Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:76

om regionalpolitik för 90-talet

Prop. 1989/90:76

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo­gade utdrag ur regeringsprotokollet den 8 mars 1990.

På regeringens vägnar Odd Engström

Rune Molin

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen redovisas den regionala utvecklingen, mål och riktlinjer for regionalpolitiken samt forslag till utformning och inriktning av regio­nala utvecklingsåtgärder m. m.

Under 1980-talets slut har den regionala utvecklingen varit balanserad. Omfattande regionala utvecklingsinsatser har genomforts, vilka skapat ett stort antal nya arbetstillfällen. Utvecklingsfomlsättningarna i de priorite­rade regionerna har förbättrats bl.a. genom att infrastrukturen förstärkts.

Förslag och bedömningar grundas på ett betänkande från 1987 års regionalpolitiska kommitté och andra utredningsrapporter m. m.

Förslagen som avser att skapa regional tillväxt och utjämning kan i korthet summeras på följande sätt. Målen och riktlinjerna för regionalpoli­tiken preciseras och utvecklas. Utvecklingsåtgärderna koncentreras främst till norra Sveriges inland. Samtidigt föreslås förbättrade och förenklade möjligheter att utveckla glesbygd och landsbygd i hela landet. Den viktiga sektorssamordningen förstärks och särskilda åtgärder för att förbättra infrastrukturen föreslås. Företagsstödet föreslås bli mer inriktat på utveck-lingsinriktade investeringar, samtidigt som förslag till betydande förenk­lingar av stöden läggs fram. En kraftig decentralisering av regionalpoliti­kens genomförande sker till länsstyrelserna. Särskilda åtgärder föreslås för Jämtlands län. Resurserna för regionala utvecklingsinsatser föreslås bli kraftigt förstärkta.

Gällande mål för regionalpolitiken om att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet skall ligga fast. Målen skall emellertid preciseras ytteriigare. Regionalpolitiken bör främja

 

en rättvis fördelning av välståndet mellan olika delar av landet, bidra till     Prop. 1989/90: 76 en balanserad befolkningsutveckling så atl valfrihet beträffande bosätt­ning, utbildning, arbete m.m. främjas. Vidare skall regionalpolitiken un­derstödja en rationell produktion så att en hög ekonomisk tillväxt främjas och med hänsyn tagen till målet om en god miljö.

Nuvarande stödområdesindelning föreslås förändrad så att endast två stödområden anges — stödområde 1 och 2 — motsvarande i huvudsak nuvarande stödområde A och B samt delar av stödområde C. Det område där en nedsättning av företagens socialavgifter bör gälla föreslås ändras från atl som idag omfatta Norrbottens län till att omfatta hela det föreslagna stödområdet 1.1 de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 föreslås nedsättningen under en period på fem år vara hälften så stor som i stödområde 1. Undantagna från nedsättningen bör fortsättningsvis vara vissa basindustrier. I övrigt redovisas geografiska prioriteringar beträffande vissa stödjepunkter, glesbygds- och landsbygdsinsalser m. m.

I det regionalpolitiska arbetet bör större vikt läggas vid åtgärder som främjar förutsättningarna för regional utveckling, t.ex. förbättringar av infrastrukturen. Effektiv samordning bör ske mellan samhälls- och politik­områden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen. Förslag till effektivare former för att påverka myndigheternas verksamhet redovisas. Ett särskilt anslag för infrastrukturåtgärder föreslås, som till största delen ska användas i stödområde 1 och hanleras av berörda länsstyrelser gemen­samt. En mindre del av infrastrukturanslaget bör hanteras av regeringen. Regionalpolitiska medel avsätts särskilt för att förstärka forsknings- och utvecklingsverksamhet vid mindre och medelstora högskolor i eller i an­slutning till stödområdena samt i sydöstra Sverige.

Beträffande de regionalpolitiska företagsstöden föreslås betydande för­enklingar genom att antalet stödformer minskas, att de hanteras av färre organ och att en ytterligare decentralisering genomförs. Stöd till företag föreslås fortsättningsvis kunna lämnas i form av bidrag till investeringar, företagsutveckling och sysselsättningsökning. Den maximala bidragspro­centen föreslås sänkas för lokaliseringsbidrag medan sysselsättningsbidra­get föreslås höjt. Lokaliseringslånen och investeringsbidragen föreslås slo­pas.

Förslag om avveckling av Stiftelsen Industricentras verksamhet redovi­sas också. För de kommuner som berörs av detta föreslås andra regionala utvecklingsåtgärder.

Gods- och persontransportstöd m. m. berörs inte nu av några föränd­ringar. En utredning har tillsatts för att se över de nuvarande formerna för dessa stöd.

Förenklingar och förbättringar föreslås beträffande glesbygdsstödet där stödmöjligheterna samlas i färre stödformer. Möjligheter till utvecklings­åtgärder i landsbygdsområden föreslås. Föratt ansvara för glesbygdsfrågor föreslås att en myndighet inrättas i Östersund. Myndigheten skall bl.a. förmedla kunskaper om glesbygdsproblem, bedriva försöksverksamhet, svara för utvärdering m. m.

Planering och genomförande av de regionala utvecklingsåtgärderna de­
centraliseras ytterligare till länsstyrelserna.                                            4

 

Förslag lämnas lill förbättringar av uppföljning och utvärdering av de     Prop. 1989/90:76 regionalpolitiska åtgärderna.

Medel för särskilda regionala utvecklingsåtgärder i Jämtlands län före­slås. Åtgärdema inriktas på näringslivsutveckling, turism, forskning, ut­bildning, teknikspridning och kultur.

Sammanlagt föreslås att 2 250 milj. kr. anvisas budgetåret 1990/91 för regionalpolitiska åtgärder, vilket är en kraftig ökning jämfört med de medel på sammanlagt I 897 milj. kr., som anvisats för budgetåret 1989/90.

För beslut av regeringen och statens industriverk om stöd till företag föreslås 350 milj. kr. Länsstyrelserna föreslås kunna disponera 900 milj. kr. för stöd till förelag, glesbygdsstöd och regionala utvecklingsprojekt. Ett nytt infrastmkturanslag på 330 milj. kr. föreslås. Huvuddelen av anslaget är avsett för stödområde I och bör handläggas av de tre nordligaste länsstyrel­serna gemensamt. För nedsatta socialavgifter och för sysselsättningsbidrag föreslås 350 milj. kr. resp. 250 milj. kr. Dämlöver föreslås särskilda medel för regionalpolilisk forskning och utvärdering m. m.

För innevarande budgetår föreslås atl 230milj. kr. tillförs anslagen för lokaliseringsbidrag m. m. och regionala utvecklingsinsatser.

 

Propositionens lagförslag

1  Förslag till

Lag om ändring i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län

Härigenom föreskrivs att 6§ lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

Prop. 1989/90:76

 

Nedsättning av arbetsgivaravgif­ter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter barnomsorgsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsav­giften och därefter i angiven ord­ning bamomsorgsavgiflen, sjukför­säkringsavgiften, arbetarskyddsav­giften, delpensionsavgiften, arbets­skadeavgiften och tillläggspensions-avgiften.

I fråga om förfarandet för ned­sättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (1984: 668) om uppbörd av social­avgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för ned­sättningen av egenavgifter gäller bestämmelserna i uppbördslagen (1953:272).

6§

Nedsättning av arbetsgivaravgif­ter enligt denna lag skall i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiften och sjukför­säkringsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsav­giften och därefter i angiven ord­ning barnomsorgsavgiften, sjukför­säkringsavgiften, arbetarskyddsav­giften, delpensionsavgiften, arbets­skadeavgiften och tilläggspensions­avgiften.

I fråga om förfarandet för ned­sättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelserna i lagen (1984: 668) om uppbörd av social­avgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för ned­sättningen av egenavgifter gäller be­stämmelsema i uppbördslagen (1953:272).

Denna lag träder i krafl den Ijuli 1990. De nya bestämmelserna skall tillämpas för avgifter avseende tiden från och med den I januari 1990.

 

2 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:76

Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1       § I denna lag ges föreskrifter om stöd till näringslivet genom nedsätt­
ning helt eller delvis av socialavgifter enligt lagen (1981:691) om socialav­
gifter och allmän löneavgift enligt lagen (1982:423) om allmän löneavgift.

Stödet ges till näringslivet i Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gällivare, Haparan­da, Jokkmokks, Kalix, Kiruna, Pajala, Överkalix och Övertorneå kommu­ner i Norrbollens län, Dorotea, Mala, Sorsele, Stommans, Vilhelmina och Åsele kommuner i Västerbottens län. Bergs, Härjedalens, Ragunda och Strömsunds kommuner samt Hotagens, Laxsjö, Föllinge, Offerdals och Alsens församlingar i Krokoms kommun i Jämtlands län (stödområde 1).

Stödet ges också i den omfatliiing som framgår av 5 och 6 §§ till närings­livet i Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens län.

2       § Lagen gäller arbetsgivare och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 2 §
lagen (1981:691) om socialavgifter och tillämpas på avgifter som är hu­
vudsakligen hänföriiga till arbete inom

1. gruvor och mineralbrott, med undantag av malmgruvor,

2. tillverkning, med undantag av tillverkning inom massa- och pappers­industri samtjärn-, stål- och ferrolegeri ngs verk,

3. produktionsvaminriktad partihandel,

4. uppdragsverksamhet,

5. hotell-, pensionats- och campingverksamhet eller

6. restaurang- och kaféverksamhet som bedrivs i kombination med hotell-, pensionats- eller campingverksamhet.

Första stycket gäller i den mån verksamheten bedrivs vid arbetsgivarens eller den försäkrades fasta driftställe i stödområde 1 eller i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbottens län.

Lagen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än statens affarsdrivande verk.

Bestämmelser fiir hela stödområde 1

3  § För en arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i stödområde I skall den procentsats efter vilken arbets­givaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter till och med ulgiftsåret 2000. För ulgiftsåret 1991 skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för en arbetsgivare vars verksamhet bedrivs i stödområde 1 utanför Norrbottens län.

4  § För en försäkrad med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i stödområde 1 skall den procentsats efter vilken egenav­gifter sammanlagt utgår sättas ned med tio procentenheter till och med inkomståret 2000, om den försäkrade för inkomståret är mantalsskriven inom stödområde 1. För inkomståret 1991 skall procentsatsen dock sättas ned med fem procentenheter för försäkrade vars verksamhet bedrivs i stö­dområde 1 utanför Norrbottens län.

 

Bestämmelser för Bodens, Luleå, Piteå och Älvsbyns kommuner i Norrbottens     Prop. 1989/90:76 län

5  § För en arbetsgivare med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbot­tens län skall den procentsats efter vilken arbetsgivaravgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart och ett av ulgiflsåren 1991 till och med 1995.

6  § För en försäkrad med sådan verksamhet som avses i 2 § som bedrivs vid fast driftställe i Bodens, Luleå, Piteå eller Älvsbyns kommun i Norrbot­tens län skall den procentsats efter vilken egenavgifter sammanlagt utgår sättas ned med fem procentenheter för vart och ett av inkomståren 1991 till och med 1995, om den försäkrade för inkomståret är mantalskriven i någon av dessa kommuner.

Bestämmelser för Svappavaara samhälle

7 § En arbetsgivare som driver eller etablerar verksamhet som avses i 2 §
vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kimna kommun, har rätt att
efter särskilt tillstånd bli befriad från arbetsgivaravgifter och allmän löne­
avgift för denna verksamhet till och med utgiftsåret 1993. Sådan befrielse
medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekonomisk syn­
punkt.

Från och med ulgiftsåret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 i övrigt.

8 § En försäkrad som bedriver eller etablerar verksamhet som avses i 2 §
vid fast driftställe i Svappavaara samhälle, Kimna kommun, har rätt att
efter särskilt tillstånd befrias från egenavgifter och allmän löneavgift för
inkomster från denna verksamhet till och med inkomståret 1993. Sådan
befrielse medges endast om en etablering är lämplig från samhällsekono­
misk synpunkt.

Från och med inkomståret 1994 gäller samma bestämmelser som för stödområde 1 i övrigt.

Förfarandet m. m.

9 § Nedsättning av arbetsgivaravgifter enligt denna lag skall i första hand
avse folkpensionsavgiften och därefter i angiven ordning bamomsorgsav­
giflen och sjukförsäkringsavgiften.

Nedsättning av egenavgifter skall i första hand avse folkpensionsavgif­ten och därefter i angiven ordning barnomsorgsavgiften, sjukförsäkrings­avgiften, arbelarskyddsavgiften, delpensionsavgiflen, arbetsskadeavgiflen och tilläggspensionsavgiften.

1 fråga om förfarandet för nedsättningen av arbetsgivaravgifter gäller bestämmelsema i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

I fråga om förfarandet för nedsättningen av egenavgifter gäller bestäm­melserna i uppbördslagen (1953:272).

10  § Frågor om befrielse från avgifter enligt 7 eller 8 § prövas av regering­en eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11  §   Ett belopp motsvarande det bortfall av avgiftsinkomster som föran-

 

leds av bestämmelserna i 3 — 8 §§ skall påföras staten och uppbäras i samma     Prop. 1989/90: 76 ordning som avgifterna i övrigt.

1.   Denna lag träder i kraft den I januari 1991 och tillämpas första
gången i fråga om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift för arbetsgiva­
re för utgiftsåret 1991 och i fråga om egenavgifter och allmän löneavgift för
försäkrade som beräknas med ledning av 1992 års taxering.

2.  Genom lagen upphävs lagen (1983:1055) om nedsättning av socialav­gifter och allmän löneavgift i Norrbottens län, dock tillämpas den gamla lagen för utgiftsåren till och med 1990 och till och med vid 1991 års taxering.

3.  Beträffande bidrag för sysselsättningsökning och etablering gäller 2 § 2 stycket och 3 § 2 stycket i den gamla lagen även efter ikraftträdandet av denna lag om ansökan om bidraget gjorts före den 1 juli 1991 och avser kalenderåret 1990 eller tidigare.

 

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift

Härigenom föreskrivs att 3a § lagen (1982:423) om allmän löneavgift skall ha följande lydelse.

Prop. 1989/90:76

 

Nuvarande lydelse

3 a§ Om nedsättning av allmän löneavgift som regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löne­avgift /' Norrbottens län.

Föreslagen lydelse

3 a § Om nedsättning av allmän löneavgift som regionalpolitiskt stöd finns särskilda bestämmelser i lagen (1990:000) om nedsättning av socialavgifter och allmän löne­avgift.

 

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

10

 

Arbetsmarknadsdepartementet                 pp. 1989/90:76

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 mars 1990.

Närvarande: statsrådet Engström, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, R. Carlsson, Hellström, Johans­son, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Molin

Proposition om regionalpolitik för 90-talet

1 Inledning

Det senaste mer övergripande riksdagsbeslutet om regionalpolitiken fatta­des våren 1985 (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354).

Riksdagen beslutade våren 1987 (AU 13, rskr. 268) att begära att rege­ringen skulle tillsätta en pariamentarisk utredning med uppgift att göra en översyn av regionalpolitiken.

Utredningen, som tillsattes i november 1987, avlämnade i september 1989 betänkandet (SOU 1989:55) Fungerande regioner i samspel. Därut­över har ett antal andra utredningsbetänkanden och rapporter rörande regionalpolitiken redovisats för regeringen.

En beskrivning och analys av den regionala problembilden, som utarbe­tats inom arbetsmarknadsdepartementet, redovisas i bilaga I, vilken bör fogas till protokollet i detta ärende.

Sammanfattningar av vissa belänkanden, rapporter m. m. och remissytt­randen över vissa av dessa bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagorna 2-8 enligt följande:

Utredningsbetänkanden m.m.                              Bilaga

Den regionala problembilden.          1

SOU 1989:55   Sammanfattning av och remissyttranden     2

över 1987 års regionalpolitiska kommit­tés betänkande (SOU 1989:55) Funge­rande regioner i samspel.

SIND, STU, SÖ     Sammanfattning av rapport från SIND,     3 STU och SÖ angående teknik- och resurs­centra.

Utredningarom Stiftelsen Industricentra.     4

ERU               Sammanfattning av "Stiftelsen Industri-     4.1

centra — dess roll i den näringspolitiska

utvecklingen av Norrlands inland och för-                         11

slag till utvecklingsprogram".

 

Öberg, Yngve        Sammanfattning av "Alternativa former    4.2 Prop. 1989/90:76

för ägande och utveckling av Stiftelsen Industricentras anläggningar".

Moberg, Sven        Sammanfattning av och remissyttranden     5 över rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31).

SIND              Sammanfattning av och remissyttranden     6

över statens industriverks förslag till nä­ringslivsutvecklande insatser i Jämtlands län.

Länsstyrelsen   Sammanfattning av och remissyttranden     7

i Jämtlands      över länsstyrelsens i Jämtlands län förslag

län                 till utvecklingsinsatser i Jämtlands län —

med särskild inriktning på kommunerna

utanför Östersund.

Åkerlund, Hans     Utredning av organisation m.m. för bil-     8 dande av ett centralt organ för glesbygds­frågor.

Dessutom har ett mycket stort antal skrivelser, rapporter m. m. inkom­mit från myndigheter, kommuner, företag, organisationer, enskilda perso­ner m.fl.

1 budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90:100, bil.12 s.l 15) har rege­ringen föreslagit all, i avvaktan på särskild proposition i ärendet, för budgetåret 1990/91 föra upp anslagen Dl till Dll med oförändrade belopp.

Målen för regionalpolitiken är all åstadkomma en balanserad befolk­ningsutveckling i landets olika delar samt att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor.

Del regionalpolitiska arbetet har bedrivits med inriktning på att dels främja en sektorspolitik som anpassas efter de regionalpolitiska målen, dels främja näringslivsutveckling och nyetableringar för alt åstadkomma regional utjämning mellan skilda delar av landet.

Den regionala utvecklingen har under de senaste åren karaktäriserats av en allmänt förbättrad arbetsmarknads- och sysselsättningssituation och en balanserad befolkningsutveckling. Kraftiga regionalpolitiska insatser har gjorts för alt motverka tendenser till regionala obalanser och för att hante­ra omfattande strukturförändringar. Utöver ordinarie regionalpolitiska medel på ca 2 miljarder kr. per år i form av lokaliseringsstöd och gles­bygdsstöd, sänkta socialavgifter, sysselsättningsstöd m. m., har omfattan­de särskilda regionalpolitiska åtgärder under senare år genomförts bl.a. i Norrbottens län och norra Sveriges inland. Bergslagen samt Västernorrlands och Blekinge län.

Regionalpolitiken har successivt breddats och delvis givits en ny inrikt­ning under senare år. Ökad medvetenhet om sektorspolitikens och infra-stmkturens betydelse för den regionala utvecklingen har inneburit alt

särskilt industri-, arbetsmarknads-, jordbruks-, utbildnings- och forsk-

12

 

nings- samt trafikpolitiken uppmärksammats. En särskild statssekreterar-     Prop. 1989/90:76 grupp har bildats inom regeringskansliet för att samordna sektorsfrågor av regionalpolilisk betydelse.

Betydelsefulla regionalpolitiska insatser har under de senaste åren ge­nomförts för att underlätta teknik- och kompetensspridning. Syftet med dessa åtgärder har varit att förbättra utsatta regioners infrastmktur och näringslivsmiljö för alt därigenom underlätta bl.a. näringslivels utveck­ling.

Lokaliseringssamråd har bedrivits med industri- och tjänsteföretag för att bl. a. påverka lokaliseringen av dessa.

Under de senaste åren har det regionalpolitiska stödet till företag med­verkat till att skapa allt fler nya sysselsättningstillfällen. Budgetåret 1988/89 var antalet ca 4600. Till detta kommer effekterna av sysselsätt­ningsstödet som kan beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen. Genom samrådet med tjänsteföretag beräknas över 1 100 arbetstillfällen tillkom­ma i regionalpolitiskt prioriterade regioner genom expansion av befintlig verksamhet och avlänkning från Stockholmsregionen. Genom glesbygds­stödet beräknas närmare I 500 nya arbetstillfällen tillkomma varje år. Det är således betydande resultat som kan avläsas direkt av insatser med regionalpoliliska medel. Under de senaste åren har beslut också fattats om omlokalisering av statlig verksamhet från Stockholm till prioriterade regi­oner. Dessa beslut berör ca 1 300 tjänster. Till detta kommer indirekta ef­fekter och effekter av sektorspåverkan m. m. som är svåra att kvantifiera.

Jag avser nu att behandla den fortsatta regionalpolitiken med utgångs­punkt från bl. a. tidigare nämnda utredningsbetänkanden, rapporter, fram­ställningar och remissyttranden och redovisa mina överväganden och för­slag. Jag börjar med en analys av den regionala problembilden (avsnitt 2). Därefter tar jag upp regionalpolitikens övergripande mål och riktlinjer (avsnitt 3). Sedan behandlar jag frågor om geografiska prioriteringar -stödområden m. m. (avsnitt 4). Jag redovisar också något om regionalpoli­tik i andra länder (avsnitt 5). Jag tar därefter upp organisation, administra­tion och styrning av regionalpolitiska åtgärder samt sektorssamordning (avsnitt 6). Sedan går jag in på åtgärder för att påverka näringslivets utveckling och lokalisering (avsnitt 7). Efter detta behandlar jag hur sam­hälls- och politikområden som har stor regionalpolilisk betydelse skall kunna medverka till att uppnå regionalpolitiska mål (avsnitt 8) och före­slår särskilda regionalpolitiska infrastmkturåtgärder (avsnitt 9). Därefter tar jag upp utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd (avsnitt 10). Strukturförändringar behandlar jag därefter (avsnitt 11). Jag redovisar sedan förslag till särskilda regionalpolitiska åtgärder i Jämtlands län (av­snitt 12). Därefter redovisar jag förslag om regionalpolilisk forskning (avsnitt 13). Efter lagförslag (avsnitt 14) och hemställan (avsnitt 15) tar jag upp anslagsfrågor (avsnitt 16).

De frågor som behandlas är av olika karaktär. En del kräver riksdagens ställningstagande och jag redovisar där förslag till beslut. Andra frågor kräver inte beslut från riksdagens sida och i dessa fall är mina bedömning­aren information till riksdagen.

13

 

2 Den regionala problembilden

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Befolkningsutvecklingen och sysselsättningsitua­tionen är mest ofördelaktig i norra Sveriges inland. Befolkning och näringsliv har i detta område större hinder — långa avstånd, gles bebyggelse etc. — att övervinna än i andra delar av landet. Långsik­tiga problem av strukturell och annan art finns därutöver i vissa kom­muner i Bergslagen och i de nordvästra delarna av Värmland.

Inomregionala balansproblem i fråga om befolknings- och syssel­sättningsutveckling förekommer i större eller mindre omfattning i alla län i hela landet men främst i de mest glesbebyggda områdena.

Erfarenheter och framtidsbedömningar visar att regionalt kon­centrerade strukturförändringar kommer att inträffa i olika delar av landet, men det går idag inte att säga exakt var och när dessa kan komma att uppstå.

Kommittén: Den regionalpolitiska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989:55) redovisat sin syn på den regionala problembilden. Kom­mittén har genom expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) låtit utarbeta rapporterna Den regionala problembilden (SOU 1989:12) och Regionalpolitikens förutsättningar (SOU 1989:19).

Kommittén gör följande sammanfattande bedömning av den regionala problembilden.

Internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talel.

Den fysiska infrastrukturen är inte bara en förutsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. I den utvecklingsfas Sverige befinner sig kan det befintliga bosätt­ningsmönstret få ännu större betydelse än tidigare för var tillväxten sker.

Krafter som kommittén anser kan komma att verka emot en fortsatt koncentration är:

—att ny teknologi ändrar fömtsättningama för tjänsteproduktionens lo­kalisering och

—miljöproblem i befolkningstäta regioner. Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

 

—lokala arbetsmarknader,

—geografiska prioriteringar för Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige och

—mellanstäder som knutpunkter i ett nationellt nätverk. Förvärvsfrekvensen har under de senaste decennierna utjämnats mellan

regioner, mellan kvinnor och män och mellan yngre och äldre kvinnor. För både kvinnor och män är det i små kommuner, som inte är länkade till en större arbetsmarknad, som förvärvsfrekvenserna är låga. För kvinnornas del gäller det dessutom kranskommuner till större tätorter. 1 kommuner med stor utflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ut.

Pendling mellan bostad på landsbygden eller i mindre orter och den arbetsmarknad, som en större ort kan erbjuda har varit hushållens sätt att

14

 

anpassa sig till en allt mer koncentrerad arbetsmarknad. Fördyringar av     Prop. 1989/90:76 bilresandet på gmnd av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller avgiftsförändringar kan enligt kommittén försämra möjligheterna atl även fortsättningsvis ha en spridd bosättning.

De av kommittén utpekade s. k. mellanstäderna har enligt kommittén dels en inomregional roll genom att deras arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen, dels en mellanregional uppgift som knutpunkter i ett nationellt nätverk av regioner.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90% av alla förvärvsarbetande kvinnor idag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektorn. På den manliga arbetsmarknaden har primärnäringarna samma dominerande roll.

Ser man till hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primärnäringar, privata tjänster och offentliga tjänster. 1 ett mellanregio-nalt perspektiv är den privata tjänslesektoms starka koncentration till storstäderna påfallande stor.

Variationema i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som prioriteras av kommit­tén tillhör de delar av landet där befolkningen enligt kommittén har lägst utbildningsnivå.

Remissinstanserna: Remissopinionen är delad. Många av remissinstan­sema, bl.a. vägverket (VV), länsstyrelsen i Blekinge län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland och Svensk Industriförening instäm­mer i kommitténs bedömning om infrastmkturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock all analysen av den regionala problembilden är bristfällig. ERU menar att analysen av drivkrafterna bakom den regionala utvecklingen är summarisk och motsägelsefull. Länsstyrelsen i Norrbottens län och Piteå kommun saknar en redovisning och analys av arbetslöshets­siffrorna i de olika regionema. Lantbmksstyrelsen (LBS) menar att kom­mittén ger för litet utrymme åt problem och utvecklingstendenser på lands­bygden. Bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län anser att det är fel att försöka jämställa förhållandena i de tre prioriterade landsdelarna. Boverket och Bräcke kommun anser att boendefrågomas betydelse för regional utveckling har underskattats av kommittén.

Skälen för min bedömning: Regionalpolitiken har alltsedan den introdu­cerades i Sverige vid mitten av 1960-talet tagit sin utgångspunkt framför­allt i stmkturella förändringar som har påverkat sysselsättnings- och be­folkningsutvecklingen negativt i olika delar av landet.

Under 1960-talet var det den snabba minskningen av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbmket som utgjorde det dominerande problemet. Nedgången drabbade sysselsättning och befolkning i alla delar av landet, men de största effekterna fick den i skogslänen där dessa näringar hade särskilt stor betydelse. Industrin expanderade under denna tid och det var naturligt all de regionalpoliliska medlen huvudsakligen inriktades mot atl påverka lokaliseringen av industrins investeringar. Den offentliga sektorn expanderade också under 1960-lalel. Universitet, specialistsjukvård och

15

 

gymnasieskolor byggdes ut, vilket bidrog till den snabba tillväxten i främst     Prop. 1989/90: 76 storstäder och länscenira.

Tillbakagången av antalet sysselsatta inom jord- och skogsbruket fortsat­te under 1970-talel. men i en långsammare takt. Industrin och den offentli­ga sektorn utvecklades på ell nytt säu. Den allt snabbare strukturomvand­lingen inom industrin och den allmänt sett svaga ekonomiska utvecklingen under främst den senare delen av 1970-talet, ledde till regionalt koncentre­rade strukturförändringar i delar av landet där allvarligare regionala pro­blem tidigare inte existerat. Vidare kom en allmän tillbakagång inom industrin. Sysselsättningen inom den offentliga sektorn fortsatte under 1970-talet att Öka i snabb takt, men utbyggnaden fick nu en mera regionalt spridd lokalisering.

Denna utveckling innebar att flyttningarna minskade både mellan och inom län. Nelloflyttningen lill storstadsregionerna byttes i en viss utflytt­ning och flertalet skogslän hade en viss nettoinflyttning. Skillnaderna mellan och inom län vad gäller sysselsättningsgraden minskade.

Under början av 1980-talei skedde en uppbromsning av tillväxten inom den offentliga sektorn och dess tidigare stabiliserande inverkan på syssel­sättningens regionala fördelning har därmed minskat. Induslrisysselsätt-ningen började samtidigt återigen att öka något och blev regionalt förhål­landevis jämnt fördelad. Inom främst företagsinriktade privata tjänster ökade tillväxten snabbt.

Utvecklingen under 1980-lalel har också präglats av strukturella föränd­ringar inom delar av näringslivet — främst inom gruv- och stålindustrin och i begränsad omfattning i kvarvarande delar av varvsindustrin. Detta, har i berörda regioner lett till betydande negativa sysselsättningseffekter, som dock i huvudsak kunnat hävas genom olika arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder. Samtidigt har det, trots en allmänt positiv utveckling med en mycket hög sysselsättning i landet som helhet, inte varit möjligt att i tillräcklig grad vända den negativa sysselsättnings- och befolk­ningsutvecklingen i bl.a. norra Sveriges inland. Utvecklingen har också präglats av en stor befolkningstillväxt i storstadsregionerna — främst i Stockholmsregionen. Sysselsättningstillväxten har där till stor del skett inom de privata tjänstenäringarna.

Den utflyttning av framförallt yngre människor — särskilt kvinnor — som skett från bl.a. stödområdet till storstadsregioner och större orter tycks, enligt studier som gjorts, vara en företeelse som över tiden och till sin omfattning visar mycket små förändringar. Orsakerna till den är inte alltid brist på arbete i hemorten och avsaknad av arbeten inom yrken som man utbildat sig för, utan även ungdomars strävan att söka sig till en varierad arbetsmarknad, stort utbud av nöjes- och kulturliv m. m.

Denna utveckling får emellertid långsiktigt negativa effekter främst i utfiyttningsområdena genom dess påverkan på bl.a. könsfördelning och åldersstruktur.

Även om en viss stabilisering av befolkningsutvecklingen skett under
senare år kvarstår i många delar av landet effekterna av tidigare utflyttning
i form av en ogynnsam åldersstruktur. En följd av denna utveckling är
också att drygt hälften av landets kommuner har födelseunderskott. Den   16

 

stabilisering i befolkningsutvecklingen som skett de senaste åren beror dels     Prop. 1989/90:76 på ökad nelloinvandring av främst flyktingar dels på ökade födelsetal.

I Sverige är förvärvsgraderna internationellt sett mycket höga och skill­naderna mellan män och kvinnor i regel små. Det finns dock regionala skillnader, som visar att det trots en generell arbetskraftsbrist i landet finns områden där det fortfarande finns tillgång på arbetskraft. Det gäller sär­skilt i norra Sveriges inland, delar av Bergslagen och nordvästra Värmland. Detta ger skäl för att koncentrera de regionalpoliliska åtgärderna till främst dessa områden, dels för att det leder till minskade regionala skillnader i bl. a. sysselsättning och service, dels därför att det för landet som helhet är nöd­vändigt att utnyttja alla resurser för att få en god ekonomisk utveckling.

Tillgången på varierade sysselsättningsmöjligheter och differentierad service skiljer sig mellan olika delar av landet. I de mer tätbefolkade södra och mellersta delama av landet finns lokala arbetsmarknader som fungerar väl eller där goda fömtsättningar finns för att detta skall ske. Detsamma gäller vissa områden i främst Norrlands kustland samt i delar av Värmland och i Dalsland och Gotland. 1 norra Sveriges inland är däremoi befolknings­tätheten så låg och de geografiska avstånden så stora att det krävs samhälls­insatser för att kunna upprätthålla sysselsättning och service. Det är i denna del av landet som de mest uttalade behoven av långsikliga och effektiva regionalpoliliska insatser finns.

Enligt min bedömning finns det i Bergslagen områden som har problem av stmkturell karaktär och av en storieksordning som kräver långsiktiga regionalpolitiska åtgärder. Detta gäller dock inte hela det område i Bergs­lagen, som kommittén prioriterat. Inte heller när det gäller sydöstra Sveri­ge delar jag kommitténs syn på prioriteringen.

I sydöstra Sverige bedömer jag inte problemen vara av sådan karaktär och svårighetsgrad att del är motiverat med några regionalpolitiska insat­ser av den typ som är motiverade för norra Sveriges inland, delar av Bergslagen och delar av nordvästra Värmland.

De utvecklingshinder som finns i dessa områden — långa avstånd, ell klimat som försvårar och fördyrar olika verksamheter m.m. — finns inte på samma sätt i sydöstra Sverige. I denna del av landet ingår också kommu­nerna nästan undantagslöst i större gemensamma arbetsmarknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

1 underlaget för mina bedömningar (bilaga 1) framgår det att det i alla län finns glesbygds- och landsbygdsområden där vissa utvecklingsinsatser är motiverade för atl skapa en balanserad befolknings- och sysselsättnings­utveckling.

Fortsatta strukturförändringar är nödvändiga. Jag vill t. o. m. hävda alt sådana bör uppmuntras om vi ska kunna utnyttja våra gemensamma resurser på ett sätt som långsiktigt leder till tillväxt i hela landet. Var och när strukturförändringar kan uppkomma går emellertid inte exakt alt fömtsäga. För att klara förändringarna behövs aktiva insatser i glesbygden för atl skapa alternativa sysselsättningar. 1 de fall större industriorter drabbas av kraftiga sysselsättningsminskningar eller nedläggningar är det nödvändigt att samhället har en beredskap för att med i första hand

17

2   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder hantera de problem som     Prop. 1989/90:76 kan uppstå för berörda människor och regioner.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU) har nyligen i bilaga 12 liU långtidsutredningen 1990 analyserat den regionala utveck­lingen under det kommande decenniet. 1 sina analyser har ERU utgått från två scenarier, "tillbaka till kostnadskrisen" (höga nominella löneökningar och en låg tillväxt av industriproduktionen) och "den permanenta högkon­junkturen" (dämpad löneökningstakt, ökade investeringar och en förhål­landevis snabb produktivitetsökning).

ERU konstaterar att i scenariot "tillbaka till kostnadskrisen" leder en ogynnsam kostnadsutveckling till all näringslivels internationella konkur­rensförmåga försvagas. Detta leder till ökad stmkturomvandling inom industrin och sysselsättningsproblem i industriregioner. I storstadsre­gioner och regionala centra med en förhållandevis liten industrisektor kan den förväntade expansionen i kunskapsintensiva verksamheter leda till en fortsatt tillväxt. Detta scenario innebär sålunda enligt ERU att flyttnings­strömmen på nytt kommer att gå från industriregioner till storstadsre­gioner och regionala centra.

Den mellanregionala obalansen under 1990-talet skulle således enligt ERU leda till en obalans mellan industriregioner och storstadsregioner.

I scenariot "den permanenta högkonjunkturen" bärs den ekonomiska tillväxten upp av tjänstesektorns expansion. Den förhållandevis fördelak­tiga kostnadsutvecklingen innebär emellertid att näringslivets konkurrens­förmåga utvecklas gynnsammare än i altemativet "tillbaka till kostnads­krisen". Även i detta scenario blir tillväxten störst i storstadsregioner och regionala centra. Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållan­devis liten, då näringslivet i industriregionerna kan upprätthålla sin kon­kurrensförmåga.

Den överhettade arbetsmarknad som blir fallet i scenariot "den perma­nenta högkonjunkturen"förväntas enligt ERU leda till atl flyttningen till storstadsregionerna av arbetskraft med längre utbildning fortsätter samti­digt som dagens problem med att rekrytera annan arbetskraft i dessa regioner består.

Den "permanenta högkonjunkturen" skulle enligt ERU bidra till att dagens mellanregionala balans kan bevaras under 1990-talet.

Min slutsals av ERU:s analys blir att båda scenarierna ställer krav på kraftfulla regionalpolitiska insatser. Typen av insatser kan behöva variera inför de olika utvecklingsperspektiven. Även om de regionala insatserna måste präglas av långsiktighet är det nödvändigt att det finns en flexibilitet i medelsutformningen och de geografiska prioriteringarna.

Underlaget för mina bedömningar om den regionala utvecklingen redo­visas särskilt (bilaga 1). De motiv och bedömningar som jag lägger till gmnd för mina förslag till prioriteringar, åtgärder m. m. tar jag också upp i de enskilda avsnitten.

 

3 Regionalpolitiska mål, riktlinjer m. m.

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Regionalpolitiken skall inriktas på att ge människor tillgång lill arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet. Politiken skall främja en rättvis fördelning av välfärden mellan människor i olika delar av landet, en balanserad befolkningsutveck­ling så att en betydande valfrihet i boendet kan åstadkommas samt att produktionen kan ske rationellt, varigenom en god ekonomisk tillväxt kan uppnås.

Kommittén: De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar enligt kommittén mot en geografisk uttolkning av den samlade politikens syften. Mot den bakgrunden anser kommittén att målen också behöver ges ett mer specifikt geografiskt innehåll. En formulering som enligt kommittén skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är att skapa funge­rande regioner i ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, t.ex. ÖCB, länsstyrelsen i Gollands län, Torsby, Hudiksvalls, Ljusdals och Överkalix kommuner, delar i stort de synpunkter som läggs fram i betänkandet, medan en majoritet av remissinstanserna har starka invändningar mot kommitténs förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken.

AMS anser att förslagen till ny formulering av regionalpolitikens mål ger en orealistisk bild av vad som kan åstadkommas med de regionalpolitiska medlen. SIND m.fl. anser alt uppgiften all precisera regionalpolitikens mål kvarstår. ERU menar att den föreslagna målsättningen blir problema­tisk när den skall genomföras. Länsstyrelsen i Örebro län m. fl. anser att de hittills gällande målen för regionalpolitiken skall ligga fast. Många remiss­instanser bl.a. länsstyrelsen i Jämtlands län, utvecklingsfonden i Koppar­bergs län, Tierps kommun och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att de föreslagna målen inte är mätbara, att de är oklara och behöver preci­seras samt att de inte är operativt användbara.

Skälen för mitt förslag: Det är de övergripande målen för regionalpoliti­ken som skall styra den praktiska verksamheten. Ramarna för politiken måste beskrivas så att de ger uttryck för såväl visioner som realism med hänsyn till vad som är möjligt att uppnå med regionalpolitiska medel. Jag anser därför atl det liksom hittills bör finnas övergripande målsättningar för politiken, samtidigt som strävan bör vara att konkretisera och bryta ner målen så att de kan genomföras i praktiken i så stor utsträckning som möjligt.

Det är mot den bakgrunden som jag anser all regionalpolitiken bör medverka till att förbättra välfärden både genom att bidra till rättvisa, valfrihet och tillväxt.

Det finns stöd hos ett betydande antal remissinstanser för att nuvarande mål skall ligga fast. Liksom hittills bör strävan vara all människor skall ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor. Regionalpoliti­ken bör vidare inriktas på att åstadkomma en balanserad befolknings­utveckling.

19

 

Rättvisa                                                                       Prop. 1989/90:76

Ett av regionalpolitikens mål är att främja en jämn fördelning av välfär­den. Det betyder att människor i olika delar av landet skall ha en likvärdig standard.

Inkomst- och bostadsförhållandena bör generellt sett vara likvärdiga över hela landet. Fömtsättningama för att åstadkomma detta skiljer sig emellertid mellan olika delar av landet. Möjlighetema att utnyttja naturen och försörja sig varierar. Även i andra avseenden råder skilda levnadsbe­tingelser i olika Ortstyper. Vid bedömningen av den totala levnadsstandar­den i olika regioner och ortstyper måste sådana villkor finnas med.

En jämn fördelning av levnadsstandarden skapar förståelse mellan olika regioner, undanröjer misstro mellan människor i olika delar av landet och utgör en fömtsättning för en balanserad befolknings- och samhällsutveck­ling. Därför är goda möjligheter till arbete, bostad och service i hela landet ell primärt mål för välfärdspolitiken.

Valfrihet

Ett glest befolkat land som Sverige, med en jämn och god levnadsstandard, har fömtsättningar atl genom en aktiv regionalpolitik skapa en betydande valfrihet i bosättningen som fattigare och mer tättbefolkade länder saknar. Det finns orter och regioner i vårt land med olika karaktär, befolknings­koncentration och sammansättning av näringslivet.

Det finns storstäder, medelstora städer, småstäder, landsbygd och gles­bygd. Det finns öppna landskap, orörda älvar, skogsområden, industrire-gioner och infrastmktur. Det finns en bra geografisk spridning av t.ex. utbildning och social service. Det är viktigt att regionalpolitiken inriktas på att bevara denna mångfald. Regionalpolitiken bör enligt min mening bygga på solidaritet mellan olika regioner och förståelse för de skilda levnadsvillkor som gäller i landets olika delar.

För alt minska orters och regioners sårbarhet är det viktigt atl ha en varierad näringsstmktur. Erfarenheten visar att det främst är orter som är ensidigt beroende av ett företag eller en bransch som har sämst fömtsätt­ningar att klara stmkturförändringar.

Det är emellertid också viktigt att bygga på regioners och orters särart och speciella karaktär. Med en större befolkningstäthet förlorar glesbygden sin särart. Storstaden har kvaliteter som bl.a. bygger på dess roll i det internationella nätverket och som är väsentlig för hela nationens utveck­ling. För att samspelet mellan regioner av olika karaktär skall fungera måste deras särarter och specialiteter tas tillvara. Det är också en av anledningarna till att regionalpolitiken i ökad utsträckning måste bygga på lokal mobilisering, idéer från befolkningen på orten och på en allmänt decentraliserad beslutsstmktur.

Tillväxt

Regionalpolitiken kan på flera sätt medverka till all främja den ekonomis­
ka tillväxten.                                                                                   20

 

Genom att resurser las tillvara på ett effektivt sätt kan regionalpolitiken Prop. 1989/90:76 bidra till landets tillväxt. Arbetskraft, kapital och naturtillgångar kan komma till användning genom regionalpolitiska åtgärder. Denna produk­tiva användning står i kontrast till det slöseri som arbetslöshet och kapital­förstöring innebär och som utan en effektiv regionalpolitik kan uppstå i många regioner.

Regionalpolitiken kan också bidra till att underlätta stmkturförändring­ar, som innebär att produktionens förädlingsvärde ökar. Genom en aktiv regionalpolitik skapas större acceptans för stmkturella förändringar i regi­oner som annars skulle drabbas hårt av industrinedläggningar och före­tagskriser. De människor som direkt berörs av sådana förändringar skall inte ensamma behöva bära de negativa konsekvensema. De skall veta att det finns ett samhälleligt ansvar för orter och regioner som berörs av stmkturförändringar.

Samtidigt vill jag betona behovet av stmkturförändringar såväl för att upprätthålla etl konkurrenskraftigt och effektivt näringsliv som för att förbättra livsmiljön. Detta är i sin tur en fömtsättning för bevarad välfärd. I samband med sådana stmkturförändringar måste också krav ställas på de företag som genomgår förändringama. De måste ta ett aktivt ansvar för utvecklingen och förnyelsen av näringslivet i de regioner där förändringar äger ram.

Regionalpolitiken skall därför inriktas på atl stimulera tillväxten av befintligt och utvecklingsbart näringsliv saml stödja nyetableringar. Ge­nom förbättringar av infrastmkturen kan brister i fömtsättningama för näringslivets utveckling undanröjas. En lyngdpunktsförskjutning av de regionalpolitiska insatsema bör därför ske från företagsstöd mot infra­stmkturåtgärder.

Regionalpolitiken kan även främja den ekonomiska tillväxten genom att avlänka produktion från överhettade områden och därigenom pressa till­baka kostnadsökningarna. Med tämligen små medel kan en för samhället totalt sett ökad effektivitet uppnås.

Arbete, service och god miljö

För atl uppnå målen om rättvisa, valfrihet och tillväxt måste regionalpoli­tiken inriktas på att skapa arbete, service och god miljö i hela landet.

Det är emellertid enligt min mening en självklarhet att det inte går atl skapa en lika varierad arbetsmarknad i en mindre tätort som i en storstad. Det går heller inte att erbjuda utbildning på samma sätt på alla platser i hela landet. Den goda miljön ser annorlunda ut i norra Sveriges inland i förhållande lill Stockholms centmm, och de åtgärder som behövs för att förbättra miljön varierar.

Regionala problem som finns i olika delar av landet måste också åtgär­
das genom en samordnad seklorspolitik och samverkan mellan olika sam­
hällsverksamheter. Regionalpolitiken måste inriktas på att i vissa regioner
kompensera för brister i infrastmkturen, i andra regioner på att stödja
industriell utveckling och utflyttning av tjänsteföretag eller en kombina­
tion av olika typer av åtgärder.                                                          21

 

I vissa delar av landet kommer det att behövas stöd lill näringslivs-     Prop. 1989/90:76 utveckling under överskådlig tid för alt kompensera för långa transporter, klimatförhållanden eller andra konkurrensnackdelar medan det i andra regioner kan vara fråga om att temporärt göra samhälleliga insatser för att underlätta genomförandet av en omfattande stmkturförändring.

Regionalpolitiska åtgärder skall sättas in där de största behoven finns, där de gör bäst nytta samtidigt som samhällets stöd bör minimeras. I princip skall varje seklorsorgan ta ansvar för att medverka till en positiv regional utveckling inom sitt verksamhetsområde. Tillsammans med and­ra polilikområden kan därför regionalpolitiken skapa en balanserad ut­veckling i alla delar av landet.

Balanserad befolkningsutveckling

Kravet på en balanserad befolkningsutveckling kommer i ell regionalt perspektiv att ställa Sverige inför åtminstone två utmaningar.

För det första ökar andelen äldre människor och det sker särskilt mar­kant i de glesast befolkade delama av landet. Att yngre människor söker sig lill storstädema ar i och för sig inte något nytt. Så har del afitid varit. På många håll kommer den här utvecklingen att ställa glesbygder och mindre orter inför mycket stora påfrestningar under de närmaste decenniema. Det måste därför finnas strategier i bl. a. kommuner och län för hur man skall möta denna utveckling.

En annan utmaning som vi ställs inför är den könsmässiga snedfördel­ningen. Kvinnorna måste i betydligt större utsträckning få sysselsättnings­möjligheter, goda levnadsvillkor samt ett kultumtbud och fritidsulbud som är avpassat efter deras behov och önskemål också i glesbygd och i andra mindre tätbefolkade regioner. Den stora obalansen i andelen män och kvinnor i 20—45-årsåldrama skapar på många håll ett allvarligt socialt problem. Regionalpolitiken måste bidra till att fömtsättningama för jäm­ställdhet mellan könen uppnås.

Fungerande regioner

Genom samverkan kan regionala utvecklingsåtgärder bidra lill att skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner. Det är lätt att inse att i stort sett alla regioner har problem i något avseende. Det är därför viktigt att lösa de problem som uppstår på de platser där de finns. Sociala problem i storstäderna måste främst lösas med insatser i de regionema. Visserligen kan bostadsbristen begränsas av en minskad till­växt i storstäderna men de underliggande problemen finns trots allt kvar om de inte aktivt åtgärdas. Kulturell utarmning i glesbygden löses inte primärt genom att öka utbudet vid t. ex. institutionsteatrama i våra stor­städer. Solidariteten kräver därför enligt min mening atl politiska insatser görs för att i olika avseenden skapa fungerande regioner i hela landet.

Regionalpolitiken skall inriktas på ålgärder som främst underlättar situ­
ationen i de ur olika synvinklar värst drabbade regionema.                        22

 

Decentralisering                                                             Prop. 1989/90:76

En övergripande riktlinje för regionalpolitiken är att den skall genomföras i så decentraliserade former som möjligt för att därigenom komma nära de regionala problemen och kunna ta vara på varje enskild regions egna resurser och utvecklingsmöjligheter. Decentralisering av ansvar och resur­ser är också ett viktigt sätt att skapa och vidmakthålla människors engage­mang för bl. a. utvecklingsfrågor. Samtidigt kräver vissa väsentliga inslag i regionalpolitiken — t.ex. infrastmklursatsningar, vissa företagsfrågor, principiellt vikliga frågor — att åtgärdema ibland måste lösas gemensamt för flera län och ibland i ett nationellt sammanhang.

Till decenlraliseringssträvandena hör också atl decentralisera sysselsätt­ning från större till mindre orter. Förenklingar bör genomföras när del gäller t.ex. reglema och handläggningen av företagsstöd. När det gäller samhällssektorer av särskild regionalpolilisk betydelse bör ansvariga myn­digheter precisera bl. a. servicenivå och kvalitet i ofika regioner. Mål för deras verksamhet i olika regioner bör ställas upp.

Av detta framgår också att de regionalpolitiska insatserna måste variera med problemens karaktär och därmed blir också de tillgängliga insatsema olika.

23

 

4 Geografiska prioriteringar m.m. 4.1 Riktlinjer

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Del regionalpolitiska arbetet bör bedrivas med inriktning på att främja en positiv utveckling av näringsliv, syssel­sättning m.m. i alla delar av landet och att åstadkomma regional utjämning inom län och mellan olika delar av landet.

—De regionalpoliliska insatserna bör fördelas så, all afia län tillde­las resurser för vissa allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder, och i övrigt med hänsyn till de regionalpolitiska problemens omfatt­ning i skilda delar av landet.

—För regionalpolitiskt förelagsstöd och nedsatta socialavgifter bör nya stödområden läggas fast för en längre tid.

—Vissa större orter utanför dessa permanenta stödområden bör kunna fungera som stödjepunkter för dessa och i vissa fall utgöra alternativa lokaliseringsorter lill storstäderna.

—Storstadsregionernas, särskilt Stockholms, tillväxt bör till en del avlänkas till regionalpolitiskt prioriterade orter genom fortsalt utflyttning av sysselsättning inom privat och statlig tjänsteverk­samhet.

—Särskilda infrastmkturåtgärder bör inom regionalpolitikens ram vidtas inom prioriterade regioner.

—Den utpräglade glesbygden bör prioriteras vad gäller glesbygds-och landsbygdsålgärder.

—Regeringen bör ges utökade möjligheter att vidta åtgärder för orter/regioner, som drabbas av regionalpolitiska problem i sam­band med stmkturförändringar.

—Länsstyrelsema bör, inom de ramar som lagts fast av riksdagen och regeringen, ange geografiska prioriteringar och riktlinjer för del regionalpolitiska arbetet i länen.

Kommittén och remissinstanserna: Kommittén behandlar inte specifikt dessa övergripande riktlinjer. Dess förslag, liksom remissinstansernas syn­punkter, återges i kommande avsnitt.

Skälen för min bedömning: Inom ramen för de regionalpolitiska målen har det regionalpoliliska arbetet två dimensioner: Regional utveckling och mellanregional utjämning.

Den sektorsövergripande planeringen och samordningen utgör en myc­ket viktig del i regionalpolitiken. Ett syfte med detta arbete är alt genom samordning av flera samhällssektorer allmänt främja utvecklingen i alla delar av landet — vad jag kallar regional utveckling. Som en viktig del i detta arbete ingår att främja utvecklingen i länens glesbygds- och lands­bygdsområden.

Det är således viktigt att åtgärder inom skilda sektorer planeras och genomförs på ett samordnat sätt - tidsmässigt, geografiskt osv. Därmed uppnås en ökad effektivitet och hushållning med tillgängliga resurser, vilket

24

 

bidrar till ekonomisk tillväxt och en jämn fördelning av välfärden. Den     Prop. 1989/90:76 regionalpolitiska planeringen bildar också — tillsammans med den över­siktliga fysiska planeringen och miljöplaneringen i länen — en viktig grund för trafik-, väg-, bostads- och miljöplaneringen m. m.

Alla län bör tillföras vissa resurser från anslaget för regionala utveck­lingsinsatser för denna typ av allmänt utvecklingsfrämjande åtgärder. Samordningsansvaret för dessa insatser bör ligga hos länsstyrelserna. Den kraftigt ökade decentraliseringen av resurser och beslutsbefogenheter inom regionalpolitiken som jag i olika sammanhang föreslår skall ske lill länsstyrelserna innebär också ökade krav på samordning, uppföljning m.m. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur dessa krav skall uppfyllas.

Huvuduppgiften för regionalpolitiken är dock att åstadkomma regional balans och utjämning — såväl inom som mellan länen — vad jag kallar mellanregional utjämning.

Problemens karaktär och omfattning i olika regioner bör utgöra grunden för de geografiska prioriteringarna av de regionalpolitiska insatserna, t. ex. vid regeringens fördelning till länen av medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser, liksom vid avgränsning av stödområden m. m. Analy­ser av bakomliggande faktorer bör också ligga till gmnd för de geografiska prioriteringarna inom länen. Faktorer som låg sysselsättningsgrad, hög arbetslöshet, negativ befolknings- och sysselsättningsutveckling bör härvid tillmätas stor vikt. Hänsyn bör även tas till behoven av atl förbättra utvecklingsförutsättningarna för företag genom att exempelvis åtgärda brister i samhällets infrastruktur. Vidare måste hänsyn tas till situationen inom större sammanhängande områden och till avstånd lill större orter och deras arbetsmarknader. Även problemens varaktighet bör vägas in i bedömningarna.

Vissa typer av åtgärder bör förbehållas de delar av landet som har de största regionalpolitiska problemen. Även om jag förordar att ansvaret för genomförandet och den geografiska fördelningen av stödinsatserna i ökad utsträckning bör delegeras till statens industriverk och länsstyrelserna bör av regering och riksdag fastlagda stödområdesindelningar m. m. också i fortsättningen styra insatsernas omfattning och inriktning i skilda delar av landet. Dessa indelningar och till dem knutna regler om högsta stöd m. m. ger också en viss enhetlighet i behandlingen av likartade områden i skilda län.

Jag behandlar först stödområdesindelningen för det regionalpolitiska företagsstödet, dock utan att närmare gå in på vilka stöd och regler som bör gälla i de olika stödområdena. Den redovisningen sker i anslutning till behandlingen av de olika stödformerna (avsnitt 7).

Jag tar därefter upp den regionalpoliliska betydelsen av större orter i anslutning till stödområdet, s. k. stödjepunkter, områden där jag anser det berättigat att vidta särskilda infrastmkturåtgärder med regionalpolitiska medel, åtgärder som bör kunna vidtas i samband med större strukturför­ändringar, begreppen glesbygd och landsbygd samt slutligen storstadsre­gionernas betydelse i regionalpolitiskt sammanhang.

25

 

4.2 Stödområden förnäringslivsutveckling

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: För regionalpolitiskt företagsstöd och nedsatta social­avgifter skall den nuvarande inplaceringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C, ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som bedöms ha de långsiktigt svåraste regionalpolitiska problemen i två nya stödområden, benämnda 1 och 2, och vilkas omfattning framgår av det följande.

Kommittén: De delar av landet som under de senaste åren fungerat bäst i ekonomiskt hänseende har varit storstäderna, särskilt huvudstadsre­gionen, samt delar av sydvästra Sverige dvs. Västergötland, Halland samt delar av Småland och Skåne. Dessa delar av landet har en jämförelsevis modern näringslivsstmktur och den befolkningstäthet som kommittén anser vara en avgörande förklaringsfaktor för tillväxt. I dessa områden finns också utvecklade industriella nätverk mellan krävande köparföretag, t. ex. mellan bilindustrin och dess underleverantörer.

Minst fungerande i ekonomiskt hänseende är enligt kommittén Inlan­det, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Med Inlandet avser kommittén nuvarande stödområde A och B samt Kramfors kommun. De bakomlig­gande orsakerna skiljer sig åt mellan dessa områden. Fömtsättningama för att Inlandet skall bli en ekonomiskt väl fungerande region är sämre än för Bergslagen och Sydöstra Sverige. Bosättningsmönster, avstånd lill mark­nader etc. är helt annorlunda i Inlandet jämfört med de regioner som utvecklats bäst under 1980-talet. I Bergslagen finns många av de kompo­nenter som är viktiga för att få en långsiktigt mer positiv utveckling. Sydöstra Sverige sönderfaller i ekonomiskt hänseende i två gmpper. Dels finns här landsbygdsdominerade områden, som har vissa problem gemen­samma med Inlandet om än avstånd och gleshet inte är desamma, dels finns här områden som har en hel del gemensamt med Bergslagen. Det gäller i första hand Blekinge och vissa av bmkssamhällena i Kalmar län.

Det är enligt kommittén svårt att ange vilka regioner som fungerar i socialt hänseende. Kommitténs uppfattning är dock, att det den kallar mellanstäder, som gmpp betraktad, innehåller många av de kvaliteter som en socialt väl fungerande region bör ha. Det är lättare att ange problem. Befolkningssammansättningen i stora delar av Inlandet är ett sådant pro­blem. Från social synpunkt är problemen särskilt svåra för kvinnorna i Inlandet. Arbetsmarknaden är begränsad och de ideal som präglar det lokala livet är manliga. De förändringar som behövs i dessa områden är därför inte bara fler arbetstillfällen ulan också sådana som ökar kvinnomas möjligheter att delta i och påverka det lokala livet.

På ett sätt finns det enligt kommittén klara skillnader mellan regionema i kulturellt avseende. Det gäller tillgänglighet till kultur i form av teater, konserter och andra evenemang där framförallt storstadsområdena, men även mellanstäderna, erbjuder invånarna väsentligt större valmöjligheter än andra typer av orter eller regioner. Det är betydligt svårare att belägga skillnader vad gäller kulturens frigörande och identitetsskapande betydel­se. Men just därför att kulturen har dessa egenskaper, blir den också

26

 

särskilt väsentlig i de landsdelar som är ekonomiskt och socialt mindre    Prop. 1989/90:76 öppna än andra.

Från miljömässig synpunkt är Inlandet, enligt kommittén, den minst belastade regionen. Klimatet gör emellertid landsdelen mycket känslig för miljöstömingar, bl.a. därför att nedbrytningen av miljöfarliga ämnen går långsamt. Storstadsområdena, med sin koncentration av befolkning, kon­sumtion och produktion är i detta sammanhang de minst fungerande regionema, tillsammans med de delar av västra och sydvästra Sverige som hårdast drabbas av miljöförstörande ämnen från andra länder. 1 Norrland är Sundsvalls-, Skellefteå- och Luleåregionema mest utsatta beroende på punktutsläpp från näringslivet i dessa områden.

Sammanfattningsvis är det kommitténs uppfattning att tre landsdelar bör prioriteras när det gäller insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadsläget i landets olika delar. Dessa är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbätt­rar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Kommittén menar att dessa landsdelar skiljer sig från övriga riket när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder som föreligger för omställ­ning och utveckling.

En förteckning över de kommuner eller delar av kommuner som kom­mittén avser med Inlandet, Bergslagen resp. Sydöstra Sverige finns i bilaga 2, avsnitt 1.3.

Remissinstanserna: Remissbilden är splittrad. Några kommuner, t. ex. Mönsterås, Karlskrona och Smedjebacken, instämmer i kommitténs för­slagtill nya prioriteringar. Många remissinstanser anser att den nuvarande slödområdesindelningen skall bibehållas men göras mindre statisk. SIND anser att en snävare avgränsning av stödområdena är önskvärd, men att kommitténs underlag inte medger detta. Gävle kommun anser att länssty­relsen själv skall få bestämma inom vilka geografiska områden som stöd skall användas.

Flera kommuner i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län och länsstyrelsen i Västerbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlan­det till ett begrepp och att en differentiering av slödnivåer behövs. Länssty­relsen i Norrbottens län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stöd­område A och B blir ett område och att stödområde C bibehålls. Många remissinstanser i områden som får försämringar enligt kommitténs för­slag, främst i stödområde C, hävdar att det finns tungt vägande skäl för att de får behålla sina nuvarande stödmöjligheter. Andra remissinstanser t. ex. AMS, Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva ifrågasätter varför vissa områden som västra Värmland, Dals­land, Gotland m. fl. inte längre skall ingå i stödområdet. Norrlandsförbun-del anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap. Flera instanser anser att även Orsa kommun skall ingå i stödområdet.

Skälen till mitt förslag: Den nu gällande stödområdesindelningen för det
regionalpolitiska företagsstödet lades fast av riksdagen våren 1982. För
stödet fastställdes tre permanenta stödområden, benämnda A, B och C,
där stödområde A är högst prioriterat.                                                 27

Stödområdenas nuvarande omfattning framgår av följande karta.

 

Nuvarande stödområdesindelning

Prop. 1989/90:76

Teckenförklaring Stödområde A

Stödområde B

Stödområde C

•__    »    lUk

28

 

Ytmässigt omfattar dessa permanenta stödområden ca 62% av Sverige     Prop. 1989/90:76 och ca 13 % av befolkningen bor här.

Riksdagen gav år 1982 även regeringen fullmakt att placera in kommu­ner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde, om allvarliga syssel­sättningsproblem uppkommit till följd av exempelvis omfattande stmktur-rationaliseringar. Elva kommuner eller delar av kommuner är för närva­rande inplacerade i tillfälligt stödområde. Jag återkommer senare (avsnitt 4.6) med förslag om hur denna möjlighet bör utformas i framtiden.

En redogörelse för utfallet av det regionalpolitiska förelagsstödet förde­lat på bl. a. län och stödområden kommer jag att lämna senare (avsnitt 7.2.1.1).

Stödområdesindelningen för företagsstödet har också kommit atl utnytt­jas som geografisk fördelningsnyckel för andra åtgärder av regionalpolilisk betydelse.

Det är enligt min mening viktigt att stödområdesindelningen inte ändras för ofta. Den bör ligga fast över en längre tid, bl.a. för atl underlätta planeringen för företag och myndigheter. Den genomgång av den regionala problembilden som gjorts av den regionalpolitiska kommittén och mina egna bedömningar, dels av problemens svårighetsgrad i olika områden, dels av hur de framtida regionalpolitiska insatsema bör fördelas mellan olika typer av ålgärder, har emellertid övertygat mig om att det nu är lämpligt att göra vissa förändringar.

Kommittén anger tre landsdelar där behoven av omställning och utveck­ling är särskilt stora: Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet ger kommittén åtgärder som förbättrar situationen i Inlandet. Här får man enligt kommittén också räkna med att insatser behövs under överskådlig tid.

Jag har tidigare framhållit att en förskjutning av de regionalpolitiska insatsema bör ske från direkt företagsstöd till åtgärder för att förbättra infrastmkturen i de prioriterade regionema. Jag kommer därför senare bl. a. att föreslå att de maximala procentsatsema för bidrag i samband med investeringar i byggnader och maskiner sänks. Eftersom det då inte blir så stor skillnad i stöd mellan olika stödområden föreslår jag att antalet stödområden fortsättningsvis begränsas till två, förslagsvis benämnda 1 och 2, med det högsta stödet i stödområde 1.

Som en följd av denna förskjutning bör också det regionalpoliliska företagsstödet koncentreras till de områden som har de långsiktigt svåraste problemen.

Till gnmd för mina förslag till förändringar av stödområdena ligger också såväl kvantitativa som kvalitativa bedömningar av de regionala problemens svårighetsgrad i olika områden. De kvantitativa faktorema är främst arbetslöshetsnivå, sysselsättningsgrader för såväl kvinnor som män, samt befolknings- och sysselsättningsutveckling under senare år. Kvalitativa bedömningsfaktorer är exempelvis avstånd lill marknader, klimatförhållanden, gleshet i bebyggelsen och de lokala arbetsmarknader­nas utseeende. Jag har också strävat efter sammanhängande stödområden och all undvika skarpa gränser mellan olika områden.

Mot bakgmnd härav delar jag kommitténs bedömning att de långsiktigt    29

 

svåraste problemen även framdeles kommer att finnas i vad kommittén     Prop. 1989/90:76

kallar Inlandet. Jag föreslår därför att det regionalpoliliska företagsstödet

fortsättningsvis i första hand koncentreras till delta område. Jag gör dock

inte i alla avseenden samma bedömning som kommittén av vilka områden

som bör ingå. De områden som har de svåraste problemen bör inplaceras i

stödområde 1 och övriga i stödområde 2.

Jag delar också kommitténs bedömning att vissa områden i främst Norriands kustland, Värmland, Dalsland och Gotland, som nu ingår i stödområde C, har sådana utveeklingsfömtsättningar att det, mot bak­gmnd av vad jag nyss har anfört, inte är befogat atl de inplaceras i stödom­råde. Jag avser dock att fortsätta det intensiva arbete som regeringen och statens industriverk bedriver inom ramen för lokaliseringssamrådet inom den privata tjänste- och servicesektom, och är i det sammanhanget beredd att även fortsättningsvis lämna regionalpolitiskt stöd lill exempelvis ullo-kaliseringar från Stockholmsregionen till orter i nära anslutning till stöd­området i den mån dessa orter utgör de enda realistiska lokaliseringsalter­nativen till storstadsregionen. Jag återkommer till denna fråga i avsnitt 4.3.

I samband med mer omfattande stmkturförändringar bör regeringen ha möjlighet att inplacera en kommun i tillfälligt stödområde. Jag återkommer lill detta (avsnitt 4.5).

Några kommuner utanför stödområdena bedömer jag också för närva­rande ha sådana stmkturomvandlingsproblem att jag är beredd föreslå re­geringen att de inplaceras i tillfälligt stödområde. Hur denna möjlighet när­mare skall utformas återkommer jag lill i avsnitt 4.5.

Regeringen bör dessutom även fortsättningsvis ha möjlighet att i undan­tagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena. Det kan exempelvis gälla om avsevärda sysselsätlningssvårigheler fömtses el­ler har uppkommit till följd av industrinedläggning eller av liknande orsak.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om de särskilda regionalpolitis­ka insatser som regeringen gjort i dessa områden under senare år. Exem­pelvis i Norrbottens, Västerbottens, Västemorrlands och Gävleborgs län. Flera av dessa är långsikliga och genomförandel kommer att sträcka sig flera år framöver. Jag kommer också senare (avsnitt 12) att föreslå att särskilda regionalpolitiska åtgärder skall vidtas i Jämtlands län.

Vad gäller Gotlands län så visar ingen av de kvantitativa bedömningsfak­torer jag nyss nämnt att utvecklingen är ogynnsam. På uppdrag av reger­ingen har vidare SIND i en rapport, "Avstamp Golland", föreslagit åtgärder för att utveckla det gotländska näringslivet. Vissa av dessa förslag har redan genomförts och andra bereds inom regeringskansliet.

Bergslagen har sedan år 1984 berörts av två särskilda utvecklingspro­gram, som beslutats av riksdagen och regeringen. Det andra startade år 1986 och avslutas i och med detta budgetårs utgång. Dessa insatser har samord­nats av en särskild Bergslagsdelegation. Jag bedömer att delegationens ar­bete har varit mycket framgångsrikt. Det har lagt en bra gmnd för ett ut­vecklingsarbete, som bör fortsätta genom ordinarie organ såsom länsstyrel­sema, andra länsorgan och berörda kommuner.

Enligt min bedömning finns det emellertid även i Bergslagen områden
som har problem av en karaktär och storleksordning som kräver långsikti-   30

 

ga regionalpolitiska ålgärder. Min slutsats härav är att även dessa områden Prop. 1989/90:76 bör ingå i det permanenta stödområdet, men med lägre stödnivåer än de områden som har de svåraste problemen. Detsamma gäller nordvästra Värmland. Dessa områden bör således inplaceras i stödområde 2. Andra kommuner i Bergslagen, som för närvarande berörs av kraftiga strukturom­vandlingar, kommer jag senare föreslå regeringen att inplacera i tillfälligt stödområde.

Vad beträffar Sydöstra Sverige så bedömer jag inte att problemen är av sådan karaktär och svårighetsgrad att det, bl.a. mot bakgrund av den koncentration av det direkta företagsstödet som jag har förordat, är moti­verat att inplacera några delar härav i det permanenta stödområdet.

1 denna del av landet finns inte de utvecklingshinder för företagen som enligt min mening motiverar mitt förslag till inplacering av områden i norra Sveriges inland. Bergslagen och nordvästra Värmland i stödområde. Långa avstånd till leverantörer, kunder och kvalificerad företagsservice, ett klimat som försvårar och fördyrar verksamheten samt brister i samhällets infrastmktur i form av kommunikationer, utbildning etc. bidrar till att företagsamheten i sistnämnda områden försvåras på ett särskilt sätt. Även om det finns vissa orter med stmkturomvandlingsproblem så är fömtsätt­ningama i dessa avseenden avsevärt bättre i Sydöstra Sverige. Dessutom ingår dessa kommuner nästan undantagslöst i större gemensamma arbets­marknader inom vilka sysselsättningsmöjligheter kan erbjudas.

När det gäller Sydöstra Sverige vill jag också erinra om de omfattande åtgärder, som regeringen under senare år vidtagit för att såväl på kort som på lång sikt stödja utvecklingen i Blekinge län på gmnd av de stmkturför­ändringar som äger mm där. Så sent som den 26 januari detta år har regeringen förelagt riksdagen förslag till ytterligare åtgärder i länet (prop. 1989/90:66). I denna proposition finns en närmare redogörelse för de åtgärder som tidigare vidtagits.

Även i delar av Kalmar län har företag exempelvis medgivits att ta i anspråk investeringsfonder och regeringen har gjort punktinsatser med regionalpolitiskt stöd.

Jag kommer senare (avsnitt 16) att föreslå att det anslag som länsstyrel­serna disponerar för regionala utvecklingsinsatser skall höjas. Min avsikt är att därefter föreslå regeringen att även län som ligger utanför stödområ­det skall få ökade medel från detta anslag jämfört med innevarande bud­getår.

Slutligen vill jag erinra om möjligheterna för regeringen, som jag nyss nämnt, att även fortsättningsvis i särskilt angelägna fall lämna regionalpo­litiskt stöd även utanför stödområdet eller om stora stmkturomvandlings­problem skulle uppstå tillfälligt inplacera orter i stödområde.

Vid min bedömning av de olika stödområdenas omfattning harjag, som jag tidigare nämnt, även strävat efter att i möjligaste mån undvika skarpa gränser mellan olika områden. Erfarenheten visar att det ofta upplevs som orättvist. Mitt förslag innebär därför all ytterligare ett par kommuner än för närvarande kommer att delas vad avser stödområdestillhörighet.

Jag föreslår därför att följande kommuner eller delar av kommuner
fortsättningsvis inplaceras i stödområde 1 resp. stödområde 2. Inom pa-   31

rantes anges nuvarande slödområdestillhörighet. Stödområde 1 motsvarar

 

i prioritet nuvarande stödområde A och stödområde 2 motsvarar nuvarande     Prop. 1989/90: 76 B.

Stödområde 1

Län, kommun (och församling)

Norrbottens län

Arjeplog (A) Arvidsjaur (B) Gällivare (A) Haparanda (A) Jokkmokk (A) Kalix (A) Kiruna (A) Pajala (A) Överkalix (A) Övertorneå (A)

Västerbottens län

Dorotea (A) Maiå (B) Sorsele (A) Storuman (A) Vilhelmina (A) Åsele (A)

Jämtlands län

Berg (A)

Härjedalen (B)

Krokom, del av (Hctagen, Laxsjö, Föllinge, Offerdal och Alsen) (A)

Ragunda (A)

Strömsund (A)

Stödområde 2

Län, kommun (ochförsamling)

Norrbottens län

Boden, del av (Edefors och Gunnarsbyn) (C)

Piteå, del av (Markbygdens kyrkobokföringsdistrikt) (C)

Älvsbyn (B)

Västerbottens län

Bjurholm (B)

Lycksele (B)

Norsjö (B)

Skellefteå, del av (Fällfors, Jörn och Kalvträsk) (B)

Vindcin (B)                                                                                     32

 

Jämtlands län                                                                Prop. 1989/90:76

Bräcke (B) Åre (B)

Västernorrlands län

Sollefteå (B)

Sundsvall, del av (Holm och Liden) (C)

Ange (B)

Örnsköldsvik, del av (Anundsjö, Bjöma, Skorped och Trehörningsjö) (B)

Gävleborgs län

Hofors (C) Ljusdal (B)

Kopparbergs län

Avesta (C)

Ludvika (C)

Malung (B)

Mora, del av (Venjan och Våmhus) (B)'

Orsa (C)

Smedjebacken (C)

Vansbro (B)

Älvdalen (B)

Västmanlands län

Fagersta (C) Norberg (C) Skinnskatteberg (C)

Örebro län

Hällefors (C) Ljusnarsberg (C)

Värmlands län

Arvika (C)

Eda (C)

Filipstad (C)

Hagfors (C)

Munkfors (C)

Torsby (B)

' Våmhus församling tillhör för närvarande inte något stödområde

33 3   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

KARTA ÖMT de n)a stödmiirädena

Prop. 1989/90:76

vi?...

'N

X

:.\

/

V-

 

1 'im'-'

.s-

'\,

 

\»   


v.

Teckenförklaring

»'stödområdet

Stödområde 2

34

 

De nya stödområdena omfattar ca 58 % av Sveriges yta och ca 7 % av befolkningen. Följande kommuner eller delar av kommuner, som nu ingår i stödområde C, föreslås inte längre inplaceras i permanent stödområde: Boden (centrala), Luleå, Piteå (centrala), Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå (centrala). Vännäs, Krokom (centrala), Östersund, Kramfors, Ömsköldsvik (centrala), Hudiksvall (Bjuråker), Nordanstig, Söderhamn, Lindesberg (Guldsmedshyttan och Ramsberg), Storfors, Sunne, Säffle, År­jäng, Bengtsfors, Dals Ed, Åmål och Gotland. Några av dessa områden avser jag dock senare föreslå all regeringen skall inplacera i tillfälligt stödområde på grand av stora strakturomvandlingsproblem. Dessutom bör några kunna fungera som stödjepunkter med de regionalpoliliska funktioner jag närmare beskriver i avsnitt 4.3.

Prop. 1989/90:76

4.3 Stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser

Min bedömning: Utlokalisering av privata tjänsteföretag och statlig verksamhet bör i vissa fall kunna ske med statligt stöd till stödje­punkter i anslutning till stödområdet. Även vissa infrastmkturåtgär­der bör kunna göras i sådana orter.

Kommittén: Kommittén anser att en förstärkning av vissa mellanstäder är nödvändig för alt stärka de prioriterade landsdelarna och för atl möjlig­göra en avlänkning av tillväxt från storstadsområdena. En mellanstad definieras av kommittén som en viktig knutpunkt för export- och im­portverksamhet i en större region. De är vidare ofta knutpunkter i det nationella transportsystemet och kan vara en kvalificerad beslutsnivå för offentlig förvaltning.

Vissa av de utpekade mellanstädema prioriterar kommittén för särskil­da infrastmkturinsatser och sysselsättningsskapande åtgärder.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser bl. a. länsstyrelsema i Blekinge och Gävleborgs län, Karlskrona och Västerås kommuner.

Vissa remissinstanser lämnar även ytterligare förslag på prioriterade mellanstäder, t. ex. Eskilstuna, Visby, Kimna m. fl. Även andra orter kan vara altemativ till storstädema, t. ex. Mora, industricentraortema m. fl.

Huvudparten av remissinstansema avstyrker förslaget t. ex. SIND och delegationen för glesbygdsfrågor. Flera är tveksamma till den betydelse som mellanstädema ges i betänkandet t. ex. ERU, flera länsstyrelser och kommuner. Många befarar att de kommer att fungera som magneter i stället för motorer för regional utveckling. Många kommuner kommer enligt vissa remissinstanser att få långt till sin mellanstad och möjligheten att få någon positiv effekt minskar när avståndet ökar.

Storstadsutredningen ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effektema på mellanstädema och Stockholmsregionen. Resultatet kan bli att omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för

35

 

all verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kom-     Prop. 1989/90:76 mer andra delar av landet till godo. AMS påpekar att del inte finns någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstädema skall bedrivas.

Skälen för min bedömning: Kommittén pekar ul ett antal mellanstäder för vissa typer av regionala utvecklingsinsatser. Flera av dessa mellanstä­der har enligt min mening en egen växtkraft som gör all några permanenta möjligheter till regionalpolitiska åtgärder riktade direkt till företagen i sådana städer inte är motiverade. Det gäller här t. ex. vissa universitets-och högskoleorter och sådana orter som redan har en väl differentierad arbetsmarknad med stort inslag av offentlig verksamhet.

Ett väsentligt mål i regionalpolitiken är all åstadkomma en mellanregio­nal utjämning. I vissa fall blir det med ett sådant mål nödvändigt med vissa typer av regionalpoliliska åtgärder — t. ex. infrastmkturåtgärder och stöd till privata tjänsteföretag — även utanför stödområdena. Riksdagen har tidigare (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354) uttalat sig för att t.ex. stöd till privata tjänsteförelag skall kunna lämnas i stödjepunkter i anslut­ning till stödområdena. Jag förordar att vissa insatser som är motiverade för att åstadkomma regional utveckling och utjämning även fortsättnings­vis bör kunna göras i s. k. stödjepunkter i anslutning lill stödområdena. Några s. k. mellanstäder bör enligt min mening inte pekas ut.

Åtgärder i stödjepunkter bör enligt min mening utgå från följande två fömtsättningar. För det första anser jag att det finns etableringar eller infrastmkturfunktioner som bara kan lokaliseras till eller fungera i ett fåtal större orter. Som exempel villjag nämna högskolor och regionala flygplat­ser.

För det andra menar jag att det i vissa fall bara är större orter som kan vara realistiska altemativ i valet mellan Stockholmsregionen och något annat lokaliseringsaltemativ.

Den typ av insatser jag främst anser vara aktuella är decentralisering och eventuella omlokaliseringar av statlig verksamhet från Stockholm och etableringar av privat tjänste- och serviceproduktion som annars skulle fortsätta sin verksamhet i Stockholmsregionen. Vidare är det nödvändigt att fortsatta satsningar på högskolan i första hand sker i orter med högsko­leenheter, vilket ofta är liktydigt med s. k. stödjepunkter. Initiativen till att genomföra denna typ av insatser måste regeringen och berörda myndigheter ta. Jag anser inte alt det finns skäl att på förhand peka ul de orter som kan betecknas som stödjepunkter. I huvudsak är det länscentra och vissa andra orter i eller i anslutning till stödområdet.

Jag vill samtidigt framhålla betydelsen av att de eventuella insatser som kan komma att göras på nämnda sätt också i möjligaste mån kommer områden och kommuner utanför själva stödjepunkten tillgodo. Det kan röra sig om att underlätta möjlighetema att anlita tjänsteföretag, att få till stånd spridning av utbildning och kompetens från högskolan etc. Detta fömtsätter att initiativ tas och att aktiva insatser görs bl. a. på länsnivå för att bygga upp nätverk etc. mellan högskolan och t. ex. företag, samhällsor­gan m.m. Länsstyrelsemas projektmedel bör kunna användas för dessa ändamål.

Det är också angeläget att det inom länen kan ske en inomregional         35

 

utjämning. De insatser som gjorts för atl utveckla s.k. lokalkontor — kontor där olika servicefunktioner samordnas — är exempel på initiativ som bör drivas vidare. Civildepartementet har initierat ett utvecklingsar­bete kring detta. Även i detta avseende har länsstyrelsema en viktig roll. De medel som styrelserna disponerar för regional projektverksamhet bör i vissa fall kunna användas också för att initiera sådana insatser.

Prop. 1989/90:76

 

4,4 Områden för särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder

Mitt förslag: Särskilda infrastmkturåtgärder skall genomföras i pri­oriterade orter och regioner, i första hand i stödområde 1.

Kommittén: Kommittén föreslår att etl anslag för Ersättning till vatten­kraftsregioner inrättas. 300 milj. kr. bör enligt kommittén inledningsvis årligen under tio år tillföras en särskild Inlandsstyrelse för regionala ut­vecklingsinsatser i inlandet. 50 milj. kr. föreslås tillföras länsstyrelsema i södra Sverige för landsbygdsutveckling.

Remissinstanserna: Många remissinstanser instämmer i kommitténs be­dömning att särskilda infrastmkturinsatser bör göras i bl.a. inlandet. Så gott som alla avstyrker dock förslaget om en inlandsslyrelse.

Skälen för mitt förslag: Behoven av regionalpolitiska åtgärder är som jag tidigare (avsnitt 4.2) framhåUit särskilt stora i norra Sveriges inland. I likhet med kommittén anser jag alt särskilda regionalpolitiska medel bör disponeras för infrastmkturåtgärder. Jag föreslår därför att berörda läns­styrelser (länsstyrelsema i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län) skall få disponera särskilda medel för infrastmkturinsatser i stödområde 1.

Vissa typer av infrastmkturinsatser måste genomföras för större regio­ner än stödområde 1 och beslutas på central nivå. Regeringen bör därför disponera medel för att genom egna beslut, eller genom medverkan av myndigheter, genomföra kompletterande åtgärder i stödområde 1 och 2 samt i stödjepunkter i anslutning till stödområdena.

Jag återkommer (avsnitt 9) med förslag om infraslmkturålgärdemas inriktning, beslutsnivåer m. m. och till medelsfrågan (avsnitt 15).

Som jag tidigare (avsnitt 4.1) framhållit bör vidare i alla delar av landet, även i de som inte tillhör någon av de särskilt prioriterade regionema, ett aktivt regionalt utvecklingsarbete kunna bedrivas med inriktning mot bl.a. infrastmkturfrågor.

37

 

4.5 Orter och regioner i strukturomvandling

Prop. 1989/90:76

 

Mitt förslag: Vid mycket omfattande strukturförändringar skall ny­etablering och expansion inom näringslivet kunna underlättas, dels genom att kommuner eller delar av kommuner tillfälligt skall kunna placeras in i stödområde, dels genom att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner, som re­dan tillhör stödområde 2, tillfälligt skall kunna höjas.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har bl.a. belyst olika regio­ners sårbarhet för strukturomvandling. Regeringen bör ha beredskap för att hantera snabbt uppträdande regionala problem.

Remissinstanserna: Några få remissinstanser tar särskilt upp frågor av betydelse i stmkturomvandlingssammanhang. AMS framhåller exempel­vis betydelsen av att robusta arbetsmarknader skapas. Andra remissinstan­ser, t. ex. Ljusnarsbergs kommun, framhåller att satsningar på t. ex. utbild­ning måste göras när stmkturförändringar sker.

Skälen för mitt förslag: Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken våren 1982 fick regeringen möjlighet att förklara orter eller regioner, som drabbas av regionalpolitiska problem i samband med stmkturförändring­ar, för tillfälliga stödområden. För närvarande är elva kommuner eller delar av kommuner inplacerade i tillfälliga stödområden.

För att upprätthålla näringslivets konkurrenskraft måste, som jag tidiga­re (avsnitt 3) framhållit, stmkturförändringar underlättas. Olönsamma verksamheter måste kunna läggas ned eller förnyas för att resurser skall kunna föras över till sektorer med bättre utvecklingsmöjligheter för framti­den och därigenom ge fömtsättningar för en gynnsam ekonomisk tillväxt.

Stmkturförändringar som berör industriföretag bör normalt hanteras inom ramen för ordinarie statliga medel. 1 dessa finns och bör finnas en stor flexibilitet för att hantera sådana situationer. Regeringen bör således även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpoli­tiskt företagsstöd utanför stödområdena.

1 situationer där det handlar om mycket omfattande stmkturförändring­ar och om att snabbt kunna åstadkomma effekter bör regeringen dessutom liksom hittills ha möjlighet att för en begränsad tid placera in kommuner eller delar av kommuner i stödområde. Jag föreslår dämtöver atl regeringen ges möjlighet att höja den maximala andelen lokaliseringsbidrag i kommu­ner eller delar av kommuner som redan tillhör stödområde 2 om en mycket omfattande stmkturförändring skulle inträffa. Jag tar upp denna fråga mer i detalj senare (avsnitt 7.2).

Jag återkommer senare (avsnitt 7.2.1.2) närmare till bl.a. frågan om storleken på lokaliseringsbidrag.

38

 

4.6 Områden för glesbygds- och landsbygdsinsatser

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Med glesbygd skall avses stora sammanhängande om­råden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning och service samt skärgårdar och liknande områden. Med utgångspunkt härifrån skall länsstyrelsen avgränsa de områden i länet där gles­bygdsstöd skall kunna lämnas.

Länsstyrelsen bör även bedöma behovet av att avgränsa lands­bygdsområden där andra regionalpoliliska utvecklingsinsatser bör kunna genomföras.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén tar upp skillnader mellan gles­bygds- och landsbygdsområden men lämnar inga förslag.

Remissinstanserna: LRF och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva menar atl landsbygden som helhet bör prioriteras. Folkrörelserådet anser att begreppet landsbygd huvudsakligen ska omfatta områden utanför tät­orter. Mindre tätorter och byar bör ingå. Även begreppen glesbygd och skärgård behövs för all markera särskilda insatsbehov.

Skälen för mitt förslag: Jag kommer senare (avsnitt 10) att redovisa förslag om utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd. Som underlag härför är det viktigt att klara ut vilka geografiska områden det gäller samt olikheterna såväl mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden som inom dessa områden.

Glesbygd och landsbygd är inte, som de ibland felaktigt framställs, några synonyma begrepp. De glesbygdsområden, som är föremål för särskilda insatser från statens sida, finns angivna i relativt generella termer i förord­ning (1985:619) om glesbygdsstöd. Där sägs att med glesbygd avses stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar och liknande områden.

Det bör även fortsättningsvis ankomma på respektive länsstyrelse att utifrån dessa riktlinjer avgöra vilka områden i länet som är att betrakta som glesbygd, och därmed också var glesbygdsstöd kan lämnas. Glesbygd enligt denna definition omfattar främst Norrlands inland, delar av Norr­lands kustland samt delar av Kopparbergs, Värmlands och Älvsborgs län. Sådana områden finns även i viss omfattning i övriga Sverige t.ex. i skärgårdarna och i Småland. Sammantaget bor i dessa glesbygdsområden ca 550000 personer.

Begreppet landsbygd har under senare år, inte minst genom den under åren 1988 och 1989 bedrivna landsbygdskampanjen, blivit ett allt vanli­gare begrepp, som ibland felaktigt används som synonym till glesbygd. Någon vedertagen definition av vad som är landsbygd finns inte. Ofta avses områden i största allmänhet utanför större tätorter, vilket innebär att Sveriges yta till stor del blir att betrakta som landsbygd. En definition som använts av Europarådet är att avgränsa landsbygdsområden så att tätorter med upp till 3000 invånare inkluderas. Enligt den regionalpolitis­ka kommittén innebär för Sveriges del en sådan definition att ca 1,6 miljoner människor bor på landsbygden. Jämfört med den ovan nämnda glesbygden

39

 

bor alltså omkring en miljon människor på landsbygden, men utanför det     Prop. 1989/90:76 område som prioriterats av statsmakterna för särskilda glesbygdsinsatser.

Regionalpolitiska kommittén gör ingen analys av eventuella skillnader i utvecklingen mellan glesbygds- och landsbygdsområden. Eftersom det sak­nas en vedertagen definition av vad som är landsbygd finns ingen statistik över utvecklingen i sådana områden. Det är dock ett känt faktum att befolkningsutvecklingen i den tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den utpräglade glesbygden. Mot denna bakgmnd anser jag att det även fortsättningsvis måste göras en klar åtskillnad mellan insatser i glesbygd och åtgärder för övrig landsbygd. Det är enligt min mening uppenbart att behoven är mycket olika mellan tätortsnära lands­bygdsområden med pendlingsmöjligheter och den verkliga glesbygden. Dessa skillnader gör att det måste ankomma på länsstyrelsen att närmare precisera insatserna i olika delar av länet utifrån de lokala fömlsällningar-na.

Glesbygdsdelegationen anser all regeringen bör ge länsstyrelsema i upp­drag att upprätta landsbygdsprogram i samarbete med kommunerna och länsorganen. Jag kan först konstatera att flera länsstyrelser och kommuner redan upprättat sådana program. Enligt min mening bordet, som underlag för länsstyrelsemas prioritering av glesbygds- och landsbygdsinsatser, fin­nas någon form av program eller liknande. Insatserna, både vad gäller volym och omfattning, kommer alt skilja sig åt mellan länen. Eftersom det är länsstyrelserna som har ansvar för genomförandet, bör det därför enligt min mening ankomma på respektive länsstyrelse att själv bedöma, såväl om en särskild avgränsning av landsbygdsområden behöver göras, som hur ett landsbygdsprogram bör utformas. Mot bakgmnd härav anser jag inte att något särskilt uppdrag från regeringen behövs. Jag fömtsätter således att varje länsstyrelse ändå, i samarbete med bl.a. kommuner och länsor­gan, utarbetar ett program i lämplig form som underlag för sina beslut om landsbygdsinsatser.

Eftersom resurserna är begränsade måste den utpräglade glesbygden prioriteras, och jag fömtsätter att länsstyrelsema i sina tiUämpningsanvis-ningar för glesbygdsstödet beaktar innebörden av stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service. Del viktigaste motivet för slödel lill förelag i glesbygd är, enligt min mening, att utveckla småföretagsamheten i den utpräglade glesbyg­den. Skulle sådant stöd lämnas även till företag i centralorten eller i tätortsnära landsbygd skulle glesbygdsföretagens konkurrensförmåga gent­emot dem kraftigt försämras. Jag återkommer (avsnitt 10) till de insatser som jag anser bör förbehållas glesbygden och vilka insatser som bör vara möjliga att genomföra i övrig landsbygd.

När frågan om insatser övervägs bör för övrigt observeras att glesbygds­
områdena skiljer sig åt mellan olika regioner både vad gäller befolknings­
utveckling och annan utveckling, och att detta i ännu högre grad gäller
landsbygdsområdena i stort. Bakom en genomsnittligt negativ befolk­
ningsutveckling för en glesbygdsregion kan dölja sig bygder eller byar med
goda utvecklingsmöjligheter och en stark livskraft. Där kan människoma
ha slutit sig samman för att åstadkomma kreativa lösningar på byns          40

 

utvecklingsproblem och en spirande företagsamhet kan skönjas. Samtidigt som de grandläggande problemen kvarstår i många glesbygdsområden, vilka kan avläsas i bl.a. vikande befolkningsunderlag i de nordligaste länens inland, får detta inte skymma det faktum att utvecklingen i en del andra områden börjat vända i positiv riktning.

Prop. 1989/90:76

4.7 Storstädemas betydelse för den regionala utvecklingen

Min bedömning: För att medverka till en balanserad befolknings-och sysselsättningsutveckling i landet är det av stor regionalpolilisk betydelse alt en del av näringslivstillväxten i Stockholmsregionen kan avlänkas till i första hand de regionalpolitiskt prioriterade regi­onema.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén noterar att Stockholmsre­gionen haft en särskilt hög ekonomisk aktivitet som påverkat både arbets­marknad och investeringar med bl. a. brist på arbetskraft som följd.

Regionen har också börjat känna av trängseleffekler på gmnd av för stor bilism och/eller för dåligt utbyggd infrastmktur. Bostadsbyggandet har under flera år varit mycket lågt med bostadsbrist som följd, medan kon­torslokaler och liknande har byggts. Överhettningen på byggarbetsmarkna­den har enligt kommittén medfört en kraftig kostnadsutveckling som varit inflationsdrivande för hela landet. Kommittén pekar vidare bl. a. på lokala miljöproblem och att den kommunala ekonomin är ansträngd.

Kommittén anser därför att en geografiskt mer balanserad tillväxt är synnerligen viktig för landet som helhet.

För atl få företag i Stockholmsregionen intresserade av att etablera sig i stödområdena krävs information om de möjligheter och praktiska frågor som berör företagen. Kommittén anser att regeringen skall ha etl direkt ansvar för att bl. a. informera och stödja stora koncernföretag som banker, konsultföretag, byggkoncemer etc. med huvudkontor i Stockholm.

Kommittén föreslår att en affärskontaktsförmedling för kontakter mel­lan näringslivet i stödområdet och Stockholmsmarknaden bör etableras i samverkan med representanter från bl.a. det privata näringslivet. Regi­onalpolitiska medel bör enligt kommittén kunna utgå till projekt som via detta organ vänder sig till sådana Stockholmsföretag som har kapacitets­problem eller står inför en expansion i syfte att etablera kontakter för samarbete.

Kommittén tar också upp frågor om omlokalisering av statliga myndig­heter. Statskontoret har för kommitténs räkning gjort en utvärdering av resultatet av de omlokaliseringar som statsmaktema beslutade om åren 1971 och 1973. Denna visar att omlokalisering av statlig verksamhet är ett verkningsfullt regionalpolitiskt medel för att förbättra den regionala balan­sen. Kommittén föreslår att omlokaliseringar av statlig verksamhet även i framtiden bör utnyttjas som ett regionalpolitiskt medel. Innan beslut om omlokalisering tas anser kommittén att myndighetens möjligheter alt de­centralisera beslutsfattandet först bör prövas.

41

 

Slutligen behandlar kommittén frågor om reglering och lägesavgift för     Prop. 1989/90:76 att begränsa tillväxten i Stockholmsregionen. Eftersom riksdagen nyligen har fattat beslut om tillfälligt höjd fastighetsskatt lägger kommittén inte fram något förslag, men fömtsätter att regeringen utvärderar effektema av vidtagna åtgärder.

Remissinstanserna: Etl fåtal remissinstanser lar upp storstadstadsfrågor. Stockholms kommun anser att Stockholms roll som sysselsättningsmotor är viktig för Sverige och nödvändig för landets intemationella konkurrens­kraft. De regionalpolitiska satsningarna får alltså inte genomföras på be­kostnad av nödvändiga insatser i storstädema. Mot bakgrand av Stock­holms ekonomiska situation, de speciella storstadsproblemen, stora behov av investeringar i infrastmkturen etc. påpekas behovet alt finna former där näringslivet får vara med och betala för de kommunala verksamheter­na som i många fall är en direkt fömtsättning för ett fungerande näringsliv.

Göteborgs kommun anser all kommittén gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg och Malmö i begreppet storstadsregionerna. Kom­munen anser att uppdelningen skall göras mellan Stockholm resp. Göte­borg-Malmö. Göteborg och Västsverige är i vid bemärkelse landels indu­striella centmm. Beroendet av bilindustrin och exportsektom gör att man enligt kommunen kan befara atl intemationella konjunkturvariationer får snabbare genomslag i Göteborg och Västsverige.

Göteborgs- och Malmöregionen kan enligt Malmö kommun komma att reduceras till befolkningsmässigt stora regionala servicecentra. Industrin i Malmö domineras fortfarande av mogna branscher med begränsade till­växtmöjligheter. Kommunen framhåller att Stockholm fått en alltmer dominerande nationell roll och att varken Göteborg eller Malmö har den näringsmässiga bredd som krävs för att konkurrera med Stockholm.

Storstadsutredningen ifrågasätter om kommitténs analys är tillräcklig både vad gäller effektema på mellanstädema och Stockholmsregionen. Resultatet kan enligt Storstadsutredningen bli att omvandlingen av nä­ringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Länsstyrelsen i Stockholms län ser det som en viktig uppgift att arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo.

Skälen för min bedömning: Storstadsregionerna - Stockholms-, Göte­borgs- och Malmöregionerna — har sedan 1950 ökat sin folkmängd med nära 1 milj. invånare eller 50 procent. Den sammanlagda befolkningen i dessa uppgår nu till 2,8 miljoner invånare.

Dessa tre områden har emellertid enligt en studie (SOU 1989:12), som
expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) gjort, utveck­
lats på etl olikartat sätt. Stockholm har således utvecklats till en central
knutpunkt i nationella och intemationella nätverk. 1 huvudstaden finns en
stor offentlig förvaltning och nya teknologiska strömningar tar ofta vägen
via Stockholm. Här finns också en omfattande partihandel. Göteborg är
ett viktigt industriellt centmm och exportcentram medan Malmö i ett
nationellt sammanhang har ett relativt perifert läge och har med en svag
industriell utveckling afitmer utvecklats till ett servicecentmm för landets
södra delar.                                                                                    42

 

Det som präglar alla storstadsregionema är tjänslesektoms stora bety-     Prop. 1989/90:76 delse. Andelen sysselsatta i dessa näringar uppgår till nära tre fjärdedelar av den totala sysselsättningen.

Sammanfattningsvis kan utifrån ERU-studien konstateras atl det som i första hand bidragit till att storstadsregionema haft en bättre tillväxt än riksgenomsnittet är atl där finns stora regionala marknader, bra trafikför­bindelser - främst med flyg - och god tillgång på arbetskraft med högre teknisk och ekonomisk utbildning.

Stockholmsregionen är den av storstadsregionema som bör ha bäst fömtsättningar att utöva en intemationell dragningskraft, som är av myc­ket stor betydelse för Sverige som helhet. Därför finns det anledning att väma om att Stockholmsregionen är en väl fungerande huvudstadsregion. Det betyder att flaskhalsama som nu finns i olika delar av infrastmkturen måste åtgärdas, köproblem vad gäller bostäder, vård etc. måste tas bort . och miljöfrågor angripas. Jag vill konstatera alt många brister i infrastmk­turen som nu finns i Stockholm och dess omgivningar inte bara är negativa för Stockholmsregionen och de som bor och verkar där, utan utgör en hämsko för utvecklingen i landet i sin helhet. Den av regeringen tillsatta storstadsutredningen (SB 1988:01) har alt utarbeta förslag till åtgärder för att förbättra livsmiljön i storstadsregionema. Regeringen kommer senare att ta ställning lill dessa förslag.

Eftersom det således finns ett nära samband mellan utvecklingen i särskilt Stockholmsregionen och målen om att åstadkomma en balanserad utveckling i hela landet, skall jag ta upp några frågor och förslag som den regionalpolitiska kommittén behandlat och som berör storstadsregioner­na.

Det finns ett självklart intresse av all få landet som helhet att använda alla resurser i form av arbetskraft, service, infrastmktur etc. som delvis finns outnyttjade i främst de av mig prioriterade regionema. Det är ett starkt nationellt intresse all på det sättet stimulera den ekonomiska tillväx­ten. Det är också ett nationellt intresse att dämpa en alltför snabb tillväxt i Stockholmsregionen för att därmed begränsa inflationen, minska bostads­problemen, trafikbelastningen osv. Av betydelse är därvid att begränsa sysselsättningstillväxten. De systematiska kontakter som regeringen haft med större privata tjänsteföretag (banker, försäkringsförelag, konsultföre­tag m. m.) för att förmå dessa att etablera verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade områden istället för att expandera i Stockholmsregionen har varit framgångsrika. När företagen blivit informerade om de fömtsättningar som många orter i de regionalpolitiskt prioriterade regionema kan erbjuda — utbildad arbetskraft, lägre kostnader, bra kommunikationsmöjligheter etc. — har de i vissa fall valt att etablera sig eller expandera sin verksamhet utanför Stockholmsregionen. Under det senaste året har beslut om regio­nalpolitiskt stöd till tjänsteföretag fattats som betyder att över 1 100 nya arbetstillfällen skapas i prioriterade regioner. Statens industriverks aktiva kontaktverksamhet med privata tjänsteföretag har enligt vad jag erfarit lett till ca 150 nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt prioriterade regioner. De förslag till regionalpolitiska stödmöjligheter, som jag kommer all föreslå

43

 

(avsnitt 7.2), kommer ytterligare att underlätta framtida etableringar och expansion av tjänsteproduktion i de prioriterade regionema.

Kommitténs förslag om någon typ av affärsförmedlingskonlakt i Stock­holmsregionen behandlar jag senare (avsnitt 7.4).

För närvarande genomförs omlokaliseringar av ca 1 300 statliga tjänster till olika orter utanför Stockholm. Decentralisering och omlokalisering av statlig verksamhet måste även framdeles vara viktiga inslag i strävandena att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Den fömyelseprocess som pågår inom den offentliga sektom måste också innehålla sådana åtgärder. 1 första hand anser jag att decentralisering av statlig central verksamhet skall tillgripas. Det är också den typ av åtgärd som ger den största spridningen av sysselsättningen. I andra hand bör det i enstaka fall också vara möjligt att omlokalisera central statlig verksamhet från Stock­holm i första hand till de av mig tidigare (avsnitt 4.3) behandlade stödje-punktema.

Regionalpolitiska kommittén har också behandlat frågan om s. k. läges­avgifter. Regeringen har nyligen förelagt riksdagen förslag om skärpt inve­steringsskatt för vissa byggnadsarbeten (prop. 1989/90:96). Förslaget inne­bär att investeringsskatten höjs från 10 till 30 procent i Stockholmsområdet och att sanima skatt införs i Göteborgsområdet.

Prop. 1989/90:76

5 Regionalpolitik i andra länder

Min bedömning: Den förskjutning av regionalpolitiken från direkt företagsstöd till infrastmkturåtgärder, decentralisering m. m., som jag föreslår, ligger väl i linje med den utveckling och inriktning som regionalpolitiken håller på att ges i de nordiska ländema och i flertalet länder i Västeuropa i övrigt.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har endast kortfattat berört frågan om vad förverkligandet av EG:s inre marknad kan komma att betyda för näringslivsutvecklingen i Sverige. Kommittén konstaterar en­dast att konsekvensema för den regionala utvecklingen i Sverige i hög grad blir beroende av vilka samarbetsformer med EG som kommer att utveck­las. Därför är det enligt kommittén för tidigt att bedöma på vilket sätt förändringama inom EG kan komma att påverka utvecklingen i enskilda regioner. 1 övrigt har kommittén inte behandlat regionalpolitiken i andra länder.

Remissinstanserna: Ett fåtal remissinstanser tar upp intemationella frå­gor och i de fallen främst EG. Dessa synpunkter redovisas senare (avsnitt 7.7).

Skälen för min bedömning: Inom EFTA har regionalpolitiska frågor i allmänhet endast behandlats översiktligt. Däremot har EFTA-ländema träffat överenskommelser beträffande olika former av statligt stöd till företag. Det betyder bl. a. att det finns regler om vilka former av statsstöd

44

 

som tillåts och om formerna för övervakning av efterlevnaden av dessa     Prop. 1989/90:76 regler. Syftet med reglerna är att förhindra företagsstöd som snedvrider handeln och därmed motverkar syftet med frihandelsavtalet samt att åstadkomma ett närmande till EG när del gäller reglema för statligt stöd till näringslivet.

Anmälan (notifiering) av industristöd skall göras av medlemsländerna inom EFTA. Denna skyldighet gäller vid:

—införande av nya stöd

—förändringar i regler för befintliga stöd samt

—förändringar i resursramar som uppgår till minst 10 procent realt för befintliga program.

EG har beslutat atl de regionalpolitiska insatserna ska förstärkas. Mål­sättningen är att EG genom sina stmkturfonder (regionalfonden, sociala fonden och jordbmksfonden) från 1993 ska kunna genomföra olika regio­nalpolitiskt motiverade åtgärder inom en ekonomisk bidragsram av 14 miljarder ECU (ca 100 miljarder SEK) per år.

EG har ställt upp följande mål för insatser genom bl. a. sina stmkturfon­der:

1.  att bidra till utveckling och stmkturell anpassning av de regioner där utvecklingen släpar efter,

2.  att omstmkturera regioner, gränsregioner eller delar av regioner som är utsatta för omfattande stmkturförändringar,

3.  att bekämpa långtidsarbetslöshet,

4.  att underlätta ungdomars inträde på arbetsmarknaden,

5.  att reformera jordbmkspolitiken genom

 

a)  att öka takten i stmkturanpassningen av jordbruket och

b) att underlätta utvecklingen i jordbmksområden.

EG:s regionalpolitik är i praktiken i hög grad inriktad på åtgärder i områden där levnadsstandarden är mycket låg eller där det föreligger allvarlig undersysselsättning. Det betyder att Grekland, Irland, Portugal, Nordirland och delar av Italien och Spanien tillhör de områden där huvud­delen av EG:s regionalpolitiska insatser görs. Insatserna från stmkturfon-derna består framförallt av stöd till infrastmkturinvesteringar.

Utöver de regionalpolitiska insatser, som genomförs genom EG:s gemen­samma organ, bedriver medlemsländerna inom EG också en egen nationell regionalpolitik. De enskilda EG-länderna har under senare år genomfört betydande förändringar ifråga om det egna landets regionalpolitik.

De generella dragen i dessa förändringar är följande:

—rena bidrag har ökat i betydelse

—räntestöd och skattelättnader har fått minskad betydelse

—en förskjutning sker från investeringsstöd till "mjuka" investeringar och insatser för alt förbättra utvecklingsmiljön för näringslivet

—genomförandet av regionalpolitiken decentraliseras och stödhandlägg-' ningen förenklas

—stödinsatserna blir alltmer selektiva medan automatiken i stödsystemen överges

45

 

—stödområdena begränsas och stödinsatserna koncentreras till de sämst     Prop. 1989/90:76 ställda områdena och

—stödnivåema har ökat något, vilket sammanhänger med att man alltmer frångår stöd till investeringar i företag till förmån för infrastmkturåtgär­der.

I de nordiska länderna kan några aktuella regionalpolitiska frågor av intresse lyftas fram.

I Danmark beslutades 1988 om nya riktlinjer beträffande regionalpoliti­ken. Bl. a. har införts bidrag till företagsrådgivning och teknisk infrastmk­tur. Vidare har stödområdena efter förhandlingar med EG reviderats och begränsats. Dessutom begränsades möjligheterna att lämna stöd till inves­teringar i lokaler m. m. och en ålerbetalningsplikl infördes.

Regionalpolitiken har behandlats i Finland under 1988. Fömtom en översyn av olika lagar som reglerar regionalpolitiken har en viktig fråga varit hur Helsingforsregionens snabba tillväxt ska kunna dämpas. Bl.a. har en tillfällig investeringsskatt lagts på affärs- och kontorsbyggen. Stmk­turomvandlingsproblem och landsbygdsutvecklingsfrågor tillhör de priori­terade regionalpolitiska frågorna.

Regionalpolitiken i Norge har genomgått vissa förändringar. Den mest påtagliga förändringen kan nog sägas vara den tämligen kraftiga minskning av stödområdena som gjorts. 1 övrigt satsar man på l.ex. kompelens-utveckling och teknikspridning för att därigenom åstadkomma en snabba­re näringslivsutveckling. Den norska regeringen har aviserat en stortings-melding om befolknings- och näringslivsförhållandena i Finnmark och Nord —Troms.

De långsiktiga regionala utvecklingsproblemen i Island gäller de stora förändringama i befolkningsfördelningen. Åttiotalet har inneburit ständigt ökande flyttningar från landsbygden till Reykjaviksområdet. Statsminis­tern har tillkallat en regionalpolilisk kommitté som fått till uppgift att i samarbete med Regionalinstituttet formulera en ny regionalpolitik. De stora konjunktursvängningarna i den isländska ekonomin leder till stora ekonomiska problem för de förelag som arbetar på export. På kort sikt är det nödvändigt att minska fiskekvoterna av torsk och minska exporten av färsk fisk, eftersom detta innebär att den arbetsintensiva delen av fiskin­dustrin flyttar till utlandet. Dessutom har antalet stora fabrikstrålare ökat, vilket innebär att sysselsättningen på landsbygden minskar, vilket leder till nya regionala problem.

Det nordiska regionalpolitiska samarbetet omfattar gränsregionalt sam­arbete, gemensamma stödordningar, utrednings- och utvecklingsarbete, regionalpolilisk forskning samt informations- och erfarenhetsutbyte.

Nordiska ministerrådet (de för regionalpolitiken ansvariga ministrarna) har i november 1989 beslutat lägga fram ett nytt samarbetsprogram som Nordiska Rådet behandlat vid sessionen 1990. Det framlagda förslaget grundas på ett omfattande utrednings- och utvärderingsarbete. Innan be­slut fattades om detta program har det varit ute på en bred remiss. Pro­grammet, som avser perioden t. o. m. år 1994, har följande inriktning:

—                                                                                              Nya former för samverkan mellan olika regioner i Norden ska utveck­
las.                                                                                            46

 

—Kunskapsutveckling samt informations- och erfarenhetsutbyte skall ges     Prop. 1989/90:76 ökad prioritet.

—Samarbete med och påverkan på samhällssektorer med stor betydelse för den regionala utvecklingen skall förslärkas.

—Ett gemensamt nordiskt agerande i vissa intemationella frågor skall åstadkommas.

—De gemensamma regionalpolitiska stödordningar som finns i form av Nordiska utvecklingsfonden för Väsinorden (Färöarna, Grönland, Is­land) samt Nordiska investeringsbankens s. k. regionallåneordning för­blir oförändrade.

Programmet har utformats som etl flexibelt och övergripande rampro­gram. Programmet skall kompletteras med handlingsinriktade och mer de­taljerade åtgärdsprogram för t. ex. den gränsregionala verksamheten saml det sektorövergripande samarbetet.

1 den nordiska ekonomiska handlingsplanen har för perioden 1990 — 92 bl.a. avsatts 3milj. DKK för kompetensutveckling i utsatta regioner. An­svaret för detta projekt ligger inom det regionalpolitiska området. Projek­tet har inriktats mot möbelindustrin och frågor om samarbete mellan möbeltillverkare, formgivning, produktionsteknik m. m.

Det regionalpolitiska samarbetet inom OECD är främst inriktat på erfarenhetsutbyte samt utredningsprojekt och andra aktiviteter som ibland utmynnar i rekommendationer från organisationen. De senaste åren har arbetet bl. a. varit inriktat på betydelsen av teknikspridning, infrastmktur m.m. för den regionala utvecklingen. Vidare har särskilda utredningar gjorts beträffande s. k. ekonomiska frizoner. Särskilda genomgångar har de senaste åren också gjorts av regionalpolitiken i Västtyskland och Schweiz.

I kommande års program skall infrastmkturfrågor, frågor om ekonomis­ka frizoner, miljöfrågor, decentralisering och landsbygdsutveckling sär­skilt beaktas. Vidare har en ad hoc-grapp tillsatts för att utarbeta förslag om regionalpolitiskt samarbete med länder i Östeuropa. Under år 1990 kommer en genomgång att göras av regionalpolitiken i Belgien.

I juni 1990 kommer industridepartementet, kommunikationsdeparte­mentet och televerket alt tillsammans med OECD (Working Party No 6, Regional Development Policy of the Industry Committee och the Com­mittee for Information, Computer and Communications Policy) anordna etl seminarium förlagt till Kirana om telekommunikationemas betydelse för all åstadkomma regional utveckling.

1 Europarådets regi genomfördes sommaren 1989 ett seminarium i Fa­lun om fysisk planering och regional utvecklingsplanering i samband med strukturomvandling.

Under 1989 avslutades också Europarådets landsbygdskampanj.

Jag vill också nämna alt Sverige tillsammans med Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien och Västtyskland deltar i ett samarbete kring frågor om regional utveckling. Samarbetet organiseras och drivs av European Policies Research Centre (EPRC) knutet till University of Strath-clyde i Glasgow. Samarbetet är inriktat på regionalpolitiska frågor som rör stöd lill företag, infrastmkturfrågor, EG:s regionalpolitik m. m.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att den vikt jag i mina förslag    47

 

lagt vid satsningar på infrastmkturåtgärder, decentralisering m. m. stäm­mer väl överens med den allmänna policyinriklning som växer fram i Nor­den, EG och OECD när det gäller regionalpolitiken.

Inom regeringskansliet följs de regionalpolitiska frågorna inom EG av en tjänstemannagrapp som arbetar med frågor om närings- och regional­politik. Särskilda studier har bl. a. genomförts om hur EG:s regler på det regionalpolitiska området tillämpas i praktiken. Jag vill också nämna att statens industriverk (SIND) inlett en utredning om konsekvensema av förverkligandet av EG:s inre marknad för svensk industri.

Inom det nordiska regionalpolitiska samarbetet är avsikten att ländema gemensamt inför EG bl. a. ska presentera de särdrag som finns i Norden (glesbefolkade områden, näringslivsstmktur, långa avstånd, klimatförhål­landen etc.) och som motiverar kraftfulla regionalpolitiska insatser.

Prop. 1989/90:76

6 Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser

6.1 Riktlinjer

Min bedömning: För alt nå de regionalpolitiska målen krävs åtgär­der inom en rad olika samhälls- och politikområden. Verksamheten inom respektive område bör därför utformas så att de krav som de regionalpolitiska målen ställer uppfylls. Huvudprincipen bör vara att detta skall ske som en integrerad del av verksamheten och inom de ordinarie medelsramar som ställs lill respektive polilikområdes förfogande.

Kommittén: Kommittén betonar regionalpolitikens bredd och menar att insatser inom olika politikområden behövs för att vi skall få väl fungeran­de regioner i alla delar av landet. För att den sektorspolitik som riksdagen har beslutat om skall genomsyra politikens tillämpning i län, landsting och kommuner, är det enligt kommittén viktigt att vissa geografiska hänsyn byggs in i sektorspolitiken samt att de gemensamma nationella målen uttrycks tydligt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser delar utredningens upp­fattning om atl regionalpolitiken omfattar åtgärder inom en rad olika sektorsområden och om behovet av förbättrad målstyrning och sektors­samordning på central och regional nivå.

Skälen för min bedömning: Den regionala utvecklingen är det samlade resultatet av en mångfald beslut inom näringslivet och den offentliga sektom samt av hushåll och enskilda individer.

Slödel lill näringslivet har varit den mest uppmärksammade delen av regionalpolitiken alltsedan lokaliseringspolitikens tillkomst vid mitten av 1960-talet. Statsmakternas ambition har varit att genom olika former av stöd till enskilda företag påverka beslut om lokalisering och expansion så

48

 

att en större andel av företagens verksamhet förläggs till de regionalpoli-    Prop. 1989/90:76 tiskt prioriterade områdena än vad som annars skulle bli fallet.

Synen på regionalpolitikens innehåll har successivt breddats. Med den inriktning av de regionalpolitiska målen som jag tidigare redogjort för, är regionalpolitiken en viktig del av samhällets allmänna välfärdspolitik. Samtidigt kan en väl utformad och genomförd regionalpolitik aktivt bidra till att samhällets resurser i form av arbetskraft och kapital utnyttjas på ett effektivt sätt så all den ekonomiska tillväxten främjas. Båda dessa förhål­landen motiverar att regionalpolitiken på ett medvetet sätt integreras i den statliga sektorspolitiken.

I årets budgetpropsition (prop. 1989/90:100 bil. 2) redovisar regeringen sin allmänna syn på utvecklingen av den offentliga sektom. De utgångs­punkter som är vägledande för utvecklingsarbetet — det gäller t. ex. tydli­gare ansvarsfördelning och bättre samordning mellan offentliga verksam­heter, övergång till en mer mål- och resultatorienlerad styming av den offentliga verksamheten, decentralisering, valfrihet i fråga om verksam­hetsformer och arbetssätt samt en rationell personalpolitik - bör i till­lämpliga delar vara vägledande också i det regionalpolitiska arbetet.

Den regionalpolitiska kommittén framhåller som utgångspunkt för sina överväganden och förslag att "regionalpolitiken omfattar samtliga de in­satser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig sektorspolitik." Jag delar i allt väsentligt kommitténs synsätt i detta avseende.

Kommittén har i sitt belänkande redovisat det geografiska utfallet av huvuddelen av de resurser som fördelas över statsbudgeten under ett bud­getår. Resultaten har även redovisats i en särskild rapport (Staten i geogra­fin SOU 1989:65). Av denna redovisning framgår att det redan i dag finns en förhållandevis god överensstämmelse mellan regionalpoliliska priorite­ringar och insatsemas fördelning inom vissa sektorer/politikområden. Det gäller t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, som sedan länge spelar en viktig roll för att upprätthålla regional balans. Skatteutjämningssystemet är etl annat område där den regionalpolitiska profilen är tydlig. Inom vissa andra sektorer, som är delar av den generella välfärdspolitiken, fördelas resursema per capita, vilket ger ett från regionalpolilisk utgångspunkt tämligen neutralt utfall. Del gäller t.ex. bambidrag, vissa pensioner, bi­drag till gmndskolan etc. De geografiska skillnader som kan noteras beror främst på skillnader i befolkningens åldersstraktur.

Inom andra sektorer däremot, som högre utbildning, forskning, delar av
kulturområdet, vissa delar av kommunikationssektom etc. fördelas resur­
ser över landet på etl sätt som avviker från de regionalpoliliska priorite­
ringarna. Huvudorsaken till detta är att det är fråga om verksamheter som
med de kvalitetskrav eller andra krav som definierats inom sektom endast
kan bedrivas på ett begränsat antal platser i landet. Samtidigt handlar det
ofta om sådana verksamheter som betraktas som strategiska för den regio­
nala utvecklingen. Här uppstår således konflikter mellan tillgänglighet och
kvalitet. Med utnyttjande av ny teknik, nya verksamhetsformer etc. bör    49

4   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

sådana konflikter successivt kunna övervinnas. Inom bl. a. de ovan nämn­da sektorerna har också under de senaste åren skett en rad förändringar där stor hänsyn tagits till regionala aspekter.

Politiken för olika sektorsområden måste utformas med utgångspunkt från de mål och krav som gäller inom respektive sektor. Det är en fömt­sättning för en tydlig och effektiv politik. Samtidigt anser jag det principi­ellt viktigt att när konkreta insatser planeras inom olika sektorsområden, de ges en sådan inriktning och utformning att de regionalpolitiska målen främjas. Detta är angeläget såväl från allmänna välfärdspolitiska utgångs­punkter som från målet om tillväxt och högt resursutnyttjande i samhälls­ekonomin. För atl det skall vara möjligt för dem som genomför seklorspo-litiken att ta nödvändiga regionalpoliliska hänsyn, är det emellertid viktigt att de regionalpolitiska målen och riktlinjema för olika sektorsområden görs tydliga och precisa. Jag återkommer (avsnitt 6.2) till formema för hur det bör ske.

1 vissa fall kan särskilda regionalpolitiska insatser i enskilda sektorer vara motiverade. Det gäller främst i fråga om utbyggnad eller förstärkning av infrastmkturen i prioriterade regioner. För sådana insatser bör särskil­da regionalpolitiska medel kunna disponeras i kombination med ordinarie sektorsmedel. Jag återkommer senare (avsnitt 9) till denna fråga.

Prop. 1989/90:76

6.2 Organisation på central statlig nivå

Min bedömning: Formerna för samordning av statens insatser inom och mellan olika samhälls- och politikområden bör utvecklas så att de regionalpoliliska målen främjas. Mål och riktlinjer för regional­politiken bör därför preciseras så att de olika områdenas och berör­da myndigheters regionalpolitiska roll och ansvar tydliggörs. I vissa fall bör mål och riktlinjer t.ex. kunna uttryckas i form av service­nivåer eller motsvarande.

Regionalpolitiskt betydelsefulla myndigheter bör i sina årliga an­slagsframställningar redovisa på vilket sätt regionalpoliliska hänsyn har tagits och vilka resultat som har uppnåtts samt hur man under kommande år avser alt följa upp fastställda riktlinjer och service­mål.

Centrala myndigheter bör kunna ges särskilda utredningsuppdrag med regionalpolitiskinriktning.Vidareböröverläggningarmed verks­ledningar genomföras, arbetet inom regeringens statssekreterargmpp för regionalpolilisk samordning ytterligare intensifieras m. m.

En ökad målstyming ställer krav på effektiv uppföljning och utvärdering av insatta åtgärder.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen, när mål och riktlinjer redovisas inom olika politik- och sektorsområden, måste tydliggöra de regionalpolitiska målen så att de myndigheter som har att fullgöra rege­ringens och riksdagens beslut, vet hur åtgärdema stämmer överens med fastlagda regionalpolitiska mål.

50

 

Det är också enligt kommittén viktigt att olika åtgärder för regional     Prop. 1989/90:76 utveckling samordnas i regeringskansliet och all olika intressen och sek­torsfrågor vägs mot varandra. Den särskilda statssekreterargmpp för regi­onalpolitiska frågor som finns bör därför bevaras och om möjligt förstär­kas.

Kommittén anser att myndighetema i samband med sina årliga anslags­framställningar bör redovisa på vilket sätt regionalpolitiska hänsyn har lagits och vilka servicemål som stäUts upp och uppnåtts samt hur man under kommande år avser verka för att följa uppställda riktlinjer och uppnå servicemålen.

SIND bör enligt kommittén få en delvis annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fast­lagda mål än på stödhantering. SIND föreslås också ha ett ansvar för kompetensutveckling bl. a. genom all svara för erfarenhetsutbyte mellan län och kommuner i hela landet.

Vidare anser kommittén att uppföljning och utvärdering av de olika re-■ gionalpolitiska insatserna bör få större betydelse.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser delar kommitténs syn på be­hovet av en förbättrad målstyming och om en precisering av de regional­politiska målen. SIND anser att målen måste preciseras ytterligare för att målstyming skall kunna användas i regionalpolitiken. Såväl statskontoret som riksrevisionsverket framhåller att det från stymingssynpunkt är ange­läget att kostnadema för regionalpolitiken så långt det är möjligt görs synliga.

Några remissinstanser föreslår att en central organisation bildas för att bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Det gör t. ex. länsstyrelsema i Värmlands och Västemorrlands län och Norrlands­förbundet. SIND anser att verket bör få ansvaret för sektorssamordningen.

Skälen för min bedömning: Den breda inriktningen av regionalpolitiken och dess koppling lill sektorspolitik, som jag tidigare har redogjort för, innebär bl.a. atl ett stort antal myndigheter får viktiga uppgifter när det gäller att genomföra regionalpolitiken.

1 verksförordningen (1987:1100) regleras myndighetemas allmänna uppgifter och ansvar. I förordningens 5 § sägs att "Myndighetens chef skall se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att den utvecklas och anpassas till de krav som ställs på den. Därvid skall beaktas de krav som ställs av hänsyn till totalförsvaret, regionalpolitiken och miljöpolitiken."

Vidare regleras i förordningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbe­te vissa skyldigheter för statliga myndigheter. I förordningens 3§ sägs att "statliga myndigheter efler sina fömtsättningar skall

1.  i sin planering ta hänsyn till verksamhetens betydelse för sysselsätt­
ningen, servicen och miljön i olika regioner,

2.  beakta möjlighetema till decentralisering av sin verksamhet samt

3.  inom sina verksamhetsområden även i övrigt verka för att de regi­onalpolitiska målen uppnås".

Myndighetema har således genom dessa och andra riktlinjer ett generellt
ansvar att i den egna verksamheten väga in regionalpolitiska hänsyn.        51

 

Inriktningen måste här vara att genom målstyrning få myndigheterna att     Prop. 1989/90:76 uppmärksamma och beakta gällande riktlinjer. Hittills har de regionalpoli­tiska målen inte alltid varit tillräckligt preciserade. För att myndigheterna på ett meningsfullt sätt skall kunna uppfylla de krav som regionalpolitiken ställer måste operativa mål och riktlinjer formuleras för varje sektor.

I 1989 års kompletteringsproposilion (prop. 1988/89:150 bil. 1) redovi­sade regeringen sin syn på arbetet med förnyelse och utveckling av den offentliga förvaltningen. Viktiga inslag i detta arbete är en förbättrad verksamhetsplanering inom regeringskansliet och en ökad mål- och resul­tatstyrning av myndigheternas verksamhet. Inom regeringskansliet sker samordning av olika åtgärder för regional utveckling och avvägning mellan regionalpoliliska mål och mål för olika sektorers verksamhet inom ramen för verksamhetsplaneringen och i budgetarbetet. Regeringens avsikt är att fortsättningsvis i budgetpropositionen fortlöpande ge en samlad redovis­ning av vilka regionalpoliliska överväganden som gjorts, vilka viktigare beslut av regionalpolilisk betydelse som har fattals inom olika departe­ments ansvarsområden etc.

Utformningen av regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika myndig­heter kan ske på olika sätt beroende på den enskilda myndighetens verk­samhet och förutsättningar i övrigt. Posten och televerket är exempel på seklorsorgan vars verksamhet är av stor regionalpolilisk betydelse.

För att bedöma statens regionalpolitiska ansvar på tele- och postområ­dena och i samband därmed precisera televerkets och postverkets roll har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté (dir. 1988:11). Kommittén skall redovisa sina överväganden och förslag under våren 1990. Vidare kommer, som har aviserats i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 8), en översyn av styrningen av kommunikationsdepartementets af­färsverk att göras. Översynen kommer bl. a. att behandla kraven på treårs­planernas innehåll, ekonomisk styrning, organisation och redovisning samt hur den ägarmässiga uppföljningen skall ske.

Inom regeringskansliet finns sedan år 1986 en slatssekreterargrupp som har till uppgift att svara för regionalpolilisk samordning av insatser inom olika departements ansvarsområden. Gruppen består av statssekreterarna i de regionalpolitiskt viktigaste departementen och leds av statssekretera­ren i industridepartementet. Denna statssekreterargmpp bör tillsammans med företrädare för regionalpolitiskt betydelsefulla sektorsmyndigheter ta fram underlag för utformningen av regionalpolitiska riktlinjer för myndig­hetema. Jag avser därför att intensifiera gruppens verksamhet. Det är också angeläget att utnyttja olika expertorgan i detta arbete. Statskontoret bör t. ex. kunna medverka med värdefull expertkunskap. Underiag för alt bedöma servicenivåer m. m. i olika regioner bör expertorganen kunna la fram. Regeringen, som har att avväga de regionalpolitiska målen mot andra väsentliga mål, bör sedan i regleringsbrev eller i annan lämplig form besluta om vilka riktlinjer som skall gälla för respektive myndighet.

Myndigheterna bör vidare i samband med sina anslagsframställningar och i förekommande fall även treårsplaner redovisa på vilka sätt de regio­nalpolitiska riktlinjema har beaktats och vilka resultat som har uppnåtts

52

 

samt hur man under kommande år avser att verka för att följa uppställda     Prop. 1989/90:76 riktlinjer och uppnå servicemål eller motsvarande.

Det är också angeläget att utveckla samverkan och samarbete mellan olika myndigheter i regionalpolitiska frågor. Regeringen har tidigare upp­dragit åt vissa myndigheter att gemensamt utreda eller på annat sätt behandla särskilda frågor. Uppdragen har i första hand berört SIND, STU, AMS, UHÄ och SÖ. Del har bl. a. gällt regional utbildningsplanering och regional teknikspridning. Erfarenheterna från dessa uppdrag är goda. För­utom alt regeringen har fåll ett underlag för sina ställningstaganden, har de berörda myndigheterna utvecklat nya samarbetsformer och fått impulser som påverkat inriktningen av deras ordinarie verksamhet. Regeringen bör därför även i andra sammanhang kunna ta initiativ till liknande samar­betsprojekt. Jag kommer senare (avsnitt 8.6) att avisera atl ett uppdrag skall lämnas till bl. a. länsstyrelsema och UHÄ att ta fram ett planerings­underlag för högskoleverksamheten.

Bland de centrala myndighetema intar statens industriverk (SIND) en särställning i fråga om regionalpolitiken. SIND är central myndighet för det regionalpolitiska stödet till näringslivet. Verkets uppgifter innefattar handläggning av stöd i vissa ärenden, administration av den slödgivning som såväl regeringen som SIND och länsstyrelserna svarar för samt viss rådgivning m. m. till länsstyrelserna.

Jag kommer senare (avsnitt 7.2.1.5) bl.a. att föreslå att länsstyrelserna i fortsättningen skall svara för all administration och uppföljning av stöd-givningen på regional nivå. 1 stället bör SIND få ett ansvar för uppföljning av de beslut som fattas av regeringen och SIND samt för att utvärderingar av det regionalpolitiska stödet till näringslivet görs fortlöpande. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i denna fråga.

SIND har också i sin instruktion tilldelats vissa andra uppgifter på det regionalpolitiska området. SIND skall således bedriva viss projektverk­samhet, svara för lokaliseringssamråd med den privata tjänste- och ser­vicesektorn samt bedriva utredningsverksamhet på del regionalpoliliska området. Vidare har regeringen genom en rad olika beslut uppdragit åt SIND att arbeta med särskilda projekt. För närvarande har SIND i upp­drag att dels genomföra ett utvecklingsprogram för sågverks- och trämanu­fakturindustrin i de fyra nordligaste länen, dels tillsammans med STU genomföra särskilda åtgärder för teknikspridning i norra Sveriges inland.

SIND har i sin treårsplan för budgetåren 1990/91-1992/93 föreslagit att verket inom ramen för ett nytt insatsområde — Regionala SIND-diagnoser - skall tilldelas ytteriigare uppgifter när det gäller att bl.a. beskriva och analysera utvecklingen i olika regioner och att utarbeta åt­gärdsprogram för dessa. Vidare har SIND föreslagit att verket bör få utveckla arbets- och samverkansformer mellan olika organ på central, regional och lokal nivå.

SIND har i sitt yttrande över den regionalpolitiska kommitténs betän­kande också framhållit att verket bör få ett ökat ansvar för sektorssamord­ning på central nivå.

För egen del menar jag att det är naturligt att den kompetens som SIND
har kan utnyttjas i arbetet med att utveckla regionalpolitiken men också i  53

 

genomförandet av olika regionalpolitiska åtgärder. En viktig uppgift för Prop. 1989/90:76 SIND bör t. ex. vara att fortlöpande göra analyser av befolknings-, närings­livs- och sysselsättningsutvecklingen i olika regioner. Beträffande insats­området Regionala SlND-diagnoser är min inställning följande. SIND bör på eget initiativ, i samverkan med berörda myndigheter, kunna delta i arbetet med fördjupade analyser och utarbetande av åtgärdsprogram. Dock måste gälla att sådana åtgärdsprogram endast får utmynna i förslag som ryms inom de ekonomiska ramar som tilldelats SIND och berörda myndigheter. Genom att befrämja samordning och samverkan beträffande olika åtgärder bör det vara möjligt att uppnå etl bättre resursutnyttjande.

1 övrigt bör det vara regeringen som tar initiativ till särskilda ålgärder i orter och regioner som genomgår mera omfattande strukturförändringar av näringslivet. Jag kommer senare (avsnitt 11) att behandla formerna för och inriktningen av sådana åtgärder. I sådana sammanhang bör SIND, liksom hittills, på regeringens uppdrag kunna medverka t. ex. med all göra nödvändiga analyser men också i genomförandel av skilda insatser.

Jag vill vidare peka på etl område där det är angeläget att SIND:s kompetens och överblick utnyttjas. Det gäller informations- och erfaren­hetsutbyte mellan olika regioner och aktörer på det regionalpolitiska fältet. SIND bedriver redan idag viss utbildningsverksamhet bl.a. riktad till personal vid länsstyrelser, länsarbetsnämnder och regionala utvecklings­fonder. Det bör enligt min mening vara en viktig uppgift för SIND att under de närmaste åren vidareutveckla denna verksamhet. I del samman­hanget bör särskilt uppmärksammas betydelsen av att utveckla informa­tions- och erfarenhetsutbytet med andra myndigheter på central och regio­nal nivå.

Jag anser det emellertid inte vara lämpligt att tilldela SIND ett ansvar för sektorssamordning mellan centrala myndigheter. En sådan uppgift är nära sammankopplad med direktivgivning, medelsfördelning etc, vilket gör att den måste ligga hos regeringen. SIND har ändå, som jag nyss redovisat, ett stort antal betydelsefulla uppgifter inom regionalpolitiken som tillsammans kräver en kraftfull insats från verket. Det gäller t. ex. i fråga om uppföljning, utvärdering m. m. av olika inslag i regionalpolitiken.

Jag anser det vara angeläget att ha ett fortlöpande informations- och erfarenhetsutbyte mellan regeringen och berörda myndigheter men också med organisationer och andra aktörer inom det regionalpolitiska området. Jag avser därför att ta initiativ till sådant utbyte.

En fömtsättning för att nå en bättre målstyrning inom det regionalpoli­
tiska området är att det sker en fortlöpande uppföljning och utvärdering av
olika insatser. Det gäller såväl olika typer av regionalpolitiskt stöd lill
företag som insatser inom olika politikområden som är av regionalpolilisk
betydelse. Ansvaret för att följa upp olika åtgärder bör i första hand ligga
på de myndigheter som genomför åtgärdema medan utvärderingsansvaret
i princip bör ligga utanför dessa myndigheter. När det gäller utvärdering
av det regionalpolitiska företagsstödet har jag tidigare redovisat all SIND
bör få ett övergripande ansvar. Expertgruppen för forskning om regional
utveckling (ERU) bör enligt min mening bl.a. svara för utvärderingar av
de regionalpolitiskt motiverade åtgärder för att förstärka infrastrukturen i   54

 

vissa regioner som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå. Den myndig­het för glesbygdsfrågor som jag senare (avsnitt 10.5) kommer att föreslå skall inrättas, bör bl.a. ges ansvar för utvärdering av glesbygdsstödet. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag i dessa frågor.

Prop. 1989/90:76

6.3 Organisation på regional nivå

Min bedömning: Länsstyrelsema bör på regional nivå ha huvudan­svaret för samordningen av statens regionala utvecklingsinsatser.

Handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd bör läggas helt på länsstyrelsema. Därigenom uppnås bl.a. en förenkling och när-hel m. m. lill de frågor som skall behandlas.

Del behov som finns av samordning mellan län bör normaU kunna tillgodoses genom initiativ från berörda länsstyrelser och i de former som dessa finner ändamålsenliga.

För att skapa gynnsammare utveeklingsfömtsättningar i de regio­nalpolitiskt mest prioriterade områdena, dvs. stödområdet, avser jag föreslå att särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastmkturinsatser. Berörda länsstyrelser bör få i uppdrag att ge­mensamt redovisa ett förslag till vilka åtgärder som bör prioriteras för att åstadkomma en långsiktigt positiv regional utveckling.

Kommittén: Kommittén anser att länsstyrelsema bör vara huvudansva­riga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen. Länsstyrelsema bör också ha huvudansvaret för beslut om finansiellt stöd till enskilda företag. Detta ansvar skall inrymma såväl de beredande, beslutande som upp­följande åtgärderna.

Den kraftigt ökade roll och de vidgade arbetsuppgifter som länsstyrelser­na enligt kommitténs förslag skulle få, måste också enligt kommittén innebära att tillräckliga personella resurser avsätts inom länsstyrelsen. Genomförandet av en samordnad länsförvaltning ger enligt kommitténs mening goda möjligheter till omprioriteringar av resursanvändningen.

Kommittén menar vidare att problemen i den region som man benäm­ner Inlandet är mera djupgående än i andra regioner och att Inlandets möjligheter att hantera problemen behöver förstärkas ytterligare. Kom­mittén föreslår därför att en särskild delegation för inlandet — Inlandssty­relsen — inrättas för en tioårsperiod. Inlandsslyrelsen, som utöver ordfö­randen bör beslå av företrädare för de politiska partiema och utses av regeringen, bör ha betydande resurser till sitt förfogande.

Remissinstanserna: De flesta remissinstansema såsom l.ex. länsstyrel­serna i Västernorrlands och Jämtlands län, anser att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken. Många framhåller utvecklingsfon­dernas betydelse för länen. Att deras finansiella verksamhet skall vara kvar anser bl. a. SIND och länsstyrelsen i Norrbottens län. AMS biträder försla­get om att hanteringen av sysselsättningsslödet på regional nivå överförs från länsarbetsnämnderna till länsstyrelsema. Så gott som alla remissin-

55

 

stanser avstyrker förslaget om Inlandsstyrelsen. Det gäller t. ex. SIND,     Prop. 1989/90:76 Bergslagsdelegationen, flera länsstyrelser, utvecklingsfonder, landsting och kommuner i främst de berörda länen. Några enstaka anser att frågan kan utredas vidare.

Skälen för min bedömning: Länsstyrelsema har ifråga om regionall ut­vecklingsarbete och regionalpolitikens genomförande i länen givits en samordningsroll. Med utgångspunkt från statsmaktemas beslut om regio­nalpolitiken skall länsstyrelsema precisera och lägga fast mål och riktlinjer för arbetet inom det egna länet. Häri ingår att ange regionalpolitiska riktlinjer för såväl länsstyrelsens egen verksamhet som för verksamheten hos andra statliga länsorgan och andra statliga myndigheter som arbetar i länet. 1 det löpande regionala utvecklingsarbetet skall länsstyrelsema se­dan verka för att statlig, kommunal och landstingskommunal verksamhet står i samklang med målen för länets utveckling.

Fömtsättningama för länsstyrelsemas samordningsroll ges främst i läns-styrelseinstraktionen (1988:971) och förordningen (1982:877) om regio­nalt utvecklingsarbete. Länsstyrelsema ges här befogenheter på en rad områden som ar av betydelse för länens utveckling. Samtidigt åläggs andra statliga länsorgan och myndigheter i den allmänna verksstadgan och i nämnda förordning om regionalt utvecklingsarbete att efter sina fömtsätt­ningar verka för atl de regionalpolitiska målen uppnås och att resultatet av länsstyrelsemas löpande länsplanering läggs till grand för planeringen av den egna verksamheten.

Möjlighetema för länsstyrelsema att bedriva ett aktivt samordningsar­bete har successivt förstärkts i takt med att olika administrativa regler tillkommit och genom att regionalpolitiska medel tillförts länen. Av sär­skild betydelse har här varit medlen för regionalt utvecklingsarbete, de s. k. projektmedlen. Det konkreta samarbetet mellan olika regionala och lokala organ i projekt har skapat fömtsättningar för en mera effektiv samordning av resursanvändningen inom olika sektorer.

Mitt intryck är emellertid att många länsstyrelser inte i tillräcklig ut­sträckning har tagit vara på de formella och reella möjligheter som finns att med sektorsmyndigheter ta upp frågor om en bättre anpassning av deras verksamhet lill regionalpolitiska mål som ställts upp. Det kan finnas flera orsaker till detta. Som jag tidigare (avsnitt 6.2) har framhållit måste de regionalpoliliska riktlinjer som bör gälla inom olika sektorer preciseras. Alltför oprecisa mål och riktlinjer försvårar självfallet för såväl berörda sektorsorgan som för länsstyrelsema atl åstadkomma och följa upp de anpassningar som är nödvändiga. Med de åtgärder för att precisera och konkretisera regionalpolitiska mål och riktlinjer för olika sektorer som jag tidigare har redovisat, kommer detta förhållande att successivt förbättras. Det bör således vara en av länsstyrelsemas viktigaste uppgifter all åstad­komma en väl fungerande sektorssamordning. I detta ligger också att ta initiativ till utvecklingsarbete och experiment i samarbete med andra myndigheter och kommunema för att utveckla nya former för förbättrad samhällsservice.

Riksdagen har på regeringens förslag (prop. 1988/89:154, 1989/90:BoU4
och BoU9) nyligen beslutat om en ny regional statlig förvaltning fr.o.m.      56

 

den I juli 1991. Beslutet innebär i huvudsak all en ny länsstyrelse bildas av Prop. 1989/90:76 de verksamheter som idag bedrivs av länsvägnämnden, länsskolnämnden och lanlbmksnämnden samt den nuvarande länsstyrelsen. Viss del av länsbostadsnämndens verksamhet skall också ingå i den nya länsstyrelsen som i övrigt får vidgade uppgifter vad gäller bl.a. kommunikationer och trafiksäkerhet. På vissa områden, t.ex. inom arbetsmarknadspolitiken, införs ett utvidgat samrådsförfarande. Sedan tidigare finns dessutom en gemensam beredningsordning fastställd för länsstyrelsen, länsarbetsnämn­den och den regionala utvecklingsfonden i frågor om stöd till näringslivet. Genom beslutet om en ny regional statlig förvaltning skapas enligt min mening bättre fömtsättningar för att i länen väga olika sektorsintressen mot varandra och samtidigt ta hänsyn till regionala förhållanden och regionala mål for utvecklingen.

Den nuvarande organisationen i länen när det gäller handläggningen av regionalpolitiskt stöd tdl företag är delvis splittrad. Såväl länsstyrelsema som de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämndema har upp­gifter i fråga om beredning, beslut och uppföljning av olika ärenden. Vidare svarar SIND för vissa handläggningsuppgifter i ärenden där beslut fattas på regional nivå.

Jag anser att det är angeläget att renodla organisationen vad gäller handläggningen av det regionalpolitiska stödet i länen. Genom att i ökad utsträckning lägga nyss nämnda handläggningsuppgifter på ett och samma organ blir ansvarsfördelningen tydligare. Från stödmottagamas synpunkt innebär det också en förenkling i och med alt antalet stödhandläggande organ minskar. Enligt min mening bör i princip ansvaret för såväl beredning som beslut och uppföljning av samtliga ärenden om regionalpolitiska insat­ser riktade till företag som skall avgöras på länsnivå fortsättningsvis ligga hos länsstyrelsen. Länsstyrelsema bör dock även fortsättningsvis kunna an­lita de regionala utvecklingsfondema och länsarbetsnämndema för t. ex. vissa beredningsuppgifter. Detta gäller i synnerhet i ett inledningsskede. Jag återkommer (avsnitt 7.2.1.5) till dessa frågor.

En förändring av ansvars- och arbetsfördelning i enlighet med vad jag har redovisat, fömtsätter en motsvarande anpassning av handläggningsre-sursema hos berörda organ.

Kostnadema för SIND: s handläggning av ärenden som föreslås överföras
till länslyrelserna betalas från anslaget B 1. Statens industriverk: Förvalt­
ningskostnader. För budgetåret 1990/91 beräknarjagdetta belopp till I milj.
kr. Från anslaget B. 8 Småföretagsutveckling på tolfte huvudtiteln betalas
bl. a. kostnader för de regionala utvecklingsfondemas administration. Den
del av anslaget som avser kostnader för fondemas del i beredning och upp­
följning av ärenden om regionalpolitiskt stöd tiU företag beräknarjag till 7
milj. kr. för budgetåret 1990/91. Kostnadema för länsarbetsnämndernas
handläggning av ärenden om sysselsättningsstöd betalas från anslaget B 1.
Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader på tionde huvudtiteln. För
budgetåret 1990/91 beräknarjag detta belopp till 1 milj. kr. Dessa belopp bör
disponeras av de länsstyrelser som, i enlighet med vad jag tidigare har fö­
reslagit, tillförs nya uppgifter i fråga om handläggningen av nämnda stöd.
Hämtöver kan ytterligare vissa medel behöva tillföras för länstyrelsemas    57

 

ökade arbetsuppgifter. Regeringen bör besluta om hur medlen skall fördelas     Prop. 1989/90:76 mellan berörda länsstyrelser. Jag har i denna fråga samrått med chefema för arbetsmarknads- och civildepartementen.

Jag vill i detta sammanhang också erinra om att i direktiven till den utredning om transportstödet som regeringen tidigare beslutat om (dir. K 1989:B) framhålls att en regionalisering av administrationen av transport­stödet bör övervägas. I direktiven sägs också att det regionala organ som i sådant fall bör svara för denna administration är länsstyrelsen.

Den regionalpolitiska kommittén redovisar vissa överväganden och för­slag vad gäller samordning av insatser i regioner som omfattar mer än ett län. Jag delar kommitténs uppfattning att sådan samordning normalt bör kunna ske inom ramen för nuvarande förvallningsstmktur. Länsstyrelse-instraktionens § 3 anger att "i frågor som har betydelse även för angrän­sande län skall länsstyrelsen främja del för länen gemensamma intresset". Berörda länsstyrelser bör enligt min mening kunna ta nödvändiga initiativ och utveckla de former för samarbetet som kan vara lämpliga. Jag vill samtidigt betona betydelsen av att ett reellt samarbete sker mellan angrän­sande län. Det är inte minsl av betydelse när det gäller samordning av insatser inom och mellan olika politikområden. Skulle ett nödvändigt samarbete inte komma lill stånd på initiativ från berörda länsstyrelser, bör regeringen ta sådana initiativ.

Regeringen har tidigare i vissa speciella fall inrättat ett särskilt organ för att under en avgränsad lidsperiod samordna statlig verksamhet av betydel­se för utvecklingen i en region. Det senaste exemplet är Bergslagsdelega­tionen som inrättades som en särskild myndighet år 1986. Dess verksam­het skall enligt tidigare fattat beslut upphöra den Ijuli 1990. Därefter bör berörda länsstyrelser svara för att nödvändig samordning över länsgränser sker.

Kommittén anser att problemen i den region som man benämner Inlan­det är mer djupgående än i övriga regioner och att Inlandets möjligheter att hantera de rådande problemen behöver förstärkas. En särskild delega­tion för inlandet — Inlandsslyrelsen — som har betydande resurser lill sitt förfogande bör därför enligt kommittén inrättas för en tioårsperiod. In­landsstyrelsen bör enligt kommittén vara parlamentariskt sammansatt och utses av regeringen. Vidare bör Inlandsslyrelsen ha olika referensgrapper knutna till sig med representanter för berörda kommuner samt arbets­lagar- och näringslivsorganisationer.

Jag delar i allt väsentligt kommitténs bedömning vad gäller problemens
omfattning och karaktär i den aktuella regionen. Tidigare (avsnitt 4.2) har
jag föreslagit två stödområden 1 och 2, som i huvudsak motsvarar det
område kommittén benämner Inlandet. Jag anser också att särskilda resur­
ser för infrastmkturåtgärder behöver tillföras stödområde 1 för att skapa för­
utsättningar för en gynnsam utveckling. 1 likhet med en övervägande ma­
joritet av de remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag om
en särskild Inlandsstyrelse, anser jag emellertid inte att det finns några vä­
gande skäl för att inrätta ett nytt organ av den typ som kommittén föreslår.
Ansvaret för att planera och genomföra nödvändiga insatser bör kunna
läggas på berörda länsstyrelser. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att  58

 

särskilda regionalpolitiska medel avsätts för vissa infrastrukturinsatser i Prop. 1989/90:76 stödområde 1. Jag avser vidare föreslå regeringen att ge länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län ett särskilt uppdrag att ge­mensamt dels redovisa ett förslag till program för användningen av dessa medel, dels föreslå lämpliga former för beslut m.m. om medlens använd­ning.

För atl sprida information om det regionala utvecklingsarbetet är den årliga länsrapporten en viktig informationskanal. I många län har de reglerade formerna för länsrapporternas utformning upplevts som en be­gränsning när det gäller den tids- och ämnesmässiga inriktningen av arbe­tet. Flera länsstyrelser har därför valt att utöver länsrapporterna skapa andra kanaler för att informera om den regionala utvecklingen och det regionala utvecklingsarbetet i länet.

Jag menar att regeringens behov av information om hur länsstyrelserna bedriver det regionalpolitiska arbelet och vilka geografiska prioriteringar som görs inom länet samt om riktlinjer för användningen av de regionalpo­litiska medel länsstyrelsen disponerar m. m. i fortsättningen bör tillgodoses genom anslagsframställningarna. Detta ligger också i linje med avsikten med den treårsbudgetering som nu successivt införs i statsförvaltningen. Inom något år kommer länsstyrelserna att omfattas av denna budgeterings-form. Länsstyrelserna bör då ges sådana riktlinjer för anslagsframställning­arna som tillgodoser behovet av en fördjupad budgetprövning. I de fall som det finns behov av särskilda redovisningar föratt t. ex. belysa förhållandena inom olika sektorer anser jag att det fortsättningsvis kan ske antingen genom redovisningar i anslagsframställningarna eller genom att särskilda regerings­uppdrag ges till länsstyrelserna. Vidare avser jag föreslå alt uppföljningen och utvärderingen av regionalpolitiskt stöd och andra regionalpoliliska åt­gärder skall förslärkas.

Jag avser mot denna bakgmnd alt senare föreslå regeringen att i förord­ningen (1982:877) om regionalt utvecklingsarbete ta bort kravet på en årlig länsrapport. Länsstyrelserna kan självfallet även fortsättningsvis ut­arbeta en årlig länsrappoi t som ett instmment i den regionala sektorssam­ordningen. Jag bedömer emellertid att länsstyrelserna med denna ordning bättre än hillills skall kunna anpassa sin skriftliga information till skilda mottagargmpper efler de fömtsättningar och behov som kan finnas i de enskilda länen. Länsstyrelsema bör dock även i fortsättningen vara skyldi­ga att utarbeta befolknings- och sysselsättningsprognoser för län och kom­muner.

59

 

6.4 Kommunal verksamhet

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Kommunernas verksamhet har stor betydelse för att regionalpolitiken skall kunna genomföras på etl effektivt sätt. Genom en väl utbyggd samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och bebyggelseplanering, frilids- och kulturverk­samhet etc. kan kommunerna aktivt främja en önskvärd utveckling av näringslivet.

Även kommunernas mer direkt näringslivsutvecklande verk­samhet blir allt viktigare. Länsstyrelserna bör ha möjlighet att på olika sätt främja kommunernas verksamhet på detta område. Kom­munernas näringslivsinriktade verksamhet måste självfallet ske inom ramen för den kommunala kompetensen.

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunerna i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Kommittén: Kommittén anser att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken. Länsstyrelserna föreslås genom länsanslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade landsdelarna.

Kommittén betonar vidare skatteutjämningsbidragens betydelse för kommunerna i regionalpolitiskt prioriterade områden. Kommittén menar att om man inom skatteutjämningen skall ge utrymme för ökade regional­politiska insatser, så måste konstmktionen av systemet utredas närmare. Med hänsyn till alt förändringar i skatteutjämningssystemet trädde i kraft så sent som år 1989 och i avvaktan på Kommunförbundets utredning om kommunernas kostnader vill kommittén inte föreslå några förändringar av det nuvarande systemet.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar betänkandets syn på kommunernas roll i regionalpolitiken. Svenska kommunförbundet beto­nar särskilt den kompetens som finns på kommunal nivå och som på ett aktivt sätt måste tas tillvara för att formulera och genomföra regionala strategier. Många anser i likhet med länsstyrelsen och landstinget i Norr­bottens län och Fagersta kommun att skatteutjämningsbidraget är viktigt för kommunerna för att nå de regionalpolitiska målen.

Skälen för min bedömning: Kommunernas verksamhet har på en rad olika områden stor betydelse för genomförandel av regionalpolitiken. Kommunerna svarar för väsentlig samhällsservice i form av utbildning, social omsorg, bostads- och bebyggelseplanering, fritids- och kulturverk­samhet m. m. En rad olika studier visar tydligt att väl fungerande boende­miljöer med tillgång till bra utbildningsmöjligheter och bra barnomsorg, ett varierat kultur- och fritidsliv etc. är viktiga faktorer som vägs in när företagen gör sina lokaliseringsval. Det gäller inte minst förelagen inom den privata tjänste- och servicesektorn. Kommunernas engagemang och aktivitet på dessa områden har således stor betydelse för möjligheterna att med statligt regionalpolitiskt stöd påverka företagens lokalisering och ut­byggnad. Det är också viktigt som en följd av regionalpolitikens allt

60

 

starkare inriktning på att förbättra infrastmkturen i de prioriterade områ-     Prop. 1989/90:76 dena.

Tillsammans med landstingen har kommunerna via länslrafikbolagen ett ansvar för kollektivtrafiken i länen. En väl fungerande kollektivtrafik är av stor betydelse när det gäller att vidga de lokala arbetsmarknaderna och för att dessa skall fungera väl. Detta är viktigt inte minst för många kvinnor som ofta inte har tillgång till bil i samma utsträckning som männen.

Kommunerna och landstingen är genom den egna verksamheten också stora arbetsgivare, ofta t.o.m. de största enskilda arbetsgivarna i en kommun. Genom att välja lämpliga lokaliseringar av sin verksamhet kan landstingen aktivt medverka till att den inomregionala balansen i ett län förbättras. Landstingen spelar också genom sitt engagemang i de regionala utvecklingsfonderna men även inom kultur- och lurismsektorerna andra viktiga roller för näringslivs- och sysselsättningsutvecklingen i län och kommuner.

Även när det gäller det mera direkt näringslivsutvecklande arbetet är kommunemas engagemang av stor betydelse. Under senare år har flertalet kommuner förstärkt sin organisation på detta område och en kommunal näringslivspolitik har successivt vuxit fram. Det är verksamheter som kan sammanfattas med begreppet nätverksbyggande som det främst rör sig om. Viss rådgivnings- och utbildningsverksamhet, främjande av kontakter mellan olika aktörer etc. är exempel på inslag i detta arbete. Samtidigt medför ofta ett ökat engagemang i näringslivsfrågor en mera medveten fokusering på näringslivets behov och fömtsättningar i den ordinarie kommunala verksamheten. Det gäller t. ex. inom utbildningsområdet.

Den regionalpolitiska kommittén menar att många kommuner i de av kommittén prioriterade områdena har ett så begränsat ekonomiskt hand­lingsutrymme att de inte kan ta på sig de åtaganden som denna typ av verksamhet innebär. Kommittén menar därför att en intensifiering av den kommunala näringspolitiken i dessa områden bör kunna ske med statliga bidrag via länsstyrelsema. Jag anser för min del att det bör vara en viktig uppgift för länsstyrelserna atl främja en väl fungerande kommunal nä­ringslivsutveckling. Detta sker också på flera håll redan i dag. Med den förstärkning av länsstyrelsernas medel för regionala utvecklinginsatser somjag senare (avsnitt 16) kommer att föreslå, kommer dessa möjligheter att öka. Formerna för delta bör kunna utarbetas gemensamt av länsstyrel­serna och berörda kommuner utifrån behoven och förutsättningarna i de enskilda fallen. Det är emellertid angeläget att även det lokala näringslivet engageras i detta arbete och att deras kompetens tas till vara.

Det är i detta sammanhang viktigt att understryka att kommunernas
näringslivsinriktade verksamhet självfallet måste ske inom ramen för den
kommunala kompetensen. Kommunernas och landstingens ökade engage­
mang i näringslivs- och sysselsättningspolitiska frågor har lett till en dis­
kussion om den lagenliga kompetensen när det gäller dessa frågor. Stat —
kommunberedningen har därför på regeringens uppdrag analyserat erfa­
renheterna av kommunernas näringslivsinsatser samt belyst konsekvenser­
na av olika kommunala kompetensgränser inom näringslivsområdet.           61

 

I ett betänkande (DsC 1986:16 Kommunal näringslivspolitik) framhål- Prop. 1989/90:76 ler beredningen bl. a. alt "när det gäller medverkan lill en från samhälls­synpunkt lämplig lokalisering av näringslivet skall del väsentligen vara en statlig angelägenhet". Samtidigt menar beredningen att kommunemas och landslingens ålgärder inom näringslivspolitiken måste tillmätas stor bety­delse. Den nuvarande kompetensregeln och den rättspraxis som utvecklats ger enligt stat —kommunberedningen kommunerna möjlighet atl göra be­tydande lokala näringslivsinsatser samtidigt som gränser finns för alltför omfattande åtaganden. En gmndläggande regel är alt kommunala engage­mang på det egentliga näringslivels område skall ha formen av allmänt näringslivsfrämjande insatser. Det innebär bl. a. att det inte är lagligt att teckna aktier, gå i borgen, direkt låna ul pengar eller ge kontanta bidrag till enskilda förelag.

Regionalpolitiskt stöd kan för närvarande under vissa fömtsättningar lämnas till kommuner eller andra organ där kommuner har ägarinlresse. De ändamål som kan komma i fråga för sådant stöd är turistverksamhet, framställning av fasta bränslen, uppförande av lokaler för uthyming samt teknikcentra. När det gäller teknikcentra kommer jag senare (avsnitt 7.2.1.2) att föreslå att stöd till detta ändamål fortsättningsvis skall lämnas från det nya anslaget för regionalpolitiska infrastmkturinsatser.

Skatteutjämningsbidragen har stor betydelse för kommunema i de re­gionalpolitiskt prioriterade områdena. Regionalpolitiska prioriteringar sker i skatteutjämningssystemet genom differentiering av den tillförsäkra­de gmndgarantin. 1 riksdagens beslut våren 1988 (prop. 1987/88: IOO bil.9, FiU 19, rskr. 244) om förändringar i skatteutjämningssystemet motiveras differentieringen tydligare än tidigare med regionalpolitiska skäl. Ändring­en innebar atl grandgarantinivån höjdes för kommunema i norra Sverige men också för vissa kommuner i bl.a. Bergslagen och sydöstra Sverige. Som tidigare har redovisats (prop. 1989/90:100 bil.l), avser regeringen all tillsätta en parlamentarisk utredning med uppdrag att se över statens bidrag till kommunerna. Översynen som också skall omfatta skatteutjäm­ningssystemet bör resultera i att en jämnare fördelning av kommunalskat­terna kan uppnås. Jag fömtsätter att man i denna utredning även kommer att väga in de regionalpolitiska aspektema.

62

 

7 Åtgärder för företagsutveckling m.m. 7.1 Utgångspunkter

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Det regionalpoliliska företagsstödet bör förändras så att

—det anpassas till den förskjutning av de regionalpolitiska åtgär­derna, från direkt företagsstöd till insatser för atl förbättra de infrastmkturella fömtsättningama, somjag föreslagit,

—åtgärderna geografiskt koncentreras till de områden som bedöms ha de långsiktigt svåraste problemen,

—en lyngdpunktsförskjutning sker från stöd i samband med inves­teringar i byggnader och maskiner till stöd för immateriella inve­steringar,

—det förenklas och handläggningen decentraliseras ytterligare.

De urspmngliga fömtsättningama för Stiftelsen Industricentras verksamhet finns inte längre. Stiftelsens lokaler för uthyrning bör därför avyttras och stiftelsens verksamhet avvecklas. Särskilda ål­gärder bör vidtas för alt stimulera sysselsättningsutvecklingen i de orter där stiftelsens lokaler finns.

Lokaliseringssamråden med de största industriföretagen och med företag inom den privata tjänste- och servicesektorn bör fortsätta.

Ytterligare åtgärder bör vidtas för att främja kvinnors företagan­de.

Kommittén: Enligt kommitténs mening finns det starka motiv för att ytterligare förstärka de företagsutvecklande inslagen i det regionalpolitiska stödet. Behovet av att öka kunskapsinnehållet i varor och tjänster är särskilt stort i de regionalpolitiskt prioriterade delama av landet. Hindren för en sådan utveckling är här större än i andra områden. Avståndet till marknaderna är ofta längre. Kontakten med den slutlige användaren är svagare beroende på näringslivssammansättningen. Kunskapsspridningen är svårare beroende bl. a. på att förelagen ligger glest.

Kommittén anser det också angeläget atl det regionalpolitiska stödet kan medverka till att förändra näringslivssammansättningen. Det handlar enligt kommittén om nyetablering av företag i allmänhet och av tjänstefö­retag i synnerhet. De särskilda fömtsättningar, som gäller för nyetablerade företag och för företag inom tjänstesektom, bör därför påverka utform­ningen av det regionalpolitiska stödet.

Det regionalpolitiska företagsstödet bör endast ges till företag som be­döms vara långsiktigt utvecklingsbara och kan bedriva sin verksamhet på företagsekonomiska grunder.

De förändringar av det regionalpolitiska stödet som kommittén föreslår innebär ett ytterligare närmande till den näringspolitiskt motiverade fi­nansiering som nu bedrivs av de regionala utvecklingsfonderna, riskkapi­talbolag. Norrlandsfonden m. fl.

Även gränsytoma mot den kommunala näringspolitiken och de regiona-

63

 

la utvecklingsfondernas företagsserviceverksamhel ökar om det regional-     Prop. 1989/90:76 politiska stödet förändras i denna riktning.

Skillnaden mellan Inlandet och de två andra landsdelarna som kommit­tén prioriterat leder till att allmänt kostnadssänkande stöd och stöd lill maskiner och byggnader bör förbehåfias Inlandet. Det allmänt kostnads­sänkande stödet bör i princip begränsas till en sänkning av arbetskrafls-kostnadema. För närvarande sker en allmän kostnadssänkning också av företagens transportkostnader. Det intressanta för företagen är, enligt kom­mittén, påverkan på totalkostnaden. Från samhällets synpunkt bör subven­tionen därför riktas mot den resurs som är för lågt utnyttjad.

Stöd till investeringar i maskiner och byggnader i befintliga företag bör begränsas till Inlandet. Avregleringen av kreditmarknaden och den natio­nellt sett ökade tillgången på riskkapital kommer inte att undanröja beho­vet av lokaliseringsstöd i denna del av landet. Allemativanvändningen av industrilokaler är t. ex. fortfarande lägre där än på andra håll. Subven­tionsnivån bör dock sänkas.

Denna begränsning berör de kommuner som nu ligger i stödområde C och de kommuner som är delade med en eller flera församlingar i stödom­råde B eller C. Med nuvarande regelsystem finns det möjligheter för länsstyrelsema att ge investeringsbidrag till förelag utanför stödområdet för investeringar i byggnader och maskiner. Denna stödmöjlighel bör utökas.

Stöd lill företagsutveckling bör vara tillgängligt inom samtliga priorite­rade landsdelar. De särskilda insatser, som sker i de prioriterade landsde­larna, bör ses som komplement till andra aktörers insatser, på dessa områden. Av särskild betydelse är vilken roll de regionala utvecklingsfon­dema och/eller de regionall baserade riskkapilalbolagen kommer att spela i framtiden.

De stöd som direkt syftar till att förändra näringslivssammansättningen bör vara tillgängliga i samtliga landsdelar och i de prioriterade mellanstä­dema. När del gäller de prioriterade mellanstädema bör dock stödet vara begränsat lill den privata tjänstesektorn.

Tanken med denna uppbyggnad är att den geografiska prioriteringen speglas genom sammansättningen av de stödformer som är tillgängliga i respektive område samt av storleken av länsanslaget. Inom den ram som länsanslaget ger bör länsstyrelsen prioritera olika användningar samtidigt som regeringens prioriteringar framgår av länsanslagens storlek. Priorite­ringarna görs således inte som hittills genom att variera procentsatsema mellan stödområden.

Den strategiska inriktningen av förändringama bör vara att konsolidera näringslivet i de mest utsatta områdena men att som huvudlinje ha att förändra stödet så att dess bidrag till fömyelse av näringslivet ökar. Ge­nom en sådan förnyelse bör enligt kommittén även positiva miljöeffekter uppnås.

Remissinstanserna: Många remissinstanser är positiva till de av kom­
mittén föreslagna huvudförändringama av det regionalpolitiska stödet
samtidigt som det finns ett stort antal kritiska synpunkter på större eller
mindre delar av det föreslagna stödsystemet.                                        64

 

Många remissinstanser understryker infrastmkturens betydelse och stal-     Prop. 1989/90: 76 ler sig bakom en utveckling som innebär en tyngdpunktsförskjutning från renodlade stödinsatser till investeringar i infrastmktur.

Vad gäller stödområdesindelning anser t. ex. SIND att en snävare av­gränsning av stödområdena vore önskvärd för att olika insatser skall få största möjliga effekt. Samtidigt anser många instanser att den nuvarande stödområdesindelningen skall bibehållas. De geografiska prioriteringama harjag behandlat tidigare (avsnitt 4).

Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i utredningens principiella ut­gångspunkter när del gäller motiven för stöd till den privata sektom och anser att Bergslagen i första hand har behov av en fömyelse av näringsli­vet. Ett relativt stort antal remissinstanser är positiva till att i större utsträckning än för närvarande stödja s. k. mjuka investeringar. ■

Vad gäller förenkling konstaterar många remissinstanser, t. ex. RRV, att några genomgripande sådana inte föreslås i betänkandet. Länsstyrelsema i Norrbollens, Jämtlands och Gävleborgs län, liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län, anser också alt kommittén misslyckats med förenklings­arbetet. SIND anser att kommittén i detta avseende inte tillfyllest beaktat direktiven.

Bland andra negativa synpunkter märks att Bergs, Jokkmokks och Bo­dens kommuner menar att det föreslagna stödsystemet innebär en försäm­ring för den privata sektorn. Skellefteå kommun har starka invändningar mot kommitténs förslag på många punkter. Kommunen anser att förslagen innebär ytterligare splittring, större oklarheter och direkta orättvisor. Bo­dens och Gällivare kommuner vill behålla nuvarande stödsystem. Länssty­relsen i Södermanlands län anser att det föreslagna stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

Skälen för min bedömning: De nuvarande regionalpolitiska stödmedlen som riktar sig direkt till företagen är lokaliseringsstöd (lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån), offertstöd, lån till regionala investmentbolag, inve­steringsbidrag, regionalpolitiskt utvecklingskapital, sysselsättningsstöd, nedsatta socialavgifter och transportstöd. Härtill kommer att även gles­bygdsstöd kan lämnas lill investeringar i förelag.

Fömtom lån till investmentbolag har staten, i samband med att särskilda regionalpolitiska åtgärder vidtagits i vissa regioner, lämnat kapitaltillskott av olika slag till regionala utvecklings- och investmentbolag.

Jag kommer i det följande att närmare behandla den framtida utform­ningen av alla dessa stödmedel utom transportstödet. Beträffande sist­nämnda stöd har regeringen nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 1989:B) med uppgift att lämna förslag om hur det regionalpolitiska transportstödet för bl.a. person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framliden.

Fömtom dessa direkta stöd till företag har vissa organ som inrättats av staten regionalpolilisk betydelse. Här kan nämnas Stiftelsen Industriellt Utvecklingscenlmm i övre Norrland (lUC) och Stiftelsen Norrlandsfonden. Jag återkommer senare (avsnitt 7.4) med förslag som rör Stiftelsen Indu­stricentra, som har haft stor betydelse för berörda kommuner.

Härtill kommer att de regionala utvecklingsfondema svarar för viktiga      65

5   Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 76

 

uppgifter i genomförandet av regionalpolitiken. Förutom alt fondernas     Prop. 1989/90:76 egen verksamhet skall stå i samklang med samhällets regionalpoliliska strävanden så har de för närvarande viktiga uppgifter i anslutning till handläggningen av regionalpolitiskt företagsstöd.

De regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden avser jag återkomma till senare i dag i mitt förslag till näringspolitisk proposition.

Även systemet med allmänna investeringsfonder i företagen har ett uttalat regionalpolitiskt syfte. Riksdagen har dock nyligen, som ett led i en reformerad företagsbeskattning, beslutat alt räll till avdrag för avsättning till investeringsfond, med vissa undantag, skall avskaffas för företag med bokslut per den 31 december 1989 eller senare. Jag har tagit hänsyn härtill vid mina förslag till regionalpolitiska anslag under kommande budgetår.

Ytterligare instrument, som används för att påverka den regionala ut­vecklingen, är de lokaliseringssamråd som bedrivs med de största industri-förelagen och med förelag inom den privata tjänste- och servicesektorn. Jag återkommer senare (avsnitt 7.6) med en redogörelse för hur dessa åtgärder utvecklats och till hur samråden bör bedrivas i framliden.

Utvecklingen inom näringslivet och erfarenheterna av gällande regional­politiska stödmedel, som senast var föremål för en översyn 1985, gör det enligt min mening önskvärt att göra vissa förändringar av dessa medel. Jag har nyss redovisat de förslag till förändringar som den regionalpolitiska kommittén lämnat. De förslag jag lämnar i det följande bygger i sina huvuddrag på kommitténs betänkande, även om jag av bl.a. förenklings­skäl gjort en del ändringar i dess förslag.

Jag har tidigare motiverat varför en förskjutning bör ske av de regional­politiska åtgärderna för att påverka näringslivet, från direkt företagsstöd till insatser för att förbättra de infrastmkturella fömtsätlningarna. Före­tagsstödet måste dock enligt min mening även i fortsättningen tillmätas en stor betydelse i stödområdena. Jag redogör i det följande närmare för hur jag anser att del direkta företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Jag har tidigare (avsnitt 4.2) även förordat att den nuvarande inplace­ringen av vissa kommuner och delar av kommuner i stödområdena A, B och C skall ersättas av en inplacering av de kommuner och delar av kommuner som har de långsiktigt svåraste problemen i två nya stödområ­den, benämnda 1 och 2. Detta förslag innebär en koncentration av åtgär­derna till dessa områden.

Investeringar i forskning, utveckling, marknadsföring m. m. har succes­sivt kommit all bli alU viktigare för företagens utveckling. De regionalpoli­liska stödmedlen har efter hand anpassats till atl stödja även dessa imma­teriella investeringar. Enligt min mening är det önskvärt att ytterligare öka möjligheterna till stöd för sådana investeringar.

Den under senare år alltmer tillämpade politiken att i större utsträck­ning utveckla varje regions egna fömtsättningar utgör motiv för all ytterli­gare decentralisera genomförandel av regionalpolitiken och därigenom förenkla stödgivningen.

I likhet med tidigare utredningarom regionalpolitiken har även 1987 års
regionalpolitiska kommitté haft i uppdrag all överväga och föreslå förenk­
lingar i stödsystemet. I likhet med flera av remissinstanserna konstaterar   66
jag att inte heller denna kommitté har några egentliga förslag i detta
avseende. Även förslagen från remissinstanserna är få.

 

Mot bakgmnd av angelägenheten att förenkla stödsystemet harjag där-     Prop. 1989/90:76 för själv övervägt olika förändringsmöjligheter och lämnar i det följande förslag som är avsedda att leda till avsevärda förenklingar. Förslagen berör såväl stödmedlen som den organisatoriska handläggningen och ansvaret för dessa.

Av flera skäl, som jag redogör för i det följande, anser jag det angeläget att inom regionalpolitikens ram ytterligare ta tillvara och stödja företag som startas och drivs av kvinnor. För att detta skall kunna ske bör bl.a. kunskaperna om kvinnligt företagande förbättras. Jag behandlar denna fråga särskilt (avsnitt 7.5).

Kommittén har bedömt att dess förslag inte slår i strid med de normer som tillämpas inom EFTA och EG. Jag återkommer även till denna fråga (avsnitt 7.7). Tidigare (avsnitt 5) harjag redovisat hur regionalpolitik bedrivs i andra länder.

7.2 Företagsstöd

7.2.1 Bidrag till investeringar, företagsutveckling m. m.

Innan jag går in på mina förslag redogör jag för utfallet av den hittillsva­rande stödverksamheten. Av redogörelsen framgår att det regionalpolitis­ka företagsstödet under de senaste budgetåren bidragit till att skapa ett stort antal nya arbetstillfällen.

Därefter behandlar jag de olika former av regionalpolitiskt stöd som kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner o. d., till produktutveckling, marknadsföring m.m. samt till sysselsättningsökning. Jag föreslår att stöd i framtiden endast skall lämnas i form av lokaliserings-och utvecklingsbidrag samt sysselsättningsbidrag. Härmed slopas nuva­rande lokaliseringslån, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta innebär enligt min mening en betydande förenk­ling, såväl för företagen som för handläggande myndigheter.

Systemet med sänkta socialavgifter föreslårjag skall behållas. Den geo­grafiska omfattningen bör emellertid förändras.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt handläggningsordningen för det regionalpolitiska företagsstödet. Mina förslag i detta avseende avser främst en ytterligare decentralisering och samordning av stödverksamhe­ten på regional nivå.

7.2.1.1 Utfall av hittillsvarande stödverksamhet

Stöd i samband med nyetableringar och expansion kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsbidrag, lokaliseringslån. investeringsbidrag, offertstöd. regionalpolitiskt ulvecklingskapital och sysselsätlningsstöd. Av följande sammanställning framgår beviljat stöd (exkl. sysselsättningsstöd), beräknad sysselsättningsökning samt subvention per nytt arbetstillfälle under de fem senaste budgetåren.

67

 

Prop; 1989/90:76

 

Budgetår

1984/85

1985/86

1986/87

1987/88

1988/89

Antal arbetsställen

497

543

586

766

709

Beviljat stöd (milj.kr.) Lokaliseringsbidrag

467,3

550,8

640,6

1001,4

869,7

Lokaliseringslån

195,2

183,0

264,2

276,1

244,2

Summa

662,5

733,9

904,7

1277,5

•   1113,9

Beräknad sysselsätt­ningsökning varav kvinnor

3210 1204

3 533 1263

3287 1231

3904 1428

4645 1657

Subvention per nytt arbetstillfälle (tkr)

135

137

166

167

153

' Inkl. investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital

 I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyrning. Inte heller lokaliseringsbidrag på sammanlagt 282 milj. kr. som lämnats till Boliden Mineral AB de två senaste budgetåren i syfte främst att bevara sysselsättningen vid vissa av bolagets gruvor.

Budgetåret 1988/89 var ett mycket framgångsrikt år för den regionalpo­litiska stödverksamheten vad gäller den beräknade sysselsättningseffekten — drygt 4600 nya arbetstillfällen. Del är det näst högsta antalet som uppnåtts under de 25 år som det regionalpolitiska stödet funnits. Härtill kommer att nettoeffekten av sysselsättningsstödet beräknas till ca 1200 nya arbetstillfällen.

Drygt 700 företag har beviljats stöd med sammanlagt 1114 milj. kr. i samband med investeringar på sammanlagt 3 680 milj. kr. Av stödet utgör 870 milj. kr. bidrag och 244 milj. kr lån. Investeringsbeloppet motsvarar 8 — 9% av de totala industriinvesteringarna i landet.

Stödinsatserna beräknas ge mer än 300 nya arbetstillfällen vardera i åtta län. Största sysselsätlningslillskoltet beräknas för Norrbottens län med 734 arbetstillfällen, därnäst följer Västerbottens län med 636 och Koppar­bergs län med 563. Det beviljade stödet visar en likartad fördelning. De sammanlagt högsta bidragen, 214 milj. kr., har beviljats till företag i Norbottens län.

Av följande sammanställning framgår länsvis beviljat stöd budgetåret 1988/89 fördelat på antalet arbetsställen, investeringskostnad, stödform och beräknad sysselsättningsökning.

68

 

Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

Län

Antal

Investe-

Beviljat stöd (milj.kr.)

Beräknad

 

arbets-

rings-

 

 

syssel-

 

 

 

 

ställen

kostnad (milj.kr.)

Bidrag'

Lokali­serings-lån

sättn.ökn

Uppsala

9

33,4

2,7

0,6

41

Södermanland

3

7,1

0,3

_

15

Östergötland

10

10,3

1,3

—

27

Jönköping

2

2,6

0,4

—

6

Kronoberg

8

13,0

1,6

—

57

Kalmar

9

31,9

3,1

—

72

Gotland

5

19,5

3,2

2,0

23

Blekinge

25

179,7

32,4

—

347

Göteborgs och Bohus

12

19,9

2,7

—

66

Älvsborg

14

43,0

7,6

2,9

60

Skaraborg

2

1,9

0,3

—

6

Värmland

48

324,7

49,3

43,3

316

Örebro

24

63,9

11,5

19,4

120

Västmanland

37

777,8

59,6

40,5

484

Kopparberg

82

360,5

86,5

31,5

563

Gävleborg

54

186,4

50,6

3,7

254

Västernorrland

77

308,6

57,3

28,9

381

Jämtland

77

214,9

90,9

20,1

437

Västerbotten

101

579,2

194,6

20,5

636

Norrbotten

110

501,4

213,9

30,7

734

Summa

709

3679,6

869,7

244,2

4645

' Lokaliseringsbidrag, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Av följande sammanställning framgår fördelningen på olika stödområ­den av antalet nya arbetstillfällen, investeringskostnad, beviljat stöd, be­räknad sysselsättningsökning och subvention per nytt arbetstillfälle.

 

 

 

 

Stöd-

Antal

Investe-

Beviljat stöd

 

Beräkn.

Subv.

område

arbets-

rmgs-

(milj. kr.)

 

syssel-

per nytt

 

 

kostnad (milj.kr.)

 

 

sättn. ökn.

arbets-till-

 

 

Bidrag'

Lok-

 

 

 

 

lån

 

fälle (tkr)

A

139

625,4

276,1

34,2

770

280

B

119

561,4

155,4

30,1

637

195

C

242

1817,6

304,2

160,3

1842

147

Tillfälligt

57

151,7

26,1

15,5

274

82

Utanför

152

523,5

107,9

4,1

1122

70

Summa

709

3679,6

869,7

244,2

4645

153

' Lokaliseringsbidrag, investeringsbidrag, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital  I beloppet ingår inte stöd till lokaler för uthyming eller stöd till Boliden Mineral AB.

Den bransch som erhållit mest stöd är verkstadsindustrin inom vilken 265 företag erhöll stöd. Det innebär att drygt vart tredje stödföretag finns inom denna bransch. Även vart tredje nytillkommet arbetstillfälle beräk­nas skapas inom verkstadsindustrin. Av beviljade bidrag har under bud­getåret drygt 30% beviljats för investeringar inom verkstadsindustrin.

69

 

Stödet till tjänsteföretag har ökat. Under budgetåret har således 110 förelag som bedriver uppdragsverksamhet beviljats stöd. Det är främst tjänsteföretag med verksamheten riktad till industrin. Totalt har dessa förelag beviljats 160 milj. kr. i bidrag och lån. En del av stödet har lämnats till lokaler för uthyming och till teknikcentra. Av följande sammanställ­ning framgår stödets fördelning under budgetåret 1988/89 på olika bran­scher, arbetsställen, stödform, beräknad sysselsättningsökning och subven­tion per nytt arbetstillfälle.

Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

Bransch

Antal

Beviljat stöd

 

Beräknad

Subven-

 

arbets-

(milj.kr.)

 

syssel-

tion per

 

ställen

 

 

sätt.ökn.

arbets­tillfälle

 

Bidrag'

Lokalise-

 

 

 

ringslån

 

(tkr)

Livsmedel

30

22,2

2,7

141

158

Textil

15

6,0

0,4

77

78

Trävaror

100

126,4

65,0

865

146

Massa, grafik

31

31,6

12,8

197

160

Kemi

38-

52,3

15,2

311

168

Metall/verkstad

265

275,1

65,4

1682

164

Övrig industri

22

18,9

12,6

145

130

Partihandel

17

12,0

5,0

73

165

Turism

40

67,1

42,3

367

183

Uppdragsverksamhet

110

144,6

15,6

636

125

varav industrihus

16

39,0

5,3

_

 

Övrigt

41

113,5

7,3

151

143

Summa

709

869,7

244,2

4645

153

Beslut om regionalpolitiskt stöd fattas av länsstyrelser, utvecklingsfon­der, statens industriverk eller regeringen. Länsstyrelser och utvecklings­fonder svarade under budgetåret 1988/89 liksom tidigare år för en stor andel av alla beslut, närmare 80%. Länens andel av det totalt beviljade stödbeloppet uppgick till 456,8 milj. kr. eller41 %. Budgetåret 1987/88 var beloppet och andelen betydligt lägre, 400,5 milj. kr. eller 31 %.

Av de olika stödformema svarar lokaliseringsstödet liksom tidigare för den största andelen beslut på länsnivån, närmare 80%. Beloppsmässigt har beviljat lokaliseringsbidrag ökat kraftigt eller med 65,5 milj. kr. till 286,7 milj. kr. Beloppet för lokaliseringslån är i stort sett oförändrat. Antalet beslut om investeringsbidrag har minskal i jämförelse med budgetåret 1987/88. Beloppsmässigt har beviljat stöd i form av investeringsbidrag också minskat något från 30,8 till 26,2 milj. kr. Länsstyrelsema i Norrbot­tens, Västerbottens, Jämtlands, Västemorrlands och Kopparbergs län har beslutat om stöd i över 50 ärenden vardera.

Antal beslut om regionalpolitiskt utvecklingskapital har halverats i för­hållande till tidigare år och uppgick till 16 st. Däremot ligger beviljat belopp på ungefär samma nivå, 6,3 milj.kr.

Antalet nyetablerade förelag som erhållit stöd under budgetåret 1988/89 uppgick till 121. Ungefär vart sjätte företag som fick stöd var en nyetable­ring. Stödet till nyetablerade företag uppgick totalt till 155,9 milj. kr. Del motsvarar i genomsnitt 1,3 milj. kr. per nyetablerat företag.

70

 

1 genomsnitt beräknas varje nyetablerat företag öka sin sysselsättning med sju personer.' Övriga företag som beviljades stöd under budgetåret beräknar en genomsnittlig ökning av antalet anställda med sex personer.

En fördelning av stödet under budgetåret 1988/89 på företagsstorlek visar att 74% av företagen har mindre än 20 anställda. Andelen mindre företag har ökat successivt för alt under de senaste fyra budgetåren uppgå rinca75%.

Sysselsättningsstöd lämnas per kalenderår för ett år i taget under högst sju år. För att få stöd måste företagen öka sysselsättningen och bibehålla den nya sysselsättningsnivån under hela perioden. Stöd lämnas endast i stödområdena. Från och med 1988 kan inte nytt stöd beviljas i stödområ­de C.

Av följande sammanställning framgår beviljat sysselsättningsstöd för åren 1984-1988 fördelat på antalet arbetsställen, årsarbetskrafter och beviljat belopp.

Prop. 1989/90:76

 

1984

1985

1986

1987

1988'

 

Antal arbetsställen Antal årsarbetskrafter Beviljat belopp (milj. kr.)

 

857

1043

1329

1512

983

6934

7769

9164

10803

6 380

116,3

169,8

197,1

208,3

139.

 

' Ytterligare beslut kommer att fattas för 1988.

Det beviljade sysselsäitningstödel har ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Del visar att den goda konjunkturen även nått stödområdena och att många företag dar kunnat öka antalet anställda. Som jag tidigare nämnt beräknas nettoeffekten av sysselsättningsstödet till ca 1200 arbets­tillfällen under budgetåret 1988/89.

Sammanfattningsvis har det regionalpolitiska företagsstödet enligt min bedömning varit av stor betydelse under de senaste åren för möjlighetema att skapa nya arbetstillfällen i regionalpolitiskt utsatta orter och regioner. Genom dessa arbetstillfällen har också resurser i form av undemtnyttjad arbetskraft och samhällelig infrastmktur kunnat las till vara på ett sätt som inneburit ekonomisk vinning för hela landet.

71

 

7.2.1.2 Lokaliseringsbidrag

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Stöd i samband med investeringar i byggnader, maski­ner m.m. skall fortsättningsvis kunna lämnas endast i form av lokaliseringsbidrag, vilket innebär att lokaliseringslån och investe­ringsbidrag avskaffas.

Lokaliseringsbidrag skall kunna lämnas i stödområdena 1 och 2, och undantagsvis även utanför dessa.

Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör uppgå till 35% av en investering i stödområde 1 och 20% i stödområde 2. Till lokaler för uthyming och markberedning för torvproduktion skall den maximala andelen lokaliseringsbidrag vara 5% lägre i resp. stödom­råde. 1 tillfälliga stödområden och i områden som tillfälligt inplace­rats i högre stödområde skall lokaliseringsbidrag kunna lämnas med en maximal andel som fastställs av regeringen för varje särskilt fall, dock högst 35%.

1 undantagsfall skall högre lokaliseringsbidrag kunna lämnas, dock högst 50%.

Stöd till teknikcentra skall fortsättningsvis kunna lämnas med medel från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infra­stmkturåtgärder som jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå.

Kommittén: Lokaliseringsbidrag till investeringar i byggnader och ma­skiner i befintliga företag bör enligt kommittén förbehållas Inlandet.

Lokaliseringsbidrag bör vidare enligt kommittén lämnas med 35 % av investeringskostnaden eller högst 400000 kr. per beräknat nytt arbetstillfa-le för befintliga företag. Någon prövning av stödbehovet i varje enskilt faU skall alltså inte ske i dessa fall. Om investeringen inte medför sysselsätt­ningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna lämnas med högst 35%.

För nyetablerade företag bör enligt kommittén lokaliseringsbidrag kun­na lämnas med högst 50% av investeringskostnaderna, oavsett hur många arbetstillfällen som beräknas tillkomma. Stöd till nyetableringar bör kun­na lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Lokaliseringsbidrag för byggande av lokaler för uthyming bör kunna lämnas i Inlandet med högst 25%.

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % av utgiftema för investeringar upp till 20 milj. kr.

Lokaliseringslånen bör enligt kommittén, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden atl medverka på ett bättre sätt än som hittills skett, ersättas med kreditgarantier.

Regionalpolitiskt stöd till företag för miljöinvesteringar bör enligt kom­mittén kunna lämnas till företag i enskilda fall.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstansema har olika erin­ringar mot kommitténs förslag. Endast några instanser, som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun, uttrycker en generellt positiv syn på förslaget.

72

 

I likhet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglerna beträffande Prop. 1989/90:76 lokaliseringsbidragen, men som bestämt avstyrker differentiering av stödet mellan etablerade och nyetablerade företag, har många instanser olika detaljsynpunkter på förslaget. Positiva till den förenkling som en viss automatik innebär är bl. a. AMS, Svensk industriförening, Kalix kommun. Stiftelsen Industricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade företag är den allra vanligaste förekommande synpunkten. Ell myckel stort antal remissinstanser avstyrker denna differentiering. Ett vanligt skäl för detta är, som bl.a. Strömsunds kommun konstaterar, att stöd till en investering i ett befintligt företag ibland kan ha en större strategisk bety­delse än stöd till ett nytt företag. Andra skäl som anförs är att föreslaget system lockar till för stora investeringar initialt och att det också medför risk för olika former av konstmerade fall av nyetableringar.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertomeå kommun och Tio-kommungrappen i Västerbottens län anser att det är olyckligt att sänka subventionsnivån. Länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län menar att inlandet inte heller är enhet­ligt. Därför behövs menar man en differentiering av slödnivåer.

Länsstyrelsema i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län samt Mora kommun avvisar ökad automatik och menar att det är ineffektivt och att behovet av stöd bör vara avgörande.

Ett relativt begränsat antal instanser har berört förslaget om bidrag till lokaler för uthyrning. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om 25 % bidrag i Inlandet och menar att 20% bidrag bör lämnas för övriga prioriterade områden. Också Säters, Karlskoga och Nybro kommuner anser att området bör vidgas.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, Jokkmokks och Malungs kommuner samt Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur) anser alt stöd till uthyrningslokaler skall lämnas i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde ges med 40% i områden motsva­rande nuvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner föror­dar generösare stöd och befarar att en stödnivå om 25% får förödande konsekvenser för inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyming.

Enligt gällande regler för lokaliseringsbidrag skrivs statens fordran suc­cessivt ner under en sjuårsperiod. SIND föreslår att nedskrivningsperio­den begränsas till fem år.

Endast ett fåtal instanser har berört kommitténs förslag att ersätta lokaliseringslånen med kreditgarantier. Landstingsförbundet tillstyrker alt lokaliseringslånen avskaffas. Däremoi avstyrker bl.a. SIND, länsstyrelsen i Gävleborgs län. Bergslagsdelegationen, Svensk industriförening, utveck­lingsfonden i Gävleborgs län att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Skäl som anförs är bl.a. att ett garantisystem innebär en krånglig och tidsödande administration i och med all staten måste ta ul en avgift på garantisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker

73

 

tills vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl.a. på risken att     Prop. 1989/90:76 bankerna regelmässigt komer atl kräva statliga garantier.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt att räkna med att enbart den ordinarie kredilmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokaliseringslån eller finan­sieringskapital bör finnas kvar.

Endast ett begränsat antal instanser har berört förslaget om alt behålla investeringsbidraget. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Flera instanser uttrycker en positiv syn, exempelvis länsstyrelserna i Kro­nobergs, Göteborg och Bohus samt Västernorrlands län. Sundsvalls kom­mun och glesbygdsdelegationen är däremoi tveksamma lill förslaget. SIND samt länsstyrelsema i Gävleborgs och Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stödområdet behålls som ell slödinslmment. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län menar att investeringsbidraget yt­terst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Skälen för mitt förslag: De regionalpolitiska stöd som för närvarande kan lämnas i samband med investeringar i byggnader, maskiner m. m. är utformade som ekonomiska stimulansmedel som påverkar företagens kal­kyler i ett inledningsskede.

Stöden lämnas efter en individuell prövning av de olika ärendena. Det sammanlagda stödet får härvid inte vara större än vad som behövs för att verksamheten i fråga skall komma till stånd.

Som allmänna vdlkor för att erhålla regionalpolitiskt stöd gäller bl. a.

—att stöd endast får lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsstäl­lande lönsamhet och ge de anställda en varaktig sysselsättning,

—all minst 40% av det antal arbetsplatser som tillkommer till följd av stödet skall förbehållas vartdera könet,

—att stöd får beviljas endast i den mån de anställda uppbär lön och andra anställningsförmåner som är minst likvärdiga med dem som gäller enligt tillämpligt kollektivavtal,

—att en stödmottagare skall ha auktoriserad eller godkänd revisor. Dessa grandläggande utgångspunkter bör enligt min mening gälla även

fortsättningsvis.

Beträffande den s.k. könskvoteringen har en utvärdering nyligen ge­nomförts på uppdrag av bl.a arbetsmarknadsdepartementet. Den visar bl.a. att kvoteringen bidragit till att kvinnomas arbetsmarknad breddats i de aktuella regionerna.

Mot bakgmnd av bl.a. nämnda utvärdering bedömer jag att systemet
med könskvolering har haft positiva effekter för att åstadkomma en ökad
jämställdhet på arbetsmarknaden. Målsättningen att minst 40% av de
tillkommande arbetsplatserna skall förbehållas vartdera könet har sålunda
i del närmaste uppnåtts under senare år. Det är även av stor regionalpoli­
lisk betydelse att könskvoteringen bidrar till att skapa fler arbetstillfällen
för kvinnor och därmed underlättar för dem att stanna kvar på orter där
ojämn könsfördelning skapar särskilda demografiska problem. Efter sam­
råd med statsrådet Margot Wallström föreslår jag därför att könskvote­
ringen inom det regionalpolitiska stödet bibehålls i nuvarande omfattning.   74

 

Slödberätligad verksamhet. I princip gäller att alla typer av verksamhe-     Prop. 1989/90:76 ter som kan påverkas i fråga om lokalisering eller omfattning kan få stöd. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.

Sedan år 1985 gäller atl lokaliseringsstöd kan lämnas till s. k. teknikcent­ra. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att ett nytt anslag inrättas för särskilda regionalpolitiska infraslrukturåtgärder. Bl.a. eftersom samma lönsamhetskrav som för andra stödberättigade verksamheter inte kan stäl­las på teknikcentra anser jag det motiverat att fortsättningsvis i stället lämna stöd till detta ändamål från det nya infrastrakturanslaget.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag. Stöd i samband med investeringar kan för närvarande lämnas i form av lokaliseringsstöd och investeringsbi­drag. Lokaliseringsstöd består av lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån.

Lokaliseringsbidrag kan lämnas för att,täcka en del av de totala kostna­derna i samband med investeringar som gäller

—ny-, till- eller ombyggnad av byggnader eller anordnande av markan­läggningar,

—maskiner eller inventarier med en beräknad avskrivningstid av mer än tre år, eller

—markberedning för torvproduktion, om det finns särskilda skäl. Lokaliseringslån kan dessutom lämnas till kostnader för förvärv av

mark, byggnader eller markanläggningar, för anskaffning av omsätt­ningstillgångar, patent, licenser eller liknande eller för marknadsföring, produktutveckling eller liknande.

Storleken på ett lokaliseringsbidrag gmndas på de totala kostnaderna, inklusive inkörningskostnader och liknande, i samband med en investe­ring. Bidraget bestäms med hänsyn till antalet nya arbetstillfällen, investe­ringens storlek och inriktning samt angelägenheten från samhällssynpunkt atl den genomförs. Bidraget får dock inte vara större än vad som behövs för att investeringen skall komma till stånd och det får vidare uppgå till högst följande procentandelar av den del av totalkostnaderna som avser byggnader, markanläggningar maskiner och inventarier:

Stödområde A 50% Stödområde B 35% Stödområde C       20%

För verksamheter i områden som regeringen beslutar tillfälligt skall komma i fråga för regionalpolitiskt stöd uppgår den högsta procentandelen lokaliseringsbidrag till 15 % eller 20%.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyrning får lämnas högst med be­lopp som är tio procentenheter lägre än nyss nämnda procentsatser. För markberedning för torvproduktion kan bidrag lämnas med högst 25% av totalkostnaderna i stödområde A och högst 10% i stödområde B.

Om det finns synnerliga skäl kan regeringen medge att lokaliseringsbi­drag lämnas med högst 70% i hela landet.

Regionalpoliliska kommittén konstaterar all bidragsnivån i det regio­
nalpolitiska stödet i samband med investeringar i byggnader och maski­
ner för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts inom EG för de
rikare ländernas regionalpolitik. Där gäller som regel att högsta bidrags-     75

 

nivån får vara ca 35%. Kommittén föreslår bl. a. därför alt den maximala Prop. 1989/90:76 andelen lokaliseringsbidrag skall sänkas till 35%. Kommittén anför som ytterligare motiv till att sänka bidragsprocenten all den ordinarie kredit­marknaden bör medverka på ett annat sätt än hittills. Vidare bör använd­ningen av det regionalpolitiska stödet allmänt sett förskjutas till förmån för s. k. mjuka investeringar. Dessutom får företag i vissa områden, som tidigare inte haft sänkta socialavgifter, en förbättrad självfinansieringsför­måga om kommitténs förslag genomförs. De områden som kommittén avser härmed är Inlandet fömtom Norrbottens län.

Jag ansluter mig i detta avseende lill kommitténs förslag. Fömtom de motiv som den anger vill jag peka på följande faktorer:

-     Industrins lönsamhet och soliditet har starkt förbättrats under de senas­te åren. Förbättringen gäller även företagen i stödområdet, som därför för närvarande har väsentligt större möjligheter än tidigare att genom egna finansiella insatser och via den reguljära kreditmarknaden finansi­era sina investeringar.

-     Riskkapitalförsörjningen inom de regionalpolitiskt prioriterade områ­dena har förbättrats under senare år. Utöver den ökade kreditvärdighe­ten i näringslivet kan man peka på att de prioriterade landsdelama tillförts betydande kapital via regionala investmentbolag.

Jag återkommer senare (avsnitt 7.7) till min syn på bl.a. storleken och inriktningen av företagsstöd jämfört med de regler m. m. som tillämpas inom EFTA och EG.

Härtill kommer att jag strax avser att föreslå dels förbättringar i förela­gens möjligheter att få regionalpolitiskt stöd till immateriella investering­ar, dels att sysselsättningsstödet skall höjas.

Jag vill i detta sammanhang också peka på alt ett av de allmänna villkoren för stöd är, att sådant endast skall lämnas till verksamheter som bedöms få tillfredsställande lönsamhet och ge de anstäUda en varaktig sysselsättning. Avsikten är alltså att verksamhetema på sikt skall kunna drivas vidare utan fortsatt stöd. Kraven på avkastning från de investering­ar som ges regionalpolitiskt stöd bör därför inte sättas alltför lågt. Dessut­om får det inte råda någon tveksamhet om att ansvaret för ett projekt ligger hos företaget och övriga privata finansiärer.

Den maximala procentsatsen som jag förordat för lokaliseringsbidrag, 35 %, skall gälla i stödområde 1.1 stödområde 2 föreslårjag att det maximala bidraget skall vara högst 20%.

Lokaliseringsbidrag till lokaler för uthyming kan för närvarande lämnas med en maximal procentsats som är tio procentenheter lägre än om bidrag lämnas till etl förelag som bygger egna lokaler. Skälen härtill är bl. a. all det inte är en samhällelig uppgift att generellt tillhandahålla lokaler för företagen, varför de bör stimuleras att bygga egna lokaler. Företag som får hyra redan subventionerade lokaler får dessutom ofta ett högre totalt stöd genom att de även kan få lokaliseringsbidrag i samband med egna maskin­investeringar. Med hänsyn till den sänkning av de maximala bidragspro-centsatsema som jag nyss föreslagit anser jag dock att lokaliseringsbidrag liU lokaler för uthyming fortsättningsvis skall kunna lämnas med ett

76

 

belopp som är högst fem procentenheter lägre än vad som annars är maxi-     Prop. 1989/90:76 malt i resp. stödområde.

Som en konsekvens av de sänkningar av den maximala bidragsprocen­ten i olika stödområden jag förordat bör också den högsta andelen lokalise­ringsbidrag för markberedning för torvproduktion minskas. För enkelhe­tens skull föreslår jag att samma regler tillämpas som för lokaler för uthyming, dvs. att lokaliseringsbidrag kan lämnas med ett belopp som är högst fem procentenheter lägre i resp. stödområde.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) förordat att regeringen fortsättningsvis i vissa fall skall kunna inplacera kommuner eller delar av kommuner i tillfälligt stödområde och tillfälligt inplacera sådana områden i högre stöd­område. Den maximala andelen lokaliseringsbidrag bör vid tillämpning av denna metod bestämmas av regeringen i varje särskilt fall. Den får dock uppgå lill högst 35%.

Myndighetema har utbildat en praxis att vid bestämmande av ett lokali­seringsbidrags storlek ta stor hänsyn till bidrag per nytt arbetstillfälle. Kommittén föreslår dels en viss automatik i stödgivningen till verksamhe­ter som medför ökad sysselsättning, dels all normen om högsta bidrag per nytt arbetstillfälle inte skall tillämpas för nyetablerade företag.

Stödverksamheten måste bedrivas inoin ramen för tillgängliga medel. Jag vill bl. a. med anledning härav betona att jag inte anser del lämpligt att lämna stöd utan prövning av hur stort stödet måste vara i varje enskilt fall för att en investering skall komma till stånd. Bidrag per nytt arbetstillfälle bör dock endast användas som en bland flera bedömningsfaktorer och bidragets storlek liksom hittills gmndas på en avvägning mellan alla de faktorer jag tidigare nämnt.

I likhet med en majoritet av remissinstansema är jag inte heller beredd att tillstyrka kommitténs förslag att stöd till nyetableringar skall kunna lämnas med högre belopp än till befintliga företag. Skäl som remissinstan­sema anför, och som jag ansluter mig till, är bl.a. att en investering i ett befintligt företag kan ha en större strategisk betydelse, att ett sådant system kan bidra lill för stora initiafinvesteringar och risken för olika fall av konstmerade nyetableringar.

Kommittén föreslår även att regionalpolitiskt stöd till företag för miljö­investeringar skall kunna lämnas i vissa fall. Man avser enstaka punktin­satser i fall där ett företag är av avgörande betydelse för sysselsättningen på en ort och där de nödvändiga miljöinvesteringama uppenbarligen kostar mer än företaget kan bära.

För egen del vill jag betona att det grandläggande motivet för lokalise­ringsstödet är att skapa ny sysselsättning. Dessutom anser jag all kravet på lönsamhet för att stöd skall lämnas innebär att företagen normalt skall kunna genomföra ersältningsinvesteringar utan statligt stöd.

Enligt nuvarande regler kan dock lokaliseringsstöd i undantagsfall läm­
nas även i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsätt­
ning. Regeringen bör liksom hittills närmare utforma bestämmelserna
härom. Regeringen har i förordningen (1982:677) om regionalpolitiskt
stöd föreskrivit all stöd, fömtom när en investering beräknas leda till ökad
sysselsättning, kan lämnas                                                                77

 

—i samband med en väsentlig omläggning av verksamheten som är nöd-     Prop. 1989/90:76 vändig för att bevara sysselsättning eller,

—om investeringen sker i ersättnings- och rationaliseringssyfte i en verk­samhet som har väsentlig betydelse för sysselsättningen på orten, om verksamheten på sikt inte bedöms kunna fortsätta utan att investering­en kommer till stånd och denna inte kan genomföras utan alt lokali­seringsstöd lämnas.

Jag anser all de bestämmelser som regeringen utformat när det gäller stöd i samband med investeringar som inte leder till ökad sysselsättning och som jag nyss redogjort för redan idag ger tillräckliga möjligheter till stöd i samband med sådana miljöinvesteringar som kommittén avser med sitt förslag.

SIND har föreslagit att lokaliseringsbidragets nedskrivningsperiod skall begränsas till fem år för att förstärka bidragets resultatpåverkande effekt under ell projekts inkömingsfas.

I samband med att lokaliseringsbidraget fick sin nuvarande utformning genom riksdagens beslut år 1982 upphävdes skyldigheten för stödmottaga­ren att skriva av värdet av de med stödet anskaffade tillgångama i samma takt som bidraget intäktsförs. Syftet härmed är alt företagen tidigare skall få ett positivt tillskott till resultatet. Delta uppnås genom att bidraget successivt kan intäktsföras eftersom det lämnas för att täcka de inkör­nings- och merkostnader som uppslår i samband med investeringen. Dessa kostnader antas för närvarande i normalfallet fördela sig över en sjuårspe­riod med resp. 30, 20, 10, 10, 10, 10, 10% av lokaliseringsbidraget per år från utbetalningstidpunkten. Om det av någon anledning är önskvärt att fördela bidraget på något annal sätt finns möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av bidraget.

Vid bestämning av hur bidraget skulle fördela sig över tiden var avsikten således atl uppnå balans mellan de inkörnings- och merkostnader som under en längre lidsperiod uppstår i samband med en investering i stöd­områdena och stödets resultatpåverkande effekt. Vid bestämning av perio­dens längd togs även hänsyn till vikten av att underlätta företagens långsik­liga överlevnad.

Jag har nyss föreslagit att de maximala procentsatsema för lokaliserings­bidrag skall sänkas. Med hänsyn härtill anser jag SIND:s förslag välgran-dat och föreslår alt lokaliseringsbidragels nedskrivningsperiod begränsas till fem år och atl nedskrivningen sker successivt med resp. 30, 25, 20, 15 och 10% årligen. Liksom för närvarande bör det finnas möjlighet att i undantagsfall medge en annorlunda tidsmässig fördelning av nedskriv­ningen.

Avskaffande av lokaliseringslån. Kommittén föreslår, som en uppmaning till den ordinarie kreditmarknaden att medverka på ett bättre sätt än hittills i finansieringen av stödprojekt, all lokaliseringslånen skall ersättas med kreditgarantier.

Lokaliseringslån kan för närvarande, tillsammans med lokaliseringsbi­
drag, lämnas med upp till 70% av del totala kapitalbehovet i samband
med de åtgärder som skall finansieras. Lån får dock bara lämnas om
upplåning inte bedöms kunna ske på den allmänna kreditmarknaden.          78

 

Lånen innehåller inte några subventioner utan räntan uppgår till diskonto     Prop. 1989/90:76 plus 4,25%. Lånens funktion är alltså främst att vara riskbärande utöver vad den allmänna kreditmarknaden förmår.

Under budgetåret 1988/89 utbetalades 234,0 milj. kr. i lokaliseringslån. I räntor och avbetalningar inbetalades 166,3 resp. 440,9 milj. kr. Uteståen­de belopp vid låntagares konkurs var 32,7 milj. kr. och eftergivet belopp i samband med företagsrekonstraktioner uppgick till 29,5 milj. kr. Ute­stående fodringar på lokaliseringslån uppgick den 30 juni 1989 till 1 403,8 milj. kr.

Lokaliseringslånens andel av det beviljade regionalpolitiska stödet har sjunkit och har på senare år uppgått lill drygt 20%. Beloppet för uteslående lokaliseringslån har också sjunkit kraftigt på senare år. Från över 3 miljar­der kronor per den 30juni 1986 till i dagsläget ca 1,4 miljarder kronor. Avregleringen av kredilmarknaden och den därmed sammanhängande ökade tillgången på riskvilligt kapital har haft stor betydelse i detta sam­manhang.

Användningen av lokaliseringslån som regionalpolitiskt instmment va­rierar också avsevärt mellan olika beslutande myndigheter. Erfarenhetema i detta avseende är all ingående förhandlingar med banker och andra finansiärer oftast medför atl ett projekt kan genomföras utan att lokalise­ringslån behöver lämnas. Jag har tidigare även framhållit att kraven på avkastning från de investeringar som får regionalpolitiskt stöd inte bör sättas för lågt. Tillräckligt med avkastningskrävande kapital bör därför i normalfallet kunna uppbringas.

Slutsatsen av dessa förhållanden är enligt min mening atl lokaliserings­lånen numera endast i undanlagsfall är av avgörande betydelse för om ett projekt skall komma till stånd. Jag föreslår därför att lokaliseringslånen slopas.

Det är bara inom de allra sämst ställda områdena som de säkerheter förelagen kan lämna i form av pantbrev i industrifastigheter kan vara av otillräckligt värde. För att lösa de finansieringsproblem som kan uppkom­ma i dessa undanlagsfall är jag dock inte beredd alt föreslå att ell nytt stöd i form av exempelvis kreditgarantier införs. Detta bl.a. eftersom jag anser det mycket angelägel att stödsystemet förenklas och antalet stödformer minskas.

Lokaliseringslånen är inte de enda statliga låneformer med ett högt risklagande som kan lämnas lill presumtiva stödprojekt. Redan nu lämnar exempelvis de regionala utvecklingsfonderna i många fall kompletterande finansiering i samband med sådana investeringar.

Ett annat statligt organ som har riskvilligt kapital till sitt förfogande och som verkar i de områden där behovet av riskkapital är som störst är Stiftelsen Norrlandsfonden.

En tredje finansieringsmöjlighet är s.k. regionaUån som tillhandahållas av Nordiska Invesleringsbanken (NIB). Dessa lån kan av NIB för närva­rande ställas till förfogande för Norrlandsfonden och sex utvecklingsfon­der i skogslänen. Lånen är avsedda atl användas inom stödområdena.

Jag kommer senare i dag att förelägga regeringen förslag om näringspoli­
tisk proposition. I den kommer jag att närmare utveckla hur jag anser att  79

 

utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens framtida finansieringsverk- Prop. 1989/90:76 samheter skall bedrivas. Jag kommer därvid att bl.a. föreslå att de även i fortsättningen skall kunna bedriva sådan. Jag avser dessutom att föreslå att ett antal riskkapitalbölag bildas, i vilka bl.a. utvecklingsfonderna bör delta. Dessa riskkapitalbol3g kommer enligt mitt förslag att tillföras avsevärda resurser som skall placeras som minoritetsposter i utvecklingsbara företag. Jag räknar med att dessa bolag på sikt kommer att bli viktiga instmment för riskkapitalförsörjningen också i regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Till de angelägna projekt som trots dessa möjligheter inte kan komma till stånd föreslår jag att lokaliseringsbidrag i undantagsfall skall kunna lämnas med högre belopp än vad som är maximalt i respektive stödområ­de, dock högst 50%.

Jag avser att uppmärksamt följa hur avskaffandet av lokaliseringslånen påverkar möjligheterna att få till stånd angelägna stödprojekt. Om konse­kvenserna visar sig mycket negativa i detta avseende är jag beredd att överväga åtgärder som kan förbättra finansieringen av sådana projekt.

Avskaffande av investeringsbidrag. Investeringsbidrag får lämnas av läns­styrelserna utanför stödområdena i samband med investeringar i vissa stödberättigade verksamheter om de medverkar till att lösa inomregionala obalansproblem ellei' stmkturproblem inom näringslivet och leder till ökad sysselsättning.

Ett investeringsbidrag får enligt gällande regler beviljas i samband med investeringar med ett högsta totalt kapitalbehov av 9 milj. kr. och det får uppgå till högst 15% av den del av kostnaderna som avser byggnader, markanläggningar, maskiner och inventarier. 1 övrigt gäller för investe­ringsbidrag i stort sett samma regler som för lokaliseringsbidrag.

Kommittén föreslår att investeringsbidraget skall bibehållas och kunna lämnas vid investeringar med etl högsta kapitalbehov av 20 milj. kr.

Investeringsbidragen utnyttjas i liten omfattning. Under budgetåret 1988/89 beviljades totalt 26,2 milj. kr. i investeringsbidrag. Detta motsva­rar knappt sex procent av den totala stödgivningen på regional nivå och drygt två procent av all stödgivning.

Jag har som viktiga utgångspunkter för mina förslag till förändringar av det regionalpolitiska företagsstödet bl.a. angett att det bör koncentreras till de geografiska områden som bedöms ha de svåraste problemen och att det bör förenklas. 1 likhet med flera remissinstanser bedömer jag också att investeringsbidraget ytterst sällan avgör om en investering kommer till stånd eller inte. Att regelmässigt lämna stöd utanför de fastlagda stödom­rådena kan också möta hinder i EFTA och EG-sammanhang.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) föreslagit ökade möjligheter att lämna stöd i kommuner eller delar av kommuner som inplacerats i tillfälliga stödområ­den. Liksom hittills bör också regeringen i undanlagsfall kunna lämna regionalpolitiskt stöd även utanför stödområdena.

Senare (avsnitt 10) återkommer jag också till frågan om regionala ut­vecklingsinsatser i glesbygds- och landsbygdsområden, som i många fall berör de delar av landet där investeringsbidrag för närvarande kan lämnas.

Med dessa motiv föreslårjag att investeringsbidragen avskaffas.

80

 

7.2.1.3 Utvecklingsbidrag

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Stöd till immateriella investeringar skall inom stödom­rådena kunna lämnas genom en ny stödform, utvecklingsbidrag, som ersätter bl. a. offertstöd och regionalpolitiskt ulvecklingskapi­tal.

Den maximala andelen utvecklingsbidrag skall uppgå lill 50 % av en investering och högsta belopp för ett projekt till 500000kr.

I undantagsfall skall utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utan direkt samband med immateriella investeringar och utanför stödområdena.

Kommittén: Kommittén föreslår att en ny stödform för företagsutveck­ling införs. Stödet bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid stöd till "mjuka investeringar" bör vara 50%. Stöd i varje enskilt ärende, där beslut fattas av länsstyrelsen, får uppgå till högst 500000kr. Stödet bör kunna lämnas utan koppling till nyskapade arbetstillfällen. Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med denna nya stödform.

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige före­slås få tillgång till en "konsultcheck" för att underlätta och öka utnyttjan­det av utomstående expertis.

Kommittén anser vidare att det skaU finnas möjlighet till lokaliserings­stöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Stöd bör enligt kommittén också kunna lämnas till företag i de priorite­rade landsdelama som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna: Ett stort antal remissinstanser bl. a. SIND, länssty­relserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län, landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län, AMS, Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur), Tio-kommungruppen i Västerbottens län. Bergslagsdele­gationen, Glesbygdsdelegationen, Sveriges turistråd, TCO, Hagfors, Bräc­ke, Strömsunds och Bodens kommuner och Svensk industriförening är positiva till förslaget om ett särskilt stöd till "mjuka investeringar".

SIND anser att stödet inte skall lämnas enbart som bidrag utan att det exempelvis skall kunna utformas som lån med villkorlig ålerbetalningsskyl-dighet. Även utvecklingsfonden i Västmanlands län förordar villkorat åter­betalningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhet och affärsmässig­het i stödgivningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att gränsen 500000 kr. är en onödig restriktion i ljuset av kommitténs syn på decentralisering. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att beloppsgränsen bör höjas till 1 milj. kr.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att de föreslagna stödbestämmel­serna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad.

Flertalet av de remissinstanser som berör förslaget om konsultcheck är positiva och tillstyrker detta. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelser-

81

6   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

na i Blekinge, Uppsala, Jämtlands och Västerbottens län och landstinget i     Prop. 1989/90:76

Västernorrlands län. Enligt SIND finns dock risk för sammanblandning

mellan stödet till "mjuka" investeringar och konsultstödet. Länsstyrelsen i

Gävleborgs län anser att stödet bör samordnas med stödet till "mjuka"

investeringar.

Sveriges turistråd liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta förelag i turistbranschen. Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att stödformen också bör komma i fråga för förelag inom de areella näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. Lantbruks­styrelsen har också synpunkter på målgmppen och menar att även närings­verksamhet på landsbygden bör omfattas inom ramen för glesbygdsstöd.

Utvecklingsfonden i Västerbottens län liksom länsstyrelserna i Norrbot­tens och Jämtlands län anser att kommitténs förslag i princip inte innebär något nytt. Konsultcheckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Kommitténs resonemang tyder enligt utveck­lingsfondens mening på bristande kunskap om de "fältmässiga" förhållan­dena.

Landstinget i Norrbottens län liksom utvecklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när det är alterna­tiv lill utvecklingsfondens finansieringsmöjligheter. Utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att man istället bör förstärka utvecklingsfonden.

Skälen för mitt förslag: Det regionalpolitiska stödet var till en början starkt inriktat på att lämna stöd till företagens investeringar i byggnader och maskiner. I takt med att andra typer av s. k. mjuka investeringar blivit allt viktigare för företagens utveckling har stödet successivt anpassats till de nya fömtsättningama. Med "mjuka", eller mer korrekt uttryckt — immateriella — investeringar avses åtgärder för produktutveckling, mark­nadsföring, utbildning m. m.

För närvarande kan stöd till immateriella investeringar lämnas i form av lokaliseringslån, offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingskapital.

Att låna till denna typ av investeringar är riskfyllt. Lokaliseringslånen har därför endast haft marginell betydelse i detta sammanhang. Jag har dessutom nyss föreslagit att de skall avskaffas.

Offertstödet, som kan användas när andra stödformer inte är tillämpli­ga, är främst avsett just för framtidsinriktade åtgärder i form av immate­riella investeringar. Det har även kommit att få stor betydelse för möjlig­heterna att lämna stöd till företag inom den privata tjänste- och servicesek­torn och därmed för möjligheterna till avlänkning av expansion inom sådana företag från Stockholmsregionen. Offertstödet har dock använts främst för stora stödärenden och beslut har fattats på central nivå.

År 1985 infördes en möjlighet för länsstyrelserna alt överföra medel från
anslaget för regionala utvecklingsinsatser till den regionala utvecklingsfon­
den i länet för att användas som regionalpolitiskt utvecklingskapital. Detta
stöd kan lämnas i form av lån eller bidrag för att delfinansiera avgränsade
projekt i företagen i form av exempelvis produktutvecklings- och mark­
nadsföringsåtgärder. Om projektet i fråga misslyckas behöver medlen i
regel inte betalas tillbaka. Å andra sidan bör utvecklingsfonden om projek­
tet lyckas kunna få tillbaka ett större belopp än det som satsats. Utveck- 82

 

lingskapital lämnas således ofta med krav på royalty för att fonden skall få     Prop. 1989/90:76 del av de framtida intäktema av projektet.

Det regionalpolitiska utvecklingskapitalet har inte kommit att användas i den utsträckning som fömtsågs. Årligen har i genomsnitt ca 25 företag erhållit stöd med sammanlagt knappt 10 milj. kr. Den främsta anledningen härtill är enligt den regionalpofitiska kommitténs bedömning att den idé om gemensamt risktagande och vinstdelning som präglar denna stödform är olämplig för den regionalpolitiskt motiverade kapitalförsörjningen. Kommittén föreslår därför atl en ny stödform för företagsutveckling in­förs. Högsta bidragsandel för den nya stödformen bör enligt kommittén vara 50%, stödet i varje enskilt ärende uppgå lill högst 500000 kr. och någon direkt koppling till nyskapade arbetstillfällen bör inte finnas.

Jag delar kommitténs ståndpunkt såtillvida att det fortsättningsvis bör vara möjligt att även på regional nivå och inom stödområdena lämna stöd till immateriella investeringar i företag som rent bidrag. Storleken och villkoren i övrigl bör även vara de som kommittén föreslår. I vissa fall kan det dock vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Jag återkommer strax till denna fråga.

Jag föreslår att den nya stödformen benämns utvecklingsbidrag och att de nuvarande stödformema offertstöd och regionalpolitiskt utvecklingska­pital upphör. De närmare villkoren för stödet bör utformas av regeringen. En viktig utgångspunkt bör enligt min mening härvid vara atl det inte skall vara någon typ av driftsstöd, utan i princip endast lämnas i samband med immateriella investeringar eller andra typer av klart avgränsade projekt i företaget.

Även om någon direkt koppling till nya arbetstillfällen sålunda inte bör finnas bör dock bedömningen av humvida bidrag skall lämnas ske mot bakgmnd av att syftet med de regionalpolitiska företagsstöden är atl skapa nya arbetstillfällen, för såväl kvinnor som män.

I vissa fall, när beslut skall fattas av statens industriverk eller regeringen, bör utvecklingsbidrag kunna lämnas med högre belopp, utanför stödområ­dena och utan direkt samband med investeringar. Det bör t. ex. vara möjligt att även fortsättningsvis lämna bidrag i samband med etableringar av privata företag inom tjänste- och servicesektom i de av mig tidigare (avsnitt 4.3) angivna stödjepunktema i anslutning till stödområdet.

Som jag nyss framhållit kan det enligt min mening i vissa fall vara lämpligt att staten kan tillgodogöra sig avkastningen på lyckade projekt. Detta tillämpas t. ex. för närvarande för regionalpolitiskt utvecklingskapi­tal och vid lån till privata regionala investmentbolag. Denna princip bör även kunna tillämpas för exempelvis större utvecklingsbidrag. Som en försöksverksamhet föreslår jag därför att det belopp som i sådant fall återbetalas till myndigheten får behållas av denna och utnyttjas för nya utvecklingsbidrag. De närmare villkoren härför bör utformas av regering­en.

Kommittén föreslår också att mindre industriföretag skall få tillgång till en "konsultcheck" för atl underlätta och öka utnyttjandet av utomstående expertis. Kommittén menar att den tid under vilken de nuvarande

83

 

konsultinsatserna subventioneras, dvs. de första 3-5 dagama, bör kunna     Prop. 1989/90:76 utsträckas till 15 dagar.

Stöd till konsultinsatser finns redan inom flera delar av småföretagspoli­tiken. Sålunda har de regionala utvecklingsfondema möjlighet att erbjuda subventionerade konsultinsatser inom ramen för sin förelagsservice. Läns­styrelsema har också redan möjlighet alt överföra medel från sitt anslag för regionala utvecklingsinsatser till utvecklingsfondema för att användas till företagsserviceåtgärder.

För min del anser jag alt i den mån nuvarande möjligheter till konsult­stöd inte är tillräckliga så bör det nya utvecklingsbidraget kunna användas för detta ändamål.

Ett annat ändamål som statens industriverk och kommittén tagit upp som angeläget är all kunna lämna stöd till förstudier till stödprojekt. Exempelvis bör planerade nya företag kunna få stöd för testning av pro­duktidéer, undersökning av marknadens storlek och liknande förberedan­de insatser i syfte att förädla affärsidén.

Enligt min mening bör, i den mån nuvarande möjligheter till konsult­stöd inte är tillräckliga det nya utvecklingsbidraget kunna användas även till nämnda ändamål.

Kommittén föreslår också att det skall finnas möjligheter till lokali­seringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet. Den anser att en grandservice som inryms i abonnemangskostnaden och auto­matiskt följer den tekniska utvecklingen bör ställas till företagens förfogan­de i hela landet. För mer avancerad dataöverföring bör lokaliseringsstöd eller företagsstöd i annan form kunna lämnas efter särskild prövning. Inte minst är detta enligt kommittén viktigt i samband med försök all flytta verksamheter från bl. a. Stockholm.

För egen del anser jag, att om övriga villkor för regionalpolitiskt stöd är uppfyllda, bör det vara möjligt att lämna stöd till de olika former av investeringar som kan vara nödvändiga i företaget till nämnda ändamål i form av lokaliserings- eller utvecklingsbidrag.

Kommittén föreslår även atl stöd bör kunna lämnas till företag i de prioriterade landsdelama som vill bearbeta marknaden i Stockholm. För­slaget syftar främst till att göra det lättare för tjänsteföretag att bearbeta den växande marknaden i Stockholmsområdet. Kommittén påpekar att dess förslag till ny stödform för immateriella investeringar rymmer möjlig­heter härtill.

Eftersom jag nyss föreslagit att utvecklingsbidrag skall kunna lämnas till bl. a. dessa ändamål är kommitténs förslag i delta avseende tillgodosett.

Jag återkommer senare (avsnitt 10.2) lill frågan om möjlighetema att lämna stöd till inmaleriella investeringar inom glesbygdsstödet.

84

 

7.2.1.4 Sysselsättningsbidrag

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Sysselsättningsbidrag skall fortsättningsvis kunna läm­nas till företag i stödområdena 1 och 2. Det skall uppgå till samman­lagt 200000 kr. resp. 120000 kr. under fem år per ny årsarbetskraft i stödområde 1 resp. 2.

Kommittén: Stöd till privata tjänsteföretag bör enligt kommittén vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstädema. Av de nuvarande regionalpoliliska stöden har sysselsättningsstödet bäst fömtsättningar att anpassas till tjänsteföre­tagens behov.

Sysselsättningsstödet bör enligt kommittén förändras så att det totalt sett uppgår till 150000kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen bör förändras så att 2/3 av sysselsättningsstödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efter ett år, mot atl bankgaranti eller motsvarande ställs för 50% av utbetalt belopp.

Sysselsättningsstöd föreslås av kommittén kunna lämnas till industri­service, partihandel, uppdragsverksamhet och till turistföretag.

Remissinstanserna: Förslaget om stöd till privata tjänsteföretag möter många positiva reaktioner. Det är ett angeläget tillskott av stöd enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan nämnas länsstyrelsema i Blekinge, Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs län, Faluns, Hagfors, Filipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsdele­gationen.

Samtidigt som många instanser tycker att det är bra att prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en mycket stor oro för att en satsning på prioriterade mellanstäder skall utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd till företag i de prioriterade mellanstäder­na av bl. a. Gällivare kommun, Tio-kommungrappen i Västerbottens län, Trollhättans, Pajala, Älvdalens, Malungs och Lindesbergs kommuner.

Kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunema i väst­ra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sun­ne, Säfile, Åmål och Årjäng) framför liknande synpunkter och utgår ifrån att det stöd som föreslås till den privata tjänstesektom avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så att en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppstår.

SIND avstyrker förslaget om ett särskilt sysselsättningsstöd till tjänste­sektom. Verket avstyrker också bestämt förslaget att utforma stödet som ett förskottsbetall bidrag mot bankgaranti och anser att det även fortsätt­ningsvis bör lämnas till alla företag i stödområdena A och B som bedriver slödberätligad verksamhet och som ökar sysselsättningen. Stödet har en­ligt SIND visat sig vara ett enkelt och verkningsfullt instmment att pre­miera expanderande företag. Även med hänsyn till kommitténs förslag att reducera nivåema för lokaliseringsbidrag finns enligt verket behov av sysselsättningsstöd i stödområde A och B. Även landstinget i Västemorr­lands län, AMS, utvecklingsfondema i Kopparbergs och Västerbottens län

85

 

m.fl. anser att målgmppen inte skall begränsas tiU enbart tjänsteföretag,     Prop. 1989/90:76 utan att även varaproducerande företag bör få komma i fråga.

Länsstyrelsen i Nortboltens län föreslår en reformering av sysselsätt­ningsstödet. Den tekniska lösning som utredningen valt underkänns.

Länsstyrelsen i Jämtlands lan menar att det nya stödet till tjänsteförelag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Del föreslagna stödet riskerar enligt länsstyrelsen att medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständiga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med rand­gång av personal. Stödet kan även få oönskade effekter ur konkurrenssyn­punkt. Om ett sysselsättningsstöd väljs för att subventionera tjänsteföre-tagsetableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslag­na.

Skälen för mitt förslag: Sysselsättningsstödet är avsett atl täcka allmänna inkömingskostnader i företag som nystartar eller utvidgar sin verksamhet.

Sysselsätlningsstöd lämnas för närvarande inom stödområdena A och B till all verksamhet som är slödberätligad utom till lokaler för uthyming, teknikcentra och investmentbolag.

För stödet gäller bl.a. villkoret att minst 40% av de nytillkomna arbets-tiUfallena skall avse vartdera könet.

Sysselsättningsstöd lämnas för närvarande med sammanlagt 180000 kr. per ny årsarbetskraft i stödområde A och med 110000 kr. i stödområde B. Som framgått av den redogörelse för utfallet av stödverksamheten som jag tidigare lämnat så har beviljat sysselsätlningsstöd ökat kraftigt under de senaste budgetåren. Det avspeglar enligt min mening att den goda konjunkturen nu även nått stödområdena så atl många företag kunnat öka antalet anställda. Till detta har naturligtvis också den regionalpolitiska stödverksamheten bidragit.

Kommittén föreslår att nyetablerade företag och företag som ökar sin sysselsättning, på olika sätt skall ges goda fömtsättningar för detta.

Den föreslår också att verksamheter inom den privata tjänste- och servicesektom skall underlättas genom att sysselsättningsstöd fortfarande skall kunna lämnas, även om villkoren föreslås bli något förändrade.

Jag bedömer del inte möjligt att hell följa kommitténs förslag när det gäller det framtida stödet till dessa typer av förelag.

I likhet med kommittén anser jag det dock viktigt all lämna en särskild stimulans till företag som nyetableras och som ökar sin sysselsättning och därigenom något kompensera för de inkömingskostnader detta medför. Jag delar också den bedömning som flera av remissinstanserna gör att stödet inte bör begränsas till tjänsteförelag. Sysselsättningsslödet bör där­för behållas som stödform för alla de verksamheter som nu är stödberätti­gade och den geografiska omfattningen bör vara stödområde 1 och 2.

För att få en enhetlig benämning på de olika regionalpolitiska företags­stöden föreslårjag att stödet fortsättningsvis kallas sysselsättningsbidrag.

Jag föreslår också att sysselsättningsbidraget höjs till sammanlagt 200000kr. i stödområde 1 och 120000kr. i stödområde 2.

1 likhet med statens industriverk föreslårjag att bidraget fortsättningsvis fördelas på fem år i bägge stödområdena.

Jagföreslår därför att sysselsättningsbidrag från och med kalenderåret    86

 

1990 lämnas med följande belopp per ny årsarbetskraft i de olika stödom­rådena.

Prop. 1989/90:76

 

 

Stödområde 1

Stödområde 2

Förstaärsstöd

60000 kr.

40000 kr.

Fortsatt stöd för

 

 

andra året

50000

30000

tredje året

40000

25000

fjärde året

30000

15000

femte året

20000

10000

Sammanlagt

200000 kr.

120000 kr.

I detta sammanhang vill jag också erinra om det flytlningsstöd som kan lämnas till arbetstagare med kvalificerad yrkesutbildning som får anställ­ning vid företag som bedriver slödberätligad verksamhet inom stödområ­det. Stödet utgörs bl.a. av starthjälp som uppgår till 9000kr. för ensam­stående och till 20000kr. för flerpersonershushåll.

7.2.1.5 Handläggningsordning m. m.

Mitt förslag: Länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokalise­ringsbidrag skall ökas till att omfatta investeringar med ell beräknat totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Beslut av statens industriverk i fråga om regionalpolitiskt före­tagsstöd skall inte kunna överklagas hos regeringen. Min bedömning: Ärenden om lokaliserings-, utvecklings- och sys­selsättningsbidrag bör på regional nivå i fortsättningen handläggas av ett organ, länsstyrelsen.

Förbättrade former för och möjligheter till uppföljning och utvär­dering av uppnådda resultat bör införas inom det regionalpolitiska företagsstödet.

Kommittén: Kommittén anser att den regionala och lokala beslutskom­petensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut, att kommunerna bör ha en större roll i näringspolitiken och att länsstyrelsema bör vara hu­vudansvariga för de statliga regionalpolitiska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatserna bör en­ligt kommittén få större betydelse.

Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och förelaget även efter det att stöd beviljats.

Statens industriverk bör enligt kommittén delvis få en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling.

87

 

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar kommitténs åsikt att länsstyrelserna skall ha huvudansvaret för regionalpolitiken i länet. Några, exempelvis landstingen i Älvsborgs och Västmanlands län tycker dock att utvecklingsfonderna skall sköta allt företagsstöd.

Flera remissinstanser t. ex. länsstyrelsema i Älvsborgs, Västemorrlands och Jämtlands län anser att länsstyrelsemas beslutsramar behöver utökas. SIND ställer sig bakom en allmän utökning av den regionala beslutskraften men avstyrker en höjning av länsstyrelsemas beslutskompelens i nya loka­liseringsstödsärenden. LO anser att beslutsgränsen kan behöva höjas med hänsyn till inflationen. Söderhamns kommun föreslår att länsstyrelserna skall kunna fatta beslut över gällande procentsatser när så behövs och även fatta beslut som inte innebär någon sysselsättningseffekt. Länsstyrelsen i Blekinge län anser att det är angeläget att länsstyrelserna ges det fulla an­svaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SIND:s uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar.

AMS tillstyrker i sitt yttrande att hanteringen av sysselsättningsslödet överförs till länsstyrelserna.

SIND påpekar i olika sammanhang vikten av att uppföljningen och utvärderingen av de regionalpolitiska stöden förbättras.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Regeringen beslutar om handläggnings- och beslutsordningen för det regionalpolitiska stödet. Någ­ra bestämmelser har dock sådan principiell betydelse att riksdagen bör ta ställning till dessa. Det gäller dels storieken på en investering i samband med vilken beslut om stöd skall fattas på regional nivå, dels frågan om ifall de beslut som fattas av statens industriverk skall kunna överklagas till regeringen.

Följande beslutsordning gäller för närvarande.

Prop. 1989/90:76

 

Stödform

Regeringen

SIND

Läns-

Länsarbets-

Utveck-

 

 

 

styrel-

nämnden

lings-

 

 

 

sen

 

fonden

Lokaliseringsstöd

X

X

X

_

_

Offertstöd

X

X

—

-

—

Investeringsbidrag

-

—

X

-

—

Regionalpolitiskt

—

—

—

-

X

utvecklingskapital

 

 

 

 

 

Sysselsättningsstöd

-

X

—

X

-

Vid beredningen av alla ärenden i vilka förelagsekonomiska bedömning­ar är viktiga deltar i regel utvecklingfonden. Fonden har även ansvaret för den rutinmässiga uppföljningen av ärendena. Länsarbetsnämnden deltar i beredningen och uppföljningen av sysselsättningsaspekterna och könskvo-teringsbestämmelsema.

Jag har tidigare i detta kapitel föreslagit att regionalpolitiskt företagsstöd fortsättningsvis endast skall lämnas i form av lokaliserings-, utvecklings-och sysselsättningsbidrag. Härtill kommer nedsättning av vissa företags socialavgifter inom stödområde 1 till vilket jag återkommer inom kort (av­snitt 7.2.2.). Mina förslag innebär en betydande förenkling av stödgiv­ningen.

Ett ytterligare sätt att förenkla stödgivningen är enligt min mening att

88

 

samla beslutsfattandet på regional nivå hos ett organ. I likhet med kom- Prop. 1989/90:76 mitten föreslårjag därför att länsstyrelsen får denna uppgift. Det innebär att länsstyrelsen fortsättningsvis beslutar om såväl lokaliserings- som ut­vecklings- och sysselsättningsbidrag. Länsstyrelsens roll bör också förstär­kas och ansvarsfördelningen i länet ytteriigare klargöras genom att länssty­relsen i fortsättningen tilldelas hela ansvaret för beredning och uppföljning av stödärendena på regional nivå. Den senare uppgiften är idag de regiona­la utvecklingsfonderna och länsarbetsnämndema ålagda att fullgöra. Jag räknar med atl utvecklingsfonderna och länsarbetsnämnderna även fram­ledes kommer att anlitas av länsstyrelsen för uppgifter inom det regional­politiska företagsstödet.

Även fortsättningsvis är det dock från olika synpunkter motiverat att beslut i undantagsfall fallas på central nivå, i första hand av statens industriverk och i vissa fall av regeringen. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om hur handläggnings- och beslutsordningen mer i detalj skall utformas.

I ett avseende har riksdagen dock vid olika tillfallen tagit ställning till handläggnings- och beslutordningen. Det gäller storleken på en investering i samband med vilken beslut om lokaliseringsbidrag skall kunna fattas av länsstyrelsen. Detta belopp har även betydelse för fördelningen av medel mellan länsstyrelsen och centrala organ.

De senaste åren har präglats av en starkt ökad decentralisering av beslutsfattandet inom regionalpolitiken. Länsstyrelsema har successivt tillförts kraftigt ökade resurser för regionala utvecklingsinsatser och det högsta beloppet för storleken på en investering till vilka länsstyrelsen beslutar om stöd har successivt höjts. Senast år 1988 höjdes beloppet till 12 milj. kr. I likhet med flera av remissinstanserna anser jag att beloppet bör höjas ytterligare med hänsyn till inflationen och till atl en ytterligare decentralisering bör ske. Jag föreslår därför att länsstyrelserna fortsätt­ningsvis får besluta om lokaliseringsbidrag i samband med investeringar med ett totalt kapitalbehov av högst 15 milj. kr.

Jag övergår nu till att behandla frågan om rätten att hos regeringen överklaga de beslut som statens industriverk fattar i frågor om regionalpo­litiskt stöd. Denna fråga behandlades senast av riksdagen i samband med regeringens proposition 1982/83:113 om Verksamheten vid statens in­dustriverk m. m. (NU 39, rskr. 376). Riksdagen anmodade då regeringen att närmare överväga hur överklaganderätten mera långsiktigt bör utfor­mas.

Atl delegera regeringsärenden har länge varit ett viktigt sätt att rationali­sera verksamheten hos regeringen och anpassa den till tidens krav och människors behov.

År 1984 fastställde vidare riksdagen riktlinjer för en systematisk översyn av reglerna om rätt att överklaga ärenden till regeringen. De innebär att regeringen skall befrias från sådana ärenden som inte kräver etl ställnings­tagande från regeringen som politiskt organ.

Regeringen avgör om ett ärende skall kunna överklagas eller inte. I
frågor om regionalpolitiskt företagsstöd gäller för närvarande atl beslut av
länsarbetsnämnden i fråga om sysselsätlningsstöd får överklagas hos sta- 89

 

tens industriverk, medan beslut av länsstyrelsen i fråga om lokaliserings- Prop. 1989/90:76 stöd eller investeringsbidrag inte får överklagas. Sistnämnda bestämmelse beror bl. a. på att de regionalpolitiska insatsemas omfattning på regional nivå styrs av tillgången på medel och att länsstyrelsen bör ha ett eget ansvar för medlens användning. Beslut av statens industriverk får överkla­gas hos regeringen.

Huvudsyftet med överklaganderätl är att tillgodose enskildas rätts­skydd. De starkaste skälen mot att begränsa överklaganderätlen finns därför i fråga om sådana beslut som ingriper i enskildas rätt. De flesta stöd som lämnas till näringslivet i regionalpolitiskt syfte utgörs av förmåner som kan men inte behöver lämnas, även om formella fömtsättningar finns. Rättsskyddsaspekten får i sådana fall inte samma betydelse som när en ovillkorlig rätt finns.

Min strävan är att regeringen i än högre grad än tidigare endast skall besluta i enskilda stödärenden som har principiell vikt eller är av stor betydelse. Häri inkluderar jag eventuella stöd utanför stödområdena. Jag avser därför att återkomma med förslag till regeringen som innebär att ytterligare ärenden kan beslutas av statens industriverk i stället för av regeringen och att rätten atl överklaga industriverkets beslut upphör. Eftersom riksdagen tidigare behandlat denna fråga bör riksdagens godkän­nande inhämtas.

Jag behandlar slutligen i detta avsnitt frågan om uppföljning och utvär­dering av det regionalpolitiska förelagsstödet.

Regeringen har i 1989 års kompletteringsproposition redogjort för de former för mål- och resultatorienlerad styming som successivt skall införas i den statliga verksamheten. Denna form av styming bygger i stor utsträck­ning på förbättrade former för uppföljning och utvärdering av uppnådda resultat. Inte minst inom regionalpolitiken är det, särskilt med tanke på den successiva decentralisering av verksamheten som skett, av stor vikt alt uppföljningen och utvärderingen förbättras.

Den regionalpolitiska kommittén har kartlagt hur de personella resurser­na för regionalpolitiken används hos länsstyrelsema. Resultatet är atl mindre än 3% av de resurser som avsätts för regionalpolitiska arbetsupp­gifter används för uppföljning och utvärdering.

Jag finner detta förhållande otillfredsställande. Jag avser därför åter­komma till regeringen med förslag om hur uppföljnings- och utvärderings­verksamheten bör förbättras. När det gäller det regionalpolitiska företags­stödet bör enligt min mening i första hand länsstyrelsema svara för upp­följningen och statens industriverk för utvärderingen.

90

 

7.2.2 Nedsatta socialavgifter

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Systemet med nedsatta socialavgifter som stöd till näringslivet bibehålls. Den geografiska omfattningen utökas till hela stödområde 1. De verksamheter som är berättigade till nedsatta av­gifter minskas med vissa basindustrier och utökas med restaurang­verksamhet som bedrivs i kombination med turistverksamhet.

Nedsättningen skall i stödområde 1 uppgå till tio procentenheter och gälla under en tioårsperiod från lagens ikraftträdande. I de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 skall nedsättningen uppgå till fem procentenheter och gälla under en femårsperiod.

Det särskilda bidraget med 10000 kr. under tre år lill kostnaden för arbetsgivaravgiftema, som nu lämnas till vissa arbetsgivare i Norrbottens län, vilka redovisar en nettoökning av sysselsättningen, liksom till vissa försäkrade som etablerar verksamhet i länet, av­vecklas.

Förändringama genomförs den 1 januari 1991.1 de områden som för närvarande inte omfattas av nedsättningen skall denna ökas suc­cessivt.

Den totala befrielse från arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift som gäller i Svappavaara samhälle till och med år 1993 ersätts därefter med nedsättning i enlighet med de regler som nu föreslås för stödområde 1.

Kommittén: Kommittén anser att sänkta socialavgifter bör bibehållas som stödform och förbehållas Inlandet, där företagen på grand av gleshet, avstånd m.m. har ett varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med det tillägget att också blandad verksamhet bör vara nedsättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vaa tio procentenheter och gälla för en sexårsperi-od räknat från år 1991.

Nedsättningen i de kommuner i Norrbottens län som nu tillhör stödom­råde C, dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångspe­riod på tre år.

Kommittén har inget förslag beträffande det särskilda bidrag lill kostna­den för arbetsgivaravgiftema som vissa arbetsgivare som ökar sysselsätt­ningen i Norrbottens län kan erhålla.

Remissinstanserna: En klar majoritet av de instanser som yttrat sig i denna fråga tillstyrker att socialavgifterna sänks med tio procentenheter i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelsema i Nortboltens, Västerbottens, Jämtlands och Gävleborgs län, AMS, landstingsförbundet. Norrlandsfonden, Svensk industriförening. Småföretagens Riksorganisa­tion, HushåUningssällskapens förbund, glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa anser att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta anges den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås.

91

 

Många instanser anser att den föreslagna nedsättningsperioden - sex år Prop. 1989/90:76 — är för kort. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelsen i Västerbot­tens län, AMS, Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur), Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommu­ner. Enligt SIND bör nedsättningsperioden sällas till lägst tio år från och med kalenderåret 1991.

RSV avstyrker förslaget med hänvisning dels till att regionalpolitiska mål bör tillgodoses på annat sätt än genom skatte- och avgiftssystemen, dels till att stödet är ineffektivt.

På gmnd av tolkningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning och de tekniska svårighetema att få en regionalpolilisk effekt ställer sig även RRV tveksamt till att använda sänkta socialavgifter som ett regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också stats­kontoret, länsstyrelsema i Kopparbergs och Värmlands län, TCO, Säters och Mora kommuner. Mora kommun anser förslaget vara dyrt och ineffek­tivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig att stödformen förlängs under en begränsad lidsperiod.

SIND förordar alt stödet avvecklas snabbare i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norrbottens län, utvecklingsfonden i Norrbottens län och t.ex. LRF avvisar förslaget om avveckling som förhastat och kortsiktigt.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen beslutade år 1983 av regionalpolitiska skäl om nedsättning av socialavgiftema för vissa företag i Nortboltens län (prop. 1982/83:120, AU 24, rskr 205, och prop. 1983/84:38, AU 9, rskr. 102). Nedsättningen uppgår till tio procentenheter och omfattar gm v verk­samhet, tillverkningsindustri, produktionsvaminriktad partihandel, upp­dragsverksamhet samt hotell-, pensionats- och campingverksamhet. Ned­sättningen gäller dock inte kommuner eller andra statliga myndigheter än affarsdrivande verk.

För företag i Svappavaara samhälle i Kirana kommun gäller i princip att de är helt befriade från socialavgifter till och med år 1993.

Kostnadema för de nedsatta socialavgifterna, som anvisas över ett sär­skilt regionalpolitiskt anslag, uppgick under budgetåret 1988/89 till 405,5 milj. kr.

Arbetsgivare som ökar sin sysselsättning i Norrbottens län och sådana försäkrade som avses i 1 kap. 2§ lagen (1981:691) om socialavgifter som etablerar verksamhet i länet, har dessutom rätt alt få ett bidrag på 10000 kr. per år under tre år för varje ny årsarbetskraft. För detta stöd gäller i övrigt i samma regler som för sysselsättningsstöd, och medel för ändamålet anvisas över anslaget för sysselsätlningsstöd.

Nedsättningen av arbetsgivaravgifter enligt den nu gällande lagen om
nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län skall
i första hand avse folkpensionsavgiften och därefter bamomsorgsavgiflen.
Sedan folkpensionsavgiften sänkts med två procentenheter till 7,45 pro­
cent av avgiftsunderlaget från och med den 1 januari 1990 (SFS 1989:633)
är det inte längre tillräckligt att nedsättningen, för att erhålla tio procents
nedsättning av arbetsgivaravgiftema, avser endast folkpensionsavgiften
och bamomsorgsavgiflen. Jag föreslår därför att nedsättningen skall avse   92

 

även sjukförsäkringsavgiften och att ändringen skall gälla för avgifter avse-    Prop. 1989/90:76 ende tiden fr.o.m. den 1 januari 1990.

Statens industriverk har på regeringens uppdrag utvärderat effektema av de nedsatta socialavgiftema. Utvärderingen visar att det inte är möjligt att härleda någon sysselsättningseffekt till stödet, men att vissa positiva effekter på förelagens lönsamhet har uppstått.

Kommittén menar att en allmän kostnadssänkning av detta slag är en åtgärd som kan förväntas få effekt på sysselsättningen i ett längre tidsper­spektiv. En varaktig lönsamhelsförbältring kan antas vara det mest påtag­liga resultatet under de första åren. För att lönsamhetsförbättringen skall resultera i en expansion måste också tydligare anges under hur lång tid åtgärden skall verka. Kommittén föreslår därför att stödformen skall bibe­hållas och att nedsättningen skall gälla under sex år.

När det gäller den geografiska omfattningen av stödet föreslår kommit­tén att nedsättningen förbehålls de kommuner där företagen har varaktiga konkurrensnackdelar och att det således skall upphöra i vissa kommuner i Norrbottens kustland. För Svappavaara samhälle föreslår kommittén atl samma nedsättning som i övriga inlandskommuner bör gälla efter år 1993. Vad gäller näringsgrenar som skall omfattas av nedsättningen anser kom­mittén alt även restaurangverksamhet i samband med turistverksamhet bör omfattas.

För egen del vill jag anföra följande. Systemet med nedsatta socialavgif­ter och allmän löneavgift är ett regionalpolitiskt instmment vars effekter kan avläsas först på lång sikt. För att effektema på sysselsättningen skall kunna utvärderas är det därför nödvändigt att bibehålla stödet.

Kostnadema för stödet är dock stora och de ökar år från år i takt med löneutvecklingen. Det är därför nödvändigt atl begränsa stödets geografis­ka omfattning till de områden som har de absolut största problemen och till verksamheter som i betydande utsträckning kan påverkas av stödet och som inte i första hand konkurrerar på den intemationella marknaden.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att stödformen bör bibe­hållas, att nedsättningen bör vara tio procentenheter, att Svappavaara samhälle inte bör särbehandlas efter år 1993, att även restaurangverksam­het i samband med turism bör omfattas och att nedsättningen bör förbe­hållas områden med varaktiga konkurrensnackdelar. Geografiskt föreslår jag därför att nedsättningen fortsättningsvis skall avse stödområde 1. Un­dantagna från nedsättningen bör dock, i samtliga områden, fortsättningsvis vara malmgmvor, massa- och pappersindustri samt jäm-, stål- och ferrole-geringsverk. Stöd till dessa verksamheter kan betraktas som konkurrenss-nedvridande på den intemationella marknaden. För att företagen långsik­tigt skall kunna räkna med denna kostnadsminskning föreslår jag att ned­sättningen skall gälla t. o. m. år 2000.

De föreslagna förändringama bör träda i kraft den 1 januari 1991.

För atl underlätta för mindre företag och försäkrade i de kommuner i Norrbottens kustland, som inte ingår i stödområde 1 , föreslårjag dock att avgiftema i dessa kommuner under en period på fem år nedsätts med fem procentenheter. Denna nedsättning skall gälla avgifter hänförliga lill åren

93

 

1991 t.o. m. 1995. Den löpande utvärderingen av stödsystemet får därefter utvisa vilka effekter som uppnåtts.

Eftersom ersättning för nedsättning av företagens socialavgifter, somjag nyss beskrivit, tar i anspråk en stor del av de regionalpolitiska stödmedlen föreslårjag att nedsättningen av socialavgifterna m. m. i de kommuner som inte tidigare omfattats av stödformen under det första året begränsas till fem procentenheter. Denna övergångsperiod skall avse avgifter hänförliga lill år 1991.

Eftersom företagen vet vilken nedsättning de kan räkna med under den kommande tioårsperioden bör de i god lid kunna vidta de åtgärder som stödet är avsett att underlätta.

Det särskilda bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgiftema och egenav-gifterna som nu lämnas till företag i Norrbottens län har liten omfattning. Bl. a. för att förenkla stödgivningen föreslårjag att det slopas. De arbetsgi­vare och försäkrade som har rätt till det särskilda bidraget under tiden fram till dess förändringama genomförs bör dock få behålla bidraget i enlighet med de nu gällande bestämmelsema.

De föreslagna ändringama medför att lagen om nedsättning av socialav­gifter och allmän löneavgift i Norrbottens län bör upphöra att gälla. Istället bör en ny lag av det innehåll som nu beskrivits införas.

Prop. 1989/90:76

7.3 Riskkapitalbolag

Min bedömning: Statligt engagemang i regionala investmentbolag är särskilt viktigt i de regionalpolitiskt prioriterade regionema.

Lån till privata regionala investmentbolag bör även fortsättnings­vis kunna lämnas.

Kommittén: Kommittén föreslår att kapitaltillskott skall kunna ges till uppbyggnad av nya regionalt baserade riskkapitalbolag i vattenkraftslänen samtidigt som Norrlandsfondens verksamhet avvecklas och dess resurser fördelas på de föreslagna riskkapitalbolagen. Kommittén föreslår också att utvecklingsfonderna i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och att de inte bör bedriva egen finansieringsverksamhet.

Remissinstanserna: Statens industriverk och länsstyrelsen i Västernorr­lands län avstyrker förslaget om uppbyggnad av nya riskkapitalbolag och ett samtidigt avskaffande av Stiftelsen Norrlandsfonden. Etl antal remiss­instanser bl.a. länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker att Norrlandsfon­den avskaffas. Statens industriverk anser bl.a. att kommittén inte har redovisat erfarenhetema av tidigare statliga insatser inom riskkapitalom­rådet. Länsstyrelsema i Jämtlands och Västerbottens län anser att ytterli­gare riskkapitalbolag behövs. Flertalet av de remissinstanser som yttrat sig anser att utvecklingsfondemas finansieringsverksamhet skall vara kvar.

Skälen för min bedömning: Den regionalpoliliska kommittén föreslår att vattenkraftsregionema i norra Sverige under en tioårsperiod skall få del i vattenkraftens övervinster. En del av dessa övervinster föreslås användas

94

 

rill uppbyggnad av riskkapitalbolag i Norrbottens, Västerbottens, Jämt-     Prop. 1989/90:76 lands och Västernorrlands län. Som jag senare (avsnitt 8.4) redovisar har en utredning nyligen tillsatts för att utreda frågan om kraftföretagens vinster. Jag är därför inte nu beredd att redovisa ett ställningstagande till kommitténs förslag.

Jag vill allmänt beträffande kapitalförsörjningen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena i likhet med kommittén anknyta till Finansierings­utredningens betänkande om statligt finansiellt stöd (SOU 1989:24). Även om denna utredning inte haft till uppgift att behandla de regionalpolitiska stöden berör en del av dess förslag organ som har en viktig funktion att fylla i de regionalpolitiskt prioriterade ornrådena. Jag tänker då närmast på de regionala utvecklingsfonderna och Stiftelsen Norrlandsfonden.

Utredningen konstaterar att de senaste årens stora förändringar på kre­ditmarknaden genom framförallt avreglering innebär kraftigt ökade möj­ligheter för banker och andra finansieringsinstitut att tillgodose företagens behov av extern finansiering. Denna utveckling kommer sannolikt att fortsätta under de närmaste åren genom alt valutaregleringen avskaffas, kreditmarknadslagstiftningen reformeras och skattesystemet förändras. En konsekvens av denna utveckling är enligt utredningen att behovet av statligt finansiellt stöd i dess nuvarande former minskar. Några allmänna skäl att lämna statliga lån till finansiering av företag finns därför inte. Finansieringsulredningen konstaterar dock att det även fortsättningsvis behövs särskilda åtgärder för alt tillräcklig mängd riskkapital i lämplig form skall kanaliseras till småföretagssektorn.

En majoritet av remissinstanserna som yttrat sig över finansieringsut­redningens betänkande vänder sig emot förslaget atl utvecklingsfondernas långivning skulle upphöra och delar inte utredarens uppfattning att en fortsatt avreglering av kreditmarknaden skulle innebära att tillräckligt med riskfinansiering genereras för nyföretagare och för små och medelsto­ra förelag. I likhet med remissinstanserna bedömer jag att de positiva effektema av utvecklingen inom kreditmarknaden i allmänhet inte heller får samma genomslagskraft i de regionalpolitiskt utsatta regionerna som i landet i övrigt. Jag redovisar i den näringspolitiska propositionen min syn i övrigl på utredningens förslag.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall avskaffas. Jag hänvisade därvid bl.a. till de möjligheter som de regionala utvecklingsfonderna har för riskfinansiering. Behovet av riskfinansiering tillsammans med möjligheter att tillföra kunskap och företagsledningska­pacitet anser jag vara stort såväl inom småföretagssektorn och i allmänhet som inom och i anslutning till stödområdet. De regionala utvecklingsfon­dernas och Norrlandsfondens uppgift att förse företag med riskfinansiering blir således än mer betydelsefull när lokaliseringlånen slopas.

1 den näringspolitiska propositionen kommer jag att närmare gå in på
frågan, om hur kapitalförsörjningen kommer att utformas. Utformningen
av kapitalförsörjningen är av mycket stor betydelse för företagen särskilt i de
regionalpolitiskt prioriterade områdena. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2)
nämnt att Stiftelsen Norrlandsfonden verkar i de områden där behovet av
riskfinansiering är som störst.                                                            95

 

Min bedömning är att de statliga finansieringsinsatserna bör inriktas på små och medelstora företag.

Sedan slutet av 1970-lalet har staten av främst regionalpolitiska skäl på olika sätt stimulerat tillkomsten av olika typer av regionala investmentbo­lag. Vissa av dessa bolag har varit helslatliga, men de flesta har byggts upp med en kombination av statligt och privat kapital. Syftet med det statliga stödet till regionala investmentbolag har varit att främja expansion av främst små och medelstora företag inom stödområdena dels genom att öka tillgången på riskvilligt kapital, dels genom att tillföra företagen kom­petens i form av ledningskunnande.

Lån till privata regionala investmentbolag infördes som regionalpolilisk stödform 1982. Villkoren för dessa lån har utformats så att bolagens likviditet i ett inledningsskede inte skall urholkas av betalningar av räntor och amorteringar. Som en kompensation för denna inledande subvention har staten erhållit del i bolagens eventuella värdetillväxt. Ett tiotal privata regionala investmentbolag har erhållit sådana lån med sammanlagt nära 60 milj. kr.

Därtill har privata regionala investmentbolag i flera fall skapats i regio­ner med stmkturförändringar dels av näringslivet, dels av stat och nä­ringsliv gemensamt. De regionalpolitiska insatserna har ofta skett i form av kapitaltillskott som använts för atl teckna och betala aktier i invest­mentbolagen. Genom att staten engagerat sig på detta sätt tillsammans med privata intressenter har investmentbolagen fått en kapitalbas som möjliggör en större uthållighet än som annars skulle vara fallet. Exempel på detta finns i bl. a. Blekinge, Bergslagen, Västerbollens och Norrbottens län. Som jag tidigare nämnt kommer de förslag som lämnas i näringspoli­tiska propositionen ytterligare att stärka riskkapitalförsörjningen även i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Jag anser att regionalpolitiskt stöd i form av lån till privata regionala investmentbolag bör kunna lämnas även i fortsättningen.

Prop. 1989/90:76

7.4 Stiftelsen Industricentra m.m.

Mitt förslag: De urspmngliga fömtsättningama för Stiftelsen In­dustricentras verksamhet finns inte längre. Stiftelsen Industricentra skall därför avvecklas. De anläggningar som stiftelsen äger och förvallar skall säljas. En del av de medel som frigörs vid en försälj­ning av anläggningama skall användas till utveckling av näringslivet i de åtta kommuner där stiftelsens anläggningar är belägna.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén understödjer att den översyn som arbetsmarknadsdepartementet påbörjat om alternativa former för ägandet av Stiftelsen Industricentras lokaler genomförs. Enligt kommit­téns mening bör de förslag departementet kan komma fram till föreläggas riksdagen för prövning tillsammans med kommitténs övriga förslag. Kom-

96

 

mitten har föreslagit att en affärskontaktförmedling skapas för att bl.a.     Prop. 1989/90:76 stärka näringslivet i Norrland. Verksamheten bör bedrivas i samarbete mel­lan offentliga organ och representanter för det privata näringslivet eller närstående organisationen och vara riktad i första hand mot Stockholms­marknaden.

Remissinstanserna: Stiftelsen Industricentra anser att en översyn av dess verksamhet för att finna altemativa former för ägandet av fastigheterna är en felsyn. Stiftelsen förordar att verksamheten får fortsätta och all indu­stricentraortema även fortsättningsvis bedöms som strategiska och får högsta regionalpolitiska prioritet. Stiftelsen accepterar all nuvarande verk­samhet ses över men med inriktning på alt den vidareutvecklas och ges vidgade arbetsuppgifter. Haparanda och Härjedalens kommuner betonar vikten av att stiftelsen får verka till dess att 300 nya arbetstillfällen tillkom­mit. Gällivare kommun anser det bl. a. väsentligt alt bidragsnivån till stif­telsen höjs.

Länsstyrelsen i Stockholms län stöder förslaget om att en organisation för affarsförmedling m. m. bildas i Stockholm. Statens industriverk avstyr­ker detta förslag.

Skälen för mitt förslag: Riksdagen bemyndigade år 1973 (prop. 1973:50, InU 7, rskr. 248) regeringen att avsätta 3 milj. kr. till en stiftelse med ändamål alt äga och förvalta industricenteranläggningar. Med stöd av bemyndigandet inrättade regeringen Stiftelsen Industricentra samt fast­ställde stadgar för stiftelsen. Av stadgama framgår bl.a. att regeringen fattar beslut om stiftelsens upplösning och att stiftelsens tillgångar skall ställas till regeringens disposition vid en eventuell upplösning av stiftelsen.

Verksamheten vid Stiftelsen Industricentra

Stiftelsen Industricentra har som ändamål att genom uppförande av industrilokaler och kontorslokaler för uthyming stödja regionalpolitiskt högt prioriterade regioner. Det skall ske dels genom att styra ny indu­strisysselsättning och sysselsättning inom tjänstesektom till strategiskt viktiga orter i dessa områden, dels genom att skapa en god företagsmiljö med tillgång på allsidig service för hyresföretagen i de industricentraan­läggningar som har byggts upp.

För att nå dessa mål har stiftelsen i uppgift atl planera, uppföra, äga, och förvalta industricentraanläggningar, rekrytera hyresgäster till dessa samt i Övrigt skapa goda fömtsättningar för verksamheten i anläggningama.

För att underlätta stiftelsens rekrytering av hyresgäster har stiftelsen numera också möjlighet att hyra ut lokaler till företag från orten.

Stiftelsens verksamhet bedrivs utan vinstsyfte. Hyran skall ligga på en
nivå som motsvarar de kostnader företagen kan räkna med om de bygger
egna lokaler med regionalpolitiskt stöd. Finansiering av anläggningarna
har i huvudsak skett med maximalt lokaliseringbidrag och extra kapitaltill­
skott till stiftelsen. Bidraget och kapitaltillskotlet är för närvarande sam­
manlagt 70% av godkända investeringskostnader i stödområde A och 55 %
i stödområde B. Stiftelsens kostnader för driften av anläggningama skall
täckas av hyrorna. Regionalpolitiskt motiverade kostnader för stiftelsens    97

7   Riksdagen 1989/90. I saml Nr 76

 

verksamhet i form av exempelvis kostnader för att rekrytera hyresgäster, tomma lokaler m. m. har dock läckts med särskilda bidrag.

Industricentraanläggningar finns nu uppförda på åtta orter. Ortema (inom parentes anges det år byggandet av anläggningama påbörjades), uppförd lokalyta, uthyrd yta, antal hyresgäster samt antal sysselsatta hos dessa framgår av följande sammanställning som avser situationen i no­vember 1989.

Prop. 1989/90:76

 

Ort

Uppförd yta

Uthyrd yta

Investerat

Antal hyres-

Antal

 

m

m

%

tkr.

gäster

sysselsatta

Lycksele (1973)

12001

10937

91

48 304

8

98

strömsund (1973)

26146

17699

68

76907

7

90

Ljusdal (1976)

15 507

8080

52

69432

10

130

Haparanda (1978)

18454

12236

66

105 357

38

217

Vilhelmina (1980)

8518

7068

83

76686

27

68

Ange (1980)

7218

3 876

54

48819

7

76

Gällivare (1982)

11 184

6259

56

83959

22

68

Sveg(1982)

5295

4235

80

26 725

3

91

Summa

104323

70390

67

536189

122

838

Från verksamhetens start har investerats sammanlagt 536 milj. kr. i anläggningama. Härav har 320 milj. kr. finansierats med lokaliseringbi­drag eller avskrivningslån, 123 milj. kr. som tillskott av stiftelsekapital och 65 milj. kr. med lokaliseringslån/annuitetslån. Sedan Ijuli 1982 gäller att 10% av investeringkostnaden skall finansieras på den öppna kreditmark­naden.

Stiftelsen har ett kansli i Skellefteå med ca 10 anställda. Riksdagen har vid skilda tillfällen tagit ställning lill Stiftelsen Industricentras verksamhet. Vid sitt senaste beslut år 1985 framhöll riksdagen bl. a. att utbyggnaden av anläggningama skulle ske etappvis. I huvudsak skall befintliga resurser utnyttjas för verksamheten och en högre uthymingsgrad borde efter­strävas.

Uthymingsgraden har, trots ökade insatser för marknadsföring och en vidgning av rekryteringsbasen för hyresgäster, inte ökat. Del löpande drift­underskottet för verksamheten var budgetåret 1984/85 ca 11 milj. kr. Detta har ökat till nära 21 milj. kr. budgetåret 1988/89. Dessa underskott har täckts med statliga bidrag och räntesubventioner. De direkta bidragen för att täcka kostnadema för lomma lokaler m. m. var budgetåret 1988/89 7050000 kr. och bidraget till kanslikostnadema var 4405000 kr.

Utredningar om verksamheten

Mot den här beskrivna bakgranden tillkallade chefen för arbetsmarknads­departementet hösten 1989 på regeringens uppdragen särskild utredare med uppgift att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen Indu­stricentra. Vidare har expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) haft i uppdrag av regeringen att utvärdera Stiftelsen Industricentras betydelse för näringslivsutvecklingen samt undersöka om det finns effekti­vare sätt att utveckla näringslivet i de åtta industricentrakommunema.

98

 

ERU konstaterar i sin rapport att det finns fömtsättningar för att på ett     Prop. 1989/90:76 effektivare sätt stödja näringslivsutvecklingen än genom stiftelsens verk­samhet. Fem huvudpunkter redovisas:

a)  temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i befintliga in­dustricentralokaler,

b) lokala näringslivsprogram,

c)  teknik- och utbildningsinsatser inom vissa gemensamma områden,

d)    etablering av nätverk utanför regionen och

e)    infrastmkturåtgärder.

Sammanlagt bedömer utredningen kostnadema för angivna åtgärder till totalt 100-150 milj. kr. för en femårsperiod.

Försäljning av lokalerna

Den särskilde utredaren har bedömt att det finns olika altemativ lill ägandet av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäsler har ekonomiska möj­ligheter och vill köpa de lokaler där de bedriver sin verksamhet. Andra altemativ som redovisas är förvärv av lokalema av lokala företagare, inve­sterare, kommunala fastighetsbolag och större fastighetsbolag med natio­nellt och intemationellt kontaktnät. Kombinationer av redovisade altema­tiv är också möjliga. Utredaren konstaterar vidare att fastighetsmarknaden fungerar dåligt i berörda kommuner. Delta beror på att hyror och byggande av lokaler under en lång period har subventionerats kraftigt av stat och kommun. Vid en försäljning av stiftelsens fastigheter är det angeläget att detta görs på ett sådant sätt att ortema på sikt erhåller en fungerande hyres-och fastighetsmarknad.

Vid etl möte i januari med företrädare för de åtta industricentrakommu­nema har jag informerat dessa om utredamas förslag och mina bedöm­ningar. Kommunema accepterade att försäljning av lokalema genomförs. Jag har oekså haft överläggningar med stiftelsens ledning och styrelse.

För min egen del vill jag framhålla följande. Trots väsentligt ökat statligt stöd har målen för verksamheten inte uppnåtts. Uthymingsgraden har inte ökat och är fortfarande för låg. Driftunderskottet har ökat avsevärt de senaste åren. Antalet anställda i anläggningama har ökat och flera företag som böljat sin verksamhet i industricentraanläggningama har efter en konsolideringsperiod flyttat till andra lokaler på orten.

När del gäller stiftelsens möjligheter att rekrytera hyresgäster har de gjorda utredningama visat att de till största delen rekryteras av kommu­nema.

När stiftelsen startade sin verksamhet fanns varken tillräckligt med industrilokaler eller någon längre industriell tradition på de flesta av ortema. Därför var det då befogat att med regionalpolitiskt stöd bygga upp dessa anläggningar som medel för att rekrytera industriförelag till ortema.

Avgörande för näringslivsutvecklingen är idag inte på samma sätt som
tidigare tillgången på lokaler. Andra faktorer som tillgång på kvalificerad
arbetskraft, goda kommunikationer, ett bra företagsklimat, kommunemas
möjligheter all marknadsföra unika kvalitetsfaktorer för bygden m. m., har
störte betydelse.                                                                             99

 

Det finns idag industrianläggningar av betydande storlek på de åtta     Prop. 1989/90:76 industricentraortema. På de flesta ortema har stiftelsen tomma lokaler som måste fyllas med hyresgäster och vidareutvecklas.

Det är enligt min mening mycket angeläget att det näringsliv som idag finns på de åtta industricentraortema utvecklas och att ny sysselsättning tillförs dessa orter.

Den särskilde utredaren visar i sin utredning att det finns former för ett altemativt ägande av stiftelsens anläggningar. Vissa hyresgäster är intres­serade av att överta sina egna lokaler och några kommuner är intresserade av större inflytande och ägande av lokalema inom resp. kommun. Lokala fastighetsbolag har visat intresse för vissa anläggningar. Det finns också intresse från organisationer med mycket stort kontaktnät både nationellt och intemationellt och med ett betydande intresse av att näringslivet utvecklas i norra Sveriges inland.

En försäljning av anläggningama till någon eller till en kombination av ovan angivna intressenter skulle frigöra ett kapital som troligen väl kom­mer all läcka de ålgärder som jag strax kommer alt föreslå för utveckling av näringslivet i de åtta kommunema. Staten kommer på detta sätt att kunna göra en besparing på sikt om ca 50 milj. kr. per år, genom att inga drifts- och underskottsbidrag behöver betalas ut till stiftelsen.

Den eller de nya fastighetsägarna bör ha väl så goda möjligheter som stiftelsen att skaffa nya hyresgäster till lokalema.

Jag anser därför atl lokalema bör säljas i enlighet med något eller en kombination av några av tidigare angivna altemativ. Det är dock viktigt att den eller de som förvärvar anläggningama tar ell långsiktigt ansvar för lokalema. Jag anser vidare att kommunema skall beredas möjlighet atl ingå med andelar i särskilda bolag som kan komma att bildas för att bl. a. förvalta lokalema. Kommunema bör också få möjlighet att förvärva lokalema till ett marknadsmässigt pris. De medel som genom en försäljning inflyter till stif­telsen bör levereras in till staten och bör få användas bl. a. för åtgärder av de slag som jag föreslår i det följande.

Näringslivsutveckling i berörda kommuner

Jag skall redovisa några åtgärder som jag bedömer som väsentliga för vidareutvecklingen av näringslivet och sysselsättningen i industricentraor­tema. Det är således angeläget att berörda kommuner övergångsvis får vissa resurser för att utveckla lokala näringslivsprogram. 1 dessa bör de etable-ringsfördelar resp. kommun har för att vidareutveckla kommunens närings­livsorganisation och åstadkomma företagssamverkan redovisas.

Gemensamt för samtliga orter är att det finns företag och verksamheter med inriktning mot bearbetning av trä. Jag bedömer det vara viktigt att höja kunskapsnivån inom träteknikområdet och därigenom utveckla den irävambaserade industrin i Norrlands inland. Det projekt - Träman 90 — som statens industriverk på regeringens uppdrag nu genomför bör ha stor betydelse i detta sammanhang.

Ett annat stort problem för företag i norra Sveriges inland är all kunna
marknadsföra sig mot Stockholmsområdet och de mellersta och södra       100

 

delarna av Sverige. Marknadskontakter med länder utanför Sverige är också mycket angelägna för företagen.

För egen del anser jag det vara angeläget att verksamheter startas som kan underlätta förmedling av affärskontakter och verka för att sysselsättning skapas framförallt i stödområde 1 och 2. Jag är beredd att pröva frågan om stöd till sådan verksamhet med regionalpolitiska medel. En fömtsättningar dock att det finns ett starkt intresse och en aktiv och resursmässig medverkan från det privata näringslivet.

Jag har erfarit att det bland hyresgästerna i Stiftelsen Industricentras anläggningar finns flera små utvecklingsföretag där en höjning av hyres­nivån kan bli en stor belastning. Det kan för sådana hyresgäster finnas skäl att under en kort Övergångstid lämna särskilda hyresrabatter för att därige­nom underlätta en konsolidering av den verksamhet de bedriver.

Med tidigare gjorda insatser i form av uppbyggnad och drift av Stiftelsen Industricentra m. m. och de av mig tidigare skisserade framtidsinriktade insatserna bedömer jag att det skall finnas goda möjligheter för en positiv utveckling i de åtta industricentrakommunema.

Vid en försäljning av Stiftelsen Industricentras lokaler finns inte längre något behov av en sådan stiftelse varför den bör avvecklas nären försäljning är genomförd.

Jag föreslår regeringen att hos riksdagen begära bemyndigande att för­sälja Stiftelsen Industricentras lokaler, att avveckla stiftelsen samt använ­da intäkter från en försäljning till näringslivsutveckling i de berörda åtta kommunema.

Prop. 1989/90:76

7.5 Åtgärder for att främja kvinnors företagande

Min bedömning: Kunskapema om kvinnors företagande och villko­ren för detta behöver förbättras. Statens industriverk bör därför ges i uppdrag att utreda frågor om möjligheter och hinder som kvinnor möter som företagare i stödområdena.

Särskilda resurser bör ges de regionala utvecklingsfonderna i slödområdeslänen för att underlätta för kvinnor att driva företag.

Kommittén: Kommittén föreslår att särskilda kompetenscentra för kvin­nor inrättas i de särskilt utpekade landsdelarna. En ram om 25 milj. kr. föreslås avsättas för ändamålet.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser som behandlar kommit­téns förslag delar dess uppfattning om problemen med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av alt utveckla kvinnors arbetsmarknad. Flera remissinstanser är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscen­tra. En del, bl. a. Jämtlands läns landsting, SIND, länsstyrelsema i Uppsa­la och Västmanlands län, anser alt kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än vad som föreslås i betänkandet.

Landstinget i Kronobergs län, utvecklingsfondema i Kronobergs, Öre­bro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens samt Norrbottens län

101

 

anser bl.a. att kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens Prop. 1989/90:76 verksamhet men alt en fömtsättning för detta är alt utvecklingsfondernas målgrupp utökas. Länsstyrelsema i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingsfonden i Gävleborgs län avstyrker förslaget om kompetenscen­tra och anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ.

Skälen för min bedömning: Det är viktigt att på olika sätt stödja kvinnor som vill etablera sig som företagare, oavsett vilken del av landet det gäller. Jag ser därför detta i första hand som en näringspolitisk fråga. Jag tar i detta sammanhang upp de speciella förhållandena för kvinnorna i stödom­rådena. Jag menar all de regionala utvecklingsfonderna men också andra organ, t. ex. länsstyrelserna har stora fömtsättningar att kunna svara även mot de särskilda krav och behov som de kvinnliga företagarna har.

Många nyetableringar görs av kvinnor. Det är viktigt att kvinnors för­måga och vilja att starta och driva företag tas tillvara inom det ordinarie regionalpolitiska stödels ram, vilket jag tidigare har redogjort för (avsnitt 7.2). Detta stöd har emellertid hittills visat sig otillräckligt för en stor grupp kvinnliga företagare. Detta skall ses mot bakgmnden av att närings-stmkturen i stödområdena är mansdominerad.

Strävandena att öka del kvinnliga företagandet är givetvis också ett led i atl åstadkomma en ökad jämställdhet. 1 stödområdena har kvinnorna fortfarande lägre förvärvsfrekvens och arbetar i högre grad inom traditio­nellt kvinnliga yrkesområden än i övriga landet. Det är särskilt viktigt att möjligheterna för kvinnor att vara företagare främjas i dessa områden.

Särskilda insatser för att främja och stödja kvinnor som företagare görs sedan några år av de regionala utvecklingsfonderna liksom av länsstyrel­serna och av särskilda regionalpolitiska organ t.ex. Bergslagsdelegationen. På initiativ av riksdagen (NU 1984/85:23, rskr. 242) har regeringen till­sammans med landstingsförbundet verkat för att varje utvecklingsfond skall utse en jämställdhetsansvarig. Flertalet fonder har utsett sådana jämställdhetsansvariga handläggare.

Många fonder har bedrivit kurser och seminarier i marknadsföring, ledarskap och starta-eget speciellt för kvinnor. Andra aktiviteter har varit rådgivning, bildande av nätverk och föreningar samt mässor och utställ­ningar. Erfarenheterna har visat att behovet av och intresset för deltagande i sådana insatser är stort.

Regeringen har vidare anslagit medel till SIND för att finansiera ett treårigt projekt som syftar till all stödja kvinnor som startar och driver företag. Enligt vad jag har erfarit har SIND skapat ett stort kontaktnät bland dem som sysslar med kvinnligt företagande. SIND kommer att framställa ett utbildningsmaterial för kvinnliga företagare, som skall dis­tribueras via utvecklingsfondema.

De flesta utvecklingsfonder har genomfört och har således erfarenhet av särskilda aktiviteter för kvinnliga företagare. Jag anser därför inte atl något nytt organ behöver skapas utan alt befintliga organ bör utveckla sitt arbete med att främja kvinnors företagande. Jag ämnar föreslå regeringen att de regionala utvecklingsfonderna i stödområdena tillförs vissa resurser

102

 

från infrastrakturanslaget (avsnitt 9) för att bättre kunna främja kvinnors företagande.

Kunskaperna om betydelsen av kvinnors företagande för näringslivets tillväxt och utveckling i stödområdet är enligt min mening otillräckliga. Detsamma gäller det kvinnliga företagandets omfattning. Vidare saknas tillfredsställande utvärderingar och uppföljning av aktiviteter som görs via utvecklingsfonderna m.fl. organ.

Jag ser det därför som angelägel att ta fram ett underiag som ökar kunskapen om kvinnors företagande i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Det är också angeläget all öka kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som vill starta företag. Det är också önsk­värt att förstärka insatserna för att skapa nätverk för kvinnliga företagare. Vissa kartläggningar kan härvid erfordras. Det bör vara en uppgift för SIND att medverka till detta. Jag avser atl återkomma till regeringen med förslag om att ge SIND ett sådant kartläggningsuppdrag.

Enligt vad jag har erfarit saknas i många avseenden relevant informa­tionsmaterial om fömtsättningama för företagande. Detta drabbar troli­gen i särskilt hög grad kvinnor som överväger att starta eget. Informatio­nen är spridd på många myndigheter. Ansvar för hithörande frågor kan t.ex. ligga hos statens industriverk, arbetsmarknadsverket, patent- och registreringsverket, riksskatteverket, kooperativa rådet, statistiska central­byrån m. fl.

Jag avser därför att i samband med det ovan redovisade uppdraget till
SIND också föreslå regeringen att SIND ges i uppdrag att svara för att
berörda myndigheter utarbetar ett informationsmaterial som vänder sig
till bl. a. kvinnliga företagare.    —

De möjligheter som skall finnas att generellt stödja företagande inom det regionalpolitiska stödets ram harjag behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

Prop. 1989/90:76

7.6 Lokaliseringssamråd

Min bedömning: Lokaliseringssamrådet är numera inriktat på ett begränsat antal stora industriföretag samt på vissa tjänste- och ser­viceföretag. Samrådet med såväl industri-som tjänsteföretagen bör fortsätta.

Kommittén: Kommittén anser att regeringen bör fortsätta lokaliserings­samrådet med framförallt tjänsteföretag om etablering utanför Stock­holmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också enligt kommittén bedrivas för den centrala statliga förvaltningen.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser har yttrat sig i denna fråga. Sveriges industriförbund hänvisar till det avtal som regeringen och indu­striförbundet ingick 1976 och menar att de relationer som avtalet syftade till alt skapa nu finns etablerade och att de kommer att fortsätta oberoende av avtal. Förbundet menar därför att avtalet inte längre behövs utan kan sägas upp utan att något av det som är avtalets innehåll går förlorat.

103

 

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att samrådet bör utvecklas till att    Prop. 1989/90:76 avse även andra organisationer än större industri- och tjänsteföretag.

Skälen för min bedömning: Regeringen och industriföretagens organisa­tioner — Sveriges industriförbund. Kooperativa Förbundet och Lantbm­kamas Riksförbund — kom under åren 1976 och 1977 överens om att skapa ett särskilt lokaliseringssamråd mellan regeringen och de större industriföretagen. Motivet var att skapa en informell kontaktkanal direkt mellan regeringen och de stora industrikoncememas företagsledningar för utbyte av information om regional- och sysselsättningspolitiska frågor.

Riksdagen beslöt senare att systemet med lokaliseringssamråd skulle utvidgas till att omfatta den privata tjänste- och servicesektom (prop. 1978/79:112, AU 23, rskr. 435). Detta samråd fungerar utan formellt avtal och bedrivs numera av statens industriverk och regeringen med bestämd arbetsfördelning.

Vad gäller lokaliseringssamrådet med de större industriföretagen redo­visade regeringen år 1985 i sin proposition om regional utveckling och utjämning (prop. 1984/85:115 s. 89) dels att det inte är rimligt all, trots en allmänt sett gynnsammare utveckling inom industrin, förvänta sig några mera betydande nyetableringar eller omlokaliseringar bland de företag vilka är föremål för samråd, dels att det regelbundna samrådet i praktiken kommit att koncentreras till ett urval av de företag som berörs av överens­kommelsen, dels att överläggningarna med företagen också skett med ett vidare industripolitiskt och branschorienterat perspektiv. Regeringen har på detta sätt fått tillgång till initierad och aktuell information om utveck­lingen i de större industriföretagen. Regeringens kännedom om sådana aktuella förhållanden inom industrisektorn som kan vara av betydelse vid utformningen av industri- och regionalpolitiken har därigenom förbätt­rats.

Jag anser att det av både regional- och industripoliliska skäl finns anledning att fortsätta samrådet med de större industriföretagen. Den hittillsvarande formeUa gmnden för samrådet bör diskuteras med de par­ter regeringen slutit avtal med. I den proposition om näringspolitiken som jag senare idag kommer att förelägga regeringen beskrivs etl samråds­projekt beträffande de större svenska industriföretagens intemationalise­ring samt vissa planer beträffande samrådet i denna del.

1 slutet av år 1987 bildades en arbetsgmpp inom industridepartementet för att med regionalpoliliska motiv genomföra en aktiv samrådsverksam­het med de störte tjänsteföretagen. Samrådsarbetet har inriktats mot de största tjänsteföretagen i Stockholmsregionen. De diskussioner som förts har i första hand gällt fömlsältningama alt lokalisera eller avlänka verk­samheter till andra regioner och då framförallt till stödområdena. Fram till nu har i detta arbete kontakter tagits med etl åttiotal förelag, banker, försäkringsbolag, finansbolag, data- och mediaföretag m.fl. Kontaklema har hittills resulterat i ett trettiotal regeringsbeslut om offertstöd till tjän­steföretag med sammanlagt ca 140 milj. kr. Sammantaget beräknas att ca 1 100 arbetstillfällen successivt kommer att avlänkas från Stockholmsom­rådet till regionalpolitiskt prioriterade områden genom dessa insatser.

Jag har också erfarit atl flera stora tjänsteföretag som ett resultat av bl. a.  104

 

dessa kontakter, beslutat att utan stöd från staten etablera verksamhet utanför Stockholmsområdet och kraftigt decentralisera sina organisationer i Stockholm.

Det samråd med mindre och medelstora tjänste- och serviceföretag som bedrivs vid statens industriverk har börjat ge resultat. Industriverket har varit i kontakt med ett stort antal företag i Stockholmsregionen och hittills har ca 150 nya arbetstillfällen tillkommit i prioriterade orter. Ett samar­bete har även inletts mellan SIND, AMS och några länsarbetsnämnder i syfte att effektivisera samrådsverksamheten och underlätta etableringar. Insatser i syfte att underlätta samverkan mellan tjänsteföretag i stödområ­dena och Stockholm har också genomförts.

Jag bedömer det som mycket angeläget att såväl departementets som SIND:s kontakter fortsätter eftersom man genom denna typ av åtgärder dels minskar överhettningen i Stockholmsområdet, dels erhåller nya ar­betstillfällen i sådana regioner där tjänstesektom är undertepresenterad.

Möjligheterna att lämna stöd lill tjänsteföretag harjag behandlat tidiga­re (avsnitt 7.2.1).

Den offentliga förvaltningen är mycket stor i Stockholmsområdet. Stockholms läns landsting har ca 70000 anställda, Stockholms kommun ca 50000 och statlig förvaltning och affärsverken har över 110000 anställda.

Jag anser del vara viktigt all såväl landstinget som Stockholms kommun prövar möjligheterna att förlägga en del av sådana uppgifter som inte nödvändigtvis behöver utföras i regionen i de av mig prioriterade regioner­na. Jag tänker här på administrativa stödfunktioner, konsulttjänster etc.

Kommittén föreslår att samråd med centrala verk startas. Regeringens riktlinjer för arbelet med omlokalisering av statlig verksamhet och delege­ring av beslutsbefogenheter har tidigare lagts fast av riksdagen (prop. 1987/88:100 bil. 2, AU 13, rskr. 326). Där konstaterades att erfarenheter­na hittills visar atl utflyttning av centrala statliga myndigheter från Stock­holmsregionen har varit ett verksamt medel för alt förbättra den regionala balansen. Enbart under de tre senaste åren har beslutats om utflyttning av sammanlagt ca 1 300 arbetstillfällen från Stockholmsregionen.

Övervägandena om omlokalisering av statlig verksamhet liksom om delegering av beslutsbefogenheter skall ske fortlöpande som en integrerad del av beredningen inom regeringskansliet rörande förändringar i myndig­heters verksamhet och organisation.

Prop. 1989/90:76

7.7 Åtgärdemas överensstämmelse med intemationella överenskommelser m. m.

Min bedömning: De förslag till företagsstöd m.m. som redovisas ligger väl i linje med de regler som gäller och som diskuteras inom t.ex. EFTA och EG.

Kommittén: Kommittén har gjort en bedömning av i vilken grad EG:s regler för förelagsstöd och regionalpolitik kan innebära restriktioner för vår egen regionalpolitik.

105

 

När det gäller företagsstöd är det enligt EG:s regler undantagsvis tillåtet     Prop. 1989/90:76 att ge driftsstöd i regioner med varaktiga konkurtensnackdelar. Stödet måste dock vara tidsbegränsat.

Vidare konstaterar kommittén att bidragsnivån i det regionalpolitiska stödet för närvarande är högre i Sverige än vad som tillåts för de rikare EG-ländemas regionalpolitik. 1 de mindre utvecklade ländema inom EG är subventionsnivåema lika höga som i Sverige. När det gäller stöd till mjuka investeringar och stöd till tjänstesektom finns inte samma restrik­tioner som för fysiska investeringar. Stöd får inte utgå för exportfrämjande insatser.

Det bör också enligt kommittén observeras att så länge Sverige betraktas som "tredje-land" finns risken att enskilda företag inom EG anmäler svenska företag för dumping med åberopande av atl de erhållit konkur-renssnedvridande statligt stöd.

Sammanfattningsvis finns det enligt kommitténs uppfattning inte skäl att hysa någon oro för vad ett närmande till EG skulle betyda för utform­ningen av del regionalpolitiska stödet till näringslivet i Sverige.

Remissinstanserna: Få remissinstanser har yttrat sig i frågan. Sveriges delegation vid de europeiska gemenskapema i Bryssel framhåller att Sveri­ge utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden.

Delegationen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihan­delsavtal med EG såsom Sverige är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrenssnedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23:1). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet.

Enligt delegationen förefaller det möjligt att EG:s bedömning om en regionalpolilisk stödåtgärd i Sverige skulle vara oförenlig med frihandels­avtalet skulle kunna gmndas på de kriterier som tillämpas inom EG. Kom­merskollegium och statskontoret understryker vikten av att EG:s stödreg­ler analyseras vid utformningen av stödformer i Sverige. Svenska Handels-kammarförbundet anser att kommittén inte tillräckligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG.

Skälen för min bedömning: De viktigaste och för Sveriges del mest relevanta bestämmelsema att beakta i ett intemationellt sammanhang vad gäller regionalpolitiskt stöd till företag anser jag vara de som finns i EFTA-konventionen om förbud mot stöd som kan tänkas snedvrida konkurren­sen mellan företag. När del gäller stöd till regional utveckling får dessa enligt konventionen inte påverka konkurtensen på ett otillbörligt sätt. Det är dock tillåtet att med ekonomiska insatser kompensera företag för skill­nader i kostnader för investeringar m. m. Ett förelagsstöd får emellertid inte leda till att produktionen ökar i branscher där det råder överkapacitet.

Selektivt stöd till olönsamma företag kan enligt EFTA-konventionen accepteras under fömtsättning att det är tidsbegränsat och ingår i ett program för omstmkturering av näringslivet och minskning av olönsam produktion. Statligt stöd till förlusttäckning i form av direkta subventioner eller tillskott av ägarkapital är däremoi otillåtet.

En expertkommitté inom EFTA har nyligen lagt fram förslag om ell övervaknings- och sanklionssystem beträffande statsstöd. Det föreslagna

106

 

systemet ska leda till en effektivisering av kontrollen av efterlevnaden av     Prop. 1989/90:76 gällande regler.

Sedan tidigare gäller att EFTA-ländema har förpliktat sig att till EFTA-sekretariatet anmäla (notifiera) statsstöd under följande fömtsättningar:

a)  när nya typer av stöd införs

b) när regler för befintliga stöd förändras

c)  när resursema för stödinsatser förändras med minst 10 procent realt för befintliga program.

Notifiering av förslagen i denna proposition har således skett i de delar som behandlar statligt stöd lill företag.

EFTA:s regler för statligt stöd till företag överensstämmer väl med de som tillämpas inom EG. EFTA och EG har också träffat en överenskom­melse om ett ömsesidigt informationsutbyte om statsstöd.

Regionalpolitiska kommittén har konstaterat att de regionalpolitiska företagsstöd som nu tillämpas i Sverige är högre än de stöd som finns i jämförbara länder.

Den allmänna tendensen i flertalet europeiska länder har under senare år varit att minska de direkta samhällsstöden till enskilda företag. Samti­digt övergår många länder till att i regionalpolitiskt syfte vidta åtgärder för att förbättra infrastmkturen och därigenom skapa en gynnsam utveck­lingsmiljö för företagen. Delta är t. ex. en policy som drivs inom EG.

Med det mycket stora intemationella beroende som Sverige och svenska företag lever i, finns det all anledning att se till att eventuella otillbörliga och konkurrenssnedvridande företagsstöd försvinner. De av mig nu pre­senterade förslagen till företagsstöd anser jag ligger väl i linje med den inriktning och de regler som gäller och som diskuteras inom t. ex. EFTA och EG. Mina förslag innebär att förelagsstöden i första hand är inriktade mot små och medelstora företag och att krav på långsiktig lönsamhet föreligger för att stöd ska kunna lämnas. Bidragen föreslås också ligga på en nivå som synes vara väl accepterad i andra länder.

Mitt förslag till stödområdesavgränsning innebär att stödinsatserna kon­centreras lill de områden som har långsikliga utvecklingsproblem och där olika företagsstöd är nödvändiga för att näringslivet skall ha samma ut­vecklingsmöjligheter som i andra delar av landet. Mitt förslag till områdes-avgränsning (avsnitt 4.2) innebär också en geografisk begränsning och att antalet boende och företag i stödområden minskar. De åtgärder, som enligt mina tidigare (avsnitt 4.5) redovisade förslag, ska kunna vidtas i samband med omfattande stmkturkriser anser jag också ligger helt i linje med de regler som t. ex. EFTA ställt upp.

107

 

8 Samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen

8.1  Utgångspunkter

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Flertalet samhälls- och politikområden har stor betydelse för den regionala utvecklingen. En del sektorer ger den grund som behövs för en god samhälls- och förelagsutveckling i hela landet. Andra kan ha särskild betydelse för atl skapa förutsättningar för utveckling i enskilda orter och regioner.

Kommittén: Enligt kommittén har arbetsmarknadspolitiken alltid haft stor betydelse för den regionala balansen. Inför 1990-talet anser utredning­en att utbildning och forskning, kommunikationer, energi, miljö och kul­tur är sektorer av strategisk betydelse för den regionala utvecklingen.

Remissinstanserna: Stor enighet råder i remissopinionen om att de angivna sektorerna har strategisk betydelse för den regionala utvecklingen. Flertalet remissinstanser delar utredningens uppfattning om att regional­politiken omfattar ålgärder inom många olika sektorsområden. RRV stäl­ler sig dock tveksamt till att använda en så vid definition av begreppet regionalpolitik.

Skälen för min bedömning: De medel som anslås inom regionalpolitikens ram kan endast marginellt påverka den regionala utvecklingen. Olika former av företagsstöd kan vara verksamma instmment för att t. ex. stödja en nyetablering eller en expansion vid ell företag på en ort eller en flyttning av ett företags expansion till samma ort. Om orten eller regionen saknar vissa gmndläggande fömtsättningar för utveckling hjälper det dock inte med ett välutvecklat system för företagsstöd.

De fömtsättningar som krävs för att underlätta företagsutveckling m. m., varierar från projekt till projekt, men ett väl utbyggt och flexibelt utbildningsutbud, tillgång till goda kommunikationer, väl fungerande bo­endemiljöer och ett rikt kullurliv är exempel på faktorer som är allmänt viktiga för den regionala utvecklingen. Ett välavvägt skatteutjämningssy­stem ger utsatta kommuner ekonomiska möjligheter att utveckla de lokala fömtsättningama osv. Exemplen kan göras många. Jag delar kommitténs uppfattning om att de utpekade sektorerna är strategiska men jag vill, vilket kommer att framgå av min genomgång av olika sektorer, vidga perspektiven till ytterligare politik- och samhällsområden. Jag vill också framhålla behovet av flexibilitet för att kunna möta varierande behov och arbeta efter skiftande fömtsättningar. På regional nivå kommer länssty­relsemas möjligheter att verka för samordning av sektorsområden av väsentlig betydelse för länens utveckling att avsevärt förbättras genom riks­dagens beslut om en ny regional statlig förvaltning.

1 följande avsnitt (8.2 — 8.14) kommer jag, efter samråd med berörda statsråd, att redogöra för de regionalpolitiska aspekterna på olika sam­hälls- och polilikområden.

För vissa sektorer kommer jag att redovisa exempel på hur regionalpoli-

108

 

tiska medel bör kunna användas för att resultat av regionalpolilisk bety­delse skall kunna uppnås. Jag återkommer senare (avsnitt 9) med ett samlat förslag om regionalpolitiska medel till infrastmkturåtgärder.

Prop. 1989/90:76

8.2 Näringspolitik, turistfrågor m. m. 8.2.1 Näringspolitik

Min bedömning: Ett gemensamt mål för närings- och regionalpoliti­ken är att uppnå en god ekonomisk tillväxt. Områden inom närings­politiken, som har stor betydelse för den regionala utvecklingen, är bl.a. småföretagsfrågor och statliga företag.

Kommittén: Kommittén anser att de regionala utvecklingsfonderna i första hand bör svara för stöd- och rådgivning till näringslivet och inte bedriva egen finansieringsverksamhet.

Om uppbyggnaden av resurser för alt delta i EG:s småföretagsprogram kommer att ske gradvis bör enligt kommittén de regionalpolitiskt priorite­rade landsdelarna komma först.

Remissinstanserna: De flesta remissinstansema, t.ex. SIND och länssty­relsen i Norrbottens län, anser att utvecklingsfondema skall ha kvar sin finansiella verksamhet. STU föreslår alt utvecklingsfonderna skall få ett bredare sortiment av finansieringsformer och att de skall ges möjlighet att direkt eller indirekt genom riskkapitalbolag investera i aktier. STU föreslår även atl kommersiell finansiering skall hanleras av fonderna. TCO tillstyr­ker förslaget om att utvecklingsfonderna skall bli mer inriktade på stöd och rådgivning än på finansieringsverksamhet men framhåller att finansi­eringsverksamheten måste fortsätta.

Min bedömning: Den regionala utvecklingen påverkas, som jag tidigare redovisat, till största delen av villkoren inom andra samhälls- och politik­områden. Ett av dessa områden är näringspolitiken. Jag skall därför i det följande redovisa min allmänna syn på näringspolitikens roll i den regio­nala utvecklingen. Redovisningen blir kortfattad då jag senare i dag utför­ligt kommer att redovisa mina utgångspunkter och förslag i en särskild näringspolitisk proposition. I den kommer jag bl.a. att behandla de regio­nala utvecklingsfonderna. Vad beträffar kommitténs andra förslag om uppbyggnaden av EG:s småföretagsprogram, så sker den samtidigt över hela landet.

Jag inleder med att något belysa utvecklingen i näringslivet och behovet av en ökad tillväxt. Därefter behandlas näringspolitikens mål och hur närings- och regionalpolitik samverkar för att uppnå väsentliga samhälls­mål.

Under de senaste fem åren har näringslivet i Sverige präglats av ett mycket högt kapacitetsutnyttjande, god lönsamhet och höga vinster. Till­växten har dock varit lägre än i andra OECD-länder. Den har bl. a. häm­mats av bristen på arbetskraft. En annan viktig förklaring är att utbytet av insatta resurser — produktiviteten — utvecklats förhållandevis långsamt.

109

 

Under åren 1983-1989 var produktivitetstillväxten i industrin 2% per år,     Prop. 1989/90:76 vilket är en i internationell jämförelse låg tillväxttakt.

Det övergripande målet för den ekonomiska politiken är mot denna bakgmnd att främja den ekonomiska tillväxten, dels genom ett ökat utbud av arbetskraft, dels genom en ökad produktivitet i näringslivet. Tillväxten är nödvändig för att utveckla välfärden med bibehållen balans i ekonomin. För närvarande har Sverige ett betydande underskott i utrikesaffärema. Den konkurrensutsatta delen av näringslivet, i huvudsak industrin, måste växa för att underskottet i bytesbalansen skall kunna minskas.

Näringspolitiken syftar således främst till att främja tillväxten och för­nyelsen i det svenska näringslivet. Strategin för näringspolitiken utformas med hänsyn lagen lill del svenska näringslivels speciella fömtsättningar när det gäller storföretagsdominans, internationalisering, branschstmktur och förädlingsgrad.

Det svenska näringslivet domineras således av ett fåtal stora multinatio­nella företag. De sjutton mest internationaliserade företagen svarar för 30% av svensk industrisysselsättning, 40% av exporten och 60 — 70% av forsknings- och utvecklingsulgifterna. Den svenska ekonomin är således starkt beroende av utvecklingen i dessa storföretag. De är ofta verksamma i mogna branscher där tillväxten sker genom uppköp utomlands och inte genom tillväxt i Sverige. Det är därför viktigt att andra företag ges fömt­sättningar för expansion inom vårt land.

Den svenska branschstmkturen präglas även av etl stort inslag av basin­dustri. Ca 30% av exporten, mot ca 10% för OECD i genomsnitt, baseras på malm, stål och skog. Under efterkrigstiden har dock basindustrins andel av exporten och förädlingsvärdet minskat. Denna stmktur­omvandling är nödvändig för atl stärka näringslivets internationella kon­kurrensförmåga.

Under överskådlig framtid kommer dock basindustrin fortfarande att vara viktig. För att bibehålla och stärka konkurrensförmågan måste den tekniska kompetensen höjas samt förmågan att produktdifferentiera och vidareförädla utvecklas. Detta gäller samtliga branscher och företag.

För att uppnå tillväxlmålet krävs en framgångsrik ekonomisk politik, en effektiv infrastruktur m. m. I det följande berör jag frågan om hur de näringspolitiska insatserna samspelar med de regionalpolitiska, dels gene­rellt, dels när det gäller specifika näringspolitiska medel.

Regionalpolitiken syftar, liksom näringspolitiken, lill att främja tillväxt och fömyelse i näringslivet. Dessutom syftar regionalpolitiken främst tiU att ge människor tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor i landet.

I näringspolitikens fokus står frågan om Sveriges tillväxt. Näringspoliti­ken har sin utgångspunkt i frågan om hur utvecklingen i storföretag, nyföretagande, expansion i småföretag, stmkturomvandling och vidare­förädling kan ledas in i sådana banor att hela landets tillväxt och förnyelse främjas. I den meningen är näringspolitiken mer övergripande än regional­politiken. Regionalpolitiken skall bl. a. främja en jämn fördelning av pro­duktionskapaciteten så all resursema i olika regioner tas tillvara.

Tillväxtmålet är således gemensamt för närings- och regionalpolitiken.    110

 

Infrastmkturfrågor, som t.ex. forskning, utbildning, vägar, järnvägar,     Prop. 1989/90:76 telekommunikationer och energi, spelar en avgörande roll för näringslivets utveckling, såväl när det gäller den intemationella konkurtensförmågan som när det gäller val av lokalisering inom Sverige och mellan Sverige och utlandet.

Mot bakgmnd av dessa generella utgångspunkter har näringspolitiska medel utvecklats inom i huvudsak fyra områden: Småföretagspolitik, tek­nikpolitik, statligt företagande och mineralpolitik. Jag berör i detta sam­manhang endast vissa principiella beröringspunkter mellan regional- och näringspolitiska medel.

Småföretagspolitiken syftar bl.a. till att främja nyföretagande och ex­pansion. Genom olika typer av ålgärder underlättas småföretagssektoms expansion, vilket på sikt är nödvändigt för alt bidra till fömyelsen och tillväxten i ekonomin. Delta har särskild betydelse eftersom flera av de stora dominerande företagen är verksamma i mogna branscher i vilka expansionen inte sker i Sverige. När dessa förelag inte kan expandera i Sverige blir småföretagen särskilt viktiga för tillväxten. När verksamheter avvecklas eller krymper på en ort måste framtida produktion och sysselsätt­ning ofta sökas i små expanderande företag. Småföretagspolitiken är således viktig för atl uppnå såväl det generella tillväxtmålet som de regionalpoli­tiska målen.

De regionalpolitiska medlen samverkar därför i hög grad med de småfö­retagspolitiska och förstärker de småföretagsinriktade insatsema i de re­gionalpolitiskt prioriterade områdena. De regionala utvecklingsfondema, statens industriverk. Stiftelsen Institutet för företagsutveckling m. fl. sva­rar för genomförandel av näringspolitiken. Inom flera områden bidrar dessa organ även lill att genomföra regionalpolitiska ålgärder.

Teknikpolitiken syftar till att främja dels utveckling och spridning av ny teknik, dels effektivt utnyttjande av teknik.

Intemationellt tekniksamarbete blir allt viktigare för Sverige som helhet och för olika regioners fömtsättningar att utveckla konkurtenskraflig tek­nik i produkter och processer. Inom närings- och regionalpolitiken satsas betydande resurser på att främja detta samarbete. Ett huvudinslag i samar­betet är de åtgärder som vidtas för att främja svenska företags deltagande i EG-forskningen.

Betydande insatser för att främja den regionala utvecklingen görs inom ramen för STU:s och Industrifondens verksamhet. Även här finns ett tydligt samband mellan teknikpolitiken och regionalpolitiska insatser.

Jag återkommer senare till teknikspridningsfrågoma (avsnitt 8.3).

Utvecklingen i de statligt ägda förelagen, som svarar för ca 7 % av
industrisysselsättningen i landet, har en avgörande betydelse i vissa regio­
ner. Flera av företagen har enheter på orter med ensidig näringslivsstmk­
tur och inom de regionalpolitiska stödområdena. Staten, liksom andra
ägare, har ett ansvar för att verksamheter som drivs på sådana platser
utvecklas så positivt som möjligt inom de ramar som konkurrensförhållan­
dena medger. Under senare år har stmkturåtgärder vidtagits inom AB
Statens Skogsindustrier, Celsius Industrier AB, Grängesbergs Gmvor AB,
Luossavaara-Kiimnavaara AB och SSAB Svenskt Stål AB. Samtliga före-    111

 

tag, med undanlag av Grängesbergs Gmvor AB som är ett särfall, har koncentrerat sig till färre affärsområden och är i dag ekonomiskt starkare än tidigare. Detta påverkar i hög grad företagens fömtsättningar för att i fortsättningen framgångsrikt driva verksamheter på utsatta orter. De ned­dragningar, som har varit nödvändiga, har också skett under socialt accep­tabla former och i många fall inneburit alt ny verksamhet etablerats på dessa orter.

Mineralpolitiken. Gmvdrift och mineralprospektering är av stor bety­delse för de regioner som prioriteras inom regionalpolitiken. Frågor som berör den framtida prospekteringsverksamheten har behandlats av mine-ralråvarakommitlén (1 1987:01). Utredningens betänkande remissbe­handlas för närvarande. Jag har för avsikt att senare förelägga regeringen förslag om riktlinjer för framtida prospekteringsverksamhet.

Prop. 1989/90:76

8.2.2 Turism och rekreation

Min bedömning: Turismen har stor regionalpolilisk betydelse, sär­skilt i norra Sveriges inland. Turistpolitiken samverkar därför med regionalpolitiken när det gäller atl förbättra den regionala balansen.

Kommittén: Kommittén anser att staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar om ett kollektivforskningsprogram för turism.

Remissinstanserna: Sveriges turistråd delar kommitténs uppfattning att det behövs en kraftig förstärkning av turist- och rekreationsforskningen i Sverige men menar att det inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med det avser tillämpad forskning på gränsen till utredningsverksamhet. Turistrådet menar att allra mest eftersatt är den mer gmndläggande kunskapsuppbyggnaden och de långsiktigt motiverade forskningsinsatserna. Enligt utvecklingsfonden i Kopparbergs län är Da­lamas turistnäring intresserad av att snarast inleda överläggningar om fömtsättningama atl starta ett kollektivt forsknings- och utvecklingspro­gram avseende turism.

Skälen för min bedömning: Regering och riksdag beslöt år 1984 (prop. 1983/84:145, KrU 22, rskr. 353) om målen för turism- och rekreationspo­litiken. Regeringen redovisade härvid Sveriges unika fömtsättningar, i form av omväxlande natur, god miljö och stora kulturvärden, all tillgodo­se olika rekreations- och turismintressen. Det är en viktig utgångspunkt för turism- och rekreationspolitiken att dessa tillgångar tas tillvara och nyttjas för att förbättra våra möjligheter som turistland.

Turismen är av stor betydelse för strävan att förbättra bytesbalansen. Det är därför väsentligt att antalet turister i Sverige ökar. En intensifierad marknadsföring är ell viktigt medel för att uppnå detta. Härigenom kan också den svenska turistnäringens resurser i form av turistanläggningar m.m. utnyttjas bättre. Det regionalpofitiska stödet har varit av väsentlig betydelse för bl. a. utbyggnaden av turistanläggningar. Dessa anläggningar representerar ett stort kapital och bidrar ofta till att åstadkomma syssel-

112

 

sättning och utveckla ekonomin på åtskilliga regionalpolitiskt utsatta orter.     Prop. 1989/90:76 Genom ökad beläggning och förlängd säsong kan lönsamheten för befintliga anläggningar ökas avsevärt.

Turismen har under senare år fått en allt större betydelse för sysselsätt­ningen. Genom näringens expansion har exempelvis arbetstillfällen ska­pats på orter, ofta i glesbygd, där de utgör en fömtsättning för bevarande och utveckling av samhällets infrastmktur. För regioner med stora turist­strömmar har även de indirekta sysselsättningseffektema för t. ex. vara-handeln stor betydelse.

Sysselsatta inom turistnäringen är till stor del verksamma på deltid och/eller säsongsanställda. Detta begränsar de sysselsattas inkomstmöjlig­heter. Behovet av att komplettera med annan sysselsättning för att uppnå samma inkomst som med åretranlsysselsättning är därför stort.

Sysselsättningsaspekten är i många fall en drivkraft för företag, kommu­ner och landsting alt göra ekonomiska satsningar för att få igång verksam­het med inriktning mot turism. Det är dock viktigt att påpeka vikten av att satsningar inom turismen grandas på på marknadsmässiga bedömningar av behov och lönsamhetsfömtsättningar. Turismen bör således inte använ­das som ett regionalpolitiskt medel om det inte finns realistiska fömtsätt­ningar för turism i områdena i fråga.

Regionalpolitiskt förelagsstöd får för närvarande lämnas lill turistverk­samhet inom stödområdena A och B. Sveriges turistråds delegation är remissinstans i ärenden om stöd till turism och rekreation.

Stöd lämnas i första hand till utbyggnad av befintliga turistanläggningar. Stöd kan även lämnas till verksamhet med anknytning till turism om den med hänsyn till sin karaktär, omfattning och målgmpp förbättrar fömt­sättningama för turistverksamhet genom att förlänga turistsäsongen. Tidi­gare lämnades stöd nästan uteslutande i samband med investeringar i nya hotell, stugbyar etc. På senare tid har en ökande del av stödet styrts över mot aktiviteter m. m. Syftet är atl öka attraktiviteten i ett område för att därigenom medverka till ökad beläggning och möjligheter till säsongsför­längning. Framdeles torde behovet att bevara och utveckla befintliga tu­ristanläggningar bli stort. Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit hur det regionalpolitiska företagsstödet bör utformas i fortsättningen.

Inom ramen för de medel länsstyrelsema disponerar för projektverk­samhet har ett stort antal projekt med inriktning mot turism givits stöd. Även med hjälp av glesbygsstöd sker många åtgärder som förbättrar turist­näringen. Jag kommer senare (avsnitt 9) att föreslå att särskilda regional­politiska medel avsätts för infrastmkturåtgärder i de prioriterade regioner­na. Jag räknar därför med att del skall bli möjligt alt inom denna ram vidta åtgärder som får en positiv verkan på turistnäringen i dessa områden.

Jag har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil 14), meddelat
min avsikt att föreslå regeringen att uppdra åt statens industriverk att noga
följa utvecklingen på vissa orter, mot bakgrand av det av regeringen nyligen
framlagda förslaget till skattereform, vilket bl. a. innefattar höjning av mer­
värdesskatten. För hotell- och restaurangbranschen innebär reformen en
höjning av mervärdesskatten från 12,87 till 23,46%. Skatteutskoltet har i
sitt betänkande (1989/90:SkU 10) anfört att hotell- och restaurangnäringen    113

8   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

i skattehänseende bör behandlas som alla andra näringar i landet. Enligt skatteutskottet kan det dock inte uteslutas att man inom vissa utsatta tu­ristorter, där prisläget redan idag är högt, kan få vissa svårigheter att hävda sig i konkurrensen med motsvarande turistmål utomlands. Utskottet utgår från att regeringen uppmärksamt följer utvecklingen i detta hänseende och, om förhållandena så kräver, vidtar de åtgärder av regionalpolilisk art som kan erfordras, utan någon särskild framställan från riksdagens sida.

Vad slutligen beträffar forskningsinsatser inom turistnäringen, som den regionalpolitiska kommittén föreslår, så har jag tidigare redovisat förslag härom i den forskningspolitiska propositionen (prop. 1989/90:90).

Prop. 1989/90:76

8.3 Teknikspridning

Min bedömning: Fortsatta insatser bör göras för alt underlätta tek­nikspridning till främst mindre och medelstora företag i regionalpo­litiskt prioriterade regioner. Tyngdpunkten i arbetet bör läggas vid att på olika sätt förmedla den kompetens som finns vid olika kompe­tenscentra.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har inte berört dessa frågor närmare. Statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och skolöverstyrelsen (SÖ) har på regeringens uppdrag följt upp och utvärderat verksamheten vid vissa teknikcentra. En sammanfattning av verkens rapport redovisas särskilt (bilaga 3). Vidare har SIND och STU till regeringen avrapporterat det pågående teknikspridningsprogrammet för norra Sveriges inland.

Remissinstanserna: Inga uttalade remissynpunkter finns i denna fråga.

Skälen för min bedömning: Jag har redan inledningsvis berört den om­värld med föränderlighet, intemationell konkurrens osv. som svenskt nä­ringsliv verkar i och som med största sannolikhet leder till ytterligare ökade krav på förändringsbenägenhet och omställningsförmåga.

Huvuddelen av den nya tekniken sprids på marknader i relationer mellan köpare och säljare. Det kan gälla maskinleveranser, datoriserade styrsystem, administrativa syslem men också patent och licenser. Dessa marknader är, liksom färdigvaramarknadema, ofta intemationella. Vid störte investeringar i ny utmstning är det vanligt att företagen — även relativt små företag - orienterar sig om var den effektivaste utmstningen finns. Det ligger också i utruslningsleverantöremas intresse atl effektivt marknadsföra sina produkter.

Den nya tekniken har underlättat intemationell verksamhet. Teknik sprids snabbt mellan länder och världsdelar.

I många fall fungerar svenska storförelag som spridare av teknik genom att föra kunskapen vidare till underleverantörer. Detta sker bl. a. genom att köparen/storföretaget ställer krav på leverantören. Det är inte ovanligt att nya produkter eller produktionstekniker utvecklas i samarbete mellan storföreiaget/beställaren och underleverantören.

114

 

Mycket förenklat kan två distributionskanaler för ny teknik urskiljas —     Prop. 1989/90: 76 företag resp. offentliga institutioner. Som tidigare nämnts har privata företag som tar fram ny teknik och nya produkter ett kommersiellt intresse av att marknadsföra sig. När det gäller den offentliga teknikproduktionen är spridningsmekanismerna mindre tydliga.

För mindre och medelstora företag är kopplingarna till de offentliga institutionerna väsentligt svagare än för stora företag som ofta har särskil­da funktioner för att bl. a. följa den externa kunskapsutvecklingen. Dessut­om finns en regional dimension. I stora delar av landet — främst i stödom­rådena — är nätverket glest, både mellan företag och mellan företag och offentliga institutioner. FoU-miljön är svagt utvecklad. Tillgången på ut­bildad arbetskraft, som dels kan tillföra ny teknik, dels förbättra nuvaran­de teknik är mer begränsad än i andra delar i landet. Här finns — både vad avser småföretag generelU och i den regionala dimensionen — utrymme för intensifierade ansträngningar för att underlätta teknikspridningen.

Sammanfattningsvis kan konstateras att teknikspridning är en nyckel­faktor i en väl fungerande ekonomi. Sverige ligger mycket väl till i förhål­lande till exempelvis övriga OECD-länder när det gäller satsningar på FoU. Betydligt mindre har däremot gjorts för att marknadsföra de resurser som finns tillgängliga för näringslivet. 1 ett regionalpolitiskt perspektiv är detta särskilt angeläget eftersom många av de prioriterade regionerna har en svag ställning i förhållande till stora kunskapscentra.

Den regionalpolitiskt motiverade teknikspridningsverksamheten bör följa tre huvudlinjer.

Den första anknyter till det förslag om teknikkonsulter som jag senare redovisar för regeringen i den näringspolitiska propositionen. STU och SIND avses få i uppdrag att planera för en utbildning av teknikkonsulter. I samband med detta uppdrag bör verken särskilt överväga hur verksamhe­ten skall utformas för att systematiskt täcka behoven i stödområdena. En sådan verksamhet bör delvis kunna bekostas med medel från det regional­politiska anslaget för särskilda infrastmkturåtgärder. Jag återkommer se­nare (avsnitt 9) härtill.

Den andra huvudlinjen bör vara att på ett selektivt sätt förstärka den infrastmktur i stödområdena som har betydelse för olika former av tek­nikspridning till företagen. Regionala utvecklingsfonder, högskolor, gym­nasieskolor, AMU-centra etc. har stor betydelse i detta sammanhang. Jag återkommer senare (avsnitt 8.6) delvis till dessa frågor men vill här fram­hålla att utveckling av och stöd till teknikspridande verksamheter från sådana organ bör kunna stödjas med medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser (avsnitt 16).

Ett nytt inslag i den tekniska infrastmkturen i dessa regioner har de senaste åren blivit olika former av teknikcentra. SIND, STU och SÖ har haft i uppdrag att följa upp denna verksamhet och — i de fall den pågått tillräckligt länge — utvärdera den.

Myndigheternas slutsatser och förslag är kortfattat följande. Det finns
en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurscentra. De
berör ett eller flera olika politikområden, t.ex. utbildning, industriell
utveckling, forskning och teknikspridning. Bakom bildandet av dessa cent- 115

 

ra ligger olika gmpperingar av intressenter med varierande mål och syften.     Prop. 1989/90: 76 Verksamhetsidéerna har i flertalet fall varit instabila och föränderliga. Det finns även olikheter i styrka och kompetens.

Verken menar att mångfalden och variationen vid teknik- och resurs­centra gör att ett fortsatt stöd till sådana måste få en flexibel utformning. Vaije teknikcentmm måste bedömas efter sina fömtsättningar.

Verken föreslår att investeringsbidragen till teknikcentra begränsas och att i stället verksamheten på olika sätt ges möjlighet att utvecklas. Vidare föreslås en särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra under den närmaste treårsperioden.

För egen del anser jag att möjligheten atl med regionalpolitiska medel stödja tillkomsten av nya organ som baseras på samverkan mellan främst näringsliv och samhälleliga utbildnings- och utvecklingsorgan bör finnas kvar. Eftersom jag delar uppfattningen att stödet bör vara flexibelt, är jag inte beredd att helt avskaffa möjligheterna till t. ex. investeringsstöd. Där­emot bör de intentioner som verken för fram ligga till grund för bedöm­ningen av enskilda projekt. Vidare anser jag att stödet även fortsättnings­vis bör vara ett initialstöd. Däremot bör t. ex. länsstyrelsema med projekt­medel kunna bidra till att etablerade centra vidareutvecklas.

Jag vill betona att initialstöd till teknikcentra bör vara en möjlighet när speciella fömtsättningar föreligger. Det får inte bli något självändamål att skapa nya organisationer. Den senaste tidens få ansökningar om regio­nalpolitiskt stöd till sådana projekt tyder också på att olika intressenter har insett behoven av realism vad gäller investeringar i utrustning, möjlighet att sälja utbildning och service etc.

Jag är inte beredd att biträda verkens förslag om att inrätta en särskild funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra. Där­emot kommer jag att överväga om någon annan form av uppföljning bör ske.

Jag vill i detta sammanhang också behandla en speciell typ av projekt — forskarbyar eller liknande — som främst berör vissa regionalpolitiska stödjepunkter. En viktig del av förnyelsen av näringslivet är verksamheten vid våra forskningsinstitutioner. I södra Sverige har särskilda verksamhe­ter, utan statligt stöd, vuxit fram i nära anslutning till sådana i bl. a. Lund, Göteborg, Linköping och Stockholm. 1 orter med universitet eller högskola som ligger i eller i anslutning till de prioriterade regionerna, saknas delvis den typ av intressentgrupper som medverkat till projekten i södra Sverige. 1 ett regionalpolitiskt perspektiv är det angeläget att, där förutsättningar i övrigt finns, stödja sådan verksamhet i regionalpolitiskt prioriterade delar av landet. Regeringen har därför på olika sätt, inom ramen för tekniksprid­ningsinsatserna, medverkat till att skapa sådana miljöer vid högskolor eller forskningsinstitutioner i Karlstad, Borlänge, Sundsvall, Umeå, Luleå och Kiruna.

De ekonomiska betingelserna är viktiga speciellt för de nya företag som
vuxit fram ur forskningsmiljöerna. Regionalpolitiskt stöd har i vissa fall
lämnats till investeringar i lokaler för uthyrning till nya företag som vuxit
fram ur forskningsverksamheten. En princip har härvid varit att dessa
lokaler bör vara en genomgångsform där företagen utvecklas de första åren     116

 

för att därefter söka andra lokaler. Ett annat sätt har varit att stödja den     Prop. 1989/90:76 serviceorganisation som arbetar med att utveckla nätverket och samspelet mellan forskningsverksamheten och näringslivet. Jag räknar med att rege­ringen från fall till fall skall kunna lämna stöd lill forskningsbaserad företagsutveckling i denna typ av orter.

Den tredje huvudlinjen bör vara atl över ett brett fält stödja verksamhe­ter i projektform. Ett exempel är det uppdrag som SIND och STU har att genomföra särskilda teknikspridningsåtgärder i norra Sveriges inland. Pro­grammet löper t.o. m. år 1991. Som information villjag kort redovisa de verksamheter som pågår inom olika delprogram.

—Företagsanpassad utbildning. Målet är att i ett tjugotal inlandskom­muner bedriva kurser i ekonomisk planering med hjälp av datorstödd distansundervisning.

—Teknikresor. Representanter för inlandsföretag ges möjlighet till ingå­ende studiebesök vid teknikledande företag eller organisationer. Resor­na leder till såväl ökade kunskaper som till bättre kontaktnät.

—Utvecklingscheckar. Delprogrammet avser att stimulera till ett ökat utnyttjande av extern kompetens i form av konsulter eller experter från t. ex. forskningsinstitut, högskolor eller teknikcentra.

—Innovatörer. Genom att bilda kvalificerade rådgivningsgrupper på lo­kal nivå och ge dessa vissa ekonomiska resurser, skapas ett bättre klimat för innovatörer och produktutvecklare.

—Offertsamarbete. Syftet med detta delprogram är att stimulera lill ökat samarbete mellan företag. Medlet är att erbjuda ekonomiskt bered­ningsstöd i offertfasen av etl projekt till företag som samverkar i kon­sortier eller annan likvärdig form.

Efter dessa huvudlinjer bör teknikspridningsprojekt över ett brett spekt­mm, med utgångspunkt i förelagens behov, även fortsättningsvis kunna stödjas med regionalpolitiska medel, både centrah och regionalt. Centrala insatser bör göras med medel från det infrastrukturanslag jag senare kom­mer att föreslå (avsnitt 9).

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) lämnat förslag till förändringar i före­tagsstödet, som bl.a. innebär ökade möjligheter att stödja produktutveck­ling, utbildning och andra kompetenshöjande åtgärder i företagen. Därige­nom ökar möjligheterna till ett fmktbart samspel mellan företagens behov och samhällets utbud av olika kompetenshöjande tjänster.

Jag fömtsätter att SIND och STU fortsätter att verka som samordnare och med att förmedla erfarenheter. Jag nämnde tidigare att STU och SIND kommer att få i uppdrag att utveckla en verksamhet med teknikkon­sulter. I detta sammanhang kommer jag atl att överväga om ytterligare särskilda uppdrag inom teknikspridningsområdet bör lämnas.

117

 

8.4 Energifrågor

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Energisystemets utformning och prissättningen av olika energislag har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Den elintensiva industrin är t.ex. en viktig del av näringslivet i regionalpolitiskt prioriterade regioner och bör i framtiden ges rimli­ga konkurrensvillkor även när den allmänna prisnivån för elkraften ökar. En utredning skall bl.a. utforma sina förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där vinstema genereras. Syftet är att dessa medel skall möjliggöra samhällsinsatser för att skapa en mer gynnsam regional utveckling.

Förslag om fortsatt omställning av energisystemet bör beakta regionalpolitiska aspekter.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén har i sill betänkade riktat uppmärksamheten på att en kommande höjning av elprisnivån kan väntas leda till att elproduktion i äldre vattenkraftsanläggningar blir mycket lönsam. Mot bakgrand härav föreslår kommittén alt vattenkraftsregioner­na under en tioårsperiod skall få del av vattenkraftens övervinster. Försla­get innebär att ca 600 milj. kr. om året skall utbetalas från ett särskih anslag. Finansieringen föreslås ske genom att skatten på äldre vattenkraft höjs med 1 öre per kWh.

Utbyggnaden av ett naturgasnät kan enligt kommittén komma att få en djupgående inverkan på den framtida regionala balansen. Kommittén hänvisar till de planer som finns för utbyggnad av stamledningar och distributionssystem i Mellansverige och delar av Bergslagen. Genom en sådan utbyggnad skulle energikonsumentema i dessa delar av landet kom­ma att erbjudas ett konkurrenskraftigt altemativ till el, menar kommittén. Den nackdel som detta anses innebära för andra delar av landet kan enligt kommittén behöva kompenseras av andra åtgärder. Något konkret förslag härom läggs dock inte fram.

Regionalpolitiska kommittén fömtser en ökad roll för biobränslen i det framtida svenska energisystemet, åtminstone utanför de områden där naturgas distribueras. Ett fortsatt stöd till utveckling av biobränslen föror­das av kommittén på regionalpolitiska gmnder. Kommittén anser också att biobränslen även i fortsättningen bör vara befriade från skatt.

Remissinstanserna : Flera remissinstanser anser det ytterst angeläget att kommande energikostnadsförändringar snabbt klarläggs och skapar möj­ligheter för bl. a. industrins planering. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser att den framtida energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de prioriteras ur regionalpolilisk synpunkt eller ej.

Bl.a. länsstyrelsema i Kopparbergs, Jämtlands och Norrbottens län samt kommunerna Kimna, Haparanda, Malung, Jokkmokk och Kramfors är positiva till utredningens förslag om återföring av övervinster. Däremot anser flera remissinstanser att medlen bör ställas direkt till kommunemas förfogande eller att länen i någon form bör bli delägare i kraftverken. Bl. a.

lli

 

statens energiverk. Vattenfall och Kraftverksföreningen avstyrker förslå- Prop. 1989/90:76 get. Vallenfall förklarar sig inte ha tagit ut några övervinster på gmnd av vattenkraftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga kostnader­na har i stället förts vidare till konsumentema i form av låga priser. Som bevis för detta anförs att Sverige har intemationellt sett låga elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén föreslår i sin helhet föras vidare och tas ut av elkunderna via en höjning av elpriset, menar Vattenfall.

Flera remissinstanser, bl.a. RRV, SIND, Svensk industriförening samt statskontoret anser all naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där de är belägna.

Några remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag till fortsatt skatte­befrielse för bioenergi. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva få en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång lill naturgas. Skogsstyrelsen anser att satsningen på bioenergi ska gälla i hela riket där detta är ett bra altemativ. Lantbmks­styrelsen menar att en positiv utveckling av bioenergin kan ta i anspråk en del av den jordbmksmark som inte kommer att behövas för livsmedelspro­duktionen.

Statens energiverk har invändningar mot kommitténs resonemang all områden som hamnar utanför naturgasområdena skulle kompenseras där­för. Energiverket menar att det inte är rimligt i en marknadsekonomi att olika individer eller regioner kompenseras för att de inte får del av vissa kommersiella produkter. Vattenfall anser att naturgasen skall införas på kommersiella gmnder vilket får styra nätets utbyggnad.

Vattenfall understryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avveck­landet av kärnkraften kommer atl få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny produktion med kraftigt höjda elpriser.

Skälen för min bedömning: Jag avser att hösten 1990 föreslå regeringen att lägga fram förslag för riksdagen om bl. a. kämkraftavvecklingen. Det pågår ett omfattande utredningsarbete med syfte att skapa underlag för mitt kommande förslag.

Mot denna bakgmnd anser jag det för närvarande varken möjligt eller lämpligt att närmare kommentera eller ta ställning till de förslag som regionalpolitiska kommittén och ett antal remissinstanser för fram röran­de energisystemet. Jag delar dock kommitténs uppfattning om energifrå­gomas betydelse för regionalpolitiken. Med hänsyn härtill kommer jag nu att redogöra för vissa förhållanden på energiområdet från etl regionalpoli­tiskt perspektiv.

Det nuvarande svenska energisystemet

Den totala svenska energitillförseln uppgick år 1988 till ca 450TWh. Detta
är ungefär samma värde som år 1970. Mellan dessa år har emellertid
energislagens andelar ändrats kraftigt. Oljans andel har minskat från ca
75% till ca 45%. Tillförseln av energikol, inhemska bränslen och vatten­
kraft har ökat, medan kämkraflen har tillkommit. Under de senaste åren
har också naturgasen introducerats.                                                  119

 

Den andra stora förändringen är all en allt större andel av den tillförda     Prop. 1989/90:76 energin har omvandlats lill el. Nettoproduktionen av el har under peri­oden ökat från ca 60TWh till ca 140TWh om året. Av sistnämnda värde svarar vattenkraft och kärnkraft för 65 —70TWh vardera, dvs. tillsam­mans nästan hela den nuvarande produktionen.

Huvuddelen av den tillförda energin är baserad på import. Förädling och omvandling sker inom landet i ett fåtal stora anläggningar, främst oljeraffinaderier och kämkraflverk. Den inhemska produktionen är i hu­vudsak begränsad till vallenkraft samt till lutar, ved, torv och avfall. Ca tre Qärdedelar av den utbyggda vallenkraften är belägen inom de regionalpoli­tiskt prioriterade delama av landet. Energi från lutar och avfall förbmkas i regel intemt inom skogsindustriföretag resp. kommuner. Trädbränsle och torv produceras däremot delvis för extem avsalu.

Från regionalpolilisk synpunkt är formema för transport och distribu­tion av särskilt intresse. Ledningsbunden energi — el, fjärrvärme och naturgas - har kommit att svara för en allt större del av den slutliga energianvändningen. El lillhandahåfis i alla delar av landet på likartade villkor. Fjärrvärme distribueras däremot endast lokall i större tätorter. Naturgas är för närvarande tillgänglig inom ett begränsat område i Syd-och Västsverige längs stamledningen Malmö —Göteborg.

Energipolitiska insatser av regionalpolilisk betydelse

Utbyggnaden av vattenkraften är en av fömtsättningama för den relativt låga elprisnivån i Sverige, som är av särskilt stor betydelse för de norra delama av landet. Vattenfall tillämpar i Norrbottens län och mellersta Norrland ett råkraflpris som är 4 resp. 2 öre per kilowattimme lägre än priset i övriga delar av landet. Vidare har energiskatten på elkraft utfor­mats så att hushållen i norra Sverige gynnas. För närvarande gäller för all annan förbmkning än den industriella en skattesats av 8,2 öre per kilowatt­timme i de tre nordligaste länen samt delar av Västemorrlands, Gävle­borgs, Kopparbergs och Värmlands län, jämfört med 9,2 öre per kilowatt­timme i övriga delar av landet. Enligt riksdagens beslut (prop. 1989/90:50, SkU 10, rskr. 96) skall från den 1 mars 1990 skaltesatsema vara 2,2 resp. 7,2 öre per kilowattimme. Den ökade energiskattefördelen för hushållen i de nordliga delama av landet är avsedd att mildra effekten bl. a. av att mervärdeskatt på energi samtidigt införs.

Sedan oljekrisen under 1970-talet har ett minskal oljeberoende varit etl av den statliga energipolitikens viktigaste mål. Därav har följt betydande insatser till stöd för bl. a. ökad produktion av inhemska bränslen och för användning av sådana bränslen framför allt i fjärrvärmesystem. Stöd har från år 1974 lämnats till teknisk forskning och utveckling samt till investe­ringar i anläggningar i form av bidrag, lån och garantier. Totalt har riksda­gen anvisat nära 5 miljarder kronor till energiforskning och ytterligare ca 3 miljarder kronor till utveckling och demonstration av ny energiteknik.

Under åren 1981 —1986 lämnades stöd inom ramen för särskilda oljeer-
sättningsprogram med syfte att främja en snabb minskning av oljeanvänd­
ningen. Därjämte genomfördes under åren 1983-1985 konjunkturanpas-    120

 

sade investeringsprogram med delvis samma inriktning. Särskilda medel     Prop. 1989/90:76 anvisades år 1983 för att bl.a. öka användningen av inhemska bränslen i Norrbottens län. Sedan år 1986 har stöd lämnats främst till utveckling och introduktion av ny teknik som kan underlätta övergången till ett effektivt och miljövänligt energisystem.

Stöd har i stor utsträckning lämnats till projekt avseende produktion av torv och irädbränslen. Någon regional fördelning av dessa projekt har inte redovisats. Allmänt kan konstateras att användningen av dessa bränslen är koncentrerad till områden med ett stort uppvärmningsbehov, dvs. områ­den med industri eller stor befolkning, och atl transportavstånden är korta. Det har således bildats etl antal lokala marknader kring anläggning­ar som är stora förbmkare av inhemska bränslen. I norta Sverige finns bl.a. ett antal mindre torvanläggningar för ijärrvärmeproduktion. Flerta­let större anläggningar för användning av Irädbränsle ligger i Syd- och Mellansverige. Det största svenska torvprojektet, produktionen av torvbri­kelter i Sveg, avviker emellertid från det angivna mönstret. Projektet ligger i ett regionalpolitiskt prioriterat område och bygger på långväga transport av produktionen med jämväg. Energi- och regionalpolitiskt stöd har läm­nats för detta projekt.

Det kan tilläggas alt staten, fömtom genom direkt stöd, har främjat utvecklingen av produktion och användning av inhemska bränslen genom att sådana bränslen inte har belagts med energiskatt.

Regionalpolitiskt stöd kan lämnas lill anläggningar där energiråvara i form av flis framställs eller förädlas eller i form av torv bryts eller förädlas. Vid torvproduktionen får stöd avse också beredning av läkt eller anord­ningar för sådan beredning eller för brytning. Stöd får lämnas endast till verksamheter som bedrivs i större omfattning och har permanent karak­tär. Stöd får inte lämnas tiU förbränningsanläggningar.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag lill vissa förändringar av det regionalpoliliska företagsstödet.

Omställningen av energisystemet

Den pågående omställningen av energisystemet har som syfte att landets behov av energi varaktigt skall kunna tillgodoses på ett sätt som är fören­ligt med samhällsekonomiska mål. Centrala inslag i omställningen är en avveckling av kämkraflen till år 2010, minskade utsläpp av försurande och klimatpåverkande ämnen samt ett fortsatt skydd för de fyra outbyggda huvudälvama. En fömtsättning för att omställningen skall kunna genom­föras är att tillgängliga energiresurser utnyttja väsentligt effektivare än i dagens system. Kravet på hushållning gäller i särskilt hög grad använd­ningen av el.

Statens energiverk och statens industriverk har i december 1989 redovi­sat rapporten Ett miljöanpassat energisystem. I rapporten redovisas scena­rier för ett svenskt energisystem år 2015 under fömtsättning bl.a. att kärnkraften har avvecklats, att huvudälvama förblir outbyggda och att koldioxidutsläppen inte ökar från dagens nivå.

Utredningen EL 90 (ME 1988:05) har haft i uppdrag att undersöka effek-       121

 

terna för den elintensiva industrin av stora elprishöjningar. Utredningen     Prop. 1989/90:76 har bl.a. redovisat eventuella behov av åtgärder för att rimliga konkur­rensvillkor skall kunna behållas för denna industri samtidigt som kärn­kraftsavvecklingen genomförs. Ett slutbetänkande har nyligen avlämnats.

Ett antal andra utredningsuppdrag rörande energisystemets omställning har lagts ut till berörda myndigheter m. fl. Uppdragen kommer att redovi­sas under våren 1990.

Innan det omfattande utredningsmaterialet har redovisats och beretts kan några närmare slutsatser om de regionalpolitiska effekterna av energi­systemets omställning inte dras. Jag skall här endast kort kommentera några av de element i omställningsprocessen som regionalpolitiska kom­mittén särskilt har uppmärksammat, nämligen en höjning av elpriserna, utbyggnad av naturgasledningar och ökad användning av biobränslen.

Elpriserna i Sverige fastställs av kraftföretagen utan någon egentlig styming från statsmakternas sida. Indirekt påverkar dock staten prisbild­ningen genom det avkastningskrav som staten i egenskap av ägare ställer på Vattenfall, som har en prisledande ställning på marknaden. En betydande real höjning av nuvarande elpriser under de närmaste årtiondena kan fömtses under alla förhållanden. Avvecklingen till år 2010 av kämkraflen, som svarar för ca hälften av den nuvarande elproduktionen, kommer sannolikt all leda lill att en prishöjning tvingas fram snabbare än vad som annars hade blivit fallet. Den framtida elprisnivån är emellertid starkt beroende av om efterfrågan på el - och därmed behovet av en ny produktionskapacitet för att ersätta kämkraflen — kan begränsas genom hushållningsåtgärder.

Riksdagen och regeringen har i skilda sammanhang uttalat all den elintensiva industrin också i framtiden skall ges rimliga konkurrensvillkor. Motiven härför är till stor del av regionalpolilisk art. 1 Norriand och Bergslagen svarar den elintensiva industrin för en långt större del av industrisysselsättningen än i andra delar av landet. Denna fråga har nyligen belysts närmare av utredningen EL 90.

Som nämnts har regionalpolitiska kommittén föreslagit att vattenkrafts­regionema skall få del av vattenkraftens vinster vid en kommande höjning av elprisema. Jag erinrar om att chefen för finansdepartementet nyligen har tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda frågan om kraftfö­retagens vinster. 1 utredningsdirektiven (dir. 1989:63) sägs bl. a att utreda­ren bör utforma sina förslag med hänsyn tagen till att vinster från äldre vattenkraft skall kunna återföras till de regioner där de genereras. Syftet med en sådan återföring skulle vara att finansiera olika samhällsinsatser som kan bidra till den regionala utvecklingen i vattenkraftsregionema.

I avvaktan på resultatet av den särskilda utredarens arbete är jag inte nu beredd att ta ställning till regionalpolitiska kommitténs förslag. Jag kom­mer (avsnitt 9) att föreslå att regionalpolitiska medel anvisas för att för­stärka infrastmkturen i främst stödområde 1.

Med anledning av regionalpolitiska kommitténs synpunkter på effekter­na av en fortsatt utbyggnad av ett svenskt naturgasnät vill jag understryka att någon plan för utbyggnad inte har fastställts. Enligt gällande riktlinjer

122

 

måste naturgasen av egen kraft konkurrera på den svenska energimarkna- Prop. 1989/90:76 den. De olika aktörerna på marknaden — främst SwedeGas AB och dess ägare — har alltså att ta ställning till olika utbyggnadsprojekt på affärsmäs­siga gmnder. Mycket tyder på att den svenska gasmarknaden beroende bl.a. på de höga kostnaderna för infrastmkturen har en relativt låg betal­ningsförmåga. Det är därför alltjämt en öppen fråga när det kommer att uppstå kommersiella fömtsättningar för en väsentlig utvidgning av det nuvarande svenska naturgassystemet.

Det kan tilläggas att en utbyggnad av distributionen av gasol pågår i de delar av landet där en distribution av naturgas inte är aktuell, i vissa fall också som en förberedelse för en senare naturgasintroduktion. Gasol kan vara att alternativ till naturgas för industriföretag, kommunala värmeverk m.fl.

Det råder i dag bred enighet om att biobränslenas andel av energiförsörj­ningen måste ökas kraftigt om de långsiktiga miljö- och energipolitiska målen skall kunna nås. En faktor av största betydelse är att biobränslen, till skillnad från fossila bränslen, inte anses ge något nettotillskott av koldiox­id till atmosfären vid förbränning. Beräkningar, som utförts av energiver­ket och naturvårdsverket i den nyssnämnda studien om ett miljöanpassat energisystem, pekar på att fossila bränslen i stor utsträckning måste ersät­tas med biobränslen för att det av riksdagen fastställda koldioxidmålet skall kunna klaras.

En väsentligt ökad användning av biobränslen kan vid dagens kostnads­relationer nås endast genom statliga styrmedel av olika slag. Miljöavgifts­utredningen (ME 1988:03) har i sitt betänkande (SOU 1989:83) Ekono­miska styrmedel i miljöpolitiken — Energi och trafik lagt fram förslag om bl.a. en avgift på utsläpp av koldioxid som skall tas ut på fossila bränslen. Vidare har föreslagils ett system med bidrag till elproduktion med bräns­len som inte ger ett nettotillskott av koldioxid. Dessa förslag skulle, om de genomförs, leda till en förbättring av biobränslenas konkurrenssituation gentemot bl. a. naturgas vid kraftvärmeproduklion i Mellansverige.

Inom regeringskansliet bereds för närvarande förslag till riksdagen om en övergripande reform på energiskatteområdet inkl. vissa miljörelaterade pålagor. Förslagen kommer att utformas så att den fortsatta omställningen av energisystemet främjas. Jag kommer senare (avsnitt 8.13) att ytterligare kommentera några av skattereformens regionalpolitiska konsekvenser för bl. a. energisektorn.

En kraftig ökning av efterfrågan på biobränslen kan komma att innebära en viss stimulans för de regionalpolitiskt prioriterade delarna av landet. Som redan antytts finns det emellertid flera faktorer, bl. a. höga transport­kostnader, som verkar för att biobränslen även i fortsättningen kommer att produceras och användas främst i Syd- och Mellansverige.

123

 

8.5 De areella näringarna

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: De areella näringarna kommer även fortsättnings­vis att ha stor betydelse för glesbygdsområdena.

Regionalpolitiska insatser inom de areella näringrna bör i första hand avse utveckling av kombinalionsföretag med jord- och skogs­bmk som bas.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén anser att de selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakligen är regionalpoli­tiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete. Vidare menar kommittén att FoU-satsningarna inom del trätekniska om­rådet bör ökas.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tar upp jordbrakets avregle­ring och de konsekvenser den kan få för näringslivsutvecklingen i redan befolkningssvaga delar av landet.

Skälen för min bedömning: De areella näringarna — jordbmk, trädgårds­näring, skogsbmk, fiske och rennäring — utgör på många håll basen för näringsliv och service på landsbygden. Deras betydelse i detta avseende har visserligen minskat, men i många bygder, där de har liten omfattning, är de fortfarande vikliga på marginalen. Utan de areella näringarna skulle underlaget för service ofta vara för svagt. Vissa bygder skulle över huvud tagel inte vara intressanta för bosättning. Det är mot denna bakgmnd viktigt att politiken för de areella näringarna har ett inbyggt regionalpoli­tiskt ansvarslagande.

Jordbruk

Enligt riksdagens senaste beslut om livsmedelspolitiken år 1985 bör jord­bmk bedrivas i hela landet för att främja en god regional balans och näringens betydelse för sysselsättningen i bygder där det råder brist på andra sysselsättningstillfällen beaktas. Detta ger också en god försörjningsbered­skap. Beslutet innebär bl.a. att de speciella förhållandena i norra Sverige särskilt skall beaktas vid utformningen av jordbmkspolitiken. Med hänsyn till bl. a. jordbrakets stora betydelse för befolkning, sysselsättning, service och miljö men även från beredskapssynpunkt är det enligt riksdagsbeslutet angeläget alt behålla ett regionalpolitiskt motiverat stöd tiU näringen i denna del av landet. Stödet ges främst som prisstöd och rationaliseringsslöd. Under en treårsperiod, som inleddes år 1987, har ett särskilt åtgärdsprogram för jordbraket i norra Sverige genomförts. I detta har sysselsättningen satts i centram och insatser gjorts för att stödja tillkomsten av kombinations­företag där jordbmk ingår som en del.

Regeringen konstaterade i samband med redovisningen av vissa ekono­misk—politiska åtgärder m. m. (prop. 1988/89:47, bil. 2) att den nuvaran­de livsmedelspolitiken kännetecknas av en låg grad av måluppfyllelse, vilket även gäller det regionalpolitiska målet. En parlamentarisk arbets­grupp, som tillsattes hösten 1988, har under hösten 1989 lämnat sitt

124

 

förslag till ny livsmedelspolilik. Förslaget har remissbehandlats. Chefen     Prop. 1989/90:76 för jordbmksdepartementel har för avsikt att under våren 1990 återkom­ma till regeringen med förslag om en särskild proposition om en ny livsmedelspolitik, som skall gälla från den 1 juli 1990.

Jordbmkets betydelse för den regionala utvecklingen har under senare tid behandlats i en rad utredningar och forskningsprojekt. Den regionalpo­litiska kommittén föreslår bl. a. att de selektiva stöd inom livsmedelspoliti­ken som huvudsakligen är regionalpolitiskt motiverade bör inordnas i stöd för regionalt utvecklingsarbete. Detta förslag kommer att behandlas i den kommande propositionen om en ny fivsmedelspolitik.

Skogsbruk

Inom skogspolitiken har sedan länge funnits medel för att säkra en uthållig sysselsättning. Skogsvårdslagens ransoneringsbestämmelser är sålunda ut­formade så att de inte bara skall medverka till en långsiktig hushållning som genomsnitt för landet ulan också för arbetskraftregioner. Det statliga stödet till skogsbmket är så utformat att det skall stimulera till skogsbmk även i trakter där skogsvården gör verksamheten kostbar. Skogsvårdssty­relsernas decentraliserade organisation med tjänstemän i praktiskt taget varje kommun ger skogsägama nära tillgång lill information och rådgiv­ning.

Efter beslut av riksdagen år 1988 pågår i Norrbottens och Västerbollens läns inland försök med intensifierad skogsvård i en annorlunda organisa­torisk form. Verksamheten bygger på att skogsvårdsstyrelsen och markäga­ren träffar en överenskommelse om en plan för åtgärder till vilken staten bidrar med medel. Försöksverksamheten skall utnyttjas som underlag för prövning av det fortsatta stödet till skogsbmket fr.o.m. budgetåret 1992/93.

Den regionalpolitiska kommitténs förslag om ökade FoU-satsningar inom del trätekniska området behandlar jag senare inom ramen för forsk­ning utanför högskoloma (avsnitt 8.7.2.)

Fiske

Fiskets betydelse för sysselsättning och försörjning är särskilt framträdan­de i skärgårdsområden och vissa kusttrakter. Men också insjöfisket har på vissa håll stor betydelse. Havsfisket förändrades för svensk del kraftigt under 1970-talet genom de utflyttningar av fiskegränsema som strandsta­terna allmänt genomförde då. Detta har lett till att svenska fiskare numera måste vara mer rörliga och uppsöka de fiskeplatser vi har eller får tillgång lill. Genom att fisket till stor del bygger på överenskommelser med andra länder måste fisket i stor utsträckning organiseras centralt. Givetvis har dock kust­fisket i våra egna vatten fortfarande stor betydelse och kan öka om vissa miljöproblem kan lösas.

Förra året träffades en överenskommelse mellan stalsministrama i
EFTA-länderna om att frihandel med fisk och marina produkter skall
införas fr.o.m. den Ijuli 1990 med en anpassningstid till den 1 januari        125

 

1994. Med överenskommelsen följer bl.a. att möjlighetema att lämna generella statliga stöd till fisket begränsas. En särskild utredare har på regeringens uppdrag gjort en översyn av prisregleringen på fisk och av den statliga administrationen på fiskets område. Han har därvid bl.a. föresla­git förändringar av det statliga stödet till fisket. Chefen för jordbmksde­partementel har för avsikt att senare återkomma till regeringen med för­slag i dessa frågor.

Prop. 1989/90:76

Rennäring

Det är förhållandevis få människor som är sysselsatta i eller beroende av rennäringen. Näringen bedrivs emellertid över stora arealer och i bygder där sysselsättningsunderiaget ofta är mycket bristfälligt. Näringen fyller därför en viktig funktion för en levande landsbygd i Norrlands inland.

Vissa frågor som rör rennäringens förhållande till skogsbmket har be­handlats av samerättsutredningen (Ju 1983:05). Till bl. a. dessa förslag har chefen för jordbmksdepartementel för avsikt att återkomma till regering­en i annat sammanhang.

Under landsbygdsriksdagen aktualiserades frågan om rätten till jakt och fiske på statens mark ovanför odlingsgränsen och på renbetesQällen i Jämtlands län. Jakt och fiske på dessa marker disponeras av såväl sameby-medlemmama som markägama. 1 den mån det inte inkräktar på samemas rätt till jakt och fiske, upplåter lanlbmksnämnden jakt och fiske till andra, varvid ortsbefolkningen prioriteras. Att prioritera ortsbefolkningen före samema är inte lagligt möjligt med hänsyn lill samemas renskötselrätt.

8.6 Utbildningspolitik

Min bedömning: Utbildningsinsatser har stor betydelse för en posi­tiv regional utveckling. För att nå ut tiU de människor som behöver utbildning och lill företag där en kompetenshöjning är nödvändig bör olika utbildningsformer ges en bred geografisk spridning. Detta fömlsäller bl. a. flexibla organisationsformer.

Jag kommer först att redovisa utredningsförslag, remissynpunkter och skälen för min bedömning i frågor som rör respektive område: gymnasie­skola, vuxenutbildning och högskoleutbildning. Därefter behandlar jag frågor av mer gemensam karaktär.

Gymnasieskolan

Kommittén: Tillgängligheten till gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och störte tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenut­bildning. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser instämmer i kommitténs

126

 

allmänna bedömning av gymnasieskolans betydelse för en regions utveck- Prop. 1989/90:76 ling. Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Västemorrlands, Väster­bottens, Örebro län samt Kalix kommun påpekar vikten av att gymnasie­skolan görs så tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att en väl fungerande gymnasieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i inlandet och därför måste enligt länsstyrelsen nya samver­kansformer mellan gymnasieskolan, komvux och AMU prövas.

Hofors kommun framhåller att den viktigaste satsningen måste ske inom ramen för gymnasieskolan. Det är enligt kommunen viktigt att tillgängligheten till gymnasieskolan främst ökas genom en vidsynt tolkning av regler och större tolerans för skilda lokala lösningar som t. ex. samarbe­tet mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Skellefteå kommun stödjer speciellt förslaget om att gymnasieelever i inlandet skall ges större möjligheter lill studier på hemorten. Ragunda kommun anser all varje kommun bör ges möjlighet att själva inrätta gymnasieskolor, vilket enligt kommunen skulle innebära en stor ekonomisk utjämning för föräld­rar med barn som i dag måste studera på annan ort.

Skälen för min bedömning: Gymnasieskolan är utbyggd i alla delar av landet. Åtgärder har vidtagits för att även små kommuner skall kunna erbjuda sina ungdomar ett så varierat utbildningsutbud som möjligt. 16-årskullama minskar kraftigt på 1990-talel och därför krävs ytterligare åtgärder för att de små gymnasieskoloma skall kunna finnas kvar. Ökad grad av samläsning som ger möjlighet att behålla gymnasieskolan även i små kommuner, var därför ett viktigt inslag i det uppdrag till översyn av gymnasieskolans linjer som regeringen gav skolöverstyrelsen (SÖ) för knappt två år sedan. SÖ:s förslag till utformning av den gymnasiala utbild­ningen bereds just nu inom regeringskansliet och jag har erfarit att statsrå­det Persson under budgetåret 1990/91 räknar med att föreslå regeringen att för riksdagen lägga fram ett förslag till en omstmkturerad gymnasiesko­la. Tidpunkten kan dock, som skolminislem angav i årets budgetproposi­tion, påverkas av resultatet av den kostnadsanalys som f n. görs inom utbildningsdepartementet.

Sedan hösten 1988 pågår inom gymnasieskolan en treårig försöksverk­samhet med treåriga yrkesinriktade linjer. Innevarande år omfattar för­söksverksamheten 10000 intagningsplatser och statsrådet Persson har tidi­gare i år föreslagit ytterligare 1 200 intagningsplatser till hösten 1990. Det innebär alt ca 20% av alla elever som väljer en yrkesutbildning nu får en treårig utbildning.

En särskild utvärderare följer försöksverksamheten. Regeringen har i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 10) redovisat sina planer atl reformera gymnasieskolan så alt alla linjer blir treåriga.

Jag har erfarit alt en kommun som övergår från en tvåårig yrkesutbild­
ning till en treårig försökslinje erhåller ett schabloniserat statsbidrag som
är avsett atl täcka ca 40% av kostnadema för den utmstning som man
behöver nyanskaffa. Många kommuner framhåller dock att utmstningen
till försöksverksamheten blir dyr. Den analys som skolminislem gjort visar
emellertid att de höga utmstningskostnadema inte i första hand beror på
försöksverksamheten i sig utan på ett eftersatt underhåll och en tidigare låg    127

 

investeringsnivå. En hel del av de maskiner, som finns ute i skoloma idag, Prop. 1989/90:76 inköptes i början av 1970-talel när yrkesutbildningen reformerades samti­digt som gymnasieskolan infördes. Många kommuner har inte haft en realistisk avskrivningsplan för denna utmstning. Små och resurssvaga kommuner har de största svårighetema att möta det utmslningsbehov som nu finns, oavsett skälet till att det uppstått.

Till detta kommer att näringslivet i stödområdet ofta består av enbart småföretag. De har inte heller råd att investera i dyrbara maskiner. Kom­munema vill gäma anskaffa utmstningen till skolan. Blir detta möjligt skulle det kunna innebära en kompetenshöjning i företagen i och med att de kan anställa ungdomar som har kunskap om ny teknik och modema maskiner.

1 propositionen om en förändrad linjestruktur inom gymnasieskolan avser statsrådet Persson att också behandla frågor kring gymnasieskolans planerings- och budgetsystem. Jag är därför inte nu beredd alt, vad avser gymnasieskolan, biträda kommitténs förslag om särskilda medel till ut­mstning. Jag vill samtidigt erinra om att det finns medel avsatta för bl.a. detta ändamål inom ramen för pågående insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland. Jag återkommer strax till dessa. Jag vill också erinra om att regeringen disponerar vissa medel för projekt där en gymnasieskola samverkar med näringslivet, t. ex. i ett teknikcentmm.

Vuxenutbildning

Kommittén: En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildningen är viktigt för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utvecklingsinriktat näringsliv.

Vuxenutbildningen i de prioriterade landsdelama som tillgodoser mer framåtsyflande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och sta­tens skolor för vuxna, bör få ökade anslag med 50 milj. kr.

Vuxenstudiestödet i de prioriterade landsdelama bör höjas med ca 45 milj. kr.

Remissinstanserna: SÖ förordar att det nuvarande automatiska samban­det mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverksamhet och de regionalpoli­tiska områdesprioriteringama upphör. Statens skola för vuxna, Hämö­sand, betonar all det är helt nödvändigt att nya utbildningsinsatser görs för att Sverige ska klara 90-talets vuxenulbildningsbehov. AMU-slyrelsen an­ser att kommittén när den diskuterar kompetensutveckling har en alltför institutionell syn. Det vore enligt AMU-styrelsen önskvärt att i framtiden i ökad grad kanalisera samhälleliga medel till behov och inte lill institutio­ner.

Mönsterås kommun ansluter sig till kommitténs uppfattning atl en målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och lokal högskoleutbildning är viktig för att stödja det lokala näringslivet och öka kommunens möjlig­heter alt förändra det negativa lägel på utbildningsfronten.

Bl.a. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, glesbygdsdelegationen
saml Tanums kommun påpekar att man inte får bortse från de utbildnings­
möjligheter som redan finns. Folkhögskolor och lantbraksskolor måste,       128

 

enligt Tanums kommun, få ett ökat stöd i de områden där de utgör de enda     Prop. 1989/90:76 utbildningsinslitutionerna. Glesbygdsdelegationen menar att folkhögsko­lorna kan få en alldeles speciell roll i landsbygdsutvecklingen p.g.a. sina lägen, friheten i inriktning, tradition av samhällsengagemang m. m.

Skälen för min bedömning: Kommunernas vuxenutbildning byggdes upp under 1970-talet. Alla kommuner skall i mån av behov anordna gmndut­bildning för vuxna (gmndvux) för dem som saknar gmndläggande färdig­heter i atl läsa, skriva och räkna. Sammanlagt deltar drygt 25 000 personer i grundvux. Varje kommun får anordna kommunal vuxenutbildning (komvux) som omfattar såväl teoretiska ämnen som yrkesutbildning. Så­dan utbildning finns idag i samtliga kommuner, även om omfattningen varierar. Vissa specialregler finns så att glesbygdskommuner och andra små kommuner kan anordna komvuxkurser med lägre deltagarantal än normalt. Sammanlagt deltar årligen ca 520000 kursdeltagare i komvux. Eftersom var och en i genomsnitt deltar 12 — 3 kurser kan man uppskatta antalet studerande under ett läsår till drygt 200000 personer.

Som komplement till komvux finns statens skolor för vuxna (SSV) i Norrköping och Härnösand, vilka i form av distansutbildning erbjuder samma slags utbildning som komvux. Många små kommuner i inlandet har i samarbete med SSV i Hämösand med gott resultat prövat nya utbildningar som inriktas just mot glesbygdens behov samt utbildningar för nya näringsgrenar. SSV har också tillsammans med kommunerna utvecklat nya metoder för vuxna att studera på distans.

Jag vill även peka på den stora roll som folkbildningen och folkhögsko­lorna spelar för vuxenutbildningen. Ett betydande antal av landets 128 folkhögskolor ligger i regionalpolitiskt prioriterade regioner. Totalt deltar årligen drygt 18 000 elever i långa folkhögskolekurser.

Sedan fem år tillbaka pågår en försöksverksamhet i några kommuner med ett nära samarbete mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenut­bildning. Hösten år 1989 tillsattes en interdepartemental arbetsgmpp för utvidgat samarbete mellan gymnasieskolan och vuxenutbildningen. Gmp­pen skall sammanställa och dra slutsatser av de erfarenheter som gjorts och sedan lägga fram förslag om hur ett ökat och fördjupat samarbete skall kunna åstadkommas.

Kommunernas och landstingskommunernas efterfrågan på undervis­ningstimmar för gmndvux och komvux har ökat under senare år och överstiger väsentligt den tillgängliga statliga resursramen. SÖ:s fördel­ningsbeslut har inneburit en begränsad omfördelning från i första hand storstadslän till glesbygdslän. 1 tider av resursknapphet är del inte möjligt att göra mer omfattande omfördelningar mellan olika län. Även det förhål­landel att ett givet antal undervisningstimmar faktiskt kan fylla utbild­ningsbehoven hos en större gmpp av vuxenstuderande, om gruppstorleken kan ökas, talar mot en ökad omfördelning inom nu gällande ramar från större kommuner till glesbygd.

Regionalpolitiska kommittén har förordat att vuxenutbildningen, i förs­
ta hand komvux och statens skolor för vuxna, får ökade anslag med 50
milj. kr. Detta skulle innebära en ökning av dessa delar av vuxenutbild­
ningen med drygt 5 %.                                                                    129

9   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

Vuxenutbildningen är för nävarande föremål för en genomgripande Prop. 1989/90:76 analys. Jag är därför inte nu beredd att biträda regionalpolitiska kommit­téns förslag om ökade resurser till vuxenutbildningen. Jag vill även här erinra om de särskilda insatser som pågår i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland och som bl.a. innebär tillfälliga resursökningar till vuxen­utbildning. Jag återkommer till dessa insatser.

Enligt vuxenutbildningsförordningen (1985:288) får kurser startas inom komvux om antalet studerande beräknas varaktigt uppgå lill lägst tolv eller i glesbygd lägst åtta. Med glesbygd avses kommun som ingår i stödområde­na A, B och C enligt bestämmelserna om regionalpolitiskt stöd, med undantag för ort inom kommunen där treårig eller fyraårig linje av gymna­sieskolan får anordnas (g-ort).

Motsvarande definition av glesbygd finns även i förordningen (1981:518) om statsbidrag till studiecirklar m.m. Tilläggsbidrag med 15 kr. för varje studietimme utgår för en studiecirkel som hålls inom någon av de kommuner som ingår i stödområdena A, B och C. Tilläggsbidrag lämnas dock inte för studiecirklar som hålls på sådan ort där treårig eller fyraårig linje av gymnasieskolan får anordnas.

SÖ förordar i sitt remissyttrande över regionalpolitiska kommittén att det nuvarande automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studie­cirkelverksamhet och de regionalpolitiska områdesprioriteringarna upp­hör.

Efler samråd med statsrådet Persson är jag inte beredd att förorda det förslag som SÖ lägger fram utan förordar att de nya stödområdena 1 och 2, med undantag för s. k. g-ort, utgör det område där komvux bör få starta kurser med åtta deltagare istället för tolv och där tilläggsbidrag för studie­cirklar bör lämnas. Ett fåtal kommuner eller delar av kommuner som nu omfattas av dessa regler kommer därmed inte längre att få tillämpa de särbestämmelser som gäller för glesbygd. För att underlätta övergången till de nya reglerna kommer statsrådet Persson senare att föreslå att de nuva­rande reglerna får gälla i dessa kommuner resp. delar av kommuner även för verksamheter som bedrivs under redovisningsåret 1990/91.

Högskoleu t bild n ing

Kommittén: En målmedveten utbyggnad av högskoleutbildning är viktig föratt stödja utvecklingen av etl kunskapsintensivt och utvecklingsinriktat näringsliv.

Utökade anslag med 50 milj. kr. per prioriterad landsdel bör ges till breddad högskoleutbildning. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decentraliserad utbildning.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i utredningens bedömningar och tillstyrker dess förslag.

UHÄ anser att målet för högskole- och universitetsverksamheten bör
vara att varje högskola och universitet har en egen roll att spela inom det
samlade högskolesystemet, en roll som bestäms av enhetens storlek, kom­
petensområde, lokalisering m. m. UHÄ tillstyrker det föreslagna resurstill-   130

 

skottet på 50 milj. kr. per prioriterad landsdel och år för decentraliserad     Prop. 1989/90:76 utbildning och distansundervisning.

SÖ anser det angeläget att de insatser som görs av olika utbildnings-anordnare för att utveckla distansutbildningen samordnas. I fråga om distansutbildning anser Skellefteå kommun att den åldersgräns som nu finns (25 år) skall tas bort. Bodens kommun anser att med hänsyn till Norrbottens storlek bör en kraftig insats göras för att stärka resurserna för distansutbildning i länet.

Lantbmksstyrelsen framhåller att antalet korttidsutbildade är högt inom lantbmket. En satsning även på högskoleutbildning är därför angeläget i prioriterade landsdelar och på landsbygden.

Kommunerna i Hälsingland föreslår att stöd ges till betydande högskole­utbildning i länet och att decentraliserad utbildning förläggs till lämpliga delar av regionen.

Skälen för min bedömning: Högskoleutbildningens betydelse för en ba­lanserad regional utveckling har blivit alltmer uppmärksammad under den senaste tioårsperioden. Högskolans insatser sett utifrån ett regionalpoli­tiskt perspektiv har under samma tid förstärkts i betydande utsträckning. Detta har skett dels genom en fortsatt utbyggnad av själva organisationen, dels genom inriktningen av den reguljära verksamheten inom högskolan och dels genom de särskilda satsningar som vid olika tillfallen beslutats av regering och riksdag. Samtidigt har de förväntningar som från olika håll riktas mot högskolan på dess medverkan i den regionala utvecklingen kommit till allt starkare uttryck.

Den regionalpolitiska betydelsen av högskolans verksamhet har flera aspekter. Av gmndläggande betydelse är givetvis att den utbyggda högsko­leorganisationen ökar utbildningens tillgänglighet och bidrar till en jämna­re rekrytering av studerande till gmndläggande högskoleutbildning i olika delar av landet, samt till en jämnare och bättre försörjning av arbetsmark­naden med olika utbildningar. En geografiskt väl utbyggd högskoleorgani­sation är också en väsentlig fömtsättning för att högskolans insatser för fortbildning och vidareutbildning av yrkesverksamma skall kunna genom­föras på sådana villkor som. passar de berörda. Utöver de mer direkta arbetsmarknadsaspekterna har vidare den lokala högskolans verksamhet som sådan en stor betydelse i en mera allmänt kulturskapande mening och som länk till andra delar av kultur- och samhällslivet. Högskolans verk­samhet kan också innebära atl det blir lättare att attrahera näringslivsetab-leringar.

Med 1977 års högskolereform fastställdes huvuddragen av högskolans organisation på utbildningsenheter. Denna organisation utgör - som det formulerades av riksdagens utbildningsutskott 1989 - ett nätverk av riksrekryterande universitet, fackhögskolor samt medelstora och mindre högskolor, som skall samverka och komplettera varandra (UbU 1988/89:18). Organisationen har först nu nått sin fulla utbyggnad genom tillkomsten av högskolan i Karlskrona/Ronneby den Ijuli 1989 och riksda­gens beslut att inrätta en högskola! Trollhättan/Uddevalla den Ijuli 1990, samt med den särskilda organisation för planering av högskoleutbildning

131

 

på Golland som riksdagen tidigare fastställt skaU gälla fr. o. m. budgetåret     Prop. 1989/90:76 1988/89.1 varje län finns numera en högskola eller motsvarande.

1 hela landet finns därmed en organisation som sammantaget bör kunna tillgodose alla de krav som kan ställas på högskoleutbildning. Den fortsatta utvecklingen av denna bör inriktas mot att finna former för utökad sam­verkan mellan olika enheter inom organisationen och den bör i första hand vara en uppgift för högskoloma själva. Jag avser dock alt senare, efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet, föreslå regeringen atl samtliga länsstyrelser ges i uppdrag atl utarbeta underlag av betydelse för högskolomas planering av sin verksamhet. Jag vill härvid erinra om vad dåvarande utbildningsministem anförde om länsstyrelsemas medver­kan i högskoleplaneringen i prop. 1986/87:127 om fortsatt decentralise­ring inom högskolan. UHÄ bör också få i uppdrag att delta i detta arbete.

En utförlig redovisning av olika regionalpolitiskt motiverade ålgärder inom högskolan lämnades av dåvarande utbildningsministem i budgetpro­positionen år 1987 (prop. 1986/87:100, bil. 10, s. 16 f.). På flera säU haren fortsatt förstärkning av dessa insatser därefter skett liksom av insatser inom högskolan med regionalpolitiskt viktiga effekter. 1 flera fall fortsätter genomförandet av dessa åtgärder även under budgetåret 1990/91 och följande år.

Genom den stmkturplan för de mindre och medelstora högskolomas utveckling som UHÄ på regeringens uppdrag lade fram under år 1987 lades en allmän gmnd för den fortsatta planeringen. En för dessa högskolor mycket väsentlig förändring har därefter inträffat genom riksdagens beslut under år 1989 om en ny, kortare ingenjörsutbildning inom högskolan (prop. 1988/89:90, UbU 30, rskr. 280). Genom uppbyggnaden av denna utbildning - som pågår t.o.m. budgetåret 1993/94 - förstärks och per­manentas den tekniska utbildningen vid dessa högskolor på ett sätt som svarar mot både allmänt nationella och mera direkta regionalpolitiska behov. Utbildningsministem har i årets budgetproposition lagt fram för­slag om hur de nya platsema för denna utbildning skall fördelas för tiden framrifi 1993/94.

Riksdagen beslutade under år 1988 om särskilda regionalpolitiska insat­ser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, bil. 2, UbU 9, rskr. 211). 1 enlighet härmed har en förstärkning av basorganisa-lionen vid högskolorna i Falun/Borlänge och Östersund påbörjats. Denna satsning fullföljs i årets budgetproposition genom förslag av utbildnings­ministern om en fortsatt förstärkning med sammanlagt ca 8,7 milj. kr. (prop. 1989/90:100 bil. 10, s. 291).

En ny modell för samverkan mellan universiteten och högskoloma prö­vas sedan hösten 1988 i Bergslagen i och med inrättandet av en civilingen­jörsutbildning inom det materialtekniska området - materialfysiklinjen -anordnad av universitetet i Uppsala och högskoloma i Falun/Borlänge och Gävle/Sandviken i samverkan. Utbildningen har inledningsvis finansierats med medel som beräknats i prop. 1987/88:64 (s. 30). Uppbyggnaden av utbildningen kommer att pågå fram lill budgetåret 1992/93 och finansieras fr.o.m. budgetåret 1990/91 inom de reguljära högskoleanslagen.

Materialfysiklinjens planering startade inom projektet "Bergslagens lek-   132

 

niska högskola", som initierades av regionstyrelsen i Uppsala högskolere- Prop. 1989/90:76 gion i samverkan med universitetet i Uppsala och Bergslagshögskoloma. Även andra utbildningar som startat med hjälp av särskilda medel inom detta projekt bedrivs sedan budgetåret 1989/90 inom de reguljära anslagen (prop. 1988/89:100 bil.lO, s. 249). Regeringen uppdrog under 1988 åt universitets- och högskoleämbetet att fortsättningsvis svara för samord­ningen av projektet och därvid särskilt beakta åtgärder som är ägnade all stärka utvecklingen i Bergslagen.

1 enlighet med förslag i proposition 1987/88:64 beslutade riksdagen om medel för ett projekt som startats av universitetet i Umeå för att utveckla distansundervisning i samverkan med ofika kommuner i norra Sverige. Under år 1988 beslutades vidare om särskilda regionalpolitiska insatser i Nortboltens län m. m. (prop. 1987/88:86, bil 4, UbU 38, rskr. 353). Bland dessa ålgärder ingick en förstärkning av resursema för distansundervisning samt för fortbildning och vidareutbildning i övrigt inom länet med 15,8 milj. kr. Enligt förslag av utbildningsministem i årets budgetproposition sker under 1990/91 en ytterligare förstärkning av medlen för fortbildning och vidareutbildning i Norrbottens län med 4 milj. kr. (prop. 1989/90:100 bil.lO, s. 291).

En särskild förstärkning av utbildningsresursema vid universitetet i Umeå med 30 milj. kr. kommer till stånd fr.o.m. budgetåret 1990/91 enligt riksdagens tidigare beslut (UbU 1988/89:18, rskr. 194, prop. 1990/91:100 bil. 10 s. 193). Inom ramen för denna förstärkning kommer, som framhållits i budgetpropositionen, en omfattande fortsatt satsning att kunna göras vid universitetet bl.a. på fortbildning och vidareutbildning och decentraliserad utbildning, t.ex. genom viss partiell decentralisering av den kliniska läkaratbildningen. Del blir vidare möjligt alt inom denna ram föra vidare universitetets projekt för utveckling av dislansöverbryg-gande undervisningmetodik sedan de tidsbegränsade medlen upphört. För de stora glesbygdsområdena i norta Sverige kommer detta utvecklingsar­bete att kunna få stor betydelse, både för att skapa bättre utbildningsmöj­ligheter för individema och för att stärka kommunemas kontakter med utbildnings- och högskoleorganisationen.

Utbildningsministem har i årets budgetproposition lämnat förslag om hur den tidigare beslutade förstärkningen av utbildningsorganisationen vid högskolan i Sundsvall/Hämösand skall genomföras. Förslaget innebär för­stärkningar inom främst kemiområdet, det maskintekniska området och elektroteknikområdet samt för t. ex. decentraliserade kurser och dislans-undervisning inom länet. Sammanlagt sker en utbyggnad av högskolans permanenta resurser med 9 milj. kr. (prop. 1989/90:100 bil. 10, s. 233).

Medel beräknas vidare i årets budgetproposition för fortsatt anordnande av de utbildningar som hittills finansierats genom särskilt anvisade, tids­begränsade medel under industridepartementets huvudtitel för insatser i Blekinge län. Härigenom förstärks utbildningsresursema vid högskolan i Karlskrona/Ronneby med medel för 30 platser för verkstadsingenjörs-linjen, sammanlagt ca 3 milj. kr.

En omfattande utbyggnad pågår således vid flera av de högskoleenheter
som ligger i anslutning till de prioriterade regionema. Detta i kombination   133

 

med de tillfälliga medel för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland,     Prop. 1989/90:76 som jag tidigare nämnt och som jag också återkommer till, gör att jag nu inte bedömer medelsbehovet lika stort som kommittén.

Gemensamma frågor

Kommittén: Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt.

Samlade medel för anskaffning av utmstning bör anslås med ca 60 milj. kr. per prioriterad landsdel. Anslagen skall, enligt kommittén, avse olika ulbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för närvarande.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i kommitténs be­dömning av utbildningens betydelse för regional utveckling. Många under­stryker särskih behovet av flexibilitet och nya initiativ för att öka samver­kan mellan olika utbildningsanordnare.

Bergslagsdelegationen föreslår samarbete över kommun- och länsgrän­ser och mellan utbildningsformer samt att ett antal projekt med distansut­bildning startas. Vidare föreslås att förstärkningar beträffande komvjux prioriteras i de små bmksortema.

SÖ tillstyrker förslagen om att de prioriterade landsdelama tillförs var­dera 60 milj. kr. för anskaffning av utmstning. Det ekonomiska systemet måste enligt AMU förhindra parallella investeringar och stimulera sam­verkan. Vill man ha samverkan skall man enligt AMU därför inte som kommittén föreslå utökat utmstningsanslag till någon utbildningsform. För att få ut effektema av investeringar i utrastning bör, enligt Arvidsjaurs kommun, även anslag till fortbildning kopplas till detta.

Länsstyrelsen i Jämtlands län bedömer atl distansutbildning är ett områ­de som måste utvecklas betydligt mer för att utbildningsnivån i inlandet skall kunna höjas. Länsstyrelsen menar atl distansundervisning bör kunna utvecklas för gymnasieutbildning, vuxenutbildning, fort- och vidareutbild­ning samt kursverksamhet.

Skälen för min bedömning: Jag har tidigare betonat betydelsen av de
olika utbildningsformema och att var och en svarar mot rimliga regional­
politiska krav. Men inte minst i de regionalpolitiskt prioriterade regioner­
na är behovet av samordning och samverkan stort. Detta präglar också
inriktningen av de särskilda insatser som nu pågår. 1 propositionen om
Särskilda regionalpolitiska insatser i delar av Bergslagen och norta Sveri­
ges inland (prop. 1987/88:64, bil. 2, UbU 9, rskr. 211) föreslog regeringen
att 123 milj. kr., under en femårsperiod, skulle användas till utbildnings­
satsningar för atl förbättra infrastmkturen inom nämnda område. 1 propo­
sitionen om särskilda regionalpolitiska insatser i Norrbottens län m. m.
(prop. 1987/88:86, bil. 4, Ubu 38, rskr. 353) föreslog regeringen alt 66,8      '

milj. kr. skulle användas på motsvarande sätt i Nortboltens län. Riksdagen beslutade i enlighet med dessa förslag.

Syftet med dessa insatser var bl.a. att medverka till okonventionella
lösningar och nya former av samverkan. De medel som hittills fördelats
har inom gymnasieskolan bl. a. använts till utmstning för yrkesutbildning­
en samt till fortbildning av yrkeslärare. De utbildningsområden som prio-    134

 

riterats inom såväl gymnasieskola och vuxenutbildning som högskoleut­bildning är turism, livsmedel och träleknik. För vuxenstuderande har också grandläggande utbildning i allmänna ämnen, utbildning inom data och teknik samt småföretagaratbildning prioriterats. Erfarenhetema visar atl det krävs ett omfattande planeringsarbete, med aktiv medverkan från länsmyndighetema, för att få ul de önskvärda effekterna.

Jag har vid min redogörelse för resp. utbildningsform anfört att jag inte kan biträda kommitténs förslag. Ett av skälen är att jag inte anser all förstärkningar bör göras för någon enskild utbildningsform. Jag viU här återigen erinra om de speciella medlen som regeringen disponerar för delar av Bergslagen och norta Sveriges inland samt Norrbottens län.

Regeringen har nyligen uppdragit åt SÖ, SIND och UHÄ att följa upp och utvärdera dessa verksamheter. Bl.a. de erfarenheter som verken kan komma atl redovisa bör avgöra vilka typer av ålgärder som är mest angelägna. Jag är beredd atl överväga att använda medel från det särskilda regionalpoliliska anslag för infrastmkturåtgärder jag senare (avsnitt 9) kommer att föreslå, på ett sätt som kompletterar medel inom utbildnings-sektom.

Prop. 1989/90:76

8.7 Vissa forskningsfrågor 8.7.1 Forskning vid mindre högskolor

Mitt förslag: För att tillfälligt förstärka forsknings- och utvecklings­verksamheten vid de mindre och medelstora högskoloma främst i eller i anslutning till de prioriterade regionema avsätts 35 milj.kr. av regionalpolitiska medel.

Min bedömning: Det fortsatta beredningsarbetet bör inriktas mot att utifrån successiva utvärderingar under treårsperioden och höga vetenskapliga krav finna former i vilka forskningen vid de mindre och medelstora högskoloma kan utvecklas. Bedömningen skall innefatta det behov av forskning som kan föreligga i regionalpolitiskt priori­terade regioner.

Kommittén: Kommittén föreslår att fasla forskningsresurser, omfattan­de 250—300 milj. kr. i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika gmpper av högskoleenheter. En gmpp består av högskoloma i Östersund och Sundsvall/Hämösand. För Bergslagen föreslås två gmpper, en bestående av högskoloma i Gävle/Sandviken, Falun/Borlänge och Sveriges lantbmk-suniversitets (SLU) enhet i Garpenberg samt en för högskoloma i Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. För sydöstra Sverige föreslås en gmpp be­stående av högskoloma i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Kom­mittén framhåller atl den process som behövs för alt genomföra den före­slagna utbyggnaden måste få ta den tid som krävs och anger för sin del minsl tio år som uppbyggnadsperiod.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker alt ökade resur­ser för forskning tillförs de mindre och medelstora högskoloma. Remiss-

135

 

opinionen är däremot splittrad vad gäller storleken av och formerna för en     Prop. 1989/90:76 utbyggnad i berörda regioner.

UHÄ tillstyrker en förstärkning av forskningsresurserna vid högskolor inom de av regionalpolitiska kommittén utpekade geografiska områdena. UHÄ anser att medel för forskning ska tilldelas berörda högskolor direkt, efter vetenskaplig beredning och förslag från de högskolor som föreslagits. UHÄ anser inte atl det finns behov av någon ny formell regional organisa­tion.

Framför allt forskningsråden anser att fömtsättningar saknas för en sådan utbyggnad av fasta forskningsresurser som kommittén föreslagit. Flera anser att de konsekvenser som förslaget kan medföra i ett nationellt perspektiv behöver belysas ytterligare. Naturvetenskapliga forskningsrå­det avstyrker förslaget om forskningsresurser inom naturvetenskap och teknik. Det finns idag, enligt rådet, ingen bas vid de regionala högskolorna på vilken en intemationellt slagkraftig forskning kan etableras. Forsk­ningsrådsnämnden anser också att den prioritering av tio högskolor gmp-perade i fyra gmpper inte är tillräckligt analyserad och motiverad. Nämn­den menar att en meningsfull utbyggnad på så många ställen kan bli dyrare än 250 milj. kr. STU anser att en förstärkning vid de mindre högskolorna är önskvärd av flera skäl. STU bedömer att de existerande mindre högsko­lomas kompetensförstärkning och successiva forskningsetablering måste ha en klar koppling till och förankring vid ett universitet eller större hög­skola.

Bl. a. Växjö, Mönsterås och Torsås kommuner välkomnar kommitténs förslag om att högskoloma i sydöstra Sverige bildar en gmpp. Utvecklings­fonden i Kronobergs län anser det angeläget att högskolan i Växjö fortsät­ter atl byggas ul och snarast ges betydande fasla forskningsresurser.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Högre utbildning och forsk­ning vid universitet och högskolor lämnar betydelsefulla bidrag till utveck­lingen inom de regioner där högskoloma är belägna bl.a. genom ökad tillgång till välutbildad arbetskraft, stöd till kompetensutveckling i det lokala näringslivet och därmed förbättrade förutsättningar för dess utveck­ling i regionen. En högskolas forsknings- och utvecklingsarbete är betydel­sefullt både för den egna verksamheten och i form av uppdragsverksamhet till det lokala näringslivet.

Effektema av högre utbildning och forskning är inte begränsade till den ort där högskolan är belägen utan omfattar hela den omgivande regionen/ landsändan. Universitetet i Umeå och högskolan i Luleå spelar exempelvis en väsentlig roll för utvecklingen i hela Norrland inklusive inlandet. Den regionala utvecklingen är således inte enbart beroende av de mindre och medelstora högskolor, som finns på regionalpolitiskt prioriterade orter, utan universiteten och de störte högskoloma spelar också en stor roll därvidlag. Samarbetet mellan universiteten och de mindre högskoloma är också en viktig utgångspunkt och fömtsättning för forskning och högre utbildning över hela landet. Jag vill i detta sammanhang också peka på SLU som bedriver ett omfattande forsknings- och utvecklingsarbete inom områden som har stor betydelse för den regionala utvecklingen. Som kom-

136

 

mitten påpekar bedrivs verksamheter på ett flertal orter i landet och SLU har    Prop. 1989/90:76 därmed en mer decentraliserad forskningsstmktur än högskolan i övrigt.

Medel för forskning och utveckling har under 1980-talet med regional­politiska motiveringar anvisats till universitetet i Umeå, högskolan i Luleå samt till institutet för rymdfysik i Kimna. Med stöd av bl. a. dessa medel har berörda enheter kunnat bygga upp forskning, som hävdat sig väl i förhållande till jämförbar forskning på andra orter i landet. Exempel härpå är den biotekniska forskningen vid universitetet i Umeå, forskningen inom produktionsteknik, datateknik m. m. vid högskolan i Luleå samt den rymdtekniska forskningen i Kiruna.

En utbyggd forskning vid de små och medelstora högskolorna är ett väsentligt instmment för samhällsutvecklingen på berörda orter. Den ut­byggnad av högskolan som skett under de senaste tjugo åren visar tydligt att högre utbildning och forskning betyder mycket för en positiv utveck­ling och då inte minsl för näringslivet i regionen.

Regeringen har tidigare beslutat att för riksdagen lägga fram en proposi­tion om forskning, varigenom betydande förstärkningsresurser tillförs forskningen vid universitet och högskolor. Tyngdpunkten i förstärkningar­na ligger i stor utsträckning vid högskoleenheter utanför Stockholm, vilket bör få gynnsamma effekter för den regionala utvecklingen i berörda regio­ner.

Det finns anledning att i detta sammanhang ta upp vissa förslag i forskningspropositionen, som är av särskilt intresse ur regionalpolilisk synvinkel.

De mindre och medelstora högskolorna har spelat en stor roll för att etablera högskoleverksamhet i de flesta delar av landet och öka den geogra­fiska tillgängligheten till högre utbildning och forskning. De forskamtbil-dade lärarna vid dessa högskolor utgör en stor och delvis outnyttjad potential för forskning. Antalet lärare som självständigt kan bedriva forsk­ning är emellertid litet inom varje enskilt forskningsområde. Den forsk­ning som bedrivs måste därför ha nära kontakter med större forsknings­miljöer t. ex. vid universiteten. Lärare med forskarkompetens vid mindre och medelstora högskolor tillhör också fakultetsorganisationen vid univer­siteten och kan därigenom konkurrera med lärarna där om de rörliga medel som finns för forskning. Det är en betydelsefull uppgift för fakulte­terna att tillse att forskningspotentialen vid de mindre högskolorna utnytt­jas genom att lärare vid dessa, på samma sätt som lärare vid de större högskoleenhetema, bereds tillfälle till såväl kortare som längre samman­hängande perioder för forskning. Lärare med forskarkompetens vid mind­re högskolor kan också på lika villkor söka medel från forskningsråd och andra finansiärer.

Del geografiska avståndet från många av de mindre och medelstora
högskolorna till universiteten och de större högskoloma med fasla forsk­
ningsresurser gör att särkilda insatser erfordras för att underiätta forsk­
ningen, t.ex. för projektförberedelser, forskningsseminarier och avlast­
ningsåtgärder för forskande lärare. De mindre och medelstora högskolorna
föreslås i forskningspropositionen få kraftigt förstärkta resurser för forsk-
ningsstödjande ålgärder med sammanlagt 30 milj. kr. Denna betydande     137

 

resursförstärkning kommer att väsentligt förbättra fömtsättningama för    Prop. 1989/90:76 forskningen vid de mindre och medelstora högskolorna.

En nyckelkategori i forskningsarbetet vid mindre och medelstora hög­skolor är högskolelektorerna. Behöriga forskningskompetenta lektorer vid dessa bör ges likvärdiga möjligheter till forskning inom ramen för sina tjänster som motsvarande kategori vid universiteten. Genom de forsk-ningsstödjande åtgärder som blir möjliga genom förslagen i forskningspro­positionen, kommer goda fömtsättningar att finnas för alt öka forsknings­möjligheterna för dessa. Målet är att lärarna vid de mindre och medelstora högskoloma skall engageras i forskning i samma utsträckning som sina kolleger vid universiteten.

Utöver denna höjning av de forskningsstödjande resursema till de mindre och medelstora högskoloma, vilken föreslås i forskningspropositionen kom­mer jag senare att föreslå regeringen att 35 milj. kr. avsätts under den kom­mande treårsperioden från det regionalpolitiska anslaget för särskilda in­frastmkturåtgärder (se avsnitt 9) för tiUfälliga medel för forsknings- och utvecklingsverksamhet vid högskolorna i prioriterade regioner och med tyngdpunkt på det tekniska området. Följande högskoleenheter i anslutning till de prioriterade regionema bör få del av dessa medel: Östersund, Sund­svall/Härnösand, Falun/Borlänge, Gävle/Sandviken, Karistad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. Jag finner dessutom skäl för all, när del gäller alt för­stärka forskningen vid mindre och medelstora högskolor, anvisa vissa medel till högskolorna i sydöstra Sverige: Växjö, Kalmar och Kariskrona/Ron-neby.

Verksamheten bör i huvudsak genomföras på det sätt som görs vid de högskolor som anvisades medel i propositionen om särskilda regionalpoli­tiska insatser i delar av Bergslagen och norra Sveriges inland (prop. 1986/87:64). Det innebär att STU bör ha ett sammanhållande ansvar för nätverksbygge, projektframtagning, tekniskt-industriella bedömningar m. m. Jag fömtsätter en nära kontakt mellan STU, berörda högskolor, UHÄ och berörda forskningsråd under detta arbete.

Ökningen av de forskningsstödjande resursema, som föreslås i forsk­ningspropositionen, och de särskilda kompetenshöjande åtgärderna jag nyss föreslagit får genomslag under den kommande treårsperioden.

Vad gäller den mer långsiktiga utbyggnaden har den regionalpolitiska kommittén föreslagit att främst högskoloma i de prioriterade regionema tillförs fasta forskningsresurser. Kommittén redovisar olika modeller här­för och föreslår som huvudalternativ att forskningen skall profileras och planeras med utgångspunki från ett antal gmpper av högskolor. Kommit­tén framhåller att en utbyggnad kräver en omfattande beredningsprocess under en långtid.

Jag delar kommitténs uppfattning att forskningen vid de mindre och
medelstora högskolorna bör utvecklas. Däremot anser jag i likhet med
många remissinstanser att överväganden om omfattningen och formema
kräver mer djupgående analyser och underiag. Det fortsatta beredningsar­
betet bör inriktas mot att utifrån höga vetenskapliga kvalitetskrav utveckla
forskningen vid dessa högskolor. Jag vill erinra om all regeringen i forsk­
ningspropositionen aviserat olika utvärderingar. Resultatet av dessa bör    138

 

ingå i beredningen beträffande formema för utvecklingen av forskningen vid de mindre och medelstora högskoloma.

Mitt förslag innebär en omedelbar förstärkning av forskningen vid hög­skoloma i anslutning till de regionalpolitiskt prioriterade regionema. Där­med skapas en god grand för en utveckling av forskningen vid de berörda högskoloma. Formema för hur detta lämpligen bör ske får bedömas i det fortsatta beredningsarbetet.

Prop. 1989/90:76

8.7.2 Forskning utanför högskolan

Min bedömning: Forsknings- och utvecklingsarbete med nära kopp­ling till näringslivet i prioriterade regioner bör utvecklas och förstär­kas. Detta bör ske genom att befintliga organisationer förstärks och former för att sprida teknik och kompetens utvecklas.

Kommittén:Kommittén föreslår att 50 milj. kr. per landsdel anslås för utvecklingsarbete i kollektiv form. Vad avser befintlig verksamhet föreslår kommittén att

—    vid större förändringar av verksamheten eller av ingångna avtal ska
staten aktivt utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en
lokalisering av kollektiva institut lill andra orter än Stockholm och
Göteborg,

-     Svenska träforskningsinstitutet och institutet för metallforskning bör
omlokaliseras.

Remissinstanserna: TCO delar kommitténs uppfattning, att staten, vid större förändringar av verksamheten eller i samband med större föränd­ringar av ingångna avtal, aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en lokalisering av de s.k. kollektivforskningsinstituten till andra orter än Stockholm och Göteborg. TCO anser att de bör lokaliseras till utvalda högskoleorter. UHÄ anser det inte realistiskt att räkna med en utlokalisering av nuvarande forskningsinstitut. UHÄ anser att erfarenhe­ten visar att på orter med mindre högskolor där sådana institut finns utvecklas i regel ett fmkbart samarbete mellan institutet och högskoleen­heten.

STU anser alt statlig styming kräver väsentligt ökad statlig finansiering och att filialverksamhet kopplat till väl fungerande institut kan bidra till ökad regionalisering. STU avstyrker förslaget om utflyttning av STFI och Institutet för metallforskning.

Skälen för min bedömning: De kollektiva forskningsinstituten utgör vik­tiga länkar mellan högskoleforskning och utvecklingsarbete inom indu­strin. Forskningsverksamheten har en betydande omfattning och kostna­den för denna uppgår innevarande budgetår till ca 400 milj. kr. Den statliga andelen av finansieringen uppgår till 43%. Målsättningen är att den ska minskas till 40%.

Den kollektiva forskningen startade genom bildandet av branschforsk-ningsinstitul som lokaliserades nära de tekniska högskoloma. Sedan dess

139

 

har förändrade mönster för teknikutveckling i näringslivet gjort den kol- Prop. 1989/90:76 lektiva forskningens branschinriktning mindre uttalad. Istället har flera teknikinriktade institut tillkommit. Som exempel kan nämnas Svenska institutet för systemutveckling, Swedish institute of Computer Science och Institutet för mikroelektronik. Det senaste tillskottet är Swedish Institute for Composites (SICOMP) i Öjebyn utanför Piteå som är under uppbygg­nad.

På 1970- och 1980-talen har man istället för alt starta nya institut i första hand valt en annan organisationsform, s. k. programstyrelser, med forsk­ningssamarbete som huvuduppgift. Forskningsarbetet utförs huvudsakli­gen vid olika högskolor. Innevarande budgetår ger STU bidrag till 19 kollektiva forskningsinstitut och 10 programstyrelser.

Intemationellt märks ett starkt ökat intresse för samarbete inom FoU, dels mellan olika förelag, dels mellan företagen och staten. Formema för den kollektiva forskningen i Sverige har successivt utvecklats och kommer även i fortsättningen att behöva förändras. Genom bildandet av programstyrelser har skapats en flexibel organisation som lättare kan anpassas lill omvärldens krav. Instituten, å andra sidan, representerar en viktig resurs i det svenska forskningssamhället. Den del av verksamhetema som riktar sig till främst mindre och medelstora företag bör kunna utvecklas ytterligare.

Samtidigt som det är väsentligt att förstärka forskningen inom högskole­systemet anser jag det från regionalpolilisk synpunkt angeläget att också förstärka den mera tillämpade forskningen med nära koppling till närings­livet.

Jag anser således att några av utredningens förslag om en ny kollektiv forskningsverksamhet bör prövas. 1 det sammanhanget bör även den kol­lektiva forskning inom det trätekniska området som utredningen fört fram kunna prövas.

Verksamheten bör gradvis byggas upp till en nivå som kommer att bestämmas av industrins intresse för medverkan och av tillgången på kvalificerad personal. Regionalpolitiska medel för delta bör inledningsvis kunna anvisas från anslaget för särskilda infrastmkturåtgärder.

I etl inledande skede kan en handlingslinje vara att bygga upp sådan verksamhet genom att några befintliga kollektiva forskningsinstitut ges möjlighet att bilda filialer. Dessa filialer bör öppnas på orter i närheten av något eller helst några väletablerade industriförelag, som kan ta på sig en ledande roll i de företagsgmpper som ska komplettera statens insatser.

Fömtsättningar för sådana etableringar bör föreligga på några orter i de prioriterade regionema eller i stödjepunkter. Endast några få av de större befintliga kollektivforskningsinstituten bedömer jag i dagsläget kunna bli aktuella för en utvidgning av sin verksamhet till att etablera filialer.

Det är viktigt att tillräckliga resurser anslås så att institutsfilialema snabbt kan nå en "kritisk" storlek på verksamhetema. Staten lorde under de första åren få la ett något större ekonomiskt ansvar för varje etablering än de 40% av ramprogramfinansieringen, som är målsättningen för de befintliga instituten.

Atl använda regionalpolitiska medel lill detta ändamål ser jag som etl
erbjudande av en ny möjlighet. Olika intressenlgrappers aktivitet m.m.      140

 

får avgöra vilken omfattning verksamheten kan få. Jag är därför inte beredd att nu precisera något belopp.

Jag har nämnt filialbildning som en möjlighet. Nyetablering är en annan möjlighet. Ett nytt institut som exempelvis SICOMP i Piteå kan bildas om vissa fömtsättningar finns. Jag är däremot inte beredd att nu ta ställning till frågan om eventuella omlokaliseringar av befintliga institut.

Jag vill slutligen framhålla betydelsen av att bygga upp nätverk mellan olika institut och andra resurser som kan bidra till spridning av kompetens till förelag i prioriterade regioner.

Prop. 1989/90:76

8.8 Arbetsmarknadspolitiken

Mitt förslag: Bidrag till arbetsgivare för atl anställa en medflyttande familjemedlem vid flyttning till vissa regioner förlängs från ett till två år.

Min bedömning: Ett fortsatt nära samspel bör finnas mellan ar­betsmarknads- och regionalpolitiken. Dessa polilikområden komp­letterar varandra vad gäller att skapa fungerande arbetsmarknader. Arbetsmarknadspolitiken har bl. a. ansvar för all hjälpa människor att få arbete och arbetsgivare alt få arbetskraft, medan regionalpoli­tiken bl.a. har till uppgift alt långsiktigt skapa varaktig sysselsätt­ning i prioriterade regioner.

Kommittén: Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget har kommenterats av ett fåtal remissin­stanser. Det tillstyrks av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län. Väslerviks, Sundsvalls, Timrå och Gällivare kommuner samt Tio-kommungmppen.

AMS menar att stödet hittills utnyttjats i begränsad omfattning och är i dag inte ett tillräckligt incitament för arbetsgivama. AMS föreslår i likhet med några länsarbetsnämnder att stödet bör kunna begränsas till ett år men å andra sidan täcka 100% av kostnadema. Liknande synpunkter framförs också av landstinget och länsstyrelsen i Västemorrlands län.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Gmnden för arbetsmark­nadspolitiken är arbetslinjen. Den innebär alt aktiva insatser som arbets­förmedling och utbildning skall prioriteras. Arbetsmarknadspolitiken skall också inriktas mot att bryta den könsuppdelade arbetsmarknaden. En aktiv arbetsmarknadspolitik bidrar lill all utjämna skillnadema mellan olika regioner. En fungerande arbetsmarknad är en avgörande faktor för den regionala utvecklingen.

Den starka efterfrågan på arbetskraft som de senaste årens gynnsamma konjunkturläge medfört, har lett till atl sysselsättningen ökat kraftigt sam­tidigt som bristen på arbetskraft blivit allt mer påtaglig inom flera sektorer på arbetsmarknaden. Arbetslösheten är trots det fortfarande relativt hög inom vissa regioner och för vissa gmpper. Obalansema på arbetsmarkna­den kvarstår trots den höga efterfrågan.

Många förhållanden pekar på att behovet av omställning på arbetsmark-

141

 

nåden kommer att öka ytterligare under 1990-talel. Ett gmndproblem är Prop. 1989/90:76 den låga produktivitetstillväxten i ekonomin. Kraven på stmkturomvand­ling kan komma att öka. Av betydelse är också förändringar i teknik och arbetsorganisation, ökande intemationalisering, samt hårdare krav på den yttre miljön och på arbetsmiljön. Vidare innebär den demografiska ut­vecklingen en minskad andel ungdomar i arbetskraften. Dessa förhållan­den medför behov av insatser för att underlätta anpassningen på arbets­marknaden. Det är speciellt angeläget att uppmärksamma behovet av kompetensutveckling i arbetslivet. Dessa frågor kommer att bli föremål för en särskild utredning. Rekryterings- och utbildningsfrågoma kommer att få en viktig roll inom arbetsmarknadspolitiken under 1990-talet, inte minst för alt motverka tendensema till ökande skillnader mellan olika regioner. Arbetskraftsfrågoma kan förväntas få en allt störte betydelse för den regionala utvecklingen.

Beröringspunktema mellan arbetsmarknads- och regionalpolitiken kan således komma att förstärkas under 1990-lalet. Dessutom kan jämställd­hetspolitiken komma att få en allt störte roll i ett regionalpolitiskt perspek­tiv. Jämställdhetspolitiken kan bidra till atl bryta den starkt könsuppdela­de svenska arbetsmarknaden vilken innebär en aUvarlig begränsning i arbetsmarknadens sätt att fungera, i synnerhet i regioner med små arbets­marknader.

Arbetsmarknadspolitiken har somjag tidigare nämnt en stor regionalpo­lilisk betydelse. En forskningsstudie som genomförts på uppdrag av regi­onalpolitiska kommittén (SOU 1989:65 Staten i geografin) visar att för­delningen av de arbetsmarknadspolitiska medlen har en mycket god regio­nalpolilisk fördelning i så måtto att de regionalpolitiskt prioriterade länen får relativt sett mer resurser än övriga län. Som exempel kan nämnas Norrbottens län som budgetåret 1988/89 fick 10% av de samlade resurser­na för arbetsmarknadsutbildning och beredskapsarbete, vilket skall jämfö­ras med att länets andel av befolkningen i åldrama 16 —64 år uppgår till 3,2%. Fördelningen av de arbetmarknadspolitiska medlen bör även fort­sättningsvis innebära att regionalpolitiskt prioriterade områden får, rela­tivt sett, större resurser så länge arbetsmarknaderna där inte fungerar tillfredsställande.

Arbetsmarknadspolitiken har reagerat snabbt på försvagningar av den ekonomiska aktiviteten i olika län. Arbetsförmedlingen finns i så gott som alla kommuner och har genom sina breda kontakter med arbetsgivare och arbetssökande goda kunskaper om utvecklingen på lokal nivå.

Som tidigare nämnts prioriteras aktiva åtgärder som arbetsförmedling och utbildning i arbetsmarknadspolitiken. Under 1980-talet har denna inriktning ytterligare förstärkts.

En effektiv arbetsförmedling är det viktigaste instmmentet för att ar­
betssökande skall finna ett lämpligt arbete och arbetsgivare kompetent
personal. På små arbetsmarknader kan det vara särskilt svårt att nå över­
ensstämmelse mellan lediga platser och arbetssökande. Insatsema för de
sökande skall vara anpassade till den rådande situationen på arbetsmark­
naden och differentieras efter de sökandes olika behov av service. Genom
bl. a. information om de sökandes utbildning och erfarenhet bör arbetsför- 142

 

medlingen också aktivt försöka påverka företagen att jämka sina krav när     Prop. 1989/90:76 de rekryterar arbetskraft. Arbetsförmedlingens uppgift att underlätta före­tagens rekrytering är särskilt betydelsefull i sysselsältningssvaga regioner och kan motivera intensifierad förmedlingsservice.

För de arbetslösa som trots aktiva regional- och arbetsmarknadspolilis­ka insatser inte kunnat placeras på den lokala arbetsmarknaden bör rörlig-hetsunderlättande ålgärder som flyttning eller arbetsmarknadsutbildning erbjudas.

Flyttningsbidrag syftar till att underlätta för dem som av arbetsmark­nadsskäl måste flytta till en annan ort. Därigenom ges också en möjlighet all stärka arbetsmarknaden även i sysselsättningssvaga regioner. Särskilt bör i detta sammanhang nämnas flytlningsbidrag i form av starthjälp till s. k. nyckelpersoner. Detta stöd syftar till att skapa möjligheter för företag i stödområden alt rekrytera kvalificerad arbetskraft som inte finns på orten. Även medflyllandebidraget bör nämnas i detta sammanhang. Syftet med detta bidrag är att underlätta flyttning till vissa regioner för flerpersoners­hushåll. Bidraget kan lämnas till arbetsgivare i skogslänen och de kommu­ner utanför skogslänen som ingår i stödområde C, som anställer medflyt­tande familjemedlem. För atl ytterligare förbättra möjligheterna för en medflyttande familjemedlem att få arbete på den nya orten bör, i enlighet med regionalpolitiska kommitténs förslag, den tid under vilken bidraget kan lämnas föriängas från ett till två år. Kostnaden för denna förbättring ryms inom ramen för de medel som chefen för arbetsmarknadsdeparte­mentet har beräknat för medflyllandebidraget i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 12). Jag har vidare erfarit att arbetsmarknadsmi­nistern senare kommer att föreslå regeringen att de områdesavgränsningar som gäller vissa flyttningsbidrag anpassas till den nya stödområdesav-gränsningen.

Arbetsmarknadsutbildning har stor betydelse för att underlätta anpass­ningen på arbetsmarknaden och för den yrkesmässiga rörligheten. Inrikt­ningen av utbildningen, som i första hand omfattar yrkesutbildning, skall anpassas till behoven på arbetsmarknaden. Fördelningen av resurser för arbetsmarknadsutbildning till länen sker med hänsyn till arbetsmarknads­situationen. Detta medför att regionalpolitiskt prioriterade regioner får en god tillgång på medel till arbetsmarknadsutbildning.

Sysselsättningsskapande åtgärder, främst beredskapsarbeten, har sär­
skilt i konjunktursvackor haft en stor betydelse. I vissa regioner har bered­
skapsarbeten i form av investeringsarbeten tidigare väsentligt bidragit till
att förstärka samhällets infrastmktur. Under 1980-talet har emellertid
beredskapsarbetena främst inriktats på tjänstesektorn, vilket ger en större
sysselsättningseffekt sett i relation till kostnaderna. I goda konjunkturlägen
skall beredskapsarbeten utnyttjas restriktivt. Beredskapsarbete kan i vissa
fall ingå som ett led i all aktivera arbetslösa personer så alt en mer aktiv
åtgärd, t. ex. utbildning, sedan kan utnyttjas. Jag kommer senare (avsnitt
10) all föreslå att stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsat­
ser, IKS —verksamhet, inte längre skall finnas kvar som regionalpolilisk
åtgärd. Verksamheten syftar till att stödja äldre, lokalt bunden arbetskraft
och bör kunna ersättas av ordinarie sysselsättningsskapande åtgärder.    143

 

Jag vill även beträffande beredskapsarbeten nämna att en ändrad stöd­områdesindelning får konsekvenser, nämligen för grundbidragen. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare att föreslå regeringen att en anpassning görs.

Under budgetåret 1989/90 disponerar AMS 200 milj. kr. för särskilda insatser av icke traditionellt slag. Dessa medel får användas bl.a. för försöksverksamhet för icke traditionella arbetsmarknadspolitiska åtgärder med syfte att skapa nya arbetstillfällen för enskilda personer i orter eller regioner med undersysselsättning. Regeringen har i årets budgetproposi­tion föreslagit motsvarande medel för nästa budgetår.

Prop. 1989/90:76

8.9 Kulturpolitiken

Mitt förslag: Länsstyrelserna ges möjligheter att delta i finansiering­en av kultursatsningar med medel ur anslaget för regionala utveck­lingsinsatser.

Min bedömning: Kulturinsatser har stor betydelse för alt skapa regional utveckling bl. a. genom att effekterna av ett rikt kultumtbud kan påverka människors val av bostadsort och skapa ett samhälls­klimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

Kommittén: Regionalpolitiska kommitténs förslag överensstämmer med mitt. Kommittén har också föreslagit att åtgärder vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i de s. k. kulturvårdsföretagen, att särskilda medel avsätts för upprastning av värdefulla kulturmiljöer för bl. a. turist­ändamål och atl kulturpolitiska reformmedel avsätts för stöd till kultur­livet i de regionalpolitiskt prioriterade regionerna.

Samtliga utredningsförslag utgår från att insatser inom kulturområdet är viktiga för regionalpolitiskt prioriterade regioner.

Remissinstanserna: Kommitténs synsätt möter ett brett instämmande från remissinstanserna som i övrigt redovisar växlande prioriteringar mel­lan olika behov.

Bl.a. länsstyrelsen i Gävleborgs län. Örnsköldsviks och Haparanda kommuner påpekar vikten av att ekonomiska resurser tillförs länen. Örn­sköldsviks kommun anser att kultursatsningar skall finansieras genom det s. k. länsanslaget. Flertalet remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag atl regionalpolitiska medel anvisas för förprojektering av projekt inriktade på att levandegöra kulturmiljöer, landskap, byggnader m. m. Sveriges tu­ristråd stöder förslaget men anser atl länsstyrelserna bör få samma möjlig­het att ge stöd till projekt inriktade på naturturism. SACO anser att det är angeläget all bestämmelserna för del regionalpolitiska stödet ses över i syfte att stärka kulturens ställning i den regionala planeringen.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Kulturinsatser har på flera olika sätt stor betydelse i ett regionalt perspektiv. Tillgången till ett aktivt kultumtbud i form av t.ex. teater, dans och musik är viktigt för hur den egna orten och regionen uppfattas. Möjligheterna att själva delta i kul-

144

 

turverksamheler eller ett föreningsliv med kulturinriktning är av stor     Prop. 1989/90:76 betydelse för många människor. Den yttre miljöns kulturkvaliteter är viktiga för hur en stad eller ett landskap upplevs.

Jag anser att kulturfrågorna hör lill den infrastmktur, i vid mening, som avgör frågor om utveckling och dynamik i en region, som påverkar männi­skors val av bostadsort och som bidrar till att skapa ett samhällsklimat som kan häva stagnation och tillbakagång.

På ell annat plan kan kulturfrågorna vara viktiga även utifrån en nä­ringspolitisk synvinkel. Det kan gälla när t. ex. kulturalbudel och kultur­miljövärdena vägs in vid valet av lokalisering av företag eller vid rekryte­ring av personal. Det gäller också när kulturen fungerar som ekonomisk bas för t. ex. turismen eller för företag som arbetar inom kultursektorn.

Regionalpolitiken bör, som jag tidigare nämnt, alltmer inriktas på alt se till de samlade fömtsättningarna för regional utveckling. Därför har det också varit naturligt att vidga möjligheterna att påverka den utvecklingen genom kulturpolitiska insatser.

Med en uttalad regionalpolilisk målsättning anslog således riksdagen medel till försöksverksamheter inom kulturområdet i enlighet med rege­ringens förslag i propositionerna om särskilda regionalpolitiska insatser åren 1987 och 1988 för delar av Bergslagen och norra Sveriges inland resp. Norrbottens län (prop. 1987/88:64 s. 35 UbU 9, rskr.211, resp. prop. 1987/88:86s. 31 AU:19, rskr.347).

1 dessa försöksverksamheter har vissa länsstyrelser resp. Bergslagsdele­gationen haft i uppdrag att fördela medel till stöd för olika typer av projekt. Så långt insatsema nu kunnat utvärderas har de fallit väl ut när det gällt atl med relativt begränsade medel skapa ell ökat utbud av kul­turverksamheter och kulturaktiviteter i de aktuella regionema.

Mot bakgrand av bl.a. dessa erfarenheter, liksom av den regionalpolitis­ka kommitténs starka betoning av kulturfrågorna, finns det nu skäl att ytterligare bygga ut satsningarna inom kulturområdet för att stärka regio­nal utveckling och regional identitet. Jag tror också att en medveten satsning på kulturområdet kan ha särskild betydelse för kvinnoma som i hög grad engagerar sig i kulturlivet.

Fömtsättningarna för effekter av satsningar inom kulturlivet är gynn­samma, inte minst därför alt den statliga kulturpolitiken sedan länge i hög grad varit inriktad på att främja ett vitalt kulturliv i hela landet. Stora ansträngningar har således gjorts för att tillsammans med landsting och kommuner bygga upp ett nät av professionellt drivna teater-, musik-, biblioteks- och museiinstitutioner i länen. Stödet till dessa institutioner uppgår för närvarande (budgetåret 1989/90) till ca 700 milj. kr. Samtidigt anslås ca 600 milj. kr. till lokal kulturverksamhet, huvudsakligen genom stödet till bildningsförbunden men också genom bidragsgivning från sta­tens kulturråd till fria teater-, dans- och musikgmpper, till arrangerande föreningar, lill biografer och distribution av spelfilm.

Riksantikvarieämbetet förmedlar bidrag till byggnadsvård och till vård
av kulturlandskap och fomlämningar. Dessutom finns bidrag av projekt­
karaktär som kan lämnas t. ex för atl rasta de små folkbiblioteken och för
om- och tillbyggnad av samlingslokaler. Det statliga stödet till regional och       145

10   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

 

lokal nivå innehåller betydande hänsynstaganden till de skiftande förat-     Prop. 1989/90:76 sättningar som finns för olika regioner alt utveckla en aktiv kulturpolitik.

I årets budgetproposition (prop. 1990/91:100 bil. 10, s. 53 ff) har rege­ringen också presenterat förslag till en omfattande kulturpolitisk reformin­sats i vilken tyngdpunkten ligger på att stärka kulturens ställning i hela landet. Detta reformförslag ligger sålunda i linje med den syn på kulturom­rådets betydelse som bl.a. den regionalpolitiska kommittén har uttryckt och det innebär etl viktigt led i ansträngningama atl utveckla också fömt­sättningama för regionalpolitiken. Totalt föreslås atl kullurbudgeten för­stärks med ca 80 milj. kr. för denna typ av åtgärder under budgetåren 1990/91 och 1991/92.

De regionala kulturinslitutionema inom teater-, musik- och museiområ­dena föreslås sålunda förstärkta med sammanlagt ca 440 s. k. gmndbelopp, eller bidrag till tjänster. Dämtöver föreslås bl. a. ett särskih stöd till de län som saknar länsteater. Riksantikvarieämbetet ges förstärkta resurser för vård av kulturmiljöer, bl.a. i samverkan med turistintressen, ett förslag som också återfinns hos den regionalpoliliska kommittén. Anslagen till fria teater- och dansgmpper ökas. Medel föreslås anslagna till utvecklings­arbete rörande bams och ungdomars kullurengagemang, amatörkultur, konstpedagogik m. m. Stödet lill kulturverksamheten i föreningslivet byggs ut.

Jag hänvisar till budgetpropositionen för den närmare redovisningen av regeringens förslag till kulturpolitiska reformer. Bredden i reformförslagen innebär givetvis att betydande resurser kommer att kanaliseras också till de regionalpolitiskt utpekade regionema, en aspekt somjag återkommer till.

Det kan dock finnas skäl att när del gäller de prioriterade regionema särskih uppmärksamma bl.a. att det ökade stöd till symfoniorkestrama som regeringen föreslagit har nortlandslänens behov som en viktig ut­gångspunkt. Svenska rikskonserter föreslås få särskilda medel för att med­verka i en samordning av en utbyggd tuméverksamhet för hittills under-försörjda regioner. Förslaget om ökat stöd till musikteatrama innebär vidare bl.a. en satsning på Nortlandsoperan. Särskilda medel föreslås också till försök med teaterverksamhet i de län som saknar egen fast teater. I detta sammanhang ar projekt för att utveckla en fast ensemble i Jämt­lands län aktuellt, en fråga som också tagits upp av Östersundsgmppen. Jag återkommer senare (avsnitt 12) till denna fråga.

Kulturpolitiken bygger på att staten erbjuder ökade insatser på den regionala nivån. Den motprestation som fordras av landsting och kommu­ner, är att de, i egenskap av huvudmän för de regionala kulturinstitutio­nerna och för den lokala kulturpolitiken, själva medverkar i reformarbetet med insatser som samordnas med de statliga. På så sätt garanteras att ökade statsanslag kanaliseras till verksamheter som är väl förankrade hos huvudmännen. Samtidigt kan huvudmännen, genom beredskap atl med­verka i ambitionsökningama, på ett avgörande sätt styra inriktningen av de statliga reformerbjudandena.

Detta system gäller i första hand för bidragen till de regionala kulturin-
stitutionema som fördelas av kulturrådet inom de ramar riksdagen beslu­
tar om. 1 princip agerar staten dock på motsvarande sätt även inom t. ex.      146

 

kulturrådets bidragsgivning till utvecklingsverksamhet och när det gäller    Prop. 1989/90:76 kulturmiljövårdens bidrag lill vård av byggnader, fomminnen och kultur­landskap.

Det betyder att de landsting och kommuner, som av bl. a. regionalpoli­tiska skäl ser motiv för att stärka kullurens ställning i den egna landsdelen, har goda fömtsättningar att påverka den regionala fördelningen av de statliga kulturpoliliska reforminsatsema.

Enligt min uppfattning skapar denna utformning av kulturpolitiken, fömtom konkreta insatser som riktas direkt till de prioriterade regionema, goda möjligheter liU samspel mellan de kulturpoliliska reformema och regionalpolitiskt motiverade insatser.

Del är därför lämpligt atl de förslag till satsningar på olika enskilda projekt inom kulturområdet som förts fram av regionalpolitiska kommit­tén och de övriga utredningar som ligger till gmnd för förslag i denna proposition hanleras inom ramen för detta generella system. Regeringen bör alltså inte — utöver vad som framkommit av min redovisning — ta ställning till de enskilda förslagen i utredningarna. I stället bör möjligheter­na alt förverkliga projekten prövas inom ramen för en samverkan mellan de kulturpoliliska reformerbjudandena och ambitionema på regional nivå.

1 en sådan samverkan är del emellertid viktigt all goda fömtsättningar skapas för att de regionalpolitiska behoven skall kunna vägas in. Att så sker garanteras enligt min mening bäst genom att de statliga regionalpolitiskt motiverade resursema också kan utnyttjas tillsammans med de kulturpoli­tiska resursema.

Regionalpolitiska kommittén har föreslagit att medlen för regionala utvecklingsinsatser skall få utnyttjas också för projektstöd inom kulturom­rådet. Det förslaget ligger väl i linje med min syn på hur den regionalpoli­tiska och kulturpoliliska samverkan bäst skall kunna utvecklas.

Detta bör gälla generellt för dessa medel i samtliga län men för de tre nordligaste länen tillkommer också förslaget om det gemensamma anslaget för särskilda infrastmkturåtgärder som jag återkommer till (avsnitt 9). Medel ur detta anslag bör, om berörda länsstyrelser finner det angeläget, kunna utnyttjas för insatser inom kulturområdet.

För länsstyrelsema innebär förslaget att de tilldelas en delvis ny uppgift som syftar till att integrera insatser inom kulturområdet i den samlade regionalpoliliska planerings- och programverksamheten. Fömtsättningar­na för detta är goda genom den sakkunskap länsstyrelserna förfogar över inom kulturmiljövården och genom möjlighetema att repliera på de kul­turinstitutioner som har ett regionalt ansvar i länet. En nära samverkan med kulturområdets institutioner i länet bör sålunda garantera atl medel ur länsanslaget används för insatser som vad gäller kvalitet och utform­ning överensstämmer med kulturpoliliska prioriteringar i övrigt.

Jag vill slutligen också behandla frågan om de s. k. kullurvårdsförelagen,
dvs. de verksamheter som med olika organisatoriska lösningar har startats
med sysselsältningsmoliv i Nortlands inland för alt utföra bl. a. vård- och
konservatorstjänster inom kulturområdet. Regionalpoliliska kommittén
har föreslagit att åtgärder bör vidtas för att skapa långsiklighet och stabili­
tet i dessa verksamheter. Jag har i budgetpropositionen anmäU min avsikt 147

 

att återkomma till regeringen med förslag om en översyn av beredskapsar­betena som arbetsmarknadspolitiskt instmment. Jag räknar med att frågan om kullurvårdsförelagen bör kunna belysas inom ramen för en sådan översyn.

Prop. 1989/90:76

8.10 Kommunikations- och transportfrågor

Min bedömning: En fortsatt utbyggnad och fömyelse av olika kom­munikationssystem har en avgörande betydelse för den regionala utvecklingen. För att förbättra trafiksektorns planeringssystem bör de samhällsekonomiska beräkningsmodellema för att bedöma de regionalpolitiska effektema av investeringar utvecklas.

Kommittén: Kommitténs ställningstagande vad gäller planering och styr­ning inom kommunikationssektom är inriktat mot en ökad helhetssyn och decentralisering. Den målstyming som eftersträvas inom sektom kräver tydliggörande av de regionalpolitiska prioriteringama. Inom ramen för dessa allmänna strävanden föreslås bl.a. ett mera konkret program för grasvägar, integration av kommunala och statliga flygplatser samt ändrade mtiner för uppköp av olönsam jämvägstrafik.

Kommittén anser vidare alt vägsektom kräver ökade resurser liksom hela kommunikationssektom i de tre av kommittén prioriterade landsde­larna. 1 denna senare del specificeras ett antal konkreta projekt.

Inom tele- och datakommunikationsområdet föreslår kommittén mål­styming via kvalitetsindex och differentierade avkastningskrav för respek­tive teleområde. Försöksverksamheten i Malmfälten med stöd till data­kommunikation föreslås utökad till hela Inlandet. Vad avser transportstö­det föreslår kommittén att dess inriktning och former bör ses över.

Kommittén har vidare lämnat ett flertal konkreta förslag avseende inve­steringar i kommunikationsnäten i de utpekade landsdelama. Bl.a. har föreslagils att vägar och jäm vägar skall byggas ut i de prioriterade landsde­lama, alt ett andra flygnav etableras i norra Sverige samt atl den framtida flygledningen lokaliseras lill Sundsvall/Hämösand och sydöstra Sverige. Kommittén har inte lämnat förslag till finansiering av förslagen.

Remissinstanserna: 1 de bedömningar som rör sambanden mellan kom­munikations- och regionalpolitik är flertalet remissorgan överens. Luft­fartsverket (LFV) och Statens Jämvägar (SJ) anser det önskvärt att de ekonomiska målen renodlas och att särskilda medel ställs till förfogande för regionalpolitiska insatser. Transportrådet (TPR) menar alt regionalpo­litiska effekter redan ingår i bedömningama i den samordnade invesle-ringsplaneringen. Riksrevisionsverket (RRV) och länsstyrelsen i Kalmar län pekar på kommitténs svårigheter att i sina förslag tydliggöra de regi­onalpolitiska prioriteringama.

Ytterligare decentralisering av investerings- och driftsbeslut inom väg­sektom anser samtliga remissorgan som yttrat sig i frågan vara under utveckling. Transportforskningsberedningen (TFB) pekar på konflikten mellan målstyming och decentralisering.

148

 

1 frågan om resurstillskott till vägsektom totalt och till de prioriterade     Prop. 1989/90:76 landsdelama råder delade meningar. Skogsstyrelsen, Sveriges turistråd. Vägverket samt länsstyrelsema i Västemortlands, Jämtlands och Väster­bottens län är positiva. Länsstyrelsema i Jönköpings, Göteborgs och Bohus län samt TFB är negativa.

Förslaget om redovisning av miljöeffektema i trafiksektorn bemöts av­vaktande av de remissinstanser som yttrat sig. En systemsyn i alla trafik­sektorer är samtliga positiva till.

Beträffande kommitténs bedömningar inom teleområdet påpekar flera remissinstanser att post- och teleutredningens ställningstaganden kan komma all påverka dessa frågor.

Ell program för förbättring av landets grasvägar är samtliga av de remissinstanser som yttrat sig positiva lill.

Flertalet remissinstanser som berör förslaget till en översyn av trans­portstödet är positiva. Flera remissinstanser är dock oroliga för en försäm­ring av stödet.

Av de instanser som yttrat sig om inordnande av driftsstöd till flygplat­ser i ett reformerat transportstöd är alla positiva.

En större integration mellan statliga och kommunala flygplatser är positiv enligt de remissinstanser som yttrat sig i frågan. Flygplatsutredningen på­pekar alt frågan är en central del av dess uppdrag.

Förslaget om all upphandling av olönsam jämvägstrafik decentraliseras lill länsstyrelsema möts av en blandad reaktion. Ett flertal centrala organ och några länsstyrelser är positiva till förslaget. Banverket, SJ och TPR är negativa liksom några länsorgan.

Förslaget om flyttning av enheter vid postgirot bemöts avvaktande av postverket.

1 de särskilda förslag som gäller enskilda projekt med geografisk anknyt­ning är remissbilden splittrad. Yttrandena präglas i hög grad av respektive remissorgans egennytla av projektet i fråga.

Skälen för min bedömning: Bra kommunikationsmöjligheter hör till de mest gmndläggande fömtsättningama för att åstadkomma en balanserad regional utveckling. Det gäller såväl person- och godstransporter som post-och telekommunikationer. En målstyrd, decentraliserad planeringsprocess i kommunikationssektom bör som en av sina utgångspunkter ha regional­politiska mål och riktlinjer. Jag avslår från att la ställning lill specifika utbyggnadsprojekt vad avser vägar, jämvägar eller flygplatser. Jag anser liksom flera remissinstanser att dessa projekt skall behandlas inom ramen för den ordinarie planerings- och programverksamheten.

Kommunikationemas betydelse för den regionala utvecklingen har för­ändrats över tiden. Detta beror främst på teknikutvecklingen och på transportinfrastrakturens utbyggnad och anpassning härtill. Dagens för­bättringar av infrastmkturen, t. ex. bärighetsuppmstningar av det lågtrafi-kerade vägnätet är en av fömtsättningama för atl utveckla befintligt och nytillkommande näringsliv.

Utbudet och utvecklingen av godstransporterna betyder mycket för
utvecklingen inom industri och handel. Kapilalrationaliseringen i närings­
livet leder till en minskad lagerhållning och ställer därmed störte krav på   149

 

väl fungerande godstransporter. Denna utveckling ställer ökade krav på     Prop. 1989/90:76 tidshållning och högre transportfrekvens. Utvecklingen återverkar också på standardkraven på infrastmkturen. Denna måste nu utformas så att den ger hög transportsäkerhet och ett jämnt flöde i transporterna.

Även Sveriges stora handel med Västeuropa medför stora krav på trans-portema för att överbrygga de geografiska och tidsmässiga avstånden. Industrin i de norra delarna av landet har stor betydelse för landets exportinkomster och måste därför också tillförsäkras goda transportförhål­landen.

Transporterna är också viktiga för de areella näringarna. Framför allt skogsbmket kräver ett yttäckande vägnät med god standard och hög bärig­het.

Persontransportema har på flera sätt betydelse för den regionala utveck­lingen. I det moderna samhället är tillgången till snabba och frekventa persontransporter en betydelsefull utvecklings- och lokaliseringsfaktor för bl.a. kunskapsintensiva verksamheter. När det gäller långa transportav­stånd har särskilt flygtrafiken stor betydelse. Den befinner sig också i ett kraftigt expansionsskede. Tillgången till s. k. överdagenförbindelser med olika transportsätt betyder myckel för näringsliv och offentlig sektor.

I ett inomregionalt perspektiv är pendlingsmöjligheter med bil och kollektivtrafik oumbärliga för att åstadkomma fungerande lokala arbets­marknader. Pendling är ett sätt att kompensera för en svag eller ensidig arbetsmarknad. Kollektivtrafiken har särskilt stor betydelse för gmpper med lågt bilinnehav.

Även i fortsättningen bör hänsyn tas till regioner med höga transport­kostnader. Kommittén konstaterar att det från effektivitetssynpunkt finns skäl atl se över transportstödets nuvarande utformning. Det är dock nöd­vändigt att möjligheterna till kompensation för höga transportkostnader kvarstår även fortsättningsvis i någon form.

Regeringen har nyligen tillsatt en särskild utredare (dir. K 1989:B) med uppgift alt lämna förslag på hur det regionalpolitiska transportstödet för person- och godstransporter i Norrland skall utformas i framtiden. Utred­ningen skall också behandla stödet till Vänersjöfarten, bidraget till kom­munala flygplatser, transportstödet till Gotland, stödet till godstranspor­terna i glesbygd samt möjligheterna till stöd för datakommunikation i norra Sveriges inland. Resultatet av översynen skall föreligga den 1 sep­tember 1990.1 avvaktan på resuhatet av utredningen är jag inte beredd att föreslå några förändringar av transportstöden.

Post- och telefrågorna har som tidigare nämnts fått ökad betydelse speciellt för den ökade andelen kunskaps- och informationsberoende verk­samheter. Telekommunikationer är viktiga i den infrastmktur som bör finnas över hela landet för atl erbjuda likvärdiga regionala ulvecklingsbe-tingelser. För hela landet finns en utbyggd grundstmktur för telenätet. Vid bl. a. etablering av tjänsteverksamhet är kapacitetsfrågorna viktiga. Även prissättningen på tele- och dataöverföring har betydelse i dessa samman­hang. Även postverksamheten har stor betydelse för den regionala utveck­lingen. Den av regeringen tillsatta post- och teleutredningen kommer,

150

 

enligt vad jag erfarit, att i sitt betänkande närmare precisera förslag till     Prop. 1989/90:76 vilken servicenivå som bör finnas i landets olika delar.

Riksdagens trafik- och tdepolitiska beslut år 1988

1 riksdagens beslut om mål och inriktning för såväl trafikpolitiken (prop. 1987/88:50, TU 13, rskr. 159) som telepolitiken (prop. 1987/88:118, TU 28, rskr. 402) slås fast att samhällets politik inom kommunikationssektorn ytterst har som syfte att bidra till, bibehålla och utveckla välfärden.

Det övergripande målet för trafikpolitiken är att erbjuda medborgarna och näringslivet i landets olika delar en tillfredsställande, säker och miljövänlig trafikförsörjning till lägsta möjliga samhällsekonomiska kost­nader. Detta mål vidareutvecklas i följande fem delmål: tillgänglighet, effektivitet, säkerhet, miljö och regional balans.

Beträffande inriktningen av trafikpolitiken i stort konstateras att konsu­menterna bör ha så stor valfrihet som möjligt när det gäller utnyttjandet av olika trafikmedel. Effektivare konkurrens mellan trafikutövare och trans­portsystem skall förenas med en ökad samverkan mellan olika transport­medel och trafikslag. Vidare framhålls att beslut om hur transporterna skall utformas bör fattas i så decentraliserade former som möjligt men att samhället skall ha ansvaret för alt de trafikanläggningar som behövs för att allmänna transportbehov kommer till utförande.

Begreppet "lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnader" innebär att transportsystemet skall byggas upp och utnyttjas på ett sådant sätt att man tar hänsyn lill vad trafiken kostar för olika inblandade — t. ex. trafikanter, trafikföretag, stat och kommun. Hänsyn skall också tas till andra uppoff­ringar som görs för trafiken. På så sätt kan trafikpolitiken medverka till etl effektivt resursutnyttjande i samhället som helhet. Därmed betonas inte bara resursanvändningen inom transportsektorn utan också att transpor­terna skall kunna lämna effektiva bidrag till att uppfylla målen inom andra samhällssektorer, t. ex. inom regional-, handels-, närings-, energi- och sys­selsättningspolitiken. Det framhålls i den trafikpolitiska propositionen att samspelet mellan de trafik- och regionalpolitiska åtgärderna bör förstärkas ytterligare. Insatserna bör avpassas efter de fömtsättningar och förhållan­den som finns i olika regioner och utformas så att de utvecklingsmöjlighe­ter som finns beträffande trafikförsörjning kan tas tillvara. Genom atl bygga vidare på de insatser som redan görs inom olika delar av transport­sektorn, ökar fömtsättningarna för en transportförsörjning som bidrar till regional balans.

Exempel på konkreta åtgärder som genomförts med anledning av riksda­gens trafikpolitiska beslut, och som har särskild betydelse för den regionala utvecklingen, är bl. a. följande:

—Staten köper trafik från SJ och tryggar betydelsefull interregional per­sontrafik.

—Ell nytt planeringssystem som ökar möjligheterna att ta regionalpolilis­ka hänsyn vid investeringar i järnvägens infrastmktur.

—Anslagen till drift av statliga vägar, som höjdes genom del trafikpoliti­ska beslutet, bidrar till en positiv regionalpolilisk utveckling.                                                             151

 

—Bidraget till flygplatsinvesteringar i Norrlands inland ger förutsättning-     Prop. 1989/90:76 ar för en förbättring av norra Sveriges trafikförsörjning med flyg.

—Länstrafikanslag har inrättats vilket medfört att det regionala inflytan­det över planering och prioritering av investeringsmedel har förbätt­rats.

—Fordonsskatten är lägre i i vissa glesbygdskommuner i Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

—Det särskilda s.k. bärighetspaket för åtgärder på riks- och länsvägar samt vissa enskilda vägar i skogslänen, som beslutades av riksdagen år 1987, är viktigt för den regionala utvecklingen i framför allt dessa län.

Riksdagens telepolitiska beslut har inom teleområdet målformuleringar liknande dem på det trafikpolitiska området. Det övergripande målet för telepolitiken är att medborgarna, näringslivet och den offentliga förvalt­ningen i landets olika delar skall erbjudas en tillfredställande tillgång till telekommunikationer till lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.

Det övergripande målet delades upp i följande fem delmål: tillgänglig­het, effektivitet, utvecklingsmöjlighet, uthållighet samt regional balans och sociala hänsyn. Även här har regering och riksdag således i ett särskilt delmål understmkit sambandet mellan telekommunikationer och regio­nalpolitik.

Planeringsprocessen Jör infrastruklurinvesteringar i kommunikationssektorn

För närvarande pågår inom trafiksektorn arbetet med investeringsplaner för järnvägar, luft- och sjöfart och vägar på nationell och länsnivå.

Det pågår en utveckling av trafikverkens investeringsplanering som gäller utbyggnaden av bl. a vägar och järnvägar. I planeringssystemen görs regionalpolitiska hänsynstaganden. De samhällsekonomiska beräknings­modellerna behöver utvecklas för att bedöma de regionalpoliliska effekter­na av investeringar i kommunikationssektorn. Expertgrappen för forsk­ning om regional utveckling (ERU) bör kunna medverka till att detta kom­mer till stånd.

Regeringen har uppdragit åt banverket, luftfartsverket, sjöfartsverket och vägverket alt utarbeta och redovisa långsiktiga investeringsplaner till den 1 januari 1991. Transportrådet har till gmnd för verkens arbete tagit fram ett gemensamt planerings- och prognosunderlag samt beskrivningar av långsiktiga utvecklingstendenser för transportsektorn. Transportrådet skall också samlat utvärdera trafikverkens planer senast den 1 september 1991. Regeringsuppdrag har i samband med uppdraget om investerings­planering givils till statens naturvårdsverk samt åt plan- och bosladsver­kei. Verken skall ta fram underlag avseende olika regioners känslighet för emissioner. Även förslag till hur bebyggelse- och naturtesursintressena skall tillvaratas i denna planering skall redovisas.

Den samordnade investeringsplaneringen bör ge ett förbättrat besluts­
underlag på central och regional nivå för resursfördelningen mellan tran­
sportsektorns olika delsektorer. Planeringen ger också bättre underlag för 152

 

beslut om resurstilldelningen lill transportsektom som helhet. Det är     Prop. 1989/90:76 främst i detta sammanhang dvs. inom ramen för den ordinarie investe­ringsplaneringen som de konkreta förslagen till investeringar i vägar, jäm­vägar och flygplatser som kommittén lämnat för vissa landsdelar måste hanteras. Detta synsätt stöds också av ett stort antal remissinstanser.

Genom det särskilda länstrafikanslaget för investeringar i länsvägar, länsjämvägar och kollektivtrafikanläggningar får länsstyrelsema besluta om investeringama i dessa. Denna decentralisering och med den av riks­dagen nyligen beslutade reformerade länsförvaltningen ökar möjlighetema för länen att själva åstadkomma en positiv regional utveckling genom insatser inom kommunikationssektom.

Inom kommunikations- och transportsektom med dess decentraliserade planerings- och beslutssystem blir målstymingen i verk och myndigheter ett viktigt instmment för genomförande av de regionalpolitiska målen. Jag vill betona vikten av att verksförordningens (1987:1100) §5 om beaktande av kraven som ställs med hänsyn till bl. a. regionalpolitiken ges ett reellt innehåU i kommunikationssektom. Jag har tidigare (avsnitt 6.2) redovisat formema för hur delta arbete skall bedrivas.

Jag vill här också peka på kommunikationssektoms betydelse som nä­ring. Den har med sin goda geografiska spridning stor regionalpolilisk betydelse. Eventuella driftsinskränkningar i stödområdet bör därför be­handlas med hänsyn till de anställda och den region där verksamheten bedrivs.

För att förbättra arbetspendlingens villkor avser jag föreslå regeringen att från infrastrakturanslaget (avsnitt 9) ställa medel lill förfogande för utveckling av projekt med syftet att underlätta arbetspendling i nya geo­grafiska relationer.

Sammanfattningsvis bör framhållas all behoven av investeringar i trafi­kens infrastmktur är mycket större än vad som i dagsläget är möjligt att finansiera över statsbudgeten. 1 de inventeringar som låg till grand för det trafikpolitiska beslutet år 1988 bedömdes ett investeringsbehov i storleks­ordningen 30 miljarder kronor för jämvägar och 70 miljarder kronor för vägar fram till år 2000. Transportrådet har gjort ytterligare bedömningar av den totala omfattningen av investeringsprojekt. Dessa bedömningar visar på etl behov som är större än det som redovisas i trafikpolitiska propositionen.

Frågan om investeringar i och underhåll av vägar, jämvägar och kollek­tivtrafikanläggningar behandlas i en särskild proposition som regeringen kommer alt lägga senare i vår.

Vägar

År 1988 fördelade vägverket inom vägsektom 4616 milj.kr. lill drift och underhåll av vägar. Av dessa gick 1 631 milj. kr. (35%) till skogslänen.

Det s.k. bärighetspaketet är ett 10-årigt investeringsprogram som ska
göra del möjligt all höja de tillåtna viktema för tunga fordon på stora delar
av vägnätet. Åtgärdema syftar lill en anpassning till EG:s viklbestämmel-
ser och förväntas ge effektivare inhemska transporter och positiva regio- 153

 

nalpolitiska effekter. Programmet kostar 5 750 milj. kr. (1988 års prisni-     Prop. 1989/90:76 vå) och började genomföras 1988.

Programmet innefattar åtgärder på riksvägar och primära länsvägar i hela landet. För de sju nordligaste länen ingår dessutom åtgärder på de mindre vägama.

Järnvägar

Nuvarande system på jämvägsområdet innebär all trafikutövama betalar en avgift för att trafikera det statliga jämvägsnätet. I det trafikpolitiska beslutet utformades avgiften efter delvis nya riktlinjer vilket bl. a. fick till följd att avgiftema i vissa delar av Nortland blev högre än i övriga landet. Därför har regeringen av regionalpolitiska skäl år 1989 beslutat att en enhetlig avgift skall gälla för hela det statliga jämvägsnätet.

Med den nya rollfördelningen på jämvägsområdet köper staten genom transportrådet regionalpolitiskt viktig intertegional persontrafik på stom­nätel som inte kan upprätthållas på affärsmässiga villkor. För detta ända­mål föreslås i budgetpropositionen 1990 en anslagsökning från 583 milj. kr. till 618 milj. kr. 1 detta belopp har inräknats bl.a. medel för atl även i fortsättningen trygga sovvagnstrafiken på övre Nortland samt persontrafi­ken på Inlands- och Malmbanan. En översyn med sikte på en regionalt förankrad handläggningsordning för tågtrafikupphandlingen har aviserats i årets budgetproposition. Syftet är atl få en ökad långsiklighet och en bättre medelsanvändning genom samordning mellan den nationella, regio­nala och lokala tågtrafiken.

För närvarande finns ett stort intresse att bedriva trafik på länsjämvä-gama. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit att 103,5 milj. kr. avsätts för trafik på länsjämvägar.

Luftfart

Utbyggnaden av inrikesflygel har stor betydelse för atl främja en balan­serad utveckling i landet. Jag delar kommitténs bedömning om betydelsen av goda flygkommunikaiioner i norta Sverige. Regionalpoliliska kommit­téns förslag om ell andra flygnav anser jag måste bedömas och utvecklas av berörda myndigheter och trafikförelag.

En form av regionalpolitiskt stöd är den omfördelning av kostnader och intäkter som sker mellan trafikslarka respektive trafiksvaga flyglinjer. För luftfartens del innebär detta en laxepolitik där högfrekventa och lönsam­ma linjer får bära en del av kostnadema för linjer med svagare trafikunder­lag. En ytterligare utjämning sker också i fråga om luftfartsavgiftema, som genom intäkter från flygplatser med stort trafikunderlag används för att täcka kostnader för driften av mindre flygplatser.

Den kostnadsutjämning som sker inom luftfartsområdet har mycket stor
regionalpolilisk betydelse och är särskilt värdefull för flygtrafiken till och
från norra Sverige. De stora avstånden medför alt flygtrafiken får en
särskilt betydelsefull roll i transportsystemet i norra Sverige. Det är givet- 154

 

vis viktigt för både näringsliv och enskilda resenärer att kostnadema på     Prop. 1989/90:76 detta sätt kan hållas på en rimlig nivå.

Riksdagen beslutade år 1987 (prop. 1987/88:100 bil. 8, TU25, rskr. 303) om inrättandet av anslag för bidrag till kommunala flygplatser i skogslänen. I budgetpropositionen 1990 föreslås 14 milj. kr. för investeringar i och drift av flygplatser med särskild regionalpolilisk betydelse. Genom detta har det bl. a. varit möjligt att med statliga medel stödja uppbyggnaden av regionalt flyg i Borlänge, Lycksele, Vilhelmina, Gällivare, Gävle, Sandviken, Hudiks­vall, Kramfors, Mora, Söderhamn och Sveg. Jag vill här erinra om den tidigare nämnda översyn av transportstöden som regeringen beslutat om vilken gäller bl. a. detta bidrag.

År 1988 beslutade riksdagen (prop. 1987/88:50 bil, 1, TU 22, rskr. 249) om ett system för resullalutjämning som innebär all 30 milj. kr. av luftfartsverkets driflmedel under en femårsperiod överförs lill kommunala flygplatser med 100000-200000 årspassagerare i inrikes linjefart.

Sjöfart

För stora delar av näringslivet i de norta delama av landet är tillgången till åretmntsjöfart helt avgörande för möjlighetema all konkurtera på den intemationella marknaden. Staten svarar direkt genom anslag till sjöfarts­verket för isbrytamas bränslekostnader som budgetåret 1989/90 beräknas till 45 milj. kr. Utöver bidrag till isbrytningen ger staten anslag till bl.a. viss bemanning av fyrplalser av regionalpolitiska skäl.

Avgifisutjämningen av sjöfartsverkets taxor har regionalpolilisk bety­delse. Totaleffeklen är svårbedömd men innebär en betydande omfördel­ning av avgiftsuttaget mellan norra och södra Sverige.

Sjöfartsverket genomförde år 1988 en omorganisation där den tidigare regionala organisationen för farledsverksamhelen uppdelades på 12 sjötra­fikområden från tidigare 4 lotsdislrikl. Till sjötrafikområdena har delege­rats viktiga arbetsuppgifter och ansvar. Verksamheten har genom omorga­nisationen geografiskt kommit närmare länsförvaltningama och kunder­na.

Post

Postverket har genom sitt vitt förgrenade kontorsnät och sitt breda ser­viceutbud en unik möjlighet att bidra till en god service även på små och relativt avlägsna orter.

Postverket har ansvar för all upprätthålla en god service i hela landet.

Vid en omorganisation år 1984 indelades postverksamheten i ett 30-tal
regioner. Postverkets nya kassasystem tas i bmk år 1992. Detta ger möjlig­
heter att decentralisera arbetsuppgifter. Postverket beräknar att 300-400
arbetstillfällen kommer atl utlokaliseras från Stockholm under den när­
maste femårsperioden. En omlokalisering av 100 arbetstillfällen inom
posten från Stockholm till Kimna beslutades år 1988. Regeringen har
nyligen lämnat regionalpolitiskt stöd till utflyttning till Tierp av en mindre
enhet inom postgirot.                                                                      155

 

Telekommunikationer

Televerkets primära uppgift är att förse Sverige med väl fungerande tele­kommunikationer. I det regionalpolitiska sammanhanget ger telekommu­nikationer tillsammans med den nya tekniken på data- och elektronikom­rådet stor frihet att lokalisera verksamheter i stort sett över hela landet. Statens regionalpoliliska ansvar på teleområdet och televerkels roll och uppgifter i det sammanhanget utreds för närvarande av post- och teleut­redningen. Kommittén skall också föreslå lämpliga former för förankring av televerkets nätulbyggnadsplaner på regional och lokal nivå.

På nättjänstmarknaden förväntas en ökad konkurtens. Delta leder till alt televerket inte kommer alt kunna subventionera nätutbyggnader i glesbygd i samma utsträckning som tidigare. Verkets inriktning är därför att ta fram billigare och effektivare lösningar för modemisering och ut­byggnad av nätet i glesbygd. Som exempel kan nämnas televerkels gles­bygdsprojekt i Tämaby-Hemavan-området där teleförbindelserna moder­niserats för ca. 20 milj. kr.

År 1988 lämnade regeringen regionalpolitiskt stöd lill Radiotjänst i Kirana AB för en etablering. Den verksamhet som Radiotjänst i Kimna bedriver i Kimna, uppbörd av TV-licensavgifter, har tidigare varit knuten till televerket och lokaliserad till Stockholmsregionen. Totalt sysselsätts ca 70 personer i Kimna.

1 juni 1990 arrangerar industri- och kommunikationsdepartementen tillsammans med OECD (WP6 och ICCP) ett seminarium om telekommu­nikationer och regional utveckling (avsnitt 5).

Prop. 1989/90:76

8.11 Miljöfrågor

Min bedömning: Höga miljökrav ger goda fömtsättningar för en varaktigt hållbar näringslivsutveckling i landets olika delar. Regio­nala utvecklingsinsatser bör innefatta miljömässiga bedömningar av utvecklingsinsatsemas fömtsättningar och konsekvenser.

Expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) bör få till uppgift atl initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljö- och regionalpolitik.

Kommittén: Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpo­litiska och miljöpolitiska intressena på ett positivt sätt. En ökad koncen­tration av ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena inne­bär att miljöbelastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosätlningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslul.

Regionalpolitiskt stöd lill företag för miljöinvesteringar bör enligt kom­mittén kunna lämnas i enstaka fall.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delama lill de regionalpolitiskt prioriterade delama. Del

156

 

innebär en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delar-    Prop. 1989/90:76 na som de bör kompenseras för. En väg atl åstadkomma detta är enligt kommittén en regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika transportslag få mycket stor betydelse för den geografiska stmkturen i landet.

Kommittén framhåller att det är viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår som förberedelse för regeringens miljöpolitiska proposition 1991.

Kommittén föreslår att ERU ges i uppdrag att i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling.

Remissinstanserna: Många remissinstanser delar kommitténs syn på atl de regionalpoliliska och miljöpolitiska intressena samverkar på ett positivt sätt.

Statens naturvårdsverk är positivt till atl ERU studerar sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling. Verket är berett att medverka i detta arbete samtidigt som de betonar länsstyrelsernas viktiga roll när det gäller att samla in och bearbeta data.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län, TCO, landstinget i Västemorrlands län och Piteå kommun, anser alt lokaliseringsstöd skall kunna lämnas till miljöinvesteringar. Negativa lill detta förslag är bl.a. SIND och Bergslagsdelegationen. Bl.a. RRV och länsstyrelsen i Malmöhus län poängterar det olämpliga i att länsstyrelsen får dubbla roller, dels som tillslåndsmyndighet dels som bidragsgivande myndighet.

Positiva till förslaget atl regionaliserade miljöavgifter ska kunna använ­das som kompensation till landsdelar som drabbas av föroreningar från andra regioner är bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län, TCO, Malungs och Lindesbergs kommuner. Länsstyrelsen i Malmöhus län är positiv under fömtsättning att medlen återförs till miljöskyddsåtgärder inom regionen. Älvdalens kommun anser att avgifterna bör kunna användas för atl finan­siera andra delar av kommitténs förslag än insatser inom miljöområdet.

Storstadsutredningen påpekar alt kommittén inte redovisar något empi­riskt stöd för att storstadsregionema är stora exportörer av föroreningar till övriga delar av landet och godtar inte detta argument för regionalisera­de miljöavgifter.

Negativa till förslaget är bl.a. energiverket, länsstyrelsen i Västman­lands län, Torsby kommun, transportrådet och Svensk Industriförening. Energiverket och Svensk Industriförening påpekar att avgiftens syfte bör vara att leda till minskade utsläpp oavsett var i landet utsläppet är beläget.

Skälen för min bedömning: Miljöbetingelsemas och naturresursemas betydelse för lokalisering av olika verksamheter har under historiens gång varierat. 1 industrialismens början var nästan all ekonomisk verksamhet beroende av naturresurserna och deras lokalisering. Med ett utvecklat transportsystem, teknologiska landvinningar och människans ökade krav på sina levnadsfömtsällningar har miljön fått en ökad betydelse vad gäller människors bosättningsval och förelagens lokaliseringsbeslut.

Denna utveckling mot en ökande andel arbetsuppgifter med stort kun-   157

 

skapsinnehåll gör att arbetskraftens boendepreferenser blir en allt vikliga-     Prop. 1989/90:76 re lokaliseringsfaktor. En god livsmiljö inbegriper såväl boende och arbets­miljö som ren luft, rent vatten och tillgång till rekreationsområden. Den regionala utvecklingspolitiken måste således ha kopplingar till miljöpoliti­ken.

1 vissa regioner har regeringen tillsatt särskilda miljödelegationer som — tillsammans med länsmyndigheter och kommunala instanser — har till uppgift att föreslå åtgärder som leder till en väsentlig minskning av skilda former av miljöbelastningar. Sådana delegationer finns för närvarande i västra Skåne, Sundsvall —Timrå samt för Dalälven. Miljöprojektet i Göte­borg har redovisat förslag till åtgärder. De förslag som rör statens ansvars­område bereds nu i regeringskansliet.

På regeringens uppdrag har vidare samtliga länsstyrelser utarbetat regio­nala miljöanalyser som har ställts sammman och redovisats till regeringen av statens naturvårdsverk. Ytterligare underlag rörande regionala miljö­frågor bör fortlöpande redovisas av länsstyrelserna i anslutning till den årliga anslagsframställningen.

Från regionalpolitiska utgångspunkter är det viktigt att poängtera att höga miljökrav i det långa loppet leder till en stark och varaktigt hållbar industriutveckling i enlighet med den s. k. Brandtlandkommissionens re­kommendationer. 1 ett intemationellt framtidsperspektiv är det nödvän­digt att industrin utvecklas på ett sätt som är anpassat till vad miljön tål. Detta kan också skapa goda kommersiella möjligheter för svensk industri.

Statens industriverk har fått i uppdrag att utreda konsekvenserna för industrin av ökade miljökrav. Den övergripande frågeställningen för ut­redningen är hur omställningen lill icke miljöstörande verksamheter och produktionstekniker kan göras samt vilka konsekvenserna kan bli med avseende på produktion och sysselsättning m.m. I uppdraget ingår en redovisning av situationen för mindre och medelstora industriföretag, särskilt i fråga om företagens tillgång tiU modern miljöteknik.

Styrelsen för teknisk utveckling har fått ett motsvarande uppdrag när det gäller miljötekniska fömtsättningar för industrin all uppfylla ökade miljökrav. Vidare har Ingenjörsvetenskapsakademien fått i uppdrag alt studera industriella affärsmöjligheter inom miljötekniken. I studien ingår kartläggning av svensk miljöteknisk marknad, bedömning av de interna­tionella marknadsförutsättningarna samt förslag till åtgärder som kan främja utbud och efterfrågan av svensk miljöteknik. Uppdraget skall redo­visas senast den 31 mars 1990.

Regeringen gav i februari 1989 statens naturvårdsverk och plan- och bosladsverkei i uppdrag all utreda fömtsättningarna och formerna för en mer systematisk användning av miljökonsekvensbeskrivningar. Dessa är avsedda atl användas som beslutsunderlag i sådana ärenden där en viss åtgärd eller verksamhet får en väsentlig inverkan på miljöförhållandena och hushållningen med nalurtesurser. Uppdraget skall slutredovisas i juni 1990.

En övergripande princip i miljöpolitiken är all utsläppen i första hand
skall åtgärdas vid källan. En annan princip är atl kostnadema för att
minska miljöskadorna skall bäras av dem som orsakar skadorna. Detta är   158

 

det långsiktigt riktiga sättet att minska de negativa effekterna i de regioner som drabbas av utsläpp från andra regioner. Jag är mot denna bakgmnd inte beredd att biträda kommitténs förslag att generellt innefatta miljö­investeringar i underlaget för de regionalpolitiska stöden. Huvudregeln är att företagen själva bör svara för sådana investeringar. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.2) redovisat min syn på regionalpolitiskt företagsstöd för bl. a miljöinvesteringar.

Kommittén föreslår att bestämmelser och miljöavgifter skall regionali-seras. Mot bakgmnd av gmndprincipen om begränsning av föroreningarna vid källan är jag inte beredd att tillstyrka detta förslag. I den nyligen lill riksdagen överlämnade lagrådsremissen om mervärdesbeskatlningen före­slås att de miljörelaterade skatterna tas ut enhetligt över hela landet.

Hänsyn till miljön skall enligt regeringens uppfattning tas på alla sam­hällsnivåer. Regionala utvecklingsinsatser bör innefatta miljömässiga be­dömningar av utvecklingsinsatsemas fömtsättningar och konsekvenser.

Den analys som kommittén gör beträffande storslädemas respektive glesbygdens möjligheter all möta skärpta miljökrav finner jag otillräcklig. Detta har också framhållits av ett antal remissinstanser. Enligt vad jag har erfarit kommer regionala aspekter att behandlas i den miljöpolitiska pro­position som planeras till år 1991. Inför detta arbete är det angeläget att öka kunskapen om de regionala och miljömässiga sambanden.

Jag avser därför föreslå regeringen att ERU får lill uppgift atl i samråd med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveck­ling.

Prop. 1989/90:76

8.12 Försvarspolitiken

Min bedömning: En positiv regional utveckling är av stor betydelse även för det civila och militära försvaret. Försvaret ger också liksom många andra verksamheter en regionalt fördelad sysselsättning.

Kommittén: Kommittén har inte lämnat något förslag inom delta områ­de.

Remissinstanserna: Några av remissinstanserna har framhållit olika syn­punkter på försvarels regionalpolitiska roll och på inriktningen av regio­nalpolitiken från försvars- och beredskapspolitisk utgångspunkt. Överbe­fälhavaren (ÖB) framhåller i sitt yttrande över kommitténs betänkande bl. a. att en positiv regional utveckling är angelägen från försvarssynpunkt i alla delar av landet. Det är enligt ÖB angeläget att insatser görs inom främst utbildning och forskning, kommunikationer, miljö, energi och kul­tur, men även avseende näringsliv, service och bostäder, allt för all främja utvecklingen inom olika delar av landet. Såväl ÖB som översslyrelsen för civil beredskap (ÖCB) hänvisar i sina yttranden till ÖCB:s inledande perspektivstudier "Beredskap inför framtiden" som avrapporterades till regeringen i december 1988. 1 denna rapport konstateras bl.a. att "Vid-

159

 

sträckta och obebodda eller glest befolkade områden ställer särskilda krav på beredskapsplaneringen, särskilt om sådana områden längs känsliga gränser eller kommunikationsleder i fredstid saknar den civila infrastmk­tur som är nödvändig i kristid. Detta problem är särskilt framträdande i Nortland. Beredskapshänsyn bör om möjligt tas inom sektorpolilik och regionalpolitik för att stimulera en bosättning under fredslid i känsliga områden".

Skälen för min bedömning: Av beredskapshänsyn är det viktigt alt bo­sättning, samhällsservice m. m. kan upprätthållas i hela landet, inte minst i norta Sverige.

Det bör särskih framhållas att försvaret har blivit alUmer beroende av stöd från det civila samhället. Detta gäller främst inom områdena trans­porter, hälso- och sjukvård, livsmedelsförsörjning, elförsörjning, telekom­munikationer samt byggnads- och reparationsverksamhet. Det krävs där­för en väl differentierad civil infrastmktur inom landet bl.a. för att försvarsmaktens krigsförband skall kunna verka med full effekt.

1 1987 års försvarsbeslut gjordes vissa geografiska prioriteringar. Dessa innebär att särskild uppmärksamhet skall ägnas förmågan att möta opera­tioner riktade mot svenskt tertitorium i norra Nortland, östra Mehansveri-ge inkl. Gotland och de södra delama av Sverige.

Försvarets fredsorganisation liksom försvarsindustrin är en viktig sys­selsättningsskapande faktor i många orter och regioner.

Bl.a. vid de senaste två stora förvarsbeslulen år 1982 (prop. 1981/82:102, FÖU18, rskr.374) och 1987 (prop. 1986/87:95, FöUll, rskr.310) liksom vid 1989 års riksdagsbeslut (prop. 1989/90:9, FöU3, rskr.87) rörande arméns utveckling m.m. har regionalpolitiska aspekter vägts in och i några fall direkt påverkat t. ex. vilka orter som skulle komma ifråga för förbandsindragningar o. dyl. Ett exempel på detta utgör NK7KA5 i Hämösand där gmndutbildningen och ca 200 arbetstillfänen av ÖB hade föreslagits bli indragna men, efter förslag från 1978 års försvarskommitté och dess arbetsutskott, föreslog sedemera regering och riksdag genom 1982 års försvarsbeslut att NK/KA 5 skulle få bli kvar med en direkt hänvisning till all en indragning skulle få allvarliga regionala konsekvenser. Som en altemativ lösning beslöt riksdagen samtidigt alt begränsa verksamheten vid MKV/KA4 i Göteborg genom att bl.a. omlo­kalisera en del verksamhet till Kariskrona.

Prop. 1989/90:76

8.13 Skattereformen i ett regionalpolitiskt perspektiv

Min bedömning: Skattesystemets generella utformning ger från re­gionalpolilisk synpunkt såväl positiva som en del negativa effekter. De regionalpolitiska effektema av skaltereformen bör belysas i sam­band med analysen av reformens effekter i stort.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén tar upp vissa skattefrågor. Den anser bl. a. att biobränslen även i fortsättningen bör vara befriade från

160

 

skatt. Vidare konstateras att tillgång till bil ofta är en fömtsättning för    Prop. 1989/90:76 arbetspendling på landsbygden, och att förslaget till fömyelse av skattesy­stemet medför alt kostnadema för arbetsresor med bil kommer att öka.

Remissinstanserna: Några remissinstanser tar upp skattepolitiken. Bergslagskommunema menar t. ex. all det nya skalteförslaget bör ges en sådan utformning att inte målen för regionalpolitiken försvagas. Gles­bygdsdelegationen anser att kommittén borde ha tagit ställning i olika skatte- och avgiftsfrågor, bl. a. kvittningsrätlen för kombinationsföretag.

Skälen för min bedömning: Jag behandlar i del följande mer generella regionalpoliliska effekter av skattereformen. Vissa särskilda skattefrågor med regionalpolilisk betydelse behandlar jag under berört avsnitt i denna proposition.

Skattereformen, som genomförs åren 1990 och 1991, innebär en genom­gripande förändring av det svenska skattesystemet. Etl övergripande mål är att den ska bidra till en samhällsekonomiskt mera väl fungerande ekonomi. Genom att beskattningen görs mera likformig styrs resursan­vändningen i störte utsträckning av vad som är samhällsekonomiskt lön­samt före skall och i mindre utsträckning av skatteeffekter. Reformen innebär en väsentligt lägre beskattning av arbetsinkomster. Skatteultaget ökar av andra skäl t.ex. för atl minska energianvändningen, motverka negaliv miljöpåverkan saml reducera lånefinansierad konsumtion. Av­sikten är atl en brett upplagd samhällsekonomisk analys av reformens ef­fekter skall genomföras.

Sänkningen av skattesatserna ger en begränsad skattelättnad för regioner med låga inkomster. Samtidigt behöver emellertid regioner med låga in­komster inte bidra till finansieringen av skattereformen i så hög utsträck­ning.

Nuvarande olikformigheter, som t. ex. den förhållandevis låga beskatt­ningen av olika löneförmåner som fri bil eller pensionsförmåner, har i första hand reducerat skallen för personer med höga inkomster. Även olikformighetema i kapitalbeskattningen i form av långtgående avdrag för ränteutgifter i kombination med en förhållandevis låg beskattning av kapitalvinster har lett till särskilt stora skattelättnader för personer med höga inkomster.

Övergången till en mera likformig beskattning av löneförmåner och kapitalinkomster ger därför en sammantaget förhållandevis stor skatteök­ning för personer, och därmed för regioner, med höga inkomster. De fördelningspolitiska utvärderingar som gjorts av bl.a. inkomstskatteulred­ningen visar, att övergången till en mera likformig beskattning skapar fördelningseffekter som i hög grad balanserar och i många fall överväger fördelningseffekterna av de sänkta marginalskatterna.

En icke obetydlig del av skattereformen finansieras genom att skattelätt­naden för ränteutgifter avseende bl.a. egnahem och bostadsrätter reduce­ras, från normalt 47% 1989 till 30% år 1991. Priserna för småhus och bostadsrätter, och dänned ränteavdragen, är väsentligt lägre i regioner med låga inkomster och låg tillväxt, vilket innebär ell förhållandevis litet finansieringsbidrag från sådana regioner.

Skattereformen finansieras också genom höjningen av taxeringsvärdena 161

11    Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

för småhus år 1990. Även denna del av finansieringen resulterar i etl     Prop. 1989/90:76

förhållandevis begränsat bidrag från regioner med låg tillväxt, medan

fastighetsskatten ökar väsentligt bl. a. i Stockholmsområdet. Sänkningen

av räntebidragen har också en regionalpolilisk profil genom all ge ett

förhållandevis stort finansieringsbidrag från regioner med hög tillväxt och

höga byggkostnader.

Energibeskattningen ökar, genom att mervärdeskatten utvidgas till atl omfatta energi samt genom miljöskatter som baseras på tillskottet av koldioxid från olika bränslen. Denna del av reformen leder till en förhål­landevis stor kostnadsökning för regioner med höga uppvärmningskostna­der och förhållandevis långa körsträckor. Denna effekt motverkas dock av att punktskatten på el sänks med 4 öre per kilowattimme extra för alla kommuner i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län saml för vissa kommuner i Västemorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län, utöver den allmänna sänkningen av punktskatten på el med 2 öre per kilowattimme. En villa med en årlig elförbmkning på 30000 kilowatt­timmar, belägen i dessa områden, får därmed en punktskatlesänkning på 1 800 kr., medan lättnaden begränsas till 600 kr. i andra regioner.

Införande av mervärdeskatt på energi innebär ingen kostnadsökning för förelagen, eftersom dessa får räkna av erlagt belopp vid inbetalning av mervärdeskatt. Därmed undviks negativa effekter för regioner som är beroende av ett eller ett fåtal företag med stor energiförbmkning. Sådana negativa effekter är svårare att undvika vid andra typer av skatte- eller prishöjningar för energi.

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) tagit upp skattereformens effekter på turist­näringen. Skatteutjämningssystemet har utomordentligt stor betydelse för all skapa regional utjämning, och jag har tidigare (avsnitt 6.4) behandlat bl. a. detta system.

Regeringens förslag till skattereform avviker från skatteutredningamas förslag bl. a. genom en lägre inkomstgräns för en maximal marginalskatt på 50 procent och genom en särskild skatterabatt i inkomstinlervall som inkluderar särskilt många lågavlönade. Dessa förändringar innebär en ytterligare förbättring av skattereformens utfall både ur fördelningspolitisk och regionalpolilisk synvinkel.

Skattereformen innebär också, att avdrag för avsättning lill investe­ringsfond avskaffas. Jag har tidigare (avsnitt 7.1) berört denna fråga.

I lagrådsremissen om reformerad inkomst- och företagsbeskattning har redovisats hur skattereformen påverkar den disponibla inkomsten i olika regioner. Ytterligare underlag för att bedöma de regionalpolitiska effektema av skattereformen kommer alt tas fram i samband med analysen av refor­mens effekter i stort.

162

 

8.14 Jämställdhet

Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Kvinnomas insats på arbetsmarknaden är en av fömtsättningama för fullföljandet av den ekonomiska politiken. För ett fullt kapacitetsutnyttjande krävs atl kvinnors tillgång till arbete, service, kultur, fritid m. m. blir likvärdig i landels olika delar. För en god regional utveckling är kvinnors kompetens och särskilda erfarenheter nödvändiga inslag.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslår att en ram om 25 milj. kr. per år anvisas för kvinnliga kompetenscentra i Inlandet, Bergslagen och Syd­östra Sverige.

Vidare föreslår kommittén all del bidrag för medflyttande som nu gäller i vissa regioner skall gälla i de prioriterade landsdelama under två år. Kommittén framhåller också att regionalpolitiken i alUför liten ut­sträckning uppmärksammat och utvecklat arbetsmarknaden för kvinnor.

Vidare framhåller kommittén all del måste bli fler kvinnor i handläg­gande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsar­betet.

Remissinstanserna: Flera av de remissinstanser som har yttrat sig om kommitténs beskrivning och förslag vad gäller kvinnors villkor i regional­politiken framhåller atl de ser ålgärder inom sektorspolitiken som nödvän­diga för att förbättra kvinnors möjligheter.

Remissinstansernas inställning till förslaget om kvinnliga kcmpetens-centra varierar. Många instanser menar att det bör vara ordinarie organs uppgift att stödja kvinnor i olika avseenden.

Förslaget om förlängning av den lid som medflyllandebidraget kan läm­nas har kommenterats av endast ett fåtal instanser. Dessa är övervägande positiva lill förslaget.

Skälen för min bedömning: De regionalpoliliska målen om tillgång till arbete, service och god miljö oavsett bostadsort uttrycker en jämlikhets­uppfattning som måste innefatta strävanden mot jämställdhet mellan könen.

I Sverige är förvärvsfrekvensema för kvinnor, i ett intemationellt per­spektiv, mycket höga. De regionala skillnadema i kvinnomas förvärvs­frekvens är större än för männen. Att vi fortfarande har en tudelad arbets­marknad är också etl regionalpolitiskt problem. Tillgången till en väl differentierad arbetsmarknad är en av de viktigaste fömtsättningama för kvinnors val av bostadsort. I många regioner är arbetsmarknaden ensidig och ger inte kvinnoma de valmöjligheter som de behöver för atl utvecklas i sin yrkesverksamhet.

Den offentliga sektom har en dominerande roll som arbetsgivare för kvinnoma. Det stora utbudet av deltidstjänster inom vård och omsorg försvårar i hög grad kvinnomas möjligheter till försörjning på små lokala arbetsmarknader. Det arbete som har påbörjats inom en del landsting och kommuner med atl systematiskt erbjuda den tjänstgöringsgrad som efter­frågas behöver därför intensifieras.

163

 

Utbildningsutbudet visar stora regionala variationer. För de regioner     Prop. 1989/90:76 där tillgång till utbildning är begränsad riskerar detta att ge negativa effekter i första hand för flickorna. Risken är större för dem än för pojkar­na att de inte skaffar sig en bra utbildning på hemorten eller att de flyttar till en utbildningsort och inte återvänder till hemorten.

De särskilda utbildningsinsatser, som på regeringens initiativ genomförs i delar av Bergslagen och norra Sveriges Inland, är ett exempel på hur utbildningsutbudet kan anpassas till bl.a. kvinnornas behov.

Flickors otraditionella utbildnings- och yrkesval är ett viktigt inslag i ansträngningarna för att bredda flickors och kvinnors arbetsmarknad. 1 utbildningssystemet har olradilioneila val uppmuntrats på olika sätt. En breddning av kvinnornas arbetsmarknad bidrar lill bättre fömtsättningar att åstadkomma regional balans.

En viktig fömtsättning för kvinnors förvärvsarbete är tillgången till service. Det är framförallt kommunikationer och barnomsorg som har stor betydelse för kvinnorna. Servicesektorn har för övrigl kommit att bli en förutsättning och en möjlighet för kvinnors förvärvsarbete, i synnerhet i stödområdena.

I proposition (1987/88:105, AU 17, rskr. 364) om jämslälldhelspolili-ken inför 90-talel, har regeringen redovisat en samlad syn på jämställd­hetspolitiken. 1 propositionen behandlas bl.a. kvinnors utbildnings- och arbetsmarknadssituation myckel utförligt. Frågan om kvinnlig representa­tion i beslutande organ behandlas i samma proposition och mål om ande­len kvinnor i olika statliga organ läggs fast.

För all ge de regionalpoliliska strävandena ökad genomslagskraft på den regionala nivån och för att lyfta fram sambanden mellan regional- och jämslälldhetspolilikgav regeringen år 1984 landets länsstyrelser ett särskilt uppdrag. Dessa skulle i samverkan med länsarbetsnämnderna och läns-skolnämndema kartlägga situationen samt redovisa program för att stärka kvinnornas ställning på arbetsmarknaden m. m.

En omfattande program- och projektverksamhet har därefter bedrivits av berörda organ. Länsstyrelsemas projektmedel och regeringens projekt­medel för jämställdhetsinsatser har därvid varit av stor betydelse. Även inom ramen för landsbygdskampanjen har flera jämställdhetsprojekt ge­nomförts.

Jag har samma gmndinställning som kommittén, nämligen att jäm-siälldhelsinsalser huvudsakligen skall bedrivas inom ramen för olika or­gans ordinarie verksamhet. Under vissa omständigheter kan dock speciella insatser erfordras för att driva på utvecklingen i önskad riktning. Del är mot denna bakgmnd jag lämnar några förslag med speciell inriktning på kvinnoma framför allt i glesbygds- och stödområdena.

Jag bedömer del därvid särskilt viktigt att kvinnors möjligheter att skapa och driva företag förbättras i stödområdena. Detta skall ses mot bakgmnd av den i stödområdet ofta begränsade och traditionella arbets­marknaden. Jag har därför tidigare föreslagit att utvecklingsfonderna i stödområdet bör tillföras särskilda resurser för stöd och insatser riktade till kvinnor som startar företag (avsnitt 7.5).

För att dagens hushåll med två försörjare skall kunna flytta från en ort   164

 

till en annan ställs stora krav på arbetsmarknadens differentiering. 1 stöd­områdena kan det ibland vara problem att samtidigt finna arbetstillfällen till två personer. I dessa fall kan medflyttandebidraget bidra till att under­lätta den anpassningsprocess som flyttning av ett hushåll innebär. Jag har därför tidigare föreslagit alt medflyllandebidraget skall kunna utbetalas under två år i stället för som nu under ett år (avsnitt 8.8).

Många bedömare pekar på gles- och landsbygdens ensidiga kultur- och fritidsutbud som en bidragande orsak till atl kvinnor flyttar därifrån. Jag anser del därför vara väsentligt alt kultursatsningar görs så alt de ger utrymme för kvinnor all skapa det kulturklimat som de efterfrågar och därmed kunna berika sig själva och sin bygd. Del är också viktigt att kommunema i sin fritidsplanering uppmärksammar flickors/kvinnors be­hov. Jag har därför tidigare föreslagit att anslaget för regionala utvecklings­insatser skall kunna användas bl.a. för kulturinsatser riktade mot bl.a. kvinnor i glesbygd (avsnitt 8.9).

Inom det regionalpolitiska företagsstödet finns en regel om könskvote­ring. Enligt denna skall minst 40% av vardera könet anställas i den rekrytering som görs med hjälp av stödet. Regeln har, även om målet om 40% inte till fullo uppnåtts, lett till bl. a. kvalitativa förbättringar såväl för företag som för de kvinnor som omfattas av det. Jag har därför tidigare föreslagit att könskvoteringsregeln fördel regionalpolitiska stödet skall be­hållas i sin nuvarande omfattning (avsnitt 7.2.1.2).

Prop. 1989/90:76

9 Regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder inom vissa samhälls- och politikområden

Mitt förslag: Regionalpoliliska medel anslås för vissa infrastmktur­insatser i kombination med ekonomiska och andra åtgärder från andra samhälls- och polilikområden av särskild betydelse för den regionala utvecklingen.

Kommittén: Kommittén har inget samlat förslag av denna karaktär. Däremoi föreslår kommittén att ell anslag för Ersättning lill vattenkrafts­regioner inrättas. Medlen skall tas in genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft. Från anslaget föreslås medel användas till bl. a. infrastmktu­rinsatser i inlandet. Dämtöver föreslår kommittén insatser inom vissa sek­torer. Dessa förslag harjag behandlat i avsnitt 8.

Remissinstanserna: Eftersom utredningen inte föreslagit ett samlat an­slag för dessa ändamål finns inga uttalade remissynpunkter i denna fråga. Däremoi instämmer många remissinstanser i bedömningen all olika in­frastmkturinsatser behövs i de prioriterade områdena. Många remissorgan ifrågasätter dock kommitténs förslag till finansiering genom återföring av övervinster på äldre vattenkraft.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare betonat att åtgärder inom många politikområden har betydelse för den regionala utvecklingen. Jag har också

165

 

redogjort för utvecklingen inom ett stort antal samhälls- och politikområ-     Prop. 1989/90:76 den och pekat på en rad faktorer som var och en för sig eller i kombination med varandra kan vara viktiga förutsättningar för att nå en positiv utveck­ling i utsatta orter eller regioner.

I vid mening ger alla dessa faktorer tillsammans de fömtsättningar, den infrastmktur, som olika samhällsorgan och företag i en region är beroende av för att t. ex. utveckla näringslivet.

Jag har tidigare (avsnitt 6) förordat huvudprincipen att varje samhälls­sektor, som en integrerad del av sektorspolitiken, skall utforma verksam­heten så att de regionalpolitiska målen uppfylls. Varje samhälls- och politik­område bör alltså ha ansvaret för att den egna verksamheten anpassas och inriktas efter kraven på regional utveckling och efter de skiftande behoven i olika regioner. Jag har också redovisat organisatoriska och planeringsmässiga åtgärder för att uppnå en förbättrad sådan anpassning och samordning av olika sektorsåtgärder.

Jag anser dock atl användning av regionalpolitiska medel kan vara motiverade i vissa fall. Jag kan nämna några exempel. Vissa projekt, t. ex. inom teknikspridningsområdet, kan beröra flera sektorer på etl sådant sätt all ordinarie sektorsmedel inte kan täcka de behov som finns. I andra faU kan regionalpolitiskt angelägna men udda projekt vara svåra att passa in i ordinarie budgetprocess. Genom att åtminstone delvis använda regional­poliliska medel kan projektet eventuellt tidigareläggas och/eller ges en regionalpolitiskt mer intressant inriktning. Rent generellt kan också sägas all många projekt inte går alt fömtsäga, eftersom utvecklingsarbetet måste få drivas efter resp. regions fömtsättningar. Alternativet vore att inom varje sektor avsätta medel som reserveras för projekt som kan bli aktuella. Jag anser emellertid att flera skäl talar för att det bör finnas vissa flexibla medel inom regionalpolitiken.

Kommittén föreslår att en del av vinsterna från vattenkraft, producerad vid äldre kraftverk, skall användas för att bl. a. finansiera infrastmkturåt­gärder i inlandet. En utredning (dir. 1989:63) har nyligen tillsalts för att utreda frågor om kraftföretagens vinster. Till utredarens uppgifter hör bl. a. att pröva hur vinster från äldre vattenkraft skaU kunna återföras till de regioner där de genereras. Utredaren skall bl. a. pröva hur sådana medel kan finansiera olika samhällsinsatser som bidrar till den regionala utveck­lingen i vattenkraftsregionerna.

Kommittén har även vissa andra förslag av infrastmkturkaraktär. Bl. a. föreslås ett regionalpolitiskt anslag för kompetensutveckling.

Mot bakgrand av behoven i de prioriterade regionerna föreslårjag nu en samlad lösning som innebär att 330 milj. kr. av regionalpolitiska medel anvisas för särskilda infrastmkturåtgärder. Del bör ankomma på regering­en att utforma reglerna för medlens användning m.m. För riksdagens information villjag dock anföra följande.

Resurser och geografiska områden

Behoven av förstärkt infrastmktur är störst i norra Sveriges inland. Av

medlen beräknar jag därför att 200 milj. kr. skall avse stödområde 1.        166

 

Ansvaret för initiativ och genomförande bör delegeras till regional nivå.     Prop. 1989/90:76 Därför bör länsstyrelsema i Norrbottens, Västerbollens och Jämtlands län tillsammans utarbeta förslag till hur dessa medel skall användas. Jag återkommer till ändamålen.

Resterande medel, 130 milj. kr., bör disponeras av regeringen och avse sådana beslut som bör fallas på central nivå. Geografiskt bör dessa medel avse kompletterande insatser i stödområde I, insatser i stödområde 2 samt vissa insatser i stödjepunkter i anslutning till stödområdena. När det gäller tillfälliga medel för forskning och utveckling vid mindre och medelstora högskolor harjag även föreslagit (avsnitt 8.7) att vissa medel skall anvisas högskoloma i sydöstra Sverige.

Utöver dessa särskilda medel bör länsstyrelserna i samtliga län, med projektmedel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser, ha möjlighet att bedriva sektorssamordning och stödja mindre infrastrakturprojekt. Detta bör ha särskild betydelse för glesbygds- och landsbygdsområden. Jag återkommer till medelsfrågan (avsnitt 16).

Beslutsnivåer

De projekt av infraslrakturkaraktär som länsstyrelsema bör kunna stödja med medel från anslaget för regionala utvecklingsinsatser bör avse mindre projekt som kan beslutas på länsnivå tillsammans med olika sektorsorgan.

Det gemensamma anslaget för stödområde 1 bör avse störte projekt av gemensam betydelse för hela eller stora delar av regionen. Därför bör anslaget inte kunna delas upp mellan berörda länsstyrelser. Avsikten är alt ge berörda län ett avgörande inflytande inom den givna ramen. Vidare anser jag att det är angeläget att planeringen och genomförandet ges en bred lokal förankring. Länsstyrelsema bör därför svara för att kommuner­na i regionen liksom andra berörda organ ges möjlighet all medverka i arbetet. Huvudinriktningen bör vara insatser som inte kräver nationella ställningstaganden. Dessa medel är ett nytt inslag i regionalpolitiken och insatsema bör samordnas med beslut som måste fattas centrah. Därför kommer jag att föreslå en beredningsprocess som ger regeringen möjlighet att göra avvägningar mellan beslut om de regionala medlen, de medel som regeringen eller myndigheter disponerar, och sådana beslut i övrigt som måste fattas centralt. Genomförandet bör sedan länsstyrelsema, så långt möjligt, svara för. En sådan beredningsprocess syftar bl. a. till att ge största möjliga effekt av de regionala medlen, så alt de t.ex. inte används där ordinarie sektorsmedel bör användas.

De medel som disponeras av regeringen avser åtgärder där besluten bör fattas på central nivå.

Riktlinjer

Eftersom flexibiliteten är mycket viktig anser jag inte att det finns skäl att

sätta upp detaljerade regler med angivande av ändamål etc. 1 princip bör 167

 

medlen få användas till projekt som förbättrar fömtsättningama för en positiv utveckling i de prioriterade regionema och där andra medel inte är tillämpliga.

Jag har vid mina redovisningar av olika polilikområden lämnat exempel på ändamål till vilka etl infrastmkturanslag bör kunna användas. Det kan således handla om tillfälliga medel för forskning och utveckling för atl förslärka kompetensen vid vissa mindre och medelstora högskolor, initial­insatser för att stödja regionalpolitiskt angelägen kollektivforskning, sär­skilda satsningar på utrastning som innebär förbättrade möjligheter att bedriva olika utbildningar och samverkan mellan flera utbildningsanord­nare, teknikspridningsprojekl, samverkansprojekt inom offentlig sektor, turistprojekt som vandringsleder m.m., miljöinsatser av turistisk betydelse, kultursatsningar, samordnade trafikprojekt, åtgärder för kvinnors förela-gandeetc. Jag anser däremot inte att investeringarav typen vägar, jäm vägar, flygplatser osv. bör komma ifråga.

Medlen är inte avsedda att ersätta ordinarie statliga stöd inom olika områden. Användningen av dessa infraslmkturmedel får således inte inne­bära att ordinarie statsbidrag sänks i de prioriterade regionema. De bör inte heller avse reguljär drift. Vidare skall medlen inte kunna användas lill direkt företagsstöd eller l.ex. som kapitaltillskott till investment- och utvecklingsbolag etc. Dessutom bör huvudprincipen vara att använda infrastmkturmedlen i kombination med sektorsmedel. Samfinansiering med privata finansiärer bör också vara möjlig. Länsstyrelsema bör inte ensamma svara för finansieringen av verksamheter med dessa medel. Därmed kan de regionalpolitiska medlen också få betydelse för förnyelse­processen i olika verksamheter.

Jag kommer senare (avsnitt 13) att föreslå all ERU får till uppgift att utvärdera effekter m. m. av infraslmkturinsatsema.

Prop. 1989/90:76

10 Utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd 10.1 Allmän inriktning

Min bedömning: Insatsema bör vara offensiva och utvecklingsinrik-tade och syfta till att ta tillvara glesbygdens och landsbygdens resur­ser.

Glesbygdsstödet bör liksom hittills förbehållas de av länsstyrelser­na avgränsade glesbygdsområdena. Stödet bör förenklas och förbätt­ras.

Samordningen av olika samhällssektorers agerande bör förbättras och insatser göras för att förstärka den lokala infrastmkturen.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén menar all de strategier som den redovisat för de prioriterade landsdelama har relevans också med ell glesbygds- eller landsbygdsperspekliv på dessa delar av landet.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser saknar förslag till en samlad

168

 

strategi för landsbygdens utveckling med genomarbetade åtgärdsförslag. Prop. 1989/90:76 De menaratt det behövs en samlad landsbygdspolitik för 1990-talet som är utvecklingsinriktad och en viktig del av regionalpolitiken. Glesbygdsdele­gationen menar atl kommittén inte heller tagit till sig den arbets- och planeringsmetod som tillämpats under landsbygdskampanjen, som inne­bär arbete nerifrån och upp.

Skälen för min bedömning: Som underlag för mina förslag och bedöm­ningar avseende glesbygds- och landsbygdsinsalser har jag, fömtom den regionalpolitiska kommitténs betänkande samt remissynpunkter, haft det av glesbygdsdelegalionen utarbetade landsbygdsprogrammel samt förslag från folkrörelsemas landsbygdsriksdag i Umeå våren 1989.

Jag har tidigare (avsnitt 3) angett de övergripande målen för regionalpo­litiken där jag betonade ekonomisk tillväxt, rättvis fördelning samt valfri­het i boendet. En av fömlsältningama för ett fungerande skogsbrak och upprätthållande av många strategiska funktioner i övrigt i glesbygden och på landsbygden är bl. a. att byar och samhällen kan överleva och utvecklas. På så sätt skapas också möjlighet att la tillvara glesbygdens resurser. Det är mot denna bakgrand som glesbygds- och landsbygdspolitiken i ett natio­nellt perspektiv utgör en viktig del av regionalpolitiken.

Somjag tidigare framhållit (avsnitt 4.6) råder det stora skillnader mellan glesbygdsområden och landsbygdsområden vad gäller utveckling och för­utsättningar för sådan. Även inom respektive område råder många gånger stora olikheter. Detta ställer krav på skilda insatser samt lokala anpass­ningar och lösningar. Jag betonade tidigare också att den utpräglade gles­bygden, när del gäher insatser av olika slag, även fortsättningsvis måste prioriteras.

Med denna utgångspunki anser jag det naturligt att glesbygdsstödet även fortsättningsvis förbehålls den utpräglade glesbygden.

Atl främja näringslivets utveckling i glesbygden, och då särskilt småföre­tagsamheten, med hjälp av glesbygdsstöd är emellertid inte lillräckligt för att trygga en långsiktigt positiv utveckling. Det fordras kompletterande in­satser inom många samhällssektorer och en satsning på den lokala infra­stmkturen. För alt glesbygden och landsbygden skall kunna utvecklas eko­nomiskt, socialt och kulturellt krävs en helhetssyn där myndigheter, verk och organisationer på alla nivåer samverkar. Viktigt i detta sammanhang är att på olika sätt, genom flexibla lösningar, få till stånd en samordning av olika samhällssektorers verksamheter i glesbygd. Om så inte sker riskerar de näringslivsfrämjande insatsema med hjälp av t. ex. glesbygdsstöd att på sikt ha varit förgäves. Jag har tidigare (avsnitt 8) redogjort för olika sektorer med stor regionalpolilisk betydelse och återkommer (avsnitt 10.3) till en sum­mering av dessa sektorers betydelse från glesbygds- och landsbygdssyn-punkt.

Ett ytterligare förbättrat glesbygdsstöd saml en utbyggd sektorssamord­ning är några av hörnstenarna i glesbygdspolitiken. Dämtöver vill jag särskilt lyfta fram några områden som kommer att få stor betydelse för glesbygdens och landsbygdens utveckling på 1990-talet.

Glesbygds- och landsbygdsinsatsema måste ha en sådan inriktning att
de medverkar till alt ta tillvara den mänskliga kraften och de lokala          169

 

resursema. Del gäller också att förbättra kvinnomas fömtsättningar för att Prop. 1989/90:76 bo och verka på landsbygden. Väl fungerande boendemiljöer med tillgång till service är också betydelsefulla. Det är vidare viktigt att satsa på kompetens genom förbättrade utbildningsmöjligheter. Kommunikationer­na är också viktiga, såväl för person- och godstransporter som för teleöver-föringar. Ytterligare etl område som har stor betydelse för utvecklingen är kulturen, inte minst som identitetsskapande faktor.

Den lokala resursmobiliseringen är på väg att ge resultat i glesbygden. Människor har gått samman i bygdekommittéer, sockenråd, kooperativ eller i annan organisationsform för att utveckla sin bygd. Arbetet bedrivs ofta med stöd från kommun, länsstyrelse eller andra organ. Dessa arbets­former har medfört att många idéer kommit fram och även är under förverkligande. Det bör även fortsättningsvis vara en viktig uppgift för länsstyrelsema all stödja sådana här utvecklingsprojekt med medlen för regionala utvecklingsinsatser.

Jag återkommer (avsnitt 16) till medelsfrågan. Redan nu vill jag emeller­tid anföra att jag anser atl projektmedlen i ökad utsträckning och på ett friare sätt bör kunna användas för att utveckla närmiljön genom satsning­ar på vissa typer av infrastmktur. Detta gäller i glesbygden men även på landsbygden. Givetvis föratsätter jag då atl länsstyrelsen i sin medelsan­vändning, gör de geografiska avgränsningar och avvägningar mellan olika ändamål som gäller för anslaget Regionala utvecklingsinsatser. Insatsema bör styras efler problemens svårighetsgrad. Det bör ankomma på länssty­relsen att bedöma behovet av att utarbeta ett särskilt landsbygdsprogram. En del län har redan gjort delta. Del bör i varje fall inför kommande anslagsframställningar utarbetas ett material som belyser hur länsstyrelsen bedriver sina landsbygdsinsatser och utifrån vilka kriterier detta sker. Ett sådant material ger en utvärderingsmöjlighet för länsstyrelsen, den nya glesbygdsmyndigheten (avsnitt 10.5) och regeringen, som i sin tur kan ligga till gmnd för nya riktlinjer för verksamheten.

Innan jag går över till mina förslag om förändring av glesbygdsstödet vill jag slå fast att glesbygds- och landsbygdspolitiken är en betydelsefull del av den samlade regionalpolitiken. Detta i sin tur innebär att den förstärkning av de regionalpolitiska insatsema som jag föreslår kommer atl få stor betydelse för människoma i glesbygd och landsbygd, även om förslagen inte alltid har en direkt glesbygds- eller landsbygdspolilisk etikett.

170

 

10.2 Glesbygdsstödet

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Glesbygdsstöd skall fortsättningsvis lämnas i form av stöd till företag och stöd till kommersiell service. Stöd till intensifi­erade kommunala sysselsättningsinsalser och stöd till samhällelig service skall upphöra som stödformer inom glesbygdsstödets ram. Till dessa ändamål kan i stället andra former av samhällsstöd läm­nas.

—Högsta belopp för avskrivningslån vid stöd till företag höjs från 300000 kr. lin 350000 kr.

—Avskrivningslån skall även kunna lämnas till immateriella inves­teringar.

—Högsta belopp för avskrivningslån lill uthymingsstugor höjs frän 45000 kr. un 50000 kr.

—Högsta belopp för servicebidrag till kommersiell service höjs från 60000 kr. lin 80000 kr.

Kommittén: Den regionalpolitiska kommittén anser, att det är angeläget att utveckla de stödformer inom glesbydsstödel som inte direkt riktas till företagen utan mer riktas mot att förbättra närmiljön. Kommittén föreslår alt den särskilde utredaren som bör tillsättas för alt lämna förslag lill ett förändrat transportstöd, i sitt arbete bör inkludera godstransportstödel som finns inom ramen för glesbygdsstödet.

Remissinstanserna: De flesta som yttrat sig om glesbygdsstödet delar kommitténs uppfattning alt erfarenhetema av stödet är mycket goda. Glesbygdsdelegalionen och länsstyrelsen i Värmlands län menar atl stödet kan utvecklas ytterligare och göras ännu mer flexibelt och effektivt. De anser att glesbygdsstödet bör vara etl basstöd och inte ell komplement lill andra stödformer. Lantbmksslyrelsen m. fl. anser atl stöd även bör kunna lämnas till s. k. mjuka investeringar t. ex. till marknadsförings- och pro­duktutvecklingsinsatser.

Konsumentverket menar all stödet till kommersiell service givit mycket goda effekter, men menar att det ytterligare kan förbättras. Bl. a. föreslås höjning av maximibeloppet för servicebidrag från 60000 kr. till 100000 kr., förhöjt stöd till investeringar i utmstning för bensingasåtervinning och till investeringar som följer av skärpt livsmedelslagstiftning.

Skälen för mitt förslag: Glesbygdsstödet bedöms, såväl av den regional­politiska kommittén som de flesta remissinstanserna, fungera väl. Gles­bygdsstöd lämnades under budgetåret 1988/89 med 233 milj. kr., vilket innebar att en tredjedel av länsstyrelsemas medel för regionala utveck­lingsinsatser användes till glesbygdsstöd. Stödet har ökat i omfattning år från år, vilket helt förklaras av att stödet till företag nått ut till allt fler sökanden. Del är också ofta detta stöd som avses när glesbygdsstödet be­skrivs som flexibelt och obyråkratiskt.

Stöd till kommersiell service lämnades budgetåret 1988/89 med ca 35 milj. kr. till omkring 200 butiker i glesbygd. Delta stöd har verksamt

171

 

bidragit till all trygga dagligvamförsörjningen för permanent- och fritids-     Prop. 1989/90:76 boende i glesbygd.

Båda dessa stödformer har enligt min mening visat sig fungera myckel väl, varför jag inte anser att det behövs några stora förändringar i stödbe­stämmelserna. Däremoi finns det anledning att uppmärksamma behovet av uppföljning och utvärdering av stöden. Riksdagens revisorer har i en granskning konstaterat att de berörda myndigheterna ofta inte har möjlig­het att fortlöpande följa upp de stöd som ges. Orsaken sägs inte bara vara brist på personella resurser, utan också att det saknas ändamålsenliga uppföljnings- och utvärderingsmetoder. Vad gäller den sistnämnda frågan bör det enligt min mening ankomma på den nya glesbygdsmyndighet,som jag kommer att föreslå ska inrättas (avsnitt 10.5), att ta fram sådana metoder och i övrigt bistå de berörda myndigheterna med rådgivning och utbildning i uppföljningsfrågor.

Huvudansvaret för den direkta uppföljningen ligger således på länssty­relserna, både vad gäller glesbygdsstödet och användningen av projekt­medlen, vilka kan användas för övriga glesbygds- och landsbygdsinsalser. Som riksdagens revisorer påpekat finns ett behov av förbättrad uppfölj­ning. Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.5) redovisat min syn på hur uppfölj­ningen av det regionalpolitiska företagsstödet kan förbättras. På liknande sätt bör uppföljningen av glesbygdsstödet och projektverksamheten kunna förbättras. Enligt min mening bör därför en del av projektmedlen kunna avsällas för uppföljningsändamål. Vidare bör den nya glesbygdsmyndighe­ten, utöver den utbildnings- och rådgivningsroll jag nyss nämnt, få i uppgift att göra centrala utvärderingar av glesbygds- och landsbygdsinsats­erna. Det bör slutligen ankomma på regeringen atl klarare ange riktlinjer för verksamheten, som ger bättre möjlighet all mäta graden av måluppfyl­lelse.

Vad gäller stödet lill intensifierade kommunala sysselsättningsinsatser och stödet till samhällelig service har även dessa haft positiva effekter. Båda stödformerna tillkom omkring år 1970. Till skillnad från stödet till företag var bakgranden till dessa stöd snarare defensivt än offensivt. Glesbygdspolitiken har ändrat inriktning sedan dessa stöd infördes. Insat­ser inom andra polilikområden, t. ex. inom arbetsmarknadspolitiken har också förändrats, bl. a. har de traditionella beredskapsarbetena minskat i omfattning. Vidare har länsstyrelsernas resurser för regional projektverk­samhet m. m. tillkommit och kraftigt förstärkts. Det är dessa gmndläggan­de förändringar i fömtsättningarna för den offensiva glesbygdspolitiken som lett mig fram lill slutsatsen att något behov all regelstyra dessa båda stödinsatser inom ramen för glesbygdsstödet inte längre föreligger.

Enligt den region al politiska kommittén visar landsbygdskampanjens
budkavlar att det, utöver glesbygdsstöd lill företag, finns behov av insatser
inom många andra områden som l.ex. serviceförsörjningen, föreningsli­
vet, värnet om del öppna landskapet, kulturmiljön osv. Jag delar kommit­
téns uppfattning att behovet av att förbättra närmiljön på dessa områden
är stora. Jag menar emellertid att dessa behov bäst kan tillgodoses genom
en friare användning av medlen för regionala utvecklingsinsatser. Ett
särskilt regelverk för sådana insatser inom glesbygdsstödets ram skulle inte      172

 

underlätta strävandena att åstadkomma flexibla och lokalt anpassade lös-     Prop. 1989/90:76 ningar. Snarare skulle risken öka för stelbenthet och byråkrati. Jag åter­kommer i det följande till skälen för mina förslag beträffande de olika stödformerna.

Stöd tid företag

Nästan två tredjedelar av glesbygdsstödsmedlen används till avskrivnings­lån för investeringar i företag. Under senare år har 1 600— 1 800 småföre­lag åriigen fått sådant stöd, vilket resulterat i att omkring 1 500 hel- eller deltidsarbeten beräknas ha tillkommit varje år.

Utöver dessa direkta sysselsättningseffekter har kringeffekter uppstått i form av bibehållandet av service och ett bättre tillvaratagande av de lokala resurserna. För många har stödet givit en möjlighet alt bo kvar och försörja sig i sin hembygd. Inte minst viktigt har varit att stödet underlät­tat övergång till kombinationssysselsättning för t.ex. småjordbmkare i norra Sverige. Den livsmedelspoliliska arbetsgmppen har noterat delta och också föreslagit atl glesbygdsslödsinsalsema bör förstärkas med 100 milj. kr. Detta förslag kommer att behandlas i särskild proposition om livsmedelspolitiken senare i vår.

Beloppsgränserna för stödet till företag och uthyrningsstugor höjdes senast den Ijuli 1988. Jag anser att en viss uppräkning med hänsyn till prisutvecklingen nu är motiverad.

Det särskilda stödet till godstransporter direkt lill företag föreslår jag överfört från stödet till samhällelig service till stödet till företag. Den sär­skilda utredaren, som kommunikationsministern tillkallat beträffande de regionalpoliliska transportstöden (se avsnitt 8.10), kommer att behandla även del särskilda stödet till godstransporter i glesbygd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.3) föreslagit förbättrade möjligheter att lämna regionalpolitiskt företagsstöd till immateriella eller s. k mjuka inve­steringar. Även inom glesbygdsstödets ram finns önskemål om atl kunna lämna avskrivningslån till andra investeringar än till investeringar i bygg­nader och maskiner. Det gäller framför allt stöd till produktutveckling och marknadsföring.

För närvarande kan kreditgaranti för lån lämnas för sådana investering­ar som görs i direkt samband med att stöd lämnas till investeringar i byggnader eller maskiner.

Verksamheter inom den privata tjänstesektom och många verksamheter
som startas av kvinnor kräver ofta inte så dyra fysiska investeringar. Det
kan också konstateras att huvuddelen av företagsstödet går till manliga
företagare. Inte minst för att stimulera företagsamheten bland kvinnor i
glesbygd bör det därför öppnas möjlighet att räkna in även s. k. mjuka
investeringar i stödunderlaget vid bestämmande av stödels storlek. Lik­
som vad som gällt för kreditgarantier bör denna möjlighet begränsas till att
avse stöd i samband med alt stöd lämnas till fysiska investeringar. Den
nya möjligheten får alltså inte utvecklas dithän att stöd kan lämnas i form
av driftbidrag, vilket tidigare, i strid med bestämmelserna skett i vissa län
när det gällt hanteringen av kreditgarantier. Jag avser återkomma till       173

 

regeringen med förslag till närmare bestämmelser om hur stödet i denna     Prop. 1989/90:76 del bör utformas.

För små förelag i glesbygd är del ofta svårt att nå ut på marknaden med sina produkter. Ofta är volymema som produceras också för små för att vara intressanta för uppköpama. En ökad samverkan mellan företagen i en bygd kan här ge samordningsfördelar t.ex. vad gäller marknadsföring, transporter, bokföring, utbildning och rådgivning m. m. Länsstyrelsema bör med hjälp av sina medel för regional projektverksamhet kunna stödja sådana samordnade marknadsföringsinsatser m. m.

Samverkan kan också ske i kooperativ form. Den kooperativa företags­formen bör ha goda fömtsättningar att utvecklas i glesbygden. Under 1980-lalet har insatser gjorts för all stödja utvecklingen av kooperationen, bl.a. genom Kooperativa rådet. Under de senaste åren har ca 15 lokala eller regionala kooperativa ulvecklingscentra byggts upp med stöd från rådet. TiU dessa centra kan allmänheten vända sig för atl få ekonomisk och juridisk rådgivning och annat stöd i samband med start av kooperativa förelag. De utgör med sin speciella kompelens ett värdefullt komplement till annan företagsrådgivning. Länsstyrelsema bör liksom hittills via med­len för regional projektverksamhet kunna medverka i finansieringen av denna verksamhet.

I glesbygden har kooperativa företag kunnat få glesbygdsstöd. Gles­bygdsdelegationen anser att insatsema för all stödja den nykooperaliva verksamheten bör ökas ytterligare med särskild inriktning på landsbygden. Enligt min mening bör det ankomma på länsstyrelsema att inom ramen för del regionala utvecklingsarbetet uppmärksamma behovet av rådgivning och stöd lill kooperativa verksamheter. När det gäller utbildning i koope­rativa frågor bör, fömtom nämnda kooperativa utvecklingscentra, även folkhögskoloma ha en viktig roll. Den regionalpolitiska kommittén menar att Kooperativa rådet bör ges i uppdrag att studera behovet av företags-stödjande ålgärder riktade till producenlkooperativ i småförelagsform. Något särskih uppdrag härför behövs enligt min mening inte, eftersom det redan ingår som en naturlig del i rådels verksamhet.

Vad slutligen gäller handläggningen av stödet till företag så har länssty­relsen enligt förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd ansvar för den. Länsstyrelsen får dock överlämna prövningen av ett visst ärende eller en viss gmpp av ärenden till lanlbmksnämnden eller den regionala utveck­lingsfonden. 1 ell fåtal län utnyttjas denna möjlighet vad gäller utvecklings­fonden. Däremot handlägger lantbraksnämndema i de flesta län stöd lill företag inom de areella näringama.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.5) behandlat frågan om handläggningsord­
ning för det regionalpolitiska företagsstödet och därvid förordat att läns­
styrelsema ensamma bör ha i uppgift all pröva ärenden om sådant stöd. 1
konsekvens härmed kan det finnas anledning att överväga, om även hand­
läggningen av glesbygdsstödet bör ges samma inriktning. Jag har dock
funnit övervägande skäl tala för att någon sådan ändring inte bör göras. I
det fåtal län där den regionala utvecklingsfonden handlägger stödet till
företag, sker detta sedan mycket lång lid tillbaka och i inarbetade former.
Eftersom länsstyrelsema själva bedömt denna handläggningsordning som   174

 

lämplig, anser jag inte att någon ändring genom beslut av regeringen bör     Prop. 1989/90:76 ske. Vad slutligen gäller lanlbmksnämndemas handläggning av stödet, kommer frågan om överlämnande av beslutanderätt från länsstyrelsema all lösas automatiskt, när lantbraksnämndema inordnas i länsstyrelsema i samband med genomförandet av den samordnade länsförvaltningen.

Stöd tid kommersied service

Sedan 1973 har 245 milj. kr. lämnais i stöd lill kommersiell service i glesbygd i form av investeringsstöd, driflslöd/servicebidrag och hemsänd-ningsbidrag. Stöd har lämnais lill dagligvamservice- och drivmedelsföre­tag på ca 1000 platser. Buliksstmkturen i glesbygden har härigenom för­ändrats relativt långsamt under 1980-talel. Enligt konsumentverket är dock det kvarvarande buliksnälet så glest all ytterligare nedläggningar i många fall kommer att medföra mycket negativa effekter på hushålls-, kommunal- och samhällsekonomisk nivå.

Den Ijuli 1988 ersattes det tidigare driftstödet av ett servicebidrag samtidigt som beloppet höjdes från 50000 kr. lill 60000 kr. Konsument­verket menar atl många ansökningar visar på ett underskoll som avsevärt överstiger maximibeloppet och föreslår en höjning lill 100000 kr. Jag delar verkels uppfattning all samhällets och hushållens kostnader vid en butiks­nedläggning i vissa fall blir myckel stora. Detta är också skälet lill atl regeringen infört det särskilda servicebidraget för att motverka nedlägg­ningar. Med hänsyn lill stödels rena driftstödskaraktär och all en höjning skedde så sent som år 1988 föreslårjag att maximibeloppet sätts till 80000 kr.

Konsumentverket har föreslagit att förhöjt stöd skall kunna lämnas till vissa investeringar rörande bensingasåtervinning saml investeringar som föranleds av skärpt livsmedelslagsliflning. Verket menar atl upp lill 100 procent av sådana investeringar borde få finansieras med avskrivningslån, eftersom de inte medför höjd försäljningsvolym. Regeringen har en gång tidigare, i samband med investeringar i anläggningar för blyfri bensin, medgett en tillfällig möjlighet all lämna förhöjt stöd. Skälet var dels att underlätta för glesbygdsbutiker all genomföra sådana relativt kostsamma investeringar, dels all påskynda att investeringar i sådana anläggningar gjordes i glesbygden.

Av konsumentverkels yttrande framgår inte vilka investeringsvolymer
det kan komma att röra sig om i de fall verket nu aktualiserar. Jag vill
samtidgt erinra om att stödet till kommersiell service redan är generöst,
just för att det syftar till att bevara dagligvamförsörjningen i glesbygd.
Utöver ett avskrivningslån på 50 procent kan således såväl investeringslån
som kreditgaranti lämnas till sådana investeringar som konsumentverket
tar upp. Jag är därför för närvarande inte beredd att föreslå något förhöjt
stöd till dessa ändamål. Inte heller finner jag skäl att, som konsumentver­
ket föreslår, införa som regel atl kommuner i prioriterade delar av inlandet
ska kunna beviljas upp till 50 procent i hemsändningsbidrag. Länsstyrel­
sen har redan, om synnerliga skäl föreligger, en sådan möjlighet enligt
förordningen (1985:619) om glesbygdsstöd.                                         175

 

Konsumentverket menar att stöd till kommersiell service även ska kun- Prop. 1989/90: 76 na lämnas till annan verksamhet som samordnas med dagligvaraservicen. Jag återkommer senare (avsnitt 10.3) till sektorssamordningsfrågor som är viktiga för att bibehålla service i glesbygd och då även lill finansieringsfrå­gor. Jag kan dock redan nu säga, att jag anser att det specifika stödet till kommersiell service även i fortsättningen bör förbehållas dagligvamför­sörjningen.

Konsumentverket betonar behovet av utbildning bland glesbygdshand-lama. Enligt min mening delar dessa behovet med glesbygdsföretagama i stort. Just för handlama bör handelns organisationer ha en viktig uppgift i medverkan tiU kompetenshöjning hos medlemmar och andra. I övrigt bör länsstyrelsema i samverkan med olika utbildningsanordnare medverka till utbildningsinsatser för olika förelagarkalegorier.

Den regionalpolitiska kommittén tar upp bokhandeln som en viktig lokal kontaktpunkt i ett kulturellt nätverk och konstaterar atl ett 80-tal kommuner saknar sådan. Många av dessa kommuner finns i de priorite­rade landsdelama, varför det där, enligt kommitténs mening, bör vara möjligt att lämna regionalpolitiskt stöd för etablering av bokhandel.

Bokhandeln fyller enligt min mening en viktig kulturpolitisk funktion, och utgör en betydelsefull del av den kommersiella servicen. Samtidigt vill jag, vad gäller möjligheten att lämna stöd, erinra om atl del inom ramen för glesbygdsstödet redan finns möjlighet att lämna stöd tiU fackhandels­service — till vilken bokhandeln räknas — om del är av särskild betydelse för konsumentema i ell glesbygdsområde.

Stöd tid intensifierade kommunala sysselsättningsinsalser

Stöd till intensifierade kommunala sysselsättningsinsalser, s. k. IKS-verk-samhel, påbörjades som försöksverksamhet redan år 1971. Syftet var att ge arbete till i första hand äldre lokalt bundna personer. År 1979 inordnades IKS-verksamheten i glesbygdsstödet. Budgetåret 1988/89 avsatte länssty­relsema knappt 30 milj. kr. till IKS-verksamhel.

Riksrevisionsverket (RRV) redovisade 1986 en utvärdering av IKS-verksamheten (Dnr 1985:680). RRV ansåg att stödets syfte och inriktning borde preciseras, dvs. om det skall vara regional- eller arbetsmarknadspo­litiskt. Vidare konstaterade RRV att de objekt som finansierades med hjälp av I KS-medel rymdes inom glesbygdsstödsförordningens ramar, även om det fanns fall som låg på gränsen lill normal kommunal verksam­het. IKS-verksamheten bedömdes emellertid som ratiniserad med dålig fantasi vad gäller inventering av de arbetslösas sysselsältningsbehov. Slut­ligen påpekade RRV all endast 57% av antalet dagsverken utförts av den egentliga målgmppen, dvs. äldre lokaU bunden arbetskraft. RRV definie­rade då äldre som personer över 45 år. RRV ifrågasatte rimligheten i delta liksom den mycket låga andelen kvinnor i IKS-verksamheten (5%).

Ett viktigt argument för IKS-verksamheten har tidigare varit att de
traditionella beredskapsarbetena var stora och kapitalkrävande, t. ex. väg­
byggen, och därför inte anpassade till de speciella förhållandena i glesbygd
eller till målgmppen. Under senare år har emellertid de sysselsättningsska- 176

 

pande åtgärdema inom arbetsmarknadspolitiken förändrats kraftigt (se Prop. 1989/90:76 även avsnitt 8.8). Inte minst viktigt är tillkomsten av medel för olradilio­neila insatser som medger utrymme för att välja den mest effektiva insat­sen för alt lösa ett problem. Som chefen för arbetsmarknadsdepartementet redovisat i budgetpropositionen riktar sig de arbetsmarknadspoliliska åt­gärdema främst lill de mest utsatta gmppema på arbetsmarknaden. Som exempel nämnde hon då bl. a. långtidsarbetslösa, deUidsarbetslösa, arbets­handikappade och äldre lokall bunden arbetskraft. Detta är gmpper som har svårigheter att få arbete på den öppna arbetsmarknaden även i goda konjunkturlägen, vilket alltså inte minst gäller lokall bunden äldre arbets­kraft i glesbygden.

Enligt min mening finns mot bakgmnd av den nya inriktningen av arbetsmarknadspolitiken inte längre något skäl all bibehålla ett särskilt arbetsmarknadspolitiskt instmment inom ramen för glesbygdsstödet. 1 denna fråga harjag samrått med chefen för arbetsmarknadsdepartementet.

De medel som frigörs inom länsanslaget, genom att IKS-verksamheten slopas, kan i stället användas lill alt ge fler förelag i glesbygd investerings­stöd och därmed skapa bestående arbetstillfällen. 1 den mån IKS-medel använts till projekt i enskild regi, t. ex. upprastning av verkstadslokaler, bör företagsstödet fortsättningsvis vara den stödform som används.

Stöd tid samhällelig service

Stödet har sitt ursprang i socialstyrelsens försöksverksamhet med social service i glesbygd från slutet av 1960-talet. Verksamheten inordnades 1979 i glesbygdsstödet.

Stödet kan lämnas lill kommuner och landstingskommuner för att täcka kostnaderna för särskilda insatser avseende främst vård eller service för äldre eller handikappade saml aktiviteter för bam och ungdom. Stödet har emellertid i ringa grad använts lill verksamhet som avser service och omsorg. I stället har huvuddelen av medlen använts till upprastning av samlingslokaler. Under det senaste budgetåret lämnades 16 milj. kr. som stöd till samhällelig service.

För stöd till investeringar i samlingslokaler finns ett särskilt anslag under bostadsdepartementets huvudtitel. Efterfrågan på medel från delta anslag överstiger regelmässigt efterfrågan. Jag vill emellertid erinra om den ändring i reglema för stöd tiU samlingslokaler som genomfördes den Ijuli 1989, och som främjar mindre lokaler, bl. a. på landsbygden. Den regional­politiska kommittén har föreslagit all glesbygden bör prioriteras vad gäller medel för stöd till samlingslokaler. Genom den regeländring som jag nyss refererade till, bör de ofta små samlingslokalema i glesbygd få en viss förbättring av möjligheten att få stöd. Dessutom medverkar kommunema i många fall lill uppmstning av samlingslokaler. De s.k. bygdemedlen används också lill förbättringar av samlingslokaler i norra Sverige.

Slutligen bör konstateras all länsstyrelsema redan i dag använder med­
len för regional projektverksamhet till projekt som rör samordnad service­
försörjning. Den friare användning av medlen for Regionala utvecklings­
insatser som jag kommer all föreslå (avsnitt 16) gör att det, enligt min     177

12   Riksdagen 1989/90. I saml Nr 76

 

min mening, saknas anledning alt inom ramen för glesbygdsstödet särskilt reglera stöd lill samhällelig service.

Del särskilda stödet direkt till företag för godstransporter, som kan lämnas inom ramen för stödet till samhällelig service, bör dock inte hanteras inom ramen för projektmedlen. Denna särskilda godstransport-fråga kommer att behandlas inom ramen för del uppdrag som regeringen (kommunikationsministem) lämnat i fråga om del framtida transportstö­det i sin helhet. 1 avvaktan på förslag från utredningen bör denna stödform tills vidare föras in under stödet till företag.

Prop. 1989/90:76

10.3 Sektorsfrågor

Mitt förslag: Länsstyrelsen skall, i första hand i glesbygdsområden, kunna ta upp överläggningar om alternativa lösningar för att sam­ordna offentlig service med annan på orten existerande verksamhet innan statlig service får läggas ned.

Kommittén: Regionalpolitiska kommittén anser att ingen offentlig ser­vice får dras in på landsbygden innan alternativa möjligheter lill samord­ning har prövats samt att posten bör utgöra en basresurs i en sådan prövning. Som stöd vid en sådan prövning anser kommittén all länsstyrel­sen ska fungera.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser understryker behovet av en helhetssyn och en bättre samordning mellan myndigheter, verk och organi­sationer på alla nivåer. Kommitténs förslag får stöd av bl. a. Folkrörelserå­det — Hela Sverige ska leva samt glesbygdsdelegationen. Länsstyrelsen i Stockholms län finner förslaget vällovligt men betonar att det fordras resurser och befogenheter för länsstyrelsen om det ska få någon verkan.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 8) redovisat min syn på olika samhällssektorers betydelse för den regionala utvecklingen och då även ur glesbygds- och landsbygdsperspektivet. I del följande vill jag betona och stryka under vissa frågor av betydelse i detta sammanhang.

Ett resultat av landsbygdskampanjen är att nya former för att ta tiU vara landsbygdens resurser har prövats och kontakter mellan olika intressenter har skapats eller stärkts. Försök med samordnade servicelösningar har gjorts, som har medfört bevarad eller förbättrad service till en i vissa fall lägre kostnad än om alla agerat var och en för sig. Resultatet har också blivit att sektorsgränser har luckrats upp. Detta arbete måste fortsätta och intensifieras, där allas ledstjärna måste vara de enskilda människornas behov och inte den egna sektoms.

Inomregional decentralisering är etl sätt alt föra ut servicen närmare människorna. Vissa länsstyrelsers försöksverksamhet med inrättande av lokalkontor är ett sätt att praktiskt lösa servicefrågor genom att olika statliga, kommunala och privata verksamheter samlas under etl tak. En utvärdering av de hittills gjorda satsningarna av detta slag pågår för närvarande inom civildepartementet. Erfarenheterna härav kan ligga till gmnd för del fortsatta arbetet med inomregional decentralisering.

178

 

Lokala kontor kan också medverka till att föra ut och samla den för     Prop. 1989/90:76 landsbygden så betydelsefulla företagsrådgivningen. Det finns exempel på sådan samordning där t. ex. skogsvårdsstyrelsen, lantbraksnämnden, hus­hållningssällskapet och utvecklingsfonden verkar tillsammans.

När del gäller överväganden om indragning av statlig service i glesbygd, anser jag det nödvändigt att förstärka länsstyrelsemas roll i sektorssamord­ningen. Detta bör göras genom att del i förordningen (1982:877) om regionall utvecklingsarbete görs ett tillägg med nämnd innebörd.

Enligt min mening bör det i fortsättningen inte få gå till så, att varje sektorsmyndighel agerar på egen hand, utan alt en gmndlig prövning först har skett av möjligheten att bibehålla service på landsbygden genom sam­ordning med andra verksamheter på orten. En lösning kan t. ex. vara lokal — eller i vissa fall personalsambmk.

Länsstyrelsens uppgift bör bli att tillsammans med berörda myndigheter se lill att alla tänkbara alternativ verkligen prövas. Samtidigt går det inte alt bortse från den inneboende konflikt som föreligger mellan kravet på ökad effektivitet hos sektorsmyndigheterna och kravet på regionalpolitiska hänsyn. Slutligen handlar det om vem som vill eller kan betala de eventu­ellt ökade kostnader som sektorsmyndigheten bedömer skulle uppkomma. Jag menar dock att den förstärkta länsstyrelserollen, även om en sådan inte heller i fortsättningen helt kan förhindra nedläggningar, bör leda till att alternativa lösningar verkligen prövas. Därvid kommer del ibland säkert också all visa sig att det finns lösningar, som även kan tillgodose kravet från sektorsmyndigheten i ekonomiskt hänseende. Jag har i denna fråga samrått med chefen för civildepartementet.

Jag har tidigare (avsnitt 8.1) förordat den s. k. blandningsmodellen, dvs. att respektive samhällssektor bör ha huvudansvaret för att verksamheten uppfyller de krav som de regionalpolitiska målen ställer. Samtidigt före­slog jag alt vissa regionalpolitiska medel, främst i kombination med ordi­narie sektorsmedel, ska kunna disponeras för vissa projekt av infrastmk­turkaraktär.

Även vad gäller olika samhällsorgans service på landsbygden bör bland­ningsmodellen gälla. Det kan dock, i samband med överväganden om alternativ till en nedläggning, uppslå vissa initial- eller övergångskostnader där en delfinansiering från länsstyrelsens sida kan erfordras. Länsstyrel­sens medel för regional projektverksamhet bör kunna användas i sådana rådmmsfall, liksom de infrastrukturmedel som jag föreslagit skall dispone­ras av de tre nordligaste länen. Däremot bör inte några kontinuerliga driftbidrag till seklorsmyndigheterna komma i fråga.

En samordnad servicelösning kan ibland också förutsätta investeringar. Sådana har hittills kunnat få stöd av länsstyrelserna genom stödet till samhällelig service inom glesbygdsstödets ram och ibland av projektmed­len. Även i fortsättningen bör projektmedlen kunna användas för detta ändamål.

Även på central nivå bör myndigheter och verk vid planering av sin
verksamhet beakta konsekvenserna för landsbygdens människor. Gles­
bygdsdelegationen menar att myndigheterna i sina verksamhetsplaner bör
redovisa särskilda landsbygdsavsnitt. Enligt min mening är detta etl sätt   179

 

att uppmärksamma landsbygdsfrågornas betydelse i verksamheten. Ett Prop. 1989/90:76 annat sätt prövades i landsbygdskampanjen, där myndigheter och verk ombads redovisa lill glesbygdsdelegalionen vad de gjort av landsbygdspo­lilisk betydelse under kampanjen, och vad som planerades efter kam­panjen. Jag menar att detta arbetssätt gav ett värdefullt material och att myndigheter och verk i fortsättningen, på begäran från den nya glesbygds­myndighet somjag senare kommer att föreslå skall inrättas (avsnitt 10.5), åriigen bör göra en sådan avrapportering. Materialet bör kunna tjäna som underlag för överläggningar mellan glesbygdsmyndigheten och de olika sektorsmyndigheterna i landsbydsfrågor. Glesbygdsmyndigheten bör årli­gen till regeringen redovisa resultaten av detta arbete. Även i denna fråga harjag samrått med chefen för civildepartementet.

Jordbruk

Jordbraket har stor betydelse som bas för sysselsättningen i glesbygd. Som jag tidigare (avsnitt 10.2) nämnt har en parlamentarisk arbetsgrupp bl.a. föreslagit alt 100 milj. kr. tillförs anslaget för regionala utvecklingsinsatser för förstärkta glesbygdsinsatser. Arbetsgrappens förslag kommer all be­handlas i den livsmedelspolitiska proposition som kommer att presenteras senare i vår. Jag vill redan nu betona atl jag anser att de insatser på jordbmksområdet som görs av regionalpolitiska skäl bör sätta sysselsätt­ningen i centrum och vara offensiva och utvecklingsinriklade med tonvikt på kombinationsföretagande eller alternativ sysselsättning. Detta synsätt överensstämmer med arbetsgrappens förslag.

Lantbruksverket har under senare år intensifierat sitt arbete med lands­bygdsfrågorna och antagit ett program för landsbygdsutveckling. Via åt­gärdsprogrammet för jordbmket i norra Sverige görs satsningar på kombi­nationsföretagande av stort värde för jordbruket i dessa områden. Den livsmedelspolitiska arbetsgmppen menar emellertid att glesbygdsstödet är ett effektivare medel, inte minst för kombinationsföretagare, och föreslår därför ingen förlängning av det särskilda åtgärdsprogrammet utan i stället nämnda förstärkning av glesbygdsstödet.

En förändrad jordbmkspolitik kan också få konsekvenser för kultur­landskapet. Den livsmedelspolitiska arbetsgmppen har därför föreslagit alt anslaget för naturvårdsinsalser i odlingslandskapet ska liodubblas un­der en femårsperiod.

Sedan 1987 bedrivs vid lantbruksuniversitetet ett projekt som syftar lill att stimulera utvecklingen av landsbygdens näringsliv. Del bedrivs av Arbetsgruppen lantbmk och samhälle, ALA-gmppen. Intressenter och fi­nansiärer är för närvarande bl. a. lantbmksuniversitelel, arbetsmarknads­departementet, Lantbmkarnas riksförbund och statens industriverk.

En viktig uppgift för ALA-gmppen är att sprida kunskap om aktuell
forskning som kan omsättas i konkreta satsningar på landsbygden. I detta
syfte har en regional kontaktorganisation byggts upp. Vidare har gmppen
initierat forsknings- och utvecklingsprojekt inom l.ex. alternativ odling,
bioteknik och energi. Enligt min mening har ALA-gmppen via sin nät­
verksuppbyggnad och projektverksamhet över sektors- och organisations-       180

 

gränser verksamt bidragit till atl stimulera utvecklingen av landsbygden,     Prop. 1989/90:76 där sysselsättningsaspekten satts i centmm. Jag kommer senare (avsnitt 10.5) att behandla frågan om hur ALA-gmppens verksamhet bör samord­nas med en ny glesbygdsmyndighet på central nivå.

Turism

Jag har tidigare (avsnitt 8.2) behandlat turistnäringens regionalpolitiska betydelse. Enligt min mening bör del finnas betydande möjligheter alt utveckla den småskaliga bygdeturismen som ett komplement lill den slor-skaliga anläggningsturismen. På många håll i glesbygden pågår också såda­na satsningar, vilket resulterat i att många små företag startats. Koppling­arna till den lokala kulturen, hantverk och hemslöjd är naturlig. Det finns också exempel där bygdeturismen medverkat till att lokal livsmedelspro­duktion kunnat utvecklas genom s.k. gårdsförsäljning.

Det bör finnas en utvecklingspotential på detta område. Sveriges tu­ristråd bör kunna ha en aktiv roll i detta sammanhang. Även folkrörelser­na bör via sin organisation kunna medverka. Studieförbund och folkhög­skolor bör kunna erbjuda utbildning för dem som planerar all satsa på småskalig turism.

Regionalpoliliska kommittén har föreslagit alt Sveriges turistråd ska få i uppdrag alt, i samverkan med berörda organisationer, kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i de prioriterade landsdelama, och därvid särskilt beakta de fömtsättningar som finns för en vidareutveckling av den små­skaliga upplevelseturismen. Turistrådet menar i sitt remissyttrande, att ell sådant uppdrag inte kan fylla någon funktion, eftersom rådet redan i dag har ett sådant ansvar och bedriver flera utvecklingsprojekt som kan be­tecknas som småskalig upplevelseturism. Rådet menar också att den bästa kompetensen när del gäller att ta tillvara olika regioners utvecklingsmöjlig­heter på turistområdet finns lokalt och regionall. Jag delar turistrådets uppfattning om att något särskilt uppdrag inte är nödvändigt och vill särskilt ta fasta på rådets uppfattning att ell sådant skulle strida mot den arbetsfördelning som utvecklats mellan turistrådet och de regionala turisl-organisationema.

Utbildning

Inom utbildningsväsendet behövs en decentraliserad stmktur för att tillgo­
dose landsbygdens speciella fömtsättningar. Målsättningen måste vara atl
förlägga utbildningen på olika nivåer så nära elevema som möjligt. På
landsbygden ställer detta krav på flexibilitet och anpassning till lokala
förhållanden. Vissa gymnasieutbildningar kan t.ex. möjliggöras genom
samarbete mellan skola och lokala företag. Andra lösningar kan vara
lokala tillvalsämnen, samverkan mellan vuxenutbildningen och ungdoms­
skolan etc. Enligt min mening är det viktigt att det vid kommande föränd­
ringar inom utbildningsväsendet noga beaktas all flexibla lösningar möj­
liggörs som tillgodoser landsbygdens behov. Det är också viktigt att regler-      181

 

na för atl anordna utbildning utformas så, att de medger samverkan     Prop. 1989/90:76 mellan olika ulbildningsformer och underlättar för huvudmännen alt hitta lokala lösningar som ibland kan behöva vara okonventionella.

Jag delar den regionalpoliliska kommitténs uppfattning alt vuxenutbild­ning och vidareutveckling av distansutbildningen är av strategisk betydel­se för landsbygdens små förelag med begränsade möjligheter till inlemut­bildning. Del gäller inte minst gmndläggande förelagamtbildning.

Folkhögskoloma och studieförbunden är betydelsefulla som kun-skapsspridare på landsbygden. Studiecirkelverksamheten under lands­bygdskampanjen har förstärkt bygdegemenskapen men även medverkat lill utveckling av idéer, som resulterat i konkreta förbättringar för bygdens invånare eller lill alt nya företag startats. Även i fortsättningen bör studie­förbunden kunna spela en viktig roll i det lokala utvecklingsarbetet. Gles­bygdsdelegalionen anser alt förbunden bör få särskilt stöd härför. Jag vill då hänvisa till att en översyn av statsbidragen till studieförbunden för närvarande pågår.

Genom den stora frihet som folkhögskolan har att utforma olika utbild­ningar har skolformen stora möjligheter att anpassa utbildningen till loka­la och individuella förhållanden. Folkhögskolekommittén arbetar för när­varande med frågor kring den framlida folkhögskolans arbetsfält och in­riktning.

Social service

En avsevärd förbättring av barnomsorgen på landsbygden har skett under 1980-talel. Den vanligaste omsorgsformen är dagbamvårdare, men även nya former av t. ex. föräldrakooperativ har startals. En fömtsättning för atl bamfamiljer ska vilja bosätta sig på landsbygden är att det finns en bra bamomsorg. En fortsatt utbyggnad är därför nödvändig. Därvid måste liksom på utbildningssidan finnas en stor öppenhet för flexibla och lokah anpassade lösningar. Försöksverksamhet med olika former och modeller bör uppmuntras.

Vad gäller äldreomsorgen är en välutbyggd hemtjänst en viktig fömtsätt­ning för att de äldre ska kunna bo kvar i hemmiljön. När detta inte längre är praktiskt möjligt bör servicebostäder finnas att tillgå. Det är också viktigt all den öppna sjukvården ges god kvalitet och hög tillgänglighet.

Boendeservicedelegalionen bedriver etl utvecklingsarbete som resul­terat i olika försöksprojekt på landsbygden. Erfarenhetema från dessa är, atl det genom satsningar på samordnade servicelösningar och mobilisering av lokala resurser är möjligt all skapa bättre fömtsättningar för kvarboen-de för äldre, samtidigt som viktig samhällsservice kan säkerställas för bygdens övriga invånare.

Kommunikationer

Trafikfrågoma har en central roll i regional- och glesbygdspolitiken. Detta
framgick också av förslagen från landsbygdskampanjen där kommunika-
tionsfrågoma, och då inte minst gmsvägamas dåliga standard, lyftes fram 182

 

som ett viktigt insatsområde med stor betydelse för utvecklingen av lands- Prop. 1989/90:76 bygden. Även vikten av en fungerande kollektivtrafik och telekommunika­tioner betonades. Jag delar regionalpoliliska kommitténs uppfattning, att tillgången till billiga och rationella transportlösningar m. m. är en gmnd­fömtsättning för landsbygdsföretagens möjligheter att utveckla produk­tion i små samverkande enheter.

Boende

Landsbygdskampanjen uppmärksammade bl.a brislen på bostäder på landsbygden. Även boendeservicedelegationen har uppmärksammat den­na brist, som särskilt berör unga som vill flytta hemifrån men ändå stanna på orten, samt äldre och handikappade som inte längre klarar av att bo i sina ofta tungarbetade egnahem och jordbmksfastigheter.

En särskild arbetsgmpp för boende- och servicefrågor på landsbygden har bildals med representanter för bostadsdepartementet, plan- och bo­sladsverkei, stadsmiljörådel, boendeservicedelegationen, glesbygdsdelega­lionen, socialdepartementet och socialstyrelsen. Syftet med gmppens arbe­te är alt öka möjlighetema till boende på landsbygden. Olika lösningar kommer att studeras inom bl. a. hyres- och bostadsrättsboendel saml vad gäller lokaler för service, kultur och samvaro. Exempel kommer att redovi­sas på hur det traditionellt storskaliga och lätortscenlrerade sektorstänkan-del kan ersättas med planerings- och arbetsmodeller som utgår från den lokala nivån, är sektorsövergripande och samordnar såväl offentliga, kom­mersiella som informella resurser. Detta arbete bör enligt min mening skapa goda fömtsättningar för att lösa de speciella problem som hänger samman med landsbygdens boende- och servicefrågor. Det får sedan an­komma på regeringen att överväga eventuella förändringar i regler m.m., föratt underiätta boende på landsbygden.

Den regionalpolitiska kommittén anser att bostadslånesystemet bör ses över för all underlätta anpassning av ny bebyggelse till regionens bebyggel­setraditioner. Jag föraisätter alt den nämnda gmppen behandlar även denna fråga. Det gäller även kommitténs förslag om FoU-insatser som syftar till att tillvarata bebyggelsens identitetsskapande egenskaper.

Jag vill i detta sammanhang erinra om de nya bestämmelsema för beräkning av låneunderlag och pantvärde för bostadslån som trädde i kraft den 1 oktober 1989, där tillägg kan göras för särskilt kostnadskrävande utformning av hus eller den yttre miljön. Del kan t.ex. gälla om huset ges en särskild utformning med hänsyn till bebyggelsemiljön i ett område med samlad äldre bebyggelse.

I den kommunala översiktsplaneringen och i de kommunala bostads­byggnadsprogrammen bör bostadsförsörjningen på landsbygden ägnas ökad uppmärksamhet. Därvid bör även anpassning till den lokala bygg­nadstraditionen samt natur- och kulturmiljön beaktas.

183

 

Kultur                                                                          Prop. 1989/90:76

Inom ramen för landsbygdskampanjen betonades bl.a. bygdens kvaliteter, och då även frågan om kulturens betydelse för utvecklingen på landsbyg­den. Kulturen bidrar till en lokal identitet och sammanhållning. Det gäller således inte all försöka kopiera stadens kultumtbud, utan att ta tillvara den lokala livskvaliteten. Detta kan skapa bättre fömtsättningar atl få ungdomama all rota sig i bygden och stanna kvar efter utbildningen. Kultumtbudet kan även göra en bygd mera attraktiv när det gäller rekryte­ring av kvalificerad arbetskraft från andra delar av landet. Det är också viktigt med kultursatsningar som skapar en attraktiv miljö för kvinnoma och ger dem möjlighet till meningsfulla fritidsaktiviteter. Det är vidare viktigt att profilera och marknadsföra bygdens särprägel. På så sätt förbätt­ras fömlsältningama för att utveckla s. k. bygdeturism.

Inom ramen för medlen för regional projektverksamhet bör länsstyrel­sema uppmärksamma och kunna stödja kultursatsningar av betydelse för den regionala utvecklingen.

Samlingslokalema fyller en viktig funktion i glesbygden för studieverk­samhet och kulturella aktiviteter. Jag har tidigare (avsnitt 10.2) behandlat möjligheten att få stöd lill byggande eller uppmstning av sådana lokaler.

10.4 Övriga glesbygds- och landsbygdsfrågor

Jag har i det föregående avsnittet redovisat olika samhällssektorer av stor betydelse för glesbygdens och landsbygdens utveckling. 1 de följande tar jag upp ytterligare ell antal frågor som är vikliga i sammanhanget. Även dessa frågor harjag tidigare (avsnitt 8) belyst i ell vidare regionalpolitiskt sam­manhang. 1 detta avsnitt framhäver jag därför den glesbygds- och lands­bygdspolitiska aspekten.

Kvinnornas situation

Människoma på landsbygden har startat en process som växer i styrka. Det är särskilt glädjande att det ofta är kvinnoma som gått i läten, exempelvis genom att bilda nätverk och starta småföretag. Del är också viktigt atl kvinnoma är med och formar en miljö och kulturaktiviteter som de upplever som attraktiva.

Jag har tidigare (avsnitt 7.5) redovisat ålgärder för alt främja kvinnors
företagande. Jag avvisade där regionalpoliliska kommitténs förslag om att
inrätta särskilda kvinnliga kompetenscentra och menade atl i första hand
de regionala utvecklingsfonderna bör utveckla sitt arbete med att främja
kvinnors företagande. Det är ju dessutom så, att för människoma i landels
glesbygd är det ofta långt till residensstaden eller annan större ort, varför
varken det föreslagna kompetenscentret eller utvecklingsfonden är lätt
nåbara. Vad som behövs för dessa kvinnor är därför stöd i form av
rådgivning m. m. på närmare håll. Om detta sedan sker genom utveck­
lingsfonden, andra organ, i särskilda projekt eller via lokalrådgivare etc. är
mindre viktigt. Huvudsaken är atl en anpassning av verksamheten sker lill  184

 

de lokala föratsättningarna. Stöd till sådana särskilda insatser för kvinnor     Prop. 1989/90:76 bör kunna lämnas av medlen för regional projektverksamhet som länssty­relserna disponerar.

Jag har tidigare (avsnitt 7.5) också redovisat att jag avser föreslå regering­en att särskilda resurser ges till de regionala utvecklingsfondema i stödom­rådeslänen för att ge kvinnor, som driver eller vill starta förelag, råd och hjälp.

Det har ibland riktats kritik mot att en alltför liten andel av glesbygds­stödet går till kvinnliga företagare. Förklaringen härtill sägs bl.a. vara att dessa ofta finns inom servicesektorn, inom vilken investeringarna i maski­ner ofta är små, eller att de inte anses stödberättigade. Vad gäller den senare frågan måste ett missförstånd råda, eftersom glesbygdsstödet inte är riktat till någon speciell näringsgren.

Enligt min mening bör mitt tidigare förslag (avsnitt 10.2) om att öppna möjlighet att lämna glesbygdsstöd även till s. k. mjuka investeringar betyd­ligt förbättra stödmöjligheterna för kvinnliga företagare.

Teknikspridning

Utveckling av småskalig, flexibel och landsbygdsanpassad teknik pågår på skilda områden, t. ex. inom skogsbmket. Vidareförädling av landsbygdens råvaror kan också ske i småskalig form. Tele- och dalatekniken ger också nya möjligheter att bedriva olika verksamheter i glesbygden.

Styrelsen för teknisk utveckling (STU), ALA-gmppen vid lantbmksuni-versitetet och Centram för glesbygdsteknik i Norrbottens län bedriver tillsammans utvecklingsarbete avseende småskalig livsmedelsförädling. Den livsmedelspoliliska arbetsgmppen har föreslagit alt särskilda resurser bör avsättas för den småskaliga livsmedelsförädlingen. Denna fråga kom­mer att behandlas i den livsmedelspolitiska propositionen senare i vår.

Den regionalpolitiska kommittén har föreslagit att 10 milj. kr. av STU:s anslag avsätts för tillämpad FoU vid landsbygdsföretag. Enligt min me­ning bör STU fortsätta all särskilt uppmärksamma behovet av att utveckla teknik anpassad till produktion i små enheter. Intressant i sammanhanget är bl. a det nämnda arbetet som STU tillsammans med bl. a. lanlbmksuni-versitetet bedriver i Norrbottens län. Det bör övervägas om inte denna verksamhet bör utvidgas till övriga delar av inlandet. Medel för verksam­heten bör kunna anvisas från det särskilda anslaget för regionalpolitiska infrastmkturåtgärder som jag tidigare föreslagit (avsnitt 9).

SIND och STU har avrapporterat det pågående teknikspridningspro­grammet för norta Sveriges inland. Det syftar till att höja inlandsföreta­gens kompetens inom den modema tekniken. Jag har tidigare (avsnitt 8.3) föreslagit atl regionalpolitiska medel bör avsättas för att på försök stödja en verksamhet med teknikkonsulter i stödområdena. Givetvis bör i dessas uppdrag ingå att även beakta behovet att utveckla den småskaliga tekni­ken.

Enligt min mening är det betydelsefullt att stimulera de nyskapande
kraflema på landsbygden. I olika delar av landet har bildals lokala uppfin-
narföreningar och i flera kommuner i Västerbottens län har bildats särskil- ] 35

 

da rådgivargmpper för innovatörer. Jag anser att det är viktigt att la till     Prop. 1989/90:76 vara sådana kreativa krafter och menar all länsstyrelserna bör uppmuntra och ekonomiskt kunna stödja rådgivning till uppfinnare.

Den moderna tekniken har skapat förutsättningar för att på landsbygden utföra arbete på distans åt företag i tätorter. En sådan utveckling är också på gång, men bör kunna få betydligt större omfattning än hittills. Jag vill i detta sammanhang erinra om de möjligheter som finns att inom gles­bygdsstödet, som stöd till företag i glesbygd, lämna bidrag till merkostna­der för driften som föranleds av hemarbetet.

Ett stort antal telestugor har tillkommit, inte minsl under landsbygds­kampanjen, med stöd från bl.a statens industriverk, televerket, arbets­marknadsdepartementet och glesbygdsdelegationen. Vid dessa bedrivs bl.a. utbildning och rådgivning samt finns tillgång till modern utmstning på data- och telekommunikationsområdet. En fortsättning av sådan verk­samhet anser jag vara av stort värde för vissa glesbygdsområden.

Skärgården

Skärgårdsinsatserna ingår som en del i glesbygdspolitiken. Många problem och utvecklingsfrågor är gemensamma med den glesbygd som finns på fastlandet. Skärgårdens speciella problem rör främst transportfrågoma. Speciellt för skärgården är också att den lill stora delar ligger relativt nära storstäderna. Det senare har inneburit sommarturism och attraktivitet vad gäller fritidsboende, men även en i huvudsak positiv befolkningsutveck­ling.

Liksom hittills bör länsstyrelserna kunna stödja det lokala utvecklingsar­betet i skärgårdsområdena med hjälp av glesbygdsstöd och projektmedel.

Den kommunala rollen

Kommunernas viktigaste roll i glesbygds- och landsbygdspolitiken bör vara som pådrivande och samordnande kraft i den lokala resursmobilise­ringen. Detta innebär att de bör ägna stor uppmärksamhet åt allmänt näringslivsfrämjande insatser, som kan bidra till att stimulera en gynnsam utveckling i glesbygden för såväl producerande företag som andra verk­samheter.

Kommunerna har alltså en viktig roll för att underlätta människornas möjligheter att bo och verka på landsbygden. En del kommuner har anställt särskilda landsbygdsutvecklare för att bedriva denna verksamhet. Det kanske allra viktigaste området för det kommunala agerandet är dock att medverka till att utveckla den lokala infrastmkturen. Det gäller t.ex. skolan, barnomsorgen, bostadsförsörjningen osv.

Många landsbygdsområden ligger i utkanten av resp. kommun och ansluter till liknande områden i annan kommun. Det är då viktigt att de administrativa gränserna inte upplevs som eller utgör hinder i det lokala utvecklingsarbetet. 1 stället måste i sådana områden ske en samverkan mellan olika myndigheter över såväl kommun- som länsgränser.

Glesbygdsdelegationen menar i sitt landsbygdsprogram, att en försöks-  186

 

verksamhet bör startas, inom vilken kommunerna inom en särskild gles­bygdsram bör få disponera olika statliga sektorsorgans medel med kom­munal beslutanderätt.

Jag vill här peka på den försöksverksamhet som sedan 1985 bedrivs med s. k. frikommuner. Försöket har nyligen förlängts och kommer att slutre­dovisas under 1991.1 samband med detta vill jag också hänvisa till vad jag tidigare (avsnitt 6.3) anfört om möjligheten för länsstyrelserna att överföra medel till kommunerna för allmänt näringslivsfrämjande åtgärder. I övrigt bör kommunerna intensifiera sina insatser på atl, som jag tidigare nämnt, allmänt förstärka den lokala infrastmkturen. För övrigt avser regeringen (finansministern) att tillsätta en utredning som skall se över skatteutjäm­ningssystemet och statsbidrag till kommunal verksamhet.

Prop. 1989/90:76

10.5 Glesbygdsdelegationen

Mitt förslag: Glesbygdsdelegalionen skall ombildas till myndighet med utökad och delvis ny verksamhet samt lokaliseras lill Öster­sund.

Utredningsförslag: En särskild utredningsman har i rapporten om insat­ser i Östersund och Norrlands inland bl. a. föreslagit att ett centram för landsbygdsutveckling bör inrättas i Östersund (bilaga 5). Förslaget innebär bl.a. alt glesbygdsdelegationens resurser och verksamhet skulle ingå i den nya myndigheten. Volymmässigt föreslås myndigheten när den är fullt utbyggd omfatta 15 tjänster och disponera i storleksordningen 10 milj. kr. för projektverksamhet. Detaljutformningen av organisationen m.m. före­slås bli gjord av en särskild utredningsman.

En särskild utredare har därefter på regeringens uppdrag utarbetat förslag till organisation m. m. för bildande av ett centralt organ för glesbygdsfrågor (bilaga 8). Utredningsarbetet har bedrivits i samråd med glesbygdsdelega­tionen och övriga myndigheter som berörts av förslaget.

Förslaget innebär i korthet att en glesbygdsmyndighet bildas med en budget på 15 milj. kr., varav 10 milj. kr. föreslås få användas för utveck­lingsprojekt m. m. Bland huvuduppgiftema för den nya myndigheten nämns att vara ett nationellt kunskapscentrum med god överblick över glesbygdsproblemen och över det arbete som bedrivs för att komma till rätta med dem. Myndigheten ska också förmedla information i dessa frågor till myndigheter, organisationer och allmänhet. Den ska också fort­löpande värdera resultaten av de samhällsinsatser som görs, som underlag för beslut om glesbygdspolitikens fortsatta inriktning. Till huvuduppgifter­na ska vidare höra att i samverkan med andra myndigheter stödja det utvecklingsarbete som bedrivs på lokal och regional nivå. På central nivå ska myndigheten verka för samordning av statliga insatser och anpassning av sektorspoliliken till glesbygdspolitikens mål. Dess uppgift ska också vara att bevaka konsekvenserna för glesbygdens utveckling av statliga åtgärder av generell natur samt att la initiativ av skilda slag för att

187

 

förbättra villkoren för boende, sysselsättning och serviceförsörjning i gles-     Prop. 1989/90:76 bygden.

Remissinstanserna; Rapporten "Östersund och Norrlands inland" har remissbehandlats. Förslaget om ett centmm för landsbygdsutveckling i Östersund har i allmänhet fått ett positivt mottagande, även om invänd­ningar rests på en del punkter. Några remissinstanser uttrycker t.ex. farhågor för alt glesbygdsdelegalionens hittillsvarande roll som pådrivare på departementsnivå skall gå förlorad. Glesbygdsdelegationen menar att en bas bör finnas kvar i Stockholm.

Skälen för mitt förslag: Glesbygdsdelegationen tillsattes år 1977 och fick i allmänt hållna direktiv tiU uppgift att bl.a. behandla för glesbygden specifika sysselsättnings- och serviceproblem, med tyngdpunkten på de s. k. skogslänens inre delar samt skärgårdsområdena. Verksamheten var i början av mindre omfattning. I första hand bedrevs utredningsverksamhet t. ex. i samband med utformningen av det samlade glesbygdsstödet som infördes år 1979. Så småningom blev projektverksamheten, där olika pilotprojekt initierades, allt viktigare. Delegationens ekonomiska resurser ökades också successivt och har under de senaste åren uppgått till ca 5 milj. kr. Finansieringen har skett via kommilléanslaget på ansvarigt depar­tement. Under den av Europarådet initierade landsbygdskampanjen fick delegationen betydande särskilda tillskott för genomförandel av kam­panjen.

Enligt min mening har glesbygdsdelegalionen genom åren ulfört ett värdefullt arbete som på många områden fört glesbygdspoliliken framåt.

Båda de genomförda utredningama har visat alt det, inte minst under senare år, blivit allt fler myndigheter och organ som arbetar med och avsätter resurser för glesbygds- och landsbygdsutveckling. Denna utveck­ling finner jag värdefull. Samtidigt uppkommer det risk för visst dubbelar­bete, där de olika aktörema inte alltid vet vilka projekt eller verksamheter som redan prövats på annat håll. Enligt min mening bör effektivitetsvins­ter för arbetet med offensiva glesbygdsinsatser kunna uppnås genom ett utbyggt samarbete. Jag menar också att den inriktning av glesbygds- och landsbygdsinsatsema som jag föreslagit ställer ökade krav på ett centralt samordningsorgan. Delta blir inte minst viktigt när del gäller att bevaka seklorsfrågoma.

Jag delar i huvudsak organisationsutredarens bedömning vad gäller inriktningen av verksamheten.

Somjag tidigare nämnt (avsnitt 10.3) har lantbmksstyrelsen under sena­re år intensifierat sitt arbete med landsbygdsfrågor. Enligt min mening är det väsentligt med ett utvecklat samarbete mellan den nya glesbygdsmyn­digheten och lanlbraksslyrelsen. Styrelsens framtida verksamhet på delta område hänger samman med de förändringar som kan följa av bl. a. den proposition om en ny livsmedelspolitik, som regeringen kommer alt före­lägga riksdagen senare i vår.

Den nya glesbygdsmyndighetens verksamhetsinriktning bör i huvudsak
vara densamma som den hittillsvarande glesbygdsdelegationens. Dämt­
över bör den ges vissa nya arbetsuppgifter. Myndigheten bör arbeta med
utvecklingsfrågor för alt förbättra glesbygds- och landsbygdsbefolkningens       188

 

levnadsförhållanden i olika delar av landet, men med tyngdpunkten i     Prop. 1989/90:76 skogslänens inre delar samt i skärgårdsområdena.

Information och rådgivning i glesbygdsfrågor, liksom utredningsverk­samhet bör ingå i arbetsuppgiftema. Rådgivnings- och utbildningsverk­samhet bör bl. a. avse länsslyrelsemas glesbygdsstödshandläggare. Konsu­mentverket har vad gäller stödet till kommersiell service genomfört ett förtjänstfullt arbete med träffar för erfarenhetsutbyte och praxisdiskus­sioner. Den nya myndigheten bör fortsättningsvis svara för atl sådan verksamhet kommer lill stånd vad gäller stöd lill förelag i glesbygder och andra glesbygdsinsalser.

Myndigheten bör bedriva projekt av pilotkaraktär med betydelse för glesbygdens utveckling. Projektverksamheten bör liksom hittills av natur­liga skäl ske i samverkan med andra myndigheter och organ. Vid valet av projekt bör riksintresse- och pilotkaraktären betonas. För andra, i och för sig intressanta projekt, finns resurser och ansvar på den regionala nivån.

I avsaknad av en särskild myndighet på glesbygdsområdet har ansvarigt departement handlagt ärenden som rör länsstyrelsemas infrianden av kreditgarantier till företag i glesbygd. Jag avser att senare föreslå regering­en all den nya myndigheten övertar denna arbetsuppgift.

När det gäller uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet och andra glesbygdspoliliska insatser har bl. a. riksrevisionsverkel och statskontoret, på regeringens uppdrag, genomfört sådana utredningsinsatser. Riksdagens revisorer har,som jag tidigare nämnt, påpekat behovet av riktlinjer för effektivare uppföljning och utvärdering av glesbygdsstödet. Givelvis har länsstyrelsema huvudansvar för en bättre uppföljning av glesbygdsinsals-ema, men den nya myndigheten bör kunna medverka i utarbetandet av lämpliga mtiner.

Den nya myndigheten bör lokaliseras till Östersund. En sådan lokalise­ring innebär att myndigheten kommer närmare de vardagliga glesbygdsfrå-goma, samtidigt som kommunikalionsmöjlighetema till andra delar av landet förblir goda. En lokalisering till Östersund innebär dessutom ut­flyttning av statlig verksamhet från Stockholm och ett sysselsättningstill­skott till Jämtland. De flesta remissinstanser som kommenterat ortsvalet har ställt sig positiva till Östersund. Några har uttryckt farhågor för att en lokalisering lill Östersund riskerar medföra atl kontaklema med regering­en försvåras, vilket menligt skulle inverka på möjligheten att agera på­drivande i olika frågor. Jag menar atl dessa farhågor är överdrivna. Tvärt­om kan den föreslagna frikopplingen ge större frihet att agera.

Jag vill också ta fasta på den roll som Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, enligt organisationsutredaren, bör kunna spela framöver när det gäller att skapa opinion för glesbygdsfrågoma. Rådet kommer enligt sin egen verksamhetsplan bl. a. att ha kontakt och samarbete med olika samhällsor­gan i syfte all öka förståelsen för betydelsen av lokal mobilisering saml landsbygdens utveckling. Det avser också att göra uttalanden och uppvakt­ningar hos myndigheter i syfte all bevaka dessa frågor. Någon risk för alt inte landsbygdsfrågoma även i fortsättningen kommer atl uppmärksammas föreligger enligt min mening därför inte.

Jag har tidigare (avsnitt 10.3) redovisat den s.k. ALA-gmppens verk-     189

 

samhet vid Sveriges lantbmksuniversitet. Gmppens arbete, bl. a. med att sprida kunskap om aktuell forskning, som kan omsättas i konkreta lands­bygdssatsningar, har klara kopplingar till den nya glesbygdsmyndighetens verksamhet. Jag fömtsätter därför att etl samarbete dem emeUan kommer att utvecklas. Det ankommer på den nya glesbygdsmyndigheten och lant­bmksuniversitelel att komma överens om formema för samarbetet. Myn­digheten själv bör få avgöra, om den även ska medverka i finansieringen av ALA-gmppens verksamhet.

Det bör bli en uppgift för regeringen att senare utforma de närmare instmklionema för myndighetens uppbyggnad och verksamhet. Uppbygg­naden av myndighetens kansli bör enligt min mening ske successivt. Myn­digheten bör själv få stor frihet att avgöra hur stor del av tilldelade medel som den finner bör avsättas i fasta resurser och hur myckel som den vill använda för köp av tillfälliga tjänster eller till projektverksamhet. För utvecklingsprojekt m. m. beräknarjag att den nya myndigheten bör dispo­nera ca 10 milj. kr., vilket innebär en tredubbling jämfört med vad gles­bygdsdelegationen disponerar för innevarande budgetår. Några remissin­stanser har förordat betydligt störte belopp. Jag vill emellertid erinra om alt huvudansvaret för genomförandel av glesbygds- och landsbygdsinsals­er ligger på länsstyrelsema. Enligt min mening är det därför i första hand medlen för regionala utvecklingsinsatser som behöver förslärkas, vilket jag också senare kommer att föreslå (avsnitt 16).

Organisationsutredaren har föreslagit att den nya myndigheten ska be­nämnas Statens råd för glesbygdsfrågor. Enligt min mening är detta etl bra förslag, men jag tror samtidigt att viss risk kan uppstå för att ett sådant namn kan komma att sammanblandas med Folkrörelserådet. Eftersom glesbygdsdelegationen som begrepp sedan länge är välkänt, och den nya myndigheten i stora stycken kommer att fortsätta den verksamhet som delegationen tidigare bedrivit, föreslårjag att den nya myndigheten kallas för glesbygdsdelegationen.

Jag återkommer (avsnitt 16) till frågan om resurser till den nya gles­bygdsmyndigheten.

Prop. 1989/90:76

11 Regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår strukturförändringar

Min bedömning: Näringslivels successiva stmkturomvandling bör underlättas. Människor och regioner som berörs bör inte ensamma behöva ta eventuella negativa konsekvenser av sådana förändringar. Vid mycket omfattande förändringar bör nyetablering och expan­sion inom näringslivet kunna underlättas med regionalpolitiska och andra samhällsinsatser.

Kommittén: Kommittén framhåller att stmkturomvandling är uttryck för det ekonomiska livets dynamik. Ekonomisk tillväxt — nationellt och

190

 

regionalt - fömtsätter denna dynamik. Dynamiken i det ekonomiska livet Prop. 1989/90:76 bär inom sig fröet till förändringar av lokaliserings- och bosättningsmöns­ter. Men befintliga stmklurer påverkar också fömtsättningama för alt nä­ringslivet på en ort, i en region eller ett land skall bli dynamiskt. Kommittén talar i sammanhanget om ekonomiskt fungerande regioner där näringslivet förmår vara intemationellt konkurtenskraftigl. För atl detta ska vara möj­ligt krävs förbättringar av rambetingelsema. De risker för stmkturföränd­ringar som finns i bl. a. Blekinge och Bergslagen, där näringslivet domineras av stora basindustrier, framhålls vidare av kommittén.

Remissinstanserna: Remissinstansema har i relativt liten utsträckning tagit upp frågan om hur stmkturförändringar bör hanteras. De som berör problemaliken framhåller i regel behovet av differentierade arbetsmarkna­der och vikten av att skapa utveeklingsfömtsättningar genom en väl utbyggd infrastmktur.

Skälen för min bedömning: Ell av regionalpolitikens mål är alt främja Sveriges ekonomiska tillväxt. För att uppnå detta mål måste näringslivets konkurtenskraft upprätthållas. Successiva stmkturförändringar bör därför underlättas så att olönsamma verksamheter kan ersättas eller fömyas. Härigenom kan resurser föras över lill sektorer med bättre utvecklingsmöj­ligheter.

Stmkturomvandlingsproblemen bemöttes under flera år i slutet av 1970-talel och början av 1980-talet med omfattande finansiellt stöd lill krisdrab-bade förelag och branscher — främst varvs-, stål-, massa-, pappers- och tekoindustrin.

Sedan början av 1980-talet har däremot regeringens inställning till stöd lill krisföretag varit ytterst restriktiv. Jag föreslår inte heller någon ändring i detta avseende. Denna inställning har inte inneburit och får inte innebära att negativa sysselsättnings- och regionala effekter av driftsinskränkningar accepteras på ett passivt sätt. Tvärtom har betydande insatser under senare år gjorts för att bl. a. etablera nya förelag, få till stånd nya arbetstillfällen och skapa en gynnsam utvecklingsmiljö i regioner som berörts av omfattande stmkturförändringar.

Enligt min mening bör den gmndläggande principen vara att de männi­skor och regioner som berörs av omfattande stmkturförändringar inte ensamma skall behöva bära de negativa konsekvensema. Ett väl utbyggt socialt skyddsnät, arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder etc. är medel som kan behövas i dessa fall.

Under 1980-talet har regeringen vidtagit ett stort antal ålgärder i olika orter och regioner för att underlätta en nödvändig stmkturförändring. De mest omfattande insatsema har vidtagits i Nortboltens län. Särskilda åtgär­der har dämlöver gjorts i exempelvis norta Sveriges inland, Västemortlands län och Bergslagen. 1 landets södra och västra delar har insatser gjorts för alt underlätta kraftiga omstmktureringar av varvsindustrin. Berörda regioner har varit bl. a. Malmö, Uddevalla och nu senast Karlskrona och Blekinge.

Gemensamt för alla dessa åtgärder har varit att de anpassats efter de problem och fömtsättningar som förelegat i varje enskilt fall.

Problemen har i första hand hanterats inom befintliga generella statliga
program, i de flesta fall en kombination av arbetsmarknads- och regional- 191

 

politiska åtgärder. Erfarenheterna visar att de arbetsmarknadspoliliska Prop. 1989/90:76 medlen får störst effekt genom ett tidigt förmedlingsarbele, arbetsmark­nadsutbildning, rörlighetsfrämjande insatser och olika former av sysselsätt­ningsskapande åtgärder. Erfarenheten visar också på betydelsen av att ge­nom utbildningsinsatser i nya förelag medverka till inskolning av friställda. Det är härvid av stort värde all det finns möjligheter att utnyttja vissa medel flexibelt så att de kan anpassas till individuella och lokala behov.

Del regionalpolitiska stödet har haft stor betydelse för att snabbt under­lätta nyetableringar och expansion av befintliga företag. Erfarenheterna visar att den bästa effekten uppnås genom en koncentration av insatserna lill en begränsad geografisk region och genom att under en relativt kort tid kunna ge ett förhållandevis generöst stöd.

Bildandet av olika slag av regionala investmentbolag har med eller utan statligt kapitaltillskott också varit viktiga insatser för att långsiktigt främja näringslivsutvecklingen. Statens strävan har varit att näringslivet skall svara för den dominerande delen av kapitalinsatsen.

1 krishanteringen har länsstyrelserna, arbetsmarknadsmyndigheterna och de regionala utvecklingsfonderna i första hand agerat på regional nivå medan statens industriverk, styrelsen för teknisk utveckling och berörda departement haft en aktiv roll på central nivå. Lokala initiativ av bl.a. berörda kommuner och länsstyrelser har stor betydelse eftersom den bästa kunskapen om problemen — och tänkbara lösningar — oftast finns på lokal och regional nivå. Vid utformningen och genomförandet av krisinsatser bör därför lokala och regionala intressenter — både offentliga och privata — i största möjliga utsträckning ha ett huvudansvar.

Etablering av nya verksamheter är oftast det mest verkningsfulla sättet att lösa en stor sysselsättningskris. Industridepartementet har återkom­mande kontakter och överiäggningar med de större företagen om investe­ringsplaner och lokaliseringar. Den information som framkommer på detta sätt kan underlätta strävandena alt vid stmkturkriser åstadkomma lokalisering av ny verksamhet till berörda orter och regioner samt atl få företag att aktivt medverka tiU en för berörda människor och regioner så gynnsam stmkturförändring som möjligt.

Följande har karaktäriserat de insatser som gjorts under senare år för att hantera mer omfattande strakturomvandlingsproblem.

För det första har åtgärderna varit inriktade både på att klara akuta
problem och på mer långsiktiga insatser som syftat till en omstmkturering
och fömyelse av näringslivet. De kortsiktiga insatserna har i huvudsak varit
olika arbetsmarknadspoliliska åtgärder, t. ex. förmedling av nya arbeten och
arbetsmarknadsutbildning. De långsiktiga åtgärderna har bestått av olika
insatser som syftat till atl bygga upp en gynnsam miljö för näringslivsut­
veckling. Exempelvis har satsningar på teknik- och kompetensuppbyggnad,
olika förstärkningar av utbildningsväsendet, förbättrade kommunikations­
förhållanden och andra investeringar gjorts för att förbättra regionernas
infrastmktur. Vidare har åtgärder vidtagits för atl underlätta och snabbt få
till stånd investeringar i befintliga och nya företag. Detta har underlätlats av
regionalpolitiska investeringsstöd, bättre riskkapitalförsörjning, företags­
rådgivning m.m. Omlokaliseringar av statliga myndigheter vilka skapat       192

 

sysselsättning och inneburit en differentiering och förstärkning av arbets-     Prop. 1989/90:76 marknaden, har också genomförts.

FoVrfe/ö(«(/ra har kapitaltillskott till eller andra åtgärder för de företag som drabbats av stmkturproblem undvikits. De ålgärder som vidtagits i dessa förelag har varit inriktade på att de personer som berörts av sysselsättnings­minskningar m. m. skall erbjudas annan sysselsättning, utbildning etc.

Fördel tredje har åtgärderna till stor del utformats och genomförts för ett aktivt och nära samarbete mellan centrala, regionala och lokala myndighe­ter och organ. Detta har varit nödvändigt för att på bästa sätt hantera de problem som uppstått och la vara på de utvecklingsmöjligheter som funnits i berörda regioner.

För det ftärde har älgärderna varit anpassade efter den långsiktighet som erfodras för att bygga upp en ny näringslivsstmktur.

Hittillsvarande erfarenheter av insatser i krisdrabbade orter och regio­ner är positiva. Många resultat har uppnåtts, människor har fått nya ar­beten, förnyelse och utveckling av näringslivet har kommit igång och en förstärkning av infrastmkturen påbörjats.

Jag anser således att denna typ av insatser i undantagsfall skall kunna tillgripas även i framliden. Jag tänker då t.ex. på hastigt uppkommande stmkturförändringar, som påverkar ett företag eller en näringslivsbransch på ett sådant sätt att en mycket stor del av den totala sysselsättningen i den berörda arbetsmarknadsregionen hotas. Det normala bör dock vara all strukturförändringarna hanteras inom ramen för ordinarie statliga pro­gram. Inom dessa bör finnas en stor flexibilitet för atl hantera dessa situa­tioner. Regeringen bör exempelvis även fortsättningsvis ha möjlighet att i undantagsfall bevilja regionalpolitiskt företagsstöd utanför stödområdena.

Jag har tidigare (avsnitt 4.5) föreslagit ökade möjligheter för regeringen att besluta om hur stort stöd sorn skall kunna lämnas i kommuner eller delar av kommuner, som inplacerats i tillfälligt stödområde. Jag har också föreslagit att regeringen tillfälligt skall kunna höja den maximala andelen lokalise­ringsbidrag i kommuner eller delar av kommuner, som redan tillhör stö­dområde 2, om en mycket omfattande stmkturförändring skulle inträffa. Den närmare utformningen av regionalpolitiskt stöd i samband med inves­teringar harjag tidigare (avsnitt 7.2) behandlat.

Näringslivet har också ett betydande ansvar för atl minska de negativa sysselsättningsmässiga konsekvenserna av strukturförändringar inom in­dustrin. Berörda företag bör därför i god tid planera för omställningar och avsätta ekonomiska och organisatoriska resurser för att främja, bredda och förnya näringslivsstmkturen på orter och i regioner som drabbas av stmk­turförändringar.

Slutligen vill jag också framhålla den stora betydelse kommunema har för att skapa en god utvecklingsmiljö för företagen och medverka till att underlätta omställningen för berörda parter.

193

13   Riksdagen 1989/90. 1 .saml Nr 76

 

12 Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län

Jag har inför föredragningen av detta avsnitt samrått med cheferna för utbildnings-, jordbraks- och arbetsmarknadsdepartementen.

Prop. 1989/90:76

Mitt förslag: Särskilda insatser skall göras för alt stärka utveckling­en i JämUands län. Insatserna inriktas på näringslivsutveckling, förstärkning av högskolan, teknikspridning, arbetsmarknadsåtgärder och kultursatsningar.

Utredningarna: Flera utredningar har lämnat förslag lill åtgärder för att långsiktigt stärka utvecklingen i Östersund och Jämtlands län.

En särskild utredningsman förordnades i november 1987 av dåvarande industriministern för atl utarbeta förslag om hur utvecklingsmiljön i Ös­tersund skulle kunna förslärkas. Utredningsarbetet har genomförts bl. a. i nära samarbete med berörda departement. Resultatet av arbetet har redo­visats i rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31—32), i fortsättningen kallad Östersundsutredningen.

Statens industriverk har i november 1988 till regeringen redovisat för­slag till insatser i Jämtlands län med tonvikt på de delar som ligger utanför Östersund.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har, i skrivelse lill regeringen i juni 1989, redovisat förslag på utvecklingsinsatser i Jämtlands län med särskild in­riktning på kommunerna utanför Östersund.

De tre utredningarna har remissbehandlats under hösten 1989. En sam­manfattning av förslagen och remissvaren bör fogas till protokollet i detta ärende som bilagoma 5 — 7.

Remissinstansernas synpunkter på de enskilda åtgärdsförslagen re­dovisar jag i samband med att de olika förslagen behandlas.

Skälen för mitt förslag: En rad olika regionalpolitiska insatser har under senare år gjorts i Jämtlands län. Det finns emellertid stmkturproblem i länet som motiverar ytterligare insater för att långsiktigt förbättra utveck­lingen.

Inledningsvis redovisar jag de regionalpolitiska insatser som hittills gjorts.

Kommunerna i Jämtlands län tillhör det regionalpoliliska stödområdet, vilket bl. a. innebär alt företagsstöd kan lämnas i hela länet. Regeringen har under en lid utnyttjat sin möjlighet att bevilja högre stöd än normalt föratt stödja ett flertal industriprojekt i Bräcke kommun .

Sedan den I juli 1982 fram t. o. m. budgetåret 1988/89 har regionalpoli­tiskt företagsstöd beviljats till 465 arbetsställen i länet med drygt 700 milj. kr. i bidrag och lån. Stödet beräknas ha medverkat lill en ökad sysselsätt­ning med närmare 2 300 personer.

Länsstyrelserna erhåller årligen, via det s.k. länsanslaget, medel för regionala utvecklingsinsatser. Dessa kan användas för bl. a. företagsstöd.

194

 

glesbygdsstöd och projektverksamhet. Länsstyrelsen i Jämtlands län har,     Prop. 1989/90:76 tillsammans med de övriga länen i norta Sverige, under senare år erhåUit kraftigt ökade länsanslag. För Jämtlands del har det inneburit en ökning från 40 milj. kr. under budgetåret 1982/83 lill 105 milj. kr. under inneva­rande budgetår.

Under senare år har regionalpolitiska medel även kunnat användas för investeringar som syftar till alt förbättra kompetens- och kunskapssprid­ningen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Bl. a. har stöd lämnats till Stiftelsen för Teknikutbildning i Jämtlands län (ZENIT) och till ett tre­årigt teknikspridningsprojekl i länet.

Jag har tidigare (avsnitt 7.6) lämnat en redovisning för den lokaliserings-samrådsverksamhet som arbetsmarknadsdepartementet bedriver med större tjänsteföretag i Stockholmsregionen. Östersundsregionen är ett alter­nativ för avlänkning av verksamhet inom tjänstesektom från denna region. Som ett resultat av detta arbete har regeringen hittills beslutat om stöd med sammanlagt ca 25 milj. kr. liU tjänsteförelag som därigenom etablerar ca 150 nya arbetstillfällen i länet.

Våren 1988 antog riksdagen ett program med bl. a. särskilda regionalpo­litiska insatser i norra Sveriges inland (prop. 1987/88:64, AU 14,rskr. 147). Åtgärdema inriktas framför allt på insatser inom utbildningsområdet, teknik- och kompetensspridning saml på åtgärder för all underlätta utveck­lingen av näringar av stor betydelse för regionen — i första hand träbearbe-tande industri. Bland åtgärdema ingick en utvidgning av skogsleknikemt-bildningen i Bispgården i syfte atl skapa en bättre arbetskraftsförsörjning till det nortländska skogsbmket. Medel avsattes även för en utbyggnad av fis-keristyrelsens försöksstation i Kälame i Bräcke kommun. Inom ramen för programmet beräknades också, fömtom de tidsbegränsade insatsema, me­del för en permanent förstärkning av basorganisationen vid högskolan i Östersund med sammanlagt 4 milj. kr., bl. a. genom en utökning av turism-linjen vid högskolan med 30 nybörjarplatser och en förlängning av ekonom­linjens basblock till fullständig ekonomlinje för 30 studerande fr. o. m. bud­getåret 1988/89. Enligt förslag i årets budgetproposition förstärks vidare högskolans anslag för lokala och individuella linjer saml frislående kurser fr.o. m. budgetåret 1990/91 medcaO,9milj. kr.(prop. 1989/90:100, bil.lO, s. 291).

Riksdagen har år 1989 (prop. 1988/89:150 bil. 9, AU 21, rskr. 335) avsatt 40 milj. kr. till ett regionall investmentbolag som skall verka i Västemorrlands och Jämtlands län. Bolagets syfte skall vara att tillföra mindre och medelstora företag i regionen riskkapital och företagslednings­kompetens. Staten har förklarat sig beredd atl tillskjuta 40 milj. kr., fömt­satt att privata intressenter och företag i regionen bidrar med minst mot­svarande belopp. Jag beräknar all bolaget skall kunna komma i gång med sin verksamhet våren 1990.

Trots dessa insatser kvarstår långsiktiga stmkturproblem.

Utvecklingen i Jämtlands län har karaktäriserats av en långsiktigt svag befolkningsutveckling vilken bl. a. härlett till en ogynnsam befolkningssam-mansältning.

Befolkningen i länet minskade kraftigt under 1960-talet, medan den var  195

 

relativt stabil under 1970-talet. Under 1980-talet har folkmängden minskal     Prop. 1989/90:76 något. Skillnadema mellan kommunema är dock stora. Östersunds kom­mun har tillsammans med Åre och Krokoms kommuner haft en befolknings­tillväxt, medan övriga kommuner i länet har minskat sin befolkning.

Befolkningsstmkluren i länet karaktäriseras även av den jämförelsevis stora andelen äldre människor samtidigt som andelen personer i förvärvs­arbetande ålder är mindre än i riket totalt. Dessutom har länet ett kvinno­underskott. Detta är mest tydligt i åldersgrappen 25 — 44 år och i kommu­nema utanför Östersund.

Sysselsättningen i länet präglas av en stor andel sysselsatta inom jord-och skogsbmket och offentlig sektor samtidigt som andelen sysselsatta inom industrin är liten. 1 Östersunds kommun, där drygt hälften av länets sysselsatta finns, är sysselsättningen inom den offentliga sektom stor. I fem av länets övriga kommuner ligger sysselsättningen inom jord- och skogsbrak på över 15 % av de sysselsatta.

Jag har tidigare (avsnitt 4.3) redogjort för min syn på hur utvecklingen bör främjas i vissa stödjepunkter i anslutning lill stödområdet. Dessa stödjepunkter är i flertalet fall de enda altemativen för t. ex. högskoleut­bildning, omlokalisering av statlig verksamhet och etablering av privat tjänsteproduktion, som annars skuUe ha expanderat i Stockholmsre­gionen. Jag anser att Östersund är en viktig stödjepunkt för Jämtlands län och i vissa fall även för ell störte omland.

Syftet med de insatser som jag kommer att föreslå i det följande är framförallt att förstärka Östersundsregionens roll som kompelenscentram för hela länet. Att stärka Östersund, som ell altemativ lill t. ex. expansion i Stockholmsområdet, innebär på sikt att även övriga delar av länet gynnas. För alt nämna ell exempel bör ökade resurser lill högskolan i Östersund kunna utgöra en bas för en utbyggd distansutbildning i länet. Det är också viktigt att åtgärder samtidigt vidtas för all stärka förelagen i hela länet genom bl. a. ett fortsatt arbete med teknik- och kompetensspridning. Sådana åtgärder görs redan inom ramen för det tidigare nämnda inlandsprogram-mel. Genom en förstärkning av olika organs kompetens inom bl.a. informationsteknologi- och underhållsteknikområdet bör detta arbete underlättas.

Mot denna bakgmnd anser jag sålunda att ytterligare insatser bör göras för att stärka utvecklingen i Östersund och i Jämtlands län. Jag återkommer i sammanfattningen av detta kapitel lill finansieringen av åtgärdema.

Flera av de förslag till åtgärder, som jag tidigare har redovisat i denna proposition, kommer enligt min mening också all gagna Jämtlands län. Jag avser här bl.a. mina förslag om sänkta socialavgifter (avsnitt 7.2.2) och särskilda regionalpolitiska infrastmkturåtgärder i stödområde 1 (avsnitt 9).

Insatsernas inriktning

Som jag tidigare (avsnitt 8) har redovisat är insatser inom bl. a. områdena
näringslivsutveckling, forskning, utbildning, teknikspridning, arbetsmark­
nadspolitik och kultur särskilt viktiga för att stärka utvecklingen i norra     196

 

Sveriges inland. Jag kommer i det följande atl redovisa insatser inom     Prop. 1989/90:76

dessa områden i Jämtlands län. De åtgärder jag föreslår är i huvudsak

inriktade på att stärka redan etablerade verksamheter i länet. 1 detta

sammanhang har jag övervägt samtliga förslag som förts fram i de ovan

nämnda utredningarna saml övriga förslag som redovisats till regeringen i

anslutning till dessa.

12.1 Insatser för näringslivsutveckling

Jag har nyss redogjort för att länels näringslivsstmktur är ofördelaktig. Mot bakgmnd härav bedömer jag atl ytterligare åtgärder bör vidtas för alt lång­siktigt stärka regionen och därmed förbättra fömtsättningarna för en positiv utveckling.

Mineral

Utredningsförslag: Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts till ett regionalt utvecklingsprogram för mineralverksamhet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. SIND påpekar all insatserna bör ske i samarbete med nämnden för statens gravegendom.

Närmare om mitt förslag: Länsstyrelsens förslag innebär att insatser görs för atl bl.a. fullfölja mineralundersökningar samt för alt utveckla bygg­nads-, prydnads- och andra slenprodukler. I länet finns ell antal förelag med lång tradition inom industrimineralområdet. Insatsema bör inriktas på bl.a. företagsutveckling och utveckling av nya produkter. Medel för dessa ändamål bör kunna anvisas från anslaget för särskilda regionalpoli­tiska insatser i Jämtlands län.

Fiskevård

Utredningsförslag: Länsstyrelsen har föreslagit att 10 milj. kr. avsätts för fiskevårdsprojekt i länet.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva.

Närmare om mitt förslag: Det arbete med fiskevårdsplanering som har gjorts i länet är värdefullt. Förslaget bygger vidare på detta arbete. I förslaget ingår bl.a. att förbättra tillgången på sällfisk. Detta skall åstad­kommas samtidigt som de genetiska bevarandeaspeklema tillgodoses. Jag vill i detta sammanhang erinra om alt regeringen tidigare gjort insatser för att stödja vattenbmkel via Stiftelsen Valtenbmksulveckling samt genom det tidigare nämnda slödel lill försöksstationen i Kälame.

Enligt min mening kan en förbättrad fiskevård utgöra en gmnd för en
utbyggnad av fisketurismen i länet och därigenom skapa sysselsättningstill­
fällen främst i länets glesbygdsområden. Länsstyrelsen bör därför ges
möjligheter till fortsatta insatser inom detta område. Medel för detta
ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpoliliska insatser i
Jämtlands län.                                                                                197

 

Turism                                                                         Prop. 1989/90:76

L'tredningsförslag: Länsstyrelsen föreslår att medel avsätts för alt utveckla tre s. k. Visilors Center, som kan beskrivas som en mötesplats där bl. a. information om regionens natur- och kultursevärdheter av turistisk bety­delse presenteras.

Remissinstanserna: Remissinstansema är positiva till förslaget. Det stöds av bl. a. Sveriges turistråd, som konstaterar att Visilors Center-idén ännu inte har prövats i Sverige, men atl erfarenheterna utomlands har varit goda. Jämtlands län bedöms av rådet som speciellt lämpat för en försöksverksamhet bl.a. för att länet är prioriterat i turistrådets stmk­turplan och eftersom högskolan i Östersund bedriver turismutbild­ning.

Närmare om mitt förslag: Turismen är en viktig näring för Jämtlands län. Länet är i dag Sveriges främsta turistlän, räknat i antalet gästnätter per invånare. Säsongsmässigt är turismen koncentrerad till vintem. Näringen har en växande inlemationefi, främst nordisk, marknad. Länet är i dag en viktig exportör av turismtjänster. Sveriges turistråd bedömer alt Jämt­lands län har goda fömtsättningar att under 1990-lalet vidga denna mark­nad. Mot denna bakgmnd anser jag atl det är viktigt att ytterligare insatser görs för att förbättra fömtsäitningama för en utveckling av marknaden. Som ett led i detta arbete är del motiverat atl på försök pröva idén med Visilors Center i Jämtlands län. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.2 Insatser för forskning och utbildning

Forskning

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås en höjning av högsko­lans resurser för forskningsanknytning och kontaktverksamhet samt att högskolan tilldelas medel för forskning på eget programansvar.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som kommenterat förslaget är de flesta positiva. Flera påpekar behovet av en profilering av forskningsin-satsema.

Jag har tidigare (avsnitt 8.7) behandlat frågor om forskningen vid de mindre och medelstora högskoloma. Där redovisade jag den förstärkning av resursema till forskningsstödjande verksamhet vid dessa högskolor som föreslås i den forskningspolitiska propositionen. Jag har i samma avsnitt föreslagit att regionalpolitiska medel avsätts för att tillfälligt förstärka forsknings- och utvecklingsverksamheten vid vissa mindre och medelstora högskolor, bl. a. högskolan i Östersund.

Högskoleutbildning

Utredningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås dels utökningar av

utbildningen på högskolan inom områdena ekonomi, turism (inkl. kultur),    198

 

systemvetenskap, socialt arbete, folkhälsoarbete och byggnadsteknik, dels     Prop. 1989/90:76 särskilda utbildningsanordningar för elitidrottare. Vidare föreslås att hög­skolan får ökade resurser för fortbildning och vidareutbildning.

Remissinstanserna: En enig remissopinion instämmer i utredarens syn på behovet av ytterligare högskoleutbildning i Östersund.

Närmare om mitt förslag: Högskolans verksamhet är av stor betydelse för utvecklingen av infrastmkturen i länet. En fortsatt förstärkning bör därför ske av högskolans resurser för gmndläggande utbildning.

1 utredningen redovisas ett flertal förslag till förstärkningar av högskole­utbildningen i Östersund. Till övervägande del avser förslagen åtgärder såsom utveckling av nya utbildningsalternativ, påbyggnadsulbildningar saml fortbildning och vidareutbildning i anslutning till redan existerande utbildningslinjer. För att stödja en sådan utveckling beräknarjag 7 milj. kr. i tillfälliga medel. Högskolan bör få disponera dessa medel under en femårsperiod. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Arbetsmarknadsutbildning

Uttedningsförslag: 1 både Östersundsutredningen och länsstyrelsens utred­ning finns förslag om extra resurser för arbetsmarknadsutbildningen i länet. 1 Östersundsutredningen beräknas behovet i Östersundsområdet till 20 milj. kr. under en tvåårsperiod. Länsstyrelsen har inte redovisat kostna­derna för sina förslag.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget, bl.a. AMS, SIND, AMU-myndigheten i Jämtlands län och Bergs kom­mun, är i stort sett positiva.

Närmare om mitt förslag: Jag anser all det är väsentligt all långsiktigt stärka regionen och dess företag genom all höja kompetensen hos de anställda. Detta kan bl.a. utbyggd arbetsmarknadsutbildning bidra lill. Länsarbetsnämnden i Jämtlands län disponerar under innevarande bud­getår 66 milj. kr. i ordinarie medel för arbetsmarknadsutbildning. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser att föreslå regeringen att under innevarande budgetår besluta att tilldela AMS ytterligare 10 milj. kr. från anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder för arbetsmarknadsutbild­ning i Jämtlands län. För budgetåret 1990/91 har chefen för arbets­marknadsdepartementet, om riksdagen beviljar erforderliga medel, för av­sikt atl föreslå regeringen alt tilldela AMS 10 milj. kr. för samma ändamål.

AMU SKOG

Utöver de förslag som presenteras av de tidigare nämnda utredningarna
har AMU-myndigheten i Jämtlands län ansökt om regionalpolitiskt stöd
lill ett nationellt centrum för skogsmaskinföramlbildning i Bräcke. Syftet
är att bygga ut den företagsinriktade skogsutbildningen så att man skall
kunna erbjuda en mer kvalificerad utbildning på upparbetnings- och spe­
cialmaskiner för skogsbmket.
Närmare om mitt förslag: En kvalificerad utbildning inom skogsmaski-        199

 

nområdet kräver investeringar, som är större än vad som normalt kan Prop. 1989/90:76 bäras av AMU-myndigheten i Jämtlands län. Det är därför inte möjligt att på kort tid finansiera hela projektet inom ramen för myndighetens ordinarie medel. Genom ett initialstöd till investeringarna kan en angelägen utbild­ning inom skogsområdet byggas upp i Bräcke. Medel för detta ändamål bör anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.3 Teknikspridningsinsatser

Jag har tidigare (avsnitt 8.3) redovisat min syn på behovet av en ökad teknikspridning i bl. a. norra Sveriges inland. Jag delar utredningarnas be­dömning att utöver de medel som tidigare anvisats till detta ändamål inom ramen för särskilda regionalpolitiska insatser i norra Sveriges inland behövs särskilda medel för teknikspridningen i Jämtlands län. De insatser som bör prioriteras redovisar jag i det följande.

Teknikspridningsprogram

Utredningsförslag: 1 både länsstyrelsens och SlND:s förslag lill åtgärder ingår att medel avsätts för länets teknikspridningsprogram.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva.

Närmare om mitt förslag: I Jämtlands län pågår sedan flera år ett långsik­tigt arbete med att föra ut ny kunskap till företagen i länet. Länsstyrelsen står som huvudman för detta arbete. Ett första treårsprogram, som delvis har finansierats med regionalpoliliska medel som anvisats av regeringen, har genomförts och utvärderats. 1 programmet har bl.a. ingått kontaktverk­samhet mellan företag, utbildningsinsatser samt olika former av teknolo­giassistans. Länsstyrelsen har därefter utarbetat ett nytt treårsprogram, som delvis har påbörjats. Detta har finansierats via länsanslaget. I anslut­ning till teknikspridningsprogrammet drivs projektet Verkstad -95, som syftar till att introducera och anpassa i första hand CAD/CAM-system till verkstadsindustrin i länet. I SIND:s utredning framförs också förslag på insatser för att utveckla möjligheterna att göra den nya tekniken mer tillgänglig på mindre orter i länet. Det gäller bl. a. utveckling av telestugor och videotexförsök.

Jag har tidigare betonat vikten av att den nya tekniken kan utnyttjas för atl förbättra möjligheterna att utveckla redan existerande verksamheter samtidigt som den kan skapa förutsättningar för nya verksamheter. Ett sätt att ta tillvara dessa möjligheter är att utveckla telestugorna. 1 länet finns relativt lång erfarenhet av denna versamhel eftersom man tidigt byggde upp tre enheter. Dessa har utvecklats på olika sätt beroende på skilda förutsätt­ningar och affärsidéer. De har visat sig kunna bidra till både kompetens­utveckling och sysselsättning på mindre orter och i glesbygden. Jag anser därför att det är viktigt att dessa erfarenheter kan tas lill vara och vidareut­vecklas på fler orter i länet.

Jag bedömer att de insatser som gjorts inom  ramen  för teknik-           200

 

spridningsprogrammel har varit positiva för företagen i länet. Medel för    Prop. 1989/90:76 att fullfölja länsstyrelsens teknikspridningsarbete bör därför anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Underhållsteknik

Utredningsförslag: 1 Östersundsutredningen redovisas ett förslag till under-hållstekniskt centmm i Östersund. Det påpekas samtidigt att en del utred­ningsarbete och överväganden återstår innan beslut kan fallas om hela det skisserade förslaget. Utredningsarbetet bör omfatta dels en marknadsun­dersökning, dels en organisationsutredning. I utredningen föreslås atl läns­styrelsen bör leda detta arbete.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva, men flera instanser påpekar att centret bör byggas upp i samver­kan med den kompetens som finns på andra orter i landet samt atl insatserna bör kopplas lill del nationella forskningsprogrammet inom drifts- och underhållsområdet. SIND påpekar att det är viktigt att få med ett antal stora privata företag med koppling till underhållssidan.

Närmare om mitt förslag: Inom det underhållslekniska området finns i Östersund en hög kompelens och avancerad teknisk utmstning såväl hos företag som hos utbildningsanordnare. Detta gör det möjligt atl på sikt bygga upp och utveckla en för landet unik kompetens i Östersund. Projekt inom området bör, i samverkan med det nationella forskningsprogrammet, bygga på den kompetens som redan finns i länet. Medel för projekt inom underhållsteknikområdel bör anvisas från anslaget för särskilda regional­politiska insatser i Jämtlands län.

Centrum för informationsteknologi (IT-centrum)

Utredningsförslag: 1 Östersundsutredningen redovisas ett förslag lill ex-pertcentmm för informationsteknologi (IT). Syftet skall vara "att genom åtgärder på IT-områdel aktivt verka för alt myndigheter och förelag i Norrlands inland effektiviserar och förnyar sin verksamhet samt erbjuder personalen bättre arbetsförhållanden. IT-centrat skall dessutom verka för att enskilda människor i Norrlands inland ges bättre möjligheter att utnytt­ja IT-hjälpmedel i samband med egen utbildning och annan utveckling av egna färdigheter". Enligt förslaget bör en utredningsman tillsättas för atl bl. a. detaljutforma en organisationsplan för centret. I detta arbete bör ingå att precisera arbetsuppgifterna, behovet av utrastning och lokaler samt pröva alternativa organisationsformer. Utredningsmannen bör i arbetet samråda med bl. a. televerket, SIND, STU, statskontoret, länsstyrelsemas organisationsnämnd, länsstyrelsen och landstinget i Jämtlands län samt utbildningsanordnare i länet.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är positiva till idén all
ett IT-centmm bildas i Östersund. Länsstyrelsen i Jämtlands län påpekar
att "parallellt med den organisatoriska uppbyggnaden måste den praktiska
och behovsanpassade verksamheten byggas upp bl.a. i form av ett antal
försöksprojekt". Vidare anför länsstyrelsen att det är nödvändigt att tillsätta    201

 

den föreslagna utredningsmannen "för att arbetet skall kunna fortgå enligt Prop. 1989/90:76 utredningens och länels ambitioner". Länsstyrelsen föreslår att fem milj. kr. avsätts för försöksverksamhet under utredningstiden. Ell par remissinstan­ser, bl. a. SIND och STU, anser alt förslaget inte är tillräckligt preciserat. STU påpekar att en altemativ uppläggning av centret som borde övervägas, är att mer flexibeh använda experter i olika projekt.

UHÄ avstyrker det förslag som presenteras i utredningen. Om förslaget skall utredas ytterligare bör konkreta förslag tas fram om hur ett nätverk för detta centmm och landets högskolekompetens på området skall utveck­las.

Närmare om mitt förslag: Jag bedömer alt en bättre anpassning av informationsteknologin till inlandels föratsättningar är viktig. Jag delar utredningens bedömning att förslaget ännu inte är tillräckligt preciserat varför jag inte nu är beredd atl ta ställning lill förslaget i sin helhet. Jag anser all länsstyrelsen bör ansvara för att förslaget utvecklas ytterligare. I arbetet bör de synpunkter som framförts av bl. a. STU och UHÄ beaktas. Jag anser dock att vissa medel bör avsättas för att göra del möjligt att utreda frågan vidare samt att bedriva viss projektverksamhet. Medel för detta ändamål bör därför anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

12.4 Arbetsmarknadspolitiska insatser

Utredningsförslag: I både Östersundsutredningen och länsstyrelsens för­slag till åtgärder ingår att länet tillförs medel för olradilioneila arbetsmark­nadspolitiska insatser samt att Jämtlands län ska inrymmas i försöket med en friare användning av bidraget till arbetslösa för atl starta egen verksam­het.

Remissinstanserna: De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva.

Närmare om mitt förslag: I likhet med AMS anser jag alt den friare användningen av medel för sysselsättningsskapande åtgärder, som för när­varande tillämpas i vissa län, i stort sett har varit positiv. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare all föreslå regeringen att, om riksdagen beviljar erforderliga medel, inom ramen för de medel som under budgetåret 1990/91 ställs till förfogande för olradilioneila arbets­marknadspoliliska insatser, avsätta en ram på 10 milj. kr. för insatser i Jämtlands län under en tvåårsperiod.

I Norrbottens län pågår en försöksverksamhet som medger atl bidraget tiU
arbetslösa för att starta egen verksamhet även får beviljas till personer som
inte är arbetslösa. Syftet med denna utvidgning är att stimulera nyföreta-
gandet i regionen. Försöket har visat goda resultat och bör utvidgas lill
Jämtlands län. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet, som beräknar att
medelsbehovet för Jämtlands län under en tvåårsperiod uppgår till 6 milj.
kr., avser att föreslå regeringen att medel avsätts för detta ändamål inom
anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder.                                  202

 

12.5                                                              Kulturinsatser Prop. 1989/90:76

Uttedningsförslag: I Östersundsutredningen föreslås statligt stöd lill bl. a. altemativ lill länsleater, ny museibyggnad och en konservatorsateljé. I länsstyrelsens förslag till åtgärder ingår bl. a. statligt stöd för att utveckla kommunala kulturhus saml en regional resurs inom kulturområdet.

Remissinstanserna: Remissinstansema är i stort sett positiva lill försla­gen. Dock poängterar t.ex. statens kullurtåd att det inte är möjligt att finansiera förslagen inom ordinarie ramar.

Närmare om mitt förslag: Jag har tidigare (avsnitt 8.9) redovisat min syn på kulturens roll för den regionala utvecklingen. 1 enlighet med de principer jag där redovisat bör de enskilda kulturprojekten bedömas i samverkan mellan de kulturpolitiskt ansvariga myndighetema och de regionala myn­dighetema. Jag vill i detta sammanhang erinra om atl länsstyrelsen i Jämt­lands län erhöll 3 milj. kr. för försöksverksamhet med syfte att stimulera länels kulturverksamhet i samband med propositionen om insatser i bl. a. norta Sveriges inland (prop. 1987/88:64, AU 14, rskr. 147). Medlen har bl. a. använts för stöd lill lokala kulturprojekt som annars inte hade kunnat få stöd. Erfarenheterna av verksamheten har varit positiv. För alt ge läns­styrelsen möjlighet att fortsätta försöksverksamheten är jag beredd atl av­sälla regionalpolitiska medel. Medel för insatser inom kulturområdet bör således kunna anvisas från anslaget för särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län.

Som jag tidigare redovisat har i årets budgetproposition (bil. 10) avsatts särskilda medel för en förstärkning av teaterverksamheten i län som sak­nar egen fast teaterinstitution. I underlaget för regeringens förslag ryms ell projekt om atl utveckla en fast ensemble i Jämtlands län.

12.6  Lokalisering av statlig verksamhet

Jag har tidigare (avsnitt 10.5) föreslagit att en myndighet för glesbygdsfrågor bildas den Ijuli 1990 och lokaliseras till Östersund.

12.7  Sammanfattning

De redovisade förslagen innebär ålgärder inom flera politikområden. Ge­nom dessa infrastmkturförbättringar och på annal sätt skapas långsiktigt bättre föratsättningar för länets utveckling.

Jag kommer senare (avsnitt 16) alt hemställa att regeringen föreslår riksdagen att anvisa 46 milj. kr. till etl nytt anslag för Särskilda regionalpo­litiska insatser i Jämtlands län. För många av de projekt som jag har redovisat kommer länsstyrelsen i Jämtlands län att ansvara för genomfö­randet. Jag räknar därför med all återkomma till regeringen med förslag om att medel för dessa projekt kommer all överföras till länsstyrelsen.

Jag avslutar min framställning med all sammanfalla förslagen om ytter­ligare insatser i Jämtlands län.

De redovisade förslagen bör finansieras på olika sätt. Några av insatsema
bör finansieras via ordinarie anslag, medan andra skall finansieras med     203

 

medel från anslaget för särskilda regionalpoliliska insatser i Jämtlands län.     Prop. 1989/90:76 För näringslivsutvecklande åtgärder beräknarjag 10 milj. kr. för bl. a.

—insatser inom mineralområdel

—insatser för fiskevården och

—insatser för turismen.

För utbildningsinsatser beräknarjag 12 milj. kr. för bl. a.

—förstärkning under en femårsperiod, av utbildningen vid högskolan i Östersund och

—stöd lill AMU SKOG i Bräcke.

Inom arbetsmarknadsdepartementets ordinarie anslagsramar avser che­fen för arbetsmarknadsdepartementet senare alt föreslå regeringen att 20 milj. kr. anvisas för utökad arbetsmarknadsutbildning.

Vad gäller forsknings- och utvecklingsverksamhet berörs högskolan i Östersund av två förslag. Dels har chefen för utbildningsdepartementet, i forskningspolitiska propositionen, föreslagit att vissa medel anslås tiU forsk­ningsstödjande verksamhet, dels harjag föreslagit att regionalpolitiska me­del avsätts för en tillfällig förstärkning av utbildningen vid vissa högskolor.

För leknikspridningsålgärder beräknarjag 20 milj. kr. för bl. a.

—leknikspridningsprogram

—projekt inom det underhållslekniska området och

—projekt inom informationsteknologiområdet.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet avser också senare att föreslå regeringen att från anslaget B 5. Sysselsättningsskapande åtgärder avsätta 16 milj. kr. för arbetsmarknadspoliliska ålgärder i form av dels otraditionella insatser, dels försöksverksamhet med starta egen verksamhet.

För regionala kultursatsningar beräknar jag 4 milj. kr.

1 detta sammanhang villjag också erinra om del projekt jag tidigare nämnt som syftar till att utveckla en fast teaterensemble i Jämtlands län som regeringen redovisade i årets budgetproposition (prop. 1989/90, bil. 10).

Jag har också tidigare redovisat mina förslag lill dels sänkta socialavgif­ter och dels särskilda infraslrakturåtgärder i stödområde 1. Dessa åtgärder som är nya för Jämtlands län berör betydande delar av länet.

204

 

13 Vissa frågor om regionalpolitisk forskning m.m.    Prop. 1989/90:76

Min bedömning: Expertgmppens för forskning om regional utveck­ling (ERU) huvuduppgift bör även fortsättningsvis vara alt initiera och samordna forskning som bidrar till att förbättra kunskapema om den regionala utvecklingen samt alt medverka lill atl synsätt och resultat från forskningen ges en bred spridning.

ERU bör bl. a. behandla de frågor som gmppen tagit upp i sitt forskningsprogram.

ERU bör vidare ges i uppdrag all utvärdera regionalpolitiska åt­gärder för alt förbättra infrastmkturen i de regionalpolitiskt priorit­erade områdena samt genomföra vissa andra utrednings- och forsk­ningsinsatser.

Kommittén: Kommittén anser alt ERU:s uppgifter i större utsträckning än hittills bör avse geografiska policyanalyser. Denna typ av av analyser kan enligt kommittén lill betydande del göras av forskare vid universitet och högskolor, fömtsatt all ERU besitter tillräcklig projektledarkompe­tens. För att kunna fullgöra uppgiften att vara regeringens forsknings- och ulredningsorgan inom del regionalpoliliska området bör ERU:s budget en­ligt kommittén fördubblas till ca 9 milj. kr.

Kommittén anser vidare att samhällsproblemens regionala dimensioner bör uppmärksammas mer än nu inom forskningen vid universitet och högskolor. Det är naturligt all detta sker inom de etablerade disciplinema. Uppbyggandet av tvärvetenskapliga forskningscentra med inriktning på regional utveckling i vid mening, i likhet med Centmm för regionalvelen-skaplig forskning vid Umeå universitet (CERUM), är enligt kommitténs mening ett mycket lämpligt sätt att organisera forskningsarbetet. Finansi­ering bör dock ske via de ordinarie basanslagen. ERU bör, enligt kommit­tén, med de förstärkningar som man föreslår, kunna ha en central roll be­träffande sådan forskning.

SCB bör enligt kommittén löpande producera uppgifter om statsbudge­tens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskapema kompletteras med regionalräkenskaper.

Remissinstanserna: SIND ser ingen anledning atl utvidga ERU:s an­svarsområde på det sätt som kommittén föreslår. Samspelet mellan ERU:s forskning och SlND:s regionala utredningsverksamhet kan dock utvecklas ytterligare. Länsstyrelsen i Nortboltens län menar alt etl förstärkt ERU i störte utsträckning än vad som nu är fallet bör samarbeta med länsstyrel­serna.

CERUM menar att förslaget om en påtaglig förstärkning av policyanalys och regionalvetenskaplig forskning är välgmndat och framsynt med hän­syn till all den pågående samhällsomvandlingen får djupgående regionala återverkningar.

LRF avstyrker all ERU får en förstärkt roll för kunskapsförsörjning och policyanalys. LRF finner att utredningen inte tillräckligt beaktat möjfighe-terna att lägga ut uppdrag på högskolor, universitet och l.ex. CERUM.

205

 

Statens naturvårdsverk har ingen erinran mot att ERU studerar frågor om     Prop. 1989/90:76 miljöpolitik och regional utveckling och förklarar sig berett att medverka inom ramen för sina resurser.

Skälen för min bedömning: Som grund för regionalpolitikens inriktning och utformning är det viktigt att följa och analysera utvecklingen inom olika samhällssektorer. Det är också viktigt all genomföra analyser av utvecklingstendenser, deras fömtsättningar och konsekvenser för den re­gionala utvecklingen. Forskningen har här viktiga uppgifter både när det gäller metodutveckling och att genomföra olika analyser.

ERU har som huvuduppgifter att initiera och samordna forskning på regionalpolitikens område och om strakturomvandlingsfrågor samt att se till att forskningsresultaten blir kända och tillgängliga för olika intressen­ter. Basen för ERU:s verksamhet är den forskning med regionalpolitisk relevans som bedrivs vid universitet och högskolor i Sverige och utlandet, inte minst i övriga Norden.

Genom den verksamhet ERU bedriver kan synsätt och resultat från forskningen få en bred spridning till olika användargrupper och ge under­lag såväl för en bred samhällsdebatt som för politiska överväganden och beslut. ERU har t. ex. på den regionalpolitiska kommitténs uppdrag utar­betat ell antal rapporter som underlag för kommitténs arbete.

ERU har redovisat uppläggningen av ett forskningsprogram i vilket bl. a. följande frågor bedöms angelägna att behandla:

—Vad kännetecknar den regionala utvecklingen med avseende på föränd­ringar i miljösituationen, demografiska förändringar, kommunikations­systemens utveckling m. m.?

—Hur påverkar Sveriges ökade omväridsberoende den regionala utveck­lingen?

—Vilken roll spelar sektorspoliliken i den regionala utvecklingen?

—Vilka möjligheter finns att med politiska åtgärder styra den geografiska omvandlingen?

— Vilka typer av regionalpolitiska medel är mest verkningsfulla?

Jag anser att inriktningen på det forskningsprogram som ERU re­dovisar väl ansluter till den inriktning av regionalpolitiken somjag tidiga­re har redogjort för och till de forskningsbehov som därmed finns. Jag vill i likhet med kommittén särskilt peka på behovet av kunskapsutveckling när del gäller miljöförhållandenas betydelse för den regionala utvecklingen. Kommittén föreslår att ERU, i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner, bör initiera forskning inom området. I sitt yttrande över kommitténs förslag förklarar statens naturvårdsverk att man är berett all medverka i sådana studier. Jag anser att ERU i den fortsatta konkreti­seringen av sitt forskningsprogram bör utveckla analysen när det gäller sambanden mellan miljöförhållanden och regional utveckling och därvid ta de initiativ till samverkan med andra organ som kan vara lämpliga. Jag har tidigare (avsnitt 8.10) även tagit upp behovet av ytterligare forskning för att bättre kunna kvantifiera de regionalpoliliska effekterna av olika investeringar inom kommunikationssektorn. Jag bedömer att sådan forsk­ning bör inrymmas i det program som ERU har redovisat.

Jag har tidigare (avsnitt 6) redovisat behoven av att utveckla tydligare 206

 

regionalpolitiska mål och riktlinjer för verksamheter inom olika samhälls- Prop. 1989/90:76 och politikområden. En förutsättning för atl nå en bättre målstyrning är att uppföljning och utvärdering av verksamheten inom olika områden sker fortlöpande. När del gäller övergripande analyser och utvärderingar av verksamheten inom olika samhälls- och politikområden av den typ som kommittén kallar policyanalyser, anser jag, i likhet med kommittén, atl ERU bör kunna ha viktiga uppgifter. Det gäller både i fråga om metod­utveckling och konkreta analyser.

Jag har tidigare (avsnitt 9) även föreslagit att särskilda regionalpoliliska medel skall avsättas föratt förbättra infrastrukturen i regionalpolitiskt pri­oriterade områden. Jag avser att senare återkomma till regeringen med förslag om att uppdra åt ERU att svara för utvärdering av dessa insatser.

Kommittén föreslår att SCB löpande skall producera uppgifter om stats­budgetens kommunvisa utfall, sä att nationalräkenskaperna kompletteras med regionalräkenskaper. Jag är inte beredd att biträda kommitténs för­slag på denna punkt. Det bör enligt min mening vara en uppgift för ERU alt fortlöpande bedöma behovet av informationsunderlag för olika forsk­ningsinsatser.

Jag återkommer senare (avsnitt 16) till frågan om medel till ERU.

14 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har det inom arbetsmarknadsdeparte­mentet upprättats förslag till

1.  lag om ändring i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Norrbottens län,

2.  lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift,

3.  lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift.

Med hänsyn till ärendenas brådskande karaktär anser jag att lagrådets hörande över förslagen kan underlåtas.

15 Hemställan

Med hänvisning till vad jag anfört hemställer jag att regeringen dds föreslår riksdagen atl anta förslag till

1.  lagom ändringi lagen (1983:1055) om nedsättning av socialav­gifter och allmän löneavgift i Norrbottens län,

2.  lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift,

3.         lagom ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift,
dels föreslår riksdagen att godkänna vad jag förordat om

1.  målen och riktlinjerna för regionalpolitiken (avsnitt 3),

2.  stödområden för näringslivsutveckling (avsnitt 4.2),

3.  geografiska områden för särskilda regionalpolitiska infraslruk­turåtgärder (avsnitt 4.4),

4.   regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner i stmktur­
omvandling (avsnitt 4.5),                                                          207

 

5.    avgränsning av glesbygds-och landsbygdsområden     Prop. 1989/90:76 (avsnitt 4.6),

6.    regionalpolitiskt företagsstöd i samband med investeringar i byggnader, maskiner m. m. (avsnitt 7.2.1.2),

7.    regionalpolitiskt företagsstöd till immateriella investeringar m.m. (avsnitt 7.2.1.3),

8.    sysselsättningsbidrag (avsnitt 7.2.1.4),

9.    länsstyrelsens beslutanderätt i ärenden om lokaliseringsbidrag och avskaffande av rätten att överklaga beslut av statens industriverk (avsnitt 7.2.1.5)

 

10.    nedsatta socialavgifter (avsnitt 7.2.2)

11.    avvecklingen av Stiftelsen Industricentra och användningen av medel som kan tillföras staten i samband härmed (avsnitt 7.4),

12.    forskning vid mindre högskolor (avsnitt 8.7.1),

13.    bidrag till medflyttande familjemedlem (avsnitt 8.8),

14.    länsstyrelsens möjlighet att finansiera kultursatsningar (avsnitt 8.9),

15.    regionalpolitiska medel till infrastrukturåtgärder (avsnitt 9),

16.    stödformerna inom glesbygdsstödet (avsnitt 10.2),

17.    högsta beloppsgränser för stöd till förelag i glesbygd (avsnitt 10.2),

18.    glesbygdsstöd till immateriella investeringar (avsnitt 10.2),

19.    högsta beloppsgräns för servicebidrag till kommersiell service (avsnitt 10.2),

20.    rätt för länsstyrelsen atl la upp överläggningar om altemativa lösningar inför indragningar av statlig service (avsnitt 10.3),

21.   inrättandet av en myndighet för glesbygdsfrågor
(avsnitt 10.5),

22.   särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län
(avsnitt 12).

dds bereder riksdagen tillfälle alt la del av vad jag anfört om

1.    den regionala problembilden (avsnitt 2),

2.    det regionalpolitiska arbetets geografiska inriktning (avsnitt 4.1),

3.    regionalpolitiska åtgärder i vissa stödjepunkter (avsnitt 4.3),

4.    storstädernas betydelse för den regionala utvecklingen (avsnitt 4.7),

5.    regionalpolitik i andra länder (avsnitt 5),

6.    organisation och administration av regionala utvecklingsin­satser på central och regional nivå (avsnitt 6),

7.    del regionalpolitiska företagsstödets framtida inriktning (avsnitt 7.1),

8.    handläggningsordning m. m. för regionalpolitiskt företagsstöd (avsnitt 7.2.1.5),

9.    riskkapitalbolagens roll inom regionalpolitiken (avsnitt 7.3),

 

10.    åtgärder för att främja kvinnors företagande (avsnitt 7.5),

11.    lokaliseringssamråd (avsnitt 7.6),

12.    de regionalpoliliska åtgärdernas överensstämmelse med inter-   208

 

nationella överenskommelser m. m. (avsnitt 7.7),

13.  olika samhälls- och politikområdens betydelse för den regio­nala utvecklingen (avsnitt 8),

14.  glesbygds- och landsbygdsinsatsemas allmänna inriktning (avsnitt 10.1 och 10.4),

15.  regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår stmkturförändringar (avsnitt 11),

16.   vissa   frågor  om   inriktningen  av  den   regionalpolitiska
forskningen m.m. (avsnitt 13).

Prop. 1989/90:76

16 Anslagsfrågor för budgetåret 1990/91

D. Regional utveckling

Innevarande budgetår har medel för regional utveckling anvisats över följande anslag, med angivna belopp och lill redovisade huvudändamål.

Anslag

D 1. Visst regionalpolitiskt stöd 1000 kr.

D 2. Lokaliseringsbidrag m. m. 362000000 kr.

D 3. Lokaliseringslån 100000000 kr

D4. Regionala utvecklingsinsatser

m.m.

800000000 kr.

D 5.   Täckande   av   förluster   på gmnd av kredligaranlier till företag i glesbygder m. m. 1000 kr.

D 6. Ersättning för nedsättning av

socialavgifter

395000000 kr.

D 7. Sysselsätlningsstöd 165000000 kr.

D 8. Expertgrappen för forskning om regional utveckling 4414000 kr.

Huvudändamål

Äldre   lokaliseringsbidrag/avskriv­ningslån Äldre offertstöd

Lokaliseringsbidrag (centrala

beslut)

Offertstöd

Lån till regionala investmentbolag

Lokaliseringslån

Lokaliseringsbidrag

(länsstyrelsebeslul)

Investeringsbidrag.

Företagsutveckling

Glesbygdsstöd

Regional projektverksamhet

Teknik- och kunskapsspridning

Konsult- och utredningsinsatser

Infriande av garantier

Täckande av bortfall av socialavgif­ter i Norrbottens län

Sysselsätlningsstöd

Initiering och genomförande av re­gionalpolitisk forskning m. m.

209

14   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

D 9. Kapitaltillskott till en utveck­lingsfond för Västnorden 2400000 kr.

D 10. Bergslagsdelegalionen 3000000 kr.

Dll. Särskilda regionalpolitiska insatser m. m. i Västemortlands län 65000000 kr.

Främjande av näringslivet i Väst-norden

Bergslagsdelegalionens förvalt­ningskostnader m. m.

Utvecklingsinsatser

Prop. 1989/90:76

Av de redovisade anslagen för innevarande budgetår är de båda sist­nämnda av engångskaraktär.

I budgetpropositionen 1990 (prop. 1989/90:100, bil. 12 s. 115) har regeringen föreslagit att, i avvaktan på särskild proposition om regionalpo­litiken, föra upp anslagen för innevarande budgetår med oförändrade belopp för budgetåret 1990/91.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit att lokaliseringslånen skall av­skaffas. Vidare harjag föreslagit all särskilda regionalpoliliska medel skaU anvisas för infrastmkturåtgärder (avsnitt 9) samt att en myndighet för glesbygdsfrågor skall inrättas (avsnitt 10.5). Jag föreslår också medel för särskilda insatser i Jämtlands län.

Som en följd av bl.a. dessa förslag förordar jag, all medel för regional utveckling för budgetåret 1990/91 ställs lill regeringens förfogande över följande anslag och till angivna huvudändamål.

Anslag

D 1. Lokaliseringsbidrag m. m.

D 2. Regionala utvecklingsinsatser

D 3. Täckande av förluster på gmnd av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m.

D 4. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

D 5. Sysselsättningsbidrag

D 6. Särskilda regionalpoliliska in­fraslrukturåtgärder m. m.

D 7. Glesbygdsdelegationen

Huvudändamål

Lokaliserings-  och   utvecklingsbi­drag (centrala beslut) Lån lill regionala investmentbolag

Lokaliserings-   och   utvecklingsbi­drag (regionala beslut) Glesbygdsstöd Regional projektverksamhet

Infriande av kreditgarantier

Täckande av bortfall av socialavgif­ter

Sysselsättningsbidrag

Infrastmkturåtgärder

— regionala beslut

— centrala beslut Teknikspridning m. m. Konsult- och utredningsinsatser

Glesbygdsutvecklingsinsatser     på central nivå

210

 

D 8. Expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) m.m.

D 9. Kapitaltillskott till en utveck­lingsfond för Västnorden

D 10. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län

Initiering och genomförande av re­gionalpolitisk forskning

Väst-

Främjande av näringslivet norden

Utvecklingsinsatser

Prop. 1989/90:76

 

Med hänsyn till den för närvarande stora efterfrågan på bl. a lokalise­ringsbidrag och glesbygdsstöd, kommer jag i det följande alt föreslå att sammanlagt 230 milj. kr. anvisas på tilläggsbudget till statsbudgeten för innevarande budgetår. Förslagen om tillskott av medel avser anslagen Lokaliseringsbidrag m. m. och Regionala utvecklingsinsatser m. m.

211

 

Dl. Lokaliseringsbidragm.m.                              Prop. 1989/90:76

1988/89 Utgift        506 797 354 Reservation    1075 383497'

1989/90 Anslag       362000000 1990/91  Förslag      350000000

' De medel som vid budgetårsskiftet inte var ianspråktagna genom beslut uppgick till 47,7 milj. kr.

För närvarande anvisas medel över detta anslag lill följande ändamål:

-     lokaliseringsbidrag beviljade av statens industriverk eller regeringen efter den Ijuli 1984,

-     offertstöd beviljade efter den Ijuli 1985,

-     lån till privata regionala investmentbolag,

-     kapitaltillskott m. m. till Stiftelsen Industricentra

-     viss administration av regionalpolitiskt stöd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.1) redogjort för utfallet av stödverk­samheten under de senaste budgetåren.

Beslut om lokaliseringsbidrag har av statens industriverk och regeringen under budgetåret 1988/89 fattats för 430,6 milj. kr. Offertstöd har beviljats med 119,9 milj. kr. Stiftelsen Industricentra har erhåUit 10,1 milj. kr. i kapitaltillskott m. m. För administration av det regionalpolitiska stödet har 3,0 milj. kr. utbetalats lill banker och för införande av ett ADB-system för stödformer inom industriverkets ansvarsområde har använts 4,8 milj. kr.

Ett lån till privata regionala investmentbolag har beviljats under budget­året. Utestående lån till delta ändamål uppgår till 37,0 milj. kr.

Statens industriverk

Statens industriverk uppskattar att behovet av bidragsmedel för beslut av regeringen och verket under budgetåret 1990/91 kommer att uppgå till 470 milj. kr.

SIND har i samband härmed föreslagit vissa förändringar i det regional­politiska stödsystemet. Dessa förslag har behandlats av den regionalpoli­tiska kommittén, vars förslag jag i min tur har behandlat tidigare (avsnitt 7.2).

Utbetalningen av medel under anslaget beräknas lill 695 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden

Under mbriken D2. Lokaliseringsbidrag m.m. har i statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisats ell reservationsanslag på 362 milj. kr.

1 regeringens proposition 1989/90:66 om särskilda regionalpolitiska
insatser i Blekinge län m.m. har regeringen föreslagit riksdagen alt lill
Lokaliseringsbidrag m. m. på tilläggsbudget till statsbudgeten för budget­
året 1989/90 anvisa ytteriigare 112,5 milj. kr. Högst deUa belopp har
regeringen förklarat sig beredd att efler ansökan bevilja Saab-Scania AB i 212

 

form av lokaliseringsstöd eller offertstöd i samband med att bolaget etable-     Prop. 1989/90:76 rar ny verksamhet i Karlskrona.

1 prop. 1984/85:115 om regional utveckling och utjämning anmälde industriministern beträffande den regionalpolitiska stödverksamheten att han räknade med att den skulle bedrivas med samma inriktning och i samma omfattning under fyraårsperioden 1985/86—1988/89. Eftersom förslag med anledning av den regionalpolitiska kommitténs betänkande inte beräknades kunna föreläggas riksdagen förrän tidigast våren 1990, anmälde arbetsmarknadsministern vid sin föredragning för regeringen med anledning av budgetpropositionen 1989, att hon räknade med att stödverksamheten skall bedrivas med i huvudsak samma inriktning och omfattning även under budgetåret 1989/90. För de ändamål vartill medel anvisas över detta anslag har riksdagen sedermera, med anledning av regeringens förslag i budgetpropositionen för respektive budgetår, beslutat att anslå 362 milj. kr. för vart och ett av dessa budgetår.

Efterfrågan på lokaliseringsbidrag har bl.a. på gmnd av det goda konjunkturläget varit stor under de senaste åren. Bl.a. därför har riksda­gen på förslag av regeringen i särskilda propositioner beslutat att anslå ytteriigare sammanlagt 745 milj. kr. på detta anslag sedan budgetåret 1985/86.

Den stora efterfrågan på regionalpolitiskt stöd består. Under innevaran­de budgetår har således statens industriverk och regeringen hittills beslutat om lokaliseringsbidrag och offertstöd för sammanlagt över 300 milj. kr.

En översiktlig genomgång av kända stödprojekt för vilka beslut skall fattas på central nivå visar att det sammanlagda beloppet för ansökningar om lokaliseringsbidrag och offertstöd för närvarande uppgår lill väl över 1 miljard kronor.

Regeringen har tidigare i detta sammanhang framhållit atl förelagens investeringsvilja och stora efterfrågan på arbetskraft nu ger dem goda mo­tiv alt, även utan statligt stöd, söka sig till de regioner i landet där det finns arbetskraft. De myndigheter som beviljar stöd bör därför nu ha möjlighet att genom en noggrann prioritering av stödmedlen kunna förverkliga de mest angelägna projekten.

Jag anser det dock samtidigt angeläget att ta tillvara den nuvarande investeringsviljan för alt göra det möjligt att förverkliga ytteriigare projekt i regionalpolitiskt särskilt utsatta regioner. För beslut om lokaliseringsbi­drag och offertstöd, som beviljas av statens industriverk och regeringen, beräknar jag, mot bakgmnd härav ett sammanlagt behov av medelstill-skoll under innevarande budgetår på 150 milj. kr.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) lämnat förslag om i vilka former regional­politiskt företagsstöd skall lämnas i fortsättningen. De innebär bl.a. att bidrag i samband med investeringar i byggnader, maskiner m.m. även fortsättningsvis skall lämnas i form av lokaliseringsbidrag.

Stöd för immateriella investeringar som exempelvis produktutveckling, marknadsföring etc. harjag därvid föreslagit skall lämnas som utvecklings­bidrag, vilket bl. a. ersätter det nuvarande offertstödet.

Lån lill privata regionala investmentbolag har jag föreslagit tills vidare
skall behållas (avsnitt 7.3).                                                              213

 

Jag har vidare tidigare (avsnitt 7.4) föreslagit att Stiftelsen Induslricent-     Prop. 1989/90:76 ra skall avvecklas. Under budgetåret 1990/91 kommer dock fortfarande att finnas behov av bidrag till administrationskostnader m. m. för stiftelsen.

I det föregående (avsnitt 7.2.1.5) harjag även redogjort för hur jag anser att handläggningen av förelagsstödet fortsättningsvis skall ske. Jag har där bl. a. föreslagit att det högsta beloppet för en investering i samband med vilken länsstyrelsen skall besluta om lokaliseringsbidrag skall höjas till 15 milj. kr. Jag har även betonat vikten dds av att en förbättrad uppföljning sker av enskilda ärenden, dels att en utökad utvärdering av stödinsatserna kommer till stånd.

Jag föreslår därför sammanfattningsvis att medel över detta anslag un­der budgetåret 1990/91 anvisas lill följande ändamål:

—lokaliserings- och utvecklingsbidrag som beviljas av statens indu­striverk och regeringen,

—lån till privata regionala investmentbolag,

—administrationskostnader m.m. för Stiftelsen Industricentra,

—viss administration, uppföljning och utvärdering av regionalpolitiskt stöd.

Utbetalning av äldre lokaliseringsbidrag/avskrivningslån, dvs. bidrag som beviljats av länsstyrelse före den Ijuli 1982, av statens industriverk eller regeringen före den Ijuli 1984, samt äldre offertstöd, dvs. stöd be­viljade före den Ijuli 1985, har tidigare belastat anslaget D. 1 Visst regio­nalpolitiskt stöd. 1 den mån stöd av dessa slag skall betalas ut efter innevarande budgetårs slut, skall de belasta detta anslag.

Med hänvisning till vad jag har anfört beräknar jag ett medelsbehov av sammanlagt 350 milj. kr. för de ändamål vartill medel anvisas över detta anslag under budgetåret 1990/91.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Lokaliseringsbidrag m. m. pä tilläggsbudget till statsbudge­ten för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag på 150000000 kr.

att till Lokaliseringsbidrag m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 350000000 kr.

D2. Regionala utvecklingsinsatser

1988/89 Utgift        639210108  Reservation      847 368405'

1989/90 Anslag       800000000 1990/91 Förslag     900000000

' De medel som vid budgetårsskiftet inte var ianspråktagna genom beslut uppgick till ca 44 milj. kr. att jämföras med ca 57 milj. kr. ett år tidigare.

Anslagets storiek har ökat från 488 milj. kr. budgetåret 1985/86 till 800
milj. kr. innevarande budgetår.
Från anslaget betalas för närvarande utgifterna för av länsstyrelserna      214

 

beslutade lokaliserings- och investeringsbidrag, för företagsutveckling, för    Prop. 1989/90:76 glesbygdsstöd i form av stöd till företag, kommersiell service, intensifiera­de kommunala sysselsättningsinsatser (IKS) och samhällelig service samt för regional projektverksamhet.

Från anslaget betalas vidare utgifterna för teknik- och kunskapssprid­ning i regionalpolitiskt prioriterade regioner saml för konsult- och utred­ningsinsatser. För dessa ändamål har 35 milj. kr. avsatts under innevaran­de budgetår.

Under budgetåret 1988/89 fattade länsstyrelserna beslut om samman­lagt 738 milj. kr. med följande fördelning mellan ändamålen:

—lokaliserings-och investeringsbidrag                         314

—företagsutveckling                                                51

—glesbygdsstöd                                                    233

—regional projektverksamhet                                  140 Av medlen för innevarande budgetår har hittills 755 milj. kr. fördelats

till länsstyrelserna i resp. län enligt följande tabell.

 

Län

Belopp

Län

Belopp

 

(milj. kr.)

(milj. kr.)

Stockholm

6,6

Göteborgs och Bohus

10

Uppsala

6,5

Älvsborg

12

Södermanland

7

Skaraborg

6

Östergötland

4,8

Värmland

60

Jönköping

5,8

Örebro

23

Kronoberg

5,3

Västmanland

17

Kalmar

9,5

Kopparberg

60

Gotland

11,5

Gävleborg

60

Blekinge

14,5

Västernorriand

90

Kristianstad

3,5

Jämtland

105

Malmö

3,5

Västerbotten

105

Halland

3,5

Norrbotten

125

Länsstyrelserna

Länsstyrelserna beräknar i sina anslagsframställningar att medelsbehovet för regionala utvecklingsinsatser kommer alt öka med sammanlagt 276 milj. kr. för budgetåret 1990/91 jämfört med innevarande budgetår.

Länsstyrelsen i Kronobergs län föreslår bl.a. alt medel för stöd till hemslöjdskonsulentverksamheten ska anvisas över en särskild anslagspost så att anslaget för regional projektverksamhet kan disponeras av länssty­relsen ulan inskränkningar. Vidare föreslår länsstyrelsen att glesbygds-stödsnjedel som återvinns vid konkurser tillfaller länsstyrelsen för fortsatt användning inom länet.

Föredragandens överväganden

Genom riksdagens beslut om regionalpolitiken år 1985 (prop. 1984/85:
115, AU 13, rskr. 354) har länsstyrelserna möjlighet att inom en given
medelsram använda medlen till tidigare nämnda ändamål.                       215

 

Jag börjar med att kommentera de särskilda frågor som länsstyrelsen i     Prop. 1989/90:76 Kronobergs län tagit upp i sin anslagsframställning. Jag övergår sedan till mina bedömningar av hur mina förslag i det föregående påverkar belast­ningen på detta anslag och därmed medelsbehovet.

Sedan budgetåret 1988/89 har i regleringsbrevet för detta anslag angetts att samtliga länsstyrelser bör lämna bidrag till huvudmannen för hem­slöjdskonsulentverksamheten, under fömtsättning alt denne lämnar etl minsl lika stort bidrag, så att två hemslöjdskonsulenter finns i varje län. Totalt för länsstyrelsema rör det sig om ett belopp på ca 7 milj. kr.

Nämnden för hemslöjdsfrågor, som tidigare svarade för administratio­nen av medlen för konsulentverksamheten, har i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 föreslagit alt medel för konsulenlverksamheten åter bör anvisas över anslaget B 5. Främjande av hemslöjden. Min företrä­dare har i årets budgetproposition, med hänvisning till en kommande utvärdering av verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrågor, förordat att finansieringen av konsulentverksamheten tills vidare bör kvarstå inom ramen för anslaget Regionala utvecklingsinsatser m. m.

Principen för användningen av medel under detta anslag är att länssty­relserna i största möjliga utsträckning skall ha möjlighet att själva priorite­ra mellan olika insatser. Öronmärkningar i regleringsbrevet som kringskär länsstyrelsemas möjligheter i detta avseende bör därför undvikas. Den aviserade utvärderingen av verksamheten vid nämnden för hemslöjdsfrå­gor motiverar dock alt konsulentverksamheten även under budgetåret 1990/91 belastar detta anslag. När utvärderingen är klar avser jag all överväga frågan om den framtida finansieringen av hemkonsulentverk­samheten.

Vad gäller länsstyrelsens i Kronobergs län andra fråga, om alt få använ­da medel, som återvinns i konkurser, för nya regionalpoliliska insatser i länet, så finns bestämmelser om detta i regleringsbrevet för anslaget. Där sägs att återbetalning av lån skaU tillfalla statskassan. Mot bakgmnd av vad jag tidigare framhållit om förbättring av uppföljningen av glesbygds­stödet finns det anledning alt delvis ompröva de hittillsvarande bestäm­melserna. Enligt min mening bör länsstyrelsernas incitament att följa upp utestående avskrivningslån öka om de medel som återvinns får disponeras för nya insatser i länet. Jag avser återkomma till regeringen med förslag av nämnd innebörd.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2) föreslagit vissa förändringar i det regional­politiska stödet. För detta anslag innebär detta bl. a. ökad belastning lill följd av atl länsstyrelsens beslutsbefogenheter utökas. Förslaget att öppna möjlighet att lämna stöd lill immateriella investeringar leder också till ökad belastning på anslaget. Detta motverkas dock av att denna möjlighet ersätter det tidigare regionalpoliliska utvecklingskapilalet, somjag föresla­git skall upphöra. Till en minskad belastning på anslaget leder förslaget att den maximala andelen lokaliseringsbidrag i ell projekt bör sänkas. Mins­kad belastning på anslaget blir också följden i vissa län genom atl stödom­rådesindelningen föreslås ändrad (avsnitt 4.2). Samma effekt ger också milt förslag om all avskaffa investeringsbidraget.

Sammantaget bedömer jag att förändringama inom det regionalpolitis-   216

 

ka företagsstödet medför en viss minskning av belastningen på anslaget.     Prop. 1989/90:76 De frigjorda resursema bör därmed öka möjlighetema att lämna gles­bygdsstöd eller avsätta medel till projektverksamhet. Givetvis påverkas belastningen också av hur konjunktumtvecklingen förändrar efterfrågan på företagsstöd.

Jag har tidigare (avsnitt 10) föreslagit vissa förändringar av glesbygds­stödet. Förbättringama av företagsstödet i form av höjda maximala stöd­belopp och möjlighet att stödja s.k. mjuka investeringar kommer all öka behovet av glesbygdsslödsmedel. Samtidigt innebär mitt förslag om atl IKS-verksamheten skall upphöra som stödform, alt ca 30 milj. kr. på detta anslag frigörs för t. ex. glesbygdsstöd eller projektverksamhet.

Insatser för teknik- och kunskapsspridning samt för konsult- och utred­ningsinsatser, beslutade av regeringen eller statens industriverk, har hittills belastat detta anslag. Innevarande budgetår har 35 milj. kr. avsatts härför. Utgiftema för dessa ändamål bör i fortsättningen betalas från det nya anslaget för särskilda regionalpolitiska infrastmkturinsatser somjag kom­mer all föreslå inrättas. Därmed kommer länsstyrelsema atl disponera anslaget för Regionala utvecklingsinsatser i dess helhet.

Med de förändringar jag tidigare föreslagit kommer länsstyrelsema un­der delta anslag fr. o.m. budgetåret 1990/91 att disponera medel för följan­de ändamål.

—Lokaliserings- och utvecklingsbidrag

—Glesbygdsstöd

—Regional projektverksamhet.

Del bör ankomma på regeringen att även fortsättningsvis fördela ansla­get mellan länen efler de regionala problemens svårighetsgrad, och utfärda de föreskrifter som krävs. Resp. länsstyrelse bör sedan fördela anvisade medel mellan de angivna ändamålen och lämna föreskrifter och riktlinjer lill de organ i länet, som eventuellt skall fatta beslut i de enskilda fallen.

Jag har tidigare (avsnitt 10) redovisat mina förslag till insatser i glesbygd och landsbygd. Jag framhöll där, att medlen för regional projektverksam­het bör vara ett av de viktigaste instmmenten för att genomföra många av de insatser som behövs för utveckling av glesbygden och landsbygden. Av bl. a. detta skäl bör den hittillsvarande begränsningen av hur stor del av anslaget som får användas för regional projektverksamhet slopas. En så­dan friare användning av anslaget kommer att ställa större krav på länssty­relsemas planering av insatser som finansieras från anslaget. Bättre priori­tering mellan insatser är ett sådant krav, om medelsbrist ska kunna undvi­kas, totalt eller för något av ändamålen. Vidare måste uppföljningen av olika insatser förbättras. Jag vill i detta sammanhang också erinra om länsstyrelsemas skyldighet atl fortlöpande lämna redovisningar av projektverksamheten till Umeå högskoleregions datacentral. Jag kommer också att föreslå regeringen ålgärder för kontinuerlig utvärdering av bl.a. projekt verksamheten.

Jag anser del också vara motiverat all, som regionalpolitiska kommittén
förordat, vissa medel avsätts för länsövergripande projekt. Jag avser där­
för föreslå regeringen, alt ett mindre belopp avsätts för sådana projekt,
vilket efter ansökan från länsstyrelser fördelas av regeringen.                 217

 

Jag beräknar att mina förslag om regel- och anslagsförändringar kommer     Prop. 1989/90:76 att öka utrymmet för insatser som bör beslutas av länsstyrelserna med i storleksordningen 100 milj. kr.

Mot bakgmnd av behovet av ytterligare regionalpolitiska insatser, inte minst som en följd av nödvändigheten att ta till vara de initiativ som kommit fram genom landsbygdskampanjen, anser jag att anslaget hämt­över bör tillföras ytterligare medel för nästa budgetår.

I vissa län är efterfrågan på stödmedel redan för innevarande budgetår så stor att medelsbrist kan väntas senare i vår. Jag föreslår därför att ytterligare 80 milj. kr. tillförs detta anslag för atl disponeras redan under innevarande budgetår.

Jag vill samtidigt erinra om att en parlamentariskt sammansatt arbets­gmpp i sitt förslag till ny livsmedelspolitik bl.a. förordat en förstärkning av medlen för glesbygdsstöd med 100 milj. kr. Arbetsgrappens förslag kommer att behandlas i en särskild proposition om en ny livsmedelspolitik våren 1990. Jag kommer att samråda med chefen för jordbmksdeparte­mentel i denna fråga.

1 avvaktan på regeringens proposition om en ny livsmedelspolitik och med hänvisning till vad jag anfört beräknarjag del sammanlagda medels­behovet för budgetåret 1990/91 till 900 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Regionala utvecklingsinsatser m. m. pä tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag på 80000000 kr,

att till Regionala utvecklingsinsatser för budgetåret 1990/91 anvi­sa etl reservationsanslag på 900000000 kr.

D 3. Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag i glesbygder m. m.

1988/89 Utgift    15 571813

1989/90 Anslag        1000

1990/91 Förslag        1000

Från anslaget betalas utgiftema för all infria statliga garantier för lån till
företag i glesbygder och för lån till kommersiell service enligt förordningen
(1985:619) om glesbygdsstöd. Vidare betalas utgifterna för alt infria ga­
rantier för lån som har lämnats enligt förordningen (1979:638) om statligt
stöd lill glesbygd (upphävd 1985:619), enligt förordningen (1973:608) om
statligt stöd lill kommersiell service i glesbygd (upphävd 1980:877) samt
enligt förordningen (1976:208) om statligt stöd lill skärgårdsföretag och
förordningen (1978:465) om särskilt stöd lill lanlbmksförelag i vissa gles­
bygder (upphävda 1979:638).                                                           218

 

Länsstyrelserna                                                             Prop. 1989/90:76

Samtliga länsstyrelser utom de i Kristianstads och Malmöhus län har inkommit med anslagsframställningar. Sammanlagt föreslår länsstyrelser­na en engagemangsram t.o.m. budgetåret 1990/91 på 215 milj. kr.

Föredragandens överväganden

Den Ijuli 1985 skedde en övergång lill engagemangsram i stället för årliga beslutsramar för kreditgarantier till företag i glesbygder m.m. (prop. 1984/85:115, AU 13, rskr. 354). Engagemangsramen skaU successivt byg­gas upp tills den uppgår till 290 milj. kr. Länsstyrelsemas utrymme för ny kreditgivning skapas dels genom amorteringar av lån med statliga kredit­garantier som beslutats efter den Ijuli 1985, dels genom den successiva uppbyggnaden av en engagemangsram för resp. län. Förluster lill följd av infriade garantier ger inte utrymme för ny garantigivning.

För tiden fram t.o.m. budgetåret 1989/90 är engagemangsramen fast­ställd till 175 milj. kr. Ramen bör för liden fram t.o.m. budgetåret 1990/91 utökas tifi 190 milj. kr.

Anslaget bör för nästa budgetår tas upp med oförändrat belopp, 1000 kr.

Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen all

1.  medge atl statlig kreditgaranti för lån till förelag i glesbygder
och för lån lill kommersiell service får beviljas i en sådan omfatt­
ning alt del sammanlagda beloppet för utestående garantier som
beslutats efter den Ijuli 1985 uppgår till högst 190000000 kr.,

2.  till Täckande av förluster på grund av kreditgarantier till företag
i glesbygder m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag
på 1000 kr.

D 4. Ersättning för nedsättning av socialavgifter

1988/89 Utgift 405 546892 1989/90 Anslag 395000000 1990/91 Förslag     350000000

Från anslaget, som disponeras av riksförsäkringsverket, läcks för närva­rande bortfall av avgiftsinkomster till följd av tillämpningen av lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift i Nortboltens län.

Enligt denna lag skall den procentsals efter vilken arbetsgivar- resp.
egenavgifter sammanlagt beräknas, enligt lagen (1984:668) om uppbörd
av socialavgifter från arbetsgivare, sättas ned med tio procentenheter för
verksamheter inom vissa näringsgrenar som bedrivs i Nortboltens län. För
nedsättning av egenavgifter gäller bestämmelsema i uppbördslagen (1953:
272). Berörda näringsgrenar är gm v verksamhet, tillverkning, produk-      219

 

tionsvaminriktad partihandel, uppdragsverksamhet samt hotell-, pensio-     Prop. 1989/90:76 näts- och campingverksamhet.

Ett särskilt bidrag till kostnaden för arbetsgivaravgifterna eller egenav-gifterna lämnas när sysselsättningen ökar. Utgifter för detta bidrag belastar innevarande budgetår anslaget D7. Sysselsättningsstöd.

De verksamheter inom nämnda näringsgrenar som bedrivs i Svappavaa­ra samhälle är befriade från socialavgifter och allmän löneavgift under liden den I januari 1984-den 31 december 1993.

Riksförsäkringsverket

Verket beräknar, med utgångspunkt från utfallet under första halvåret 1989, utgifterna för ersättning för nedsättning av socialavgifter för inneva­rande budgetår till 415 milj. kr. Verket räknar med i stort samma volym för nästa budgetår. Med en löneuppräkning på 5 % fram lill nästa budgetår blir medelsbehovet enligt verket 441 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.2) bl.a. föreslagit att nedsättning av socialav­gifter skall bibehållas som stödform, alt nedsättningen även fortsättnings­vis skall vara tio procentenheter, att den skall gälla under en tioårsperiod, att den geografiska omfattningen skall vara stödområde 1.

Jag har även föreslagit att nedsättningen i de delar av Norrbottens län som inte ingår i stödområde 1 skall uppgå till fem procentenheter under en femårsperiod, liksom att nedsättningen successivt skall öka upp till tio pro­centenheter i de nya områden som skall omfattas av nedsättningen. Jag har också föreslagit att vissa basindustrier inte skall omfattas av nedsättningen. Förändringama föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Efter år 1993 bör Svappavaara samhälle inte särbehandlas.

Mot bakgmnd av dessa förslag till förändringar beräknar jag bortfallet av avgiftsinkomster genom nedsättning av socialavgifter och aUmän löne­avgift lill 350 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

atl lill Ersättning för nedsättning av socialavgifter för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 350000000 kr.

D5. Sysselsättningsbidrag

1988/89 Utgift 239 333 362 1989/90 Anslag 165000000 1990/91 Förslag     250000000

Över anslaget anvisas för närvarande medel för sysselsättningsstöd samt      220

 

för de bidrag till kostnader för arbetsgivaravgifterna, som under vissa     Prop. 1989/90:76 förutsättningar lämnas till verksamheter i Norrbottens län.

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.1) redogjort för utfallet av verksamheten med sysselsättningsstöd under de senaste budgetåren.

Statens industriverk

Statens industriverk beräknar medelsbehovet för de ändamål vartill medel beviljas över anslaget till 240 milj. kr. under budgetåret 1990/91.

Föredragandens överväganden

Jag har tidigare (avsnitt 7.2.1.4) föreslagit att sysselsättningsstödet skall behållas som stödform, att det fortsättningsvis skall kallas sysselsättnings­bidrag, att bidraget skall höjas och att det skall fördelas på fem år i alla stödområden. Medelsbehovet påverkas även av mitt förslag till ny stödom­rådesindelning.

Jag har även föreslagit att det särskilda bidrag lill arbetsgivaravgifterna och egenavgifterna som nu lämnas till vissa företag i Norrbottens län skall slopas.

Mot bakgmnd av dessa förändringar beräknar jag medelsbehovet för sysselsättningsbidrag till 250 milj. kr. för budgetåret 1990/91.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Sysselsättningsbidrag för budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 250000000 kr.

D 6. Särskilda regionalpolitiska infrastrukturåtgärder m. m.

Nytt anslag (förslag)   330000000 kr.

Under anslaget D2. Regionala utvecklingsinsatser m. m. har för inneva­rande budgetår anvisats sammanlagt 35 milj. kr. för teknik- och kun­skapspridning i regionalpolitiskt prioriterade regioner samt för centrala konsult- och utredningsinsatser. Statens industriverk har begärt en ökning av de medel verket disponerar för konsult- och utredningsinsatser från 10 lill 14 milj. kr.

Som jag tidigare föreslagit bör kostnaderna för dessa ändamål belasta förevarande anslag. Jag vill också anmäla att högst 35 milj. kr. bör dispo­neras engångsvis för vissa infrastmkturinsatser i enlighet med vad chefen för arbetsmarknadsdepartementet anförde i propositionen om särskilda regionalpolitiska insatser i Blekinge län (prop. 1989/90:66). Kostnaderna för samtliga dessa åtgärder bör belasta de centrala medel jag nedan före­slår.

Jag har i övrigt tidigare (avsnitt 9) redovisat exempel på projekt som
medlen bör kunna användas till, hur beredningsarbetet allmänt bör utfor-  221

 

mas, beslutsnivåer etc. Vissa medel bör även avsättas för uppföljning och     Prop. 1989/90:76 utvärdering. Det bör ankomma på regeringen att närmare utforma före­skrifterna för medlens användning.

För nästa budgetår föreslårjag att utgifterna för följande huvudändamål får belasta anslaget:

För regionalt beslutade infraslrukturåtgärder i stödområde 1 beräknar jag 200 milj. kr. Medlen bör disponeras gemensamt av länsstyrelserna i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län.

För centralt beslutade infraslrukturåtgärder i prioriterade regioner beräk­nar jag 130 milj. kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Särskilda regionalpoliliska infraslrukturåtgärder m. m. för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 330000000 kr.

D7. Glesbygdsdelegationen Nytt anslag (förslag)    15 000 000 kr.

Jag har föreslagit (avsnitt 10.5) att den nuvarande glesbygdsdelegationen ombildas lill myndighet med utökad och delvis ny verksamt samt lokalise­ras till Östersund.

Medlen bör disponeras för förvaltnings- och projektkostnader. För bud­getåret 1990/91 beräknarjag dessa till 15000000 kr.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

all lill Glesbygdsdelegalionen för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 15 000000 kr.

D 8. Expertgruppen för forskning om regional utveckling (ERU)

1988/89 Utgift     4803000         Reservation            99000

1989/90 Anslag    4414000

1990/91 Förslag   6000000

Från anslaget betalas utgifterna för expertgmppens för forskning om regional utveckling verksamhet.

Expertgruppen för forskning om regional utveckling

Expertgrappen beräknar medelsbehovet till 9000000 kr.                         222

 

Föredragandens överväganden                                         Prop. 1989/90:76

Jag har tidigare (avsnitt 13) redovisat min syn på behovet av regionalpoli­tisk forskning som kan bidra till att förbättra kunskapsunderlaget för regionalpolitiken och det angelägna i att synsätt och resultat från forsk­ningen får en bred spridning till olika användargrapper. Jag har också redovisat den roll som ERU bör ha i dessa avseenden som länk mellan forskningen och användare av forskningens resultat.

Jag har vidare (avsnitt 6) redovisat behovet av förstärkt uppföljning och utvärdering av olika regionalpolitiska insatser och atl ERU avses få vissa uppgifter i detta sammanhang.

Budgetförslaget beträffande statens löne- och pensionsverk innebär all kostnadema för pensionsadministralionen skall läckas av avgifter fr. o. m. budgetåret 1990/91. Jag har vid min medelsberäkning för delta anslag tagit hänsyn till dessa avgifter.

Tjänstebrevsrätlen för statliga myndigheter upphör fr.o.m. den Ijuli 1990. Jag har vid min medelsberäkning för detta anslag även tagit hänsyn lill de merkostnader som delta innebär.

Hemställan

Jag hemställer alt regeringen föreslår riksdagen

atl lill Expertgruppen för forskning om regional utveckling för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 6000000 kr.

D 9. Kapitaltillskott till en utvecklingsfond för Västnorden

 

1988/89 Anslag

2000000

1989/90 Förslag

2400000

1990/91 Förslag

3000000

Från anslaget betalas Sveriges kapitaltillskott till en nordisk utvecklings­fond för Västnorden. Vid nordiska ministerrådets (samarbetsministrama) möte den 19 augusti 1986 undertecknades ett avtal och stadgar för en nordisk utvecklingsfond för Västnorden. Avtalet och fondens stadgar träd­de i kraft den 17 september 1987. Utvecklingsfonden skall främja utveck­lingen av ell allsidigt och konkurrenskraftigt näringsliv i Västnorden (Fär­öarna, Grönland och Island). Fondens gmndkapilal skall uppgå tiU ett belopp som motsvarar 14,1 milj. US dollar varav Sverige skall svara för 5,4 milj. US dollar. Inbetalning till fonden skall ske fram lill och med år 1995.

Inbetalningar till fonden sker årligen. Del belopp som enligt avtalet skall inbetalas per den 1 mars 1991 är 464 000 US dollar, vilket motsvarar ca 3 milj. kr., varför anslaget för budgetåret 1990/91 bör las upp med detta belopp.

Hemställan

Jag hemstäUer atl regeringen föreslår riksdagen

alt till Kapitaltdlskott till en utvecklingsfond för Västnorden för
budgetåret 1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 3 000000 kr.         223

 

D10. Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län   Prop. 1989/90:76

Nytt anslag (förslag)   46 000 000 kr.

Jag har tidigare (avsnitt 12) redogjort för behovet av särskilda regional­politiska insatser i Jämtlands län. För att finansiera huvuddelen av dessa insatser bör särskilda medel om 46 milj. kr. anvisas. Dessa bör användas för bl.a. näringslivsutveckling, utbildning, teknikspridning och kultur. Det bör ankomma på regeringen alt närmare avgöra fördelningen mellan de olika ändamålen och projekten samt beslutsordning m. m.

Hemställan

Jag hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att till Särskilda regionalpolitiska insatser i Jämtlands län för budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 46000000 kr.

17 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

224

 

Den regionala problembilden                  Prop. 1989/90:76

Bilaga 1 1. Befolkningsutvecklingen under främst 1980-talet

1.1 Befolkningsutvecklingen totalt

De senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende be­ror huvudsakligen på en ökad nettoinvandring av främst flyktingar men även på ahmänt ökade födelsetal.

Som framgår av tabellerna 1 och 2 har befolkningen i storstadslänen ökat väsentligt snabbare under 1980-talel än under 1970-talet. Under perioden 1986-1989 har tillväxten relativt sett varit nästan dubbelt så stor som under den första hälften av 1980-talel. Invånarantalet i storstadslänen ökade med ca 73000 personer under perioden 1971 — 1980 och med ca 154000 personer perioden 1981-1989. Stockholms län har under såväl 1970- som 1980-talel haft en något störte befolkningstillväxt än storstads­länen totah. Under var och en av periodema 1971-1980 resp. 1981-1989 svarade Stockholms län för omkring två tredjedelar av länsgmppens totala befolkningstillväxt i antal personer räknat.

Under år 1989 har storstadslänens invånarantal ökat med ca 26 500 personer, vilket kan jämföras med en årlig ökning med ca 21 900 invånare under perioden 1986-1988. Befolkningstillväxten har således förstärkts i dessa län under år 1989. 1 Stockholms län ökade invånarantalet med ca 12 500 personer under år 1989, vilket är ungefar samma årliga tillväxt som under perioden 1986—1988. Den förstärkta tillväxten i storstadslänen beror således helt på en ökad tillväxt i de båda övriga storstadslänen. Det är framförallt Malmöhus län som bidragit lill delta med en nästan dubbelt så stor befolkningsökning under år 1989 som genomsnittligt under perio­den 1986-1988.

Tabell 1 Befolkningsutvecklingen i tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1971 - 1989

 

Område

Antal invånare

 

Relatii

i förändring

 

 

(1000-tal)

 

(% per år)

 

 

 

1970

1980

1989*

1971-

80

1981-85

1986-89

Storstadslän

2910

2983

3137

0,2

 

0,4

0,8

därav AB län

1477

1528

1630

0,3

 

0,6

0,8

Skogslän**

1742

1779

1765

0,2

 

-0,3

0,1

Övriga län

3424

3 556

3624

0,4

 

0,0

0,5

Stödområde A

187

178

168

-0,5

 

-0,8

-0,5

B

199

190

183

-0,4

 

-0,5

-0,2

C

768

776

765

0,1

 

-0,3

-0,3

A-C   1154

1 145

1 117

-0,1

 

-0,4

-0,3

Utanför "

6922

7173

7409

0,4

 

0,2

0,6

Riket totalt

8077

8318

8 526

0,3

 

0,1

0,5

* Preliminära uppgifter.

** Värmlands, Kopparbergs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norr­bottens län (S, W, X, Y, Z, AC, BD). Källa: SCB (UMDAC).

De sju s.k. skogslänen, som under 1970-talet hade samma relativa
befolkningstillväxt som storstadslänen, har under 1980-talet haft en vä-  225

15   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

sentligt ogynnsammare utveckling än storstadslänen. Under 1980-talels Prop. 1989/90:76 första hälft minskade invånarantalet med ca 23000 personer för att däref- Bilaga 1 ter under perioden 1986 -1989 ha varit oförändrat eller ökat mycket svagt. Befolkningsutvecklingen under 1980-talet har dock samtidigt varit väsent­ligt bättre än den var under 1960-talet då skogslänens invånarantal minsk­ade med sammanlagt ca 54000 personer. Under år 1989 har skogslänens invånarantal ökat med ca 10000 personer, vilket är en förändring i positiv riktning jämfört med de senaste årens stagnation.

Gmppen bestående av resterande 14 län - övriga län - härunder 1980-talet haft en allt gynnsammare befolkningsutveckling. Under första hälften av 1980-talel var tillväxten mycket svag men under perioden 1986-1989 har invånarantalet ökat med omkring en halv procent årligen. Trots detta har befolkningstillväxten under de senaste åren endast varit knappt hälften så stor relativt sett som inom storstadslänen. Under 1970-talet hade denna gmpp av län däremoi en dubbelt så hög ökningstakt som storstadslänen resp. skogslänen.

Tabell 2 krWga folkmängdsjorändringar i tre länsgrupper, stödområden och i Stock­holms län under perioden 1966— 1989 (avrundade värden)

Område           Årlig folkmängdsförändring* (antal personer)

1966-70   1971-75    1976-1980 1981-1985 1986-1989

 

Storstadslän

 

 

38600

7600

6800

12 300

23100

därav AB län

 

21400

3400

6900

10000

12800

Skogslän

 

 

-4500

4000

3400

-4500

2300

Övriga län

 

 

26600

14800

11700

300

16 700

Stödområde

A

 

-3600

-1000

-   700

-1400

-   800

"

B

 

-3 700

-1400

-   300

-1000

-   400

'

C

 

-2000

1700

0

-2 500

-2100

"

A-

-c

-9300

-800

-1000

-4900

-3400

Utanför

A-

-c

70100

27100

22900

13000

45400

Riket totalt             60800        26400        21900 8000      42000

* Preliminära uppgifter för är 1989. Källa: SCB (UMDAC).

När del gäller befolkningsutvecklingen inom de regionalpolitiska stöd­områdena kan som framgår av tabellerna 1 och 2 konstaleras att samtliga tre (A, B, C) haft befolkningsminskning under såväl 1970- som 1980-lalel med undanlag för stödområde C som haft en viss tillväxt under 1970-talet.

Befolkningsminskningen inom stödområde A har varit något störte rela­tivt sett under 1980-talet än under 1970-talet. Sammanlagt minskade invånarantalet med ca -8700 personer under 1970-lalel medan minsk­ningen under perioden 1981-1989 uppgått liU ca -10300 personer. År 1989 fanns det omkring 168000 invånare inom detta stödområde som beslår av ett 20-tal kommuner.

Invånarantalet inom stödområde B har under 1980-talet minskal något
mindre än inom stödområde A. Under 1970-lalet var befolkningsminsk­
ningen ungefär lika stor som under 1980-talet och då ungefär lika stor som
inom stödområde A. Sammanlagt minskade invånarantalet i stödområde
B med ca -8 500 personer under 1970-talet och med ca -6900 personer   226

 

under perioden 1981-1989. År 1989 fanns det ca 183 000 personer inom     Prop. 1989/90:76
stödområde B som beslår av ett 20-tal kommuner.               Bilaga 1

Inom stödområde C minskade invånarantalet under 1980-talets första hälft ytterligare något svagare än inom stödområde B. Under perioden 1986—1989 fortsatte befolkningsminskningen i samma takt. Invånaranta­let under hela perioden 1981 — 1989 minskade med ca —20900 personer. Under 1970-talet hade stödområde C en svag befolkningsliUväxt under den första hälften medan invånarantalet stagnerade under den senare hälften. År 1989 fanns det ca 755000 personer inom stödområde C, som består av ett 40-tal kommuner längs främst norrlandskusten och i Bergsla­gen.

Av figur 2 och 4 i bilaga 7/2 framgår den relativa befolkningsutveckling­en i landets 284 kommuner under perioderna 1981 — 1985 resp. 1986 — 1988. Som framgår av dessa figurer finns de kommuner som haft den mest negativa befolkningsutvecklingen under 1980-talet främst i norra Sverige, i de västra delarna av mellersta Sverige och i sydöstra Sverige.

1.2 Omflyttningens regionala effekter

Den förbättrade regionala balans i befolkningshänseende som kunnat mär­kas under de senaste åren beror främst på en ökad nettoinvandring av flyk­tingar men även på ökade födelsetal och förändringar av den inrikes om­flyttningen.

1.2.1 Totala omflyttningseffekter

Av tabell 3 framgår de årliga effekterna av omflyttningen under perioden 1966—1988 inom de regionalpolitiska stödområdena resp. vissa länsgrup­per/län. Som framgår av tabellen resulterade den totala omflyttningen för storstadslänens del i ett årligt överskott pä ca 8000 personer under 1980-talels första hälft. Under perioden 1986—1989 ökade denna länsgmpps totala flyttningsvinsl lill ca 13 300 personer per år. Under 1970-talets första hälft hade storstadslänen ett betydande årligt flyttningsunderskott och under den senare hälften ett förhållandevis måttligt överskott. De senaste årens totala flyttningsvinst är dock per år räknat väsentligt lägre än under 1960-talets senare hälft (ca 13 300 resp. ca 21 800 personer). Av tabeUen framgår även att Stockholms län under 1980-talels första hälft svarade för ca 80% av länsgrappens totala årliga flyttningsvinsl och att motsvarande andel under de senaste åren minskat till ca 46%.

Den preliminära befolkningsslatistiken för år 1989 visar för storstadslä­
nens del på en total flyttningsvinst på ca 13 800 personer, vilket ligger ca
700 personer högre än genomsnittet för perioden 1986—1988. Den totala
flyttningsvinslen för Stockholms län under 1989 blev ca 4 300 personer,
vilket kan jämföras med ett genomsnitt på ca 6 600 personer under peri­
oden 1986-1988. Flytlningsöverskotlet har således reducerats med drygt
en tredjedel under år 1989.                                                              227

 

Bilaga 1

Tabell 3 Totala åfWga flyllningsnetlon för tre länsgrupper, stödområden och för     Prop. 1989/90:76 Stockholms län under perioden 1966- 1989 (avrundade värden)

Område              Totalt årligt flyttningsnetto (antal personer)

1966-70   1971-75    1976-1980 1981-1985 1986-1989

 

Storstadslän

21800

-5400

1800

8000

13 300

därav AB län

11500

-3800

3 300

6400

6100

Skogslän

-  9200

2 300

4 900

-2 500

2400

Övriga län

14200

4400

9300

-   300

10000

Stödområde A

-  5000*

-1200

-500

-1200

-700

B

-  3400*

-   800

600

-   200

100

C

-  3000*

1300

900

-1300

1000

A-C

-11 400*

-   700

1000

-2 700

400

* Avser genomsnitt för perioden 1968- 1970. Källa: SCB (UMDAC).

Även för de sju s. k. skogslänen har den totala omflyttningen medfört en klar förbättring under 1980-talet. En åriig flyttningsföriust under 1980-talets första hälft på ca —2 500 personer har nämligen under perioden 1986-1989 förbytts i ett ungefär lika stort åriigt överskott. Under 1970-talets båda hälfter hade dock skogslänen väsentligt större årliga flyttnings­överskott. Under den omfattande ulflyttningsperioden under 1960-talets senare del uppgick de årliga underskotten till ca —9200 personer.

Under år 1989 uppgick skogslänens totala nyltningsöverskolt enligt den preliminära befolkningsstatistiken till ca 8 100 personer. Detta innebär en mycket kraftig ökning jämfört med det genomsnittliga överskottet på ca 500 personer under perioden 1986-1988. Denna förbättring beror huvud­sakligen på en mycket kraftig ökning av nettoinvandringen till skogslänen under år 1989 men även på atl flyttningsunderskotten gentemot övriga landet minskat med omkring två tredjedelar.

För gmppen övriga län har den kraftigaste omsvängningen i positiv riktning skett i flyttningshänseende under 1980-lalel. Ett litet åriigt under­skott på ett par hundra personer under 1980-talets första hälft har under perioden 1986—1989 övergått till ett överskott på ca 10000 personer per år.

För de tre regionalpoliliska stödområdena har de totala flyltningsunder-skotten reducerats betydligt under 1980-talet och under de senaste åren övergått till överskott med ca 400 personer per år. Den gynnsamma omsvängningen under de senaste åren för stödområdenas del beror dock huvudsakligen på en ökad nettoinvandring och endast till en mindre del på ett förbättrat flyitningsnello gentemot övriga landet.

Stödområde A:s årliga underskott på ca —1 200 personer under 1980-talets första hälft har minskal till ca — 700 personer under de senaste åren. Dessa underskott är ungefär lika stora som under 1970-talet men väsentligt mindre än under slutet av 1960-talet. Stödområde B:s underskott från perioden 1981-1985 på ca -200 personer har förbylls lill ett årligt överskott med ett 100-tal personer under de senaste åren. Den största förändringen uppvisar stödområde C där de årliga flyttningsunderskotlen på ca - 1 300 personer från 1980-talels första hälft förvandlats till ett åriigt överskott på ca I 000 personer under de senaste åren.

\v figur 6 och 8 i bilaga 1:2 framgår den totala omflyttningens relativa   228

 

nettoeffekter för landets samtliga kommuner under perioderna 1981— Prop. 1989/90:76 1985 resp. 1986—1988. Som framgår av dessa figurer finns den ungefarliga Bilaga 1 tredjedel av landets kommuner som haft den ogynnsammaste utvecklingen i flyttningshänseende främst i Norrland, Bergslagen och i sydöstra Sverige. Under den senare delen av 1980-talet har antalet norrlandskommuner i denna gmpp ökat. De största flyttningsöverskotten har främst kommuner­na i och kring storstadsregionerna haft men även åtskilliga kommuner i Dalama, västra delarna av Värmland och längs västkusten tillhör denna grupp.

1.2.2 Den inrikes omflyttningens regionala effekter

Den förbättring av den regionala balansen i befolkningshänseende som skett under de senaste åren beror inte på en förbättrad balans i den inrikes omflyttningen utan som tidigare påpekats på en ökad nettoinvandring som lill största delen bestått av flyktingar.

Det totala antalet flyttningar över församlingsgränser uppgick under pe­rioden 1986—1988 till ca 60900 personer per år, vilket var ca 3% fler än genomsnittet för perioden 1981 — 1985. Under den senare hälften av 1970-talet var antalet flyttningar över församlingsgränsen ungefär lika stort som under de senaste åren. Under perioden 1971 —1975 var dock antalet flytt­ningar ca 14% större än under perioden 1986—1988.

Antalet flyttningar över länsgränser, dvs. den mer långdistanta omflytt­ningen, uppgick under perioden 1986— 1988lillca 166000 personerårligen, vilket var ca 13% fler än under 1980-talels första hälft och i nivå med genomsnittet för perioden 1976—1980. Under perioden 1971 — 1975 var dock den årliga antalet flyttare över länsgränser ca 16 % större än genom­snittet för perioden 1986-1988.

Som framgår av tabell 4 har storstadslänens årliga flyttningsvinst gent­emot övriga landet i stort sett halverats under 1980-talets senare del. De årliga överskotten har minskat från ca 5 200 till ca 2 700 personer. Denna minskning beror främst på att Stockholms läns överskott minskat kraftigt frår ca 4400 till ca 400 personer. Under år 1988 hade länet för första gången sedan år 1980 ett flyltningsunderskott gentemot övriga landet (ca — 2 600 personer).

För år 1989 visar den preliminära befolkningsstatistiken att storstadslä­nens flyttningsöverskott gentemot övriga landet under perioden 1986 — 1988 förbytts till ett underskott på ca -2 300 personer. Såväl Stockholms som Göteborgs- och Bohus län har haft underskott i den inrikes omflytt­ningen under år 1989 medan Malmöhus haft etl överskoll. Underskottet för Stockholms läns del uppgick till ca — 3 900 personer, vilket kan jämfö­ras med 1988 års underskott på ca -2 600 personer. Det förefaller således alltmer tydligt alt Stockholms län sedan början av år 1988 haft ett trend­brott vad avser flyttningsnettot i förhållande till övriga landet.

229

 

Tabell 4 Årliga inrikes jlyllningsnetton för tre länsgrupper, stödområden och för     Prop. 1989/90: 76
Stockholms län under perioden 1966—1989 (avrundade värden) „..        .

 

Område

Inrikes flyttningsnetto (antal personer) 1966-70   1971-75    1976-80     1981-85

1986-89

Storstadslän

därav AB län Skogslän Övriga län

Stödområde A B C A-C

11100       -6000

6600      -3900

-11800          2200

600          3800

_  5400**   -1400

-     3 500**   -   800

-     4600**      1300
-13500**   -   900

-7600

-4300

3600

4000

-   800 500 400 100

5200

4400

-2700

-2600

-1000 -   300 -1500 -2800

2 700

400

-2700

100

-1 300* -   500* -2200* -4000*

* Genomsniu för perioden 1986-1988.

** Avser genomsnitt för perioden 1968 — 1970.

Källa: SCB.

Jämför man 1980-lalets inrikes flyttningsmönsler för storstadslänen med 1970-talet är skillnadema mycket stora. Under 1970-lalet uppgick nämligen storstadslänens flyltningsunderskott gentemot övriga landet till ca - 6 800 personer per år. Går man ännu länge tillbaka så hade denna länsgmpp under andra hälften av 1960-talet en årlig flyttningsvinsl på ca 11 100 personer. Stockholms län uppvisar samma mönster som länsgrap-pen med en betydande flyttningsföriust under 1970-talel (ca -4100 perso­ner per år) och kraftig tillväxt under perioden 1966 -1970 (ca 6 600 personer).

Av tabell 4 framgår att skogslänens åriiga flyllningsförluster gentemot övriga landet varit lika stora under 1980-lalets tidigare resp. senare del ( — 2 700 personer). Den mycket klara förbättring som skett i flyiiningshänse-ende totalt sett för denna länsgrapp under 1980-talet beror således heU på en kraftigt ökad nettoinvandring.

Den preliminära befolkningsslatistiken för år 1989 visar atl skogslänen haft etl flyttningsunderskott gentemot övriga landet med ca — 1 100 perso­ner, vilket är lägre än det genomsnittliga underskottet under perioden 1986-1988 på ca -3300 personer. Detta är en klar förbättring av den mellanregionala balansen i flyttningshänseende.

Under 1970-talet hade däremot skogslänen en väsentligt mer positiv utveckling när det gäller den inrikes omflyttningen med ett åriigt flytt­ningsöverskott på ca 2900 personer. Eftersom inflyllningsöverskolten i stor utsträckning uppstod i vissa större orter hade flertalet kommuner i skogslänen även under detta decennium fortsalla flyltningsunderskott. Under andra hälften av 1960-talet uppgick skogslänens flyttningsunder­skott gentemot övriga landet till ca -11 800 personer per år.

Av tabed 5 framgår förändringama av det inrikes flyllningsneltot i de enskilda skogslänen och i Bergslagslänen Örebro och Västmanlands län samt i Stockholms län under perioden 1966- 1989.

230

 

Tabells ArMga inrikes jlyllningsnetton för tio län                       Prop. 1989/90:76

Län                    Inrikes flyttningsnetto* (antal personer)        Bilaga 1

1966-70   1971-75   1976-80     1981-85     1986-89

 

Stockholms

6600

-3900

-4300

4400

400

Värmlands

-1 100

100

700

-   400

0

Örebro

-   600

-   700

-   100

-   500

-   500

Västmanlands

-   400

-1100

-   900

-1200

-   900

Kopparbergs

-2000

900

1500

-   200

300

Gävleborgs

-1100

400

500

-   300

-   900

Västemorrlands

-1600

100

200

-   600

-   800

Jämtlands

-1300

700

600

100

-   100

Västerbottens

-1500

-200

800

-   200

-   300

Norrbottens

-3200

300

-   600

-1100

-1000

* Avrundade värden(genomsnitt per år). Källa: SCB.

Ett allmänt intryck av tabell 5 är att 1980-lalet inneburit en klar försäm­ring av den regionala balansen i flyttningshänseende jämfört med 1970-lalel. Dessutom tycks inte de senaste årens mycket goda arbetsmarknads-konjunktur ha bidragit lill att vända på den försämring av balansen som uppstod under 1980-talets första hälft. Detta talar onekligen för att det utöver en god arbetsmarknadskonjunktur behövs andra faktorer för att åstadkomma en förbättrad balans mellan dessa län och övriga delar av landet när det gäller omflyttningen. Positivt för den regionala balansen kan dock sägas vara all Stockholms läns flyttningsöverskott gentemot övriga landet minskal myckel kraftigt under 1980-lalets senare del och under åren 1988 och 1989 t. o. m. övergått lill underskott.

Utvecklingen under 1980-lalel har dock inte varit lika negativ som under den senare hälften av 1960-talet med undantag för Västmanlands län där främst omstraktureringama inom stålindustrin bidragit lill en för­sämring av det inrikes flyltningsnettot. Länsgenomsnitt av den typ som redovisas i tabell 5 döljer samtidigt myckel av de ofta betydande inomre­gionala skillnader som samtidigt finns. Detta belyses lill en del av den re­dovisning av de inrikes flyttningsnetton som görs i tabed 4 med fördel ning på de regionalpolitiska stödområdena där stödområdena A och B främst utgörs av inlandskommuner i de sju s. k. skogslänen.

I den preliminära befolkningsstatistiken för år 1989 är inte omflyttning­en uppdelad på inrikes- resp. utrikes flyttning på kommunnivå. Detta medför bl. a. att den inrikes/utrikes omflyttningens nettoeffekter för detta år inte kan redovisas för stödområdena A — C.

Som framgår av tabed 4 har 1980-talet inneburit en avsevärd flyttnings­förlust för stödområde A gentemot övriga delar av landet. Sammanlagt handlar det om ca -8 800 personer eller ca 5% under perioden 1981-1988. Det åriiga underskottet har ökat något under perioden 1986-1988 jämfört med 1980-talels första hälft. Anmärkningsvärt sett i ett längre tidsperspektiv är alt stödområde A:s flyllningsförluster inte minskat sär­skilt myckel jämfört med 1970-lalel och förlustema då var stora trots all skogslänen samtidigt hade en förhållandevis gynnsam utveckling. Detta belyser delvis de stora inomregionala skillnader som ofta finns inom

231

 

enskilda län. Det 20-lal kommuner som för närvarande utgör stödområde     Prop. 1989/90:76
A är av utpräglad inlands- och glesbygdskaraktär.                Bilaga 1

Stödområde B har haft något störte årliga flytlningsföriuster gentemot övriga landet under perioden 1986 — 1988 (ca — 500 personer) jämfört med perioden 1981 -1985. Sammanlaget har detta stödområde haft en förlust under dessa båda perioder på ca -2 700 personer eller ca 1 %. Förlusten är således förhållandevis liten relativt sett och endast omring en femtedel så stor som inom stödområde A. Jämfört med utvecklingen under den senare hälften av 1970-talel,då de årliga flyttningsöverskotlen uppgick till ca 500 personer, har dock en klar försämring skett under 1980-talet. Del 20-tal kommuner som utgör stödområde B är liksom inom stödområde A av inlandstyp och glesbygdskaraktär men de ligger i allmänhet något mindre isolerat geografiskt sett.

Den mest märkbara försämringen av flyltningsnetlot gentemot övriga landet under 1980-talet jämfört med 1970-talet har skett inom stödområde C. Under första hälften av 1970-lalet hade detta område årliga flyltningsö-verskott på ca 1 300 personer och under den senare hälften överskott med ca 400 personer per år. Under 1980-talel har däremoi betydande flyttningsun­derskott gentemot övriga landet uppstått. Sammantaget under perioden 1981-1988har dessa föriuster uppgått tiU ca -14 200 personer eller ca 2 %. Relativt sett är denna föriust dock, liksom inom stödområde B, av förhål­landevis ringa omfattning. Den ogynnsamma flyltningsutvecklingen inom stödområde C:s omkring 40 kommuner under 1980-taIel beror främst på de omfattande stmkturförändringar som skett inom stålindustrin i Bergslagen.

1.2.3 Den utrikes omflyttningens regionala effekter

Som tidigare påpekats har en kraftigt ökad nelloinvandring främst bidragit till de senaste årens förbättrade regionala balans i befolkningshänseende. Av tabed 6 framgår hur det årliga ulrikesnettot i genomsnitt har förändrats i vissa länsgrapper och i stödområdena under perioden 1966—1989.

Preliminär befolkningsstatistik för helåret 1989 visar på ett totalt in-vandringsöverskolt på ca 44000 personer, vilket innebär en ökning med ca 14000 personer jämfört med år 1988. Ökningen beror på att invandringen fortsatt att stiga samtidigt som utvandringen varit i stort sett oförändrad. Invandringen under år 1989 uppgick till ca 66000 personer, vilket är del högsta antalet hittills med undanlag för år 1970. Till skillnad mot år 1970 utgörs invandringen idag främst av flyktingar och är endast till en mindre del arbelsmarknadsbetingad.

232

 

Tabell 6 Åriiga utrikes Jlyttningsnetlon för tre länsgrupper, stödområden och för Stockholms län under perioden 1966 — 1989 (avrundade värden)

 

Område

Utrikes flyttningsnetto (antal personer) 1966-70   1971-75    1976-80     1981-85

1986-89

Storstadslän

därav AB län Skogslän Övriga län

Stödområde A B C A-C

10700

4 900

2 600 13600

400**

100**

1 600**

2000**

500 100 100 600

100 0 0

200

9400 8 300 1400 5 300

300 100 500 900

2 800

2000

200

2 200

-200

0

200

100

10600 5 700 5 100

11600

400*

400*

2200*

2 900*

Riket totalt

26900

1300

16000

5200

27300

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1

* Avser genomsnitt för perioden 1986 - 1988. ** Avser genomsnitt för perioden 1968—1970. Källa: SCB.

Som framgår av tabed 6 har neltoinvandringen lill storstadslänen per år räknat fyrdubblats under de senaste åren jämfört med den första hälften av 1980-talet. Nettoinvandringen till dessa län har under de senaste åren nått upp till samma genomsnittliga nivå som under den senare delen av 1960-talel. Närmare hälften av de senaste årens invandringsöverskott har upp­stått i Stockholms län. Jämfört med 1980-lalels första hälft har detta läns årliga invandringsöverskott nästan tredubblats. Neltoinvandringen lill lä­net var dock väsentligt större under perioden 1976—1980.

Den preliminära befolkningsslatistiken för år 1989 visar att storstadslä­nens invandringsöverskott uppgått lill ca 16200 personer. Detta överskoll är omkring dubbelt så stort som del genomsnittliga överskottet under perioden 1986—1988. De ökande underskott som storstadslänen haft be­träffande den inrikes omflyttningen under åren 1988 och 1989 har således mer än väl uppvägts av en kraftigt ökad nettoinvandring. Neltoinvand­ringen till Stockholms län uppgick under år 1989 tiU ca 8 100 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 4800 personer under perioden 1986-1988.

För skogslänens del har de senaste årens utveckling inneburit en bety­dande omsvängning genom att en mycket liten nettoinvandring under perioden 1981 — 1985 övergått i en årlig nelloinvandring med ca 5100 personer. Denna nettoinvandring är väsentligt större än den var under 1970-lalet och den senare hälften av 1960-lalet.

Under år 1989 har skogslänen haft ell invandringsöverskott på ca 9 100 personer, vilket innebär en mycket kraftig ökning jämfört med perioden 1986-1988 då överskottet uppgick till ca 3800 personer årligen. Invand­ringen har således förstärkt sin roll när det gäller att upprätthålla den mellanregionala befolkningsbalansen i landet.

Även för gmppen övriga län har nettoinvandringen ökat kraftigt under de senaste åren. Jämfört med den första hälften av 1980-talet är det fråga om ett närmare fem gånger störte överskoll på årsbasis räknat. De senaste årens överskott på ca 11 600 personer per år ligger klart högre än överskotten under 1970-lalet men också klart lägre än nettoinvandringen under 1960-talels senare hälft. Under år 1989 uppgår det sammanlagda invandringsö-

233

 

verskottet till ca 18 900 personer,vilket liksom för de båda övriga länsgmp-     Prop. 1989/90:76 perna innebär en väsentligt högre nettoinvandring jämfört med genomsnit-     Bilaga 1 tel för de senaste åren.

Som framgår av tabed 6 har neltoinvandringen till de regionalpolitiska stödområdena ökat kraftigt under 1980-talet och under de senaste åren har det årliga invandringsöverskoltet uppgått till ca 3000 personer. Storleken på denna förändring blir än tydligare om man noterar all det sammanlag­da invandringsöverskoltet under hela 1970-talet uppgick lill ca 5 500 per­soner.

Nettoinvandringen till stödområde A har under de senaste åren uppgått till ca 400 personer årligen liksom inom stödområde B. I båda fallen innebär detta en klar förbättring jämfört med den första hälften av 1980-talet. Den största förändringen rent antalsmässigt har dock skett beträffande stödområde Cdär de genomsnittliga överskottet ökat från ca 200 till ca 2 200 personer.

1.2.4 Flyttarnas köns- och åldersstruktur

För att få en viss uppfattning om vilken typ av människor del är som vanligen flyttar redovisas i tabeU 7 den totala nettoflyltningens köns- och åldersstraktur i de tre länsgrapperna, stödområdena och i Stockholms län år 1988.

Tabell 7 Total nellojlyltning inom vissa åldersgrupper samt totalt med fördelning på kön år 1988 (avrundade värden)

 

Område

 

Nettoflvttning år 1988 (antal personer)

 

 

 

 

 

 

20-24 år

 

25-29 år

 

30-39 år

 

Totalt

 

 

 

Män

Kv.

Män

Kv.

Män

Kv.

Män

Kv.

Storstadslän

 

3170

3 740

1780

850

-60

-350

4500

4950

därav AB län

1830

2090

1 150

520

-140

-400

1810

1960

Skogslän

 

160

-380

330

390

730

760

3 390

2160

Övriga län

 

- 30

-950

1000

900

2030

1850

8050

6450

Stödområde

A

-260

-250

-60

50.

50

40

-230

-275

"

B

- 80

-160

60

70

140

120

570

310

"

C

10

-280

120

150

310

320

1310

760

*'

A-C

-330

-690

120

270

490

490

1650

790

Riket totalt

 

3310

2410

3110

2130

2 700

2260

15 930

13650

Källa: SCB (UMDAC).

Som framgår av tabeU 7 uppstod storstadslänens flyttningsöverskott
främst genom överskott inom åldersgmppen 20 — 24 år där dessutom
överskottet bland kvinnorna var klart större än bland männen. Inom
åldersgmppen 25 — 29 år var däremoi överskottet bland männen ungefär
dubbelt så stort som bland kvinnoma. En annan intressant aspekt på
storstadslänens netloflyttning är att man hade små underskott inom ål­
dersgmppen 30 — 39 år och därvid med klar övervikt för kvinnorna. Dessa
underskott berodde i sin tur helt på att Stockholms län hade underskott
inom denna åldersgmpp. Skogslänen och gmppen övriga län hade år 1988
flyltningsunderskott bland främst kvinnor inom åldersgmppen 20-24 år.     234

 

Ovanslående siffror talar för att de yngre kvinnorna flyttar till storsladslä-     Prop. 1989/90:76 nen i något större utsträckning än vad männen i samma åldersgmpp gör.     Bilaga 1 Siffroma tyder också på att männen inom åldersgmppen 25 — 29 år i klart större utsträckning än kvinnoma inom samma åldersgmpp flyttar till stor­stadslänen Dessa skillnader mellan könen kan dock till en del bero på net­toinvandringens stmktur.

Trots en förhållandevis stor nelloinvandring hade hade samtliga tre stö­dområden totala flyttningsunderskott bland såväl män som kvinnor inom åldersgrappen 20 — 24 år. Undantag utgjorde endast stödområde C som i stort sett hade balans mellan in- resp. utflyttande män. Inom stödområde B och C var det främst bland kvinnorna som underskotten uppstod. Inom åldersgmppen 25 — 29 år hade stödområde A etl litet underskott bland män men i övrigt hade stödområdena överskott inom denna åldersgmpp både bland män och kvinnor.

1.3 Åldersstrukturens betydelse för befolkningsutvecklingen i olika delar av landet

Vid sidan av omflyttningarnas nettoeffekter för olika regioner är det födelsenettot eller födelseöverskottet som svarar för befolkningsutveck­lingen. Eftersom födelseöverskottet, dvs. skillnaden mellan antalet födda och antalet avlidna personer, i hög grad beror på en regions åldersstraktur är del alltid intressant att uppmärksamma de regionala skillnader som finns beträffande ålderstmkturen.

Av tabed 8 framgår vilka skillnader som förelåg i ålderstmktur år 1988 i de tre länsgrupperna och i stödområdena. Som framgår av tabellen har storstadslänen en klart högre andel invånare inom de yrkesverksamma åldrarna 20 — 64 år än de båda övriga länsgrapperna. Detta beror i sin tur på att storstadslänen har en klart högre andel invånare inom åldersgmp­pen 20 — 44 år. Detta är naturligtvis mycket en följd av de stora flyttnings-överskott som storstadslänen haft under långa perioder.Den höga andelen invånare i fertila åldrar resulterar även i förhållandevis många födslar inom denna länsgmpp. Antalet födda har en dessutom ökat klart genom den allmänna höjning av födelsetalen som skett efter år 1983. Av tabellen fram­går också att skogslänen har en något högre andel invånare i åldrama 45 år och äldre än de båda övriga länsgrapperna, vilket i sin tur är en följd av de flyttningsförlusterav främst yngre personer som denna länsgmpp haft under långa perioder.

När det gäller skillnadema i ålderstmktur mellan stödområdena är inte dessa särskilt stora frånsett att stödområde B har en klart högre andel äldre invånare än de båda övriga stödområdena. Jämfört med området utanför stödområdena har samtliga tre stödområden en klart lägre andel invånare inom yrkesverksamma åldrar och högre andel äldre invånare.

235

 

Tabell 8 Befolkningens åldersstruktur i tre länsgrupper, stödområden och i Stock-     Prop   1989/90' 76
holms!änårl988(%)                                                                    Bilagal

Område

Andel

invånare inom åldersgruppen 1988 (%)

 

 

0-19

20-44

45-64

65-

20-64

0-

Storstadslän

23,9

38,3

21,5

16,7

59,9

100,0

därav AB län

23,5

39,7

21,2

15,6

60,9

100,0

Skogslän

24,4

34,3

22,5

18,8

56,8

100,0

Övriga län

25,4

34,7

21,7

18,3

56,4

100,0

Stödområde A

24,3

32,7

23,8

19,2

56,5

100,0

B

23,3

31,0

22,9

22,8

53,9

100,0

C

24,4

33,9

22,5

19,2

56,4

100,0

A-C

24,2

33,2

22,8

19,8

56,0

100,0

Utanför

24,5

36,4

21,7

17,5

58,0

100,0

Riket totalt

24,5

36,0

21,8

17,8

57,8

100,0

Källa: SCB (UMDAC).

Av tabed 9 framgår vilket genomslag åldersstrakturen haft på befolk­ningsutvecklingen genom födelsenettot under olika perioder i de tre läns­grupperna, stödområdena och i Stockholms län. Som framgår av denna tabell har storstadslänens födelseöverskott under de senaste åren mer än fördubblats jämfört med 1980-talels första hälft. Samtidigt har födelseöver­skottet långt ifrån nått upp till den nivå det hade under perioden 1971 - 1975. Stockholms län svarade under 1980-talets första hälft helt för atl det blev födelsöverskott i storstadslänen men under de senaste åren har länets andel i detta avseende minskat till ca 70 %.

Tabell 9 ÅrligayoV/e/.seo've/-iAorri tre länsgrupper, stödområden under perioden 1966 — 1989 (avrundade värden)

Område              Årliga födelseöverskott (antal personer)

1966-70   1971-1975 1976-1980 1981-1985 1986-89

 

Storstadslän

10700

13000

5 700

4100

9600

därav AB län

7400

7 300

3600

4600

6600

Skogslän

2600

1600

-1600

-2000

-   100

Övriga län

13600

10000

2 500

400

5200

Stödomr.     A

_

200

-   200

-   200

-   200*

B

_

-700

-   900

-   900

-   700*

C

_

500

-   900

-1 100

-   700*

A-C

_

-100

-2000

-2300

-1 600*

Riket totalt         26900     24600      5900       2500      14600

* Avser genomsnitt för perioden 1986— 1988. Källa: SCB (UMDAC).

Under år 1989 uppgick födelseöverskottet i hela landet enligt preliminär befolkningsstatislik till ca 23 100 personer, vilket kan jämföras med etl genomsnittligt överskoll på ca 11700 personer under perioden 1986-1988. Födelseöverskotten har under de senaste åren kommit all spela en allt viktigare roll, inte minst regionalt, för en mer gynnsam befolknings­utveckling.

Som framgår av tabed 9 har storstadslänen under hela perioden haft
betydande födelseöverskott, vilket är en följd av alt dessa oftast haft
inflyttningsöverskott och av alt inflyttama till största del befinner sig i     236

 

åldersskikt med höga födelsetal. Minskande födelsetal och flyttningsförlus-    Prop. 1989/90:76 ter gentemot såväl övriga landet som uUandel bidrog dock under 1970-     Bilaga 1 talet och början av 1980-lalet till en kraftig minskning av storstadslänens födelseöverskott. Under 1980-talet har återigen överskotten ökat till en nivå som under de senaste åren uppgått till ca 9 600 personer per år.

Storstadslänens födelseöverskott under år 1989 uppgår till ca 12600 personer, vilket kan jämföras med ett genomsnittligt överskott på ca 8 600 personer under perioden 1986—1988. Födelseöverskotten har således spe­lat en väsentlig roll för storstadslänens ökade befolkningstillväxt under år 1989. Födelseöverskottet i Stockholms län uppgick under år 1989 till ca 8200 personer, vilket kan jämföras med ett årligt överskott på ca 6 100 personer uner perioden 1986—1988. Länets födelseöverskott under år 1989 var för övrigl ungefar lika stort som invandringsöverskottet.

1 skogslänen har de årliga födelseöverskotten från början av 1970-lalel förbytts i ungefär lika stora underskott fram till mitten av 1980-lalel varefter dessa underskoll halverats till ca — 800 personer per år. Denna minskning av underskotten har tillsammans med en kraftigt ökad nettoinvandring bidra­git till den stabilisering av skogslänens befolkningulveckling som skett totalt sett under de senaste åren.

Under år 1989 hade skogslänen etl födelseöverskott på ca 1 900 perso­ner, vilket innebär en avsevärd omsvängning jämfört med de årliga under­skotten på ca —800 personer under perioden 1986—1988. Vid sidan om neltoinvandringen verkar det nu som om även födelsenettot börjar att positivt bidra till en gynnsammare befolkningsutveckling i skogslänen.

För gmppen övriga län har födelseöverskotten från början av 1970-lalet minskal för atl återigen öka under de senaste åren. Överskotten har dock hela tiden varit väsentligt mindre än inom storstadslänen.

Stödområde A hade under 1970-lalels första hälft etl litet årligt födelse­överskott med ell par hundra personer. Därefter har dell övergått i ett lika stort årligt underskoll. Stödområde B har ända sedan 1970-lalels första hälft haft födelseunderskoll på — 700 till — 900 personer per år. Stödområde C hade ett årligt födelseöverskott på ca 500 personer under perioden 1971 — 1975. Dessa överskott övergick till ungefär dubbelt så stora årliga underskott under perioden 1976—1985. Under de senaste åren har under­skotten minskat till ca — 700 personer per år.

Av tabell 13 i bilaga 1:1 och av figur 10 och 12 i bilaga 1:2 framgår den
relativa betydelsen av födelsenettot i kommunerna under periodema
1981 — 1985 resp. 1986— 1988. Den ungefärliga tredjedel av kommunema
som hade de största underskotlen under de senaste åren fanns främst i
norra Sveriges inland, de västra delama av mellersta Sverige samt i sydöst­
ra Sverige. Totalt hade 160 kommuner födelseunderskott under perioden
1986—1988. Dessa kommuner behöver ha totala flyttningsvinster för att
få en tillväxt av befolkningen. Mycket ofta har emellertid kommuner av
denna typ samtidigt nelloutflyltning till övriga landet varför de negativa
effektema av ålderstmkturen på befolkningsutvecklingen förstärks av om­
flyttningen. De senaste årens ökade nettoinvandring har dock för många
av dessa kommuner verkat i motsatt riktning och stabiliserat den negativa
trenden, vilket bidragit till en bättre regional balans i befolkningshänseen- 237

 

de. Kommunema med de största födelseöverskotten fanns främst i de tre     Prop. 1989/90:76 storstadsregionema samt i vissa störte orter i södra och mellersta Sverige     Bilaga 1 men även några större nortlandskommuner tillhör denna gmpp.

1.4 Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd

1 den regionalpolitiska propositionen år 1982 (prop. 1981/82:113) avgrän­sades utpräglade glesbygdsområden. 1 dessa områden bor drygt 550000 invånare. Som framgår av tabed 10 har invånarantalet minskat med ca 31000 personer under 1970-talet och med ca 25 000 personer under peri­oden 1981 — 1988. Per år räknat handlar det om en minskning med drygt — 3000 personer under båda dessa perioder. Under senare år har dock invånarantalet stabiliserats.

Av tabed 10 framgår även att befolkningsutvecklingen inom de mer utpräglade glesbygdsområdena varit väsentligt olika i olika delar av landet. Den klart mest gynnsamma utvecklingen bland de län som sammanförts i tabellen har Stockholms, Uppsala och Göteborgs och Bohus län haft, vilka samtliga har ett betydande inslag av attraktiva skärgårdsområden inom resp. glesbygdsområde. Såväl under 1970- som 1980-talet har invånaranta­let i dessa läns glesbygdsområden nämligen ökat med 300—400 personer per år. 1 Jönköpings och Kronobergslän har befolkningsminskningen i glesbygdsområdena varit relativt likartad under 1970- och 1980-lalet. Un­der de senaste åren har dock minskningen varit klart lägre. 1 de tre sydligast belägna skogslänen — Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län — har befolkningsminskningen i glesbygden också varit förhållandevis likartad under periodema 1971-1980 och 1981-1985 men under de senaste åren har den årliga minskningen halverats till ca — 400 personer. Ser man till utvecklingen i de fyra nordligast belägna skogslänen — Västernorr­lands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län — sä har däremot befolkningsminskningen inom den mer utpräglade glesbygden från 1970-talet fortsatt även under 1980-talet.

Tabell 10 Befolkningsutvecklingen inom utpräglade glesbygdsområden* i vissa delar av landet samt totalt under perioden 1971 - 1988

 

Område

Antal

inv. (1000-tal)

 

Förändring

antal inv. per år

 

1970

1980

1985

1988

1971-80

1981-85

1986-88

Del av

 

 

 

 

 

 

 

län i:

 

 

 

 

 

 

 

(AB, C, 0)

38

41

43

44

400

300

400

(F,G)

39

36

34

34

-   300

-   400

-   100

(S, W, X)

144

137

133

132

-   700

-   800

-   400

(Y, Z,

 

 

 

 

 

 

 

AC, BD)

254

234

225

218

-2000

-1800

-2 300

Glesbygd

 

 

 

 

 

 

 

totalt i

 

 

 

 

 

 

 

riket

608

577

561

552

-3100

-3200

-3000

* Enligt det exempel på avgränsning som redovisas i prop. 1981/82:113 och där även

ett antal mindre tätorter hänförts till glesbygden.

Källa: Bearbetning av SCB:s statistik.                                                 238

 

När det gäller befolkningsutvecklingen på landsbygden i stort finns det     Prop. 1989/90:76 ingen mer entydig avgränsning av vad som rimligen bör räknas in under     Bilaga 1 detta begrepp. Regionalpoliliska kommittén har i sitt betänkande (SOU 1989:55) angett att ungefär 1,6 milj. invånare skulle finnas inom ell dyliki vidare geografiskt område, vilket då även inkluderar ett betydande antal tätorter över hela landet.

Mot bakgund av den senaste tätortsavgränsningen genomfördes redan i samband med folk- och bostadsräkningen år 1980 är del dock svårt att göra en mer realistisk uppskattning av befolkningsutvecklingen efter detta år inom ett dylikt vidare geografiskt område. Man vet heU enkelt inte på ett mer heltäckande och systematiskt vis hur invånarantalet förändrats inom och utanför landets tätorter efter år 1980. Detsamma kan sägas gälla beträffande nybildningen/bortfallet av tätorter.

2 Sysselsättningsutvecklingen m. m, under främst 1980-talet

På längre sikt bmkar förändringen i befolkning och sysselsättning följas åt genom att omflyttningen primärt bmkar bero på arbelskraftsefterfrågan. En rad faktorer bidrar dock tiU att motverka denna samvarialion mellan befolknings- och sysselsättningsutveckling. Bland dessa faktorer märks socialförsäkringsystemet med bl. a. arbetslöshetsersättning, ökat inslag av hushåll med fler än en förvärvsarbetande samt ett ökat villaboende. Detta medför i sin tur all en regionalt inriktad analys av befolknings- och sysselsättningsutvecklingen ofta ger väsentligt olika bilder.

2.1 Sysselsättningsutvecklingen totalt

Av tabed 11 framgår hur sysselsättningen totalt sett utvecklats inom olika delar av landet under perioden 1970—1987. På grand av vissa definitions­ändringar m.m. är dock sysselsältningsnivåema för åren 1970 och 1980 inte jämförbara med nivåema från år 1985 och senare.

Tabell 11 Sysselsättningsutvecklingen totalt inom tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1970- 1987

 

Område

 

Antal syssels.

Årlig relai

liv syssels.förändri

ng (%)

 

 

 

(milj.)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1985

1987

1970-

75

1975-

-80

1980-

-85*

1985-87

Storstadslär

1

1,670

1,726

1,5

 

0,8

 

0,9

 

1,6

därav AB län

0,896

0,932

1,6

 

1,1

 

1,1

 

2,0

Skogslän

 

0,868

0,873

1,9

 

1,0

 

0,3

 

0,3

Övriga län

 

1,734

1,757

1,3

 

0,9

 

0,6

 

0,7

Stödomr.

A

0,078

0,076

1,9

 

0,7

 

—

 

-1,0

"

B

0,084

0,084

-0,5

 

0,9

 

—

 

-0,1

"

C

0,373

0,374

1,9

 

0,5

 

-

 

0,2

"

A-C

0,535

0,535

1,5

 

0,6

 

—

 

0,0

Utanför

"

3,733

3,821

1,5

 

0,9

 

-

 

1,2

Riket totalt

 

4,273

4,356

1,5

 

0,9

 

0,7

 

1,0

Källor: FoB för åren 1970,1980 och 1985,AKU (*) för åren 1980 och 1985 samt

ÅRSYS 1987 (SCB) (Avser såväl hel- som deltidssysselsatta).                            239

 

Länsgrupperna                                                               Prop. 1989/90:76

Som framgår av tabed 11 har storstadslänen under de senaste åren haft en Bilaga 1 mer än dubbelt så stor sysselsällningslillväxl som gmppen övriga län relativt sett. Storstadslänens sysselsällningslillväxl har samtidigt varit om­kring fem gånger så stor som inom skogslänen. Även under den första hälften av 1980-lalel hade storstadslänen en klart störte tillväxt än de båda övriga länsgmppema men skillnadema var inte lika stora som under de senaste åren. Under perioden 1985—1987 ökade det totala antalet syssel­satta i storstadslänen med ca 56000 personer varav Stockholms län ensamt svarade för en ökning med ca 36 000 personer. 1 landet som helhet uppgick den totala sysselsättningsökningen till ca 83000 personer. Omkring 67% av den totala sysselsättningsökningen uppstod således i storstadslänen, vilket kan jämföras med dessas sysselsättningsandel år 1985 som var ca 39 %. Motsvarande andelar för Stockholms län var ca 43 % resp. ca 21 %. En avsevärd koncentration av sysselsätlningstillväxten till storstadslänen och då främst lill Stockholms län har således skett under de senaste åren. Storstadlänens andel av sysselsättningen i hela landet har dock bara ökat med drygt en halv procentenhet.

Skogslänen har haft en väsentligt svagare sysselsällningslillväxl under 1980- än under 1970-talet. Den svaga tillväxten har varit relativt likartad under första hälften av 1980-talet och under de senaste åren. Under perioden 1985—1987 har antalet sysselsatta i skogslänen ökat med ca 4400 personer, vilket moisvarar ca 5% av landets totala sysselsällnings­lillväxl. År 1985 var skogslänens sysselsättningsandel ca 20%.

Gmppen övriga län har under 1980-talet haft en svagare sysselsällnings­lillväxl än storstadslänen men denna har ändå varit omkring dubbeU så stor relativt sett som i skogslänen. Under perioden 1985 — 1987 ökade antalet sysselsatta i gmppen övriga län med sammanlagt ca 23 000 peroner, vilket motsvarade ca 28% av landets totala sysselsättningsökning. År 1985 hade gmppen övriga län en sysselsättningsandel på ca 41 %. Även denna länsgmpp har således fått en mindre del av tillväxten än vad som skulle varit fallet om sysselsättningen ökat i proportion till sysselsättningsande­len.

Stödområdena

Inom de olika stödområdena har sysselsättningen under de senaste åren
stagnerat om man ser på dessa sammantaget. Samtidigt har området
utanför stödområdena haft en klar tillväxt med drygt en procent per år.
Jämfört med den andra hälften av 1970-talel är del en ogynnsammare
utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med drygt en halv procent
om året. Tyvärt finns det inte någon riktigt pålitlig statistik för all beskriva
sysselsättningsutvecklingen i stödområdena under 1980-lalets första hälft.
Den klart mest ogynnsamma sysselsättningsutvecklingen under de se­
naste åren har skett inom stödområde A där antalet sysselsatta minskal
med en procent om året eller med sammanlagt ca — 1 500 personer. År
1987 fanns omkring 76000 sysselsatta inom detta stödområde. Jämfört     240

 

med utvecklingen under 1970-lalet betyder detta en försämring eftersom     Prop. 1989/90:76 sysselsättningen ökade under främst 1970-talets första hälft men även     Bilaga 1 under den andra hälften.

Inom stödområde B har antalet sysselsatta i stort sett stagnerat efter år 1985. År 1987 fanns det omkring 84000 sysselsatta inom detta stödområ­de. Jämfört med utvecklingen under den andra halvan av 1970-talet är del fråga om en sämre utveckling eftersom sysselsättningen då ökade med närmare en procent per år. Det är som tidigare påpekats svårt att säga något säkert om utvecklingen under den första hälften av 1980-talet.

Stödområde C har haft en svag sysselsättningstillväxt under de senaste åren. Sammantaget ökade antalet sysselsatta med ca 1 700 personer under perioden 1985-1987. År 1987 fanns det omkring 374000 sysselsatta inom detta stödområde.

Utanför stödområdena har antalet sysselsatta ökat med drygt en procent om året under de senaste åren, vilket är ungefär samma utveckling som under 1970-lalet. År 1987 fanns det omkring 3,8 milj. sysselsatta utanför stödområdena, vilket motsvarade ca 88% av landets totala sysselsättning.

Glesbygden/landsbygden

När det gäller sysselsättningsutvecklingen inom glesbygd/landsbygd under de senaste åren har den beskrivits genom den redovisning som tidigare gjorts under denna punkt beträffande utvecklingen inom stödområdena. Stödområde A och B kan därvid sägas representera en något mer utpräglad glesbygd än stödområde C. När det gäller sysselsättningsutvecklingen inom det vidare begreppet landsbygd är del svårare all beskriva utveck­lingen eftersom någon mer entydig definition av begreppet landsbygd inte finns. Dessutom gjordes, som tidigare påpekats, ingen tätortsavgränsning i samband med folk- och bostadsräkningen år 1985, vilket gör det svårt all beskriva sysselsättningsutvecklingen på landsbygden på ett mer relevant sätt.

Kommunerna

Av tabed 14 i bilaga 1:1 och av figur 14 i bilaga 1:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen i landels samtliga kommuner under perioden 1985-1987. Som framgår av denna figur finns den ungefärliga fjärdedel av landets kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättnings­utvecklingen främst i Norrland men även åtskilliga kommuner i Bergsla­gen och sydöstra Sverige tillhör denna gmpp. Den Qärdedel kommuner som haft den största sysselsättningstillväxten ligger ganska utspridda i södra och mellersta Sverige men med en viss koncentration av kommuner till storstadsregionema och dessas närområde samt till västra Götaland och södra Småland.

241 16   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

2.2 Sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar Prop. 1989/90:76

Eftersom näringsstmkturen i olika delar av landet varierar så påverkar sysselsättningsutvecklingen inom de olika näringsgrenarna i stor utsträck­ning den totala sysselsättningsutvecklingen. Av tabed 11 framgår hur sysselsättningen förändrats inom olika näringsgrensaggregal i de tre läns­gmppema och i riket under perioden 1970—1987.

Som framgår av tabed 12 var del framförallt den offentliga sektorn bland de studerade näringsgrenama som svarade för sysselsätlningstillväx­ten i storstadslänen under 1970-lalet. Tillväxten var dock samtidigt något lägre än i riket som helhet. Sammantaget ökade antalet sysselsatta inom denna sektor i storstadslänen med ca 152 000 personer. Under 1980-talel har del i stället varit sektom privata tjänster som haft den kraftigaste tillväxten relativt sett. Särskilt under de senaste åren har tillväxten varit myckel kraftig inom denna sektor. En del av minskningen inom industri­sektorn är dock avknoppningar av verksamheter lill sektom privata tjäns­ter varför en del av tillväxten inom den sistnämnda i praktiken inte varit någon reell tillväxt. På analogi vis har inte induslrisysselsällningen i storstadslänen minskal lika mycket som siffrorna visar. Beträffande de senaste årens utveckling kan konstateras att induslrisysselsällningen ökat svagt samtidigt som antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn mins­kal i ungefär samma takt.

Inom skogslänen har sysselsältningsminskningen inom jord- och skogs­bmket efter en viss avmattning under 1980-talels första hälft åter ökat under de senaste åren till en takt som ligger något högre än under 1970-lalel. Industrisysselsättningen i skogslänen har minskat sedan mitten av 1970-talet men under de senaste åren har minskningen varit väsentligt lägre än tidigare. Antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn ökade mycket kraftigt i skogslänen under 1970-talet och sammanlagt uppgick ökningen till ca 95000 personer. Under 1980-talets första hälft dämpades dock tillväxttakten avsevärt och under de senaste åren har tillväxten varit förhållandevis svag.

För gmppen övriga län har sysselsättningsutvecklingen inom jord- och skogsbmket varit relativt likartad den inom skogslänen relativt sett. Den svaga ökning av sysselsättningen inom sektorn som arbetskraftsundersök­ningarna visar på för perioden 1980—1985 är inte statistiskt säkerställd eftersom den ligger inom den statistiska felmarginalen. Under de senaste åren har sektorns sysselsättning minskal kraftigt och mer än inom skogslä­nen. Industrisysselsättningen inom denna länsgmpp har minskat sedan mit­ten av 1970-talet men under de senaste åren har en svag tillväxt skett i klart högre takt som under 1970-talets första hälft. Denna tillväxt har för övrigt varit klart större an inom storstadslänen. Sysselsättningen inom den offent­liga sektom har ända sedan 1970-talets början, liksom i skogslänen, varit något större än den i sig kraftiga tillväxten i storstadslänen och under de senaste åren har tillväxten fortsatt men varit väsentligt svagare.

242

 

Tabell 12 Sysselsättningsutvecklingen inom vi.ssa näringsgrenar och totalt inom tre länsgrupper och i riket under perioden 1970-1987

Prop.1989/90:76 Bilaga 1

 

Näringsgren

Årlig relativ sysselssättningsförändring (%) 1970-1975    1975-1980    1980-1985    1985-

1987

 

Storstadslän:

Jord-o. skog Tillv.ind. m.m. Privata tjänst. Offentl. service

Syssels. totalt

Skogslän:

Jord-o. skog Tillv.ind. m.m. Privata tjänst. Offentl. service

Syssels. totalt övriga län: Jord-o. skog Tillv.ind. m.m. Privata tjänst. Offentl. service

Syssels. totalt

-2,4 0,4 1,7 5,5

1,5

-3,1 1,9 1,9

5,8

1,9

-3,0 0,4 1,1 6,1

1,3

-2,3

-2,1

2,9

3,0

0,8

-2,5

-1,1

3,2

4,6

1,0

-0,8

-1,4

3,1

4,2

0,8

-2,8 -0,5 2,1* 1,5

0,9

-0,9 -1,4 2,1* 2,6

0,3

0,6 -0,9 2,8* 1,8

0,6

-4,7 0,3 6,0

-0,2

-3,4

-0,3

4,2

0,5

0,3

-4,7 1,4 4,3 0,4

0,7

 

RIKET TOTALT:

 

 

 

 

Jord-o.skog Tillv.ind. m.m. Privata tjänst. Offentl. service

-3,0 0,7

1,5 5,8

-1,5

-1,6

3,0

3,8

-0,3 -0,9

2,3* 1,8

-4,3 0,7 5,2 0,2

Syssels. totalt

1,5

0,9

0,7

1,0

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning.

A:a7/or.'FoB för åren 1970, 1975, 1980 och 1985. ÅRSYS 87 (SCB) samt för perioden

1980-85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga förvärvsarbetande).

— Av tabed 13 framgår hur sysselsättningsutvecklingen varit inom vissa näringsgrenar inom och utanför de regionalpolitiska stödområdena sedan början av 1970-talet. Ser man på stödområdena sammantaget kan bl.a. konstateras att industrisysselsättningen inom dessa minskat svagt under de senaste åren till skillnad mot området utanför stödområdena som haft en viss tillväxt.

Sysselsättningstillväxten inom den offentliga sektorn har under de se­naste åren varit ungefär lika svag inom som utanför stödområdena. Mellan stödområdena har dock utvecklingen varierat med en klar minskning inom stödområde A, en slagnation inom stödområde B och en svag tillväxt inom stödområde C. Tillväxten inom stödområde C har för övrigt varit omkring dubbelt så stor som utanför stödområdena. Antalet sysselsatta inom privata tjänster inom stödområdena har relativt sett ökat i nästan samma takt som utanför stödområdet men sektorn svarar samtidigt för en mindre andel av sysselsättningen inom stödområdena. Sysselsättningen inom jord- och skogsbraket har fortsatt att minska klart under de senaste åren såväl inom som utanför stödområdena. Inom främst stödområde B har minskningtakten dock varit betydligt lägre än inom de övriga områden som redovisas i tabell 13.

243

 

Tabell 13 Sysselsättningsutveckling inom vissa näringsgrenar inom och utanför stödområdena under perioden 1970- 1987

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1

 

Stödområde/ näringsgren

Årlig relativ sysselssättningsförändring (%) 1970-1975    1975-1980    1980-1985*   1985-1987

 

Stödområde A:

Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde B:

Jord- o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde C:

Jord o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Stödområde A-C:

Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

Utanför A-C:

Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

-3,4 4,3 1,3

5,5

-4,4 3,5 1,1

4,2

-4,2 1,9 1,9

5,7

-4,1 2,4 1,7 5,4

-2,7 0,5 1,5 5,8

-3,0

-0,1

0,8

4,4

-2,1 -0,5 2,9 4,5-

-2,0

-1,6

4,0

3,9

-2,2

-1,3

3,4

4,1

-1,3

-1,6

2,9

3,8

-2,9

-1,9

5,5

-1,8

-0,7 3,4 0,1

-3,9 0,1 4,1 0,9

-3,1

-0,3

4,2

0,3

-4,5 0,9 5,3 0,5

 

RIKET TOTALT:

 

 

 

 

Jord-o. skog. Tillverkn. ind. Privata tj. Offentl. serv.

-3,0 0,7 1,5 5,8

-1,5

-1,6

3,0

3,8

-0,3

-0,9

2,3

1,8

-4,3 0,7 5,2 0,2

* I AKU finns ingen redovisning på stödområden.

Källor: FoB för åren 1970, 1975, 1980 och 1985. ÅRSYS 87 (SCB) samt för perioden

1980-85 AKU (årsmedeltal) (SCB) (Avser samtliga färvärvsarb.).

2.3 Sysselsättningsstrukturen

Av tabed 14 framgår översiktligt näringsstmkturen i de tre länsgrapper och i riket totalt år 1987 saml resp. näringsgrens sysselsätlningsandel åren 1970 och 1987.

244

 

Tabell 14 Näringsstruktur i tre länsgrupper åren 1970 och 1987   Prop. 1989/90: 76

Länsgrupp              Andel sysselsatta (%)                         Antal sysselssatta         Uttaga

(1000-tal)
1970       1987       1987

Storstadslän:

Jord. o. skog           3,2         1,6           27

Tillv.ind. m.m.        24,4       17,7          306

Priv.tj.                 17,0       20,4          352

Offentl. service      21,6       29,9          516

Skogslän:

Jord. o. skog         10,8         6,3           55

Tillv.ind. m.m.        29,4        22,5          197

Priv.tj.                  9,9        12,3          108

Offentl. service      20,7        34,1          298

övriga län:

Jord. o. skog         10,9         6,5          114

Tillv.ind. m.m.        36,0        27,9          489

Priv.tj.                   9,6        11,4          201

Offentl. service      18,7        31,3          549

RIKET TOTALT:

Jord o. skog           7,9          4,5          196

Tillv.ind. m.m.       30,2        22,8          992

Priv.tj.                 12,6        15,2          660

Offentl. service     20,2        31,3        1364

Källor: FoB för år 1970 samt ÅRSYS 1987 (SCB). Avser såväl hel- som deltidsarbe­tande.

Som framgår av tabell 14 är det andelen sysselsatta inom den offentliga sektom som i samtliga tre länsgrapper ökat klart mest mellan åren 1970 och 1987. För riket som helhet betyder detta att sekloms andel ökat från omkring en femtedel till närmare en tredjedel av den totala sysselsättning­en. Samtidigt har andelen sysselsatta inom tillverkningsindustrin minskat från ca 30 % lill ca 23 %. Denna minskning har skett i samtliga länsgrapper. Andelen sysselsatta inom privata tjänster har ökat från ca 13 % lill ca 15 %. Inom storstadslänen har sektom ökat från ca 17% till drygt 20% och svarar idag för en något större andel av sysselsättningen än tillverkningsin­dustrin. Särskilt inom storstadslänen har dock många verksamheter som tidigare räknades till industrisektom överförts till privata tjänster varför andelsförskjutningama kan vara något missvisande.

Från regional synpunkt bör särskilt framhållas den stora betydelse som utbyggnaden av den offentliga sektorn haft för arbetsmarknadsituationen och därmed också för den regionala balansen i skogslänen. När sysselsätt­ningen inom jord- och skogsbmket och inom industrin minskat har expan­sionen av olika offentliga verksamheter utgjort etl värdefullt tillskoll av arbetstillfällen i särskilt dessa län. Dessutom har tillväxten varit förhållan­devis jämnt fördelad även inom länen, vilket bidragit lill all upprätthålla den inomregionala balansen. Ytterligare en positiv faktor ur arbetsmark-nadssynpunkl har varit den förhållandevis stora stabilitet som kan sägas känneteckna de skalle- och avgiftsfinansierade verksamheter som tillsam­mans utgör den offentliga verksamheten.

Särskih under de senaste åren har sysselsätlningstillväxten inom sektom
privta tjänster varit mycket kraftig. Från regional synpunkt framstår det   245

dock som ett dilemma att en så pass stor del av denna sektor är koncentre­rad till storstadsområdena och till landets största tätorter. Till skillnad mot

 

den offentliga sektom tenderar därför en tillväxt inom privata tjänster att     Prop. 1989/90:76
öka de inom- och mellanregionala obalansema.                    Bilaga 1

2.4 Inomregionala obalanser

De inomregionala obalansema belyses endast delvis om man analyserar utvecklingen med avseende på stödområdesinplacering m.m. Eftersom länen utgör en administrativ avgränsning och länsstyrelsema förfogar över särskilda regionalpolitiska medel är det även intressant att belysa de inom­regionala obalansema länsvis. 1 tabell 15 redovisas därför en uppdelning av de sju skogslänen samt av Örebro och Västmanlands län i två delar. Den ena länsdelen utgörs i resp. fall av den största lokala arbetsmarknaden i länet enligt en avgränsning som SCB nyligen redovisat och den andra länsdelen består av den del av länet som ligger utanför den största lokala arbetsmarknaden. I två fall (Gävleborgs och Jämtlands län) har dock SCB:s avgränsning frångåtts genom att ett färte antal kommuner räknats lill den största lokala arbetsmarknaden. Vilka kommuner sam ingår i resp. läns största lokala arbetsmarknad framgår av bilaga 1:3.

Tabell 15 Befolknings- och sysselsättningsutveckling inom nio läns största lokala arbetsmarknad och i området utanför denna under 1970- och 1980-talet

 

Största lok. arb.m./ resterande länsdel/ länet totalt

Årlig relativ förändring (%) Antal invånare 1971-80        1981-88

Antal sysselsatta 1970-80        1985-87

SLBD*

RBD*

BD län totalt

1,2

-0,4

0,5

0,7 -0,7 -0,3

2,7 1,3 2,1

0,9

-0,9

0,1

SLAC RAC

AC län totalt

1,0 0,0 0,5

0,7

-0,3

0,2

1,5 1,0 2,0

1,7

-0,2

0,7

SLZ RZ

Z län totalt

1,0

-0,4

0,3

0,4 -0,6 -0,1

2,3 1,3 1,9

0,8

-1,0

0,1

SLY RY

Y län totalt

0,5

-0,3

0,0

-0,2 -0,5 -0,4

1,7 1,0 1,3

0,9

-0,2

0,3

SLX RX

X län totalt

0,2

-0,1

0,0

-0,3 -0,3 -0,3

1,1 1,1 1,1

-0,1 0,2 0,1

SLW

RW

W län totalt

0,8

-0,1

0,3

0,2 -0,5 -0,1

1,8 1,1 1,4

0,3 0,2 0,2

SLU

RU

U län totalt

0,1 -0,4 -0,1

-0,1 -0,5 -0,2

1,5 0,9 1,2

0,0 0,7 0,2

SLT

RT

T län totalt

0,2

-0,4

0,0

0,1 -0,8 -0,2

0,8 0,4 0,7

0,7

-0,3

0,4

SLS

RS

S län totalt

0,8

-0,6

0,0

0,2 -0,4 -0,1

1,5 0,4 0,9

0,7

-0,3

0,2

* SLBD=största lokala arb. markn. i Norrbottens Iän(Luleå, Piteå, Boden och Älvs­
byns kommuner). RBD=resterande del av Norrbottens län. Övriga förkortningar på
motsvarande vis. De kommuner som ingår i de största lokala arbetsmarknaderna
framgår av bilaga 1:3.                                                                     246

Källa: Befolkningsstatistik (SoS), FoB förår 1970, 1980 samt ÅRSYS förår 1985 och 1987 (SCB).

 

Som framgår av tabell 15 har i de flesta av de studerade nio länen     Prop. 1989/90:76 befolknings- och sysselsättningsutvecklingen varit väsentligt gynnsamma-     Bilaga 1 re inom den största lokala arbetsmarknaden än inom den resterande delen av länet. Detta visar på de ofta avsevärda inomregionala skiUnader som finns i utvecklingshänseende och som döljs om endast uppgifter för hela länet används för att beskriva utvecklingen.

2.5 Sysselsättningen inom jord- och skogsbruket

Andelen sysselsatta inom jord- och skogsbraket var år 1987 endast ca 5% av den totala sysselsättningen i landet. År 1970 var motsvarande andel ca 8%. Trots denna minskning betyder sysselsättningen inom denna sektor fortfarande myckel regionalpolitiskt eftersom den i många sysselsättnings-svaga delar av landet t. ex. inom glesbygden utgör en viktig deltidssyssel-sällning.

Som framgått av tidigare tabeller har sysselsättningen inom jord- och skogsbraket försatt att minska förhållandevis kraftigt under de senaste åren. Minskningen har varit något större utanför stödområdena relativt sett. Sammanlagt uppgår minskningen till ca 18000 personer under peri­oden 1985—1987. År 1987 fanns omkring 196000 personer sysselsatta inom denna sektor (jmf tabed 3 i bilaga 1:1).

För att belysa atl jord- och skogsbmket alltjämnt svarar för en betydan­de del av sysselsättningen i många delar av landet kan nämnas de tio kommuner som år 1987 hade de högsta andelama nämligen: Ydre (27,2%), Borgholm (26,4%), Grästorp (26,2%), Bjurholm (25,7%), Hörby (25,6%), Svalöv (23,7%), Robertsfors (23,4%), Sjöbo (23,3%), Sorsele (23,3%) samt Mörbylånga (23,0%).

2.6 Sysselsättningen inom gruv- och tillverkningsindustri

Under de senaste åren har som tidigare framgått antalet sysselsatta inom grav- och tillverkningsindustrin åter ökat efter att under en lång följd av år ha minskat. Under perioden 1985—1987 uppgår den sammanlagda ök­ningen till ca 14000 personer eller ca 1,4%. Inom skogslänen har dock antalet industrisysselsatta forsalt att minska om än i väsentligt lägre takt än tidigare. Sysselsättningsökningen inom sektom har varit väsentligt snabbare inom gmppen övriga län än i storstadslänen (jmf tabed 4 i bilaga 1:2 och figur 15 i bilaga 1:2).

247

 

Tabell 16 Sysselsättningsutvecklingen inom gruv- och tillverkningsindustri i tre läns-     Prop. 1989/90: 76
grupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1970— 1987 samt andel      „.,
sysselsaUa inom sektorn åren 1970 och 1987 (%)                  Bilaga 1

 

Område

Årlig

relät

iv sysselssättningsförändr.(%)

Andel

syss. (%)

 

1970-

-75

1975-

80

1980-85*

1985-87

1970

1987

Storstadslän

0,4

 

-2,1

 

-0,5

0,3

24,4

17,7

därav AB län

0,2

 

-2,1

 

-0,8

-0,6

20,3

14,2

Skogslän

1,9

 

-1,1

 

-1,4

-0,3

29,4

22,5

Övriga län

0,4

 

-1,4

 

-0,9

1,4

36,0

27,9

Stödområde A

4,3

 

-0,1

 

—

-1,9

21,7

19,4

B

3,5

 

-0,5

 

—

-0,7

19.5

17,7

C

1,9

 

-1,6

 

—

0,1

33,5

26,0

A-C

2,4

 

-1,3

 

—

-0,3

29,4

23,7

Utanför

0,5

 

-1,6

 

-

0,9

30,3

22,6

Riket totalt

0,7

 

-1,6

 

-0,9

0,7

30,2

22,8

* Enligt AKU för år 1980 resp 1985 (SCB). Redovisning på stödområden saknas i denna källa.

Källor: FoB för åren 1970, 1975 och 1980, AKU (jmf. ovan), ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (SCB).

Inom de regionalpoliliska stödområdena har antalet industrisysselsatta minskal svagt under de senaste åren. Minskningen har dock huvudsakligen skett inom stödområde A och B medan stödområde C haft en i stort sett oförändrad industrisysselsältning. Sysselsältningsminskningen inom stöd­område A har relativt sett varit ungefär dubbelt så stor som inom stöd­område B. Sammantaget handlar det om en minskning med ca —600 arbetstillfällen i stödområde A och om ca —200 arbetstillfällen inom stödområde B.

Av figur 16 i bilaga 1:2 framgår den relativa förändringen av industri­sysselsättningen under perioden 1985—1987 i landets kommuner. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den största minsk­ningen av industrisysselsättningen främst i övre Norrlands inland men även åtskilliga kommuner i mellersta Sverige tillhör denna gmpp. Kom­munerna med den största tillväxten av induslrisysselsällningen finns främst i södra Sverige och ligger förhållandevis utspritt.

2.6.1 Industrins arbetsställestruktur — regionala skillnader

Industrins arbetsställestruktur varierar förhållandevis mycket mellan olika delar av landet. Vissa regioner är typiska småförelagsområden medan andra är starkt dominerade av ett fåtal större arbetsställen. Detta förhål­lande innebär i sig väsentligt olikartade förutsättningar för den regionala utvecklingen inom resp. region och för den typ av politiska åtgärder som kan behövas.

Av tabed 17 framgår hur arbetsställestrukturen varierade mellan ett
antal län år 1988. Som framgår av tabellen är Jämtlands län det som har
den klart högsta andelen industrisysselsatta vid mindre arbetsställen dvs.
upp till 50 anställda. Även Jönköpings. Kronobergs. Kristianstads och
Västerbottens län har förhållandevis höga andelar sysselsatta vid de mind­
re arbetsställena. Även när del gäller de medelstora arbetsställena (50—  248

 

199 anställda) ligger Jämtlands län högst av de studerade länen med en     Prop. 1989/90: 76 andel på drygt 40 procent. Liksom beträffande de mindre arbetsställena     Bilaga 1 har även Jönköpings. Kronobergs, Kristianstads och Västerbottens län en förhållandevis hög andel sysselsatta vid de medelstora arbetsställena.

Av de studerade länen utmärks särskilt Kronobergs län av en hög andel sysselsatta vid arbetsställen med 200—499 anställda. När det gäller de största arbetsställena inom industrin dvs. de med minst 500 anställda ligger Blekinge och Västmanlands län högst med andelar på ca 48% resp. ca 44% av den totala industrisysselsättningen. Därefter följer Gävleborgs och Stockholms län med andelar strax under 40%.

Tabell 17 Arbetsställesiruktur inom gruv- och tillverkningsindustri i vissa län och i riket totalt år 1988(%)

 

Län

Arbetsställestruktur år 1988 (%)

 

 

 

Antal anställda

per arbetsställe

 

 

 

0-4

5-49

50-199

200-

499  500-

Totalt

Stockholms

4,9

22,5

19,6

15,3

37,7

100,0

Jönköpings

3,3

28,6

37,6

16,0

14,4

100,0

Kronobergs

2,9

26,8

34,7

30,0

6,4

100,0

Blekinge

1,5

13,5

14,5

22,5

47,9

100,0

Kristianstads

2,9

25,2

31,7

16,8

23,4

100,0

Västmanlands

2,0

14.2

20,3

19,4

44,1

100,0

Värmlands

2,2

18,7

25,2

22,9

31,1

100,0

Kopparbergs

3,0

22,9

26,6

15,4

32,0

100,0

Gävleborgs

2,2

16,4

24,7

18,2

38,5

100,0

Västernorrl.

2,8

17,9

29,9

14,1

35,3

100,0

Jämtlands

4,2

36,6

42,2

8,8

8,2

100,0

Västerbottens

4,0

24,5

33,3

22,1

16,2

100,0

Norrbottens

3,5

23,1

26,3

12,5

34,6

100,0

Riket totalt

3,1

20,7

25,3

17,8

33,1

100,0

Källa: CFAR (SCB).

2.6.2 Industrins struktur och utveckling inom olika branscher — regionala skillnader

Som framgår av tabell 18 finns del en avsevärd regional variation beträf­fande olika branschers betydelse för sysselsättningen inom industrisek­torn. Denna variation är naturligtvis till största delen historiskt betingad genom att industrier byggts upp där det funnits speciellt gynnsamma fömtsättningar för en viss verksamhet t. ex. när det gällt närheten till vissa råvaror som skog eller järnmalm. Denna regionala variation medför i sin tur att utvecklingen inom olika regioners industri varierar och kan vid större stmkturförändringar inom en viss bransch medföra betydande ar­betsmarknads- och regionalpolitiska problem i vissa delar av landet. Färs­ka exempel på detta utgör förändringarna inom järn- och stålindustrin i Bergslagen och inom varvsnäringen i Väst- och Sydsverige.

Som framgår av tabell 18 är de dominerande branscherna inom stor­
stadslänen grafisk industri (14%) och olika delbranscher inom verkstads­
industrin. 1 skogslänen är det i högre utsträckning råvambaserade bran­
scher som dominerar som t.ex. trävaruindustri (12%), massa- och pap­
persindustri (13%) samt jäm-och stålindustri (12%). Inom gruppen övriga 249

 

län är de största branscherna delbranscher inom verkstadsindustrin som     Prop. 1989/90: 76
metallvamindustri,maskinindustri och transportmedelsindustri. Bilaga 1

Ser man till de senaste årens sysselsättningsutveckling inom de olika industribranscherna kan för storstadslänens del konstateras alt bland de sysselsättningsmässigt mer betydelsefulla branscherna har den kemiska industrin, maskin- och elektroindustrin, haft en svag minskning. Den mest positiva förändringen bland de "tunga" branscherna uppvisar transport­medelsindustrin med en klar sysselsättningsökning. Del är bilindustrin som främst ligger bakom denna gynnsamma utveckling. Även metallvam-industrin har haft en viss sysselsättningstillväxt i storstadslänen under de senaste åren.

Bland skogslänens sysselsättningsmässigt viktigaste industribranscher är det framförallt metallvamindustrin som svarat för en kraftig tillväxt med en tioprocentig sysselsättningsökning per år. Även trävaruindustrin har haft en viss tillväxt av antalet sysselsatta. Bland de viktigare branscherna har dock sysselsättningen samtidigt minskat inom massa- och pappersin­dustrin med drygt 5% per år, järn- och stålindustrin med drygt 8% samt inom maskinindustrin med ca 6% per år.

Gmppen övriga län, som också haft den klart gynnsammaste utveckling­en av industrisysselsättningen totalt sett av länsgrupperna, har haft en sysselsättningstillväxt inom de tre största branscherna nämligen maskin­industrin, metallvamindustrin och transportmedelsindustrin. Ökningen inom metallvaruindustrin är dock väsentligt svagare än inom de båda övriga branscherna.

Tabell 18 Andel sysselsatta inom olika industribranscher lir 1987 samt åriig relativ sysselsättningsförändring 1985— 1987 (%) inom tre länsgrupper

 

Bransch

Andel syss. av tot.

 

Årlig relativ förändr.

 

ind. syss.

1987 (%)

 

ant.syss.

1985-87 (%)

 

Stor-

Skogs-

Övriga

Stor-

Skogs-       Övriga

 

stadslän

län

län

stadslän

län            län

Gruvor m. m.

0,3

4,4

0,6

-  2,6

-7,4              0,6

Skydd, livsm.

8,3

6,2

5,3

0,9

5,4              1,5

Konk. livsm.

4,4

0.8

2,1

3,5

-1,0         - 0,6

Teko

2,6

1,9

6,0

- 0,4

0,7               1,0

Trävaruind.

2,0

12,3

9,6

1,6

1,7               1,1

Massa-o. papp.

3,4

13,2

5,4

4,9

-5,1               1,0

Grafisk ind.

13,5

4,3

4,8

0,4

3,1          - 0,2

Kemisk., petrl.

8,0

3,1

4,2

-   1,1

4,0         -  3,4

Gummi, plast

2,7

1,9

3,6

8,9

6,5         -   1.5

Jord-o.stenv.

2,3

1,4

4,0

4,7

2,5             10,4

Järn-o. stålin.

0,8

11,6

3,9

-  7,0

-8,3         -10,3

Metallvaruind.

9,4

14,1

13,0

1,9

10,0               1,5

Maskinind.

13,8

10,5

14,3

-   1,1

-6,0              7,9

Elektroind.

10,1

7,2

8,2

-  2,0

-3,9         - 4,1

Varvsind.

2,2

0,3

0,6

-25,5

19,9         -  3,4

Övr. transp.

12,2

5,6

12,7

4,5

16,8              5,7

Instr. m.m.

4,2

1,2

1,7

10,2

7,5               1,4

Ind. totalt*

100,0

100,0

100,0

0,3

-0,3               1,4

* Gruv- och tillverkningsindustri (SNl 2-1-3 + 4).

Källa: ÅRSYS för år 1985 resp. 1987 (avser samtliga förvärvsarbetande) (SCB).

250

 

Av tabell 19 framgår hur branschstmkturen varierar inom stödområde- Prop. 1989/90:76 na A —C och i området utanför dessa stödområden saml hur sysselsätt- Bilaga 1 ningsutvecklingen varit inom de olika branschema under perioden 1985 — 1987. Inom stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste branschema metallvamindustrin (16%),trävaraindustrin (13%), järn- och stålindustrin (12%) saml massa- och pappersindustrin (9%). Jämfört med området utanför stödområdena betyder också gmvinduslrin (6%) förhål­landevis myckel. Sysselsättningsutvecklingen inom dessa branscher har varit myckel olika. Den klart mest positiva utvecklingen har melallvarain-dustrin haft med en sysselsättningsökning på 14% per år. Trävaraindu­strin har haft en mycket svag ökning medan antalet sysselsatta minskal förhållandevis mycket inom de övriga "tunga" branschema i stödområde­na. Även gmvinduslrin har haft en betydande sysselsällningsminskning.

Utanför stödområdena är de ur sysselsättningssynpunkt viktigaste bran­schema maskinindustri (14%), övrig transportmedelsindustri (12%) samt metallvamindustri (12 %). Samtliga dessa branscher har haft en klar sysselsätlningslillväxt under perioden 1985-1987. Störst ökning uppvisar transportmedelsindustrin med närmare 6% per år.

Tabell 19 Andel sysselsatta inom olika industribranscher år 1987 samt årlig relativ sysselsättningsförändring 1985—1987 (%) i stödområde A-C,övriga landet och i hela riket

 

Bransch

Andel syss. av tot.

 

Årlig relät

iv förändr.

 

 

ind. syss.

,1987 (%)

 

antal syss.

1985-87 (%)

 

St. omr.

Övr.

Riket

St. omr.

Övr.

Riket

Gruvor m.m.

6,4

0,5

1,3

-  7,1

-   1,7

-  5,3

Skydd, livsm.

5,9

7,0

6,4

5,0

1,6

2,0

Konk. livsm.

0,7

2,8

2,5

17,9

1,0

1,5

Teko

2,3

4,4

4,1

1,7

- 0,6

0,7

Trävaruind.

12,9

7,1

7,8

0,6

1,5

1,3

Massa-o. papp.

9,4

5,9

6,3

-  6,5

1,2

-   1,1

Grafisk ind.

3,4

7,9

7,3

6,7

0,1

0,5

Kemisk.,petrl.

2,0

5,6

5,1

8,3

-  2,0

-   1,5

Gummi,plast

2,6

3,0

3,0

4,5

1,7

2,0

Jord- o.stenv.

2,0

3,1

2,9

4,6

8,0

8,2

Jäm-o.stålin.

11,7

3,4

4,5

-10,9

-  8,2

-  9,1

Metallvaruind.

16,4

11,5

12,1

14,0

1,7

3,4

Maskinind.

8,7

14,1

13,4

-  7,3

3,5

2,5

Elektroind.

8,4

8,6

8,6

- 4,3

-  3,2

-  3,4

Varvsind.

0,4

1,2

1,1

24,6

-19,7

-18,6

Övr.transp.

5,9

11,9

11,2

17,1

5.6

6,3

Instr. m.m.

1,0

2,6

2,4

8,0

6,5

6,5

Ind. totalt*

100,0

100,0

100,0

- 0,3*

0.9*

0,7*

* Gruv-och tillverkningsindustri m.m.( SNI 2-1-3 + 4). Källa: ÅRSYS för är 1985 resp. 1987 (SCB).

2.7 Sysselsättningen inom privata tjänster

Sektom privata tjänster har alltmer uppmärksammats genom den förhål­
landevis kraftiga sysselsättningstillväxt som skett inom denna sektor sedan
mitten av 1970-lalet. Som tidigare påpekats förklaras dock åtminstone i
storstadslänen en inte oväsentlig del av tillväxten av att verksamheter som     251

 

redan tidigare fanns inom industriföretagen bmtits ut från dessa och blivit     Prop. 1989/90:76 självständiga verksamheter inom tjänstesektom. Reellt betyder detta atl     Bilaga 1 tillväxten inte varit fullt så kraftig som statistiken visar.

När man studerar sektom privata tjänster bör man dels vara medveten om att den inrymmer mycket heterogena verksamheter, dels att sektom i hög grad är koncentrerad till storstadsregionerna och lill de största ortema i övriga landet. Detta belyses av att ca 53 % av sektoms totala sysslesätt­ning på ca 660000 personer år 1987 fanns i storstadslänen. Enbart Stock­holms län hade detta år ca 225000 sysselsatta inom sektom, vilket motsva­rade ca 34% av sekloms totala sysselsättning.

Som framgår av tabell 20 har antalet sysselsatta inom sektom privata tjänster ökat kraftigt inom samtliga tre länsgrapper under perioden 1985-1987. Tillväxten har dock varit klart störst i storstadslänen där omkring hälften av sektoms sysselsättning i landet finns. Stockholms län har nästan genomgående haft en något störte sysselsällningslillväxl än länsgmppen som helhet.

När det gäller stödområdena är det kanske mest intressant att konstatera den väsentligt mindre roll som sektom spelar ur sysselsättningssynpunkt. År 1987 fanns bara drygt varlionde förvärvsarbetande inom sektom privata tjänster i stödområdena mot omkring var fjärde förvärvsarbetande i Stock­holms län.

Ser man till ökningen i antal arbetstillfällen inom sektom under peri­oden 1985— 1987 så handlar del för storstadslänens del om en samman­lagd ökning med ca 38000 arbetstillfällen. Av dessa har ca 26000 eller närmare 70% tillkommit enbart i Stockholms län. I skogslänen har ökning­en samtidigt varit ca 8 000 arbetstillfällen. Antalet sysselsatta inom landet  som helhet har ökat med ca 63000 arbetstillfällen, vilket betyder drygt 30000 nya arbetstillfällen per år.Drygt 40% av sektoms totala sysselsätt­ningsökning under perioden 1985—1987 har skett i Stockholms län. (Jmf även tabell 5 i bilaga 1: lochfigur 17 i bilaga 1:2).

Tabell 20 Sysselsättningsutvecklingen inom privata tjänster* i tre länsgrupper, stö­dområdena och i Stockholms län under perioden 1970- 1987 samt andel sysselsatta inom sektom åren 1970 och 1987 (%)

 

Område

Årlig

relal

;iv sysselssättningsförändr. (%)

Andel

syss. (%)

 

1970-

-75

1975-

-80

1981-

-85*'

■ 1985-87

1970

1987

Storstadslän

1,7

 

2,9

 

2,1

 

6,0

17,0

20,4

därav AB län

2,1

 

4,6

 

2,1

 

6,4

20,3

24,1

Skogslän

1,9

 

3,2

 

2,1

 

4,2

9,9

12,3

Övriga län

1,1

 

3,1

 

2,8

 

4,3

9,6

11,4

Stödområde A

1,3

 

0,8

 

_

 

5,5

8,4

10,6

B

1,1

 

2,9

 

—

 

3,4

8,5

11,5

C

1,9

 

4,0

 

—

 

4,1

9,0

11,5

A-C

1,7

 

3,4

 

-

 

4,2

8,8

11,3

Utanför

1,5

 

2,9

 

-

 

5,3

13,1

15,7

Riket totalt

1,5

 

3,0

 

2,3

 

5,2

12,6

15,2

* Enligt den sektorsavgränsning som används inom länsplaneringen.

** Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB).

A:a7/a.-se tabell 16.                                                                                           252

 

Av figur 18 i bilaga 1:2 framgår den relativa förändringen av antalet Prop. 1989/90:76 sysselsatta inom privata tjänster i landets kommuner under perioden Bilaga I 1985—1987. Som framgår av denna figur finns det förhållandevis många kommuner i norta Sverige bland de kommuner som haft den största sysselsättningsökningen inom sektom. Man bör dock vara medveten om att sektom i många av dessa kommuner sysselsätter förhållandevis få personer, vilket medför alt även mindre ökningar av antalet sysselsatta kan innebära stora relativa förändringar. Av figuren framgår även att kommunema strax nordväst om Stockholmsregionen haft en särskilt gynn­sam utveckling. Den svagaste sysselsätlningstillväxten inom sektom har främst de mindre kommunema i hela landet haft.

Av tabed 21 framgår hur arbelsslällestmkluren inom sektom privata tjänster varierade i de tre länsgrappema och i vissa län år 1988. Rent allmänt kan konstaleras att sektom i hög grad är dominerad av mindre arbetsställen. Omkring 60% av de anställda fanns år 1988 vid arbetsställen med mindre än 50 anställda. Från regional synpunkt kan noteras att de mindre arbetsställena är något vanligare utanför storstadslänen. Arbets­ställen med 50-199 anställda svarar för omkring en fjärdedel av sekloms sysselsättning såväl inom som utanför storstadslänen medan arbetsställen med mer än 200 anställda betyder klart mer för sysselsättningen inom storstadslänen än i skogslänen och övriga landet.

Tabell 21 Arbetsställestruktur inom privata tjänster* i tre länsgrupper, vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

 

Område

Arbetsställestruktur år 1988 (%) Antal anställda per arbetsställe 0-4         5-49       50-199

200-499

500-

Totalt

Storstadslän AB län Mlän Olän

10,3

9,1

13,3

11,2

39,8 36,1

47,5 43,7

24,2 24,1 26,9 22,3

13,5 14,8 10,1 12,9

12,2

16,0

2,3

9,8

100,0 100,0 100,0 100,0

Skogslän

15,3

52,4

24,0

7,6

0,6

100,0

Övriga län

15,2

52,3

23,0

8,5

1,0

100,0

Riket totalt

12,7

45,8

23,8

11,0

6,8

100,0

* Avser här en något vidare avgränsning än i övriga tabeller (parti- och detaljhandel, rest. o. hotellv., samfärds., post o. tele.,bank-o. försäkr. samt fastighetsförvaltn). Källa: CFAR (SCB).

2.8 Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster

Sysselsättningen ökade mycket kraftigt inom den offentliga sektom under
1970-talel. Från regionalpolilisk synpunkt var denna kraftiga tillväxt myc­
ket värdefufi eftersom den fördelade sig förhållandevis jämnt över landet.
Samtidigt som sysselsättningen inom jord- och skogsbmket och inom
industrisektom böljade minska betydde denna utbyggnad av den offentli­
ga sektom myckel för alt möta det arbetskraflsulbud som fanns i olika
delar av landet. På detta vis har den offentliga sektom kommit att spela en     253

 

viktig roll för den regionala balansen i landet. En annan minsl lika viktig roll     Prop. 1989/90:76
har sektorn spelat för att öka andelen sysselsatta kvinnor inom olika lokala     Bilaga 1
arbetsmarknader.                                                                          

Som framgår av tabed 22 har sysselsättningstillväxten inom den offentli­ga sektom reducerats avsevärt under 1980-talet jämfört med 1970-talel. Under de senaste åren har sektoms sysselsättning t. o. m. minskat svagt i storstadslänen. Även om tillväxten således avtagit under 1980-talet har den tidigare kraftiga sysselsättningsökningen gjort all den offentliga sek­tom i dagslägel svarar för drygt 30% av landels totala sysselsättning. Ser man till sekloms sysselsätlningsandel i de tre länsgrappema år 1987 så var denna högst i skogslänen (ca 34%) och omkring två procentenheter lägre i de båda övriga länsgrappema.

Under perioden 1985-1987 har antalet sysselsatta inom den offentliga sektom i landet som helhet ökat med ca 6 100 personer. 1 storstadslänen har antalet sysselsatta inom sektom däremot minskat med ca -1 700 per­soner. Denna minskning beror helt på att sysselsättningen minskat med ca 3 100 personer i Stockholms län medan de båda övriga storstadslänen haft en liten ökning. De båda övriga länsgrappema skogslän resp övriga län har haft sysselsättningsökningar med ca 3000 resp. ca 4800 personer. Även om storstadslänen inte längre har en tillväxt av sysselsättningen inom den of­fentliga sektom finns närmare 38% av sektoms totala sysselsättning i dessa län. Motsvarande andel för skogslänen är ca 22 %. Andelen sysselsatta kvin­nor inom sektom offentlig förvaltning och andra tjänster (SN19) var år 1987 så hög som 71 %. Som en jämförelse kan nämnas att andelen kvinnor inom grav- och tillverkningsindustrin (SNl 2-1-3) samma år var ca 28%. (Jmf även tabed 6 i bilaga 1:1 och figur 19 i bilaga 1:2.)

Tabell 22 Sysselsättningsutvecklingen inom offentlig JÖrvaltning och tjänster* i tre länsgrupper, stödområdea och i Stockholms län under perioden 1970-1987 samt andel sysselsaUa inom sektom åren 1970 och 1987 (%)

Område             Ärlig relativ sysselssättningsförändr. (%)        Andel syss. (%)

1970-75   1975-80  1980-85** 1985-87     1970       1987

 

Storstadslän

5,5

3,0

1,5

-0,2

21,6

29,9

därav AB län

5,4

5,1

1,6

-0,6

23,4

29,8

Skogslän

5,8

4,6

2,6

0,5

20,7

34,1

Övriga län

6,1

4,2

1,8

0,4

18,7

31,3

Stödområde A

5,5

4,4

—

-1,8

20,3

35,3

B

4,2

4,5

-

-0,1

19,5

33,4

C

5,7

3,9

—

0,9

19,6

32,7

A-C

5,4

4,1

-

0,3

19,7

33,2

Utanför

5,8

3,8

-

0,5

20,3

31,0

Riket totalt____ 5,8        3,8         1,8_____ 0,2        20,2       31,3

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning

** Enligt AKU för år 1980 resp. 1985 (SCB).Sektorsavgränsningen avviker något jäm­fört med länsplaneringen. Redovisning på stödområden saknas i denna källa. /fä//a.-se tabell 16.

Av figur 20 i bilaga 1:2 framgår den relativa sysselsättningsförändringen
inom den offentliga sektom i landels kommuner under perioden 1985-
1987. Som framgår av denna figur finns de kommuner som haft den mest  254

 

gynnsamma sysselsättningsförändringen spridda över hela landet men en     Prop. 1989/90:76 viss koncentration till de västra delarna av södra Sverige finns. Även de     Bilaga 1 kommuner som haft den mest ogynnsamma sysselsättningsförändringen med en svag minskning ligger förhållandevis utspritt men en viss koncen­tration lill norra Sveriges inland finns.

Av tabed 23 framgår hur arbetsställestmkturen inom den offentliga sektorn varierade i ett antal län och i landet som helhet år 1988. Omkring en tredjedel av sektoms sysselsättning fanns vid arbetsställen med 5 — 49 anställda. Ytterligare omkring en fjärdedel av sektorns totala sysselsätt­ning fanns vid arbetsställen med 50—199 anställda. De regionala variatio­nerna kring dessa andelar är inte särskilt stora, vilket beror på att sektorn byggts ut relativt likformigt i olika delar av landet. Arbetsställen med 200 — 499 anställda svarar endast för ca 11 % av sektorns sysselsättning. Stockholms län ligger högst av de studerade länen med närmare 15% och Jämtlands län lägst med endast ca 3%. 1 övrigt är den regionala variatio­nen inom denna slorleksklass särskilt stor. De största arbetsställena svarar för knappt en fjärdedel av sysselsättningen inom den offentliga sektom. Även i detta fall slås man av hur liten den regionala variationen ändå är t.ex. i jämförelse med arbelsslällestmkluren inom tillverkningsindustrin.

Tabell 23 Arbetsslälleslruklur inom offentlig jorvallning och andra tjänster* i vissa län och i riket totalt år 1988 (%)

 

Län

Arbetsställestruktur år 1988 (%)

 

 

 

 

Antal anställda per

arbetsställe

 

 

 

 

0-4

5-49

50-199

200-499  500-

Totalt

Stockholms

5,4

30,4

25,7

14,5

24,0

100,0

Malmöhus

5,8

32,9

27,0

11,3

23,2

100,0

Göteborgs och

 

 

 

 

 

 

Bohus

6,1

30,5

27,2

13,5

22,7

100,0

Östergötlands

4,6

32,7

25,6

11,0

26,1

100,0

Kalmar

6,3

34,5

27,0

11,0

21,2

100,0

Blekinge

6,4

35,1

23,3

8,8

26,4

100,0

Värmlands

6,8

33,4

26,1

12,7

20,9

100,0

Örebro

5,8

34,5

24,7

12,7.

22,2

100,0

Kopparbergs

7,0

35,2

21,8

10,2

25,7

100,0

Gävleborgs

6,6

36,8    ■

21,8

9,6

25,3

100,0

Västernorrlands

6,1

36,2

23,9

6,8

27,1

100,0

Jämtlands

6,9

36,2

31,5

3,0

22,5

100,0

Västerbottens

8,7

32,4

24,2

8,9

25,7

100,0

Norrbottens

6,3

33,8

25,3

10,3

24,3

100,0

Riket totalt

6,1

33,1

25,8

11,4

23,6

100,0

* Avser SNI-kod 9. Källa: CFAR (SCB).

3 Sysselsättningsgraderna bland män och kvinnor i olika delar av landet

De regionala obalanserna när det gäller tillgången på arbete belyses lättast
genom en analys av sysselsättningsgradema och då helst av dessa köns- och
åldersuppdelade. Sysselsättningsgraderna anger i procent andelen för­
värvsarbetande av befolkningen inom hela eller vissa delar av befolkning- 255

 

en inom ett visst geografiskt område. De förvärvsarbetande dvs. den s. k. Prop. 1989/90:76 nattbefolkningen bor inom området ifråga men behöver fördenskull inte Bilaga I arbeta inom detta utan kan lika gärna vara s. k. arbetspendlare över områ­desgränsen. Av tabed 24 framgår sysselsättningsgraderna i hela landet åren 1985 och 1987 med uppdelning på vissa köns- och åldersgrupper. Eftersom FoB 85 dvs. även ÅRSYS 85 inte är jämförbar med tidigare folk- och bostadsräkningar redovisas inga uppgifter för tidigare år i tabellen.(Jmf även tabell 7 i bilaga 1:1 och figur 21 i bilaga 1:2.)

Tabell 24 Sysselsättningsgrader inom vissa åldersgrupper i riket totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på kön (%)

 

Åldersgrupp

Sysse Män

Isättningsgrad

(%)

Kvinnor

 

 

1985

1987

1985

1987

16-19

41,2

41,0

47,2

45,7

20-24

77,2

79,0

77,8

79,8

25-29

86,9

87,4

83,3

84,7

30-39

91,2

91,3

85,3

87,0

40-49

92,4

92,9

87,9

89,2

50-59

87,8

88,1

77,7

79,5

60-64

63,2

63,9

45,6

48,5

16-64

82,0

82,8

76,5

78,3

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB), (UMDAC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Som framgår av tabell 24 har inte männens sysselsättningsgrad ökat särskilt mycket under de senaste åren trots en mycket god arbetsmarknads-konjunktur inte minst inom industrisektorn. Detta beror mycket på att männens sysselsättningsgrad redan tidigare varit förhållandevis hög. För hela åldersgruppen 16 — 64 år är det endast fråga om en ökning med knappt en procentenhet. Den största ökningen har skett bland yngre män, 20—24 år, där ökningen varit närmare två procentenheter.

Kvinnornas sysselsättningsgrad har inom hela åldersgrappen 16 — 64 år ökat med närmare två procentenheter dvs. mer än dubbelt så mycket som männens. Precis som för männen har den största ökningen skett inom åldersgrappen 20 — 24 år men även åldersgrupperna däröver har haft näs­tan lika stora ökningar.

Av tabell 15 i bilaga 1:1 och figur 22 i bilaga /. framgår sysselsättnings­graderna bland båda könen i enskilda kommuner åren 1985 resp. 1987. Som framgår av figuren finns den fjärdedel kommuner som år 1987 hade de lägsta sysselsättningsgraderna främst i norra Sveriges inland och i de västra delarna av mellersta Sverige. De högsta sysselsättningsgraderna finns främst i storstadsregionerna och de sydvästra delarna av Småland.

3.1 Sysselsättningsgraderna bland män i olika delar av landet

Av tabell 25 framgår hur männens sysselsättningsgrader varierar mellan de
tre länsgrupperna och i Stockholms län samt inom de olika stödområdena.
Som framgår av tabellen är skillnaderna mellan männens sysselsättnings­
grader i de olika länsgrupperna inte särskilt stora och framförallt väsentligt      256

 

mindre än för kvinnorna. Mest anmärkningsvärt är väl snarast att syssel­sättningsgraden inom åldersgruppen 20—44 år var högre i både skogslänen och inom gmppen övriga län än i storstadslänen. (Jmf även tabell 8 i bilaga 1:1.)

Ser man på männens sysselsättningsgrad i de tre stödområdena är dock skillnadema något större än beträffande länsgrupperna. År 1987 var l.ex. sysselsättnigsgraden inom åldersgmppen 16 —64 år drygt sju procentenhe­ter lägre inom stödområde A än i Stockholms län. Motsvarande skillnad var för stödområde B:s del omkring tre procentenheter och för stödområde C knappt två procentenheter. Det är framförallt bland äldre män som stödområdena har en lägre sysselsättningsgrad än Stockholms län. Inom åldersgmppen 30 — 44 år har däremoi stödområde B resp. C en klart högre sysselsättningsgrad än detta län.

Prop. 1989/90:76 Bilaga I

Tabell 25 Sysselsättningsgrader bland män* inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper, stödområden och på Stockholms län (%)

 

Område

Sysselsätt 1985

ningsgrad

män (%)

 

1987

 

 

 

 

Åldersgrupp

 

 

Åldersgni

ipp

 

 

 

20-29

30-44

45-64

16-64

20-29

.30-44

45-64

16-64

Storstadslän

80,7

89,4

82,5

81,3

82,0

90,2

83,7

82,4

därav AB län

81,7

89,3

83,8

82,2

83,2

90,6

85,2

83,5

Skogslän

82,2

92,8

79,7

80,9

82,6

92,7

80,6

81,4

O.vriga län

83,1

93,3

84,3

83,1

84,1

93,3

85,1

83,8

Stödomr.     A

78,1

89,3

73,7

75,8

78,9

89,4

73,0

76,1

B

84,2

92,6

77,2

80,0

84,4

92,5

77,8

80,6

C

83,4

93,4

80,6

81,6

83,1

93,1

81,1

81,7

A-C

82,6

92,7

78,9

80,4

82,6

92,4

79,2

80,6

Utanför

81,9

91,6

83,3

82,2

83,0

91,9

84,3

83,1

Riket totalt

82,0

91,7

82,6

82,0

83,0

92,0

83,6

82,8

* Andel förvärvsarbetande män av antalet män i resp. åldersgrupp (%) Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Även om männens sysselsättningsgrader uppvisar mindre regionala skillnader än kvinnornas finns betydande skillnader mellan enskilda kom­muner. Som framgår av figur 23 i bilaga 1:2 finns de högsta sysselsätt­ningsgradema bland kommunerna i Stockholmsregionen och i sydvästra Sverige och de lägsta sysselsättningsgraderna i främst de västra delama av mellersta Sverige och i norra Sveriges inland.

3.2 Sysselsättningsgraderna bland kvinnor i olika delar av landet

Under de senaste åren har, som framgår av tabell 26, sysselsättningsgraden bland kvinnor inom åldersgruppen 16-64 år ökat med 2,2 procentenheter i skogslänen samtidigt som ökningen i storstadslänen varit 1,5 procenten­heter. Genom detta har en viss ujämning skett men även efler denna var skillnaden mellan dessa båda länsgrapper närmare tre procentenheter. Detta kan kanske framstå som en förhållandevis liten skillnad men i absoluta tal betyder detta att omkring 15 000 fler kvinnor detta år skulle ha

257

17   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 76

 

behövt varit sysselsatta i skogslänen för alt denna skillnad inte skulle ha     Prop. 1989/90:76 funnits. Den kvinnliga sysselsättningsgraden i övriga län låg 0,8 procenten-     Bilaga 1 heter högre än i skogslänen år 1987. Sysselsättningsgradema bland kvinnor i enskilda län framgår av tabed 9 i bilaga 1:1.

Ser man på skillnadema mellan länsgmppema när del gäller kvinnomas sysselsättningsgrad inom mindre åldersgmpper kan konstaleras all del är bland äldre kvinnor som dessa obalanser är störst. År 1987 skilde det närmare 6 procentenheter mellan storstadslänen och skogslänen inom åldersgrappen 45 — 64 år. Skillnaden för de äldre kvinnoma jämfört med Stockholms län var samtidigt hela nio procentenheter. För denna ålders­gmpp har det dessutom inte skett någon nämnvärd utjämning mellan storstadslänen och skogslänen under de senaste två åren.

Ser man på den kvinnliga sysselsättningsgraden inom de olika stödområ­dena får man ell något annorlunda perspektiv på de regionala obalansema. År 1987 var kvinnomas sysselsättningsgrad inom åldersgrappen 16 —64 år inom stödområde A närmare nio procentenheter lägre än i Stockholms län. Stödområde B resp. C hade på motsvarande vis omkring sju resp. fem procentenheter lägre kvinnlig sysselsättningsgrad än Stockholms län. Det är främst bland kvinnor inom åldersgmppen 45 — 64 år som kvinnomas sysselsättningsgrad är väsentligt lägre i stödområdena än i Stockholms län. Jämfört med förhållandena år 1985 har avståndet till Stockholms sysselsättningsgrad bland kvinnor minskal med omkring en procentenhet för vart och ell av de tre stödområdena.

Tabell 26 Sysselsättningsgrader bland kvinnor* inom vissa åldersgrupper samt totalt åren 1985 och 1987 med uppdelning på tre länsgrupper, stödområden och på Stockholms län (%)

Område             Sysselsättningsgrad kvinnor (%)

1985                                           1987

Åldersgrupp                                Åldersgrupp

20-29      30-44      45-64      16-64      20-29      30-44      45-64      16-64

 

Storstadslän

80,8

86,8

74,4

78,2

82,1

88,0

76,8

79,7

därav AB län

82,5

88,2

78,2

80,8

83,5

89,1

80,3

82,0

Skogslän

80,0

85,9

68,4

74,7

82,0

87,9

71,3

76,9

Övriga län

80,4

86,0

70,7

75,7

82,2

87,7

73,4

77,7

Stödomr.     A

75,7

82,7

65,8

70,9

79,5

84,0

68,3

73,2

B

80,7

83,9

65,2

72,2

84,0

86,8

68,2

75,3

C

80,3

86,0

68,0

74,5

82,3

88,1

70,7

76,7

A-C

79,7

85,2

67,2

73,6

82,1

87,9

74,9

76,0

Utanför

80,6

86,5

72,3

76,9

82,1

87,9

74,9

78,6

Riket totalt.       80,5      86,3      71,6      76,5      82,1      87,9      74,2      78,3

* Andel fövärvsarbetande kvinnor av antalet kvinnor i resp. åldersgrupp (%). Källa: ÅRSYS för 1985 resp. 1987 (SCB). Avser samtliga förvärvsarbetande.

Mellan enskilda kommuner är skillnadema ifråga om kvinnors syssel­
sättningsgrad fortfarande avsevärda. De högsta sysselsättningsgradema
finner man i kommunema i eller nära storstadsområdena och i de största
kommunema i övriga landet. Detta beror naturligtvis mest på alt den
offentliga sektom på dessa platser är väsentligt störte och att denna oftast
har en förhållandevis hög andel kvinnlig sysselsättning. Samtidigt är ar­
betsmarknaden på dessa platser väsentligt större och bredare än på mindre     258

 

orter, vilket ytteriigare underlättar för kvinnoma alt finna sysselsättning    Prop. 1989/90:76
även utanför den offentliga sektom.                                  Bilaga 1

Som framgår av figur 24 i bilaga 1:2 finns del 70-lal kommuner som år 1987 hade de lägsta kvinnliga sysselsättningsgradema främst i norta Sveri­ges inland men koncentrationen till detta område är inte lika stor som när det gäller männens sysselsättningsgrad. Några utpräglade inlandskom­muner har t.o. m. en förhållandevis hög kvinnlig sysselsättningsgrad. För­hållandevis många av kommunema med en låg sysselsättningsgrad bland kvinnor finns i Bergslagen men även sydöstra Sverige bör nämnas i detta sammanhang. De högsta sysselsättningsgradema bland kvinnoma finns främst i storstadsregionema, sydvästra Småland och i vissa störte kommu­ner i övriga landet.

4 Lokala arbetsmarknader och pendling

Arbetspendlingen bidrar i hög grad till atl upprätthålla den regionala balansen i landet. Genom denna typ av pendling minskar nämligen beho­vet av omflyttning mellan olika delar av landet. Omkring tre fjärdedelar av alla arbetsresor sker med bil. 1 vissa områden — oftast mer tätbefolkade — spelar givetvis kollektivtrafiken en viktig roll för arbetspendlingen.

Av tabed 27 framgår hur antalet pendlare över kommungräns utvecklats under de senaste åren. Som framgår av tabellen pendlade år 1987 omkring var fjärde förvärvsarbetande man resp. var femte kvinna över någon kommungräns. Jämfört med förhållandena år 1985 betyder detta att män­nens resp kvinnomas pendling ökat med ca 9%. Den mest omfattande pendlingen förekommer inom storstadsregionema och i området närmast dessa.

 

Tabell 27

Antal och andel pendlare över kommungräns åren 1985— 1981

1

 

 

(1000-tal)

 

 

 

 

 

Kön

 

Antal pendlare

 

Andel

av antalet

 

 

 

över kommungräns

 

förvärvsarbet.(%)

 

 

 

1985

1986

1987

1985

1986

1987

Män

 

544

570

592

24,1

25,0

25,8

Kvinnor

 

375

393

405

18,5

19,2

19,5

Båda könen

919

963

997

21,5

22,3

22,8

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB).

För att i någon mån belysa den stora spännvidd som finns beträffande in- och utpendlingen till/från enskilda kommuner redovisas i tabellerna 28 och 29 de kommuner som år 1987 hade den största resp minsta andelen in-och utpendlare över den egna kommungränsen.

259

 

Tabell 28 Antal och andel inpendlare i relation till dagbefolkningen för kommuner med de 10 största och minsta inpendlingsandelama år 1987

 

Kommun

Antal

Andel (%)

Kommun

Antal

Andel (%)

Solna

41588

80,8

Vansbro

159

4,8

Sundbyberg

12555

72,3

Överkalix

88

4,5

Danderyd

11435

69,0

Härjedalen

248

4,4

Buriöv

4894

61,6

Gällivare

507

4,3

Huddinge

17 007

54,8

Skellefteå

1526

4,1

Mölndal

14293

51,4

Västervik

759

4,0

Sollentuna

10 523

51,0

Storuman

137

3,8

Sigtuna

10437

49,3

Pajala

118

3,5

Partille

4170

46,1

Örnsköldsvik

912

3,1

Stockholm

239087

45,1

Gotland

462

1,7

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1

Källa: Am 60 SM 8902 (SCB)

Tabell 29 Antal och andel utpendlare i relation till nattbefolkningen för kommuner med de 10 största och minsta utpendlingsandelarna år 1987

 

Kommun

Antal

Andel (%)

Kommun

Antal

Andel (%)

Salem

5519

77,6

Norrköping

4228

7,0

Sundbyberg

12 744

72,5

Gällivare

806

6,7

Partille

11327

69,5

Jönköping

3 701

6,6

Lomma

6513

69,1

Västervik

1248

6,4

Tyresö

13658

68,5

Östersund

1942

6,3

Täby

21460

66,9

Umeå

2843

5,9

Vellinge

9625

66,6

Kiruna

716

5,2

Huddinge

20086

66,6

Skellefteå

1820

4,8

Håbo

5457

65,6

Örnsköldsvik

1241

4,1

Vallentuna

7 665

65,2

Gotland

1090

3,8

Källa: Am 60 SM 8902 (SCB).

Ytterligare en aspekt på olika kommuners pendlingsberoende ger en analys av den s. k. självförsörjningsgraden dvs. antalet sysselsatta med ar­betsplats i en viss kommun dividerat med antalet förvärvsarbetande som bor i samma kommun. När antalet sysselsatta överstiger antalet förvärvs­arbetande som bor inom ett visst område t. ex. en kommun ger detta mått (multiplicerat med 100) ett indexvärde som överstiger 100 och om antalet sysselsatta är mindre än antalet fövärvsarbetande som bor inom området blir index-värdet mindre än 100. Som framgår av tabed 17 i bilaga 1:1 resp. figur 29 i bilaga 1:2 var det endast etl drygt 60-tal kommuner som år 1987 hade ett index-värde som översteg 100. Dessa kommuner fanns ganska utspridda över landet och bland dem återfanns del stora flertalet av landets största kommuner. Den högsta "självförsörjningsgraden" hade Solna kom­mun med ett index på 183,6 och den lägsta Salems kommun med ett index på 34,1.

5 Arbetslöshetens regionala variation m. m.

Den öppet registrerade arbetslösheten uppvisar en avsevärd regional va­riation i synnerhet om man jämför enskilda kommuner (jmf.tabell 16 i bilaga 1:1 resp.figur 26 och 28 i bilaga 1:2). Även mellan olika regioner finns dock också klara skillnader i arbetslöshetsnivå även om en viss

260

 

utjämning skett under de senaste åren. Man bör samtidigt vara medveten Prop. 1989/90:76 om att förväntningarna om att finna arbete kan vara väsentligt lägre i Bilaga 1 sysselsättningssvaga regioner med följd att proportionellt sett färre perso­ner låter registrera sig som arbetsökande än inom t. ex. storstadsregioner­na. Delta medför i sin tur att bristen på arbete kan framstå som något mindre än den faktiskt är i de sysselsältningssvaga regionerna. I detta fall ger en jämförelse av sysselsättningsgraderna i olika delar av landet en mer rättvisande bild av problemens omfattning.

Av tabed 30 framgår hur hög arbetslöshetsnivån i genomsnitt varit i olika delar av landet under olika perioder under 1980-talel. Som framgår av tabellen har arbetslöshetsnivåema minskat klart inom samtliga redovi­sade områden under den senare delen av 1980-lalet. Under perioden 1986—1988 var trots detta arbetslösheten i skogslänen omkring tre gånger så hög som inom storstadslänen. (Jmf även tabed 10 i bilaga 1:1 och figur 25 och 27 i bilaga 1:2.).

Ser man till stödområdena så är det framförallt stödområde A som haft en förhållandevis hög arbetslöshet även under 1980-talets senare del. Ar­betslösheten har relativt sett varit omkring tre gånger högre inom detta stödområde än utanför stödområdena och nästan sex gånger högre än i Stockholms län. Detta belyser de avsevärda regionala obalanser som finns kvar även efter de senaste årens goda arbetsmarknadskonjunktur.

Tabell 30 Arbetslöshet* inom tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län un­der perioderna 1980 -1985, 1986 -1988 och under 1989**

 

Område

1980-1985

 

1986-1988

 

1989**

 

 

Antal arbl.

%

Antal arbl.

%

Antal arbl.

%

Storstadslän

40500

2,1

33 500

1,7

22 200

1,1

därav AB län

13 100

1,3

11500

1,1

7 800

0,7

Skogslän

43 100

3,9

35000

3,2

24100

2,2

övriga län

58 600

2,7

44 500

2,0

26 500

1,1

Stödområde A

7 200

6,5

5 800

5,5

4900

4,7

B

5 100

4,4

4000

3,6

3000

2,7

C

17400

3,6

13 900

2,9

9 500

2,0

A-C

29 700

4,2

23 700

3,4

17400

2,5

Utanför

112400

2,5

89300

1,9

55400

1,1

Riket totalt

142200

2,7

113000

2,1

72900

1,4

* Andel av befolkn. 16 — 64 år.

** jan.-maj 1989. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken

gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas).

Källa: AMS register över arbetssökande.

Av tabed 16 i bilaga 1:1 och figur 26 och 28 i bilaga 1:2 framgår den genomsnittliga arbetslösheten i enskilda kommuner under 1980-talet. Som framgår av figur 26 fanns den ungefäriiga Qärdedel kommuner som under perioden 1986—1988 hade den högsta arbetslösheten främst i norra Sveri­ges inland, de västra delama av mellersta Sverige samt i Blekinge. Den lägsta arbetslösheten fanns främst bland kommunerna i Stockholms och Göteborgs och Bohus län samt i sydvästra Småland.

Ytterligare en aspekt på skillnaderna i arbetslöshet mellan olika regioner
fås om denna redovisas könsuppdelad. Av tabed 31 framgår hur den        261

 

genomsnittliga arbetslösheten varierade bland män resp. kvinnor inom Prop. 1989/90:76 olika delar av landet under perioden 1986—1988. Som framgår av tabellen Bilaga I var männens arbetslöshetsnivå högre än kvinnornas inom samtliga tre stödområden och inom skogslänen medan förhållandet var tvärtom utan­för stödområdena resp. i de båda övriga länsgrapperna. Den mest rimliga förklaringen till detta något märkliga förhållande torde vara alt förvänt­ningarna bland kvinnorna all finna arbete är lägre inom stödområdena/ skogslänen än utanför dessa områden, vilket medfört att förhållandevis färre kvinnor brytt sig om att söka arbete och därigenom bli registrerade som arbetssökande.

Av tabed 31 framgår vidare att männens arbetslöshet var omkring dub­belt så hög inom stödområde A som inom stödområde C och omkring tre gånger större än utanför stödområdet. Skillnaderna mellan männens ar­betslöshetsnivåer är väsentligt mindre om man jämför de tre länsgrapper­na.

Kvinnornas arbetslöshet varierar inte lika myckel mellan de olika stöd­områdena som männens. Detta beror dock sannolikt på all som tidigare påpekats förhållandevis färre kvinnor inom stödområdena registrerar sig som arbetssökande. Kvinnomas problem när det gäller att finna arbete inom stödområdena och vissa andra delar av landet belyses sannolikt därför bättre av de skillnader i sysselsättningsgrader som tidigare redovi­sats under punkt 3.2.

Tabell 31 Arbetslöshet* b\a.nå män resp. kvinnor inom tre länsgrupper, stödområden och i Stockholms län under perioden 1986-1988 (%)

 

Område

Arbetslöshet 1986-

-1988 (%)      Arbetslöshet 1989 (%)**

 

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Storstadslän

1,9

2,0

 

1,1

1,1

därav AB län

1,1

1,1

 

0,8

0,7

Skogslän

3.3

3,0

 

2,5

1,9

Övriga län

1,9

2,2

 

1,2

1,2

Stödområde A

6,2

4,6

 

5,9

3,4

B

3,9

3,3

 

3,2

2,3

C

3,0

2,9

 

2,2

1,8

A-C

3,6

3,2

 

2,9

2,1

Utanför

1,9

2,0

 

1,2

1,2

Riket totalt

2,1

2,2

 

1,4

1,3

* Andel av befolkn. män resp. kvinnor 16 — 64 år.

** jan. —maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör

att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas)

Källa: AMS register över arbetssökande (UMDAC).

6 Regionala obalanser under 1990-talet

Det är naturligtvis mycket vanskligt alt mer exakt söka ange hur 1990-
talets regionala obalanser kommer att gestalta sig. Alla prognoser över
befolknings- och sysselsättningsutvecklingen etc. är behäftade med en
betydande grad av osäkerhet. Detta beror dels på atl det oftast är mycket     262

 

svårt att i förväg fastställa vilka faktorer som kommer all ha ett avgörande     Prop. 1989/90:76 inflytande på en viss variabel, dels på svårigheter att korrekt prognosticera    Bilaga 1 utvecklingen för dessa faktorer.

6.1 Länsstyrelsemas prognoser

För att ändå ge en viss uppfattning om vad några olika framtidsbedöm­ningar visar när del gäller den regionala befolknings- och sysselsättnings­utvecklingen redovisas i tabed 32 några sammanvägda resultat från de prognoser som länsstyrelsema årligen upprättar inom ramen för länsplane-ringsarbetet.

Tabell 32 Resultat från 1989 års prognosöversyn

Länsgrupp/         Årlig relativ förändring antal (%)

stödområde         invånare      sysselsatta

1989-1995   1986-1995

 

Storstadslän

0,6

0,7

därav AB-län

0,7

0,8

Skogslän

0,0

0,2

Övriga län

0,2

0,3

Stödområde A

-0,5

-0,3

B

-0,2

0,2

C

-0,1

0,2

A-C

-0,2

0,1

Utanför

0,4

0,5

Riket totalt           0,3             0,5

Källa: Länsstyrelsemas prognosmaterial vid UMDAC.

Som framgår av länsstyrelsemas prognoser från våren 1989 väntas sys­selsätlningstillväxten i storstadslänen bli omkring fyra gånger så stor som inom skogslänen och inom gmppen övriga län. När del gäller befolknings­utvecklingen väntas tillväxten i storstadslänen också bli tre gånger störte relativt sett än inom gmppen övriga län medan invånarantalet i skogslänen väntas stagnera kring 1988 års nivå.

Skillnadema i prognoserad utveckling inom främst skogslänen belyses delvis av siffroma för stödområdena. Stödområde A väntas få en klart minskande sysselsättning och befolkning. Stödområde B och C kommer trots en svag sysselsällningslillväxl alt drabbas av en ungefar lika svag befolkningsminskning. Utanför stödområdena väntas såväl befolkning som sysselsättning öka klart med ungerfar en halv procent årligen.

Ser man på prognosema för de enskilda länen så väntas hela elva län få en i stort sett stagnerande befolkning, två län (Norrbottens och Västerbot­tens län) en svag minskning, sju län en svag tillväxt (Västmanlands, Kop­parbergs, Östergötlands, Södermanlands, Älvsborgs, Kristianstads, Göte­borgs och Bohus) samt resterande fyra län (Malmöhus, Hallands, Stock­holms och Uppsala) en klar tillväxt.

Befolkningsprognosen för Stockholms län innebär i absoluta tal en till­
växt med ca 11400 personer per år. Under perioden 1986—1988 har
invånarantalet i detta län ökat med ca 12 900 personer årligen.              263

 

När det gäller sysselsätlningsprognosema för enskilda län så väntas sex     Prop. 1989/90:76 län (Södermanlands, Kronobergs, Västemortlands, Gollands, Blekinges     Bilaga 1 och Kalmar län) få en i stort sett oförändrad sysselsättningsnivå totalt sett, tretton län en svag tillväxt samt resterande fem län (Göieborgs och Bohus, Stockholms, Hallands, Malmöhus och Uppsala län) en klar tillväxt.

Sysselsättningsprognosen för Stockholms län innebär i absoluta tal en tillväxt med ca 7 100 personer per år. Under perioden 1985-1987 har antalet sysselsatta i detta län ökat med ca 18100 personer årligen. Sammantaget innebär länsstyrelsemas prognoser att sysselsättningen i hela landet kommer all öka med ca 191000 personer under perioden 1986 -1995. Av denna tillväxt väntas ca 64000 personer eller ca 34% ske enbart i Stockholms län. Storstadslänen beräknas tillsammans svara för ca 61 % av landets totala sysselsättningsökning. Skogslänen väntas endast få omkring 10% av denna ökning dvs. ca 19000 nya arbetstillfällen.

6.2 Regionala obalanser under 1990-talet enligt LU90

1 bilaga 12 lill Långtidsutredningen 1990 (LU90) redovisar Expertgrappen för forskning om regional utveckling (ERU) några olika framtidsscenarios över bl. a. 1990-talets regionala obalanser.

I scenariot "tillbaka lill kostnadskrisen" leder enligt ERU till en ogynn­sam kostnadsutveckling till all näringslivels intemationella konkurtens-förmåga försvagas med reultat all omvandlingstrycket inom industrin ökar. Med detta ökade omvandlingstryck följer atl de regionala problemen i induslriregionema åter ökar med bl. a. ökad arbetslöshet. Motpolen i den regionala utvecklingen blir storstadsregioner och regionala centra med en förhållandevis liten industrisektor. 1 dessa regioner finns del fömtsättning­ar för atl den förväntade expansionen i kunskapsintensiva verksamheter skall kunna bära upp en fortsatt expansion. Om denna expansion i sin lur ger upphov till en befolkningsökning är det möjligt att också tjänstenäring-amas efterfrågan på okvalificerad arbetskraft ökar. Scenariot innebär så­lunda atl flytiningsslrömmen på nytt kommer att gå från industriregioner lill storstadsregioner och regionala centra. Den mellanregionala obalansen under 1990-talet kommer enligt ERU atl framstå som en obalans mellan induslriregioner och storstadsregioner.

Scenariot "den permanenta högkonjunkturen" bidrar enligt ERU till all
skapa etl annat regionalt utvecklingsmönster. Även i detta fall bärs de
ekonomiska tillväxten upp av tjänslesektoms expansion. Den förhållande­
vis fördelaktigare kostnadsutvecklingen innebär all näringslivels konkur­
rensförmåga utvecklas gynnsammare än i del andra scenariot. Effekten
blir ett mindre omvandlingstryck inom industrin och endast marginella
förändringar av sysselsättningen inom denna. Även i detta scenario kom­
mer storstadsregioner och regionala centra att fungera som tillväxlcentra.
Den mellanregionala obalansen blir emellertid förhållandevis liten, då
näringslivet i induslriregionema förmår upprätthålla sin konkurtensför-
måga. Strömmen av kvalificerad arbetskraft lill storstadsregionema kan
dock enligt ERU förväntas fortsätta samtidigt som problemen att rekrytera
okvalificerad arbetskraft i dessa regioner kan väntas bestå.                    264

 

ERU drar även slutsatsen att den ekonomiska tillväxten utövar ett starkt Prop. 1989/90:76 inflytande på den mellanregionala obalansen. I den mån den nationella Bilaga 1 politiken påverkar den ekonomiska tillväxttakten så påverkar den också den mellanregionala obalansen. ERU konstaterar också att vilket scenario som kommer att realiseras bestäms av hur framgångsrik den ekonomiska politiken blir. Den förda ekonomiska politiken skulle i så fall få avgörande betydelse för om 1990-talet kommer att präglas av mellanregional balans eller obalans.

265

 

Läns- och kommunvisa sifferuppgifter

Bilaga 1:1

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

 

Innehållsförteckning

Länstabeller

Tabell I    Befolkningsutveckling 1971 - 1989

Tabell 2   Sysselsättningsutveckling totalt 1985 -1987

Tabell 3   Sysselsättningsutveckling jord- och skogsbmk

1985-1987 TabeU 4   Sysselsättningsutveckling tillverkningsindustri 1985-Tabell 5   Sysselsättningsutveckling privata tjänster

1985-1987 Tabell 6   Sysselsättningsutveckling offentlig förvaltning och

tjänster 1985-1987 Tabell 7   Sysselsättningsgrader, män och kvinnor

1985-1987 Tabell 8   Sysselsättningsgrader, män 1985-1987 TabeU 9   Sysselsättningsgrader, kvinnor 1985 -1987 Tabell 10   Arbetslöshet 1980- 1989

1987

 

Kommuntabeller

Tabell 11       Befolkningsutveckling 1981-1989

Tabell 12       Totala åriiga flyttningsnetton 1983- 1989

Tabell 13       Åriiga födelseöverskott 1983-1989

Tabell 14       SysselsäUningsutveckling totalt 1985-1987

Tabell 15       Sysselsättningsgrader, män och kvinnor

1985-1987

Tabell 16       Arbetslöshet genomsnitt 1986-1988 och 1989

Tabell 17       "Självförsöijningsgrad" 1987

266

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

o' -"' o" ö" ö o" o" o" ö" o" ö" - o" ö" ö ö" ö" o" o" o" o" ö o" o" ö ö o"

I                                        I  I

o" o o" o" o" o" o" o" o" o' ö" ö" o" ö" o" ö ö" o" o" o" o" ö" ö o"  o" ö" o  o"

lill                                             I  I  I  I  I  I  I     I       I

'   de»

m — r-jm-TfO— "OOO—'f*OOmv-i

ö-''o'o'ö'ööö"öo'ö'-''"o'ö'o~ö'ö"o'o'öo'o'ö"ö' ö'o'ö" ö

I                 I

o .0

o Z

 

 

mr--(N — fNtNooooTt-HTj- — fs| — (NONrnn-oo — rm

 

 

 

 

 

 

t\

a

Os

c

»OJ

"-.H

> 

60

■c

.g

_

■

cl

■

C

 

< 

> 

 

 

 

3

 

 

 

40

 

•S

 

 

 

s

 

-v

 

 

 

 

 

a

05

D.

 

5

 

00

 

ert

1

c

 

:ra

u

 

£,

C

n)

:a

H

2

 

 

:rt

-0

 

c

tfi

c ra

E

2 "c

"o

 

0

CI.S

0

 

Ä

— c c               —

:0'5..C

"2 SbS

E «

c   c   ™

- C o-=

,. ._   _   M   o ii 'C   «   M

 

0

 

 

 

 

c

oa

 

 

 

 

i2

x:

 

C

c

 

Crt

0

C

i2

OT

 

T3

0

S

 

 

 

C

a

a.

00-o

c

c

5

0

X)   c

_M

E

X)

E

:0

> 

 

:«

£i

 

o<

VJ

>o>

5 00 t   in

•O Ö oS •- r, c: c

6 ä "5 E

o :« :C3 .E

ii C

■e            o

'  fe

:rt  O

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

u-i r-- —

f

c

Tf r- Tf

so

0

lO

*-"

vO

so

0

m vo (N

fN

X)

— r-

«

OJ

m — m

00

 

 

tn

 

 

:k1 >

■o

00

—i Tt m

00

w"

0 rs

00

•0

0 un m

00

c

- in c

in

.

— r- u-1

Tt

 

m — m

00

E

»/-) sO r

rn

V)

rs On \D

00

■0

—' 00 0

0

C

00 Tt

 

jg

0 Tt r-

 

 

0 r- m

Tt

0

E

m — (

00

 

 

 

 

 

—i 00 \o

iTi

tf5

> 

\o — m

 

o 0 o\

VI

[ 0

_

00

\£) »0 SO

00

0 r- w-i

m

 

rn — ni

00

0 X>

> 

r-- «i-» r-

os

'O  t  ON

(

0

—1 rN SO

-

Tt so r--

00

•

Tt »/ iri

»/

00

0 r- u-

r*-i

Er

» — m

00

2.

 

 

 

 

Cd

a

a 0

— r- On

r-

00 m —

n-i

so 00 Tt

os

fN 00 SO

r-

00 r- u-i

 

 

o r- u-

rn

■0

c

tN —' f*1

00

 

 

_ra

 

 

 

rs| (N u

os

C

Tt   Tt   Tt

:td

Tt (N 00

V)

> 

0

SO

— Tt r4

r-

U w

ON r- -t

0

*N — rn

00

> 

'3)< 23

c

u «

c •

C

CO

 

u

J

c/o

 

 

 

 

(1>

Js

u„

 

0.

:rä

*

i

M :2 ra

o o  .-

267

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Tabell 2 Sysselsättningsutveckling totad 1985-1987

Län/länsgrupp

Total sysselsättning (antal)

Förändring 1985-1987

 

Antal

 

1985

1986

1987

Stockholms län

895 533

916018

931681

Uppsala län

118147

120433

120617

Södermanlands län

118239

118 570

118418

Östergötlands län

199649

200341

200783

Jönköpings län

155868

156 594

158971

Kronobergs län

89016

90673

90976

Kalmar län

115648

115 745

116615

Gotlands län

27 859

27 904

27 884

Blekinge län

72991

72 791

73 334

Kristianstads län

130816

131423

133 343

Malmöhus län

377951

380481

383 985

Hallands län

108923

110119

111321

Göteborgs och Bohus län

396 782

403083

410140

Älvsborgs län

201413

202 710

205 182

Skaraborgs län

132 876

133753

135753

Värmlands län

138810

139265

139296

Örebro län

134053

134120

135060

Västmanlands län

128 708

128414

129 300

Kopparbergs län

136565

136519

137241

Gävleborgs län

141957

141732

142195

Västernorrlands län

130447

130628

131228

Jämtlands län

65849

65 681

65 937

Västerbottens län

123148

124227

125002

Norrbottens län

131694

131790

131986

Storstadslänen

1670266

1699 582

1725 806

Skogslänen

868470

869 842

872885

Övriga län

1734206

1 743 590

1757147

Riket

4272942

4313014

4355838

) per år

 

36148

2,0

2470

1,0

179

0,1

1 134

0,3

3 103

1,0

1960

1,1

967

0,4

25

0,0

343

0,2

2 527

1,0

6034

0,8

2 398

1,1

13358

1,7

3 769

0,9

2467

0,9

486

0,2

1007

0,4

592

0,2

676

0,2

238

0,1

781

0,3

88

0,1

1854

0,7

292

0,1

55 540

1,6

4415

0,3

22941

0,7

1,0

82 896

 

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB/UMDAC). Avser samtliga förvärvsarbetande.

268

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Tabell 3 Sysselsättningsutveckling inom jord- och skogsbruk 1985-1987

 

Län/länsgrupp

Jord- och skogsbruk (antal)

 

Förändring

1985-1987

 

1985

1986

1987

Antal

% per år

Stockholms län

6612

6 240

6 586

-26

-0,2

Uppsala län

6962

6832

6646

-316

-2,3

Södermanlands län

6337

5 997

5920

-417

-3,3

Östergötlands län

10772

10404

10021

-751

-3,5

Jönköpings län

11029

10107

9 582

-1447

-6,8

Kronobergs län

7950

7494

7313

-637

-4,1

Kalmar län

11092

10335

10105

-987

-4,6

Gotlands län

4258

3 940

4043

-215

-2,6

Blekinge län

4449

4089

4051

-398

-4,6

Kristianstads län

12984

12067

11832

-1 152

-4,5

Malmöhus län

15 884

15015

14448

-1436

-4,6

Hallands län

10637

10049

9605

-1032

-5,0

Göteborgs och Bohus län

7282

6 785

5 984

-1298

-9,3

Älvsborgs län

13220

12468

11647

-1573

-6,1

Skaraborgs län

13825

12934

12338

-1487

-5,5

Värmlands län

10749

9 336

8 994

-1755

-8,5

Örebro län

6511

6025

5 824

-687

-5,4

Västmanlands län

5 570

5136

5124

-446

-4,1

Kopparbergs län

8361

7681

7840

-521

-3,2

Gävleborgs län

8 207

7 872

7 640

-567

-3,5

Västernorrlands län

7 544

7 574

7 370

-174

-1,2

Jämtlands län

7 134

6 739

6739

-395

-2,8

Västerbottens län

8974

8997

8943

-31

-0,2

Norrbottens län

7611

6 770

7 183

-428

-2,9

Storstadslänen

29778

28040

27018

-2 760

-4,7

Skogslänen

58 580

54969

54709

-3871

-3,4

Övriga län

125 596

117877

114051

- 11545

-4,7

Riket

213954

200886

195 778

-18176

-4,3

Källa: se tabell 2.

269

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Tabell 4 Sysselsättningsutveckling inom tillverkningsindustri m. m. 1985-1987

 

Län/länsgrupp

Tillverkningsindustri m.m.

* (antal)

Förändring 1985-1987

 

1985

1986

1987

Antal

% per år

Stockholms län

133 702

130959

132009

-1693

-0,6

Uppsala län

20492

20481

19847

-645

-1,6

Södermanlands län

32184

32659

32 585

401

0,6

Östergötlands län

52962

53954

53855

893

0,8

Jönköpings län

49746

51300

52906

3160

3,1

Kronobergs län

25 320

26437

25 735

415

0,8

Kalmar län

33 766

34713

35 387

1621

2,4

Gotlands län

4072

3943

3984

-88

-1,1

Blekinge län

22 160

22 322

22 955

795

1,8

Kristianstads län

32 526

33927

34717

2191

3,3

Malmöhus län

83254

84031

85075

1821

1,1

Hallands län

25 503

26229

26868

1365

2,6

Göteborgs och Bohus län

86955

88352

88421

1466

0,8

Älvsborgs län

63 289

63657

64455

1166

0,9

Skaraborgs län

37019

38443

39637

2618

3,5

Värmlands län

34381

34898

35 387

1006

1,5

Örebro län

34872

36250

36540

1668

2,4

Västmanlands län

42006

40364

39972

-2034

-2,5

Kopparbergs län

36271

36 564

35 645

-626

-0,9

Gävleborgs län

37 879

37605

37146

-733

-1,0

Västemorrlands län

29705

29792

29 705

0

0,0

Jämtlands län

9867

9809

9821

-46

-0,2

Västerbottens län

25197

24991

24 599

-598

-1,2

Norrbottens län

24487

24460

24317

-170

-0,3

Storstadslänen

303911

303 342

305 505

1594

0,3

Skogslänen

197 787

198119

196620

-1 167

-0,3

Övriga län

475917

484679

489443

13 526

1,4

Riket

977615

986140

991568

13953

0,7

* Avser SNI 2-I-3+ 4 Källa: se tabell 2.

270

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Tabell 5 Sysselsättningsutveckling inom privata tjänster 1985—1987

 

Län/länsgrupp

Privata tjänster* (antal)

 

Förändring 1985-1987

 

1985

1986

1987

Antal

% per år

Stockholms län

198684

210209

224699

26015

6,3

Uppsala län

14639

15 633

16756

2117

7,0

Södermanlands län

14875

15005

15292

417

1,4

Östergötlands län

22 597

23816

24857

2260

4,9

Jönköpings län

15464

15 752

16 592

1128

3,6

Kronobergs län

8795

9 542

10264

1469

8,0

Kalmar län

10840

11275

11642

802

3,6

Gotlands län

2973

3257

3354

381

6,2

Blekinge län

7298

7475

7620

322

2,2

Kristianstads län

12420

12625

13130

710

2,8

Malmöhus län

52959

52976

57177

4218

3,9

Hallands län

11656

11840

12548

892

3,8

Göteborgs och Bohus län

61605

64840

69787

8182

6,4

Älvsborgs län

19246

20273

21 154

1908

4,8

Skaraborgs län

12860

13282

13767

907

3,5

Värmlands län

15 546

15737

16402

856

2,7

Örebro län

15758

15834

16580

822

2,6

Västmanlands län

15 102

16158

17235

2133

6,8

Kopparbergs län

15 963

16272

17096

1 133

3,5

Gävleborgs län

15 906

16344

17096

1 190

3,7

Västemorrlands län

15265

15 505

16187

922

3,0

Jämtlands län

7 308

7 739

7989

681

4,6

Västerbottens län

14347

15150

16 545

2198

7,4

Norrbottens län

14991

16012

16475

1484

4,8

Storstadslänen

313248

328025

351663

38415

6,0

Skogslänen

99326

102759

107790

8464

4,2

Övriga län

184523

191767

200791

16268

4,3

Riket

597097

622 551

660244

63147

5,2

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning Källa: se tabell 2.

271

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Tabell 6 Sysselsättningsutveckling inom offentlig förvaltning m. m. 1985—1987

Län/länsgmpp

Offentlig förvaltning m. m.* (antal)

Förändring 1985-1987

 

1985

1986

1987

Antal

% per år

 

Stockholms län          280359

Uppsala län                 48435

Södermanlands län    37 888

Östergötlands län       66755

Jönköpings län            42624

Kronobergs län          25 856

Kalmar län                   34040

Gotlands län               10112

Blekinge län                24085

Kristianstads län         40022

Malmöhuslän             117443

Hallands län                32420

Göteborgs och Bohus län 120022

Älvsborgs län              58101

Skaraborgs län           41529

Värmlands län             44717

Örebro län                 45 167

Västmanlands län       37676

Kopparbergs län         43067

Gävleborgs län          45 624

Västernorrlands län    41897

Jämtlands län              24833

Västerbottens län       44654

Norrbottens län          50262

Storstadslänen        517 824

Skogslänen               295054

Övriga län                544 710

Riket                      1357 588

277296 48 692 37482 66 174 43407 26319 33944 10405 24 365 40730

117790 33 392

121020 59 829 42296 45997 45016 37434 43438 45 894 43035 24 827 45177 49692

516106 298060 549485

279 399 48 549 37616 66322 42 835 26 337 34144 10565 24 344 40234

118455 32960

119644 58455 41842 45677 45243 37268 43610 45 509 42437

'24872 45 287 49901

517498 297 293 546 714

361505  1363651

 

-3063

-0,5

257

0,3

-406

-0,5

-581

-0,4

783

0,9

463

0,9

-96

-0,1

293

1,4

280

0,6

708

0,9

347

0,1

972

1,5

998

0,4

1728

1,5

767

0,9

1280

1,4

-151

-0,2

-242

-0,3

371

0,4

270

0,3

1138

1,3

-6

0,0

523

0,6

-570

-0,6

-1718

-0,2

3006

0,5

4775

0,4

0,2

6063

 

* Enligt länsplaneringens sektorsavgränsning Källa: se tabell 2.

272

 

Tabell 7   Sysselsättningsgrad båda könen*, 16 —64 år (%)

 

Län/länsgmpp

1985

1986

1987

Differens 1985-1987

Stockholms län

81,5

82,4

82,7

1,3

Uppsala län

78,9

79,8

80,2

1,3

Södermanlands län

78,2

79,1

79,5

1,3

Östergötlands län

79,8

80,2

80,4

0,6

Jönköpings län

80,5

81,3

82,2

1,6

Kronobergs län

80,0

80,9

81,4

1,3

Kalmar län

78,7

79,5

80,2

1,5

Gotlands län

80,6

81,2

81,0

0,4

Blekinge län

77,1

77,6

78,6

1,5

Kristianstads län

77,9

78,6

79,6

1,7

Malmöhus län

77,8

78,5

78,8

1,0

Hallands län

79,7

80,5

81,0

1,3

Göteborgs och Bohus län

78,0

79,1

79,7

1,7

Älvsborgs län

81,2

82,1

82,7

1,5

Skaraborgs län

80,4

81,4

82,3

1,9

Värmlands län

78,3

79.1

79,3

1,0

Örebro län

79,2

79,8

80,4

1,2

Västmanlands län

78,4

78,9

79,6

1,2

Kopparbergs län

77,7

78,7

79,2

1,5

Gävleborgs län

77,7

78,4

78,9

1,2

Västemorrlands län

78,3

79,1

79,9

1,6

Jämtlands län

78,7

79,4

80,1

1,4

Västerbottens län

78,5

79,4

80,0

1,5

Norrbottens län

76,3

77,1

•    77,5

1,3

Storstadslänen

79,8

80,7

81,1

1,3

Skogslänen

77,9

78,7

79,2

1,3

Övriga län

79,4

80,2

80,8

1,4

Riket

79,2

80,1

80,6

1,4

• Andel förvärvsarbetande av antalet invånare 16 —64 år (%). Källa: se tabell 2.

18   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

273

 

Tabell 8   Sysselsättningsgrad, män* 16-64 år (%)

 

Län/länsgrupp

1985

1986

1987

Differens 1985-1987

Stockholms län

82,2

83,2

83,5

1,3

Uppsala län

81,6

82,4

82,6

1,1

Södermanlands län

81,6

82,4

82,5

0,9

Östergötlands län

83,1

83,2

83,0

-0,1

Jönköpings län

85,0

85,2

85,7

0,7

Kronobergs län

84,3

,84,7

84,8

0,5

Kalmar län

82,8

83,2

83,7

0,9

Gotlands län

83,2

83,1

82,8

-0,4

Blekinge län

81,3

81,7

82,4

1,1

Kristianstads län

82,5

82,8

83,3

0,8

Malmöhus län

80,5

80,8

81,0

0,5

Hallands län

83,8

84,3

84,4

0,6

Göteborgs och Bohus län

80,3

81,4

81,5

1,2

Älvsborgs län

84,3

84,9

85,2

0,8

Skaraborgs län

84,7

85,2

85,8

1,1

Värmlands län

81,7

82,0

81,9

0,2

Örebro län

82,0

82,0

82,4

0,4

Västmanlands län

81,7

81,9

82,6

0,8

Kopparbergs län

81,8

82,3

82,4

0,6

Gävleborgs län

81,2

81,5

81,7

0,5

Västernorrlands län

81,4

81,4

82,1

0,7

Jämtlands län

80,5

80,5

81,3

0,9

Västerbottens län

81,0

81,6

81,8

0,8

Norrbottens län

78,3

78,5

78,6

0,3

Storstadslänen

81,3

82,2

82,4

1,1

Skogslänen

80,9

81,2

81,4

0,5

Övriga län

83,1

83,5

83,8

0,7

Riket

82,0

82,5

82,8

0,8

* Andel förvärvsarbetande män av antalet män 16-64 år (%). Källa: se tabell 2.

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

274

 

Tabell 9   Sysselsättningsgrad kvinnor*, 16-64 år \

 

Län/länsgrupp

1985

1986

1987

Differens 1985-1987

Stockholms län

80,8

81,6

82.0

1,2

Uppsala län

76,3

77,2

77,8

1,5

Södermanlands län

74,7

75,6

76,4

1,8

Östergötlands län

76,5

77,2

77,8

1,3

Jönköpings län

76,0

77,2

78,5

2,6

Kronobergs län

75,6

77,0

77,7

2,1

Kalmar län

74,4

75,6

76,5

2,1

Gotlands län

77,9

79,2

79,2

1,4

Blekinge län

72,7

73,4

74,6

1,9

Kristianstads län

73,2

74,3

75,7

2,5

Malmöhus län

75,1

76,2

76,7

1,6

Hallands län

75,5

76,7

77,4

1,9

Göteborgs och Bohus län

75,6

76,8

77,8

2,1

Älvsborgs län

78,0

79,2

80,1

2,1

Skaraborgs län

76,0

77,4

78,6

2,6

Värmlands län

74,0

76,1

76,7

1,8

Örebro län

76,4

77,5

78,3

1,9

Västmanlands län

74,9

75,7

76,4

1,5

Kopparbergs län

73,5

74,9

75,8

2,4

Gävleborgs län

74,0

75,1

75,9

1,9

Västernorrlands län

75,0

76,7

77,7

2,7

Jämtlands län

76,8

78,2

78,7

1,9

Västerbottens län

76,0

77,1

78,2

2,2

Norrbottens län

74,1

75,5

76,4

2,3

Storstadslänen

78,2

79,2

79,7

1,5

Skogslänen

74,7

76,0

76,9

2,2

Övriga län

75,7

76,7

77,7

2,0

Riket

76,5

77,5

78,3

1,8

* Andel förvärvsarbetande kvinnor av antalet kvinnor 16 — 64 år (%). Källa: se tabell 2.

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

275

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Tabell 10   Arbetslöshet 1980-1989

 

Län/länsgrupp

Antal arbetslösa

 

Andel av

befolkningen 16-

64 år (%)

 

 

1980-

1988

1989*

1980-

1986

1987

1988

1989*

 

1985

 

 

1985

 

 

 

 

Stockholms län

13125

9701

7 789

1,31

1,23

1,14

,91

,73

Uppsala län

3120

2313

1814

2,06

2,02

1,79

1,40

1,08

Södermanlands län

4717

2426

1849

3,02

2,45

2,13

1,55

1,17

Östergötlands län

5 826

3409

2 532

2,40

2,35

2,06

1,38

1,02

Jönköpings län

4 304

2249

1577

2,33

2,12

1,70

1,21

,84

Kronobergs län

2474

1 170

841

2,38

1,87

1,55

1,09

,77

Kalmar län

3913

2042

1625

2,69

2,44

2,05

1,41

1,12

Gotlands län

601

590

501

1,78

2,55

2,47

1,70

1,44

Blekinge län

3159

2029

1569

3,37

3,67

3,14

2,20

1,70

Kristianstads län

4801

2495

1971

2,86

2,67

2,06

1,45

1,14

Malmöhus län

15232

9403

7 170

3,26

3,00

2,60

1,96

1,48

Hallands län

3 356

1984

1688

2,39

2,03

1,74

1,31

1,09

Göteborgs och Bohus län

12112

8423

7260

2,65

2,47

2,15

1,80

1,54

Älvsborgs län

6987

3 522

2 826

2,69

2,10

1,83

1,31

1,05

Skaraborgs län

4450

2,052

1767

2,73

2,27

1,91

1,23

1,06

Värmlands län

7 440

4220

3447

4,25

3,85

3,29

2,44

1,98

Örebro län

5466

3877

3130

3,25

3,25

2,91

2,34

1,88

Västmanlands län

5 389

3419

2810

3,28

2,96

2,61

2,10

1,72

Kopparbergs län

5 894

3 726

2904

3,36

3,38

2,99

2,16

1,68

Gävleborgs län

6721

4185

3272

3,70

3,75

3,53

2,34

1,83

Västernorrlands län

5419

3452

3261

3,28

3,03

2,74

2,13

2,02

Jämtlands län

2 566

1882

1643

3,12

3,46

2,96

2,33

2,02

Västerbottens län

5 442

3 503

2942

3,55

3,11

2,98

2,27

1,90

Norrbottens län

9661

6601

6657

5,66

5,19

4,77

3,90

3,92

Storstadslänen

40469

27 528

22221

2,10

1,95

1,73

1,37

1,10

Skogslänen

43145

27571

24129

3,91

3,71

3,36

2,53

2,21

Övriga län

58 571

33 583

26 506

2,69

2,44

2,08

1,51

1,19

Riket totalt

142187

88 689

72860

2,73

2,52

2,21

1,67

1,36

* Avser genomsnitt för perioden Jan.-maj. (Vissa tekniska problem i samband med omläggning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas). Källa; AMS register över arbetssökande (UMDAC).

276

 

 

 

 

 

 

Prop.

1989/90:76

 

 

 

 

 

Bilaga

1:1

Tabell 11 Befolkningsutveckling i kommunerna 1981 —1989

 

 

 

Kommun

Antal inv

ånare

 

 

 

 

 

1980

1985

1986

1987

1988

1989*

Upplands-Väsby

31961

33912

34642

35023

35294

35 543

Vallentuna

17603

19511

19912

20343

20823

21615

Österåker

25631

26324

26881

27 644

28 362

29130

Vänmdö

17846

19173

19 582

20169

20660

21212

Järfälla

53 321

56020

56405

56563

56402

56 385

Ekerö

15927

16534

16968

17409

17 885

18331

Huddinge

66 570

70209

71568

71910

71921

73094

Botkyrka

65218

66326

66957

67 536

68167

68247

Salem

12879

12 370

12347

12278

12 347

12375

Haninge

58 541

61 166

61 172

61301

61551

62164

Tyresö

31061

32161

32 564

33 112

33 567

33815

Upplands-Bro

18489

19 887

19843

20021

20090

20041

Täby

47 105

54185

55093

55661

56 339

56 554

Danderyd

27842

28706

28645

28 792

28 525

28213

Sollentuna

45 868

48212

49424

49 757

50242

50603

Stockholm

647214

659030

663217

666810

669485

672235

Södertälje

80045

79 764

80003

80263

80660

81444

Nacka

57229

59688

60315

61084

61931

63145

Sundbyberg

25717

28516

29692

30569

31095

31406

Solna

50441

49648

50108

50450

50964

51426

Lidingö

37 390

38271

38681

38818

38819

38 607

Vaxholm

4851

6 325

6355

6468

6591

6665

Norrtälje

40842

42204

42 503

43140

43 741

44785

Sigtuna

28 276

29300

29601

29900

30182

30849

Nynäshamn

20333

20857

20855

21 136

21395

21683

Håbo

13301

13876

14198

14460

14815

15028

Älvkarleby

9736

9270

9139

9082

9175

9170

Tierp

20608

19818

19771

19609

19620

19 794

Uppsala

146129

154859

157 675

159962

161828

164724

Enköping

32 720

32881

33058

33 290

33 700

34300

Östhammar

21028

21148

21097

21336

21338

21693

Vingåker

9750

9721

9 707

9772

9 800

9828

Nyköping

64099

64404

64199

64428

64739

65 136

Oxelösund

14120

13137

13134

12996

12923

13162

Flen

18231

17117

17084

17000

17016

17183

Katrineholm

32277

31889

31777

31884

32254

32434

Eskilstuna

90354

88 528

88448

88 508

88850

89469

Strängnäs

23 705

24905

25 130

25485

25841

26154

Ödeshög

6228

6042

6039

5968

5917

5944

Ydre

4362

4330

4304

4272

4252

4271

Kinda

10595

10136

10051

10029

10067

10206

Boxholm

5 794

5 629

5 597

5 550

5 578

5 603

Åtvidaberg

12927

12 707

12627

12551

12677

12710

Finspång

24614

23 703

23 692

23473

23 378

23 237

Valdemarsvik

9303

8784

8717

8 701

8697

8 789

Linköping

112600

116838

117835

118602

119167

120554

Norrköping

119238

118 567

118801

119001

119370

119926

Söderköping

11467

12 339

12532

12638

12838

13034

Motala

41965

41350

41352

41444

41502

41713

Vadstena

7654

7435

7462

7 523

7 524

7418

Mjölby

26042

25 725

25 744

25 828

25 952

26051

Aneby

6873

6897

6881

6919

7002

7038

Gnosjö

9056

9175

9235

9 365

9420

9664

277

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Kommun

Antal invånare

 

1980

1985

1986

1987

1988

1989*

 

Gislaved

Vaggeryd

Jönköping

Nässjö

Värnamo

Sävsjö

Vetlanda

Eksjö

Tranås

Uppvidinge

Lessebo

Tings ryd

Alvesta

Älmhult

Markaryd

Växjö

Ljungby

Högsby

Torsås

Mörbylånga

Hultsfred

Mönsterås

Emmaboda

Kalmar

Nybro

Oskarshamn

Västervik

Vimmerby

Borgholm

Gotland

Olofström

Karlskrona

Ronneby

Karlshamn

Sölvesborg

Östra Göinge

Örkelljunga

Tomelilla

Bromölla

Osby

Perstorp

Klippan

Åstorp

Båstad

Kristianstad

Simrishamn

Ängelholm

Hässleholm

Svalöv

Staffanstorp

Buriöv

Vellinge

Bjuv

Kävlinge

28483 12121 107 561 31694 30342 11838 28 736 18072 18380

11040 9006 14773 19442 15 562 11798 64661 27409

7 800 7923 12613 17 794 13135 11324 52846 21636 28037 41263 16180 11030

55 346

15       630
60141
30159
31879
15733

15424 9306 12664 12069 13765 7 526

16       549
12946
12091
68883
20303
29813
48854

12990 16368 14323 23190 14672 20643

28448 12070 107 362 30786 30668 11588 27 965 17 894 17 900

10465 8 840 14376 19518 15 720 11265 66 554 27234

7 392 7 870 12707 16961 12999 10854 54165 20867 27605 39975 15 702 11079

56144

15017 59393 29382 31634 15 533

14879 9294 12321 12 162 13581 7185 16099 12693 12 578 69 752 19887 31477 48446

12653 17 393 14314 25 397 14107 21 154

28 525 12049 108235 30798 30737 11517 27784 17840 17812

10420 8822 14264 19 552 15621 11075 66925 27 174

7296

7 804

12683

16777

12       920
10730
54 554
20720
27494
39752
15 589
11098

56174

14903 59007 29114 31630 15604

14867

9262

12218

12181

13      522
7189

16058 12667 12603 69941 19773 31938 48 390

12516 17431 14310 25919 14008 21257

28715 12099 108962 30739 30894 11566 27727 17804 17685

10469 8798 14273 19515 15 538 10974 67350 27 199

7215 7 768 12799 16689 12878 10723 54915 20705 27351 39 558 15630 11125

56269

14847 58650 28988 31429 15686

14917 9 334 12157 12248 13497 7259 16105 12750 12779 70180 19 745 32443 48493

12 544 17422 14401 26425 14005 21508

28766 12185 109890 30623 31040 11730 27833 17857 17675

10418 8769 14297 19 579 15645 11044 68499 27176

7184 7828 13029 16703 12911 10694 55129 20706 27217 39 522 15 688 1170

56383

14883 58 634 28 868 31377 15 782

14971 9446 12241 12379 13617 7 244 16163 12939 12962 70491 19 709 32998 48658

12678 17427 14 522 27074 14144 21892

28988 12306 110854 30749 32188 11882 27977 17988 17824

10549 8857 14397 19764 15814 11062 68842 27 273

7178 7858 12233 16925 13016 10681 55 792 20852

27       221
39593
15 836
11345

56831

14980 58732

28       897
31406
15 889

15024 9605 12388 12461 13618 7468 16222 12984 13272 71 119 19939 33 748 48795

12698 17484 14 562 27665 14211 22 579

278

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Kommun

Antal invånare

 

1980

1985

1986

1987

1988

1989*

 

Lomma

Svedala

Skump

Sjöbo

Hörby

Höör

Malmö

Lund

Landskrona

Helsingborg

Höganäs

Eslöv

Ystad

Trelleborg

Hylte

Halmstad

Laholm

Falkenberg

Varberg

Kungsbacka

Härryda

Partille

Öckerö

Stenungsund

Tjöm

Omst

Sotenäs

Munkedal

Tanums

Göteborg

Mölndal

Kungälv

Lysekil

Uddevalla

Strömstad

Dals-Ed

Färgelanda

Ale

Lemm

Vårgårda

Tranemo

Bengtsfors

Mellerud

Lilla Edet

Mark

Svenljunga

Herrljunga

Vänersborg

Trollhättan

Alingsås

Borås

Ulricehamn

Åmål

Grästorp Essunga

16607 15471 12583 15016 12624 10902

233803 78487 36493

101956 22 111 26829 23773 34445

11211 76042 21059 34912 44164 43 536

23195 27172

9842 16091 11701 12 364

9252 10703 11463 431273 47 788 29702 15037 46032

9580

5 287

7 373 23312 29871

9256 12413 12199 10677 11836 31418 10989

9 347 34574 49600 29637 102129 21970 13 564

5719 6061

16835 16741 12668 15157 12915 11499

229936 82015 35 302

105468 22212 26340 23900 34134

10841 77151 21462 35 596 46253

48       760

24784 29232 10260 17034 12482 12 890 9 136 10726 11473 425495

49       785
31745
14869
45816
10001

5 362

7411 23412 31063

9481 12233 11891 10464 11971 31708 10888

9281 35 702 49173 31394 99963 22086 13215

5 892 5 850

16822 16870 12608 15152 12924 11597

230056 83391 35 284

106275 22124 26296 24028 34207

10858 77601 21490 35 822 46639 49840

25068 29418 10364 17271 12663 13038 9224 10790 11407 429 339 50164 31962 14804 45 983 10058

5410

7418 23402 31403

9497 12110 11796 10416 12009 31736 10842

9281 35 804 49499 31718 100054 22114 13129

5 878 5 845

16 898 16996 12689 15217 12891 11828

230838 84 342 35371

106982 22172 26566 24186 34362

10811 77942 21685 36095 47040 50804

25 562 29604 10434 17516 12928 13132 9274 10796 11421 431521 50549 32186 14851 46 257 10294

5 362

7461 23492 31751

9619 12144 11738 10412 12241 31974 10928

9 360 35948 49914 32052 100395 22264 13075

5 927 5 886

16855 16099 12 862 15 350 13049 12107 231575 85150

35 393
107443

22302 27097 24484 34846

10800 78607 21881

36       536
47 566
52027

26151 30100 10553 17 792 13248 13475 9407 10923 11648 430763 51106 32 549 14968 46489 10457

5 366

7485 23 528 32 353

9759 12218 11836 10455 12615 32146 11004

9473 36151 50296 32402 100795 22405 13130

6076 5912

17087 17135 13093 15698 13197 12 570

232909 86410 35 847

108 363 22 520 27 257 24755 35 330

10997 79 357 22184 37079 48188 53119

26434 30539 10793 18140 13710 13941 9697 11033 11906 431796 51759 33131 15077 47001 10651

5 394

7 546 23 853 32626

9889 12386 11915 10499 12791 32604 11 158

9 583 36497 50612 33035 101236 22 571 13271

6169

5977

279

 

 

 

 

 

 

Prop.

1989/90:76

 

 

 

 

 

Bilaga 1:1

Kommun

Antal invånare

 

 

 

 

 

1980

1985

1986

1987

1988

1989*

MullsJÖ

6518

7011

7032

7099

7201

7 233

Habo

8085

8761

8767

8830

9017

9233

Karlsborg

8236

8038

8070

8049

8064

8035

Gullspång

6685

6433

6349

6276

6267

6360

Vara

16932

16787

16687

16 746

16 787

16878

Götene

12 854

13091

13030

13075

13144

13331

Tibro

12214

11 111

11066

11007

11044

11 116

Töreboda

10393

10204

10172

10212

10292

10444

Mariestad

24413

24175

24255

24465

24508

24624

Lidköping

35061

35212

35070

35082

35168

35445

Skara

17868

18023

18164

18283

18402

18 579

Skövde

46007

46431

46 311

46438

46712

47175

Hjo

8740

8974

8 987

9031

8952

9064

Tidaholm

13069

13027

12951

12957

13048

13121

Falköping

31875

31448

31477

31484

31532

31714

Kil

11 171

11432

11474

11657

11750

11942

Eda

9518

9392

9334

9 332

9481

9 538

Torsby

15 601

15137

15018

14947

15030

15070

Storfors

5 508

5 333

5 302

5 269

5312

5293

Hammarö

12129

12888

13102

13247

13342

13 390

Munkfors

5132

4809

4737

4704

4771

4818

Forshaga

12019

11583

11636

11688

11739

11842

Grums

10805

10224

10180

10173

10126

10197

Årjäng

9805

9829

9 762

9 857

10050

10144

Sunne

13344

13112

13169

13194

13 245

13485

Karlstad

74068

74439

74669

74892

75412

76127

Kristinehamn

26977

26107

25968

26061

26006

26022»

Filipstad

14606

13709

13 520

13 500

13481

13472

Hagfors

17511

16482

16371

16298

16 346

16254

Arvika

26891

26 558

26 521

26 532

26668

26812

Säffle

18985

18149

18098

18051

17935

17952

Laxå

8662

7972

7933

7885

7 792

7 773

Hallsberg

17246

16699

16479

16403

16405

16 554

Degerfors

12246

11912

11787

11739

11734

11728

Hällefors

10576

9 839

9695

9449

9402

9383

Ljusnarsberg

7006

6644

6526

6428

6356

6467

Örebro

116969

118043

118443

119066

119824

120373

Kumla

17 760

17 786

17718

17780

17884

18253

Askersund

11896

11614

11653

11723

11703

11890

Karlskoga

36828

35028

34761

34 395

34316

34089

Nora

10211

10043

10062

10027

10200

10364

Lindesberg

24956

24631

24563

24446

24415

24625

Skinnskatteberg

5 346

5271

5237

5254

5 236

5 325

Surahammar

11439

11234

11159

11206

11287

11328

Heby

13378

13088

13096

13181

13287'

13476

Kungsör

8606

8322

8378

8291

8317

8408

Hallstahammar

18237

16854

16681

16622

16637

16736

Norberg

6843

6485

6481

6488

6531

6579

Västerås

117487

117 706

117732

117 563

117717

118372

Sala

20936

21000

21 112

21231

21381

21616

Fagersta

15121

13989

13871

13753

13 744

13804

Köping

27201

26371

26296

26280

26253

26321

Arboga

14944

14441

14380

14384

14457

14 534

Vansbro

8 523

8150

8043

7 942

7923

7910

Malung

11971

11683

11626

11579

11611

11676

280

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Kommun

Antal invånare

 

1980

1985

1986

1987

1988

1989*

 

Gagnet

Leksand

Rättvik

Orsa

Älvdalen

Smedjebacken

Mora

Falun

Borlänge

Säter

Hedemora

Avesta

Ludvika

Ockelbo

Hofors

Ovanåker

Nordanstig

Ljusdal

Gävle

Sandviken

Söderhamn

Bollnäs

Hudiksvall

Ange

Timrå

Härnösand

Sundsvall

Kramfors

Sollefteå

Örnsköldsvik

Ragunda

Bräcke

Krokom

Strömsund

Åre

Berg

Häriedalen

Östersund

Nordmaling

Bjurholm

Vindeln

Robertsfors

Norsjö

Mala

Stomman

Sorsele

Dorotea

Vännäs

Vilhelmina

Åsele

Umeå

Lycksele

Skellefteå

Arvidsjaur

Arjeplog

Jokkmokk

9842 13 572 11 194

7354

8348 13389 19 376 50597 46794 10874 17063 26376 31695

6663 13170 13 785 11962 21595 87 378 42866 31 186 27 877 37 538

13 349 18872 27 756 94742 26611 26053 60552

7571

9224

13418

17 343

9469

9003

13096

55810

8124 3 354 7101

7 737 5719 4312

8 330 3923 3972 8093 8681 4719

81088 14493 74210

8 392 4041 7087

9 877 13930 10967

7353

8266 13 280 19892 51653 45 858 11201 16 894 24969 29907

6438 12368 13613 11603 21161 87 784 40423 30288 27 871 37604

13001 18279 27 338 93 181 25 223 25401 59891

7336

8794 13979 16611

9659

8641

12 724

56446

7 900 3070 6636 7713 5445 4222

8 201

3         689
3821
8117
8640

4  342
85 108
14069
74282

8185 3927 6893

9 788 13914 10947 7 239 8272 13 194 19925 51900 45 966 11276 16748 24814 29 539

6444 12314 13531 11551 21030 87431 40096 29 895 27819 37 580

12873 18269 27287 92 795 24929 25 305 59631

7         206

8 701
13 866
16 374

9606

8 553

12575

56662

7918 3008 6 538 7661 5400 4187 8106 3 659 3 804 8 123 8 574 4264 85698 13997 74267

8136 3831 6822

9 846 13 983 10973 7 282 8253 13100 19993 52 202 45 990 11318 16 724 24731 29414

6456 12 293 13457 11457 20958 87474 39 876 29 709 27 659 37 568

12         760
18 374
27252
92 721
24793
25 184
59248

7109

8578

13         899
16217

9614 8 538

12         520
56914

7893 2989 6496 7716

5         384
4153

7 978 3624 3 808

8 165 8480 4201

86816

13         909
74091

8098 3818

6         820

10008 14115 11048 7291 8271 13183 20078 52448 46 343 11490 16644 24671 29283

6489 12204 13447 11418 21026

87         747
39 740
29606
27 724
37 603

12653 18 392 27248 92983 24607 25114 58967

7077

8664

14036

16164

9787

8 529

12 578

57281

7944 2950 6471 7715 5 338 4136

7896 3 565 3 759

8266 8464 4144

88         726
14020
74127

8074 3814 6823

10259 14387 11214

7346

8269 13217 20343 53105 46401 11739 16663 24768 29 324

6455 12170 13 506 11367 21089 88073 40005 29 536 27965 38020

12529 18 550 27 204 93415 24567 24954 59253

7114

8 605

14112

16151

9890

8 593

12574

57 738

8107 2990 6643 7 838 5353 4144

7 844 3571 3 756

8 327 8 522 4140

89969 14181 74683

8078 3823 6816

281

 

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Kommun                         Antal invånare

1980      1985       1986       1987       1988     1989*

Överkalix                         5083       4840      4 762       4687       4707       4723

Kalix                              19599     19338     19213     19143     19160     19283

Övertorneå                      6293       6181       6101       6151       6122       6120

Pajala                            8 763       8685       8646      8 599      8 593       8456

Gällivare                        24711    23 532    23 254    22 908    22 717    22 563

Älvsbyn                            9624       9458       9414       9387       9373       9393

Luleå                            66 834    66 557    66 526    66 719     67443    67 850

Piteå                             38402     38870     38688     38828     39079     39530

Boden                           28848     29029     28981     29117     29160     29461

Haparanda                      9672       9943       9955     10007     10159     10330

Kimna                            29705     26862     26710     26551     26312     26358

* Preliminära uppgifter från SCB
Källa: SCB (UMDAC).

Tabell 12   Totala årliga fiytlningsnetton för landets kommuner 1983- 1989

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Upplands-Väsby

-19

713

81

359

53

-123

-143

Vallentuna

46

63

152

264

288

268

604

Österåker

13

386

308

345

512

485

497

Värmdö

164

128

356

279

425

300

345

Järfälla

136

-132

-207

-72

-285

-601

-473

Ekerö

89

-53

30

297

339

336

244

Huddinge

113

-212

-37

592

-456

-646

328

Botkyrka

-1323

-217

-305

-75

-179

-241

-740

Salem

-390

-150

-132

-82

-159

-3

-79

Haninge

-435

-16

131

-633

-463

-396

-71

Tyresö

67

-24

-181

126

209

74

-154

Upplands-Bro

-41

63

27

-276

-38

-186

-262

Täby

1468

1645

1039

469

209

202

-214

Danderyd

134

201

132

-169

30

-360

-428

Sollentuna

-140

459

295

822

-61

63

-21

Stockholm

3 254

4316

6930

4 986

4118

2 778

2 396

Södertälje

-679

-600

-100

-263

-214

-178

98

Nacka

-124

136

416

298

404

445

698

Sundbyberg

970

413

1009

1 123

737

355

94

Solna

-496

-210

803

415

279

384

318

Lidingö

13

146

189

298

14

-113

-335

Vaxholm

122

48

41

19

81

116

53

Norrtälje

416

239

153

320

633

653

980

Sigtuna

246

32

155

43

58

-16

386

Nynäshamn

-61

-25

40

-73

222

167

164

Håbo

-75

-29

7

187

115

231

40

Älvkarleby

-23

-97

-43

-106

3

136

44

Tierp

-156

-45

-76

25

-107

98

218

Uppsala

504

1171

1300

1616

1 135

793

1558

Enköping

-34

-98

14

116

116

301

445

Östhammar

61

-121

-78

-59

204

-49

312

Vingåker

6

-32

1

-26

64

35

-3

Nyköping

189

-36

-246

-225

186

153

-152

Oxelösund

-170

-102

-248

-39

-133

-83

206

Flen

-154

-138

-239

-25

-40

9

150

Katrineholm

-87

1

52

-83

152

347

162

Eskilstuna

-337

-335

-150

-120

-1

335

452

Strängnäs

197

192

181

232

339

342

269

282

 

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

 

 

 

Ödeshög

-48

-13

-38

8

-63

-36

32

 

Ydre

-38

16

-28

-19

-31

-9

37

 

Kinda

-47

-27

-50

-67

-25

59

147

 

Boxholm

-3

-44

-27

1

-22

45

46

 

Åtvidaberg

-14

-47

-124 .

-68

-70

118

18

 

Finspång

-129

-273

-163

-67

-237

-132

-170

 

Valdemarsvik

23

-57

-117

-70

9

32

110

 

Linköping

419

690

855

457

235

12

867

 

Norrköping

-  55

538

298

150

64

278

326

 

Söderköping

84

43

166

158

67

133

140

 

Motala

-20

-89

-102

-53

45

32

155

 

Vadstena

1

-36

-42

55

59

31

-65

 

Mjölby

-104

-22

-53

43

85

104

55

 

Aneby

1

-25

-38

-30

30

60

-2

 

Gnosjö

13

38

46

-1

88

3

156

 

Gislaved

-117

42

-36

-35

86

-88

123

 

Vaggeryd

-28

18

-73

-47

34

82

95

 

Jönköping

-324

-67

139

766

581

611

591

 

Nässjö

-121

-194

-86

-23

-36

-79

49

 

Värnamo

-21

44

174

7

76

72

74

 

Sävsjö

-45

-42

-48

-62

25

160

119

 

Vetlanda

-116

-32

-153

-117

-8

117

127

 

Eksjö

57

-32

-89

-64

-38

78

117

 

Tranås

42

4

-126

-66

-39

38

117

 

Uppvidinge

15

-76

-125

11

77

-23

148

 

Lessebo

-18

-108

-8

-21

-22

-12

111

 

Tingsryd

-5

-29

-9

-89

41

114

129

 

Alvesta

29

-41

-277

7

-2

18

117

 

Älmhult

3

74

35

-70

-82

75

173

 

Markaryd

-38

-81

-45

-158

-81

92

17

 

Växjö

272

153

139

239

167

897

68

 

Ljungby

10

-26

-118

-69

-27

10

60

 

Högsby

-34

-115

-95

-33

-36

-26

60

 

Torsås

34

45

-18

-10

12

70

71

 

Mörbylånga

36

51

-85

-32

110

216

174

 

Hultsfred

-106

-95

-116

-122

-27

67

202

 

Mönsterås

-3

-78

-111

-48

-23

52

79

 

Emmaboda

-39

-107

-55

-71

33

-28

-4

 

Kalmar

35

191

369

356

264

96

577

 

Nybro

-83

-87

-47

-85

12

47

131

 

Oskarshamn

156

-81

-125

-44

-149

-  38

19

 

Västervik

-108

-138

-318

-80

-116

52

105

 

Vimmerby

-30

-20

-100

-57

37

61

123

 

Borgholm

14

110

-36

80

83

64

202

 

Gotland

15

98

-76

-29

-6

-33

355

 

Olofström

-79

-136

-68

-106

-55

12

55

 

Karlskrona

120

46

-257

-382

-299

53

185

 

Ronneby

-133

32

-188

-228

-59

-63

27

 

Karlshamn

25

-41

-2

-22

-137

-4

42

 

Sölvesborg

-71

36

-8

86

97

122

98

 

Östra Göinge

-121

-113

-120

-24

 

17

-23

 

Örkelljunga

-45

-8

-19

-24

76

93

101

 

Tomelilla

22

-23

-4

-39

-23

127

147

 

Bromölla

-55

-64

-11

-18

21

92

20

 

Osby

-44

18

-13

-47

0

126

12

 

Perstorp

150

-185

-89

8

51

-23

191

 

Klippan

36

-106

-130

-1

69

71

86

 

Åstorp

-167

-165

42

-55

48

131

2

 

Båstad

93

175

132

54

220

243

330

 

Kristianstad

197

193

134

107

162

187

451

 

Simrishamn

82

-118

-16

-1

64

52

268

 

Ängelholm

138

457

413

452

494

515

695

283

Hässleholm

-106

-93

-142

-75

76

78

95

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

 

 

 

Svalöv

-86

-19

-87

-136

5

147

20

 

Staffanstorp

76

62

-11

-94

-126

-132

-50

 

Burlöv

-281

37

-71

-82

15

35

-59

 

Vellinge

510

392

296

391

353

493

427

 

Bjuv

-161

-211

-81

-115

-12

101

0

 

Kävlinge

73

8

89

-8

175

277

538

 

Lomma

83

-33

-148

-65

1

-138

165

 

Svedala

247

-68

181

20

37

24

-37

 

Skump

78

21

-130

-22

92

177

225

 

Sjöbo

25

45

59

-2

73

145

344

 

Hörby

62

68

88

25

1

149

133

 

Höör

125

167

-11

90

200

254

415

 

Malmö

-498

286

1205

435

1042

972

1280

 

Lund

327

317

332

739

366

194

653

 

Landskrona

-200

-205

36

-10

132

121

439

 

Helsingborg

1 131

986

874

975

709

436

670

 

Höganäs

47

93

-22

-65

114

162

275

 

Eslöv

-223

-92

-20

-78

183

458

163

 

Ystad

24

104

102

240

268

353

342

 

Trelleborg

-100

-48

73

28

181

410

419

 

Hylte

-54

-76

-65

17

-34

34

173

 

Halmstad

222

310

195

360

334

567

543

 

Laholm

48

19

43

32

171

179

241

 

Falkenberg

122

21

74

218

224

387

435

 

Varberg

270

349

321

235

276

342

411

 

Kungsbacka

1 103

923

813

814

663

826

713

 

Härryda

216

91

-25

101

317

393

80

 

Partille

223

406

351

2

-31

280

174

 

Öckerö

64

60

112

89

20

79

163

 

Stenungsund

11

209

68

123

126

133

186

 

Tjöm

196

163

21

146

182

263

388

 

Orust

89

184

-9

100

95

298

404

 

Sotenäs

-13

40

-21

132

86

156

316

 

Munkedal

62

-17

-10

67

23

122

116

 

Tanum

89

98

33

-10

65

243

240

 

Göteborg

-1477

-332

1336

3519

1373 -

-1647

-144

 

Mölndal

-113

596

425

83

150

215

277

 

Kungälv

187

160

412

28

31

139

366

 

Lysekil

86

-29

-43

-1

61

115

90

 

Uddevalla

-139

-93

54

117

146

101

327

 

Strömstad

175

189

69

105

230

157

197

 

Dals-Ed

12

68

44

83

-16

21

48

 

Färgelanda

23

-29

-5

13

52

6

67

 

Ale

-60

-158

-154

-75

7

-69

189

 

Lemm

251

-2

-19

143

112

369

-8

 

Vårgårda

51

-8

-23

-16

116

84

107

 

Tranemo

-104

-41

-144

-113

-1

46

125

 

Bengtsfors

30

-20

-13

-49

-19

116

96

 

Mellemd

70

-6

13

-10

20

84

96

 

Lilla Edet

17

16

10

-2

197

321

119

 

Mark

205

125

-1

22

200

130

343

 

Svenljunga

-1

-39

-70

-53

94

65

131

 

Herrljunga

-14

-1

-52

-4

76

94

111   .

 

Vänersborg

279

301

173

-1

95

82

213

 

Trollhättan

-294

289

121

217

215

150

83

 

Alingsås

373

266

254

252

241

312

549

 

Borås

-454

-232

45

129

376

231

243

 

Ulricehamn

-7

-9

-22

63

152

184

147

 

Åmål

-26

21

5

-17

2

69

155

 

Grästorp

43

24

71

-18

32

112

72

 

Essunga

-10

-36

-43

2

55

27

52

 

Mullsjö

-18

-16

60

-20

-46

42

4

 

Habo

63

-7

35

-48

4

122

157

00/1

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

 

 

 

Karisborg

-50

-64

-29

25

-25

18

3

 

Gullspång

-30

-43

-25

-68

-81

2

99

 

Vara

-60

-21

-61

-76

34

76

109

 

Götene

50

4

5

-87

71

18

171

 

Tibro

-36

-105

-34

-80

-74

9

53

 

Töreboda

21

-111

-20

-45

58

74

127

 

Mariestad

-103

4

-29

67

119

-38

82

 

Lidköping

8

 

2

-119

-35

86

196

 

Skara

17

28

71

142

104

74

129

 

Skövde

-96

74

10

-334

-58

55

209

 

Hjo

43

25

28

13

30

-74

133

 

Tidaholm

-34

99

-21

-64

36

95

68

 

Falköping

-140

-71

-50

34

27

134

157

 

Kil

44

-48

-41

16

110

54

110

 

Eda

53

154

-44

-25

54

180

76

 

Torsby

21

-7

-22

7

45

203

112

 

Storfors

-62

-78

-57

-25

-22

48

-10

 

Hammarö

108

-35

317

186

54

47

-6

 

Munkfors

-35

-6

-61

-27

-1

90

99

 

Forshaga

-52

-91

-96

40

61

57

89

 

Gmms

-145

-93

-157

-23

23

-28

67

 

Åriäng

140

196

49

-3

152

240

118

 

Sunne

96

78

63

131

120

130

267

 

Karlstad

76

358

73

156

102

396

459

 

Kristinehamn

-63

-124

-178

-31

113

-15

-4

 

Filipstad

-154

-128

-105

-106

54

26

48

 

Hagfors

-117

-88

-94

-38

22

103

-56

 

Arvika

52

122

82

78

77

204

166

 

Säffle

-110

-29

-207

15

2

-67

55

 

Laxå

-157

-103

-120

-48

-51

-77

-23

 

Hallsberg

-217

-188

-133

-216

-70

33

158

 

Degerfors

-98

-99

-91

-128

-27

-15

-3

 

Hällefors

-110

-56

-95

-117

-196

-18

13

 

Ljusnarsberg

4

-28

-75

-82

-53

-7

115

 

Örebro

197

315

594

493

580

636

203

 

Kumla

46

-32

-48

-60

86

147

319

 

Askersund

-34

67

-90

89

107

27

185

 

Karlskoga

-361

-325

-77

-203

-340

7

-229

 

Nora

6

-61

-12

46

-8

169

173

 

Lindesberg

15

-174

-181

-35

-100

-43

226

 

Skinnskatteberg

-20

-9

-34

-22

21

56

 

 

Surahammar

-48

10

-209

-68

35

-24

-34

 

Heby

-13

-98

-60

_

84

89

140

 

Kungsör

-27

-110

-5

54

-80

16

74

 

Hallstahammar

-227

-277

-187

-150

-49

-83

72

 

Norberg

-18

-54

-41

15

33

32

47

 

Västerås

-26

-498

-145

-201

-523

-252

98

 

Sala

57

6

-38

102

138

122

240

 

Fagersta

-280

-280

-172

-84

-66

-13

109

 

Köping

-221

-159

-131

-144

-9

85

-29

 

Arboga

-41

-83

-29

-68

13

58

49

 

Vansbro

- 5

2

-35

-51

-32

56

15

 

Malung

54

30

-46

11

-5

48

98

 

Gagnef

30

1

-14

-84

65

173

204

 

Leksand

102

141

58

2

129

215

291

 

Rättvik

111

74

-61

48

124

165

211

 

Orsa

48

34

5

-64

41

61

69

 

Älvdalen

-4

15

6

16

11

37

-5

 

Smedjebacken

63

-21

-46

-97

-73

112

50

 

Mora

76

102

107

37

76

86

232

 

Falun

64

160

125

171

219

115

523

 

Borlänge

-402

-292

-441

15 '

-87

171

-11

 

Säter

79

20

48

36

10

152

179

 

Hedemora

95

45

-94

-111

-3

-57

5

285

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Avesta

-161

-166

-293

-154

-26

-10

161

Ludvika

-259

-250

-199

-276

-58

-17

111

Ockelbo

34

-21

-65

19

29

77

-23

Hofors

-204

9

-58

-8

9

-50

-21

Ovanåker

-46

-45

4

-59

-50

7

75

Nordanstig

-41

-25

2

-17

-42

7

-20

Ljusdal

51

14

-15

-22

39

137

131

Gävle

139

134

17

-325

44

215

222

Sandviken

-488

-401

-222

-214

-151

-81

291

Söderhamn

-126

-70

-73

-287

-106

-55

-6

Bollnäs

116

50

-162

-23

-83

117

215

Hudiksvall

82

61

-64

46

49

61

365

Ange

76

28

-45

-55

-27

-50

-75

Timrå

-104

-87

-69

28

112

3

75

Härnösand

-17

-94

-137

-7

-15

56

-19

Sundsvall

-284

-326

-376

-378

-132

167

209

Kramfors

-69

-68

-54

-83

96

17

79

Sollefteå

-40

69

-17

-15

-23

-5

-36

Örnsköldsvik

-99

-186

 

-227

-299

-210

240

Ragunda

17

-4

-30

-67

-46

31

79

Bräcke

-42

-46

-63

-57

-61

99

-3

Krokom

303

53

-58

-97

33

113

81

Strömsund

-68

-81

-55

-133

-101.

43

55

Åre

-39

97

64

-58

-1

204

79

Berg

-19

-20

-15

-49

49

20

83

Härjedalen

6

16

-118

-66

2

130

-1

Östersund

230

5

-36

68

152

196

258

Nordmaling

-75

-31

-23

51

-7

62

163

Bjurholm

-22

-19

-47

-33

 

-2

60

Vindeln

-78

-61

-107

-63

-17

35

176

Robertsfors

6

-16

-58

-31

53

-17

107

Norsjö

-45

-39

-33

-35

-6

-22

29

Mala

37

-41

-24

-25

-25

-31

4

Stomman

-40

-30

-75

-92

-115

-94

-43

Sorsele

-26

-68

-69

-21

-26

-54

19

Dorotea

 

-8

-16

10

8

-26

8

Vännäs

-35

-24

25

-10

21

75

44

Vilhelmina

10

20

-52

-55

-92

0

39

Åsele

-40

-22

-43

-30

-22

-15

28

Umeå

303

_2

310

53

443

1 177

495

Lycksele

-170

-108

-105

-86

-99

89

154

Skellefteå

55

72

-42

-45

-110

70

458

Arvidsjaur

22

-35

-62

-18

-11

-18

41

Arieplog

-5

-18

-3

-100

-21

2

15

Jokkmokk

23

-57

-12

-48

-10

24

-8

Överkalix

-41

-39

-15

-32

-36

43

33

Kalix

-18

-48

-120

-120

-57

31

104

Övertomeå

-25

-41

-71

-51

64

-4

22

Pajala

93

-10

-5

22

-13

22

-115

Gällivare

-202

-289

-234

-301

-411

-313

-251

Älvsbyn

15

-76

-73

-56

-57

-36

-16

Luleå

-109

8

-539

-309

-115

401

65

Piteå

-61

10

-73

-243

23

144

215

Boden

112

80

-93

-34

115

-5

189

Haparanda

-11

54

-57

34

62

156

176

Kimna

-1018

-665

-457

-249

-292

-370

-156

* Preliminära uppgifter Källa: SCB (UMDAC).

Prop. 1989/90:76 Bilagal:!

286

 

Tabell 13   Årliga födelseöverskon i kommunerna 1983 -1989

Prop. 1989/90:76

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*    Bilaga 1:1

Upplands-Väsby

293

319

351

358

331

392

388

Vallentuna

157

133

170

131

151

206

188

Österåker

196

167

203

210

249

235

271

Värmdö

71

89

99

129

165

184

207

Järfälla

450

481

432

442

436

434

454

Ekerö

46

82

112

129

102

139

202

Huddinge

522

603

638

736

780

655

838

Botkyrka

652

704

704

686

757

863

817

Salem

84

85

94

57

90

72

107

Haninge

597

637

554

625

594

639

679

Tyresö

270

308

301

273

337

376

403

Upplands-Bro

202

193

234

236

216

253

213

Täby

281

345

362

429

353

472

429

Danderyd

51

6

88

105

114

92

113

Sollentuna

240

373

316

388

382

420

379

Stockholm

-2043 -

1879 -

1489 -

927 -

620 -

152

314

Södertälje

416

469

406

477

472

561

684

Nacka

256

330

262

327

356

400

516

Sundbyberg

-     36

43

63

41

136

164

220

Solna

-     44 -

53

18

32

47

125

144

Lidingö

120

64

91

103

119

110

121

Vaxholm

13

20

22

7

31

7

20

Norrtälje

-     50

31  -

54 -

26 -

3 -

53

64

Sigtuna

192

235

195

247

241

294

280

Nynäshamn

25

58

45

62

58

92

124

Håbo

109

77

87

131

149

124

172

Älvkarleby

-    42 -

29 -

44 -

31  -

53 -

44 -

47

Tierp

-    91  -

51  -

88 -

75 -

52 -

88 -

44

Uppsala

716

774

935

1130

1121

1058

1341

Enköping

-     33

30

64

68

119

109

155

Östhammar

21   -

31

22 -

1

37 ,

50

43

Vingåker

-       8 -

2 -

22

13 -

1  -

6

488

Nyköping

42

14

12

26

50

146

178

Oxelösund

49

30

13

33 -

4

9

33

Flen

-     59

2 -

74

3 -

40

10

17

Katrineholm

-     55 -

74 -

38 -

27 -

49

26

17

Eskilstuna

-   146

4 -

3

18

60

7

167

Strängnäs

-     21

16

29

1

17

16

45

Ödeshög

-     22 -

9 -

21  -

5 -

8 -

14 -

7

Ydre

9 -

3 -

11  -

8 -

1  -

16 -

19

Kinda

-     15 -

58 -

48 -

19

2 -

16 -

8

Boxholm

-     22

_

34 -

33 -

25 -

16 -

21

Åtvidaberg

-       6 -

21  -

17 -

18 -

6

6

16

Finspång

-     13

14 -

10

59

17

32

29

Valdemarsvik

-     10 -

31  -

4

1  -

32 -

36 -

17

Linköping

256

213

393

529

526

550

519

Norrköping

-   123 -

146 -

182

66

152

88

229

Söderköping

28

40 -

3

36

36

67

56

Motala

-     29

23

85

50

44

27

58

Vadstena

7 -

58 -

31  -

28

1  -

30 -

41

Mjölby

-      3 -

66

6 -

24

4

15

43

Aneby

-       9

15

32

14

9

28

38

Gnosjö

53

44

41

63

40

50

86

Gislaved

104

79

107

109

95

139

97

Vaggeryd

21

20

20

26

14

4

26

Jönköping

103

215

161

110

134

314

369

Nässjö

-     34 -

62 -

26

25 -

25 -

38

75

Värnamo

72 -

5

4

58

87

73

171

Sävsjö

-     18 -

18

5 -

2

25

3

33

Vetlanda

3 -

47 -

75 -

61 -

53 -

6

14

Eksjö

9 -

18 -

68 -

7 -

2 -

16

10

Tranås

-     33 -

80 -

96 -

23 -

93 -

44 -

■"                                                                    lOT

287

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

 

 

 

Uppvidinge

-     74 -

43 -

31   -

56 -

28 -

28 -

17

 

Lessebo

-     32 -

6 -

26

4 -

2 -

16 -

22

 

Tingsryd

-     64 -

83 -

60 -

26 -

31  -

86 -

29

 

Alvesta

30

54

6

23 -

33

44

67

 

Älmhuk

5 -

1

16 -

30 -

5

33 -

4

 

Markaryd

4 -

19 -

14 -

42 -

20 -

21

2

 

Växjö

139

158

225

140

240

258

273

 

Ljungby

33 -

2 -

11

2

41  -

27

31

 

Högsby

-     46 -

36 -

59 -

61  -

45 -

5 -

66

 

Torsås

-     66 -

7 -

30 -

52 -

41  -

9 -

41

 

Mörbylånga

-       2

2 -

19

5

9

13

29

 

Hultsfred

-     75 -

81 -

28 -

47 -

57 -

42

20

 

Mönsterås

-     34 -

26

10 -

27 -

20 -

18

26

 

Emmaboda

-     14 -

38 -

44 -

55 -

37 -

3 -

9

 

Kalmar

-     25

25

54

43

96

118

85

 

Nybro

-    36 -

58 -

76 -

61  -

30 -

46

15

 

Oskarshamn

-     55 -

18 -

48 -

12

21  -

75 -

15

 

Västervik

-   125 -

139 -

92 -

104 -

64 -

77 -

34

 

Vimmerby

-     70 -

11  -

39 -

60

 

 

25

 

Borgholm

-     20 -

49 -

63 -

46 -

47 -

20 -

26

 

Gotland

65

113

4

57

96

148

9é

 

Olofström

10 -

8

8 -

10 -

6

27

42

 

Karlskrona

-     91  -

86 -

22 -

5 -

56 -

71  -

87

 

Ronneby

-     60 -

43 -

144 -

44 -

68 -

61

2

 

Karlshamn

-     20 -

14 -

43

13 -

66 -

48 -

12

 

Sölvesborg

-     10 -

28 -

17 -

17 -

15 -

20

9

 

Östra Göinge

5

59

13

11

47

36

76

 

Örkelljunga

26

16

6 -

7 -

2

20

57

 

Tomelilla

-     73 -

54 -

61  -

61  -

41  -

41  -

1

 

Bromölla

72

59

33

35

46

39

62

 

Osby

2 -

41  -

37 -

16 -

24 -

6 -

11

 

Perstorp

27

30

23

11

31

10

33

 

Klippan

-     49 -

23 -

28 -

29 -

25 -

13 -

29

 

Åstorp

42

20

20

46

37

70

43

 

Båstad

—       7 —

30 -

7 -

26 -

35 -

57 -

20

 

Kristianstad

-     60

33

28

78

75

126

178

 

Simrishamn

-   130 -

108 -

120 -

112 -

102 -

79 -

38

 

Ängelholm

23

26

4

29

24

40

50

 

Hässleholm

-     19 -

20 -

13

28

27

88

40

 

Svalöv

1

15 -

20 -

5

21  -

11  -

2

 

Staffanstorp

106

118

81

130

116

136

107

 

Buriöv

72

30

81

78

76

86

98

 

Vellinge

124

60

105

129

157

156

164

 

Bjuv

34

35

13

9

11

37

67

 

Kävlinge

76

79

90

106

74

106

149

 

Lomma

42

95

69

45

78

94

68

 

Svedala

85

80

78

104

87

78

73

 

Skump

—

22 -

27 -

40 -

11  -

4

6

 

Sjöbo

-     34 -

50 -

27 -

7 -

6 -

14

4

 

Hörby

-       8 -

7 -

19 -

21  -

36

9

14

 

Höör

-       8 -

17

9

8

31

25

49

 

Malmö

-   503 -

567 -

407 -

344 -

269 -

233

58

 

Lund

404

417

481

612

580

606

607

 

Landskrona

-   126 -

101  -

89 -

13 -

48 -

94

15

 

Helsingborg

-   212 -

176 -

92 -

167 -

3

25

251

 

Höganäs

-     39 -

55 -

4 -

29 -

67 -

34 -

56

 

Eslöv

7 -

36

5

33

78

75   -

3

 

Ystad

-   121  -

95 -

113 -

115 -

110 -

56 -

69

 

Trelleborg

-     20 -

35 -

16

44 -

27

74

64

 

Hylte

-     22 -

42 -

15 -

9 -

15 -

50

7

 

Halmstad

-      9

71  -

29

88 -

4

92

204

 

Laholm

24 -

12

20 -

6

24

19

62

78S

Falkenberg

-     14

45

1

12

45

60

107

.iOO

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

,989»    Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga 1:1

Varberg

57

108

101

165

112

184

210

Kungsbacka

190

263

252

271

302

389

380

Härryda

163

132

172

174

176

197

204

Partille

125

156

199

177

214

218

265

Öckerö

26

37

46

18

49

40

78

Stenungsund

94

103

102

112

118

145

161

Tjörn

38

21

36

29

80

57

75

Orust

1  -

8 -

8

43 -

1

45

62

Sotenäs

-     68 -

44 -

51  -

46 -

33 -

23 -

26

Munkedal

-     51  -

25 -

1  -

3 -

17

4 -

7

Tanum

-     69 -

45 -

67 -

58 -

55 -

16

15

Göteborg

-   135

235

5

293

754

842

1 171

Mölndal

226

228

300

285

231

337

370

Kungälv

176

132

129

181

188

225

213

Lysekil

-    33 -

54 -

56 -

70 -

4

3

19

Uddevalla

-     84 -

31

64

49

122

130

184

Strömstad

-     90 -

53 -

49 -

46

4

5 -

3

Dals-Ed

6 -

28 -

23 -

37 -

33 -

17 -

20

Färgelanda

-     17 -

14 -

7

—

4

17 -

6

Ale

110

80

79

59

119

100

135

Lemm

134

168

184

215

239

230

281

Vårgårda

6

16

44

34

8

56

23

Tranemo

17

33

46 -

8

34

33

43

Bengtsfors

-     56 -

78 -

62 -

44 -

39 -

16 -

16

Mellerud

-     72 -

35 -

77 -

40 -

23 -

42 -

42

Lilla Edet

3

64

21

41

39

54

58

Mark

-     10

50 -

32

4

52

45

116

Svenljunga

-     35 -

7 -

25

8 -

9

11

23

Herrljunga

18

16

6

8

3

18 -

1

Vänersborg

3 -

11  -

7

99

54

122

134

Trollhättan

110

41

121

111

197

223

233

Alingsås

30

50

71

73

87

45

85

Borås

-   101  -

17 -

33 -

26 -

25

166

194

Ulricehamn

3 -

28 -

40 -

31  -

5 -

40

19

Åmål

-     77 -

65 -

56 -

72 -

53 -

12 -

15

Grästorp

8 -

16 -

9

4

16

39

21

Essunga

6 -

27 -

15 -

7 -

20 -

1

13

Mullsjö

57

33

50

43

56

59

28

Habo

53

80

60

53

57

65

58

Karlsborg

-      9 -

15 -

20

10

1  -

3 -

32

Gullspång

-     16 -

32 -

3 -

18

9 -

10 -

6

Vara

-     59 -

22 -

41  -

26

21  -

36 -

18

Götene

6 -

14

3

27 -

26

50

16

Tibro

26

34

7

33

13

29

19

Töreboda

-     23 -

9 -

35

7 -

21

7

27

Mariestad

4

17

22

9

84

81

34

Lidköping

-     39

25 -

17 -

5

31  -

5

81

Skara

-     20

8

26 -

3

14

42

48

Skövde

139

186

149

203

187

221

253

Hjo

5 -

7

2 -

2

14 -

5 -

21

Tidaholm

-     42 -

48 -

2 -

14 -

29 -

4

5

Falköping

-     33 -

37 -

74 -

7 -

18 -

84

24

Kil

8 -

2

47

21

70

42

81

Eda

-     49 -

66 -

68 -

29 -

54 -

26 -

18

Torsby

-   109 -

103 -

145 -

116 -

98 -

112 -

71

Storfors

9 -

19 -

20 -

7 -

10 -

5 -

7

Hammarö

38

9

35

23

86

48

54

Munkfors

-     29 -

48 -

19 -

41  -

30 -

23 -

52

Forshaga

-     47 -

3 -

17

16 -

10

1

15

Grums

-     19 -

45 -

45 -

19 -

30 -

19

4

Åriäng

-     60 -

90 -

83 -

59 -

54 -

44 -

24

Sunne

-   134 -

106 -

101  -

70 -

93 -

80 -

28

Karistad

46

34

36

70

127

124

252

Kristinehamn

-       4 -

95 -

72 -

107 -

18 -

43

22                                    289

19   Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 76

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

 

 

 

Filipstad

-     69 -

82 -

102 -

85 -

74 -

50 -

59

 

Hagfors

-   114 -

58 -

107 -

68 -

91  -

52 -

35

 

Arvika

-   171   -

164 -

131   -

113 -

64 -

71   -

20

 

Säffle

-     49 -

40 -

40 -

73 -

54 -

50 -

38

 

Laxå

16 -

9 -

16

8

3 -

16

5

 

Hallsberg

7 -

16

3 -

13 -

13 -

27 -

8

 

Degerfors

-     13 -

29 -

14

3 -

21

11  -

3

 

Hällefors

-     42 -

65 -

43 -

26 -

51  -

28 -

32

 

Ljusnarsberg

-     60 -

56 -

58 -

33 -

41  -

64 -

4

 

Örebro

-     40 -

121  -

22

22

39

111

347

 

Kumla

12 -

13

20 -

12 -

32 -

40

50

 

Askersund

-     56 -

37 -

44 -

46 -

37 -

46

2

 

Karlskoga

-     50 -

39 -

70 -

69 -

24 -

87

1

 

Nora

27 -

17 -

43 -

27 -

25

3 -

9

 

Lindesberg

-     29

5 -

50 -

25 -

14

11  -

16

 

Skinnskatteberg

-     28

4

14 -

15 -

5 -

1

33

 

Surahammar

15 -

13

32 -

5

13

16

75

 

Heby

-     40

3 -

12

6

4

11

49

 

Kungsör

-     14

18 -

23

2 -

6 -

4

18

 

Hallstahammar

1

11

__

18 -

20

33

27

 

Norberg

-     13 -

17 -

22 -

18 -

29 -

23

2

 

Västerås

183

209

253

276

384

423

556

 

Sala

-     39 -

29 -

15

11  -

20 -

1  -

5

 

Fagersta

-     43

11  -

40 -

36 -

52 -

33 -

48

 

Köping

24

57 -

6

68 -

6

44

96

 

Arboga

-     13 -

10 -

13

7 -

8 -

5

28

 

Vansbro

-     66 -

39 -

61  -

57 -

72 -

75 -

27

 

Malung

-    69 -

56 -

64 -

70 -

40 -

17 -

33

 

Gagnef

6 -

4 -

12 -

10 -

8 -

13

47

 

Leksand

-     41  -

71  -

46 -

18 -

62 -

83 -

19

 

RäUvik

-     66 -

92 -

82 -

63 -

96 -

89 -

45

 

Orsa

-     22 -

18 -

33 -

51

1  -

52 -

14

 

Älvdalen

-     12 -

42 -

27 -

12 -

30 -

21

3

 

Smedjebacken

-     45 -

40 -

6

10 -

19 -

23 -

16

 

Mora

-     41  -

1

2 -

4 -

9 -

2

31

 

Falun

241

107

118

107

98

133

132

 

Borlänge

50

64

115

98

119

183

68

 

Säter

17

25

8

35

32

20

67

 

Hedemora

-     47 -

19 -

1  -

45 -

22 -

24

14

 

Avesta

-     67 -

43 -

47 -

5 -

58 -

55 -

64

 

Ludvika

-   164 -

132 -

160 -

94 -

71  -

108 -

69

 

Ockelbo

-     34 -

55 -

80 -

17 -

18 -

44 -

11

 

Hofors

-     73 -

29 -

39 -

48 -

39 -

39 -

13

 

Ovanåker

-     15 -

15 -

16 -

22 -

24 -

16 -

16

 

Nordanstig

-     40 -

48 -

47 -

34 -

52 -

47 -

31

 

Ljusdal

-   119 -

126 -

148 -

116 -

111  -

65 -

68

 

Gävle

-     91  -

20 -

76 -

57 -

12

55

102

 

Sandviken

-   160 -

157 -

135 -

117 -

77 -

55 -

25

 

Söderhamn

-   120 -

141  -

167 -

113 -

87 -

46 -

63

 

Bollnäs

-     69 -

94 -

35 -

37 -

81 -

52 -

52

 

Hudiksvall

-     60 -

41  -

70 -

70 -

64 -

23 -

23

 

Ange

-   118 -

68 -

88 -

71   -

85 -

57 -

57

 

Timrå

-    30

21  -

58 -

34 -

11

14

83

 

Härnösand

-    33 -

61  -

85 -

38 -

13 -

56 -

25

 

Sundsvall

-   141 -

62 -

18 -

22

49

96

224

 

Kramfors

-   214 -

259 -

219 -

218 -

222 -

203 -

119

 

Sollefteå

-   152 -

118 -

99 -

85 -

95 -

67 -

124

 

Örnsköldsvik

-     37

6 -

31  -

30 -

80 -

69

47

 

Ragunda

-    47 -

58 -

66 -

64 -

53 -

63 -

41

 

Bräcke

-    45 -

32 -

87 -

35 -

64 -

11  -

55

 

Krokom

-     38 -

6

32 -

9 -

2

25 -

4

 

Strömsund

-   109 -

93 -

78 -

107 -

56 -

97 -

68

 

Åre

-     29 -

37 -

11

 

12 -

31

23

290

 

 

Kommun

1983

1984

1985

1986

1987

1988

1989*

Berg

-     55 -

63 -

45 -

39 -

61  -

28 -

19

Häriedalen

-     64 -

49 -

51 -

82 -

59 -

69 -

3

Östersund

103

113

66

154

81

182

198

Nordmaling

-     37 -

18 -

29 -

33 -

18 -

9

1

Bjurholm

-     18 -

40 -

40 -

29 -

19 -

37 -

20

Vindeln

-     34 -

44 -

15 -

35 -

25 -

60 -

4

Robertsfors

14

3 -

7 -

20

1

7

16

Norsjö

-     21  -

24 -

4 -

11  -

10 -

24 -

14

Mala

-     10 -

10

5 -

7 -

9

15

5

Stomman

-       2

10

19 -

3 -

14

12 -

9

Sorsele

8 -

3 -

20 -

8 -

9 -

5 -

13

Dorotea

-     15 -

9 -

29 -

30 -

2 -

23 -

11

Vännäs

4

8 -

10

17

21

27

17

Vilhelmina

-     21

17

5 -

11  -

2 -

16

30

Åsele

-     52 -

39 -

57 -

51  -

46 -

43 -

32

Umeå

507

508

627

548

668

745

748

Lycksele

5 -

44

4

15

5

23

7

Skellefteå

37 -

1  -

13

13 -

79 -

41

96

Arvidsjaur

-     26 -

31  -

19 -

31  -

25 -

7 -

37

Arieplog

-     11  -

26

13

6

8 -

7 -

6

Jokkmokk

-     23 -

30 -

41  -

23

8 -

22

1

Överkalix

-     35 -

21  -

49 -

45 -

39 -

23 -

17

Kalix

3

4 -

1  -

1

2 -

14

17

Övertomeå

9 -

43 -

11  -

31  -

15 -

25 -

24

Pajala

-     53 -

34 -

25 -

59 -

34 -

27 -

22

Gällivare

7

14

46

17

65

122

98

Älvsbyn

—

8

3

22

36

24

36

Luleå

251

293

290

284

305

346

344

Piteå

99

88

148

67

121

109

236

Boden

28

21

26

16

48

71

113

Haparanda

7

4

13

3

1

6 -

5

Kiruna

120

119

101

103

135

129

210

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

* Preliminära uppgifter Källa: SCB (UMDAC).

Tabell 14   Sysselsättningsutveckling totah i kommuner 1985-1987

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

 

 

 

 

sysselsatta

 

 

 

 

 

1985

1986

1987

% per år 1985-1987

Upplands-Väsby

12 600

13206

13191

2,3

Vallentuna

4885

5007

5117

2,3

Österåker

7 878

8074

8128

1,6

Värmdö

5 760

5931

5 967

1,8

Järfälla

21711

21416

21216

-1,1

Ekerö

5 338

4680

4759

-5,6

Huddinge

29912

31348

31016

1,8

Botkyrka

20002

20479

20375

,9

Salem

2687

2 570

2427

-5,0

Haninge

21248

21568

21997

1,7

Tyresö

9132

9164

8938

-1,1

Upplands-Bro

6 762

6836

6820

,4

Täby

15946

16884

17 359

4,3

Danderyd

15653

16160

16 584

2,9

Sollentuna

18 879

19900

20616

4,5

Stockholm

511396

522483

530432

1,8

Södertälje

39847

40919

41770

2,4

Nacka

21675

22198

22 371

1,6

Sundbyberg

16662

17212

17 363

2,1

Solna

49 269

50237

51486

2,2

291

 

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

sysselsatta

Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

1985

1986

1987

% per år 1985-1987

 

Lidingö

12476

13091

12966

1,9

 

Vaxholm

2417

2 560

2 520

2,1

 

Norrtälje

17903

18122

18297

1,1

 

Sigtuna

16741

17066

21 178

12,5

 

Nynäshamn

8 754

8907

8 788

,2

 

Håbo

3510

3 546

3 505

-,1

 

Älvkarleby

3864

3 754

3635

-3,0

 

Tierp

8150

8190

8149

,0

 

Uppsala

78128

80371

80909

1,8

 

Enköping

14489

14465

14373

-,4

 

Östhammar

10006

10107

10046

,2

 

Vingåker

3839

4036

3921

1,1

 

Nyköping

28893

29238

29273

,7

 

Oxelösund

6688

6675

6449

-1,8

 

Flen

7950

7893

7 869

-,5

 

Katrineholm

15 682

15 599

15 706

 

 

Eskilstuna

44683

44966

45052

,4

 

Strängnäs

10504

10163

10148

-1,7

 

Ödeshög

2 350

2 303

2257

-2,0

 

Ydre

1513

1457

1424

-3,0

 

Kinda

4170

4098

4074

-1,2

 

Boxholm

2358

2321

2445

1,8

 

Åtvidaberg

5 243

5010

4920

-3,1

 

Finspång

11 145

11039

10963

-,8

 

Valdemarsvik

3 524

3 548

3 594

1,0

 

Linköping

65403

66231

66969

1,2

 

Norrköping

64801

65014

64962

,1

 

Söderköping

4771

4681

4 702

-,7

 

Motala

19398

19325

19457

,2

 

Vadstena

3 566

3 577

3 536

-,4

 

Mjölby

11593

11737

11480

-,5

 

Aneby

2829

2827

2820

-,2

 

Gnosjö

5 259

5459

5 600

3,2

 

Gislaved

15618

15 930

16271

2,1

 

Vaggeryd

4947

5012

5 177

2,3

 

Jönköping

57645

57942

58 773

1,0

 

Nässjö

14863

14941

15316

1,5

 

Värnamo

17305

17510

17753

1,3

 

Sävsjö

5 606

5 397

5 394

-1,9

 

Vetlanda

13605

13637

13812

,8

 

Eksjö

9381

9150

9 157

-1,2

 

Tranås

8810

8 789

8 898

,5

 

Uppvidinge

4718

4847

4801

,9

 

Lessebo

3461

3 748

3 669

3,0

 

Tingsryd

6047

6055

5687

-3,0

 

Alvesta

8467

8657

8406

-,4

 

Älmhult

8 503

8515

8278

-1,3

 

Markaryd

5 632

5 563

5461

-1,5

 

Växjö

38 132

39104

40103

2,6

 

Ljungby

14056

14184

14571

1,8

 

Högsby

2 904

2 792

2805

-1,7

 

Torsås

2 943

2 963

2924

-,3

 

Mörbylånga

4306

4286

4289

-,2

 

Hultsfred

8413

8 333

8188

-1,3

 

Mönsterås

5 365

5 275

5469

1,0

 

Emmaboda

5 638

5683

5818

1,6

 

Kalmar

31696

32054

32408

1,1

 

Nybro

9697

9722

9886

1,0

 

Oskarshamn

13974

14192

14196

,8

 

Västervik

19007

18979

18 905

-,3

 

Vimmerby

7 377

7 239

7429

,4

292

 

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

sysselsatta

Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

1985

1986

1987

% per år 1985-1987

 

Borgholm

4328

4227

4298

-,3

 

Gotland

27 859

27 904

27 884

,0

 

Olofström

9011

9217

9481

2,6

 

Kariskrona

28 724

28459

28 507

-,4

 

Ronneby

12915

12565

12978

,2

 

Karlshamn

15 584

15 702

15646

,2

 

Sölvesborg

6757

6848

6722

-,3

 

Östra Göinge

6123

6279

6446

2,6

 

Örkelljunga

4116

4153

4100

-,2

 

Tomelilla

5171

5222

5305

1,3

 

Bromölla

4620

4827

4947

3,5

 

Osby

5449

5461

5672

2,0

 

Perstorp

4058

4254

4265

2,5

 

Klippan

7085

7 359

7211

,9

 

Åstorp

5 241

5162

5771

4,9

 

Båstad

5443

5 547

5 556

1,0

 

Kristianstad

37 943

37 391

37 838

-,1

 

Simrishamn

9342.

9078

9191

-,8

 

Ängelholm

14421

14616

14922

1,7

 

Hässleholm

21804

22074

22119

,7

 

Svalöv

4498

4451

4352

-1,6

 

Staffanstorp

5 263

5316

5 365

1,0

 

Burlöv

7244

7651

7948

4,7

 

Vellinge

5995

6119

6187

1,6

 

Bjuv

6460

6619

6677

1,7

 

Kävlinge

7085

7066

7007

-,6

 

Lomma

4533

4511

4559

,3

 

Svedala

5406

5317

5665

2,4

 

Skump

4088

3859

3860

-2,8

 

Sjöbo

5436

5 380

5 577

1,3

 

Hörby

5244

5079

5 152

-,9

 

Höör

4393

4438

4508

1,3

 

Malmö

140234

140960

142273

,7

 

Lund

49398

50349

50779

1,4

 

Landskrona

17444

17465

17 382

-,2

 

Helsingborg

57499

57987

58 552

,9

 

Höganäs

7655

7437

7 588

-,4

 

Eslöv

12477

12664

12 690

,8

 

Ystad

11638

11702

11688

,2

 

Trelleborg

15961

16111

16176

,7

 

Hylte

5271

5 270

5258

-,1

 

Halmstad

39946

40023

40596

,8

 

Laholm

8 705

8637

8689

-,1

 

Falkenberg

16679

17117

17210

1,6

 

Varberg

23 537

24070

23926

,8

 

Kungsbacka

14785

15002

15642

2,9

 

Härryda

8 837

8631

9870

5,7

 

Partille

8715

8963

9050

1,9

 

Öckerö

2 766

2724

2 722

-,8

 

Stenungsund

9207

9207

9 526

1,7

 

Tjöm

3 708

3918

4227

6,8

 

Omst

4265

4234

4266

,0

 

Sotenäs

3 783

3 758

3 809

,3

 

Munkedal

4012

4071

4279

3,3

 

Tanum

4793

4 789

4901

1,1

 

Göteborg

270077

274386

280836

2,0

 

Mölndal

28293

30216

27816

-,8

 

Kungälv

12 224

12636

12892

2,7

 

Lysekil

6714

6762

6949

1,7

 

Uddevalla

24816

24160

24310

-1,0

 

Strömstad

4 572

4628

4687

1,2

293

 

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

sysselsatta

Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

1985

1986

1987

% per år 1985-1987

 

Dals-Ed

2486

2405

2408

-1,6

 

Färgelanda

3243

2945

2 876

-5,8

 

Ale

7822

7 536

7 820

,0

 

Lemm

7 795

7933

8043

1,6

 

Vårgårda

3716

3719

3761

,6

 

Tranemo

6 139

6075

6218

,6

 

Bengtsfors

6 394

6459

6413

,1

 

Mellemd

4254

4250

4474

2,6

 

Lilla Edet

4103

4122

4183

1,0

 

Mark

14049

14097

14231

,6

 

Svenljunga

4809

4708

4809

,0

 

Herrljunga

4445

4465

4456

,1

 

Vänersborg

18 568

18956

18817

,7

 

Trollhättan

30297

31043

31887

2,6

 

Alingsås

13486

13652

13 777

1,1

 

Borås

53 788

54200

54848

1,0

 

Ulricehamn

10277

10401

10316

,2

 

Åmål

5 742

5 744

5 845

,9

 

Grästorp

2070

2077

2038

-,8

 

Essunga

2220

2312

2286

1,5

 

Mullsjö

2686

2693

2 765

1,5

 

Habo

3058

3049

3157

1,6

 

Karlsborg

3 860

3912

3 772

-1,1

 

Gullspång

2913

2897

2 923

,2

 

Vara

8 577

8492

8 637

,3

 

Götene

6102

5 932

6135

,3

 

Tibro

5215

5445

5450

2,2

 

Töreboda

4026

3960

4035

,1

 

Mariestad

12587

12836

12961

1,5

 

Lidköping

17181

17492

17 564

1,1

 

Skara

9985

9989

10148

,8

 

Skövde

27593

28058

28456

1,6

 

Hjo

3453

3415

3430

-,3

 

Tidaholm

6513

6 355

6636

,9

 

Falköping

14837

14839

14950

,4

 

Kil

4060

4034

4060

,0

 

Eda

4321

4393

4019

-3,6

 

Torsby

7285

7203

7413

,9

 

Storfors

1530

1522

1532

,1

 

Hammarö

5 200

5150

4891

-3,0

 

Munkfors

2349

2408

2430

1,7

 

Forshaga

3911

3836

3 587

-4,2

 

Grums

4745

4671

4522

-2,4

 

Åriäng

4485

4544

4589

1,2

 

Sunne

5912

5951

5 965

,4

 

Karistad

45478

46 368

47265

1,9

 

Kristinehamn

13 595

13583

13457

-,5

 

Filipstad

6407

6375

6261

-1,1

 

Hagfors

8077

7933

7 708

-2,3

 

Arvika

12607

12431

12635

,1

 

Säffle

8848

8 863

8 962

,6

 

Laxå

4191

4185

4199

,1

 

Hallsberg

7680

7648

7 760

,5

 

Degerfors

4655

4569

4573

-,9

 

Hällefors

4612

4528

4481

-1,4

 

Ljusnarsberg

2620

2 570

2473

-2,8

 

Örebro

63189

63062

64387

,9

 

Kumla

7 368

7637

7581

1,4

 

Askersund

4661

4601

4505

-1,7

 

Karlskoga

19017

19194

19008

,0

 

Nora

4302

4269

4240

-,7

 

Lindesberg

11758

11857

11853

,4

294

 

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

 

 

 

 

sysselsatta

 

 

 

 

 

1985

1986

1987

% per år 1985-1987

Skinnskatteberg

1946

1952

1972

,7

Surahammar

4444

4264

4228

-2,5

Heby

4965

4821

4924

-,4

Kungsör

2958

3012

3089

2,2

Hallstahammar

7 845

7 705

7456

-2,5

Norberg

2171

2164

2229

1,3

Västerås

65 398

65 277

66139

,6

Sala

9713

9620

9553

-,8

Fagersta

7 769

7 948

8007

1,5

Köping

14055

14341

14360

1,1

Arboga

7444

7310

7 343

-,7

Vansbro

3242

3 380

3 334

1,4

Malung

5810

5 876

5 889

,7

Gagnef

3 299

3171

3214

-1,3

Leksand

5 660

5 607

5 726

,6

Rättvik

4227

4161

4186

-,5

Orsa

2666

2635

2640

-,5

Älvdalen

3555

3611

3600

,6

Smedjebacken

5 228

5 263

5 201

-,3

Mora

10824

10950

10935

,5

Falun

27596

27 522

27812

,4

Borlänge

25 103

25451

25618

1,0

Säter

4 755

4581

4530

-2,4

Hedemora

8140

8067

8037

-,6

Avesta

11537

11520

11613

,3

Ludvika

14923

14724

14906

-,1

Ockelbo

2609

2610

2519

-1,7

Hofors

5 530

5986

6060

4,7

Ovanåker

6299

6499

6518

1,7

Nordanstig

4109

3995

4009

-1,2

Ljusdal

9203

9191

9117

-,5

Gävle

47 370

47456

47811

,5

Sandviken

20009

19 508

19561

-1,1

Söderhamn

14521

14313

14390

-,5

Bollnäs

13452

13 332

13 349

-,4

Hudiksvall

18855

18 842

18861

,0

Ånga

6064

6040

6196

1,1

Timrå

6323

6 194

6305

-,1

Hämösand

14643

14691

14499

-,5

Sundsvall

50808

51448

51854

1,0

Kramfors

10999

10998

11098

,4

Sollefteå

11843

11633

11720

-,5

Ömsköldsvik

29767

29624

29 556

-,4

Ragunda

2909

2908

2 826

-1,4

Bräcke

3634

3418

3 375

-3,6

Krokom

4865

4896

4 786

-,8

Strömsund

7089

7 109

7036

-,4

Åre

4634

4490

4625

-,1

Berg

3 342

3 343

3319

-,3

Häriedalen

5818

5 742

5 678

-1,2

Östersund

33 558

33775

34292

1,1

Nordmaling

3170

2960

2945

-3,6

Bjurholm

1211

1130

1079

-5,6

Vindeln

2613

2 525

2 552

-1,2

Robertsfors

3115

3299

3 362

3,9

Norsjö

2 340

2439

2 588

5,2

Mala

1822

1784

1733

-2,5

Stomman

3 666

3468

3 504

-2,2

Sorsele

1601

1587

1602

,0

Dorotea

1442

1463

1478

1,2

Vännäs

2912

2875

2 865

-,8

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

295

 

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

Prop. 1989/90:76

 

 

 

 

sysselsatta

Bilaga 1:1

 

 

 

 

 

1985

1986

1987

% per år 1985-1987

 

Vilhelmina

3 742

3 660

3591

-2,0

 

Åsele

1842

1780

1741

-2,8

 

Umeå

48 503

50022

50863

2,4

 

Lycksele

7490

7 575

7 530

,3

 

Skellefteå

37 679

37660

37 569

-,1

 

Arvidsjaur

3 790

3 766

3 729

-,8

 

Arieplog

1931

1863

1866

-1,7

 

Jokkmokk

3 549

3 592

3425

-1,8

 

Överkalix

2034

1981

1938

-2,4

 

Kalix

8919

9088

8 945

,1

 

Övertorneå

2 334

2 302

2 399

1,4

 

Pajala

3421

3 389

3 366

-,8

 

Gällivare

12 252

12256

11789

-1,9

 

Älvsbyn

3993

3 895

3972

-,3

 

Luleå

38615

39374

40146

2,0

 

Piteå

18271

18016

18179

-,3

 

Boden

14940

14761

14 843

-,3

 

Haparanda

3 720

3 687

3 704

-,2

 

Kimna

13 925

13820

13 685

-,9

 

Riket totalt

4272942   4313014  4355838

1,0

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB) (UMDAC). Uppgifterna avser samtliga förvärvsar­betande.

Tabell 15   Sysselsättningsgrad båda könen 16-64 år i landets samtliga kommuner 1985-1987 (%)

Kommun

1985

1986

1987

Upplands-Väsby

84,4

85,4

85,3

Vallentuna

83,3

84,0

84,1

Österåker

82,0

82,4

83,2

Värmdö

84.2

84,8

84,2

Järfälla

83,8

84,4

84,7

Ekerö

84,1

84,9

84,9

Huddinge

83,8

84,2

84,3

Botkyrka

80,1

81,1

81,4

Salem

83,5

84,4

84,6

Haninge

83,2

84,2

84,7

Tyresö

83,5

84,5

84,3

Upplands-Bro

83,7

83,5

83,6

Täby

83,6

84,3

84,4

Danderyd

80.6

80,6

80,9

Sollentuna

83.8

84,7

84,6

Stockholm

80.1

81,3

81,8

Södertälje

80,0

80,6

81,2

Nacka

83,0

83,4

83,4

Sundbyberg

83,5

84,6

84,4

Solna

80,2

81,6

81,7

Lidingö

82,0

82,9

83,1

Vaxholm

83,8

85,1

85,2

Norrtälje

78,8

80,0

80,8

Sigtuna

82,5

83,4

83,9

Nynäshamn

82,7

83,9

83,8

Håbo

81,8

83,1

82,7

Älvkarleby

79,4

80,4

80,8

Tierp

77,0

78,3

79,6

Uppsala

78,9

79,6

80,1

Enköping

78,5

79,3

80,0

Östhammar

79,6

80,4

80,4

296

 

 

 

 

 

Prop. 1989/90:76

Kommun

1985

1986

1987

RilncTi   1 * 1

Vingåker

78,7

80,6

80,5

Dlidd  1 . 1

Nyköping

79,5

80,4

81,2

 

Oxelösund

78,3

78,7

78,6

 

Flen

78,2

79,5

79,1

 

Katrineholm

78,1

79,5

79,9

 

Eskilstuna

76.9

77,5

78,1

 

Strängnäs

79,6

80,1

80,5

 

Ödeshög

75,2

75,5

77,1

 

Ydre

76,5

77,2

77,7

 

Kinda

78,8

79,1

80,6

 

Boxholm

77,8

78,6

79,3

 

Åtvidaberg

79,9

80,5

81,3

 

Finspång

79,0

79,4

80,1

 

Valdemarsvik

77,4

78,4

79,7

 

Linköping

80,4

80,8

80,8

 

Norrköping

80,4

80,8

80,7

 

Söderköping

82,2

82,1

82,2

 

Motala

78,6

78,7

79,2

 

Vadstena

81,4

81,9

81,0

 

Mjölby

78,2

79,2

79,8

 

Aneby

79,3

80,0

79,6

 

Gnosjö

85,5

87,2

88,1

 

Gislaved

84,7

85,7

86,2

 

Vaggeryd

80,8

82,1

83,3

 

Jönköping

79,5

80,1

81,0

 

Nässjö

79,5

80,1

80,9

 

Värnamo

83,5

84,8

85,7

 

Sävsjö

78,7

79,0

79,7

 

Vetlanda

79,2

79,6

81,5

 

Eksjö

80,6

81,0

81,4

 

Tranås

77,3

77,9

79,2

 

Uppvidinge

77,8

79,3

79,1

 

Lessebo

82,0

82,4

82,5

 

Tingsryd

77,3

78,2

78,9

 

Alvesta

81,1

81,9

82,2

 

Älmhult

79,7

80,5

81,1

 

Markaryd

77,2

78,1

79,5

 

Växjö

80,5

81,5

81,7

 

Ljungby

81,0

81,7

82,4

 

Högsby

76,9

77,1

78,0

 

Torsås

75,4

76,8

76,8

 

Mörbylånga

80,8

81,0

81,3

 

Hultsfred

78,6

79,1

79,2

 

Mönsterås

77,4

78,2

80,0

 

Emmaboda

79,4

80,6

80,3

 

Kalmar

80,0

80,9

81,6

 

Nybro

79,4

80,3

81,1

 

Oskarshamn

77,4

78,6

79,4

 

Västervik

78,7

79,4

80,0

 

Vimmerby

77,8

78,5

80,3

 

Borgholm

76,5

76,3

76,7

 

Gotland

80,6

81,2

81,0

 

Olofström

78,2

79,9

80,7

 

Kariskrona

77,3

77,6

78,5

 

Ronneby

76,0

76,0

77,9

 

KaHshamn

77,3

78,2

78,7

 

Sölvesborg

77,2

77,3

77,7

 

Östra Göinge

77,9

79,2

80,1

 

Örkelljunga

76,7

77,6

77,9

 

Tomelilla

77,8

78,7

80,3

 

Bromölla

77,9

79,3

80,9

 

Osby

78,0

79,2

80,8

29

 

 

 

Kommun

Antal sysselsatta

 

Förändring antal

sysselsatta

% per år 1985-1987

 

1985          1986          1987

Perstorp

78,1

78,7

78,6

Klippan

75,4

77,1

78,2

Åstorp

78,5

79,7

81,1

Båstad

76,9

77,7

78,6

Kristianstad

78,6

79,1

79,9

Simrishamn

79,4

79,4

80,5

Ängelholm

78,5

78,8

79,4

Hässleholm

77,0

77,6

78,6

Svalöv

77,6

79,0

79,0

Staffanstorp

83,1

83,1

83,1

Burlöv

81,2

82,0

82,6

Vellinge

80,9

81,0

81,6

Bjuv

79,3

80,9

80,7

Kävlinge

82,7

83,2

83,0

Lomma

81,2

81,9

82,3

Svedala

82,4

83,3

84,0

Skump

78,2

78,5

78,8

Sjöbo

78,9

79,2

79,8

Hörby

80,9

81,8

81,9

Höör

79,9

81,0

81,1

Malmö

75,6

76,1

76,4

Lund

78,2

78,5

78,6

Landskrona

76,6

76,8

77,3

Helsingborg

76,3

77,9

78,3

Höganäs

76,6

77,5

78,4

Eslöv

80,9

81,5

81,1

Ystad

78,5

79,0

80,0

Trelleborg

79,6

80,0

80,7

Hylte

81,9

82,3

83,5

Halmstad

78,6

79,3

79,4

Laholm

79,4

79,5

80,1

Falkenberg

79,5

80,7

81,1

Varberg

80,2

81,2

81,8

Kungsbacka

80,8

81,7

82,3

Härryda

82,2

82,6

83,4

Partille

79,5

80,4

82,6

Öckerö

80,7

80,7

82,4

Stenungsund

78,4

80,1

81,4

Tjöm

77,5

79,9

81,1

Omst

77,7

78.4

79,3

Sotenäs

79,0

79,2

79,8

Munkedal

76,9

77,6

78,5

Tanums

78,2

79,4

79,1

Göteborg

76,8

78,1

78,5

Mölndal

82,4

82,6

83,7

Kungälv

81,1

82,1

83,0

Lysekil

77,3

77,6

79,3

Uddevalla

78,5

79,9

79,6

Strömstad

77,1

77,7

76,3

Dals-Ed

78,5

76,2

77,6

Färgelanda

81,8

80,1

81,1

Ale

80,7

82,2

83,2

Lemm

80,8

81,6

82,1

Vårgårda

78,7

79,3

80,3

Tranemo

84,9

85,9

86,1

Bengtsfors

82,5

83,5

82,5

Mellemd

77,8

78,0

79,7

Lilla Edet

79,4

79,9

80,7

Mark

82,5

82,8

83,9

Svenljunga

81,4

82,4

83,1

Herrljunga

79,4

81,1

81,3

Vänersborg

83,3

84,2

84,5

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

298

 

7-------------------- —------- ;iZ          ;ir.                  Prop. 1989/90:76

Kommun                         1985         19ö6         198/                     „.  

-------    Bilaga 1:1

299

 

Trollhättan

81,4

82,6

83,0

Alingsås

79,7

80,2

81,0

Borås

81,4

82,4

82,9

Ulricehamn

83,0

84,3

84,7

Åmål

77,1

78,3

79,3

Grästorp

79,4

81,2

81,5

Essunga

81,2

82,9

83,6

Mullsjö

79,6

79,6

81,0

Habo

83,0

83,0

84,6

Karisborg

79,3

79,5

80,3

Gullspång

76,8

77,3

79,4

Vara

81,1

81,4

82,1

Götene

81,1

81,6

83,0

Tibro

77,8

80,0

81,0

Töreboda

76,3

77,0

78,5

Mariestad

80,2

81,7

82,4

Lidköping

80,0

81,6

82,3

Skara

83,9

83,5

83,8

Skövde

81,2

82,4

83,4

Hjo

78,0

79,3

80,4

Tidaholm

81,1

81,2

82,7

Falköping

80,6

81,3

82,1

Kil

79,1

80,0

80,5

Eda

74,0

73,9

72,8

Torsby

75,8

75,9

77,1

Storfors

76,2

77,4

78,2

Hammarö

81,6

82,6

82,9

Munkfors

76,0

78,4

79,6

Forshaga

80,4

80,6

79,8

Gmms

79,1

79,4

79,7

Årjäng

76,5

76,6

76,1

Sunne

78,3

79,1

79,1

Karistad

79,2

80,4

80,9

Kristinehamn

80,5

81,3

81,1

Filipstad

76,6

77,6

77,1

Hagfors

78,1

78,1

78,3

Arvika

76,8

77,3

77,7

Säffle

76,9

77,4

78,0

Laxå

78,4

78,2

79,2

Hallsberg

79,3

79,5

79,9

Degerfors

77,9

78,7

79,2

Hällefors

76,5

77,0

78,2

Ljusnarsberg

73,4

74,8

73,5

Örebro

79,4

79,9

80,6

Kumla

80,3

80,4

81,6

Askersund

79,8

80,3

80,2

Kariskoga

78,8

80,1

80,6

Nora

80,9

80,2

81,1

Lindesberg

80,5

81,0

81,6

Skinnskatteberg

74,4

76,0

75,8

Surahammar

79,5

78,6

78,8

Heby

77,7

77,2

78,7

Kungsör

76,3

77,2

77,7

Hallstahammar

76,6

77,6

78,3

Norberg

76,9

78,2

79,2

Västerås

79,5

79,8

80,5

Sala

79,1

79,2

79,5

Fagersta

76,8

77,3

78,1

Köping

77,1

78,8

79,4

Arboga

77,7

77,8

79,1

Vansbro

73,9

76,7

77,2

Malung

76,9

78,1

78,7

Gagnef

75,2

76,5

77,4

Leksand

77,5

78,0

78,6

 

Kommun                        1985        1986        1987                   Prop. 1989/90:76

Rättvik

Orsa

Älvdalen

Smedjebacken

Mora

Falun

BoHänge

Säter

Hedemora

Avesta

Ludvika

Ockelbo

Hofors

Ovanåker

Nordanstig

Ljusdal

Gävle

Sandviken

Söderhamn

Bollnäs

Hudiksvall

Ange

Timrå

Härnösand

Sundsvall

Kramfors

Sollefteå

Örnsköldsvik

Ragunda

Bräcke

Krokom

Strömsund

Åre

Berg

Häriedalen

Östersund

Nordmaling

Bjurholm

Vindeln

Robertsfors

Norsjö

Mala

Stomman

Sorsele

Dorotea

Vännäs

Vilhelmina

Åsele

Umeå

Lycksele

Skellefteå

Arvidsjaur

Arieplog

Jokkmokk

Överkalix

Kalix

Övertomeå

Pajala

Gällivare

Älvsbyn

Luleå

Piteå

Boden

Bilaga 1:1

73,6

74,6

75,9

74,0

75,8

76,8

75,0

76,8

76,8

76,2

77,5

77,9

79,9

81,0

81,3

81,0

81,7

82,0

77,6

78,3

79,4

80,9

82,0

81,6

79,4

80,1

80,0

75,6

76,3

76,5

76,3

77,6

77,9

76,7

77,6

78,4

72,2

75,0

74,3

78,5

80,1

80,3

75,2

75,2

76,4

74,5

74,9

75,8

79,4

80,0

80,6

77,2

77,7

78,0

77,4

77,8

77,7

78,0

78,5

79,8

78,1

78,8

79,1

76,4

78,1

77,5

77,3

77,8

78,9

79,8

80,3

81,1

79,0

79,9

80,8

76,4

77,2

78,4

76,9

77,9

78,9

78,5

79,2

79,8

75,4

76,3

77,9

78,1

78,5

79,0

79,6

79,8

80,4

74,2

74,8

76,0

79,4

80,0

80,3

75,6

76,8

77,9

75,9

76,5

77,7

81,0

81,8

82,1

77,9

78,6

79,6

73,7

75,7

76,4

76,2

77,2

78,7

79,0

79,9

80,4

76,5

76,7

78,9

75,3

75,8

77,2

73,0

73,5

74,7

74,1

74,8

76,6

73,0

73,7

73,8

78,3

80,3

81,3

72,3

73,1

73,7

73,4

75,2

75,7

80,1

80,9

81,5

78,8

79,6

80,3

79,4

80,3

80,4

75,2

75,9

77,5

79,6

78,9

80,5

79,4

78,9

79,2

70,8

71,3

72,2

75,4

76,8

77,4

65,8

67,0

68,2

66,9

67,3

67,9

77,1

77,8

77,6

74,4

75,4

78,3

78,2

79,4

79,8

78,7

79,0

79,0

80,6

80,9

81,3

300

 

 

Kommun

1985

1986

1987

Haparanda Kiruna

62,8 73,7

63,0

74,8

63,8 74,1

Riket totalt

79,2

80,1

80,6

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

Källa: ÅRSYS för resp. år (SCB), (UMDAC). Uppgiftema avser samtliga förvärvsar­betande.

Tabell 16   Arbetslöshet i kommuner och län, 1986—1989

 

Län/kommun

Genom-

1986-

Genom-

1989*

 

snitt

1988

snitt

 

 

Antal

%

Antal

%

Stockholms län

11542

1.10

7789

.73

Upplands-Väsby

189

.81

116

.47

Vallentuna

92

.72

54

.38

Österåker

139

.79

124

.63

Värmdö

102

.79

59

.42

Järfälla

317

.81

214

.54

Ekerö

41

.37

23

.19

Huddinge

431

.88

255

.51

Botkyrka

451

.99

336

.71

Salem

42

.51

22

.26

Haninge

264

.62

182

.42

Tyresö

184

.81

107

.44

Upplands-Bro

109

.81

85

.61

Täby

273

.75

134

.35

Danderyd

88

.48

43

.23

Sollentuna

219

.67

147

.43

Stockholm

5755

1.35

4001

.93

Södertälje

983

1.84

718

1.32

Nacka

398

1.01

229

.55

Sundbyberg

220

1.13

150

.72

Solna

365

1.08

247

.73

Lidingö

166

.66

103

.41

Vaxholm

33

.79

23

.53

Norrtälje

343

1.32

199

.74

Sigtuna

217

1.07

140

.66

Nynäshamn

107

.79

69

.49

Uppsala län

2834

1.75

1814

1.08

Håbo

95

1.02

54

.52

Älvkarleby

134

2.35

127

2.26

Tierp

241

2.06

155

1.34

Uppsala

1718

1.69

1 114

1.05

Enköping

447

2.17

248

1.17

Östhammar

195

1.51

111

.85

Södermanlands län

3201

2.04

1849

1.17

Vingåker

78

1.33

49

.82

Nyköping

558

1.38

348

.86

Oxelösund

136

1.53

133

1.52

Flen

185

1.76

103

.99

Katrineholm

331

1.68

168

.85

Eskilstuna

1569

2.77

876

1.55

Strängnäs

340

2.22

171

1.07

Östergöilands län

-766

1.93

2532

1.02

Ödeshög

45

1.29

19

.56

Ydre

38

1.54

20

.83

Kinda

100

1.71

69

1.18

Boxholm

38

1.14

16

.47

* Genomsnitt jan. —maj månad. (Vissa tekniska problem i samband med omlägg­ning av statistiken gör att inte mer aktuella uppgifter kan redovisas).

301

 

Prop. 1989/90:76

Län/kommun                    Genom-       1986- Genom-       1989*  _,.,

snitt        1988       snitt                        Bilaga 1:1

Antal       %            Antal       %

Åtvidaberg                             81    1.05              32        .41

Finspång                              258    1.72            146      1.00

Valdemarsvik                       117    2.28              63      1.23

Linköping                           1507    1.99            849      1.10

Norrköping                         1623    2.17            813      1.08

Söderköping                          82    1.08              60        .76

Motala                                 598    2.36            329      1.29

Vadstena                               35      .78              11        .24

Mjölby                                  237    1.50              96        .60

Jönköpings län                    3103    1.68          1577        .84

Aneby                                    73    1.83              32        .80

Gnosjö                                   11      .19                9        .15

Gislaved                               133      .74              54        .29

Vaggeryd                               66      .92              39        .54

Jönköping                           1498    2.24            827      1.21

Nässjö                                 263    1.41            133        .72

Värnamo                              163      .84              94        .48

Sävsjö                                   88    1.29              34        .49

Vetlanda                              285    1.70              70        :42

Eksjö                                   169    1.59              69        .65

Tranås                                 348    3.22            212      1.99

Kronobergs län                    1609    1.50            841        .77

Uppvidinge                            83    1.38              31        .52

Lessebo                                 79    1.52              54      1.04

Tingsryd                                 97    1.18              40        .49

Alvesta                                102      .88              47        .40

Älmhult                                   93      .96              47        .49

Markaryd                             180    2.65              65        .98

Växjö                                    750    1.75            443        .99

Ljungby                                222    1.33            109        .65

Kalmarlän                           2851    1.96          1625      1.12

Högsby                                 116    2.80              44      1.11

Torsås                                    87    1.95              53      1.20

Mörbylånga                            59      .78              46        .59

Hultsfred                              195    1.91              67        .67

Mönsterås                            205    2.56            135      1.70

Emmaboda                             99    1.48              46        .70

Kalmar                                  594    1.74            414      1.19

Nybro                                   197    1.55            138      1.09

Oskarshamn                         458    2.68            202      1.19

Västervik                              504    2.08            270      1.13

Vimmerby                             216    2.25              89        .93

Borgholm                              114    1.80            111      1.75

Gotlands län                          776    2.23            501      1.44

Gotland                                776    2.23            500      1.44

Blekinge län                       2 786    2.99          1569      1.70

Olofström                             268    2.74            145      1.49

Karlskrona                          1054    2.93            592      1.68

Ronneby                               514    2.87            286      1.62

Karishamn                            647    3.25            368      1.85

Sölvesborg                           300    3.12            175      1.79

Kristianstads län                 3527    2.06          1971      1.14

Östra Göinge                        166    1.83              77        .84

Örkelljunga                             70    1.27              41        .73

Tomelilla                               167    2.32          7086      1.55

Bromölla                               192    2.53              80      1.03

Osby                                     149    1.84              40        .49

Perstorp                                 56    1.22              22        .48

Klippan                                 258    2.60            198      1.99

Åstorp                                  184    2.32            102 1.25                                            302

 

 

 

 

Län/kommun

Genom-

1986-

Genom-

1989*

~   Prop. 1989/90:76

 

snitt

1988

snitt Antal

%

Bilaga 1:1

 

Antal

%

 

Båstad

74

1.02

51

.68

 

Kristianstad

954

2.21

558

1.28

 

Simrishamn

220

1.86

129

1.11

 

Ängelholm

407

2.12

208

1.03

 

Hässleholm

623

2.10

347

1.16

 

Malmöhus län

12024

2.52

7/70

1.48

 

Svalöv

121

1.59

54

.69

 

Staffanstorp

138

1.18

70

.59

 

Buriöv

203

2.11

90

.92

 

Vellinge

240

1.45

122

.68

 

Bjuv

149

1.68

51

.57

 

Kävlinge

161

1.21

64

.45

 

Lomma

107

.96

78

.69

 

Svedala

161

1.52

82

.75

 

Skump

197

2.58

132

1.68

 

Sjöbo

231

2.55

119

1.28

 

Hörby

130

1.72

79

1.04

 

Höör

121

1.79

57

.80

 

Malmö

5004

3.39

2950

2.01

 

Lund

1357

2.51

836

1.48

 

Landskrona

602

2.74

385

1.75

 

Helsingborg

1522

2.28

1006

1.48

 

Höganäs

213

1.60

138

1.02

 

Eslöv

317

1.93

179

1.06

 

Ystad

409

2.83

300

2.02

 

Trelleborg

627

2.90

363

1.65

 

Hallands län

2541

1.70

1688

1.09

 

Hylte

74

1.15

48

.75

 

Halmstad

1066

2.21

619

1.25

 

Laholm

232

1.83

134

1.04

 

Falkenberg

364

1.71

241

1.10

 

Varberg

471

1.66

365

1.25

 

Kungsbacka

329

1.03

274

.80

 

Göteborgs och Bohus län

9953

2.15

7260

1.54

 

Härryda

150

.92

117

.67

 

Partille

273

1.41

184

.92

 

Öckerö

65

1.03

40

.61

 

Stenungsund

165

1.44

128

1.07

 

Tjörn

97

1.25

89

1.09

 

Orust

107

1.39

89

l.IO

 

Sotenäs

108

2.11

60

1.15

 

Munkedal

130

2.01

79

1.19

 

Tanum

107

1.65

74

1.11

 

Göteborg

7137

2.57

5 359

1.92

 

Mölndal

318

.96

239

.70

 

Kungälv

222

1.06

153

.71

 

Lysekil

195

2.19

130

1.44

 

Uddevalla

794

2.70

428

1.46

 

Strömstad

72

1.20

72

1.13

 

Älvsborgs län

4649

1.75

2826

1.05

 

Dals-Ed

61

1.99

26

.82

 

Färgelanda

92

2.06

38

.84

 

Ale

163

1.08

113

.73

 

Lemm

299

1.48

159

.74

 

Vårgårda

95

1.68

54

.91

 

Tranemo

26

.34

28

.37

 

Bengtsfors

116

1.68

83

1.20

 

Mellerud

87

1.41

65

1.06

 

Lilla Edet

140

1.88

72

.91

 

Mark

324

1.69

175

.90

 

Svenljunga

97

1.50

51

.78

 

Herrljunga

46

.83

32

.56

303

Vänersborg

317

1.42

224

.99

 

 

 

Län/kommun

Genom-

1986-

Genom-

1989*

"   Prop. 1989/90:76

 

snitt

1988

snitt Antal

%

Bilaga 1:1

 

Antal

%

 

Trollhättan

617

1.93

388

1.19

 

Alingsås

358

1.87

 

 

 

Borås

1403

2.22

165

.83

 

Ulricehamn

169

1.28

912

1.44

 

Åmål

230

2.83

93

.69

 

Skaraborgs län

2 994

1.80

136

1.71

 

Grästorp

41

1.17

1767

1.06

 

Essunga

52

1.52

26

.72

 

Mullsjö

54

1.30

29

.83

 

Habo

44

.83

34

.78

 

Karlsborg

102

2.17

29

.52

 

Gullspång

75

1.95

50

1.06

 

Vara

137

1.37

43

1.16

 

Götene

95

1.21

94

.94

 

Tibro

129

1.88

56

.71

 

Töreboda

146

2.39

85

1.25

 

Mariestad

305

1.97

107

1.75

 

Lidköping

496

2.28

157

1.01

 

Skara

152

1.39

277

1.27

 

Skövde

714

2.39

113

1.00

 

Hjo

81

1.54

402

1.34

 

Tidaholm

128

1.61

52

.98

 

Falköping

233

1.22

55

.68

 

Värmlands län

5523

3.18

144

.76

 

Kil

153

2.15

3447

1.98

 

Eda

155

2.74

89

1.19

 

Torsby

421

4.72

150

2.65

 

Storfors

91

2.84

329

3.76

 

Hammarö

180

2.18

49

1.55

 

Munkfors

123

4.21

63

.74

 

Forshaga

210

2.99

93

3.30

 

Grums

126

1.99

85

1.17

 

Åriäng

161

2.77

57

.90

 

Sunne

305

3.96

91

1.51

 

Karistad

1607

3.31

209

2.70

 

Kristinehamn

412

2.52

978

2.00

 

Filipstad

258

3.16

343

2.12

 

Hagfors

464

4.55

121

1.53

 

Arvika

533

3.30

389

3.87

 

Säffle

314

2.84

230

1.43

 

Örebro län

4710

2.83

3130

1.88

 

Laxå

94

1.90

54

1.12

 

Hallsberg

218

2.14

143

1.42

 

Degerfors

239

3.25

152

2.11

 

Hällefors

146

2.43

121

2.11

 

Ljusnarsberg

182

4.72

123

3.35

 

Örebro

2 244

3.04

1495

1.99

 

Kumla

216

1.97

116

1.05

 

Askersund

151

2.25

82

1.20

 

Karlskoga

670

3.06

504

2.37

 

Nora

153

2.55

98

1.59

 

Lindesberg

390

2.62

233

1.58

 

Västmanlands län

4174

2.55

2810

1.72

 

Skinnskatteberg

100

3.12

99

3.15

 

Surahammar

239

3.35

137

1.90

 

Heby

197

2.50

159

1.99

 

Kungsör

159

3.06

88

1.68

 

Hallstahammar

325

2.94

187

1.71

 

Norberg

119

3.03

57

1.46

 

Västerås

1786

2.30

1255

1.62

 

Sala

276

2.14

239

1.83

 

Fagersta

231

2.63

105

1.22

304

 

Län/kommun

Genom-

1986-

Genom-

1989*

Prop. 1989/90:76

 

snitt

1988

snitt

 

Bilaga 1:1

 

Antal

%

Antal

%

 

Köping

499

2.94

330

1.97

 

Arboga

236

2.61

151

1.68

 

Kopparbergs län

4915

2.83

2904

1.68

 

Vansbro

171

3.70

81

1.80

 

Malung

223

3.10

94

1.32

 

Gagnef

144

2.47

69

1.17

 

Leksand

218

2.73

93

1.16

 

Rättvik

223

3.59

145

2.34

 

Orsa

123

2.85

95

2.24

 

Älvdalen

198

3.99

176

3.63

 

Smedjebacken

301

3.67

213

2.61

 

Mora

245

2.02

112

.91

 

Falun

683

2.11

375

1.15

 

Borlänge

861

2.92

580

1.96

 

Säter

122

1.79

65

.94

 

Hedemora

222

2.17

128

1.28

 

Avesta

472

3.09

218

1.46

 

Ludvika

700

3.86

448

2.54

 

Gävleborgs län

5 755

3.19

3272

1.83

 

Ockelbo

104

2.71

65

1.69

 

Hofors

158

2.04

99

1.29

 

Ovanåker

259

3.16

206

2.55

 

Nordanstig

200

2.95

95

1.42

 

Ljusdal

573

4.59

387

3.14

 

Gävle

1564

2.75

698

1.23

 

Sandviken

805

3.17

435

1.74

 

Söderhamn

713

3.80

381

2.08

 

Bollnäs

566

3.30

420

2.49

 

Hudiksvall

805

3.48

477

2.06

 

Västernorrlands län

4282

2.62

3261

2.02

 

Ange

175

2.26

154

2.09

 

Timrå

438

3.80

306

2.61

 

Härnösand

397

2.37

337

2.02

 

Sundsvall

1486

2.45

1043

1.72

 

Kramfors

452

3.09

373

2.60

 

Sollefteå

503

3.35

427

2.94

 

Ömsköldsvik

825

2.22

615

1.69

 

Jämtlands län

2372

2.90

1643

2.02

 

Ragunda

125

2.98

83

2.09

 

Bräcke

108

2.15

95

1.93

 

Krokom

225

2.78

160

1.97

 

Strömsund

422

4.36

261

2.81

 

Åre

185

3.17

141

2.39

 

Berg

150

3.02

97

2.02

 

Häriedalen

276

3.64

219

2.96

 

Östersund

875

2.39

576

1.56

 

Västerbottens län

4303

2.78

2942

1.90

 

Nordmaling

101

2.24

35

.77

 

Bjurholm

55

3.17

36

2.19

 

Vindeln

69

1.81

37

1.01

 

Robertsfors

71

1.60

27

.60

 

Norsjö

80

2.41

64

2.00

 

Mala

110

4.21

60

2.42

 

Stomman

257

5.02

204

4.24

 

Sorsele

85

3.97

55

2.77

 

Dorotea

90

4.16

60

2.82

 

Vännäs

94

1.89

33

.66

 

Vilhelmina

225

4.30

248

4.97

 

Åsele

77

3.12

58

2.49

 

Umeå

1369

2.40

804

1.35

 

305

20   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

Län/kommun

Lycksele

Skellefteå

Norrbottens län

Arvidsjaur

Arieplog

Jokkmokk

Överkalix

Kalix

Övertomeå

Pajala

Gällivare

Älvsbyn

Luleå

Piteå

Boden

Haparanda

Kimna

Riket

 

 

 

Genom-

1986-

Genom-

1989*

Prop. 1989/90:76

snitt

1988

snitt Antal

%

Bilaga 1:1

Antal

%

 

229

2.61

161

1.88

 

1381

2.98

1049

2.28

 

7840

4.60

6657

3.92

 

250

4.97

234

4.78

 

91

3.70

58

2.50

 

154

3.54

141

3.28

 

148

5.03

135

4.87

 

606

5.06

542

4.55

 

264

7.21

190

5.39

 

501

9.51

455

8.86

 

111

4.88

750

4.93

 

357

6.02

256

4.42

 

1404

3.09

1 120

2.42

 

879

3.65

813

3.27

 

510

2.79

383

2.09

 

468

7.59

369

5.83

 

1401

7.60

1 193

6.59

 

2.14

72860

1.36

113043

Källa: AMS register över arbetsökande (UMDAC)

Tabell 17   Kommunernas "självförsörjningsgrad'" år 1987

(Index där värdet 100,0 innebär att antalet sysselsatta i kommunen = antalet för­värvsarbetande som bor i kommunen). Rangordnade värden.

Kommun

1987

 

Solna

183.6

Stockholm

148.6

Göteborgs

125.9

Malmö

125.0

Sigtuna

119.9

Olofström

118.8

Fagersta

118.4

Karistad

118.3

Trollhättan

117.4

Perstorp

115.2

Lund

114.5

Kalmar

113.2

Skövde

112.7

Östersund

111.5

Växjö

110.1

Helsingborg

109.4

Kariskoga

109.2

Luleå

109.2

Borlänge

108.6

Bengtsfors

108.5

Danderyd

107.9

Mora

107.4

Munkfors

107.2

Laxå

107.2

' Antalet sysselsatta med arbetsplats i kommunen dividerat med antalet förvärvsar­betande som bor i kommunen multiplicerat med 100. (Solna kommun hade t.ex. 83,6 % fler sysselsatta än förvärvsarbetande som bodde i kommunen.)

Källa: ÅRSYS 1987 (SCB)

306

 

Kommun                     1987

 

Kristianstad

107.0

Lycksele

106.8

Linköping

106.4

Norrköping

106.4

Umeå

106.3

Ludvika

106.3

Köping

106.1

Skara

105.8

Härnösand

105.6

Örebro

105.6

Västerås

105.2

Jönköping

105.0

Sundsvall

105.0

Hofors

104.6

Emmaboda

104.0

Gävle

103.7

Oskarshamn

103.6

Eksjö

103.6

Ange

103.0

Vämamo

102.9

Älmhult

102.9

Tranås

102.8.

Halmstad

102.8

Torsby

102.8

Gnosjö

102.7

Borås

102.5

Uddevalla

102.5

Falun

102.4

Malung

102.4

Arboga

102.3

Hudiksvall

101.3

Karlskrona

101.2

Landskrona

101.2

Ljungby

101.2

Gislaved

101.2

Eskilstuna

101.1

Hultsfred

100.9

Säffle

100.9

Kristinehamn

100.8

Vara

100.7

Filipstad

99.9

Markaryd

99.7

Avesta

99.7

Kimna

99.7

Katrineholm

99.6

Mariestad

99.5

Nässjö

99.2

Skellefteå

99.1

Sandviken

98.9

Söderhamn

98.9

Sundbyberg

98.8

Karlshamn

98.7

Örnsköldsvik

98.6

Buriöv

98.6

Sollefteå

98.5

Norsjö

98.4

Tidaholm

98.4

Hällefors

98.4

Arvika

98.3

Hedemora

98.3

Mölndals

98.2

Varberg

98.2

Stenungsunds

98.1

Vetlanda

97.9

Karlsborg

97.8

Boden

97.8

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:1

307

 

Z:;::;:n               1987                                             Prop.l989/90:76

308

-----------------------------    Bilaga 1:1

Jokkmokk

97.7

Vänerborg

97.6

Gällivare

97.5

Ovanåker

97.3

Ystad

97.2

Västervik

97.2

Bollnäs

96.9

Tibro

96.6

Lidköping

96.6

Lysekils

96.5

Gotland

96.4

Lindesberg

96.3

Arieplog

96.3

Åre

96.0

Kramfors

95.9

Hagfors

95.9

Gullspång

95.9

Uppvidinge

95.9

Åriäng

95.8

Eda

95.6

Motala

95.5

Sävjsö

95.4

Uppsala

95.3

Strömstads

95.3

Häriedalen

95.2

Hallsberg

95.1

Falkenberg

95.0

Kalix

95.0

Strömsund

94.9

Vilhelmina

94.7

Ljusdal

94.7

Södertälje

94.7

Sorsele

94.6

Arvidsjaur

94.5

Vimmerby

94.3

Övertomeå

94.3

Hylte

94.2

Flen

94.1

Nybro

94.1

Tranemo

93.9

Östhammar

93.8

Herrljunga

93.7

Åsele

93.5

Simrishamn

93.3

Dals-Ed

93.1

Vadstena

92.9

Oxelösund

92.9

Överkalix

92.8

Älvdalen

92.8

Ängelholm

92.7

Falköping

92.4

Ronneby

92.4

Vansbro

92.4

Eslöv

92.3

Pajala

92.3

Bjuv

92.3

Hässleholm

92.2

Haparanda

92.0

Dorotea

92.0

Finspång

91.7

Götene

91.5

Båstad

91.5

Piteå

91.4

Stomman

91.3

Sunne

90.9

Klippan

90.8

 

Kommun                 1987                                               Prop. 1989/90:76

309

-----------------------------     Bilaga 1:1

Örkelljunga

90.8

Trelleborg

90.8

Sala

90.6

Robertsfors

90.6

Boxholm

90.5

Åmål

90.2

Tanums

89.8

Tomelilla

89.8

Ljusnarsberg

89.7

Sotenäs

89.5

Mjölby

89.1

Nyköping

88.5

Ulricehamn

88.1

Mellerud

87.9

Leksand

87.9

Grums

87.9

Åstorp

87.8

Sölvesborg

87.1

Ragunda

87.1

Mala

87.0

Rättvik

87.0

Hallstahammar

86.8

Valdemarsvik

86.8

Tierp

86.6

Östra Göinge

86.4

Högsby

85.7

Älvsbyn

85.7

Aneby

85.5

Mark

85.4

Alingsås

85.2

Nora

85.1

Alvesta

84.5

Borgholm

84.5

Enköping

84.2

Osby

84.1

Svenljunga

84.1

Bräcke

83.9

Lessebo

83.9

Vaggeryd

83.7

Tingsryd

83.7

Kumla

83.5

Norrtälje

83.5

Mönsterås

83.5

Kinda

83.4

Vindeln

83.2

Kumla

83.5

Norrtälje

83.5

Mönsterås

83.5

Kinda

83.4

Vindeln

83.2

Berg

82.1

Töreboda

82.1

Torsås

82.0

Ödeshög

81.5

Laholm

81.4

Smedjebacken

81.3

Ockelbo

81.1

Vingåker

81.1

Munkedals

80.8

Askersund

80.6

Älvkarleby

80.5

Skinnskatteberg

80.5

Bjurholm

80.0

Säter

79.9

Strängnäs

79.5

Hörby

79.5

 

Kommun__________ 7______________________________ Prop. 1989/90:76

Nordmaling              79.4                                                            Bilaga 1:1

Bromölla                   79.0

Åtvidaberg                78.8

Degerfors                  78.8

Mullsjö                       78.6

Orsa                          78.4

Hjo                            78.1

Höör                          77.9

Vårgårda                   77.5

Heby                         76.9

Färgelanda                75.6

Nordanstig                75.5

Essunga                    75.1

Nynäshamn               75.1

Kungsör                    74.8

Surahammar             74.7

Sjöbo                        74.1

Huddinge                  73.5

Kungälvs                   72.1

Ydre                          71.9

Sollentuna                 71.9

Söderköping              71.8

Norberg                     71.6

Krokom                      71.1

Höganäs                   71.0

Svalöv                       70.7

Gagnef                      70.4

Hammarö                   69.5

Vännäs                      69.3

Härryda                     69.2

Vaxholm                    68.6

Habo                         68.1

Grästorp                    67.9

Timrå                         67.8

Kil                              67.6

Mörbylånga               67.1

Lilla Edet                   66.9

Orust                         66.4

Nacka                        65.4

Tjörns                        63.5

Upplands-Väsby        63.2

Järfälla                       62.7

Svedala                     62.5

Forshaga                   62.1

Skump                       61.7

Storfors                     61.5

Kävlinge                    61.0

Ale                             60.9

Haninge                    60.7

Lidingö                      60.5

Upplands-Bro            59.2

Kungsbacka              55.7

Partille                       55.6

Staffanstorp              54.1

Täby                          54.1

Botkyrka                    53.6

Österåker                  51.6

Värmdö                      51.4

Öckerö                       50.6

Lomma                      48.4

Ekerö                         47.4

Lerum                        46.6

Tyresö                       44.9

Vallentuna                 44.4

Vellinge                     42.8

Håbo                         42.7                                                                                  310

Salem                        34.1

 

Figurer

Innehållsfilrleckning

Figur   1:   Årlig relativ befolkningsförändring, län, 1986—1989 Figur   2:   Årlig relativ befolkningsförändring, kommuner, 1986 —

1988 Figur   3:   Årlig relativ befolkningsförändring, län, 1981 —1985 Figur   4:   Årlig relativ befolkningsförändring, kommuner, 1981 —

1985 Figur   5:   Årlig relariv total netloflyttning, län, 1986-1988 Figur  6:   Årlig relativ total netloflyttning, kommuner, 1986—1988 Figur   7:   Årlig relativ total nettoflyttning, län, 1981 —1985 Figur   8:   Årlig relativ total nettoflyttning, kommuner, 1981 —1985 Figur  9:   Årligt relativt födelseöverskott, län, 1986-1988 Figur 10:   Årligt relativt födelseöverskott, kommuner, 1986—1988 Figur 11:   Årligt relativt födelseöverskott, län, 1981-1985 Figur 12:   Årligt relativt födelseöverskott, kommuner, 1981 —1985 Figur 13:   Årlig relativ total sysselsällningsförändring, län, 1985 —

1987 Figur 14:   Årlig relativ total sysselsällningsförändring, kommuner,

1985-1987 Figur 15:   Årlig relativ total sysselsättningsförändring, industri, län,

1985-1987 Figur 16:   Årlig  relativ  total  sysselsällningsförändring,   industri,

kommuner 1985-1987 Figur 17:   Årlig relativ total sysselsällningsförändring, privata tjäns­ter, län, 1985-1987 Figur 18:   Årlig relativ total sysselsättningsförändring, privata tjäns­ter, kommuner, 1985-1987 Figur 19:   Årlig relativ total sysselsällningsförändring, offentlig för­valtning och tjänster, län, 1985—1987 Figur 20:   Årlig relativ total sysselsällningsförändring, offentlig för­valtning och tjänster, kommuner, 1985-1987 Figur 21:   Sysselsättningsgrader, män och kvinnor, län, 1987 Figur 22:   Sysselsättningsgrader, män och kvinnor, kommuner, 1987 Figur 23:   Sysselsättningsgrader, män, kommuner, 1987 Figur 24:   Sysselsättningsgrader, kvinnor, kommuner, 1987 Figur 25:   Andel arbetslösa (%), län, 1986-1988 Figur 26:   Andel arbetslösa (%), kommuner, 1986—1988 Figur 27:   Andel arbetslösa (%), län, 1981-1985 Figur 28:   Andel arbetslösa (%), kommuner, 1981-1985 Figur 29:   Självförsörjningsgrad, kommuner, 1987

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

311

 

Årlig relativ befolkningsförändring 1986-89. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 1

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

i -0.2 I] -0.1 H -H0.2 H +0.6

-      +0.1%

-      +0.5%

-      +0.9% %

4-1.0  --

312

 

Årlig relativ befolkningsförändring 1986—88. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 2

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

B -0.2

D-o.i

M +0.2 H +0.4

UMDAC

- +o.n

■-   +0.3" ■-   +0.71;

313

 

Årlig relativ befolkningsförändring 1981—85. (Årlig procentuell förändring mot 1980 års värde.)

Figur 3

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 _0.4    --          %

Wl -0.2---- 0.3%

n _o.l  --  +0.1%

H +0.2    --   +0.3%

UMDAC

314

 

Årlig relativ befolkningsförändring 1981—85. (Årlig procentuell förändring mot 1980 års värde.)

Figur 4

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

S-0.4  -0.2 Zj -0.1 fl +0.2

+ 0.3% + 0.1% + 0.3%

 

Hnt3SK:cn_ERea 1 otMs   OATaRceiMTRAi.

315

 

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1986—88. Procent av befolkning 1985.

Figur 5

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

B < 0%

[U O --   +0.21

H >   +0.2%

U.>DAC

uMeA   MaasKDUERets i qm;

316

 

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1986—88. Procent av befolkning 1985.

Figur 6

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

KOMMUNER

B < 0%

G O --  +0.3'!

>   +0.3".

317

 

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1981—85. Procent av befolkning 1980.

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

Figur 7

IB <  -0.1%

□  -0.1   --   +0.1%

H > +0.1%

318

 

Årlig genomsnittlig nettoflyttning 1981 -85. Procent av befolkning 1980.

KOMMUNER

Figur 8

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

Bl <  -0.20%

O  -0.20 --   +0.15"

ffl  >   +0.15%

UMDAC

319

 

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1986—88. Procent av befolkning 1985.

Prop. 1989/90:76 Figur 9   Bilaga 1:2

 

D

<   -0.05%

_0.05  --   +0.15"

>   +0.15%

 

UMDAC

UrnEA    MDQSKOI-ERECI I ONS    SATORCENTRAU

320

 

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1986-88. Procent av befolkning 1985.

KOMMUNER

Prop. 1989/90:76 Figurio   Bilaga 1:2

 

B < -0.15<: D -0.15 --ffl  >   +0.151

+ 0.15%

 

UMDAC

321

21    Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1981-85. Procent av befolkning 1980.

Figurll

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

B <  -0.1%

□ -0.1  --  +0.1%

H >   +0.1%

UMDAC

uneA Moastai-ERBQ ! ons oatorcentral

322

 

Årligt genomsnittligt födelseöverskott 1981—85. Procent av befolkning 1980.

Figur 12

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

KOMMUNER

1 <   -0.20%

l~J -0.20 --   +0.05%

>   +0.05'

323

 

Årlig relativ förändr. totala sysselsättningen 1985-87. (Ärlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 13

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

LAN

D <   +0.2 %

H +0.3  --   +0.7% H +0.8  --   +1.6%

324

 

Årlig relativ förändr. totala sysselsättningen 1985-87. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

KOMMUNER

Figur 14

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

D <   +0.2  %

H +0.3  --   +0.79 H +0.8 --   +1.69

325

 

jlig relativ förändr. industrisysselsättningen 1985-87. (Ärlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 15

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

%

----- 1.69

■- +0.59 ■- +1.69 --   +3.09

%

 -1.7 B -0.6

n_o.5

H +0.6

UMDAC

umeA   hdcsskoi_eri

326

 

Årlig relativ förändr. industrisysselsättningen 1985—87. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Prop. 1989/90:76 Figur 16    Bilaga 1:2

KOMMUNER

-1.7  --

1=1-0.6

n_o.5

%
---- 1.6%

+ 0.6

+ 1.7 + 3.1

-      +0.5%

-      +1.6%

-      +3.0%

%

UMDAC

327

 

Årlig relativ syss. förändr. inom privata tjänster 1985—87. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 17

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

LAN

+ 1.4 -3.0 + 4.0 + 5.0 + 7.0 --

+ 2.9% + 3.9% + 4.9% +6.9%

 

NS     DATORCeNT

328

 

Årlig relativ syss. förändr. inom privata tjänster 1985—87. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 18

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

KOMMUNER

 

+ 1.4 --

+ 2.9

+ 3.0 --

+ 3.9

+ 4.0 --

+ 4.9

+ 5.0 --

+ 6.9

+ 7.0 --

 

329

 

Årlig relativ syss. förändr. inom offentlig förvaltning och tjänster 1985—87. (Årlig procentuell förändring mot 1985 års värde.)

Figur 19

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

B -0.3

n -0.2

H +0.3

-     +0.2%

-     +0.6% -- +1.2%

330

 

Årlig relativ syss. förändr. inom offentlig förvaltning och tjänster 1985—87. (Årlig procentuefl förändring mot 1985 års värde.)

Figur 20

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

B   -0.3 -

D -0.2 -

H +0.3 -

M +0.7 -

-     +0.2%

-     +0.6%

-     +1.2%

331

 

Sysselsättningsgrad 16-64 år. 1987. Män + kvinnor.

(Andel (%) fdrvärvsarb. av befolkn-16-64 år.)

Figur 21

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

LÄN

< 79.0% 79.1  __  80.0% 80.1   --  81.0%

>  81.1%

UMDAC

umeA   HacssKui-EReB

OA TORKEN T RA 1-

332

 

Sysselsättningsgrad 16-64 år. 1987. Män + kvinnor.

(Andel (%) förvärvsarb. av befolkn-16-64 år.)

Figur 22

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

<  78.4% 78.5 __  79.99 80.0 -- 81.49

>  81.5%

MDAC leA   hDgskqu,k

MS    DATORCJENTRAU

333

 

Sysselsättningsgrad 16—64 år. 1987. Män.

(Andel (%) förvärvsarb. män av antalet män 16—64 år.)

Figur 23

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

<  81.9% 82.0 --  83.49 83.5  --  84.99

>  85.0%

UMDAC

UMEA     MOeSKOUEREQ:

334

 

Sysselsättningsgrad 16 —64 år. 1987. Kvinnor.

(Andel (%) förvärvsarb. kvinnor av antalet kvinnor 16—64 år.) KOMMUNER

Figur 24

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

<  74.4% 74.5  __  75.9% 76.0 --  78.9%

>  79.0%

UMDAC

umeA   wassKoCfREo

;    aAXDRCENTBAL

335

 

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1986-88. (Andel (%) av befolkningen 16-64 ar, 198.1

Prop. 1989/90:76 .    „   Bilaga 1:2

Figur 25

LAN

U 1.10% □ 1.50 _ 1.99% M 2.00 - 2.49% B 2.50 - 2.99% H 3.00 - 3.49% H 4.60%

UnDAC

UMEA    Ht3CS3

,    DATPR CENTRAL,

336

 

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1986—88. (Andel (%) av befolkningen 16-64 år, 1985.)

Figur 26

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

 

KOMMUNER

22   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

<   1.45% 1.46 - 2.15% 2.16 - 2.85% >  2.86%

337

 

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1981—85. (Andel (%) av befolkningen 16-64 år, 1980.)

Figur 27

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

LAN

□

1.40   - 2.20%

2.50   - 2.99%

3.00   - 3.49%

3.50   - 3.99%

4.50   - 5.80%

 

UMPAC

UMEA     HDi5

□ ATORCjeNTRAl-

338

 

Arbetslöshet. Genomsnitt för år 1981—85. (Andel (%) av befolkningen 16-64 år, 1980.)

Figur 28

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

•

?

S <  2.15% §2.16  - 2.85% H 2.86  - 3.55% B >  3.56%

UMDAC

UrlEA    HOGSKOl_EReO

OATORCESNTRA!,

339

 

"Självförsörjningsgrad" 1987.

(Index (Riket = 100). Totala antalet syssels. relativt kommunens

totala arbetskraftsutbud multiplicerat med 100.)

Figur 29

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:2

KOMMUNER

B < 90

D     90 --  100

UMDAC

ur-iEA   HaasKd-ERES I I

NS    DATQRCENTRAl-

340

 

Bilaga 1:3

Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader

Under avsnitt 2.4, Inomregionala obalanser redovisas i bilaga 1 tabed 15 befolknings- och sysselsättningsutvecklingen inom bl. a. vissa större lokala arbetsmarknader i mellersta och norra Sverige. Av nedanstående lista framgår, vilka kommuner som hänförts till den största lokala arbetsmark­naden i resp. län. I två fall har dock avsteg gjorts från den avgränsning SCB redovisat. När det gäller Gävleborgs län har inte Älvkarleby kommun i Uppsala län hänförts till den största lokala arbetsmarknaden och när det gäller Jämtlands län har endast Krokoms kommun vid sidan om Öster­sund hänförts till densamma.

Prop. 1989/90:76 Bilaga 1:3

 

Största lokala arbetsmarknaden/län (be­teckning i bilaga 1)

Ingående kommuner

 

Norrbottens län (SLBD) Västerbollens län (SLAC)

Jämtlands län (SLZ) Västemorrlands län (SLY) Gävleborgs län (SLX) Kopparbergs län (SLW)

Västmanlands län (SLU)

Örebro län (SLT)

Värmlands län (SLS)

Luleå, Piteå, Boden, Älvsbyn

Umeå, Nordmaling, Bjurholm, Vindeln, Robertsfors, Vännäs

Östersund, Krokom

Sundsvall, Timrå

Gävle, Sandviken, Ockelbo

Falun, Borlänge, Gagnef, Leksand, Rättvik, Säter

Västerås, Hallstahammar, Surahammar, Sala

Örebro, Hallsberg, Kumla, Nora, Askersund

Karlstad,    Hammarö,    Forshaga, Grums, Kil

 

Avgränsningen bygger till största delen på en avgränsning av lokala arbets­marknader som gjorts inom SCB på grundval av uppgifter från ÅRSYS 1987.

341

 

Sammanfattning av 1987 års regionalpolitiska  Prop. 1989/90:76

kommittés betänkande (SOU 1989:55) Fungerande    ''a 2 regioner i samspel och sammanställning av remissyttranden som avgetts över betänkandet

1 Sammanfattning av betänkandet

1.2 Kommitténs analys av den regionala utvecklingen

Drivkrafter i den regionala utvecklingen

Intemalionaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt att fortsätta under 1990-talet. Denna process lorde också vara tämligen obero­ende av hur Sverige som nation rejjlerar förhållandena till EG.

Historiskt har en fortgående intemationalisering varit en underliggande ekonomisk krafl som drivit på stmkturomvandlingen och lett till en ökad urbanisering. Förändringama av bosättningsmönstren sker långsamt och har i Sverige följt en huvudfåra under mer än 100 år.

Från regionalpolitisk synpunkt är de här förhållandena ytterst centrala. Regionalpolitiska problemområden blir något förenklat de delar av landet som har låg befolkningstäthet. De växande delama av näringslivet blir i allt större utsträckning typiska "stadsnäringar". Men om verkligheten vore så rällinjig skulle inte de olika laridsdelamas andel av befolkningen vara relativt stabil över tiden. Det finns anpassningsmekanismer och krafter som verkar återhållande. Under 1970-talet har expansionen inom den offentliga sektom varit en sådan återhållande kraft.

En annan sådan faktor är att industrisysselsättningen under efterkrigsti­den andelsmässigl har förskjutits mot mindre tätbebyggda delar av landet. Bakom detta ligger sannolikt att ju mognare verksamheten blir desto kostnadskänsligare blir den. Samtidigt har utvecklingen av transportsyste­men gjort all man kan nå intemationella marknader även från mindre centralt belägna lokaliseringar.

Ytterligare ett förhållande av stor betydelse i det här sammanhanget är att samhällsbyggandel i vid mening verkar återhållande. Den fysiska infra­stmkturen åldras ojämnt. Det är därför svårt alt göra stora förändringar i samband med atl enskilda delar behöver bytas ul. Den materiella fömyel­sen sker successivt och i harmoni med existerande stmktur. Därmed blir den fysiska infrastmkturen inte bara en fömtsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den bliir också en mycket stark stabiliserande kraft.

Under senare år har i Sverige och i andra länder de regionala utveck­
lingsstrategierna omprövats inom forskning och i den förda politiken. Den
traditionella regionalpolitiken med stöd lill näringslivet som bärande in­
slag har kompletterats med åtgärder som förbättrar rambetingelsema i
regionema. 1 en omfattande studie inom EG där man försökt att ange
infrastmkturens betydelse för regional utveckling motiveras denna föränd­
ring av tyngdpunkten i politiken med att regionala skillnader lill sin natur    342

 

är långsiktiga och inte resultatet av kortsiktiga konjunkturförlopp. Som Prop. 1989/90:76 följd av delta måste tyngdpunkten i politiken ligga på utbudssidan och inte Bilaga 2 på efterfrågesidan i den regionala ekonomin. Motivet för detta är att varje enstaka region är liten i förhållande till världsekonomin varför efterfrågan kan betraktas som obegränsad. Det regionala problemet är därför att attrahera så stor del av världsefterfrågan att den regionala utvecklingspo­tentialen tas till vara. Denna efterfrågan måste uppnås i den intemationel­la konkurrenssituation som vi nyss berörde. Delta betraktelsesätt leder lill två huvudfrågor:

I Vad är del som bestämmer den regionala utvecklingspotentialen?

II Vad är del som bestämmer en regions relativa konkurrenskraft och
därmed dess utnyttjande av regionens resurser?

1 EG-studien avgränsas sex olika faktorer av betydelse:

1.     Uppsättningen av naturresurser.

2.  Befolkning och befolkningens sammansättning med avseende på ålder och kön.

3.  En regions geografiska läge (tillgänglighet).

4.  Storleken och strukturen av bosällningsmönstret inom en region och regionens position i det intemationella ortssystemel.

5.  Seklorssammansättningen i regionens ekonomi, dvs. fördelningen mel­lan areella näringar, industri och service.

6.  Kapitalstocken i en region, såväl realkapital inom näringslivet, som infrastmktur och "mänskligt" kapital, dvs. kunskap, information, organi­sationsförmåga m. m.

Kommittén har i sina analyser sökt belysa de punkter som sammanfattas i EG-studien.

a.   I Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige är befolkningssamman-
sätlningen ogynnsam såtillvida att andelen unga är låg och andelen äldre är
hög. Denna obalans innebär dels att dessa områden får ett litet tillskott av
arbetskraft dels att anspråken på social service blir höga. De problem som
generellt uppstår i landet på gmnd av de små ungdomskullama har där­
med särskild aktualitet i dessa områden.

b.   Stmkturomvandlingen kommer under 90-talet liksom tidigare att
vara snabb inom råvambaserad och arbetskraflsintensiv verksamhet, dvs.
sådana delar av näringslivet som är överrepresenterade i Inlandet, Bergsla­
gen och Sydöstra Sverige. Trycket på stmkturomvandling inom tjänstenä-
ringama, privata såväl som offentliga kommer sannolikt också att öka
vilket betyder att möjligheten att ersätta industriarbeten med tjänstebe­
fattningar kan komma atl begränsas.

c.   Jordbmket står inför en omfattande förändring. De problem som
hittills i huvudsak berört jordbmket i Norrland kan därmed komma att
spridas lill Sydöstra Sverige. Samtidigt kan denna omställning komma att
medföra att utrymmet för "nischproduktion" las om hand av jordbmkare
på slättbygderna.

d.   Många lokala arbetsmarknader i landet är så små all del ofta förelig­
ger brist på vissa yrkesgmpper samtidigt som arbetslöshet förekommer.
Arbetsmarknaderna är för små för att matchningen mellan vakanser och

arbetsökande skall kunna fungera. En fortgående ökad specialisering på    343

 

arbetsmarknaden i kombination med att kostnadema för arbetspendling    Prop. 1989/90:76 blir högre medför risk för alt obalanserna på dessa små arbetsmarknader    Bilaga 2 förvärras ytterligare.

e.   Överhettningen på huvudsladsregionens arbetsmarknad är inte en­
bart beroende av konjunkturskäl. D'en beror också på stmkturella förhål­
landen som överrepresentationen av den privata tjänstesektom och central
statlig förvaltning samt av att de mellanstäder som skulle kunna vara
altemativ inte har tillräcklig attraktivitet.

f.   Bergslagen och Sydöstra Sverige är områden som i förhållande till sin
nuvarande regionalpolitiska prioritering erhåller låga resursöverföringar
per invånare över statsbudgeten särskilt på kommunikations- och utbild­
ningsområdet.

g.  Inlandet erhåller höga resursöverföringar per invånare över statsbud­
geten. En stor del av dessa överföringar är en följd av de arbetsmarknads­
problem som föreligger. Om arbetsmarknaden fungerar bättre skulle dessa
överföringar automatiskt minska.

h. Ett närmande till EG kommer inte att innebära några avgörande begränsningar för våra möjligheter all bedriva regionalpolitik.

i. Regionalpolitiska insatser kan vidtas inom i stort sett alla polilikområ­den. En mycket liten del av de insatser som görs finansieras genom särskilda regionalpolitiska anslag.

j. För alt den utvecklingspotential som finns i olika delar av landet skall kunna tas tillvara måste brister i tillgängligheten till kommunikationer, utbildning, forskning och andra rambetingelser undanröjas.

k. Beröringspunktema mellan regionalpolitik och miljöpolitik kommer att öka under 1990-talet. Detta beror dels på att skärpta miljökrav för industrin t. ex. i form av miljöavgifter får stor betydelse i regionalpolitiskt intressanta områden, dels också på att de miljöstömingar som är direkt förknippade med bosällningsmönstret ökar.

1.3 Kommitténs geografiska prioriteringar

Regionalpolitikens mål

De nuvarande målen för regionalpolitiken svarar mot en geografisk uttolk­ning av den samlade politikens syften. Mot den bakgmnd som nyss redovi­sats behöver de också enligt vår uppfattning ha ett mer specifikt geogra­fiskt innehåll. En formulering som skulle kunna uppfylla dessa krav är att regionalpolitikens mål är alt skapa fungerande regioner i ekonomiskt, socialt, kulturellt och ekologiskt avseende.

Landsdelar, mellanstäder, landsbygd

Tre landsdelar bör enligt kommitténs mening prioriteras när det gäller
insatser som direkt och indirekt syftar till att förbättra arbetsmarknadslä­
get och i övrigt bidra till att regionema fungerar bättre. Dessa är Inlandet,
Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högst prioritet har insatser som förbätt­
rar situationen i Inlandet. Där får man också räkna med att insatser         344

 

behövs under överskådlig lid. Kommittén menar att dessa landsdelar    Prop. 1989/90:76 skiljer ut sig från andra när det gäller styrkan och varaktigheten i de hinder    Bilaga 2 som föreligger för omställning och utveckling.

För att landet som helhet skall fungera anser kommittén det också vara angeläget att mellanstädema, särskilt de som har naturliga kontaktytor mot de prioriterade landsdelarna, utvecklas så att de bättre kan fylla sin funktion som länk mellan storstad och landsbygd. Bättre fungerande mellanstäder förbättrar fömtsättningama för en angelägen avlänkning av tillväxten inom central statlig verksamhet och inom den privata tjänstesektorn i huvud­stadsregionen. En mer balanserad regional utveckling lill förmån för såväl berörda regioner som landet som helhet fömtsätter också att mellanstäder-nas möjligheter all stärka den inomregionala utvecklingen tas tillvara.

De geografiska prioriteringar som gjorts speglar kommitténs bedömning av var insatser för att främja den regionala utvecklingen framförallt behö­ver göras under 90-talet. Landsdelarna bör ersätta de nuvarande stödom­rådena.

Inlandet motsvarar nuvarande hela kommuner i stödområde A och B, de församlingar i Mora, Krokom, Örnsköldsvik och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B saml Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar kommunema Tierp, Östhammar, Storfors, Munk­fors, Kristinehamn, Filipstad, Hagfors, Degerfors, Hällefors, Ljusnars­berg, Karlskoga, Lindesberg, Skinnskatteberg, Hallstahammar, Norberg, Fagersta, Smedjebacken, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors.

I Sydöstra Sverige ingår kommunema Uppvidinge, Lessebo, Tingsryd, Högsby, Torsås, Hultsfred, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamn, Västervik, Vimmerby, Olofström, Ronneby, Karlshamn och Sölvesborg.

De mellanstäder kommittén prioriterat är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå, Umeå, Örnsköldsvik, Härnösand, Sundsvall, Östersund, Gävle, Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona och Växjö.

De kommuner som för närvarande finns i stödområde C men som inte ingår i någon av de tre landsdelama bör uppmärksammas av regeringen vid fördelningen av länsanslaget för berörda län. På liknande sätt måste regeringen ha beredskap för all hanlera snabbt uppträdande regionala problem på enskilda orter eller i vissa regioner.

De geografiska prioriteringar som kommittén redovisat skär över läns­gränser. Frågan om hur prioriteringarna skall få genomslag i olika resurs­fördelningsbeslut är därför viktig. Del finns ingen administrativ apparat tillgänglig som arbetar utifrån dessa landsdelsgränser. Länsstyrelserna har länen som sitt verksamhetsområde. Deras roll i regionalpolitiken ökar också. Den snabba ökning som skett av länsanslaget under 1980-talel visar att budgetstyrningen via länsstyrelsema blivit det viktigaste styrinstm-mentet för de regionalpolitiska anslagen.

Kommittén har dragit ett par slutsatser av dessa förhållanden. En är att Inlandels problem är så djupgående och i många fall konflikterna mellan kust och inland så lydliga atl vi föreslår all en särskild organisation med egna finansiella resurser inrättas för att hålla samman den statliga politi­ken. Även för Bergslagen och Sydöstra Sverige finns del skäl atl förbättra

345

 

samverkan mellan ingående kommuner och län. Några särskilda organisa-     Prop. 1989/90:76
tioner härför behövs inte enligt kommitténs mening.             Bilaga 2

Strategisk inriktning för de olika landsdelarna

Inlandet

Utgångsläget för Inlandet inför 90-talet kan beskrivas på följande sätt. Näringslivet domineras av naturresursbaserad verksamhet som sysselsätt­ningsmässigt utvecklats negativt. Den spridda bosättningen och de små arbetsmarknaderna gör att "stadsnäringar" såsom tjänsteproduktion har svårigheter all få tillräckligt underiag. Befolkningssammansätlningen har genom långvarig nelloutflyltning blivit ogynnsam. Ett särskih problem är alt de unga kvinnoma flyttar från Inlandet beroende inte bara på bristen på arbetstillfällen ulan sannolikt också på alt de saknar kultur- och fritids­aktiviteter i den "mansvärid" som Inlandet utgör. Infrastmkturen är i vissa delar dåligt utbyggd.

Näringslivets starka förankring i små och medelstora företag med inrikt­ning på råvambaserad verksamhet är den bas som utvecklings- och fömy-elsearbetet måste utgå från. Framtiden för Inlandet kommer därför att avgöras av i vilken mån man lyckas skapa en gynnsam miljö för befintliga företag alt tillägna sig teknisk fömyelse, utveckla nya produkter, finna nya marknader och ha en kunnig arbetskraft.

Kommuner och landsting är myckel viktiga arbetsgivare i Inlandet. Inte minst kvinnosysselsättningen i Inlandet är beroende av en fungerande offentlig sektor. Ändå har kommunerna i Inlandet begränsade fömtsätt­ningar all svara mot de anspråk som stäUs på dem. Kommunalskatten är hög trots skatteuljämningen. Den höga kommunalskatten i många inlands­kommuner är betungande för de som redan bor där och motverkar också den inflyttning som skulle behövas för all förbättra ålderssammansätt­ningen och för atl klara av de obeilanser på arbetsmarknaden som alltid finns på små arbetsmarknader.

Resursöverföringama över statsbudgeten lill Inlandet är betydande. Gmndproblemet i sammanhanget är att en alltför liten del av de resurser som satsas inom den offentliga sektom har en utvecklingsinriklning. Lite förenklat är merparten av resursema "konsumtionsstöd" i olika former. Överföringama till Inlandet sker i mycket hög grad som en konsekvens av skillnader i befolkningsstmktur och som en reaktion på skillnader i syssel­sättnings- och kostnadsläge. Även sådana resurser kan naturligtvis i vissa fall ge utvecklingseffekter. Någon mer systematisk prövning av möjlighe­ten alt förena utjämning mellan individer av inkomster och konsumtions­möjligheter med regionala ulvecklingstankar har inte gjorts. Sökandet efter sådana kombinationsmöjligheter framstår som en viktig uppgift för framtiden.

Inte i något annal område i landet torde behovet att anpassa politiska
åtgärder till regionala fömtsättningar vara större än i Inlandet. Gleshelen
och den lilla skalan påkallar ett stort mått av "egna lösningar". Olika
ålgärder som ökar flexibiliteten i befintliga regelverk är därför etl viktigt
element i en strategi för Inlandet liksom egna finansiella resurser.            346

 

Bergslagen                                                                    Prop. 1989/90:76

En framlida industriell expansion i Bergslagen kan inte baseras på en ökad ""äga z ståltillverkning. Tvärtom kommer antalet personer sysselsatta med till­verkning av stål under lång lid att fortsätta att minska även om den ekonomiska utvecklingen för stålföretagen blir gynnsam. För att skapa ökad sysselsättning måste därför förädlingsvärdet i Bergslagens industri höjas. Detta bör ske genom att man bygger på och utvecklar regionens befintliga kompetens, samtidigt som ny kompletterande kompetens tillfö­res utifrån.

De lekniskt-ekonomiska hinder för utveckling i en region som Bergsla­gen är att den existerande kunskapsbasen är ganska smal samtidigt som den finns hos stora företag vilka på gmnd av bl. a. ekonomiska orsaker inte kan investera i FoU på radikalt nya kunskapsområden. När en sådan region "mognar", är de mekanismer som skapar ny ekonomisk aktivitet genom nybildning av företag ofta svaga. Den har inte heller ell rikt och vittförgrenat informationsflöde och har därför begränsade möjligheter lill nyskapande. För Bergslagens del illustreras detta förhållande av att det inte finns någon högskola med inriktning mot den dominerande verksam­hetens kunskapsbehov i regionen, vilket gjort atl stålindustrins FoU i betydande grad bedrivs intemt i företagen och dels vid kollektivforsk-ningsinstitut och högskolor som finns utanför Bergslagen. Den FoU som företagen bedriver i Bergslagen syftar oftast till att effektivisera driften och/eller all ta fram nya produkter.

Hindren kan sammanfallas med beteckningen "del slutna Bergslagen". Slutenhet och inåtvändhet innebär svårigheter för nya idéer och ny kun­skap alt vinna insteg i Bergslagen. Förändring fömtsätter därmed att Bergslagen blir mer öppet. Viktiga steg i den riktningen har också tagits på lokalt initiativ, t. ex. genom den s. k. Norbergsmodellen. Den ökade öp­penheten kan uppnås genom förstärkta insatser inom utbildnings- och forskningsområdet. På liknande sätt ger insatser för atl förslärka mark­nadskontakten inte bara möjligheter tiU nya affärer ulan också del i kun­skap. Öppenheten kan också understödjas av investeringar i infrastmktu­ren. Såväl Inlandsvägen som den s. k. Bergslagsdiagonalen är väginveste­ringar som berör Bergslagen.

Hindren i detta sammanhang är bl. a. också som vi visar i kapitel 3 alt de planeringssystem som finns inom den offentliga sektom avseende infra­stmkturens utbyggnad missgynnar en region som Bergslagen. 1 vissa av­seenden finns här stora likheter mellan Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Sydöstra Sverige

En strategi för Sydöstra Sverige bör omfatta åtgärder som ökar samverkan
mellan landsdelens olika delar samt mellan Sydöstra Sverige och omgiv­
ningen som bärande inslag. Fömtsättningama är goda för en integration
på kommunikationssidan lack vare relativt små avstånd och det geografis­
ka läget. På utbildningsområdet gäller det att fortsätta de nya samverkans-
former de kommunala ulbildningsanordnama prövar med näringslivet
och att samordnat utveckla de högskoleresurser regionen har.                347

 

Även om tyngdpunkten i en strategi ligger på att förbättra infrastmktu-    Prop. 1989/90:76 ren finns också behov av insatser som direkt syftar lill företagsutveckling.     Bilaga 2 Detta bör ses mot bakgmnd av följande.

I de industridominerade delama av Småland spelar små och medelstora företag en stor roll. Många av dessji företag arbetar som underleverantörer lill stora svenska företag. Relationcm mellan köpare och säljare har i detta faU kännetecknats av att köparens krav på produktens kvalitet fortgående skärps samtidigt som växande kraiv ställs på underleverantörers utveck­lingskompetens. Resultatet har blivit att samarbetet mellan köpare och tillverkare institutionaliserats och därmed blivit mer långsiktigt. Utveck­lingen under 1990-talet för denna del av industrin i sydöstra Sverige bestäms därför av de svenska stoiiöretagens utveckling i allmänhet och "inköpsstrategier" i synnerhet saml av hur väl regionens företag förmår uppfylla de krav som köpama ställer. En ökad långsiklighet i samarbetet mellan storföretag och underleverantör innebär all relationen mellan före­tagen förändras. Från all ha varit en produktionsenhet som tillverkar insatsvaror utifrån köparens specifikationer blir underleverantörens upp­gift all lösa bestämda problem ål köparen utifrån angivna krav på funktion hos produkten. Underleverantören blir en del av storföretaget och får aijsvar för utvecklingsarbetet inom ett avgränsat område. För all fram­gångsrikt kunna spela denna roll kjrävs det att underleverantören ökar sin utvecklingskompetens. Den tidigare påtalade låga utbildningsnivån i regi­onen utgör i detta sammanhang ett problem för underleverantörer i Syd­östra Sverige.

Blekinges näringslivsstmktur domineras av stora produktionsenheter tillhörande intemationellt verksamma koncemer. Den statliga företagssek-lom är betydande, framförallt i ]K.arlskrona. Den stmktur som finns i Blekinge innebär att länet är ett av de mest "Qärrstyrda" i landet. En annan faktor av stor betydelse är att FoU-verksamheten i näringslivet är låg.

Mellanstädemas roll som länk mellan storstad och landsbygd

Mellanstäderna

Mellanstädema är transportmässigt ofta knutpunkter i de nationella syste­men för vägar, jämvägar och flygplatser. Ett centralt begrepp i samman­hanget är nätverk i vilka mellanstädema är vikliga export- och importno­der för större regioner och mellan vilka de större länkama i de nationella transportsystemen finns.

Ett annal centralt perspektiv på mellanstädema är all de ofta är noder i beslutssystem. Detta anknyter till den diskussion som förs om decentrali­sering av beslutsbefogenheter från Stockholm till länen (residensstädema) och till kommunema.

Ofta sammanfaller de här två funktionema dvs. mellanstädema är no­
der i transportsystemen och även viktiga noder i framförallt de offentliga
beslutssystemen. Ett antal orter är främst betydande arbetsmarknader
liksom del finns residensstäder som inte utgör noder i transportsystemen.
Vi redovisar en analys av dessa förhållanden i kapitel 2.                         348

 

Många av de funktioner som finns i mellanstädema har betydelse för    Prop. 1989/90:76 hela län. Det kan t. ex. gälla flygplatser eller sjukhus. Servicefunktionen är     Bilaga 2 länstäckande men arbetstillfällena skapas på den lokala arbetsmarknaden, vilket gjort atl mellanstädemas arbetsmarknad oftast utvecklats positivt. De är också de orter som bäst uppfyller de krav som ställs av förelag som vill etablera sig utanför storstadsområdena.

Syftet med insatsema i mellanstädema är att söka åstadkomma ett bättre fungerande (tälorts-)system i ett nationellt perspektiv och att skapa fömtsättningar och strategier för mellanstädema att bli motorer i den inomregionala utvecklingen. Del handlar om insatser för att förbättra tillgängligheten och/eller all stärka beslutskraften. Tillgängligheten kan ökas genom investeringar i t. ex. transportsektom. Beslutskraften kan stär­kas genom decentralisering av beslut inom den offentliga sektom. Syftet är all sådana insatser skall leda till att ortemas konkurrenskraft gentemot storstädema, särskilt Stockholm förstärks. Det handlar också om insatser som medför att mellanstädemas arbetsmarknad blir tillgänglig för så många som möjligt i länen, att t. ex. högskolans resurser blir tillgängliga för näringslivet i hela länet och all möjlighetema till decentralisering av statlig verksamhet från residensstaden lill andra orter las till vara.

Enligt kommitténs mening kan mellanstädemas dubbla roller inte ses isolerade från varandra. Tvärtom fömtsätter en bättre balans mellan stor­stad och landsbygd att mellanstädema fungerar väl i båda dessa avseen­den.

Med hänsyn till arbetsmarknadsläget anser kommittén att fyra av våra prioriterade mellanstäder också bör få del av det regionalpolitiska före­tagsstödet till nyetableringar och förelagsutveckling. Dessa mellanstäder är Kariskrona, Sandviken, Ömsköldsvik och Piteå.

Huvudstadsregionen

Stockholmsregionens och de andra storstadsområdenas utveckling är av central betydelse för hela landet och från vissa bestämda utgångspunkter också för regionalpolitiken. På Stockholms arbetsmarknad sysselsattes enligt FoB 85 drygt 20% av samtliga sysselsatta i landet. Inom huvudstads­regionen till vilken även Uppsala räknas, fanns en Qärdedel av landets sysselsatta. Om dessutom siffroma för Göteborg och Malmö läggs till, kan vi se att storstäderna sammantaget svarade för mer än en tredjedel av landets arbetsmarknad.

Den starka dominans som främst Stockholms arbetsmarknad har och de samband med mellanstädema som finns kan också uttryckas i pendlings-termer. År 1985 pendlade totalt ca 22000 människor från mellanstädema lill Stockholm. Uppsala, Nyköping, Västerås, Karlskrona och Sundsvall hade mer än 20% av sin totala utpendling till Stockholm.

Eftersom huvudstadsregionens arbetsmarknad svarar för en fjärdedel av
landets sysselsättning sprider sig följdverkningama av en dåligt fungeran­
de arbetsmarknad i regionen till hela ekonomin. Det finns också ett sam­
spel genom det pendlingsutbyte som sker meUan huvudstadsregionens
arbetsmarknad och övriga arbetsmarknader i landet.                             349

 

Inte minst arbetsmarknads- och utbildningspolitiken är väsentliga i Prop. 1989/90:76 detta sammanhang. Ju mindre arbetskraftsutbudet i Stockholm kvali- Bilaga 2 fikalionsmässigl stämmer överens med den efterfrågan som finns desto kraftigare kommer suget efter arbetskraft från andra delar av landet att vara. Det är mot den bakgmnden av strategiskt intresse, inte bara för regionalpolitiken utan för hela den ekonomiska politiken, all utvecklingen sker i balanserade former. Till en sådan balanserad utveckling hör, menar kommittén, att söka avlänka tillväxten inom den privata och offentliga tjänstesektom i Stockholmsområdet.

Landsbygd

Landsbygd är inget enhetligt begrepp. Det är stora skillnader mellan de förhållanden som råder t. ex. i skogsbygdema och i södra Sveriges slätt­land. Skärgårdama har sina särpräglade fömtsättningar. Det som förenar är den spridda bosättningen och att människomas utkomst i relativt stor utsträckning har sin gmnd i de areella näringama.

De likheter som finns speglas också i de förslag som kommit fram i Landsbygdskampanjen. De areella näringamas utveckling las upp i många budkavlar. Lantbmkets roll som försörj ningsbas betonas liksom dess roll för landskapsbilden och det öppna landskapet. En sammanstäUning av förslagen på ämnesområden visar alt de områden som i budkavlemateri-alel har högst prioritet är:

—sysselsättning och näringsliv

—service och utbildning

—bostäder

—kultur

—natur och miljövård

—kommunikationer.

Den dåliga standarden på landsbygdens vägnät är en fråga som ges stor uppmärksamhet. Bilens betydelse understryks. Inom kulturområdet är det kulluren som bärare av historia oc:h identitet och ell för regionen gemen­samt värderingssystem som står i centmm. Önskemål om att bevara kultu­rellt värdefulla byggnader och miljöer är vanligt förekommande. Ofta kopplas de ihop med bristen på samlingslokaler.

Närmare hälften av de krav och förslag som förs fram i budkavlarna riktas till kommunema. Sammanställningen visar att det finns vissa skill­nader mellan olika delar av landet i var tyngdpunkten i förslagen ligger. Den mest tydliga är den höga prioritet sysselsättningsfrågoma ges i bud-kavlama från Norrlands inland.

350

 

1.4 Kommitténs förslag till regionalpolitiska insatser       Prop. 1989/90:76

l direktiven fästs stor vikt vid infrastmkturens betydelse för den regiona­la utvecklingen. På motsvarande sätt uppmärksammas utbildningen och forskningen samt andra sektorsområden. Den breda syn på regionalpoliti­ken som anläggs i direktiven innebär att begreppet regionalpolitik får en annan betydelse än det vanligen givits. I de flesta sammanhang likställs regionalpolitik med de särskilda åtgärder som finansieras genom anslagen under arbetsmarknadsdepartementet. En sådan avgränsning av regional­politiken är uppenbarligen för begränsad i förhållande till kommitténs uppdrag. Den är också för begränsad om man ser till de mål som föreslås gälla för regionalpolitken.

1 betänkandet avses därför med regionalpolitik alla de politiska åtgärder som har som huvudsyfte eller bisyfte all utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet. Däri inkluderas det regionalpo­litiska stödet till näringslivet. Vi använder således inte regionalpolitiskt stöd till näringslivet och regionalpolitik som synonymer.

Konkret har detta synsätt gjort alt kommittén betraktar insatser inom fem olika områden som särskilt betydelsefulla. Dessa är:

—utbildning och forskning

—kommunikationer

—miljö

—energi

—kultur.

Fömtom dessa sektorsområden betraktar kommittén även fortsättnings­vis det regionalpoliliska stödet lill näringslivet som viktigt.

Kommitténs överväganden och förslag på dessa områden liksom de överväganden som gjorts om styrning och organisation sammanfattas som sagts i inledningen till varje kapitel. Kommittén avslutar denna samman­fattning med en punktvis redogörelse för sina förslag beträffande de priori­terade landsdelama, mellanstädema, Stockholm och landsbygden.

Kommittén har gjort bedömningen att Inlandets problem är mer varak­tiga än Bergslagens och Sydöstra Sveriges. Detta medför att en del av kommitténs förslag bara omfattar Inlandet medan andra avser samtliga prioriterade landsdelar.

351

 

 

 

 

Prop. 1989/90:76

 

 

 

Bilaga 2

 

Inlandet

Bergslagen

Sydöstra Sverige

ökad besluts­kraft till landsdelen

Vattenkraftsmedel för finansiering av bl.a. infra­strukturinveste­ringar

 

 

ökad kompe­tens

Stöd till före­tagsutveckling

Stöd till före­tagsutveckling

Stöd till före­tagsutveckling

 

Konsultcheck till mindre industri­företag

Konsultcheck till mindre industri­företag

Konsultcheck till mindre industri­företag

 

Ökat stöd till vuxenutbildning

ökat stöd till vuxenutbildning

Ökat stöd till vuxenutbildning

 

Ökat vuxenstudie­stöd

Ökat vuxenstudie­stöd

Ökat vuxenstudie­stöd

 

Förstärkt hög­skoleutbildning på distans

Förstärkt hög­skoleutbildning på distans

Förstärkt hög­skoleutbildning på distans

 

Utrustningsbidrag till skolan

Utrustningsbidrag till skolan

Utrustningsbidrag till skolan

 

Kompetenscentra för kvinnor

Kompetenscentra för kvinnor

Kompetenscentra för kvinnor

 

Bidrag till kommunal närings­politik

Bidrag till kommunal närings­politik

Bidrag till kommunal närings­politik

 

Utred förutsätt­ningarna föratt utnyttja nedskriv­ning av studie­skulder som regio­nalpolitiskt medel

 

 

Bättre till­gänglighet

Skärpta krav av­seende kvalite­ten i telenätet

Skärpta krav av­seende kvalite­ten i telenätet

Skärpta krav av­seende kvalite­ten i telenätet

 

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings­kapacitet i dala­nätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings­kapacitet i data­nätet

Möjligheter till lokaliseringsstöd för uppgradering av överförings­kapacitet i data­nätet

 

Satsning pari Ics-vägama 88 och 45 den s. k. Inlands-

Bergslagsdiago­nalen

Upprustning av vägar främst E 66

 

vägen

 

 

 

Stöd till data­kommunikation

 

Upprustning av den s.k. Kust­banan

Förstärkt kulturliv

Medel till för­eningslivet och studieförbunden av regionalpoli­tiska skäl

Medel till för­eningslivet och studieförbunden av regionalpoli­tiska skäl

Medel till för­eningslivet och studieförbunden av regionalpoli­tiska skäl

352

 

 

 

 

Prop. 1989/90:76

 

 

 

Bilaga 2

 

Inlandet

Bergslagen

Sydöstra Sverige

 

Upprustning av

Upprustning av

Upprustning av

 

kulturmiljöer,

kulturmiljöer.

kulturmiljöer.

 

landskap, bygg-

landskap, bygg-

landskap, bygg-

 

nader m.m.

nader m.m.

nader m.m.

 

Länsstyrelserna

Länsstyrelserna

Länsstyrelsema

 

bör ges större

bör ges större

bör ges större

 

möjligheter att

möjligheter att

möjligheter att

 

finansiera kul-

finansiera kul-

finansiera kul-

 

tursatsningar

tursatsningar

tursatsningar

 

genom länsan-

genom länsan-

genom länsan-

 

slagen

slagen

slagen

 

50 milj. kr. bör

50 milj. kr. bör

50 milj. kr. bör

 

avsättas för att

avsättas för att

avsättas för att

 

främja kulturlivet

främja kulturlivet

främja kulturlivet

 

i de prioriterade

i de prioriterade

i de prioriterade

 

landsdelarna

landsdelama

landsdelarna

 

Ett stimulanspaket

 

Glasmuséum i

 

bör utarbetas för

 

östra Småland och

 

fler konstnärliga

 

sjöfartsmuséum i

 

yrkesutövare till

 

Blekinge

 

Norrland

 

 

Konsolide-

Nedsättning av

 

 

ring av

socialavgifter

 

 

närings-

 

 

 

livet

 

 

 

Förnyelse

Lokaliserings-

Lokaliserings-

Lokaliserings-

av närings-

bidrag till ny-

bidrag till ny-

bidrag till ny-

livet

etableringar

etableringar

etableringar

 

Sysselsättnings-

Sysselsättnings-

Sysselsättnings-

 

stöd till privata

stöd till privata

stöd till privata

 

tjänstesektom

tjänstesektom

tjänstesektom

 

Medflyttandebi-

Medflyttandebi-

Medflyttandebi-

 

draget förlängs

draget förlängs

draget förlängs

 

från 12 till 24

från 12 till 24

från 12 till 24

 

månader

månader

månader

 

Lokaliseringsstöd

Lokaliseringsstöd

Lokaliseringsstöd

 

till miljöinves-

till miljöinves-

till miljöinves-

 

teringar i en-

teringar i en-

teringar i en-

 

staka fall

staka fall

staka fall

 

Lokaliseringsbi-

Investeringsbi-

Investeringsbi-

 

drag till befint-

drag (föreslås

drag

 

liga företag för

kunna lämnas i

 

 

investeringar i

hela landet för-

 

 

byggnader och

utsatt att läns-

 

 

maskiner

styrelsen priori­terar detta ända­mål)

 

 

Vattenkraftsmedel

Vattenkraftsmedel

 

 

till riskkapital-

till riskkapital-

 

 

bolag

bolag

 

353

23   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

 

 

 

Prop. 1989/90:76

 

 

 

Bilaga 2

 

Storstad

Mellanstäder

Landsbygd

Decentrali-

Lokaliserings-

Program för inom-

 

sera arbets-

samråd med stor-

regional decentra-

 

platser

företag

lisering

 

 

Lokaliserings-

Sysselsättningsstöd

 

 

samråd med cen-

till privata tjänste-

 

 

trala myndigheter

sektom

 

öka till-

AfTärsförmedling

Stöd till mark-

Stöd till mark-

gängligheten

mellan stockholms-

nadsbearbetning

nadsbearbetning

till växande

företag och före-

 

 

arbetsmark-

tag i de regional-

 

 

nader

politiskt prio-

Ett andra flygnav

Förbättrad

 

riterade områdena

i Sundsvall/Timrå

kollektivtrafik inom länen

 

 

Snabbtågsförbin-

Program bör ut-

 

 

delse Sundsvall-

arbetas för upp-

 

 

Gävle-Stockholm

rustning av grus­vägar

Förbättrad

 

Fasta forsknings-

Förhöjd statlig

attraktion

 

resurser till hög-

del i kollektiv-

som

 

skolor i anslut-

forskning om

lokalise-

 

ning till de

träindustrin

rings- och

 

prioriterade lands-

 

bostadsort

 

delama

Kollektivforsk­ningsprogram om

 

 

Forskning utanför

turismen

 

 

högskolan i kollek-

 

 

 

tiv form

Tillämpad FoU om småskalig

 

 

Pröva möjligheten

produktion

 

 

till omlokalise-

 

 

 

ring av befint-

Vattenkraftsme-

 

 

liga kollektiv-

del för lands-

 

 

forskningsinsti-

bygdsutveckling

 

 

tut

i södra Sverige

 

 

Ett stimulanspaket

Landsbygdens be-

 

 

bör utarbetas för

hov måste priori-

 

 

fler konstnäriiga

teras vid fördel-

 

 

yrkesutövare till

ningen av det

 

 

Norrland

statliga stödet till samlings­lokaler

Ingen offentlig service bör få dras in på lands­bygden utan att altemativa möj­ligheter att upp­rätthålla servi­cen prövats.

354

 

1.5 Reservationer och särskilda yttranden          Prop. 1989/90:76

Bilaga 2 Till betänkandet har fogals reservationer och särskilda yttranden enligt

följande:

Reservationer har lämnais av ledamötema Sigge Godin (fp), Sven Henriksson (vpk), Anders G Högmark (m) och Börje Hömlund (c). Sär­skilda yttranden har avgetts av sakkunnige Olof Nilsson gemensamt med ledmötema Sigge Godin, Sven Henriksson, Anders G Högmark och Börje Hömlund, gemensamt av sakkunniga Olof Eriksson och Kristina Persson, och av sakkunniga Anders Bäckström, Olof Eliason, Per-Anders Westhed, Bengt Jobin samt Johan Carlström och Bjöm Näsvall.

Kommitténs experter har inte lämnais tillfälle att lämna särskilda yttranden efter beslut av kommitténs ordförande.

2 Remissyttranden

2.1 Inledning

Betänkandet (SOU 1989:55) Fungerande regioner i samspel avgivet av 1987 års regionalpoliliska kommitté (11987:02) har remissbehandlats un­der hösten 1989.

Remissyttranden har avgetts av storstadsutredningen (SB 1988:01),
kommerskollegium, Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaper­
na, överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), riks­
försäkringsverket (RFV), socialstyrelsen (SoS), banverket, kommittén om
former för organisation av huvudmannaskapet för flygplatser (K 1989:11),
luftfartsverket (LFV), postverket, sjöfartsverket (SjöV), statens jämvägar
(SJ), televerket, transportforskningsberedningen, transportrådel (TPR),
vägverket (W), kommittén för utredning av statens regionalpolitiska och
sociala ansvar på tele- och postområdena (K 1988:02), riksskatteverket
(RSV), centrala studiestödsnämnden (CSN), humanistisk-samhällsvelen-
skapliga forskningsrådet (HSFR), statens invandrarverk, medicinska forsk­
ningsrådet (MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR), Nordiska
museet, riksarkivet (RA), riksantikvarieämbetet och statens historiska mu­
seer (RAA), statens ungdomsråd, statens skola för vuxna i Hämösand
(SSVH), statens skola för vuxna i Norrköping (SSVN), skolöverstyrelsen
(SÖ), statens kulturråd, forskningsrådsnämnden (FRN), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), fiskeristyrdsen, lantbmksstyrelsen (LBS), skogs­
styrelsen, Sveriges lantbmksuniversitet, AMU-styrelsen, arbetsmarknads­
styrelsen (AMS), Bergslagsdelegationen, delegationen för arbetsmarknads-
politisk forskning, expertgmppen för forskning om regional utveckling
(ERU), delegationen för glesbygdsfrågor. Stiftelsen Industricentra, plan-
och bosladsverkei (Boverket), statens lantmäteriverk (LMV), statens indu­
striverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges turistråd
(ST), konsumentverket (KOV), samtliga länsstyrelser, länsslyrelsemas or­
ganisalionsnämnd (LON), riksrevisionsverket (RRV), statistiska centralby­
rån (SCB), statskontoret, statens energiverk, statens naturvårdsverk (SNV),
statens vattenfallsverk (Vattenfall), kommittén för ökad användning av    35

 

ekonomiska styrmedel i miljöpolitiken (ME 1988:03), utredningen om kon- Prop. 1989/90:76 kurrensvillkoren för elintensiv industri (ME 1988:05), centmm för regio- Bilaga 2 nalvetenskaplig forskning vid Umeå universitet (CERUM), Norrlandsfon­den, Svenska iräforskningsinstitutet (STFI), institutet för melallforskning, institutet för verkstadsteknisk forskning (IVF), Stiftelsen för metallurgisk forskning (MEFOS), Scandinavian Airlines Syslem (SAS)/AB Aerotrans-port/AB Linjeflyg, Vänems Sejationsstyrelse, Trollhätte Kanalverk, utvecklingsfondema i Kronobergs, Blekinge, Kalmar, Älvsborgs, Värm­lands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, kommunema Stockholm, Tierp, Östhammar, Kinda, Vetlanda, Lessebo, Tingsryd, Uppvidinge, Växjö, Emmaboda, Hultsfred, Högsby, Kalmar, Mönsterås, Nybro, Oskars­hamn, Torsås, Vimmerby, Västervik, Gotland, Karlskrona, Olofslröm, Ronneby, Sölvesborg, Kristianstad, Malmö, Göteborg, Tanum, kommu­nema i västra Värmland och norra Dalsland (Bengtsfors, Arvika, Dals-Ed, Eda, Sunne, Säffle, Åmål och Årjäng), Benglsfors, Trollhättan, Skövde, Filipstad, Hagfors, Karistad, Kristinehamn, Munkfors, Storfors, Sunne, Torsby, Degerfors, Karlskoga, Limjesberg, Ljusnarsberg, Fagersta, Hallsta­hammar, Norberg, Skinnskalleberg, Västerås, Avesta, Borlänge, Falun, Bergslagskommunema, Hedemora, Ludvika, Malung, Mora, Orsa, Smed­jebacken, Säter, Älvdalen, kommunema i Hälsingland (Bollnäs, Hudiks­vall, Ljusdal, Nordanstig, Söderhamn och Ovanåker), Gävle, Hofors, Hudiksvall, Ljusdal, Söderhamn, Hämösand, Kramfors, Sundsvall, Timrå, Ömsköldsvik, Berg, Bräcke, Härjedalen, Krokom, Ragunda, Strömsund, Åre, Östersund, Tio-kommungmppen (Bjurholm, Dorotea, Lycksele, Mala, Norsjö, Sorsele, Stomman, Vilhelmina, Vindeln och Åsele), Nordmaling, Robertsfors, Skellefteå, Umeå, /.rjeplog, Arvidsjaur, Boden, Gällivare, Haparanda, Jokkmokk, Kalix, Kimna, Luleå, Pajala, Piteå, Överkalix, Övertomeå och Inlandskommunema (Berg, Ragunda, Sorsele, Stomman, Arjeplog och Arvidsjaur), Svenska kommunförbundet. Landstingsförbun­det, landslingen i Kronobergs, Blekinge, Kalmar, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västemorrlands, Jämt­lands, Västerbottens och Norrbottens län. Folkbildningsförbundet, Handi­kappförbundens centralkommitté (HCK), Rörelsefolkhögskolomas intresseorganisation (RIO), Grossistförbundet Svensk Handel, Sveriges industriförbund, Småförelagens Riksorganisation, Svensk Industriför­ening, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbmkamas Riksförbund (LRF), Svenska kraftverksföreningen, S>'enska elverksföreningen, Tjänstemän­nens Centralorganisation (TCO), C'entralorganisationen SACO/SR, Lands­organisationen i Sverige (LO), Svenska sparbanksföreningen, Förenings­bankemas Bank, Norrlandsförbundet, Svenska handelskammarförbundet. Svenska åkeriförbundet, Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Skärgår­dens Intresseföreningars Konlaktorganisation (SIK) och Hushållningssäll­skapens Förbund.

Dessutom har yttranden inkommit från Svenska Frisksportsförbundet,
Landsbygdsutveckling i norra Ås, Mörbylånga kommun, KFUK-KFUM,
Nora kommun, institutet för livsmedelsforskning SIK, VIA Lappia, Es­
kilstuna kommun, regionalpolitiska konferensen i Avesta 5-6/10, regional-  356

 

politiska konferensen i Avesta 5/10, TCO-distriktel i Älvsborgs län. Opp- Prop. 1989/90:76
manna Vånga Bygdegemenskap, Kristianstad-Blekinge Energikonsortium Bilaga 2
AB, TCO-distriktel i Norrbottens län, landstinget i Hallands län. Kommun­
förbundet i Kristianstad län, Nässjö kommun, Sigvald Bergqvist LAND,
Gunnar Englund Hammerdal, Bemt-Olof och Gunnel Jonäng i Bollnäs,
PRO Bollnäs, Inga-Lena Bergfäll, Gerd Svedberg, Vandrarhemsgmppen i
Liden, Jämtlands läns bygdegårdsdistrikt, Cenlem i Jämtlands läns distrikt,
Socialdemokratema i Nora arbetarekommun. Kvinnor på landsbygden,
LO-sektionema i Sunne, Västra Värmland, Säfilej Åmål, Bengtsfors och
Dals Ed, Högskolan Trollhättan/Uddevalla, Agneta Andersson, ST-Ts
Örebro-distrikt, Sveriges Kyrkliga Studieförbund, Temu Interactor AB,
landstinget i Skaraborgs län, Mickhall Verktyg AB, Astrid Nilsson Harm­
ånger, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Gunnar Dahlberg Edsbyn,
Kommittén vår bygds framlid Ullared, Tväråbäcksbygdens Intresseföre­
ning, Kurt-Åke Sjöström ABF, Töcksfors Verkstads AB, Lennartsfors
Mekaniska AB, Nokalux AB, Interinnovalion Precisionsplål, Elektro-
mekan AB, ABEKO, Töcksfors Påsinduslri, Harö Riksorganisationen för
Valfrihet, Jämställdhet och Föräldraskap, Jönköpings kommun, Sveriges
Riksidrotlsförbund, Bohusläns skärgårdsråd, Jemkontoret, Ung Utveck­
ling Norra Golland, Förtroendemannagmppen Golland, SOS-projeklel,
Björkvik Bygdekommitté, Jämtlands läns Socialdemokratiska Kvinno­
distrikt, Socialdemokratema i Västerbotten, Norrbottens socialdemokra­
tiska kvinnodistrikl, SLU Institutionen för Skogsteknik, Svenska Idrotts­
rörelsens Studieförbund (SISU), Kollekliva forskningsinstitutens samar­
betsorgan (SAMKO), TCO Jämtlands län, Långsemds socialdemokratiska
förening. Nordhallands hembygdsförening, Solberga sockenråd Vetlanda,
Kjell Höglin Bergslagskommunemas regionalpolitiska gmpp. Byalagen i
Karlskoga kommun, Gällareds bygdekommitté. Svenska Sällskapet för
Landsbygdsutveckling (SSL), SIBBO-Utterbäck Byalag, Edshults Samhälls­
förening, Erik Sune Sandberg, Valdemarsviks kommun, Vämamo kom­
mun, Östen Forslund m. fl. studiemedelsgmpp. Linnebäcks Byalag, Okome
Köinge, Svartrås kommitté för levande landsbygd, Övertomeås Socialde­
mokratiska Kvinnoklubb, Kvibille lokalkommitté, Gottfrid Lissåker i Lek­
sand, Cenlem i Krokoms kommun. Sex nordligaste länsavdelningama i
Svenska kommunförbundet. Kvinnor på landsbygden, landstinget i
Södermanlands län, Aneby kommun, Arbetamas bildningsförbund, Sura­
hammars kommun, Christer Wall Lillsjöhögen, Älvsborgs länsavdelning i
Svenska kommunförbundet, Borås kommun. Fyrstad regionkommitté.
Riksförbundet för Hembygdsvård, Hakkas bygdekommitté, Rättviks kom­
mun. Kalvs byalag, Malmöhus läns TCO-distrikl, Gmms kommun, Åke
Norberg Hassela, Jämtlands läns bildningsförbund, Riksteatem, Lantbm­
kamas länsförbund i Dalama, Vetlanda Ortsförbund av LRF, Husmoders­
förbundet Hem och Samhälle, Uppsala läns bygdegårdsdistrikt, Kommittén
för Rimbo 90, Kvinna i Jämtland år 2010, Bäckaby sockenråd, Rödeby i
Blekinge, Ame Danielsson Åseda, Vävstugans Vänner, Lockne Hembygds­
förening, Hela Sverige ska leva-gmppen i Saxnäs/ Sorsele kommun, Janne
Norberg Kilafors, Grafikgmppen Svärtan, Ockelbo kommun, TBV Tjäns­
temännens Bildningsverksamhet, Eksjö kommun, Trätek, Sydsvenska Han-        357

 

delskammaren. Köpings kommun, Habo kommun, Stockholms universitet, Prop. 1989/90:76 Edefors-Harads bygdekommitté, Cenlem i Skaraborgs distrikt, Iris Lind Bilaga 2 ledamot av miljöpartiet de grönas politiska utskott. Östra Blekinge Hem­bygdsförening, Föreningen Lidehbygdens Framtid Bogmppen, Vasselhyt-tans bygdecirkel. Kvinnor i Dalsland, SSU Malmfältens Socialdemokra­tiska Ungdomskrets, Forshyttans Bygdekommilté, Öslerviks Byalag, Stu­diecirkel i Göstorp, Lantbmkamas länsförbund i Skara, Ramkvilla Sockenråd, Ulvecklingsgmppen Ekshäradsprojekt, Karin Granberg Vidsel, Metall avd 52 i Östersund, Norrforsgmppen, Kooperativa Rådet, Elsie-Maj Björklund m. fl. Hälsingland, LO ■distriktet i Örebro län, TCO-distriktel i Örebro län, Studiecirkel Boda, Korsla, Klösta och Lilsnäset i Östersund, Jan Anders Eriksson Gammelstad, ICRDs arbetsgmpp för Konstmuseum i Norrbotten, Alf Tagesson Mariannelund, Dellenbanans Vänner, Luleå Socialdemokratiska Arbetarekonrimun, Jämslälldhetsarbetares förening. Tekniska Högskolan i Linköping, Kungsörs kommun, Samhällskooperali-vet BYSSBON, Västsvenska socialdemokratiska partidistrikten, Asker-sunds kommun. Inlandskommunernas ekonomiska förening, Kumla kom­mun, Kalmar konstmuseum, Falköpings kommun, TCOs kvinnoprojekt i Övertomeå, Sveriges Universitetslärarförbund, Studieförbundet VUXEN­SKOLAN i Skaraborgs distrikt, Långsemds Utvecklingsgmpp, Lena Nallo i Boden, Ingalis Bråman i Pajala, Maria Lindquist i Hällekis, arbetsgmppen för levande landsbygd i Vagnhärad, Tora Rensgord i Junomando, Tage Gustafsson, Hom-Hycklinge Bygdekommilté, Eksjö/Valdemarsviks/Ydre/ Kinda/Vellanda och Åtvidabergs kommuner, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund i Stockholm, Jan Erik Persson i Saxen, Hela Sverige ska leva i Kinda kommun. Dalamas Museum, Edvard Holmberg Frösön, Koopera­tiv Utveckling i Jämtlands län, Thure Amby i Gällslad, Bmnflo Västra CKF studiecirkel. Kommunens Bästa i Borgholms kommun. Projekt Indalsleden, Bygdegårdamas Riksförbund i Stockholm, Lanlbmksnämnden i Jämtlands län. Björkö sockenförening. Projekt Arbetssugen inom Umeå kommun, Stefan Jonäng i Fjöle, Kenneth Niblom och Inger Karlsson och Berith Lindström, Dick Svensson och fils Karlsson och Börje Ekstrand, Fritz Lund i Adak, Anders Agnemar i Vadstena kommun. Munkedals kommun, Södermanlands hembygdsförbund, Kalmar länsavdelning/Svenska kom­munförbundet. Norrbottens kvinnliga företagare, Östergötlands länsavdel­ning/Svenska kommunförbundet, Bohuslandslinget, Fyrstad/Regionkom­mittén, Bergsjö-Hassela LRF-avdelning, BLÅ VÄGEN VÄST, Svenska kommunförbundets länsavdelningar i Kopparbergs, Gävleborgs, Väster­norrlands, Jämtlands och Västerbottens län, TCO i Norrbollens län. Kvin­nor i Pajala kommun, Socialdemokratema i Ömsköldsvik och länsarbets­nämnden i Älvsborgs län.

Remissammanställningen har i möjligaste mån stmkturerats efter den regionalpolitiska propositionens disposition. Varje avsnitt inleds med en kortfattad beskrivning av utredningens förslag.

358

 

2.2 Allmänna synpunkter                                  Prop. 1989/90:76

Bilaga 2 Många av remissinstanserna är positiva till utredningens breda ansats och inriktning. Flera instanser anser dock att analyserna saknar djup och att materialet är svåröverskådligt.

SSVH önskar framhålla sin positiva inställning lill huvuddragen i försla­gen. Bergslagsdelegalionen konstaterar med tillfredsställelse att betänkan­det har en betydligt bredare ansats vad gäller regional utveckling än tidiga­re utredningar. AMS, Kramfors och Skinnskattebergs kommuner samt Tio-kommungmppen stöder kommitténs breda syn på regionalpolitiken. Stats­kontoret, länsstyrelsen i Värmlands län, landstingen i Kronobergs och Värmlands län anser att ansatsen i betänkandet i flera viktiga avseenden är värd beröm. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att del sammanfattande intrycket av utredningens förslag är positivt. Tierps, Lessebo och Torsby kommuner anser all kommittén genom sina analyser åstadkommit en bra genomlysning av de regionala problemen. Östhammars, Karlstads, Munk­fors och Emmaboda kommuner kan i stort ansluta sig till utredningens analyser och förslag. Del är med tillfredsställelse som Sölvesborgs kommun tagit del av förslagen och tillstyrker att dessa genomförs så långt som möjligt. Olofströms och Gävle kommuner anser att utredningen har en bra helhetssyn på regionalpolitiken. Are kommun har ingen erinran mot slut­betänkandet. Landstinget i Västernorrlands län och Oskarshamns kom­mun anser del väsentligt att kommitténs förslag kan genomföras i sina huvuddrag. Borlänge kommun framhåller att utredningens analyser och förslag i allt väsentligt är mycket välgmndade och positiva. Gotlands och Östersunds komrriuner anser att kommittén gjort en bred genomgång av del regionalpolitiska fältet. Ljusdals kommun anser atl kommittén i sitt förslag lagt gmnden lill en väl fungerande framtida regionalpolitik. Sundsvalls kommun delar utredningens syn på regionalpolikens övergri­pande roll och infrastmkturens betydelse för en positiv regional utveck­ling. Grossistförbundet Svensk Handel noterar att utredningens analys ut­mynnar i en breddning av begreppet regionalpolitik. Svenska Handelskam­marförbundet välkomnar den delvis nya syn som kommittén anlagt på regionalpolitiken.

£7?[/noterar med tillfredsställelse att kommittén fört in både miljö- och
kulturfrågor i regionalpolitiken men anser all bilden av problem och
lösningar är ytterst komplex och svåröverskådlig. Länsstyrelsen i Väster­
bottens län menar all utredningen har haft den förtjänstfulla ambitionen
att ta ett bredare grepp om regionalpolitiken men att kopplingen mellan
analys och förslag behöver vidareutvecklas. Länsstyrelsen i Blekinge län
finner alt betänkandet är ett arbete av stor betydelse men att det uppvisar
brister, möjligen på gmnd av tidspress. Länsstyrelsen i Kristianstads län
anser att det inte bör finnas en uppsjö av slödmöjligheter som är svåra att
överblicka. C£/? C/M anser all kommittén har en förtjänstfull ambition när
den anstränger sig att formulera ett systemtänkande som försöker betona
inleraklionen mellan orter av olika storlek och med olika profiler. Möjli­
gen har politiska brytningar inom kommittén, kanske i kombination med
otillräcklig systemkompelens inom utredningen, lett till alt en del gmnd-    359

 

läggande ansatser om centrala noder och dessas omland får olika innebörd Prop. 1989/90:76 på skilda ställen i utredningstexten. Del återspeglar sig också i spänningar Bilaga 2 mellan olika förslag, anser CERUM. Torsås kommun anser alt trots många kritiska synpunkter på utredningens förslag så är ändå helhetsintrycket av utredningen positivt, eftersom kommunen ingår i den prioriterade lands­delen Sydöstra Sverige. Bergslagskommunerna vill ha stora ändringar i vissa frågor men ser ändå positivt på en hel del idéer som kommittén kommit med. Hudiksvalls kommun ansluter sig till helhetssynen på regio­nalpolitiken även om inte tillräckligt fördjupade studier och analyser gjorts inom vissa områden. Krokoms kommun delar kommitténs bredare synsätt på regionalpolitiken men saknar en mer genomgripande analys beträffande fömtsäitningama att nå de regionalpoliliska målen för Norr­lands inland. Älvdalens kommun delar i stor utsträckning kommitténs synpunkter på hur den framtida regionalpolitiken bör utformas, men har i vissa fall avvikande åsikter. Bergs kommun ser med tillfredsställelse på att utredningen ger begreppet regionalpolitik en betydligt vidare definition men noterar ett glapp mellan anal)'s och förslag. Överkalix kommun anser att utredningen på många områden är väl genomarbetad men att del på andra områden saknas djupare anailyser. Landstingsförbundet bedömer att de redovisade förslagen innebär angelägna men ändå tämligen begränsade förstärkningar i vissa avseenden. Göteborgs kommun anser att det är positivt atl utredningen förordar utvecklingsinsatser som tar lill vara befintliga kompetenser i regionema men anser det fel atl sammanföra Stockholm, Göteborg och Malmö i ett begrepp; "storstadsregionema". LO menar atl kommittén gjort en förtjänstfull analys av regionala fömtsätt­ningar och utveckling och presenterat ett unikt kartmaterial. Analysen har enligt LOs mening dock lett lill alltför detaljerade förslag. Norrlandsför­bundet anser att kommittén genom sina resonemang breddal det regional­politiska fältet men menar att utredningen misslyckats med att på ett logiskt sätt systematisera det presenterade materialet. Glesbygdsdelega­tionen konstaterar att gles- och landsbygdsfrågorna fått utrymme i betän­kandet och att många förslag är positiva ur landsbygssynpunkt men att det finns stora brister i målformulering och förslag. HCK har inga principiella invändningar mot förslagen, men konstaterar att det saknas en fördjupad analys av vissa gmppers speciella problem. Svensk Industriförening note­rar att utredningen anser att kraftiga satsningar i svaga regioner är av största betydelse, vilket tyvärt inte återspeglas i förslags- och budgetdelen. Statens ungdomsråd ställer sig bakom ulredningsförslagen men tillägger atl kraftfullare åtgärder skulle kunna genomföras för ungdomar. Hushåll­ningssällskapens Förbund är positivt till det bredare synsättet på regional­politiken men konstaterar att utredningen drar en del slutsatser, som bl. a. rör utvecklingsfondemas verksamhet, vilka både avslöjar brist på insikter och frånvaro av analys.

Storstadsutredningen anser alt kommittén behandlar storstadsregioner­
nas utveckling och framtidsutsikter ytterst sparsamt och sporadiskt varför
förslagen inte kan ligga till gmnd för en politik som syftar till att skapa
fungerande regioner i samspel. Enligt ÖCBs uppfattning är det uppenbart
att regionalpoliliska och beredskapsmässiga hänsyn inom viktiga sam-      360

 

hällsområden sammanfaller men att detta förhållande inte nämnvärt över- Prop. 1989/90:76 vägts av kommittén. SoS anser att betänkandet fått en alltför stark slagsida Bilaga 2 mot betydelsen av ekonomiska faktorer medan t. ex. hälso- och sjukvård inte berörs alls. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar alt utredningen till största delen handlar om slödpolitik i vissa landsdelar varför samspelet mellan storstadsregioner, mellanstäder och övriga delar av landet endast berörs till en liten del. Länsstyrelsen i Södermanlands län saknar en sär­skild analys riktad mot storstadsregionemas expansion. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län är kritisk till synsättet att avlänka tillväxt från storstadsområdena. Utvecklingsfonden i Kronobergs län anser all samspe­let mellan regionalpolitik och allmän näringspolitik inte analyserats i tillräcklig omfattning. Utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser all vä­sentliga förslag är så övergripande beskrivna och analyserade att det är svårt att ta ställning lill dem. Ronneby kommun anser all utredningen är vittomfattande på ett sätt som tyder på ett kraftigt överskridande av direktiven framför allt vad gäller finansieringsdelen. Vetlanda kommun anför att utredningen varit alltför generell vid indelningen av Sydöstra Sverige och förbisett konsekvensema för lill området gränsande kommu­ner. Kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland saml kommuner­na i Hälsingland ifrågasätter om kommittén tillräckligt observerat pro­blemen i deras regioner. Strömsunds kommun konstaterar att det finns en obalans mellan analys och förslag som gör all betänkandet i vissa stycken är svårtolkat. Jokkmokks kommun anser alt del material som presenteras inte kan ligga till gmnd för riksdagsbeslut utan vissa gmndläggande för­ändringar. Arjeplogs kommun anser att belänkandet syftar lill att inom ramen för befintliga regionalpolitiska medel ta från de fattigaste kommu­nema och ge till de något mindre fatliga. Svenska kommunförbundet och Skellefteå kommun konstaterar att förslaget i sin helhet har sådana brister alt det måste ifrågasättas om det kan ligga som underlag för en regerings­proposition och därmed följande riksdagsbehandling. Landstinget i Örebro län anser det förvånande att kommittén nära nog hell ignorerat lands­tingens roll. Landstinget i Västmanlands län anser atl den statliga regional­politiken skall betraktas som en komplettering till bl.a. landstingens och kommunemas egna insatser för den regionala utvecklingen inom varje län vilket enbart marginellt beaktats i betänkandet. Svenska Åkeriförbundet påpekar att betänkandet är begränsat eftersom det endast i ringa omfatt­ning rör åkerinäringen. SIKO noterar att kommittén i direktiven fått i uppdrag att värdera effektema av statliga insatser i skärgårdsområdena vilket, enligt SIKO, inte skett.

361

 

2.3 Analys av den regionala utvecklingen            Prop. 1989/90:76

2.3.1 Statsbudgeten i ett regionalpollitiskt perspektiv

Kommittén

Regionalpolitiken omfattar samtliga de insatser som krävs för att främja utvecklingen i de delar av landet som är prioriterade. Realiserandet av regionalpolitiken sker genom insatser inom den ekonomiska politiken och inom välfärdspolitiken — i olika former av statlig sektorspolitik.

Remissinstansema

En majoritet av remissinstansema ställer sig positiv till kommitténs analy­ser och slutsatser medan några instanser är kritiskt inställda lill främst analysema.

ÖB delar kommitténs åsikt att regionalpolitik bör omfatta alla politiska ålgärder som syftar lill all utjämna skillnader mellan vissa geografiska områden och resten av landet och framhåller att en positiv regional ut­veckling är från försvarssynpunkt angelägen inom alla delar av landet. LBS delar kommitténs synsätt på regionalpolitikens omfattning och fram­håller dessutom att en fördelning av statsbudgeten per innevånare på landsbygd och i tätort för olika regioner skulle ge ytterligare belysning av skillnader i fömtsättningar för ekonomisk och kulturell utveckling i olika delar av landet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker den breda synen på regionalpolitik och framhåller ai;l sektorspoliliken måste ta större hän­syn lill de regionalpolitiska aspektema. TCO delar kommitténs bedöm­ning av sektorpolitikens betydelse i regionalpolitiken och menar att det behövs en förstärkt organisation inom regeringskansliet som kan ta ett regionalpolitiskt helhetsansvar. LO anser att politiken inom alla områden måste samordnas i etl regionalpolitiskt syfte och delar kommitténs upp­fattning om viklen av en effektiv samordning av alla departements åtgär­der i ett regionalpolitiskt syfte. Bergslagskommunerna betonar alt den statliga politiken i alla avseenden måste samordnas under ett helhetspers­pektiv så atl inte prioriteringar inom regionalpolitiken motverkas av sek­torsbeslut inom olika myndigheter. Hadstahammars kommun anser det värdefullt att kommittén gjort en lielhetsbeskrivning av statens insatser i olika kommuner och regioner. Gotlands kommun anser del bra att kom­mittén lyfter fram flera seklorsområden inom vilka man föreslår regional­politiska åtgärder. Hagfors kommun anser att insatser inom olika politiska sektorer skall anpassas för att uppnå regional balans och att sektorspoliti­ken skall vara underordnad målen för regionalpolitiken. Landstinget i Västernorrlands län hävdar all alla statliga insatser som i varierande grad har effekter på en regions utvecklingsmöjligheter bör ses i ett samman­hang.

RR V ställer sig tveksamt lill att använda en så vid definition av begrep­
pet regionalpolitik som utredningen gjort. W anser att den analys som
gjorts över hur budgetmedlen fördelas över landet bör fullföljas av en
analys av vilka regionala och andra samhällsekonomiska effekter som kan  362

 

förväntas av denna resursfördelning. Storstadsutredningen påpekar atl Prop. 1989/90:76 även statsbudgetens inkomstssida borde kartläggas för att en geografisk Bilaga 2 analys skall vara meningsfull, men undrar samtidigt om en sådan kartlägg­ning kan ge något meningsfullt resultat. Länsstyrelsen i Hallands län saknar en diskussion om regional utveckling även i de län som ligger utanför de föreslagna stödområdena. Länsstyrelsen i Norrbottens län på­pekar att även storstädema ligger 10—15% över riksgenomsnittet vad gäller mottagande av regionalpolitiskt stöd, vilket inte klart framgår av den presentation kommittén gjort av fördelningen av stödmedel. En annan presenlationsform än fargkartor skulle, enligt länsstyrelsen, gett ell annal synintryck av resultatet av denna betydelsefulla studie. Strömsunds kom­mun anser atl kommittén inte har kunnat föreslå hur en mer genomgripan­de kraftsamling skall kunna genomföras för all rikta sektorpolitikens insat­ser och därmed få ut större regionalpolitisk effekt. Hofors kommun anser att det är en svaghet i betänkandet att det medel som anses vara det mest effektiva inom regionalpolitiken — nämligen insatser inom sektorspoliti­ken - endast behandlas marginellt i betänkandet. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner utredningens analys av statsbudgeten i etl regio­nalpolitiskt perspektiv vara bristfällig och inte ge underlag lill all bedöma behov av förändringar i transfereringssystemet.

2.3.2 Den regionala problembilden

2.3.2.1 Infrastmktur, befolknings-och arbetsmarknadsutveckling

Kommittén

Intemalionaliseringen av den svenska ekonomin kommer sannolikt atl fortsätta under 1990-talet.

Den fysiska infrastmkturen är inte bara en fömtsättning för produktion, konsumtion och välfärd. Den är också en mycket stark stabiliserande kraft. I den utvecklingsfas Sverige nu befinner sig kan det befintliga bosätt­ningsmönstret få än större betydelse för var tillväxten sker.

Krafter som kan komma alt verka mot en fortsatt koncentration är:

—    att ny teknologi ändrar fömtsättningama för tjänsteproduktionens lo­
kalisering,

—miljöproblemen i befolkningstäla regioner. Tre olika geografiska perspektiv lyfts fram:

—lokala arbetsmarknader,

—geografiska prioriteringar för regionalpolitiken - Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige,

—mellanstäder som knutpunkter i etl nationellt nätverk. Huvuddraget i befolkningsutvecklingen under 1980-lalel var en fortsatt

urbanisering.

I kommuner med stor utflyttning är det ofta fler kvinnor än män som flyttar ul.

Förvärvsfrekvensen har under de senaste decenniema utjämnats mellan regioner, mellan kvinnor och män samt mellan yngre och äldre kvinnor.

För både kvinnor och män är det i små kommuner, som inte är länkade   363

 

till en större arbetsmarknad, som förvärvsfrekvensema är låga. För kvin-     Prop. 1989/90:76
nomas del gäller det dessutom gmppen kranskommuner.        Bilaga 2

Pendling mellan bostad på landsbygden eller mindre ort och arbets­marknaden i en större ort, har varit hushållens strategi för att anpassa sig till en allt mer koncentrerad arbetsmarknad.

Fördymingar av bilresandet på gmnd av prishöjningar på bensin eller genom skatte- eller avgiftsförändringar kan försämra möjlighetema att även fortsättningsvis ha ett bosättningsmönster som är mer utspritt än arbetsplatsernas lokalisering.

Mellanstädema har dubbla rollei:. Dels en inomregional genom all deras arbetsmarknad har betydelse för människor utanför den egna kommunen, dels en mellanregional som knutpunkter i ett nationellt nätverk.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har lett till att närmare 90% av alla förvärvsarbetande kvinnor i dag arbetar med tjänsteproduktion i offentlig eller privat regi. Varannan kvinna arbetar inom den offentliga sektom. På den manliga arbetsmarknaden har primämäringama samma dominerande roll.

Ser man lill hela arbetsmarknaden är sysselsättningen jämnt fördelad på primämäringar, privata tjänster oc:h offentliga tjänster. Sett ur ett mellan-regionalt perspektiv är den privata tjänslesektoms starka koncentration till storstädema iögonenfallande.

Variationer i befolkningens utbildningsnivå mellan olika delar av landet är fortfarande stora. De tre landsdelar som är regionalpolitiskt priorite­rade tillhör de delar av landet där befolkningen har lägst utbildningsnivå.

Remissinstanserna

Många remissinstanser instämmer i kommitténs bedömning om infra­stmkturens betydelse. Ett stort antal remissinstanser anser dock all analysen av den regionala problembilden på ett eller annat sätt är bristfällig.

W delar kommitténs bedömning om den fysiska infrastmkturens fun­
damentala roll för regional mångfald, liksom för social och ekonomisk
utveckling. Bergslagsdelegationen delar kommitténs uppfattning att den
industriella traditionen i Bergslagen innebär såväl möjligheter som hot.
Vattenfall framhåller att knappast någon industrisektor har, och har haft
så stor betydelse för den regionala utvecklingen som elförsörjningen, dels
genom utbyggnaden i sig, dels genom alt låga elpriser betytt mycket för
basindustrins utbyggnad. Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller att upp­
mstning av infrastmkturen är av sitörsta vikt för den regionala utveckling­
en och atl stöd till näringslivet endast är en del av insatsema på lång sikt.
Nordiska museet stöder helhjärtat förslaget all komplettera regionalpoliti­
kens traditionella stödåtgärder till näringslivet med förbättring av regio­
nemas rambetingelser. Högsby och Vimmerby kommuner delar i stort de
synpunkter som kommittén för fram angående vilka faktorer som bestäm­
mer den regionala utvecklingspotentialen. Säters kommun instämmer med
kommitténs analys av den regionala utvecklingen och den snabba stmktur­
omvandlingen inom de råvambaserade näringama. De regioner som drab­
bats av detta är, enligt kommunen, i första hand Inlands- och Bergslagsre-      364

 

gionerna. Kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland anser det Prop. 1989/90:76 riktigt att stöd inte ges enbart till enskilda förelag utan även för att bygga Bilaga 2 upp en landsdels infrastmktur. Blekinge läns landsting anser att kommit­téns bild av Blekinges stmktur i stort sett är riklig. Jämtlands läns lands­ting framhåller alt Inlandet gynnas bäst av generella åtgärder under en längre tid som kan utgöra en reell gmnd för företagens långsiktiga handlan­de. Svensk Industriförening anser alt kommitténs analys av den regionala problembilden väl stämmer överens med tidigare erfarenheter och inter­nationella undersökningsresultat och föreningen har i allt väsentligt ingen erinran mot utredningens slutsatser.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län kan människors bosättning komma att få större betydelse för företagens lokaliseringsort än näringslivels val av lokalisering för folks val av bosättningsort, vilket innebär att det regionala utvecklingsarbetet måste ges en bredare inriktning än enbart ett aktivt arbete med näringslivsfrågoma. Länsstyrelsen i Jämtlands län delar kom­mitténs uppfattning om att den regionala problembilden är mer komplex än tidigare och anser att den breda analys som kommittén gör är en riklig ansats men menar att det är fel all försöka jämställa förhållandena i de tre priori­terade landsdelama. Länsstyrelsen anser atl fömtsättningama i Norrlands inland är så olika det övriga landets atl del mer rör sig om artskillnader än om nyansskillnader. Hadstahammars kommun anser att kommitténs bild av Sverige är intressant men inte fullständig. Bl. a. går man snabbi förbi hur företagandets villkor ter sig i olika delar av landet. Kommunen saknar också en analys av den hittillsvarande stödverksamheten. Bräcke kommun delar kommitténs synsätt beträffande viklen av en fungerande infrastmktur men anser att boendefrågomas betydelse för regional utveckling har underskat­tats i utredningen.

MS anser alt analysen av den regionala utvecklingen, särskilt av syssel­
sättningsfrågorna, är otillfredsställande och behöver utvidgas. Sysselsält-
ningsförhållandena måste ägnas minst lika stor uppmärksamhet som be­
folkningsförhållandena, menar AMS. ERU konstaterar alt av 40 sidor i
betänkandet, som handlar om den regionala problembilden, ägnas drygt
två sidor åt att beskriva drivkraftema bakom den regionala utvecklingen,
medan huvudutrymmel i stället ägnas åt att redovisa statistik. Den analys
av drivkraftema bakom den regionala utvecklingen som presenteras är
summarisk och motsägelsefull, anser ERU. LBS anser all kommitténs sätt
all avgränsa problembeskrivningen ger litet utrymme för en samlad analys
av problem och utvecklingstendenser i de svagaste områdena, dvs. på
landsbygden. Boverket påpekar att bostaden och hushållens boendemöns­
ter är en väsentlig komponent när levnadsvillkoren i olika delar av landet
skall bedömas och anser alt det är en allvarlig brist att bostadsfrågan
endast behandlats undantagsvis av kommittén. Länsstyrelsen i Malmöhus
län konstaterar att frågoma kring storstadsområdenas utveckling och
funktion endast fått en rapsodisk belysning i betänkandet och alt den
praktiskt taget endast gällt Stockholmsregionen. Länsstyrelsen i Gävle­
borgs län anser alt analysen av den regionala problembilden är ofullständig
och på flera punkter felaktig eftersom för liten hänsyn lagils lill avslånds-
faktom och att inga prognoser har gjorts för den framtida befolknings- och       365

 

sysselsättningsutvecklingen. Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att Prop. 1989/90:76 analysen av den regionala problembilden är ofullständig och att en till- Bilaga 2 fredsställande mål — medel — analys saknas. Länsstyrelsen i Norrbottens län påpekar att tillgången på arbete förblir den gmndläggande fömtsättningen för människor på en ort och finner det förvånande att statistik över regionala skillnader i arbetslöshet inte redovisats av kommittén. Malmö kommun anser all kommitténs anailys av den regionala utvecklingen har påtagliga brister och att den inte svarar mot direktiven. Särskilt borde större uppmärksamhet ägnats skillnaderna mellan de tre storstadsregioner­na och främst då skillnaden mellan huvudsladsregionen och övriga regio­ner. Skövde kommun anser all betänkandet bör tillföras en analys för Västsverige beträffande förväntade förändringar inom jordbmk och livs­medelsindustri och även avseende bilindustrins betydelse och den ökade intemalionaliseringen. Enligt Trollhättans kommun har kommittén inte i sin analys tagit hänsyn lill behovet av en balanserad stmktur för atl förebygga framtida kriser i regioner utanför prioriterade landsdelar och mellanstäder. Skellefteå kommun anser all kommittén genomfört sin ana­lys för att (i någon mån) rättfärdiga en på förhand beslutad geografisk prioritering och inte för att den skall ligga till gmnd för ställningstaganden om vilka landsdelar som bör prioriteras för regionalpoliliska insatser. Piteå kommun menar att kommittén vid sin analys av problembilden hell bortsett från de regionala skillnadema i arbetslöshet; Piteå kommun som hänförts lill den mer gynnade gmppen mellanstäder, överträffas i arbets­löshet endast av 13 kommuner utanför Norrbottens län. Bodens kommun anser alt kommittén haft ett alltför snävt synsätt på begreppet regionalpo­litik. Landstinget i Norrbottens län anser all analysen av den regionala problembilden är traditionellt regionalekonomisk och ger därmed ett allt­för begränsat underlag för den breda regionalpolitiska ansats som direkti­ven — och kommittén själv — förespråkar. HCK anser att det hade varit intressant om frågeställningar rörande den regionala problembilden blivit belysta ur handikappsynpunkl.

2.3.2.2 EG-frågor

Kommittén

Om uppbyggnaden av resurser för att delta i EGs småföretagsprogram kommer att ske gradvis, bör de regionalpolitiskt prioriterade landsdelarna komma först.

Det är endast det regionalpolitiska stödet till näringslivet som direkt kan komma atl beröras av ett närmande till EG. Satsningar på utbildning, kommunikationer m. m. är en helt nationell angelägenhet.

Det finns inga skäl alt tro att den utformning av det regionalpoliliska stödet som föreslås, står i strid med de normer som tillämpas inom EG.

366

 

Remissinstanserna                                                         Prop. 1989/90:76

De få remissinstanser som haft synpunkter på förslagen understryker     fiiaga / framför allt vikten av att analysera EGs regler vid utformningen av stöd­former i Sverige.

Sveriges delegation vid de europeiska gemenskaperna framhåller att Sve­rige utsätts för en stark regional påverkan från EG-marknaden. Delegatio­nen framhåller vidare att för icke medlemsländer med frihandelsavtal med EG, såsom Sverige, är offentliga stödåtgärder som kan vara konkurrens-nedvridande oförenliga med detta avtal (artikel 23:1). Sådana fall kan tas upp i den blandade kommittén som administrerar avtalet. Enligt delegatio­nen förefaller del möjligt all EG:s bedömning om en regionalplilisk stöd­åtgärd i Sverige skulle vara oförenlig med frihandelsavtalet skulle kunna gmndas på de kriterier som tillämpas inom eg.

Kommerskollegium vill understryka vikten av att de intemationella åtaganden som Sverige gjort beaktas vid utformningen av regionalpolitis­ka stödåtgärder. Gmndfrågan i GATT — och fortfarande i förhållande till EG — är, enligt kollegiets mening, hur stödåtgärdema bedöms i ett konkur­rensperspektiv. Statskontoret anser att utformning av olika regionalpolitis­ka stödformer bör föregås av en noggrannare analys av EGs regler och deras konsekvenser för svenskt vidkommande än vad kommittén redovi­sat. Svenska Handelskammarförbundet anser att utredningen inte tillräck­ligt tagit hänsyn till utvecklingen inom EG och inte närmare studerat hur EGs stödformer skulle kunna tillämpas i vårt land. Kalmar och Växjö kommuner anser att internationaliseringen av den svenska ekonomin kommer atl fortsätta under 90-talel oberoende av Sveriges förhållande till EG, eftersom utvecklingen leder till ett allt mer integrerat samhälle.

2.4 Regionalpolitikens mål

Kommittén

En politik för fullt utnyttjande av arbetskraft och kapital under 1990-talet fömtsätter en kraftfull regionalpolitik som fömtsättning för och komple­ment till den generella ekonomiska politiken.

Sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste förslär­kas. Dess ansvar för olika regioners utveckling måste göras tydligare, främst genom den politiska styrningen.

Regionalpolitikens mål bör vara alt skapa ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt fungerande regioner.

Remissinstanserna

Några remissinstanser delar de synpunkter som läggs fram i betänkandet, medan en majoritet av instansema har starka invändningar mot kommit­téns förslag till nya formuleringar av målen för regionalpolitiken.

ÖCB, länsstyrelsen i Gotlands län, Torsby, Hudiksvalls, Ljusdals och
Överkalix kommuner delar i stort den i betänkandet redovisade målformu­
leringen för regionalpolitiken. Härjedalens kommun betonar angelägenhe-  367

 

ten av atl förändrade mål och geografiska prioriteringar följs upp med Prop. 1989/90:76 resurstillskott enligt kommitténs prioriteringar. Bergslagsdelegationen de- Bilaga 2 lar kommitténs uppfattning om fungerande regioner som regionalpoliti­kens mål. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att utredningens målformu­lering ger en betydelsefull fördjupning av regionalpolitikens innehåll. Svenska kommunförbundet anser atl de nya måldefinitionema är bättre än tidigare försök som talade om likvärdiga fömtsättningar i hela landet, eftersom en sådan likvärdighet inte går alt uppnå. Det måste i stället handla om atl utveckla de speciella fömtsättningar som finns i olika delar av landet, menar förbundet. LRF instämmer i atl målpreciseringar och geografiska prioriteringar måste göras samlat för flera polilikområden. Statens kulturråd anser att det är värdefullt atl målet för regionalpolitiken sätts så atl den skall medverka till att skapa regioner som också fungerar kulturellt. RAA pekar på möjlighele;ma lill en samverkan mellan kulturpo­litik och regionalpolitik och finner det glädjande att kultur- och miljöfrå­gomas betydelse har uppmärksammals i kommitténs målformulering och överväganden om stöd för den regionala utvecklingen. Nordiska museet framhåUer att i definitionen av kulturellt fungerande regioner bör tradi­tion, historia och kulturarv ges en viktig roll, och i definitionen av en miljömässigt fungerande region bör det fysiska kulturarvet i kulturminnen och kulturlandskap också ges en viktig roll liksom tillgången till natur och friluftsliv. Hedemora kommun ställer stora förhoppningar på all de mål och riktlinjer som kommittén formulerat för regionalpolitiken kommer alt vägleda handlandet inom alla samhällssektorer och politikområden. Landstinget i Västernorrlands län instämmer helhjärtat i utredningens slutsatser all "sektorspolitikens insatser för den regionala utvecklingen måste byggas ut". Stiftelsen Industricentra ansluter sig till utredningens ställningslagande all fullt utnyttjande av arbetskraften fömtsätter en kraft­full regionalpolitik, vilket enligt stiftelsen innefattar t.ex. byggande av företagshus för kunskapsföretag.

AMS anser att förslagen till ny formulering av målen för regionalpoliti­
ken ger en orealistisk bild av vad som kan åstadkommas med de regional­
politiska medlen och menar att inriktningen bör anges som en strategi för
att under den närmaste 1 O-årsperioden skapa mera likvärdiga villkor mel­
lan regionema och mera robusta arbetsmarknader. SIND anser all uppgif­
ten att precisera regionalpolitikens övergripande mål kvarstår. Den fördel-
ningspoliliska aspeklen i de regionalpoliliska målen måste kompletteras
med tillväxlmål som indikerar regionalpolitikens utvecklingsinriklade
uppgift. Målen bör dessutom präglas av så stor realism all de kan brytas
ner i operationella delmål, anser SIND. £/? C/framhåller all det förslag till
regionalpolitiska mål som kommittén lägger fram, i utgångspunkten ver­
kar all vara en intressant och fmktbar infallsvinkel men all den föreslagna
målsättningen blir problematisk när den skall operalionaliseras. För del
första, anser ERU, är del oklart vilka regioner söm skall fungera eftersom
regionbegreppet används i flera olika betydelser. För det andra är del inte
möjligt all meningsfullt värdera hur väl olika regioner fungerar och för det
tredje är det en svaghet i diskussionen att någon prioritering mellan de
olika dimensionema — ekonomiskt, socialt, kulturellt och miljömässigt        368

 

inte görs explicil. CERUM framhåller att schabloniserade målsättningar Prop. 1989/90:76
för en regional välfärdspolitik har stora fömtsättningar alt förstöra ulan Bilaga 2
att egentligen åstadkomma något kompenserande gott och påpekar att en
gles miljö har vissa kvaliteter just genom att den är gles, vilka egenskaper
inte kan överföras till en tät miljö. Skogsstyrelsen anser att för atl uppnå
målet med fungerande regioner så måste dessa avgränsas med större ho­
mogenitet i ulvecklingsfömlsällningama. Boverket vill understryka vikten
av alt man vid formulering av regionalpolitikens mål utgår från den
enskilda människans livsbetingelser för alt få en referensram. Länsstyrel­
sen i Blekinge län finner att de regionalpolitiska målen bör göras mera
tydliga. SoS finner att en förskjutning ägt mm av regionalpolitikens mål,
så att en ökad betoning läggs på effektivitet och starkare regional ekono­
misk tillväxt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att regionalpolitikens
målformulering bör begränsas lill atl omfatta geografiska aspekter på
ekonomi, sysselsättning och service, vilket dock inte innebär att övriga
politikområdens betydelse nedtonas. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser
att det hade varit värdefullt om kommittén mer inträngande hade diskute­
rat målsättningsfrågoma, såväl för landet som helhet som för de enskilda
regionema. Länsstyrelsen i Örebro län anser att de hittills gällande målen
för regionalpolitiken skall ligga fast och att de regionalpolitiska insatsema i
första hand skall utnyttjas för att utjämna skillnader mellan olika regioner.
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att formuleringen av regionalpoli­
tikens mål är diffus och knappast kan ge ledning för arbetet ute i länen.
Enligt länsstyrelsen är det väsentligt att detta mål bryts ner i delmål som är
tillräckligt tydliga för del regionalpolitiska fältarbetet och för att också
resultatet av de insatser som görs skall kunna bedömas. Länsstyrelsen i
Jämtlands län anser atl det föreslagna regionalpoliliska målet inte är
mätbart och inte ger några referenspunkter samt att man släpper den
individanknytning som finns i nuvarande målformulering. Länsstyrelsen
anser vidare att, med den föreslagna målformuleringen, har varje godtyck­
ligt definierad region i landet - inklusive storstadsregionema - rätt att
kräva regionalpoliliska insatser eftersom begreppet region inte är definie­
rat. Länsstyrelsen i Västernorrlands län påpekar all erfarenheten från del
regionala utvecklingsarbetet på länsplanet visar alt sekloriell verksamhet
ofta är näst intill oåtkomlig för regionalpolitisk påverkan. LRF avstyrker
utredningens förslag till ny regionalpolitisk målsättning och vill understry­
ka att regionalpolitiken måste innefatta mål om att utveckla näringslivet
på landsbygden så att den kan hållas levande. Utvecklingsfonden i Koppar­
bergs län anser all utredningens regionalpoliliska mål är oklara främst
avseende begreppet fungerande regioner och all de behöver preciseras.
Tierps kommun anser att begreppet fungerande region bör preciseras för
att bli operativt användbart och atl begreppet region är oklart eftersom det
används som beteckning på orter, lokala arbetsmarknader, län och lands­
delar. Torsås kommun påpekar att en region — t. ex. ett län — mycket väl
kan innehålla några regionalt utsatta orter, trots atl länet som sådant har
en positiv befolkningsutveckling, låga arbetslöshetssiffror osv. Detta beror
på att de största kommunema i länet fungerar positivt medan en del
mindre kommuner har problem, framhåller kommunen. Bergslagskom-        369

24   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

munerna anser atl alla kommuner skall ges chansen all utvecklas i relation Prop. 1989/90:76 till sina fömtsättningar. Med den föreslagna målpreciseringen finns det Bilaga 2 risk för alt inte ens länen betraktas som fungerande regioner och att residensstädema ges en roll alt uppfylla samtliga föreslagna delmål efter­som deras kvaliteter upphöjs lill mål. Bergslagskommunema anser därför atl de befintliga och redan accepterade målen bör behållas för kommande decennier. Fagersta kommun föreslår all de redan fastlagda regionalpoli­liska målen ligger kvar eftersom man där tryckte på människan mer än regionen. Filipstads kommun anser att det finns risk för atl den föreslagna måluppfyllelsen hamnar på så hög nivå alt inte ens länen betraktas som fungerande regioner och vill bl. a. framhålla viklen av alt man tar tillvara och utvecklar förefintliga resurser. Ljusnarsbergs kommun anser atl de gällande övergripande målen för regionalpolitiken skall stå fast. Ström­sunds kommun anser att den precisering av de regionalpolitiska målen som kommittén redovisar inte är tydligare än de mål som för närvarande gäller. Kommunerna i Hälsingland delar uppfattningen om de fyra målen för regionalpoliliska insatser men anser att de sociala och ekologiska målen måste fördjupas och göras tydligare. Landstingsförbundet och landstinget i Kopparbergs län delar kommitténs målprecisering, om ambitionen är all Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige blir fungerande regioner vad gäller ekonomiska, sociala, miljömässiga och kulturella förhållanden, vil­ket i så fall innebär etl förtydligande av gällande mål "alla människor ska ha tillgång till arbete, service och god miljö oavsett var de bor". Landsting­et i Örebro län ansluter sig till den fiireslagna målformuleringen, men anser det vara en klar brist alt kommittén inte närmare preciserat begreppet region. Landstinget i Norrbottens län delar kommitténs förslag lill mål för regionalpolitiken — men tvingas med beklagande konstatera att dessa inte återspeglas fullt ut i de konkreta föislagen. Småföretagens riksorganisation framhåller att regionalpolitiken bör utformas så att obalansen i service i olika regioner minskas, vilket inte betyder att de regionala särdragen skall försvinna. Glesbygdsdelegationen kan inte acceptera kommitténs målfor­mulering för regionalpolitiken, sorn delegationen uppfattar som en avse­värd ambilionssänkning när del gäller perifera områden, små byar m. m. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner all den föreslagna målsätt­ningen från landsbygdssynpunkl måste förtydligas och anser atl nuvarande övergripande regionalpolitiska mål bör bibehållas i avsaknad på bättre altemativ. HCK instämmer i kommitténs målformulering men vill förstär­ka målen genom all uttrycka behovet av all varje del av målsättningen också får en handikappaspekl.

370

 

2.5 Geografiska prioriteringar                            Prop. 1989/90:76

2.5.1 Landsdelar                                                            Bi aga 2

Kommittén

De mellanregionala prioriteringama bör ske till förmån för de tre lands­delar där behoven av omställning och utveckling är särskilt stora. De är Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Landsdelama ersätter slödom­rådesindelningen.

Inlandet motsvarar nuvarande stödområde A och B med tillägg för Kramfors kommun, dvs. Torsby, Malungs, Vansbro, Älvdalens, Ljusdals, Sollefteå, Kramfors, Ange, Bergs, Bräcke, Härjedalens, Ragunda, Ström­sunds, Åre, Bjurholms, Dorotea, Lycksele, Mala, Norsjö, Sorsele, Stor-umans, Vilhelmina, Vindelns, Åsele, Arjeplogs, Arvidsjaurs, Gälfivare, Haparanda, Jokkmokks, Kalix, Kimna, Pajala, Älvsbyns, Överkalix och Övertomeå kommuner saml de församlingar i Mora, Krokoms, Ömskölds-viks och Skellefteå kommuner som nu tillhör stödområde A eller B samt Kramfors kommun.

Bergslagen omfattar Tierps, Östhammars, Storfors, Munkfors, Kristine­hamns, Filipstads, Hagfors, Degerfors, Hällefors, Ljusnarsbergs, Karlsko­ga, Lindesbergs, Skinnskattebergs, Hallstahammars, Norbergs, Fagersta, Smedjebackens, Hedemora, Avesta, Ludvika och Hofors kommuner.

I Sydöstra Sverige ingår Uppvidinge, Lessebo, Tingsryds, Högsby, Tors-ås, Hultsfreds, Mönsterås, Emmaboda, Nybro, Oskarshamns, Västerviks, Vimmerby, Olofslröms, Ronneby, Karlshamns och Sölvesborgs kommu­ner.

Remissinstanserna

Några av remissinstansema instämmer i förslagen. Många instanser anser att den gamla stödområdesindelningen skall bibehållas. De remissinstanser i områden som får försämringar, främst i stödområde C, hävdar all det finns tungt vägande skäl för all de behåller sina nuvarande slödmöjligheter.

SIND m. fl.remissinstanser anser att den gamla slödområdesindelningen
skall behållas och göras mindre statisk. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anser att de geografiska prioriteringama är ett steg tillbaka och
att de framtida problem som kan drabba olika regioner knappast berörs.
Utvecklingsfonden i Kopparbergs län och landstinget i Västerbottens län
anser att stödområdet inte bör utvidgas. Göteborgs kommun anser att
betänkandet konserverar en traditionell syn på regionalpolitiken. Ström­
sunds kommun anser att jämförelsema mellan de olika landsdelama är
otydliga. Gävle kommun anser att länsstyrelsen själv skall få bestämma
inom vilka geografiska områden som stöd skall användas. Fagersta kom­
mun föreslår all del ges möjlighet inom nuvarande stödområde C att
erhålla investeringsbidrag. Kramfors kommun anser att särskild uppmärk­
samhet bör ägnas de kommuner som tidigare tillhört stödområdet men nu
hamnar utanför samt lill de. kommuner som gränsar till stödområde.
Tanums kommun vill starkt understryka att det finns områden i landet      371

 

som inte kan inordnas i regioner. LBS anser att prioriterade områden bör     Prop. 1989/90:76 avse betydligt större områden än de föreslagna landsdelarna. Norrlandsför-     Bilaga 2 bundet anser att Hälsingland framstår som ett bortglömt landskap. Troll­hättans kommun och utvecklingsjbnden i Älvsborgs län anser att Västsveri­ge är summariskt behandlat i belänkandet. ÖB anser det angeläget att följa utvecklingen på Gotland.

Flera kommuner i Norrbottens län samt landstinget i Norrbottens län anser det felaktigt att sammanföra Inlandet till ett begrepp. Länsstyrelsen i Kopparbergs län och utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser all Orsa samt Ore församling i Rättviks kommun skall tillhöra Inlandet. Länsstyrel­sen i Norrbottens län avvisar landsdelsbegreppet och föreslår att stödområ­de A och B blir ell område och att Arvidsjaur och Älvsbyn ingår saml att stödområde C bibehålles. Utvecklingsfonden i Jämtlands län anser alt Östersunds och Krokoms kommuner skall ingå i Inlandet. Torsby kommun anser all gränsen mellan Inlandet och kommunema söder därom i Värm­land blir för skarp. Östersunds kommun anser att de själva saml Ås och Rödöns församlingar i Krokoms kommun skall tillhöra Inlandet. Mora och Älvdalens kommuner tycker det är förvånande alt Siljanskommunema och då främst Orsa placeras utanför Inlandet. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att Ljusdal skall ingå i Inlandet, Hofors och Sandviken i Bergsla­gen saml alt Nordanstig, Hudiksvall, Ovanåker, Bollnäs, Söderhamn och Ockelbo skall få samma prioritet som Bergslagen och Sydöstra Sverige. Munkfors kommun anser sig böra tillhöra Inlandet istället för Bergslagen. Landstinget i Kopparbergs län a.nser att Orsa samt Fumdal i Rättviks kommun skall tillhöra Inlandet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser atl Älvkarleby skall ingå i Bergslagen.
Bergslagsdelegationen, Hofors kommun samt landstinget i Gävleborgs län
anser all Sandviken skall ingå ii Bergslagen. Timrå kommun anser atl
nuvarande stödområde C bör få samma prioritering som Bergslagen. Ti­
erps kommun anser atl Älvkarleby skall ingå i Bergslagen. Länsstyrelsen i
Västerbottens län avstyrker all sydöstra Sverige blir stödområde samtidigt
som de mindre kommunema vid Norrlandskusten utesluts. Stödområde C
bör behållas i de fyra nordligaste länen. Länsstyrelsen och landstinget i
Örebro län saml Lindesbergs kommun anser att Nora skall ingå i stödområ­
det. Småföretagarnas Riksorganisation anser all kortsiktiga stmkturella
betingelser inte kan vara tillräckliga skäl för att nya områden skall ingå i
permanenta stödområden. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser atl delar
av länet skall tillhöra Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Skaraborgs län
anser att Gullspång skall tillförsäkras samma fömtsättningar som om
kommunen låg i stödområdet. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att
Markaryd skall ingå i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Östergötlands län
anser att Ydre, Kinda och Valdemarsvik bör ingå i Sydöstra Sverige. TCO
anser att Gotland, Öland samt de östra och sydöstra delarna av Kristian­
stads län bör inräknas i Sydöstra Sverige. Landstinget i Kalmar län anser
att Öland skall ingå i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen i Jönköpings län är
kritisk till de geografiska prioriteringama med anledning av att höglands-
kommunema hamnar utanför Sydöstra Sverige. Svenska handelskammar­
förbundet anser alt landets södra delar rimligen borde klara sig utan stöd. 372

 

Emmaboda kommun påtalar att de kommit i ett sämre ekonomiskt läge än     Prop. 1989/90:76
vissa grannkommuner.                                                    Bilaga 2

AMS anser att det behövs en bredare geografisk inriktning än den som kommittén föreslagit. Man anser alt andra områden t. ex. Värmland och Dalsland har ungefär samma problembild som sydöstra Sverige. Kommu­nerna i Västra Värmland och Norra Dalsland hävdar att de är i behov av stöd i likhet med Bergslagen. Länsstyrelsen och landstinget i Älvsborgs län samt utvecklingsfonden i Älvsborgs län hemställer atl norra Dalsland även i fortsättningen skall tillhöra stödområdet. Länsstyrelsen i Värmlands län anser inte att det finns fakta som motiverar alt västra Värmland och Dalsland upphör som stödområde samt menar att Bergslagen bör tillhöra stödområde B. Svenska kommunförbundet anser inte all del finns någon analys som ger belägg för alt hela stödområde C skall slopas och tycker att det är märkligt alt små Norrlandskommuner som Robertsfors och Nord­maling samt ett antal kommuner i västra Värmland och norra Dalsland hamnar utanför stödområdet. Sveriges lantbruksuniversitetet anser det oklart varför Gotlands län, kommunema i Västra Värmland och Dalsland inte längre skall ingå i stödområdet. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser att områden med väsentliga glesbygdsproblem ställs utanför stödområdet såsom vissa kommuner i Dalama, Värmland, Dalsland, söd­ra Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, delar av Kristianstads län samt Gotlands län. Hushållningssällskapens Förbund anser att delar av mellers­ta och sydöstra Skåne bör ingå i Sydöstra Sverige samt ifrågasätter all Dalsland utgår ur stödområdet.

2.5.2 Mellanstäder samt mellanstäder i samspel med storstadsregioner och landsbygd

Kommittén

Mellanstäderna bör fungera som alternativa lokaliseringsorter till storstads­områdena och som motorer i den inomregionala utvecklingen. Prioriterade mellanstäder är Luleå, Boden, Piteå, Skellefteå; Umeå, Ömsköldsvik, Här­nösand, Sundsvall/Timrå, Östersund, Gävle. Sandviken, Falun, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Karlskrona och Växjö.

Insatsema i mellanstädema avser framför allt utbildning, kommunika­tioner och andra rambetingelser av betydelse för en hel regions utveckling. Stöd till förelag avser endast den privata tjänstesektorn med undantag för Kariskrona, Sandviken, Örnsköldsvik och Piteå. I dessa mellanstäder kan stöd också lämnas till företagsutveckling och nyetableringar.

För all mellanstädema skall kunna fungera bättre i ell inomregionalt sammanhang bör kollektivtrafiken förbättras, program för inomregional decentralisering utarbetas och kontakterna mellan landsbygdens näringsliv och högskolor och andra forskningsinstitut byggas ut.

En spridning av tillväxten inom tjänstesektorn och central statlig verk­
samhet från Stockholm är angelägen. Arbetsmarknadsdepartementet bör
fortsätta lokaliseringssamrådet med framför allt tjänsteförelag om etable­
ring utanför Stockholmsområdet. En motsvarande verksamhet bör också
bedrivas för den centrala statliga förvaltningen.                                   373

 

En aktiv affarsförmedling mellan företag i Stockholm och de priorite-     Prop. 1989/90:76
rade landsdelama bör byggas upp.                                    Bilaga 2

Stöd bör också kunna utgå till företag i de prioriterade landsdelarna som vill bearbeta marknaden i Stockholm.

Remissinstanserna

Huvudparten av remissinstansema avstyrker eller är tveksamma till den betydelse som mellanstädema ges i betänkandet. Man befarar att de kom­mer atl fungera som magneter i stället för motorer. Många pekar också på att flertalet kommuner kommer att få långt till sin mellanstad och att möjligheten att ge någon positiv effekt minskar när avståndet ökar. Få instanser berör förslaget om afTärsförmedling och där går uppfallningama isär. Förslaget tillstyrks av ett fåtal remissinstanser såsom ÖB, Boverket, länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Örebro och Gävleborgs län.

Stockholms kommun anser att Stockholms roll som sysselsättningsmotor
är viktig för Sverige och nödvändig för landets intemationella konkurrens­
kraft. De regionalpolitiska salsningama får alltså inte genomföras på be­
kostnad av nödvändiga insatser i storstäderna. Mot bakgmnd av Stock­
holms ekonomiska situation, de speciella storstadsproblemen, stora behov
av investeringar i infrastmkturen etc. påpekas behovet av att finna former
där näringslivet får vara med och betala för de kommunala verksamheter­
na som i många fall är en direkt fömtsättning för ett fungerande näringsliv.
En något högre kostnad för kommersiella verksamheter i Stockholm får
positiva regionalpolitiska effekter. Det blir billigare atl etablera verksam­
heter i andra delar av landet samtidigt som Stockolms stad får ett nödvän­
digt tillskott av resurser för att klara av atl upprätthålla en god kommunal
service för enskilda och företag. Göteborgs kommun anser att kommittén
gör ett fel när den sammanför Stockholm, Göteborg och Malmö i begrep­
pet storstadsregionema och gör vissa generella påståenden om näringsli­
vets utveckling i dessa regioner. Kommunen anser att uppdelningen skall
göras mellan Stockholm resp. Göte:borg-Malmö. Göteborg och Västsverige
är i vid betydelse landets industriella centmm men efter varvsindustrins
stmkturomvandling har den industriella sektom minskat kraftigt i Göte­
borg samtidigt som beroendet av bilindustrin och exportsektom ökat
kraftigt varför man kan befara alt intemationella konjunkturvariationer
får snabbare genomslag i Göteborg, och Västsverige. Privata tjänstesektom
har ökat kraftigt i storstadsregionema under 1980-talet, vilket motiverat
kommittén att föreslå en stödform som skall stimulera tjänsteföretag lill
etablering i stödområdena. Kommunen anser atl kommittén inte tillräck­
ligt belyst det ömsesidiga beroendet mellan industriföretag och tjänsteföre­
tag. En stor del av tjänsleföretagi;n i Göteborg är beroende av tillverk­
ningsindustrin för sin överlevnad, menar kommunen. Malmö kommun
anser alt Göteborgs- och Malmöregionen kan komma att reduceras lill
befolkningsstora regionala servicecentra. Industrin i Malmö domineras
fortfarande av mogna branscher med begränsade tillväxtmöjligheter var­
för en expansion av Malmös näringsliv är beroende av en hög nationell
tillväxt. Kommunen framhåller att Stockholm fått en alltmer dominerade    374

 

roll i det nationella systemet och alt varken Göteborg eller Malmö har den     Prop. 1989/90:76
näringsmässiga bredd som krävs för att konkurrera med Stockholm.         Bilaga 2

Storstadsutredningen ifrågasätter om analysen är tillräcklig både vad gäller effektema på mellanstädema och Stockholmsregionen, resultatet kan bli atl omvandlingen av näringslivet i Stockholmsregionen påskyndas. Några remissinstanser t.ex. Bergslagskommunema anser alt kommittén knappast tagit fram något sakunderlag som visar behovet av stöd för mellanstädema och hur effektema blir för övriga kommuner. De remissin­stanser som anser atl mellanstädema har goda fömtsättningar atl utveck­las och att stöd ytterligare skulle utarma omlandet och därmed avstyrker förslaget är bl. a. glesbygdsdelegationen, SIND, länsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län. Svenska kommunförbundet och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva. Andra remissinstanser t.ex. Sveriges lantbruksuni­versitet, ERU, länsstyrelserna i Kristianstads och Västmanlands län ställer sig tveksamma till förslaget av samma orsak. Några remissinstanser anser det felaktigt atl dela mellanstädema i prioriterade och oprioriterade, så gör t. ex. Trollhättans och Skövde kommuner.

Remissinstanserna lämnar ytterligare förslag på prioriterade mellanstä­der såsom Eskilstuna, Visby, Kristianstad, Skövde, Örebro, Västerås, Hu­diksvall och Kimna. Länsstyrelserna i Uppsala och Västernorrlands län, Hagfors kommun. Norrlandsförbundet m. fl. remissinstanser anser att även andra orter bör vara altemativ lill storstäderna, t. ex. Mora, Tierp och industricentraortema. Länsstyrelsen i Stockholms län ser del som en viktig uppgift atl arbeta för att verksamheter som inte nödvändigtvis behöver ligga i Stockholm kommer andra delar av landet till godo. Landstingsför­bundet anser att krav bör ställas på mellanstädema att prioritera insatser som stärker omgivningen utanför mellanstädema. Nordmalings kommun m.fl. betonar nödvändigheten av att stödet till mellanstäder endast får omfatta altemativ till en storsladslokalisering. AMS pekar på att del inte finns någon konkret plan för hur arbetet gentemot mellanstädema skall bedrivas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker centmm för affarsförmed­ling i Stockholm medan förslaget avstyrks av utvecklingsfonden i Koppar­bergs län som anser att förslaget är vagt.

2.6 Samhällssektorer av särskild betydelse för den regionala utvecklingen

2.6.1 Utbildning

Kommittén

Tillgängligheten lill gymnasieskolan måste öka, främst genom en vidsynt tolkning av regler och störte tolerans för skilda lokala lösningar, som exempelvis samarbete mellan gymnasieskola och kommunal vuxenutbild­ning.

Olika utbildningsanordnare bör samverka för att tillgodose så många utbildningsbehov som möjligt.

En målmedveten utbyggnad av vuxenutbildning och högskoleutbildning   375

 

är viktig för att stödja utvecklingen av ett kunskapsintensivt och utveck-     Prop. 1989/90:76
lingsinrikial näringsliv.                                                      Bilaga 2

Vuxenutbildningen i de prioriterade landsdelama som tillgodoser mer framåtsyflande behov, i första hand kommunal vuxenutbildning och sta­tens skolor för vuxna, bör få ökade anslag med 50 milj. kr.

Vuxenstudiestödet i de prioriteraide landsdelama höjs med ca 45 milj. kr.

Samlade medel för anskaffning av utmstning bör anslås med 60 milj. kr. per prioriterad landsdel. Anslagen skall avse olika utbildningsformer, inte enbart gymnasieskolan som för när\'arande.

Utökade anslag med 50 milj. kr. ges till breddad högskoleutbildning per prioriterad landsdel. Anslagen skall innefatta distansutbildning och decen­traliserad ubildning.

Remissinstanserna

Samtliga remissinstanser som tagit upp utbildningsfrågoma delar kommit­téns uppfattning att utbildning är av stor betydelse för en regions utveck­ling.

SÖ delar kommitténs gmndläggande bedömning, att utbildning och forskning är mycket verksamma drivkrafter för den regionala utveckling­en. SÖ framhåller all regioner med negativ befolkningsutveckling och industriella problem nästan alltid präglas av en ogynnsam yrkesslmklur. Yrken för vilka högre utbildning erfordras är underrepresenterade. 1 såda­na regioner är genomgående andelen korttidsutbildade i arbetskraften stor och andelen långlidsutbildade liten. Kommitténs prioritering av tre lands­delar har "SÖ inget atl erinra mot, men vill påpeka att ett genomförande av det får konsekvenser för statsbidragen till studiecirklar. Enligt nuvaran­de bestämmelser utgår tilläggsbidrag till studiecirklar som anordnas i någon av kommunema inom stödområdena. SÖ förordar att det nuvaran­de automatiska sambandet mellan glesbygdsstödet till studiecirkelverk­samhet och de regionalpoliliska områdesprioriteringama upphör. Om kommitténs förslag på denna punkt genomförs, avser SÖ att i särskild ordning återkomma lill regeringen i frågan".

SSVH, betonar att del är helt nödvändigt att nya utbildningsinsatser görs för att Sverige skall klara 90-talels vuxenutbildningsbehov. AMU-styrelsen anser all kommittén när den diskuterar kompetensutveckling har en alltför institutionell syn. Det vore enligt AMU önskvärt alt i framtiden i ökad grad kanalisera samhälleliga medel till behov och inte lill institutio­ner. Kommunikationer och högre utbildning utgör enligt länsstyrelsen i Kalmar län strategiska områden, som är klart eftersatta i Sydöstra Sverige. Länsstyrelsen anser att det kommer atl bli av avgörande betydelse för regionens utveckling att dessa insatser görs. Länsstyrelsen beklagar därför all utredningen inte sett det möjligt all ge regionalpolitiken etl starkare inflytande över sektorsintressena.

Det är enligt bl. a. Kramfors, Bergs och Hofors kommuner angelägel med
en stark satsning på utbildning i alla former på samtliga nivåer. Hofors
kommun anser vidare att "den kvantitativt viktigaste satsningen måste ske      376

 

inom ramen för gymnasieskolan. Det är viktigt att tillgängligheten lill Prop. 1989/90:76 gymnasieskolan ökas främst genom en vidsynt tolkning av regler och större Bilaga 2 tolerans för skilda lokala lösningar som exempelvis samarbetet mellan gymnasieskolan och kommunal vuxenutbildning. Man måste pröva nya sätt att tillgodose behov av gymnasieutbildning på hemmaplan". Kommu­nen anser även att riksdag och regering måste meddela direktiv för att säkra utbildningsmöjlighelema på mindre orter. Länsstyrelsen i Väster­norrlands län instämmer med kommittén alt det är viktigt alt gymnasie­skolan görs så tillgänglig som möjligt. Länsstyrelsen påpekar att utbild­ningen är lika nödvändig för landsbygdsföretagens utveckling som för andra företag. Decentralisering av högskoleutbildningen och satsning på Komvux och statens skola för vuxna är därför enligt länsstyrelsen starkt motiverade åtgärder också för landsbygdens utveckling och bör avspegla sig i kommande beslut.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar alt en väl fungerande gymna­sieskola är av fundamental betydelse för utvecklingen i Inlandet och därför måste nya samverkansformer mellan gymnasieskolan, Komvux och AMU prövas. Statskontoret delar länsstyrelsens synpunkter om att en bättre samordning måste komma till stånd. Statskontoret pekar särskilt på önskvärdheten atl bättre samordna den yrkesinriktade utbildningen och de möjligheter till överblick och planeringssamverkan som länsförvalt­ningsreformen öppnar.

Skellefteå kommun stödjer speciellt förslaget om all gymnasieelever i Inlandet skall ges större möjligheter till studier på hemorten. Ragunda kommun anser att varje kommun bör ges möjlighet att själv inrälta gymna­sieskolor, vilket skulle innebära en stor ekonomisk utjämning för föräldrar med bam som i dag måste studera på annan ort. 1 fråga om gymnasiesko­lan påpekar Kalix kommun att en decentralisering av yrkesinriktade linjer inte är möjlig varken ur ekonomisk eller ur kvalitetssynpunkt. Länsstyrel­sen i Örebro län och Kalix kommun delar kommitténs uppfattning om behovet av samverkan och sambmk mellan gymnasieskolan, Komvux och arbetsmarknadsutbildningen. Bergslagsdelegalionen föreslår ett fortsatt arbete över kommun- och länsgränser för all nå koncentration, sambmk och samverkan mellan gymnasieregioner och mellan dem och andra skol­former.

TCO betonar att personalutbildningen har en stor och växande betydel­se. Arbetsgivarens ansvar för personalutbildning måste enligt TCO göras tydligt och leda till planering och åtgärder. TCO anser all staten måste som komplement och stimulans skaffa sig instmment för att påverka nivå, innehåll i och fördelning av personalutbildningen. TCO konstaterar all kommittén ser personalutbildningen som ett allt viktigare medel i kompe­tensförsörjningen men avstår tyvärr från att utveckla sin syn på detta ulan hänvisar istället till en aviserad utredning om kompetensutveckling i ar­betslivet. TCO vill kraftigt understryka betydelsen av atl detta utrednings­arbete snarast inleds.

Mönsterås kommun ansluter sig till kommitténs uppfattning att en mål­medveten utbyggnad av vuxenutbildning och lokal högskoleutbildning är

377

 

viktig för att stödja det lokala näringslivet och öka kommunens möjlighe-     Prop. 1989/90:76
ter att förändra det negativa läget pä ulbildningsfronlen.       Bilaga 2

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva och Tanums kommun påpekar att vi inte får bortse från de utbildningsmöjligheter vi redan har. Folkhög­skolor och lanlbmksskolor måste, enligt Tanums kommun, få ett ökat stöd i de områden där de utgör de enda ulbildningsinstilulionema. Även regel-systement som omgärdar dessa skolformer bör ses över så att utbildningen kan diversifieras. Glesbygdsdelegationen anser att kommittén är mycket vag i sin uppfattning om folkhögskoloma och konstaterar atl inget sägs om lanlbmks-/lanthushållsskoloma. Det är delegationens uppfattning att folk­högskoloma kan få en alldeles speciell roll i landsbygdsutvecklingen på gmnd av sina lägen, friheten i inriktning, tradition av samhällsengage­mang m. m. Den nyinrättade naturbmkslinjen vid lantbmksskoloma mås­te enligt delegationen vidareutvecklas och den bör döpas om till lands­bygdslinjen. Lanthushållsskoloma bör enligt delegationen reformeras och utvecklas till kunskaps- och utbildningscentra för frågor om hälsa, kost o. dyl. Delegationen anser atl det är bra all idén om alt reducera studie-skulder vid bosättning i glesbygd aktualiseras. RIO pekar på den vuxenut­bildningskompetens och de lokal- och utmstningsresurser som folkhögsko­lan representerar. Utbildningsmäsiiigt har enligt länsstyrelsen i Västemorr­lands län hela folkbildningen, speciellt folkhögskolor och studieförbund, en avgörande roll. 1 samband med kampanjen "Hela Sverige skall leva" har denna roll tydliggjorts. Folkhögskolan kan vara motor och replipunkt i en lokal och regional utveckling och med folkbildningens koppling till organisationer och föreningar av alla slag ges en förankring som är särskilt viktig. Mora kommun påpekar alt det också är nödvändigt att framhålla folkrörelsemas och studieförbundens liksom folkhögskolomas viktiga roll som utbildare och kulturförmedlare. Den är av någon anledning förbisedd i avsnittet om utbildning i kommitténs betänkande.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser "att utbildningen måste komma nära människoma för all bli utnyttjad, alt gmndskolan kan fortleva även i områden med litet elevunderlag, att alla möjligheter som står lill buds för att säkra utbildningsmöjligheter — inom gymnasieskolan — i glesbygd måste tas till vara, att det är positivt med en mångfald av utbildnings­anordnare — inom t.ex. vuxenutbildningen — men att det samtidigt är viktigt med en utökad samverkan inom hela utbildningssystemet. Enligt länsstyrelsens mening är det myckel viktigt att dessa påpekanden blir vägledande för arbetet inom utbildningsseklom." Enligt länsstyrelsen bör samhället på ell aktivt sätt stödja de ambitioner som kan finnas atl från det privata näringslivets sida utveckla FoU-verksamhet utanför de stora universilelsortema.

För att en hög utbildningsstandard med rationellt resursutnyttjande ska kunna åstadkommas är enligt Filipstads kommun, ett samarbete över kommun- och länsgränser en absolut nödvändighet. De konstlade hinder, som finns inbyggda i nuvarande besluts- och resurstilldelningssystem, måste därför bort. Kommunen påjjekar att Bergslagens tekniska högskola (BTH) är en modell för att sammanhållet sprida nya idéer och kunskaper

378

 

för att öppna "det slutna Bergslagen". Kommunen anser atl del är viktigt, Prop. 1989/90:76 att BTH även fortsättningsvis hålls samman. Detta förstärker effektema av Bilaga 2 de utökade resurser, som regionalpoliliska kommittén föreslår till högsko­lorna i Karlstad, Falun/Borlänge och Gävle/Sandviken. Bergslagsdelega­tionen föreslår att nätverkskoncept motsvarande det som utvecklas inom ramen för Bergslagens tekniska högskola även utvecklas inom affärs­utvecklings- och kulturområdet.

I pågående arbeten med omprövning av gymnasieskolans studievägar i syfte att göra linjema färre och mera likvärdiga är det också enligt Gädiva-re kommun nödvändigt alt anpassa de s. k. delningstalen så att även små kommuner får en reell möjlighet att erbjuda ett för näringslivets utveck­ling tillräckligt och för elever valvärda altemativ på hemorten.

Kramfors kommun instämmer i kommitténs uttalande om nödvändighe­ten av all kommunema är offensiva i sin utbildningsplanering så atl de satsningar som görs på utbildningssidan också kompletterar näringslivels satsningar. Utbildningsplaneringen måste sålunda bli ett led i kommunens näringslivsplanering. Ljusnarsbergs kommun påpekar alt vuxenutbild­ningen utgör en myckel viktig del av Bergslagens utbildningsutbud. Kom­munen framhåller vikten av alt Komvux ges ökade resurser främst i de mindre bmksortema där vuxenutbildningen ofta utgör del enda altemati­vet till vidareutbildning och kompletteringsutbildning av arbetskraft som frislälles genom stmkturomvandling och förelagsnedläggningar. Kommu­nen menar att människoma i de typiska bmksortema ofta har låg formell utbildningsnivå som utgör hinder för inträde på nya områden av arbets­marknaden. Länsstyrelsen i Gävleborgs län avstyrker förslaget om att de Ökade utbildningsanslagen enbart skall knytas lill de av kommittén prio­riterade landsdelama. För Gävleborgs län gäller atl hela länet måste få del av salsningama. Prioriteringama kan, enligt länsstyrelsen, lämpligen ske på länsnivå.

CSN är positiv till förslaget om en förstärkning av vuxenutbildningen och vuxenstudieslödel inom de prioriterade områdena. Resursema till det särskilda vuxenstudieslödel är begränsade och en stor andel av de sökande kan inte beviljas stöd. I många av länen inom de prioriterade områdena är avslagsandelen betydligt högre än i t.ex. storstadslänen. En annan fördel­ning av resursema mellan länen än den som görs i dag måste till för all förbättra möjlighetema för korttidsutbildade i dessa delar av landet att kunna finansiera sina studier med särskilt vuxenstudiestöd.

Landstinget i Norrbottens län menar atl länsperspektiv är del enda meningsfulla i en diskussion om högskolorna som stödjepunkter till de regionalpolitiskt prioriterade områdena. Landstinget avvisar kommitténs tankar om all resurser lill högskoloma i Östersund eller Sundsvall/Härnö­sand skulle tillgodose behoven i Norrbottens inland.

Kommunema i Hälsingland anser att "tillgängligheten till utbildning är
mycket viktig för att förbättra möjligheter lill utbildning och utbildnings-
tradition i området. Betydande insatser behövs för att bredda utbildnings-
regionen. Tillgång till decentraliserad högre/specialiserad utbildning är
nödvändig. Med hänsyn tifi bl.a. utbildningsituationen och stmkturen i
vårt område fömtsätts även omfattande stöd till högskolans utveckling i  379

 

länet och vår region. Det är angeläget att de pågående framgångsrika     Prop. 1989/90:76 utbildningsprojekten i samverkan inom vårt område ges möjlighet att     Bilaga 2 utvecklas vidare."

Landstinget i Västernorrlands län påpekar att "investeringar i kompe­tenshöjande infrastmktur är antagligen i dagsläget de statliga insatser som har störst betydelse för de regionala ulvecklingsfömlsällningama. Det är givetvis ingen tillfällighet att våra stora tillväxtregioner alla ligger gmppe-rade kring landels fem universitet. Också de regionala högskoloma har en utomordentlig betydelse genom all hålla kvar och locka lill sig sludieinrik-tad ungdom och försörja de omgivande arbetsmarknadema med kvalifice­rad arbetskraft." Likaså kan landstinget "med glädje sluta upp bakom intentionema att ytterligare vitalisera distans- och decenlaliserad utbild­ning på gymnasie- och högskolenivå och över huvud taget bygga upp ell mer finmaskigt nät av regionala kompetens- och kreativitetscentra. Härvid vill vi särskilt poängtera den utomordentligt stora betydelse Sandö U-centmm och Statens Skola för Vuxna har för ett län som Västemorrland".

Flera remissinstanser, bl. a. SSVH betonar vikten av utveckling av dis­tansutbildning. Enligt SÖ är det angeläget att de insatser som görs av olika utbildningsanordnare för all utveckla distansulbildnigen samordnas. 1 fråga om distansutbildning anser Skellefteå kommun att den åldersgräns som nu finns (25 år) skall tas bort. .Bodens kommun anser att med hänsyn till Norrbottens storlek bör en kraftig insats göras för att stärka resursema för distansutbildning i länet. Det är enligt länsstyrelsen i Jämtlands län bra atl kommittén föreslår utökade anslag lill breddad högskoleutbildning innefattande distans- och decentraliserad utbildning. "Länsstyrelsen bedö­mer att distansutbildning är ett område som måste utvecklas betydligt mer för att utbildningsnivån i inlandet skall kunna höjas och då inte bara högskoleutbildning. Distansundervisning bör kunna utvecklas för gymna­sieutbildning, vuxenutbildning, fort- och vidareutbildning samt kursverk­samhet. Det borde finnas möjligheter att stärka samarbetet mellan länet och Umeå universitet, som har betydande erfarenhet på området." HCK understryker viklen av vuxenutbildningens och distansstudiernas betydel­se i de föreslagna prioriterade landsdelama. Ett samarbete mellan gymna­sieskolan och den kommunala vuxenutbildningen gynnar enligt handi­kappförbundet också människor med funktionsnedsättningar, om del samtidigt finns resurser avsatta inom handikappområdet.

SÖ tillstyrker kommitténs förslag att de tre prioriterade regionerna
tillförs 60 milj. kr. vardera för anskaffning av utmstning. SÖ instämmer
även med utredningen i alt det är angeläget att den utmstning som finns
utnyttjas så effektivl som möjligt. Sambmk av utmstning mellan olika
utbildningsanordnare bör därför äga mm i ökad utsträckning. AMU-styrel­
sen anser att del ekonomiska systemet måste förhindra parallella investe­
ringar och istället stimulera samverkan. Vill man ha samverkan skall man
enligt styrelsen därför inte som kommittén föreslå utökat utmstningsanslag
tiU någon utbildningsform. För att få ut effekterna av investeringar i utmst­
ning bör, enligt Arvidsjaurs kommun, även anslag lill fortbildning kopplas
till dessa. Eftersom arbetsmarknadsutbildningen ska komplettera det övriga
utbud av utbildningar som finns inom en region är del enligt AfiS "naturligt 380

 

all arbetsmarknadsutbildningen är mer utbyggd i områden där andra ut- Prop. 1989/90:76 bildningsformer, inte bara Komvux, är mindre väl utbyggda. Sambandet är Bilaga 2 dock inte helt är klart eftersom fördelningen av resurser lill arbetsmarknads­utbildningen sker efter arbetsmarknadssituationen i länen. 1 praktiken in­nebär detta alt medelsfördelningen får en klart regionalpolitiskt profil. Det är en viktig utgångspunkt alt satsningar som görs på utbildningssidan kom­pletterar näringslivssatsningama. Inriktning och dimensionering av yrke­sutbildningen inom Komvux måste ske i verkligt samråd med arbetsmark­nadens parter och arbetsförmedlingen. Fömtsättningarna ökar för att Kom­vux utbildningsutbud därigenom kommer att ge människoma en utbildning som efterfrågas på arbetsmarknaden vilket positivt påverkar näringslivets expansionsmöj I igheter."

2.6.2 Forskning

Kommittén

Fasla forskningsresurser bör finnas i anslutning till regionala högskolor i de tre prioriterade landsdelama för att utgöra en bas för profilerade FoU-miljöer.

Kollektiva lösningar på FoU-områdel behövs för att stimulera utveck­lingsarbetet i små och medelstora företag i de prioriterade landsdelarna och mellanstädema.

Fasla forskningsresurser, omfattande ca 250 milj. kr. i ett utbyggt skede, anslås till fyra olika gmpper av högskoleenheter. En gmpp beslår av högskoloma i Östersund och Sundsvall/Hämösand. För Bergslagen före­slås två gmpper, en bestående av högskoloma i Gävle/Sandviken, Falun/ Borlänge och SLUs enhet i Garpenberg saml en för högskoloma i Karlstad, Örebro och Eskilstuna/Västerås. För Sydöstra Sverige föreslås en gmpp bestående av högskolorna i Växjö, Kalmar och Karlskrona/Ronneby. Rikt­linjema för samarbetet inom högskolegmpperna bör utvecklas av särskilda organisationskommittéer.

Staten bör utnyttja sina möjligheter som avtalspart för att lokalisera kollektivforskningsinslitut till de tre prioriterade landsdelarna.

Ett basfinansieringsstöd anslås till landsdelama om 50 milj. kr. per landsdel för utvecklingsarbete i kollektiv form.

Remissinstanserna

UHÅ tillslyrker ett resurstillskott till forskningen för all möjliggöra en
förstärkning av forskningsresurserna vid högskolor inom de av regionalpo­
liliska kommittén utpekade eftersatta geografiska områdena. UHÄ anser
att medel för forskning ska tilldelas berörda högskolor direkt, efler veten­
skaplig beredning och förslag från de högskolor som föreslagits, och som
ingår i regionala nätverk. UHÄ anser inte all det finns behov av någon ny
formell regional organisation. UHÄ menar dock all en avgörande fömt­
sättning för atl salsningama, särskilt vad gäller forskning, ska bli fmktbara 381

 

är att denna utvecklingsprocess kan planeras noggrant och i ett långsiktigt     Prop. 1989/90:76 perspektiv, med utgångspunkt från den kompetens och de forskningsprofi-     Bilaga 2 ler som i dag finns vid de mindre och medelstora högskoloma.

Enligt UHÄ:s uppfattning är det inte realistiskt att räkna med en utloka­lisering av nuvarande forskningsinstitut. UHÄ anser att erfarenheten visar att på orter med mindre högskolor där sådana institut finns utvecklas i regel ett fmktbart samarbete mellan institutet och högskolenheten. UHÄ nämner Gävle som ett exempel, där högskolan har stor nytta av samarbe­tet med byggforskningsinstitulet. Om en mindre högskola utvecklar en särskild profil för sin FoU-verksamhet med utgångspunki såväl i sin gmndutbildning som i regionala eller lokala behov, så kan detta, enligt UHÄ, i sin tur tänkas vara ett bidragande motiv för att till orten lokalisera ett nytt kollektivforskningsinstitut.

I kommitténs belänkande påpekas hur liten andel av studentema som rekryteras till forskamtbildning vid de mindre och medelstora högskolor­na. UHÄ anser därför all det vid dessa högskolor bör inrättas fler långa linjer som ger behörighet till forskamtbildning. UHÄ menar atl ytterligare resur­ser för forskning och andra FoU-ändamål till de mindre och medelstora högskoloma kan väntas öka rekryle:ringen lill forskamtbildning.

EÄt/konstaterar att erfarenhetej- från Sverige och utlandet lyder på att existensen av forsknings- och utvecklingsarbete är betydelsefull för regio­ners långsiktiga utveckling. Det är emellertid, enligt ERU, en brist i förslaget atl kommittén inte fördjupat sig i altemativa möjligheter, när det gäller att etablera forskningsverksamhet på orter som tidigare saknat sådan verksam­het. CERUM anser alt den form som kommittén gett sina konkreta förslag vilar på felaktiga föreställningar om hur forskningskontakter fungerar och atl del allmänt saknas ell djup i den flitiga användningen av nätverksbe­greppet. CERUM anser vidare att "forskning handlar om alt utveckla ny kunskap i ständigt skiftande nätverk av personer, där den enskilde forska­rens förmåga och inriktningar ytterst bestämmer nätverkets stmktur. Atl föreskriva vilka högskolor som skall samarbeta och samtidigt använda etl kunskapsnätverkstänkande är oförenligt. En angelägen utveckling av forsk­ningen och utbildningen vid de mindre högskoloma bör därför ske på ett sådant sätt alt de enskilda aktuella högskoloma ges resurser och frihet alt investera i nya kunskapsnätverk".

NFR anser det viktigt att gmndutbildningen håller en hög kvalitet. Rådet instämmer i att det är väsentligt med en stark knylning mellan forskning och utbildning. Det är därför, enligt rådet, oroande att inte fler av lärama vid de regionala högskoloma har forskamtbildning. Rådet påpekar all det är angeläget alt dessa lärares kompetens höjs samtidigt som man måste konstatera all de utgör en alltför bräcklig gmnd att bygga en forskningsverksamhet på. HSFR och statskontoret anser att antalet hög­skolor där fasta forskningsresurser ska byggas upp måste begränsas så alt salsningama blir effektiva och verkningsfulla.

Enligt MFRs uppfattning saknas de gmndläggande fömtsättningama för
ett genomförande av de aktuella förslagen avseende fasta forskningsresur­
ser för ett antal preciserade mindre och medelstora högskolor. MFR
avstyrker kommitténs förslag då det saknas en analys av de konsekvenser       382

 

som förslaget medför i ett nationellt perspektiv. Rådet påpekar att det i     Prop. 1989/90:76 tidigare sammanhang tillstyrkt en förstärkning av de mindre och medelsto-     Bilaga 2 ra högskolomas forskningsanknytning via särskilda medel fördelade av forskningsrådsnämnden.

En svaghet i högskolomas utbud har enligt landstinget i Västernorrlands län varit bristen på forskningsverksamhet. Därför är det med stor tillfreds­ställelse landstinget noterar utredningens förslag att anslå 250 miljoner kronor för uppbyggnad av fasta forskningsresurser vid fyra gmpper av högskolor, samt atl kommittén uppmärksammat hur väl de geografiskt närbelägna högskoloma i Sundsvall/Hämösand och Östersund komplet­terar varandra. Detta skulle vara ell stort steg mot förverkligandet av ett mellannorrländskl universitet, påpekar landstinget./TAanser att den prio­ritering av tio högskolor gmpperade i fyra gmpper, som utredningen redo­visar som bas för arbetet, inte är tillräckligt analyserad och motiverad. Nämnden menar all en meningsfull utbyggnad på så många ställen kan bli dyrare än 250 milj. kr. Enligt nämnden är risken uppenbaratt man förlorar de verkligt långsiktiga effektema av en satsning om man sprider resurser för tunt i syfte atl på så många ställen som möjligt snabbi åstadkomma de mer kortsiktiga effektema av ökade arbelsstillfallen etc. Möjlighetema att få de tänkta nätverken all fungera väl ulan någon central, stark nod är, enligt nämnden, sannolikt små. Nämnden anser atl innan dessa gmndläggande analyser gjorts kan inte volymen på de nödvändiga salsningama bedömas. En utbyggnad av de regionala högskolomas möjligheter atl bedriva forsk­ning är, enligt nämnden, nödvändig av flera skäl och denna utbyggnad måste börja snarast eftersom den kommer att ta lång lid.

NFR avstyrker förslaget atl ge vissa regionala högskolor fasta forsknings­resurser inom naturvetenskap och teknik. Det finns idag ingen bas vid de regionala högskoloma på vilken en intemationellt slagkraftig forskning kan etableras. Rådet anser del vore att dåligt utnyttja landels forskningsre­surser om dessa skulle användas för utbyggnad av forskningen vid de regionala högskoloma i stället för i enlighet med de prioriteringar som gjorts av de vetenskapligt kompetenta organen i landet. Kommittén mar­kerar behovet av ökade insatser på undervisnings- och FoU-områdena vilket /Mi'finner positivt. Del är viktigt alt ämnen som ger ökade kunska­per om regionemas historia, kulturlandskap och bebyggelse samt om vård och levandegörande av kulturarvet får större plats i de regionala högsko­lomas kurser och forskning. RAA framhåller också att länsmuséema bör kunna få ökad betydelse som FoU-inslilutioner utanför högskolan.

Skogsstyrelsen anser del viktigt alt de resultat som uppnås inom forsk­ningen når ut till dem som berörs eller är i behov av dessa. Ökade resurser bör satsas på att göra resultat och information om ny teknik mer lättill­gänglig. Skogsstyrelsen påpekar all skogsvårdsorganisalionen har, som kunskapsförmedlare, sedan länge bedrivit ell framgångsrikt samarbete med forskningen, främst med lantbmksuniversitelel.

En förstärkning av kompetensen vid de mindre högskoloma är, enligt
STU, av flera skäl önskvärd. "STU bedömer dock att de existerande
mindre högskolomas kompetensförstärkning och successiva forsknings­
etablering måste ha en klar koppling lill och förankring vid ell universitet    383

 

eller större högskola. Kopplingen kan ske enligt den modell som utarbetats    Prop. 1989/90:76 vid högskolan i Sundsvall/Hämösand och som STU tillämpade vid ell     Bilaga 2 särskilt regionalpolitiskt uppdrag all fördela medel lill vissa forsknings-och utvecklingsinsatser vid fem av de regionala högskoloma."

Ökad regionalisering av kollekliv forskning kräver, enligt STU, medver­kan av industriparten. STU anser aitt statlig styming kräver väsentligt ökad statlig finansiering och all filialverksamhet kopplad lill väl fungerande institut kan bidra till ökad regionalisering. STU avstyrker förslaget om utflyttning av STFI och Institutet för melallforskning. En möjlighet till regionalt lokaliserad kollektiv forskning är, enligt STU, att den genomförs som filialverksamhel till väl fungerande institut.

Bl. a. Växjö, Mönsterås och Torsås kommuner välkomnar kommitténs förslag om att högskoloma i Sydöstra Sverige, Växjö, Kalinar och Karls­krona/Ronneby bildar en gmpp. Enligt kommunema erfordras ett ingåen­de samarbete mellan dessa för atl uppnå gemensamma resultat och elimi­nera risken för konkurrens mellan högskoloma. Kommunema påpekar viklen av att högskoloma tillförs resurser för utveckling och förstärkning av forskningen. Det är enligt utvecklingsfonden i Kronobergs län angelägel alt högskolan i Växjö fortsätter att byggas ut och snarast ges betydande fasta forskningsresurser. Samarbetet med övriga högskolor i Sydöstra Sve­rige bör enligt utvecklingsfonden fiirtsätta och byggas ut ytterligare.

Riksarkivet tillslyrker kommitténs förslag atl bredda högskoleutbild­ningen i de prioriterade landsdelarna men finner även på detta område att arkivinstitutionemas betydelse för vetenskap och forskning inte har upp­märksammals. Länsstyrelsen i Jönköpings län konstaterar atl utfallet av hittills gjorda resursfördelningar inom högskolesektorn har för Jönköpings län varit nedslående. Länsstyrelsen befarar att denna eftersläpning kom­mer all förstärkas om kommitténs förslag till satsning på prioriterade högskoleorter genomförs.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län betonar vikten av att alla högskolor oavsett storlek skall ingå i nationella och intemationella nätverk. Därför är det, enligt länsstyrelsen, självklart att de mindre högskoloma profilerar sig inom vissa områden.

Norrlandsförbundet är positivt till kommitténs förslag alt tilldela de regionala högskoloma forskningsresurser. Förbundet anser atl vid högsko­loma i Sundsvall/Hämösand och Östersund bör utnyttjandet av tilldelade forskningsmedel planmässigt ske i samverkan med i första hand Umeå universitet och högskolan i Luleå. Norrlandsförbundet påpekar att "byg­gandet av nya väl fungerande foirskningsnälverk tar erfarenhetsmässigt myckel lång tid och del är viktigt, atl forskningen vid de regionala högsko­loma kommer igång med kortast möjliga tidsutdräkt och snabbt når inter­nationell kvalitetsnivå. Lättaste sättet att nå detta mål är att anknyta lill de redan existerande nätverk som by:5gts upp av Umeå universitet och hög­skolan i Luleå för att med egen specialkompetens, som de regionala hög­skoloma kan utveckla, ytterligare förstärka dessa nätverk. En metod bland många är all tillsätta adjungerade: professorer med delad handlednings-skyldighet mellan regional högskola och universitet".

TCO delar kommitténs uppfattning, atl staten, vid större förändringar    384

 

av verksamheten eller i samband med större förändringar av ingångna     Prop. 1989/90:76 avtal, aktivt ska utnyttja sin roll som avtalspart för att åstadkomma en     Bilaga 2 lokalisering av de s.k. kollektivforskningsinstitulen lill andra orter än Stockholm och Göteborg. Enligt TCOs uppfattning bör de lokaliseras till utvalda högskoleorter.

IVF delar kommitténs uppfattning att institut av deras typ kan göra viktiga regionala insatser för flera branscher och tvärtekniska områden. IVF menar alt del för alt underlätta kontaklskapandet mellan förelag och institut bör finnas medel för en direkt uppsökande verksamhet. IVF, som har regionkontor, menar atl del ökar närheten till förelagen lokalt och därigenom kan ell mer aktivt kunskapsutbyte ske. IVF har redan nu igång diskussioner om nya regionkontor med egen forskningsprofil, där IVF vill tillämpa regeln om all minst fem personer varaktigt skall vara engagerade inom sitt teknikområde och där den lokala anknytningen är en fömtsätt­ning. Institutet för metallforskning anser att en utlokalisering av Inslilulel starkt skulle försvåra en väl fungerande kollektiv forskning enligt de krav industri och stat ställer. Institutet är däremot berett att diskutera möjlighe­tema alt etablera en filial på lämplig ort som ett tekniskt stöd för mindre industriföretag i regionen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser att högskolomas betydelse för utvecklingen i sin omgivning är stor. Länsstyrelsen påpekar att kommittén i sin prioritering av högskoleenheter förbisett SLUs enhet i Skinnskatte­berg. Som högskoleenhet i Bergslagen bör, enligt länsstyrelsen, skogsmäs-tarskolan omfattas av förslaget avseende fasta forskningsresurser. En för­stärkt medelstilldelning bör bygga på respektive orts verkliga fömtsätt­ningar. SLU nämner skogsmästarskolan i Skinnskatteberg och skogsinsti­tutet i Bispgården som exempel där det är viktigt all lärama ges möjlighet till aktiv medverkan i skoglig FoU och all dessa orter är och kan på ett utmärkt sätt utgöra bas för fortbildning.

SIND anser att forskningen vid de regionala högskoloma bör specialise­ras och profileras, samtidigt som uppbyggnaden bör sträcka sig över en längre tid. Varje högskola bör, enligt SIND, ha såväl utbildning som forskning eller forskningsanknytning. Svenska kommunförbundet vill inte sprida s. k. fasta forskningsresurser till fler högskolor. Kommunförbundet anser att forskning kan bedrivas även vid de små högskoloma. Det åter­står, enligt kommunförbundet, att utarbeta praktiska lösningar för forsk­ningsskyldighet för disputerade lärare vid små högskolor.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser att en utökad FoU-verksamhet orga­nisatoriskt bör kunna ske på samma sätt som nu gäller för högskoleutbild­ningen. För att en sådan ordning skall kunna genomföras krävs, enligt länsstyrelsen, att vissa fasta resurser för detta ändamål ställs till högskole­kommitténs förfogande. Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar viklen av atl kommittén föreslår fasta forskningsresurser till några gmpper av mind­re högskoleenheter, däribland högskoloma i Östersund och Sundsvall/Här­nösand. Länsstyrelsen påpekar att av de elva högskoleenhetema i de fyra gmppema är del endast två som är belägna i anslutning lill den största och högst prioriterade landsdelen. Inlandet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det är en brist att betänkandet   385

25   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

saknar en analys av Umeå universitets betydelse för utvecklingen i övre     Prop. 1989/90:76 Norrland. Länsstyrelsen menar att universitetet har en omfattning och     Bilaga 2 bredd som gör att det i större utstriickning än de regionala högskoloma kan bedriva verksamhet även i Inlandet — och bedriva forskning som rör in­landets förhållanden. En fömtsättning är, enligt länsstyrelsen, att universi­tetet kan fortsätta att utvecklas och får förstärkta resurser.

Kiruna kommun efterlyser något om den nationella och internationella rymdforskningens betydelse för den omvandling som skett och pågår i Kimna såsom ett resultat av ell samspel. Kommunen påpekar alt här beror synergieffekterna inte på en högskole- eller universitelsetablering på orten utan på forsknings- och industriutvecklingsprogram med en mängd natio­nella och intemationella forskningsinstitut och industrier involverade.

2.6.3 Kommunikationer

2.6.3.1 Allmänna utvecklings- och planeringsåtgärder

Kommittén

Ökad målstyrning inom kommuniikationsseklom fömtsätter att de regio­nalpoliliska prioriteringama görs tydligare.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser instämmer i kommitténs ställningslagande och pekar på hur de på olika sätt utvecklar ett regionalpolitiskt synsätt. Tra­fikverken och ell antal länsstyrelser är överens med utredningen medan t. ex. SIND, Boverket och RR V gör kompletterande reflexioner.

LFK framför att man på luftfartens område kommit ett långt stycke på
väg mot målstyming och delegering. De medel man valt att styra med är
övervägande ekonomiska. Med hänsyn till målstymingens effektivitel ser
verket det som önskvärt att de ekonomiska målen kan renodlas t.ex.
genom att klart redovisade särskilda medel ställs till förfogande för genom­
förande av regionalpolitiskt moti\'erade åtgärder. SJ framhåller det som
angeläget att SJs lågverksamhet bedöms och hanteras enligt den s.k.
tudelningsprincipen. SJ anser också att investeringar i infrastmkturen
skall bedömas efter tudelningsprincipen. TPR framhåller alt bedömning­
arna av de regionalpolitiska effektema redan utgör en viktig del i arbetet
med den samordnade invesleringsjjlaneringen. KK delar kommitténs upp­
fattning och pekar på all del krävs alt regeringen tillser all del finns medel
som möjliggör atl målen kan uppnås. En precisering av målen får dock inte
ske så alt den låser den regionala och lokala nivåns möjligheter att tillgodo­
se transportbehoven. SIND anser att utredningen borde ha prioriterat de
inomregionala transportfrågor som underlättar pendling och därmed vid­
gar den lokala arbetsmarknaden. RRV saknar analyserande avvägningar
mellan de olika förslagen till resursförstärkningar i betänkandet. Boverket
delar kommitténs uppfattning om kommunikationernas betydelse men
menar all behovs- och effektanalyser av planerade projekt behöver tillföras
beslutsunderlaget. Länsstyrelsen i Värmlands län och Falu kommun in-      386

 

stämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i för-     Prop. 1989/90:76 slaget med tillägget att formuleringen av målen bör formuleras i termer av     Bilaga 2 lägsta godtagbara standard. Länsstyrelsen i Kalmar län beklagar att utred­ningen inte sett del möjligt att ge regionalpolitiken ett starkare intresse över sektorsinstansema.

Kommittén

Ytterligare decentralisering av investerings- och driftbeslut inom vägsek­tom bör genomföras samtidigt som målstymingen utvecklas.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Gävleborgs län instämmer i kommitténs förslag. Länsstyrel­sen i Södermanlands län instämmer i förslaget under fömtsättning all det genomförs ulan att helhetssynen går förlorad. KK anser all med 1988 års trafikpolitiska beslut är utredningens syften rörande decentralisering av beslut i vägsektom tillgodosedda. Transportforskningsberedningen pekar på kommitténs delvis motstridiga ställningstaganden beträffande målstyr­ning och decentralisering av beslutsprocessen i den samordnade investe­ringsplaneringen.

Kommittén

Resurstillskott erfordras för investeringar i och för drift av vägsektom.

Remissinstanserna

Skogsstyrelsen och ST instämmer i utredningens förslag. Styrelsen finner del också angelägel alt höja den tillåtna bmttovikten till 60 lon på alla vägar som i väsentlig grad används för virkestransporter. Tanums kom­mun föreslår inrättande av väg/jämvägsobligationer för att få fram kapital.

Kommittén

Nivån på investeringarna inom kommunikationssektom bör höjas i de tre prioriterade landsdelama och regionala fördelningskriterier tas fram för de av statsmaktema fastställda anslagen för investeringar och drift.

Remissinstanserna

Länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands och Västerbottens län till­
styrker förslaget. VV vitsordar kraftigt behovet av insatser i såväl de
aktuella regionema som i landet i övrigt. Ytterligare insatser i de utpekade
regionerna skall göras inom ramen för gällande planeringssystem. Länssty­
relsen i Göteborg och Bohus län anser del svårt att motivera avsevärda
kommunikationsinvesleringar i de delar av landet där sådana investering­
ar från iransportbehovssynpunkt är minsl angelägna. Länsstyrelsen finner 387

 

vidare att i den mån fördelningskriterier för regional fördelning av anslag Prop. 1989/90:76 inom kommunikationssektom skall användas bör det ske med hänsyn till Bilaga 2 faktiskt trafikarbete och kapacitetsproblem. Länsstyrelsen i Jönköpings län anser att förslagets fördelningsprincip med ökat genomslag för de regionalpolitiska skälen motverkar det egna länels strategi med satsningar på kommunikationssektom. Transportforskningsberedningen pekar på att kommittén inte närmare har analyserat konsekvenserna av föreslagen transportinfrastmktur. Beredningen avslår från att ta ställning lill de före­slagna satsningarna på transportinfrastmktur i prioriterade områden. Be­redningen anser det inte möjligt att av det redovisade materialet utläsa relevanta effekter i berörda områden.

Kommittén

Trafiksektorema bör redovisa miljöeffekterna, både nationellt och regio­nalt, av sin verksamhet och för föreslagna transportlösningar.

Remissinstanserna

KK påpekar atl förslaget ligger i linje med det miljöredovisningsarbete som pågår inom verket i samarbete mi;d bl.a. SNV. Transportforskningsbered­ningen delar kommitténs uppfattning om all miljöproblemen under 1990-talet kommer alt frambringa restriktioner. Beredningen konstaterar all kommittén avstår från att analysera de regionala konsekvensema härav. Man pekar vidare på behovet av analys av lokaliseringsmönster vid kraf­tigt höjda transportkostnader. Beredningen menar all del inte är självklart att beaktandet av miljöaspekter får ett regionalpolitiskt gynnsamt ulfall och efterlyser etl klargörande. ÄÄ K saknar en mer ingående behandling av den spårbundna trafiken och en redovisning av kollektivtrafikens möjlig­heter i glesbygden.

Kommittén

Investeringar i vägnät, järnvägsnät och flygplatser bör ses i ett samman­hang. En systemsyn bör ersätta nuvarande objektsinriktade planering och omfatta alla trafiksektorer.

Remissinstanserna

Flera remissinstanser instämmer i kommitténs ställningslagande. Några pekar dock på problemen med utvecklandet av en systemsyn och menar atl mycket arbete återstår i frågan samt atl systemsyn och objeklsplanering måste följas ål. Någon instans anser all alla kommunikationsslag, även sjöfart och tele, skall ingå i systemsynen. Flera län trycker på atl kontinui­teten i nuvarande system skall behållas och att utförandel av nya projekt skall ske inom ramen för delta.

LFV framhåller alt målet för en samhällelig styming skildras som sam­
verkan mellan trafik och regionalpolitik. Ulan att ifrågasätta detta vill       388

 

verket betona att svårighetema all uppnå detta mål inte får underskattas.     Prop. 1989/90:76 De betydande skiljaktighetema mellan trafikgrenama skapar väsentliga     Bilaga 2 problem.

KK delar kommitténs uppfattning i frågan. Däremot kan inte vägverket instämma i uppfattningen atl en systemsyn kan ersätta den objektsinrikta­de planeringen. De båda melodema kompletterar varandra enligt vägver­ket. TPR instämmer i huvudsak i kommitténs förslag. Man framhåller apropå kommitténs påpekande om starkare koppling mellan riksvägs- och länsvägsinvesleringar all riksvägama huvudsakligen är delar i ell interre-gionalt trafiksystem med därtill hörande beslutsnivå. Bergslagsdelega­lionen framhåller all den delar kommitténs uppfattning beträflFande jäm­vägar som en samordnad lösning med likvärdig standard mellan Mälarba­nan — Svealandsbanan med koppling via Karlskoga mot Värmland/Oslo. Bergslagsdelegalionen föreslår vidare en vidareutveckling av strategiska vägar och jämvägslinjer i Bergslagen som är viktiga ur systemsynpunkt.

sr förordar kommitténs förslag men vill ifrågasätta den nuvarande lägre värderingen av fritidsresor i förhållande lill s. k. nyttotrafik i de samhälls­ekonomiska kalkylema.

Statskontoret anser all den samordnade investeringsplaneringen är det instmment som skall användas för atl prioritera bland de väg-, jämvägs-och flyginvesteringar som kommittén föreslår. Boverket anser att även telenätet bör ingå i det sammanhang för transporter som kommittén efterlyser. Boverket saknar också en redovisning av ulvecklingsmöjlighe-tema för den interregionala busstrafiken. Kramfors kommun saknar sjöfar­ten i utredningens helhetssyn. Transportforskningsberedningen anser att kommitténs förslag tiU samordning av investeringsplaneringen är otill­räckligt och anser alt till den förordade decentraliseringen behövs en fardmedelsövergripande planering med möjlighet till beslut på central nivå. Länsstyrelsen i Norrbottens län instämmer i förslaget men anser all den långsikliga samordnande investeringsplaneringen bör decentraliseras lill länsnivå. Länsstyrelsen i Västernorrlands län tillstyrker förslaget men påpekar att länsstyrelsen med nuvarande organisation har svårt att hävda sig i den samordnade investeringsplaneringen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser alt med hänsyn till behov dels inom länet och dels för riket (Arlanda och SJ) bör länets tilldelning av trafikanslagen uppgå till mer än 20% (motsvarande befolkningsandelen). Länsstyrelserna i Blekinge, Göte­borg och Bohus, Gävleborgs och Västerbottens län saml Kalmar, Ronneby, Västerås och Falu kommuner instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Väst­manlands län anser att all planering av riksvägar och länstrafikanläggning­ar ska ske inom ramen för del länsvägsplaneringssyslem som nu finns.

Kommittén

Målstymingen inom teleområdet bör ske med sammanvägda kvalitets­index för varje teleområde.

389

 

Remissinstanserna                                                                    Prop. 1989/90:76

Flera remissinstanser pekar på atl post- och teleutredningens ställningsla-    Bilaga 2 ganden kan komma att påverka denna fråga.

Transportforskningsberedningen anser att post- och teleutredningens uppdrag att klargöra bl. a. televerkets serviceroll bör ställas mot de sam­hällsekonomiska kostnadema för en utjämning av servicenivån. Televerket framhåller att man ständigt bevakar att rätt kvalitet och service erbjuds kundema. Vidare planerar televerket alt pröva införandet av etl samman-vägt kvalitetsindex. Den anpassning av gränsema för teleområden som kommittén anser bör ske för alt justera laxoma avfärdas av televerket. Motivet är all det ar produktionskostnader för en tjänst och därmed nätets stmktur som avgör priset — inte de administrativa gränsema. Bergslagsde­legationen och TCO delar kommitténs uppfattning och instämmer i försla­get lill laxeanpassning för hela landet. Delegationen föreslår också ett antal utvecklingsprojekt för Bergslagen inom lele/dataområdet. Statskontoret och Stiftelsen Industricentra tillstyrker förslaget med enhetstaxa för offent­liga organ. Statskontoret påpekar att post och teleutredningens ställnings­tagande kan påverka denna fråga. Länsstyrelsen i Värmlands län eferlyser ett större lokall och regionalt inflytande på televerkets investeringar.

Kommittén

För företag skall finnas möjlighet till lokaliseringsstöd för uppgradering av överföringskapacitet i datanätet.

Remissinstanserna

Örnsköldsviks kommun instämmer i förslaget. Post- och teleutredningen hänvisar till sitt kommande betänkande. Utredningen framhåller att det bör öppnas en möjlighet att inrälcna telenätsanslulning i underlaget för regionalpolitiskt stöd.

Kommittén

Försöksverksamheten som pågår i Malmfälten med stöd lill datakommu­nikation förlängs och utökas till hela Inlandet.

Remissinstanserna

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Jokkmokks kommun instämmer i förslaget.

Kommittén

En metod bör utarbetas för atl ytterligare kunna differentiera avkastnings­
kraven mellan teleområdena.                                                            390

 

Remissinstanserna                                                         Prop. 1989/90:76

Landstingen i Kalmar och Västernorrlands län samt utvecklingsfonden i       aga I Kronobergs län instämmer i förslaget. Televerket hävdar atl kvalitetskra­ven är lika för alla teleområden medan avkastningskravet differentieras med områdenas fömtsättningar. Utredningens förslag atl slå ihop resulta­ten från flera teleområden blir därmed, enligt verket, ej meningsfullt.

Kommittén

Ett särskilt program för förbättringar av landets gmsvägar bör upprättas.

Remissinstanserna

Bl. a. W, länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Gotlands och Väster­bottens län, Tingsryds, Emmaboda, Torsås, Älvdalens, Örnsköldsviks, Kro­koms, Nordmalings, och Robertsfors kommuner samt Inlandskommunerna instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län instämmer i gmndtanken men vill se medlen fördelade via länslrafikanslaget.

Kommittén

Det bör utredas om den driftsinriktade delen av stödet till flygplatser kan inordnas i ett reformerat transportstöd.

Remissinstansema

Länsstyrelsen i Gotlands län tillstyrker förslaget om utredning av etl refor­merat transportstöd. Lf Khar ingen erinran mot förslaget och ser helst att även frågan om möjlighetema till en överföring av stödet som utgår till flygtrafik på Gotland prövas. Flygplatsutredningen framhåller atl i del fall en särskild utredare tillsätts rörande transportstödet, bör flygplalsutred-ningens arbete i dessa frågor beaktas. Stiftelsen Industricentra understry­ker behovet av stöd lill kommunikationer avseende person- och fraklstöd.

Kommittén

En större integration mellan statliga och kommunala flygplatser föreslås.

Remissinstanserna

Trollhättans och Borlänge kommuner instämmer i förslaget liksom lands­
tinget och utvecklingsfonden i Kronobergs län. Flygplatsutredningen kon­
staterar att frågan om integration och enhetlig behandling är en central del
av dess utredningsuppdrag. Utredningen framhåller med skärpa att dess
förslag måste avvaktas innan några åtgärder vidtas på detta område.      391

 

Länsstyrelsen i Kronobergs län ainser att Växjö flygplats bör ingå i en     Prop. 1989/90:76 organisation med samma villkor som LFVs egna flygplatser. Den regionala     Bilaga 2 förankringen och medföljande ägai-majoritet skall dock behållas.

Växjö kommun påpekar atl flygplatser i primämätel måste få en mer enhetlig behandling än för närvarande.

Kommittén

Ansvaret för upphandling av "olönsam" jämvägstrafik föreslås bli decen­traliserad från transportrådet till länsstyrelsema.

Remissinstansema

Berörda trafikverk önskar bevara nuvarande ordning med hänvisning till länsövergripande upphandling och länsslyrelsemas bristande kompetens. Bland övriga remissinstanser är inställningen mera positiv. Någon instans förordar Irafikhuvudmannen.

Landstingsförbundet och länsstyrelsen i Västemorrlands län tillstyrker förslaget liksom statskontoret som menar all det stämmer med synsättet som präglar den samordnade länsförvaltningen.

Länsstyrelserna i Östergötlands och Västerbottens län instämmer i för­slaget men önskar att TPR är representerat vid förhandlingama. Banverket vill påpeka de svårigheter atl ha länsövergripande hänsyn som kan följa av ett decentraliserat syslem. SJ kan inte se något hållbart motiv för atl länsstyrelsema skall köpa den olönsamma tågtrafiken, ulan anser att del för att få önskvärd samordning behövs en riksövergripande instans. TPR redovisar den flerpartsförhandling som rådet använder i sin upphandling som ett svar på kommitténs förslaig. Den ger såväl långsiklighet som en decentraliserad beslutsordning. Rådet ser svårigheter för länsstyrelsema alt bygga upp den specifika kompetensen för denna typ av förhandlingar.

Länsstyrelserna i Kopparbergs och Örebro län avvisar förslaget. Lands­tinget i Örebro län avstyrker och föi-eslår istället trafikhuvudmannen.

Kommittén

Delar av den kvarvarande centralhanteringen vid postgirot lokaliseras till en ort utanför Storstockholm (men inom 2 timmars bilavstånd från Arlan­da).

Remissinstanserna

Postverket framhåller att eftersom tidsmarginalema är små och konkurren­
sen hård om de intressantaste delama av postgirots verksamhet måste
förändringar vidtas med stor varsamhet. Länsstyrelsen i Västmanlands län
framför Hallstahammar som möjlig lokaliseringsort. Örnsköldsviks kom­
mun anser att stora delar av postgirot kan lokaliseras dit.                      392

 

2.6.3.2 Geografiskt anknutna projekt                                 Prop. 1989/90:76

Kommittén                                                                    Bilaga 2

1 sydöstra Sverige föreslås att 300 milj. kr. satsas på väguppmstning, främst av E 66.

Remissinstanserna

Landstingen i Blekinge och Kalmar län, utvecklingsfonden i Kronobergs län samt Högsby, Kalmar, Mönsterås, Nybro, Oskarshamns, Torsås och Karls­krona kommuner instämmer i förslaget. Länsstyrelsen i Blekinge län in­stämmer i förslaget men påpekar att de föreslagna medlen är välmotivera­de men enbart av marginell betydelse. Kristianstads kommun instämmer i förslaget och menar att avsnitten i Kristianstads län bör ha prioritet.

Kommittén

I Bergslagen föreslås att 500 milj. kr. satsas på vägförbättringar, i första hand av den s. k, "Bergslagsdiagonalen".

Remissinstanserna

Bergslagsdelegationen och länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och Kopparbergs län, Borlänge kommun saml landstinget i Västernorrlands län delar kommitténs uppfattning. Länsstyrelsen i Örebro län instämmer i kommitténs förslag men saknar en motsvarande ansats för jämvägstrafi-ken.

Länstyrelsen i Gävleborgs län, Trollhättans, Lindesbergs, Fagersta, Nor­bergs, Filipstads, Storfors, Skinnskattebergs och Hedemora kommuner samt kommunerna i Hälsingland tillslyrker förslaget. Delvis olika uppfatt­ningar finns dock om vägens sträckning. Länsstyrelsen i Västmanlands län och Gävle kommun ställer sig tveksamma till förslaget. Västerås kommun avvisar Bergslagsdiagonalen till förmån för "Räta linjen".

Kommittén

Till punktvisa insatser utmed E4, norr om "Bergslagsdiagonalen", föreslås 200 milj. kr.

Remissinstanserna

Kommunerna i Hälsingland, Norrlandsförbundet och Hudiksvalls kommun instämmer i förslaget. Timrå kommun ifrågasätter förslaget.

Kommittén

I Inlandet föreslås att 600 milj. kr. satsas på uppmstning av riksvägarna 88 .

och 45 samt att de får bilda en genomgående Europaväg.                      393

 

Remissinstansema                                                          Prop. 1989/90:76

Bergslagsdelegationen, länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och Norr- nga z bottens län, Trollhättans, Hagfors, Malungs. Mora och Älvdalens kommu­ner, Inlandskommunerna, Norrlandsförbundet och landstinget i Väster­norriands län instämmer i förslaget. Bergs kommun instämmer och fömt­sätter att väg 81 ingår i uppmstningen. Torsby kommun är positiv lill förslaget fömtsatt dragning i 234:s sträckning. Länsstyrelsen i Västman­lands län ställer sig mycket tveksam till förslaget.

Kommittén

Luftfartsverket föreslås se över möjlighetema all förbättra trafikförsörj­ningen med flyg till och från Tomedalen.

Remissinstanserna

Lf K framhåller all med den ansvarsfördelning som gäller mellan stat och lokala eller regionala flygplatshållare är del inte en uppgift för verket all initiera, anlägga eller driva en flygplats i Tornedalen. Denna väntas inte inom överskådlig framtid få någon t)etydelse för den interregionala flygtra­fiken.

Kommittén

Flygtrafiken inom Norrland föreslås utvecklad och anknuten även till knutpunkter i de nordiska grannländema. Härav förstärks också ett antal norrländska knutpunkter, varav Sundsvall/Härnösand föreslås utvecklat lill ett andra nav i del svenska flygsystemet.

Remissinstanserna

Remissopinionen är i denna fråga mycket splittrad. Flygplatsutredningen och de två stora flygbolagen menar att marknaden avgör och alt denna ännu talar för en koncentration av trafiken lill Arlanda. Av de länsstyrelser som yttrat sig är det bara länsstyrelsen i Västernorrlands län som är positiv. Flera norrlandskommuner tillslyrker idén med ett nav under villkoret all Arlanda byggs ul och atl lokaliseringen av norrlandsnavel blir någon annanslans än i Sundsvall.

Mora kommun och landstinget i Västernorrlands län tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Sundsvalls och Kramfors kommuner tillstyrker förslaget, men påpekar att kapaciteten på Arlanda inte får för­sämras. Boverket menar att det är väsentligt atl skapa ell andra nav vid sidan av Arlanda.

LFV har översiktligt studerat frågan bl. a. mot bakgmnd av bättre kapa-
citelsutnyttjande på landsortsflygplatserna. De aktuella passagerarmäng-
derna är så små att möjligheterna atl etablera förbindelser med eri tillfred-
ställande turtäthet måste bedömas som myckel begränsade. Verket anser 394

 

alt ell väl fungerande Arlanda är av fundamental betydelse och betecknar Prop. 1989/90:76 anläggandet av en tredje bana där som den från regionalpolitisk synpunkt Bilaga 2 mest angelägna investeringsålgärden i det svenska flygplatssystemet. Flygplatsutredningen påminner om marknadens påverkan på flygbolagen att starta nya linjer lill stor del styr uppkomsten av nya nav. SAS och Linjeflyg menar all inrikesflyget drivs effektivast med ell Arlanda-nav. SIND anser att utredningen särskilt borde ha uppmärksammat flygförbin­delserna mellan olika norrländska orter. Länsstyrelsen i Göteborg och Bohus län anser atl fler linjer bör etableras Arlanda "förbi". Dock avstyr­ker man förslaget om ett andra nav och förordar direktlinjer. Landstinget i Västerbottens län tillstyrker ett nav men lokaliserat till Umeå. Norrlands­förbundet och länsstyrelsen i Jämtlands län instämmer i behovet av ell nav men avvaktar lokaliseringen. Länsstyrelsen i Kronobergs län avvisar be­stämt eventuella planer på sekundära nav i södra Sverige.

Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län, landstinget i Jämt­lands län liksom Göteborgs, Älvdalens. Bergs, Östersunds, Skellefteå och Bodens kommuner och CERUM avvisar förslaget.

Kommittén

Flygledningen föreslås i framtiden bli lokaliserad lill Sundsvall/Hämösand och Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

LFV avstyrker förslaget och menar att etl utbyggt Arlanda är del minsl kostsamma alternativet. Ett antal länsstyrelser tillslyrker annan lokalise­ring än Arlanda, nämligen del egna länet.

Ronneby, Sundsvalls och Timrå kommuner samt landstingen och läns­
styrelsema i Blekinge och Västernorrlands län instämmer i förslaget. Flyg-
plalsulredningen understryker att en lokalisering av flygtrafikledningen till
södra Sverige förefaller orealistisk. LFV har i en perspektivplan "Flygtra­
fiktjänstesystemet år 2000" utvecklat en strategi för utvecklingen av kon-
trollcenlraler. Enligt denna skall kontrollcentralen vid Arlanda ersättas år
1995, därefter vid Sundsvall/Hämösand år 1999 och sedan vid Stumjj år
2001—2005. Då skall målet med två kontrollcentraler för hela landet ha
nåtts. Utredningens förslag motsvaras av det dyraste tvåcentraalternativet
med en merkostnad om 40milj. kr/år. Denna kostnad betraktar LFV som
oacceptabel. Verket pekar också på all en förändrad lokalisering av kont-
rollcenlralen för södra Sverige kommer att ge kraftiga effekter på svensk
luftfart redan innan den träder i krafl. En omlokalisering från Arlanda till
Karlskrona/Växjö bedöms ge extra avgångar bland flygledningspersonal
om 10-15% vilket kommer all ge kraftiga inskränkningar i den civila
luftfarten. Växjö, Emmaboda, Kalmar och Karlskrona kommuner tillstyr­
ker förslaget med preciseringar av lokaliseringen till orter i södra Sverige.
Länsstyrelsen i Jämtlands län. Krokoms och Östersunds kommuner tillstyr­
ker förslaget men med lokalisering till Östersund.                                  395

 

Kommittén                                                                    Prop. 1989/90:76

SJs planerade snabbtåg med trafik till Sundsvall bör prioriteras.   öiiaga z

Remissinstanser

Remissopinionen är splittrad. Berörda verk pekar på atl projektet bedöms inom etablerade planeringssystem.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, kommunerna i Hälsingland, Norr­landsförbundet, landstingen i Västernorrlands och Västerbottens län in­stämmer i förslaget. Gävle, Sundsvalls och Timrå kommuner tillstyrker förslaget liksom Kramfors och Örnsköldsviks kommuner samt länsstyrelsen i Västerbottens län fömtsatt alt en utbyggnad sker av Botniabanan. SJ och Banverket framhåller att snabbare förbindelser mellan Stockholm-Sundsvall/Hämösand prövas i verkins planering inför 90-talet. Länsstyrel­sen i Östergötlands län framhåller att tidplanen för de planerade snabb­tågen inte får mckas på gmnd av ytterligare aktualiserade projekt.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har inget att erinra mot förslaget men finner det angelägel alt SJ inför snabbtåg i förbindelsen Stockholm-Dalar­na. Länsstyrelsen i Jämtlands län prioriterar istället en snabbare förbindel­se Stockholm-Östersund. Bergs kornmun och Svenska handelskammarför­bundet avvisar förslaget.

Kommittén

För uppmstning av jämväg föreslås 400 milj. kr. till den s. k. "Kustbanan" i Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

Berörda verk anser atl banan kan uppmslas enbart av regionalpolitiska skäl. Övriga som yttrat sig är positiva men har i flera fall en annan kostnadskalkyl.

Landstinget och länsstyrelsen i Blekinge län, Karlskrona och Kristians­tads kommuner instämmer i förslaget. Banverket redovisar två uppmst-ningsaltemativ på banan: 1 000 milj. kr. resp. 480 milj. kr. Under myckel gynnsamma antaganden om resandetillväxten kan investeringen komma att visa nollresultat. Banverket ans;er därför att investeringen endast kan motiveras på andra än rent samhällsekonomiska gmnder. En finansiering av Blekinge kustbana via Banverkets anslag måste, enligt verket, redovisas som utomordentligt olämplig. SJ framför alt om staten anser en investe­ring i Blekinge Kustbana önskvärd skall den bedömas utifrån regionalpoli­liska motiv och därför belasta arbetsmarknadsdepartementets regionalpo­litiska anslag.

2.6.4 Miljöpolitik

Kommittén

Särskilt i ett långsiktigt perspektiv samverkar de regionalpoliliska och

miljöpolitiska intressena på ell positivt sätt. En ökad koncentration av      396

 

ekonomisk aktivitet och bosättning i storstadsområdena innebär alt miljö-    Prop. 1989/90:76 belastningen i dessa delar av landet ökar. En bättre regional balans leder    Bilaga 2 till att miljöbelastningen i storstadsområdena minskar.

Livsmiljöns kvalitet påverkar människors bosättningsval. Miljön har därmed betydelse för företagens lokaliseringsbeslul.

Regionalpolitiskt stöd lill förelag för miljöinvesteringar bör kunna utgå i enstaka faU.

Förorening av vatten och luft sprids generellt sett inom landet från de mer expansiva delama till de regionalpolitiskt prioriterade delama av landet. Det innebär att det sker en kostnadsövervältring till de regionalpolitiskt prioriterade delama som de bör kompenseras för. En väg atl åstadkomma detta är regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser.

På lång sikt kan miljömässigt motiverade val mellan olika Iransportslag få mycket stor betydelse för den geografiska stmkturen i landet.

Del är viktigt att den geografiska dimensionen beaktas i det omfattande utredningsarbete som pågår inför regeringens miljöpolitiska proposition år 1991.

ERU bör ges i uppdrag atl i samverkan med berörda myndigheter och forskningsinstitutioner initiera och bedriva forskning om sambanden mel­lan miljöförhållanden och regional utveckling.

Remissinstanserna

Många remissinstanser delar kommitténs syn på alt de regionalpolitiska och miljöpolitiska intressena samverkar på en positivt sätt. Länsstyrelsen i Hallands län anser att möjlighetema till samverkan måste tas tillvara på ett bättre sätt än hittills.

SNV anser atl kommittén lägger få konkreta förslag om miljöpolitik och regional utveckling. Verket menar atl kommittén redovisar en principiell diskussion om samverkan mellan regionalpoliliska och miljöpolitiska önskemål, t. ex. om regionaliserad miljöpolitik.

Bl.a. länsstyrelserna i Blekinge och Norrbottens län, TCO, landstinget i Västernorrlands län och Piteå kommun anser att lokaliseringsstöd lill miljöinvesteringar skall kunna utgå.

Miljöavgiftsutredningen anser inte all det finns tillräckliga skäl alt nu förorda att statens inkomster till följd av miljöavgifter skulle styras till regionalpolitiska satsningar. Syftet med miljöavgifter är, enligt utredning­en, all de skall fungera som styrinstmment för alt minska utsläpp, vilket också enligt utredningen innebär att avgiftema kommer all minska i takt med att syftet uppnås.

SIND och Bergslagsdelegationen'anser att regionalpolitiskt stöd inte bör
kunna användas för att finansiera företagens miljöförbättrande åtgärder.
De, av den statliga miljöavgiftsutredningen, föreslagna miljöfonderna bör
användas för denna typ av investeringar. RR V menar atl förslaget kan få
som konsekvens all förelag som dominerar på en ort kan pressa myndighe­
terna alt betala ut sådant stöd i flera fall än vad som avses i kommitténs
belänkande. Tveksamma lill förslaget är även bl. a. länsstyrelsen i Krono­
bergs län och landstinget i Värmlands län.                                           397

 

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar all miljöförbättrande åtgärder Prop. 1989/90:76 normalt ska tillståndsprövas enligt miljöskyddslagen. Enligt länsstyrelsen Bilaga 2 är del olämpligt atl länsstyrelsema ges två roller i samma ärende dels som tillslåndsmyndighet, dels som bidragsgivande myndighet. Landstinget i Jämtlands län anser all regionalpoliliska medel till miljöinvesteringar strider mot den av riksdagen uttalade principen, all förorenaren betalar, en ordning som är nödvändig för alt dels rena utsläpp dels stimulera teknisk miljövänlig fömyelse.

Positiva till kommitténs förslag all regionaliserade miljöavgifter ska kunna användas som kompensation tiU landsdelar som drabbas av förore­ningar från andra regioner är bl.a. länsstyrelsen i Gotlands län, TCO saml Malungs och Lindesbergs kommuner. Statens energiverk instämmer inte i kommitténs uppfattning atl en regionalisering av miljöavgifter och be­stämmelser bör eftersträvas för att kompensera den kostnadsövervältring lill de regionalpolitiskt prioriterade delama av landet från de mer expansi­va delama, som miljöföroreningar sägs innebära. För det första krävs det, enligt energiverket, bättre kunskaj) om spridning av föroreningar för att lägga den till gmnd för en kostnadsövervältring. För det andra är det viktigt all miljöavgiftens funktion som styrmedel bibehålls oförvanskad. Avgiftens syfte bör vara att leda till minskade utsläpp. Energiverket menar att angelägenheten bör vara densamma oberoende var i landet utsläppet är beläget. Länsstyrelsen i Malmöhus län är positiv till förslaget om regionali­sering av miljöavgifter men anser atl en fömtsättning för regionala miljö­avgifter är atl medlen återförs för miljöskyddsåtgärder inom regionen.

Älvdalens kommun anser att inkomster från miljöavgifter bör kunna användas för att finansiera andra delar av kommitténs förslag, t. ex. för­stärkning av utbildning och utbyggnad av de regionala högskoloma med fasta forskningsresurser.

Falu kommun finner del anmärkningsvärt all kommunen med dess. geografiska läge direkt i anslutning till två prioriterade landsdelar inte får tillgång till medel för liknande åtgärder.

Bl. a. länsstyrelsen i Västmanlands län och Torsby kommun anser inte atl en regionalisering av miljöavgifter och bestämmelser bör komma tiU stånd. Länsstyrelsen i Västmanlands län motsätter sig också atl ekonomis­ka bidrag införs till enbart miljövårdsinvesteringar i vissa regioner. Läns­styrelsen anser all företagen/produkten bör bära sina egna kostnader för nedsmutsning respektive rening i hela landet.

TPR delar inte kommitténs förslag all differentiera miljöavgiftema i syfte att omfördela resurser mellan regioner. Rådet anser atl miljöavgifter­na bör vara en åtgärd för att uppnå samhällsekonomiskt riklig prissättning på alla transportmedel. Glesbygden bör, enligt rådet, inte behandlas på annat sätt än andra regioner som smutsar ned miljön. Svensk Industriför­ening anser att förslaget om att via miljöavgifter ersätta vissa regioner för nedsmutsning som orsakas av andra områden är långsökt och till föga gagn för den globala miljön. 1 den mån m iljöavgifter införs bör, enligt föreningen, dessa användas för konkreta ålgärder som leder till all utsläppen minskas så fort som möjligt.

För det reguljära regionalpolitiska stödet bör, enligt länsstyrelsen i        398

 

Stockholms län, kravet ställas på all bidrag inte får utgå om stödobjeklet Prop. 1989/90:76 medför miljöstömingar av nämnvärd storiek. Länsstyrelsen delar inte Bilaga 2 kommitténs resonemang att ökad koncentration av ekonomisk aktivitet och bosättning till de expansiva områdena i Sverige innebär alt miljöbe­lastningen på dessa delar av landet ökar. Länsstyrelsen menar all dels beror miljöpåfrestningama på typen av ekonomisk aktivitet, dels ger kon­centrationen många gånger bättre möjlighet att hantera rening av utsläpp i olika former. Länsstyrelsen anser att kommitténs analyser är alltför för­enklade för att kunna ligga till gmnd för sådana anlaganden.

Storstadsutredningen menar atl kommittén inte redovisar något stöd för all storstadsregionema är stora exportörer av föroreningar lill övriga delar av landet. Utredningen anser därför detta inte kunna åberopas som argu­ment för en regionalisering av miljöavgiftema, och särskilt inte om detta skulle bidra lill att försvåra eller försena genomförandet av ålgärder som skulle förbättra miljösituationen i storstädema.

Arjeplogs och Jokkmokks kommuner efterlyser på vilket sätt kommuner som drabbas av förbud och restriktioner av riksintresse skall kompenseras. Förbuden innebär, enligt kommunema, stora begränsningar för näringsli­vets utvecklingsmöjligheter.

SNV är positivt lill alt ERU studerar sambanden mellan miljöförhållan­den och regional utveckling. Verket är också berett att medverka inom ramen för forsknings- och utredningsresurser. Verket betonar länsstyrel­semas vikliga roll när det gäller atl insamla och bearbeta dala. Vidare anser verket alt regionala miljöanalyser bör genomföras som en mllande process med några års mellanmm och även innehålla avvägningar såväl inom miljövårdsområdet som mellan olika samhällssektorer. SNV vill er­inra om möjligheten att genom energigrödor bidra inte bara till miljövänlig energiproduktion, utan också lill ökad sysselsättning inom de prioriterade områdena.

2.6.5 Energipolitik, vattenkraftens övervinster

Kommittén

Elprisema kan förväntas stiga under 1990-talet vilket på ena sidan påver­kar den elintensiva industrin negativt men på andra sidan medför att elproduktion med vattenkraft kommer att bli synnerligen lönsam.

Delar av Bergslagen, Norrland och Sydöstra Sverige riskerar att hamna utanför nalurgasräjongen. Denna nackdel kan behöva kompenseras.

Bioenergi måste få ökad användning särskilt i regioner utanför nalurgas­räjongen, dvs. i de prioriterade landsdelama. Detta skulle vara positivt också från miljömässiga synpunkter. Den nuvarande befrielsen från skatt föreslås därför behållas.

Vattenkraftsregionema föreslås under en tioårsperiod få del i vatten­kraftens övervinster. Ersättningen föreslås motsvara 1 öre/KWh vilket gör ca 600 milj. kr. per år. Finansieringen sker genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft.

Minsl 300 milj. kr. per år av vattenkraftsmedlen tillförs en Inlandssly­
relse.                                                                                           399

 

Omkring 250 milj. kr. per år används under en 3 - 5-årsperiod som     Prop. 1989/90:76 tillskott till uppbyggnad av riskkapilalbolag i Norrlandslänen. När riskka-     Bilaga 2 pitalbolagen har nått en tillräcklig nivå tillförs 550 milj. kr. till Inlandssty­relsen.

Omkring 50 milj. kr. används för landsbygdsutveckling i södra Sverige. Medlen fördelas av regeringen till länsstyrelserna i berörda län. Sydöstra Sverige bör därvid särskilt uppmärksammas.

Remissinstanserna

Länsstyrelserna i Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västemorr­lands län. Timrå, Söderhamns och Mora kommuner samt landstinget i Västernorrlands län anser del ytterst angeläget att energikostnadsföränd­ringarna snabbt klarläggs och därmed skapar möjligheter för industrins planering. Luleå kommun föreslår att den elintensiva basindustrin skall tillförsäkras rimliga elpriser. Med hänsyn lill den osäkerhet som idag råder på energisidan måste enligt Örnsköldsviks kommun utrymme skapas för all kompensera den elintensiva industrin för prishöjningar.

Bergslagsdelegalionen delar kommitténs uppfattning att de tre priorite­rade landsdelarna bör kompenseras vid kraftigt höjda elpriser samt om de hamnar utanför naturgasregionen och att vattenkraftsregionerna bör få del i vallenkraftens övervinster under en tioårsperiod. Länsstyrelsen i Kristi­anstads län anser att den framtidai energiförsörjningen är av avgörande betydelse för alla regioner oavsett om de prioriteras ur regionalpolilisk synpunkt eller ej. Del finns enligt länsstyrelsen ingen anledning alt utgå från atl energifrågorna skall lösas olika i t.ex. Kristianstads län och i Sydöstra Sverige. Stiftelsen Industricentra påpekar att många Inlandsföre­tag kan få svårigheter att överleva fiirsta tiden efter det att konsekvenserna av energipolitiska beslut slagit igenom. Industricentra påtalar behovet av att regeringen särskilt beaktar Inlands-förelagens speciella problem och fömtsättningar så all effekten inte blir atl flertalet av företagen får överlev­nadsproblem med konkurser som följd. Ljusnarsbergs kommun anser att sambandet mellan energipolitiken och regionalpolitiken måste klargöras på ett sådant sätt att inte energipolitiken förstärker den regionala obalans­en och föreslår all denna problemalik görs till föremål för en särskild utredning.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser att det bör finnas ett samband mellan avgifter och altemativa eneigislag, och då i första hand bioenergin. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser alt den regionalpolitiska planeringen på länsnivå bör innehålla en övergripande planering för en så betydelsefull del av infrastmkturen som energiförsörjningen utgör.

Boverket anser all det inte är ändamålsenligt all del fortfarande saknas ett statligt länsorgan som på den regionala nivån har ett övergripande ansvar för energifrågorna. Boverket anser att länsstyrelserna borde ges en sådan roll.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelserna i Kopparbergs, Jämtlands och
Norrbottens län saml Kiruna, Haparanda, Malungs, Jokkmokks, Arvids­
jaurs och Kramfors kommuner är positiva lill utredningens förslag om         400

 

återföring av en del av vattenkraftens övervinster. Däremot anser flera Prop. 1989/90:76 remissinstanser att medlen bör gå direkt till kommunema. Arvidsjaurs Bilaga 2 kommun anser att medlen bör ställas lill kommunernas förfogande genom exempelvis länsvisa fonder under länsstyrelsemas överinseende. LRF fö­reslår att vattenkraftspengama avseende Inlandet fördelas på länsstyrelser och kommuner för att stödja landsbygdsföretagandet. Bergslagen och söd­ra Sverige bör, enligt LRF, få liknande möjligheter över länsanslagen. LO tillstyrker förslaget vad gäffer beloppets storlek men anser all medlen tillförs länspottema i skogslänen och att en mindre del används till all stärka samma läns försörjning med riskkapital genom Norrlandsfonden. Statens energiverk anser att kommitténs förslag strider mot principen alt inte ändamålsbestämma skaller.

Svenska kraftverksföreningen avvisar kommitténs förslag om ny skatt på vattenkraften. Det övervinstargument som anförs för en särskild vatten­kraftskalt bygger, enligt föreningen, på vanföreställningen alt elprisnivån skulle bestämmas av den långsiktiga marginalkostnaden och därmed ge extremt höga vinster på el producerad i vattenkraftverk. Kraftverksför­eningen anser atl den föreslagna skatten kommer att höja elpriset och därmed drabba särskilt vissa av de regioner som nu anses behöva hjälp. Skatten skulle således, enligt Kraftverksföreningen, motverka de regional­poliliska syften som man önskar uppnå.

Bergslagsdelegationen anser all vattenkraftsregionema, där Bergslagen ingår, under en tioårsperiod får del i vattenkraftens övervinster. Länssty­relsen i Norrbottens län samt Piteå, Gällivare och Bodens kommuner anser all den rätta utvecldingen är att länet i någon form får bli delägare i kraftverken. Övertomeå kommun menar att istället för del i vattenkraftens övervinster bör Norrbottens län få överta två vattenkraftsverk i enlighet med tidigare förslag.

Flera remissinstanser, bl.a. RRV, SIND, Svensk Induslriförening och statskontoret anser all naturresurser bör ses som en nationell resurs och inte beskattas där de är belägna.

Vattenfall anser inte att det finns tillräckliga skäl för att återföra en del av intäkterna från vattenkraften till vatlenkraftskommunerna. Vallenfall skriver bl. a. att verket "inte tagit ut några övervinster på grund av vattenk­raftens relativt sett låga produktionskostnader. De låga kostnaderna har i stället förts vidare lill konsumenterna i form av låga priser. Ett bevis för detta är och har varit våra internationellt sett låga elpriser. Följaktligen måste därför en avgift i linje med vad kommittén föreslår i sin helhet föras vidare och las ul av våra kunder via en höjning av elpriset. Detta är också det huvudsakliga motivet för Vattenfall att avvisa förslaget."

TCO ifrågasätter principen att återföra vinster till de regioner där varor och tjänster produceras eftersom investeringar i l.ex. vallenkraften ge­nomförts av folkhushållet som helhet.

Svenska elverksföreningen "lar bestämt avstånd från all vissa åtgärder
föreslås finansieras genom en höjning av skatten på äldre vattenkraft med
1 öre/kWh. Mot bakgmnd av vad som föreslås i regeringens proposition
1989/90:50 om inkomstskatten för år 1990 m.m. finner vi del mera
motiverat att nuvarande beskattning av el från äldre vattenkraftverk slo- 401

26   Riksdagen 1989/90 1 saml Nr 76

 

pas." El 90-utredningen anser alt det vore obetänksamt att räkna med ett     Prop. 1989/90:76 utrymme med "övervinster" från vattenkraften innan dessa frågor utretts     Bilaga 2 närmare.

Skellefteå kommun motsätter sig förslaget om en ensidig beskattning av vattenkraften och menar all om man önskar kompensera vattenkraftskom-munema bör detta ske på ett sätt som är mera rättvist ur regionalpolilisk synpunkt.

Trollhättans kommun stöder principen att vattenkraftsregionema får del i vattenkraftens övervinster motsvarande 1 öre/kWh. Kommunen anser emellertid att kommittén frångått denna princip vid fördelningen av med­len. Medlen bör enligt kommunen i stället återgå lill de vattenkraftsre-gioner de urspmngligen kommit ifrån. De medel som exempelvis kommer från Trollhätteregionen bör enligt kommunens mening återgå till samma region för att t. ex. användas lill att stimulera en differentiering av närings­livet i regionen.

Östhammars kommun påpekar £ill utredningen inte nämnt kärnkrafts­avvecklingen och anser att del är särskilt angeläget för kommunen all energipolitikens geografiska aspekter uppmärksammas. Vattenfall under­stryker de stora regionalpolitiska konsekvenser avvecklandet av kämkraf­len kommer att få eftersom halva elproduktionen måste ersättas av ny produktion med kraftigt höjda elpnser.

Flera remissinstanser, bl.a. LBS, Boverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, landstinget i Värmlands län samt Tanums, Kalix och Malungs kom­muner tillslyrker utredningens förslag lill fortsatt skattebefrielse för bi­oenergi. Länsstyrelsen i Skaraborgs län delar utredningens uppfattning all det är viktigt att användningen av förnybara energikällor avsevärt ökas. Biobränslen måste enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva fä en utökad användning såväl inom som utanför de områden som får tillgång till naturgas. Biobränslen bör enligt rådets uppfattning även i fortsättning­en bli befriade från skatt. LBS menar att en positiv utveckling av bioener­gin så småningom kan ta i anspråk en del av den jordbmksmark som inte kommer att behövas för livsmedelsproduktionen. Skogsstyrelsen anser att förnybara energikällor måste öka. Främst bioenergi. Skogsstyrelsen anser vidare all satsningen på bioenergi inte skall begränsas till regioner som kommer all sakna naturgas utan kunna gälla i hela riket där detta är ett bra alternativ.

Svenska handelskammarförbundet anser att nuvarande effektiva elpro-duklionssyslem inte får raseras fiirrän de villkor som fastställdes vid folkomröstningen 1980 uppfyllts. I avvaktan på alternativ, som uppfyller dessa villkor blir tillgängliga, ska nuvarande energisystem enligt folkom­röstningen behållas.

I betänkandet konstaleras all stora delar av de regionalpolitiskt priorite­
rade landsdelarna kommer att hamna utanför nalurgasregionen. Tillgång­
en till naturgas kan ha stor betydelse för den regionala utvecklingen och
det hade därför enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län varit befogat atl
man i betänkandet något djupare analyserat effekterna. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län understryker vikten av att de delar av landet som inte får
naturgas kompenseras för detta. LRF anser att naturgasintroduktionen bör       402

 

begränsas i tiden och i första etappen stanna vid det väst- och sydsvenska    Prop. 1989/90:76 nätet saml vid all bygga ledning till Stockholm. Vattenfall anser all natur-    Bilaga 2 gasen skall införas på kommersiella gmnder vilket får styra nätets utbygg­nad. Karlskrona kommun anser atl Sydöstra Sverige måste ingå i nalurgas­räjongen och påpekar alt en diskussion om vindkraftens roll i energiför­sörjningen saknas i betänkandet.

Statens energiverk har invändningar mot utredningens resonemang att områden som hamnar utanför naturgasområdena skulle kompenseras där­för. Priset på naturgas sätts i relation till naturgaskundemas allemativ-koslnad. All kompensera olika individer eller regioner för all de inte får del av vissa kommersiella produkter är inte rimligt i en marknadsekonomi. Vidare efterlyser verket ell resonemang från utredningens sida hur olika regioner kan bidra till den omställning av energisystemet som förestår. Länsstyrelsen i Kronobergs län anser att statsmaktema bör ge visst stöd till naturgasens stamledningar lill de prioriterade landsdelama.

Landstinget i Jämtlands län tillslyrker förslaget om regionala riskkapi­lalbolag under fömtsättning att en samordning sker med det förslag om motsvarande bolag som finansieringsutredningen tidigare lagt fram och till vilka bl. a. utvecklingsfonderna fömtsätts vara ägare.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att ett arbete all åstadkomma regional- eller länsenergiplaner snarast bör komma igång med statsmakter­nas stöd. Länsstyrelsen i Kronobergs län tillslyrker förslaget all 50 milj. kr. per år av vattenkraflsmedlen avsätts för landsbygdsutveckling i södra Sverige.

2.6.6 Kulturpolitik

Kommittén

En aktiv kulturverksamhet i en bygd eller region stärker självkänslan och identifikationen med den egna regionen, skapar uttrycksmedel i konst, teater, musik, dans m. m., lockar till sig nya yrkesgmpper och tillför därigenom kompetens av nytt slag.

För att stärka det kulturella nätverket måste glesbygdens behov priorite­ras så att resurssvaga glesbygdskommuner får reella möjligheter att erbju­da kulturaktiviteter och ta emot professionellt kultumtbud.

Föreningslivet och studieförbunden har en viktig uppgift i det kulturella nätverket. Kulturrådet bör i sin fördelning av medel beakta regionalpoli­tiskt motiverade behov.

Ett utredningsarbete bör sällas igång snarast för att utarbeta ett paket av stimulansåtgärder för fler konstnärliga yrkesutövare till Norrland.

På många platser är kulturmiljöer, landskap, byggnader m. m. i behov av uppmstning för all kunna levandegöras och ta emot turister. Kommittén föreslår att 5 milj. kr. anvisas till förprojeklering av tänkbara projekt. Kommittén föreslår också att länsstyrelsema skall kunna ge stöd lill såda­na projekt.

Åtgärder måste vidtas för att förbättra långsiktigheten och stabiliteten i
kulturvårdsföretagen.                                                                     403

 

Länsstyrelsema bör ges större möjligheter atl finansiera kultursatsningar    Prop. 1989/90:76
genom länsanslaget.                                                       Bilaga 2

Av de ökade anslagen lill kultursektom bör 50 milj. kr. avsättas för att främja kulturlivet i de regionalpolitiskt prioriterade landsdelama.

Remissinstanserna

Kulturens betydelse för en regions utveckling delas av en enig remissopi­nion.

/?/L4 instämmer i kommitténs bedömning av kulturens roll för all skapa attraktiva miljöer för människor och företag i olika regioner. RAÄ tillstyr­ker förslagen om regionalpoliliska medel för förprojeklering till uppmst­ning av kulturhistoriskt och turistiskt intressanta objekt samt om finansi­ering av kultursatsningar via länsanslaget. För all genomföra större arbe­ten med restaurering och levandegörande av viktiga kulturminnen och miljöer krävs dock en betydande ökning av de ordinarie anslagen till kullurmiljösektom. Behov av medelsökning aktualiseras också av förslaget om särskilda insatser på kulturområdet i Inlandet, Bergslagen och Sydöst­ra Sverige. Den av regeringen fömtskickade förstärkningen av anslagen till kultursektorn med 300 miljoner kronor avser framför allt en utbyggnad och konsolidering av ett stödsystem med nationeU räckvidd. RAÄ avstyr­ker därför förslaget att finansiera kulturprojekt av försökskaraklär i de prioriterade landsdelama med dessa medel. Samtidigt ser RAÄ positivt på en sådan försöksverksamhet men menar atl den bör finansieras med särskilda medel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att förslagen på kulturområdet är ett utmärkt exempel på sektorssamordning och föreslår att statens kul­turråd bildar en samrådsgmpp med företrädare för de regionalpolitiskt prioriterade länen. Länsstyrelsen i Stockholms län påpekar vikten av atl kulturlivet får utvecklas på regionens egna villkor så att den regionala särarten kan bibehållas och förstärkas. Bodens kommun menar atl vid diskussioner om förelagselablering och näringslivsutveckling har det visat sig att kulturen har kommit att spela en allt större roll. Norrlandsförbundet anser att regionalpoliliska insatser på del kulturella området är myckel önskvärda.

Länsstyrelsen i Gotlands län anser del vara anmärkningsvärt att kom­
mittén så ensidigt koncentrerar sina förslag lill ålgärder inom kulturområ­
det till de tre prioriterade landsdelama. Länsstyrelsen påpekar alt del inte
enbart är ett regionalt utan även ett nationellt intresse all Gotland bör få
del av salsningama. Skellefteå kommun anser att salsningama även bör
omfatta nuvarande stödområde C. Boverket anser all för att stödja en
regional utveckling är del viktigt alt stödet till kulturbyggnader och miljöer
inte huvudsakligen hamnar i större tätorter. Stöd bör även lämnas till de
mindre tälortema och landsbygden. Ludvika kommun anser all betänkan­
det har ell smalt och snävt kulturbegrepp. SACO anser att det är angeläget
att bestämmelsema för det regi(Dnalpolitiska stödet ses över i syfte all
stärka kullurens ställning i den regionala planeringen. SACO anser vidare   404

 

att särskilda pengar bör avsättas för kulturprojekt och att medlen bör tas    Prop. 1989/90:76
från de regionalpolitiska anslagen och inte från kulturområdet.    Bilaga 2

TCO vill särskilt framhålla betydelsen av studieförbundens och andra kulturorganisationers verksamhet och tillslyrker förslaget om en uppräk­ning av stödet lill deras verksamhet i de tre prioriterade landsdelama.

Länsstyrelsen i Kronobergs län, Växjö, Emmaboda, Lessebo och Växjö kommuner tillstyrker kommitténs förslag om behovet av glasmuséum i Sydöstra Sverige och anser att projektet bör ges hög prioritet vid fördelning av nya resurser som tillställs kulturområdet. Länsstyrelsen i Uppsala län anser all möjlighetema atl utveckla en kulturturism vid bmken i den norra delen av Uppsala län på samma sätt bör uppmärksammas.

Flertalet remissinstanser tillslyrker kommitténs förslag all 5 milj. kr. av regionalpoliliska medel anvisas för förprojeklering av projekt inriktade på atl levandegöra kulturmiljöer, landskap, byggnader m. m. Srstöder försla­get men anser att länsstyrelserna bör få samma möjlighet att ge stöd till projekt inriktade på nalurturism. Boverket är positivt till förslaget men anser att ell samlat stöd om 5 milj. kr. för detta ändamål är allt för begränsat.

Flera remissinstanser, bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län. Örnsköldsviks och Haparanda kommuner påpekar viklen av all ekonomiska resurser tillförs länen. Örnsköldsviks kommun anser all kultursatsningar skall fi­nansieras genom det s. k. länsanslaget.

Landstinget i Västerbottens län saknar en genomtänkt infrastmkturell satsning på etl stort antal mindre orter i t. ex. Norrlandslänen så att de kan ta sin roll som noder i ett inom- och mellanregionall nätverk för kulturell, social och ekonomisk expansiv utveckling. Landstinget i Älvsborgs län påpekar vikten av samplanering med landstinget. Landstinget i Värmlands län menar all länsstyrelsema normalt saknar kulturpolitisk kompelens under del att landslingen i de flesta fall har särskilda politiskt sammansat­ta nämnder som är specialiserade på området. Landstinget i Västmanlands län anser att landstingen genom sitt ansvar för de regionala kulturinslitu­tionema kan fungera som en garant för en god spridning inom länet av de instilutionsbundnakulturaktivitelema.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att en spridning av kulturella aktiviteter är av stort värde och de regionalpoliliska medlen bör tillsammans med andra kunna utnyttjas för atl påverka en sådan spridning.

Fagersta, Ljusnarsbergs, Skinnskattebergs och Norbergs kommuner på­pekar att utveckling av Ekomuséum Bergslagen bör ges lika hög prioritet som projekten i Sydöstra Sverige. Ludvika kommun anser att det är viktigt atl ta till vara kulturmiljön med bergshantering i etl skede med industri-utveckling i andra riktningar.

Flera remissinstanser, bl. a. Boverket, länsstyrelsen i Jämtlands län, Ny­bro, Mönsterås, Tanums och Tingsryds kommuner saml Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser atl stödet till samlingslokaler bör förbättras. Tanums kommun anser att slödel bör gälla på samma villkor i hela landet. Boverket stöder förslaget men menar att reglema bör ändras så att samord­nade lösningar med samlingslokaler och annan socialt angelägen samhälls-

405

 

och boendeservice främjas. Boverket anser det viktigt atl uppmärksamma     Prop. 1989/90:76
alt det inte enbart är i glesbygden behoven av samlingslokaler finns.      Bilaga 2

Landstinget i Kalmar län och Karlstad kommun delar inte kommitténs förslag att länsstyrelsema skall få ett ökat ansvar när det gäller kulturfrå-goma. Karlstad kommun anser atl det är en uppgift för kommunema i länet genom kommunförbundels länsavdelningar. Landstinget i Kalmar län anser alt medlen bör tillföras landstingen för all av dessa fördelas på olika kulturändamål. Liknande synpunkter framförs av Örnsköldsviks kommun samt landstinget i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län motsätter sig ramar och regler för olika kulturella ändamål som utredningen föreslår. Länsstyrelsen anser att det är och har varit fullt möjfigt för länsstyrelsema alt stödja kulturella ändamål via projektmedlen.

Nordiska museet anser att kullurstödels inriktning bör diskuteras ytterli­gare. Museet vill också peka på atl begreppsparet region och kultur bör bli föremål för ell noggrannare övervägande. Museet anser all man bör vara mycket försiktig med ytterligare muséisatsningar, och i stället sträva efler all utveckla de befintliga museerna, i första hand länsmuséema, lill funge­rande turistmål och stödjepunkter för det regionala kulturlivet. Vidare menar museet all de medel som kan frigöras för ökad kulturverksamhet i första hand bör användas för en uppbyggnad av infrastmkturen i anlägg­ningar och organisationer, som behövs för fortsall utveckling av kultur­verksamheten i regionema.

Statens kulturråd avvisar tanken på att rådet vid sin fördelning av medel skall la uttalat regionalpoliliska hänsyn. "Del är inte rådets uppgift, och det faller inte inom rådets kompetensområde, all göra andra än kulturpoli­liska bedömningar." Rådet motsätter sig också en generell höjning av bidraget lill studieförbundens kulturverksamhet och bidragen till förening­ar i dessa regioner. Rådet anser i stället att ett ökat stöd bör ske i form av särskilda projektmedel som fördelas efter ansökan och som tar sikte på att utveckla verksamheter och samarbetsformer anpassade till de speciella fömtsättningar som gäller i des;sa landsdelar. Rådet instämmer i vad kommittén anför om beröringspunktema mellan kultur och turism. Rådet anser vidare i likhet med kommittén atl kulturfrågoma bör uppmärksam­mas i del kontinuerliga planerings- och utvecklingsarbete som länsstyrel­sema bedriver.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva finner det anmärkningsvärt att frilufls- och idrottsrörelsens betydelse för gemenskap, samvaro och syssel­sättning inte berörs i utredningen.

2.6.7 Landsbygdsutveckling

Kommittén

Tillgången till billiga och rationella transportlösningar är en gmndfömt­sättning för landsbygdsföretagens möjligheter atl utveckla produktion i små samverkande enheter.

Bostadslånesystemet bör ses över för att underlätta anpassning av ny
bebyggelse till regionens byggnadstraditioner.                                      406

 

Forskningsrådet bör ges uppdraget att tillsammans med berörda myn-     Prop. 1989/90:76 digheter utveckla ett program för FoU-insatser som syftar till att tillvarata     Bilaga 2 bebyggelsens identitetsskapande egenskaper.

De selektiva stöd inom livsmedels- och fiskepolitiken, som huvudsakli­gen är regionalpolitiskt motiverade, bör inordnas i stöden för regionalt utvecklingsarbete.

Kooperativa rådet bör ges uppdraget att studera behovet av företags-stödjande ålgärder riktade lill producenlkooperativ i småförelagsform.

Vuxenutbildning och vidareutveckling av distansulbildnigen är av stra­tegisk betydelse för landsbygdens små företag med begränsade möjligheter till intemutbildning. Detta gäller inte minsl gmndläggande förelagamt­bildning.

Av anslagen till STU bör 10 milj. kr. avsättas för tillämpad FoU vid landsbygdsföretag.

Remissinstansema

LBS anser att betänkandets kapitel om landsbygdsutveckling är ganska
summariskt och allmänt hållet. Landsbygdsproblemen har inte föranlett
kommittén att föreslå några klara målsättningar eller geografiska priorite­
ringar. Del är enligt lantbmksstyrelsens uppfattning en brist i kommitténs
förslag. Enligt SLUs uppfattning slår landsbygden inför flera viktiga utma­
ningar. Till dessa hör bl.a. jordbmkets avreglering vilket riskerar att
allvarligt försämra fömtsättningama för en näringslivsutveckling i redan
befolkningssvaga områden. Härtill kommer effektema i förädlingsled. Re­
gionalpolitiken bör enligt SLUs uppfattning ha tifi uppgift att precisera
insalsbehov inom respektive seklorsområde och ange medel för fömyelse
och utveckling. Dessa uppgifter bör stå i överensstämmelse med av sam­
hället antagna mål för landsbygdens utveckling. SLU tar också upp att
kommittén har refererat ALA-gmppens landsbygds- och industrikontaktp­
rojekt. Verksamheten har stark regional anknytning med ett utvecklat
samarbete med länsstyrelser och kommuner i alla delar av landet. Det är
enligt SLU önskvärt att ALA-gmppens verksamhet uppmärksammas i del
kommande regionalpolitiska beslutet för att kunna fördjupas, intensifieras
och få en större omfattning. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva
framhåller att det centralt krävs ell samlat politiskt ansvar för samhällsut­
vecklingen på landsbygden, och atl ett centralt ansvarigt samordningsor­
gan för landsbygdens utveckling är en nödvändighet. Folkrörelserådet
finner det i detta sammanhang anmärkningsvärt all Glesbygdsdelegatio­
nens betydelse för det regionala utvecklingsarbetet inte berörs i utredning­
en. För att styra utvecklingen i räll riktning och även ge landsbygden
möjlighet att fungera ekonomiskt, socialt och kulturellt, krävs, enligt Folk­
rörelserådet, en ny helhetssyn och en bättre utvecklad samverkan och
samordning mellan verk, myndigheter och organisationer på alla nivåer.
Folkrörelserådet framhåller vidare all ett decentraliserat beslutsfattande
samt decentralisering av verksamheter och service är nyckelbegrepp som
ofta framförts i landsbygdskampanjens budkavlar. Folkrörelserådet anser
också atl begreppet landsbygd huvudsakligen skall avse områden utanför 407

 

tätorter. Mindre tätorter och byar bör ingå i landsbygdsbegreppet. Även Prop. 1989/90:76 begreppen glesbygd och skärgård krävs för alt markera särskilda insatsbe- Bilaga 2 hov. Folkrörelserådet menar att landsbygdens åtgärdsbehov är av ett så­dant slag att de ofta inte kan generaliseras utan måste preciseras i samspel mellan en bygds befolkning och främst kommunen respektive länsstyrel­sen. En utökad valfrihet i både äldre- och barnomsorgen, ökad flexibilitet och anpassning till lokala förutsättningar och behov, är självklara utgångs­punkter vid planeringen av all service och omsorg på landsbygden.

Flera remissinstanser bl.a. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva, ut­vecklingsfonden i Kopparbergs län och LBS anser att det behövs en samlad landsbygdspolitik för 90-talet som är utvecklingsinriktad och en viktig del av regionalpolitiken.

Länsstyrelsen i Västmanlands län samt Lantbrukarnas riksförbund anser atl utredningen inte lämnat förslag lill en samlad strategi för landsbygdens utveckling med genomarbetade åtgärdsförslag. Vidare anser Lantbrukar­nas riksförbund att STUs och SLUs samverkan för all stödja landsbygdsfö­retagare bör utvecklas, spridas och fördjupas.

Enligt länsstyrelsen i Värmlands län är det viktigt att en framtida lands-bygdspolilik också får en tydlig profil av glesbygdspolitik. Strömsunds kommun anser atl landsbygdsinsatsema bör ingå i övrigt regionalpolitiskt arbete men kommer att kräva betydligt större insatser än de som redovisas i betänkandet. Kommunen nämner andra insatser som kan motverka de intentioner som utredningen redovisar, bl.a. avdragsrätten för resor till och från arbetet, ändrade skatteregler för kombinalionsföretag m. m. För all ge Inlandskommunema en rättmätig möjlighet att arbeta på samma villkor som andra delar av landet bör, enligt Strömsunds kommun, en särskild organisation tillskapas inom regeringskansliet med uppgift alt driva regionalpolitiska frågor i sektorspolitiken.

Länsstyrelsen i Örebro län anser att avsnittet om landsbygdsutveckling är mycket svagt och ofullständigt. Utvecklingen mot en ökad marknadsan­passning i jordbmket, anpassning lill EG och balans i produktionen kom­mer sannolikt att få stora regionalpolitiska konsekvenser. Den helt avgö­rande frågan för landsbygdens utveckling nämligen jordbruksmarkens framtida användning, har överhuvudtaget inte berörts i utredningen.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län påpekar att utvecklingen på landsbygden i hög grad är beroende av all de infrastmkturella satsningar, som man talar om i utredningen verkligen kommer landsbygden lill del.

Utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser att de förslag till ålgärder som kommittén för fram är ytterst marginella. Det hade, enligt fonden, varit värdefullt om kommittén tillämpat sin bredare syn på regionalpolitiken, som inbegriper väsentliga sektorsområden, även vid analysen av landsbyg­dens utveckling och behov av insatser. Fonden anser del angeläget att ell särskilt anslag för landsbygdsutveckling tillförs länen.

För att bidra till en levande landsbygd bör, enligt LMV fastighetsbild­
ningslagen ge möjlighet till ökat utrymme för kompletterande funktioner
till boendel inom egen faslighet. Verket anser att bostadsfastigheler bör
kunna innefatta viss jordbmksmark eller annan mark i anslutning lill
bebyggelsen. En mindre djurhållning med hästar, får eller nötkreatur kan   408

 

t.ex. enligt lantmäteriverket vara fördelaktigt med hänsyn till närmiljön     Prop. 1989/90:76 kring en bostad och som etl sätt att bidra lill landskapets öppethållande     Bilaga 2 när igenväxning hotar. LMV menar alt fömtsättningen är att lämpliga fastigheter för permanent bosättning bildas, och att det i området inte råder konkurrens om den mark som behövs för en kompletterande funk­tion till boendet.

Landstingen i Älvsborgs och Västerbottens län påpekar att utredningen inte konkret behandlat de förslag som framkommit genom landsbygds­kampanjen och landsbygdsriksdagen, och inte heller lämnat förslag lill konkreta åtgärder. Glesbygdsdelegationen anser att utredningen inte till­räckligt uppmärksammar landsbygdskampanjen och inte heller tagit till sig den arbets- och planeringsmetod som tillämpats under kampanjen, dvs. nerifrån — och upp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser att utöver stöd lill glesbygdsföre­lag bör länsstyrelsen genom ett förstärkt länsanslag ges resurser all tillsam­mans med kommunema ge bidrag lill verksamheten inom de ca 60 bygdeg-mpper som bildats i länet inom ramen för den nu avslutade landsbygd­skampanjen samt för all kunna bedriva en aktiv projektverksamhet.

Enligt länsstyrelsen i Jönköpings län har del s. k. länsanslaget, länsstyrel­sens medel för regionala utvecklingsinsatser, visat sig myckel värdefullt. Länsstyrelsen anser all det är medel från det anslaget som bl.a. gjort länsstyrelsens medverkan i arbetet med landsbygdsutveckling möjlig. Li­kaså har länsstyrelsen kunnat medverka i många värdefulla utvecklings­projekt i länet. För län utanför stödområdena är länsanslaget extra bety­delsefullt och en rejäl uppräkning är motiverad, då nu regionalpolitiken enligt kommitténs förslag skall tillföras stora summor. Även länsstyrelser­na i Kristianstads och Hallands län tillslyrker atl ytterligare resurser för landsbygdsutveckling tillförs länen i södra Sverige.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser alt landsbygdspolitiska handlingsprogram bör upprättas av alla länsstyrelser och kommuner. Gles­bygdsdelegationen menar atl regeringen bör redovisa ell landsbygdspoli-tiskt program för 90-talet i sin regionalpolitiska proposition. Regeringen bör dessutom uppdra åt fackdepartementen alt precisera programmet i samarbete med ansvarigt organ för landsbygdspoliliken. Vidare anser dele­gationen att fackdepartementen bör vara skyldiga atl årligen redovisa hur det preciserade programmet genomförs. Delegationen menar också att regeringen bör uppdra åt länsstyrelserna att upprälta regionala landsbygds­program.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser att det krävs ett ökat samordnings­länkande hos olika seklorsorgan när det gäller planerings- och servicein-salser från samhällets sida. Bland de krav på förändringar av regionalpoli­tiken som är ett resultat av kampanjen framstår, enligt länsstyrelsen, som allt viktigare en bebyggelse- och bostadspolitik bättre anpassad till lands­bygdens villkor. Länsstyrelsen i Kristianstads län anser atl om landsbygden skall bli ett bra altemativ till städema är del viktigt att utveckla boende, service och sysselsättning såväl på den rena landsbygden som i de mindre tätorterna. En positiv syn från kommunernas sida för nybyggnad av boslä-

409

 

der och en förbättrad infrastmktur på landsbygden är, enligt länsstyrelsen     Prop. 1989/90:76
väsentliga inslag.                                                           Bilaga 2

För landsbygdsutvecklingen har, enligt Storfors kommun, kommunema på många områden den viktigaste roUen. Kommunen anser att regionalpo­liliska medel för landsbygdsutveckling med fördel kan hanteras av kom­munen med målformulering från centralt/regionalt håll.

Länsstyrelsen i Gotlands län ans;er att genom avreglering och minskat stöd lill den areella sektom måste en betydande del av de kommande insatsema koncentreras på att utveckla kombinalionsförelagande där jord-och skogsbmk är en del. Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen i Västernorrlands län och Säters kommun påpekar att det kommer all behövas extraordinära insatser för all kunna bibehålla en levande landsbygd för kommuner som är beroende av jord- och skogsbruksnäringen. För att detta skall vara möjligt bör ålgärder via bl.a. glesbygdsstödet/Norrlandsslödet bättre kun­na utnyttjas lill all komplettera de areella näringama med andra verksam­heter. Ett sätt är, enligt länsstyrelsen i Västernorrlands län, att vidga användningen av glesbygdsstödet till investeringar som avser produktut­veckling, förelagsutveckling och marknadsföring. Enligt Kiruna kommuns uppfattning är det utomordentligt viktigt att man slår vakt om glesbygdss­tödet som stödform och atl resursema härför snabbt anpassas efler beho­vet. De skatteregler som gäller för förelagande i glesbygden missgynnar, enligt kommunen, de kombinerade företagsformer som tillämpas där, jämfört med aktiebolagsformen som är förhärskande i del mera urbanise­rade samhället.

Norrlandsförbundet understryker betydelsen av all kraftfulla satsningar görs i inlandet och glesbygden. Förbundet påpekar att nu måste konkreta genomförbara förslag, som kom fram i landsbygdskampanjen, realiseras med statligt och kommunalt stöd för att ej den positiva kreativa andan skall förbylas i sin motsats.

De regionalpoliliska effektema av en ny jordbmkspolitik bör, enligt länsstyrelsen i Kopparbergs län, noga beaktas och då i synnerhet samord­ning av olika förslag från skilda departement. Länsstyrelsen påpekar vida­re att "i det nya skatteförslaget är kvittningsrätlen borttagen. Denna är en mycket viktig faktor vid start av nya kombinationsförelag i gles- och skogsbygd. För att förebygga och hindra spekulation med höjda faslig-helspriser som konsekvens, kan en sån kvittningsrätt med fördel kopplas till bosättningstvång och/eller tids;begränsas till all gälla de första fem åren".

Glesbygdsdelegationen tycker att det är bra all kooperationen uppmärk­sammas, men anser att förslaget om utredning inte är särskilt djärvt. Istället bör, enligt delegationen, utbildning av blivande kooperatörer, på exempelvis folkhögskolor, ges hög prioritet fiksom utbildning av politiker och tjänstemän för all öka kunskapien bland beslutsfattare om den koope­rativa företagsformen. Dessutom anser delegationen alt den långsikliga finansieringen av de kooperativa servicecentra som vuxit upp de senaste åren måste lösas. Ett altemativ kan, enligt delegationen, vara att kombine­ra dessa centra med annan verksamhet, t. ex. kvinnocentra.

Mönsterås kommun anser att tillgång till bil är en fömtsättning för att    410

 

landsbygden skall överleva. Därför bör, enligt kommunen, eventuella åt-    Prop. 1989/90:76 gärder för all minska biltrafiken riktas mot områden där befolkningstäthet     Bilaga 2 och infrastmktur gör utbyggnad av kollekliva transportmedel till ett realis­tiskt altemativ.

Glesbygdsdelegationen anser att bra vägar är nödvändiga på landsbyg­den. Det gäller såväl större trafikleder som småvägama. Satsningar på É 66 och bättre kommunikationer i Bergslagen är regionalpolitiskt betydelse­fulla, men delegationen menar all nu ska de små vägama på landsbygden prioriteras. Beträffande Inlandsvägen bör, enligt delegationen, denna ges en enhetlig vägnumrering med Europavägsstatus och successivt uppmslas. Skogsstyrelsen påpekar vikten av ett väl fungerande skogsbilvägnät för skogsbmket.

Glesbygdsdelegationen är kritisk till behandlingen av jämvägama och menar all en mer offensiv inställning tiU utvecklingsinsatser för de regio­nala banoma borde ha redovisats, och förslag borde ha lämnats om särskil­da medel för detta ändamål.

Glesbygdsdelegationen m. fl. tillstyrker förslaget att ingen offentlig ser­vice på landsbygden får dras in innan altemativa möjligheter att samordna servicen med annan på orten existerande verksamhet har prövats samt att länsstyrelsen skall medverka i en sådan prövning. Delegationen anser också, i likhet med kommittén, att Posten kan få en huvudroll som bas för integrerad lokal service. Delegationen anser vidare alt regeringen ska ge länsstyrelsema i uppdrag att upprätta inomregionala decentraliserings-program.

Länsstyrelsen i Stockholms län finner kommitténs förslag vällovligt men vill betona att det fordras resurser och befogenheter för länsstyrelsen om det skall ha någon verkan. Den s.k. "Kustförordningen", enligt vilken länsstyrelsen skall pröva personalindragningar vid elva statliga myndighe­ter i kust- och skärgårdsområdet, har enligt länsstyrelsen tyvärr visat sig ganska "tandlös".

Kommittén uppmärksammar brislen på bosläder på landsbygden och betydelsen av atl landsbygdens intressen tillvaratas i den fysiska planering­en enligt den nya plan- och bygglagen. Glesbygdsdelegationen m. fl. under­stryker kraftigt detta.

KOV beklagar all kommittén så lite berört frågan om tillgången till
service i glesbygds- och skärgårdsområden i sitt betänkande. Verket före­
slår bl. a. att maximibeloppet för servicebidrag till kommersiell service i
glesbygd höjs från högst 60000 till högst 100000 kr. per butik och år, att
behovet av stöd för all utveckla och introducera dislributionslösningar
som uppfyller livsmedelslagstiflningens krav för såväl kyl- som frysvaror i
landets glesbygdsområden beaktas vid den av utredningen föreslagna re­
formeringen av gods- och transportstödet, all förhöjt glesbygdsstöd ska
kunna lämnas till investeringar som följer av skärpta temperaturkrav vid
distribution av fivsmedel, att förhöjt investeringsstöd även ska kunna
lämnas till utmstning för bensingasåtervinning vid drivmedelsanläggning­
ar i glesbygd, atl kommuner i prioriterade delar av inlandet som bekostar
hemsändning av dagligvaror i normalfallet ska beviljas upp till 50% av
nettoulgiftema i hemsändningsbidrag, all glesbygdsstöd ska kunna lämnas 411

 

till investeringar som fordras för samordning av annan service med dag-     Prop. 1989/90:76 ligvamservicen samt att föreslagna nya stödformer för "mjuka" invesle-     Bilaga 2 ringar och konsultinsatser även ska omfatta utbildningsinsatser och kon­sulthjälp riktad till glesbygdsbutiker.

2.6.7.1 FoU-salsningar

Kommittén

FoU-satsningama inom del trälekniska området bör ökas. Under en över­gångsperiod föreslås staten kunna betala upp till 75% av kostnadema för en utökad kolleklivforskning. Som villkor bör ställas atl verksamheten decentraliseras så att kontaktytan mot småföretagen ökas. Angelägna områden för FoU-insatser är:

—växtförädling och utveckling av produktionstekniken för att öka vir­kesproduktionen och förbättra k\alileten på skogsråvara,

—maskinparkens anpassning lill ett småskaligl skogsbmk,

—utvecklingsarbete  för atl  öka  förädlingsindustrins användning av lövträd.

Remissinstanserna

STU konstaterar all eftersom landst)ygdens näringsliv för närvarande sak­nar resurser för tillämpad FoU bör enligt betänkandet samhället skjuta till resurser och man föreslår att lOmilj.kr i STUs budget avsätts för detta ändamål. STU menar att erfarenheter från tidigare regionalpoliliska upp­drag visar att STUs kompetens bäst kan utnyttjas för målinriktade avgrän­sade specifika insatser. STU föreslåir därför, att speciella regionalpoliliska uppdrag av FoU-karaktär även fortsättningsvis bör läggas på STU. Utöver dessa uppdrag skulle, enligt STU, ett tillskott i STUs budget på 10 milj. kr. per år för teknikspridning till företag på landsbygden kunna användas för att bygga upp filialverksamhet till ett par kollektiva institut inom någon av de prioriterade regionema, altemativt till att bygga ut den småförelags-service som idag bedrivs vid nio av de kollektiva instituten.

Landstinget i Kalmar län understryker vikten av att FoU-satsningama inom det trätekniska området kommer till stånd. Delta är, enligt lands­tinget, speciellt viktigt för Sydöstra Sverige, där den småskaliga träindu­strin spelar en mycket stor roll för sysselsättningen på landsbygden.

2.6.7.2 Turism

Kommittén

Sveriges turistråd bör ges i uppdrag alt i samverkan med berörda organisa­
tioner kartlägga turismens utvecklingsmöjligheter i Inlandet, Bergslagen
och Sydöstra Sverige, samt att de föimtsättningar som finns för en vidare­
utveckling av den småskaliga upplevelseturismen därvid särskilt bör beak­
tas. Staten och branschorganisationema bör ta upp förhandlingar om ell
kolleklivforskningsprogram för turism.                                                  412

 

Remissinstansema                                                          Prop. 1989/90:76

5r menar att dess ansvar redan idag omfattar de geografiska områden som  ° kommittén avser. Ansvaret innefattar även en bevakning av alla former av turism. Många av de utvecklingsprojekt som rådet driver är direkt inrikta­de på vad som skulle kunna betecknas som småskalig upplevelselurism. Det gäller t. ex. inventering och utredning av s. k. landsbygdsturism, pro­jekt inom fisketurism, studier av hälsolurism och kvinnors speciella prefe­renser inom turism och rekreation samt givetvis det stort upplagda treårs-projeklet inom kulturområdet. Turistrådet kan mot denna bakgmnd inte se all en särskild kartläggning av det slag som kommittén föreslår kan fylla någon funktion. Den bästa kompetensen när del gäller all la tillvara olika regioners utvecklingsmöjligheter på turistområdet finns lokall och regio­nalt. De regionala lurislorganisationema i samverkan med kommuner och näringsliv har genomgående etl mycket bra grepp om vilka resurser som finns i respektive region och vilka utvecklingsmöjligheter som föreligger. Rådets roll måste främst vara att bevaka de nationella aspektema på turismen, alt tillhandahålla generell kunskap och kompetens på turist- och rekreationsområdet samt att underlätta en smidig samverkan mellan olika aktörer inom sektom. Turistrådet anser därför all ell uppdrag av det slag som kommittén skisserat skulle strida mot den arbetsfördelning som ut­vecklats mellan rådet och de regionala lurislorganisationema.

Del är enligt Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva angelägel alt former­na för landsbygdsturism utvecklas. Folkrörelserådet ser positivt på utred­ningens förslag att ST får ell sådant uppdrag.

ST delar uppfattningen all del behövs en kraftig förstärkning av turist-och rekrealionsforskningen i Sverige men menar att det inte i första hand är mer målinriktad forskning som behövs, om man med del avser tilläm­pad forskning på gränsen lill utredningsverksamhet. Allra mest eftersatt är istället den mer gmndläggande kunskapsuppbyggnaden och de långsiktigt motiverade forskningsinsatsema. Denna typ av forskning, som har sin naturliga hemvist i högskolan, saknas nu nästan helt. En ökad satsning på detta område ser turistrådet därför som den mest angelägna åtgärden.

Enligt utvecklingsfonden i Kopparbergs län är Dalamas turistnäring in­tresserad att snarast inleda överläggningar om fömtsäitningama att starta ett kollektivt FoU-program avseende turism.

2.6.7.3 Kvinnors arbetsmarknad

Kommittén

Kommittén anser all regionalpolitiken i alltför liten utsträckning har upp­märksammat könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av att aktivt arbeta på atl utveckla den kvinnliga arbetsmarknaden.

Vidare anser kommittén all det måste ges plats ål fler kvinnor i handläg­gande och beslutande ställning på alla nivåer i det regionala utvecklingsar­betet.

Kommittén föreslår att en ram om 25 milj. kr. per år bör avsättas för
kvinnliga kompetenscentra i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.   413

 

Remissinstanserna                                                          Prop. 1989/90:76

De flesta remissinstanserna delar utredningens uppfattning om problemen     nga z med könsuppdelningen på arbetsmarknaden och behoven av all utveckla den kvinnliga arbetsmarknaden.

Flera remissinstanser bl.a. Bergslagsdelegationen, utvecklingsfonden i Jämtlands län saml Skinnskattebergs, Luleå, Mora, Storfors, Filipstads, Kalix och Lindesbergs kommuner är positiva till förslaget om kvinnliga kompetenscentra. Landstinget i Jämtlands län är också positivt till försla­get men vill bredda målgmpperna att inte enbart gälla kvinnor med förela-garidéer utan också löneanställda kvinnor. Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva är också positivt till förslaget men anser alt kvinnliga kompeten­scentra måste arbeta på en bred front för kvinnors utvecklingsmöjligheter på den lokala arbetsmarknaden.

Glesbygdsdelegationen anser det uppenbart att del behövs någon form av ulvecklingscentra för kvinnor på landsbygden. Delegationen ställer sig emellertid tveksam lill del förslag som kommittén redovisar. Risken finns, enligt delegationen, atl vi får relativt svaga centra som ändå ska kunna fylla utvecklingsfondemas funktion. Delegationen anser att del i föresla­gen tappning inte heller är någon landsbygdssalsning. Dessa centra måste enligt delegationen utformas så all kvinnor i de små landsbygdskommu-nema verkligen drar nytta av satsningen.

Skinnskattebergs kommun påpekair att om länsstyrelsema skall få upp­draget all stödja etableringen av föreslagna kompetenscentra måste det i direktiven klart framgå att det är av största vikt all dessa centra placeras i de så kallade ytterkommunema t. ex. Skinnskatteberg eller andra kommu­ner som ingår i Bergslagsdelegalionens definition av Bergslagen. Utveck­lingsfondema är lokaliserade lill residensstäderna vilket, enligt kommu­nen, starkt kritiserats från kvinnohåll eftersom denna lokalisering inte stämmer med kvinnors behov av nära och täta kontakter med stödper­soner.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser alt del är bra att kommittén uppmärksammat kvinnornas situation men påpekar all det inte är enbart kvinnliga företagare som är i behov av särskilda resurser. Särskilda resur­ser inom utbildningssystemet och på arbetsmarknaden behövs för att förbättra kvinnomas situation.

Idén om kvinnliga utvecklingscentra har, enligt länsstyrelsen i Värm­lands län, stor bredd och bör förverkligas genom en nätverkslösning som innebär all många engageras och har sina tydliga roller, men där länsstyrel­sen på ell naturligt sätt bör ha en samordnande och delvis initierande roU.

Hudiksvalls kommun anser alt kvinnornas arbetsmarknad bör ses som en integrerad del av regionalpolitiken. Hudiksvalls kommun anser vidare atl länsstyrelsen, utvecklingsfonden, länsarbetsnämnderna, kommunema m. fl. måste alla arbeta aktivt med kvinnors arbetsmarknad. Kommunen avstyrker förslaget om kvinnliga kompetenscentra.

TCO anser alt förslaget om kvinnliga kompetenscentra är alltför snävt inriktat på kvinnor som företagare och atl de bör främja kvinnors inflytan­de i den regionala beslutsprocessen. Vidare anser TCO att den organisato-

414

 

riska inplaceringen på respektive ort bör lämnas öppen för atl kunna     Prop. 1989/90:76
anpassas lill de förutsättningar som råder i olika delar av landet. Bilaga 2

LRF anser att STUs och SLUs samverkan för atl stödja landsbygdens företagare fördjupas samt all kvinnliga kompetenscentra bör finnas i varje län och all de skall vara samordnade med utvecklingsfonderna.

SIND menar atl man på försök i några län bör inrätta särskilda ulveck­lingscentra för kvinnor. SIND säger vidare "dessa bör dock ha en bredare verksamhet än vad som föreslås i betänkandet. Samtidigt bör skyndsamt gällande förordningar ses över så att de branscher inom vilka kvinnor är verksamma, inte riskerar att bli diskriminerade".

Landstinget i Kronobergs län samt utvecklingsfonderna i Kronobergs, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län anser atl kompetenscentra bör rymmas inom utvecklingsfondens verksam­het men att én fömtsättning för detta är att utvecklingsfondernas målg­mpp utökas. Länsstyrelsen i Örebro län avstyrker förslaget och anser att det är "bättre all ge utvecklingsfondema särskilda resurser som öronmär-ktes för kontakter och insatser för kvinnliga företagare". Länsstyrelsen i Södermanlands län anser också all ell kvinnligt resurscentmm måste kunna åstadkommas inom ramen för utvecklingsfondens nuvarande verk­samhet men all del bör avsällas pengar speciellt för kvinnliga företagare.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län och utvecklingsfonden i Norrbottens län anser att det krävs fler åtgärder för att motverka att kvinnor lämnar landsbygden, t. ex. ökat kultumtbud, utbildning på hemorten för flickor, en ökad kommunal satsning på idrotts- och andra fritidsaktiviteter för kvinnor med flera riktade ålgärder. Hedemora kommun anser all frågor som rör kvinnoarbelsmarknadens strategiska betydelse för den lokala och regionala utvecklingen fått en undanskymd plats i betänkandet.

Flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelserna i Uppsala och Västmanlands län anser att kompetenscentra bör ha en bredare inriktning än enbart kvinnliga företagare på landsbygden. Länsstyrelsen i Hallands län anser alt behov finns av insatser rörande kvinnors arbetsmarknad även utanför de prioriterade landsdelarna. Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att istället för kompetenscentra för kvinnor behövs regionala ulvecklingscentra som vänder sig till en bredare gmpp av kvinnor och som arbetar med utbild­ning, projekt och forskning.

Länsstyrelserna i Uppsala och Gävleborgs län samt utvecklingslingsfon-den i Gävleborgs län anser att arbetet med kvinnors arbetsmarknad skall drivas inom befintliga organ och avstyrker därmed förslaget om kompe­tenscentra. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget om att avsät­ta särskilda medel för att stimulera arbetet med kvinnoprojekt.

Hushållningssällskapens Förbund anser att kvinnomas sitution på lands­bygden skulle göras effektivare om resurser tillfördes hushållningssällska­pen och utvecklingsfonderna i stället för kommitténs förslag att inrätta speciella kompetenscentra.

Länsstyrelsen i Västemorrlands län och -Mora kommun anser all en
utvidgning av användningsområdet för glesbygdsstödet att gälla också
"mjuka" investeringar väsentligt bör stärka kvinnornas situation i skogs­
länen.                                                                                          415

 

Norrlandsförbundet anser att behovet av kvinnlig sysselsättning bör vä-     Prop. 1989/90:76 gas in vid fördelningen över landet av bl.a. livsmedelsindustrin. Norr-     Bilaga 2 landsförbundet finner del beklagligt, att livsmedelsindustrin hillills, förbi­setts såsom ett användbart gott regionalpolitiskt medel.

2.7 Ekonomiska insatser för att påverka det privata näringslivets utveckling

2.7.1 Allmänna synpunkter

Kommittén

Motiven för regionalpolitiskt stöd till näringslivet kan enligt kommitténs mening vara flera.

—Stödet kan ha lill syfte att kompensera naturgivna nackdelar.

—Stödet kan komplettera brister på kreditmarknaden i bestämda delar av landet.

—Stödet kan också motiveras av en önskan att förändra näringslivsam­mansättningen eller att stödja vissa typer av företag eller funktioner inom förelag. Problemen på företagsnivå behöver då inte vara speciella för företagen i de regionalpolitiskt prioriterade områdena.

Delta synsätt leder kommittén lill bl. a. förslag om allmänt kostnadssän­kande stöd, som man menar i princip bör begränsas till en sänkning av arbetskraftskostnaderna. Utöver vissa justeringar och förenklingar av det nuvarande lokaliseringsstödet som bl.a. sänkta subvenlionsnivåer, före­slås förstärkta möjligheter att stödja förelagsutvecklande insatser, dvs. mjuka investeringar. Därtill prioriteras stöd för förändring av näringslivs-sammansättningen, nyetablering av företag i allmänhet och av tjänsteföre­tag i synnerhet.

Remissinstanserna

Många remissinstanser är positiva till den av kommittén föreslagna inrikt­ningen av det regionalpolitiska stödet. Bland de remissinstanser som di­rekt uttrycker sin positiva syn kan nämnas länsstyrelserna i Örebro och Kronobergs län, Falu, Karlstad och Lessebo kommuner, landstingen i Kal­mar och Västernorrlands län. Stiftelsen Industricentra, TCO, LRF och ST.

Länsstyrelsen i Örebro län t.ex. instämmer i utredningens principiella utgångspunkter när det gäller motiven för stöd till den privata sektorn och anser alt det i första hand är behovet av förnyelse av näringslivet som är del dominerande behovet i Bergslagen. Olofströms kommun är till och med så positiv att man anser att föreslagna stöd till företagsutveckling och stöd till den privata tjänstesektorn är det mest framsynta i hela utredningen.

RRV anser alt del är positivt alt ökad tyngd läggs vid teknik- och
kompetensutveckling och mindre vid lokaliseringsbidrag lill näringslivet.
RRV menar också atl en av utredningens uppgifter enligt direktiven har
varit att överväga "fortsalla förbättringar och förenklingar av stödels
inriktning och administration". RRV finner detta vara en mycket viktig
ambition men konstaterar dock att några större förenklingar inte föreslås i        416

 

betänkandet. RRV konstaterar vidare att kommittén inte har ifrågasatt     Prop. 1989/90:76 befintliga stödformer. SIND anser atl kommittén i vissa avseenden inte     Bilaga 2 tillfyllest beaktat direktiven.

Bland negativa synpunkter märks Bergs, Jokkmokks och Bodens kom­muner som menar atl föreslaget stödsystem för den privata sektom inne­bär en försämring. Skellefteå kommun har starka invändningar mot kom­mitténs förslag på många punkter. Man anser all förslagen innebär ytterli­gare splittring, större oklarheter och direkta orättvisor. Bodens och Gäl­livare kommuner vill ha kvar nuvarande stödsystem. Länsstyrelserna i Norrbottens, Jämtlands och Gävleborgs län liksom utvecklingsfonden i Kopparbergs län anser att utredningen misslyckats med förenklingsarbelel. Fonden anser alt det är angeläget atl återställa stödets relativa kostnads­sänkande effekt. Länsstyrelsen i Södermanlands län anser all det föreslag­na stödsystemet bättre borde beakta en lågkonjunktur.

2.7.2 Allmänt kostnadssänkande stöd

Kommittén

Sänkta socialavgifter bör förbehållas Inlandet där förelagen på gmnd av gleshet, avstånd m. m. har etl varaktigt högre kostnadsläge än på andra håll i landet. Nedsättningen bör omfatta de näringsgrenar som nu har nedsatta socialavgifter med tillägg för alt också blandad verksamhet bör vara ned­sättningsberättigad när den har betydelse ur turistisk synpunkt.

Nedsättningen skall vara 10 procentenheter och gälla fören sexårsperiod räknat från år 1991.

Remissinstanserna

En klar majoritet av de instanser som yttrar sig i denna fråga tillstyrker att socialavgiftema sänks med 10% i Inlandet. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelsema i Norrbollens, Västerbollens, Jämtlands och Gävle­borgs län, AMS, Landstingsförbundet, Norrlandsfonden, Svensk Industri­förening, Småföretagens Riksorganisation, Hushållningssällskapens För­bund, glesbygdsdelegationen och LRF. Många av dessa instanser påpekar att nedsättningen bör omfatta all privat verksamhet. Som ett bärande skäl för detta pekas på den stimulans för kvinnodominerad sysselsättning som skulle uppnås. Länsstyrelsen i Norrbottens län poängterar atl även jord­bmks- och trädgårdsnäringama bör omfattas.

Många instanser anser all nedsättningsperioden — 6 år — är för kort. Bland dessa kan nämnas AMS, länsstyrelsen i Västerbottens län. Inlands­kommunerna samt Överkalix, Jokkmokks och Strömsunds kommuner Ös­tersunds kommun anser att en lidsbegränsning överhuvudtaget är mindre lämplig.

RRV menar däremot att vad gäller sänkta socialavgifter kommer tolk­
ningsproblem angående vilka företag som är berättigade till nedsättning
att uppstå. På gmnd av de tekniska svårighetema att få en regionalpolilisk
effekt ställer sig RRV tveksamt till användandet av sänkta socialavgifter   417

27   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

som ell regionalpolitiskt medel. Till de tveksamma sällar sig också stats- Prop. 1989/90:76 kontoret, länsstyrelsen i Värmlands län, Mora kommun och TCO. Mora Bilaga 2 kommun anser förslaget dyrt och ineffektivt. TCO vill emellertid inte motsätta sig all stödformen förlängs under en begränsad tidsperiod. RSV avstyrker förslaget liksom länsstyrelsen i Kopparbergs län och Säters kom­mun. Som skäl anförs bl. a. ineffektivitet. Statskontoret anser att utred­ningen inte tillräckligt övertygande visat atl sänkta socialavgifter leder till positiva sysselsältningseflfekler. RSV anför som skäl för sin avstyrkan att enligt förslag i betänkandet "Reformerad inkomstbeskattning" (SOU 1989:33) och enligt RSVs mening bör skatte- och avgiftssystemet utformas med utgångspunkt från all ge skatteintäkter och all ge rättvisa i form av inkomstutjämning. Andra mål, l.ex. närings-, regional- och bostadspolitis­ka mål bör tillgodoses på annal sätt än genom skatte- och avgiftssystemen. När regler för skatter och avgifter utformas till dessa andra mål medför delta ell komplicerat och svåröverskådligt skattesystem, som ger ofömt­sedda och oönskade effekter i många avseenden. Enligt verket har del nuvarande systemet med sänkta socialavgifter i Norrbollens län medfört en hel del svårigheter med bl. a. gränsdragningsproblem vad avser vilken typ av verksamhet som bedrivits. Dessa gränsdragningsproblem har till stor del rört andra verksamhetsgrenar än hotell- och restaurangverksamhet som omnämns i betänkandet. Problem finns också ur kontrollsynpunkt och förenklingssynpunkt med sänkta socialavgifter. Del har heller inte, enligt verket, visats att sänkta socialavgifter haft någon näringspolitiskt positiv effekt för åren 1984-87 i Norrbottens län.

Kommittén

Nedsättningen av socialavgiftema i de kommuner i Norrbollens län som nu tillhör stödområde C, dvs. Boden, Luleå och Piteå föreslås upphöra efter en övergångsperiod på tre år.

Remissinstanserna

Endast några få instanser har lämnat synpunkter på förslaget.

SIND liksom statskontoret förordar snabbare avveckling i Piteå, Boden och Luleå kommuner. Länsstyrelsen i Norrbottens län, landstinget i Norr­bottens län och utvecklingsfonden i Norrbottens län avvisar förslaget som förhastat och kortsiktigt. Även LRF samt Luleå och Piteå kommuner avvisar förslaget. Luleå kommun anser atl en utvärdering måste ske innan nedsättningen tas bort.

Kommittén

En reformering av gods- och person transportstöden bör utredas. Möjlighe­
tema all integrera nuvarande transportstöd till Gotland, stöd till tunga
transporter i skärgården och stöd till Vänersjöfarten i ell reformerat trans­
portstöd bör utredas.                                                                      418

 

Remissinstanserna                                                          Prop. 1989/90:76

Flertalet remissinstanser som berör förslaget är positiva. Emellertid finns     "iiaga z hos många instanser en oro för en försämring av transportstödet. Flera remissinstanser redovisar också olika kompletterande synpunkter.

SIND, AMS, länsstyrelserna i Norrbottens och Värmlands län. Lands­tingsförbundet samt Norrlandsfonden är några av de instanser som uttryc­ker sin positiva syn på förslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län t. ex. motsätter sig ett eventuellt bortta­gande av godstransportstödel eftersom en sådan åtgärd drastiskt skulle försvåra verksamheten och sannolikt leda till nedläggningar för vissa före­lag inom t. ex. den för Inlandet vikliga sågverksindustrin, inom verkstads­industrin och byggmalerialinduslrin. Strömsunds kommun anser all inga åtgärder som försämrar företagens konkurrenskraft får genomföras. En reformering av transportstödet är därför en av de åtgärder som kommer långt ned på listan av de frågor som behöver ses över. Länsstyrelserna i Älvsborgs och Skaraborgs län saml Karlstads kommun bl.a., pekar på all man i en utredning beaktar behovet av förstärkta insatser för Vänersjöfar­ten. Länsstyrelsen i Västerbottens län och utvecklingsfonden i länet pekar på betydelsen av att representativa organ för stödområdet får vara med i utredningen.

Malung och Strömsunds kommuner är tveksamma till en utredning liksom SjöV, som anser att skälen som anförts för en omprövning av transportstödet ej är tillfyllest. Skellefteå kommun anser att gods­transportstödet fungerar bra och därför ej bör utredas.

2.7.3 Stöd till investeringar i maskiner och byggnader

Kommittén

Lokaliseringsbidrag lill investeringar i byggnader och maskiner i befintliga företag förbehålls Inlandet. För investeringar som medför sysselsättnings­ökning föreslås viss automatik i stödgivningen.

Lokaliseringsbidrag bör utgå med 35 % för befintliga företag fömtsatt att investeringen medför sysselsättningsökning. Om investeringen inte med­för sysselsättningsökning bör lokaliseringsbidrag efter prövning kunna utgå med högst 35 %.

För nyetablerade företag bör lokaliseringsbidrag kunna utgå med högst 50%. Uppföljningen av nyetablerade företag bör förstärkas så att det finns en kontakt mellan stödgivande organ och företaget även efler det att stöd beviljats. Stöd till nyetableringar bör kunna lämnas i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige.

Remissinstanserna

Remissinstansema har olika erinringar mot detta förslag. Endast någon
enstaka instans som länsstyrelsen i Kalmar län och Mönsterås kommun
uttrycker en generellt positiv syn på förslaget.
I likdiet med SIND, som tillstyrker en förenkling av reglema beträffande     419

 

lokaliseringsbidragen, men som avstyrker differentiering av stödet mellan     Prop. 1989/90:76 etablerade och nyetablerade förelag, har många instanser olika detaljsyn-     Bilaga 2 punkter på förslaget. Positiva lill den förenkling som en viss automatik innebär är också bl.a. AMS, Svensk Industriförening, Kalix kommun. Stiftelsen Industricentra och utvecklingsfonden i Norrbottens län.

Invändningen mot differentieringen mellan etablerade och nyetablerade är den allra vanligast förekommande synpunkten. Ett mycket stort antal remissinstanser avstyrker differentieringen. Ell vanligt skäl för detta är som bl. a. Strömsunds kommun konstaterar all en investering i ell befint­ligt förelag ibland kan ha en större strategisk betydelse än stöd lill ett nytt förelag. Andra skäl som anförs är all föreslaget syslem lockar lill för stora investeringar initialt, atl det också medför risk för olika former av konstm­erade fall av nyetableringar. Olofströms kommun menar alt sysselsättning­sökningen med samma kapitalinsats är störte i befintliga företag än i nystar­tade.

Några instanser som t. ex. länsstyrelsen i Västerbottens län, Övertorneå kommun. Tio-kommungruppen anser att det är olyckligt att sänka subven­tionsnivån. Någon instans som t.ex. länsstyrelsen i Västerbottens län och landstinget i Norrbottens län pekair på att Inlandet inte är enhetligt. Därför behövs menar man en differentiering i stödnivåer. Länsstyrelsen i Jämt­lands län liksom Krokoms och Kalix kommuner anser all kravet på syssel­sättningsökning bör slopas. Länsstyrelserna i Värmlands, Gävleborgs och Kopparbergs län saml Mora kommun avvisar ökad automatik och menar all den är ineffektiv och all behovet av stöd bör vara avgörande.

Kommittén

Lokaliseringsbidrag bör kunna utgå med högst 25% i Inlandet för byggan­de av lokaler för uthyming.

Remissinstanserna

Ett relativt begränsat antal instansier har berört detta förslag. Länsstyrelsen i Gävleborgs län tillstyrker förslaget och menar all 20% borde utgå för övriga prioriterade områden. Även Säters, Karlskoga och Nybro kommu­ner anser all området borde vidgas. Länsstyrelsen i Västerbottens län, Jokkmokks och Malungs kommuner saml Inlandskommunerna anser all stöd lill uthymingslokaler skall utgå i samma omfattning som när det gäller byggnadsinvesteringar i företagens egen regi. Gällivare kommun anser att stöd borde utgå med 40% i områden motsvarande stödområde A. Såväl Pajala som Kalix kommuner förordar generösare stöd och befarar att en slödnivå om 25 % får förödande konsekvenser för Inlandet. Länsstyrelsen i Norrbottens län avvisar sänkt stöd till lokaler för uthyming.

Kommittén

Lokaliseringslånen ersätts med kreditgarantier.                                     420

 

Remissinstanserna                                                          Prop. 1989/90:76

Endast ett fåtal instanser har berört detta förslag.                  

Landstingsförbundet tillstyrker att lokaliseringslånen avskaffas.

Bl.a. SIND, länsstyrelsen i Gävleborgs län, Bergslagsdelegalionen, Svensk Industriförening och utvecklingsfonden i Gävleborgs län avstyrker att lokaliseringslånen ersätts med garantier. Länsstyrelsen i Gävleborgs län hän­visar till dåliga erfarenheter av kreditgarantier, bl.a. krånglig och tids­ödande administration i och med all staten måste ta ut en avgift på garan­tisumman av bankerna. Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det knappast är realistiskt atl räkna med atl enbart den ordinarie kredilmarknaden skall kunna tillgodose behovet av riskvilligt kapital. Någon form av lokalisering­slån eller finansieringskapilal bör finnas kvar. Länsstyrelsen i Norrbottens län avstyrker tills vidare införandet av kreditgarantier och pekar bl. a. på risken atl bankerna regelmässigt kommer att kräva statliga garantier.

Kommittén

Investeringsbidraget behålls. Bidrag föreslås kunna lämnas med högst 15 % för investeringar upp till 20 milj. kr.

Remissinstanserna

Endast etl relativt begränsat antal instanser har berört detta förslag. De uppfattningar som uttrycks ger en splittrad bild. Några instanser uttrycker en positiv syn på förslaget däribland länsstyrelserna i Kronobergs, Göte­borgs och Bohus län och Västmanlands län, utvecklingsfonden i Västman­lands län och Västerviks kommun.

Sundsvalls kommun och glesbygdsdelegationen är tveksamma lill försla­get. Sundsvalls kommun menar att del är troligt atl någon form av investe­ringsfonder eller investmentbolag skulle göra större nytta. Glesbygdsdele­galionen anser att det vore bättre om stödet i södra Sverige ges en tydligare landsbygdsprofil.

SIND, länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län samt utvecklings­fonden i Kopparbergs län avstyrker att investeringsbidraget utanför stöd­området behålls som ett slödinslmment. Utvecklingsfonden i Koppar­bergs län menar all investeringsbidraget ytterst sällan, om ens någon gång, avgör om en investering kommer till stånd eller ej.

Länsstyrelsen i Kronobergs län efterlyser lika obyråkratiska regler som för glesbygdsstödet.

2;7.4 Stöd till företagsutveckling

Kommittén

Det regionalpolitiska stödet bör i större utsträckning än nu användas för
att stödja marknads-, produkt- och kompetensutveckling.
En ny stödform för företagsutveckling införs. Stödet föreslås vara lill-      421

 

gängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige. Högsta bidrag vid     Prop. 1989/90:76 stöd till "mjuka" investeringar bör vara 50%. Stöd i varje enskilt ärende     Bilaga 2 där beslut fattas av länsstyrelse får uppgå lill högst 500000 kr. Stödet bör kunna utgå utan koppling till nyskapade arbetstillfällen.

Offertstödet och regionalt utvecklingskapital ersätts med den nya stöd­formen för "mjuka" investeringar.

Remissinstanserna

Ett relativt stort antal remissinstanser som t.ex. SIND, länsstyrelserna i Kalmar, Örebro, Västmanlands, Jämtlands, Gävleborgs och Västerbottens län, landstingen i Norrbottens och Västernorrlands län, AMS, Inlandskom­munerna, Tio-kommungruppen, Bergslagsdelegationen, glesbygdsdelega­tionen. ST. TCO. Hagfors, Bräcke, Strömsunds och Bodens kommuner samt Svensk Industriförening är p(jsitiva till förslaget om ett särskilt stöd lill mjuka investeringar.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anser all stödformen också bör kom­ma ifråga för företag inom de areella näringarna eventuellt inom ramen för glesbygdsstödet. LRF fömtsätter också att lantbmkare och andra lands-bygdsförelagare får möjlighet till stöd för "mjuka" investeringar.

SIND anser att det inte är tillräckligt med enbart bidrag. Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att i ljuset av kommitténs syn på decentralisering är gränsen 500000kr. en onödig restriktion. Även länsstyrelsen i Västerbot­tens län anser att beloppsgränsen borde öka till 1 milj. kr. Utvecklingsfon­den i Västmanlands län är positiv till att kommittén betonar viklen av mjuka investeringar, men kan däremoi inte förstå synpunkterna att det skulle vara olämpligt att kombinera finansiella insatser med ett nära kompelensmässigt stöd och "partnerskap". Tvärtom anser fonden all del­ta i de flesta fall är viktigt för att öka chanserna till framgång. Fonden förordar också villkorat ålerbelalningskrav för att skapa incitament till ansvarsfullhet och affärsmässighet i stödgivningen. Med dessa fömtsätt­ningar är utvecklingsfondens ulvecklingskapital etl bättre instmment än det föreslagna nya stödet. Det särskilda regionalpoliliska utvecklingskapi­lalet kan avvecklas. För all stimulera ökad riskbenägenhel kan man avsät­ta en del av utvecklingsfondens lånefond för insatser inom prioriterade områden, och där sälta lägre avkastningsskrav. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser atl slödbeslämmelserna är ett exempel på en reglering på den regionala nivån som är omotiverad. Redan tidigare har länsstyrelsen haft möjlighet alt ställa regionall ulvecklingskapital till utvecklingsfondens förfogande. Användningen har varit exakt densamma som nu föreslås gälla mjuka investeringar. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan utform­ningen av stödet till mjuka investeringar ske på länsnivå.

Kommittén

Mindre industriföretag i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige före­
slås få tillgång till en "konsultcheck" för att underlätta och öka utnyttjan­
det av utomstående expertis.                                                           422

 

Remissinstanserna                                                         Prop. 1989/90:76

Flertalet av de remissinstanser som berör detta förslag är positiva och 'b z tillstyrker förslaget. Bland dessa kan nämnas SIND, länsstyrelsema i Ble­kinge. Uppsala, Jämtlands och Västerbottens län, landstinget i Västemorr­lands län, Västerviks, Mönsterås, Hadstahammars och Karlskoga kommu­ner, utvecklingsfonden i Gävleborgs län, Bergslagsdelegalionen och Svensk Industriförening.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser att förslaget till konsullcheck är ett välbehövligt komplement till stödet lill mjuka investeringar. Det är dessut­om prövat i vissa regioner bl. a. i Jämtlands län.

ST liksom länsstyrelsen i Värmlands län anser att stödet även bör omfatta förelag i turistbranschen. LBS har också synpunkter på målgmp­pen och menar atl även näringsverksamhet på landsbygden bör omfattas av ramen för glesbygdsstödet. Länsstyrelsen i Kronobergs län vill tillföra restriktionen att stödet endast bör utgå tifi företag som köper tjänster i regionen. Tierps kommun är positiv till förslaget, men vill peka på risken för all oseriösa konsultförelag växer fram. Länsstyrelsen i Gävleborgs län anser att stödet borde samordnas med stödet till mjuka investeringar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser vad gäller syslem med konsult-checkar all denna metod är någonting som man redan prövar i länet. 1 Norrbollens län har en styrelsebank etablerats. Syftet med denna är att tillföra de mindre företagen kompetens på olika områden via ledamots-skap i styrelsen. Om man så finner önskvärt är det enligt länsstyrelsen enkelt att utvidga ell sådant syslem till atl gälla även personer utanför styrelsen. Utvecklingsfonden i Västerbottens län anser att kommitténs för­slag i princip inte innebär något nytt. Konsultcheckar erbjuds redan nu småföretag genom SIND och utvecklingsfondens försorg. Villkoren vari­erar mellan de olika projeklprogrammen. Utvecklingsfonden har hittills svarat för projektledning och till stor del för de operativa insatserna när det gäller konsultinsatser i Inlandsförelagen. Kommitténs resonemang lyder på bristande kunskap om de "fältmässiga" förhållandena enligt utvecklingsfondens mening. Kommitténs förslag innebär uppbyggnad av ett komplicerat regelsystem med omsländig administration. Ytterligare konsultcheckar vid sidan om de nuvarande skapar enbart förvirring kring mål och medel. Utvecklingsfonden anser att stöd lill konsultinsatser bör renodlas och förenklas så att del blir effektivare och lättare begripligt för stödgivare och stödtagare. Utvecklingsfonden avstyrker därför kommit­téns förslag och rekommenderar atl en arbetsgmpp mellan SIND och företrädare för utvecklingsfondema inom stödområdena får i uppdrag att utforma enhetliga regler för stödgivningen. Trots ovanstående invändning­ar bör föreslagna medel tillskjutas. Landstinget i Norrbottens län liksom utvecklingsfonden i länet och Piteå kommun är tveksamma eller negativa till förslaget när del är altemativ till utvecklingsfonden. Utvecklingsfon­den i Norrbottens län pekar på att man istället bör förstärka utvecklings­fonden.

423

 

2.7.5 Glesbygdsstöd                                                       Prop. 1989/90:76

Kommittén                                                                    Bilaga 2

Glesbygdsstödet bör i större utsträckning utnyttjas för att förbättra fömt­sättningar för näringsverksamhet på landsbygden.

Remissinstanserna

De flesta som yttrat sig om glesbygdsstödet delar kommitténs uppfattning att erfarenhetema av slödel är myckel goda.

Glesbygdsdelegationen och länsstyrelsen i Värmlands län menar att slö­del kan utvecklas ytterligare och göras ännu mer flexibelt och effektivl. De anser all glesbygdsstödet bör vara ett basslöd och inte ett komplement till andra stödformer. Länsstyrelserna i Kronobergs, Örebro och Västerbottens län m. fl. anser all stöd även bör kunna lämnas tiU s. k. mjuka investeringar t. ex. lill marknadsförings- och produktulvecklingsinsatser. ÄOKmenar att slödel lill kommersiell service givit mycket goda effekter, men anser att stödet ytterligare kan förbättras. Bl. a. föreslås höjning av maximibeloppet för servicebidrag från 60000kr. lill 100000kr., förhöjt stöd till investe­ringar i utmstning för bensingasåtervinning och lill investeringar som följer av skärpt livsmedelslagstiftning.

Vad gäller glesbygdsstödet anser Kramfors kommun all erfarenhetema är mycket goda. För kommunens vidkommande har behov av förändring­ar på det sätt utredningen föreslagit ej gjort sig gällande. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att stödets birtydelse skulle kunna ökas genom alt mer anpassas tiU behoven i varje enskilt faU. Av det skälet förordar länsstyrelsen en avreglering. Därmed skulle man i länet få möjligheter att själva avgöra hur slödel bäst skall användas.

2.7.6 Stöd till den privata tjänstesekitorn

Kommittén

Stödet till privata tjänsteföretag bör vara tillgängligt i Inlandet, Bergslagen och Sydöstra Sverige samt för företag i de prioriterade mellanstädema. Av de nuvarande regionalpolitiska stöden har sysselsättningsstödet bäst fömt­sättningar att anpassas lill tjänsteföretagens behov.

Sysselsättningsslödet förändras så att det totah sett uppgår till 150000 kr. för varje nyanställd. Tidsprofilen förändras så all 2/3 av sysselsät­tningsslödet utbetalas vid anställningens början och 1/3 efler ett år mot all bankgaranti eller motsvarande ställs för 50% av utbetalt belopp.

Sysselsätlningsstöd föreslås kunna lämnas till induslriservice, partihan­del, uppdragsverksamhet och lill turistföretag.

Remissinstanserna

Förslaget möter många positiva reaktioner. Angeläget tillskott av stöd

enligt länsstyrelsen i Kalmar län. Bland övriga positiva instanser kan         424

 

nämnas länsstyrelserna i Blekinge, Gävleborgs, Uppsala och Kopparbergs    Prop. 1989/90:76 län, Falu, Hagfors, Fdipstads och Mönsterås kommuner samt Bergslagsde-    Bilaga 2 legationen.

Samtidigt som många instanser tycker atl del är bra all prioriterade mellanstäder kan stärkas gentemot Stockholm finns en myckel stor oro att satsningen på prioriterade mellanstäder skulle utarma omkringliggande kommuner. Därför avstyrks stöd lill företag i de prioriterade mellanstäder­na av bl.a. Tio-kommungruppen, Trollhättans, Pajala, Gällivare, Älvda­lens, Malungs och Lindesbergs kommuner. Svenska kommunförbundet, länsstyrelsen i Kronobergs län, kommunerna i västra Värmland och norra Dalsland framför liknande synpunkter som innebär att man utgår ifrån att det stöd som föreslås lill den privata tjänstesektom avser avlänkning från överhettade regioner och hanteras så all en inomregional konkurrens om tjänsteföretagen inte uppslår. Hedemora kommun menar atl stödet till mellanstädema för utveckling av tjänstesektom bör begränsas lill renodla­de nyetableringar eller till etableringar som resultat av utlokaliseringar från storstadsområdena. För de redan etablerade förelagen ska utveck­lingsstöd reserveras för de prioriterade landsdelama för att därmed uppnå en mera rimlig inomregional konkurrensfömtsättning.

SIND avstyrker förslaget om ell särskilt sysselsätlningsstöd till tjänste­sektom. Likaså landstinget i Västernorrlands län, AMS, utvecklingsfonder­na i Kopparbergs och Västerbottens län m.fl. anser alt målgmppen inte skall begränsas till enbart tjänsteföretag, utan även vamproducerande förelag bör få komma ifråga. Länsstyrelsen i Norrbottens län föreslår en reformering av sysselsättningsslödet. Den tekniska lösning som utredning­en vall underkänns. Länsstyrelsen i Jämtlands län menar all del nya stödet lill tjänsteföretag förefaller onödigt krångligt och osmidigt. Det föreslagna stödet riskerar atl medföra eljest omotiverade avknoppningar eller ständi­ga och svårkontrollerade nyetableringar av tjänsteföretag med mndgång av personal. Stödet kan få oönskade effekter ur konkurrenssynpunkt. Om ell sysselsätlningsstöd väljs för att subventionera Ijänsteföretagselableringar bör stödet ha en högre grad av automatik än det föreslagna. Länsstyrelsen anser alt tjänsteföretagen bör kunna subventioneras inom ramen för det föreslagna stödet till mjuka investeringar. Man kan också tänka sig ell system med stöd för utförda uppdrag. Utvecklingsfonden i Västmanlands län tycker atl del är lovvärt att arbeta för en bättre spridning av såväl privat tjänstesektor som statlig förvaltning över landet. Bergslagen liksom för övrigt hela Västmanlands län är i detta avseende missgynnat. Trots del lovvärda syftet avstyrker man bestämt det föreslagna sysselsättningsslö­det. Kommittén påpekar själv risken för missbmk och därmed det stora behovet av kontroll och uppföljning.

Kommittén

Det bidrag till medflyttande som nu gäller stödområdet föreslås gälla i de prioriterade landsdelama under två år, dvs. tiden fördubblas.

425

 

Remissinstanserna                                                          Prop. 1989/90:76

Förslaget har endast kommenterats av ett fåtal remissinstanser. Positiva     tHäga z synpunkter har lämnais av bl. a. länsstyrelsen i Kronobergs län, Västerviks, Sundsvalls, Timrå och Gällivare kommuner samt Tio-kommungmppen.

AMS menar atl stödet hittills utinyttjats i begränsad omfattning och är idag inte lillräckligt incitament för arbetsgivama. AMS föreslår i likhet med några länsarbetsnämnder atl slödel bör kunna begränsas lill etl år men å andra sidan täcka 100% aiv kostnadema. Liknande synpunkter framförs också av landstinget och länsstyrelsen i Västernorrlands län. AMS menar också all möjligheten all ge flytlningsbidrag till nyckelpersoner bör utvidgas till atl även avse offentlig verksamhet med betydelse för näringsli­vets utveckling och för fungerande regioner. Liknande synpunkter fram­förs också av Tio-kommungruppen.

Kommittén

Möjligheten atl använda nedskrivning av sludieskulder som regionalpofi-tiskt medel i Inlandet bör utredas.

Remissinstanserna

Även detta förslag har kommenterats av ett litet antal instanser.

Positiva synpunkter lämnas av bl.a. länsstyrelsen och landstinget i Väs­ternorrlands län, Gällivare kommun, CSN och Svensk Industriförening.

Övertorneå kommun anser all etl speciellt försök bör genomföras där samhället t. ex. avskriver studielån för yngre kvinnor som skaffat sig post-gymnasial utbildning och stannar kvar eller återvänder för atl arbeta i glesbygdskommuner.

2.7.7 övrigt

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser all man bör lägga ihop de föreslagna stöden till nya resp. etablerade föiretag vid sidan om stödet till mjuka investeringar och lätta på sysselsättningskravet. Slödel skall kunna utgå med 0-50%.

Utecklingsfonden i Västmanlands län anser all man i stället för att skapa etl separat syslem för de regionalpolitiska syftena bör utgå ifrån generella näringspolitiska instmment och bygga på dessa utifrån de regionalpolitis­ka behoven.

Krokoms kommun anser del viktigt alt kunna stödja turism utanför turistortema.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser all det är viktigt att insat­ser görs för all utveckla företagamas sociala nätverk lokalt, så att kunska­per och personligt stöd kan utvecklas för gemensamma intressen.

TCO anser all del är viktigare med uppdrag än bidrag. Man menar att
utredningen försummar atl peka på den gmndläggande betydelse som
stabila kundrelationer har i ell upiDbyggnadsskede av ny företagsamhet i   426

 

synnerhet om den bygger på högteknologi och kunskapsintensiv produk- Prop. 1989/90:76 tion. Den offentliga sektom och storföretagen kan i myckel högre grad än Bilaga 2 hittills — ulan all konkurrensen snedvrids — skapa dessa fömtsättningar. Idag läggs beställningar ul på ett slentrianmässigt sätt när man t.ex. i Stockholm oftast väljer ett stockholmsföretag som uppdragstagare. Åtgär­der för alt koppla ihop stora kunder med företag i de prioriterade område­na behöver särskilt i ett inledningsskede resurser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län pekar på atl i länet har sedan år 1979 ell system med näringslivspraklikanter tillämpats. Nyutexaminerade civilin­genjörer, civilekonomer och programmeringstekniker har via detta system slussats ut i del norrbottniska näringslivet. Verksamheten har omfattat ett tjugotal personer per år. Sjuttio procent av dessa har efter praktikperioden (i regel sex månader) erbjudils fortsatt anställning vid företaget. Regional­politiska kommittén omnämner denna verksamhet. Den är mycket fram­gångsrik och kan varmt rekommenderas. En finansieringskälla är länsans-laget. Del ankommer sålunda på respektive länsstyrelse att själv göra den erforderliga prioriteringen av denna metod för kompetenshöjning. Slutli­gen kan konstateras att ett antal kommuner som får försämrade stödvillkor framför önskemål om att slödmöjlighetema för det egna området skall bevaras.

2.8 Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser

Kommittén

Regeringens målpreciseringar och geografiska prioriteringar bör göras samlat för flera polilikområden.

Den regionala och lokala beslulskompetensen bör förstärkas genom decentralisering av beslut. Kommunema bör ha en större roll i näringspo­litiken. Länsstyrelserna bör vara huvudansvariga för de statliga regional­poliliska insatserna i länen.

Uppföljning och utvärdering av de regionalpolitiska insatsema bör få större betydelse.

Vattenkraftsmedel bör utnyttjas som finansieringskälla för en landsdels-politik för Inlandet.

Den geografiska dimensionen i kunskapsförsörjningen bör bli tydligare, bl. a. genom att nationalräkenskaper kompletteras med regionalräkenska­per.

Den kommunala näringspolitiken i de prioriterade landsdelama bör kunna intensifieras med statliga bidrag. Länsstyrelsema skall genom läns­anslaget för regional utveckling kunna finansiera kommunala program för nätverksbyggande i de prioriterade landsdelama.

Ingen oflfentlig service får dras in på landsbygden innan altemativa möjligheter till samordning har prövats. Posten bör utgöra en basresurs i en sådan prövning.

Länsstyrelsema bör göra överväganden om länets utveckling och fram­
lid och vara huvudansvariga för de statliga regionalpoliliska insatsema i
länet.                                                                                           427

 

Utvecklingsfonderna bör i första hand svara för stöd- och rådgivning till     Prop. 1989/90: 76
näringslivet. De bör inte bedriva egen finansieringsverksamhet.   Bilaga 2

Viss stimulans bör ges till statlig verksamhet för att lokalisera verksam­het till utsatta regioner liknande den som ges till privata tjänsteföretag.

SIND får delvis en annan roll än tidigare med tyngdpunkten mer lagd på uppföljning och utvärdering av nationellt fastlagda mål än på stödhantering. Vidare föreslås SIND ha ett ansvar för kompetensutveckling.

Delar av länsanslaget reserveras för sådana länsövergripande insatser där beslut tas av flera länsstyrelser.

En Inlandsstyrelse med egna finansiella resurser inrättas under en 10-årspriod. Verksamheten utvärderas löpande.

SCB bör löpande producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall, så att nationalräkenskaperna kompletteras med regionalräkenskaper.

ERU bör fylla en viktig funktion genom analyser som belyser olika sektorsområden i ett territoriellt perspektiv. ERUs anslag bör därför ökas.

Remissinstanserna

Remissbilden är splittrad. Några remissinstanser instämmer i stort främst vad gäller länsslyrelsemas och kommunemas roll samt utlokalisering av statlig verksamhet. Många framhåller utvecklingsfondemas betydelse för länen. De flesta anser att länsstyrelsema skall ha huvudansvaret för regio­nalpolitiken. Förslaget atl ingen oflfentlig service får dras in på landsbyg­den innan altemativa möjligheter liU samordning har prövats tycker många är bra. Huvuddelen av remissinstansema t. ex. SIND, länsstyrelser­na och kommunerna i Norrlandslänen avstyrker förslaget om Inlandssty­relse, medan några enstaka anser att frågan skall utredas vidare.

VV instämmer i förslagen om att regeringens målpreciseringar och geo­grafiska prioriteringar bör göras saimlat för flera politikområden. Några instanser föreslår att en central organisation bildas för alt bevaka hur sektorsorganen uppfyller de regionalpolitiska målen. Så gör t. ex. länssty­relserna i Västernorrlands och Värmlands län. Norrlandsförbundet samt Ljusnarsbergs kommun. SIND anser del tveksamt om målstyming kan användas i regionalpolitiken. Verket bör få ansvaret för sektorssamord­ningen. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anser att frågan om sektorssamord­ning måste utredas gmndligare. AMS föreslår alt den sista procenten på anslagen bör få disponeras av resp. myndighet först sedan man redovisat hur dessa medel skall uppfylla de regionalpoliliska målen. SjöVkan inte se någon effektivitetsvinst i att vissa regionalpolitiskt orienterade seklorsål-gärder såsom gods- och persontransportstödel ska överföras lill motsva­rande regionalpoliliska anslag och decentraliseras. Många remissinstanser anser i likhet med länsstyrelsen i Norrbottens län, Fagersta kommun och landstinget i Norrbottens län att skatteuljämningssyslemel är viktigt för atl nå de regionalpolitiska målen.

Att länsstyrelsemas beslutsramar måste utökas anser t. ex. länsstyrelser­
na i Västernorrlands, Älvsborgs, Hallands och Jämtlands län saml Tings­
ryds och Filipstads kommuner. SIND ställer sig bakom en utökning av den
regionala beslutskraften men avstyrker höjning av länsstyrelsernas besluts-      428

 

kompelens i nya ärenden. Söderhamns kommun föreslår alt länsstyrelser- Prop. 1989/90:76 na skall kunna falla beslut utöver gällande procentsatser när så behövs och Bilaga 2 även fatta beslut som inte innebär någon sysselsätlningseffekt. Länsstyrel­sen i Blekinge län anser all del är angelägel att länsstyrelserna ges del fulla ansvaret för hantering av det regionalpolitiska stödet och föreslår att SINDs uppgift begränsas till att svara för råd och anvisningar. RAA anser att det är viktigt atl den regionala och lokala beslulskompetensen förstärks och menar att länsstyrelsen skall vara huvudansvarig för de statliga regionalpo­litiska insatsema i länet. De länsövergripande frågorna bör i första hand behandlas i ell samarbete mellan länsstyrelserna och andra berörda regio­nala organ. Skogsstyrelsen anser all samverkan mellan olika organisationer, myndigheter och även näringsliv kan vara riklig på vissa platser. 7?/? K för­ordar all de regionalpolitiska intäkterna och kostnadema i möjligaste mån bör särredovisas för att ge ell bättre underlag för beslutsfallande. Övertomeå kommun föreslår alt ett glesbygdsråd bildas i varje län med en representant från varje inlandskommun med uppgift all handha vattenkraftsmedlen samt att små kommuner bör få en del av länsanslaget att fritt disponera för näringspolitisk utveckling i kommunen. Vidare bör regeringen genom sti­mulansåtgärder typ frisläpp av investeringsfonder, skallebefrielse m.m. styra arbetstillfällen till kommunen.

SIND och länsstyrelsen i Västernorrlands län avstyrker förslaget om riskkapitalbolag och ell samtidigt avskaffande av Norrlandsfonden. Ytterli­gare riskkapitalbolag behövs anser däremot länsstyrelserna i Jämtlands och Västerbottens län. Länsstyrelsen i Norrbottens län. Örnsköldsviks. Ki­runa och Haparanda kommuner, landstinget i Jämtlands län och LRF av­styrker att Norrlandsfonden avskaffas. Utvecklingsfonden i Örebro län var­nar för alt den skissade modellen för riskkapilalbolag lätt kan utveckdas till investmentbolag. Pajala kommun tillstyrker att vattenkraflsmedel överförs men anser att beloppet skulle vara lägst 1 miljard. Kommunen anser vidare att länsstyrelsen bör ha ökad frihet atl disponera stödmedlen samt att pri­oritera stödformer.

Landstingen i Ålvsborgs och Västmanlands län vill lyfta fram landsting­en som en naturlig plats för regionalpolitiska frågor för länels utveckling och anser att utvecklingsfonderna skall sköta allt företagsstöd. Nybro kom­mun, landstingen i Kalmar, Kopparbergs och Norrbottens län m.fl. anser att landstinget bör ges en mer framskjuten ställning inom regionalpoliti­ken. Sundsvalls kommun anser alt kommuner och länsstyrelser ensamma skall svara för de näringspolitiska insatserna på lokalplanet och att utveck­lingsfondernas konsultverksamhet integreras med kommunernas närings-livsfunktioner.

Att utvecklingsfondernas finansieringsverksamhet skall vara kvar anser
många bl. a. Bergslagsdelegationen. SIND, länsstyrelsema i Gollands, Väs­
temorrlands och Norrbottens län. Föreningsbankernas Bank, LRF och
Hushållningssällskapens Förbund. Många instanser hänvisar till finansi­
eringsutredningen. STU föreslår all utvecklingsfonderna får ell bredare
sortiment av finansieringsformer och ges möjlighet atl direkt eller indirekt
genom riskkapitalbolag kunna investera i aktier och föreslår även att
kommersiell finansiering hanteras av fonderna. TCO tillstyrker förslaget     429

 

om att utvecklingsfonderna blir mer inriktade på stöd och rådgivning än     Prop. 1989/90:76 på finansiell verksamhet men framhåller att finansieringsverksamheten     Bilaga 2 måste fortsätta. Säters kommun anser att utvecklingsfonderna har överlevt sig själva, att deras verksamhetsområden har övertagils av andra.

Fortsatt utlokalisering av statlig verksamhet är viktig anser bl. a. länssty­relserna i Gotlands. Västernorrlands och Jämtlands län. Tio-kommungrup­pen, Gotlands, Storfors, Bodens ocli Jokkmokks kommuner, landstinget i Jämtlands län samt Norrlandsförbundet. HCK anser att decentraliserad verksamhet kan utmynna i en kompetensullunning. Länsstyrelsen i Örebro län föreslår att riksdagen gör ett principuttalande att nya statliga funktio­ner skall läggas utanför Stockholm om inte synnerliga skäl pekar på annat. Hofors kommun anser all resonemanget om utlokalisering av statlig verk­samhet är allt för försiktig. Västerås kommun påpekar att endast två mellanstäder, nämligen Helsingborg och Västerås, inte fått någon utlokali­sering. Landstinget i Blekinge län anser all fler statliga verk bör flyttas lill Kariskrona. Boverket har erfarenheter av utlokalisering för egen del, vilket medförde atl ca 95 % av tjänsterna behövde nyrekryleras men all nyrekry­teringen hade gått bättre än väntat. Postverket anser all en utlokalisering av Postgirot inte är lämplig om man skall bibehålla konkurrenskraften, behandlingstiden skulle föriängas med 24 timmar. De parter som Postgirot samarbetar med finns dessutom ii Stockholm. Vissa delar av Poslens verksamhet skulle vara möjlig atl decentralisera.

Glesbygdsdelegationen anser att under kommande treårsperiod bör en viss del av länsanslaget öronmärkas för landsbygdsinsalser för alt följa upp landsbygdskampanjen "Hela Sverige ska leva".

Kristinehamns kommun föreslår samverkan mellan kommuner på olika sidor om länsgränser vilket kräver förenklingar i regelsystemet. Bergs kommun föreslår att tillfälliga arbetsgmpper inrättas när det gäller frågor som berör flera län. TCO föreslår att regionala planeringskontor inrättas i de tre prioriterade regionema för att planera åtgärder och rikta krav mot myndigheter/affärsverk.

SCB stödjer förslaget att verket löpande bör producera uppgifter om statsbudgetens kommunvisa utfall gärna i samarbete med t. ex. ERU. LRF avstyrker alt ERU får ell operativt ansvar för kunskapsförsörjning.

2.9 Remissinstansernas egna förslag

CERUM påpekar all en gmpp större kommuner i parvisa och triangulära konstellationer är på väg all utvecklas lill nya stadsregioner, vilket inte uppmärksammats i utredningen. De potentiella "konurbationema" av sammanlänkade orter omfattar främst följande gmpp:

•     Boden-Luleå-Piteå

•     Trollhällan - Uddevalla - Vänersborg

•     Norrköping-Linköping

•     Falun-Borlänge

•     Gävle —Sandviken

•     Sundsvall-Timrå-Härnösand                                                            430

 

• Karistad-Hammarö-Forshaga                                          Prop. 1989/90:76

Dessa nya stadsregioners framtid beror på i vilken grad man förmår Bilaga 2 genomföra gemensamma infrastmkturinvesteringar som gäller transporter mellan ortema, gemensam flygplats, gemensam högre utbildning, gemen­sam kulturinfraslmkiur m. m. CERUM anser all det är en mycket angelä­gen uppgift att utforma styrmedel och stödformer som stimulerar dessa infrastmkturinvesteringar och föreslår atl man även bör ta upp frågan om indirekta tvångsmedel. Ett tydligt exempel på problem av delta slag är Trestadsregionen (Trollhällan-Uddevalla-Vänersborg) som behöver in­vestera i en ny flygplats, ett nytt vägnät som strålar samman vid flygtermi­nalen och ett kollektivlrafiksystem som kombinerar flygresor och pendling mellan nodema i regionen.

Boverket framhåller all del är viktigt all knyta samman kommunemas översiktsplanering med en fungerande regionplanering. 1 de fall staten lämnar ekonomiskt stöd anser verket att delta bör förknippas med villkor och krav på mellankommunalt sammarbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län vill fästa uppmärksamheten på behovet av all länsstyrelsen på ell tidigt stadium får information om förändring i statlig verksamhet i länet och föreslår att samrådsförfarandel enligt 50 § länsstyrelseinstmktionen även skall omfatta banverket och aflförsverken.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslår att staten på andra sätt skall kunna gå in med icke-permanenta stöd om möjligheten all göra avsättning lill investeringsfond upphör fr.o.m. taxeringsåret 1991. Arbelet med alt skapa ersällningssysselsättning kräver nära samverkan mellan företag, fack, kommun och stat och del är en stor fördel om besluten om statliga stödinsatser i dessa fall kan las på länsnivå, anser länsstyrelsen.

Bergslagskommunerna betonar alt etl helhetsperspektiv på regionalpoli­tiken innebär atl man inte endast måste granska enstaka beslut hos statliga /myndigheter och företag ulan också generella regelsystem som skatte­utjämningsbidrag, statsbidragen till kommunema och skattesystemet. Bergslagskommunema anser därför all del är viktigt all de nya skatleför-slag som läggs fram får en sådan utformning att målen för regionalpoliti­ken inte försvagas utan ytterligare förstärks.

Ljusnarsbergs och Bergs kommuner föreslår all skatteuljämningssysle­mel ses över, eftersom skillnadema i kommunal utdebitering ökar, samti­digt som eftersläpningen i utbyggnad av kommunal service i de små resurssvaga kommunema blir allt större.

Filipstads kommun saknar i betänkandet ell genomarbetat resonemang om stöd till hushållen i regionalpolitiskt syfte och anser atl den utredning om studieskuldsnedsällning, som regionalpoliliska kommittén föreslår skall tillsättas, bör breddas såväl i sak som geografiskt.

På gmnd av regionalpolitikens centrala och sektorsövergripande roll föreslår Malungs kommun atl del yttersta ansvaret för regionalpolitiken läggs över på ett statsråd, fristående från fackdepartemenlen. Detta ulan att vilja förringa insatsema från tidigare arbetsmarknadsdepartementet, senare industridepartementet och nu åter arbetsmarknadsdepartementet.

SIKO föreslår lägre moms på arbetskraflsintensiv produktion, arbetslös-
hetsunderstöd/AMS-utbildning för egenföretagare som har säsonginkoms-       431

 

ter samt flexiblare lagar och regler om mark- och vattenanvändning för    Prop. 1989/90:76
skärgårdsbor.                                                                Bilaga 2

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva föreslår all Glesbygdsdelega­tionen permanentas och förläggs lill Stockholm för att värdefulla kontak­ter skall kunna bibehållas och vidareutvecklas.

2.10 Anslag och finansiering

Kommittén

Kommittén förordar den s. k. blandningsmodellen för finansiering av regi­onalpolitiska åtgärder, vilket innebär att regionalpolitiskt motiverade kostnader belastar respektive sektorsmyndighels anslag. I vissa fall anser kommittén dock all regionalpoliliska medel kan användas för köp av regional anpassning.

Genom att överföra anslag, med sammma syften som regionalpolitiska anslag, lill arbetsmarknadsdepartementets huvudtitel, kan man underlätta en effektivare användning av dessa resurser.

Kostnadema för kommitténs fijrslag har, i enlighet med direktiven, beräknats utifrån den genomsnittliga tilldelningen till regionalpolitiken de senaste fyra åren (2 262 milj.kr. per år).

Kommittén lägger även fram förslag, som i enlighet med blandningsmo­dellen, skall finansieras över andra huvudtitlar än arbetsmarknadsdeparte­mentets.

Där behovet bedömts vara så stort all ytterligare insatser är motiverade, har kommittén lagt förslag som inie är finansierade. 1 en del av fallen har kommittén pekat på altemativa finansieringsmöjligheter.

Remissinstanserna

Få remissinstanser har några synpunkter. De flesta som yttrat sig instäm­mer i kommitténs förslag om den s.k. blandningsmodellen. Några instan­ser konstaterar att förslagen inte hålls inom direktivens kostnadsramar medan andra anser att det är omiöjligt för remissinstansema att lämna förslag om hur finansieringen skall ske.

Bl. a. länsstyrelserna i Älvsborgs, Värmlands och Norrbottens län, anser
att anslagen tiU regionalpoliliska ålgärder skall ökas kraftigt. T. ex. behövs
medel för nyrekrytering för all klara de ökade arbetsuppgiftema som läggs
på länsstyrelsema. Statskontoret anser att de regionalpoliliska kostnadema
inte blir direkt synliga om blandningsmodellen används och att en tillämp­
ning av ludelningsmodellen bör eftersträvas i alla fall delta är möjligt. Ban­
verket anser all ludelningsmodellen skall användas och om blandningsmo­
dellen används skall från centralt håll ges klara direktiv för hur avvägningen
mellan eflfektivitet och regionalpolitiska hänsyn skall ske. Landstinget i Väs­
ternorrlands län anser att hänsyn skall tas lill mer långsikliga resultat och
inte de omedelbara budgeteflFektema. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län fömtsätter att det utökade länsanslaget kommer alla län till del. Läns­
styrelsen i Kronobergs län bedömer att den föreslagna höjningen av länsan-     432

 

slagenmed ISOmilj.kr.ärheltotillräckligochbörbeviljasförlreårsperioder    Prop. 1989/90:76 och att ett särskilt anslag för hemslöjdsverksamheten inrättas. Bergs kom-     Bilaga 2 mun anser att en utökning av anslagen kan finansieras genom en snävare gränsdragning av prioriterade landsdelar och ytterligare återföring av vat­tenkraflsmedel.

SIND pekar på risken av att länsanslagen uttunnas till följd av förslag om utökning av ändamål och geografiska avgränsningar och att flera förslag inte kommer alt genomföras om inte nya resurser ställs lill förfo­gande.

SjöV ifrågasätter kommitténs förslag lill finansiering av de regionalpo­litiska anslagen genom införande av en specialdeslinerad skatt på elektrici­tet eftersom de anslag som skall finansieras är tidsbegränsade lill fem resp. tio år och atl någon avveckling av skatten därefter ej föreslås.

Hushållningssällskapens Förbund anser atl generella stöd skall priorite­ras framför speciella. Mora kommun anser att generella stöd är dyra stödformer och föreslår att dessa medel skall användas för att genomföra andra förslag från kommittén. Länsstyrelsen i Kalmar län anser alt de centrala anslagen för högre utbildning och kommunikationer kunde decen­traliseras, altemativt vissa delar av dessa anslag kunde vara gemensamt för länen i Sydostsverige. Torsås kommun anser all de stora resurser som länsarbetsnämnden har för arbetsmarknadspoliliska ålgärder i större ut­sträckning bör användas inom regionalpolilikem. Tanums kommun anser att man allvarligt skall överväga utgivande av väg/jämvägsobligationer. Länsstyrelsen i Kopparbergs län föreslår all finansiering av satsningar som ligger utanför de regionalpoliliska anslagen kan finansieras genom viss höjning av arbetsgivaravgiften i de överhettade delama av Stockholmsre­gionen.

433

28   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

Sammanfattning av rapport från SIND, STU och        Prop. 1989/90:76
SÖ angående teknik- och resurscentra      ®'

Regeringen gav i maj 1988 i uppdrag ål statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU) och skolöverstyrelsen (SÖ) att följa upp och utvärdera verksamheten vid 19 teknikcentra som fått regionalpo­litiskt stöd. Arbetet skulle bedrivas i samråd med universitets- och högsko­leämbetet (UHÄ).

I slutrapporten konstateras bl.a. all etableringen av teknikcentra i många fall byggt på felbedömningar av behov och intressen hos små och medelstora företag. Det fanns förhcippningar om atl teknikcentra snabbt skulle få en roll som fömyare av näringslivet, som en kraftig förstärkning av regionens utvecklingskraft. Dessa förhoppningar om relativt snabba effekter har sällan infriats.

Del finns en rad olika verksamheter som kallar sig teknik- eller resurs­centra. De berör frågor inom en rad olika politikområden, t. ex. utbild­ning, industriell utveckling, forskning, teknikspridning, regionalpolitik. Bakom bildandel ligger olika gmpperingar av intressenter ed varierande mål och syften. Verksamhetsidéema har varit instabila och föränderliga. Del finns även olikheter i styrka ocli kompelens. Fömtsäitningama vari­erar också kraftigt mellan olika regicner.

Bland de 19 teknikcentra som specialstuderats finns två som fungerar som förelagshus med samlokaliseringstjänster och förväntade symbiosef-fekler. Ytterligare två centra ägnar sig åt utvecklings- och konstmklions-tjänster. För de allra flesta har fort- och vidareutbildning blivit den huvud­sakliga verksamheten, i samverkan med högskolan, gymnasieskolan eller leknikledande företag.

I arbetet mnt om i landet med olika typer av teknikcentra har det samlats många värdefulla erfarenheter. Verksamhetsidéer har omprövats, nya metoder har utvecklats, nätverk har byggts. Del måste vara riktigt all bygga vidare på dessa erfarenheter.

Mångfalden och variationen i verksamheten vid teknik- och resurscent­ra gör att ett fortsatt stöd till utvecklingen vid teknik- och resurscentra måste få en flexibel utformning. Var]e teknikcentmm måste bedömas efter sina fömtsättningar och meriter och i sitt specifika sammanhang. Utveck­lingsbara delar bör stimuleras, medan andra aktiviteter bör avvecklas eller omorganiseras. 1 rapporten finns följande förslag:

1 Begränsa investeringsbidragen

Möjligheten att få lokaliseringsstöd tycks ha lett till en maskinfixering vid
flera teknikcentra. Efterfrågan på maskinbundna tjänster har emellertid
varit myckel liten och maskinema har istället blivit en ekonomisk belast­
ning. Erfarenhetema från olika teknik- och resurscentra visar all persona­
lens kompelens är den viktigaste resursen. Möjligheten att få investerings­
bidrag för byggnader och maskiner bör därför vara begränsad.                434

 

2 Undvik generella förlusttäckningsbidrag Prop. 1989/90:76

Bilaga 3 Analysen av det ekonomiska lägel för teknikcentra visar att det är mycket

svårt att nå del uppsatta målet om att "gå mnt" efler tre år. Utbildning och kurser tycks kunna ge intäkter som helt eller delvis läcker kostnaderna. Men myckel annat är svårare all ta betalt för, exempelvis hjälp lill uppfin­nare, rådgivning, förmedling av kontakter och uppbyggande av nätverk. Det kan också gälla kurser som riktar sig till småföretagare utan utbild­ningstradition.

För att överleva på sikt måste varje teknikcentmm hitta någon som kan betala den verksamhet som inte bär sig. Kommunen kan betrakta vissa aktiviteter som en del av sin näringspolitik och vara beredd att betala för dessa. Länsmyndigheter kan också komma ifråga. I vissa fall kan en förelagsgmppering betrakta en tjänst som en gemensam nyttighet och så för vissa kostnader.

Del kan således finnas fog för etl samhällsstöd, men enligt arbetsgmp­pens mening bör detta ges exempelvis genom all lokala eller regionala myndigheter i reglerade former upphandlar tjänster från teknik- och re­surscentra. Generella förluslläckningsbidrag lill teknikcentra bör däremot undvikas.

3 Stärk företagens efterfrågan

Om målet är all stimulera de mindre förelagen till intern kompetenshöj­ning (utbildning) och till ökat utnyttjande av extern kompetens (konsulter, FoU, m. m.), kan ett stöd till företagens egen efterfrågan på sådana tjänster vara effektivare än etl stöd till utbudet.

Sedan något år ger SIND genom utvecklingsfondema etl sådant stöd till småförelag i form av leknikcheckar eller utvecklingscheckar. Efler en analys av företagets utvecklingsbehov kan företaget få ett bidrag på 50% (dock högst 25000 kr. eller 50000 kr.) till inköp av lämplig konsulttjänst för en kompetenshöjande insats.

Teknikcentra har möjlighet att på detta sätt få uppdrag från småföretag alt lösa ett problem eller genomföra en kurs för personalen.

Enligt arbetsgmppens mening bör en sådan förstärkning av de mindre företagens kompetensuppbyggnad utvecklas till en reguljär stödform och få större omfattning än idag.

4 Utveckla genom upphandling

Även centrala myndigheter kan stärka teknikcentra genom att köpa tjäns­
ter från dem - genom att uppträda som en krävande kund. När STU
arbetar med materialteknikprogrammet i Bergslagen sker ett samarbete
med de teknikcentra i regionen som har störst kompetens avseende nya
material. Högskolor och universitet kan låta ett specialiserat teknikcent-  435

 

mm ta hand om vissa kursmoment. Om SIND exempelvis genomför en     Prop. 1989/90:76

satsning för företagare i inlandet skulle vissa teknikcentra kunna ges en     Bilaga 3

roll.

5 Stöd verksamhets- och produktutveckling

Ett av de största problemen för teknikcentra är kopplat lill kravet på förnyelse och egen kompetensutveckling i takt med teknikens utveckling. Teknikcentra som baserat sin verksamhet på en avancerad maskinpark finner att den blivit föråldrad efter några år. Även människoburen kun­skap kan bli föråldrad och måste fömyas. Gamla verksamhetsidéer måste revideras och anpassningar ske till marknadens förändrade krav. Kravet på omvårdnad och förnyelse gäller också teknikcentrapersonalens nätverk av personkontakter.

Därför finns motiv för att ge bidrag till verksamhels- och produktut­veckling vid teknikcentra. Ulvecldingen av nya kurser eller tjänster är exempel på sådant som bör kunna ges stöd. Ett sådant stöd bör kunna vitalisera verksamheten vid existerande teknikcentra och därmed innebä­ra ell bättre utnyttjande av redan genomförda investeringar.

6 Öka erfarenhetsutbytet

Samverkan och erfarenhetsutbyte mellan teknikcentra bör uppmuntras. Om några teknikcentra vill bygga upp etl nätverk för metodutveckling, gemensam marknadsföring, personalutveckling m.m. bör en andel av uppkomna kostnader kunna täckas med bidrag, åtminstone under de första åren.

7 Skapa en stödfunktion för teknik- och resurscentra

Det bör skapas en speciell funktion för uppföljning och utveckling av teknik- och resurscentra under den närmaste treårsperioden. En sådan funktion kan organisatoriskt få formen av en kommitté eller delegation under något av departementen.

Teknikcentrafunktionen bör tidsbegränsas till perioden 1990-93 och under denna tid ha till uppgift all

—    stärka samverkan mellan teknikcentra genom att vara medarrangör och
medfinansiär till konferenser och seminarier, samt till ett newsletter för
teknikcentra; fungera som rådgivare och erfarenhetsöverförare för tek­
nikcentra; arbeta för bättre kontakter med högskolor och kollektiv-
forskningsinstitut,

- fördela stödet till verksamhets- och produktutveckling vid teknikcentra 436

 

- genomföra en fortsatt uppföljning av regionalpolitiskt stödda teknik-     Prop. 1989/90:76
centra.                                                                     Bilaga 3

Dessa insatser kräver etl par fast engagerade personer som aktivt arbetar på faltet. Genom den kunskap och överblick dessa personer successivt får, blir de en samtalspartner och strategi resurs för alla organ som är engagera­de i teknik- och kunskapsspridning.

En egen budget på 12 — 15 Mkr per år i tre år bör kunna ge teknikcentra-funktionen handlingskraft och läcka kostnadema för den beskrivna aktivi­teten.

437

 

Utredningar om Stiftelsen Industricentra   Prop. 1989/90:76

Bilaga 4

Sammanfattning av "Stiftelsen Industricentra —   gjj    4 j

dess roll i den näringspolitiska utvecklingen av Norrlands inland och förslag till utvecklingsprogram"

Expertgmppen för forskning om regional utveckling (ERU)

Till

Statsrådet och Chefen för

industridepartementet

Regeringen uppdrog 1989-10-12 ål ERU all utvärdera verksamheten vid Stiftelsen Industricentra. Samtidijät tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utarbeta förslag till ändrade ägandeformer för Stiftelsen In­dustricentras lokaler.

ERUs uppdrag har ulförts av Holen Network som har utvärderat Stiftel­sen Industricentras affärsidé med avseende på de behov och fömtsättning­ar som föreligger i de åtta kommunema med industricentraanläggningar. Holen Network ombads också komma med konkreta förslag till hur staten på bästa sätt kan bidra lill näringslivsutvecklingen i de åtta kommunema.

Härmed överlämnas resultatet fi-ån uppdraget.

Stockholm den 15 januari 1990

Bertil Löföerg Ordförande i ERU

438

 

uppdraget                                                      Prop. 1989/90:76

Bilaga 4.1 Expertgmppen för Regional Utredningsverksamhet (ERU) har genom av­tal 1989-11-15 uppdragit åt Holen Network AB (HNA) all utvärdera Stiftelsen Industricentras affärsidé med avseende på de behov och fömt­sättningar som föreligger i de åtta kommunema med induslricenlraanlägg-ningar saml komma med förslag lill hur Industricentras verksamhet kan organiseras för att på bästa sätt bidra till näringslivsutvecklingen i de åtta kommunema.

Utredningen har genomförts genom besök i de åtta kommunema samt även i övrigt etl stort antal intervjuer. Med den mycket korta utredningstid som stått till förfogande har det inte varit möjligt att avge några alltför detaljerade förslag. De överväganden som avslutningsvis presenteras i denna rapport skall därför betraktas som en ram för fortsatt arbete med alt utveckla Norrlands inland.

Vad gäller redovisningen av Stiftelsen Industricentras verksamhet, dess ekonomi samt redovisning av den enkät som genomförts bland nuvarande hyresgäster hänvisas till den utredning av Yngve Öberg om förvaltning och ägande av industrilokaler i de åtta berörda kommunema som genomförts parallellt med denna utredning. Av praktiska, produktionstekniska skäl avges de två utredningama i två separata rapporter.

Överväganden och slutsatser Allmänna iakttagelser

De åtta inlandskommuner som omfattas av IC:s verksamhet har fortfaran­de stora stmkturproblem alt brottas med. Även om viss ljusning fram­skymtat under senare delen av 80-lalels högkonjunktur, kvarstår myckel av de obalanser som en gång initierade bl. a. IC-verksamhelen. Samtidigt bör dock noteras atl flera — för alt inte säga alla kommuner i Norrlands inland — brottas med i hög grad likartade problem. Problemen som går igen kan sammanfattas i följande punkter:

•   Stagnerande befolkningsunderlag.

•   För få ungdomar som vill stanna och satsa.

•   Ett näringsliv med för lågt kunskapsinnehåll. Små tillväxtmöjligheter.

•   För låg utbildningsnivå. Ingen eller mycket liten högskoleutbildning erbjuds lokalt.

•   FoU-plattformar saknas så gott som helt.

•   För få entreprenörer/nyförelagare.

•   Svårigheter att skaffa nätverk utanför lokalsamhället. Avstånden till nationella och intemationella beslutsfattare är för stort.

•   Långa avstånd mellan ortema och dåligt underhållen/utbyggd kollektiv­trafik.

•   Den kommunala ekonomin brottas idag med större problem än på länge. Nya kommunala åtaganden är i stort sett omöjliga.

Dessa iakttagelser gäller sålunda i stort sett för hela Norrlands inland.
Samhällets infrastmkturella utbyggnad har av olika skäl koncentrerats      439

 

utefter kusten. Inlandet har däremot hitliUs kommit längre ner på dagord-    Prop. 1989/90:76
ningen.                                                                        Bilaga 4.1

Denna problembakgmnd får dock inte leda till ett passivt underskallan­de av de potentialer som de facto finns i Norrlands inland. Här pågår idag en projektutveckling av bredd. En ökad medvetenhet märks hos l.ex. företag och kommuner om all man måste salsa långsiktigt på vissa bestäm­da kunskapsnischer. Medvetenheten håller också på all leda lill konkreta förslag och åtgärder. Det är emellertid vår bedömning att man har en mycket lång väg kvar atl gå.

Överlag har kommunema under i första hand 80-lalet förstärkt sina näringslivssekretariat. Detta gäller i stort i hela Norrlands inland. Som en direkt följd av denna förstärkning har projektutveckling och lokala nätverk kommit igång. Härvidlag kan man närmast tala om ell skifte mellan 70 och 80-lalen. När IC i början på 1970-talet etablerades fanns inte mycket av del aktiva näringsliv sarbetet som idag pågår ute i kommu­nema.

Tyvärr kom aldrig någon riktig integration att äga mm i det dagliga arbetet mellan IC och IC-ortemas kommunala näringslivsorganisation. Del finns historiska skäl till detta som har varit svåra alt rå på.

Mot 1990-talet är det nödvändigt att i samverkan i Norrlands inland möta de utmaningar som tomar upp sig. 1 sammanfattning måste Norr­lands inland möta ett 90-lal präglat av:

•   Ökad intemationalisering.

•   Ökad konkurrens.

•   Risk för större regionala obalanser.

•   Livsstilförskjulningar som skulle kunna spela inlandet i händema. Under alla förhållanden måste denna framlid mötas med hjälp av ökad

regional samverkan i de större projekten. Nischtänkandet måste slå rot på ett konkret sätt. Samverkan måste cckså syfta till uppbyggnad av nätverk lokalt, regionalt, centralt och intemationellt.

I linje med dessa iakttagelser erfordras i första hand "mjuka pengar" för "mjuka investeringar". 1970-talets investeringar från samhällets sida i t. ex. fysiska faciliteter — typ IC — har haft stor betydelse under de gångna årtiondena. Mot 1990-talet måste däremot samhällets roll i första hand bli atl investera i kunskapsuppbyggnad, företagsutveckling och nätverksetable-ring. (Som tidigare framhållits innebär inte detta att fysiska tillgångar är ointressanta ur ett framtidsperspektiv. Sannolikt kommer dock intresset för byggnader specifikt utformade för tillverkning atl gradvis minska liU förmån av "Ijänslehus" av olika slag.)

Iakttagelser av denna art är av centralt slag för Norrlands inland. Medan övriga landet under 1980-talet i hög grad blivit föremål för stora och strategiska kunskapsinvesteringar från samhällets sida - typ regionala högskolor — har Norrlands inland mer marginellt berörts av den dynamik som följt av kunskapsinvesteringaima. Här ligger en av de strategiska utmaningarna för hela Nortlands inland på 90-lalel. Underlaget är givelvis för litet för att varje ort skall få en egen högskola. Del gäller i stället all finna nya vägar till kunskapsöverföring. De åtta IC-kommunema bör bli

440

 

pusselbitar i en bredare satsning på kunskapsutveckling i Norrlands in-    Prop. 1989/90:76
land.                                                                           Bilaga 4.1

Kunskapsutveckling följer inte i någon högre grad några kommungrän­ser. Kunskapema är till sin art gränsöverskridande. Att därför betrakta Norrlands inland som en helhet är i detta perspektiv nödvändigt.

De förslag som redovisas längre fram i detta kapitel tar fasta på ovanstå­ende iakttagelser.

Stiftelsen Industricentra

På gmndval av de samlade kommunrapportema som tidigare redovisats och samtal med IC:s kansli framträder en relativt entydig bild av Stiftelsen Industricentras roll under de gångna åren. laktlagelsema pekar sålunda på följande.

•      Riksdagens målsättning om att varje IC skuUe skapa 300 nya arbetsplat­
ser har ej uppnåtts. Det går härvid inte alt peka på en enda orsak utan
del dåliga resultatet står snarare alt finna i en rad samverkande (och
t.o.m. naturliga orsaker). 1 hög grad har del handlat om att erbjuda
lokaler till redan lokalt verksamma förelag.

I linje därmed kan ej heller Riksdagens målsättning att styra den industriella expansionen lill de orter, där de kan få den regionalpolitiskt största effekten, sägas ha uppnåtts. Synpunkter har på denna punkt framkommit som säger att regionalpolitiska "paket" för andra regioner - t. ex. i Bergslagen - delvis har sugit upp elableringsvilliga förelag.

•   Trots den bristande måluppfyllelsen är berörda kommuner i huvudsak överens om att investeringen i IC värd en värdefud markering och resurs. Utan tvekan har man avlastat kommunema en hel del problem och kostnader. Denna slutsats gäller för den gångna perioden. Mot framti­den finns en kommunal insikt om all ett bredare angreppssätt och nya metoder behövs för att stärka näringslivsutvecklingen i Norrlands in­land.

•   IC har genomgående uppfattats som en organisation med en ren fastig­hetsförvaltande roll. Andra kompletterande roller - en sysselsättnings­skapande roll resp en företagsutvecklingsroll — har inte gått alt etablera parallellt. Del allt intensivare näringslivsarbelet i kommunen har inte kopplats ihop med IC:s verksamhet.

•   Ur kundens — företagarens — utgångspunkt framträder en komplex och mycket splittrad regionalpolilisk bild. Samordningen är dålig mellan olika parter. Denna iakttagelse är i och för sig relevant på många håll i landet, men i Nortlands inland blir problemen än mer accentuerade av två skäl. För det första skapar problemens djup i Norrlands inland betydande behov av regionalpolitisk eflFeklivilel och uthållighet. För det andra innebär de stora avstånden i Norrlands inland en extra påfrest­ning i beslutsvägama. Missförstånd och oklarheter uppkommer som en efiFekt av ett icke "kundorienteral" synsätt i regionalpolitiken.

•                                                                                               IC har inte integrerat sin verksamhet med andra organ såsom Norr­
landsfonden, länsstyrelsema, utvecklingsfondema, regionala invest­
mentbolag, kommuner, banker med flera regionala aktörer. 1 stället        441

 

opererar aktörerna ofta på egen hand i egna revir. Delta kännetecknar    Prop. 1989/90:76 m. a. o. inte bara IC. Det finns skäl att särskilt understryka betydelsen     Bilaga 4.1 av denna iakttagelse. Huvudskälet härtill är atl det behövs en ny sam­verkan för att säkerställa uthållighet i regional utveckling i Norrlands inland. Denna punkt förväntas vara en av de mest avgörande för fram­gång på 1990-lalel. • IC-anläggningarna kan rätt utnyttjade i framtiden spela en positiv roll som lokala stödjepunkter för näringslivsarbelet. Det är sålunda väsent­ligt att anläggningarna vidareutvecklas och att de idéer som i denna utredning fångats upp bland hyresgäster och kommunföreträdare tas tillvara på resp. ort.

Ett effektivt arbete i denna rik:tning fömtsätter en lokal/regional för­ankring av arbetet. Ett fastighelsägande och förvaltande på långdistans fungerar ineffektivt. 1 fortsättningen måste sålunda det lokala/regionala sambandet säkerställas. Erfarenhetsmässigt måste all offensiv faslighets-förvaltning bygga på en nära koppling till del dagliga livet i fasligheten.

Utvecklingsprogram 1990-1995

För att få en effektivisering och slagkraft till stånd av samhällets medver­kan i de åtta IC-kommunema, föreslås ett mer långsiktigt utvecklingspro­gram för perioden 1990—1995. Ramen för programmet bör ligga i in­tervallet 100-150 mkr. Det övre beloppet är därvid satt för att markera att en högre ambitionsnivå än dein miniminivå som nedan presenteras, i flera fall kan anses välmotiverad. Nödvändiga medel härför torde i stor utsträckning kunna frigöras genom en försäljning av befintliga IC-lokaler.

Programmets övergripande syfte är att stimulera utvecklingsbefrämjan-de projekt i de åtta IC-kommunerna.

Till sin karaktär är programmet inriktat mot lokalt/regionalt förankrade idéer. Ansvaret ska primärt läggas på lokala/regionala aktörer.

Programmet omfattar fem huvudpunkter:

A.   Temporära hyresnedsättningar för utvecklingsförelag i de befintliga IC-
lokalema.

B. Lokala utvecklingsprogram för näringslivet.

C.   Teknik- och utbildningssatsningar inom vissa gemensamma nischom­
råden.

D. Etablerande av nätverk utanför regionen.

E. Infrastmkturåtgärder i övrigt.

I största möjliga mån bör åtgärderna stödja varandra. Synergimöjlighe-lema bör sålunda vara goda.

På den korta lid vi har haft till förfogande har de organisatoriska konsekvensema av förslagen inte hunnit penetreras i detalj. Klart är dock att krafttag måste tas för all bättre koordinera det stora spektmm av samhällsingripanden som redan idag förekommer. Organisationsfrågan måste utredas vidare.

Vidare bör det av framställningen ovan framgå atl det har varit svårt att
finna bärkraftiga skäl alt föreslå alt Stiftelsen Industricentra bibehålls.      442

 

Utsikterna all ge stiftelsen en ny roll ter sig om än inte mikroskopiska så     Prop. 1989/90:76 ändå svåra all försvara ekonomiskt. Vad gäller såväl rollen som förelags-     Bilaga 4.1 raggare och som näringslivsutvecklare har under senare år etablerats etl i de flesta fall mycket bärkraftigt altemativ i form av lokala näringslivsorga­nisationer.

Del är mot denna bakgrund vårt förslag att Stiftelsen Industricentra avvecklas och att medel för näringslivsulveckling i stället överförs lid det lokala planet. För detta talar också det faktum att de åtta kommuner det här är fråga om, sinsemellan är synnerligen individuella i problembild, tänkbara insatser etc.

I fortsättningen behandlas del fempunktsprogram som ovan skisse­rats:

A. Temporära hyresnedsättningar för utvecklingsföretag i de befintliga IC-lokalerna.

Det är ett ofrånkomligt faktum all hyresnivån — även med en högeffektiv fastighetsförvaltning - är för låg generellt sett i IC-lokalerna. Alla former av kostnadsslyrd och effektiv förvaltning lorde därför redan på kort sikt innebära hyreshöjningar. Detta är också sunt sett ur de berörda hyresgäs­ternas synvinkel, då de eljest skulle komma all basera sin verksamhet på en konstlat låg och subventionerad hyresnivå. Det bör oekså i samman­hanget noteras att alla sådana former av löpande driftssubvenlioner har förkastats av internationella organ som OECD. Del bör därför vara en målsättning att komma ifrån denna typ av subvention.

Samtidigt slår det helt klart alt flera av de företag som idag bedriver verksamhet i IC-lokalerna har en svag ekonomisk bärkraft. Etablerandet av en kostnadsstyrd hyresnivå — även baserad på ren självkostnadsprincip ulan exceptionella vinstpåslag — kommer med största sannolikhet atl innebära så stora påfrestningar på vissa unga förelag i ett utvecklingsske­de, att verksamheten hotas.

Det är mot denna bakgrund vår slutsats att medel avsätts för atl ge möjlighet till temporära hyresnedsättningar för vissa utvecklingsbolag i IC-lokalerna. Totalt kan en sådan insats beräknas kosta ca 10 mkr under femårsperioden 1990-1995.

B. Lokala utvecklingsprogram för näringslivet.

De åtta IC-kommunerna vittnar om en vilja att initiera och genomföra lokala utvecklingsåtgärder av långsiktig art. Man talar i termer av kommu­nala näringslivsstrategier eller utvecklingsprogram med en lång rad kon­kreta och ålgärdsinriktade punkter. Att få till stånd verklighetsanpassade utvecklingsprogram upplevs som myckel angeläget.

Programmen utgör i praktiken en plattform som identifierar omvärlds­
förhållanden och de nischer och projekt som kan utgöra de starka sidorna i
kommunen. Operativa åtgärder ingår som en väsentlig del. Utifrån den
analys som växer fram i ett lokall samspel — och i vissa fall även regionalt
- kan bättre fömtsättningar skapas för prioritering och uppbackning av    443

 

projekten från flera aktörer. Därmed ges också utrymme för den nödvändi-     Prop. 1989/90:76
ga uthålligheten.                                                           Bilaga 4.1

Det är väsentligt att utvecklingsprogrammen formas på ett sådant sätt all konkreta ålgärder identifieras och all operativa resurser finns tillgängli­ga. På många håll finns också anledning att tala i termer av ett flertal utvecklingsprogram i en kommun. Under 80-talet har flera lokala nätverk vuxit upp — ofta kallade lokala företagsgmpper — i såväl centralorten som i de mindre orterna i samma kommun. Det är väsentligt all denna decen­tralisering beaktas i del vidare arbelet med olika utvecklingsprogram.

Erfarenhetsmässigt tar etl effektivt bearbetande av ell utvecklingspro­gram både tid och andra resurser i anspråk. Här anmäler kommunled­ningarna och näringslivssekretarialen att man upplever svåra flaskhalsar.

Svårigheterna ligger på flera plan. För det första gäller del all bena upp problemen för all överhuvudlaget värdera om del finns någon realism i all gå vidare. Man kan kalla detta för förstudiefasen. En professionell genom­gång i denna fas är väsentlig.

För det andra måste ett projekt — om det efter försludiefasen bedöms fortsatt meningsfullt — drivas vidare in i en genomförandefas. Projektet måste då få ramar, budget och bemanning. Ofta stöter näringslivssekreta­riaten på praktiska problern i båda avseendena. Ekonomiska resurser saknas för alt snabbt följa upp förslag som emanerar från l.ex. lokala företagargmpper. Förslag blir liggande eller följs upp — men med bristfäl­lig kvalitet.

För all praktiskt råda bol på dessa flaskhalsar föreslås alt s. k. "mjuka medel" ställs lill kommunemas fijrfogande under de närmaste 5 åren. Medlen kan användas av kommunemas näringslivssekrelariat (motsva­rande) för atl t. ex. låna in professionell hjälp på olika projektområden av central betydelse för regionens näringslivsulveckling. Insatserna kan avse analyser av omvärldsfömtsättningar för ett visst projekt, kontakter och analyser för förelagselablering eller projektledarskap med anledning av ett specifikt genomförande av ett redan tidigare analyserat projekt.

Denna decentraliserade modell för företagsutveckling är så pass princi­piellt intressant i den fortsatta re:gionalpoliliken att erfarenhetema på denna punkt bör dokumenteras. För att genomföra detta program avsattes medel tid respektive kommun. Totalt har beräknats att en ram på minst 50 mkr erfordras för femårsperioden.

C. Teknik — och utbildningssatsningar inom vissa gemensamma områden.

Ett genomgående drag i IC-kommunema och likväl i många andra inlands­
kommuner i Norrland — är svåriglielema atl skapa stabila stödjepunkter
för leknikkunskap och utbildning. Kommunerna har på denna punkt
vittnat om dels svårighetema, dels viljan atl ändå bygga upp stödjepunk­
ter. I de ansträngningar som görs pekar erfarenheterna på alt ett bredare
regionalt samarbete ofta erfordras för att skapa en bas. Därmed kan
slutsatsen dras att teknik- och utbildningssatsningama i normalfallet är
något som berör hela Norrlands inland. I praktiken bör samband finnas
mellan Norrlands inland och befintliga högskolor och teknikcentra.            444

 

1 intervjuema har genomgående framkommit hur svårt det är att dra åt    Prop. 1989/90:76 sig kunskapsintensiva projekt och att etablera kopplingar till Norrlands    Bilaga 4.1 högskolor. Del är väsentligt att sådana kopplingar kommer lill stånd och att FoU-världen får andra fömtsättningar atl skapa brohuvuden i Norr­lands inland.

I de aktuella kommunema finns många olika kunskapsområden som kan bli föremål för vidare exploatering. Idéer, förslag och projekt saknas inte. Del är emellertid slående på vilket tydligt sätt nischen träteknik går som en röd tråd genom ortema. Man kan till och med tala om en förenan­de länk på denna punkt. (Det samma gäller om än i något mindre uttalad form området livsmedelsteknik. Se nedan.) Man är medveten om all skogsråvaran på skilda sätt måste vidareförädlas på plats i så hög grad som möjligt. Man är också medveten om all träteknik är ett vittomfattande kunskapsområde med snabb utveckling på t. ex. kontinenten och i andra delar av landet. En kunskapsutveckling rör sig på två plan: ett tekniskt och ett ekonomiskt/ marknadsmässigt. Båda har kopplingar lill varandra.

Mot denna bakgmnd föreslås ett närmare bearbetande av iräleknikom-rådet. Härvid bör en naturlig knylning etableras med Norrlandsfonden, Träteknikcentmm i Skellefteå, ev Skellefteå Snickericentral liksom med högskoloma i Norrland. Det övergripande syftet bör vara att höja kunska­perna på träteknikområdet och att i linje därmed generera nya projekt till gagn för den trävarubaserade industrin i Norrlands inland.

Som exempel på åtgärder kan här nämnas konkret tekniköverföring till inlandsförelagen. Här kan paralleller dras med den typ av småföretagskon­sultation enligt särskild taxa som Institutet för Verksladsleknisk forskning (IVF) i ett flertal år ägnat sig ål svenska verkstadsförelag. Verksamheten har haft karaktär av delvis fri konsultation (initialt) åt småföretagen i verkstadsbranschen.

Träleknikområdet kan också behöva någon/några praktiska stödjepunk­ter i inlandet. På l.ex. marknadssidan kan konstateras atl arbete pågår i Ljusdals kommun och omkringliggande område för etl närmare samarbete mellan de Irävambaserade företagen. Inventeringen inleddes 1989 och går under benämningen X-TRÄ. Ungefär motsvarande arbete pågår också i Strömsunds kommun.

I den sistnämnda kommunen har också knutils förhoppningar om ett s.k. "trälekniskt centmm" med uppgift att bl.a. bedriva utbildning på 2-årig (senare ev 3-årig) Iräteknisk linje, 1-årig påbyggnadsutbildnjng i mö­bel- och inredningssnickeri, specialkurser i träkännedom, sågverks- och hyvleriutbildning saml andra kortkurser som kan hänföras tiU branschen.

Konceptet rymmer också flera andra delar med bl. a. en integration av utbildningen i ett tekniskt centmm.

1 detta sammanhang har också uppkommit förslag om ett målinriktat nyhetsbrev för teknikspridning. Även denna del borde övervägas närmare.

Del bör också finnas anledning att överväga initiering av ett kvalilelsut-vecklingsprogram för träsektom i Norrlands inland.

Ramen för det trätekniska programmet kan för hela perioden beräknas
uppgå lid 15 mkr. Merparten av denna summa har beräknats behöva anslås
tdl ett trälekniskt centrum i Strömsund.                                              445

 

En annan nisch med intressant potential är livsmedelsområdet. I de     Prop. 1989/90:76 flesta IC-kommuner finns företag och projekt med livsmedelsinriktning.     Bilaga 4.1 Ofta handlar del om livsmedel med en mer exklusiv karaktär — l.ex. renkött i olika former, skogens bär-, högkvalitaliva grönsaker, drycker av skilda slag. Genomgående har verlcsamhetema emellertid en mycket be­gränsad omfattning och därmed en smal bas all slå på.

Mot bakgmnd av de konsumtionsmönster som allt tydligare utvecklat sig på 1980-talet och som förväntas bli än mer markerade på 90-talel bör livsmedelsprodukter från Norrlands inland ha möjligheter all finna en marknad i såväl Sverige som utomlands. Konsumentema efterfrågar dels mer miljöinlressanta produkter dels sådana kvalitetsprodukter som står för en särprägel och därmed kan ge; något av en exklusiv smakupplevelse. På 90-talets konsumentmarknad — med sin fokusering på mångfald skulle norrländska livsmedel ha fömtsättningar att möta kräsna kunder.

I linje med dessa iakttagelser har en del gjorts. Svårighetema är emeller­tid betydande att med uthållighet nå ul till en marknad på långt avstånd. Nätverken är ofta outvecklade. Ett produktionstänkande har ett starkare fotfäste än etl marknadstänkande.

Bland intressanta marknadsidéer som nyligen etablerats kan här nämnas Top Trading med vammärket Top of Europé. Här erbjuds marknaden bl. a. en lång rad norrländska livsmedelsprodukter av hög kvalitet. En allt större del går på export (Tyskland i iRjrsta hand). Del principiellt intressan­ta i detta sammanhang är all handelshusliknande verksamheter av detta slag kan finna sin roll och underlätta för många underleverantörer i Norr­land. Svårighetema är dock många. Bl.a. erfordras uthållighet.

Mot den bakgmnd som beskrivits föreslås att ett livsmedelsprogram för marknadsinriktade åtgärder initieras. För denna del förslås en ram på 5 mkr för perioden.

Brislen på högskoleutbildning och FoU-projekt i Norrlands inland — i alla fall sådana med en bäring på näringslivsutvecklingen — är idag myc­kel påtaglig. Fungerande och täta kopplingar lill högskoloma i t. ex. Norr­land saknas i hög grad. Kommunema uppfattar det i stort sett enhälligt som all man har hamnat bredvid den dynamiska kunskapsutvecklingen. Här måste åtgärder sältas in för alt bygga broar mellan kustlandet och inlandet. Dessa broar måste vara mycket praktiskt upplagda för att de ska upplevas som nyttiga för näringslivet och därmed värda investeringar. ,

På denna punkt bör snarast överliiggningår komma lill stånd i samarbete mellan berörda inlandskommuner, Nortlandsfonden och högskoloma i Norrland i syfte att få igång distansundervisning, "lokala centra" och FoU-anknytning. Betydande erfarenheter har på detta område redan sam­lats inom ramen för den distansundervisning som sedan flera år bedrivits av Umeå Universitet. Del vore en samhällsekonomisk förlust om denna verksamhet inte ytterligare följdes upp och breddades till atl omfatta även regionala högskolor och nya motlagarorter.

Vi har beräknat att ett belopp på 25 mkr erfordas för att fullfölja redan
initierade åtgärder och utveckla nya inom detta vitala område. Dämtöver
bör det finnas skäl att i samarbete med Norrlandsfonden få fram medel för
operativa FoU-projekt av värde för såväl inlandskommunerna som högsko-       446

 

lorna själva. Det bör understrykas att detta är ett området där det finns    Prop. 1989/90:76 starka skäl att överväga en ytterligare ambitionshöjning utöver den här    Bilaga 4.1 föreslagna.

Här öppnar sig på 90-talel i själva verket ell intressant område all nischinriktat satsa på i samverkan mellan Norrlandsfonden m.fl. och Norrlands samtliga högskolor. För den fortsalla utvecklingen av dessa högskolor är det väsentligt alt FoU-medel tillförs. Frågan är för närvaran­de föremål för intresse bland högskoleledningama.

D. Etablerande av nätverk utanför regionen

På 90-lalet blir inlandets marknad i än högre grad en fråga om att tränga ut på en europamarknad (väst- såväl som Östeuropa) med såväl produkter som tjänster. Europamarknaden kan ses som vår egen hemmamarknad. Oavsett bransch handlar del om att lyckas med att bygga brohuvuden till andra marknader.

Det står helt klart att denna fråga inte går atl lösa med säriösningar från några få kommuner. En slagkraftig marknadsetablering erfordrar samver­kan och synergier från hela den norrländska arenan.

I de kommuninvenleringar som ligger till gmnd för denna utredning har tydligt framgått att aktörema upplever någon form av brohuvud — eller skyltfönster — mot europamarknaden som önskvärt. Man inser samtidigt all ell projekt av detta slag kräver en bred samverkan.

IC, likaväl som Norrlandsfonden, har berört ifrågavarande behov. Ell förslag från IC har därvid framkommit om all etablera ett brohuvud på Arlanda. Det kan ifrågasättas om just Arlanda är rätt plats för att etablera de nya kontaktytor som erfordras. Förslaget bör dock diskuteras vidare utifrån just det nätverkslänkande som ovan flera gånger framhållits.

Med anledning av ovanslående bör närmare övervägas möjligheten att bygga upp några brohuvuden för det norrländska näringslivet i vid me­ning. Syftet kan sammanfattas på följande sätt:

•   ge ökade kontaktmöjligheter mellan norrlandsregionen och marknaden via en egen "marknadsplats" med försäljning och utställning;

•   ge kvalificerad hjälp lill Norrland avseende EG-informalion m.m. rö­rande afTärsrelevanta data, FoU-projekt, upphandling, nya regelsystem. (Motsvarande gäller i tillämpliga delar för Östeuropa.)

Rent praktiskt kan flera nedslagsplatser vara aktuella l.ex. Bryssel, Sophia Anlipolis, Geneve, Arlanda och/eller Stockholm city. Med bro­huvuden i dessa lägen skulle Norrland plötsligt komma nära och rakt in i marknaden. Dessutom får regionen egna skyltfönster att kraftsamla kring. 1 sig torde en sådan samling vara till nytta och skapa nya synergieffekter lill gagn för både tillverknings- och tjänsleseklorema i Norrland.

För all stimulera uppbyggnaden av beskrivna brohuvuden behövs initi­
erande medel. Därför föreslås här alt medel avsattes för en analys och
projektering på 2 mkr. Om det visar sig aktuellt att genomföra projektet/-n
avsattes medel motsvarande 50% av drift- och investeringskostnaderna
under en första 5-årsperiod, dock maximalt 15 mkr. Uppläggningen fömt-  447

 

sätter med andra ord all ytterligare part/er träder in som intressenter.     Prop. 1989/90:76
Möjlighetema att finna sådana bedöms som icke orealistiska.         Bilaga 4.1

E. Infrastmkturåtgärder i övrigt

Ända sedan regionalpolitiken först kom i fokus i Sverige på 1960-talel har transport- och kommunikalionsfiågor i allmänhet fångat intresset. Del kan därför tyckas patetiskt att åter ta upp bl. a. dessa frågor inom ramen för allmänna infrastmkturella ålgärder. Hit har vi avslutningsvis även fört frågan om riskkapilalförsörjning till mindre förelag.

• Jämväg

De kommuner som ligger i anslutning till inlandsbanan framhåller all godstrafiken är etl väsentligt argument i näringslivssammanhang. Sam­tidigt vill man slå vakt om persontrafikmöjlighetema. Man anser all dagens trafikvolym inte speglar de faktiska möjlighetema. I ell gemen­samt uttalande har kommunema pekat på att "regeringen borde avsätta resurser för att åtminstone ytterligare ett antal år i en mer offensiv anda än hittills och gäma i okonventionella former pröva olika möjligheter att utveckla trafiken ..."

Kommunkontaktema har pekat på att det som efterlyses för närva­rande är en inträngande kommersiell genomlysning av inlandsbanan i syfte all identifiera helt nya lösningar, inklusive ev nya intressenter.

Även i Haparanda är jämvägsfrågan av vitalt intresse. I detta fall är del transileringen av handeln i öst-västlig riktning som är av utomor­dentlig och långsiktig betydelse föi regionen.

Fortsatt utredning bör därför snarast vidtas av järnvägstrafikens roll i Norrlands inland under 1990-talet. Medelsbehovet för en sådan utred­ning och för utredning om flygtrafikens fömtsättningar (se nedan) har beräknats tdl ca 5 mkr •Flyg

För att utveckla näringslivet i en region idag — och med största sanno­likhet av allt större vikt i morgon — erfordras snabba och effektiva persontransporter. Det gäller inom tillverkningsindustri likväl som inom tjänsteproducerande näringar och turism. Med del lidsavstånd från Stockholm som idag gäller för såväl Sveg som Haparanda (ca 1/2 arbetsdag) föreligger begränsade fijmlsällningar atl fömya näringslivet.

1 Haparandas fall föreligger en i del närmaste exceptionell situation eftersom man enbart befinner sig på ca 25 km avstånd från en intema­tionell flygplats (Kemi). På del nordiska planet borde förhandlingar las upp i syfte alt öppna Kemi flygplats för svensk inrikestrafik.

En snabb översyn av flygtrafiken tdl de åtta (C-kommunerna är ett högt prioriterat önskemål.

• Riskdcapital

Det har inte varit vår primära utredningsuppgift att granska riskkapital-
tillgången inom norrländskt näringsliv. Del måste dock konstaleras att
flera av de problem som här behandlats emanerar ur försök alt rädda
redan i utgångsläget underkapitaliserade företag genom hyressubven-
tioner etc.                                                                                     448

 

Med risk för att göra en alltför grov generalisering vågar vi ändå påslå     Prop. 1989/90:76 att riskfinansieringen i norrländskt näringsliv är bristfällig. Varken ut-     Bilaga 4.1 vecklingsfondema eller Norrlandsfonden har förmått tillgodose de be­hov som finns. Senare lids satsningar som Malmfältens Finans synes i det närmaste ha dragit en bedräglighetens slöja över sig. Del kapital som tillförts projekt i Norrlands inland är utomordentligt begränsat.

Ulan ett säkerställande av en fungerande riskkapitalmarknad där staten under överskådlig tid måste vara direkt involverad kommer inte tidigare föreslagna ålgärder atl bära fmkt. Den enda väg som är fram­komlig torde vara en förstärkning och fokusering av Norrlandsfondens aktiviteter mot Norrlands inland. Detta kräver ökade frihetsgrader i fondens sätt att agera samt en förstärkt näringslivsförankring i fondens styrelse eller andra beslutande organ.

449
29   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76                                          ~

 

Alternativa former för ägande och utveckling av Stiftelsen Industricentras anläggningar

Yngve Öberg

Sammanfattning

Stiftelsen Industricentras övergripande mål måste realiseras under 90-lalel om de aktuella centralorterna i Nordands inland ska överleva i framtidens tjänstesamhälle. Som framgår av Carl Fredrikssons utredning så krävs därvid ett myckel kraftfullt och "kundorienteral" angreppssätt för alt skapa en attraktiv företagsmiljö utifrån varje orts speciella förutsättningar och resurser.

lC:s uppläggning och resurser är inte anpassade till de nya fömtsättning­ar som gäller. Den centraliserade organisationen måste enligt vårt förme­nande avvecklas. Nya ägare måste ta ansvaret för alt organisera verksam­heten till professionella utvecklings- och fastighetsbolag, vars framtid står och faller med förmåga och kompetens att utveckla ortens förelagsmiljö. Utgångspunkten är del uttalade behovet alt bättre samordna erforderliga kvalitetshöjningar, när del gäller infrastmktur och samhällsservice med arbetet atl bygga upp en väl fungerande och framtidsinriktad förelags­miljö.

För all realisera en sådan högre ambitionsnivå krävs att en strategi för varje centralort utformas med anpassning lill ortens specifika möjligheter och resurser. — De totala ul vecklin gsinsatsema kan illustreras av figuren, där samordnade insatser är nödvändiga för att uppnå avsedd effekt.

Prop.1989/90:76 Bilaga 4.2

 

Fig. En attraktiv företagsmiljö kräver utveckling med helhetssyn.

En kombination av privata och kommunala ägareintressen verkar mest intressant. Samtal med olika intressenter och resultatet av hyresgästenkä­ten talar för all kommunen ska begränsa sitt ägarengagemang till max 49%.

Kommunens inflytande utövas inte i första hand genom aktieägandet utan mera genom att ge bra samhällsservice och stöd lill näringslivets utveckling, t. ex. med snabb myndighetshantering och bra boendemiljö för

450

 

nyckelpersonal. Om det lokala utvecklings- och fastighetsbolaget i samver-     Prop. 1989/90:76 kan med befintliga och nya företag lyckas så ger det utslag på kommunens     Bilaga 4.2 sysselsättningsläge och budget, vilket torde vara kommunledningens pri­mära ansvar och belöning för dess insatser.

1 den mån kommunen har egna fastigheter som lämpligen kan ingå i utvecklingsbolagels fastighetsbestånd, så kan detta vara en möjlighet alt även för kommunen frigöra investerat kapital. Samordningsvinster ligger också i gemensamma näringslivsresurser och bättre nyttjande av driflper-sonal och förvaltningsadminislralion. Varje centralort behöver en väl fun­gerande serviceorganisation även för andra fastighetsägare och företagare i kommunen.

Del vore en stor fördel om en finansiellt stark majoritetsägare tar huvud­ansvaret för att i samverkan med lokala partners bygga upp lokala bolag och genomföra den skisserade utvecklingen enligt kap 4 — i första hand på IC-orterna. Detta skulle underlätta en gemensam marknads- och teknikut­veckling på intressanta nischområden (se Carl Fredrikssons utredning).

Den kritiska faktorn i en nödvändig stmkturförändring av IC-verksam­helen är att finna rätt ägarestruktur som kan kombinera lokal förankring med resurser och intresse att utveckla den lokala företagsmiljön och mark-nadskonlaklema utanför regionen. För atl säkerställa en framgång med ortspecifika lösningar behövs en resursstark majoritetsägare i varje utveck­lingsbolag som kan bidra till att lyfta kompetensnivån och vinna tid i konkurrensen om bra företagare och välutbildad arbetskraft på alla nivåer. Del lokala utvecklingsbolaget får härigenom tillgång till en professionell resurspool och ell nätverk som är nödvändigt för att klara ambitiösa utvecklingsprojekt.

Den konkreta lösningen på varje ort kommer givelvis att variera beroen­de på de lokala fömtsättningarna och de framtida ägarnas resurser och förmåga att mobilisera lokala, regionala och centrala resurser i en strategi för den aktuella bygdens överlevnad och utveckling.

Med den skisserade uppläggningen kan staten med stor sannolikhet frigöra ett avsevärt investerat kapital och successivt avveckla de driftun­derskott och ränteeftergifter som idag belastar budgetramen för regional­stöd.

Det friställda budgetutrymmet bör kunna användas till mera målinrikta­de lokala insatser när del gäller alt systematiskt och med helhetssyn utveckla ett rimligt antal centralorter som stödpunkter för glesbygdens sysselsättning och samhällsservice. (Se förslagen i Carl Fredrikssons utred­ning).

451

 

Sammanfattning av och remissyttranden över      Prop. 1989/90:76

Rapporten Östersund och Norrlands inland   ®''

(Ds 1989:31, 32)

1 Inledning

Rapporten Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31, 32) utarbetad av Sven Moberg har remissbehandlats under hösten 1989.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av överbefälhava­ren (ÖB), försvarets förvaltningsskola (FörvS), överstyrelsen för civil be­redskap (ÖCB), postverket, televerket, riksantikvarieämbetet (RAÄ), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, lantbmksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens lantmäteriverk, statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveck­ling (STU), statens naturvårdsverk (SNV), delegationen för glesbygdsfrå­gor, länsstyrelsema i Jönköpings, Älvsborgs, Värmlands, Västemorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, skogsstyrelsen, expertgmp­pen för forskning om regional utveckling (ERU), konsumentverket, Sveri­ges lantbmksuniversitet (SLU), Bergs, Bräcke, Strömsunds, Åre och Öster­sunds kommuner, Jämtlands läns landsting, AMU Jämtlands län, Jämt­lands läns museum, Jämtlands läns TCO-distrikl, Svenska kommunför­bundet. Landstingsförbundet, Centmm för glesbygdsteknik (CGT), Temu Interactor AB, Norrlandsfonden, Västemorrlands och Jämtlands läns han­delskammare och Riksidrottsförbundet.

Dessutom har yttranden inkommit från Lantbmkamas riksförbund (LRF), Länsmusiken i Jämtlands län och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva.

Luftfartsverket och Krokoms kommun har avstått från att lämna något yttrande.

2 Allmänna synpunkter på betänkandet

Flera remissinstanser anser att utredarens förslag är angelägna och alt del nu behövs beslut om insatser. AMS påpekar all trots dagens gynnsamma arbetsmarknadsläge kvarstår de grundläggande stmkturproblemen. Det är därför viktigt atl de föreslagna åtgärderna "behandlas i ell sammanhang med inriktning på en kraftsamling för utvecklingen av Norrlands inland i allmänhet och Jämtlands län med Östersund i synnerhet".

Länsstyrelsen i Jämtlands län "ser del som mycket glädjande all regio­nen nu, efter långvariga och svåra regionala problem, äntligen uppmärk­sammas med förslag lill sammanhängande och genomgripande åtgärder". Länsstyrelsen pekar på att de lagda förslagen har "en tyngdpunkt mot förstärkt infrastmktur främst inom området högre utbildning" och menar därför all del är viktigt atl förslagen prövas tillsammans med förslagen från SIND och länsstyrelsen.

Östersunds kommun menar att problemen i Jämtlands och Norrlands       452

 

inland gör "att det snabbt kommer till konkreta beslut och all förslagen     Prop. 1989/90:76
börjar realiseras".                                                           Bilaga 5

Jämtlands läns landsting konstaterar "del angelägna i alt staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för all främja utvecklingen i Jämtlands län". Landstinget framför vidare "våra starka önskemål om all fömtsättningar snarast skapas för konkret genom­förande av föreslagna åtgärder".

Bergs kommun fömtsätter all rapporten leder till snabba och konkreta beslut.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare menar all de före­slagna åtgärdema behövs och "vill med skärpa påtala alt det är bråttom".

FöriFlillstyrker förslagen men anser alt det behövs en särskild organisa­tion i länet för att administrera de olika projektförslagen.

Lantbruksstyrelsen anser all de förslag lill utvecklingsinsatser för Öster­sundsregionen som förs fram i rapporten kommer all "få betydelse för landsbygdens utveckling inte bara i Jämtland ulan även i övriga län i norra Sverige".

Landstingsförbundet konstaterar all del är angeläget att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitk avsätter ökade resurser för all främja utvecklingen i Norrlands inland.

Några remissinstanser, bl. a. Bergs kommun och kommunförbundet, ef­terlyser en klarare strategi för hur insatser i Östersund ska kunna komma glesbygdskommunema i länet till del.

Strömsunds och Bräcke kommuner samt LRF menar att utredaren borde ha övervägt utlokalisering av verksamheter från Östersund till glesbygds­kommunema i länet.

SIND tycker att utredaren bättre borde ha uppmärksammat Östersunds ställning i ett riksperspektiv. De bedömningar som görs av utbildnings-och kompetensfrågor är tillämpliga på samtliga län med regional högskola. SlNDs generella åsikt är all ytterligare satsningar måste göras på utbild­ningen, såväl högskole- som fort- och vidareutbildningen.

SÖ påpekar atl del är en allvarlig brist all utbildningen i gymnasieskolan och komvux inte behandlas i utredningen.

Are kommun anser all insatsema de närmaste åren bör koncentreras lill områdena kommunikationer och utbildning.

UHÅ ifrågasätter om det> är möjligt alt rekrytera "alla kompetenta och forskamtbildade lärare och forskare lill de föreslagna verksamhetema".

ÖCB är positiva till förslagen eftersom en allt mer glesnande landsbygd minskar det civila försvarets möjligheter att fullgöra sina uppgifter.

Jämtlands läns TCO-distrikl påpekar atl utredningen saknar "förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länets kvinnor till utveckling inom sina nuvarande och/eller nya yrkesområden".

ERU ifrågasätter det rimliga i att regeringen tillsätter en särskild utred­ningsman för att komma med förslag lill utvecklingsinsatser i en kommun eller ell län inom områden "där det är nödvändigt alt på central nivå väga mellan behov i skilda delar av landet".

453

 

3  Högskoleutbildning                                                      Prop. 1989/90:76

Bilaga 5 I utredningen föreslås en utökning av utbildningen på högskolan inom

områdena ekonomi, turism (inkl. kultur), systemvetenskap, socialt arbete, folkhälsoarbele, byggnadsteknik samt särskilda utbildningsanordningar för elitidrottare. Vidare föreslås alt högskolan får ökade resurser för fort­bildning och vidareutbildning.

En enig remissopinion instämmer i synen på behovet av högskolesals-ningar i Östersund. Utredarens förslag stöds av SLU, postverket och LRF.

UHÅ anser inte atl antalet platser på ekonomlinjen eller syslemveten-skaplig linje bör ökas under överskådlig lid. Antalet platser på lurismlinjen har nyligen utökats och utbildnin§;sbehovel är för närvarande föremål för en översyn. Därför bör inte denna utbildning ökas för närvarande. I stället för en generell uppräkning av per capila-kostnadema på alla tre linjema bör medlen användas för forskningsanknytning och lärarfortbildning. UHÄ "räknar med atl kompetens för all genomföra ingenjörsutbildning för del bygglekniska området i framtiden kommer all finnas även vid högskolan i Östersund". De finner del önskvärt all högskolan kan fortsätta försöksverksamheten med särskilt anpassade studier för elitidrottare. Den föreslagna påbyggnadsutbildningen i socialt arbete ingår i årets anslags­framställning från UHÄ. När det gäller den föreslagna utbildningen i folkhälsoarbele bör tillgången på erforderlig kompetens utredas ytterliga­re. Det skulle vara en förde;l om utimmet för fort- och vidareutbildningen kan ökas. Högskolan bör därför ges särkilda planerings- och informations­resurser för denna verksamhet.

Några remissinstanser efterlyser insatser inom den humanistiska sek­tom. Det gäller bl. a. SÖ, UHÅ, FörvS och Jämtlands läns museum.

Flera remissinstanser tycker att utbildningssatsningen borde vara mer anpassade till de fömtsättningar som finns i regionen. SIND menar att de föreslagna resursema borde koncentreras till några områden som på sikt kan göra Östersund intressant i (ill nationellt perspektiv. Turism skulle kunna vara ett sådant område.

Länsstyrelsen i Jämtlands län oc h Jämtlands läns TCO-distrikl anser alt förslagen är mycket positiva för länet, men tycker att del hade varit motiverat att föreslå en förlängning av turismulbildningen lill tre år och atl föreslå en särskild kulturvelarlinje.

Östersunds kommun föreslår att Östersund blir "huvudort för turismul­bildningen i Sverige genom utbyggnad av utbildningar lill en 3-årig utbild­ning och ökat inlag". Dessutom fijreslås att högskolan erhåller "särskilda resurser för atl utveckla riksuni!ka tekniska utbildningar". Intressanta nischer för högskolan i Östersund kan t.ex. vara "satsningar på elitidrott och utbildning som finansieras av kommun och landsting."

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare "anser att Öster­sund har fömtsättningar att inta en ledande roll i landet vad avser utbild­ning med inslag av forskning och utveckling inom bl. a. energiområdet, turism/rekreation, ekoteknik, informationsteknologi och träindustri".

RAÅ anser att del är "angeläge;t all pröva kurser som inriktar sig på
länels historia och kultur dels för all kunna utveckla en modell för alt        454

 

användas i andra regioner, dels för atl kulturhistoriska moment är eflersal-     Prop. 1989/90:76 ta i gmndutbildningen". Inom den föreslagna byggnadsingenjörsutbild-     Bilaga 5 ningen bör en inriktning mot traditionella byggnadsmetoder prövas.

Ett par instanser påpekar behovet av distansundervisning. Bergs kom­mun menar att högskolan i högre utsträckning än idag bör bedriva kurser på de mindre ortema i länet. SÖ anser att distansutbildning är viktigt i Jämtland därför bör länet prioriteras vid försöksverksamhet inom detta område.

Riksidrottsförbundet är positiva lill förslaget om utbildning av elitidrot­tare. De stöder också de synpunkter som finns i rapporten på att Östersund på sikt bör ha möjligheter att bygga upp ett centmm för idrotlsutveckling.

4 Forskningsutbildning av lärarna

Utredaren föreslår att högskolans resurser för s. k. forskningsanknytning och kontaktverksamhet bör utökas successivt under en sexårsperiod så att resursema budgetåret 1995/96 uppgår till 2 milj. kr. per år.

UHÅ stöder förslaget och påpekar all brislen på forskamtbildade lärare är stor vid samtliga mindre och medelstora högskolor. En ökad satsning på lärarfortbildning och andra forskningsanknytningsåtgärder är avgörande för standarden vid alla mindre högskolor.

5 Forskning vid högskolan

I utredningen föreslås att högskolan årligen tilldelas medel för forskning på eget programansvar. Medlen bör utgå med successivt höjda belopp. Under perioden 1990/91-1995/96 bör dessa uppgå lill sammanlagt 15 milj. kr. Utredaren anser inte att det är aktuellt med fasta forskningsresurser förrän tidigast 1996/97, men en lämplig framlida inriktning är professurer i informationsbehandling, förelagsekonomi, nationalekonomi, sociologi och socialt arbete.

Av de remissinstanser som behandlat frågan är de flesta positiva till förslaget. Flera instanser pekar på behovet av atl forslcningsinsatsema profileras.

SIND understryker behovet av koncentration av forskningsresursema till lämpliga områden, en koncentration av turistutbildningen i Östersund bör också innefatta forskningsresurser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län anser all utredningens förslag lill professu­rer ska kompletteras med en professur i turismvelenskap altemativt tu­rismvetenskap med ekonomisk inriktning.

Östersunds kommun menar atl en professur i turism saml forsknings-och utvecklingsinsatser inom turismområdet är nödvändiga. För atl hög­skolan på "lång sikt skall behålla och stärka sin ställning behöver fasta forsknings- och utvecklingsinsatser vid skolan inrättas".

Bräcke kommun tycker all högskolan bör kunna utvecklas till en ledande 455

 

forsknings- och utvecklingsenhet inom bl.a. energiområdet, turism/rek-     Prop. 1989/90:76
reation och ekoteknik.                                                    Bilaga 5

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser "all en forskningsenhet med en professur inom landsbygdsområdet bör knytas till högskolan i Östersund, alternativt högskolan i Växjö".

SÖ ifrågasätter om det inte är möjligt all pröva frågan om fasla forskar­tjänster tidigare än vad utredaren föreslår.

STU är tveksamma till atl nu expandera en icke uppdragsslyrd forskning på eget programansvar, ställning lill frågan bör anstå till dess all stalsmak­tema tagit principiell ställning till fästa forskartjänster vid regionala hög­skolor.

UHÅ avstyrker bestämt en fast forskningsorganisation med professurer. Det som nu måste utvecklas "är en samverkan i friare former som nätverk mellan de mindre och medelstora högskoloma och forskare/forskargmp-per vid universiteten".

6 Arbetsmarknadsutbildning

Utredaren föreslår en resursförstärkning på 36 milj. kr. för arbetsmark­nadspoliliska insatser under budgetåren 1990/91-1991/92 i Jämtlands län i första hand med inriktning på Östersundsområdet. Medlen ska an­vändas för utbildning i företag, arbetsmarknadsutbildning, starta-eget-bidrag och en friare användning av sysselsättningsskapande medel.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva.

AMS understryker "de fria medlens betydelse för att de utvecklingsin­satser som utredningama föreslår sk;all kunna förverkligas" och all ulbild-ningsinsatsema får en långsiktig inriktning mot näringsgrenar som kom­mer alt ha arbetskraftsbehov, t. ex. träindustrin och turismen.

Flera instanser tycker atl en vidgad användning av starta-eget-bidraget bör prövas i ell större område. SIND anser att den föreslagna satsningen på arbetsmarknadsutbildningen är angelägen och att förslaget om en utvidgad målgmpp för starta-eget-bidrag bör omfatta hela stödområde A och B. Kommmunförbundet menar att den vidgade användningen av starta-eget-bidraget skall kunna ges även i andra regioner med liknande behov. Lant­bruksstyrelsen påpekar all starta-eget-bidrag för närvarande kan utgå till sökande med anknytning till jordbruket inom ramen för ålgårdsprogram-met för jordbmket i norra Sverige. Erfarenheterna av detta har varit positiva.

AMU Jämtland stöder utredningens förslag men anser all förslagels inriktning på tillverkande förelag är för ensidigt och anser all medel även ska avsällas för lurismutbildning.

SÖ anser all förslagen är traditionella och all medlen borde kunna användas till kompetenshöjning i andra former t. ex. samverkan gymnasie-skola/komvux.

456

 

7 Teknikcentra                                               Prop. 1989/90:76

Bilaga 5 Utredaren föreslår att ulbildningsstiftelsen Zenil, i samband med en omst­mkturering av verksamheten, skall få statligt stöd på 1 milj.kr. per år under en treårs period.

Flera remissinstanser stöder förslaget bl. a. länsstyrelsen i Jämtlands län och Norrlandsfonden. AMU Jämtland anser att en utvecWing av stiftelsen Zenil är mycket angelägen och påpekar att det är viktigt att lokaliserings­stöd eller annat stöd kan komma ifråga för speciella projekt.

Några remissinstanser påpekar all Zenits roll behöver klargöras. SÖ betonar all Zenits roll i förhållande lill reguljär utbildning bör preciseras. SIND menar all del är viktigt atl Zenits roll och verksamhetsidé klargörs innan bidrag beviljas. Bidrag bör kopplas till vissa uttalade aktiviteter.

8 Underhållsteknik

I utredningen föreslås att frågan om etl underhållstekniskl centmm utreds ytterligare dels måste en marknadsundersökning göras, dels måste organi­sationsfrågor lösas.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva, bl. a. läns­styrelsen i Jämtlands län som också konstaterar att utredningsarbetet pågår.

Flera remissinstanser påpekar att samverkan bör ske med övriga aktörer inom del underhållstekniska området. STU anser att underhåUsteknik är ett viktigt område men med de begränsade personella och ekonomiska resurser som finns inom området anser STU all det är viktigt all regionala insatser kopplas till del nationella forskningsprogrammet inom drifts- och underhållsområdet. UHÄ lycker att förslaget är intressant, men all det bör byggas upp i samverkan med den kompelens som finns vid DUC i Hämö­sand, ATS i Östersund och högskolan i Karlstad. Norrlandsfonden påpekar det angelägna i att verksamheten samverkar med de organisationer som verkar inom området i Sundsvallsregionen saml kopplas till verksamheter vid Norges Tekniska Högskola i Trondheim. SIND ansluter sig till utreda­rens förslag och påpekar att en central uppgift bör vara att få med etl antal stora privata företag med koppling till underhållssidan.

9 IT-centrum

I utredningen föreslås att en utredningsman tillsätts för att detaljutforma
en organisationsplan för ett informationsteknologicentmm i Östersund.
Uppgiften för ett IT-centmm skall bl.a. vara att aktivt verka för att
myndigheter och företag i Norrlands inland effektiviserar och förnyar sin
verksamhet saml verkar för all enskilda människor ges bättre möjlighet alt
utnyttja informationsteknologin. Utredningsmannen bör utreda såväl en
frislående organisation som en lämplig organisatorisk knylning till länssty­
relsen.                                                                                         457

 

Förslaget stöds av AMU Jämtland, Östersunds kommun och Norrlands-     Prop. 1989/90:76 fonden. FörvS anser att det är viktigt atl ell IT-centmm skapas, och atl del     Bilaga 5 "kan vara en motor i olika former av distansutbildning".

Lanlbruksstyrdsen påpekar att det är viktigt att i detta sammanhang la särskild hänsyn "till landsbygdens näringsliv och utbildnings- och infor­mationsbehov".

Televerket framhåller atl de tekniska fömtsättningarna finns och att "huvudsatsningen för ett IT-projekt måste vara att hitta konkreta använd­ningsområden, där kunderna har egen nytta av informationsteknologin".

Länsstyrelsen i Jämtlands län menar att "parallellt med den organisato­riska uppbyggnaden måste den praktiska och behovsanpassade verksam­heten byggas upp bl. a. i form av ett antal försöksprojekt". Vidare anförs att del är nödvändigt att tillsätta den föreslagna utredningsmannen "för all arbetet skall kunna fortgå enligt utredningens och länets ambitioner". Länsstyrelsen föreslår all 5 milj.kr. avsätts för försöksverksamhet under utredningstiden.

Ett par remissinstanser anser att förslaget inte är lillräckligt preciserat. SIND menar all det återstår etl omfattande utredningsarbete innan det går att bedöma idén. STU påpekar att det är viktigt alt redan från början se långsiktigt på finansieringsfrågan. STU bedömer alt en koncentration till etl fåtal teknikområden är en riklig strategi, och att IT-leknik kan vara av strategisk betydelse för Jämtland. Dessutom ställer sig STU tveksam till att "tio experter har möjlighet att med tillräcklig kvalitet läcka in alla de kompetensområden som skulle fordras för att möta utredningens förvänt­ningar på centret". En altemativ uppläggning av centret som borde över­vägas är att mer flexibelt använda experter i olika projekt.

t////4 avstyrker det förslag som presenteras i utredningen. De ifrågasät­ter om det finns kompetens och behov av de föreslagna insatsema. Om förslaget skall utredas ytterligare bör konkreta förslag tas fram om hur ett nätverk för detta centmm och landets högskolekompetens på området skall utvecklas.

10 Centrum för landsbygdsutveckling

Utredaren föreslår alt en utredningsman tillsätts med uppgift att detaljut­forma en organisationsplan för ett centrum för landsbygdsutveckling i Östersund. Glesbygdsdelegationens personal och verksamhet bör överfö­ras till centret.

Förslaget tillstyrks av bl. a. Bergs och Östersunds kommuner, Jämtlands läns TCO-distrikt, länsstyrelsen i Norrbottens län och Norrlandsfonden. UHÄ tillstyrker förslaget under fönatsättning all formema för samverkan med övriga centmmbildningar för glesbygdsfrågor övervägs. Lantbrukssty­relsen menar all ell centmm för landsbygdsutveckling "skulle bli ell värde­fullt komplement lill del arbete som redan påbörjats av andra organ och myndigheter".

SIND ansluter sig till förslaget men påpekar all del hade varit värdefullt
om förslaget hade underbyggts av en utvärdering av delegationens verk- 458

 

samhet och av det åtgärdsprogram som drivits av lantbmksslyrelsen i de     Prop. 1989/90:76 sju nordligaste länen. När det gäller verksamhetens inriktning bör hög     Bilaga 5 prioritet ges åt insatser för ungdom och kvinnor.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län stöder förslaget och framhåller att centret "bör fungera som en kompletterande resurs med samordning av projekt med uttalat inslag av utveckling. Uppföljningsfrågoma bör ägnas uppmärksamhet".

Länsstyrelsen i Västerbottens län tillstyrker förslaget men betonar att projektverksamheten bör ha generell rikskaraktär.

Konsumentverket "anser det anmärkningsvärt all betydelsen av en fun­gerande dagligvam- och drivmedelsservice inte berörs närmare i betänkan­det". Konsekvensen av detta torde bli att ansvaret för dessa frågor även i fortsättningen kommer att ligga på konsumentverket. En angelägen arbets­uppgift för centret bör, enligt konsumentverket, vara atl utveckla den offentliga statistiken så all förhållandena i landsbygdsområdena bättre kan följas.

Några remissinstanser påpekar att stalsmaktema först bör ta ställning lill den framtida regionalpolitikens mål och medel innan beslut om ett landsbygdscentmm fattas. Denna åsikt framförs av bl.a. SLU, glesbygds­delegationen, kommunförbundet och LRF.

Flera av de remissinstanser som är positiva till förslaget har kommente­rat organisationsfrågor. SL C/påpekar alt det är en brist all utredaren inte har behandlat frågan om hur en nära kontakt med berörda departement skall vidmakthållas.

Glesbygdsdelegationen poängterar behovet av en stark organisation som på central nivå arbetar med samordning av glesbygds-Zlandsbygdsfrågor. Delegationen betonar all huvudansvaret för genomförandet ska ligga på länsstyrelsema. Centret bör arbeta med landsbygdsfrågor i vid mening, glesbygdsfrågoma skall dock prioriteras.

Kommunförbundet anser atl organisationen bör gynna en integration av glesbygdsfrågoma i olika myndigheters arbete så att inte hela ansvaret för glesbygdsfrågoma läggs på centret.

Länsstyrelsen i Jämtlands län stöder förslaget och menar att centrets anknytning till högskolan bör lösas i organisationsutredningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län kommenterar kopplingen mellan ett landsbygdscentmm och Centmm för glesbygdsteknik. "Beträffande CGT är detta organ i första hand inriktat mot areella näringar och tekniskt utvecklingsarbete inom detta område. Närheten till högskolan i Luleå bör därför på sikt ge CGT goda fömtsättningar lill operativa insatser för glesbygden inom hela Norrlands inland."

CCr påpekar all rollen som "pådrivare på departementsnivå inte får gå förlorad". CGT anser, som utredaren, att CGT ska få tid att fullfölja sina pågående projekt, samt atl kontoret i en framlid skulle kunna fungera som ell av flera "lokalkontor".

Några remissinstanser är tveksamma tiU den föreslagna organisationen. RAA menar all en närmare knylning lill regeringskansliet bör övervägas.

Skogsstyrelsen ifrågasätter om de föreslagna funktionema skall utföras

459

 

av en egen myndighet eller om de kan inrymmas i nu befintlig verksamhet,     Prop. 1989/90:76
ny byråkrati bör dock undvikas.                                        Bilaga 5

Länsstyrelsen i Älvsborgs län menar att det finns en risk att ett lands­bygdscentmm kan komma att "förstärka den organisatoriska splittringen på regionalpolitikens område. Avgijrande härvidlag blir hur arbetsuppgif­ter, befogenheter och sambandet rned regionalpolitiken i övrigt definie­ras". Frågan bör enligt länsstyrelsen övervägas i samband med behandling­en av den regionalpoliliska kommitténs förslag.

Länsstyrelsen i Värmlands län anser att centret organisatoriskt bör till­höra det departement som har ansvaret för regionalpolitiken.

LRF poängterar att landsbygdsfrågoma måste ha en organisatoriskt stark ställning inom arbetsmarknadsdepartementet eller annan lämplig plats inom kanslihuset.

Länsstyrelsen i Jönköpings län lycker att del är naturligt alt knyta centret till lantbmksslyrelsen och skogsstyrelsen.

Flera remissinstanser har behandlat resursfrågan. Länsstyrelsen i Väster­bottens län anser att de föreslagna resursema är otillräckliga och anser att de extra resurstillskott som krävs inte får tas från andra regionalpolitiska anslag.

Glesbygdsdelegationen menar att totalt bör centret ha minsl 15 heltids­tjänster, dessutom bör centret ha projektmedel i storleksordningen 40-50 milj. kr.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva anser all centret bör tillföras ekonomiska resurser i storleksordningen 50milj.kr. per år för bl.a. projektverksamhet. Resursema bör bl.a. användas för atl stärka lokalt arbete och lokal mobilisering.

De flesta instanser som kommenterat lokaliseringen till Östersund är positiva. Det gäller bl. a. skogsstyrdsen, lantbruksstyrelsen, SIND, CGT, länsstyrelserna i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens, och Norrbot­tens län.

Några anser att andra lokaliseringsaltemativ bör prövas. SLU har inte några principiella invändningar mot Östersund men anser all verksamhe­tens inriktning och den organisatoriska uppbyggnaden ska vara avgörande för valet av lokaliseringsort. Kommunförbundet menar all Östersund som lokaliseringsort bör vägas mot andra möjliga lokaliseringsaltemativ. LRF påpekar all andra lokaliseringsorter bör prövas.

Glesbygdsdelegationen anser all organisationen bör ha en bas i Stock­holm. Dämlöver kan delar utlokailiseras dels tiU en mindre ort (bl.a. ledning, administration, projektverksamhet), dels till en högskoleort (FoU-frågor).

Länsstyrelsen i Värmlands län och Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva lycker all verksamheten bör förläggas lill Stockholm.

460

 

11 Temu Interactor AB                           Prop. 1989/90:76

Bilaga 5 I utredningen föreslås att aktiekapitalet i Temu Interactor AB utökas med

5 milj. kr.

Förslaget stöds av Norrlandsfonden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget under fömtsättning alt "företagets möjlighet all gå in med riskkapital inte löses på annat sätt genom REK -87s förslag".

Temu Interactor AB tillstyrker förslaget, men påpekar all bolaget på sikt bör få en breddad kapitalbas och ett breddat ägande för atl företaget skall få den ekonomiska bas som behövs för långsiktig uthållighet på riskkapi­talmarknaden.

SIND tycker atl förslaget är kortsiktigt och atl del är viktigt all frågan om Temu ges en långsiktig lösning.

STU betonar atl erfarenheten visar all del är svårt all få lönsamhet i denna typ av verksamhet. Därför bör stalsmaktema, om verksamheten anses motiverad, stödja verksamheten med "utgångspunkt i att det kom­mer all bli fråga om att successivt tillskjuta medel för drift av verksamhe­ten".

12 Kartproduktion

Statens lantmäteriverk har utarbetat etl förslag till produktion av digital landskaps- och fastighetsinformation i Jämtlands län. Utredaren föreslår att statliga medel tillförs projektet så alt det kan genomföras.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är i stort sett positiva.

Lantmäteriverket konstaterar all verket, under fömtsättning att finansi­eringen klaras, är berett "att ansvara för att förslaget genomförs och all la ansvar för satsningens varaktighet".

Enligt RAÅ innebär förslaget all etl förbättrat underlagsmaterial tas fram som är av stort värde för kulturmiljövårdens planering.

Strömsunds kommun anser alt en produktion av digitalt kartmaterial med fördel kan förläggas lill Strömsunds kommun.

13 Omlokalisering

Östersund är enligt utredaren en lämplig ort för fortsall omlokalisering av
statlig verksamhet. Ålgärder bör vidtas för att ytterligare ca 200 statliga
arbetstillfällen omlokaliseras från Stockholmsområdet lill Östersund.
Myndigheter som utpekas som tänkbara för en omlokalisering är statens
industriverk, statens naturvårdsverk och någon av försvarsmaktens myn­
digheter/institutioner. Vidare bör uppdrag kunna ges lill statliga affärs­
verk, förslagsvis televerket, postverket och/eller luftfartsverket atl bidra
med ca 100 arbetsplatser.
Några remissinstanser delar utredarens syn på omlokalisering av statlig    461

 

verksamhet till Östersund. SÖ delar utredarens uppfattning alt Östersund     Prop. 1989/90:76
är en ort som är lämplig för omlokailisering av statlig verksamhet. Bilaga 5

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare anser att "del bör finnas naturliga fömtsättningar att förlägga delar av bl. a. naturvårdsver­ket och statens industriverk till Östersund".

Andra remissinstanser anser att utredaren borde ha kunnat gå längre i sina förslag. Länsstyrelsen i Jämtlands län "beklagar atl utredningen inte för fram direkta förslag och hemställer att regeringen prövar frågan enligt utredningens intentioner".

Östersunds kommun anser att "förslag bör fallas om minsl 500 statliga arbetstillfällen som snarast bör omlokaliseras lill Östersund". Kommunen pekar på televerket och ACC Nord som lämpliga omlokaliseringsobjekl.

Bräcke kommun poängterar alt även kommunema utanför Östersund bör prövas som lokaliseringsaltemaitiv.

De remissinstanser som utpekats som möjliga utlokaliseringsobjekl är negativa till förändringar inom den egna verksamheten. SIND anser alt en utlokalisering av verkets regionalpolitiska verksamhet skulle försvåra en sammanhållen regional- och industripolitik. Verket menar all det är bättre all fortsätta all decentralisera verksamheter lill länsnivån. Verket har fört fram konkreta förslag lill regionalpoliliska kommilléen.

SNV pekar på svårighetema alt lokalisera en del av verksamheten i Östersund. Detta skulle bl.a. innebära att samordningen inom verket försvåras, att restider och kostnader ökar saml alt risk finns all kompetent personal inte flyttar med vid en omlokalisering.

ÖB konstaterar att vare sig behov eller möjligheter finns atl förlägga ytterligare verksamhet lill Östersund under nuvarande ekonomiska förhål­landen.

Postverket påpekar all den tekniska utvecklingen skapar möjligheter att decentralisera verksamheten. Unde;r den närmaste femårsperioden beräk­nas postens nya kassasystem innebära att 300—400 årsarbetskrafter över­förs till postkontoren utanför Stockholmsområdet, samtidigt som en de­centralisering av personal- och ekoiiomiadministrationen under en treårs­period ska innebära att personalbehovet i Stockholmsområdet minskar med ca 1 500 årsarbetskrafter.

14 Kultur

Utredaren behandlar en rad insatser inom kulturområdet, bl.a. altemativ lill länsteater, renovering av Gamla lealem, ny museibyggnad samt etable­ring av kulturarbetsplatser.

Utredarens förslag stöds av flera remissinstanser. SIND anser all försla­gen är väl avvägda.

Jämtlands läns museum noterar med tillfredställelse all planema på ett
nytt länsmuseum uppmärksammats av utredaren och anser att frågan ska
behandlas utanför de ekonomiska ramar som föreslagils i annat samman­
hang (Ds 1989:36) till uppförande av nya länsmuseilokaler. Museet arbe­
tar med planema för hur en konservalorsaleljé ska kunna etableras, detta  462

 

förutsätter dock, enligt utredarens förslag, att ett engångsbidrag för vissa     Prop. 1989/90:76 inventarier och produktionsutmstning beviljas. De framhåller också del     Bilaga 5 angelägna i att den skisserade Riksbildcentralen förverkligas.

RAÅ stöder förslaget om bevarande av Gamla teatern och har "vid överläggningar med lokala representater sagt sig berett stödja projektet ekonomiskt vad avser kulturhistoriska överkostnader". Vidare stöder RAÄ förslaget om en ny museibyggnad och förslaget till engångsbidrag för etablering av konservatorsateljé i Östersund.

Statens kulturråd ansluter sig till utredarens förslag och konstaterar alt man nyligen överlämnat en rapport till regeringen om "hur en lillfredstäl-lande teatersiluation kan åstadkommas i de s.k. teaterlösa länen". Där föreslår man all medel ställs till rådets förfogande för försöksverksamhet i de berörda länen. När det gäller finansieringen av de framlagda förslagen konstaterar rådet "att åtgärder med syften som inte i första hand är kulturpolitiska bör belasta annan huvudtitel än den tionde i statsbudge­ten".

Några remissinstanser anser att utredarens förslag inte är tillräckliga. Länsstyrelsen i Jämtlands län betonar vikten av kulturpoliliska satsningar men anser alt förslagen "inom kulturområdet är alltför få för att åstad­komma en tillfredsställande utveckling inom hela kulturområdet i Öster­sund och regionen". De menar att "en allvarlig brist i utredningen är att den hell saknar förslag inom musikområdet." Länsstyrelsen föreslår "att länsmusiken erhåller statsbidrag för inrättande av fyra kvalificerade tjäns­ter som yrkesstråkmusiker samt en tjänst som folkmusikkonsulent". Läns­styrelsen delar inte utredningens uppfattning all staten inte ska engagera sig i tillkomsten av ett konserthus i Östersund. Samma åsikt om konsert­hus framförs av Jämtlands läns TCO-distrikt. Länstnusiken i Jämtlands län ansluter sig till länsstyrelsens yttrande när det gäller musikområdet.

Östersunds kommun anser att kommunen "behöver kompletteras med nya och bättre kulturinstitutioner". Kommunen pekar på behovet av ett nytt länsmuseum och/eller konserthall men menar all dessa projekt kräver stort statligt stöd. Dessutom är man positiv till förslaget om kulturarbets­platser.

SÖ anser att de presenterade projekten är synnerligen viktiga, men att utredaren lämnat viktiga problem utan konkret ställningslagande.

463

 

Sammanfattning av och remissyttranden över      Prop-1989/90:76

statens industriverks förslag till               Btiaga 6

näringslivsutvecklande insatser i Jämtlands län

1 Inledning

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av försvarets förvaltningsskola (FörvS), Överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB), televerket, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), lantbmksstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), styrelsen för teknisk utveckling (STU), delegationen för glesbygdsfrågor, länsstyrelsen i Jämtlands län. Bergs, Bräcke, Strömsunds, Åre och Östersunds kommuner, Jämtlands läns landsting, Jämtlands läns TCO-distrikt, Landstingsförbundet, Temu Interactor AB, Norrlandsfonden och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Krokoms kommun och Svenska k:ommunförbundet har avstått från atl lämna något yttrande.

2 Allmänna synpunkter på förslaget

Ett flertal remissinstanser instämmer i utredningens bedömningar och tillstyrker förslagen. Det gäller bl.a. lanlbruksstyrdsen, Temu Interactor AB, Norrlandsfonden och Västernorrlands och Jämtlands läns handelskam­mare.

FörvS tillstyrker förslagen men anser att det behövs en särskild organisa­tion i länet för att administrera de olika projektförslagen.

Landstingsförbundet konstaterar "atl del är angelägel att staten inom ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att främja utvecklingen i Norrlands inland".

UHÅ välkomnar initiativet lill de gjorda utredningarna. "Del är angelä­gel att genomtänkta, fungerande satsningar görs med kraft och målmedve­tenhet för Norrlands inland och för Östersund."

Länsstyrelsen i Jämtlands län och Strömsunds kommun understryker SINDs mening att insatser för alt stärka näringslivsutvecklingen i en region måste la fasta på de fömtsättningar som råder. Del ger betydligt bättre effekt att långsiktigt stärka redan pågående insatser än att splittra resurserna på ständigt nya åtgärder.

Jämtlands läns landsting tillslyrker i allt väsentligt förslagen och betonar att fömtsättningar snarast bör skapas för ett konkret genomförande av ål-gärderna.

Östersunds kommun betonar vikten av att behandla SINDs förslag till­sammans med förslagen från de båda andra utredningarna.

Glesbygdsdelegalionen understryker viklen av atl insatserna ges tillräck­lig uthållighet för att skapa en långsiktigt positiv utveckling.

ÖCB är positiva lill förslagen eftersom en allt mer glesnande landsbygd
minskar "del civila försvarels möjligheter att fullgöra sina uppgifter".         464

 

Are kommun anser att insatserna under de närmaste åren bör koncenlre-     Prop. 1989/90:76
ras till områdena kommunikationer och utbildning.                Bilaga 6

Televerket är positiva till ,de förslag som berör deras verksamhet men påpekar att det i de olika projekten "krävs dellagande av de intressenter, som har ett konkret utbyte av informationsteknologin". Annars är del, enligt televerket, stor risk att projekten faller ihop när de statliga medlen är förbmkade.

AMS tillstyrker förslagen men menar att utbildningsinsatserna måste få en mer långsiktig inriktning och riktas mot bl. a. turism och träindustrins behov. Dessutom påpekas att det i glesbygdskommunema krävs insatser av otradilionellt slag för att åstadkomma fasla arbetstillfällen.

Några remissinstanser efterlyser insatser på andra områden.

Bergs kommun påpekar att del saknas förslag för den egna kommunen. "Vi anser det olyckligt atl insatser och pengar destineras till vissa områden och orter, något som endast konserverar eller förstärker rådande förhållan­den." Dessutom anser kommunen att utredningen saknar aktiva åtgärder för all få ungdomar och kvinnor att stanna i glesbygden.

Jämtlands läns TCO-distrikt efterlyser "förslag på åtgärder som syftar till att särskilt stimulera länels kvinnor till utveckling inom sina nuvaran­de och/eller nya yrkesområden".

Bräcke och Strömsunds kommuner påpekar all goda kommunikationer är en överlevnadsfråga för länet. Detta bör beaktas i behandlingen av utredningens förslag.

Glesbygdsdelegationen tycker att en angelägen insats vore alt, som ell pilotprojekt, utarbeta ell övergripande program för landsbygdsutveckling inom Jämtlands län. "Som etl led i arbetet bör ell inomregionalt decenlra-liseringsprogram tas fram där bl. a. etablerandet av lokalkontor utgör en del."

3 Träindustrin

Länsstyrelsen i Jämtlands län har initierat ett programarbete för skogsin­dustrins utveckling med syfte all öka vidareförädlingen i länet. SIND är beredd att medverka i arbetet. Behovet av statliga insatser är ännu ej preciserat.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. Länsstyrel­sen i Jämtlands län noterar med tillfredsställelse atl SIND är berett att medverka vid genomförandet av skogsindustriprogrammet.

Strömsunds kommun framhåller all insatserna för Träman 90-projektel måste förslärkas och även ges en starkare lokal koppling. Kommunen är beredd all medverka vid utformningen av etl lokalt program.

4 Kunskaps- och teknikspridning

Länsstyrelsen i Jämtlands län har utarbetat ett nytt treårsprogram för

kunskaps- och teknikspridning som bl. a. innehåller följande delprogram

— kompetenshöjande insatser för befintliga företag,                             465

30   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

 

—stimulans för nyföretagande och nyetebleringar inom bl. a. IT-området,     Prop. 1989/90:76

—infrastmkturinsatser bl. a. åtgärder för atl utveckla en Jämtlandsprofil     Bilaga 6 på IT-området,

— utbildningsinsatser med bl. a. skräddarsydda kurser för förelag.
Totalkostnad för programmet är ca 21,5milj.kr. SIND föreslår en cen­
tral finansiering på 12 milj. kr.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. Förslaget tillstyrks av bl. a. Jämtlands läns TCO-distrikt och Temu Interactor AB.

STU anser atl IT-leknik kan >'ara av strategisk betydelse för etl gles­bygdslän som Jämtland eftersom tekniken på sikt kan möjliggöra en ut­veckling i symbios med näringsmässigt starkare regioner i riket.

FörvS menar att man bör diskutera "atl i varje kommunlälort inrätta någon form av centra för kommunikation, utbildning och kontorsverk-samhel. Dessa centra skulle kunna ha telestuge-modellen som förlaga".

Strömsunds kommun stöder förslaget men anser att de föreslagna resur­sema är för begränsade mot bakgmnd av de stora behoven.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar atl även de små företagens möjligheter atl tillämpa avancerad teknik bör uppmärk­sammas.

5 Kommunikationsspridning/videotexförsök och nästa generation telestugor

SIND föreslår att 7 milj. kr. avsätts för två pilotprojekt inom området. Videotexförsöken syftar lill all utveckla tjänster inom glesbygdsservice och inom småföretagsseklom. Resurser krävs för alt genomföra "fullskale­försök". Utvecklingen av telestugor görs med hjälp av bl.a. Televerket Jämtland och Telenova. Medel bör avsättas för utveckling av affärsområ­dena och igångsättning av två inledande försöksprojekt.

Remissinstansema är eniga om all förslagen är angelägna.

Televerket påpekar all videotexförsöken är ell konkret sätt atl sprida informationsteknologin tiU glesbygd och nya användargmpper.

förvS anser att "utvecklingen av telestugor bör ske med etl starkt inslag av lokalt näringslivsmedverkan".

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare menar att del "är lämpligt all en viss profilering sker beträffande teleslugomas utbud av tjänster för alt skapa större underlag och möjliggöra erforderlig kompe­tensutveckling".

Strömsunds kommun framhåller att bristen på kvinnoarbetsplatser talar starkt för att insatsema stärks på detta område, men anser all de belopp SIND föreslår är otillräckliga.

6 Systemlösningar för verkstadsindustrin

SIND föreslår insatser för introduktion och anpassning av i första hand
CAD/CAM-system till verkstadsindustrin saml utbildning av anställda.
Resursbehovet är beräknat lill 4,fi milj. kr. under en treårsperiod.             466

 

Strömsunds kommun anser atl insatser bör göras för att även intressera     Prop. 1989/90:76 mindre industriföretag för systemutvecklingsfrågoma och menar mot den-    Bilaga 6 na bakgmnd all de föreslagna medlen är otillräckliga.

7 Distansutbildning, studiecentra m. m.

SIND anser all utbildning är en nyckelfråga för utvecklingen i länet. Verket presenterar några utbildningsprojekt i länels kommuner.

Strömsunds kommun vill inrätta etl centmm för träteknik, data och eko­nomi integrerat med ell studiecentmm. Syftet är all utnyttja och utveckla skolans kompetens för service och uppdrag i samarbete med näringslivet.

Härjedalens kommun vill förstärka distansutbildningen och genomföra en förelagamtbildning i kommunen. Dessutom genomför Härjedalens kommun en gmndläggande allmän dalautbildning i glesbygd (GAD) i en av tälortema. SIND menar atl kommunen borde få medel för all prova idén på ytterligare två orter.

För att bl.a. förstärka uppdrags- och vuxenutbildningen planeras ett studiecentmm i Ragunda.

Kostnadema för de tre första förslagen är 7 milj. kr.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva bl. a. länssty­relsen i Jämtlands län och Jämtlands läns TCO-distrikt.

FörvS påpekar alt de föreslagna insatsema är angelägna och atl det behövs en samordning av bl. a. distansundervisningen i länet.

SÖ anser "all etl övergripande koncept för distansundervisning bör utarbetas i samverkan med olika utbildningsanordnare".

Bräcke kommun påpekar all utbildning är en nyckelfråga för näringslivs­utvecklingen. Kommunen anser all det är nödvändigt alt anslagen lill före­tagsanpassad utbildning utökas.

Strömsunds kommun vill ha en fortsatt utveckling av distansundervis­ningen. Träutbildningen har hög prioritet i kommunen och de avser att lägga fram ett altemativt förslag till uppläggning av träutbildningen.

8 Service-Zinfrastrukturuppbyggnad näringsliv -kommun

För att främja den industriella och sociala miljön behövs på många orter lokaler för både näringslivet och för fritidsaktiviteter. Del finns projekt på mindre orter där kommun och företag är beredda att gemensamt satsa på sådana lokaler. SIND föreslår projektstöd på 12 milj. kr.

De som kommenterat förslaget anser att insatsema är angelägna men några anser all medelsramen är för liten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget men anser all medels­ramen är väl låg för meningsfulla projekt.

Strömsunds kommun anser all behovet av stöd till gemensamma lokaler
för näringslivet och kommuner är långt större än vad som anges i utred-  467

 

ningen och menar att 30-40milj.kr. behövs under en femårsperiod en-     Prop. 1989/90:76
bart i Strömsunds kommun.                                              Bilaga 6

Glesbygdsdelegationen menar att en av de viktigaste frågoma för utveck­lingen i länet är att förbättra infrastmkturen, det inkluderar även den lokala infrastmkturen med bl. a. samlingslokaler.

9 Statligt - kommunalt näringslivsarbete

För all stärka de mindre kommunemas näringslivsarbete behövs utbild­ning av näringslivssekreterare och konkreta projeklinsatser, t.ex. kontakt­förmedling med tjänste- och induislriföretag i Stockholmsregionen. SIND föreslår att medel (1,2 milj.kr. motsvarande 150000kr. per kommun) tilldelas SIND altemativt länsstyrelsen för detta. Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrker förslaget.

468

 

Sammanfattning av och remissyttranden över      Prop-' 989/90:76

länsstyrelsens i Jämtlands län förslag till  ®*'

utvecklingsinsatser i Jämtlands län — med särskild inriktning på kommunema utanför Östersund

1 Inledning

Efter remiss har yttranden över förslaget avgetts av televerket, vägverket, luftfartsverket (LFV), universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), skolöver­styrelsen (SÖ), statens kulturråd, lantbmksstyrelsen, skogsstyrelsen, fiske­ristyrdsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND), styrelsen för teknisk utveckling (STU), Sveriges Lantbmksuniversitet (SLU), delegationen för glesbygdsfrågor, Sveriges turistråd. Bergs, Bräc­ke, Strömsunds, Åre och Östersunds kommuner, Jämtlands läns landsting, Jämtlands läns TCO-distrikt, Landstingsförbundet, Nortlandsfonden saml Västemorrlands och Jämtlands läns handelskammare.

Krokoms kommun och Svenska kommunförbundet har avstått från att lämna något yttrande.

2 Allmänna synpunkter på förslaget

Ett flertal remissinstanser framhåller nödvändigheten av en samlad och heltäckande satsning för att få en positiv utveckling i Jämtlands län.

SIND anser all länsstyrelsens förslag spänner över ett brett register och atl alla förslag är angelägna.

UHÅ välkomnar initiativet till de gjorda utredningama. Del är "angelä­gel alt genomtänkta, fungerande satsningar görs med kraft och målmedve­tenhet för Norrlands inland och för Östersund."

Bräcke kommun delar utredningens syn atl det krävs utomordentligt kraftfulla insatser om kommunema utanför Östersund ska uppnå en ut­veckling som möjliggör au skälig samhällsservice kan upprätthållas.

Jämtlands läns landsting tillstyrker i allt väsentligt de beskrivna utveck-lingsambilionema och uttrycker starka önskemål om alt fömtsättningar snarast skapas för konkret genomförande av föreslagna åtgärder.

AMS framhåller att det är av stor vikt atl de tre utredningsförslagen behandlas i ell sammanhang med inriktning på en kraftsamling för utveck­lingen av Norrlands inland i allmänhet och Jämtlands län med Östersund i synnerhet.

Jämtlands läns TCO-distrikt understryker att samtliga insatser som de tre utredningama pekar på skall behandlas tillsammmans. Var för sig är förslagen inte heltäckande och ger inte de samlade effekter som behövs för en positiv utveckling i länet.

Landstingsförbundet konstaterar atl del är angelägel att staten inom
ramen för en effektivare regionalpolitik avsätter ökade resurser för att
främja utvecklingen i Norrlands inland, särskilt vad gäller glesbygdens
problem och fömtsättningar samt informationsteknologins möjligheter att
främja utvecklingen.                                                                       469

 

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare delar utredning-     Prop. 1989/90:76 ens syn alt del krävs utomordenlligl kraftfulla insatser om kommunerna     Bilaga 7 . utanför Östersund ska uppnå en utveckling som möjliggör att skälig sam­hällsservice kan upprätthållas.

Glesbygdsdelegationen understryker viklen av alt insatserna ges tillräck­lig uthållighet för all skapa en långsiktigt positiv utveckling.

Are kommun stöder utredningens förslag. För atl nå resultat bör insat­serna under de närmaste tre åren koncentreras till områdena kommunika­tioner och utbildning.

Östersunds kommun ser positivt på atl utredningama som berör Öster­sund och länet läggs fram och behandlas samtidigt, men vill understryka att det inte får ge till resultat, atl den riktade insatsen mot Östersund för att skapa ett kompelenscenlmm av riksintresse i kommunen, förfelas eller försvagas.

Strömsunds kommun noterar atl utredningen prioriterat kommunikatio­nerna och anser att det är av största, vikt att kraftfulla åtgärder sätts in på detta område, men framhåller samtidigt vikten av att statliga medel satsas på uppbyggnaden av anläggningar för kultur, fritid och rekreation för att kommunema skall kunna konkurtera om framtida arbetskraft och minska den stora utflyttningen av ungdomar.

SÖ menar att del är "nödvändigt att resurser för kvalificerad utbild­ningsplanering och planering av samverkan utbildning-näringsliv särskilt prioriteras för ell län som Jämtlands".

Glesbygdsdelegationen lycker all en angelägen insats vore all, som ell pilotprojekt, utarbeta ett övergripande program för landsbygdsutveckling inom Jämtlands län. "Som ell led i arbetet bör etl inomregionalt decentra­liseringsprogram las fram där bl. a. etablerandet av lokalkontor utgör en del."

Jämtlands läns TCO-distrikt efterlyser "förslag på åtgärder som syftar lill att särskilt stimulera länels kvinnor lill utveckling inom sina nuvaran­de och/eller nya yrkesområden".

3 Kommunikationer

1 utredningen föreslås en rad insatser för att förbättra länets kommunika­tioner. Jämtlands län har, enligt länsstyrelsen, landets sämsta vägnät. För att avhjälpa de mest akuta bristerna krävs omedelbara insatser genom lidiga­rdäggning av 11 objekt, med en sammanlagd investeringskostnad på 177 milj. kr.

Jämvägen håller en acceptabel standard fram till Östersund. Däremot behövs en uppmstning av bandelen Östersund-Storlien. Enligt länsstyrel­sen är del myckel angeläget att ek:onomiska fömtsättningar omedelbart skapas så alt de återstående investeringama kan påskyndas eller i varje fall fullföljas utan dröjsmål. För närvarande pågår ell utredningsarbete om Inlandsbanans framtid. Länsstyrelsen avser atl återkomma i denna fråga under år 1990.

Östersunds flygplats har kapacitetsproblem. Ett förslag lill utbyggnad     470

 

har kostnadsberäknats lill 86milj.kr. Härjedalens kommun utreder för Prop. 1989/90:76 närvarande hur en kapacitetshöjning av flygtrafiken till området bäst bör Bilaga 7 lösas, antingen genom en utbyggnad av den befintliga flygplatsen i Sveg eller genom all en ny flygplats byggs i kommunen. Länsstyrelsen fömtsät­ter att största möjliga statsbidrag ska utgå. Norra delen av Jämtlands län saknar flygplats. För all underlätta för näringslivet i området och möjlig­göra en bredare turistsatsning bör en enkel flygplats byggas i Frostviken, vilken har kostnadsberäknats lill 22 — 25 milj. kr.

Telekommunikationema är viktiga för länels utveckling. Investeringar­na bör därför hållas på en hög nivå, vilket bör beaktas vid resurstilldel­ningen inom teleområdet.

De flesta remissinstansema instämmer i utredningens förslag och beto­nar vikten av fungerande kommunikationer.

Glesbygdsdelegationen understryker behovet av kraftfulla insatser för att förbättra infrastmkturen i vid bemärkelse.

Bergs kommun menar att förslagen till insatser inom kommunikations­sektom är alltför koncentrerade lill Östersundsområdet.

Bräcke kommun påpekar atl fungerande kommunikationer är en nöd­vändighet för såväl näringsliv som social och kommersiell service.

Det dåliga vägnätet kommenteras av en rad remissinstanser. Vägverket konstaterar att vägnätet i länet är "mycket dåligt och i synnerhet de många och dåliga gmsvägama vållar problem". Några möjligheter all med ordi­narie medel omedelbart tillgodose det framförda investeringskravet finns inte. Verket bedömer det som mindre sannolikt atl det inom en ny plan går att finansiera hela del framförda investeringskravet.

Bergs kommun anser att insatserna starkare bör styras till det absolut sämsta vägnätet i länet.

Östersunds kommun understryker behovet av kraftigt förbättrade kom­munikationer, det gäller bl. a. vägnätet.

Norrlandsfonden stöder förslagen om utbyggnad av kommunikationerna och påtalar behovet av ett väl utbyggt vägnät för att främja industrins behov av transportmöjligheter året om.

Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att funge­rande kommunikationer är en fömtsättning för såväl näringsliv som social och kommersiell service. Detta kräver ökade resurser till vägnätet. Dagens situation, med dålig framkomlighet under långa perioder, skapar osäker­het för de framtida fömtsättningarna för företagen i länet.

Glesbygdsdelegationen menar att Inlandsvägen borde ha uppmärksam­mats tydligare av utredningen bl. a. mot bakgmnd av den stora betydelse den har för turismen i inlandet.

När det gäller jämvägen är några remissinstanser bl.a. glesbygdsdelega­tionen och Bergs kommun kritiska till att utredningen inte preciserar kraven när det gäller Inlandsbanans framtid. Bräcke kommun och Väster­norrlands och Jämtlands läns handelskammare påpekar att kommunika­tionerna kan komma atl försämras ytterligare om SJ begränsar godshante­ringen i inlandet.

Flera remissinstaner instämmer i behovet av investeringar i länets flyg­
platser. Luftfartsverket konstaterar all behovet av en kapacitetshöjning på      471

 

Östersunds flygplats har ökat men kostnadsberäkningarna för de föreslag-     Prop. 1989/90:76

na investeringarna är uttryckta i en prisnivå som gällde för 2 —3 år sedan.     Bilaga 7

Om den föreslagna taxibanan inte kommer till stånd får man räkna med

ytterligare trafik- och bullerstörningar. Beträffande flygplats i Härjedalen

och planema på flygplats i Frostviken har verket för närvarande inget att

anföra.

Östersunds kommun betonar behovet av en förbättring av flyget och anser alt en utbyggnad av Östersunds flygplats behövs.

Bergs kommun anser atl man bör utveckla även de små flygfälten, som sannolikt kommer all få ökad betydelse både för turismen och del lokala näringslivet.

Telekommunikationerna kommenteras av televerket som framhåller att framkomligheten på telenätet i Jämtland ligger klart över verkels mål för Sverige — 98 %, samt att Östersund är och kommer att vara en knutpunkt för teletrafiken i inlandet och mellan norra och södra Sverige. Redan idag kan televerket i Jämtland erbjuda digilalsi förbindelser i hela länet vilket ger t. ex. förelag avancerade kommunikationsmöjligheter.

4 Lantbruk

I mars 1987 presenterade länsstyrelsen ett program för utveckling av del jämtländska jordbmket för jorbmksdepartementet. Länsstyrelsen vill all regeringen på nytt prövar de förslag i programmet som ännu inte genom­förts. Dessutom behövs nya forsknings- och utvecklingsinsatser för norr­ländskt jordbmk och trädgårdsnäring. För att åstadkomma detta bör sär­skilda medel, 2 milj. kr. per år i fem år, gå till utvecklingscentret i Ås, Krokoms kommun, och lanlbmksuniversilelets institution i Röbäcksda-len.

Förslaget om nya forsknings- och utvecklingsinsatser kommenteras av några remissinstanser.

Norrlandsfonden instämmer i utredningens förslag.

Bräcke kommun anser all lantbmket bör stimuleras genom FoU-insatser och menar atl det är positivt att olika former av altemativ odling prövas.

Lantbruksstyrelsen påpekar all riktlinjerna för den nya jordbmkspoliti­ken kommer att förändra fömtsättningama för lantbmket i länet. Dessut­om konstateras att del redan i dag finns en särskild konsulent med uppgift att föra ul kunskaper om den forskning som bedrivs inom området.

SLU finner del angeläget all resurser ges för att utveckla norrländskt skogs- och jordbmk och norrländsk trädgårdsnäring. I dag sker den största forsknings- och utvecklingsverksamheten i Umeå och Röbäcksdalen, dit även den framtida FoU-verksamheten bör koncentreras. För all minska avståndet mellan forskning och praktiskt nyttjande på regional nivå är del angeläget att försöksverksamheten vid Landsbygdsutvecklingscentrum i Ås får en långsiktig lösning och atl statliga medel ställs till förfogande för minst två statskonsulenlljänsler med tillhörande administrativ personal.

Bergs kommun anser, med hänsyn till jorbmksnäringens stora andel av
kommunens sysselsättning (20%), att den försökverksamhet inom jord-    472

 

bmket i Berg, som har presenterats för jordbmksdepartementel bör kunna     Prop. 1989/90:76
stödjas.                                                                       Bilaga 7

5 Fiskevård

Ett handlingsprogram för fiskevårdsinsatser har utarbetats. Del syftar lill alt höja fiskets kvalitet och öka utbudet av attraktiva fiskemöjligheteri länet. Bland de åtgärder som föreslås finns odling av sällfisk, massiva Öringsul-sällningar samt åtgärder för all reglera fisket. Kostnadema för hela pro­grammet är 40 milj. kr. varav 30 milj. kr. fömtsätts finansieras inom länet. Krav på statliga bidrag är 10milj. kr. under fem år.

De remissinstanser som kommenterat förslaget är positiva. Fiskeristyrd­sen understryker fritidsfiskets betydelse för Jämtlands län och tillstyrker genomförandel av ett program i huvudsak enligt den framlagda planen.

AMS vill särskilt markera vikten av den den långsikliga satsning som föreslås för alt förslärka fisketurismen.

Bergs kommun instämmer i utredningens förslag om utveckling av lä­nels fiske, men anser dessutom alt statliga bidrag bör utgå för iordning­ställande av stigar och raslplaser i syfte all göra fiskevattnen lättare åtkom­liga.

Ett par remissinstanser påpekar att förslaget bör gälla ett större geogra­fiskt område.

SIND påpekar alt vattenbmksnäringen under 1980-lalet har haft stora svårigheter, varför staten bör ta ett samlat grepp och se över fömtsättning­ar och möjligheter vad gäller bl. a. fiskodling, produktionsmetoder, distri­bution och FoU. Ell sådant initiativ bör gälla samtliga skogslän.

Norrlandsfonden stöder förslaget och vill ha ett samarbete mellan samtli­ga inlandskommuner som gör liknande satsningar.

6 Skogsbruket

I en skoglig utredning som utarbetats för länet, föreslås ålgärder för all öka avverkningen och för en ökad kvalitetsproduktion. För all genomföra dessa åtgärder krävs ett regionalpolitiskt bidrag på 30,5 milj. kr. per år under en treårsperiod.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva.

Skogsstyrelsen anser att de föreslagna åtgärdema är väl avpassade lill länets förhållanden. Liknande åtgärder genomförs redan i Norrbollens och Västerbottens län med god effekt. Styrelsen påpekar att all bidragsgivning skall vara villkorad bl. a. för att tillgodose naturvårdsintressena.

SIND anser, mot bakgmnd av skogsnäringens betydelse i länet, att del är viktigt atl en ökad del av råvaran vidareförädlas i inlandet.

Norrlandsfonden seren satsning på all öka skogslillgången som nödvändig
för att på sikt kunna tillfredsställa skogsindustrins behov av råvara.         473

31    Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 76

7  Skogsindustrin                                                                       Prop. 1989/90:76

Bilaga 7 Ett skogsindustriprogram håller på att utarbetas av länslyrdsen . Parallellt

med utredningsarbetet har förhandlingar förts med olika intressenter i och utanför länet för all undersöka fömtsättningama för etablering av skogsin­dustrien verksamhet. En förstudie för att uppföra en CTMP- (kemi-termomekanisk massa) anläggning i länet pågår i samarbete med starka skogsindusiriella intressen. Preliminärt uppgår investeringskostnaderna till 500 - 600 milj. kr. Anläggningen beräknas sysselsätta minst 60 anställda. Etl förslag kommer senare atl presenteras för regeringen.

De flesta remissinstansema är positiva till en ökad vidareförädling av länels skogsråvara, dock är en del remissinstanser tveksamma till miljöef­fektema av en eventuell CTMP-anläggning i länet.

Skogsstyrelsen bedömer atl en ök:ad avverkning, främst inom del privata skogsbmket, är möjlig i länet. Detta kan utgöra basen för en utbyggnad av länels skogsindustri, det är dock viktigt atl del sker på ett sätt som är acceptabelt med hänsyn till miljön och den regionala balansen.

Fiskeristyrdsen framhåller alt även CTMP-tekniken innebär stora ut­släpp till vatten med negativ inverkan på bl. a. fisket. Styrelsen kan därför inte tillstyrka en etablering ulan att lokaliseringsfrågan klariagts.

Norrlandsfonden stöder förslaget till utbyggnad av sågverken i Jämtland med fömtsättning att råvamtillgången säkras. Fonden poängterar vikten av all förädlingsgraden på skogsråvaran höjs. Vidare påpekas alt en CTMP-fabrik, från sysselsättningssynpunkt, skulle vara mycket viktig för länet.

SIND ansluter sig till bedömningen att etableringen av nya sågverk i länet fömtsätter betydande subventioner men menar alt det är tveksamt om de subventioner som fömtsätts ligger inom ramen för gällande regio­nalpolitiska stödregler.

Bräcke kommun framhåller vikten av ökad vidareförädling och kompe­tensutveckling inom skogs- och träindustrin.

8 Mineralsektom

För att tillvarata den potential som finns inom malmmineralsektom före­slås att Jämtlands Mineral AB får ytterligare resurser för att bl. a. fullfölja mineralundersökningar. Inom industrimineralsektom pågår ett arbete med att utveckla byggnads-, prydnads- och andra stenprodukter. Länssty­relsen föreslår alt medel ställs till förfogande för dessa insatser under en tioårsperiod. Programmet bör omfatta 2 milj. kr. per år.

Förslaget stöds av bl. a. Norrlandsfonden.

SIND påpekar all del är svårt atl mobilisera resurser för uppföljande undersökningar av s.k. intressanta mineralfynd. Eventuella insatser bör ske i samarbete med nämnden för statens gmvegendom.

474

 

9 Arbetsmarknadsinsatser                       Prop. 1989/90:76

Bilaga 7 Länsstyrelsen föreslår insatser för bl.a. arbetsmarknadsutbildning, stöd

till företag i form av lokaler, utbildning, produktutveckling, marknadsfö­ring, försök med anställning av nyexaminerade akademiker, arbetsmark­nadspoliliska insatser samt ökade möjligheter alt kombinera olika statliga bidrag. För detta föreslås att 40 milj. kr. avsätts under budgetåren 1990/91-1991/92, främst för kommunema utanför Östersundsområdet.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva.

AMS vill kraftigt understryka de "fria medlens" betydelse för att de utvecklingsinsatser som utredningen föreslår skall kunna förverkligas.

Strömsunds kommun noterar med tillfredsställelse att utredningen tagit fasla på att lokala engagemang ska stöttas med ekonomiska medel från regionalt och centralt håll.

Jämtlands läns TCO-distrikt ställer sig bakom förslaget och framhåller att området måste få hög prioritet.

UHÅ tillstyrker förslaget om stöd till mindre företag för anställning av nyexaminerade tekniker och ekonomer.

SÖ menar att här bör "kunna aktualiseras glesbygdsmodeller för organi­sation av all gymnasial och vuxenutbildning i utbildningscentra med inte­grering av nuvarande arbetsmarknadsutbildning, gymnasial utbildning och komvux".

Bergs kommun anser att, utöver utredningens förslag, bör kommunema erhålla medel för att gå in i olika samhälleliga projekt, som t. ex. förbättrar infrastmkturen.

10 Lokala.o.ch regionala kulturinsatser

Länsstyrelsen bedömer att länels sju glesbygdskommuner skulle ges möj­lighet att kraftigt öka sitt kultumtbud och stimulera invånamas kulturakti­viteter genom en utveckling av huvudbiblioteken lill kommunala kulturhus. Länsstyrelsen föreslår att, som ett pilotprojekt, staten svarar för 2/3 av investeringskostnadema för att bygga ut ett av länets huvudbibliotek. To­talkostnaden har uppskattats lill 40milj. kr.

Eftersom det inte är realistiskt att ha kompetent personal inom flera kulturområden i alla länets kommuner föreslås all en regional medelsre­surs för kulturprojekt tillskapas. Länsstyrelsen föreslår att staten under en treårsperiod tilldelar länsstyrelsen 5 milj. kr. per år som en regional me­delsresurs inom kulturområdet.

De remissinstanser som kommenterat förslagen är positiva.

Statens kulturråd stöder förslaget all utveckla kommunbiblioteken till
lokala kulturhus men påpekar att det är viktigt att verksamheten spänner
över ett vitt fält och anser all förslaget är alltför begränsat. Kulturrådet anser
dock atl del är orealistiskt all staten skulie kunna stå för 2/3 av kostnadema
för liknande projekt över hela landet. Kulturrådet tillstyrker en försöksverk­
samhet med regional medelsresurs till kommunemas disposition och anser  475

 

att statliga ekonomiska åtaganden i detta sammanhang bör betraktas som     Prop. 1989/90:76
regionalpolitiska.                                                            Bilaga 7

SÖ påpekar att sludiecirkdverk samhet och bildningsorganisalionemas roll bör uppmärksammas och att utvecklingsinsatser inom området är angelägna.

11 Visitors Center

Tanken bakom ett Visilors Center är att fördjupa besökarens upplevelse av vad landskapet/regionen har att erbjuda av kultur- eller natursevärdheler. Länsstyrelsen arbetar för närvarande med alt ta fram en stmkturplan för etl antal Visilors Centers i länet. Fijr alt komma igång med utvecklingen av tre Visilors Centers föreslås all regeringen avsätter lOmilj.kr. under en treårsperiod.

Remissinstansema är positiva till förslaget bl.a. Östersunds kommun, Jämtlands läns TCO-distrikt och Norrlandsfonden.

Sveriges turistråd stöder förslaget och konstaterar atl "visilors center­idén har ännu inte prövats i Sverige, men gett goda erfarenheter utom­lands. Jämtlands län är speciellt lämpat för att pröva Visitors Centers, bl. a som prioriterat län i ST:s stmkturplan men också som högskoleregion inom turismulbildningen".

Glesbygdsdelegationen är positiv till förslaget men anser alt del bör kompletteras med ell program för den småskaliga bygdelurismen.

Bergs kommun har ulan vetskap om länsstyrelsens planer projekterat ell Visilors Center i Åsama. Kommunen anser att projektet bör få ekono­miskt stöd av staten.

Bräcke kommun framhåller att kommunen är en strategisk inkörsport till Jämtlands län och att Bräcke tätort därför är en naturlig lokalisering för etl Visitors Center.

12 Naturskyddade områden

Det finns stora och intressanta naturområden i länet som utgör en viktig gmnd fören nalurinriktad och naturbaserad turism. I rapporten redovisas fem olika projekt som syftar till att förbättra informationen om länels natur. Detta ska ske genom informationscentraler som tillhandahåller information om natur, friluftsliv m. m. Kostnadema är beräknade till ca 16milj. kr. för en femårsperiod. Av dessa föreslås regeringen bidra med lOmilj.kr. Förslaget har inte kommenterats av remissinstansema.

13 Teknik- och kunskapsspridning

Länsstyrelsen har under perioden 1985-1988 med hjälp av extra medel
från regeringen genomfört ett teknikspridningsprogram. Etl nytt treårs­
program har utarbetats och påbörjats med medel från länstyrelsen. För atl       476

 

genomföra hela treårsprogrammet krävs 12 milj. kr. i tillskott. Till projek-     Prop. 1989/90:76 tel Verkslad-95, där man arbetar med att anpassa i första hand CAD/     Bilaga 7 CAM-system till verkstadsindustrin, krävs 4,5 milj. kr.

Remissinstanserna är positiva till förslaget. Det stöds av bl.a. AMS, Jämtlands läns TCO-distrikt och Västemorrlands och Jämtlands läns han­delskammare.

Bräcke kommun ser positivt på fortsalla teknik- och kunskapssprid-ningsinsalser, särskilt bör småförelagens fömtsättningar uppmärksammas.

Norrlandsfonden anser det viktigt all ha en hög utbildningsnivå för att på sikt skapa en förhöjd tekniknivå inom industrin.

SIND föreslår att länsstyrelsen får samordningsansvaret för samtliga insatser som rör teknikspridning i länet.

Östersunds kommun anser all insatser för teknikutbildning och tek­nikspridning bör organiseras på länsnivå eftersom antalet företag inom olika branscher eller med likartad inriktning annars blir för små. Länssty­relsens teknikspridningsprojekt bör få fortsatt statligt stöd, efter en gemen­sam utvärdering med tillverkningsföretagen om projektels inriktning och konkreta innehåll.

477

 

Utredning av organisation m. m. för bildande av ett    Prop-1989/90:76
centralt organ för glesbygdsfrågor           i\aga 8

1990-01-15

Statsrådet och chefen för

industridepartementet

Dåvarande chefen för arbetsmarknadsdepartementet, statsrådet Ingela Thalén, förordnade den 6 november 1989 mig att som utredare utarbeta förslag till en organisation för glesbygdsfrågor på central nivå.

Jag har under arbetet samrått med företrädare för

konsumentverket,

lantbmksstyrelsen,

statens industriverk,

Sveriges lantbmksuniversitel,

expertgmppen för forskning om regional utveckding (ERU),

glesbygdsdelegationen.

Folkrörelserådet Hela Sverige ska leva,

högskolan i Östersund,

stiftelsen landsbygdsutveckling i inlandet — LÅS, samt

vissa länsstyrelser.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har hjälpt till all klarlägga de lokalmässiga fömtsättningama i östersundsområdet.

Berörda huvudorganisationer - SACO-S, TCO-S och SF — har infor­merats och beretts tillfälle att framföra synpunkter.

Organisationsdirektören Mats Öhrström har biträtt vid utarbetandet av detta förslag.

Förslaget överlämnas härmed.

Hans Åkerlund

478

 

Sammanfattning                                             Prop. 1989/90:76

Bilaga 8 Glesbygdsfrågorna spänner över ell brett falt. Det gäller frågor om arbete, serviceförsörjning och miljö och innefattar därmed frågorom de allmänna fömtsättningama för näringsliv och boende i landets glesbefolkade delar. Det som krävs från samhällets sida är såväl offensiva, utvecklingsinriklade insatser som ålgärder avsedda att säkerställa tillgång lill arbete och gmnd­läggande service även om detta inte låter sig göra via tillväxtfrämjande åtgärder. I geografisk mening kan arbetsfältet såvitt avser allmänna åtgär­der för "regional utveckling" anses täcka i stort sett hela landet utanför de större tätbygdema. Ifråga om särskilda statliga stödåtgärder begränsas insatsema dock till de mest problemtyngda bygdema med tyngdpunkten i skogslänen, men förekommande också i delar av mellersta och södra Sverige. 1 dessa delar av landet bor för närvarande ca 550.000 människor.

Arbetet för atl nå målen för glesbygdspolitiken fömlsäller medverkan från ett stort antal samhällsorgan på såväl lokal och regional som central nivå.

Del praktiska arbetet med glesbygdsfrågoma måste ha sin tyngdpunkt på lokal och regional nivå. De myndigheter som i första hand måste engageras i detta arbete är kommunema och länsmyndighetema, främst länsstyrelsen som har ansvar för regionalpolitiken i länet. Åtskilliga cen­trala myndigheter har dock viktiga uppgifter på glesbygdspolitikens områ­de och påverkar i hög grad fömtsättningama för den. Även olika forsk­ningsorgan bidrar med sitt arbete till utvecklingen i glesbygdema. Sektor­övergripande verksamhet, som regional- och glesbygdspolitiken fömtsät­ter, bedrivs på central nivå — utanför regeringen — endast i begränsad omfattning. Glesbygdsdelegationen har dock bedrivit en sådan verksam­het och sökt verka samordnande.

Om man etablerar ett centralt organ för glesbygdsfrågor får det inte medföra alt beslut i sådana frågor som nu avgörs på regional nivå överförs till del centrala organet. I stället bör ytterligare delegering av uppgifter från länsstyrelsema till kommunema prövas. En förstärkning av resurserna för glesbygdsarbele bör i första hand ske genom ökade insatser på kommunal och regional nivå. Ett centralt organ för glesbygdsfrågor bör heller inte ta över de frågor med glesbygdsanknytning som nu hanteras av de centrala sektorsmyndighetema. Del centrala organet bör inrikta sina krafter på all i första hand åstadkomma en organiserad samverkan mellan de aktörer vars insatser har betydelse för glesbygdemas utveckling.

Den del av glesbygdsdelegalionens verksamhet som avsett all väcka opinion och väcka debatt i glesbygdsfrågorna bör kunna vara en uppgift för folkrörelserna. Det är naturligt att del nya Folkrörelserådet här lar ett ansvar.

En ny central organisation för glesbygdsfrågor skall ha hela landet som
verksamhetsfält. Den bör ha som huvuduppgifter att vara ett nationellt
kunskapscenlmm med god överblick över glesbygdsproblemen och över
del arbete som bedrivs för all komma till rätta med dem. Den ska också ha
ansvar för att förmedla information om dessa frågor till myndigheter,
organisationer och allmänhet. Den ska vidare fortlöpande värdera resulta-        479

 

ten av de samhällsinsatser som göis. Till den nya organisationens huvud- Prop. 1989/90:76 uppgifter skall vidare höra att stödja det utvecklingsarbete som bedrivs på Bilaga 8 lokal och regional nivå, saml att på central nivå verka för samordning av statliga insatser och anpassning av sektorpolitiken tiU glesbygdspolitikens mål. Dess uppgift skall också vara att bevaka konsekvensema för glesbyg­demas utveckling av statliga åtgärdler av generell natur samt att ta initiativ av skilda slag för all förbättra villkoren för boende, sysselsättning och serviceförsörjning i glesbygder.

Med dessa uppgifter är det uppenbart att den nya organisationen bör ha ställning som myndighet. En ny statlig myndighet under regeringen bör alltså överta huvuddelen av glesbygdsdelegationens verksamhet, varvid befogenheter och uppgifter i förhållandet lill andra myndigheter och rege­ringen förtydligas. Samtidigt bör den tillföras nya uppgifter och arbetsfäl­tet vidgas till all omfatta hela det glesbygdspolitiska området.

Som en fömtsättning för den nyji organisationens arbete bör föreskrivas att statliga myndigheter skall vara skyldiga att till den redovisa genomför­da och planerade ålgärder av bel)'delse för utvecklingen i glesbygdema. Bl. a. bör centrala myndigheter inför de årliga besluten om verksamhets­planering, budget och anslagsframställningar till den centrala glesbygds­myndigheten redovisa hur stalsmalclemas riktlinjer för glesbygdspolitiken avses bli beaktade i den egna verksamheten. Härvid ges tillfälle lill över­läggningar om arbetsinriktning ocl[i resursinsatser för planerad verksam­het. Den nya organisationen bör också ha möjlighet att tiU regeringen yttra sig över de centrala myndighelemas anslagsframställningar och den bör i övrigt när så bedöms motiverat kunna påkaUa överläggningar med statliga myndigheter i glesbygdspolitiska frågor.

Bland de centrala myndigheter som den nya myndigheten har anledning all samverka med finns några där behovet av samråd och överenskommel­ser om arbetsfördelning m. m. kan väntas bli särskilt stort. Det gäller i första hand industriverket, lanlbmksverkel och arbetsmarknadsverket.

Samverkan med övriga centrala myndigheter, liksom med ERU, lant­bmksuniversitelel och andra forskningsinstitutioner bör kunna organise­ras informellt.

Den nya myndigheten bör benämnas Statens råd för glesbygdsfrågor. Myndighetens chef bör ha generaldirektörs ställning.

De uppgifter som den nya myndigheten bör åläggas har etl betydande politiskt intresse. I myndighetens styrelse bör därför ingå representanter för de politiska partiema. 1 styrelsen bör också ingå ledningen för industri­verket, lanlbmksverkel och arbetsmarknadsverket, liksom den nya myn­dighetens chef För alt markera verksamhetens betydelse och säkerställa en nära anknytning lill regeringskansliet är det lämpligt att statssekretera­ren i det departement som har ansvaret för regionalpolitiken blir styrelsens ordförande.

Myndigheten bör etableras i Östersund.

Beträffande myndighetens resurser är del lämpligt all den egna fasta personalstaben inte görs stöme än vad som är oundgängligen nödvändigt. Myndigheten bör i stället ges ekcmomiska resurser för atl kunna köpa

480

 

tjänster. Länsstyrelsen i Jämtlands län kan exempelvis tillhandahålla er-     Prop. 1989/90:76
forderlig administrativ service.                                          Bilaga 8

Del årliga meddsbehovel för den nya myndigheten bedöms under de första åren uppgå lill 15 mkr, varav ca 10 mkr för medverkan i utvecklings­projekt m. m. i glesbygder.

481

 

Innehåll                                                                        Prop. 1989/90:76

Propositionen...................................................... ... 3

Propositionens huvudsakliga innehåll ....................... ... 3

Lagförslag........................................................... ... 6

1    Lag om ändring i lagen (1983:1055) om nedsättning av socialavgif­ter och allmän löneavgift i Norrbottens län   .............................................. ... 6

2    Lag om nedsättning av socialavgifter och allmän löneavgift                7

3    Lag om ändring i lagen (1982:423) om allmän löneavgift           10

Utdrag ur regeringsprolokoll den 8 mars 1990............. .. 11

1. Inledning........................................................ .. 11

2.    Den regionala problembilden............................... .. 14

3.    Regionalpoliliska mål, riktlinjer m.m...................... .. 19

4.    Geografiska prioriteringar m.m............................ .. 24

 

4.1       Riktlinjer................................................. .. 24

4.2       Stödområden för näringslivsulveckling .......... .. 26

4.3       Stödjepunkter för vissa regionala utvecklingsinsatser ....          35

4.4       Områden för särskilda regionalpoliliska infrastmkturåt­gärder                     37

4.5       Orter och regioner i stmkturomvandling......... .. 38

4.6       Områden för glesbygds- och landsbygdsinsatser            39

4.7       Storslädemas betydelse för den regionala utvecklingen ...        41

 

5.    Regionalpolitik i andra länder.............................. .. 44

6.    Organisation och administration av regionala utvecklingsinsatser      48

 

6.1       Riklfinjer.................................................. .. 48

6.2       Organisation på central statlig nivå..............   50

6.3       Organisation på regional nivå  ....................   55

6.4       Kommunal verksamhet...............................   60

7. Ålgärder för företagsutveckling m.m....................   63

7.1       Utgångspunkter ....................................... .. 63

7.2       Företagsstöd .......................................... .. 67

7.2.1 Bidrag till investeringar, företagsutveckling m. m. ..          67

7.2.1.1    UtfaU av den hittillsvarande stödverksam­heten                   67

7.2.1.2    Lokaliseririgsbidrag.....................   72

7.2.1.3    Utvecklingsbidrag.......................   81

7.2.1.4    Sysselsättningsbidrag ................   85

7.2.1.5    Handläggningsordning m. m.......... . 87

7.2.2...................................................... Nedsatta socialavgifter            91

7.3       Riskkapitalbolag........................................   94

7.4       Stiftelsen Industricentra ...........................   96

7.5       Ålgärder för all främja kvinnors företagande .. 101

7.6       Lokaliseringssamråd .................................. 103

7.7       Åtgärdernas överensstämmelse med intemationella över­enskommelser m. m        ............................................................ 105

8.................................................................. Samhälls- och politikområden av särskild betydelse för den regio­
nala utvecklingen............................................. 108

8.1       Utgångspunkter ....................................... 108

8.2       Näringspolitik, turistfrågor m. m................... 109

 

8.2.1     Näringspolitik .................................... 109

8.2.2     Turism och rekreation......................... 112

 

8.3       Teknikspridning......................................... 114

8.4       Energifrågor ............................................ 118

8.5       De areella näringama  ............................... 124                             482

 

8.3       Utbildningspolitiken .................................. 126    Prop- 1989/90:76

8.4       Vissa forskningsfrågor............................... 135

 

8.7.1     Forskning vid mindre högskolor............. 135

8.7.2     Forskning utanför högskolan................. 139

 

8.8       Arbetsmarknadspolitiken ........................... 141

8.9       Kulturpolitiken.......................................... 144

8.10    Kommunikations- och Iransportfrågor........... 148

8.11    Miljöfrågor  ............................................. 156

8.12    Försvarspolitiken...................................... 159

8.13    Skallereformen i etl regionalpolitiskt perspektiv              160

8.14    Jämställdhet ........................................... 163

9. Regionalpolitiska medel lill infrastmkturåtgärder inom vissa

samhälls- och polilikområden ............................. 165

10.................................................................... Utvecklingsinsatser i glesbygd och landsbygd            168

10.1       Allmän inriktning....................................... 168

10.2       Glesbygdsstödet ..................................... 171

10.3       Sektorsfrågor.......................................... 178

10.4       Övriga glesbygds- och landsbygdsfrågor....... 184

10.5       Glesbygdsdelegationen ............................. 187

 

11.   Regionalpolitiska åtgärder i orter och regioner som genomgår stmkturförändringar         ................................................................... 190

12.   Särskilda regionalpoliliska insatser i Jämtlands län... 194

 

12.1       Insatser för näringslivsulveckling ................ 197

12.2       Insatser för forskning och utbildning ............ 198

12.3       Teknikspridningsinsatser ........................... 200

12.4       Arbetsmarknadspolitiska åtgärder................ 202

12.5       Kulturinsatser.......................................... 203

12.6       Lokalisering av statlig verksamhet  .............. 203

12.7       Sammanfattning....................................... 203

 

13.   Vissa frågor om regionalpolilisk forskning m. m....... 205

14.   Upprättade lagförslag ...................................... 207

15.   Hemställan .................................................... 207

16.   Anslagsfrågor ................................................ 209

17.   Beslut........................................................... 224

Bilaga 1    Den regionala problembilden...................... 225

1. Befolkningsutveckdingen under främst 1980-talel.... 225

1.1                                                                 Befolkningsutvecklingen totalt   225

1.2                                                                 Omflyttningens regionala effekter        227

1.2.1    Totala omflyttningseffekter  .................... 227

1.2.2    Den inrikes omflyttningens regionala effekter    229

1.2.3    Den utrikes omflyttningens regionala effekter    232

1.2.4    Flyttarnas köns- och åldersstmktur........... 234

 

1.3   Ålderstmkturens betydelse för den regionala befolknings­utvecklingen             235

1.4   Befolkningsutvecklingen i glesbygd-landsbygd  .. 238

2. Sysselsättningsutvecklingen under främst 1 980-talet             239

2.1    Sysselsättningsutvecklingen totalt .................. 239

2.2    Sysselsättningsutvecklingen inom olika näringsgrenar                   242

2.3    Sysselsätlningsstmkturen  ............................. 244

2.4    Inomregionala obalanser................................ 246

2.5    Sysselsättningen inom jord- och skogsbmket..... 247

2.6    Sysselsättningen inom gmv- och tillverkningsindustri                    247

2.6.1 Industrins arbelställestmktur - regionala skillnader ..248         483

 

2.6.2 Industrins branschstruktur och utveckling inom    Prop. 1989/90:76

olika branscher — regionala skillnader......... 249

2.7    Sysselsättningen inom priveita tjänster ............ 251

2.8    Sysselsättningen inom offentlig förvaltning och tjänster     253

3. Sysselsättningsgrader bland män och kvinnor i olika delar av

landet............................................................. 255

3.1    Sysselsättningsgrader bland män .................... 256

3.2    Sysselsättningsgrader bland kvinnor................. 257

 

4.    Lokala arbetsmarknader och pendling.................... 259

5.    Arbetslöshetens regionala variation  .................... 260

6.    Regionala obalanser under 1990'-lalet................... 262

 

6.1    Länsstyrelsernas prognoser............................ 263

6.2    Regionala obalanser under 1990-lalel enligt LU 90    264

Bilaga 1:1 Läns- och kommunvisa siflFemppgifler  ...... 266

Bilaga 1:2 Figurer  ...............................................  311

Bilaga 1:3 Avgränsning av vissa större lokala arbetsmarknader    341

Bilaga 2       Sammanfattning av 1987 års regionalpoliliska kommittés 342
betänkande (SOU 1989:55) Fungerande regioner i sam­
spel och sammanställning av remissyttranden som avgetts
över betänkandet...................................

1. Sammanfattning av betänkandet.......................... 342

1.2       Kommitténs analys av den regionala utvecklingen   342

1.3       Kommitténs geografiska prioriteringar.............. 344

1.4       Kommitténs förslag till regionalpolitiska insatser. 351

1.5       Reservationer och särskilda yttranden ............ 355

2. Remissyttranden  .............................................  355

2.1       Inledning ..................................................  355

2.2       Allmänna synpunkter.................................... 359

2.3       Analys av den regionala utvecklingen.............. 362

 

2.3.1     Statsbudgeten i ell regionalpolitiskt perspektiv           362

2.3.2     Den regionala problembilden  ..;............... 363

 

2.3.2.1    Infrastmktur, befolknings- och  arbetsmark­nadsutveckling       ................................................ 363

2.3.2.2    EG-frågor.................................... 366

 

2.4       Regionalpolitikens mål .................................. 367

2.5       Geografiska prioriteringar.............................. 371

 

2.5.1    Landsdelar .........................................  371

2.5.2    Mellanstäder saml mellanstäder i samspel med stor­stadsregioner och landsbygd........................................................ 373

2.6........................................................... Samhällssektorer av särskild betydelse för den regionala ut­
vecklingen ................................................  375

2.6.1     Utbildning............................................ 375

2.6.2     Forskning ........................................... 381

2.6.3     Kommunikationer................................... 386

 

2.6.3.1     Allmänna utvecklings-och planeringsåtgärder. 386

2.6.3.2     Geografiskt anknutna projekt  ........ 393

 

2.6.4     Miljöpolitik........................................... 396

2.6.5     Energipolitik, vallenkraftens övervinster  ... 399

2.6.6     Kulturpolitik  ....................................... 403

2.6.7     Landsbygdsutveckling............................ 406

 

2.6.7.1     FoU-satsningar............................ 412

2.6.7.2     Turism....................................... 412                     484

 

2.6.7.3 Kvinnors arbetsmarknad .............. 413     ProP- 1989/90:76

2.7........................................................... Ekonomiska insatser för atl påverka det privata näringslivets
utveckfing................................................. 416

2.7.1     Allmänna synpunkter ............................ 416

2.7.2     Allmänt kostnadssänkande stöd .............. 417

2.7.3     Stöd till investeringar i maskiner och byggnader        419

2.7.4     Stöd till företagsutveckling..................... 421

2.7.5     Glesbygdsstöd   ..................................  424

2.7.6     Stöd lill den privata tjänstesektorn.......... 424

2.7.7     Övrigt   ............................................. 426

 

2.8       Organisation och administration av regionala utvecklingsin­satser      427

2.9       Remissinstansemas egna förslag .................... 430

2.10    Anslag och finansiering ................................ 432

Bilaga 3       Sammanfattning av rapport från SIND, STU och SÖ an

gående teknik- och resurscentra............... 434

1.    Begränsa investeringsbidragen............................. 434

2.    Undvik generella förluslläckningsbidrag.................. 435

3.    Stärk företagens efterfrågan .............................. 435

4.    Utveckla genom upphandling  ............................. 435

5.    Stöd verksamhets- och produktutveckling............. 436

6.    Öka erfarenhetsutbytet .................................... 436

7.    Skapa en stödfunktion för teknik- och resurscentra. 436

Bilaga 4       Utredningar om Stiftelsen Industricentra. 438

4.1    Sammanfattning av "Stiftelsen Industricentra — dess roll i den näringspolitiska utvecklingen av Norrlands inland och förslag till utvecklingsprogram" Christer Asplund och Carl Fredriksson ... 438

4.2    Sammanfattning av "Alternativa former för ägande och utveckling

av Stiftelsen Industricentras anläggningar" Yngve Öberg       450

Bilaga 5       Sammanfattning av och remissyttrande över Rapporten

Östersund och Norrlands inland (Ds 1989:31, 32)        452

1. Inledning....................................................... 452

2.    Allmänna synpunkter på betänkandet  ................. 452

3.    Högskoleutbildning........................................... 454

4.    Forskningsutbildning av lärare ............................ 455

5.    Forskning vid högskolan.................................... 455

6.    Arbetsmarknadsutbildning.................................. 456

7.    Teknikcentra.................................................. 457

8.    Underhållsteknik.............................................. 457

9.    IT-centmm .................................................... 457

10.                                                                    Centmm för landsbygdsutveckling        458

11.                                                                    Temu Interactor AB       461

12.   Kartproduktion  .............................................. 461

13.   Omlokalisering................................................. 461

14.   Kultur ........................................................... 462

485

 

Bilaga 6       Sammanfattning av och remissyttranden över Statens in    Prop. 1989/90:76

dustriverks förslag lill näringslivsulvecklande insatser i
Jämtlands län......................................... 464

1. Inledning......................................................... 464

2.    Allmänna synpunkter på förslaget......................... 464

3.    Träindustrin .................................................... 465

4.    Kunskaps- och teknikspridning............................. 465

5.    Kommunikationsspridning/videotexförsök och nästa generation telestugor             466

6.    Systemlösningar för verkstadsindustrin.................. 466

7.    Distansutbildning, studiecentra m. m..................... 467

8.    Service-/infrastmktumppbyggnad näringsliv — kommun                     467

9.    Statligt - kommunalt näringslivsarbele  ................. 468

Bilaga 7       Sammanfattning och remissyttranden över länsstyrelsens
i Jämtlands län förslag lill utvecklingsinsatser i Jämtlands
län — med särskild inriktning på kommunema utanför
Östersund............................................. 469

1. Inledning........................................................ 469

2.    Allmänna synpunkter på förslaget........................ 469

3.    Kommunikationer.............................................. 470

4.    Lantbmk ........................................................ 472

5.    Fiskevård....................................................... 473

6.    Skogsbmket.................................................... 473

7.    Skogsindustrin ............................................... 474

8.    Mineralsektom................................................. 474

9.    Arbetsmarknadsinsatser.................................... 475

10.                                                                     Lokala och regionala kulturinsatser                475

11.                                                                     Visilors Center              476

12.   Naturskyddade områden  .................................. 476

13.   Teknik- och kunskapsspridning........................... 476

Bilaga 8       Utredning av organisation m. m. för bildande av ett cen­
tralt organ för glesbygdsfrågor.................. 478

Sammanfattning..................................... 479

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990                                                                                                                    486