.

Enligt min mening kan problemet lösas under exekvaturförfarandet i Sverige. Del svensk-brittiska samarbetet bygger på ett ömsesidigt förtroende för rättsordningarna i de båda ländema. Några invändningar mot hur man i Storbritannien valt att reglera förverkandefrågor i narkolikasam-manhang torde inte kunna resas. Genom all verkställigheten flyttas från Storbritannien till Sverige går gåvolagaren emellertid miste om den prövning som normall skall äga mm under verkställighelsstadiel i Storbritannien. Gåvolagaren bör därför enligt min mening höras under del svenska exekvaturförfarandet enligt samma regler som tillämpas när talan förs om förverkande i Sverige mot någon som inte är tilltalad för brott, dvs. enligt regler som motsvarar bestämmelserna i 1986 års lag. Detta skulle innebära atl talan om förverkande förs mot gåvolagaren i Sverige och att RB:s regler om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare slraflF än böter blir tillämpliga.

En sådan lösning torde inte kunna åstadkommas ulan lagändring; be
myndigandet för regeringen enligt 2 § tredje stycket internationella verk
ställighetslagen är enligt min mening inte så omfattande. Jag anser dessut
om all en mer enhetlig och ändamålsenlig ordning kan erhållas lagstift
ningsvägen. Fördelarna med en enhetlig reglering på detta redan tillräck
ligt lagtekniskt komplicerade område är stora. Enligt min mening behöver
man nämligen inte begränsa sig lill just brittiska avgöranden och heller
inte enbart lill gåvolagare. Ramen skulle i stället kunna bestämmas av
tillämpningsområdet för 1986 års lag i kombination med 36 kap. 5 § BrB,
dvs. man ringar in den krets personer som avses i 36 kap. 5 § BrB och de
villkor som där anges mot vilka särskild talan kan föras enligt 1986 års
lag. Om ett sådant förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag om
förfarandei i stället hade ägt mm i Sverige, borde vi nämligen kunna
medverka till att ett utländskt sådant avgörande blir verkställbart i Sveri
ge. Om en särskild talan förs i Sverige mot personen i fråga blir del heller
inte fråga om en ren verkställighet av ell utländskt avgörande; det utländs
ka avgörandet utgör i stället en slags inledning lill ell svenskt förfarande 44

mot denne. En begränsning som gäller vid förverkande enligt svensk lag, Prop. 1989/90:82 och som kommer alt gälla också i dessa sammanhang, är all förverkande kan underlåtas om det är uppenbart oskäligt (36 kap. 1 och 16 §§ BrB). Genom en sådan lösning är den berörda personen i fråga enligt min mening tillräckligt skyddad, samtidigt som önskemålet om att kunna verkställa del utländska avgörandet i stor utsträckning kan uppfyllas. Resultatet skulle annars kunna bli all den aktuella personen helt undgår förverkande.

Jag föreslår all intemationella verkställighetslagen ändras i enlighet med det sagda. De nya bestämmelsema bör kunna fogas lill 9 och 14 §§ . En följd av denna placering är all bestämmelserna också blir tillämpliga i förhållande till de stater som har tillträtt broltmålsdomskonventionen. Jag kan inte överblicka om bestämmelserna får någon betydelse i förhållande till dessa stater. Jag håller del dock inte för uteslutet att bestämmelser motsvarande de brittiska kan finnas i andra rättsordningar och all del inte alllid är som i Sverige, att en särskild talan om förverkande förs mot den berörda personen. Vi lorde i alla händelser kunna påräkna ömsesidighel, eftersom de svenska förverkandeförklaringama alltid riktas mot någon mot vilken talan om förverkande har förts.

Bestämmelserna i 16 § internationella verkställighetslagen om atl riksåklagaren i vissa fall kan utförda strafföreläggande för förverkande bör enligt min mening kunna gälla också de förverkanden jag behandlar nu. Riksåklagaren bör alltså, i stället för all göra en ansökan till rätten, själv kunna pröva framställningen om förverkande mot den som förverkandet angår och göra en ansökan lill rätten endast om straflföreläggandel inte godkänns. Bestämmelsema i 16 § behöver inte ändras ulan paragrafen får automatiskt detta utvidgade tillämpningsområde genom del föreslagna tillägget lill 9 §.

När del gäller omfattningen av rättens prövning bör principema i internationella verkställighetslagen om all den utländska domstolens bevisbedömning inte skall omprövas i och för sig fortfarande gälla. Del är trots allt inom ramen för exekvatur som prövningen äger mm. Saken kommer dock delvis i ell annal läge genom alt motparten i förfarandet inte haft tillfälle att yttra sig i den utländska rättegången. Invändningar som exempelvis hänför sig lill frågan om han erhållit gåvan från den dömde eller inte måste således kunna prövas av den svenska domstolen.

Om verkställighet således kan äga mm i Sverige av förverkandebeslut som angår också andra än den som har dömts för brottet bör naturligtvis också beslag och kvarstad kunna meddelas för alt säkra den kommande verkställigheten i Sverige. De bestämmelser om användning av beslag och kvarstad på begäran av främmande stat som jag föreslår i detta ärende (avsnitt 2.3.1 och 2.3.2) är utformade så all de täcker också framställningar som angår annan än den misstänkte, tilltalade eller dömde (2 a§ i förslaget till ändringar i tvångsmedelslagen). Jag vill påpeka all gällande regler tillåter användning av kvarstad när talan förs mot någon i Sverige enligt 1986 års lag (NJA 1983 s. 570).

3 Ikraftträdande Prop. 1989/90:82

Jag föreslår alt de lagändringar jag nu har förordat träder i krafl den 1 juli 1990.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stal,

2. lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom,

3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straflFm. m.,

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Lagrådet har granskat lagförslagen med vissa undantag (jfr avsnitt 1).

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat

1 förslaget har de nuvarande bestämmelserna i tvångsmedelslagen i sak lämnats oförändrade. Lagen har kompletterats och dess tillämpningsområde har utvidgats till alt avse också egendom som kan antas vara förverkad i främmande stat. Beslag kan ske för all säkra verkställighet i Sverige av blivande eller redan fattade utländska beslut om sakförverkande, och kvarstad beviljas för atl säkra verkställighet i Sverige av sådana beslut om värdeförverkande. Förverkad egendom kan också under vissa fömtsättningar las i beslag och överlämnas till den främmande staten. Denna utvidgning har föranlett tre nya paragrafer och vissa ändringar i andra paragrafer. Förslaget avviker i lagtekniskt hänseende från promemorians förslag, såväl i fråga om placeringen av de nya bestämmelserna som i fråga om antalet nya paragrafer. I förslaget har, lill skillnad från promemorians förslag, mbrikema före 1, 5 och 10 §§ lämnais oförändrade.

1§

1 paragrafens första stycke anges lagens tillämpningsområde. Del har ut
vidgats från atl enbart avse beslag lill alt avse också kvarstad. Syftet med
de ändrade bestämmelsema är att verkställighet av utländska beslut om
sak- och värdeförverkande skall kunna säkras på förhand. Beslag och
kvarstad får alltså beslutas på begäran av främmande stat enligt bestäm- 46

melserna i lagen, om någon är misstänkt, tilltalad eller dömd i den fram- Prop. 1989/90:82 mande staten för en gärning som är straflnselagd där. Detsamma gäller enligt förslaget om en separat talan förs om förverkande i den främmande staten, t. ex. därför att gämingsmannen har avlidit (jfr 36 kap. 14 § BrB).

Bestämmelsen om att beslag får avse föremål eller skriftlig handling som finns här i riket har placerats i ell nytt andra stycke. Återstoden av detta stycke har oförändrat överförts från 2 §. Anledningen lill den ändrade placeringen är att bestämmelsema är tillämpliga också på beslag som avses i den nya 2 a § .

Den nuvarande regeln i 1 § om alt beslaglagen egendom får överlämnas lill främmande stat framgår enligt förslaget av 2 §.

2§

Första stycket, som moisvarar 2 § första stycket första meningen i den gällande lydelsen, är oförändrat i sak och anger i vilka situationer egendom får tas i beslag och överlämnas lill främmande stal. Egendom som här avses är sådan som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott eller vara någon frånhänd genom brott. Möjligheten att överlämna den beslagtagna egendomen till den främmande staten - nuvarande 1 § - har begränsats till all omfatta de fall som anges i 2 § i dess nya lydelse. Egendom som avses i 2 a § skall kvarbli i Sverige lill dess alt det utländska förverkandebeslutet kan verkställas här.

Enligt andra stycket, som är nytt, kan också egendom som skäligen kan antas vara förverkad på gmnd av brott under vissa fömtsättningar överlämnas lill främmande stat. Bestämmelsen har behandlats i i den allmänna motiveringen, (avsnitt 2.3.2 under mbriken Överlämnande av beslaglagen egendom lill främmande stat). Genom del krav på särskilda skäl som ställs upp kan bestämmelsen anses subsidiär lill de nya bestämmelser om beslag av förverkad egendom som har lagils in i 2 a § .

De närmare fömtsätlningarna för beslag enligt denna paragraf regleras liksom enligt gällande rätt i 5 §.

Återstoden av paragrafens nu gällande lydelse har överförts lill I § andra stycket.

2a§

Enligt denna paragraf, som är ny, kan kvarstad och beslag beslutas på
begäran av främmande stat för alt säkra verkställighet i Sverige av utländs
ka förverkanden. Egendomen i fråga skall alltså i dessa fall inte överläm
nas lill den främmande staten ulan kvarbli här lill dess att del utländska
förverkandebeslutet kan verkställas. Bestämmelserna har kommenterats
under olika avsnitt i den allmänna motiveringen (kvarstad i avsnitt 2.3.1
och beslag i avsnitt 2.3.2 under mbriken Beslag för all säkra verkställighet
i Sverige av utländska sakförverkanden). Bestämmelserna är också till
lämpliga i fråga om förverkande mot någon annan än den som är tilltalad i
den utländska rättegången (avsnitt 2.4.4).
En fömtsättning för tvångsåtgärder enligt denna paragraf är att den 47

främmande statens förverkandebeslut - blivande eller redan fallat - är Prop. 1989/90:82 verkställbart i Sverige. Bestämmelser om verkställighet av utländska brollmålsavgöranden finns i intemationella verkställighetslagen och i nordiska verkställighetslagen, som båda har presenterats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2). 1 fråga om förfarandei när en framställning om tvångsåtgärder görs enligt denna paragraf finns bestämmelser i 9 § och 9 a § . Av dessa framgår bl. a. alt Stockholms tingsrätt är ensam behörig att pröva sådana frågor om tvångsåtgärder som utgör förstadium till domsverkställighet i Sverige.

Bestämmelser om beslag för att säkra verkställighet av utländska sakförverkanden finns redan i 18 § intemationella verkställighetslagen. Be-slagsbeslämmelsen enligt förevarande paragraf innebär alltså en utvidgning och är avsedd all komma lill användning såväl innan åtal har väckts som under pågående rättegång i den främmande staten. Även sedan beslut har meddelats i den främmande staten men innan detta har vunnit laga kraft kan bestämmelsen tillämpas. Bestämmelsen gäller formellt sett även i fråga om beslut som har vunnit laga krafl och en viss överlappning mellan denna bestämmelse och bestämmelsen i 18 § intemationella verkställighetslagen uppstår alltså. Intemationella verkställighetslagen gäller dock inte i nordiska förhållanden och denna bestämmelse blir alltså ensam tillämplig om framställningen kommer från etl av de nordiska grannländema. Någon motsvarande överlappning förekommer inte för kvarstad eftersom del inte finns några kvarstadsbestämmelser i verkställighetslagarna.

3§

I paragrafen regleras liksom tidigare villkoren för beslag enligt 2 §, dvs. beslag av egendom som skall överlämnas till främmande stat. En nyhet är all den nu även avser egendom som är förverkad på gmnd av brott (2 § andra stycket). Utöver villkoren i denna paragraf gäller därvid bl. a., enligt vad som föreskrivs i 2 § andra stycket, att beslag får ske endast om förverkande hade kunnat ske enligt svensk lag, om lagföringen hade ägt mm i Sverige. Samma fömtsättning gäller för verkställighet i Sverige av utomlands meddelade beslut om sakförverkande enligt 14 § intemationella verkställighetslagen och utgör därför ell, om än indirekt, villkor för beslag också enligt 2 a § .

5§

I paragrafen finns bl. a bestämmelser om vad en utomnordisk framställ
ning (jfr. mbriken närmast före paragrafen) om tvångsåtgärder enligt lagen
skall innehålla. Paragrafen är oförändrad bortsett från all andra stycket har
kompletterats för att läcka också framställningar om kvarstad och beslag
enligt 2 a §, dvs. för all säkra framtida domsverkslällighel i Sverige av del
utländska avgörandet. En sådan framställning bör innehålla uppgift om
del belopp framställningen avser liksom uppgift om när åtal kommer all 48

väckas i den främmande staten och när den utländska domen kan väntas Prop. 1989/90:82 föreligga. Sistnämnda uppgifter behövs när rätten, enligt de nya bestämmelserna i 9 §, skall bestämma hur länge åtgärden skall beslå.

7§

I paragrafen regleras riksåklagarens ålgärder sedan en utomnordisk framställning överlämnats lill honom från utrikesdepartementet. Den har kompletterats med en hänvisning lill 26 kap. 3 § första stycket RB enligt vilken bestämmelse åklagaren får ta lös egendom förvar i avvaktan på rättens prövning av kvarstadsfrågan.

8§

I paragrafen har bestämmelsema i nuvarande 8 och 9 §§ om rättens och regeringens prövning av beslagsfrågan sammanförts till en enda paragraf. Bestämmelsema är tillämpliga endast i fråga om beslag som avses i 2 §, dvs. beslag av egendom som begärs överlämnad till den främmande staten. Bestämmelser om rättens prövning av kvarstadsfrågan och av beslag som avses i 2 a § finns i 9 §.

Paragrafen innehåller inga andra sakliga ändringar än den som följer av all beslag av förverkad egendom numera är möjligt enligt 2 § andra stycket; paragrafens tillämpningsområde har med andra ord utvidgats till alt också avse sådana beslag.

9§

Den nuvarande bestämmelsen i 9 § har flyttats lill 8 §. 1 paragrafen finns nu i stället nya bestämmelser om rätlens prövning av kvarstad och beslag enligt den nya 2 a § , dvs. tvångsåtgärder som syftar lill all säkra verkställighet i Sverige av utländska värde- och sakförverkanden. Bestämmelserna har kommenterats under skilda avsnitt i den allmänna motiveringen (kvarstad i avsnitt 2.3.1 och beslag i avsnitt 2.3.2 under mbriken Beslag för all säkra verkställighet i Sverige av utländska sakförverkanden).

Förfarandei är i stora delar identiskt med del som gäller för beslag som avses i 2 §. Kvarstadsfrågan liksom verkställda beslag skall alltså enligt första stycket överlämnas lill rätten för prövning. För rätlens handläggning gäller enligt andra stycket samma regler som när rätten prövar verkställda beslag som avses i 2 §. Detta framgår av en hänvisning till 8 § andra stycket. 1 brådskande fall kan rätten meddela ell interimistiskt kvarstadsbeslut enligt samma regler som gäller i 26 kap. 2 § tredje stycket RB. Genom hänvisningen till 26 kap. 4 § tredje stycket och 8 § RB framgår att, om kvarstad beslutas, egendom som lagils i förvar skall kvarbli i myndighetens förvar och atl de vanliga verkslällighetsbestämmelserna i utsökningsbalken är tillämpliga när kvarstad beslutats.

Till skillnad från vad som gäller för beslag som avses i 2 § skall ärendet
inte prövas av regeringen. Del är rättens sak all avgöra om tvångsåtgärden
skall beviljas och hur länge den skall beslå. Enligt tredje stycket skall rätten, 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 82

om beslaget fastställs eller kvarstad beviljas, tidsbegränsa tvångsåtgärdens Prop. 1989/90:82 bestånd. Denna bestämmelse har införts för atl rätten skall ha kontroll över all egendom inte i onödan är föremål för beslag eller kvarstad. Rätten bör normall ha underlag för alt bestämma tiden genom de uppgifter om tidpunkt för åtals väckande resp. doms meddelande som framställningen bör innehålla enligt 5 §. Möjligheten atl tidsbegränsa tvångsåtgärdens bestånd är inte avsedd alt styra de utländska brottsutredande myndighetema och domstolarna utan är avsedd alt tjäna just som ell kontrollinstmment. Tiden bör med andra ord sällas med goda marginaler och den bör normall förlängas om den utländska myndigheten lämnar nya uppgifter om hur förfarandet fortlöper. Samtidigt måste naturligtvis tillses all tvångsåtgärden hävs, om del inte längre finns skäl för den. En uttrycklig föreskrift om detta finns i paragrafen. Innan åtgärden hävs, måste rätlen enligt en uttrycklig föreskrift i styckets näst sista mening bereda den främmande staten tillfölle all yttra sig. Till skillnad från vad som gäller enligt 26 och 27 kap. RB får åtgärden således inte hävas, även om liden skulle ha gått lill ända ulan all den främmande staten begärt en förlängning. Det kan dock förekomma fall då kommunicering med den främmande staten framstår som uppenbart onödig. 1 lagtexten lämnas därför visst utrymme för all underlåta all inhämta yttrande innan åtgärden hävs. Om tvångsåtgärden inte hävs, gäller den till dess att en ansökan från den främmande staten om verkställighet av del utländska förverkandebeslutet prövas.

Riksåklagaren skall enligt sista .stycket underrätta utrikesdepartementet om de ålgärder som vidtagits enligt denna paragraf. Av hänvisningen i 9 § lill 26 kap. 8 § RB följer att redovisningen också skall innehålla uppgifter om den verkställighet av kvarstadsbeslutel som ägt mm enligt utsökningsbalkens regler.

9a§

Av denna paragraf, som är ny, framgår alt Stockholms tingsrätt ensam är behörig all pröva ärenden som avses i 9 § och att behörigheten oberoende av vad som annars skulle gälla även omfattar den prövning enligt 8 § som den utländska framställningen kan föranleda. Dessa frågor har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.3).

10§

I denna paragraf liksom de tre följande paragraferna regleras förfa
randet vid framställningar från de nordiska staterna (jfr mbriken närmast
före paragrafen). I paragrafen har endast den ändringen gjorts att orden
"stals- eller distriktsåklagare" ersatts med "annan allmän åklagare" (jfr
den allmänna motiveringen avsnitt 1). Härigenom åstadkoms genom
bestämmelserna i 7 kap. rättegångsbalken all man kommer ifrån den
ibland opraktiska begränsningen av behörigheten lill stats- och distriktså
klagare. Erforderliga behörighetsregler kan då istället meddelas i åklagar- 50

förordningen (1989:848). Motsvarande ändring föreslås i 9§ lagen Prop. 1989/90:82

(1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och

Norge.

11§

I paragrafen regleras åklagarens ålgärder med anledning av en nordisk framställning om tvångsåtgärder. Paragrafen har, på samma sätt som 7 §, kompletterats med en hänvisning till bestämmelsema i 26 kap. 3 § RB om lagande i förvar av lös egendom i avvaktan på rättens kvarstadsbeslut.

12 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om rättens prövning av nordiska framställningar om tvångsåtgärder, har kompletterats med en hänvisning lill 2 §; paragrafen blir med andra ord tillämplig endast i fråga om beslag av egendom som begärs överlämnad lill ett annal nordiskt land. Förfarandet i fråga om framställningar om tvångsåtgärder för all säkra verkställighet i Sverige av förverkande som beslutats i etl annal nordiskt land regleras i 13 §. Paragrafen har - liksom 8 § - fåll ell utvidgat tillämpningsområde eftersom 2 § numera också avser beslag av egendom som kan antas vara förverkad på gmnd av brott.

13 §

I denna paragraf, som är ny, regleras förfarandei vid nordiska framställningar om tvångsåtgärder enligt 2 a § ; förfarandet är delsamma som gäller för utomnordiska framställningar. Yttranden behöver dock inte inhämtas via utrikesdepartementet utan får, såsom ofta i nordiska förhållanden, inhämtas efter direkt kontakt med vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt sarnarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

9§

I paragrafen finns bestämmelser om anhängiggörande av mål om verkstäl
lighet av europeisk brotlmålsdom och om rättens handläggning av sådana
mål. Till paragrafens >.?/fl stycke har fogals nya bestämmelser om förfa
randet när den utländska domen gäller förverkande som angår någon
annan än den dömde, exempelvis den som erhållit förverkad egendom
såsom gåva av den dömde. Bestämmelsen, som skall läsas ihop med 14 §
tredje stycket, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4). 51

14 § Prop. 1989/90:82

I paragrafen finns bestämmelser om hur svensk domstol skall förfara när del i den utländska domen har förordnals om förverkande; värdeförverkande regleras i första stycket och sakförverkande i andra slyckei. Paragrafen har ändrats i två hänseenden.

Till första stycket har fogals en bestämmelse om all rätten undanlagsvis får jämka förverkandebelopp som har beslämts i den utländska domen. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3).

Andra stycket har justerats i språkligt hänseende.

I ell nytt tredje stycke finns bestämmelser om utländska förverkanden som angår andra än den dömde. Bestämmelsen, som skall läsas tillsammans med den nya bestämmelsen i 9 § första stycket, har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4).

18 §

Till paragrafen som handlar om beslag har, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4), fogats en hänvisning lill de nya beslags- och kvarsladsbeslämmelsema i Ivångsmedelslagen.

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straflFm. m.

4a§

1 paragrafen, som är ny, finns i enlighet med vad som har föreslagils i fråga om 18 § intemationella verkställighetslagen (avsnitt 5.2) - en hänvisning lill de nya beslags- och kvarsladsbeslämmelsema i tvångsmedels-lagen.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1959:254) om
utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge

9§

I paragrafen, som innehåller bestämmelser om förfarandei vid nordiska ullämningsframställningar, har endast den ändringen gjorts all orden "stats- eller distriktsåklagare" ersatts med "annan allmän åklagare". Bakgmnden lill ändringen har redovisats i specialmoliveringen lill 10 § lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.

6 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen

dels all anta förslagen till 52

1. lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa Prop. 1989/90:82 tvångsmedel på begäran av främmande stal,

2. lagom ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

3. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraflF m.m. saml

4. lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge,

dels alt godkänna överenskommelsen mellan regeringen i Konungariket Sverige och regeringen i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott.

7 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

3§'

Med anledning av framställning från annan stal än Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 1 § ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket första punkten, 5 § eller 10 § lagen (1958:668) om utlämning för brott.

När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 3 § första stycket eller 5§ lagen (1959:254) om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge.

Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegal enligt 6 § lagen om utlämning for brott eller 4§ lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gämingen utgör brott som avses i denna konvention.

4§

I beslut om överlämnande av beslagtagen egendom lill den främmande staten får föreskrivas de förbehåll som är påkallade av hänsyn lill enskild rätt eller från allmän synpunkt.

5§

Med anledning av framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 2 § inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 4 § första stycket första punkten, 5 § eller 10 § lagen (1958:668) om utlämning för brott.

När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 2 § inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegal enligt 3 § första stycket eller 5 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gämingen utgör brott som avses i denna konvention.

Beträffande egendom som kan antas vara förverkad på grund av brott enligt den främmande statens lag får åtgärd enligt 2 § vidtas endast om egendomen hade kunnat förklaras förverkad enligt svensk lag, om lagföringen ägt mm i Sveri-ge-

6§

I beslut om överlämnande av beslaglagen egendom lill den främmande staten får föreskrivas de förbehåll som är påkallade av hänsyn till enskild rätt eller från allmän synpunkt.

Nuvarande lyddse

Förfarandet vid framställning från utomnordisk stal

Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge skall inges lill utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om Sverige inte i förhållande lill den främmande staten har överenskommit om all tillämpa en annan ordning.

Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, natio nalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaflFenhel, lid och plats för brottet samt i den främmande staten tillämpliga slraflFbestämmelser. Har dom meddelats i den främmande staten, skall avskrift därav fogas vid framställningen. I annal fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som åberopas lill stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, del enskilda anspråk varom är fråga.

6§

Framställningen och övriga inkomna handlingar skall genast överlämnas till riksåklagaren. Är det uppenbart all framställningen ej bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås av regeringen.

7§

Riksåklagaren skall låta företaga de åtgärder som påkallas av framställningen. Bestämmelsema i 27 kap. 9-13§§ saml 28 kap. 4-10§§ rättegångsbalken äger därvid motsvarande tillämpning.

Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning, humvida beslaget är lagligen gmndat och följaktligen skall beslå samt om del är påkallat att vid egendomens överlämnande till den främ-

Föreslagen lydelse

Förfarandet vid framställning om beslag från utomnordisk stat

7§

Framställning från annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge skall ges in lill utrikesdepartementet. Den skall göras på diplomatisk väg, om Sverige inte i förhållande till den främmande staten har kommit överens om all tillämpa en annan ordning.

Framställningen skall innehålla uppgift om personens namn, nationalitet och hemvist, den egendom som avses, brottets beskaflFenhel, tid och plats för brottet saml i den främmande staten tillämpliga SlraflFbestämmelser. Har dom meddelats i den främmande staten, skall en avskrift av domen fogas vid framställningen. I annal fall skall uppgift lämnas om de omständigheter som åberopas lill stöd för misstanken eller åtalet och, i förekommande fall, del enskilda anspråk varom är fråga.

Framställningen och övriga inkomna handlingar skall genast överlämnas till riksåklagaren. Är del uppenbart all framställningen ej bör bifallas, skall den dock omedelbart avslås av regeringen.

9§

Riksåklagaren skall vidta de ålgärder som påkallas av framställningen. Bestämmelsema i 27 kap. 9-13§§ samt 28 kap. 4-10§§ rättegångsbalken skall därvid tillämpas.

70 §

Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätlen för prövning, humvida beslaget är lagligen gmndat och följaktligen skall bestå saml om del är påkallat all vid egendomens överlämnande lill den främ-

Prop. 1989/90:82 Bilaga 1

Nuvarande lydelse

mande staten föreskriva förbehåll som avses i 4 §.

Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

9§

Sedan de ålgärder som avses i 7 och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riksåklagaren ärendet jämte eget yttrande till regeringen.

Har rätten funnit verkställt beslag ej vara lagligen gmndat, skall regeringen avslå framställningen. I annal fall prövar regeringen, om den beslagtagna egendomen skall överlämnas lill den främmande staten. Vid bifall till framställningen skall föreskrivas de förbehåll enligt 4 § som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner erforderliga.

Föreslagen lydelse

mande staten föreskriva förbehåll som avses i 4 §.

Rätten skall så snart det kan ske hålla förhandling i frågan. Om förhandlingen gäller i tillämpliga delar bestämmelsema i 24 kap. 17 § andra stycket rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker genom beslut.

//§

Ifråga om beslag som avses i 2§ skall riksåklagaren, sedan de åtgärder som avses i 9 och 10 §§ har fullgjorts, med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Har rätlen funnit att verkställt beslag inte är lagligen gmndat, skall regeringen avslå framställningen. I annal fall prövar regeringen, om den beslagtagna egendomen skall överlämnas till den främmande staten. Vid bifall lill framställningen skall föreskrivas de förbehåll enligt 6 § som rätten funnit påkallade eller som regeringen annars finner erforderliga.

12 §

Ifråga om beslag som avses i 3 § skall 27 kap. 7 § första och tredje stycket och 8 § första och andra stycket rättegångsbalken tillämpas. Härvid skall med åtals väckande vid svensk domstol jämställas åtals väckande vid domstol i den främmande staten.

Beslut om beslag förfaller en månad efter det att den främmande statens beslut om förverkande har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av beslutet har sökts här dessförinnan. Om ansökan om verkställighet har gjorts inom denna tid, skall beslaget bestå tdl dess att ansökningen om verkställighet prövas, om inte rätten förordnar annat.

Prop. 1989/90:82 Bilaga 1

Nuvarande lydelse

Förfarandei vid framställning från nordisk stat

70 §

Framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge skall göras av vederbörande polis- eller åklagarmyndighet antingen hos riksåklagaren eller, om del är känt var egendomen finns, hos stals- eller dislriktåklagaren.

Angående framställningen gäller bestämmelsema i 5 § andra slyckei.

Finner åklagaren all hinder mot bifall lill framställningen föreligger enligt denna lag eller atl bifall eljest bör vägras, skall han genast avslå framställningen. I annat fall skall han företaga de ålgärder som påkallas av framställningen. Därvid äger bestämmelsema i 27 kap. 9-13 §§ samt 28 kap. 410§§ rättegångsbalken motsvarande tillämpning.

Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten. Denna prövar om beslaget är lagligen grandal och avgör om egendomen skall överlämnas till den främmande staten. Bifades framställningen, skall rätlen föreskriva de förbehåll enligt 4 § som finnes erforderliga.

I fråga om rättens handläggning av ärendet gäller vad som föreskrives i 8 § andra stycket.

Föreslagen lydelse

Förfarandet vid framställning om beslag från nordisk stat

13 §

Angående framställningen gäller bestämmelserna i 7i andra stycket.

74 §

Finner åklagaren all hinder mot bifall lill framställningen föreligger enligt denna lag eller all bifall av annat skäl bör vägras, skall han genast avslå framställningen. I annat fall skall han företa de ålgärder som påkallas av framställningen. Därvid skad bestämmelsema i 27 kap. 9-l3§§ saml 28 kap. 4-10§§ rättegångsbalken tillämpas.

15 §

Verkställt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten. Rätten skall pröva om beslaget är lagligen gmndat och avgöra om egendomen skall överlämnas lill den främmande staten. Bifalls framställningen, skall rätlen föreskriva de förbehåll enligt 6 § som är påkallade.

I fråga om rättens handläggning av ärendet gäller 10 § andra stycket och 12§.

Villkor för kvarstad

16 §

Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras att han genom att avvika, undanskaffa egendom eller på annat sätt undandrar sig att betala värdet av förverkad egendom som han kan antas bd förpliktad att betala på grund av brottet, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bd

Prop. 1989/90:82 Bilaga 1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:82

.. , ., ... Bilaga 1

täckt vid utmatning, om en rattegång i den främmande staten kan leda lid ett beslut om förverkande som får verkställas här.

Förfarandet vid framstädning om kvarstad

17§

I fråga om förfarandet gäller 7, 8 och 13 §§ samt 14 § första meningen.

Åklagaren skad vidta de åtgärder som påkallas av framställningen. Bestämmelserna i 26 kap. 3§ och 4 § första stycket rättegångsbalken skall därvid tillämpas.

Framställningen skall därefter överlämnas till rätten för prövning av frågan om kvarstad.

18 §

I fråga om rättens handläggning gäller föreskriftema i 10 § andra stycket.

Om rätten förordnar om kvarstad gäller 26 kap. 4 § tredje stycket, 5 och 6§§ rättegångsbalken. Härvid skall med åtals väckande vid svensk domstol jämställas åtals väckande vid domstol i den främmande staten.

Beslut om kvarstad förfaller en månad efter det att den främmande statens beslut om förverkande har vunnit laga kraft, om inte verkställighet av beslutet har sökts här dessförinnan. Om ansökan om verkställighet har gjorts inom denna tid, skad åtgärden bestå tdl dess att ansökningen om verkställighet prövas, om inte rätten förordnar annat.

överenskommelse mellan regeringen i Konungariket Sverige och Regeringen i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott

Regeringen i Konungariket Sverige och Regeringen i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordirland;

som önskar lämna varandra bistånd i största möjliga utsträckning i fråga om brottsutredning, tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott;

Prop. 1989/90:82 Bilaga 3

An agreement between the Government of the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland and the Government of the Kingdom of Sweden concerning the restraint and confisca-tion of the proceeds of crime

The Govemmenl of the United Kingdom of Great Britain and Northem Ireland and the Govemmenl of the Kingdom of Sweden;

Desiring lo provide the widest measure of mutual assistance in the investigation, restraint and confiscalion of the proceeds of crime;

har kommit överens om följande:

Artikel 1

Tillämpningsområde

(1) Partema skall, i enlighet med denna överenskommelse och i den utsträckning deras nationella lagstiftning medger det, bistå varandra i fråga om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott och i brottsutredningar som gäller spårande och återställande av sådan vinning.

(2) Denna överenskommelse inskränker inte andra förpliktelser mellan parterna vare sig i enlighet med andra fördrag eller överenskommelser eller annoriedes, och hindrar inte heller partema eller deras rällsvårdande myndigheter att bistå varandra enligt andra fördrag eller överenskommelser eller på annal lämpligt sätt.

Artikel 2

Definitioner

För del ändamål som denna överenskommelse avser:

(a) har ett rättsligt förfarande inletts

(i) i Storbritannien, när en person har blivit anklagad för brott ("is charged");

(ii) i Sverige, när en allmän åklagare har fastställt atl viss person skäligen misstänks för all ha begått ett brott och åklagaren till följd härav enligt rättegångsbalken är skyldig all underrätta honom om misstanken;

Have agreed as follows:

Artide 1

Scope of application

(1) The Parties shall, in accordance with this Agreement and lo the extent permitled under their national laws, grant to each other assistance in the restraint and confiscalion of the proceeds of crime and in investigations connected with the tracing and recovery of such proceeds.

(2) This Agreement shall not derogale from other obligations between the Parties whether pursuant to other treaties or arrangements or otherwise, nor prevent the Parties or their law enforcement agencies from providing assistance lo each other pursuant to other treaties or arrangements or as otherwise appropriate.

Artide 2 Definitions For the purposes of this Agreement:

(a) proceedings are instituted

(i) in the United Kingdom, when a person is charged with an oflFence;

(ii) in Sweden, when a public prosecutor has established that there are reasonable grounds lo suspecl that a person has committed an oflFence and accordingly is obliged under the Code of Judicial Procedure lo notify the person of the suspicion;

(b) innebär vinning av brott varje egendom som härrör, eller som någon direkt eller indirekt har realiserat, från ell brott mot den ena partens lag vilket motsvarar ett brott mot den andra partens lag, eller värdet av sådan egendom;

(d) innebär tvångsåtgärder beslag, kvar
stad eller andra åtgärder för atl förhindra
befallning med eller överlåtelse eller undan-
skaflFande av egendom.

Artikel 3

Centralorgan

(1) Framställningar om bistånd enligt denna överenskommelse skall göras genom parternas centralorgan.

(2) 1 Sverige är utrikesdepartementet centralorgan. 1 Storbritannien är inrikesministeriet centralorgan.

(b) proceeds of crime means any property that is derived or realised directly or indireclly by any person from an oflFence under the law of one of the Parties which corresponds to an oflFence under the law of the other Party, or the value of any such property;

(d) the restraint of property means seizure,
atlachment or other measures for the preven
tion of dealing in or transfer or disposal of
property.

Artide 3

Central authorities

(1) Requests for assistance under this Agreement shall be made through the central authoriles of the Parties.

(2) In the United Kingdom the central authority is the Home Office. In Sweden the central authority is the Ministry for Foreign AflFairs.

Artikel 4

Fullgörande av framställningar

(1) I den utsträckning som den egna nationella lagstiftningen medger det, skall den anmodade parten vidta alla ålgärder som den anser vara nödvändiga för all fullgöra framställningar från den ansökande parten.

(2) Framställning om bistånd får vägras:

(i) om fullgörande i enlighet med framställningen inte skulle vara tillålen enligt den nationella lagen;

(ii) om framställningen avser ett brott som den anmodade parten anser vara ell politiskt brott;

(iii) om den anmodade parten anser att framställningen, om den skulle medges, allvarligt skulle skada dess suveränitet, säkerhet, nationella intressen eller andra väsentliga intressen.

Artide 4

Execution of requests

(1) To the extent permitled by ils national law, the Requested Party shall lake whatever steps il deems lo be necessary lo give eflfect lo requests received from the Requesting Party.

(2) A request for assistance may be refused:

(i) if execution of the request would not be permitled under national law;

(ii) if the request concerns an oflFence which the Requested Party considers a political oflFence;

(iii) if the Requested Party is of the opinion that the request, if granted, would seriously impair ils sovereignty, security, national interest or other essential inte-rests.

(3) Den anmodade parten kan avslå en framställning eller skjuta upp dess fullgörande, om ell beviljande av det sökta biståndet skulle kunna skada någon annan brottsutredning eller annal rättsligt förfarande, inverka menligt på någons säkerhet eller belasta parlens resurser på ell oproportionerligt sätt.

(4) Innan en framställning om bistånd avslås, skall den anmodade parten överväga om bistånd kan beviljas under sådana förbehåll som den anser nödvändiga. Om den ansökande parten godtar biståndet på dessa villkor, skall den rätta sig efler dessa.

(5) Om den anmodade parten anser all de upplysningar som lämnais i en framställning inte är tillräckliga för att möjliggöra handläggning av framställningen, kan den begära all ytterligare upplysningar lämnas.

(6) Tredje mans rättigheter enligt den anmodade partens lag skall tillgodoses.

(7) Den anmodade parten skall informera den ansökande parten om resultatet av framställningen.

(8) Den ansökande parten skall genast underrätta den anmodade parten om varje omständighet, däri inbegripet annan verkslällig-helsåtgärd, som kan inverka på framställningen eller dess fullgörande eller som kan göra det olämpligt alt efterkomma den vidare; om nödvändigt, skall den ansökande parten återkalla framställningen.

(3) The Requested Party may refuse a request or delay ils execution if provision of the assistance sought could prejudice any other investigation or proceedings, prejudice the safely of any person or impose a disproportionate burden on the resources of that Party.

(4) Before refusing lo grant a request for assistance the Requested Party shall consider whether assistance may be granted subject to such conditions as il deems necessary. If the Requesting Party accepts assistance subject lo these conditions, it shall comply with the conditions.

(5) If the Requested Party considers that the informaiion contained in a request is not suflficienl to enable the request lo be deall with, that Party may request that additional information be fumished.

(6) The rights of third parties under the law of the Requested Party shall be respec-led.

(7) The Requested Party shall inform the Requesting Party of the outcome of Ihe request.

(8) The Requesting Party shall promptly inform the Requested Party of any circumstances, induding any other enforcement action, which may aflFect the request or its execution or which may make it inappropriale to proceed with giving eflFect to it; and the Requesting Party shall if necessary withdraw the request.

Artikel 5

Upplysningar och bevis

(1) Partema får göra framställningar om upplysningar och bevis i och för en brottsutredning eller etl rättsligt förfarande.

(2) Bistånd som kan beviljas enligt denna artikel innefattar men är inte begränsat till:

(a) att lämna informaiion och handlingar eller kopior härav all användas i en brottsutredning eller ell rättsligt förfarande på den ansökande partens territorium;

Artide 5

Informaiion and evidence

(1) The Parties may make requests for information and evidence for the purpose of an investigation or proceedings.

(2) Assistance which may be given under this Artide indudes but is not limited lo:

(a) providing informaiion and documents or copies thereof for the purpose of an investigation or proceedings in the territory of the Requesting Party;

(b) att la upp viltnesbevisning och all förelägga vittnen all förete handlingar, förteckningar eller annal material för vidarebefordran till den ansökande parten;

(c) husrannsakan, beslag och överlämnande av relevant material lill den ansökande parten, saml tillhandahållande av informaiion som begärs av den ansökande parten om platsen för ell beslag, omständigheterna vid beslaget och den efterföljande förvaringen av beslagtaget material, innan delta överlämnas.

(3) Om den anmodade parten så begär, skall den ansökande parten åleriärana material som överlämnats enligt denna artikel, när detta inte längre behövs för brottsutredning eller i ett rättsligt förfarande.

Artikel 6

Tvångsåtgärder avseende vinning av brott

(1) Enligt bestämmelserna i denna artikel får en part begära atl tvångsåtgärder vidtas mot egendom för all säkerställa att den är tillgänglig för verkställighet av ell beslut om förverkande som har fatlats eller kan fattas.

(2) En framställning enligt denna artikel skall innehålla:

(a) upplysningar som visar alt ett rättsligt förfarande har inletts eller skall inledas, lill följd av vilket ett beslut om förverkande har fallats eller kan fattas;

(b) i förekommande fall, en förklaring om när det rättsliga förfarandet kommer att inledas;

(i) en sammanfattning av omständighetema i målet däri inbegripet en beskrivning av brottet, tid och plats för dess fiirövande, en hänvisning lill tillämpliga lagbestämmelser, de omständigheter på vilka miss-lankama gmndas och en kopia av eventuellt beslut om tvångsåtgärder; eller

(ii) om ell beslut om förverkande har fattats, en kopia av detta beslut;

(b) taking the evidence of wiinesses and requiring wiinesses lo produce documents, records or other material for transmission lo the Requesting Party;

(c) searching for, seizing and delivering to Ihe Requesting Party any relevant material, and providing such informaiion as may be required by the Requesting Party conceming the place of seizure, the circumstances of seizure and the subsequent cuslody of the material seized prior lo de-livery.

(3) Where required by the Requested Party, the Requesting Party shall relum material provided under this Artide when no longer needed for any investigation or proceedings.

Artide 6

Restraint of proceeds

(1) In accordance with the provisions of this Artide, a Party may request the restraint of property in order lo ensure that il is available for the purposes of enforcement of a confiscalion order which has been or may be made.

(2) A request made under this Artide shall include:

(a) informaiion éstablishing that proceedings have been or are lo be instituted as a result of which a confiscalion order has been or may be made;

(b) where applicable, a statement of when proceedings are lo be instituted;

(i) a summary of the facts of the case induding a description of the oflFence, the lime and place of its commission, a reference lo the relevant legal provisions, the grounds on which the suspicion is based and a copy of any relevant restraint order; or

(ii) where a confiscalion order has been made, a copy of that order;

(d) i den utsträckning del är möjligt, en
beskrivning av den egendom för vilken
tvångsåtgärder söks eller som kan antas
vara tillgänglig för tvångsåtgärder och dess
anknytning lill den person mot vilken det
rättsliga förfarandei har inletts eller skall
inledas;

(e) i förekommande fall, en uppgift om
del belopp som den sökta åtgärden avser
och gmndema för hur detta belopp har
beräknats;

(O i förekommande fall en uppgift om den tid som beräknas förflyta, innan målet blir föremål för rättegång och innan ell slutligt avgörande kan meddelas.

(3) Den ansökande parten skall meddela den anmodade parten om den beräknade lid som avses i stycket (2)(f) ovan ändras och skall därvid även lämna upplysningar om vilket stadium förfarandet har nått.

(4) Den anmodade parten får begränsa tvångsåtgärdens varaktighet.

Prop. 1989/90:82 Bilaga 3

(d) lo the extent possible, a description
of the property in respect of which restraint
is sought or which is believed lo be availab
le for restraint, and its connection with the
person against whom the proceedings have
been or are to be instituted;

(e) where appropriate, a statement of
the amount which it is desired lo reslrain
and the grounds on which this amount is
estimated;

(f) where applicable, a statement of the
estimated lime expecied lo elapse before
the case is committed for Irial and before a
final judgment may be given.

(3) The Requesting Party shall advise the Requested Party of any alteration in an estimate of time referred lo in paragraph (2)(0 above and in doing so shall also give information about the slage of proceedings reached.

(4) The Requested Party may impose a condition limiting the duration of the restraint.

Artikel 7

Verkställighet av beslut om förverkande

(1) Denna artikel avser beslut som fallals av en domstol hos den ansökande parten i syfte alt återställa vinning av brott.

(2) En framställning om bistånd för verkställighet av ell sådant beslut skall åtföljas av en kopia av beslutet, som bestyrkts av en tjänsteman vid den domstol som fattade beslutet eller av centralorganet, och skall innehålla upplysningar som anger:

(a) atl varken beslutet eller någon fållande dom som del hänför sig lill kan bli föremål för överklagande;

(b) atl beslutet får verkställas på den ansökande partens territorium;

(c) i förekommande fall, egendom som är tillgänglig för verkställighet eller den egendom som framställningen om bistånd avser med uppgift om anknytningen mellan denna egendom och den person mot vilken beslutet har fallals;

Artide 7

Enforcement of confiscalion orders

(1) This Artide applies lo an order, made by a court of the Requesting Party, intended lo recover the proceeds of crime.

(2) A request for assistance in enforcing such an order shall be accompanied by a copy of the order, certified by an oflRcer of the court that made the order or by the central authority, and shall contain information indicating:

(a) that neilher the order nor any conviclion lo which il relätes is subject to appeal;

(b) that the order is enforceable in the territory of the Requesting Party;

(c) where appropriate, property available for enforcement or the property in respect of which assistance is sought, stating the rdationship between that property and the person against whom the order has been made;

(d) i förekommande fall, och när detta
är känt vilka intressen någon annan än den
som beslutet avser kan ha i egendomen;
och

(e) i förekommande fall vilket belopp
som framställningen om bistånd avser.

(3) En framställning om bistånd enligt denna artikel får inte göras om beslutet, eller den del av beslutet för vilken bistånd söks, är föremål för verkställighet på annal sätt på den ansökande statens territorium eller någon annanstans.

(4) Om lagen i den anmodade staten inte medger all en framställning fullgörs i sin helhet, skall den anmodade parten göra sill bästa för all fullgöra den så långt detta är möjligt.

(5) Om en framställning enligt denna artikel avser ett penningbelopp, skall detta belopp omräknas lill den anmodade partens valuta enligt den växelkurs som gäller när en domstol hos den anmodade parten fattar beslutet om verkställighet.

(6) Egendom som blivit föremål för verkställighet hos den anmodade parten till följd av ett beslut som avses i denna artikel tillfaller den parten, om inte partema kommer överens om något annat.

Artikel 8

Kostnader

Den anmodade parten skall slå för de kostnader som uppstår på dess territorium. Extraordinära kostnader kan bli föremål för särskild överenskommelse mellan parterna.

Artikel 9

Språk

Om inte annat avtalas mellan partema i ell särskilt fall skall framställningar enligt artiklarna 5, 6 och 7 och till denna fogade handlingar vara avfattade på den ansökande partens språk och åtföljas av en översättning lill den anmodade partens språk.

(d) where appropriate, and where
known, the interests in the property of any
person other than the person against whom
the order has been made; and

(e) where appropriate, the amount
which it is desired lo realise as a result of
such assistance.

(3) A request for assistance under this Artide shall not be made if the order or that part of the order in respect of which assistance is sought is being enforced by other means in the territory of the Requesting Party or elsewhere.

(4) Where the law of the Requested Party does not permit effect lo be given lo a request in full, the Requested Party shall use ils best endeavours lo give eflFect lo il insofar as il is able lo do so.

(5) If a request under this Artide relätes to an amount of money, that amount shall be converted into the currency of the Requested Party al the råte of exchange mling al the lime when the decision to enforce is laken by a court of the Requested Party.

(6) Property obtained by the Requested Party in the enforcement of an order lo which this Artide applies shall remain with that Party, unless otherwise agreed upon between the Parties.

Artide 8

Costs

The Requested Party shall bear any costs arising within its territory. Extraordinary costs may be subject lo special agreement between the Parties.

Artide 9

Language

Except where otherwise agreed between Ihe Parties in a particular case, requests in accordance with Artides 5, 6 and 7 and supporting documents shall be drawn up in the language of the Requesting Party and shall be accompanied by a translation into the language of the Requested Party.

Artikel 10

Bestyrkande

Såvida del inte krävs enligt den nationella lagen och utan inskränkningar i artikel 7(2), skall handlingar som bestyrkts av etl centralorgan inte kräva ytterligare bestyrkande, äkthetsbevisning eller legalisering vid tillämpning av denna överenskommelse.

Artikd 11

Territoriell tillämpning Denna överenskommelse skall tillämpas:

(a) i fråga om framställningar från Sverige,
(i) på England, Wales och Skottland;
(ii) efler meddelande från Storbritanni
en lill Sverige på diplomatisk väg, på Nor
dirland, Kanalöama och ön Man;

(iii) på de områden för vilkas intemationella förbindelser Storbritannien svarar och lill vilka denna överenskommelse har utsträckts enligt överenskommelse mellan partema, varvid endera parten kan säga upp en sådan utsträckt tillämpning genom atl sex månader i förväg skriftligen meddela den andra parten på diplomatisk väg; och

(b) i fråga om framställningar från Storbri
tannien, på Sverige.

Artikd 12

Slutbestämmelser

(1) Vardera parten skall underrätta den andra parten så snart som möjligt skriftligen på diplomatisk väg när deras respektive krav för ikraftträdande av denna överenskommelse har uppfyllts. Överenskommelsen skall träda i krafl den första dagen i den månad som följer sedan en kalendermånad har förflutit efter dagen för den senare av dessa underrättelser.

(2) Den kan sägas upp av endera parten genom meddelande till den andra parten på diplomatisk väg.

Överenskommelsen skall upphöra all gälla sex månader efler dagen för mottagande av ell sådant meddelande.

Artide 10

Certficalion

Unless otherwise required under national law, and without prejudice to Artide 7(2), documents certified by a central authority shall not require further eertification, au-Ihenlication or legalisalion for the purposes of this Agreement.

Artide 11

Territorial application This Agreement shall apply:

(a) in respect of requests from Sweden,

(i) lo England and Wales and Scotland;

(ii) upon notification by the United Kingdom lo Sweden through the diplomatic channel, to Northern Ireland, the Channel Islands and the Isle of Man;

(iii) lo any territory for the international relations of which the United Kingdom is responsible and lo which this Agreement shall have been exlended by agreement between the Parties, subject to either Party being able lo lerminale such extension by giving six months written notice to the other through the diplomatic channel; and

(b) in respect of requests, from the United
Kingdom, lo Sweden.

Artide 12

Final provisions

(1) Each of the Parties shall notify the other Party as soon as possible in writing through the diplomatic channel of the completion of their respective requirements for entry into force of this Agreement. The Agreement shall enter into force on the first day of the month following the expiration of one calendar month after the date of the låter of these notifications.

(2) It may be terminated by either Party by giving notice lo the other Party through the diplomatic channel.

The Agreement shall cease lo be eflFective six months after the date of receipt of such notice.

Egendom som avses i 1 § får tagas i beslag, om den skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om gärningen eller vara någon frånhänd genom denna. Bestämmelserna i 27 kap. 2 och 3§§ rättegångsbalken äger därvid motsvarande tdlämpning.

För eftersökande av egendom som år underkastad beslag får husrannsakan företagas enligt vad som föreskrives i 28 kap. 1 och 3 §§ rättegångsbalken.

Egendom som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om gärningen eller vara frånhänd någon genom denna får tas i beslag och överlämnas tid den främmande staten.

Första stycket gäller också egendom som skäligen kan antas vara förverkad på gmnd av brott, om egendomen hade kunnat förverkas enligt svensk lag vid lagföring i Sverige och det finns särskilda skäl att överlämna egendomen tid den främmande staten.

Om förverkande som beslutats efter en rättegång i den främmande staten kan verkställas här, får

Med anledning av framställning från annan stal än Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärd enligt 7 § ej vidtagas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegal enligt 4§ första stycket första punkten, 5 § eller 10 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

När fråga är om framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge får åtgärden ej vidtagas, orn hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 3 § första stycket eller 5§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Med anledning av framställning från någon annan stat än Danmark, Finland, Island eller Norge får ål-gärd enligt 2 § inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegal enligt 4 § första stycket första punkten, 5 § eller 10 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.

När det är fråga om framställning från Danmark, Finland, Island eller Norge, får åtgärd enligt 2 § inte vidtas, om hinder mot utlämning för brottet skulle ha förelegat enligt 3 § första stycket eller 5 § lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge.

Skulle hinder mot utlämning för brottet ha förelegat enligt 6 § lagen om utlämning för brott eller 4 § lagen om utlämning för brott lill Danmark, Finland, Island och Norge, får åtgärden vidtagas endast om framställningen har gjorts av stat som har tillträtt den europeiska konventionen den 27 januari 1977 om bekämpande av terrorism och gämingen utgör brott som avses i denna konvention.

Verkstädt beslag skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning, humvida beslaget är lagligen gmndat oeh följaktligen skall bestå samt om del är påkallat atl vid egendomens överlämnande lill den främmande staten föreskriva förbehåll som avses i 4 §.

Verkställda beslag enligt framställningar som avses i 2§ skall skyndsamt anmälas hos rätten för prövning, humvida beslaget är lagligen gmndat och följaktligen skall bestå saml om del är påkallat all föreskriva förbehåll som avses i 4 § vid egendomens överlämnande lill den främmande staten.

Efter rättens beslut skall riksåklagaren med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen.

Har rätten funnit att etl verkstädt beslag inte är lagligen grundat, skad regeringen avslå framställningen. I annat fall skad regeringen pröva om den beslagtagna egendomen skad överlämnas tdl den främmande staten. Vid bifall till framställningen skall regeringen föreskriva de förbehåll enligt 4 § som rätten har funnit påkallade eller som regeringen annars anser nödvändiga.

Nuvarande lydelse

Sedan de åtgärder som avses i 7 och 8 §§ fullgjorts, överlämnar riksåklagaren ärendet jämte eget yttrande till regeringen.

Har rätten funnit verkstädt beslag ej vara lagligen gmndat, skall regeringen avslå framställningen. I annat fall prövar regeringen, om den beslagtagna egendomen skall överlämnas tid den främmande staten. Vid bifall till framställningen skad föreskrivas de förbehåll enligt 4 § som rätten funnit påkallade eller som regeringen eljest finner erforderliga.

Föreslagen lydelse

9§

Framställningar om kvarstad och verkställda beslag enligt framställningar som avses i 2a§ skad skyndsamt överlämnas tid rätten för prövning.

När rätten beslutar om kvarstad eller fastställer ett verkstädt beslag, skad rätten bestämma hur länge åtgärden längst får bestå. Den bestämda tiden får förlängas om det finns anledning tid det. Om det inte längre finns skäl för kvarstad eller beslag, skall rätten häva åtgärden. Innan kvarstaden eller beslaget hävs, skall rätten genom utrikesdepartementets förmedling ge den främmande staten tillfölle att yttra sig, om det inte är uppenbart obehövligt. I annat fad skall åtgärden bestå tid dess att ansökan om verkställighet prövas.

Riksåklagaren skad underrätta utrikesdepartementet om de åtgärder som har vidtagits enligt denna paragraf

9a§

Ärenden som avses i 9 § skad prövas av Stockholms tingsrätt. Tingsrätten får också pröva frågor som avses i 8 §, om det föranleds av den utländska framställningen.

Prop. 1989/90:82 Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:82

bestämmelsema i 27 kap. 913 §§ vid skad bestämmelsema i 26 kap.
saml 28 kap. 4-10§§ rättegångs- 3 § första stycket, 27 kap. 9-13§§
balken motsvarande tidämpning. saml 28 kap. 410§§ rättegångs-

balken tillämpas.

12 §
Verkstädt beslag skall skyndsamt Verkställda beslag enligt fram-
anmälas hos rätten. Denna prövar ställningar som avses i 2§ skall
om beslaget är lagligen gmndat och skyndsamt anmälas hos rätten.
avgör om egendomen skall över- Denna skad pröva om beslaget är
lämnas lill den främmande staten, lagligen gmndat och avgöra om
Bifades framställningen, skall rät- egendomen skall överlämnas lill
ten föreskriva de förbehåll enligt den främmande staten. Om fram-
4 § som finnes erforderliga. ställningen bifalls, skall rätten före-

skriva de förbehåll enligt 4 § som är nödvändiga.

I fråga om rättens händläggning av ärendet gäller vad som föreskrives i 8 § andra slyckei.

13§

För framställningar om kvarstad och beslag som avses i 2a§ gäller 9 § första tredje stycket. Yttranden som avses i 9 § tredje stycket får inhämtas direkt hos vederbörande polis- eller åklagarmyndighet.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1990.

9§

Sedan framställning om verkställighet överlämnats till riksåklagaren, gör denne ansökan till rätten om dess prövning av framställningen, om ej annat följer av 16 eller 19 22§§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annal följer av denna lag. Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Sedan framställning om verkställighet överlämnats lill riksåklagaren, gör denne ansökan lill rätlen om dess prövning av framställningen, om ej annal följerav 16 eller 19-22 §§. Rörande sakens handläggning gäller i tillämpliga delar rättegångsbalkens bestämmelser om rättegången i brottmål, om ej annal följer av denna lag. Avser framställningen förverkande som angår någon annan än den dömde, skad särskild talanföras mot honom, om han inte har hörts i den utländska rättegången. För sådan talan gäller i tillämpliga delar reglerna i rättegångsbalken om åtal för brott på vilket inte kanfölja svårare straffan böter Rättens avgörande av saken sker genom dom.

Vid förhandling i mål om verkställighet av europeisk brotlsmålsdom skall den dömde höras personligen, om han begär det. Är den dömde berövad friheten i den stat där domen meddelats, får dock förhandling äga mm i den dömdes frånvaro, även om han begärt all bli hörd personligen.

14 §

Har genom den utländska domen visst belopp i pengar eller värdet av viss egendom förklarats förverkat, bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid tiden för beslutet, ell motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor.

Har visst föremål förklarats förverkat, får rätlen förklara föremålet förverkat endast om del kun-

Har genom den utländska domen ell visst belopp i pengar eller värdet av en viss egendom förklarats förverkat, bestämmer rätten, med tillämpning av den växelkurs som gäller vid liden för beslutet, ell motsvarande förverkandebelopp i svenska kronor. Om förverkandebeloppet uppenbarligen överstiger det belopp som skulle ha förverkats enligt svensk lag om rättegången ägt rum i Sverige, får rätten sätta ned beloppet i motsvarande mån.

Har ett föremål förklarats förverkat, får rätten förklara föremålet förverkat endast om det kunnat för-

2 Förslag till Prop. 1989/90:82

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med *

Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straflfm.m.

Härigenom föreskrivs all i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av slraflF m.m. skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a§

Bestämmelser om användning av beslag och kvarstad på begäran av myndigheter i Danmark, Finland, Island och Norge finns i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Innehåll Prop. 1989/90:82

Proposition.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 1

Lagförslag........................................................... 2

1 lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångs medel på begäran av främmande stat................................................. ... 2

2 lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom ................................................... 7

3 lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straflfm.m. . 9

4 lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge ............................................................ .. 10

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 januari 1990 . 11

1 Inledning.......................................................... .. 11

2 Allmän motivering ............................................. .. 12

2.1 Allmänna utgångspunkter .............................. .. 12

2.2 Gällande bestämmelser om förverkande och om verkställighet

av utländska brollmålsavgöranden.................... .. 14

2.3 Kvarstad och beslag på begäran av främmande stat 19

2.3.1 Kvarstad på begäran av främmande stat..... .. 19

2.3.2 Beslag på begäran av främmande stat ....... .. 27

2.3.3 Fommfrågan ......................................... .. 34

2.3.4 Vissa laglekniska frågor............................ .. 36

2.4 Överenskommelsen med Storbritannien och Nordiriand 37

2.4.1 Innehållet i överenskommelsen ................ .. 37

2.4.2 Sveriges tillträde lill överenskommelsen....... .. 40

2.4.3 Jämkning av utländska värdeförverkanden .. .. 41

2.4.4 Förverkande hos någon annan än den som är tilltalad för brott 43

3 Ikraftträdande ................................................. .. 46

4 Upprättade lagförslag......................................... .. 46

5 Specialmolivering............................................... .. 46

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel pä begäran av främmande stat ---------------- - 46

5.2 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1972:260) om intemationellt samarbete rörande verkställighet av brotlmålsdom......................... 51

5.3 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av StraflFm. m 52

5.4 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1959:254) om utlämning

för brott till Danmark, Finland, Island och Norge . .. 52

6 Hemställan....................................................... .. 52

7 Beslut ........................................................... .. 53

Bilaga 1 Promemorians författningsförslag.............. 54

Bilaga 2 Förteckning över remissinstansema.......... .. 60

Bilaga 3 Överenskommelse mellan regeringen i konungariket Sverige och regeringen i Förenade Konungariket Storbritannien och Nordiriand om tvångsåtgärder och förverkande

avseende vinning av brott......................... .. 61

Bilaga 4 Till lagrådet remitterade lagförslag............ .. 69

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1990 78