Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag ur regeringsprotokoUet den 17 maj 1990. På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i kriminalvårdslagsliflningen.

I 1990 års budgetproposition lades nya grundläggande principer fast för decentralisering av beslutsbefogenheter inom kriminalvården. Dessa principer innebär att beslut i klientärenden i stor utsträckning bör kunna fallas på lokal nivå men all ärenden av särskilt kvalificerat slag även i fortsättningen bör handläggas av kriminalvårdsstyrelsen. I propositionen läggs fram förslag till de lagändringar som krävs för all denna delegering av beslutsbefogenheter skall kunna genomföras.

Också andra ändringar i kriminalvårdslagsliflningen föreslås. En inlagen i kriminalvårdsanslalt skall kunna åläggas, förutom som nu alt ulföra arbete eller delta i undervisning eller utbildning, att delta i arbelslräning eller ha någon annan sysselsättning. Om den som är inlagen i häkte är bärare av en smittsam sjukdom som är samhällsfartig, t. ex. HIV-infeklion, skall hälso-och sjukvårdspersonalen vid häktet, på moisvarande säll som nu vid en kriminalvårdsanslalt, kunna lämna ut uppgift om del lill chefen för häktet utan hinder av den sekretess som annars gäller inom hälso- och sjukvården.

Vidare skall under utredningen av ell disciplinärende en inlagen i kriminalvårdsanstalt tillfälligt få hållas avskild, förutom som i dag från övriga intagna, från andra personer när del gäller kontakter genom brev, telefonsamtal eller besök. 1 propositionen föreslås slutligen att benämningen skyddskonsulenl ersätts av begreppet frivårdsmyndighel.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 januari 1991.

Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 154

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:154

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m.

Härigenom föreskrivs att 4,6,10och28 §§lagen(l974:202)om beräkning av strafftid m. m. skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§'

Den som är häktad får avge nöjd- Den som är häktad får avge nöjd
förklaring inför styresmannen vid förklaring inför ce/en yo> den kri-
den kriminalvårdsanstalt där han är minalvårdsanslall där han är inla-
intagen eller föreståndaren för det gen eller chefen för det häkte eller
häkte eller chefen för den rällspsy- den rällspsykiatriska klinik där han
kiatriska klinik där han förvaras./ir förvaras eller inför någon annan
den som sålunda äger mottaga nöjd- tjänsteman där som har förordnats
förklaring ej närvarande, får förkla- all ta emot sådan förklaring. I fråga
ringen avges inför den som är i hans om häktad som förvaras på rätts-
ställe. I fråga om häktad som förva- psykiatrisk klinik kan regeringen/o-
ras på rättspsykiatrisk klinik kan re- reskriva all nöjdförklaring i vissa
genngex\förordna alt nöjdförklaring fall skall avges inför närmaste polis-
i vissa fall skall avges inför närmaste myndighet,
polismyndighet.

Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som mottager förklaringen har tillgång till domen eller rättens bevis om målets utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), saml den dömde haft betänkelid lill andra dagen efter den då domen avkunnades för honom vid rätten eller på annal sätt delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle att under betänketiden samråda med sin försvarare.

Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart del kan ske erinra den dömde om hans rätt all avge nöjdförklaring saml upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare all den dag, då nöjdförklaringen först kan avges, efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.

6 §2

Den som icke är häktad eller inta- Den som inte är häktad eller inta
gen i kriminalvårdsanslalt får avge gen i kriminalvårdsanslalt får avge
nöjdförklaring inför styresman vid nöjdförklaring inför chefen för en
kriminalvårdsanslalt eller förestån- kriminalvårdsanslalt eller ett häkte
dåre för allmänt häkte ellev den som eller någon annan tjänsteman där
är i sådan bejättningshavares ställe som har förordnats att la emot sådan
eller inför polismyndighet. förklaring eller inför polismyndig
het.

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill avge förklaringen övertämnar dom eller domsbevis till den som skall taga emot förklaringen.

' Senaste lydelse 1986:653.

Senaste lydelse 1986:653. 2

Avger den dömde nöjdförklaring inför en tjänsteman vid kriminalvårdsanslalt eller häkte, skall den som tar emot förklaringen omedelbart befordra domen lill verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet, skall den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas lill kriminalvårdsanslalt.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanslalt elleryorefåwÄareyoraZ/wärtf häkte, skall den som tager emot förklaringen omedelbart befordra domen lill verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet, skall den som tager emot förklaringen låtaförpassa den dömde lill kriminalvårdsanslalt enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar.

Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanslalt eller som annars enligt särskilt beslut skall återföras lill kriminalvårdsanslalt för fortsatt verkställighet av ett fängelsestraff, skall polismyndigheten förpassa honom till sådan anstalt.

Om det bedöms kunna ske utan fara för alt den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom att inställa sig vid kriminalvårdsanslallen i stället för all förpassa honom dit.

28 r

En inlagen skall under lid då han är skyldig all ulföra arbete vistas tillsammans med andra intagna, om ej annal följer av bestämmelsema i denna lag eller av arbetets särskilda beskaffenhet. Vägrar ell större antal av de intagna vid en sluten anstalt samtidigt alt utföra det arbete som har ålagts dem, får dock gemensam-helen mellan dem inskränkas i den mån del är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten.

En inlagen skall under tid då han är skyldig att ha sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna, om ej annat följer av bestämmelsema i denna lag eller av sysselsättningens särskilda beskaffenhet. Vägrar etl större antal av de intagna vid en sluten anstalt samtidigt att ha den sysselsättning som har ålagts dem, får dock gemensamheten mellan dem inskränkas i den mån det är oundgängligen påkallat med hänsyn till förhållandena på anstalten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:154

På fritiden får den intagne i den utsträckning han önskar det vistas tillsammans med andra intagna, om ej annal följer av bestämmelserna i denna lag. I sluten anstalt får dock gemensamhelen mellan intagna på fritiden inskränkas, om del är oundgängligen påkallat med hänsyn lill förhållandena på anstalten.

I anslutning till dygnsvilan får de intagna hållas avskilda från varandra.

18 §'

En intagen får på egen begäran ar- En intagen får på egen begäran ha

beta i enrum, om lämplig plats kan anvisad sysselsättning i enrum, om

beredas honom och särskilda skäl lämplig plats kan beredas honom

inle talar mol det. Medgivande här- och särskilda skäl inle talar mol det.

till skall omprövas så ofta del finns Medgivande härtill skall omprövas

anledning till det, dock minst en så ofta det finns anledning lill det,

gång i månaden. dock minsl en gång i månaden.

Läkare skall undersöka en inlagen Läkare skall undersöka en inlagen

som arbetar i enrum, om det behövs som har anvisad sysselsättning i en-

med hänsyn lill dennes tillstånd, mm, om det behövs med hänsyn till

Har den intagne aröe/a/i enmm un- dennes tillstånd. Har den intagne

der en sammanhängande lid av en haft sysselsättning i enmm under en

månad, skall en sådan undersökning sammanhängande tid av en månad,

alltid äga rum. skall en sådan undersökning alltid

äga mm.

26 §3

Brev eller andra försändelser till eller från den som är inlagen i sluten riksanslall skall granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål. Finns det anledning anta att en försändelse innehåller ell sådani föremål, får granskning i delta syfte ske även av en försändelse lill eller från den som är intagen i annan anstalt, om del är påkallat av säkerhetsskäl.

Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen av brev eller andra försändelser även syfta lill all undersöka om de innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något annat liknande förfarande. När del är påkallat av säkerhetsskäl, får granskning i detla syfte även ske slickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande den som är inlagen i sluten anstalt, om de är nödvändigt med hänsyn lill hans särskilda förhållanden.

Första och andra styckena gäller ej sådani brev mellan inlagen och svensk myndighet eller advokat som enligt 25 § skall vidarebefordras utan granskning.

Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Senaste lydelse 1980:930. Senaste lydelse 1982:401.

Intagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara lill skadaför honom eller annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också vägras besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Till underlag för bedömningen av om den som är inlagen i sluten riksan-stall skall i ett särskilt fall få ta emot besök skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning det behövs och lämpligen kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej, i den mån det är uppenbart obehövligt på gmnd av alt den besökande är känd eller av annal skäl.

Till underlag för bedömningen av om den som är intagen i annan anstalt än sluten riksanslall skall i elt särskilt fall få ta emot besök fär en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är påkallat av säkerhetsskäl.

Tjänsteman vid anstalten skall vara närvarande vid besök, om del är påkallat med hänsyn lill säkerheten. Vid besök av advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får tjänsteman närvara endast om advokaten eller den intagne begär det.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas all den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiklning eller medger undersökning av väska, kasse eller annal dylikt som han vill medföra vid besöket.

30 §

Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga mm i den utsträckning del lämpligen kan ske. En inlagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara lill skada för honom eller någon annan.

Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga mm i den utsträckning del lämpligen kan ske. En intagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat all äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom eller någon annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom telefonsamtal i den mån det är

Regeringen eller, ejter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen kan förordna om överflyttning till tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ saml av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i / 7 § första stycket andra meningen, 20 § andra stycket samt 20 a§.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan föreskriva om överflyttning till någon annan kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen eller lill tjänstemän inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ saml av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i andra fall än som avses i 20 § andra stycket saml 20 a §.

Innebär förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar otn disciplinär åtgärd enligt 47§, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse omedelbart, om denne ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligt 47§ andra stycket 2, skall disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning i den tnån inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen har föreskrivit annat.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra beslut i andra frågor än som avses i 5456§§ som efter bemyndigande enligt 60 § har meddelats ay en annan kriminalvårdsmyndighet. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning av ett sådant beslut, om det har gått honom emot.

Har tillföljd av en föreskrift enligt 60 § någon annan kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen meddelat beslut enligt 47 § andra stycket 2 om disciplinär åtgärd, skall beslutet omedelbart anmälas för kriminalvårdsstyrelsen.

Pengar, som påträffas hos elleran-kommer lill en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om del inle är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar skall genom styrestnannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstallsvårdens slul, om det inte föreligger särskilda skäl.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer lill en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om del inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar skall genom anstaltens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstallsvårdens slul, om del inle föreligger särskilda skäl.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart del kan ske.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttagas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart del kan ske. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om att en häktad lider av sådan smittosam sjukdom som enligt smittskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfartig sjukdom, skall chefen för förvaring-slokalen underrättas om detta, om del behövs med hänsyn tillfaraför att smittan skall .spridas.

Kan det befaras att transport medför skada för den häktades hälsa, skall läkares medgivande lill transporten inhämtas.

Förlossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller fjärde stycket vistas på sjukhus slå under bevakning.

16 c §

Den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I den mån skyddskonsulenten har bestämt del, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även konsulenten eller annan person.

Den frigivne skall, om han står under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I den mån frivårdsmyndigheten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även tjänsteman vid frivårdsmyndigheten eller annan person.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:154

37 kap.

7 §33

Den som har dömts till fängelse Den som har dömts till fängelse
får begära prövning av en skydd- får begära prövning av en frivårds-
skonsulents beslut enligt 26 kap. myndighets beslut enligt 26 kap.
11 §, 12 § andra meningen eller 13 § 11 §, 12 § andra meningen eller 13 §
andra meningen hos den övervak- andra meningen hos den övervak
ningsnämnd inom vars verksam- ningsnämnd inom vars verksam
hetsområde skyddskonsulenten är fetsomxkde frivårdsmyndigheten är
verksam. Nämnden får också själv- verksam. Nämnden får också själv
mant la upp ett sådant beslut till om- mänt la upp elt sådani beslut till om
prövning och i övrigt falla beslut i prövning och i övrigt falla beslut i
etl ärende, vars avgörande enligt nå- elt ärende, vars avgörande enligt nå
gon av de bestämmelser som har an- gon av de bestämmelser som haran
getts nu ankommer på skyddskonsu- getts nu ankommer påfrivårdsmyn-
lenten . Konsulenten kan hänskjuta digheten. Frivårdsmyndigheten kan
ett sådani ärende lill nämnden för hänskjuta elt sådant ärende lill
avgörande. nämnden för avgörande.

Om den som har dömts lill fängelse inle är nöjd med elt beslut av en Övervakningsnämnd enligt 26 kap. Il, 15, 18, 19 eller 22 §, får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden kan i Kriminalvårdsnämnden kan i
samband med beslut om villkorlig samband med beslut om villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela
sådant förordnande om övervak- sådani förordnande om övervak
ning som enligt 11 § samma kapitel ning som enligt 11 § samma kapitel
ankommer på skyddskonsulenten. ankommer p& frivårdsmyndigheten.

38 kap.
14 §"

Regeringen kan föreskriva att en skyddskonsulent får överlåta åt en annan tjänsteman alt fullgöra uppgifter som enligt denna balk åvilar konsulenten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

Senaste lydelse 1988:942.

" Senaste lydelse 1983:240. 13

Framkommer under personundersökningen att den misstänkte är i behov av personligt stöd eller annan hjälp kan Jrivårdsmyndigheten förordna förtroendeman för honom, om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär del.

Framkommer under personundersökningen att den misstänkte är i behov av personligt slöd eller annan hjälp kan skyddskonsulenten förordna förtroendeman för honom, om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär det.

Uppdrag som förtroendeman upphör när

1. fömndersökning avslutas ulan all åtal väckes,

2. åtalet nedlägges,

3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikännes eller förklaras fri från påföljd eller påföljd efterges,

4. dom meddelas varigenom den misstänkte dömes lill böter eller villkorlig dom,

5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mot den miss
tänkte.

5§

Justitiedepartementet Prop. 1989/90:154

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ändringar i kriminalvårdslagstiftningen

1 Inledning

En strävan under senare år inom den offentliga verksamheten har varit att föra ut arbetsuppgifter från central ni vå till regionala och lokala organ. Detta gäller även på kriminalvårdens område. 11990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 4, s. 85-91) redovisas all kriminalvårdsverkel, efter en genomförd försöksverksamhet med decentralisering, har varit föremål för en omfattande organisationsöversyn. I framställningar till regeringen har kriminalvårdsstyrelsen föreslagit förändringar i fråga om uppgifter och organisation inom kriminalvårdsverkel.

Regeringen har i budgetpropositionen i väsentliga delar ställt sig bakom kriminalvårdsstyrelsens förslag. Samtidigt aviseras där att regeringen senare skall återkomma till riksdagen med de lagändringar som behövs för att genomföra den nya ordningen. Sammanfattningsvis innebär de förändringar som regeringen förordar i budgetpropositionen all tyngdpunkten inom kriminalvården förskjuls nedåt i organisationen. Huvuddelen av klienlarbelel skall skötas lokall vid kriminalvårdsanstalier, häkten och skyddskonsulentdistrikl. Den regionala organisationen koncentreras lill kraftfullare enheter och förstärks i förhållande lill kriminalvårdsstyrelsen. Denna organisation får som uppgift att bl. a. leda kriminalvården i regionerna enligt styrelsens riktlinjer och alt stödja verksamheten vid de lokala myndighetema. Kriminalvårdsstyrelsens arbete koncentreras på övergripande uppgifter.

Riksdagen, som beretts tillfälle att la del av vad regeringen anfört om decentralisering och organisationsförändringar inom kriminalvården, har ställt sig bakom förslagen (1989/90:JuU22, rskr. 155).

Jag avser att nu ta upp de lagändringar som krävs för att decentraliseringen skall kunna genomföras. Förslagen bygger på en framställning i oktober 1989 till regeringen från kriminalvårdsstyrelsen (dnr 89-2570).

Kriminalvårdsstyrelsens skrivelse har remissbehandlats. Remissyttran
den har kommit in från kammarrätten i Jönköping, kriminalvårdsnämn
den, statskontoret, riksrevisionsverket, kriminalvårdsdirektörema i Gävle,
Malmö och Stockholm, kriminalvårdsanstaltema Helsingborg, Kumla, 20

Saltvik, Svartsjö, Valla och Viskan, häktena Kronoberg och Trelleborg, Prop. 1989/90:154 skyddskonsulenlema i Göleborg-Angereds distrikt och Sundsvalls distrikt, justitieombudsmannen Anders Wigelius, Statsanställdas förbund, Tjänstemännens centralorganisation, Centralorganisationen SACO och Sveriges advokatsamfund. En sammanställningav remissyttrandena hargjorts inom justitiedepartementet och finns lillgänglig i ärendet (dnr 89-2570).

Jag kommer i detta sammanhang att behandla också följande frågor om förändringar i kriminalvårdslagstiftningen.

Kriminalvårdsstyrelsen har, på uppdrag av regeringen, utrett verkställighetens utformning för intagna som uppbär pension och därvid föreslagit bl. a. att den som är intagen i kriminalvårdsanstalt skall få skyldighet att ha olika former av sysselsättning (dnr 88-3294). Under beredningen av ärendet har inom justitiedepartementet upprättals en promemoria med utgångspunkt från kriminalvårdsstyrelsens utredning. Promemorian har remitterats lill riksdagens ombudsmän. Justitieombudsmannen Anders Wigelius (JO) har yttrat sig över promemorieförslaget. Hans yttrande finns tillgängligt i ärendet (dnr 88-3294 och 89-3330).

Kriminalvårdsstyrelsen har vidare föreslagit att sjukvårdspersonalen inom kriminalvården skall få möjligheter all lämna ut uppgifter om intagna lill chefen för etl häkte. Även denna framställning har remitterats lill riksdagens ombudsmän. JO:s yttrande finns tillgängligt i ärendet (dnr 89-3330).

En framställning från JO rör behovet av en ändring av regleringen i kriminalvårdslagsliflningen av de fall där en inlagen har placerats i avskildhet under utredning i ett disciplinärende (dnr 89-2829).

Föreningen Sveriges Frivårdstjänslemän har föreslagit all begreppet skyddskonsulenl skall utmönstras och ersättas av benämningen frivårdsmyndighel (dnr 88-342).

Jag behandlar frågan om de lagändringar som behövs för all genomföra decentraliseringen inom kriminalvården i avsnitt 2.1. De andra frågoma jag har nämnt lar jag upp i avsnitten 2.2-2.4 och 4.4.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 3 maj 1990 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen. De lagförslag som har remitterats lill lagrådet bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 2, i allt väsentligt godtagit förslagen. Med anledning av etl påpekande från lagrådet har i förhållande till lagrådsremissen på en punkt i förslagen gjorts en justering av lagteknisk natur (s. 36). Dessutom har vissa redaktionella ändringar gjorts i förslagen.

Mitt förslag: Kriminalvårdsstyrelsen skall även i fortsättningen ha befogenhet att falla beslut enligt kriminalvårdslagsliflningen. Regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, skall med vissa undantag bemyndigas att överlåta åt andra kriminalvårdsmyndigheter eller tjänstemän inom kriminalvården all falla beslut i kriminalvårdsstyrelsens ställe. Avsikten är all besluten skall fattas på lokal nivå, om det inle finns särskilda skäl alt förlägga beslutsbefogenheten till regional eller central nivå. Beslut som har faltals på regional eller lokal nivå skall liksom nu kunna överklagas till kriminalvårdsstyrelsen. I stället för alt vissa beslut som har meddelats på lokal nivå skall underställas styrelsens prövning införs skyldighet all lill styrelsen anmäla sådana beslut.

Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt kriminalvårdsstyrelsens förslag. Kriminalvårdsdirektörerna i Gävle, Malmö och Stockholm anser all beslut som har fallals på lokal nivå bör kunna överklagas till regional nivå. Kriminalvårdsdireklören i Siockholm anser all beslut som gäller inräkning i verkställighet av lid för vistelse utanför anstalt eller disciplinära bestraffningar (39 resp. 47 §§ lagen 1974:203 om kriminalvård i anstalt), som fattas på lokal nivå, även i fortsättningen bör underställas regionen för prövning.

Bakgrunden till mitt förslag: Regeringen uppdrog i oktober 1985 ål kriminalvårdsstyrelsen all undersöka möjligheterna all genomföra en decentralisering inom kriminalvården. Riksdagen beslutade följande år om lagändringar för att möjliggöra en försöksverksamhet med decentrali sering på kriminalvårdens område (prop. 1985/86:147, JuU 31, rskr. 276). En försöksverksamhet har därefter pågått vid ett flertal myndigheter inom verket. Verksamheten har omfattat både klientärenden och administrativa ärenden.

Mol bakgmnd av erfarenheter från försöksverksamheten genomförde kriminalvårdsstyrelsen år 1988 en utredning av vilka organisatoriska förändringar av kriminalvårdens s. k. linjeorganisation som kunde behövas för all åstadkomma en vidgad decentralisering av arbetsuppgifter från styrelsen. Med linjeorganisationen avses regionerna saml den lokala organisationen, dvs. kriminalvårdsanstalier, häkten och skyddskonsulentdistrikl. Kriminalvårdsstyrelsen har vidare utrett styrelsens egen organisation.

Som nämnts har styrelsen lämnat förslag till regeringen om ny linjeorganisation och ny egen organisation. Förslagen har remissbehandlats. På grundval av kriminalvårdsstyrelsens förslag och remissbehandlingen av

dessa har frågan om decentralisering och organisalionförändringar inom Prop. 1989/90:154 kriminalvården behandlats i 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100, bil. 4, s. 85-91), och riksdagen har godtagit vad som där förordats som riktlinjer på området.

Jag uttalade i min anmälan till propositionen beträffande decentraliseringen all principen bör vara att besluten inte skall fallas på högre ni vå än vad som erfordras med hänsyn till ärendets beskaffenhet eller andra omständigheter, t. ex. personalens utbildningsnivå och förekomsten av ADB-stöd. Vidare pekade jag på all klienlbeslut i stor utsträckning bör kunna fallas lokall men att sådana ärenden av särskilt kvalificerat slag även i fortsättningen bör handläggas av kriminalvårdsstyrelsen. I fråga om löpande klientärenden uttalade jag all dessa bör handläggas på regional nivå endast om del finns särskilda skäl för detta, t.ex. effektivitetsskäl eller alt handläggningen förutsätter ett ADB-stöd som saknas på lokal nivå. Vidare pekade jag på att regionkansliernas funktion som stödjande organ i förhållande lill den lokala organisationen gör del mindre lämpligt all lokala beslut överprövas på regional nivå. Beslut som har meddelats av de lokala kriminalvårdsmyndig-helerna bör därför enligt vad jag anförde i propositionen kunna överklagas direkt lill kriminalvårdsstyrelsen. Dessa uttalanden lämnades ulan erinran av riksdagen.

Den lagstiftning som nu reglerar kriminalvårdens verksamhet är fördelad på tre lagar: lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m. (SlidL), lagen om kriminalvård i anstalt (KvaL) och lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m. fl. (HäL). Tillämpningsföreskrifter lill resp. lag har av regeringen meddelats i kungörelsen (1974:286) om vissa bestämmelser rörande tillämpningen av SlidL (SlidLK), kungörelsen (1974:248) med vissa bestämmelser rörande tillämpningen av KvaL (KvalK) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. (HälF).

Enligt kriminalvårdslagsliflningen fattas beslut som rör den enskilde klienten av kriminalvårdsstyrelsen, om inle något annal har bestämts (28 § SlidL, 58 § KvaL och 16 a § HäL). Möjligheterna all flytta beslutsbefogenheter längre ner i organisationen har reglerats olika i de tre lagarna. Enligt 28 § SlidL får kriminalvårdsstyrelsen överiåta åt chefen för en kriminalvårdsregion eller styresmannen vid en kriminalvårdsanslalt att meddela beslut enligt den lagen. Av 60 § KvaL följer bl. a. att regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen kan förordna om överflyttning till tjänstemän inom kriminalvården av styrelsens befogenhet enligt den lagen med vissa undantag. Enligt 16 c § HäL kan regeringen förordna om överflyttning lill tjänstemän inom kriminalvården av kriminalvårdsstyrelsens befogenheter enligt den lagen.

Med slöd av bemyndigandena i KvaL och HäL har regeringen meddelat föreskrifter i KvalK resp. HälF om delegering av beslutanderätten. KvalK innehåller ell stort antal delaljbeslämmelser om beslutsordningen. Med Slöd av dessa bemyndiganden har kriminalvårdsstyrelsen i sin lur delegerat beslutanderätten lill den som är regionchef eller styresman vid anstalt eller häkte. Även i StidIK finns vissa delegeringsregler.

Skälen för mitt förslag: Nya grundläggande principer för decentralisering
av beslutsbefogenheter inom kriminalvården har nyligen lagts fast av riks- 23

dagen (prop. 1989/90:100, bil. 4, s. 85-91, JuU22, rskr. 155). Dessa prin- Prop. 1989/90:154 dper innebär bl. a. all beslut i klienlärenden i stor utsträckning bör kunna fattas lokalt men att ärenden av särskilt kvalificerat slag även i fortsättningen bör handläggas vid kriminalvårdsstyrelsen. Som jag ser det bör därför, i enlighet med vad kriminalvårdsstyrelsen har förordat, den lämpligaste ordningen även i fortsättningen vara att det i KvaL anges all det ankommer på styrelsen att fatla beslut enligt den lagen men all lagen samtidigt lämnar vida möjligheter lill delegering av beslutanderätten. Med de utgångspunkter som sålunda bör gälla för decentralisering av beslutsbefogenheter finns det enligt min mening inte skäl att i lag eller förordning meddela mer detaljerade föreskrifter för beslutsfattandet.

I 28 § SlidL finns ett generellt bemyndigande för kriminalvårdsstyrelsen alt överlåta beslutanderätt i ärenden enligt den lagen ål region- eller anstaltschefer inom kriminalvården. Denna delegeringsräll infördes som ell led i elt pågående arbete med decentralisering inom kriminalvården (prop. 1985/86:147, JuU 31, rskr. 276). Genom samma lagstiftningsärende vidgades även regeringens möjlighet all flytta över beslutanderätten från kriminalvårdsstyrelsen lill regional eller lokal nivå. Som nyss har nämnts kan sålunda enligt 60 § KvaL regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen med vissa undantag delegera beslutsbefogenheter i klientärenden lill tjänstemän inom kriminalvården. Genom bestämmelserna i KvalK har beslutsbefogenheter delegerats i sådan utsträckning all de flesta klientbeslut i dag meddelas av styresmännen vid kriminalvårdsanstaltema. Motsvarande gäller enligt HäL.

Den nuvarande ordningen ger alltså möjlighet att lill tjänstemän vid myndigheter inom kriminalvården delegera befogenheten all fatta beslut. Några lagändringar behövs därför i och för sig inte för att kunna genomföra en ökad decentralisering av beslutsfattandet inom kriminalvården. Nägra justeringar av lagstiftningen aktualiseras dock i delta sammanhang.

Enligt min mening skulle sålunda elt mera flexibeh syslem för delegering i enlighet med de principer som riksdagen har fastställt kunna åstadkommas om beslutsbefogenheten kan knytas även lill en myndighet som sådan. Härigenom skulle del nämligen bli möjligt att genom föreskrifter om vem eller vilka som fattar beslut på myndighetens vägnar få till stånd en ytterligare delegering av beslutsbefogenheter som kan visa sig vara ändamålsenlig i det särskilda fallet. Jag anser därför all del bör göras en ändring i KvaL av denna innebörd.

Milt förslag innebär all de närmare bestämmelserna om beslutsfattandet
inom kriminalvården liksom i dag i regel kommer all finnas i föreskrifter
meddelade av regeringen eller kriminalvårdsstyrelsen. Vägledande vid ut
formningen av dessa föreskrifter blir givelvis de principer som har fastställts
för delegering av beslutsbefogenheter inom kriminalvården. En utgångs
punkt är all beslutanderätten i klienlärenden i princip skall överflyttas lill
lokal nivå eller, om det finns särskilda skäl, lill regional nivå. Sådana sär
skilda skäl för att delegera till regional nivå kan vara all kriminalvårdsan
staltema utnyttjas mest effektivt, om beslut om intagning på de olika an
stalterna meddelas på sådan nivå. Del kan vidare finnas skäl all avvakta med
överförandel av beslutsbefogenheter i vissa fall till dess en lokal kriminal- 24

vårdsmyndighetharuppnåtttillräckligkompelensföratthandhaolikatyper Prop. 1989/90:154 av ärenden.

När det gäller frågan om vilka beslutsbefogenheter som bör finnas hos kriminalvårdsstyrelsen ulan möjlighet lill delegering till lägre nivå i verket vill jag särskilt peka på prövningen av ärenden som rör intagna som faller under 7 § tredje stycket KvaL (de s. k. 7:3-oma, jfr prop. 1987/88:130 s. 23 f). Vidare kan nämnas ärenden angående intagna som avses i 31 § KvaL, dvs. sådana ärenden där hänsynen till rikets säkerhet m. m. kräver en central prövning.

Med den inriktning som riksdagen har lagt fast för decentralisering av beslutsfattandet i kriminalvården bör kriminalvårdsstyrelsen meddela de mer detaljerade föreskrifterna för delegeringen av beslutsbefogenheter. Jag har för avsikt att återkomma lill regeringen om de förordningsändringar som krävs för detta. Regeringen har givetvis kvar sin möjlighet alt meddela föreskrifter, om det skulle visa sig att det finns skäl för den all besluta särskilda regler för någon gmpp av klienlärenden.

Enligt min mening är det viktigt att kriminalvårdsstyrelsen följer upp de beslut som styrelsen redan har fallat om överförande av beslutsbefogenheter och de nya delegeringar som kommer all ske med slöd av de nya reglema. Styrelsen bör kontinuerligt kunna skaffa sig en uppfattning om hur praxis utvecklas, om del föreligger skillnader mellan olika delar av landet, om de föreskrifter som har meddelats för att styra besluten är ändamålsenliga och sist men inte minst om rättssäkerheten i beslutsfattandet hälleren tillräckligt hög nivå.

Enligt nuvarande ordning är regeringens möjlighet till vidaredelegering inskränkt på vissa punkter. Del gäller vissa beslut om avskildhet för en inlagen i kriminalvårdsanslalt, som är så ingripande att besluten bör fallas på central nivå (17 § första stycket, 20 § andra stycket och 20 a § KvaL). När det gäller avskiljande på gmnd av arbetsvägran (17 § första stycket) anserjag emellertid all del i fortsättningen bör finnas möjlighet att överföra beslutsbefogenheten till andra kriminalvårdsmyndigheter än kriminalvårdsstyrelsen. Det är här fråga om beslut i fall där ett större antal intagna samlidigt vägrar att utföra arbete som har ålagts dem. Del bör, särskilt när del gäller de större kriminalvårdsanstaltema, finnas en möjlighet all låta anslahen själv hanlera en sådan situation och också avgöra om del är befogal all inskränka gemensamhelen mellan de intagna. Jag föreslår alt del görs en ändring i KvaL som öppnar möjlighet lill delegering i detta hänseende.

När det gäller överklagande av beslut på lokal nivåihar kriminalvårdssty
relsen i sin framställning lill regeringen i oktober 1989 föreslagit att sådana
beslut skall få överklagas direkt till styrelsen. Kriminalvårdsdirektörema i
Gävle, Malmö och Stockholm har vid remissbehandlingen uttalat sig föratt
överklagande i stället skall ske lill den regionala nivån. Som skäl har de
åberopat bl. a. alt överklagningsinstitutet medför ökade möjligheter till in
syn och styrning av de lokala enheternas verksamhet. Överprövning av
klienlärenden bör enligt deras mening, i linje med regionchefens
samordnings- och tillsynsansvar, ligga på den regionala nivån. Kriminal
vårdsdirektörema menar också att det närmast blir fråga om en centralise
ring, om överprövningen av lokala beslut flyttas över lill kriminalvårdssly- 25

relsen, och de pekar på alt en stor del av klientbesluten redan i dag fattas på Prop. 1989/90:154 lokal nivå och överklagas till regionen. Kriminalvårdsdirektören i Gävle uppger att endast cirka lio procent av de överklagade ärendena i den aktuella regionen har förts vidare till styrelsen. Slutligen anser de tre kriminalvårdsdirektörema att del är nödvändigt alt få insyn i hur de lokala organen fattar beslut för all se lill att det utvecklas en någorlunda likformig praxis i klientärenden.

För egen del anserjag alt del inle bör komma i fråga alt beslut i klientärenden skall kunna prövas av fem instanser. Detta blir nämligen fallet om beslut som fallas på lokal nivå skulle kunna överklagas först till regional och därefter lill central nivå. De flesta beslut av kriminalvårdsstyrelsen i klientärenden kan efter överklagande prövas av kammarrätt och i vissa fall även av regeringsrätten. (Frågan om domstolsprövning av kriminalvårdsmål kommer att behandlas av domstolsulredningen. Ju 1989:06.)

Som jag uttalade i min anmälan till 1990 års budgetproposition talar regionkansliemas funktion som stödjande organ i förhållande lill den lokala organisationen mot att de också skulle överpröva lokala beslut. Därtill kommer all den centrala förvaltningsmyndigheten i sista hand bör vara ansvarig för att praxis i klienlärenden utvecklas lika i hela landet. I enlighet med de riktlinjer som har fastlagts av riksdagen bör därför överprövningen av de lokala besluten ske av kriminalvårdsstyrelsen. Delta gäller naturligtvis även beslut som fattas av regionen i första instans.

Vad som framkommit vid remissbehandlingen av det nu aktuella förslaget av kriminalvårdsstyrelsen har således inle gett mig anledning alt ompröva det ställningstagande i frågan som gjorts i 1990 års budgetproposition och som riksdagen har anslutit sig lill.

En särskild fråga i delta sammanhang gäller de regler som i dag finns beträffande underställning av vissa beslut av en styresman vid en anstalt.

Enligt nuvarande reglering (39 § KvalK) får styresmannen vid en kriminalvårdsanslalt fatta beslut enligt 47 § andra stycket 2 KvaL om lidslillägg vid en disciplinförseelse. Ett sådant ärende skall omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning i den mån regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, styrelsen inte föreskriver något annat (61 § KvaL). Föreskrifter om underställande av vissa klienlbeslut har meddelats också i KvalK, bl. a. i fråga om beslut om avskildhet enligt 20 § första stycket KvaL.

Kriminalvårdsstyrelsen har föreslagit att lokall fattade klienlbeslut skall underställas styrelsens prövning bara om beslutet gäller avskildhet enligt 20 § första stycket KvaL. Under remissbehandlingen av framställningen har kriminalvårdsdireklören i Stockholm anfört att en sådan förändring innebär en försämring från rättssäkerhetssynpunkt för de intagna.

För egen del vill jag framhålla att det finns anledning att vara myckel
uppmärksam på hur rättssäkerheten för den intagne påverkas av att besluten
fallas på lokal nivå. Jag vill här peka på all den nuvarande ordningen inne
bär att den intagne har möjlighet att hos kriminalvårdsstyrelsen överklaga
ell beslut som har fallats av en tjänsteman med stöd av KvaL eller KvalK
och all styrelsen har befogenhet all ändra ett sådant beslut även om den
intagne inte har överklagat det till styrelsen (42 § KvaLK). Styrelsens beslut
kan i sin lur överklagas till kammarrätten (59 § KvaL). Somjagserdel skulle 26

del härigenom från rättssäkerhetssynpunkt vara en tillräckligt betryggande ordning all beslut skall anmälas för styrelsen i stället för att underställas styrelsens prövning. Möjligheten för styrelsen att ändra etl beslut kan sålunda sägas vara lika stor vid anmälan som vid underställning. En ordning med all beslut anmäls för styrelsen skulle enligt min mening dessutom medföra att styrelsens resurser utnyttjades mera effektivt än med ett undersläll-ningsförfarande. Att besluten anmäls för styrelsen skulle vidare på samma sätt som då besluten underställs för prövning ge styrelsen överblick över de beslut som fallas på lokal nivå.

Jag anser mol denna bakgmnd all del nuvarande underställningsförfa-randel bör ersättas med en skyldighet att i motsvarande fall för kriminalvårdsstyrelsen anmäla etl beslut som har fallals på lokal ni vå. Milt förslag nu är sålunda all denna förändring genomförs i fråga om beslut enligt 47 § andra stycket 2 KvaL om lidslillägg vid disciplinförseelse. Förslaget föranleder en ändrad utformning av 61 § KvaL.

Jag avser all återkomma lill regeringen om de ändringar i KvalK som aktualiseras i sammanhanget. Det bör framhållas att regeringen med milt förslag har möjlighet all, om del t. ex. skulle visa sig att rättssäkerheten vid handläggningen av en viss typ av ärenden kan ifrågasättas, föreskriva alt vissa beslut även i fortsättningen skall underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning eller att ytterligare beslut skall anmälas för styrelsen. Självfallet kan det å andra sidan visa sig att även anmälningsförfarandet kan avskaffas utan risker från rättssäkerhetssynpunkt.

Prop. 1989/90:154

Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer med milt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 4 § SlidL får den som är häktad avge nöjdförklaring inför styresmannen vid den kriminalvårdsanstalt där han är inlagen eller föreståndaren för det häkte eller chefen för den rällspsykiatriska klinik där han förvaras. Om den som får motta nöjdförklaringen inle är närvarande, får förklaringen avges inför den som är i hans ställe. I paragrafen anges vidare i fråga om den som är häktad och förvaras på rättspsykiatrisk klinik all regeringen kan förordna att nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet.

I linje med vad jag nyss har föreslagit beträffande beslutsfallande i klienlärenden bör även rätten all motta nöjdförklaring kunna överflyttas på andra tjänstemän vid myndigheten än chefen, under fömtsättning att det är lämpligare att dessa handhar denna uppgift. Enligt min mening bör detta kunna bidra lill att effektivisera verksamheten genom att så långt möjligt frigöra chefema för anstalter och häkten från arbetet med enskilda klienter

Promemorieförslaget överensstämmer i stort med milt.

JO:s yttrande över promemorieförslaget: JO tillstyrker i huvudsak den lösning som förordas i promemorian. Enligt JO är det dock både naturligt och lämpligt alt det i 12 § KvaL anges all en inlagen som uppbär pension eller sjukbidrag inte är skyldig att ulföra arbete eller delta i arbelslräning.

Bakgrunden till mitt förslag: Enligt 12 § KvaL är en intagen skyldig alt ulföra del arbete eller delta i den undervisning eller utbildning som åläggs honom. Av kriminalvårdsstyrelsens tillämpningsföreskrifter till regeln följer alt en intagen som är pensionär eller har beviljats sjukbidrag inte får åläggas arbete eller någon annan sysselsättning (43 § andra stycket KWFS 1986:4).

Kriminalvårdsstyrelsen har på regeringens uppdrag sett över utformningen av straffverkställigheten för intagna som uppbär sjukbidrag, förtidspension eller ålderspension m. m. Enligt styrelsens utredning skulle en stor del av denna gmpp intagna kunna sysselsättas, om de får sysselsättning som är avpassad för dem. I många fall är orsaken till att personer av denna kategori inte kan fungera på den reguljära arbetsmarknaden utanför anstalten att de lill följd av alkohol- eller narkotikaproblem och dåligt utvecklade arbetsvanor har svårt att regelbundet inställa sig på en arbetsplats. Dessa problem gör sig normalt inle gällande på samma sätt under den lid de är intagna i anstalt. Del skulle därför enligt utredningen vara en fördel, om skyldigheten all delta i olika aktiviteter under anstallstiden omfattade även denna gmpp intagna.

En utvidgning av den i 12 § KvaL fastställda s. k. arbetsplikten lill att omfatta även sysselsättning av terapikaraktär kan enligt kriminalvårdsstyrelsens utredning öka möjligheten alt förmå intagna som uppbär förtidspension eller sjukbidrag att delta i olika aktiviteter som de annars ställer sig negativa lill. På detta sätt skulle intagna som på gmnd av missbmksskador eller av andra skäl har nedsatt arbetsförmåga lättare kunna placeras i en arbetslränande sysselsättning som kan förbättra deras förhållanden och framgent ge möjlighet till en mer normal arbetsinsats. Vid avgörandet av

vilken sysselsättning som är mest lämplig för denna kategori intagna bör Prop. 1989/90:154 enligt kriminalvårdsstyrelsens utredning samråd ske med läkare. Enligt utredningen bör den vidgade skyldigheten för de intagna att ha någon form av sysselsättning omfatta även deltagande i olika former av behandlingsinsatser.

Kriminalvårdsstyrelsen har därför föreslagit att 12 § KvaL utvidgas lill all omfatta även sysselsättning av terapikaraktär saml olika behandlingsformer. Vidare har styrelsen förordat att det av denna paragraf skall framgå all intagna som uppbär sjukbidrag eller förtidspension skall åläggas all delta i sysselsättning, undervisning eller behandling av den art och i den omfattning som är lämplig.

Med utgångspunkt från kriminalvårdsstyrelsens utredning har inom justitiedepartementet upprättats en promemoria med förslag lill ändringar i KvaL. När del gäller olika former av vård och behandling av mera medicinsk karaktär bör enligt promemorieförslaget deUagandet, lill skillnad från vad som föreslås av styrelsen, alltjämt i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) bygga på frivillighet. Liksom kriminalvårdsstyrelsens förslag innebär emellertid promemorieförslaget alt skyldigheten alt delta i olika typer av aktiviteter utvidgas till att utöver arbete, undervisning och utbildning omfatta även olika former av sysselsättning, arbelslräning m. m. Skyldigheten skall enligt förslaget omfatta samtliga intagna, även dem som uppbär pension eller sjukbidrag. Styresmannen bör i samråd med läkare se lill all sysselsättningen är lämpligt avpassad efler den intagnes förmåga, vilket enligt vad som anförs i promemorian är av särskild betydelse för en inlagen som uppbär sjukbidrag eller förtidspension på grund av arbetshandikapp.

Skälen för mitt förslag: Jag kan ansluta mig lill uppfattningen att syssel-sällningspliklen för intagna bör utvidgas så all dessa får en skyldighet all, utöver skyldigheten att utföra arbete eller delta i undervisning eller utbildning, delta i arbelslräning eller ha någon annan sysselsättning som anvisas dem.

Från skyldigheten att ha sysselsättning bör emellertid i linje med nuvarande ordning de intagna som uppbär ålderspension vara undantagna. Däremot bör skyldigheten i princip omfatta även sådana intagna som uppbär förtidspension eller sjukbidrag. De arbetsuppgifter som de intagna utför är emellertid av myckel olika karaktär. En utgångspunkt vid all anstalts- eller arbetsplacering är vilken förmåga den intagne har all klara av olika arbetsuppgifter. När det gäller intagna som uppbär förtidspension eller sjukbidrag är del särskilt viktigt all sysselsättningen är avpassad efler förmågan. Enligt min uppfattning bör därför skyldigheten i dessa fall vara begränsad lill sysselsättning av den art och i den omfattning som är lämplig med hänsyn lill den intagnes förmåga. Del kan därför i sådana fall vara lämpligt all samråda med läkare innan den intagne åläggs all ha en viss sysselsättning.

När det gäller olika former av vård och behandling av mera medicinsk
karaktär bör, som uttalas i promemorian, deltagandet även r fortsättningen
bygga på frivillighel. Jag vill här peka på all riksdagen tidigare har uttalat sig
i denna riktning (se t. ex. JuU 1987/88:31 s. 23, rskr. 239). Någon skyldighet
för de intagna alt genomgå vård eller behandling bör därför inte införas. 29

Kriminalvårdsstyrelsens förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstansen JO har inle någon erinran mol förslaget.

Bakgrunden till mitt förslag: För uppgifter rörande intagnas och häktades hälsotillstånd och andra personliga förhållanden som finns inom hälso- och sjukvården vid en kriminalvårdsanslalt eller ell häkte råder hälso- och sjukvårdssekretess enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Hälso- och sjukvårdssekretessen gäller sålunda inle bara i hälso- och sjukvård som bedrivs i organisatoriskt självständiga formerutan även närsådan verksamhet ingår som ell inslag i någon annan förvaltning. Tanken är all i dessa fall den del av verksamheten som är att räkna lill hälso- och sjukvård skall falla under den sekrelessreglering som gäller för det området och inte under den reglering som annars gäller för värdmyndighelen. I den mån uppgifterna förekommer i värdmyndighelens primära verksamhet blir emellertid den där gällande sekretessen tillämplig (prop. 1979/80:2 del A s. 165 f.). För kriminalvårdens del gäller bestämmelsen i 7 kap. 21 § första stycket första meningen sekretesslagen enligt vilken sekretess gäller inom kriminalvården för uppgift om någon enskilds personliga förhållanden, om del kan antas all den enskilde eller någon honom närslående lider men eller att fara uppkommer för alt någon utsätts för våld eller något annal allvariigt men om uppgiften röjs.

En konsekvens av denna sekretessreglering var tidigare all t. ex. en läkare eller sjuksköterska vid en kriminalvårdsanslalt, som fick kännedom om all en inlagen där var smittad av HIV-infeklion, normah inle kunde lämna den uppgiften vidare lill övrig personal vid anstalten, om den intagne inte själv samtyckte till del. Efler en ändring i 37 § KvaL (prop. 1986/87:2, SoU 9, rskr. 82), skall emellertid numera hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården, som får kännedom om all en inlagen lider av sådan smittsam sjukdom som enligt smitlskyddslagen (1988:1472) ulgör en samhällsfartig sjukdom, underrätta chefen för anstalten, om del behövs med hänsyn lill fara för att smittan skall spridas. Denna underrättelseskyldighet bryter igenom sekretessen (14 kap. 1 § sekretesslagen).

Som skäl för denna sekretessbrylande regel anförde föredragande statsrådet vid lagändringen bl. a. följande (prop. 1986/87:2 s. 42). Uppenbariigen förelåg i vissa situationer elt slarki intresse för anstallspersonalen att ha kännedom om vilka intagna som är smittbärare bl. a. för all personalen skall kunna vidta erforderliga skyddsåtgärder. I samband med visilalion av de intagnas bostadsutrymmen eller övriga lokaler kunde t.ex. blodiga injek-

lionsspmlor behöva omhändertas. Del kunde inle gärna hävdas all perso- Prop. 1989/90:154

nålen utan möjligheter all skydda sig skall behöva utsätta sig för de risker

som kan vara förknippade med genomförandel av sådana eller liknande

åtgärder. För att del inle skulle behöva råda något tvivel om att uppgifter om

att en inlagen är smittbärare skall kunna lämnas lill anslallsledningen i de

beskrivna fallen borde del sålunda införas en uttrycklig regel som skulle

möjliggöra det önskade uppgiftslämnandet.

Skälen för mitt förslag: Enligt min uppfattning har skälen för en sekretessbrylande regel när det gäller möjligheten för hälso- och sjukvårdspersonalen vid en kriminalvårdsanstalt alt lämna ut uppgifter om sådan smittsam sjukdom som enligt smitlskyddslagen ulgör en samhällsfarlig sjukdom till chefen för anstalten sammagillighel när del gäller förhållandena vid häkten. Jag vill här peka på all kriminalvårdsstyrelsen har uttalat att den omständigheten all läkare och sjuksköterskor inle kan lämna ut uppgifter om t. ex. HIV-infeklioner hos intagna på häkte försvårat samarbetet mellan sjukvårdspersonal och övrig personal där och även i övrigt vållat osäkerhet hos vård- och tillsynspersonal i deras arbete med intagna som kan befaras ha sådan infektion.

Jag förordar därför alt det i HäL las in en regel om uppgiflsskyldighel moisvarande den aktuella regeln i KvaL.

Det bör påpekas alt den förordade bestämmelsen i HäL formellt sett omfattar även pol isarrester. I praktiken får emellertid uppgiflsskyldighelen inle någon funktion här annal än undanlagsvis, eftersom den hälso- och sjukvårdspersonal som anlitas för sjukvårdsinsatser vid polisarresler inle, i motsats lill fallet vid häktena, är anställd inom kriminalvården. Också i dessa fall finns del naturligtvis intresse av att personalen vid förvaringslo-kalen har information om vilka intagna som är smittade med t.ex. HIV-infeklion. Frågan om uppgiflsskyldighel äremellertid här mer komplicerad med hänsyn lill just att hälso- och sjukvårdspersonalen inle är anställd hos huvudmannen för förvaringslokalen så all hälso- och sjukvården i dessa fall såsom beträffande ell häkte kan sägas utgöra en del av verksamheten vid förvaringslokalen. Jag anser därför inte all det finns tillräckligt underlag för att ge uppgiflsskyldighelen en sådan omfattning all den blir generellt tillämplig även i fråga om polisarresler. Det kan emellertid finnas anledning alt återkomma lill frågan.

Beträffande rällspsykiatriska kliniker som också ulgör förvaringslokaler för häktade uppkommer inle det nu aktuella problemet, eftersom verksamheten vid dessa kliniker i sig omfattas av hälso- och sjukvårdssekrelessen (se 7 kap. 1 § andra meningen sekretesslagen).

Jag har i denna del samrått med chefen för socialdepartementet.

Skälen för mitt förslag: Enligt 50 § KvaL får en intagen under utredningen i etl disciplinärende tillfälligt hållas avskild från andra intagna i den mån del är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras. Kan den intagne inle hållas avskild på anstalten, får han enligt samma paragraf placeras i häkte, om detla är lämpligare än att han förs över lill en annan anstalt.

JO har i etl beslut i oktober 1989 (dnr 231-1989) påpekat all del inle finns något lagstöd för att vägra en intagen, som hålls avskild enligt 50 § KvaL, att ha telefonsamtal med andra personer än intagna. Lagen medger enligt JO inle heller all kontakt i andra former, t. ex. per brev eller genom besök, kan hindras. Enligt JO gäller del sagda vare sig den intagne förvaras i kriminalvårdsanslalt eller i häkte. I en skrivelse lill regeringen i oktober 1989 har JO med hänvisning till del nämnda beslutet hemställt all regeringen överväger ändringar i KvaL och HäL med anledning av de brister i lagstiftningen som påtalats i beslutet.

Som kriminalvårdsstyrelsen har påpekat i del aktuella JO-ärendet kan det i ell disciplinärende beträffande den som är inlagen i kriminalvårdsanstalt i vissa fall finnas ett stort behov av att kunna hindra den intagne från att kommunicera även med andra personer än intagna. Jag anser därför i likhet med JO alt bristerna i lagstiftningen i detta hänseende bör undanröjas. Möjligheten all under utredningen av ell disciplinärende hålla en intagen avskild från andra bör därför utvidgas lill all omfatta kontakter med andra personer än intagna genom brev, telefonsamtal eller besök. Med hänsyn till den korta lid del är fråga om i detla sammanhang avskildhet på gmnd av utredning i disciplinärende får vara i högst fyra dygn anserjag inte alt den ytterligare inskränkning av den intagnes möjligheter all kommunicera med andra som en lagändring av den aktuella skulle medföra möter några allvarliga betänkligheter från t.ex. humanitär synpunkt. Jag vill framhålla all möjligheten all hindra kontakter genom brev m. m. inte skall utnyttjas så snart en intagen hålls avskild från andra intagna. Behovet av hinder mol kontakter skall vidare prövas för varje kontaktform för sig.

Som JO har påpekat är det styresmannen vid häktet som fattar beslut beträffande en inlagen i kriminalvårdsanslalt som med slöd av 50 § KvaL förvaras i ell häkte. Enligt min mening bör del i sådana fall i stället ankomma på en tjänsteman vid den aktuella anstalten all avgöra i vilken utsträckning restriktioner av del aktuella slaget skall åläggas den intagne. Del krävs annars att personal vid häktet får sätta sig in i utredningen i disciplinärendet

för alt kunna avgöra vilka kontakter som bör förhindras. Detta förefaller Prop. 1989/90:154 vara onödigt.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag lill

1. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

2. lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt,

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av anhållna och häktade m. fl.,

4. lag om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

6. lag oin ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

7. lag om ändring i påsslagen (1978:302),

8. lag om ändring i lagen (1978:801) om intemationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

9. lag om ändring i smitlskyddslagen (1988:1472).

Förslaget under 9 har upprättals i samråd med chefen för socialdepartementet.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.

4§

Enligtförsta stycket första meningen i dess nya lydelse får den som är häktad avge nöjdförklaring, fömtom inför chefen för en kriminalvårdsanslalt, ell häkte eller en rättspsykiatrisk klinik, inför någon annan tjänsteman där som har förordnats att motta sådan förklaring. Den ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2).

I andra meningen i första stycket har gjorts en ändring av terminologisk karaktär.

6§

Föreskriften i första stycket tar sikte på nöjdförklaring av den som inle är häktad eller inlagen i kriminalvårdsanslalt. Bestämmelsen har ändrats på moisvarande säll som 4 § första stycket första meningen. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.2).

10§

Ändringen i tredje stycket första meningen är en följd av de nya reglema i 4

och 6 §§ om möjlighet för någon annan tjänsteman än chefen vid myndig- 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 sami Nr 154

heten all la emot nöjdförklaring. Bestämmelsen i andra meningen i tredje Prop. 1989/90:154 stycket har justerats med hänsyn lill att regler om förpassning till kriminalvårdsanslalt kan meddelas genom verkslällighelsföreskrifter. Dessutom har vissa språkliga justeringar gjorts i Iredje stycket.

28 §

Enligtförsta stycket andra meningen får regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmer föreskriva all någon annan kriminalvårdsmyndighel än kriminalvårdsstyrelsen eller en tjänsteman inom kriminalvården får falla beslut enligt lagen. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) har framgått all avsikten är att beslutsbefogenheten normall skall delegeras lill den lokala nivån, om del inle föreligger särskilda skäl all delegera befogenheten till den regionala nivån, och all de mer detaljerade reglema för delegering skall meddelas av kriminalvårdsstyrelsen. I tredje meningen i första stycket har vidtagits en jämkning av språklig karaktär.

Justeringen i andra stycket är en följd av den utvidgade möjligheten enligt första stycket all delegera beslutsbefogenheter enligt lagen.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt

10§

Bestämmelsen i andra stycket i paragrafen i dess nya utformning innebär all intagna skall beredas fömtom som nu undervisning, utbildning eller medicinskpsykologisk eller någon annan särskild behandling - arbetsträning eller någon annan sysselsättning som kan fylla etl behov av något slag hos dem. Behovet av sysselsättning kan i vissa fall endast vara önskemålet att motverka den passivitet som en anslallsvislelse kan innebära.

12§

Ändringama har behandlats i allmänna motiveringen (avsnitt 2.2). Paragrafen i dess nya utformning innebären utvidgning av den s. k. arbetsplikten för intagna i kriminalvårdsanslalt. Enligtyora meningen gäller en syssel-sätlningsplikl som i princip omfattar samtliga intagna.

Intagna som erhåller ålderspension får enligt andra meningen inle åläggas alt ha någon sysselsättning.

Av bestämmelsen i andra meningen följer vidare att den som erhåller
förtidspension ellersjukbidragär skyldigall ha sysselsättningbaraav den art
och i den omfattning som kan anses lämplig. Intagna av dessa kategorier kan
således enligt bestämmelsen åläggas att ha någon form av sysselsättning som
är avpassad efler deras förmåga. Om den intagne motsätter sig att ha någon
viss sysselsättning, bör samråd ske med läkare innan arten av sysselsättning
bestäms. Även annars kan etl sådant samråd vara motiverat. 34

17 och 18 §§ Prop. 1989/90:154

Justeringarna i paragrafema är en följd av ändringen i 12 §.

26,29, och 30 §§

Ändringama i paragrafema har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4) och innebär alt en inlagen, som tillfälligt hålls avskild från andra intagna under utredningen i elt disciplinärende, även kan förvägras kontakter med andra personer under denna lid, i den mån det oundgängligen är nödvändigt för all syftet med utredningen inte skall äventyras.

58 §

I andra stycket i paragrafen har gjorts klart att även beslut som meddelas av någon annan kriminalvårdsmyndighel än kriminalvårdsstyrelsen efler de-legeringgäller omedelbart, om inle något annal beslutas. Dessutom har vissa språkliga justeringar gjorts i paragrafen.

60 §

De gmndläggande principema för delegation av beslutsbefogenheter inom kriminalvården har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1). Paragrafen i dess nya utformning innebär att de beslutsbefogenheter som enligt lagen lillkommer bl. a. kriminalvårdsstyrelsen kan överlåtas, fömtom såsom nu lill tjänstemän inom kriminalvården, till andra kriminalvårds-myndigheter. Avsikten är att de mer detaljerade reglema för delegering skall meddelas av kriminalvårdsstyrelsen efter regeringens bemyndigande.

Paragrafen i dess nya lydelse innebär vidare att även beslut av kriminalvårdsstyrelsen enligt 17 § om avskildhet för en gmpp intagna, som vägrar att ha den sysselsättning som har ålagts dem, kan delegeras till en underlydande kriminalvårdsmyndighet.

61 §

I första stycket första meningen klargörs att kriminalvårdsstyrelsen med
vissa undantag kan ändra ell beslut som har meddelats av en annan krimi
nalvårdsmyndighel efter bemyndigande enligt 60 §. Motsvarande bestäm
melse finns nu i 42 § andra stycket KvalK men har ansetts böra las in i lagen
Ofr 28 § SlidL). Av samma skäl har en motsvarighet till bestämmelsen i 42 §
Iredje stycket KvalK om att den som beslutet angår kan påkalla kriminal
vårdsstyrelsens prövning av del tagils in i en andra mening i första stycket.
Det nya andra stycket innebär all beslut om disciplinär bestraffning, som
innebär att viss bestämd lid inle skall inräknas i verkställighetsliden (47 §
andra stycket 2 KvaL) och som har meddelats av en annan kriminalvårds
myndighet än kriminalvårdsstyrelsen, omedelbart skall anmälas för styrel
sen. Anmälningsskyldigheten ersätter bestämmelsen i andra meningen i
paragrafen i dess nuvarande lydelse om att sådana beslut skall underställas 35

kriminalvårdsstyrelsens prövning i den mån regeringen eller, efter regerin- Prop. 1989/90:154 gensbemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen inle har föreskrivit annat. Ändringen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.1).

Bestämmelsen i den nuvarande första meningen i paragrafen har slopats som en följd av utvidgningen av föreskriften i 58 § andra stycket.

63 §

Ändringarna i andra och femte styckena innebär all de befogenheter som styresmannen nu har i fortsättningen lillkommer kriminalvårdsanslallen.

4.3 Förslaget till lagom ändring i lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m. fl.

4§

Bestämmelsen i den nya Iredje meningen i andra stycket har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3). Föreskriften, som har utformats på förslag av lagrådet, innebär en skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonalen vid ell häkte (de s. k. konsullläkarna inbegripna) all, om en i häktet inlagen person lider av en smittsam sjukdom som enligt smitlskyddslagen ulgör en samhällsfarlig sjukdom, lill chefen för häktet lämna ut uppgifter om detta. Uppgiftslämnandet kan ske ulan hinder av den sekretess som annars gäller (jfr 14 kap. 1 § sekretesslagen).

En uppgift om att någon är t.ex. HIV-smittad är naturligtvis myckel inlegriletskänslig för den enskilde. Den omständigheten all en uppgift av detta slag i fortsättningen skall lämnas ut lill chefen för ett häkte betyder inle alt den skulle sakna skydd därefter. Uppgiften kommer inom kriminalvården all omfattas av den sekretess som gäller där enligt 7 kap. 21 § sekretesslagen.

Del bör påpekas att den nya bestämmelsen i i förevarande paragraf i princip ger en skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården all lämna uppgifter av del aktuella slaget även till chefen för en polisarrest, dvs. i första hand polischefen i polisdistriktet. Som har anförts i den allmänna motiveringen får emellertid regeln ingen praktisk funktion här annal än i rena undanlagsfall då hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården har kännedom om all den som är intagen i polisarrest lider av en sjukdom av det aktuella slaget. Sådana fall kan länkas uppslå t. ex. då den som är häktad under en transport tillfälligt förvaras i en polisarrest.

16c§

Ändringen iförsta stycket innebär alt regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får överlåta den beslutsbefogenhet som enligt lagen
primärt lillkommer kriminalvårdsstyrelsen till andra kriminalvårdsmyn-
digheler eller till tjänstemän inom kriminalvården. Av den allmänna moti- 36

veringen (avsnitt 2.1) har framgått bl.a. all beslutsbefogenheten normalt Prop. 1989/90:154 skall delegeras lill den lokala nivån, om del inle föreligger särskilda skäl att låta den regionala myndigheten meddela beslut enligt lagen.

I första meningen i etl nyll andra stycke klargörs på samma säll som har skett i KvaL (61 § första stycket första meningen) all kriminalvårdsstyrelsen kan ändra ett beslut som har meddelats av en annan kriminalvårdsmyndighet efter bemyndigande. En motsvarande bestämmelse finns nu i 17 a § HälF. För alt förtydliga alt även den som beslutet angår kan påkalla styrelsens prövning har detta uttryckligen angetts i en andra mening i andra stycket i förevarande paragraf (jfr 61 § första stycket andra meningen KvaL).

17a§

Paragrafen som är ny innebär all en intagen i kriminalvårdsanslalt, som med stöd av 50 § Iredje meningen KvaL tillfälligt har placerats i häkte, kan förhindras all ha kontakter med andra personer. Bestämmelserna har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

4.4 Övriga lagförslag

Som inledningsvis anförts (avsnitt 1) har Föreningen Sveriges Frivårdstjänslemän föreslagit alt benämningen skyddskonsulenl ändras till frivårdsmyndighel. Kriminalvårdsstyrelsen har ställt sig bakom förslaget. Med hänsyn till att frivårdsmyndighel får anses vara en bättre benämning än beteckningen skyddskonsulenl har del ansetts lämpligt att göra den föreslagna namnändringen.

En sådan förändring av benämningen på myndigheten föranleder justeringar i sex lagar, nämligen brottsbalken, lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål, passlagen (1978:302), lagen (1978:801) om internalionelll samarbete rörande kriminalvård i frihet och smitlskyddslagen (1988:1472). Dessutom har några ytterligare mindre justeringar, i huvudsak med anknytning till namnbytet, gjorts i vissa av dessa lagar. Bestämmelsen i 38 kap. 14 § brottsbalken om regeringens möjlighet all överlåta skyddskonsulentens uppgifter lill andra tjänstemän har slopats med hänsyn lill alt en sådan bestämmelse kan meddelas genom verkställighetsföreskrifter som en följd av att begreppet frivårdsmyndighel ersätter skyddskonsulenl.

Jag avser all senare återkomma lill regeringen om motsvarande ändringar på förordningsnivå.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen lill

1. lagom ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m. m.,

2. lagom ändringi lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt, 37

4 Riksdagen 1989/90. I sami Nr 154

3. lag om ändring i lagen (1976:371) om behandling av anhållna och Prop. 1989/90:154 häktade m. fl.,

4. lag om ändring i brottsbalken,

5. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.,

6. lagom ändringi lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

7. lag om ändring i passlagen (1978:302),

8. lag om ändring i lagen (1978:801) om internationellt samarbete rörande kriminalvård i frihet,

9. lag om ändring i smitlskyddslagen (1988:1472).

6 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför chefen för den kriminalvårdsanstalt där han är inlagen eller chefen för del häkte eller den rällspsykiatriska klinik där han förvaras eller inför någon annan tjänsteman vid myndigheten som har förordnats att motta sådan nöjdförklaring. I fråga om häktad som förvaras på rättspsykiatrisk klinik kan regeringen JÖreskriva att nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet.

Den som är häktad får avge nöjdförklaring inför styresmannen vid den kriminalvårdsanslalt där han är inlagen eller föreståndaren för del häkte eller chefen för den rällspsykiatriska klinik där han förvaras. År den som sålunda äger mottaga nöjdförklaring ej närvarande, Jår förklaringen avges inför den som är i hans ställe. I fråga om häktad som förvaras på rättspsykiatrisk klinik kan re-geringenförordna att nöjdförklaring i vissa fall skall avges inför närmaste polismyndighet.

Nöjdförklaring som avses i första stycket gäller endast om den som mottager förklaringen har tillgång lill domen eller rättens bevis om målels utgång, såvitt rör den dömde (domsbevis), samt den dömde haft betänkelid lill andra dagen efler den då domen avkunnades för honom vid rätten eller på annal säll delgavs honom. Den dömde skall om möjligt beredas tillfälle alt under betänketiden samråda med sin försvarare.

Den som får taga emot nöjdförklaring enligt första stycket skall så snart det kan ske erinra den dömde om hans rätt att avge nöjdförklaring saml upplysa den dömde om när och hur det kan ske. Det åligger honom vidare all den dag, då nöjdförklaringen först kan avges, efterhöra om den dömde vill avge sådan förklaring.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Nöjdförklaring enligt första stycket får avges endast om den som vill avge förklaringen överlämnar dom eller domsbevis till den som skall taga emot förklaringen.

10 §'

Är den som skall undergå fängelse icke häktad eller intagen i kriminalvårdsanslalt när domen enligt 2 § första stycket får verkställas, skall kriminalvårdsstyrelsen förelägga honom att senast viss dag inställa sig vid den kriminalvårdsanstalt, där domen skall verkställas.

Om den dömde inte efterkommer eller inte kan nås av förelägganden enligt första stycket eller om fara föreligger för detta, skall polismyndigheten i den ort där han vistas på begäran av kriminalvårdsstyrelsen låta förpassa honom lill anstalten.

Prop. 1989/90:154 Bilaga 1

Avger den dömde nöjdförklaring inför en tjänsteman vid kriminalvårdsanslalt eller häkte, skall den som tar emot förklaringen omedelbart befordra domen till verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet, skall den som tar emot förklaringen se till att den dömde förpassas till kriminalvårdsanstalt.

Avger den dömde nöjdförklaring inför styresman vid kriminalvårdsanslalt eller föreståndaren för allmänt häkte, skall den som lager emot förklaringen omedelbart befordra domen lill verkställighet. Avger den dömde nöjdförklaring inför polismyndighet, skall den som tager emot förklaringen låtaförpassa den dömde till kriminalvårdsanslalt enligt bestämmelser som kriminalvårdsstyrelsen meddelar.

Påträffas någon som avvikit från kriminalvårdsanslalt eller som annars enligt särskilt beslut skall återföras till kriminalvårdsanslalt för fortsatt verkställighet av ell fängelsestraff, skall polismyndigheten förpassa honom lill sådan anstalt.

Om det bedöms kunna ske ulan fara för all den dömde avviker, får polismyndigheten förelägga honom alt inställa sig vid kriminalvårdsanslallen i stället för all förpassa honom dit.

28§''

Nuvarande lydelse

Kriminalvårdsstyrelsen kan

ändra etl beslut som enligt första stycket andra meningen har meddelats även tjänsteman som där anges. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning om beslutet har gått honom emot.

Föreslagen lydelse

Kriminalvårdsstyrelsen kan

ändra ell beslut som någon annan har fattat enligt första stycket andra meningen. Den som beslutet angår får påkalla styrelsens prövning om beslutet har gått honom emot.

Prop. 1989/90:154 Bilaga 1

En inlagen skall under tid då han är skyldig all utföra arbete vistas tillsammans med andra intagna, om ej annat följer av bestämmelsema i denna lag eller av arbetets särskilda beskaffenhet. Vägrar etl större antal av de intagna vid en sluten anstalt samtidigt att utföra det arbete som har ålagts dem, får dock gemensamheten mellan dem inskränkas i den mån det är oundgängligen påkallat med hänsyn lill förhållandena på anstalten.

En intagen skall under tid då han är skyldig att ha sysselsättning vistas tillsammans med andra intagna, om ej annat följer av bestämmelsema i denna lag eller av sysselsättningens särskilda beskaffenhet. Vägrar etl större antal av de intagna vid en sluten anstalt samtidigt att ha den sysselsättning som har ålagts dem, får dock gemensamheten mellan dem inskränkas i den mån det är oundgängligen påkallat med hänsyn lill förhållandena på anstalten.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:154

Bilaga 1 lag. 1 sluten anstalt får dock gemensamheten mellan intagna på fritiden

inskränkas, om del är oundgängligen påkallat med hänsyn lill förhållandena

på anstalten.

1 anslutning till dygnsvilan får de intagna hållas avskilda från varandra.

18 §

En inlagen får på egen begäran ar- En inlagen får på egen begäran ha

beta i enrum, om lämplig plats kan ålagd sysselsättning i enrum, om

beredas honom och särskilda skäl lämplig plats kan beredas honom

inte talar mot det. Medgivande här- och särskilda skäl inle talar mol del.

lill skall omprövas så ofta det finns Medgivande härtill skall omprövas

anledning till det, dock minst en så ofta det finns anledning till det,

gång i månaden. dock minsl en gång i månaden.

Läkare skall undersöka en inlagen Läkare skall undersöka en intagen

som arArtar i enmm, om del behövs som har ålagd sysselsättning i en-

med hänsyn lill dennes tillstånd, rum, om del behövs med hänsyn lill

Har den intagne arieto/i enmm un- dennes tillstånd. Har den intagne

der en sammanhängande tid av en haft sysselsättning i emum under en

månad, skall en sådan undersökning sammanhängande tid av en månad,

alltid äga rum. skall en sådan undersökning alltid

äga mm.

26 § Brev eller andra försändelser lill eller från den som är inlagen i sluten riksanslah skall granskas för undersökning av om de innehåller något otillåtet föremål. Finns del anledning anta att en försändelse innehåller etl sådani föremål, får granskning i detta syfte ske även av en försändelse till eller från den som är intagen i annan anstalt, om det är påkallat av säkerhetsskäl.

Beträffande den som är intagen på specialavdelning, skall granskningen av brev eller andra försändelser även syfta till att undersöka om de innehåller något meddelande om planläggning av brottslig verksamhet, avvikande eller något annal liknande förfarande. När del är påkallat av säkerhetsskäl, får granskning i detta syfte även ske stickprovsvis beträffande intagna i allmänhet samt, beträffande den som är intagen i sluten anstalt, om de är nödvändigt med hänsyn till hans särskilda förhållanden.

Första och andra styckena gäller ej sådani brev mellan inlagen och svensk myndighet eller advokat som enligt 25 § skall vidarebefordras ulan granskning.

Om en intagen under utredningen av etl disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom brev i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Senaste lydelse 1980:930.

Senaste lydelse 1982:401. 43

Intagen får mottaga besök i den utsträckning del lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat all äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara till skada för honom eller annan.

Inlagen får mottaga besök i den utsträckning det lämpligen kan ske. Han får ej mottaga besök som är ägnat all äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller eljest vara lill skada för honom eller annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också vägras besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen inte skall äventyras.

Till underlag för bedömningen av om den som är inlagen i sluten riksanslall skall i ell särskilt fall få la emot besök skall i förväg undersökas om den besökande har dömts eller är misstänkt för allvarlig brottslig verksamhet. I den utsträckning del behövs och lämpligen kan ske skall upplysningar också inhämtas om hans personliga förhållanden i övrigt. Vad som har sagts nu gäller ej, i den mån det är uppenbart obehövligt på grund av all den besökande är känd eller av annal skäl.

Till underlag för bedömningen av om den som är inlagen i annan anstalt än sluten riksanslall skall i ell särskilt fall få la emot besök får en sådan kontroll som avses i andra stycket göras i den mån det är påkallat av säkerhetsskäl.

Som villkor för besök kan av säkerhetsskäl föreskrivas att den besökande underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiklning eller medger undersökning av väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket.

30 §'

Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga rum i den utsträckning del lämpligen kan ske. En inlagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat all äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara lill skada för honom eller någon annan.

Telefonsamtal mellan intagna och personer utom anstalten får äga mm i den utsträckning del lämpligen kan ske. En inlagen kan förvägras telefonsamtal som är ägnat all äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara lill skada för honom eller någon annan. Om en intagen under utredningen av ett disciplinärende hålls avskild från andra intagna, får han också hindras från kontakter med andra personer genom telefonsamtal i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

syftet med utredningen inte skall äventyras.

Beträffande den som den intagne önskar samtala med kan sådan kontroll som avses i 29 § andra stycket göras i den mån del anses behövligt.

Om del är påkallat med hänsyn till säkerheten, skall tjänsteman på lämpligt sätt avlyssna telefonsamtal. Avlyssning får äga rum endast med den intagnes vetskap. Telefonsamtal med advokat som biträder den intagne i rättslig angelägenhet får icke avlyssnas utan den intagnes medgivande.

58 §

gor än som avses i 54 56 §§ meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Beslut ijrågorpå vilka första stycket är tillämpligt gäller omedelbart, om inte något annat förordnas-.

Beslut enligt denna lag i annat fall Beslut enligt denna lag i andra frå-än som avses i 54 56 §§ meddelas av kriminalvårdsstyrelsen.

Styrelsens beslut länder till efterrättelse omedelbart, om ej annorlunda förordnas.

Prop. 1989/90:154 Bilaga 1

Regeringen eller, eJter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen kan förordna om överflyttning till tjänsteman inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ samt av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i annat fall än som avses i / 7 § första stycket andra meningen, 20 § andra stycket samt 20 a§.

Regeringen eller en myndighet som regeringen bestämmerkanföreskriva om överflyttning till någon annan kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen eller till en tjänsteman inom kriminalvården av övervakningsnämnds befogenhet enligt 54 och 55 §§ saml av kriminalvårdsstyrelsens befogenhet enligt denna lag i andra fall än som avses i 20 § andra stycket samt 20 a §.

Innebär förordnande enligt 60 § att styresman vid anstalt beslutar om disciplinär åtgärd enligt 47§, skall styresmannens beslut lända till efterrättelse otnedelbart, om denna ej annorlunda förordnar. Meddelar styresmannen förordnande enligt 47§ andra stycket 2, skall disciplinärendet omedelbart underställas kriminalvårdsstyrelsens prövning i den mån inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, kriminalvårdsstyrelsen har föreskrivit annat.

Kriminalvårdsstyrelsen kan ändra beslut i andra frågor än som avses i 5456§§ som efter bemyndigande enligt 60 § har meddelats av en annan kriminalvårdsmyndighet. Den som beslutet angårfårpåkalla styrelsens prövning av ett sådant beslut, om det har gått honom emot.

Har tillföljd av en föreskrift enligt 60 § någon annan kriminalvårdsmyndighet än kriminalvårdsstyrelsen meddelat beslut enligt 4 7 § andra stycket 2 om disciplinär åtgärd, skall beslutet omedelbart anmälas för kriminalvårdsstyrelsen.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer lill en inlagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om del inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstallsvårdens slul, om del inle föreligger särskilda skäl.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer lill en intagen i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha pengar, skall omhändertas, om det inte är uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar skall genom anstaltens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av den intagne förrän vid anstallsvårdens slut, om det inle föreligger särskilda skäl.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske.

Läkares anvisning rörande vården av häktad som är sjuk skall iakttas. Behöver den häktade sjukhusvård, skall sådan beredas honom så snart det kan ske. Får hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården kännedom om att en häktad lider av sådan smittosam sjukdom som avses / smittskyddslagen (1988:1472), skall chefen för förvaringslokalen underrättas om detta, om det behövs med hänsyn till fara för att smittan skall spridas.

Kan del befaras all transport medför skada för den häktades hälsa, skall läkares medgivande till transporten inhämtas.

Föriossning av häktad kvinna skall såvitt möjligt ske på sjukhus. Om anledning föreligger därtill, skall den som enligt andra eller Qärde stycket vistas på sjukhus stå under bevakning.

16 c §

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:154

,7 K ma&t\

17a§

Den som är placerad i häkte med stöd av 50 § tredje meningen lagen (1974:203) om kriminalvård i anstaltfår hindras från kontakter med andra personer genom brev, telefonsamtal eller besök i den mån det är oundgängligen nödvändigt för att syftet med utredningen i disciplinärendet inte skall äventyras. Sådana beslut meddelas av den kriminalvårdsanstalt som har beslutat om placering i häkte.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

Den frigivne skall, om han slår under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbetsanställning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I den mån skyddskonsulenten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även konsulenten eller annan

person.

Den frigivne skall, om han slår under övervakning, hålla övervakaren underrättad om sin bostad, sin arbelsanslällning och andra förhållanden av betydelse för övervakningen, på kallelse inställa sig hos övervakaren och i övrigt enligt hans anvisningar upprätthålla förbindelse med honom. I den mån frivårdsmyndigheten har bestämt det, gäller vad som nyss har sagts om övervakaren även tjänsteman vid frivårdsmyndigheten eller annan person.

37 kap.

7§

Den som har dömts lill fängelse får begära prövning av en skyddskonsulents beslut enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde skyddskonsulenten är verksam. Nämnden får också självmant la upp etl sådani beslut till om-

Den som har dömts till fängelse får begära prövning av en frivårds-myndighets beslut enligt 26 kap. 11 §, 12 § andra meningen eller 13 § andra meningen hos den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde frivårdsmyndigheten är verksam. Nämnden får också självmant ta upp etl sådant beslut till om-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:154

Bilaga 1 prövning och i övrigt fatta beslut i prövning och i övrigt fatla beslut i

ell ärende, vars avgörande enligt nå- ett ärende, vars avgörande enligt nå
gon av de bestämmelser som har an- gon av de bestämmelser som har an
getts nu ankommer på skyddskonsu- getts nu ankommer päfrivårdsmyn-
lenlen. digheten.

Konsulenten kan hänskjuta ell så- Frivårdsmyndigheten kan hänsk-

danl ärende till nämnden för avgö- juta ell sådani ärende till nämnden

rande. för avgörande.

Om den som har dömts lill fängelse inte är nöjd med etl beslut av en övervakningsnämnd enligt 26 kap. Il, 15, 18, 19 eller 22 §, får han hos kriminalvårdsnämnden begära prövning av beslutet.

Kriminalvårdsnämnden kan i Kriminalvårdsnämnden kan i
samband med beslut om villkoriig samband med beslut om villkorlig
frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela frigivning enligt 26 kap. 9 § meddela
sådani förordnande om övervak- sådani förordnande om övervak
ning som enligt 11 § samma kapitel ning som enligt 11 § samma kapitel
ankommer på skyddskonsulenten. ankommer ph frivårdsmyndigheten.

38 kap. 14 §" Regeringen kan föreskriva att en skyddskonsulent får överlåta åt en annan tjänsteman att fullgöra uppgifter som enligt denna balk åvilar konsulenten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

■* Senaste lydelse 1983:240. 50

5 Förslag till Prop. 1989/90:154

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Dan- ' mark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m.

Härigenom föreskrivs all i 11 och 18 §§ lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.' ordet "skyddskonsulent" i olika böjningsformer skall bytas ut mot "frivårdsmyndighel" i moisvarande form.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.

' Lagen omtryckt 1986:868. 51

Personundersökningen verkställs av tjänsteman vid en frivårdsmyndighel eller av personundersökare som frivårdsmyndigheten utser. Till personundersökare får utses endast den som undergått för ändamålet avsedd utbildning eller eljest har erforderiiga kunskaper.

Framkommer under personundersökningen att den misstänkte är i behov av personligt slöd eller annan hjälp kan frivårdsmyndigheten förordna förtroendeman för honom, om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär det.

Personundersökningen verkställes av tjänsteman inom skyddskonsulentorganisationen eller av personundersökare som skyddskonsulenten utser. Till personundersökare får ulses endast den som undergått för ändamålet avsedd utbildning eller eljest har erforderiiga kunskaper.

Framkommer under personundersökningen all den misstänkte är i behov av personligt stöd eller annan hjälp kan skyddskonsulenten förordna förtroendeman för honom, om han samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär del.

Uppdrag som förtroendeman upphör när

1. fömndersökning avslutas ulan all åtal väckes,

2. åtalet nedlägges,

3. dom meddelas varigenom den misstänkte frikännes eller förklaras fri från påföljd eller påföljd efterges,

4. dom meddelas varigenom den misstänkte dömes till böter eller villkorlig dom,

5. verkställbar dom rörande annan påföljd föreligger mol den miss
tänkte.

Nuvarande lydelse

Socialnämnd skall på, begäran av skyddskonsulent, skyddsassistent, personundersökare, åklagare eller domstol meddela upplysningar beträffande misstänkt, riied vilken nämnden har att taga befattning, saml föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga föratt främja hans anpassning i saihhället.

Föreslagen lydelse

■ Socialnämnd skall på begäran av Jrivårdsmyndighet, personundersökare, åklagare' eller domstol meddela upplysningar beträffande misstänkt, med vilken nämnden har att ta befattning, samt föreslå de åtgärder, som nämnden finner erforderliga för att främja hans anpassning i samhället.

Prop. 1989/90:154 Bilaga 1

Lagrådet Prop. 1989/90:154

Bilaga 2

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-05-09

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt Wieslander, regeringsrådet Bertil Wemer, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll vid regringssammanlräde den 3 maj 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag lill lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid m.m., m.m.

Förslagen har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessom Owe Homed.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget till lag om ändring i lagen om behandling av häktade och anhållna m.fl.

4§

Enligt andra stycket tredje meningen skall hälso- och sjukvårdspersonal inom kriminalvården, som får kännedom om all en häktad lider av "sådan smitlosam sjukdom som avses i smittskyddslagen (1988:1472)", underrätta chefen för förvaringslokalen om detta. Av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3) framgår all avsikten inle varit alt göra underrättelseskyldigheten mera omfattande än den skyldighet att underrätta chefen för kriminalvårds-anstalt som i moisvarande fall föreskrivs i 37 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt. Lagrådet föreslår därför all underrättelse skall ske om "sådan smitlosam sjukdom som enligt smitlskyddslagen (1988:1472) utgör en samhällsfariig sjukdom".

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen ulan erinran.

Innehållsförteckning Prop. 1989/90:154

Regeringens proposition......................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ I

Propositionens lagförslag....................................... ... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 17 maj 1990 20

1 Inledning.......................................................... .. 20

2 Allmän motivering ............................................. .. 22

2.1 Delegering inom kriminalvården ....................... .. 22

2.1.1.................................................... Utvidgade möjligheter all delegera besluts befogenheter
enligt kriminalvårdslagstiftningen ............... 22

2.1.2 Möjlighet alt delegera upplagande av nöjdförklaring ... 27

2.2 Sysselsätlningsplikl för intagna i kriminalvårdsanslalt 28

2.3 Sjukvårdssekretessen i verksamheten vid häkten .. 30

2.4 Avskildhet vid utredning i etl disciplinärende ...... .. 32

3 Upprättade lagförslag......................................... .. 33

4 Specialmoti vering............................................. .. 33

4.1 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafflid m.m 33

4.2 Förslaget lill lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård

i anstalt ..................................................... .. 34

4.3 Förslaget lill lagom ändring i lagen (1976:371) om behandling

av anhållna och häktade m. fl.......................... .. 36

4.4 Övriga lagförslag .......................................... .. 37

5 Hemställan....................................................... .. 37

6 Beslut .......................................................... .. 38

Bilaga 1 Lagrådsremissens lagförslag........................ .. 39

Bilaga 2 Lagrådets yttrande................................... .. 57

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1990 58