Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:62

om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m, m.


 

Prop. 1989/90:62


Regeringen förelägger riksdagen vad som har lagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 13 december 1989 för de ålgärder och de ända­mål som framgår av föredragandenas hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Ingela Thalén

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen lämnas förslag till riktlinjer för hur de medel bör användas som enligt lagen (1989:484) om arbelsmiljöavgift tillförs den genom lagen tillskapade arbetslivsfonden samt förslag till en organisation för bidrags­prövning och utbetalning av fondens medel m. m..

I propositionen sägs också att den yrkesinriktade rehabiliteringen bör förslärkas bl. a. genom att ett nytt anslag inrättas för uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen vid arbetsmarknadsverket. För­slag lämnas om att ett nytt lönebidrag införs för arbetsgivare som anställer förtidspensionerade.

Förslag läggs fram om att möjlighetema till förtidspension av arbetsmark­nadsskäl avskaffas vilket innebär att enbart arbetslöshet inte skall kunna ligga till gmnd för beslut om förtidspensionering av personer som fyllt 60 år. Kraftfulla arbetsmarknadspoliliska insatser skall istället kunna sättas in för äldre arbetstagare som l.ex. blir arbetslösa vid företagsnedläggdser och driftinskränkningar.

Vidare redovisas att de som arbetar inom Samhallgmppen bör ha lön för arbetad lid i stället för pension. I propositionen behandlas också vissa frågor rörande omplacering mellan arbetsgivare och ökad samverkan mel­lan myndigheter i syfte alt stödja svaga gmpper.

För att försäkringskassorna skall få stöd för en effektivare rehabilile­ringsverksamhet föreslås att de skall kunna köpa vissa rehabiliteringsljäns-ter. Kassomas kostnader skall belasta statsbudgetens anslag D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto. Vi­dare föreslås att det nämnda anslaget och den nämnda inkomsttiteln skall

1   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 62


 


få tas i anspråk även för en försöksverksamhet vid två försäkringskassor     Prop. 1989/90:62 för att utveckla samarbetsformer som främjar en effektiv rehabilitering.

Åtgärder skall vidtas för atl klarlägga orsakerna lill den på senare tid ökade korttidsfrånvaron och för all förbättra försäkringskassornas kon­trollverksamhet.

Det föreslås alt en försöksverksamhet genomförs med förenklade mtiner för beräkning av sjukpenning i samband med arbetsgivarinträde vid vissa större företag inom det privata avtalsområdet. Avsikten med försöksverk­samheten är att finna etl syslem som bättre än det nuvarande gör arbetsgi­varinträde hanterbart också inom den privata sektorn.

Beträffande sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäk­ring (AFL) föreslås dels atl två nya ersättningsnivåer införs, nämligen en fjärdedels och tre Qärdedds sjukpenning, dels alt ersättning för memtgif-ter för resor lill och från arbetet skall kunna utges i stället för sjukpenning. Motsvarande regler föreslås gälla också för sjukpenning enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring samt, när del gäller ersättningsnivå­er, för havandeskapspenning enligt AFL och smillbärarpenning enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare.

Utgångspunkten för förslagen är att utslagningen från arbetslivet skall motverkas genom förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för alt göra del möjligt för dem som fått sin arbetsförmåga nedsatt att stanna kvar i eller gå tillbaka till arbetslivet.


 


Social- och arbetsmarknadsdepartementen   Prop. 1989/90:62

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Feldt, Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johans­son, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Nordberg, Engström, Freivalds, Lööw, Persson

Föredragande: statsministern Carlsson samt statsråden Hulterström och Thalén

Proposition om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m. m.

Statsministern anför:

1 Förnyelse av arbetslivet

1.1 Inledning

Den svenska arbetsmarknaden står väl mstad inför 1990-talel. Den ekono­miska politikens inriktning har lett till all arbetslösheten i dag är tillbaka-pressad till en rekordlåg nivå, 1,5% i oktober 1989. Sedan år 1983 har antalet heltidsjobb ökat med 400000.

I övriga Europa är bilden en annan. Nästan 18 miljoner människor är arbetslösa i OECD-länderna i Europa. Detta är tre gånger så många som för femton år sedan. Den höga arbetslösheten leder inte bara till mänskliga tragedier och resursslöseri, utan utgör också ett hot mot demokratin i dessa länder.

Att arbetslösheten i Sverige har kunnat pressas tillbaka beror dels på en framgångsrik ekonomisk politik, dels på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Den bärande tanken om den s.k. arbetslinjen, dvs. att människor skall beredas sysselsättning i stället för kontantersättning vid arbetslöshet, har vunnit framgång.

Hela det svenska samhället har anledning atl känna stolthet inför resul­taten av svensk arbetsmarknadspolitik.

Full sysselsättning är en fömtsättning för att vi på allvar skall kunna förändra villkoren i arbetslivet. Människor skall ges möjlighet utnyttja sina kunskaper och utveckla sin kompetens. Människor skall tillålas la ansvar, ges inflytande och känna yrkesstolthet samt inte slås ut av dålig arbetsmiljö.

Alltjämt är uppgifterna många. Det mest paradoxala, och svåraste, är det faktum att samtidigt som allt fler kommer in på arbetsmarknaden så ökar utslagningen från arbetslivet.


 


Antalet förtidspensionerade är i dag cirka 350000, vilket är nästan en    Prop. 1989/90:62 fördubbling på tjugo år. Antalet anmälda arbetsskador har ökat kraftigt under senare år och allt fler är sjukskrivna under allt längre lid.

Bakom dessa siffror döljer sig kvinnor och män som har värk, som lider och far illa på sina arbetsplatser, som kanske känner sig isolerade i sina hem och som längtar efter att kunna arbeta igen. Här finns många männi­skor som får sina liv förstörda på gmnd av dålig arbetsmiljö.

Dessa problem är samtidigt ett hot mot hela den svenska samhällseko­nomin. Förbättras inte arbetsmiljön finns del stor risk för att människor i framtiden inte kommer alt vilja arbeta i bl. a. industrin. Det skulle ofrån­komligen leda till att den svenska konkurrenskraften allvarligt försvagas. Om de offentliga verksamhetema får svårigheter att rekrytera personal av samma skäl hotas den svenska välfärden från två håll.

En sådan utveckling måste motarbetas med kraft. Utgångspunkten mås­te vara att var och en skall kunna gå till ett arbete utan att känna oro för liv och hälsa.

Gmnden för denna politik lades redan på 1970-lalel. De stora arbets-rättsreformema är i dag integrerade och självklara i vårt samhälle. De har på etl djupgående sätt förändrat det svenska arbetslivet. Nu är det dags att ta nästa steg.

1.2 En offensiv

Regeringen har inlett en offensiv för en fömyelse av arbetslivet och mot de dåliga arbetsmiljöema.

Tillsättandel av arbelsmiljökommissionen skall ses som regeringens första steg i denna offensiv. Kommissionen har för avsikt att under första halvåret 1990 redovisa förslag till hur man skall komma till rätta med farliga och ohälsosamma arbetsmiljöer. Arbetsmiljökommissionen har också för avsikt att presentera förslag till hur rehabilitering kan utformas.

Inom ramen för denna offensiva satsning kommer också arbetsgivamas ansvar för såväl förbättringar av arbetsmiljön som för den enskildes reha­bilitering att förstärkas.

Ett gmndläggande krav är atl arbetsgivarna i framliden lar ett ökat ansvar för de kostnader som en dålig arbetsmiljö för med sig i form av utslagning.

Regeringen har för avsikt att under år 1990 lägga fram förslag om arbets­livets fömyelse och förslag till förändringar som möjliggör en aktiv politik mot utslagning.

Redan nu las etl första steg för en sådan politik.

De förslag som läggs fram i det följande gäller i första hand insatser för all se till alt människor inte drabbas av långa sjukskrivningar eller förtids­pensionering och åtgärder som kan ge dem som drabbas möjlighet att komma tillbaka till arbetslivet.


 


1.2.1                                                                           Socialförsäkringssystemet         Prop. 1989/90:62

Del krävs radikala förändringar av arbetsmiljön för att utslagningen skall minska. En sådan politik måste gå hand i hand med en satsning på rehabilitering.

Vi måste välja en väg bort från långvarigt bidragsberoende av socialför­säkringen och i stället göra radikala, aktiva insatser.

Kostnadema för utslagningen är höga. Belastningen på socialförsäk­ringssystemet ökar, samtidigt som utslagningen också innebär stora kost­nader i form av produktionsbortfall och mänskligt lidande.

Alla som är i behov därav skall erbjudas aktiva rehabiliteringsinsatser så att de för det första får möjlighet att bli friska, för det andra får möjlighet all gå tillbaka till arbetslivet. Arbetsmiljö och arbetsorganisation skall anpassas så att människor ges möjlighet att ulföra sitt arbete, även om de har fått sin arbetsförmåga nedsatt till följd av skada eller sjukdom. En sådan politik skall givetvis ha sin utgångspunkt i vad som är bäst för den enskilde.

De förtidspensionerade som ännu vill göra en aktiv insats i arbetslivet skall ges den möjligheten. För atl göra detta möjligt bör ekonomiskt stöd kunna lämnas til.l arbetsgivare som anställer förtidspensionerade.

För att bibehålla trovärdigheten hos socialförsäkringen är del också viktigt att åtgärdema för att stävja missbmket intensifieras. Detta skall ske bl. a. genom attitydpåverkan och ökad kontroll.

1.2.2   Effektivare samhällsinsatser

En offensiv politik för atl minska utslagningen ställer krav på den offentli­ga sektom. Samhällets insatser för att ta hand om sjuka och arbetsskadade är dåligt samordnade och inte tillräckligt effektiva. Förändringar måste göras så att ansvarsförhållandena blir klarare och bättre incitament till sam­arbete skapas för de olika myndigheter som ansvarar för rehabilitering.

Socialförsäkringen måste i högre grad än hittills kunna användas för ak­tiva insatser, så att den blir en länk tillbaka till aktivt arbete.

Försäkringskassoma ges möjlighet all köpa rehabiliteringsljänster för att förkorta de långa sjukskrivningama.

Försök bör påbörjas för att pröva om större företag genom ett arbets­givarinträde inom sjukförsäkringen kan ges ökat administrativt ansvar för korttidssjukskrivningama. Ett system med arbetsgivarinträde finns redan för t. ex. statligt anställda. Det innebär en förenkling av arbetet med sjuk-penningersätlningar och ger ökade möjligheter att arbeta mer aktivt med de långa sjukfallen och arbetsskadoma. Ett sådant system minskar också risken för fusk och felaktiga ersättningar.

1.2.3   Arbetslivsfonden

Riksdagens beslut om att en ny arbetslivsfond skall inrättas har skapat
fömtsättningar för en unik och kraftfull insats för att fömya arbetslivet.
Fondens medel skall användas lill att rehabilitera människor och förbättra
arbetsmiljöer och sättet atl organisera arbetet.
                                      5


 


Arbetsgivare skall kunna ansöka om medel för att genomföra föränd-     Prop. 1989/90:62 ringar så att anställda som blivit arbetsskadade skall kunna rehabiliteras. Samtidigt skall arbetsmiljö och arbetsorganisation förbättras, så att inte nya skador uppstår. Fonden ger möjligheter till en kraftsamling över hela landet och en samlad offensiv för att skapa goda arbetsmiljöer.

Arbetsmarknadens parter skall gemensamt utforma program och föreslå insatser. Därför skall besluten till största delen också fattas på det regiona­la planet, av dem som bäst känner behoven.

Vi kan nu bryta en negativ utveckling och skapa fömtsättningar för en förbättrad folkhälsa och för ett arbetsliv som utvecklar människan i stället för all slita ut henne.

1.2.4 Arbetsgivarens ansvar

Arbetsgivaren har ansvaret för att arbetsmiljön är sund, säker och anpassad till arbetstagamas fömtsättningar. Som jag tidigare nämnt avser regeringen att återkomma med förslag som gäller arbetsgivarens ansvar.


 


Genom bl.a. de redovisade åtgärdema påbörjas det viktiga arbetet att     Prop. 1989/90:62 sanera dåliga arbetsmiljöer och att förhindra alt människor slås ut från arbetslivet.

Statsråden Hulterström och Thalén anmäler sina förslag. Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för social- resp. arbetsmark­nadsdepartementet.

Statsministem avslutar:

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag och övriga statsråd har anfört hemställer jag att regeringen i en gemensam proposition

1.  bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om insatser för aktiv rehabilitering och en fömyelse av arbetslivet samt insatser mot dåliga arbetsmiljöer,

2.  förelägger riksdagen vad övriga föredragande har anfört för de åtgär­der och de ändamål som de har hemställt om.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredragandena har anfört för de åtgärder och de ändamål som föredragandena har hemställt om.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilaga 1 och 2.


 


Socialdepartementet                             Prop. 1989/90:62

Bilaga 1 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989

Föredragande: statsrådet Hulterström

Anmälan till proposition om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m.m.

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för socialdepartementet en kommitté för att göra en översyn av främst sjukför­säkringens regler och uppgifter när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med rehabilitering. Kommittén antog namnet rehabiliteringsbe­redningen.

Rehabiliteringsberedningen har i sitt betänkande (SOU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering — samverkansmetoder och rehabiliterings-inriktad ersättning m. m. lämnat förslag om hur rehabiliteringsarbetet kan göras mera effektivt. Beredningen anser att samhällets rehabiliteringsin­satser måste ta sig nya uttryck och förstärkas. Ökade insatser på arbetsplat­sen är en viktig del i den utvecklingen. Förslagen från beredningen omfat­tar såväl de organisatoriska fömtsättningar som bör gälla för atl en effektiv rehabiliteringsprocess skall växa fram som förändringar av de metoder och ersättningsystem som kan behövas för att åstadkomma en sådan process. Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissyttran­dena finns tillgänglig hos socialdepartementet i ärendet.

Riksförsäkringsverket har i en framställning till regeringen i oktober 1989 hemställt att få genomföra en försöksverksamhet med arbetsgivarin­träde med förenklad beräkning av sjukpenning under de första 14 dagarna av en sjukperiod. Avsikten är att finna smidiga former för arbetsgivarin­träde även på det privata området. Ett sådant arbetsgivarinträde bedöms ge den försäkrade en mera korrekt ersättning vid sjukfrånvaro och leda till etl system som gör kontrollen av att den försäkrade inte arbetar under sjukskrivningstiden enklare. Förslaget innebär också att besparingar kan göras i försäkringskassomas administrativa arbete med korta sjukfall.

För att upprätthålla den breda uppslutningen bakom socialförsäkringen, som vilar på solidarisk och kollektiv gmnd, är del nödvändigt atl medbor­gama känner förtroende för tillämpningen av sjukförsäkringen och andra förmånssystem och att missbmk av försäkringen aktivt motverkas. Det är därför nödvändigt med en klar och tydlig kontrollfunktion för att stävja sådant missbmk.

I det följande läggs fram förslag och redovisas vissa synsätt i fråga om åtgärder som innebär ett första steg mot en effektivare rehabilitering och


 


ökade möjligheter för försäkringskassoma att verka i detta syfte. Jag avser att föreslå regeringen att vid ett senare tillfälle återkomma med mera omfattande och genomgripande förslag i dessa frågor.


Prop.1989/90:62 Bilaga 1


2 Köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster

Mitt förslag och min bedömning: Försäkringskassorna ges möjlighet att köpa rehabiliteringstjänster. Försäkringskassomas kostnader härför skall belasta anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto.

Försäkringskassomas styrelser bör fastställa riktlinjer för köp av rehabiliteringsljänster. Försäkringskassornas socialförsäkrings­nämnder bör kopplas in i samband med beredningen av rehabilite­ringsärenden där köp av rehabiliteringsljänster övervägs.

Beredningens förslag: Särskilda, av försäkringskassan betalda, platser bör inrättas vid arbetsmarknadsinstituten (Ami). Platsema skall dispone­ras av försäkringskassorna för personer som har en anställning och som är i behov av utredning vid Ami. Reglema för remiltering lill rygginstituten bör ses över. Eventuellt bör det skapas mtiner så att primärvård och företagshälsovård kan remittera patienter direkt till instituten.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig i frågan är positiva till alt försäkringskassoma mera direkt skall kunna utnyttja Ami:s kompetens i rehabiliteringsarbetet. Däremot anser man inte att den av beredningen valda tekniska lösningen är lämplig. Man förordar i stället att försäkringskassoma bör få köpa sådana tjänster efter behov. TCO framhål­ler att det är viktigt att förebygga att en sådan uppdragsverksamhet hos Ami negativt påverkar Ami:s huvudsakliga uppgift för arbetssökande an­mälda vid arbetsförmedlingen. Liknande synpunkter framförs av handi­kapporganisationerna. Samhall framhåller att man även där har kompe­tens som kan vara av intresse i detta sammanhang.

Stiftelsen Rehabiliteringsinslitutet för ryggåkommor (rygginstituten) är positiv till ett så enkelt förfarande för remittering som möjligt. Man framhåller dock alt det är viktigt att hålla i minnet att instituten bedriver yrkesinriktad rehabilitering för yrkesverksamma människor med ryggbe­svär. Därför måste det stå klart vem som gör arbetsvårdsutredningen och vem som står för kostnaderna.

Skälen för mitt förslag och min bedömning: Försäkringskassornas rehabi­literingsansvar regleras främst i 2 kap. 11 § jämfört med 3 kap. 13§ AFL. Enligt dessa föreskrifter skall en försäkringskassa, i de fall ersättning för sjukhusvård eller sjukpenning lämnats för 90 dagar i följd eller då det annars föreligger skälig anledning lill det, undersöka om del finns behov av åtgärder som är ägnade att förkorta sjukdomstiden eller att på annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsför­måga. Om försäkringskassan finner alt en sådan åtgärd är erforderlig, skall kassan se till att lämplig åtgärd vidtas. Genom dessa föreskrifter har


 


försäkringskassoma fått ett ansvar för att spåra upp rehabiliteringsfall och Prop. 1989/90:62 altsetillalt lämpliga rehabiliteringsinsatser blir vidtagna. Kassorna saknar Bilaga 1 emellertid egna resurser att genomföra rehabiliteringsinsatserna, vare sig dessa är medicinska, arbetsmarknadsmässiga eller sociala. 1 stället måste rehabilileringsåtgärdema genomföras av andra organ, exempelvis sjukvår­den, arbetsförmedlingen eller kommunen. Försäkringskassans uppgift blir då i stället atl initiera och i viss utsträckning samordna sådana åtgärder. Därför är det nödvändigt att på olika sätt etablera samarbete med de organ som har rehabiliteringsresursema.

Försäkringskassan och individen upplever ofta att väntelidema för olika rehabiliteringsåtgärder är för långa. Väntelidema utgör ett hinder i rehabi­literingsarbetet. Samtidigt finns på olika håll i samhället organisationer som har lämplig kompetens för att tillhandahålla många av de rehabilite­ringstjänster som behövs. En snabb utveckling pågår också inom området. Det är angeläget att de utrednings- och träningsresurser som finns alt tillgå smidigt kan utnyttjas i rehabiliteringsarbetet. Jag anser därför att försäk­ringskassoma bör ges möjlighet atl köpa sådana tjänster och atl kostnader­na härför får belasta anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och in­komsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto inom en årlig ram på högst 500 milj. kr. Enligt min mening är denna tekniska lösning att föredra framför den som rehabiliteringsberedningen föreslagit angående platser vid Ami. En lösning i enlighet med vad jag föreslår har också förordals av flertalet av remissinstanserna.

Den typ av rehabiliteringsljänster som försäkringskassorna genom mitt förslag skall få möjlighet att köpa bör vara sådana som bedöms direkt erforderliga för att återföra en försäkrad i arbete. Det gäller tjänster dels för utredning av fömtsättningama för rehabilitering och dels för de direkta åtgärder som syftar till att underlätta en återgång till förvärvsarbete. Åtgär­dema bör således ha en yrkesinriktad karaktär. Insatser av rent medicinsk natur bör däremot inte kunna köpas på delta sätt. Angående sambandet mdlan sjukvården och dess resurser för rehabilitering å ena sidan och sjukförsäkringen å andra sidan avser jag att återkomma vid ett senare tillfälle. Det bör inte heller komma i fråga att köpa tjänster för insatser som närmast motiveras av stmkturförändringar med åtföljande övertalighet av arbetskraft eller för insatser med ett allmänt syfte att förebygga arbetslös­het.

I de kostnader för rehabiliteringstjänsler som bör kunna betalas med medel från det nämnda anslaget och den nämnda inkomsttiteln bör även ingå försäkringsskydd inklusive kostnader för det skydd som en arbetsgi­vare, som ställer prövnings- och träningsplatser till förfogande, behöver mot sådana skador som kan vållas av den som genomgår prövningen eller trä­ningen.

De direkta rehabiliteringsåtgärderna skall ingå som led i en plan för hur
rehabiliteringen av individen avses bli genomförda. I utformningen av
dessa planer bör, när flera instanser är inblandade, lokala rehabiliterings-
gmpper — bestående av representanter för sådana instanser — kunna
utgöra ett lämpligt fomm för erforderligt samråd. Samrådet kan även
behöva omfatta representanter för arbetsmarknadens parter och företräda-
     10


 


re för de arbetsmarknadsförsäkringar som kan vara av relevans i ärendena.     Prop. 1989/90:62

Rehabiliteringstjänster av det slag del här är fråga om kan köpas hos Bilaga 1 t.ex. Ami och AMU-gmppen, men också hos andra organisationer. Ett exempel på en sådan organisation är rygginstituten. Som ett ytterligare exempel kan nämnas Samhall, som har stor erfarenhet av hur arbetet kan anpassas till handikappades behov och fömtsättningar. Det finns också ytterligare ett antal inrättningar, antingen redan etablerade eller i vardan­de genom den snabba utveckling som nu sker på rehabiliteringsområdet. Det bör här vara en uppgift för försäkringskassoma atl med tillräckligt underlag — i form av utredningar, remisser m.m. — bedöma varifrån tjänslema skall köpas, självfallet med beaktande av såväl kostnadsaspekter som kvalitetskrav. 1 beredningen inför det upphandlingsförfarande som skall ske bör givetvis också ingå nödvändigt samråd med andra rehabilite­ringsansvariga. I första hand bör sådant samråd ske med de lokala rehabili-teringsgmppema, men även med företagshälsovård eller anpassningsgmpp när detta kan anses påkallat. Det bör vara en uppgift för RFV att utfärda de närmare föreskrifter och riktlinjer som kan erfordras.

Möjligheten att,köpa rehabiliteringstjänster ställer självfallet stora krav på försäkringskassoma. Det är enligt min mening därför angeläget att kassomas styrelser beslutar om de riktlinjer som skall gälla i detta avseen­de. I fråga om köp av rehabiliteringsljänster i enskilda rehabiliteringsären­den är del vidare angeläget med förtroendemannamedverkan. Försäk­ringskassomas socialförsäkringsnämnder bör därför kopplas in i samband med beredningen av sådana rehabiliteringsärenden där köp av rehabilite­ringstjänster övervägs. Jag avser att återkomma lill socialförsäkrings-nämndemas medverkan i rehabilileringsärenden i anslutning till den fort­satta behandlingen av rehabiliteringsberedningens betänkande.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare denna dag att lämna förslag som gör det möjligt för arbetsmarknadsverket atl tillhanda­hålla försäkringskassoma yrkesinriktade rehabiliteringsljänster för bl. a. ar-betsprövning och arbetsträning.

RFV bör nära och kontinuerligt följa verksamheten med köp av yrkesin­riktade rehabiliteringsljänster för att kunna utvärdera de effekter som möjligheten att köpa rehabiliteringstjänster har haft, dels för de försäkra­des sjukskrivningstider, återgång i arbete m.m., dels i vad avser det ekonomiska resultatet för socialförsäkringen. Utvärderingama bör vidare omfatta en analys av hur väl de arbetsformer som nyttjats i rehabiliterings­arbetet har fungerat. En första utvärdering bör ske senast två år efter det alt verksamheten har trätt i kraft. Jag avser alt återkomma till regeringen angående uppdrag till RFV att lämna redovisningar av del slag jag nu har redogjort för.

11


 


3 Försöksverksamhet för effektivare rehabilitering

Mitt förslag: En försöksverksamhet genomförs under två år vid två försäkringskassor i syfte all utveckla arbetsmetoder och samarbels-former som främjar en effektiv rehabilitering och atl pröva nya verksamhetsidéer inom rehabiliteringsområdet. För alt finansiera ålgärder som i delta sammanhang visat sig lämpliga får de båda försäkringskassoma disponera sammanlagt 10 milj. kr. per år från anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1


 


Skälen för mitt förslag: Inom försäkringskassoma har en försöksverk­samhet syftande till en effektivare rehabilitering bedrivits under flera år med stöd av särskilt anvisade medel i administrationsanslaget. Avsikten har varit all pröva vissa specificerade arbetsmetoder eller att pröva effek­ten av vissa avvikelser från försäkringsreglema.

Försöksverksamheten som metod har fått ett starkt stöd i försäkringsad­ministrationen och har initierat en rad förslag till förbättringar och effek-tiviseringar av försäkringen och handläggningen av denna. Jag anser att det nu är angeläget med en utvidgad försöksverksamhet för atl utveckla försäkringskassomas arbetsmetoder på rehabiliteringsområdet och som då speciellt inriktas på atl förbättra samarbetet mellan olika rehabiliterings-ansvariga. En sådan verksamhet bör omfatta hela försäkringskassans om­råde.

Försäkringskassans centrala roll i den administrativa samordningen av rehabiliteringsarbetet understryks av att stora delar av de ersättningar som är aktuella i samband därmed beslutas och betalas ut av försäkringskassor­na. Lämpliga organ för samordningen är de centrala och lokala rehabilite-ringsgmppema. Ett syfte med den utvidgade försöksverksamheten bör därför vara alt utveckla del samarbetsinslmment som dessa utgör. Försäk­ringskassans eget direkta ansvar för att rehabiliteringsinsatser kommer lill stånd bör i första hand avse personer som uppbär ersättning från den allmänna försäkringen i form av sjukpenning eller förtidspension, eller uppbär ersättning från arbetsskadeförsäkringen i form av sjukpenning eller livränta.

För att få kunskaper som kan utnyttjas i del fortsatta utvecklandet av rehabiliteringsarbetet bör det finnas en betydande frihet att inom försökets ram utforma och pröva metoder för rehabilitering, samarbetsformer och olika rehabiliteringsinsatser.

En del i denna frihet bör innebära att försäkringskassoma i större utsträckning än idag bör kunna betala för rehabiliteringsinsatser som bedöms som lämpliga men där någon som är ansvarig för kostnadema inte har kunnat anges. Denna situation beskrivs ofta som ell hinder i det nuvarande rehabiliteringsarbetet. Samtidigt har del varit svårt att få exem­pel på idéer som skulle vara önskvärda att realisera, men som ej varit genomförbara av det nämnda skälet. Ett syfte med försöksverksamheten bör därför vara att genom praktisk tillämpning få en inventering av vilken


12


 


typ av åtgärder som moisvarar denna beskrivning och vilken omfattning     Prop. 1989/90:62
de i så fall har.
                                                              Bilaga 1

De rehabiliteringsinsatser som kan komma i fråga inom ramen för försöksverksamheten bör kunna riktas lill både personer som redan har en anställning men som uppbär sjukpenning och till personer som saknar fotfäste på arbetsmarknaden. De senare kan vara bl.a. människor med funktionshinder som får sin försörjning genom förtidspension eller sjuk­bidrag. Det är angeläget att de samlade åtgärder som vidtas för att ge den s. k. arbetslinjen ökad krafl kan omfatta både personer som är etablerade på arbetsmarknaden och personer som inte är del.

Hittillsvarande erfarenheter talar för att åtgärdema i fråga i ekonomiskt hänseende inte medför några större kostnader. Problemen är av mer principiell art och har inneburit betydande svårigheter när del gällt att få igång ett fungerande rehabiliteringssamarbete mellan flera parter. Inrikt­ningen bör vara att kostnadema för de åtgärder försäkringskassan tar kostnadsansvaret för inte överstiger den kostnad socialförsäkringen annars skulle ha belastats med i form av sjukpenning eller dyliki. För att finansi­era ålgärder av delta slag bör 10 milj. kr. per år få disponeras från anslaget D 1. Bidrag till sjukförsäkringen och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkrings­avgift, netto. Den föreslagna försöksverksamheten bör kunna startas den 1 juli 1990 och pågå under en period av två år.

Det bör bli en uppgift för RFV att i samråd med Försäkringskasseför-bundel välja ut de försäkringskassor som skall genomföra den utvidgade försöksverksamheten och att utforma de närmare riktlinjema för denna. RFV bör också ingående följa försöksverksamheten och utvärdera denna. Jag avser att återkomma lill regeringen angående närmare direktiv till RFV om hur redovisning och utvärdering av försöksverksamheten skall ske. Erfarenhetema bör också löpande av RFV kunna föras vidare så att de snarast möjligt kan komma övriga försäkringskassor tillgodo.

Jag avser att i budgetpropositionen för budgetåret 1990/91, vid min be­handling av anslaget B 2. Allmänna försäkringskassor, återkomma till behovet av de särskilda personalresurser som erfordras för att genomföra den utvidgade försöksverksamheten.

Under det senaste året har, bl. a. som ell resultat av den tidigare för­söksverksamheten, en rad kontakter knutits mellan ansvariga för olika delar i rehabiliteringsarbetet (försäkringskassor, yrkesinspektionen, ar­betsförmedlingar, landsting m.fl.). Dessa kontakter har i de flesta fall kommit lill stånd genom lokala initiativ. För att ytterligare främja en sådan utveckling anordnade RFV, AMS, arbelarskyddsstyrdsen och soci­alstyrelsen efter samråd med Landstingsförbundet i febmari 1989 en kon­ferens för regionala myndigheter som är inblandade i rehabiliteringsarbe­tet. Enligt vad jag erfarit övervägs en motsvarande konferens i samma syfte under år 1990.

Goda erfarenheter finns således som visar atl myckel kan göras för all främja bättre rehabilitering och arbetsmiljö redan inom nuvarande organi­sationsuppdelning och regelsystem. Enligt min mening är detta en utveck­ling som är väl värd all uppmuntra och jag anser del angeläget alt alla sådana

13


 


möjligheter till bättre samarbete tas tillvara så snart som möjligt även vid     Prop. 1989/90:62
sidan av den utvidgade försöksverksamhet som jag här har förordat.
       Bilaga 1

4 Attitydpåverkande insatser och ökad kontrollverksamhet

Min bedömning: Den ökning av den ersatta sjukfrånvaron som skett under senare år kan till stor del hänföras till ökningen av de långa sjukfallen. Emellertid har en ökning också kunnat registreras beträf­fande korttidsfrånvaron. Det är angelägel alt orsakerna bakom den ökande korttidsfrånvaron klarläggs. Vidare bör försäkringskassor­nas kontrollverksamhet ses över och förslärkas.


Skälen för min bedömning: Sjukersättning skall utges då den försäkrade på gmnd av sjukdom inte kan utföra sitt arbete. Del står visserligen klart att missbmk ligger bakom endast en mycket liten del av de totala kostna­dema för sjukförsäkringen. Där det förekommer måste det dock stävjas med kraft. Det är nödvändigt atl den gmndläggande principen angående ersättningsrätlen respekteras för att förtroendet för sjukförsäkringssyste­met skall kunna upprätthållas. Av en mätning som RFV låtit göra genom SIPU:s servicebarometer framgår att 75% av de försäkrade trodde alt det var vanligt att människor missbmkar sjukpenningförsäkringen genom att sjukskriva sig ulan att vara sjuka. Hälften av de försäkrade ansåg att kontrollen av de sjukskrivna borde öka.

För att belysa medborgamas uppfattningar om den allmänna försäkring­en och utnyttjandet av den har RFV i särskilda direktiv för anslagsfram­ställningen för budgetåren 1991/92 — 1993/94 avseende verket och de allmänna försäkringskassoma fått i uppdrag alt göra en utvärdering av den information som lämnas till allmänheten om den allmänna försäkringen, dess roll och dess utformning. Därvid skall särskilt beaktas den allmänna försäkringens karaktär av kollektiv, solidarisk försäkring och hur detta förhållande kommit till uttryck i informationen till allmänheten. Det framhålls också all det är av intresse alt klarlägga allmänhetens uppfatt­ning om den allmänna försäkringen.

RFV redovisar också i sin anslagsframställning för budgetåret 1990/91 vissa överväganden angående attitydpåverkande insatser och kontroll­verksamheten.

Verket påpekar att ungdomar som just trätt in på eller står i begrepp all träda in på arbetsmarknaden är en speciellt viktig målgmpp för informa­tion om försäkringen och dess gmnder. En särskild studie pågår också angående ungdomars sjukskrivningsmönster. Studien skall redovisas i bör­jan av år 1990.

Läkama har genom intyg och utlåtanden ett avgörande inflytande på försäkringskassomas bedömning av bl. a. hur länge det tillstånd som berät­tigar till sjukpenning varar. Det är viktigt att genom information till och


14


 


diskussioner med läkama skapa en ökad insikt om betydelsen av atl Prop. 1989/90:62 läkarnas bedömning av i vilken grad och hur länge arbetsförmågan är Bilaga 1 nedsatt relateras till den försäkrades specifika arbetssittiation. Läkama behöver således ha bättre kunskap om olika arbetsförhållanden, liksom om hur en sjukskrivning direkt kan motverka rehabilitering och återgång i arbete. Frågan om utformningen av läkamtlåtanden som gmnd för be­dömningen av sjukpenningrätt har tagits upp av rehabiliteringsberedning­en. Med anledning av detta har RFV startat ett utvecklingsarbete i denna fråga med praktiska försök med nya läkamtlåtanden hos två försäkrings­kassor.

RFV framhåller vikten av alt det finns en väl fungerande kontrollverk­samhet inom den allmänna försäkringen. Det måste framgå tydligare för allmänheten all kontroll genomförs i olika former, bl.a. genom kontakter med arbetsgivaren eller i form av hembesök eller tdefonkontroll.

Kontrollverksamheten syftar dels till att avslöja, dels till alt motverka missbmk. Den inriktas i första hand på de korta sjukfallen. När kontrollen sker i form av hembesök eller telefonsamtal kan dessa kontakter också ha en annan viktig funktion, nämligen alt ge impulser till rehabilitering och på så sätt förhindra en långtidssjukskrivning.

För att fånga upp försäkrade med upprepad korttidsfrånvaro får försäk­ringskassoma datamässigl framställda utredningsunderlag. Under våren 1989 har fömtsättningama för när sådana utredningsunderlag skall tas fram omarbetats. 1 den nya mtinen tas hänsyn såväl till antalet korta sjukersättningsärenden som till den försäkrades ålder. RFV har bemyndi­gande att meddela föreskrifter som möjliggör att läkarintyg kan begäras redan från första sjukdagen, om missbmk av sjukersättning kan misstän­kas.

För att få underlag för en bedömning av om kontrollinsatserna ligger på en rimlig nivå gör RFV för närvarande en sammanställning av vilka resurser de olika försäkringskassorna har avsatt för kontrollverksamhet under år 1989 och vilket resultat de utförda kontrollema har gett. Analy­sen skall ligga till gmnd för närmare riktlinjer för omfattningen och inrikt­ningen av försäkringskassornas kontrollverksamhet.

Dessa kunskaper kan sedan hjälpa försäkringskassoma att använda rätt metod vid rätt tillfälle. Det kan dock redan nu sägas all kontroller i form av förfrågan hos arbetsgivare ger större effekt än hembesök hos de försäk­rade. Kontrollresursema bör därför i första hand användas för arbetsgivar-kontroller. Det är samtidigt klart att hembesök bör ske även framdeles i form av såväl intensivkontroller som riktade kontroller mot vissa försäkra­de eller gmpper av försäkrade.

Jag vill för egen del understryka vikten av atl det finns ett välavvägt
syslem för attitydpåverkande insatser och kontrollverksamhet i socialför­
säkringsadministrationen. De resultat som under senare tid redovisats
från ett antal intensifierade kontroller visar också på att sådan kontroll är
väl motiverad. Jag hälsar därför med tillfredsställelse de insatser som görs
på detta område. Vad som hillills framkommit pekar också enligt min
mening på alt en viss förstärkning kan vara påkallad av de resurser som
disponeras för denna verksamhet. Jag utgår ifrån att RFV i samband med
   15


 


sin översyn också beaktar i vad mån de nuvarande möjlighetema till sanktioner vid missbmk är tillfyllest och, om så bedöms erforderligt, återkommer till regeringen med förslag om förbättringar av sanktionsmöj-lighelema.

Jag avser därför alt återkomma till denna fråga i min behandling av anslaget B 2. Allmänna försäkringskassor i budgetpropositionen för bud­getåret 1990/91. Det förslag angående resurser till förstärkt kontrollverk­samhet som jag avser att då redovisa skall möjliggöra framför allt en utökning av kontroller hos arbetsgivaren men också ökade kontakter med den försäkrade i form av telefon förfrågan eller hembesök samt telefonför­frågan hos behandlande läkare. Utgående från de erfarenheter som erhål­lits ur den senaste lidens intensifierade kontrollverksamhet räknar jag med att 10 — 15% av samtliga sjukanmälningar då skall kunna kontrolleras. Tillsammans med andra åtgärder som t.ex. ett utökat antal överenskom­melser om sjuk- och friskanmälan genom arbetsgivare och utökat arbetsgi­varinträde vid privata företag bör försäkringskassornas möjligheter atl avslöja och motverka försäkringsmissbmk därigenom kunna ökas högst avsevärt jämfört med dagsläget där endast en ringa sjukkontroll skett vid många av landets försäkringskassor.

Enligt min mening är förbättrade och förstärkta insatser på dessa områ­den nödvändiga för att upprätthålla en bred uppslutning kring den solida­riska och kollektiva gmnd som socialförsäkringen vilar på.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1


5 Arbetsgivarinträde vid privata företag

Mitt förslag: En försöksverksamhet genomförs med förenklade mti­ner för beräkning och utbetalning av sjukpenning m. m. i samband med arbetsgivarinträde vid företag inom det privata avtalsområdet. I detta syfte införs en särskild lag med tidsbegränsad giltighet.


Riksförsäkringsverkets förslag: Överensstämmer i allt väsentligt med mitt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 16 § tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) har en arbetsgivare som betalar lön till en arbetstagare under sjukdom rätt alt uppbära dennes sjukpenning, s.k. arbetsgivarinträde, om det finns en överenskommelse i form av ett kollek­tivavtal som på arbetstagarsidan slutits eller godkänts av en organisation som är att anse som huvudorganisation. En sådan överenskommelse är bindande för försäkringskassan.

Hittills har sådana överenskommelser om arbetsgivarinträde nästan en­bart träffats för statligt anställda och vissa andra tjänstemän i statsunder­stödd verksamhet, l.ex. lärare och anställda hos försäkringskassorna. Fr.o.m. år 1985 gäller ett förfaringssätt med schabloniserad beräkning av sjukpenning för statligt anställda.

Sedan den s.k. timsjukpenningreformen genomfördes den 1 december 1987 har nya avtal om sjuklön tillkommit på arbetsmarknaden. Från ett


16


 


flertal arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer som är verksamma inom     Prop. 1989/90:62 den privata sektorn har uttryckts intresse för att tillämpa ett arbetsgivarin-     Bilaga 1 trade för sjukpenning under de första fjorton dagarna av en sjukperiod.

Inom det privata avtalsområdet tillämpas eller har tillämpats arbets­givarinträde inom företagen SKF i Göteborg och Gränges Aluminium i Finspång. Erfarenheterna från dessa företag, liksom erfarenheter från det statliga arbetsgivarinlrädet, har visat på betydande fördelar med ett sådant system men också på behov av utveckling och förbättringar av de nuvaran­de bestämmelsema för att göra arbetsgivarinträde administrativt lämpfigt även i den privata sektom.

RFV har i egenskap av tillsynsmyndighet för de allmänna försäkrings­kassoma följt den hittillsvarande verksamheten med arbetsgivarinträde på det privata avtalsområdet. I en framställning lill socialdepartementet har verket framhållit att det är i hög grad önskvärt all genomföra en försöks­verksamhet som syftar till att finna så smidiga former som möjligt för arbetsgivarinträde även på det privata området.

RFV anger i sin framställning att verket också överväger alt genomföra försök med en sjukpenningberäkning som utgår från ett ändrat inkomst­begrepp men med i övrigt oförändrad administration. Ett sådant försök skulle i första hand avse alt finna metoder för att arbetstagaren skall få så korrekt kompensation som möjligt. Förberedelser för detta pågår för när­varande inom verket.

Verket har i fråga om de närmare formema för en försöksverksamhet med arbetsgivarinträde uttalat bl.a. atl regler bör införas som gör det möjligt att beräkna sjukpenningen på etl löneunderlag som arbetsgivaren aviserar RFV; den del av lönen som överstiger sju och ett halvt basbelopp enligt AFL skall emellertid inte ingå i beräkningen. Bedömningen av rätten till sjukpenning samt sjukkontroll m. m. skall även i försöksverksamheten göras av försäkringskassan.

De fördelar som finns med arbetsgivarinträde även inom det privata avtalsområdet är bl. a. att arbetstagaren får en mera korrekt ersättning i förhållande till den inkomstförlust han gör vid sjukdomstillfället. En an­nan fördel är att kontrollen av att den försäkrade inte arbetar under sjukskrivningstiden avsevärt förenklas och förbättras. Dessutom innebär förslaget att besparingar kan göras i försäkringskassomas administrativa arbete med korta sjukfall.

RFV föreslår att försöksverksamheten skall avse de första 14 dagama av en sjukperiod och omfatta vissa arbetsgivare som har ingått ett sådant avtal om arbetsgivarinträde som avses i 3 kap. 16 § tredje stycket AFL.

Som jag tidigare har framhållit är det ur olika synvinklar positivt om systemet med arbetsgivarinträde kommer till användning också inom det privata avtalsområdet. En försöksverksamhet kan bidra till att klara ut fömtsättningama för ett system som bättre än det nuvarande gör arbets­givarinträde hanterbart också inom den privata sektorn. Jag föreslår där­för att en försöksverksamhet genomförs med den inriktning som RFV föreslagit. Vilka förelag som skall ingå i verksamheten får bestämmas i samråd mellan RFV, försäkringskassan och arbetsgivaren.

Det bör emellertid i sista hand vara en uppgift för RFV att ta ställning     17

2   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 62


 


till vilka arbetsgivare som — med beaktande av försöksverksamhetens syfte — lämpligen bör ingå i försöksverksamheten. Det bör av en arbetsgi­vare som är intresserad av att ingå i försöksverksamheten krävas att han ingår ett samarbetsavtal med försäkringskassan. Avtalet bör reglera utbe-talningsmtiner m. m.

Mitt förslag innebär att en särskild lag införs om försöksverksamhet med förenklade mtiner för beräkning och utbetalning av sjukpenning. Lagen bör gälla till utgången av juni 1992.

Det är enligt min mening angeläget att försöksverksamheten ger ett så brett beslutsunderlag som möjligt. Jag anser därför att RFV och försäk­ringskassoma successivt bör söka utvidga utnyttjandet av försökslagstift­ningen allteftersom erfarenhetema av försöksverksamheten kommer fram. Denna ambition kan inrymmas inom den ram som jag har föreslagit.

En förenkling av de administrativa mlinema för hantering av korta sjukfall och utbetalningar av sjukpenning är av stor betydelse för försäk­ringskassomas möjligheter att bedriva ett aktivt rehabiliteringsarbete. En överslagsmässig beräkning visar att det kan skapas ett utvidgat utrymme för rehabiliteringsarbete motsvarande ca 30 årsarbetskrafter för varje hundratusental försäkrade som omfattas av arbetsgivarinträde av del slag som redovisats i den nu föreslagna försöksverksamheten. En viss bespa­ring kan också göras i de administrativa omkostnadema.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1


6 Ytterligare nivåer i sjukpenningförsäkringen och anslutande ersättningssystem

Mitt förslag: Utöver hel och halv sjukpenning skall också en Qärde-dels och tre fjärdedels sjukpenning kunna ges ut inom den allmänna sjukförsäkringen. Nya sådana ersättningsnivåer införs också med avseende på sjukpenning inom arbetsskadeförsäkringen och det statliga personskadeskyddet samt havandeskapspenning och smitt-bärarersättning.

Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt såvitt gäller sjukpen­ning enligt AFL. Beredningen har inte föreslagit någon ändring beträffan­de ersättningsnivån för de andra förmånsslag som jag här lar upp.

Remissinstanserna: I stort sett samtliga remissinstanser tillstyrker försla­get. RFV anser att erfarenheten av den försöksverksamhet som bedrivits med fyra nivåer för sjukpenningersättningen är så positiv att den kan ligga lill gmnd för en permanent lagstiftning. Avvisande till förslaget är endast försäkringsöverdomstolen, som anser alt del framstår som i det närmaste praktiskt ogörligt att på ett rättvist sätt tillämpa ell så fingraderal system.

Skälen för mitt förslag: Sedan febmari 1986 har med stöd av lagen (1985:1002) om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet en för­söksverksamhet med möjlighet till kvarts och trekvarts sjukpenning bedri­vits inom tre försäkringskassor. Syftet med försöket har i första hand varit alt förbättra fömtsättningama för yrkesinriktad rehabilitering och för en


 


smidigare   återgång  till   arbete   efter   lång  sjukskrivning  (se   prop.     Prop. 1989/90:62
1985/86:38).
                                                                Bilagal

Erfarenhetema av försöksverksamheten är goda. Av utvärderingen framgår all de två nya ersättningsnivåema har använts så som tänkt. Altemativet hade i det stora flertalet fall varit sjukskrivning på närmast högre nivå, vilket skulle ha medfört ökade kostnader för försäkringen. Erfarenhetema visar att återgången i arbetet har påskyndats genom att de båda nya ersättningsnivåerna kunnat utnyttjas.

Enligt min mening talar erfarenhetema från den försöksverksamhet som genomförts med en mera flexibel sjukpenning för att permanenta regler nu införs. Den större flexibiliteten har visat sig vara etl bra medel i strävande­na atl förbättra rehabiliteringen så att den som är sjukskriven snabbare än vad som nu är fallet kan återvända till arbetet.

Ett system med fyra sjukpenningnivåer i stället för två ställer självfallet större krav vid bedömningar av rätten till sjukpenning. "Fingraderade" bedömningar av olika förmånsnivåer förekommer emellertid inom skilda områden av socialförsäkringssystemet. Enligt mitt förmenande ger varken erfarenhetema från dessa områden eller från den aktuella försöksverksam­heten belägg för att sjukpenningrätten blir alltför svårbedömd om ytterli­gare två ersättningsnivåer införs.

Försöksverksamheten visar också atl införandet av en mera flexibel sjukpenning kan medföra betydande ekonomiska vinster för den allmänna försäkringen. Redan utnyttjandet av närmast lägre ersättningsnivå har i försöken medfört en kostnadsminskning, som omräknad till riksnivå kan beräknas till ca 120 milj. kr. per år. Än mer betydelsefullt bör dock vara all sjukperiodema visat sig kunna avslutas snabbare än vad som skulle ha varit fallet med enbart två ersättningsnivåer. Någon beräkning av denna kost­nadsminskning har dock inte gjorts i försöksverksamheten.

Mot denna bakgmnd förordar jag att de nuvarande ersättningsnivåema halv och hel sjukpenning kompletteras med två nya nivåer, en Qärdedds och tre fjärdedels sjukpenning. Detta avser såväl sjukpenning enligt AFL som sjukpenning inom arbetsskadeförsäkringen och det statliga personska­deskyddet.

Enligt 3 kap. 9§ AFL utges havandeskapspenning — såvitt nu är av intresse — till en kvinna om havandeskapet har satt ned hennes förmåga att ulföra arbetsuppgiftema i hennes förvärvsarbete med minst hälften och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete. Havande­skapspenning utges med ett belopp som motsvarar kvinnans sjukpenning enligt 4§ samma kapitel. Enligt min uppfattning bör även havandeskaps­penningen kompletteras med två nya ersättningsnivåer.

Enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare — som trädde i
krafl den 1 juli 1989 — utges smillbärarpenning till en smittbärare som
måste avstå från förvärvsarbete främst på gmnd av beslut enligt smitt­
skydds- eller livsmeddslagstiflningama. Smillbärarpenning utges med ell
belopp som moisvarar smillbärarens sjukpenning och sjukpenningtillägg
enligt AFL. Smillbärarpenning kan utges i form av hel eller halv förmån. 1
den proposition (prop. 1988/89:112) som låg till gmnd för lagstiftningen
uppmärksammades rehabiliteringsberedningens förslag om ytterligare två
    19


 


ersättningsnivåer för sjukpenning. Jag uttalade därvid (s. 34) att jag avsåg atl aktualisera frågan om fler ersättningsnivåer för smittbärarpenningen om regeringen beslutade att förelägga riksdagen förslag om flera ersätt­ningsnivåer för sjukpenningen. I enlighet härmed förordar jag nu att smillbärarpenning skall kunna utges även i form av en fjärdedels och tre fjärdedels förmån.

Mitt förslag fömtsätter ändring i 3 kap. 7 och 9 §§ AFL, 3 kap. 5 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF), 13§ lagen (1977:268) om statligt personskadeskydd (LSP) och 5 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare. I 3 kap. 7 § AFL och 13 § LSP föreslås vidare vissa redaktio­nella ändringar. Ändringama bör träda i krafl den 1 juli 1990, dvs. samti­digt som den tidsbegränsade lagen (1985:1002) om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet upphör att gälla.

Ändringen i 3 kap. 7 § AFL får motsvarande betydelse också i fråga om den frivilliga sjukpenningförsäkringen enligt 21 kap. samma lag och för­ordningen (1985:733) om frivillig sjukpenningförsäkring hos allmän för­säkringskassa.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1


7 Ersättning för resekostnad i stället för sjukpenning

Mitt förslag: Ersättning för merkostnader för resor till och från arbetsplatsen skall kunna utges som altemativ till sjukpenning för alt underlätta återgång lill arbetet i anslutning till sjukdomsfall. Merkostnadsersättningen får för dag inte beräknas till högre belopp än som svarar mot det s.k. sjukpenningtaket — för närvarande 516 kr. — för samma dag. Den försäkrade skall själv få avgöra om möjligheten att få merkostnadema för arbelsresan täckta skall ut­nyttjas som altemativ till sjukpenning. Merkostnadsersättningen skall vara skattefri.


Beredningens förslag: Överensstämmer med mitt, dock med den skillna­den att beredningen föreslår att den försäkrades merkostnader för resor till och från arbetet skall ersättas så länge merkostnadema inte framstår som uppenbart orimliga.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser som yttrat sig är positiva till förslaget. RFV anser dock all den försäkrade inte själv skall kunna välja mellan arbete och sjukpenning. I stället bör det ankomma på försäk­ringskassan att utreda vem som kan arbeta om resefrågan kan lösas. RFV anser att del i sådana fall då samhället går in och betalar merkostnaderna för arbetsresor kan starkt ifrågasättas om arbetsförmågan skall anses nedsatt i sådan omfattning som fömtsätts för rätt till sjukpenning. Tidpunkten för en återgång i arbete måste givetvis bestämmas i samråd med behandlande läkare.SACO/SR anser att de regler om maximal ersättning som funnits i försöksverksamheten också bör gälla i en permanent lagstiftning.


20


 


Skälen för mitt förslag: Sedan febmari 1986 har med stöd av lagen Prop. 1989/90:62 (1985:1002) om försöksverksamhet inom sjukförsäkringsområdet en för- Bilaga 1 söksverksamhet bedrivits med ersättning från sjukförsäkringen för memt-gifter för resor till och från arbetet. Syftet med försöksverksamheten har varit att underlätta en snabbare återgång i arbete genom att — i de fall den försäkrades hälsotillstånd inte hindrar honom från att utföra sina arbets­uppgifter men väl från att utnyttja del färdsätt han normalt använder — erbjuda honom ersättning för merkostnader för resor till och från arbets­platsen som altemativ till att stanna hemma med sjukpenning. Samhällets kostnader förväntades också bli lägre med resekostnadsersättning än med sjukpenning.

Försöksverksamhet med ersättning för merkostnader för arbetsresor i samband med sjukdom som altemativ till sjukpenning inleddes i fem försäkringskassor men utvidgades från den 1 juli 1987 till att gälla hela landet.

1 reglema för försöksverksamheten finns en begränsning så att ersätt­ningen för merkostnadema inte får överstiga den sjukpenning som den försäkrade annars skulle ha fått för samma tid. Denna begränsning har för något fåtal personer med låg sjukpenninggmndande inkomst (SGI) och lång resväg medfört att ersättning som motsvarar merkostnadema inte har kunnat utges. Rehabiliteringsberedningen har föreslagit att ersättning för merkostnader för resor skall kunna utges som altemativ till sjukpenning om merkostnadema inte framstår som uppenbart orimliga.

1 likhet med beredningen anser jag att den begränsning som finns i försöksverksamhetens ersättningsregler är alltför sträng. Det är enligt min mening inte lämpligt att möjligheten att vidta en rehabiliteringsåtgärd som bedömts som lämplig inte skall kunna förverkligas med hänvisning till att den försäkrades SGI är alltför låg. Jag vill emellertid inte förorda den lösning som rehabiliteringsberedningen har föreslagit. Beredningens för­slag skulle enligt min mening kunna medföra betydande tillämpningssvå-righeler och administrativt merarbete. 1 stället förordar jag att merkosl-nadsersältning skall kunna utges med högst ett belopp som per dag mot­svarar det högsta belopp som för samma dag hade kunnat utges som sjukpenning enligt AFL.

Liksom rehabilileringsberedningen anser jag vidare att det även fortsätt­ningsvis bör vara en uppgift för den försäkrade att avgöra om altemativet med ersättning för merkostnad för arbetsresa skall utnyttjas i stället för sjukpenning.

Jag vill också understryka att ersättning för merkostnader som altemativ till sjukpenning till sin karaktär är en ersättning som är avsedd all utges under en begränsad tid. Det är en uppgift för försäkringskassan att pröva när fömtsättningama för denna ersättning upphör.

Förevarande ersättning är en kostnadsersättning. Den bör därför vara skattefri. Jag har i denna fråga samrått med chefen för finansdepartemen­tet. Av samma skäl bor ersättningen inte läggas lill gmnd för beräkning av ATP.

Försöksverksamheten har bekräftat att ersättning för merkostnader för
arbetsresa i många fall kan medverka till att en sjukperiod blir kortare än
    21


 


vad som skulle ha blivit fallet om sjukpenning hade utgetts. Någon beräk­ning av hur stor denna effekt har varit har dock inte gjorts i utvärderingen av försöket. Däremot har bekräftats att kostnaderna för sjukförsäkringen har minskat som en följd av att reseersättningen har understigit vad som annars skulle ha utgetts i sjukpenning. Omräknat till riksnivå kan kost­nadsminskningen beräknas till ca 7 milj. kr. per år. Denna beräkning lär påverkas endast marginellt genom den i förhållande till försöksverksamhe­ten generösare begränsningsregel som jag förordar, eftersom enbart något fåtal fall inte har kunnat få ersättning på gmnd av låg SGI. I ekonomiskt hänseende bör hänsyn också las till det produktionsvärde som erhålls genom atl den som får merkostnadsersältning i stället för sjukpenning kan ulföra sitt ordinarie arbete.

Mitt förslag föranleder ändring i AFL, LAF och 19 § kommunalskatte­lagen (1928:370). Jag föreslår beträffande AFL att bestämmelsen införs genom en ny paragraf, 3 kap. 7 a §. I LAF bör i en ny paragraf, 3 kap. 5 d §, en hänvisning göras till det föreslagna lagmmmet i AFL. Till klargörande av att havandeskapspenningen inte berörs av reformen föreslås en kom­plettering i 3 kap. 9 a § AFL. Ändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1990.

Förslaget avseende LAF får återverkningar beträffande lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd (LSP).


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1


8 Vilande förtidspension

Min bedömning: Arbetslinjen inom socialförsäkringen bör betonas ytterligare. Ett sätt att göra detta är att förbättra det instmment som systemet med s. k. vilande förtidspension utgör i rehabiliteringspro­cessen. Vissa regeländringar bör därför komma till stånd i fråga om möjligheterna att tillämpa ett förenklat förfarande vid ansökan om förtidspension.


Skälen till min bedömning: Enligt huvudregeln i 16 kap. AFL skall den som önskar förtidspension ansöka därom i enlighet med vad regeringen förordnar. Föreskrifter om ansökningsförfarandet har meddelats i kungö­relsen (1962:394) med vissa bestämmelser rörande ansökan om pension enligt lagen om allmän försäkring, m. m. Enligt bemyndigande i kungörel­sen kan RFV meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av kungörelsen.

I fråga om förtidspension eller sjukbidrag gäller alt den allmänna försäk­ringskassan kan tillerkänna den försäkrade sådan förmån även utan ansö­kan, nämligen i de fall då den försäkrade erhåller sjukpenning eller vissa andra förmåner. Försäkringskassan kan vidare, utan att ansökan görs, för­länga den tid under vilken sjukbidrag får utges.

1 övriga fall måste den försäkrade ansöka för att få förtidspension eller sjukbidrag, i den mån regeringen inte meddelat avvikande föreskrifter. 1 den nyss nämnda kungörelsen föreskrivs bl.a., alt det i samband med en ansökan om förtidspension som gmndas på nedsatt arbetsförmåga skall


22


 


företes ell läkamllåtande om den försäkrades hälsotillstånd. Från detta Prop. 1989/90:62 krav kan undantag göras om särskilda skäl talar för det. Ett sådant undan- Bilaga 1 tag har gjorts genom RFV:s kungörelse (RFFS 1982:24) om förenklat ansökningsförfarande i vissa fall för erhållande av förtidspension och sjukbidrag. Sådana situationer som omfattas av verkets kungörelse bmkar kallas "vilande förtidspension". Det förenklade förfarandet tillämpas på en försäkrad som tidigare haft förtidspension men fått denna indragen eller minskad på gmnd av att han har börjat förvärvsarbeta. Om vissa fömtsättningar i övrigt är uppfyllda behövs i sådant fall inte något läkaml­låtande om den försäkrades hälsotillstånd.

Om en förtidspension eller ett sjukbidrag som utgetts enligt bestämmel­serna i AFL har dragils in eller minskats på gmnd av att den försäkrade har börjat förvärvsarbeta, kan han senare - om förvärvsarbetet upphör -återfå pensionen genom ett förenklat ansökningsförfarande och utan att ett nytt läkamllåtande behöver företes. En fömtsättning för detta är dock alt ansökningen görs inom två år från den tidpunkt då pensionen drogs in eller minskades. Dessutom krävs att ansökningen avser pension av högst motsvarande grad och beräknad på gmndval av samma poängtal som gällde för den pension som den försäkrade uppbar vid tidpunkten för indragningen eller minskningen. Bestämmelsema om det förenklade an-sökningsförfarandel finns i RFV:s nyssnämnda kungörelse .

Syftet med det förenklade ansökningsförfarandet är att stimulera perso­ner med förtidspension eller sjukbidrag att göra arbetsförsök som ett led i en rehabilitering. Om försöket måste avbrytas kan den försäkrade tack vare det förenklade förfarandet snabbt återfå sin förtidspension. Han riskerar således inte att stå utan försörjning.

Chefen för arbetsmarknadsdepartementet kommer senare denna dag att föreslå all möjligheter skapas för arbetsgivare som anställer en person som tidigare har varit förtidspensionerad att få lönebidrag som kompenserar den förtidspensionerades nedsatta arbetsförmåga. Detta anser jag vara en viktig åtgärd för alt betona vad som kallals arbetslinjen inom socialförsäk­ringen. Genom åtgärden kan också utbudet av arbetskraft öka i och med att den arbetsförmåga som den förtidspensionerade ofta har kvar kan komma till användning i produktivt arbete.

Det är mot denna bakgmnd särskilt angeläget att förbättra det instm­ment som systemet med vilande förtidspension utgör i rehabiliteringspro­cessen. Ett sätt att uppnå detta är alt föriänga den tid under vilken del förenklade ansökningsförfarandet skall kunna tillämpas; för närvarande gäller att detta skall kunna tillämpas inom två år räknat fr.o.m. den lidpunkt då pensionen drogs in eller minskades. Enligt min uppfattning bör det förenklade förfarandet gälla under fem år från sagda tidpunkt.

Jag avser att förelägga regeringen förslag till förordningsbestämmdser med detta innehåll.

23


 


9 Försäkringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1


Min bedömning: Den som deltar i arbetsmarknadsutbildning eller är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller genomgår arbetspröv­ning eller arbetsträning, som har godkänts av en allmän försäkrings­kassa, bör ha samma arbetsskadeskydd som den som förvärvsarbetar.


Beredningens förslag: Överesslämmer med min bedömning.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstansema har haft något att erinra mot förslaget.

Skälen för min bedömning: Av 1 kap. 1 § första stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring (LAF) framgår att den som förvärvsarbetar i verksamhet i Sverige är försäkrad enligt lagen. 1 andra stycket samma lagmm föreskrivs att försäkringen även skall gälla den som genomgår utbildning i den mån utbildningen är förenad med särskild risk för arbets­skada. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter i detta avseende. Sådana föreskrifter har getts i för­ordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt personskade­skydd. I nämnda förordning anges bl. a. att den som deltar i arbetsmark­nadsutbildning, är inskriven vid Ami eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning, som har godkänts av allmän försäkringskassa, omfattas av arbelsskadeförsäkringen under de moment i utbildningen då han utför arbete som stämmer överens med eller till sin art liknar sådant som vanligen utförs vid förvärvsarbete. Detta innebär t. ex. alt arbetsskadeför­säkringen inte gäller vid resor till och från arbetsplats där arbetsträningen sker, under raster eller vid teoretiska moment i utbildningen. Genom bestämmelser som arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) utfärdat (AMSFS 1979:7) får dock deltagare i arbetsmarknadsutbildning och inskrivna vid arbetsmarknadsinstitut samma ersättning som anställda och omfattas helt av arbetsskadeförsäkringen. Den som arbelsprövas eller tränas på en ar­betsplats där han inte är anställd och som inte är inskriven vid ett Ami har dock den tidigare angivna begränsningen i sitt försäkringsskydd.

En gmndläggande princip för rätt till försäkringsskyddet enligt LAF är att utbildningen är förenad med särskild risk för arbetsskada. Så anses vara fallet främst i fråga om utbildning med praktisk inriktning. De utbildningar jag nyss redogjort för hör till denna kategori. Enligt min uppfattning företer de nämnda utbildningarna stora likheter med förvärvs­arbete. Den utbildning, prövning eller träning som bedrivs sker regelmäs­sigt under förhållanden som inte nämnvärt avviker från dem som gäller i förvärvslivet i övrigl. Riskema för arbetsskada är således i huvudsak likartade. Den som omfattas av dessa utbildningsformer är främst perso­ner som har en anknytning till arbetsmarknaden. Jag anser del därför vara rimligt att de har samma försäkringsskydd som gäller för arbetsmarknaden i övrigt. Skyddet bör därför inte begränsas till vissa moment i utbildning­en. Skyddet bör vidare gälla vid färd till och från utbildningsstället. Jag avser att föreslå regeringen förordningsbestämmelser med detta innehåll.


24


 


10 Upprättade lagförslag                                Prop. 1989/90:62

Bilaga 1 I enlighet med vad jag nu har anfört har inom socialdepartementet upprät­tats förslag lill

1.   lag om försöksverksamhet med särskild beräkning av sjukpen­
ning vid arbetsgivarinträde,

2.    lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3.    lag om ändring i lagen (1976:380) om arbelsskadeförsäkring,

4.    lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskade­skydd,

5.    lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbära­re,

6.          lag om ändring i kommunalskaltdagen (1928:370).
Lagförslaget under 6 har upprättats i samråd med chefen för finansde­
partementet. Detta lagförslag faller vidare inom lagrådets granskningsom­
råde. Förslaget är emellertid av sådan beskaffenhet att jag anser att lagrå­
dets hörande skulle vara utan betydelse.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.1.

11 Specialmotivering

11.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

3 kap.

7a§

Ersättning enligt denna paragraf kan utges som ett alternativ till sjuk­penning. Det innebär atl fömtsättningama för rätt till sjukpenning måste vara uppfyllda även i fråga om ersättning enligt detta lagmm.

Av lagförslaget framgår att ersättningen syftar till all underlätta återgång till arbetet i anslutning till ett sjukdomsfall. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 7) innebär detta att förevarande ersättning är avsedd att utges endast när en försäkrad mer tillfälligt på gmnd av sjukdom är förhindrad att la sig till arbetsplatsen på vanligt sätt. Om fråga är om bestående eller långvariga nedsättningar i funktionsförmågan skall inte ersättning utges enligt denna paragraf Det bör sålunda endast undan­tagsvis komma i fråga att utge ersättning i mer än 90 dagar Ersättning bör inte heller utges om den försäkrade är berättigad till andra former av stöd med anledning av nedsättningen i funktionsförmågan, såsom bilstöd till handikappade eller kommunal färdtjänst.

Ersättning för memtgifter för resor till och från arbetet utges i stället för
sjukpenning. Detta medför att sjukpenning inte kan utges för den lid som
memtgiftsersättningen avser. Något hinder finns emellertid inte mot att
utge partiell sjukpenning, l.ex. för den del av en dag för vilken merkost­
nadsersältning för resa inte utges. Om den försäkrade t.ex. arbetar två
timmar under en dag, och därvid är berättigad till ersättning för sina
         25


 


memtgifter för resor, kan sjukpenning utges med tre fjärdedelar av hel     Prop. 1989/90:62
sjukpenning för resterande del av samma dag.
                  Bilaga 1

Ersättning kan utges för den försäkrades memtgifter för resor. Från ersättningen skall följaktligen frånräknas de kostnader som den försäkrade normalt har för sina resor. Om han t. ex. regelmässigt använder egen bil är det de kostnader som han skulle ha haft för detta färdsätt som skall avräknas.

Paragrafens tredje stycke innehåller en begränsningsregel. Ersättningen för memtgifter får per dag beräknas högst till ett belopp som svarar mot det s.k. sjukpenningtakel per dag, dvs. 516 kr. för år 1989. Del förhållan­det all partiell sjukpenning utges för en annan del av samma dag påverkar inte maximibeloppets storlek.

Av lagmmmets fjärde stycke framgår alt sjukpenning får bytas ut mot ersättning för memtgifter för resor till och från arbelet endast med den försäkrades samtycke.

11.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om ar­betsskadeförsäkring

3 kap.

5d§

Hänvisningen till 3 kap. 7 a § AFL innebär att ersättning för memtgifter för resor till och från arbetet skall kunna träda i stället för arbetsskadesjuk­penning. Även den begränsningsregel som finns i sagda lagmm skall tillämpas. Ersättningen för memtgifter får sålunda även när det gäller arbetsskadeförsäkringen bestämmas högst lill ett belopp som svarar mot det s.k. sjukpenningtaket enligt lagen om allmän försäkring, dvs. 516 kr. per dag för år 1989.

12 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen dels att anta förslagen till

1.   lag om försöksverksamhet med särskild beräkning av sjukpen­
ning vid arbetsgivarinträde,

2.    lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,

3.    lagom ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,

4.    lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskade­skydd,

5.    lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbära­re,

6.    lag om ändring i kommunalskattelagen( 1928:370), dels att

7.    godkänna atl från anslaget D 1. Bidrag tid sjukförsäkringen          26


 


och inkomsttiteln 1221 Sjukförsäkringsavgift, netto 500 milj. kr. får    Prop. 1989/90:62 disponeras för försäkringskassomas kostnader för köp av rehabilile-     Bilaga 1 ringstjänster (avsnitt 2) och 10 milj. kr. för betalning av rehabilite­ringsinsatser i samband med försöksverksamhet vid två försäkrings­kassor för effektivare rehabilitering (avsnitt 3). Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört om

8.    försäkringskassomas styrelsers och socialförsäkringsnämnder­nas medverkan vid köp av yrkesinriktade rehabiliteringsljänster (avsnitt 2),

9.    klarläggande av orsakema lill den ökande korttidsfrånvaron och översynen av försäkringskassomas kontrollverksamhet (avsnitt 4),

 

10.   förenklad ansökan om förtidspension eller sjukbidrag (av­snitt 8) samt

11.   försäkringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning (av­snitt 9).

27


 


1 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:62

Lag om försöksverksamhet med särskild beräkning av sjukpenning vid arbetsgivarinträde

Härigenom föreskrivs följande.

1    §   Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt denna lag meddela föreskrifter om försöksverksamhet med särskild beräk­ning av sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen • (1976:380) om arbetsskadeförsäkring och lagen (1977:265) om stafligt personskadeskydd.

2    § Föreskriftema skall avse särskilt angivna arbetsgivare och arbetsta­gare som är bundna av kollektivavtal som avses i 3 kap. 16§ tredje stycket lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Föreskriftema får gälla längst till utgången av juni 1992.

3 § Med avvikelse från 3 kap. 4 och 10 - 10 b §§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring samt 3 kap. 5 - 5 c §§ lagen (1976:380) om arbelsskade­
försäkring får det, för den dag då anmälan om sjukdomsfallet gjordes och
de följande 13 dagama i sjukperioden, föreskrivas

1.    att sjukpenningen skall beräknas på den lön som skulle ha betalats ul om den försäkrade hade arbetat under den period han varit frånvarande på gmnd av sjukdom; en sådan beräkning får dock inte gmndas på den del av lönen som för år räknat överstiger sju och en halv gånger basbeloppet enligt 1 kap. 6 § lagen om allmän försäkring,

2.    att sjukpenningen, till den del den gmndar sig på inkomst av anställ­ning från en annan arbetsgivare eller på inkomst av annal förvärvsarbete, skall utges till den försäkrade, om sjukpenningen överstiger det enligt 1 beräknade sjukpenningbdoppel.

4 § Föreskrifter som meddelas enligt denna lag får tillämpas endast om
en skriftlig överenskommelse gäller mellan den ifrågavarande arbetsgiva­
ren och den allmänna försäkringskassan om samarbete beträffande utbe­
talning av sjukpenning och andra därmed sammanhängande frågor.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådana överenskommelser.

Denna lag träder i kraft den I juli 1990 och gäller till utgången av juni 1992.

28


 


2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring .

Härigenom toreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäk­ring'

dels att 3 kap. 7, 9 och 9 a §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 7 a §, av följande lydelse.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1:1


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse


i kap.

7§

Sjukpenning utgår vid sjuk­dom, som förorsakar nedsättning av arbetsförmågan med minsl hälften. Såsom sjukdom anses jämväl så­dant tillstånd av nedsatt arbetsför­måga, som förorsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgivits och som alltjämt kvarstår efter sjukdo­mens upphörande.

Vid fullständig nedsättning av ar­betsförmågan utgives hel sjukpen­ning. I annat fall utgår halv sjuk­penning.

Sjukpenning utges vid sjuk­dom som sätter ned den försäkrades arbetsförmåga med minst enftärde-del. Med sjukdom jämställs ett till­stånd av nedsatt arbetsförmåga, som orsakats av sjukdom för vilken sjukpenning utgetts och som fortfa­rande kvarstår efter det att sjukdo­men upphört.

Saknar den försäkrade arbetsför­måga utges hel sjukpenning. Om arbetsförmågan inte saknas helt men är nedsatt med minst tre ftär­deddar utges treftärdedds sjukpen­ning. År arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpenning. 1 annat fall utges enftärdedds sjukpenning.

Allmän försäkringskassa må, när skäl äro därtid, påfordra att ned­sättning av arbetsförmågan styrkes genom intyg av läkare.

Försäkringskassan får när det finns skäl tdl det kräva alt läkarin­tyg ges inför att styrka nedsättning av arbetsförmågan.

7a§

För att underlätta återgång tdl ar­bete i anslutning tid ett sjukdoms­fallfår i stället för den sjukpenning som annars skulle ha utgetts enligt 7 § andra stycket ersättning utges för den försäkrades merutgifter för resor tid och från arbetet.

Merutgifterna skall ha uppkom­mit på grund av att den försäkrades hälsotillstånd inte tillåter honom att utnyttja det fördsätt som han nor-mah använder för .sådana resor.

Ersättning för dag får utges med högst ett belopp som svarar mot hel sjukpenning  beräknad  enligt   4§


Lagen omtryckt 1982:120.


29


 


Nuvarande lydelse


Föreslagen lydelse

första stycket på en sjukpenning­grundande inkomst som uppgår tid sju och en halv gånger basbeloppet.

Ersättning enligt denna paragraf får utges endast med den försäkra­des samtycke.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 1:1


9f


En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havan­deskap har satt ned hennes förmåga att utfara uppgifterna i sitt förvärvs­arbete med minsl häljten och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelserna i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av bam, m.m.


En försäkrad kvinna har rätt till havandeskapspenning, om havan­deskap har salt ned hennes förmåga att utföra uppgiftema i sitt förvärvs­arbete med minst en ftärdedd och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete enligt bestämmelsema i 12 § lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m.


En kvinna har även rätt till havandeskapspenning om hon inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete på gmnd av en föreskrift om förbud mot arbete under havandeskap, som har meddelats med stöd av 3 kap. 16 § arbetsmiljölagen (1977:1160), och hon inte kan omplaceras till annat arbete enligt bestämmelserna i 12§ lagen om rätt till ledighet för vård av bam, m.m.

Havandeskapspenning utges i fall som avses i första stycket för varje dag som nedsättningen består, dock tidigast från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse, och i fall som avses i andra stycket för varje dag som förbudet gäller. Havandeskapspenning utges längst till och med den elfte dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

Havandeskapspenning utges med belopp som motsvarar kvinnans sjuk­penning enligt 4§.

9a f

En kvinna som önskar erhålla havandeskapspenning skall göra ansökan därom. Den allmänna försäkringskassan får påfordra att kvinnan till stöd för sin rätt till havandeskapspenning inger utlåtande av sin arbetsgivare samt läkamllåtande.

I beslutet om havandeskapspenning skall anges under vilken tid ersätt­ning kan utges.


Vad i lag eller annan författning föreskrivs om sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspenning med undantag av bestämmelserna om karenslid i 11 §. Havandeskaps­penning utges inte i den mån kvin-


Vad i lag eller annan författning föreskrivs om sjukpenning gäller i fråga om havandeskapspenning med undanlag av bestämmelserna om ersättning för merutgifter i 7a§ och om karenstid i 11 §. Havande-


 


 Senaste lyddse 1985:83.  Senaste lydelse 1985:83.


30


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                Prop. 1989/90:62

Bilaga 1:1 nan för samma tid uppbär sjukpen-    skapspenning utges inte i den mån

ning.                                   kvinnan   för  samma  tid   uppbär

sjukpenning.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2.    Äldre föreskrifter i 3 kap. 7§ skall fortfarande gälla i fråga om sjukpenning som avser tid före ikraftträdandet.

3.    Äldre föreskrift i 3 kap. 9§ skall fortfarande gälla om det vid ikraft­trädandet är mindre än 60 dagar kvar till den beräknade lidpunkten för barnets födelse.

31


 


3 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring       '  '

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:380) om arbetsskadeför­säkring'

dels att 3 kap. 5 § skall ha följande lydelse,

dels alt det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 kap. 5 d §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 kap.

Vid sjukdom som efter samord- Vid sjukdom som efter samord­
ningstidens slut sätter ned den för- ningstidens slut sätter ned den för­
säkrades förmåga all skaffa sig in- säkrades förmåga att skaffa sig in­
komst genom arbete med minst komst genom arbete med minsl en
hälften utgår sjukpenning från ar- ftärdedd utges sjukpenning från ar­
betsskadeförsäkringen,
           belsskadeförsäkringen.

Saknar den försäkrade förmåga Saknar den försäkrade förmåga
att skaffa sig inkomst, utges hel att skaffa sig inkomst, utges hel
sjukpenning. I annal fall utges halv sjukpenning. Om denna förmåga
sjukpenning.
                         inte saknas hed men är nedsatt med

minst tre ftärdeddar utges treftär­dedds sjukpenning. Är förmågan nedsatt i mindre grad men med minst hälften utges halv sjukpen­ning. I annat fall utges enftärdedds sjukpenning.

Om inte annat följer av 5 a-5 c§§ utgör hel sjukpenning för dag en trehundrasextiofemtedel av den försäkrades sjukpenningunderiag enligt 6§. Sjukpenningen avmndas till närmaste hela krontal. När sjukpenning skall utges till den försäkrade för sådan tid, för vilken denne har erhållit sjukpenning enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, får sjukpen­ningen dock beräknas till det sammanlagda belopp som har betalats ul för samma tid ökat med en niondel. Det sålunda beräknade beloppet avmn­das till närmaste hela krontal.

Som sjukperiod anses tid, under vilken en försäkrad i oavbmlen följd lider av sjukdom som avses i första stycket.

5d§

Föreskrifterna i 3 kap. 7a§lagen (1962:381) om allmän försäkring tillämpas även i fråga om sjukpen­ning enligt denna lag.

1. Denna lag träder i kraft den 1 j uli 1990.

2.   Äldre föreskrifter i 3 kap. 5§ skall fortfarande gälla i fråga om
sjukpenning som avser tid före ikrafllrädandet.

' Lagen omtryckt 1977:264.

Senaste lydelse 1988:1538.                                                               32


 


4 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt      '

personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1977:265) om statligt personskade­skydd skall ha följande lyddse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

I3§
Den som avses i 1 § första stycket
Den som avses i I § första stycket
1 har rätt till särskild sjukpenning,
1 har rätt till särskild sjukpenning,
om han under gmndutbildning el-
om han under gmndutbildning el­
ler därtill omedelbart anslutande
ler därtill omedelbart anslutande
repetilionsulbildning har ådragit
repetitionsulbildning har ådragit
sig sjukdom som efter skyddstidens
sig sjukdom söm efter skyddstidens
slut sätter ned hans förmåga att
slut sätter ned hans förmåga att
skaffa sig inkomst genom arbete
skaffa sig inkomst genom arbete
med minst hälften och sjukdomen
med minsl en ftärdedd och sjukdo-
ej berättigar till annan ersättning
men inte ger rätt till annan ersätt-
enligl denna lag. Detta gäller även
ning enligt denna lag. Detta gäller
vid sjukdom som har ådragits un-
även vid sjukdom som har ådragits
der ulryckningsmånaden eller må-
under ulryckningsmånaden eller
nåden efter denna.
                        månaden efter denna.

Särskild sjukpenning beräknas på ersättningsunderiag som sägs i 4 kap. 10§ andra stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring.

Är den som har rätt till särskild Om den som har rätt till särskild

sjukpenning  samtidigt   berättigad sjukpenning   samtidigt   har   rätt

till sjukpenning enligt 3 kap. lagen till sjukpenning enligt 3 kap. lagen

(1962:381) om allmän försäkring, (1962:381) om allmän försäkring,

utgår den särskilda sjukpenningen utges den särskilda sjukpenningen

endast i den mån den är högre. endast i den mån den är högre.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2.   Äldre föreskrifter skall fortfarande gälla i fråga om särskild sjukpen­
ning som avser tid före ikraftträdandet.

33

3   Riksdagen 1989/90. I sami Nr 62


 


5 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till       ®'' '

smittbärare

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbä­rare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse


Hel smillbärarpenning utges till Hel smillbärarpenning utges till
en smittbärare som måste avstå en smittbärare som måste avstå
helt från förvärvsarbete. Halv helt från förvärvsarbete. En ftärde-
smittbärarpenning utges till en dels, halv eller tre ftärdedels smitt-
smittbärare som arbetar högst hälf- bärarpenning utges till en smittbä-
len av den tid han annars skulle ha rare som arbetar högst tre ftärde-
arbetat.
                              delar, hälften respektive en ftärdedd

av den tid han annars skulle ha ar­betat.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2.    Äldre föreskrifter skall fortfarande gälla i fråga om smillbärarpen­ning som avser tid före ikraftträdandet.

34


 


6 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)  '

Härigenom föreskrivs att 19 § kommunalskaltdagen (1928:370) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

19 §'

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid bodelning tillfallit make eller sambo eller vad som förvär­vats genom arv, testamente, fördel av oskift bo eller gåva;

vinst vid icke yrkesmässig avyttring av lös egendom i andra fall än som avses i 35§ 3-4 mom.;

vinst i svenskt lotteri eller vinst vid vinstdragning på här i riket utfärda­de premieobligationer och ej heller sådan vinst i utländskt lotteri eller vid vinstdragning på utländska premieobligationer, som uppgår till högst 100 kronor;

ersättning, som på gmnd av försäkring jämlikt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring tillfallit den försäkrade, om icke ersättningen gmndas på förvärvsinkomst av 6000 kronor eller högre be­lopp för år eller utgör föräldrapenning, så ock sådan ersättning enligt annan lag eller särskild författning, som utgått annoriedes än på gmnd av sjukförsäkring, som nyss sagts, till någon vid sjukdom eller olycksfall i arbete eller under militärtjänstgöring eller i fall som avses i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd eller lagen (1977:267) om krigsskadeersätl-ning till sjömän om icke ersättningen gmndas på förvärvsinkomst av 6 000 kronor eller högre belopp för år, ävensom ersättning, vilken vid sjukdom eller olycksfall tillfallit någon på gmnd av annan försäkring, som icke tagits i samband med tjänst, dock att till skattepliktig inkomst räknas ersättning i form av pension eller i form av livränta i den mån livräntan är skattepliktig enligt 32 § 1 eller 2 mom., så ock ersättning som utgår på gmnd av trafikför­säkring eller, med nedan angivet undantag, annan ansvarighetsförsäkring eller på gmnd av skadeståndsförsäkring och avser förlorad inkomst av skat­tepliktig natur;

ersättning på gmnd av ansvarighetsförsäkring enligt gmnder som fast­ställts i kollektivavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer till den del ersättningen utgår under de första trettio dagama av den tid den skadade är arbetsoförmögen och beräknas så att ersättningen uppgår för insjuknandedagen till högst 30 kronor och för övriga dagar till högst 6 kronor för dag;

belopp, som till följd av försäkringsfall eller återköp av försäkringen utgått på gmnd av kapitalförsäkring;

försäkringsersättning eller annan ersättning för skada på egendom, dock atl skatteplikt föreligger dels i den mån ersättningen avser driftbyggnad på jordbmksfastighei, byggnad på fastighet som avses i 24§ 1 mom., byggnad som är avsedd för användning i ägarens rörelse eller sådan del av värdet av markanläggning som får dras av genom årliga värdeminskningsavdrag, dels i den mån köpeskilling, som skulle ha influtit om den försäkrade eller ska­dade egendomen i stället hade såhs, hade varit att hänföra till intäkt av fastighet eller av rörelse och dels i den mån ersättningen eljest motsvarar

' Senaste lydelse 1988:1530.                                                             35


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:62

Bilaga 1:1 skattepliktig intäkt av eller avdragsgill omkostnad för fastighet eller rörelse;

vinstandel, återbäring eller premieåterbetalning, som utgått på gmnd av annan personförsäkring än pensionsförsäkring eller sådan sjuk- eller olycksfallsförsäkring som lagils i samband med tjänst, samt vinstandel, som utgått på gmnd av skadeförsäkring, och premieåterbetalning på gmnd av skadeförsäkring, för vilken rätt till avdrag för premie icke förelegal;

ersättning jämlikt lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare om icke ersättningen gmndas på förvärvsinkomst av 6 000 kronor eller högre belopp för år;

periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt, som icke utgör vederlag vid avyttring av egendom, i den mån givaren enligt 20 § eller punkt 5 av anvisningama till 46 § icke är berättigad till avdrag för utgivet belopp;

stipendium som är avsett för mottagarens utbildning och inte utgör ersättning för arbete som har utförts eller skall utföras för utgivarens räkning;

studiestöd enligt 3 eller 4 kap. studiestödslagen (1973:349), intematbi-drag, studielån och resekostnadsersättning enligt 6 och 7 kap. samma lag saml sådant särskilt bidrag vilket enligt av regeringen eller statlig myndighet meddelade bestämmelser utgår till deltagare i arbetsmarknadsutbildning samt med dem i fråga om sådant bidrag likställda, och äger i följd härav den bidragsberättigade icke göra avdrag för kostnader som avsetts skola bestri­das med bidrag av förevarande slag;

allmänt bambidrag och förlängt bambidrag;

lön eller annan gottgörelse, för vilken skall erläggas skall enligt lagen (1958:295) om sjömansskatt;

kon tantunderstöd, som utgives av arbetslöshetsnämnd med bidrag av statsmedel;

handikappersättning enligt 9 handikappersättning enligt 9
kap. 2 och 3§§ lagen om allmän kap. 2 och 3§§ lagen om allmän
försäkring, sådan del av vårdbidrag försäkring, sådan del av vårdbidrag
enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag enligt 9 kap. 4 och 4 a §§ samma lag
som utgör ersättning för merkost- som utgör ersättning för merkost­
nader samt hemsjukvårdsbidrag nåder, ersättning för merutgifter för
och hemvårdsbidrag, som utgår av resor enligt 3 kap. 7 a§ samma lag
kommunala eller landstingskom- eller enligt 3 kap. 5 d§ lagen om
munala medel till den vårdbe- arbetsskadeförsäkring eller 10 §
hövande;
                             lagen om statligt personskadeskydd

saml hemsjukvårdsbidrag och hemvårdsbidrag, som utgår av kommunala eller landstingskom­munala medel lill den vårdbe-hövande;

kommunall bostadstillägg enligt lagen (1962:392) om hustmtillägg och kommunall bostadstillägg till folkpension;

kommunalt bostadstillägg till handikappade;

bostadsbidrag som avses i lagen (1988:786) om bostadsbidrag;

bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn;

ersättning som fastställts av allmän domstol eller utgått av allmänna medel till den som - utan att del skett yrkesmässigt - inställt sig inför

36


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:62

...                      ...        Bilaga 1:1

domstol eller annan myndighet, om ersättningen avser reseersättning,

traktamente eller ersättning för tidsspillan;

sådan gottgörelse för utgift eller kostnad som arbetsgivare uppburit från personalstiftelse ur medel, för vilka avdrag icke medgivils vid taxering, vid första tillfälle dylika medel finnas i stiftelsen;

gottgörelse som arbetsgivare uppburit från pensionsstiftelse, till den del stiftelsen ej ägt andra medel för att lämna gottgördsen än sådana för vilka avdrag icke åtnjutits vid avsättning till stiftelsen;

intäkter av försäljning av vilt växande bär och svampar samt kottar som den skattskyldige själv plockat lill den del intäktema under ett beskatt­ningsår inte överstiger 5000 kronor, såvida intäkterna inte kan hänföras till rörelse som den skattskyldige driver eller utgör lön eller liknande för­mån;

ränta enligt 61 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt, 69 § I och 2 mom., 69 a § tredje stycket eller 75 a § fjärde stycket uppbördslagen (1953:272), 36 § 3 mom. lagen (1958:295) om sjömansskatt, 22 § tullagen (1973:670), 20§ lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar, 5 kap. 13§ lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, 40§ lagen (1984:404) om stämpel­skatt vid inskrivningsmyndigheter, 24 § lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare eller 32 och 34 §§ tullagen (1987:1065);

ränta som enligt bestämmelsema i 37§ 8 mom. c) och d) taxeringslagen (1956:623) inte redovisas i kontrolluppgift om sådan ränta för den skatl­skyldige under ett beskattningsår sammanlagt inte uppgår lill 500 kronor.

Beträffande vissa försäkringsbelopp som utgår till lantbmkare, skogs-bmkare, yrkesfiskare, renskötare m.fl. gäller särskilda bestämmelser i punkt 16 av anvisningama lill 21 § och i punkt 11 av anvisningarna till 28 §.

(Se vidare anvisningama.)

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990 och tillämpas första gången vid 1991 års taxering.

37


 


Arbetsmarknadsdepartementet                 Prop. 1989/90:62

Bilaga 2 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989

Föredragande: statsrådet Thalén

Anmälan till proposition om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m.m.

1 Arbetslivsfonden

1.1 Inledning

För att komma till rätta med den ökade utslagningen från arbetslivet krävs förändringar av bl.a. arbetsmiljön och sättet att organisera arbetet. Lika angeläget är att ge de människor som slagits ut eller riskerar att slås ut möjligheter att gå tillbaka lill arbetslivet.

Arbetsmiljökommissionen (A 1988:03), som tillsattes hösten 1988, skall enligt sina direktiv lägga fram förslag till åtgärder, som dels förhindrar utslagningen från arbetslivet, dels möjliggör förändringar av de arbetsmil­jöer som ger skador och ohälsa. Kommissionen skall lämna sina förslag senast i juni månad 1990.

1 kompletteringspropositionen våren 1989 angav regeringen inriktning­en av det fortsatta reformarbetet när det gäller arbetslivsfrågor, innefattan­de arbetsmiljö och rehabilitering. Utslagning från arbetslivet skall motver­kas genom förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för att göra del möjligt för redan drabbade alt, om de önskar, gå tillbaka till arbetslivet.

Denna inriktning kan nu ytterligare konkretiseras.

Genom beslut den 7 juni 1989 (FiU30, rskr. 327) har riksdagen antagit en lag (1989:484) om arbelsmiljöavgift. Lagen föreskriver att arbetsgivare skall betala en särskild arbelsmiljöavgift om 1,5% av del i lagen (1981:691) om socialavgifter angivna avgiftsunderlaget för folkpensions­avgiften. Avgiften skall avse ersättningar som betalas ut under perioden september 1989 — december 1990.1 lagen sägs att avgiftema skall föras till en fond, som benämns arbetslivsfonden. Fondens tillgångar skall utgöra bidrag lill arbetsgivare för utgifter dels för rehabiliteringsåtgärder för anställda med långvarigt nedsatt hälsa, dds för ålgärder för att nedbringa anställdas sjukfrånvaro, dels för investeringar för bättre arbetsmiljö i den mån det inte enligt lag eller annan författning åligger arbetsgivaren all göra sådan investering.

I riksdagens beslut uttalas att ändamålsbestämmdsema har utformats så
atl fondens medel skall kunna utnyttjas också för åtgärder som kan bli
aktuella genom arbelsmiljökommissionens arbete.
                                    38


 


Riksdagens beslut har tillkommit efter överläggningar mellan socialde-     Prop. 1989/90:62 mokratema och cenlem och syftar lill att dämpa överhettningen i ekono-     Bilaga 2 min samt öka utbudet av arbetskraft. I beslutet sägs också att del är angeläget att minska antalet förtidspensionärer och långtidssjukskrivna.

Riksdagen har vidare beslutat att det får ankomma på regeringen att till riksdagen återkomma med förslag om lämplig organisation och de närma­re tillämpningsföreskrifter som erfordras för förvaltning och fördelning av fondens tillgångar. 1 sammanhanget skall också prövas när under perioden 1990—1991 som utbetalningar från fonden skall påbörjas och vilken regio­nal anknytning som krävs. Tills vidare sätts avgiften in på etl särskilt konto i riksgäldskontoret.

Arbetsmiljökommissionen har den 27 oktober 1989 kommit in med en skrivelse med synpunkter och förslag på användningen av arbetslivsfon­dens medel samt på lämplig organisation för förvaltning och fördelning av fondens medel.

Mot bakgmnd av riksdagens beslut kommer jag i det följande att lämna förslag till riktlinjer dels för hur arbetslivsfondens medel bör användas, dels till en organisation för bidragsprövningen. Vidare lämnas förslag om för­valtningen av fondens medel.

1.2 Riktlinjer för användning av arbetslivsfondens medel 1.2.1 Principiella utgångspunkter

Långtidssjukskrivningama liksom antalet förtidspensioneringar har ökat kraftigt under senare år. I dag finns ca 350000 förtidspensionärer och ca 150000 personer som är sjukskrivna längre period än tre månader. Ju längre sjukskrivningen varar desto svårare blir det alt klara återgången till arbetet. Samhällets kostnader för de långa sjukfallen är betydande, men viktigare är ändå atl det bakom de enskilda fallen döljer sig mänskliga problem och lidanden av betydande mått. Det är bl. a. mot denna bak­gmnd som arbetsmiljöavgiften har införts.

Genom riksdagens beslut om all en arbetslivsfond skall inrättas har fömtsättning skapats för en unik och kraftfull offensiv för en fömyelse av arbetslivet. Fonden ger möjligheter till en kraftsamling över hela landet och en samlad offensiv för att bl. a. skapa "del goda arbetet". Fondens medel kommer att kunna användas både till rehabiliterings- och anpass­ningsåtgärder och till andra ålgärder i arbetsmiljön. Enligt min mening är del viktigt att fondens medel utnyttjas så att det skapas en balans och nära koppling mdlan arbetsplats- och individinriktade åtgärder så alt rehabili­teringsinsatser för enskilda arbetsskadade kombineras med arbetsmiljöför-bätlringar för att motverka att nya skador uppkommer. Användningen av medlen till arbelsmiljöinvesteringar begränsas dock enligt riksdagens be­slut av att sådana investeringar som arbetsgivaren är skyldig att ombesörja enligt lag eller annan författning inte avses vara bidragsberättigande. Detta innebär att det ekonomiska ansvaret för nödvändiga arbelsmiljöinveste­ringar även i fortsättningen åvilar arbetsgivaren.

Samtidigt är del emellertid viktigt att de medel som tillförs fonden kom-   39


 


mer att utnyttjas så att utslagningen i arbetslivet kan motverkas på etl lång­siktigt sätt. Insatsema som görs på arbelsmiljöområdet skall därför inriktas på att förhindra arbetsskador och därav följande utslagning från arbetslivet. Det är också viktigt att arbetslivsfonden används som ett effektivt instm­ment för att bryta utvecklingen när det gäller långtidssjukskrivning och förtidspensioneringar. Fördelning av medlen bör inte ske på sådant sätt alt det uppstår en regional obalans över riket.

Mot bakgmnd av vad jag nu har sagt kommer jag i det följande, inom ramen för riksdagens beslut om att införa arbetsmiljöavgiften, att lämna förslag till vissa riktlinjer för användningen av fondens medel inom de två huvudområdena arbetsmiljöförbättrande åtgärder (arbetsplatsåtgärder) samt rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder (individinriktade åt­gärder). Dessa riktlinjer avses bl. a. utgöra en vägledning för den bidrags­prövning som blir en följd av riksdagens beslut. Sedan arbetsmiljökom­missionen har avlämnat sina förslag skall fondens medel också kunna användas för ålgärder som då kan bli aktuella och överensstämmer med fondens ändamål och riktlinjer för verksamheten.

1 avsikt att något klargöra bidragsområdets avgränsning kommer jag i samband med riktlinjema att behandla arbetsgivamas skyldigheter vad gäller förebyggande arbetsmiljöåtgärder samt rehabiliterings- och arbets­anpassningsåtgärder.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2


1.2.2 Bidrag till arbetsmiljöförbättrande åtgärder

Mitt förslag: Bidrag från arbetslivsfonden ges bl. a. för att

—bygga upp referensarbetsplalser som kan utvecklas till förebilder för andra liknande arbetsplatser

—stödja utvecklings- och försöksverksamhet bl.a. när det gäller arbetsorganisatoriska förändringar

—stödja projekt som avser planering, ledning och uppföljning av verksamheten från arbelsmiljösynpunkt

—stödja riktade utbildnings- och informationsinsatser på arbets­miljöområdet

—stödja sådana konkreta arbetsmiljöåtgärder som arbetsgivaren inte är skyldig att vidta.

Bidrag ges inte för sådana ålgärder som utgör ett led i den norma­la driften av en verksamhet eller utgör ett normalt rationaliserings-dier utvecklingsarbete.

Bidrag ges till projekt både inom offentlig och privat sektor.


Skälen för mitt förslag: Stöd till arbetsmiljöförbällrande åtgärder skall enligt riksdagens beslut endast lämnas om det inte åligger arbetsgivaren enligt lag eller författning att svara för dem. Som en huvudprincip skall således gälla att kostnader för nödvändiga åtgärder för att arbetsmiljön skall vara tillfredsställande bärs av arbetsgivaren ifråga.

Enligt 3 kap. 2 § arbetsmiljölagen skall arbetsgivaren vidta alla ålgärder


40


 


som behövs för att förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycks-     Prop. 1989/90:62 fall. Han skall vidare bl. a. ägna uppmärksamhet åt att arbetet planläggs     Bilaga 2 och anordnas så att en tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Av detta följer att arbetsgivaren har ett mycket långtgående ansvar för förebyggande ålgärder enligt arbetsmiljölagen. Möjlighetema atl ekonomiskt stödja van­liga arbetsmiljöförbältringar är därigenom begränsade.

Vidare är del viktigt att stöd till arbetsmiljöinsatser inte ges på sådant sätt att konkurrensen snedvrids eller så alt det får handelspolitiska konse­kvenser.

Utgångspunkten för bidrag till åtgärder på arbetsplatsema bör, mot bakgmnd av riksdagens beslut, vara att skapa fömtsättningar för varaktiga och genomgripande förändringar av arbetsmiljöer som annars leder till ohälsa.

Medlen bör därför kunna användas bl.a. för atl bygga upp referensar­betsplalser, som tillgodoser höga krav på säkerhet, teknik, utvecklad ar­betsorganisation, ergonomi och god arbetsmiljö i övrigt. Detta är inte minst viktigt med hänsyn till den ökande datoriseringen av arbetsplatser­na. Dessa referensarbetsplatser skall sedan kunna vara förebilder vid nyin­vesteringar och förändringar. Även i andra fall när det gäller alt t.ex. införa en ny arbetsorganisation eller andra mer omfattande investeringar med syfte att förbättra arbetsmiljön bör arbetsgivaren kunna erhålla bidrag förde merkostnader, som åtgärdema innebär jämfört med vad en traditio­nellt utformad arbetsplats skulle ha kostal. Det kan också gälla sådana pro­jekt där viss osäkerhet råder om just den valda åtgärden kan leda till det avsedda resultatet alltså projekt där etl visst risklagande görs. Även när del gäller att utforma åtgärds- och handlingsplaner för att minska riskema för arbelsrelaterad ohälsa och för att förbättra de psykiska och sociala förhål­landena bör bidrag kunna lämnas.

Inom ramen för stöd till arbetsorganisatoriska förändringar bör särskilt kunna beaktas åtgärder som avser styrningen av arbelet och som medför ett förbättrat individuellt inflytande för den enskilde arbetstagaren över arbetssituationen. Även åtgärder för att planera, leda och följa upp arbets­miljöverksamheten vid ett förelag eller en myndighet bör kunna stödjas. Detsamma bör gälla för riktade utbildnings- och informationsinsatser på arbetsmiljöområdet. Dessa åtgärder bör om det är ändamålsenligt också kunna genomföras gemensamt av flera arbetsgivare.

Arbetslivsfonden bör också kunna ge stöd till olika slag av utvecklings-och försöksverksamheter som syftar till att förbättra de psykiska och sociala förhållandena i arbetsmiljön. Det kan exempelvis gälla åtgärder mot stress, isolering och mobbning på arbetsplatsen.

Som jag nyss har anfört bör allmänt gälla att bidrag inte skall kunna lämnas för kostnader som hänför sig till den normala driften av en verk­samhet. Investeringar som skall kunna komma ifråga för särskilt stöd -med hel eller delvis finansiering - bör innebära en satsning som går utöver normalt rationaliserings- och utvecklingsarbete.

41


 


1.2.3 Bidrag till rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder

Mitt förslag: Bidrag från arbetslivsfonden kan lämnas för rehabilite­rings- och arbetsanpassningsåtgärder som i huvudsak är yrkesinrik­tade och vilka avser

—rehabiliterande åtgärder såsom arbetsträning m. m.

—förändrade arbetsuppgifter eller förändrade arbetsmetoder

—åtgärder för anpassning av arbetsplatsen bl.a. vad gäller ar­betshjälpmedel

—åtgärder vad gäller attitydpåverkan m. m

—riktade utbildnings- och informationsinsatser.

Bidrag kan vidare lämnas för att stödja uppbyggnad och utveck­ling av nya rehabiliteringsmetoder.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2


 


Skälen för mitt förslag: Rehabiliterande åtgärder riktade lill arbetstagare kan vara av olika slag. Del är vanligt att man skiljer på medicinsk, social och yrkesinriktad rehabililering. Den medicinska rehabiliteringen avser närmast alt återställa gmndläggande funktioner och tillhör sjukvårdshu­vudmännens ansvarsområde, medan primärkommunema främst svarar för frågor rörande social rehabililering som service, råd, upplysning och bistånd i personliga angelägenheter. Den yrkesinriktade rehabiliteringen avser vanligen insatser som skall kunna underlätta för människor, som på gmnd av fysiskt, psykiskt eller förslåndsmässigl handikapp har svårt att kunna få och/eller behålla etl arbete. 1 den yrkesinriktade rehabiliteringen ingår bl. a. åtgärder för arbetsanpassning, dvs. individinriktade åtgärder i den fysiska arbetsmiljön.

Försäkringskassomas rehabiliteringsansvar regleras främst i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL). De skall bl. a. vidta åtgärder för att förkorta sjukdomstiden eller på annat sätt helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga.

Försäkringskassoma förfogar dock inte över egna rehabiliteringsresur­ser. De instanser som på olika sätt medverkar med konkreta arbetsinrikta-de rehabiliterande åtgärder är främst arbetsgivare, företagshälsovård och arbetsmarknadsmyndigheter.

Rehabiliteringsberedningen har i sitt betänkande (SoU 1988:41) Tidig och samordnad rehabilitering schematiskt angett åtgärder som kan ingå i en yrkesinriktad rehabilitering:

-     Åtgärder för den enskilda arbetstagaren, t. ex. arbetsprövning, arbetsträ­ning, inskolning, utbildning, kamratstöd, "fadder", psykosociala insat­ser, ryggskola och liknande, anpassad arbetstid m. m.

-     Åtgärder beträffande arbetsinnehåll och arbetsorganisation, t.ex. helt eller delvis förändrade arbetsuppgifter, omplacering, arbetsrotation, lagarbete m. m.

-     Åtgärder för arbetsplatsema som ändring av den fysiska miljön t. ex. för atl minska belastning, anskaffning av särskild utmstning för att anpassa arbetsplatsen efter enskilda arbetstagares särskilda behov m. m.

-     Ålgärder för övriga på arbetsplatsen, t. ex. attilydpåverkan, informa-


42


 


tion, mer generella psykosociala insatser, utbildning av arbetsledare,

skyddsombud m. fl.

De individinriktade åtgärdema som görs med stöd av medel från arbels-livsfonden bör främst vara sådana som kan ingå i en yrkesinriktad rehabi­litering. Bidragen bör således inte användas för att betala medicinsk eller social rehabililering.

När det gäller avgränsningen mot åtgärder som kan anses vara etl ansvar för arbetsgivaren är denna svårare att göra. Det finns i dag, med undantag av den statliga sektom, inte något uttryckligen i författning angivet rehabi­literingsansvar för arbetsgivaren.

Arbetsmiljölagen (1977:1160) innehåller däremot vissa bestämmelser som innebär att arbetsgivaren har ett ansvar för individuell anpassning av arbetsmiljön lill enskilda arbetstagares fömtsättningar. Enligt målsätt­ningsbestämmelsen i 2 kap. 1 § i denna lag skall arbetsförhållandena anpas­sas till människans fömtsättningar i fysiskt och psykiskt avseende. Enligt 3 kap. 3 § åligger del arbetsgivaren att ta hänsyn till arbetstagarens särskilda fömtsättningar för arbetet. Vidare skall det vid arbetets planläggning och anordnande beaktas alt människors fömtsättningar att utföra arbetsupp­gifter är olika.

Enligt uttalanden i förarbetena lill arbetsmiljölagen (prop. 1976/77:149 om arbetsmiljölag m. m.) innebär dessa bestämmelser bl. a. alt arbetsgiva­ren måste ta hänsyn till den enskilde arbetstagarens ålder, yrkesvana och andra individuella fömtsättningar. Vidare skall det vid planering av ar­betsmiljön beaktas att människor är olika och att arbetshandikapp är vanliga i arbetslivet. Även betydelsen av att främja syssdsättningsmöjlig-hetema framhölls. Det angavs bl. a. att även om inte varje arbetsplats och däri utfört arbete kan anpassas till de skilda fömtsäitningama hos varje enskild människa, bör det förebyggas att onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta människor med något slag av handikapp.

De angivna frågoma behandlades även i samband med att del år 1985 infördes en bestämmelse i 6 kap. 9§ arbetsmiljölagen om att skyddskom­mittén på ett arbetsställe skall verka för att en på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.

Av det anförda torde följa att arbetsgivaren är skyldig att göra viss individuell anpassning av arbetsplatsen eller erbjuda andra arbetsuppgif­ter när så kan ske. Det finns emellertid inte någon klart utbildad praxis hur omfattande anpassningsåtgärder som kan krävas eller vilka åtgärder ar­betsgivaren skall vidta, t. ex. för all utbilda eller på annat sätt förbereda en anställd för ändrade arbetsuppgifter.

Vid prövning av om bidrag skall lämnas för individuellt inriktade reha-bilileringsålgärder får den prövande instansen bedöma om det kan anses skäligt att kräva att arbetsgivaren genomför åtgärden utan särskilt stöd. Bidrag bör kunna utbetalas för sådant som kan anses vara kostnader för åtgärder som får anses gå utöver vad som är skäligt att begära av arbetsgi­varen. Delsamma bör kunna gälla ifråga om åtgärder som syftar lill att nedbringa de anställdas sjukfrånvaro.

Åtgärder som bör kunna stödjas från arbelslivsfonden kan vara ar­betshjälpmedel eller arbetsplatsanpassningar, som har huvudsakligt syfte


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2

43


 


atl förebygga sjukskrivningar och ge sjukskrivna möjlighet all återgå i arbete. Om åtgärderna samtidigt innebär en rationalisering eller är allmänt produktionshöjande bör bidragets storlek kunna justeras med hänsyn till detta och täcka vad som kan anses vara en merkostnad till följd av den enskilde arbetstagarens särskilda behov.

Vidare bör fonden kunna stödja uppbyggnad och utveckling av nya rehabiliteringsmetoder och försöksverksamheter som rör individuell reha­bilitering. Fonden bör i dessa fall kunna lämna bidrag för de kostnader som är förknippade med att pröva och utveckla nya metoder och verksam­heter.

Rehabiliteringsberedningens schema över olika rehabiliterande insater bör kunna utgöra en vägledning för vilka slag av åtgärder, som det kan bli aktuellt att stödja. Del kan exempelvis gälla särskilda insatser för anställda som är eller riskerar att bli långtidssjuka eller förtidspensionerade och avse arbetsprövning, träning, omskolning och andra individinriktade insatser.

Stöd bör kunna lämnas för att ge arbetsgivare tillgång även till exlema resurser, t. ex. särskilda insatser från förelagshälsovården, köp av tjänster från rygginstitut och motsvarande, arbetsmarknadsinstitut, Samhall och AMU-gmppen. Det kan också bli aktuellt att stöjda särskilda program för fysisk träning, som har anknytning till arbetet. Medlen bör vidare kunna användas för utbildning, information och attitydpåverkan, vars syfte är att förebygga arbetsskador och öka kunskapen om hur brister i arbetsmiljön kan åtgärdas. Även riktade utbildnings- och informationsinsatser med samma syfte bör kunna omfattas av bidrag.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2


1.2.4 Organisationsfrågor

Mitt förslag: En mycket begränsad organisation som bl.a. skall svara för bidragsprövningen byggs upp. Organisationen har en cen­tral styrelse och länsvisa regionala styrelser. Resurser hos befintliga myndigheter och organisationer används så långt möjligt.

Den föreslagna organisationen påbörjar sin verksamhet så snart som möjligt efter det att riksdagen fattat beslut härom. Utbetalning av medel ur fonden kan i viss begränsad omfattning äga rum fr. o. m. den 1 juli 1990 och i full utsträckning fr. o. m. den 1 januari 1991.


Skälen för mitt förslag: Enligt riksdagsbeslutet om införande av arbets­miljöavgiften skall arbetslivsfondens medel betalas ut som bidrag till ar­betsgivare för de ändamålsbestämningar som tidigare redogjorts för. Riks­dagsbeslutet innebär därför atl en särskild bidragsprövning måste komma lill stånd.

En organisation behövs för en sådan prövning och för fördelning av arbetslivsfondens medel samt för administration och uppföljning av fondverksamheten. Eftersom verksamheten är tidsbegränsad bör inte nå­gon större fast organisation skapas. Organisationen bör i stället vara liten och utnyttja resurser hos befintliga myndigheter och organisationer genom


44


 


atl upphandla olika slag av tjänster. Särskilda beslutsorgan för bidragspröv-     Prop. 1989/90:62 ningen kommer emellertid att behövas medan däremot t. ex. olika typer av     Bilaga 2 administrativa tjänster kan upphandlas.

Vad gäller frågan om den regionala anknytningen är det uppenbart atl en närhet till de berörda arbetsplatsema och ett regionalt inflytande är nöd­vändig. Jag föreslår därför alt organisationen får dels en central, dels en regional nivå. En central styrelse bör svara för alt de mål och riktlinjer som stalsmaktema faststälU uppfylls. Styrelsen bör samtidigt svara för fördel­ning av medel till den regionala nivån samt beslut vad avser riksomfattande eller branschövergripande frågor. Det kan exempelvis gälla vissa insatser inom den statliga sektorn. En viktig uppgift för styrelsen är också att verka för att resultaten sprids av de olika verksamheter som kommer lill stånd genom fondens medel. Styrelsen, som bör utses av regeringen, bör utgöras av företrädare för arbetsmarknadens parter både från den privata och den offentliga sidan samt av politiskt förtroendevalda personer. För beredning av ärenden till beslutsorganet bör finnas en eller flera beredningsgmpper knutna till styrelsen där bl. a. berörda myndigheter som arbelarskyddssty­rdsen, arbetsmarknadsstyrelsen och riksförsäkringsverket bör finnas repre­senterade. Chefen för den centrala organisationen bör utses av regeringen.

När det gäller bl. a. övergripande utvecklingsinsatser på arbelsmiljöom­rådet bör ett nära samarbete mellan den nu föreslagna organisationen och den i dag existerande arbetsmiljöfonden äga mm.

Det bör även åligga den centrala organisationen alt handha uppföljning­en av verksamheten samt årligen till regeringen redovisa användningen av tilldelade medel och uppnådda resultat.

Den regionala organisationen bör bestå av regionala styrelser, som inrät­tas inom varje län.

De regionala styrelserna bör på samma sätt som den centrala styrelsen vara sammansatt av företrädare för parterna på arbetsmarknaden och politiskt förtroendevalda personer. Det bör ankomma på regeringen atl utse ledamöter i dessa styrelser och i övrigl åligga den centrala organisatio­nen att svara för att verksamheten får en ändamålsenlig organisation.. Det bör därvid tillses att sakkunskapen hos berörda regionala myndigheter som yrkesinspektionen, länsarbetsnämnden och försäkringskassan tas tillvara i verksamheten. De regionala styrelserna bör ledas av en kanslichef som utses av regeringen.

De regionala styrelserna bör handlägga ansökningar om individinrikta­de åtgärder och sådana arbetsmiljöförbällrande åtgärder som inte är branschövergripande.

Den centrala och de regionala styrelserna bör vara initiativtagare och pådrivande gentemot arbetsgivare och medverka till atl aktiviteter kom­mer i gång och att ansökningar om bidrag till arbelslivsfonden kommer lill stånd.

Bidrag från arbelslivsfonden bör kunna sökas av enskilda arbetsgivare
eller kollektivt av flera arbetsgivare. Även organ som direkt företräder en
grupp arbetsgivare bör kunna ansöka om bidrag. Arbetsgivaren bör vara
skyldig att i ansökningen redovisa en åtgärdsplan, som anger hur planera­
de åtgärder skall organiseras, genomföras och följas upp. Ansökningen bör
45


 


även innehålla en total kostnadsberäkning. Ansökningen bör vidare utar­betas i samverkan med och vara tillstyrkt av berörda fackliga organisatio­ner. Någon absolut beloppsgräns för bidragels storlek i varje enskilt fall bör inte fastställas. Bidraget bör däremoi kunna bestämmas så att arbetsgi­varen ansvarar för viss del av åtgärdema eller investeringama.

Den nu föreslagna organisationen bör finansieras genom medel från arbetslivsfonden och byggas upp så snart riksdagen fattat beslut i frågan. Medel från fonden kommer härigenom i viss begränsad omfattning att kunna betalas ut tidigast fr.o.m. den Ijuli 1990. Fr.o.m. den 1 januari 1991 kommer, sedan organisationen är helt utbyggd, utbetalning att kun­na ske i full utsträckning. Jag anser vidare atl det f n. inte är nödvändigt att fastställa någon bortre lidsgräns när fondens verksamhet skall vara avslutad.

Det bör ankomma på regeringen att meddela de närmare föreskrifter som kan behövas för arbetslivsfondens organisation och verksamhet.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2


1.2.5 Arbetslivsfondens förvaltning

Mitt förslag: Arbetslivsfondens medel skall förvaltas av kammarkol­legiet. Övergångsbestämmelsen till lagen (1989:484) om arbets­miljöavgift upphävs.

Skälen för mitt förslag: I och med all arbelslivsfonden kommer all disponera inte oväsentliga belopp, anser jag att den faktiska förvaltning­en av arbelslivsfondens medel i likhet med vissa andra statliga fonder bör handhas av kammarkollegiet. Den avkastning på fondens kapital som uppkommer genom denna förvaltning bör tillföras fonden. Den nu före­slagna organisationen bör disponera medlen hos kammarkollegiet enligt av regeringen senare meddelade föreskrifter.

Enligt en övergångsbestämmelse till lagen (1989:484) om arbetsmiljöav­gift förs influtna fondmedel tills vidare till ett särskilt konto hos riksgälds-kontoret. Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör bestämmelsen upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1990.

Det bör ankomma på regeringen att meddela de föreskrifter om fond­medlens förvaltning som kan behövas.


2 Aktiv rehabilitering till arbete

2.1 Inledning

I rehabiliteringsberedningens betänkande (SOU 1988:41) Tidig och sam­ordnad rehabilitering underströks betydelsen av tidiga och aktiva rehabili­teringsinsatser. Utvecklingen av arbetsskador, långa sjukskrivningar och förtidspensioneringar har medfört alt rehabiliteringsfrågoma uppmärk­sammats alkmer. Samtidigt har debatten breddats. Den har alltmer kom-


46


 


mit att handla om arbetsmiljön, arbetets organisation, arbetsgivamas an-     Prop. 1989/90:62 svar för att förebygga skador och medverka till att anställda, som blivit     Bilaga 2 skadade eller sjuka, kan rehabiliteras och komma tillbaka i arbete.

Debatten om arbetsmiljön och arbetsskadorna har väckt ett starkt gen­svar hos många människor. De har fört fram många kritiska synpunkter och ställt krav på samhället att ingripa mot sådant som ger upphov till skador och ohälsa i arbetslivet och som alltför ofta leder till en utslagning från arbetslivet. Inrättandet av arbetsmiljökommissionen hösten 1988 skall ses som ett svar på dessa krav. Kommissionens uppgift är alt föreslå förändringar av sådana förhållanden i arbetslivet, som orsakar mänskligt lidande och försämrad livskvalitet och som i stor utsträckning också leder till förtidspensionering.

Ytterligare ett inslag i debatten är de ökande kraven på att socialförsäk­ringssystemet skall kunna användas på ett mer aktivt sätt för att hjälpa människor tillbaka till arbete.

Principen om en arbetslinje i socialförsäkringen fördes fram i 1989 års kompletteringsproposilion (prop. 1988/89:150). Inom arbetsmarknadspo­litiken innebär arbetslinjen att arbete och aktiva insatser som utbildning och andra arbelsförberedande åtgärder alllid skall prövas i första hand och pas­siva kontantersättningar i sista hand. Samma förhållningssätt måste komma lill uttryck inom socialförsäkringssystemet. Utslagning från arbetslivet bör motverkas genom förebyggande insatser och genom mer aktiva åtgärder för att göra det möjligt för redan drabbade att återgå i arbetslivet. Målsättningen bör vara alt genom anpassningsåtgärder och undanröjande av förvärvshin­der göra det möjligt för allt fler medborgare att delta i arbetslivet och på så sätt svara för sin egen försörjning.

I nämnda proposition konstateras samtidigt alt det behövs omfattande förändringar i arbetssätt och regler inom olika berörda myndigheter. Själv­fallet tar det viss lid innan stora och omfattande system som socialförsäk-ringama kan förändras. Men vissa mindre genomgripande förändringar kan genomföras ulan dröjsmål.

Rehabiliteringsberedningen och AMS har fört fram ett antal förslag, som är av den arten att de bör kunna genomföras redan nu. Gemensamt för de förslag, som jag kommer att lägga fram i det följande är, att de ger uttryck för principen om arbetslinjen.

2.2 Rehabilitering till arbete

Chefen för socialdepartementet har tidigare denna dag förordat alt försäk­ringskassoma skall ges möjlighet att köpa rehabiliteringsljänster bl.a. från arbetsmarknadsinstituten (Ami). Medel från sjukförsäkringen skall således kunna användas för att erbjuda sjukskrivna möjlighet till arbetsprövning, arbetsträning och andra rehabiliteringsinsatser, som kan hjälpa dem snab­bare tillbaka till arbetslivet. Jag har också i det föregående förordat att medel från arbetslivsfonden skall kunna användas för arbetsgivares köp av rehabiliteringstjänsler från bl. a. Ami.

En fömtsättning för att arbetsmarknadsverket skall kunna erbjuda dessa
tjänster är att verksamheten byggs ut. Jag kommer därför atl behandla
     47


 


frågan om ett nytt anslag för en uppdragsverksamhet inom den yrkesinrik-     Prop. 1989/90:62
lade rehabiliteringen.
                                                       Bilaga 2

Vidare kommer jag i del följande att föreslå att ett nytt lönebidrag införs. Det skall kunna lämnas till arbetsgivare, som anställer den som är förtidspensionerad enligt AFL. 1 stället för att förtidspension utges enligt AFL skall medel kunna användas för att ge den förtidspensionerade en möjlighet att arbeta.

Jag kommer också alt föreslå att de, som arbetar inom Samhallgmppen, skall ha lön för arbetad tid i stället för förtidspension enligt AFL. Dessa arbetstagare utför produktivt arbete och bidrar också de till den samlade produktionen. De flesta av Samhalls anställda har avtalsenlig lön för sitt arbete. Men del finns också ett antal anställda, som har någon form av förtidspensionsförmån enligt AFL, som samordnas med löneinkomsten. Enligt min mening är det en viktig princip att arbete skall ersättas med lön och inte med pension. Därigenom skapas ett samband mellan ersättningen och arbetsinsatsen, som stimulerar till arbete och ökad närvaro.

Jag kommer vidare att i samråd med chefen för socialdepartementet föreslå att den möjlighet som i dag finns att bevilja förtidspension av enbart arbetsmarknadsskäl avskaffas. För äldre arbetstagare som blir arbetslösa vid företagsnedläggdser och driftinskränkningar skall kraftfulla arbetsmark­nadspolitiska insatser sättas in.

Antalet sökande med arbetshandikapp vid arbelsförmedlingama har ökat de senaste åren. Det är främst de ombytessökande med arbetshandi­kapp, som blivit fler. Det tyder på att många i dagens goda arbetsmark­nadsläge ser en möjlighet att byta till ett mindre påfrestande och lämpliga­re arbete. Det är angelägel att den nu rådande höga arbetskraftsefterfrågan utnyttjas så att människor med olika slag av funktionshinder kan ges en varaktig förankring på arbetsmarknaden. Det gäller både sökande som saknar arbete och dem som behöver byta arbete.

Främst inom storstadsområdena finns stadsdelar och förorter där soci­ala problem av olika slag är vanliga och där arbetslösheten är hög även under nuvarande arbetsmarknadsläge. Regeringen uppdrog den 7 april 1988 åt arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen att gemensamt la initiativ till insatser, som syftar till att förstärka och utveckla samarbetet mellan socialtjänsten och arbetsförmedlingen. Samarbetet skall syfta till att ge arbetslösa socialbidragstagare en starkare ställning på arbetsmarkna­den. Uppdraget är främst inriktat på att få till stånd samverkan om insatser för unga som uppbär socialbidrag. Flyktingar och andra invandra­re är en annan målgmpp. Uppdraget skall redovisas till regeringen vid utgången av år 1989.

Del finns enligt min mening anledning atl vidga samverkan mdlan de nämnda myndighetema till all också omfatta andra gmpper med behov av särskilt stöd för att kunna få och behålla ell arbete. Del gäller t. ex. många långtidssjuka, för vilka ell byte av arbete är en fömtsättning för att de skall kunna återgå i arbete. Det kan också gälla personer, som behöver insatser av såväl socialtjänst som arbetsförmedling, ev. också andra samhällsorgan.

Det finns redan goda erfarenheter av nära samarbete mellan socialtjäns­
ten och arbetsförmedlingen där en gemensam planering av ålgärder för de
  48


 


berörda lett fram till resultat. Det kan finnas anledning att utvidga sådant     Prop. 1989/90:62 samarbete till att även omfatta försäkringskassan och insatser för sjuk-     Bilaga 2 skrivna personer, som behöver insatser från flera olika samhällsorgan.

En möjlighet att konkret och praktiskt samverka om gemensamma sökande med många sociala problem kan vara att arbetsförmedling, social­tjänst och försäkringskassa i storstadsområden sätter upp gemensamma mottagningar. Denna fråga övervägs f n. också av storstadsutredningen.

Jag avser att inom kort föreslå regeringen att uppdra åt de berörda myndigheterna att i samråd med vissa storstadskommuner lämna syn­punkter och förslag om hur ett sådant samarbete kan komma lill stånd.

I regeringens proposition (1984/85:89) om företagshälsovård och arbets­anpassning behandlades bl.a. frågan om omplacering av arbetstagare mel­lan olika arbetsgivare. Bakgmnden var ett förslag från den s. k. samverk­ansutredningen om att en företagshälsovårdscentral skall kunna medverka och pröva fömtsäitningama att placera om arbetstagare mellan företag, som är anslutna till centralen, om arbetstagaren inte kan få lämpliga arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. I samband med remissbehand­lingen av utredningens förslag förordade Landsorganisationen (LO) en lagstiftning om rätt till ledighet från den gamla arbetsplatsen för dem, som prövade ett annat arbete i rehabiliteringssyfte. Det kunde nämligen annars inträffa att den anställde blev utan arbete både på den gamla och den nya arbetsplatsen i de fall där den anställde inte beviljas ledighet från den gamla arbetsplatsen och den nya arbetsplatsen inte var beredd att låta vederbörande stanna efter rehabiliteringsperiodens slut.

Föredraganden gjorde i propositionen den bedömningen att dessa frågor borde kunna lösas avtalsvägen. Det borde vara möjligt för parterna att komma överens om den enskildes rätt till ledighet vid rehabilitering, som är förlagd till en annan arbetsplats, eller eventuellt om rätt att återgå till den tidigare anställningen, om en tillsvidareanställning inte kommer till stånd på den nya arbetsplatsen.

Jag gör samma bedömning. Det bör vara ett intresse både för arbetsgi­varna och för arbetstagarorganisationerna att underlätta rehabilitering för de anställda resp. medlemmarna. Jag har för avsikt att ta upp denna fråga i överläggningar med arbetsmarknadens parter och bl.a. få parternas be­dömning av möjligheterna att lösa ledighetsfrågan genom avtal. Behovet av lagstiftning om rätt till ledighet från anställningen för att pröva annat arbete i rehabiliteringssyfte, får bedömas efter sådana överläggningar.

De förslag, som chefen för socialdepartementet tidigare denna dag har lagt fram bör tillsammans med de förslag somjag för fram i det följande, ses som de första stegen i en utveckling mot en mer aktiv rehabilitering för återgång till arbete.

2.3 Det fortsatta arbetet med rehabiliteringsfrågorna

För att arbetslinjen skall få genomslag och aktiva rehabiliteringsinsatser
ersätta olika former av passiva kontantstöd behövs omfattande föränd­
ringar i arbetssätt och regelsystem hos berörda myndigheter. Mycket kan
uppnås genom en ökad samordning och samverkan mellan myndigheter-
    49

4   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 62


 


na. Av stor betydelse är också den pågående utvecklingen mot en ökad mål- och resultatstyming, som ger möjlighet till effektivare resursutnytt­jande.

Men det kan också behövas mer genomgripande förändringar i olika regelsystem för att underlätta den önskade utvecklingen.

Det är min avsikt att längre fram återkomma till regeringen med ytterli­gare förslag, som syftar till att hejda utslagningen och öka utbudet av arbetskraft. Bl. a. kommer arbetsmiljökommissionens arbete och den på­gående översynen av företagshälsovården att föranleda förslag från min sida.

Bland de frågor som arbetsmiljökommissionen överväger är arbetsgiva­rens medverkan i rehabilitering av anställda, som löper risk att bli långva­rigt sjuka. En annan fråga som kommissionen behandlar är ekonomiska styrmedel som incitament för arbetsgivare att förbättra arbetsmiljön. Krav på redovisningar från företag och förvaltningar vad gäller s. k. personal­ekonomiska bokslut diskuteras också i detta sammanhang.

Förslag om att arbetsgivare skall utarbeta system för styrning och upp­följning av arbetsmiljöarbetet behandlas inom både arbetarskyddsstyrel­sen och arbelsmiljökommissionen.

Insikten har med tiden ökat om att arbetsinnehåll och arbetsorganisa­tion är av stor betydelse för arbetsmiljön. Många problem som leder till sjukdom och utslagning skulle kunna lösas genom ändringar i arbetsorga­nisationen. Arbetsmiljökommissionen ägnar dessa frågor särskild upp­märksamhet.

Arbetsgmppen som ser över 1986 års företagshälsovårdsreform har an­ledning att bl a överväga frågan om företagshälsovårdens kompetens och resurser för rehabiliteringsverksamhet. En fråga som kan bli aktuell i sammanhanget är utformningen av villkoren för bidrag enligt förordning­en (1985:326) om bidrag till företagshälsovård.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2


3 Förtidspension av arbetsmarknadsskäl

Mitt förslag: Den möjlighet som i dag finns att bli beviljad förtids­pension av enbart arbetsmarknadsskäl avskaffas. Lagen (1962:381) om allmän försäkring ändras i enlighet med detta.


Skälen för mitt förslag: Enbart arbetslöshet bör inte längre kunna vara ett tillräckligt skäl att förtidspensionera äldre arbetstagare. Det förhållandet att äldre kan beviljas förtidspension enbart av arbetsmarknadsskäl urholkar de äldre arbetstagamas anställningsskydd och innebär en press på dem att lämna anställningen i förtid.

Om möjligheten till förtidspensionering på enbart arbetsmarknadsmäs­siga gmnder tas bort från socialförsäkringssystemet bör detta få till följd att avtal om avsteg från turordningsreglema i lagen (1982:80) om anställ­ningsskydd blir mer sällsynta. Härigenom markeras också arbetsgivamas ansvar för att ta tillvara den äldre arbetskraften och genom aktiva åtgärder underlätta för dem att vara kvar i arbete.


50


 


Den, som fått sin arbetsförmåga nedsatt på gmnd av ohälsa eller skada Prop. 1989/90:62 måste självfallet ges inkomsttrygghet genom förtidspensionering. Däremot Bilaga 2 bör inte förtidspensionering tillgripas till följd av långvarig arbetslöshet. 1 stället bör aktiva arbetsförmedlingsinsatser och andra arbetsmarknadspo­litiska åtgärder användas för att stödja äldre arbetslösa som har sin arbets­förmåga kvar. För de äldre arbetstagare, som blir arbetslösa vid företags-nedläggelser och driftsinskränkningar skall i stället kraftfulla arbetsmark­nadspolitiska insatser göras.

Det är inte förenligt med arbetslinjen att lösa arbetslöshetsproblem genom att varaktigt ställa människor utanför arbetslivet. Den principiellt riktiga utgångspunkten måste vara att arbetslöshetsproblemen skall lösas inom arbetsmarknadspolitikens ramar och inte inom socialförsäkringssys­temet.

Möjligheten till förtidspension från den allmänna försäkringen av ar­betsmarknadsskäl har funnits sedan år 1972 och innebär att pension kan beviljas till följd av långvarig arbetslöshet och nedsatt inkomslmöjlighet. För rätt till förtidspension krävs i dessa fall att personen i fråga har uppnätt 60 års ålder samt fått ersättning från arbetslöshetskassa under så lång tid som sådan ersättning kan utgå eller fått kontant arbetsmarknads­stöd (KAS) under 450 dagar. Detta innebär bl a att en person som är 58 år och tre månader och som blivit arbetslös, har sin försörjning genom arbetslöshetsersättning och förtidspension fram till 65 års ålder, fömtsatt att han eller hon inte kan erbjudas arbete som ger försörjning. Detta förhållande har lett till de s. k. 58,3-årspensioneringama.

Mellan åren 1977 och 1982 uppgick det årliga antalet nybeviljade för­tidspensioner av arbetsmarknadsskäl till mellan 2000 och 3000. Därefter . steg antalet till över 5000 år 1983 och till nära 10700 år 1985 för att därefter minska till 5400 år 1988. Under hela perioden 1977 - 1988 har det varit ett större antal kvinnor än män, med undantag för åren 1984, 1985 och 1988. Det totala antalet förtidspensionerade av arbetsmarknads­skäl var 14600 i december 1988, vilket motsvarar 3,3% av befolkningen i åldrama 60 — 64 år.

Förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl för äldre arbetslösa infördes
av sociala skäl. Äldre förvärvsarbetande, som ställts utan arbete som en
följd av stmkturomvandlingen i näringslivet utan att det förelåg någon
nedsättning av den fysiska eller psykiska arbetsförmågan, ansågs definitivt
ha lämnat arbetsmarknaden, likaväl som den som förtidspensionerats
enligt gällande regler. Äldre, som utförsäkrats från arbetslöshetsförsäkring­
en borde därför kunna jämställas med förtidspensionerade. Emellertid har
möjligheten till förtidspension av arbetsmarknadsskäl i en del fall satts i
system på ett sätt som inte varit avsett. Arbetslöshetsförsäkringen och
pensionssystemet har använts för att exempelvis förändra ålderssamman­
sättningen bland de anställda och för att ge äldre arbetstagare möjlighet till
en tidig pensionering. I många fall har försäkringsförmånema komplette­
rats med avgångsvederlag och eventuellt också ytterligare utfästelser, som
har medverkat till att de fackliga organisationema och arbetsgivama varit
beredda att avtala om avsteg från anställningsskyddslagens regler om
turordning vid uppsägning från anställningen.
                                        51


 


Pensionsberedningen (S 1984:03) har i en särskild promemoria redovi- Prop-. 1989/90:62 sat förslag som har till syfte att begränsa de s. k. 58,3-årspensioneringarna. Bilaga 2 Utan eget ställningstagande överlämnade beredningen i december 1988 denna promemoria. Frågan har därefter beretts vidare inom arbets­marknadsdepartementet. En ytterligare promemoria har utarbetats inom departementet. Förslagen som i huvudsak överensstämmer med pensions­beredningens, innebär i huvudsak dels att alla uppsägningar med frångående av turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd för arbetstagare, som fyllt 55 år måste godkännas av central facklig organisation, dels att särskilda föriängda uppsägningstider skall gälla i sådana fall. För dem, som sagts upp med tillämpning av särskilda uppsägningstider skall denna tid när den an­ställde har fyllt 60 år vid uppsägningstidens utgång kunna jämställas med utförsäkring från arbetslöshetsersättningen för rätt till förtidspension av arbelsmarknadsskäl.

Departementspromemorian har tillsammans med pensionsbered­ningens promemoria skickats på remiss till berörda myndigheter och orga­nisationer. En sammanställning av remissyttrandena har gjorts inom ar­betsmarknadsdepartementet.

I etl läge med stor efterfrågan på arbetskraft och då arbetslinjen skall hävdas, kan det ifrågasättas om förtida avgångar och pensionering är det bästa sättet att lösa stmkturproblem och arbetslöshetsproble. I andra sammanhang söker man ta tillvara den äldre arbetskraften och hindra utslagning. Det är heller inte acceptabelt att samhället genom försäkrings­systemen skall betala kostnaden för strukturomvandlingen och företagens rationaliseringar.

Mot bl.a. denna bakgmnd har jag kommit fram till att avgörande skäl talar mot atl genomföra förslagen i departementspromemorian. Härtill kommer att konsekvenserna av den föreslagna lösningen på problemet med 58,3-årspensioneringarna är svåra att överblicka. De spänningar som finns i tillämpningen av det nuvarande systemet kommer sannolikt också att kvarstå. En annan lösning bör alltså väljas.

Jag föreslår därför att förtidspensionering som sker enbart av arbets­marknadsskäl avskaffas och att AFL ändras i enlighet med detta. Härigenom markeras arbetsgivarens ansvar för den äldre arbetskraften samtidigt som arbetslinjen kan hävdas. Äldre arbetstagare, som inte orkar fortsätta som yrkesverksamma på gmnd av sjukdom och andra funktionsnedsättningar, måste självfallet också fortsättningsvis kunna få sin försörjning tryggad ge­nom socialförsäkringen. De för äldre försäkrade mildare villkoren för rätten till förtidspension på medicinska gmnder kvarstår således. För äldre arbets­tagare som blir arbetslösa och har sin arbetsförmåga kvar skall kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sättas in.

Även om rätten till förtidspension av enbart arbetsmarknadsmässiga
skäl tas bort, så innebär detta inte att sådana skäl helt försvinner som skäl
för bedömningen av rätt till sådan pension. Också i fortsättningen kommer
arbetsmarknadsskäl att vägas in som en del i en samlad bedömning då det
gäller att ta ställning till rätten till förtidspension. Inte minst vad gäller
äldre försäkrade är detta av betydelse. Någon ändring är fö. inte heller
avsedd beträffande de arbetsmarknadsmässiga fömtsättningama för den
    52


 


fr.o.m. år 1990 utgående förmånen särskild efterlevandepension enligt 8     Prop. 1989/90:62
och 14 kap. AFL.
                                                            Bilaga 2

Mitt förslag föranleder ändringar 13,7,13,16 och 18 kap. AFL. Lagänd­ringama bör träda i kraft den 1 oktober 1991.

Jag har i denna fråga samrått med chefen för socialdepartementet.

4 Lön i stället för pension hos Samhall

Min bedömning: Anställda hos Samhall erhåller lön och inte förtids­pension enligt lagen om allmän försäkring för den tid de arbetar. Vissa övergångsregler bör dock gälla för dem, som nu har pension för arbe­tad tid.


De regelförändringar som behövs kan genomföras av riksförsäkrings­verket utan särskilt beslut av regering och riksdag.

Rehabiliteringsberedningen: Samtliga anställda hos Samhall bör uppbä­ra lön och inte förtidspension. Detta fömtsätter att riksförsäkringsverket (RFV) upphäver sin kungördse (RFFS 1978:9).

Remissinstanserna: Tillslyrker förslaget. Några remissinstanser, bl.a. Samhall och LO påpekar att vissa övergångsregler bör finnas, men att beredningen också fömlskickat detta.

Skälen för min bedömning: Del finns flera skäl till att arbete inom Samhall skall betalas med lön och inte förenas med pensionsförmåner. I första hand är det en viktig princip att den som arbetar skall ha lön för sitt arbete. Lika viktigt är, att den som blivit arbetsoförmögen och därför inte kan få sin försörjning genom arbete, ges ekonomisk trygghet genom socialförsäkring­ssystemen. Men fömtsättningama för en produktiv arbetsinsats gynnas inte av att den som arbetar har pension för den arbetade tiden.

Ett andra skäl är således att lönen ger uttryck för ett samband mellan arbetsinsatsen och ersättningen, som kan öka arbetsmotivation och närva­ro. Genom att arbetet ersätts med lön stimuleras den enskilde att förbättra sina lönevillkor genom att utveckla kunnande och yrkesskicklighet.

Ett tredje skäl är att fömtsättningama för en övergång till den reguljära arbetsmarknaden förbättras.

Det finns inga undersökningar av vilka skäl som ligger bakom att vissa arbetstagare behåller pensionen och får avdrag på lönen i stället för att få enbart lön. 1 en dd fall kan förklaringen vara, atl de sammantagna pen-sionsförmånema inberäknat bostadstillägg eller avtalsreglerade tilläggs­pensioner m. m. överstiger lönen före avdrag. Men det kan inte uteslutas att enskilda arbetstagare oroar sig för att inte få tillbaka pensionsförmåner­na, om de åter skulle behöva lämna arbetslivet. Steget över till den reguljä­ra arbetsmarknaden blir myckel stort för dessa arbetstagare. Eftersom möjligheten att behålla pensionen enbart gäller vid skyddat arbete måste de avstå från pensionen, om de vill pröva ett arbete utanför Samhallgmp­pen. Del är troligt alt den som i stället för pension och reducerad lön har enbart lön för sitt arbete hos Samhall är mer benägen att anta ett erbjudan-


53


5   Riksdagen 1989/90. I saml. Nr 62


 


de om annat arbete. Det förhållandet atl löneläget iiiom Samhallgmppen     Prop. 1989/90:62 ligger på ca 85% av genomsnittet för industriarbetarlönern.a är också ett     Bilaga 2 incitament för att anta ett erbjudande om annat arbete.

Ett ytterligare skäl att avskaffa nuvarande samordningsregler är, som också framhållits av rehabiliteringsberedningen, atl det nuvarande syste­met också har administrativa olägenheter, eftersom både försäkringskas­soma och Samhall måste hantera pensions- och lönedelarna. På sikt kan således handläggningen förenklas genom den föreslagna förändringen.

Inom Samhallgmppen arbetar 30000 arbetshandikappade. Ca 6 700 av dem har någon form av pension. Nästan 1 300 har hel förtidspension, drygt 4300 har halv förtidspension och återstående knappt 1 100 har 2/3 förtidspension. En del av dessa är deltidsarbetande, som uppbär pension för den tid, som de inte arbetar. För dessa är det inte aktuellt med förändringar. Förändringen bör endast gälla sådana fall, där den enskilde uppbär pension för den arbetade tiden.

Samordningen av lön och pension, som innebär att avdrag görs på lönen, sker enligt bestämmelser i kollektivavtal. Samordningsbestämmel­serna i avtalen är kopplade lill att försäkringskassoma enligt RFV:s kungö­relse (RFFS 1978:9) gör en särskild bedömning av rätten till förtidspen­sion för anställda i skyddat arbete.

RFV har i sill remissyttrande över rehabiliteringsberedningens förslag om lön i stället för pension till anställda hos Samhall tillstyrkt förslaget. Jag har inhämtat atl RFV nu förbereder ett upphävande av den aktuella kungörelsen.

Samhall har i sitt remissyttrande uttryckt tillfredsställelse över förslaget att samordningen av lön och pension skall upphöra. 1 likhet med rehabili­teringsberedningen betonar Samhall dock att vissa övergångsregler behövs för arbetstagare, som nu omfattas av samordningen. De som vill behålla pensionen bör kunna ha den kvar, så länge anställningen hos Samhall består. Enligt Samhall kan en sådan övergångslösning utformas antingen så atl de får behålla hela pensionen eller så att de får behålla pensionen till den del som överstiger den lön som vederbörande skulle ha haft utan pensionförmånen.

Också kollektivavtalen mellan SFO-branschkommitté, Samhall och be­rörda LO- och PTK-förbund behöver förändras, om RFV:s kungörelse upphävs. Enligt Samhall förbereder de berörda parterna redan sådana förändringar.

Jag har inhämtat atl RFV tillsammans med Samhall utarbetar lämpligt utformade övergångsbestämmelser. 1 likhet med Samhall anser jag att möjligheten att uppbära pension för arbetad lid inte skall finnas för dem som nyanställs hos Samhallgmppen efter det att RFV:s kungörelse har upphävts och atl övergångsbestämmelsema således inte skall bli tillämpli­ga för deras del.

Samhall har framhållit i sitt remissyttrande att berörda arbetstagare bör ges ökad möjlighet att ha pensionen vilande. De bör, enligt Samhall, kunna få tillbaka sin pension utan särskild prövning, om anställningen i Samhall upphör, utan att de har fått annat arbete.

Med s.k. vilande förtidspension avses följande. Den som har fått sin        54


 


förtidspension indragen eller minskad på gmnd av att han börjat förvärvs­arbeta kan återfå pensionen genom ett enkelt ansökningsförfarande. För närvarande gäller emellertid det kravet att ansökan görs inom två år från del pensionen drogs in eller minskades.

För egen dd vill jag erinra om att chefen för socialdepartementet har behandlat frågan om vilande förtidspension tidigare denna dag.. Han har därvid uttalat sig för att en pension skall kunna vara vilande upp till fem år.

Ett genomförande av principen om lön i stället för pension vid skyddat arbete innebär att kostnader omfördelas mellan socialförsäkringssystemet och statsbudgeten. Samhalls utgifter för löner kommer att öka, samtidigt som socialförsäkringssystemet dels får minskade kostnader för förtidspen­sion, dels ökade intäkter av inbetalade sociala avgifter.

Jag bedömer att dessa förändrade regler bör kunna träda i kraft den 1 juli 1990.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2


5 Uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen

Min bedömning: Ett nytt anslag bör inrättas för uppdragsverksam­het för den yrkesinriktade rehabiliteringen inom arbetsmark­nadsverket. Kostnaderna för uppdragsverksamheten bör täckas ge­nom intäkter. Till den del löpande utgifter inte kan bestridas med löpande intäkter bör AMS disponera en rörlig kredit hos riksgälds­kontoret.


Rehabiliteringsberedningen: Särskilda av försäkringskassan betalda plat­ser hos arbetsmarknadsinstituten bör inrättas och stå till försäkringskas­sans disposition för anställda personer med behov av utredning vid insti­tuten.

Remissinstanserna: Har redovisats av chefen för socialdepartementet i bilaga 1, avsnitt 2.

Skälen för min bedömning: Chefen för socialdepartementet har tidigare denna dag lagt fram etl förslag om att försäkringskassorna skall ges möjlig­het att använda medel från socialförsäkringen till att köpa rehabiliterings­tjänster från bl. a. Ami. Syftet skall vara att få till stånd tidiga och effektiva rehabilileringsåtgärder för sjukskrivna försäkrade. Arbetsmarknadsverk­els erfarenhet av arbetsprövning, arbetsträning och arbetsvägledning är av stort värde i en rehabiliteringsutredning, som skall klargöra vad som behövs för atl en person skall kunna återgå i arbete.

En fömtsättning för att försäkringskassan skall kunna erbjudas sådana tjänster är atl kapaciteten vid arbetsmarknadsverket både inom arbets­marknadsinstituten och arbetsförmedlingens vägledningsfunktion (Af/A­mi) utökas. Om arbetsgivare får möjlighet att betala köp av rehabiliterings­tjänster av medel från arbetslivsfonden, kommer också detta att innebära ökade anspråk på Af/Ami. Min bedömning skall ses mot denna bakgmnd.


55


 


Jag kommer i det följande att uppehålla mig vid vissa avgränsningsfrå-     Prop. 1989/90:62
gor och mer tekniskt betonade frågor.
                               Bilaga 2

Sedan några år bedrivs viss avgiftsfinansierad uppdragsverksamhet som en försöksverksamhet vid Ami. Jag har behandlat försöksverksamheten i 1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100, bil. 12). Den har hittills haft en relativt liten omfattning. De ökade anspråken på Ami:s tjänster och arbetsförmedlingens vägledningsfunktion innebär all etl nytt anslag bör inrättas för uppdragsverksamhet. AMS bör få disponera en rörlig kredit hos riksgäldskontoret för uppbyggnadskostnader och andra löpande utbetalningar som i inledningsskedet inte täcks genom intäkter. I ett längre perspektiv förutsätts kostnader och intäkter balansera varandra.

Tjänster som uppdragsgivarna betalar med statliga medel — inberäknat medel från socialförsäkringen — fömtsätts lämnas till ett pris som bygger på en självkostnadskalkyl. AMS skall i samband med att avtal om uppdrag tecknas också se till att uppdragsgivaren har tecknat avtal eller på annal sätt löst frågan om försäkringsskydd. Sådant försäkringsskydd kan avse dels deltagama i den yrkesinriktade rehabiliteringen, dels skydd för arbets­givare, som ställer praktikplatser eller motsvarande till förfogande, mot skador som orsakas av deltagarna.

Uppdragsverksamheten får inte medföra ökade kostnader för arbets­marknadspolitiska ålgärder. En uppdragsgivare skall således inte genom uppdraget ges tillgång till arbetsmarknadspolitiska åtgärder för egen del eller för sina anställda. Uppdragsverksamheten får inte innebära att för­medlingens och Ami:s ordinarie sökande får sämre tillgång till åtgärder som arbetsmarknadsutbildning, anställning med lönebidrag eller skyddat arbete, arbetshjälpmedel och andra anpassningsåtgärder, som finansieras helt eller delvis genom bidrag från arbetsmarknadsverket.

Rehabiliteringsberedningen har berört frågan om vilka försäkrade som bör kunna ges tillgång till Ami:s tjänster genom försäkringskassans försorg. Jag utgår från att försäkringskassoma gör lämpliga avvägningar i denna fråga. Så bör exempelvis de, som kan väntas behöva olika arbetsmarknads­politiska stödåtgärder i första hand ges service av förmedlingen och Ami som enskilda sökande och inte inom ramen för en uppdragsverksamhet. I likhet med rehabiliteringsberedningen bedömer jag att uppdragsverksam­heten åt försäkringskassorna främst kommer att gälla sådana fall som uppenbarligen inte kan klaras genom insatser av arbetsgivaren och före­tagshälsovården.

I regeringens uppdrag i november 1987 lill AMS att redovisa den av-giftsfinansierade konsultverksamheten, underströks vikten av att konsult­tjänsterna bygger på samråd och samverkan med såväl arbetsgivare som arbetstagare på de berörda arbetsplatserna. Om konsultinsatsema kan ha arbetsmiljökonsekvenser är det särskilt viktigt att samråd sker med skyddskommittén. Också förelagshälsovårdens särskilda expertkunnande på arbetsmiljöområdet kan behöva utnyttjas.

Jag vill åter understryka vikten av alt insatser som görs inom ramen för uppdragsverksamheten sker i samråd och samverkan även med de anställ­das organisationer.

Jag räknar med all denna nya form av uppdragsverksamhet kan träda i     56


 


krafl den 1 juli 1990 och avser att i samband med nästa års budgetproposi-     Prop. 1989/90:62 tion återkomma med förslag om inrättande av ett nytt anslag för upp-     Bilaga 2 dragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen och storleken på den rörliga krediten.

6 Lönebidrag för förtidspensionerade


Nytt anslag 1989/90 Förslag


120000000


Mitt förslag: Arbetsgivare, som anställer förtidspensionerade, erhål­ler ett lönebidrag om högst 50% av den totala lönekostnaden för den anställde. För ändamålet inrättas ett nytt reservationsanslag på vilket 120 milj. kr. anvisas för budgetåret 1989/90.


AMS: Förtidspensioner skall kunna omvandlas till lönebidrag till de arbetsgivare, som anställer förtidspensionerade. Den enda begränsning som skall finnas för bidraget är alt del inte får överstiga pensionens storlek för berörd person.

Rätlen lill förtidspension skall kvarstå under den lid då den berörda personen arbetar (vilande förtidspension). Om den pensionerade så önskar skall han kunna få tillbaka sin pension ulan atl rätten till pension behöver prövas på nytt.

Olika kombinationer av arbete och förtidspension skall vara möjliga inom ramen för det pensionsbeslut som finns.

Skälen för mitt förslag: Möjlighetema för förtidspensionerade att kom­ma tillbaka lill arbetslivet kan öka väsenUigt, om arbetsgivare kan få ett lönebidrag, som kompenserar för den förtidspensionerades nedsatta ar­betsförmåga. Utbudet av arbetskraft kan öka genom att den arbetsförmå­ga, som förtidspensionerade ändå kan ha kvar, kommer till användning i produktivt arbete. Förslaget skall ses som ett uttryck för arbetslinjen. När det är möjligt bör resurser i första hand användas för alt hjälpa den enskilde till arbete.

Under de senaste tio åren har antalet förtidspensionärer ökat med drygt 70000 personer, från 273000 till 346000 och antalet åriigen nybeviljade pensioner har pendlat mellan 42000 och 54000. Bara under 1980-talet har i genomsnitt per år förtidspensionerats 47 000 personer, medan arbetskraf­ten ökat med 30000 personer per år. Kostnadema har också ökat kraftigt under den senaste tioårsperioden och uppgick under år 1988 till över 23 miljarder kr., vilket motsvarar 2,1% av BNP. Prognosema pekar på en fortsatt uppgång. Enligt RFV väntas antalet förtidspensionärer uppgå till 387000 personer budgetåret 1993/94.

Del är sannolikt svårt att med hjälp av aktiva insatser påverka de 350000 som redan i dag har förtidspension. Möjligheten atl få pension innan rätten till ålderspension har inträtt har tillkommit för atl ge männi­skor en ekonomisk trygghet, när de på gmnd av sjukdom eller skador inte


57


 


kan få sin utkomst genom förvärvsarbete. En förtidspensionär fömtsätts Prop. 1989/90:62 således vara helt eller delvis arbetsoförmögen. Förtidspension beviljas Bilaga 2 huvudsakligen på medicinska indikationer. Hänsyn las till arbetsförmågan i förhållande till dels tidigare förvärvsarbete, dels andra arbeten, som normall förekommer på arbetsmarknaden. I princip skall nedsättningen av arbetsförmågan bedömas efter del alt möjliga rehabiliteringsåtgärder har vidtagits. Ofta har det dock varit så atl annat och bättre anpassat arbete inte har kunnat erbjudas.

Det finns enligt min bedömning förtidspensionerade, som skulle vilja fortsätta all vara aktiva i arbetslivet och som också skulle klara av del, om arbetsförhållandena är lämpligt utformade. Såväl ur den enskildes som ur samhällets synpunkt är det angeläget att denna vilja och förmåga kan tas tillvara.

Det finns dock knappast skäl att anta atl det kan gälla ett större antal förtidspensionerade. Steget tillbaka till arbetsmarknaden är långt för den, som varit borta från arbetslivet under en följd av år. Meddåldem bland de förtidspensionerade är hög - närmare 75 % är 50 år eller äldre, mer än 40 % är i åldem 60 — 65 år. Många har haft tunga och påfrestande arbeten och kan känna sig alltför slitna för att vilja pröva att återgå till arbetslivet.

Många är - utöver folkpension och ATP - tillförsäkrade komplette­rande ersättningar genom kollektivavtalsreglerade försäkringar. Sådana ersättningar är bundna till pensionen. Den som lämnar pensionssystemet och tar ett avlönat arbete förlorar därmed rätten till ersättning från avtals­försäkringen, eventuellt efter viss tid med efterskydd.

En förtidspensionär som erbjuds arbete ställs således inför svåra avvä­ganden, som fömtsätter att vederbörande är väl insatt i dels villkoren för den avtalsförsäkring, som vederbörande har genom sill tidigare arbete, dels villkoren som i förekommande fall kan gälla i den nya anställningen, t. ex. i fråga om kvalificeringstid, ersättningsnivå etc.

De avtalsreglerade försäkringama har avtalats fram av arbetsmarkna­dens parter i syfte atl ge anställda resp. medlemmar ekonomisk trygghet och minska skillnadema i standard mellan den yrkesakliva tiden och pensionstiden. Samtidigt kan dessa Irygghetsordningar minska incitamen­ten att återgå till arbetslivet i enskilda fall.

Personer med små pensionsförmåner har å andra sidan goda skäl att återgå i arbete, eftersom det kan ge möjlighet att senare få bättre pensions­förmåner.

Enligt min mening bör man pröva vilka effekter ett lönebidrag för
förtidspensionerade kan ge. Det är angelägel all den enskilde som vill
komma tillbaka till arbetslivet kan få möjlighet till detta. Somjag nämnde
i årets kompletteringsproposilion kan detta ske redan nu inom ramen för
det befintliga lönebidragssystemet. Den bidragsnivå, som jag föreslår —
upp till halva kostnaden för lön och sociala avgifter - är dock något högre
än vad som gäller för det allmänna lönebidraget till enskilda och kommu­
nala arbetsgivare och bör därför kunna innebära en ökad stimulans att
anställa förtidspensionerade. Möjligen kan också intresset och anslutning­
en påverkas positivt av ell stöd som inriktas särskilt på förtidspensionera­
de.
                                                                                                58


 


Mot bakgmnd av vad jag nu har anfört föreslårjag att ett lönebidrag om     Prop. 1989/90:62 högst 50% av den totala lönekostnaden inrättas. Jag räknar med att detta     Bilaga 2 nya lönebidrag kan börja tillämpas så snart riksdagen fatlat beslut i frågan. Jag beräknar alt utgiftema för ovan angivna ändamål inte skall överstiga 120 milj. kr. under innevarande budgetår.

Bidraget bör kunna lämnas både till privata och offentliga arbetsgivare och avse en period om högst fyra år och omprövas vid periodens slut. Det skall kunna förlängas, om omprövningen visar att det finns skäl till detta. Det skall också kunna trappas ned, om det är motiverat med hänsyn till den anställdes arbetsförmåga.

Med hänvisning till vad jag nyss har anfört om de konsekvenser som i vissa fall kan uppstå för enskilda vad gäller de avtalsreglerade försäkring­ama m.m., villjag underslrykla vikten av de, som vill komma i fråga för en anställning med denna form av lönebidrag ges information om ekono­miska och andra konsekvenser, som kan följa av att de inte längre är förtidspensionärer. AMS bör under innevarande budgetår kunna använda högst 5 milj.kr. under anslaget för informationsinsatser dels till sökande, dels till arbetsgivare, som man vill intressera för del nya bidraget. Medlen bör också kunna användas till bidrag till främst fackliga organisationer för uppsökande verksamhet och information till medlemmar — inkl. tidigare medlemmar - om möjligheten att återgå till arbetslivet med etl lönebidrag.

Erfarenhetema av detta nya bidrag för att ge förtidspensionerade möjlig­het till arbete bör följas upp och utvärderas av AMS.

Som AMS har framhållit bör möjligheten att ha en förtidspension vilan­de vidgas till längre tid än de två år, som gäller nu. Somjag nyss har nämnt har denna fråga behandlats tidigare denna dag av chefen för socialdeparte­mentet. Han har därvid förordat att pensionen skall kunna vara vilande upp till fem år.

7 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom arbetsmarknadsdepartemen­tet upprättats förslag till

1.  lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift,

2.  lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Förslaget under 2 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartemen­tet.

Förslagen bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 2.1.

8 Hemställan

Med hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen
föreslår riksdagen
dels atl
anta förslagen till
1. lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift,
                       59


 


2.  lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring,    Prop. 1989/90:62 dels alt     Bilaga 2

3.  godkänna vad jag nu har anfört om riktlinjer för hur arbelslivs­fondens medel bör användas, en organisation för bidragsprövning och förvaltning av fondens medel,

4.  godkänna vad jag nu har anfört om lön i stället för pension hos Samhall,

5.  till Lönebidrag för förtidspensionerade för budgetåret 1989/90 anvisa ett reservationsanslag på 120000000 kr.

Vidare hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag nu har anfört om

6. uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade rehabiliteringen.

60


 


Propositionens lagförslag                 •        Prop. 1989/90:62

Bilaga 2:1 1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift

Härigenom föreskrivs alt övergångsbestämmelsen till lagen (1989:484) om arbetsmiljöavgift skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1990.

61


 


2 Förslag till                                                   Prop. 1989/90:62

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring   '   "

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 5 §, 7 kap. 1 och 2 §§, 13 kap. 1 §, 16 kap. 7 och 8§§ saml 18 kap. 21 § lagen (1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse

3 kap.

5 Den allmänna försäkringskassan skall i samband med inskrivning av en försäkrad besluta om den försäkrades tillhörighet till sjukpenningförsäk­ringen. I fråga om en försäkrad som avses i 1 § första stycket skall kassan samtidigt fastställa den försäkrades sjukpenninggmndande inkomst och, om inkomsten helt eller delvis är att hänföra till anställning, dennes årsarbetstid. Sådan fastställelse skall också ske för försäkrad som avses i I § andra stycket så snart anmälan om hans inkomstförhållanden gjorts hos kassan. Av beslutet skall framgå i vad mån den sjukpenninggmndande inkomsten är att hänföra till anställning eller till annat förvärvsarbete. Sjukpenningförsäkringen skall omprövas

a)  när kassan fått kännedom om att den försäkrades inkomstförhållan­
den, arbetstid eller andra omständigheter har undergått ändring av bety­
delse för rätten till sjukpenning eller för sjukpenningens storlek,

b)   när förtidspension eller sär- b) när förtidspension eller sär­
skild efterlevandepension enligt
skild efterlevandepension enligt
denna lag beviljas den försäkrade
denna lag beviljas den försäkrade
eller redan utgående sådan pension
eller redan utgående sådan pension
ändras med hänsyn till ändring i
ändras med hänsyn till ändring i
den försäkrades förmåga eller möj-
den försäkrades arbetsförmåga eller.
lighet alt bereda sig inkomst genom
vid särskild efterlevandepension, för­
arbete,
                        måga eller möjlighet att bereda sig

inkomst genom arbete,

c)  när delpension enligt särskild lag beviljas den försäkrade eller redan
utgående sådan pension ändras med hänsyn till ändring i den försäkrades
arbets- eller inkomstförhållanden, samt

d)    när tjänstepension beviljas den försäkrade.

Ändring skall i fall som avses i första stycket a) inte ske förrän 14 dagar efter det försäkringskassan fått kännedom om de ändrade omständigheter­na. Ändring skall i annat fall ske så snart anledning till ändringen uppkom­mit.

Den fastställda sjukpenninggmndande inkomsten får ej i annat fall än som avses i första stycket b), c) eller d) sänkas under tid då den försäkrade

1.  bedriver studier, för vilka han uppbär studiehjälp, studiemedel eller särskilt vuxenstudiestöd enligt studiestödslagen (1973:349), studiestöd enligt lagen (1983:1030) om särskilt vuxenstudiestöd för arbetslösa eller bidrag enligt förordningen (1976:536) om utbildningsbidrag för doktoran­der,

2.  genomgår grundutbildning för vuxna (grundvux), vuxenutbildning för


' Lagen omtryckt 1982:120.

 Nuvarande lydelse enligt 1989:218.


62


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:62

Bilaga 2:1 psykiskt utvecklingsstörda (särvux) eller gmndläggande svenskundervis­ning för invandrare och uppbär timersättning för studiema,

3.  är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut eller efter förmedling av en arbetsmarknadsmyndighet genomgår yrkesutbildning,

4.  är gravid och avbryter eller inskränker sitt förvärvsarbete tidigast sex månader före barnets födelse eller den beräknade tidpunkten härför,

5.  är helt eller delvis ledig från förvärvsarbete för vård av barn, om den försäkrade är förälder till bamet eller likställs med förälder enligt 1 § lagen (1978:410) om rätt lill ledighet för vård av barn, m. m. och bamet inte har fyllt ett år. Motsvarande gäller vid adoption av barn som ej fyllt tio år eller vid mottagande av sådant bam i avsikt att adoptera det, om mindre än ett år har förflutit sedan den försäkrade fick bamet i sin vård.

För en försäkrad som avses i tredje stycket 1 skall försäkringskassan, vid sjukdom under utbildningstiden, beräkna sjukpenningen på en sjukpen­ninggmndande inkomst som har fastställts på gmndval av enbart den inkomst av egel arbete som den försäkrade kan antas få under denna lid. Om därvid den sjukpenninggmndande inkomsten hell eller delvis är atl hänföra till anställning, skall årsarbetstiden beräknas på gmndval av en­bart det antal arbetstimmar som den försäkrade kan antas ha i ifrågavaran­de förvärvsarbete under utbildningstiden.

För en försäkrad som avses i 10 c § första stycket 1 eller 2 skall dock under studieuppehåll mellan vår- och hösttermin, då den försäkrade inte uppbär studiesocial förmån som anges i tredje stycket I, sjukpenningen beräknas på den sjukpenninggmndande inkomst som följer av första-tredje styckena, om sjukpenningen blir högre än sjukpenning beräknad på den sjukpenninggmndande inkomsten enligt Qärde stycket.

7 kap. 1§

Rätt till folkpension i form av Rätt till folkpension i form av förlidspension tillkommer för- förtidspension /za/- försäkrad, säkrad, som fyllt sexton år och som som fyllt sexton år och som inte upp-ej åtnjuter ålderspension enligt den- bär ålderspension enligt denna lag, na lag, för tid före den månad, då förtid före den månad, då han fyller han fyller sextiofem år, därest hans sextiofem år, om hans arbetsförmå-arbetsförmåga på gmnd av sjukdom ga på gmnd av sjukdom eller annan eller annan nedsättning av den fy- nedsättning av den fysiska eller siska eller psykiska prestationsför- psykiska prestationsförmågan är mågan är nedsatt med minst hälf- nedsatt med minst hälften och ned-ten och nedsättningen kan anses sättningen kan anses varaktig, varaktig.

Rätt tid förtidspension tillkom­
mer även försäkrad, som fyllt sextio
år och som tid följd av arbetslöshet
uppburit ersättning från erkänd ar­
betslöshetskassa under den längsta
tid sådan ersättning kan utgå eller
uppburit konta'nt arbetsmarknads­
stöd enligt lagen (1973:371) om
kontant arbetsmarknadsstöd under
fyrahundrafemtio dagar, därest
hans möjlighet att bereda sig fort­
satt inkomst genom sådant arbete
                                                      3


 


Nuvarande lydelse

som han tidigare utfört eller genom annat för honom tillgängligt lämp­ligt arbete är nedsatt med minst hälf­ten och nedsättningen kan anses var­aktig. Rätt tid förtidspension enligt vad nu sagts tillkommer försäkrad som uppburit kontant arbetsmark­nadsstöd utan hinder av aU stödet ej utgått under fyrahundrafemtio da­gar, såvida han dessförinnan uttömt sin rätt till stöd.

Kan nedsättning av arbetsförmå­gan icke anses varaktig men kan den antagas bliva bestående avse­värd tid, äger den försäkrade rätt till folkpension i form av sjukbi­drag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i öv­rigt vad som är stadgat om förtids­pension enligt första stycket gälla beträffande sjukbidrag.


Föreslagen lydelse

Kan nedsättningen av arbetsför­mågan inte anses varaktig men kan den antas bd bestående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till folk­pension i form av sjukbidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtidspen­sion enligt första stycket gälla beträf­fande sjukbidrag.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2:1


 


Försäkrad, vars förmåga eller möjlighet att bereda sig inkomst ge­nom arbete är, tid följd av förhållan­de som avses i 1§, nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel för­tidspension.

Är den försäkrades arbetsförmå­ga eller möjlighet att bereda sig in­komst genom arbete nedsatt i mind­re grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utgår två tredjede­lar av hel förtidspension.

I övriga fall utgives halv förtids­pension.

13

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension tillkommer en­ligi vad nedan sägs försäkrad, som ej åtnjuter ålderspension enligt denna lag, för tid före den månad, då han fyller sextiofem år, därest hans ar­betsförmåga på gmnd av sjukdom eller annan nedsättning av den fy­siska eller psykiska prestationsför­mågan är nedsatt med minst hälf­ten och nedsättningen kan anses varaktig samt den försäkrade äger


2§

Försäkrad, vars arbetsförmåga är nedsatt i sådan grad att intet eller endast en ringa del därav återstår, erhåller hel förtidspension.

Ar den försäkrades arbetsförmå­ga nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utges två tredjedelar av hel förtidspen­sion.

I övriga fall utges halv förtids­pension.

kap.

Rätt till tilläggspension i form av förtidspension har enligt vad nedan sägs försäkrad, som inte upp­bär ålderspension enligt denna lag, för lid före den månad, då han fyller sextiofem år, om hans arbetsförmå­ga på gmnd av sjukdom eller annan nedsättning av den fysiska eller psykiska prestationsförmågan är nedsatt med minst hälften och ned­sättningen kan anses varaktig samt den försäkrade skall tillgodoräknas


64


 


Nuvarande lydelse

tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, vamnder pensions­fallet inträffat, /i ven om nedsättning av arbetsförmågan som nyss sagts icke föreligger, skall äldre försäkrad under de närmare förutsättningar som angivas i 7 kap. 1 § andra stycket äga rätt tdl förtidspension, därest han är varaktigt arbetslös.

Kan nedsättning av arbetsförmå­gan icke anses varaktig men kan den antagas bliva bestående avse­värd tid, äger den försäkrade rätt till tilläggspension i form av sjuk­bidrag. Sådant bidrag skall vara begränsat till viss tid; och skall i öv­rigt vad som är stadgat om förtids­pension enligt första siyckelförsta punkten gälla beträffande sjukbi­drag.

Vad i 7 kap. 2 och 3§§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning beträffande förtidspension enligt detta kapitel.


Föreslagen lydelse

pensionspoäng för tid före det år, vamnder pensionsfallet inträffat.

Kan nedsättningen av arbetsför­mågan inte anses varaktig men kan den antas bd beslående avsevärd tid, har den försäkrade rätt till till-läggspension i form av sjukbi-. drag. Sådant bidrag skall vara be­gränsat lill viss tid; och skall i övrigt vad som är föreskrivet om förtids­pension enligt första stycket gälla beträffande sjukbidrag.

Vad som föreskrivs i 1 kap. 2 och 3§§ skall tillämpas även beträffan­de förtidspension enligt detta kapi­tel.


Prop. 1989/90:62 Bilaga 2:1


 


16 kap.


Därest förmågan eller möjlighe­ten att bereda sig inkomst genom arbete väsentligt förbättras för för­säkrad som åtnjuter förlidspension, skall pensionen indragas eller min­skas med hänsyn till förbättringen.


Om arbetsförmågan väsentligt förbättras för försäkrad som uppbär förtidspension, skall pensionen dras in eller minskas med hänsyn lill förbättringen.


8§'


Den som uppbär förtidspension enligt 7 kap. 1 § första stycket eller 13 kap. 1 första stycket första me­ningen är skyldig att, om hans ar­betsförmåga väsentligt förbättras, utan oskäligt dröjsmål göra anmä­lan om det hos allmän försäkrings­kassa. Motsvarande skall gälla den vars rätt till förtidspension grundats på varaktig arbetslöshet och den som uppbär efterlevandepension eller förmån enligt 9 kap., om för­hållandena ändras så att rätten till pensionen eller förmånen påverkas. Är den försäkrade omyndig, åvilar anmälningsskyldigheten förmynda-


Den som uppbär förtidspension enligt 7 kap. 1 § eller 13 kap. 1 § är skyldig att, om hans arbetsförmåga väsentligt förbättras, ulan oskäligt dröjsmål göra anmälan om del hos allmän försäkringskassa. Motsva­rande skall gälla den som uppbär efterlevandepension eller förmån enligt 9 kap., om förhållandena ändras så att rätten lill pensionen eller förmånen påverkas. Är den försäkrade omyndig, åvilar anmäl­ningsskyldigheten förmyndaren. Om den försäkrade har en god man eller förvaltare enligt föräldrabal­ken, har denne motsvarande skyl-


 


' Nuvarande lydelse enligt 1988:1327.


65


 


Nuvarande lydelse                 Föreslagen lydelse                 Prop. 1989/90:62

Bilaga 2:1 ren. Om den försäkrade har en god     dighet att göra anmälan, om det

man eller förvaltare enligt föräldra-     kan anses ingå i uppdraget.

balken,   har   denne   motsvarande

skyldighet att göra anmälan, om

det kan anses ingå i uppdraget.

Underlåts anmälan som avses i första stycket ulan giltigt skäl, får pen­sionen eller förmånen dras in för viss tid eller tills vidare.

18 kap.

21 r

En socialförsäkringsnämnd avgör frågor om rätt till

1.  förtidspension med undantag        1. förtidspension,
av ärenden som avses i 7 kap. 1§

andra stycket,

2.  särskild efterlevandepension,     2. särskild efterlevandepension,

3.  handikappersättning,          3. handikappersättning,

4.  vårdbidrag.                       4. vårdbidrag.

Socialförsäkringsnämnden avgör även frågor om rätt till förmåner enligt vad som föreskrivs i andra författningar.

Socialförsäkringsnämnden är beslutför då minst fyra ledamöter är när­varande.

I övrigt skall vad i 8—10§§ föreskrivs med avseende på styrelse ha motsvarande tillämpning med avseende på socialförsäkringsnämnden. Har föredraganden från beslutet avvikande mening skall denna antecknas till protokollet.

1.    Denna lag träder i kraft den 1 oktober 1991.

2.  Äldre föreskrifter i 3 kap. 5§, 7 kap. 1 och 2§§, 13 kap. 1 § samt 16
kap. 7 och 8 §§ gäller fortfarande i fråga om försäkrad för vilken rätten till
förtidspension har inträtt före ikraftträdandet.

3.1 fråga om 18 kap. 21 § gäller äldre föreskrift fortfarande beträffande frågor om rätt till förtidspension som gmndar sig på varaktig arbetslöshet.

" Nuvarande lyddse enligt 1988:881.                                                    66


 


Innehållsförteckning                                                       Prop. 1989/90:62

Innehåll

Sid

Propositionens huvudsakliga innehåll.........................     1

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 december 1989     3

1 Fömyelse av arbetslivet ....................................     3

1.1                                                                  Inledning           3

1.2                                                                  En offensiv                  4

1.2.1    Socialförsäkringssystemet ..........................     5

1.2.2    Effektivare samhällsinsatser .......................     5

1.2.3    Arbetslivsfonden.......................................     5

1.2.4    Arbetsgivarens ansvar ..............................     6

 

2    Hemställan......................................................     7

3    Beslut  ..........................................................     7

Bilaga 1 Socialdepartementet

1    Inledning........................................................     8

2    Köp av yrkesinriktade rehabiliteringstjänster.......... ... 9

3    Försöksverksamhet för effektivare rehabilitering.....   12

4    Attitydpåverkande insatser och ökad kontrollverksamhet                  14

5    Arbetsgivarinträde vid privata företag.................. . 16

6    Ytterligare nivåer i sjukpenningförsäkringen och anslutande ersättningssystem               18

7    Ersättning för resekostnad i stället för sjukpenning. . 20

8    Vilande förtidspension....................................... . 22

9    Försäkringsskydd vid arbetsprövning och arbetsträning          24

 

10    Upprättade lagförslag........................................ . 25

11    Specialmotivering.............................................   25

 

11.1    Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring                     25

11.2    Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbets­skadeförsäkring               26

12 Hemställan   ................................................... .. 26

Bilaga 1:1 Förslag till lag om försöksverksamhet med särskild beräk­
ning av sjukpenning vid arbetsgivarinträde   .
.. 28

Bilaga 1:2 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring............................................... .. 29

Bilaga 1:3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbets­
skadeförsäkring ......................................
.. 32

Bilaga 1:4 Förslag till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt

personskadeskydd....................................    33

Bilaga 1:5 Förslag till lag om ändring i lagen (1989:225) om ersätt­
ning till smittbärare   ...............................
y34

Bilaga 1:6 Förslag  till   lag  om   ändring   i   kommunalskattdagen

(1928:370)  ........................................... . 3'5

Bilaga 2 Arbetsmarknadsdepartementet

1 Arbelslivsfonden............................................... . 38

1.1    Inledning..................................................... . 38

1.2    Riktlinjer för användning av arbetslivsfondens medel           39

 

1.2.1    Principiella utgångspunkter.......................... . 39

1.2.2    Bidrag till arbelsmiljöförbättrande åtgärder...... . 40

1.2.3    Bidrag till rehabiliterings- och arbetsanpassningsåtgärder .        42

1.2.4    Organisationsfrågor .................................. . 44

1.2.5    Arbetslivsfondens förvaltning....................... . 46

2 Aktiv rehabilitering till arbete.............................. 46                              67


 


2.1   Inledning.................................................... . 46    Prop. 1989/90:62

2.2   Rehabilitering till arbete.............................. . 47    Innehåll

2.3    Det fortsatta arbetet med rehabiliteringsfrågorna   49

 

3    Förtidspension av arbetsmarknadsskäl ................. . 50

4    Lön i stället för pension hos Samhall ................... . 53

5    Uppdragsverksamhet inom den yrkesinriktade

rehabiliteringen................................................ . 55

6    Lönebidrag för förtidspensionerade...................... . 57

7    Upprättade lagförslag........................................ . 59

8    Hemställan...................................................... . 59

Bilaga 2:1  Förslag till lag om ändring i lagen (1989:484) om arbets­
miljöavgift   ...........................................
. 61

Bilaga 2:2 Förslag rill lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän

försäkring............................................... . 62

Norstedts Tryckeri. Stockholm 1989                 68