Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 3 april 1990.

På regeringens vägnar Birgitta Dahl

Erik Åsbrink

Propositionens huvudsakliga innehåll

Valutalagen (1939:350) och valutaförordningen (1959:264) upphör att gälla vid halvårsskiftet 1990.1 praktiken harhuvuddelen av den materiella regleringen redan avskaffats. Regeringen avser inte att föreslå riksdagen någon ytterligare förlängning av den nuvarande valutaregleringen.

I propositionen föreslås att valutalagen skall ersättas med en lag om valutareglering, som skall ha karaktären av en ren beredskapslag. Valutareglering skall enligt förslaget i första hand kunna sättas in under säkerhetspolitiska kriser och i krig. Valutareglering skall också kunna tillgripas under en begränsad tid, om Sverige i fredstid utsätts för mycket aUvarliga störningar på det valutapolitiska området.

Avvecklandet av valutaregleringen innebär en långtgående liberalisering av kapitalmarknaden för svensk del. Avvecklingen skaU enligt riksdagens uttalande ske på ett sådant sätt att skattekontroll och statistikinsamling kan upprätthållas. I detta syfte föreslås i propositionen en särskild lag om betalningar tiU och från utlandet m.m., den s.k. betalningslagen.

I anslutning till betalningslagen föreslås också vissa ändringar i riksbankslagen. Enligt nu gällande regler kan bara banker och postverket få valutahandelstillstånd av riksbanken. Enligt förslaget skall alla typer av kreditinstitut, alltså även t.ex. fondkommissionsbolag och försäkringsbolag, kunna få sådant tillstånd. Den som har fått ett valutahandelstillstånd kallas auktoriserad valutahandlare. Ett tillstånd skall kunna begränsas i olika avseenden.

Betalningslagen innehåller bl.a. följande: - Krav på att betalningar till och från utlandet skall ske via en auktoriserad valutahandlare.

Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 135

Krav på att köp och försäljning a v utländska fondpapper skaU ske genom auktoriserad valutahandlare som är fondkommissionär.

Krav på att utländska fondpapper skall förvaras i depå hos en auktoriserad valutahandlare.

Förbud mot att göra betalningar tiU eller via eget inlåningskonto i utlandet.

Förbud mot att betala livförsäkringspremier till utlandet med större belopp än 3 000 kr per år.

Skyldighet för envar som för egen eller annans räkning har gjort en valutatransaktion att lämna riksbanken de uppgifter som behövs för statistikändamål.

I fråga om kravet på betalning genom auktoriserad valutahandlare och förbudet mot att använda eget inlåningskonto i utlandet är det avsikten att regeringen i förordningsform skall meddela ett antal undantag för att skapa ett så enkelt och smidigt system som möjligt och underlätta affärema med utlandet. Förbudet mot betalning av livförsäkringspremier avses stå kvar endast fram till dess att nya regler om beskattningen av utländska försäkringar träder i kraft.

Beloppsgränsen för kontrolluppgift om betalningar tiU och från utlandet höjs från 25 000 kr. till 50 000 kr. Uppgiftsskyldigheten gäller vad varje betalning avser och vilket land betalningen går till eller kommer ifrån. Vid betalning tiU utlandet skall uppgift lämnas också om betalningsmottagarens namn.

De nya reglema avses träda i kraft den 1 juli 1990.

Prop. 1989/90:135

Propositionens lagförslag Prop. 1989/90:13 5

1 Förslag till Lag om valutareglering Härigenom föreskrivs följande.

Förordnande om valutareglering

1 § Efter samråd med riksbanken får regeringen förordna om valutaregle
ring, om landet är i krig eller krigsfara eller det råder utomordentliga för
hållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som landet har be
funnit sig i.

1 annat fall än som avses i första stycket får regeringen inom ramen för en framställning som gjorts av fullmäktige i riksbanken förordna om valutareglering för en tid av högst sex månader, om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga stömingar tiU följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Om det är uppenbart att sådana förhållanden skulle inträda på nytt om regleringen upphävdes, får regeringen på framställning av fuUmäktige i riksbanken meddela ett nytt sådant förordnande.

Om det inte längre finns skäl för valutareglering, skall regeringen omedelbart förordna att regleringen skall upphöra.

2 § Varje förordnande enligt 1, 3 eller 12 § skall inom en månad från beslutet underställas riksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall förordnandet underställas riksdagen inom en månad från början av det närmast följande riksmötet. Om inte underställning sker, upphör förordnandet att gälla.

3 § Valutareglering innebär att transaktioner, som är av sådan art att de kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransaktioner) och som anges i förordnande om valutareglering, inte får genomföras utan tiUstånd av riksbanken. Valutareglering enligt 1 § andra stycket får bara avse in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar.

Om regeringen har förordnat om valutareglering, får regeringen förordna att riksbanken för ett tillstånd till valutatransaktion får

1. ta ut en avgift som skaU tillfalla riksbanken, eller

2. bestämma att ett visst belopp under en viss tid skaU vara insatt på konto
i riksbanken.

Om regeringen har förordnat om valutareglering med stöd av 1 § första stycket, får regeringen förordna att den som innehar utländska betalningsmedel, tillgodohavanden på konton i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjuda riksbanken eller någon av riksbanken utsedd bank att mot kontant betalning i svenska kronor lösa in dessa.

Valutaregleringens administration

4 § Riksbanken skall meddela de föreskrifter som behövs för tiUämpningen av förordnanden enligt I, 3 och 12 §§.

5 § Riksbanken får bemyndiga en auktoriserad valutahandlare att meddela tillstånd enligt denna lag. Anser sig valutahandlaren inte kunna bifalla

en ansökan, skall denna överlämnas till riksbanken. 3

6§ Föreskrifter enligt 4 § beslutas av fullmäktige i riksbanken. Prop. 1989/90:135

Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen) och under styrelsen av en direktion (valutadirektionen) eller enskilda tjänstemän. Fullmäktige i riksbanken får överlåta åt valutastyrelsen att besluta om föreskrifter enligt 4 § som är av mindre principiell betydelse.

7 § Valutastyrelsen skall bestå av fem ledamöter. En av ledamötema utses
av regeringen och de övriga av fullmäktige i riksbanken. Av de ledamöter
fullmäktige utser skall minst två utses utom riksbanken.

För varje ledamot skall en suppleant utses.

Fullmäktige i riksbanken utser bland valutastyrelsens ledamöter ordförande och vice ordförande.

8 § Bestämmelser om fördelningen av beslutanderätten mellan valutastyrelsen, valutadirektionen och enskilda tjänstemän samt om sammansättningen av valutadirektionen beslutas av fullmäktige i riksbanken.

9 § Om regeringen har meddelat ett förordnande om inlösen enligt 3 § tredje stycket och det föreligger oenighet om vilket värde i utländskt myntslag som skall ligga till gmnd för ersättningen eller efter vilken kurs omräkningen till svenska kronor skall göras, skall ersättningen bestämmas av en nämnd (valutanämnden).

Valutanämnden skall bestå av tre personer. Regeringen utser ordförande. En av de övriga ledamötema utses av riksbanken och den andra av rikssammanslutningen för handelskamrar.

Till gmnd för nämndens beslut skall läggas en bedömning av det pris och den kurs som skulle ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring.

Nämndens beslut får överklagas till Svea hovrätt.

10 § Den som har tagit befattning med ett ärende som avses i denna lag får
inte obehörigen röja vad han har fått veta om en enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100).

Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Uppgiftsskyldighet och kontroll

11 § Om regeringen har förordnat om valutareglering, får riksbanken meddela föreskrifter om skyldighet för den, som för egen eller någon annans räkning har gjort en valutatransaktion, att om transaktionen lämna de uppgifter och visa upp de handlingar som behövs för kontroll av valutareg.le-ringens efterlevnad.

12 § Om regeringen har förordnat om valutareglering med stöd av 1 § första stycket, får regeringen förordna att riksbanken eller posttjänstemän som riksbanken utser har rätt att öppna och granska de brev och andra försändelser till eller från utlandet som finns inom postverket.

13 § Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndighetema kontrollera att föreskriftema följs.

För kontrollen gäller Prop. 1989/90:135

■ tullagen (1987:1065) i tillämpliga delar, varvid det som sägs om varor

skall avse tillgångar som omfattas av valutaregleringen, samt - bestämmelsema om fömndersökning m.m., beslag, husrannsakan,

kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om straff

för vamsmuggling.

Straff m.m.

14 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt

1. bryter mot ett förbud, en föreskrift eller ett villkor som har meddelats
med stöd av denna lag,

2. lämnar en oriktig uppgift och därigenom föranleder att ett tillstånd beviljas, som annars inte skulle ha meddelats, eller att en valutatransaktion som kräver tillstånd genomförs utan tillstånd, avgift eller deposition,

3. använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå ett förbud som har meddelats med stöd av denna lag.

Har en gäming som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, döms till böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

15 § Om ett brott som avses i 14 § första stycket är att anse som grovt,
döms till fängelse i högst två år.

Vid bedömningen om brottet är grovt skall särskilt beaktas om brottet har avsett mycket betydande belopp eller på något annat sätt har varit av synnerligen allvarlig art.

16 § För försök till brott som avses i 14 § första stycket eller 15 § döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

17 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av riksbanken.

18 § Egendom som har varit föremål för brott som avses i 14 § första stycket, 15 eller 16 §eller vederlag försådanegendom får förklarasförverkad helt eller delvis.

I stället för den egendom som avses i första stycket kan dess värde helt eUer delvis förklaras förverkat.

19 § Om någon inte fullgör sådan skyldighet som anges i 11 § , får riksbanken förelägga honom vite.

20 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid med ett förbud, en föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av denna lag får riksbanken förelägga vite. Föreläggandet får avse den som har rätt att förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i den egendomens ställe.

Ett föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som sedan åtgärden vidtagits har förvärvat rätt till egendomen eller tiU det som har trätt i egendomens ställe bara om

förvärvet har skett genom bodelning, arv, testamente eller gåva, eller

förvärvaren har haft vetskap om eller skälig anledning till misstanke om åtgärden och åsidosättandet av förbudet, föreskriften eller villkoret.

Något föreläggande att vidta rättelse får inte meddelas, om den egendom

22 §

Efter anmodan av riksbanken skall ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma otn en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller Jor att utforma ett beslut om en sådan åtgärd.

Efter anmodan av riksbanken skaU ett kreditinstitut till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att JÖlja utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna.

22a§

Riksbanken skall på begäran tillhandahålla skattemyndigheter uppgifter som finns hos riksbanken och som rör betalningar till eller från utlandet, om det behövs för myndigheternas kontroU av skatter eller avgifter Ifråga om uppgifter som behövs for taxering tillämpas i stället bestämmelserna i 3 kap. 16 § taxeringslagen (1990:000f

Riksbanken skad på begäran tillhandahålla tullmyndigheter uppgifter som finns hos riksbanken och som rör betalningar för import eller export av varor.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna uppgifter enligt forsla och andra styckena.

Valutahandel

22b§

Valutahandel får bedrivas endast med stöd av tillstånd av riksbanken. Något tillstånd behövs dock inte for köp och försäljning av resevaluta.

Tillstånd tid valutahandel med allmänheten (valutahandelstillstånd) kan medges kreditinstitut och postverket. Den som har fått sådant tdlstånd kallas auktoriserad valutahandlare.

Vid prövningen skall sökandens kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet beaktas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:135

Ett valutahandelstillstånd kan begränsas tiU viss valutahandd. Tillståndet kan förenas med viUkor om

1. begränsningar av sökandens innehav av tdlgångar och skulder i utländsk valuta samt, när det gäller fordringar och skulder mot utländska rättssubjekt, i svenska kronor, och

2. den rapportering som riksbanken finner nödvändig.

53 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skaU dömas tiU böter, om gämingen inte är belagd med straff i brottsbalken.

Den som bedriver valutahandel utan tillstånd skall dömas tiU böter eller fängelse högst sex månader.

I ringa faU skall inte dömas tiU ansvar.

54 §

Riksbanken skall utan hinder av Riksbanken skall utan hinder av

vad som föreskrivs i 8 kap. 8 § vad som föreskrivs i 8 kap. 8 § och 9

sekretesslagen (1980:100) under- kap. 4§ sekretesslagen (1980:100)

rätta polismyndighet eller åklagar- underrätta polismyndighet eller

myndighet om det i riksbankens kas- åklagarmyndighet om det i verksam-

sarörelse, valutahandel, in- och utlå- het som avses i dessa bestämmelser

ningsrördse, betalningsutjämning framkommer uppgifter som ger an-

dler handel med värdepapper eller ledning att anta att ett brott har be-

rättigheter och skyldigheter som an- gåtts.
knyter till sådana tdlgångar fram
kommer uppgifter som ger anled
ning att anta att ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sådan underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

3 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om betalningar till och från utlandet m.m.

Härigenom föreskrivs följande.

Definitioner

1 § I denna lag avses med

betalning tdl utlandet: betalning direkt eller indirekt till en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

betalning från utlandet: betalning direkt eller indirekt från en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

valutahandlare: auktoriserad valutahandlare enligt lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank;

fondpapper: aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och annat skuldebrev avsett för allmän omsättning, samt andel i aktiefond. Med fondpapper jämställs rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana fondpapper som nyss nämnts.

2 § En fysisk person anses bosatt i Sverige om han har sitt egentliga hem
vist här eller stadigvarande vistas här.

En utländsk medborgare, som tillhör främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i landet eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses vid tillämpning av denna lag vara bosatt i Sverige endast om han var bosatt här i landet när han kom att tillhöra beskickningen eller konsulatet eller beskickningens eller konsulatets betjäning. Detsamma gäller sådan persons make, bam och enskilda anställda om de bor hos honom och inte är svenska medborgare.

Betalningar via valutahandlare

3 § En svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige
får verkställa betalning till utlandet och ta emot betalning från utlandet
endast genom förmedling av valutahandlare.

Betalning verkställd med check som den betalande dragit på sitt konto i en bank som är valutahandlare skall inte anses ha skett genom förmedling av valutahandlare.

4 § En svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får köpa eller sälja fondpapper från respektive till en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige endast genom en valutahandlare som är fondkommissionär eller genom en av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär. Detsamma gäller vid förvärv av svenska fondpapper som vid emission utbjuds genom en kommissionär i utlandet.

5 § Vid betalning som enligt 3 § skall ske genom förmedling av valutahandlare skall den som verkställer betalning till utlandet eller tar emot betalning från utlandet lämna uppgifter till den som förmedlar betalningen om vad betalningen avser och vilket land betalningen går till eller kommer från samt, vid betalning till utlandet, namn på betalningsmottagaren.

Utländska inlåningskonton m. m. Prop. 1989/90:13 5

6 § En svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får inte sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet eller verkställa eller ta emot betalningar över ett sådant konto.

7 § En svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får inte verkställa betalning av premie för livförsäkring till utlandet med belopp som överstiger 3 000 kronor per år.

Förvaring i depå

8 § Om en svensk juridisk person eller en fysisk person bosatt i Sverige
förvärvar fondpapper som har emitterats av en utländsk juridisk person,
skall dessa läggas i särskild depå hos valutahandlare eller av riksbanken
särskilt godkänd fondkommissionär. Om förvärvet har skett på det sätt som
anges i 4 §, skaU valutahandlaren eller fondkommissionären se tiU att fond
papperen deponeras. Valutahandlaren eller fondkommissionären får i sin
tur deponera fondpapperen i utlandet.

Förvärvar en svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige svenska obligationer eUer andra skuldebrev avsedda för allmän omsättning, skall dessa också deponeras enligt bestämmelserna i första stycket om emissionen av fondpapperen särskilt riktats till utlandet.

Med att fondpapper läggs i depå hos valutahandlare eller fondkommissionär jämställs i fråga om fondpapper i ett kontobaserat system att fondpapperen inte kan disponeras utan valutahandlarens eller fondkommissio-närens medverkan.

9 § Förvärvaren utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte
är bosatt i Sverige på svenska kronor lydande obligationer eller andra skul
debrev avsedda för allmän omsättning, skall dessa deponeras hos en valu
tahandlare eller hos en av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär
om emittenten är svenska staten eller kreditinstitut enligt 2 § lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel. Om förvärvet har skett så som anges
i 4 §, skall valutahandlaren eller fondkommissionären se till att fondpappe
ren deponeras.

Undantag

10 § Regeringen meddelar sådana föreskrifter om undantag från bestämmelsema i denna lag som, utan att allvarligt försvåra skattekontrollen eller inhämtandet av statistikuppgifter, kan underlätta handeln med utlandet och annat intemationellt utbyte. Föreskriftema skall gälla

1. betalningar som understiger ett visst angivet högsta belopp,

2. betalningar av den som är bosatt i Sverige men vistas i utlandet eller som vistas i Sverige utan att vara bosatt här,

3. betalningar i näringsverksamhet som bedrivs i eller med anknytning till utlandet av någon som är bosatt i Sverige,

4. betalningar i näringsverksamhet som bedrivs i eller med anknytning till Sverige av någon som är bosatt i utlandet,

5. betalningar i näringsverksamhet som bedrivs av svensk respektive utländsk j uridisk person under förhållanden motsvarande de i 3 4 angivna. IO

Föreskriftema får gäUa även betalningar under förhållanden som är jäm- Prop. 1989/90:135 förliga med de i andra stycket 2 5 angivna.

11 § Om det finns särskilda skäl, får riksbanken i enskilda fall medge
undantag från bestämmelserna i denna lag.

Riksbankens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Skyldighet att lämna uppgifter till riksbanken

12 § Riksbanken meddelar föreskrifter om skyldighet för den som för
egen eller någon annans räkning har gjort en valutatransaktion att om trans
aktionen lämna de uppgifter och visa upp de handlingar som behövs för
riksbankens statistik. Om någon inte fullgör denna skyldighet, får riksban
ken förelägga honom vite.

Bestämmelser om skyldighet att till skattemyndighetema lämna kontrolluppgifter finns i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter.

Straff

13 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot förbudet i 3 § att verkställa eUer ta emot betalning på annat
sätt än genom valutahandlare,

2. köper eller säljer fondpapper i strid med vad som sägs i 4 §,

3. underlåteratt till valutahandlare lämna i 5 § föreskrivna uppgifter eller lämnar oriktiga uppgifter,

4. bryter mot förbudet i 6 § att sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet eller att verkställa eller ta emot betalningar över ett sådant konto,

5. bryter mot vad som föreskrivs i 7 § om betalning av premie för livförsäkring,

6. bryter mot vad som föreskrivs om förvaring i depå i 8 eUer 9 §,

7. lämnar oriktig uppgift i ansökan om undantag enligt 11 § ,

8. underlåter att iaktta med stöd av 12 § föreskriven skyldighet att lämna uppgifter eller visa upp handlingar eller lämnar oriktiga uppgifter.

I ringa fall döms inte till straff.

14 § Om ett vite har förelagts med stöd av 12 § , får inte dömas till straff
för gäming som omfattas av föreläggandet.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. Tillstånd i enskilda fall som riksbanken har meddelat enligt valutaförordningen (1959:264) och som avser betalningar m.m. som omfattas av denna lag skall anses som beslut om undantag enligt 11 § denna lag.

4 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22,27,29, 34 och 50 §§ lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 § Kontrolluppgift om ränta och fordran skall lämnas av

1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,

2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eUer på annat sätt yrkesmässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande,

3. den som gett ut skuldförbindelse för den allmänna marknaden,

4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,

5. riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,

6. valutabank och fondkommis- 6. valutahandlare och fondkom-
sionär hos vilka utländsk aktie eller missionär hos vilka utländsk aktie
annat utländskt värdepapper förva- eller annat utländskt värdepapper
ras i depå eller kontoförs enligt sär- förvaras i depå eller kontoförs enligt
skilda bestämmelser. bestämmelserna i lagen (1990:000)

om betalningar UU och från utlandet m.m.

Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskri vits ränta eller till vilken ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som innehavare av utländskt räntebärande värdepapper oavsett om ränta utgått. Kontrolluppgiften skall ta upp den ränta som den uppgiftsskyldige sammanlagt gottskri vit eller betalat ut till borgenären samt dennes sammanlagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång. 1 fall som avses i första stycket 6 skall uppgift lämnas om ränta som utbetalats eller gottskrivits under året samt om innehavet i depån eller den kontoförda fordringen vid årets utgång.

Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta det sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.

27 § Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av

1. den som utbetalt utdelning på aktie i svenskt aktiebolag som är avstäm
ningsbolag enligt 3 kap. 8 § aktiebolagslagen (1975:1385), 3 kap. 8 § försäk
ringsrörelselagen (1982:713) eller 3 kap. 8§ bankaktiebolagslagen
(1987:618),

2. bank som avses i 1 § aktiefondslagen (1974:931) och som utbetalt utdelning på andel i svensk aktiefond för vilken register förs enligt 31 § sistnämnda lag,

3. fondbolag som avses i 1 § aktiefondslagen och som förvaltar svensk aktiefond för vilken register förs enligt 31 § sistnämnda lag,

' Lydelse enligt prop. 1989/90:74. 12

29 §

Den som begär registrering hos Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag av värdepapper som avses berättiga till utdelning från utländsk juridisk person eller som åsyftas i 28 § första stycket b, skall samtidigt lämna uppgift om namn och hemvist på den för vilkens räkning utdelningen eller räntan skall lyftas. Om namn eller hemvist ändras, skall den som har lämnat uppgiften utan dröjsmål anmäla detta skriftligt till Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Bank eller fondkommis- sio-när som är auktoriserad som förvaltare av aktier enligt lagen (1987:623) om förenklad aktiehantering, är skyldig att lämna sådan uppgift som rör ränta efter anmodan från Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Sådan anmodan får inte göras senare än fem år efter det att räntan betalts ut.

Den som begär registrering hos Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag av värdepapper som avses berättiga till utdelning från utländsk juridisk person eller som åsyftas i 28 § första stycket b, skall samtidigt lämna uppgift om namn och hemvist på den för vilkens räkning utdelningen eller räntan skall lyftas. Om namn eller hemvist ändras, skaU den som har lämnat uppgiften utan dröjsmål anmäla detta skriftligt till Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Bank eller fondkommis- sio-när som är auktoriserad som förvaltare av aktier enligt aktiekontolagen (1989:827), är skyldig att lämna sådan uppgift som rör ränta efter anmodan från Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Sådan anmodan får inte göras senare än fem år efter det att räntan betalts ut.

5 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap.

5§
Sekretess gäller hos riksbanken i Sekretess gäller hos riksbanken i
ärenden om tillståndsgivning eller ärenden enligt lagstiftningen om va-
tillsyn enligt valutalagstiftningen för lutareglering och betalningar till och
uppgift om enskilds personliga eller från utlandet för uppgift om enskilds
ekonomiska förhållanden, om det personliga eUer ekonomiska förhål
inte står klart att uppgiften kan röjas landen, om det inte står klart att
utan att den enskilde lider skada el- uppgiften kan röjas utan att den en-
ler men. skilde lider skada eUer men.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annat än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

Sekretess gäller, i annat fall än som avses i andra stycket och 8 kap. 6-8 §§, i ärende om utlåning av allmänna medel för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Sekretessen gäller dock inte ansökan eUer beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 50 år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Lagen omtryckt 1989:713. 15

Finansdepartementet Prop. 1989/90:135

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1990

Närvarande: statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Wallström, Lööw, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Lagrådsremiss med förslag till lag om valutareglering, m.m.

1 Inledning

Valutareglering innebär att statsmaktema, främst i förhållande till utlandet, begränsar och kontrollerar transaktioner på de finansiella och monetära områdena. Valutareglering har aUtsedan 1940 på olika gmnder och i varierande omfattning tillämpats i Sverige. 1 takt med den ökande internationaliseringen har regleringen emellertid i allt väsentligt kommit att förlora sin betydelse som ekonomiskt-politiskt instrament. Således har betydande avregleringar successivt ägt ram. Med verkan från den 1 juli 1989 har i stort sett alla materiella delar av valutaregleringen avskaffats.

Inom finansdepartementet tillsattes under försommaren 1989 en arbetsgmpp med uppgift att undersöka vilka åtgärder som behövde vidtas i lagstiftningshänseende i samband med ett upphävande av valutaregleringen. Arbetsgmppen lade i december 1989 fram departementspromemorian (Ds 1989:74) Ny valutalag, m. m.

Promemorian har remissbehandlats. Under beredningsarbetet i regeringskansliet har samråd ägt mm med överstyrelsen för civil beredskap (ÖCB).

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som bilaga 1, dels de författningsförslag som läggs fram i promemorian som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstansema och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

2 Bakgrund

2.1 Den författningsmässiga ramen m. m.

Gmnden för valutaregleringen är valutalagen (1939:350). Lagen är en full
maktslag som ger regeringen rätt att under vissa angivna fömtsättningar
utfärda i lagen bestämda valutareglerande föreskrifter. Beslut om att lagen
skall tillämpas i fredstid fattas av riksdagen på förslagav regeringen och efter 16

framställning från fuUmäktige i riksbanken. Tillämpningsperioden är be- Prop. 1989/90:135 gränsad till ett år. Hittills har riksdagen varje år beslutat att huvuddelen av bestämmelsema skall tiUämpas.

De föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av valutalagen och riksdagens beslut finns i valutaförordningen (1959:264).

Riksbanken har i valutalagen bemyndigats att utfärda närmare föreskrifter om tillämpningen av de bestämmelser som regeringen meddelar. De tillämpningsföreskrifter som riksbanken meddelar återfinns i riksbankens författningssamling (RBFS). Det är genom tillämpningsföreskriftema som valutaregleringen får sitt konkreta innehåll.

När valutalagen infördes sommaren 1939, strax före andra världskrigets utbrott, var den en av många beredskapslagar som tillkom för att skydda landets ekonomi och trygga folkförsörjningen under krigsförhållanden. Lagen var urspmngligen tidsbegränsad men förlängdes successivt att gälla ett år i taget. Valutaregleringen fick under sin första tid en direkt handelsregle-rande uppgift. Under krigsåren kom valutaregleringen att bli ett utpräglat ransoneringsinstrament. Kraftiga inskränkningar gällde för kapitalbetalningar. Det gällde att skapa utrymme för import av nödvändiga varor.

I juli 1946 revalverades kronan, vilket medförde ett tilltagande valutautflöde. Under 1947 infördes därför en fullständig ransonering av utlandsbe-talningarna. För att förstärka valutareserven tillgreps även hembudsskyldighet för vissa valutor hösten 1947.

Utvecklingen därefter karaktäriserades av att det intemationella samarbetet på betalningsområdet intensifierades. Utbytbarheten mellan valutorna ökade och kronan blev heU konvertibel i förhållande till de viktigaste världsvalutoma genom Sveriges anslutning till det europeiska monetära avtalet (EMA) år 1958.

Under den nu redovisade efterkrigsperioden var valutalagstiftningen i huvudsak oförändrad. Formellt kvarstod alltså karaktären av beredskapslagstiftning. Emellertid hade valutaregleringen alltmer kommit att uppfattas som ett normalt inslag i penningpolitiken. Detta kom till uttryck i lagstiftningen år 1959. Tidsbegränsningen av valutalagens giltighet togs då bort. Samtidigt ändrades lagen så att det uttryckligen framgick att valutareglering fick användas som ett penningpolitiskt instmment i fredstid.

Fram till senare delen av 1960-talet präglades samhällsekonomin av inre och yttre balans. Penningpolitiken inriktades främst på inhemsk konjunk-turstyming, och valutaregleringen utgjorde ett led i denna politik.

Under senare delen av 1960-talet inleddes ett skede med tilltagande intemationeU valutaoro och obalanser. Denna utveckling ledde så småningom till interna bytesbalansproblem. Valutaregleringen användes under dessa förhållanden för att dämpa valutaflöden som hotade kronans växelkurs eller valutareserven.

Oljekrisen vintem 1973-1974 ledde till ett betydande bytesbalansunderskott. Den ekonomiska politiken ställdes inför betydligt aUvarligare problem än tidigare. För att möjliggöra privat finansiering av bytesbalansunderskottet undanröjdes rådande hinder mot finansiell upplåning utomlands. Detta innebar en långtgående liberalisering av valutaregleringen.

Åren 19781982 kännetecknades av växande budgetunderskott och för- 17

2 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

sämrad bytesbalans. Därefter förbättrades dock den ekonomiska situatio- Prop. 1989/90:135 nen. Detta skapade fömtsättningar för en successiv liberalisering av valutaregleringen. Dessutom hade den fortgående intemationaliseringen av näringslivet och den snabba utvecklingen av nya finansiella instmment gjort regleringen allt mindre effektiv.

Under mitten och senare delen av 1980-talet genomfördes en rad lättnader i valutaregleringen. Den 1 juli 1989 upphävdes i huvudsak alla återstående valutarestriktioner.

2.2 Skattekontroll och betalningsbalansstatistik

När valutaregleringen avvecklades i allt väsentligt per den 1 juli 1989, behölls endast ett fåtal regler. Syftet med dessa var inte längre att påverka kapitalflödet mellan Sverige och utlandet. Motiven för de kvarvarande reglerna var att bidra till en tillfredsställande skattekontroU och att tillse att riksbanken fick tillräcklig information för en god betalningsbalansstatistik.

I dessa syften har valutaregleringen behållit huvudkraven att betalningar till och från utlandet skall kanaliseras genom valutabank och att värdepapperstransaktioner med utlandet skall ske genom förmedling av en valutabank som är fondkommissionär eller en av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär. Eftersom betydande delar av informationen för betalningsbalansstatistiken inhämtas från banksystemet, behövs kravet på betalning genom valutabank för att de rapporterade transaktionema inte skaU uppvisa för stora luckor. Samtidigt blir uppgifter om betalningarna tillgängliga för skattekontroll. På motsvarande sätt kan banker och andra fondkommissionärer lämna statistiska uppgifter om värdepapperstransaktioner med utlandet till riksbanken och kontrolluppgifter för taxeringsändamål.

Från regeln om betalning genom valutabank finns ett antal undantag. Dessa har uppstäUts för att de är mer eller mindre nödvändiga, t. ex. regeln att en fysisk person får göra direkta betalningar under vistelse i utlandet, eller för att de är mycket angelägna för ett underlättande av betalningsutbytet, t. ex. regeln att exportlikvider får först uppsamlas på konto i utlandet för att senare, minst månadsvis, tas hem genom valutabank.

För att kontrolluppgifter skall kunna lämnas rörande innehav av och avkastning på utländska värdepapper, föreskrivs att sådana skall förvaras i depå hos valutabank som är fondkommissionär eller av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär. Detsamma gäller när valutainlänningar från utlandet köper svenska obligationer som emitterats på den internationella kreditmarknaden, s. k. eurokronlån.

Som en förberedelse till det kontobaserade registreringssystem som avses omfatta bl. a, statsobligationer och obligationer som utfärdas av de bostads-finansierande kreditinstituten, PenningmarknadsCentralen AB (PmC), har vidare föreskrivits, att sådana obligationer inte skaU lämnas ut tiU utlandet vid försäljning till utlänning. I stället skall de förvaras i depå i Sverige i avvaktan på att de kan läggas in i PmC-systemet. Detta system innebära» obligationerna inte längre kommer att finnas i pappersform utan att innehavaren registreras i ett ADB-system.

Huvudregeln att betalningar till och från utlandet skall gå genom valuta- 18

bank innebär att sådana betalningar inte kan verkställas över den betalandes Prop. 1989/90:135 resp. betalningsmottagarens eget konto i utlandet. SkattekontroUen skulle också undergrävas om de skattskyldiga fritt kunde placera sina medel på konto i utlandet. Det har därför utfärdats ett generellt förbud mot placering av medel på konto i utlandet. Från denna regel finns emellertid en rad undantag, t. ex. för medel som fysisk person innehar under utlandsvistelse och för medel som entreprenadföretag innehar i samband med entreprenadverksamhet i utlandet. Undantagen kan sägas utgöra kompromisser mellan myndighetemas och de enskildas intressen. Myndighetsintressena har man sökt tillgodose genom föreskrifter om särskild rapportering till riksbanken om rörelser och saldon på kontot.

Betalning av premie för livförsäkring som tecknas i utländskt bolag har vidare undantagits från den generella rätten att göra betalningar till utlandet, såvida summan av de livförsäkringspremier som valutainlänning har att betala till utlandet för kalenderår överstiger 3 000 kr. Även denna begränsning har tillkommit av skattekontrollskäl.

De här beskrivna reglerna har alla kunnat uppställas av riksbanken med stöd av bestämmelsema i valutaförordningen. När valutaförordningen förlängdes att gälla t.o.m. den 30 juni 1990 var den främsta anledningen att en respit skulle erhållas för utarbetandet av en ny lag som kan ta hand om de statistikinsamlings- och skattekontrollproblem som uppstår vid ett fullständigt upphävande av valutaregleringen.

2.3 Internationella förhållanden

OECD

Enligt OECD-konventionen har medlemsländerna åtagit sig att medverka till att minska eller avskaffa återstående hinder för vam- och tjänsteutbytet och för löpande betalningar samt söka bibehålla eller utöka liberaliseringen av kapitalrörelser.

Medlemsländemas åtaganden i fråga om tjänstebetalningar och kapitalrörelser har preciserats i två dokument, nämligen stadgan för liberalisering av löpande osynliga betalningar och kapitalliberaliseringsstadgan.

Enligt stadgan för löpande osynliga betalningar skall drygt femtio särskilt angivna transaktionskategorier vara fria. Transaktionskategorierna avses täcka alla förekommande typer av löpande osynliga transaktioner.

I kapitalliberaliseringsstadgan behandlas kapitalrörelser. Enligt stadgan åtar sig medlemsländema att sinsemellan successivt avskaffa restriktioner mot kapitalrörelser i den utsträckning som är nödvändig för ett effektivt ekonomiskt samarbete.

Ett medlemsland som inte förmår uppfyUa en eller flera liberaliseringsförpliktelser har möjlighet att reservera sig. En reservation är avsedd att användas endast till täckning av en mer varaktig restriktion. Med stöd av s. k. derogationsklausuler i stadgoma kan ett medlemsland göra kortvariga ingrepp för att möta problem av mer tiUfällig natur.

Ytterligare medger stadgorna vissa generella begränsningar. Så finns i var
och en av stadgoma en bestämmelse (artikel 5), som ger ett medlemsland 19

möjlighet att inskrida för att hindra kringgående av lagar och bestämmelser Prop. 1989/90:135 och för att verifiera transaktioners äkthet. All kontroll för att förhindra skatteundandragande är tillåten enligt denna artikel. Ett ansökningsförfarande i syfte att kontrollera att en transaktion är av uppgiven karaktär, s. k. äkthetskontroll, är också förenlig med stadgan.

IMF

Ett land vilket som Sverige accepterat förpliktelsema i artikel VIII i Internationella valutafondens stadga kan inte utan fondens godkännande införa restriktioner mot löpande betalningar. I de fall ett OECD-land skulle få OECD:s godkännande för en kortvarig avvikelse (dérogation) från tjänste-betalningsstadgans förpliktelser är det inte sannolikt att IMF skulle vägra godkännande, även om kritik säkerligen skulle riktas mot ett sådant avsteg från våra åtaganden enligt artikel VIII. Fondens bedömning blir självfallet beroende av restriktionemas omfattning och karaktär.

Beträffande kapitalrörelser innehåller fondstadgan inga formella förpliktelser utöver att restriktioner inte får utövas på sätt som begränsar löpande betalningar (gäller artikel Vlll-länder) och betalningar i förhållande till fonden.

Den gmndläggande regeln om liberalisering av kapitalrörelser inom EG återfinns i Artikel 67 av Fördraget om inrättande av den Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (Romfördraget). Det föreskrivs att medlemsstaterna skall successivt, i den utsträckning som det är nödvändigt för den gemensamma marknadens tillfredsställande funktionssätt, avskaffa dels alla hinder för överförande av kapital som tillhör rättssubjekt hemmahörande i medlemsstaterna, dels all diskriminering med avseende på nationalitet eller bostadsort eller platsen för investering av sådant kapital. Enligt Artikel 69 har Ministerrådet i uppdrag att utfärda direktiv för genomförande av det ändamål som ställts upp i Artikel 67.

De nu nämnda fördragsartiklaraa har avseende endast på medlemsstaternas inbördes förhållande. Vad gäller kapitalrörelser till och från tredje land finns bestämmelser i Artikel 70, som syftar tiU mesta möjliga liberalisering.

Artiklarna 67, 73,108 och 109 i Romfördraget ger medlemsstaterna möjlighet att införa kapitalrestriktioner i vissa situationer. Vad som avses är dels störningar på kapitalmarknaderna, dels allvarliga betalningsbalansproblem. Åtgärderna skall, utom i brådskande fall, godkännas av antingen Kommissionen eller Ministerrådet.

Under våren 1986 initierade Kommissionen, som en direkt uppföljning av den året dessförinnan presenterade vitboken om den inre marknaden, ett förslag om en fuUständig avveckling av medlemsländernas valutareglering. Som ett första steg skulle de länder som infört undantag från EG:s rådande bestämmelser om frihet för vissa kapitalrörelser upphäva dessa undantag.

Det program för kapitalliberalisering som Kommissionen presenterade i 20

maj 1986 innehöll två faser. Rådet fattade beslut om den första fasen i Prop. 1989/90:135 november samma år, varigenom inga valutaregleringar i princip längre skulle få finnas kvar för värdespappershandeln eller för långfristiga handelskrediter inom EG.

Ijuni 1988 antogs ett direktiv (88/361 /EEC), som utvidgar liberaliserings-skyldighetema till att avse praktiskt taget alla kapitaltransaktioner. Artikel 1 i direktivet kräver avskaffande av såväl restriktioner för överföring av kapital som hinder för utförande av själva kapitaltransaktionerna. Från huvudregeln om kapitalets fria rörlighet ges vissa undantag. Sålunda skall, enligt Artikel 4, medlemsstatema ha rätt att dels vidta nödvändiga åtgärder föratthindraöverträdelseravlagarochförordningar, bl.a. med avseende på beskattning och på erforderlig tillsyn av finansiella institut, dels för statistikändamål samt av administrativa skäl föreskriva deklarationsskyldighet beträffande kapitaltransaktioner. Sådana åtgärder får dock inte innebära hinder för genomförande av kapitalrörelser.

De i EG:s andra banksamordningsdirektiv (89/646/EEC) intagna reglema angående "single banking licence" medför att diskrimineringsförbudet får en utvidgad innebörd. Reglerna innebär att kreditinstitut skall kunna operera i hela EG på basis av enbart hemlandsauktorisation, dvs. utan att myndigheterna i varje enskilt medlemsland får möjlighet att kräva auktorisation för verksamhet i filialer tiU banker från andra medlemsländer.

EG:s lagstiftning på den direkta beskattningens område är hittills mycket begränsad. Det enda direktiv som antagits gäller informationsutbyte mellan skattemyndighetema i medlemsländerna.

11985 års vitbok om den inre marknaden aviserades att en särskild vitbok om skatter skulle komma att presenteras kort därefter. Denna kunde väntas ta upp flera av de äldre förslagen - samordning av koncernbeskattning, harmoniserade bolagsskattesatser och eliminering av dubbelbeskattning. Vitboken om skatter har emellertid ännu inte presenterats.

Strävandena att få till stånd mer enhetliga förhållanden på beskattningsområdet har fått fömyad aktualitet genom den ändring i sakläget som förslaget om helt fria kapitalrörelser mellan ländema ger upphov till. Utan en större grad av harmonisering på skatteområdet riskerar man att placeringen av sparandet kommer att styras mer av överväganden kring skatteplanering än kring resursallokering. De åtgärder som är aktuella i sammanhanget gäller, förutom harmonisering av bolagbeskattningen, främst harmonisering av kapitalinkomstbeskattningen och/eller administrativt samarbete för att förhindra skatteflykt. Som exempel på konkreta insatser som diskuteras härvidlag kan nämnas införande av generell kupongskatt på aktieutdelningar samt allmän upplysningsskyldighet för bankema vad avser ränteinkomster.

Kommissionen lade i febmari 1989 fram ett direktivförslag angående åtgärder för att stävja skatteflykt. Enligt förslaget skulle ländema ha lägst 15 procent källskatt på kapitalinkomster. Vidare skulle gälla ett förstärkt samarbete mellan skattemyndigheterna. Förslaget syftade till att minska riskerna för att skillnaderna i beskattning av inkomst av kapital skuUe ge upphov till snedvridningar i kapitalflödena när frihet för kapitalrörelser

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har i princip uppfattningen att valutaregleringen skall avskaffas. Några instanser anser emellertid att tiden inte är mogen för en sådan åtgärd. Enligt LO bör ytterligare straktur-förbättringar avvaktas, bl.a. ökning av konkurrenselementet i svenskt näringsliv. TCO anser att valutaregleringens avskaffande inskränker möjligheterna att föra en egen svensk ekonomisk politik och att det därför fortfarande är för tidigt att nu helt avveckla valutaregleringen. Kommerskollegium ifrågasätter om en ny valutalag m. m. bör ges sin slutliga utformning innan man kan skönja resultatat av kommande förhandlingar mellan EFTA-ländema och EG.

Skälen för mitt förslag: I finansplanen till 1989 års budgetproposition (prop. 1988/89:100, bilaga 1; jfr FiU20 och rskr. 101) framhölls att tiden nu är mogen för att i allt väsentligt avveckla de kvarvarande delama av valutaregleringen. En valutalagstiftning bör behåUas endast i beredskapssyfte. Samtidigt underströks vikten av att avvecklingen sker på ett sådant sätt att en god statistik över utrikesbetalningama och en fungerande skattekontroll kan upprätthållas. Vidare konstaterades att konkreta beslut om en fortsatt avveckling kunde tas av riksbanken inom ramen för gällande valutalag och valutaförordning.

Regeringen återkom våren 1989 med en proposition om fortsatt valutareglering för tiden juli 1989-juni 1990 (prop. I988/89:I42;jfr FiU32 och rskr. 293). Föredragande statsrådet anslöt sig till och utvecklade de uppfattningar som hade kommit till uttryck i finansplanen. Föredragandens överväganden kan sammanfattas enligt följande: Valutaregleringen har i det närmaste spelat ut sin roll som stöd för penningpolitiken. Några samhällsekonomiskt eller stabiliseringspolitiskt bärande skäl att behålla det materiella innehållet i regleringen finns inte längre. - En bibehållen reglering skulle innebära att Sverige fjärmade sig från den internationella utvecklingen och gjorde avsteg från riksdagens ambition för Sveriges deltagande i

den västeuropeiska integrationen. Fria kapitalrörelser är ett av målen inom Prop. 1989/90:135 EG. Sverige måste eftersträva en lagstiftning på det finansiella området som ger konkurrensvillkor som är likvärdiga med omvärldens. Valutaregleringen bör därför i allt väsentligt avvecklas. En avveckling måste emellertid ske på ett sådant sätt att skattekontroll och statistikinsamling kan upprätthållas. Frihet att göra kapitaltransaktioner över gränsema fordrar ökad uppgiftsinsamling och uppgiftsskyldighet för de betalningsförmedlande bankerna. Det innebär också att vissa restriktioner måste gälla för betalningsförmedlingen till och från utlandet samt för förvaltningen av olika sorters värdepapper. - På sikt är det nödvändigt att frågor om skattekontroll i största möjliga utsträckning regleras utanför valutalagstiftningens ram. Valutalagstiftningen kan då begränsas tiU att vara en beredskapslagstiftning. När det materiella innehållet i valutaregleringen så långt som möjligt avvecklats inom ramen för den nuvarande valutalagen och valutaförordningen finns det anledning att återkomma med förslag om hur frågorna om skattekontroll skall lösas.

De riktlinjer som sålunda kommit till uttryck i finansplanen och i propositionen angående förlängning av valutaregleringen ligger tiU gmnd för mina överväganden i detta ärende.

Som jag tidigare nämnt har riksbanken med verkan fr.o.m. den 1 juli 1989 upphävt i huvudsak alla återstående valutarestriktioner. De restriktioner som kvarstår syftar till att upprätthålla en tillfredsställande skattekontroll och statistikfunktion. I enlighet med de redovisade riktlinjema anserjag att tiden nu är mogen att ändra de författningsmässiga gmndema för valutaregleringen. Valutareglering bör kunna tillämpas endast under säkerhetspolitiska kriser och i krig samt vid aUvarliga stömingar på det valutapolitiska området. För detta ändamål bör en lag om valutaregléring införas som får ren beredskapskaraktär.

En sådan konstmktion innebär emellertid att valutaregleringen inte kan läggas till grand för skattekontroll eller framställning av betalningsbalansstatistik. Som tidigare framhållits måste emellertid tillfredsställande funktioner i dessa avseenden upprätthållas. För dessa ändamål krävs aUtså särskild lagstiftning.

Vid utformningen av den nya lagstiftningen måste givetvis hänsyn tas till Sveriges intemationeUa åtaganden. Om fömtsättningarna här ändras exempelvis till följd av förhandlingar mellan EFTA-länderna och EG måste det övervägas hur lagstiftningen skall kunna anpassas till de nya förhållandena.

Arbetsgruppens förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att arbetsgruppen föreslagit att ett förordnande om valutareglering i krigsfallet inte skall behöva underställas riksdagen och genom att arbetsgmppens förslag inte innehåller någon regel om förlängning av valutaregleringen.

Remissinstanserna: Remissinstansema är i huvudsak positivt instäUda till förslaget. Flera av remissinstansema har emellertid framhåUit vikten av att lagen får karaktär av ren beredskapslagstiftning och betydelsen av att kriteriema för att sätta lagen i kraft under fredsförhållanden utformas så exakt som möjligt. Svenska Fondhandlareföreningen anser att valutareglering skall förbehållas krigssituationer och därmed jämförbara situationer. Kammarrätten i SundsvaU har påpekat att det i förslaget saknas motsvarighet till bestämmelsen i gällande rätt att ett förordnande som har underställts riksdagen men som inte har godkänts av riksdagen inom två månader är förfallet. Kammarrätten anser vidare att det bör övervägas att för mycket speciella förhållanden öppna en möjlighet att förlänga ett förordnande.

Skälen för mitt förslag: Som jag tidigare nämnt finns numera inget behov av att kunna vidta valutareglerande åtgärder annat än under säkerhetspolitiska kriser och i krig samt vid allvarliga störningar på det valutapolitiska området. Vid en intemationeU utblick kan konstateras att en sådan möjlighet att genomföra valutareglerande åtgärder under extrema förhållanden utgör ett normalt inslag i skilda regelkomplex som behandlar valutafrågor. För att tillgodose motsvarande behov för vår del bör en lag om valutareglering konstmeras som en fullmaktslag, dvs. vara permanent gällande men inte annat än under speciella förhållanden ge stöd för reglering. Först under i lagen angivna fömtsättningar skall en i lagen inskriven fullmakt träda i kraft, som ger regeringen befogenhet att förordna om reglering i de avseenden som fullmakten bestämmer.

Inom annan beredskapslagstiftning är det vanligt att fullmakter av detta slag sätts i kraft vid krig, krigsfara och under utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller krigsfara. Den skillnaden brakar då göras mellan krigsfallet och de två övriga fallen att regeringens ianspråktagande av fullmakten i andra fall än vid krig måste underställas riksdagen. Exempel på fuUmaktslagar av detta slag är förfogandelagen (1978:262), lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överiåtelse eller upplåtelse av fartyg m. m., lagen (1964:19) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m.m. (krigshandelslagen) liksom lagen (1957:684) om betalningsväsendet under krigsförhållanden.

Jag finner inte anledning att för valutaregleringslagens del frångå den Prop. 1989/90:135 systematik som har använts för övrig beredskapslagstiftning, vilket således innebär att fuUmaktema att förordna om valutareglering skall träda i kraft vid krig, vid krigsfara samt då det råder utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket befunnit sig. Regeln om valutareglering i ett skede efter krig eller krigsfara är formellt en olikhet i förhållande till den nu gällande valutalagen, men reglering i ett sådant läge har naturligtvis varit möjlig med stöd av de allmänna reglerna om valutareglering i fredstid.

Däremot anserjag inte det nödvändigt att, såsom arbetsgmppen föreslagit, undanta krigsfallet från att underställas riksdagen för godkännande. Jag föreslår nämligen inte någon tidsfrist inom vilken riksdagen skall ha meddelat ett godkännande. Om ett förordnande om valutareglering har underställts riksdagen inom den utsatta tidsfristen men riksdagen av någon anledning inte kan meddela ett beslut, kommer förordnandet alltså att gälla tills vidare.

Även i fredstid bordet finnas möjligheteratt under allvarliga kriser på det valutapolitiska området ta i anspråk valutareglering på motsvarande sätt som man i andra beredskapslagar låtit olika typer av kriser under fredstid utlösa möjlighet till reglering. Exempel härpå är ransoneringslagen (1978:268) och prisregleringslagen (1989:978).

Frågan om möjlighetema till valutareglering i fredstid rymmer flera viktiga avvägningsproblem. Den nu genomförda avregleringen måste ges beständig trovärdighet både inom och utom landet. Det får inte råda något tvivel om att ett i princip oåterkaUeligt steg har tagits mot en reell avreglering och marknadsorienterad styming av kapitalrörelsema. Ambitionen måste därför vara att ge valutaregleringslagen en renodlad beredskapskaraktär.

Detta innebär att påfrestningar på svensk ekonomi, som visar sig genom störningar på valuta- och penningmarknaderna, i princip skall åtgärdas med ekonomisk-politiska medel av annat slag än valutarestriktioner. Graden av påfrestning kan därvid i princip sägas vara av underordnad betydelse. Även stora destabiliserande kapitalrörelser kan som regel stävjas med tillräckligt kraftfulla allmänna ekonomisk-politiska åtgärder. De insatser som krävs kan visserligen på kort sikt te sig mera betungande än ingrepp i form av valutareglering men torde ändå vara nödvändiga om på sikt än allvarligare återverkningar skall kunna undvikas.

Det går emellertid inte att bortse från att extraordinära händelser och situationer kan uppstå som är av den karaktären att de inte kan bemästras med sedvanliga ekonomisk-politiska åtgärder. Det kan också röra sig om allvarliga stömingar förorsakade av externa händelser som en kris i det intemationella betalningssystemet. Under sådana extrema förhållanden kan en temporär reglering av kapitaltransaktioner bli nödvändig.

Departementspromemorians lagförslag angående valutareglering under
en kris i fredstid tar sin utgångspunkt i en särskild skyddsklausul i EG:s s. k.
slutliberaliseringsdirektiv (88/361/EEC). Enligt denna bestämmelse kan ett
medlemsland ges rätt att vidta vissa valutareglerande skyddsåtgärder i fall
då "short-term capital movements of exceptional magnitude impose severe
strains on foreign-exchange märkets and lead to serious disturbances in the 25

conduct of a Member State's monetary and exchange råte policies, being Prop. 1989/90:135 reflected in particular in substantial variations in domestic liquidity".

Vad gäller kriteriema för svensk valutareglering i fredstid har arbetsgmppen uttalat att lagtexten bör utfomias i nära överensstämmelse med EG-direktivets undantagsklausul. Dess innehåll har i promemorians lagförslag uttryckts så att reglering får ske "om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser". Enligt min mening finns det skäl att i lagtexten kvalificera kriteriet. Det bör alltså där klargöras att valutarestriktioner inte skall kunna införas i andra fall än då ekonomisk obalans har föranletts av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Det kan visserligen invändas att det ur valutapolitisk synvinkel inte alltid är möjligt, eller ens meningsfullt, att avgöra vad som är att hänföra till kortfristiga kapitalrörelser. Avgörande måste emellertid vara karaktären av lättrörlig placering. För avgränsningen kan en viss vägledning hämtas i slutliberaliseringsdirektivets lista på transaktioner som skall kunna bli föremål för valutarestriktioner. Denna lista omfattar bl. a. inlåning på räkning, finansiella lån och krediter samt olika penningmarknadsoperationer.

I slutliberaliseringsdirektivets undantagsklausul sägs inget om i vilken mån andra åtgärder först skall ha satts in i syfte att motverka en allvarlig påfrestning på valutamarknadema och valutapolitiken. Inte heller i departementspromemorians lagförslag har något sådant villkor formulerats. I några remissyttranden har anförts att det av lagtexten bör framgå att en reglering kan införas först sedan allmänna ekonomisk-politiska åtgärder befunnits otillräckliga.

Det är inte svårt att instämma i det principiellt önskvärda med en sådan komplettering. Problemen är emellertid uppenbara när det gäller att formulera en lagtext som på ett relevant sätt täcker det som kan läggas in i. ett begrepp av typ allmänna ekonomisk-politiska åtgärder. Här finns ju ett mycket brett spektrum aUtifrån helt marknadskonforma åtgärder till ingrepp av mer eller mindre radikal natur.

Bortsett från dessa problem finns det enligt min mening inte heller några vägande skäl att på det här området gå längre i bindande riktning än vad EG-direktiven föreskriver. Mot bakgrand härav finner jag det inte lämpligt att i lagtexten ytteriigare kvalificera foratsättningama för att fullmaktslagen skall tas i anspråk. Jag vill erinra om att regeringen i dessa faU inte får förordna om valutareglering annat än på framställning av fullmäktige i riksbanken. Även lagens egenskap av beredskapslag antyder att här ges en yttersta skyddsmöjlighet.

Som nämnts hänvisar EG-direktivets undantagsklausul till en lista över
vilka slag av kapitaltransaktioner som kan komma ifråga för reglering. Lis
tan är illustrativ, och en motsvarande uppräkning i lagtext är knappas än
damålsenlig. Med tanke på att det skall vara kortfristiga kapitalrörelser som
utlöser valutaregleringen är det emellertid naturligt att det också är sådana
kapitalrörelser som blir föremål för reglering. En reglering bör alltså träffa
handel med värdepapper och betalningsmedel, kortfristiga krediter och an
dra kortfristiga transaktioner, även om gränsen mellan korta och långa
transaktioner som sagt kan vara svår att urskilja i praktiken. Däremot bör en 26

valutareglering i fredstid inte beröra t.ex. fastighetsköp och andra lång- Prop. 1989/90:135 fristiga direktinvesteringar utomlands.

Det är också nödvändigt att en regleringsperiod i fredstid endast får vara i kraft under en begränsad tid. Inom EG ställs kravet att införda valutarestriktioner dels måste godkännas av kommissionen i anslutning till att de införs, dels får vara i kraft under maximalt sex månader.

Även i Sverige bör enligt min mening valutarestriktioner i fredstid ha en livslängd på högst sex månader. Därmed betonas regleringens karaktär av temporärt komplement till andra åtgärder. Ett förordnande om valutareglering skall därtill snarast möjligt godkännas av riksdagen, liksom en eventueU förlängning. Enligt min mening bör nämligen under fred en förlängning av ett förordnande kunna ske med sex månader i taget, om det är uppenbart att ändamålet med regleringen ännu inte har uppnåtts och att regleringen fortfarande behövs. Självfallet bör prövningen av regleringens nödvändighet vara lika sträng vid en förlängning som när regleringen införs första gången.

Sveriges förpliktelser enligt OECD:s kapitalliberaliseringsstadga innebär vidare att varje återgång till en reglering av tidigare frisläppta kapitalrörelser skall ske genom någon form av medgiven temporär avvikelse (dérogation). En sådan måste givetvis vara sakligt väl underbyggd för att kunna accepteras av organisationen.

En lagstiftning som skaU tillämpas både under krigsförhållanden och i fred kan inrymma konflikter såväl beträffande ordningen för att sätta lagstiftningen i kraft och prövningen i efterhand av ett förordnande som beträffande den arsenal av ingripande åtgärder som kan behövas. Vissa åtgärder som kan accepteras under krigsförhållanden kan vara svårare att godta under fred.

Det sagda lämnar två möjligheter. Den ena möjligheten är att i lagen separera bestämmelser om valutareglering under krig resp. under fred. Den andra är att utforma lagen så att den blir acceptabel för såväl krigs- som fredsförhållanden. Den senare metoden innebär betydande förenklingsvinster om den kan genomföras utan att vitala intressen behöver åsidosättas och bör därför enligt min mening så långt som möjligt tillämpas även om vissa avvikelser är ofrånkomliga.

När det gäller att sätta valutareglering i kraft bedömer jag liksom arbetsgmppen det väsentligt att en samverkan äger mm mellan regeringen och riksbanken. Liksom enligt gällande rätt bör principen vara att regeringen själv kan ta initiativ till valutareglering vid krig, medan initiativet under fredsförhållanden bör komma från riksbanken som den för valutapolitiken närmast ansvariga myndigheten (9 kap. 12 § regeringsformen). Vidare bör regeringen även i ett krigsläge vara tvungen att i någon form samråda med riksbanken innan valutareglering beslutas.

Bestämmelserna bör kunna förenklas ännu något mer än arbetsgmppen föreslagit. Detta kan ske genom att samtliga fall av valutareglering med anknytning till krig förs samman till en gmpp med enhetlig behandling.

Beträffande riksdagens prövning i efterhand av ett förordnande föreslår jag, som jag tidigare nämnt, att samtliga förordnanden oberoende av orsak skall underställas riksdagen för prövning.

Som framgått av det jag nu har redogjort för har riksbanken enligt mitt 27

förslag, liksom tidigare, en central roll när det gäller att sätta valutaregleringen i kraft. På samma sätt som tidigare skall riksbanken även administrera valutaregleringen. Mitt förslag skiljer sig från arbetsgmppens förslag på det sättet att jag på de flesta ställen har använt riksbanken som ett enhetligt begrepp i författningstexten. Detta är inte avsett att innebära någon saklig skillnad i förhållande till arbetsgrappens förslag utan bottnar främst i en strävan att förenkla författningstexten.

Bortsett från de inledande bestämmelsema följer mitt förslag i huvudsak den av arbetsgmppen förordade systematiken med bestämmelser om administration, uppgiftsskyldighet och kontroll, ansvar samt överklagande. Jag har för avsikt att i det följande närmare behandla fullmaktemas utformning samt en del av de övriga ämnesområdena.

1 detta sammanhang finns det emellertid anledning att kommentera de av arbetsgmppen föreslagna särskilda definitionema av olika begrepp. Dessa utgör en omfattande katalog i inledningen tiU arbetsgmppens förslag till valutalag (5 §) och syftar till att ringa in begreppet valutatransaktion. Förutom det begreppet används emellertid merparten av begreppen inte i den fortsatta lagtexten, och de kan av det skälet knappast försvara sin plats i lagen.

Ytterligare ett skäl att definitionskatalogen inte bör finnas med i lagen är att med all säkerhet ändringar av definitionema fortlöpande skulle bli nödvändiga för att dessa skulle förbli aktuella. Med hänsyn till det jagnu sagt bör de avsedda definitionema inte tas in i lagen. I stället bör begreppet valutatransaktion beskrivas i mera generella termer.

Prop. 1989/90:135

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kommerskollegium har påpekat att det i betänkandet (SOU 1989:107) Svensk utrikeshandel i krislägen bl.a. föreslås att regeringen skaU få fullmakt att under vissa förhållanden införa en avgift vid in-och utförsel av varor. Kollegiet noterar att det i den föreslagna valutalagen finns en motsvarande bestämmelse och bedömer det mindre lämpligt att på detta sätt etablera två parallella delvis överlappande avgiftssystem. Svenska FondhandlarefÖreningen har bl. a. uttalat att särskild postöppning endast bör komma i fråga under rena krigsförhåUanden.

Skälen för mitt förslag: Nu gäUande valutalag är en fullmaktslag. Den ger i sin centrala paragraf (2 §) nio olika fullmakter åt regeringen att meddela valutareglerande förordnanden. Genom en sådan uppdelning på olika fullmakter kan de befogenheter som lämnas i lagen i princip preciseras. Det blir vidare möjligt att sätta i kraft vissa fullmakter och utelämna andra, varige-

nom regleringens omfattning kan anpassas till olika situationer. Oavsett Prop. 1989/90:135 graden av liberalisering inom valutaregleringen har dock samtliga fullmakter alltid brakat tas i anspråk med undantag av den som ger befogenhet att förordna om hembud av utländska tillgångar. Anledningen härtill är att riksbankens tiUämpningsföreskrifter tiU valutaförordningen, vilka ger regleringen dess materiella innehåll, inte låter sig punkt för punkt hänföras till bestämda fullmakter i valutalagen. I praktiken har därmed föga vunnits genom de mera specificerade fuUmaktema.

Erfarenheten talar därför enligt min mening för att i den nya lagen ge en mera allmän fullmakt för regeringen att utfärda valutareglerande förordnanden. Uppdelning på olika områden och precisering av de materiella reglerna får sedan ske i den valutaförordning som regeringen fömtsätts utfärda med stöd av lagen. I sitt betänkande (SOU 1985:52) har också valutakommittén, som i övrigt hade detaljerade materiella regler för valutareglering i mera normala lägen, valt en sådan mera generell lösning för krigs-och krislägen. När det nu är fråga om en ren beredskapslag för just sådana extrema situationer, föreslår jag att den av valutakommittén för sådana fall valda tekniken används.

Den valda lösningen innebär att begreppet "valutatransaktion" ges en utformning som täcker in alla transaktioner som kan behöva läggas under kontroll. Begreppet får därmed omfatta varje transaktion varigenom en valutainlännings innehav av utländska finansiella tillgångar eller utländska skulder förändras. Under begreppet valutatransaktion inräknas även transaktioner rörande finansiella tillgångar och skulder som sker över Sveriges gränser antingen genom fysisk transport eller genom överföring på annat sätt.

Med en sådan allomfattande fullmakt är det egentliga regleringsområdet täckt. Utöver den fullmakt som avser egentliga transaktioner föreslår jag ytterligare tre fullmakter, nämligen en som ger möjlighet att låta riksbanken besluta om avgifter för tillstånd eller om deposition av belopp på konto i riksbanken, en som ger möjlighet att förordna om hembud av utländska tillgångar och en som ger rätt att bestämma om rätt att öppna och granska försändelser till eller från utlandet som finns inom postverket.

Ett förordnande om öppning och granskning av brev och andra försändelser är systematiskt att hänföra till kontrollen av valutaregleringen. Bestämmelsen härom, som har en motsvarighet i nu gällande valutalag, har därför i mitt lagförslag placerats under den rabriken. Även om det måste antas att utvecklingen mot hantering på elektronisk väg av valutor och värdepapper m. m. minskat behovet av brevöppning och likartade åtgärder anserjag ändå att åtgärderna har ett berättigande i en beredskapslag. Rätten till förtroliga försändelser är en av de grandläggande fri- och rättigheterna (2 kap. 6 § regeringsformen), och som Svenska Fondhandlareföreningen anfört är brevöppning en starkt integritetskränkande åtgärd. Till skillnad från arbetsgmppen anserjag därför att möjligheterna att använda brevöppning m. m. måste begränsas till krig och krigsnära situationer (jfr 2 kap. 12 § och 13 kap. 6 § regeringsformen).

Den risk för överlappning av olika avgiftssystem som kommerskollegium

Arbetsgruppens förslag: Skiljer sig från mitt förslag genom att arbetsgmppen föreslagit att uppgiftsskyldigheten även skall avse statistikändamål, att valutarevision skall kunna företas i kontrollsyfte, att straffmaximum för normalgraden av uppsåtliga valutabrott sänks till fängelse sex månader, att den förlängda preskriptionstiden bibehålls, att begränsningarna beträffande vite och straffbarhet resp. rättelse slopas.

Remissinstanserna: Riksåklagaren påpekar att valutakommittén i denna del föreslog att riksbanken skulle äga rätt att i samband med taxeringsrevision verkställa valutarevision i valutakontroUerande syfte och att riksåklagaren i sitt yttrande över förslaget då bl. a. anförde:

Kommittén har föreslagit en vitessanktionerad upplysningsplikt för den enskilde samt en rätt för riksbanken att i samband med taxeringsrevision verkställa valutarevision i valutakontroUerande syfte. Enligt min mening väcker en sådan ordning betänkligheter från principiella synpunkter. Till en början vill jag framhålla att de rättigheter och skyldigheter som gäller dem som är föremål för utredning på väsentliga punkter är helt olika beroende på om det är fråga om valutarevision eller taxeringsrevision. Sålunda haren skattskyldig en principiell upplysningsplikt medan en för brott misstänkt person har rätt att vägra yttra sig. En valutarevision är inte knuten till någon uppgiftsskyldighet utan har inte något annat syfte än att utreda om valutabrott har begåtts. Den av kommittén föreslagna vitessanktio-nerade skyldigheten att lämna upplysningar och förete handlingar för valutakontroll är således inte förenlig med de grandläggande principer som gäller för utredning om brott. Riksåklagaren konstaterar att arbetsgrappen gått ifrån kopplingen mellan taxerings- och valutarevisionerna men att de invändningar som anfördes mot kommitténs förslag även kan riktas mot arbetsgrappens förslag eftersom detta innebär att valutarevision skall kunna ske utan att någon misstanke om brott föreligger. Riksåklagaren noterar vidare att arbetsgmppen

inte har behandlat eller motiverat sitt förslag i denna del. Riksåklagaren Prop. 1989/90:135 uttalar vidare att eftersom valutagmppens förslag till ny valutalag endast skaU tillämpas vid krig och andra extraordinära förhåUanden bör straffmaximum vid normalfallet av valutabrott sättas högre än sex månaders fängelse. Samhällets intresse av att lagföra valutabrott kan bli mycket starkt under tider av oro. Ett högre maximistraff också för brott som inte betecknas som grova inskärper vikten av att valutabrott inte får förekomma under sådana tider. Dessutom kan inte anhållande och häktning tillgripas annat än undantagsvis om inte straffmaximum för dessa brott höjs. En skärpning skulle visserligen innebära att strafföreläggande inte kan utfärdas. Det är dock tveksamt om det är lämpligt att utfärda strafföreläggande för brott mot en beredskapslag. Svenska Bankföreningen konstaterar att arbetsgmppens förslag till 13 § syftar till att ge det rättsliga underlaget för uppgiftsskyldighet dels för kontroll av lagens efterlevnad, dels för statistik. Vidare noteras att beträffande kontrolländamålet är enligt förslagets 19 § överträdelse av varje valutareglerande föreskrift straffbar. Bestämmelsen i 13 § ålägger envar som företagit en valutatransaktion uppgiftsskyldighet. Om uppgiftsskyldigheten inte fullgörs kan vite föreläggas. Av detta följer att envar kan vid vite föreläggas att lämna uppgift som leder till att han straffas för den transaktion som uppgiften avsåg. Bankföreningen anser att en sådan ordning inte kan lagfastas. Skälet till att dessa motsägelser uppkommer är att förslaget om uppgiftsskyldighet här kommer i konflikt med den grandläggande straffprocessuella principen att ingen är skyldig att lämna uppgifter som skulle kunna medföra att han själv eller honom närstående (jämför rättegångsbalkens regler om vittnesplikt) döms för brott. Det strider mot nämnda princip att framtvinga sådana uppgifter medelst vite. Bankföreningen erinrar också om att uppgiftsskyldighet om varjehanda valutaförhållanden inte rimligen kan åvila den som en gång företagit en valutatransaktion. Avsikten är uppenbarligen att uppgiftsskyldigheten skall avse uppgifter och handlingar rörande den företagna transaktionen. Bankföreningen anser även att den föreslagna valutarevisionen, som i princip är att jämställa med föran-dersökning i brottmål, är oförenlig med gmndläggande straffprocessuella principer.

Skälen för mitt förslag: Det ligger i sakens natur att regleringar i olika former för sin effektivitet fordrar något slag av sanktioner vid överträdelser samt att det finns möjligheter att utöva kontroll av hur regleringen efterlevs. Utgångspunkten för hur sanktions- och kontrollmöjligheterna skall utformas beror till någon del av lagstiftningens karaktär. Det måste regelmässigt antas att beredskapslagstiftning som är avsedd att tillämpas endast i extrema krissituationer har ett väl underbyggt stöd i det allmänna rättsmedvetandet. En sådan lagstiftning innebär emellertid även att samhället måste se allvarligt på överträdelser av den. Ytterligare en aspekt som måste beaktas är att kontrollen och formerna för denna bör stå i proportion till det intresse som skall bevakas och den situation som råder i samhället.

När det gäller förslaget till lag om valutareglering vill jag anföra följande.
Det ankommer på riksbanken att utöva kontroll över valutaregleringen.
Kontrollverksamheten är nödvändig för att kunna tillse att målen med va
lutaregleringen uppnås. Ett effektivt kontrollsystem medför också större 31

möjligheterattföljavalutatransaktionerochpåsåsättkontroUeraeffektema Prop. 1989/90:135 av utfärdade valutarestriktioner. Detta medför att regleringen kan få en flexibel tillämpning och anpassas till utvecklingen. Kontrollarbetet ingår därför som ett viktigt led i riksbankens uppgift som landets centrala valutamyndighet. Eftersom mitt förslag till valutareglering bygger på tillståndskrav, innebär detta att förekomsten av förhandskontroll från riksbankens sida är knuten till de valutaärenden som inte får avgöras av auktoriserade valutahandlare utan fömtsätter en tiUståndsprövning av riksbanken.

Man skulle teoretiskt kunna tänka sig ett system med enbart förhandskontroll. Förhandskontrollen skulle emeUertid i ett sådant system behöva bli mycket omfattande. Det skulle vara nödvändigt att uppställa tillståndskrav för alla valutatransaktioner. En sådan ordning skulle bli alltför otymplig och tidskrävande. Eftersom ett system med efterhandskontroll innebär avsevärda fördelar anserjag att kontrollen bör bygga på ett sådant system.

Enligt min mening får tveksamhet inte råda om riksbankens rätt att kräva in uppgifter och handlingar för efterhandskontroll av genomförda valuta-transaktioner. En sådan bör därför slås fast i valutaregleringslagen. Rätten bör emellertid begränsas till att avse subjekt som för egen eller annans räkning har företagit en valutatransaktion för att därigenom förhindra att uppgiftskrav helt grandiost riktas mot vem som helst. 1 tydlighetens intresse bör vidare anges att uppgiftsskyldigheten bara är kopplad till just den företagna valutatransaktionen.

Arbetsgrappen har föreslagit att uppgiftsskyldigheten även skall omfatta statistikändamål. Enligt min uppfattning är det mindre lämpligt att införa regler om statistik i en lag som är avsedd att tillämpas bara under kortare krisperioder. Bestämmelsen bör därför inte införas.

Möjligheten att infordra uppgifter är en föratsättning för att riksbanken på ett tillfredsställande sätt skall kunna fullgöra sin uppgift som central valutavårdande myndighet. Uppgiftsskyldigheten skulle emellertid vara tämligen meningslös om riksbanken inte hade någon sanktion att tillgripa om skyldigheten inte fullgörs. Vad som därvid kan komma i fråga är vite. För att garantera riksbankens möjligheter att erhålla begärda uppgifter föreslår jag därför att riksbanken ges en möjlighet att förelägga vite om någon underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet. Möjligheten att utsätta vite föratsätter att det är klarlagt att vitets adressat har företagit en valutatransaktion. Jag vill understryka att om misstanke om överträdelse av valutaregleringen har uppstått, avsikten inte är att riksbanken genom att infordra uppgifter skall ägna sig åt brottsutredande verksamhet. Föreligger brottsmisstanke skall riksbanken i stället överlämna ärendet till polis och åklagare för utredning.

I den föreslagna lagens sanktionsbestämmelser beläggs uppsåtliga och grovt oaktsamma överträdelser av valutaregleringen med straff. Det straffbara området är i princip heltäckande.

En kontroll av regleringen innebär med nödvändighet att efterforska om överträdelser har skett. Eftersom i princip alla överträdelser är straffbara, innebär kontroUen i sin yttersta konsekvens en verksamhet för att efterforska brott.

Med anledning av remissinstansemas kritik i det här sammanhanget viU 32

jag säga följande. Av min tidigare redogörelse framgår att det är nödvändigt Prop. 1989/90:135 för kontrollsystemets funktion att riksbanken har en möjlighet att framtvinga uppgifter genom att utsätta vite. Såsom remissinstansema påpekat kan kombinationen av vite och straff leda till konflikter med grandläggande straffrättsliga principer. En sådan är att ingen skaU tvingas medverka till att utreda ett brott han själv har begått. En annan är att ingen får utsättas för dubbla straff. Det är enligt min mening närmast en självklarhet att berörda rättsvårdande myndigheter, främst inom åklagar- och domstolsväsendet, upprätthåller gmndläggande straffrättsliga principer. Man kan därför räkna med att uppgifter för valutakontroll som har framtvingats genom ett vitesföreläggande inte kommer att läggas till grand för åtal eller straff för överträdelse av valutaregleringen. Däremot kan uppgiftema givetvis användas för att beivra t. ex. ett skattebrott.

När det gäUer principen att ingen får utsättas för dubbla straff för samma gäming vill jag anföra följande. I författningar där vite och straff kombineras är det bmkligt att det även finns en regel av innebörd att den som inte efterkommit ett vitesföreläggande inte får dömas till ansvar för gäming som omfattas av föreläggandet. En sådan regel bör föras in även i denna lag. Av den förevarande principen följer även att den som har straffats för underlåtenhet att lämna uppgifter därefter inte vid vite kan föreläggas att lämna uppgifter beträffande samma valutatransaktion.

Enligt den ordning jag nu har beskrivit måste riksbanken alltså välja mellan att förelägga vite för att erhålla uppgifter och att ange underlåtenheten att lämna uppgift till åtal.

Beträffande möjligheterna att förelägga vite för att uppnå rättelse vid en
överträdelse av valutareglering vill jag hänvisa till vad föredragande stats
rådet anförde (prop. 1975:82 s. 28 f) då motsvarande regler infördes i den
nu gäUande valutalagstiftningen. I propositionen uttalades bl.a.: Av vad
riksbanksfullmäktige har anfört framgår att tanken är att riksbanken i vissa
fall, när valutabrott har begåtts, skall kunna avstå från att ange brottet till
ätal och i stället genom ett vitesföreläggande söka åstadkomma att inträffad
valutaskada blir avhjälpt. Det kan också tänkas att riksbanken skulle i all
varligare fall finna anledning såväl att låta brottet gå till åtal som att förelägga
vite. Att fömtom åtalsangivelse tillgripa vitesföreläggande kan i dessa
fall vara påkallat, om valutaskadan är betydande, exempelvis om olovligt
utförd valuta uppgår till mycket högt värde. En kombination av straff och
vite skulle bli följden, om möjligheten att förelägga vite utvidgas på det sätt
riksbanksfullmäktige har föreslagit. Straffansvar kan drabba den som över
träder förbud som har föreskrivits i valutaförordningen eller av riksbanken
med stöd av förordningen. Straffansvar kan också följa i de fall därnågon har
åsidosatt föreskrift som riksbanken har uppställt i fråga om tillstånd enligt
valutaförordningen. Vitesföreläggandet skulle däremot ha till syfte att fram
tvinga åtgärder, varigenom den otillåtna dispositionen omintetgörs. Döms
sådant vite ut, kommer beslutet därom i flertalet fall att gmndas på att den
förelagde i ett senare skede än det som straffansvaret hänför sig till har
underiåtit att vidtaga åtgärder. Det är dock tänkbart att straffansvar - i
samband med att någon har åsidosatt eller underlåtit att uppfylla ett med
tillståndet förbundet villkor hänför sig även tiU sådant senare skede. 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

Införs den föreslagna vitesbestämmelsen, bör det därför samtidigt föreskri- Prop. 1989/90:135

vas att den som inte har efterkommit ett vitesföreläggande inte får dömas tiU

ansvar för gäming som omfattas av föreläggandet. Även om en dubblering

av straff och vite sålunda inte skulle behöva befaras, kan enligt min mening

en form av dubbel effekt inträda för den händelse egendom som har varit

föremål för valutabrott eller värdet av sådan egendom förklaras förverkat.

Förverkande- och vitespåföljdema måste nämligen anses åstadkomma i viss

mån samma effekt. Båda neutraliserar helt eller delvis resultatet av brottet.

Domstolen har emeUertid möjligliet att efter skälighetsbedömning avstå

från att meddela förverkandeförklaring eller kan välja att meddela endast

partiell sådan förklaring. Det får fömtsättas att denna möjlighet utnyttjas

om vite har dömts ut. Särskild föreskrift för sådana fall skulle därför inte

behövas. För det fall att en dom på förverkande av berörd egendom redan

har meddelats, kan däremot enligt min mening ett uttryckligt förbud mot att

vitesföreläggande används vara påkaUat.

Arbetsgmppen har inte föreslagit någon regel av innebörd att ett vitesföreläggande inte får användas för det fall att en dom på förverkande av berörd egendom redan har meddelats. Eftersom det som anfördes i propositionen i denna fråga enligt min mening alltjämt äger giltighet, bör en regel av nyss nämnda innebörd föras in i lagen.

Beträffande den av arbetsguppen föreslagna bestämmelsen om åtalspreskription vill jag säga följande. Motsvarande bestämmelse finns i nu gällande valutalag och föreslogs genom prop. 1975:82. Bestämmelsen innebär att preskriptionstiden för valutabrott förlängs i förhållande till de allmänna regler om åtalspreskription som gäller enligt 3 5 kap. I § första stycket brottsbalken. Av propositionen (s. 34) framgår att motivet till att införa en sådan regel i valutalagen var att undanröja de praktiska olägenheter det innebar att ha olika preskriptionstider för valutabrott och skattebrott eftersom dessa brott ofta var kombinerade med varandra. I och med att den föreslagna lagen nu kommer att vara en ren beredskapslag saknas enligt min mening anledning att i den föra in regler som inte uteslutande är betingade av lagstiftningens ändamål, nämligen valutareglering.

När det gäller frågorna om valutarevision samt straffbar riksåklagaren i sitt remissyttrande utföriigt utvecklat sin ståndpunkt beträffande dessa frågor, och jag är för egen del beredd att godta de invändningar som framförts. Enligt nu gällande valutalag är straffmaximum för normalgraden av uppsåtliga valutabrott fängelse ett år. Arbetsgmppen har föreslagit att straff-maximum för sådana brott sänks till sex månader. Såsom riksåklagaren konstaterar rimmar en sådan sänkning mindre väl med att valutalagen nu omformas till en ren beredskapslag. Jag anser därför att straffmaximum för normalgraden av uppsåtliga valutabrott bör sättas till fängelse ett år. Det jag nu sagt innebär att de nuvarande möjlighetema att tillgripa anhållande och häktning bibehålls.

Den nuvarande valutalagstiftningen kan sägas vara uppbyggd på förhål
landevis måttliga straffsatser samt omfattande kontroll- och rättelsemöjlig
heter. I princip alla de bestämmelser som reglerar detta har överförts till
lagen om valutareglering. Arbetsgmppen har utan att närmare motivera det
dämtöver föreslagit att det i den nya lagen förs in en möjlighet för riksban- 34

Arbetsgruppens förslag: Huvuddragen för fullföljdsordningen inom riksbanken överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Sundsvad har påpekat att det i arbetsgrappens förslag liksom i nu gällande lag saknas bestämmelser i frågan om valutanämndens beslut är överklagbart. Kammarrätten anser vidare att det kan vara av värde att i lagstiftningsärendet ta upp frågan om och i vad mån lagen om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut är tillämplig på av riksbanken enligt den nu aktuella lagstiftningen fattade beslut. Svenska Bankföreningen har fört fram frågan om rättslig kompetens i riksbanksfullmäktige när fullmäktige beslutar i egenskap av besvärsinstans.

Skälen för mitt förslag: Prövningsförfarandet enligt gällande valutareglering utgörs av ett internt tvåinstanssystem inom riksbanken där valutastyrelsen utgör första och fullmäktige slutlig instans vid prövningen av ett valutaärende. Ett beslut som har fattats i valutastyrelsen kan överklagas till fullmäktige inom tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Bestämmelsen omfattar även de fall då det första beslutet har fattats i valutadirektionen eller på tjänstemannanivå. Prövningen i fullmäktige skall således äga mm oavsett på vilken nivå det första beslutet har fattats. Den praktiska hanteringen inom riksbanken av ett överklagande har skett efter ett system av omprövning av och yttrande över ärendet. Utöver denna ordning skall på begäran av minst tre av valutastyrelsens ledamöter dess beslut automatiskt underställas fullmäktiges prövning.

Valutakommittén avhandlade i sitt betänkande gmndligt frågorna om överklagande, således även frågan om rättslig kompetens i fullmäktige. Kommittén konstaterade sammanfattningsvis att det inom ramen för en fungerande valutareglering och med beaktande av riksbankens konstitutionella ställning inte är möjligt att förändra nuvarande ordning för överklagande på ett acceptabelt och meningsfullt sätt. Det avgörande skälet för detta ställningstagande var att det inte går att finna något annat organ än fullmäktige som har den kompetens som krävs, och att ett inrättande av ett från riksbanken fristående överprövningsorgan skulle medföra en gmndläggande förändring av riksbankens ställning. Det slutliga avgörandet i valutaärendena borde således även fortsättningsvis ske i fullmäktige.

Enligt min mening är det mindre tillfredsställande att förvaltningsbeslut enligt valutaregleringen inte kan överprövas i normal ordning. EmeUertid har jag inte bedömt det möjligt att inom ramen för omdaningen av valutalagen till en beredskapslag närmare penetrera hithörande frågor, särskilt

som dessa kan komma att behöva övervägas i ett större sammanhang. Det kan inte heller bortses från att det intema tvåinstanssystemet lämnar en möjlighet till en enhetlig och snabb handläggning av ärendena, vilket har särskild betydelse i tider av kris. Till detta kommer den möjlighet till prövning av lagenligheten av fullmäktiges beslut som öppnats genom införandet av lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Jag bedömer inte att en möjlighet att vid överprövning av beslut tillföra fullmäktige rättslig kompetens totalt sett skulle innebära en positiv förändring. Med hänsyn tiU det jag nu sagt bör tvåinstanssystemet inom riksbanken i huvudsak bibehållas. Däremot menar jag att man inte bör komplicera lagtexten med bestämmelser om möjlighet föir ledamöter av valutastyrelsen att underställa ett beslut fullmäktiges prövning. Denna möjlighet för en minoritet i valutastyrelsen att föra upp principfrågor till fullmäktige torde inte ha alls samma betydelse när valutaregleringen blir en krigs- och krisåtgärd som sätts in under begränsad tid.

Om regeringen vid valutareglering förordnar om inlösen av utländska betalningsmedel m. m. och enighet därvid inte kan uppnås om hur tillgångarna skall värderas, skall tvisten slitas av en nämnd (valutanämnden). Nämnden skall också bestämma efter vilken kurs omräkningen till svenska kronor skall ske. Till valutanämnden utses en ledamot vardera av regeringen, riksbanken och rikssammanslutningen av handelskamrar.

Valutanämnden är ett från riksbanken och regeringen fristående organ. Några konstitutionella komplikationer med att införa en rätt att överklaga nämndens beslut anserjag därför inte föreligga. Inte heller bedömer jag att det i övrigt föreligger några skäl att undanta nämdens beslut från överprövning. En talan mot nämndens beslut bör med hänsyn till arten av de frågor som nämnden skall pröva lämpligen fullföljas till hovrätt.

Prop. 1989/90:135

kriteriema för auktorisation av valutahandlare närmare utvecklas. NO ifrå- Prop. 1989/90:135 gasätter om inte valutalimiterna bör hänföras till sådana frågor om bankernas soliditet som regleras i banklagstiftningen och övervakas av bankinspektionen. NO menar vidare att argumentet att riksbanken vid valutaoro har möjlighet att sänka limiterna och därigenom reducera bankemas möjligheter att generera destabiliserande valutaflöden återspeglar ett synsätt som kan ifrågasättas i en situation där valutaregleringar har övergivits som valuta-politiskt medel. Svenska Bankföreningen och Svenska Fondhandlareföreningen anser att valutalimiter endast bör få uppställas under extraordinära förhållanden. Finansbolagens Förening menar att prövningen av en ansökan om valutahandelstillstånd skall ske uteslutande med utgångspunkt från kreditinstitutets kompetens och att grandföratsättningama för tillstånd bör vara gemensamma för alla kreditinstitut under tillsyn. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser beträffande valutahandelstillstånd och valutabanks exklusiva rätt att förmedla valutatransaktioner troligt eUer i varje faU möjligt att denna måste upphävas i och med åtaganden inom ramen för en framtida integrerad europeisk finansmarknad. Även konkurrensaspekten talar för att man skall söka undvika en exklusiv rätt till vissa affärer för inhemska banker och institut. Sveriges Industriförbund menar att valutahandelstillstånd bör kunna ges till större exportföretag med omfattande valutatransaktioner.

Skälen för mitt förslag: Valutaregleringen har upprätthållits genom att de institut som erhållit valutahandelstillstånd också haft ansvaret att tillse att betalningama till och från utlandet inte stått i strid mot regleringen. Denna myndighetsutövning har motiverat att auktorisation att vara s.k. valutabank getts bara till ett begränsat antal institut, i praktiken affärsbanker, vissa sparbanker samt postverket.

Valutahandelstillstånden har främst inneburit auktorisation för bankema att handla med valutor och utföra betalningar till och från utlandet. I tUl-stånden har också angetts riksbankens rätt att reglera valutabankemas positioner i valuta.

Funktionen att administrera valutaregleringen kommer nu att försvinna. Däremot kvarstår behovet av skattekontroll och statistikinsamling vid utlandstransaktioner. Med skattekontroll avses även den kontroll som tullmyndighet i egenskap av skattemyndighet utför beträffande skatter och avgifter som uppbärs vid import av varor. Framför allt motiverar behovet av en god skattekontroll att betalningarna går genom seriösa institut. Det finns dock knappast skäl att begränsa denna krets lika snävt som tidigare.

Det system för utlandsbetalningar och valutahandel som Sverige väljer
har betydelse också i EG-perspektivet. EG-lagstiftningen föratsätter att ett
minimum av restriktioner skall gälla för kapitalrörelser och löpande betal
ningar över gränsema. Det system för "single banking license" som lanserats
genom det andra banksamordningsdirektivet (89/646/EEC) synes inte
medge någon exklusiv auktorisation för sådana finansiella tjänster som va
lutahandel. Varje kreditinstitut, som i sitt hemland auktoriserats att handla
med valutor och förmedla betalningar skall i princip ha rätt att fritt utföra
detta slags tjänster inom hela EG. Om Sverige inte skaU fjärma sig alltför
mycket från EG i denna fråga, är det således angeläget att valutahandelstill
stånden kan ges till en betydligt bredare gmpp av institut än tidigare. 37

Utöver vad EG:s regler föranleder anserjag att avregleringarna på den Prop. 1989/90:135 svenska finansmarknaden samt konkurrens- och effektivitetsskäl motiverar att kretsen av valutahandlare hålls mindre snäv än idag. Verksamheten bör inte särregleras mer än som behövs för att tillgodose behovet av rapportering och kontroll för skatte- och statistikändamål.

Emellertid föreligger det ännu inte för Sverige acceptabla möjligheter till en tillfredsställande skattekontroll med hjälp av uppgifter från utlandsba-serade kreditinstitut. Skattekontrollen är av så stor betydelse att jag inte finner det möjligt att nu avstå från ett krav på att betalningar tiU och från utlandet skall förmedlas av institut som står under svensk tillsyn. Här är vi således tills vidare tvungna att beskära utländska instituts möjligheter att fullt ut erbjuda finansieUa tjänster på den svenska marknaden. Som framhålls i propositionen om ägande i banker och andra kreditinstitut m. m. (prop. 1989/90:116) bör emellertid utländska banker som etablerar sig genom filial här i landet kunna få valutahandelstiUstånd på samma vUlkor som svenska banker.

I EG:s kapitaUiberaliseringsdirektiv (88/361/EEC) sägs i artikel 4 att medlemsländema får vidta de åtgärder av administrativ natur som bedöms nödvändiga av bl. a. skattekontrollskäl i samband med fria kapitalrörelser. Vilken typ av bestämmelser som kan anses förenliga med angivna syften är ännu oklart. En föratsättning sägs dock vara att dessa inte får till effekt att kapitalrörelsema hämmas.

Det kan därför fömtses att olika begränsande regler för utlandsbetalningar kommer att granskas och prövas i samband med förhandlingama mellan EFTA-länderna och EG. De inskränkningar som nu föreslås i hanteringen av utlandsbetalningar är motiverade av skattekontrollskäl. Det är då viktigt att vi är beredda att ompröva reglerna om och när fömtsättningarna förbättrats för ett intemationellt samarbete på skatteövervakningens område.

När det sedan gäller att på lämpligt sätt avgränsa den gmpp av institut på den svenska marknaden som bör kunna komma ifråga som valutahandlare och ange i vilken utsträckning verksamheten skall få bedrivas, finns det i huvudsak två olika synsätt att utgå ifrån. Det ena innebär att samtliga kreditinstitut som står under myndighetstiUsyn också skall ha en principiell rättighet att bedriva handel med valutor och göra utlandsbetalningar. Myndigheterna kan sedan inskränka denna rättighet utifrån vissa kriterier om lämplighet, institutets normala verksamhetsområde etc.

Altemativet är att riksbanken efter ansökan i varje enskilt faU utfärdar en auktorisation för valutahandel, varvid även i detta faU begränsade tillstånd bör kunna ges.

Den praktiska tillämpningen av dessa två metoder behöver inte skilja sig
nämnvärt åt. En rätt att vara valutahandlare skall alltid gmndas på att
institutet uppfyller krav på lämplighet m.m. Den avgörande och önskvärda
förändringen från nuvarande förhållanden bör vara att vidga kretsen av
presumtiva valutahandlare till att omfatta flera slag av kreditinstitut. Ett
rimligt urvalskriterium kan då vara att samtliga institut som lyder under
tillsyn av myndighet bör kunna komma ifråga som valutahandlare, således
även t.ex. finansbolag och försäkringsbolag. Som nämnts bör också ut- 38

ländska banker som har fått rätt att driva verksamhet genom filial i Sverige Prop. 1989/90:135 kunna få valutahandelstillstånd. Med tanke på att redan det nu sagda innebär en betydande utvidgning av antalet möjliga valutahandlare samt mot bakgrand av vikten av en fungerande skattekontroll, anserjag att det bör krävas tillstånd för att bedriva någon form av valutahandel.

Riksbanken får således göra en lämplighetsprövning i varje enskilt faU. Det är då angeläget att denna prövning inte sker efter så hårda kriterier att den åsyftade breddningen och ökade konkurrensen inom valutahandeln motverkas. Någon behovsprövning skall det inte vara fråga om. Vi bör i detta sammanhang vara medvetna om att braket av ansöknings- och prövningsförfaranden i intemationella sammanhang ofta ses som dolda regleringar. Dessa kan fömtses bli mer uppmärksammade efter hand som den intemationeUa integrationen fortsätter.

Den nuvarande beteckningen valutabank för institut som erhållit valutahandelstillstånd finner jag mindre lämplig med den liberalare och flexiblare tillståndsgivning som nu föreslås. En bättre gemensam benämning är auktoriserad valutahandlare.

I samband med valutahandelstillstånden vill jag också något beröra frågan om valutaiimiter. Dessa reglerar bankemas nettopositioner i utländsk valuta. Syftena med limiter är dels att kontrollera kursriskema i valutahandeln, dels att begränsa bankemas möjligheter att ändra sina positioner så att potentiella stömingar på valutamarknadema kan minskas. Regleringen kan sägas omfatta såväl kvalitativa som kvantitativa aspekter på valutahandeln.

Det är oklart om någotdera syftet varit tyngre vägande. Riksbankens och bankinspektionens tillsynsområden kan här sägas gå i varandra. Omsorgen om bankernas risktagande är i första hand reglerat i bankrörelselagen med bankinspektionen som den närmast ansvariga myndigheten. Idag rekommenderar inspektionen t. ex. limiter för bolag under dess tillsyn vid sidan om bankema.

Frågan om kapitaltäckning för valutapositioner i alla slag a v kreditinstitut utreds nu både inom EG och i den s. k. Baselkommittén. Svenska myndigheter kommer därför inom en ganska snar framtid att behöva ta stäUning till behovet av limiter från risksynpunkt.

Vad sedan gäller de mer valutapolitiska aspekterna har det från bankhåU ifrågasatts om inte limitema, i och med att valutaregleringen slopats, bör reserveras för extraordinära förhållanden och knytas till den föreslagna valutaregleringslagen. Det har även påpekats att utländska bankfilialer i Sverige genom sina moderbankers valutaverksamhet kan komma att få en konkurrensfördel gentemot svenska banker.

Valutalimitema måste enligt min mening ses i ett intemationellt sammanhang. Braket av limiter på bankemas, dvs. de stora professionella aktörernas, valutahandel är vanligt intemationellt sett. Liberaliseringen av kapitalrörelsema har inte ändrat det förhållandet. Valutapolitisk stabilitet ges med all rätt hög prioritet i det intemationella samarbetet. Förekomsten av valutalimiter ses som ett stabiliserande inslag i centralbankemas politik.

Även för Sveriges del har braket av valutalimiter utgjort ett traditioneUt
inslag i riksbankens valuta- och penningpolitik. Mer i formell mening har
limitema varit knutna till valutaregleringen. Jag anser inte att det idag finns 39

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Huvuddelen av remissinstanserna har inte haft något att invända mot arbetsgrappens förslag. Några, t. ex. Svenska Fondhandlareföreningen, Kooperativa Förbundet och Företagens Uppgiftslämnardelegation, avstyrker dock att regler om både statistik och skattekontroll tas in i betalningslagen. Fondhandlareföreningen godtar att lagstöd ges för riksbankens behov av betalningsbalansstatistik men avstyrker att betalningslagen utnyttjas för skattekontroll. I den mån skattekontroll behövs får den frågan enligt Fondhandlareföreningen lösas på annat sätt. Kooperativa förbundet anser att betalningslagen bör befrias från föreskrifter som tillkommit av skattekontrollskäl och att sådana bestämmelser bör ingå i skattelagstiftningen. Företagens uppgiftslämnardelegation anser att förslaget innebär en sammanblandning av uppgiftskrav för tillsyn och för statistik. Delegationen avstyrker förslaget till betalningslag och anser att det första steget borde vara att samordna uppgiftskraven för betalningsbalans- och för handelsstatistik i övrigt mellan riksbanken och statistiska centralbyrån. Uppgiftskraven bör bygga på samma systematik som förväntas ske i den kommande lagen om den statliga statistikproduktionen. Riksåklagaren och Svenska Bankföreningen påpekar att det av betalningslagens lydelse bör framgå att lagens syfte också är skattekontroll.

Skälen för mitt förslag: Riksbanken sammanställer och presenterar den svenska betalningsbalansstatistiken. Statistiken baseras i huvudsak på uppgifter från statistiska centralbyrån, från riksbankens rapporteringssystem för betalningar till och från utlandet och från särskilda rapporter från banker, fondkommissionärer och vissa större företag. De uppgifter som hämtas från statistiska centralbyrån avser offentlig statistik över varahandel, sjöfartstjänster och handelskrediter. Denna del av statistikinsamlingen behandlas inte vidare här. Övrig uppgiftsinsamling sker med stöd av föreskrifter i valutaförordningen.

Under 1980-talet har stora förändringar gjorts i rapporteringssystemet för utrikesbetalningar. Systemet har efterhand gjorts alltmer effektivt. Sedan febraari 1987 finns ett heltäckande datoriserat rapporteringssystem för betalningar till och från utlandet, det s. k. BOK-systemet.

Uppgifter om huvuddelen av tjänstehandeln, privata transfereringar och Prop. 1989/90:135 vissa kapitaltransaktioner hämtas in via BOK-systemet, enligt vilket valutabankema på magnetband rapporterar alla betalningar till och från utlandet som utförts för kunders räkning och som överstiger 50 000 kr. Varje betalning rapporteras separat med uppgift om bl. a. den inhemska partens identitet, datum, valuta, belopp, betalningsändamål, motpartens land och, vid betalning tiU utlandet, motpartens namn.

Härigenom får riksbanken en heltäckande information om de betalningar över frigränsen 50 000 kr. som sker genom BOK-systemet. Kravet på rapportering baseras i dag på den gällande huvudprincipen, som för närvarande kommer till uttryck i 10 a § valutaförordningen jämte riksbankens föreskrifter, att betalningar till och från utlandet skall gå genom valutabank. Riksbanken har dock ansett att en del avsteg från denna princip har kunnat göras utan att informationsinsamlingen väsentligt försvårats. Sålunda får transaktioner i vissa fall ske över konto i utlandet. Utjämnande av fordringar och skulder inom en koncem får ske i kvittningssystem. Riksbanken har för dessa fall föreskrivit särskild rapportering direkt till riksbanken.

För vissa typer av valutatransaktioner har riksbanken också bestämt att en särskild rapportering skaU ske direkt till riksbanken. Det gäller bl. a. direkta investeringar, lån och värdepappershandel. Det är här fråga om information som inte i sin helhet kan hämtas från BOK-systemet. I vissa fall sker transaktionema utanför banksystemet, t.ex. direktinvestering genom apport.

Granden för en god värdepappersstatistik har skapats genom att transaktionema måste gå genom av riksbanken godkänd fondkommissionär som också ansvarar för rapporteringen.

Ett annat område som omfattas av särskilda rapporteringskrav är köp och försäljning av resevaluta. Det är här inte fråga om betalningar till eller från utlandet. Ytterligare ett område som kräver särskild information avser direkta investeringar. Denna information liksom uppgifter om återinvesterade vinstmedel hämtas in via enkäter till företagen.

Efter en omfattande utvärdering inför avregleringen på valutaområdet har riksbanken funnit att betalningsbalansstatistiken även fortsättningsvis bör baseras på i huvudsak samma källor som tidigare. I det korta perspektivet delar jag riksbankens uppfattning. Det uppgiftsinsamlande som behövs för betalningsbalansstatistiken kräver en ny legal gmnd när valutalagstiftningen i nuvarande skepnad försvinner. Granden måste läggas fast nu och enligt min mening skapa föratsättningar så att man så långt det är möjligt kan ansluta till nuvarande regler på området. På sikt bör dock en översyn ske av systemet för att se om statistikuppgifterna kan samlas in på enklare sätt.

Som påpekades redan i prop. 1988/89:142 om fortsatt valutareglering,
m. m. har regleringen - trots att den haft ett helt annat syfte - förbättrat
möjligheterna till ett effektivt system för skattekontroll. En avveckling av
valutaregleringen som genomförs fullständigt och därmed avser inte bara
det materiella innehållet i lagstiftningen utan också formerna för betalnings-
transaktionerna skulle därför väsentligt förändra fömtsättningama för skat
tekontrollen. 41

Det står klart att kontroUfrågan inte längre kan ses som ett i huvudsak Prop. 1989/90:135 intemt problem för de svenska skattemyndighetema utan ett problem som för sin lösning kräver medverkan från skattemyndighetema i flertalet stater. En tillfredsställande nivå på skattekontrollen skulle därför kunna uppnås genom ett vidsträckt intemationellt samarbete. Visserligen har Sverige träffat och träffar fortlöpande överenskommelser med andra stater om handräckning och annat bistånd i skatteangelägenheter, men sådana överenskommelser har än så länge inte träffats med ett så stort antal stater att man därigenom kan bygga upp ett tillförlitligt kontrollsystem. Samarbetet måste bli vidare.

I detta sammanhang bör nämnas det arbete som bedrivits inom Europarådets och OECD:s ram med en multilateral konvention om samarbete inom skattekontrollområdet. Sverige har i detta arbete spelat en viktig pådrivande roll.

Regeringen har till riksdagen överlämnat en proposition om godkännande av Europaråds- och OECD-konventionen om ömsesidig handräckning i skatteärenden, m.m. (prop. 1989/90:14). Frågan behandlas för närvarande i riksdagen. Det kan dock inte antas att ett så stort antal andra stater godkänner konventionen att kontrollproblemen löses i ett kort eller medellångt tidsperspektiv. Skattekontrollen bör därför, i avvaktan på ett väsentligt utvidgat intemationellt samarbete, bygga på intema regler utformade just för detta ändamål.

De uppgifter som behövs för skattekontrollen är i huvudsak av samma slag som behöver lämnas till riksbanken för statistikändamål. Det är ur administrativ synvinkel en stor fördel för såväl uppgiftslämnama som myndighetema om insamlandet av uppgiftema kan samordnas. Jag anser därför att också regler vars syfte är att skapa de nödvändiga fömtsättningarna för skattekontrollen bör tas in i lagen om betalningar tiU och från utlandet. Lagens bestämmelser bör sålunda ligga till gmnd för såväl riksbankens statistikinsamling som skattemyndighetemas möjlighet till kontroll av utlands-transaktionema.

Kompletterande föreskrifter till betalningslagen bör tas in i en särskild förordning om betalningar till och från utlandet.

Att både statistik- och skattekontroUfrågor behandlas i lagen innebär inte
att nuvarande ansvarsfördelning mellan berörda myndigheter bör föränd
ras. Givetvis bör riksskatteverket och övriga skattemyndigheter även i fort
sättningen ha det huvudsakliga ansvaret för skattekontrollen på samma sätt
som riksbanken bör ha ansvaret för statistikfrågorna. Detta hindrar inte att
riksbanken liksom för närvarande också tar till vara skattemyndighetemas
intressen när fråga är om uppgifter som även rör betalningsbalansstatisti
ken. Uppgiftsinsamlingen med därtill hörande ansvar för arbetsratiner och
blanketter liksom övervakningen av att uppgifter lämnas på ett tillfredsstäl
lande sätt bör alltså åvila riksbanken. Det blir därmed riksbanken som
kommer att få motta förfrågningar från de uppgiftslämnande bankema och
andra kreditinstitut och som kommer att behöva lämna direktiv till dessa i
olika avseenden. Orimligt vore då att betalningsförmedlama och allmänhet,
som sålunda kommer att ha ständiga kontakter med riksbanken om det
insamlade materialet, dessutom skulle behöva vända sig till riksskatteverket 42

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. En olikhet är att arbetsgrappen har använt termen valutabank för de organ som skall ges en generell rätt att förmedla betalningar till och från utlandet.

Remissinstanserna: Svenska Fondhandlareföreningen och Kooperativa Förbundet anser att betalningslagen över huvud taget inte bör innehålla bestämmelser vars ändamål är skattekontroll. Svenska Bankföreningen anser att svenska skattekontrollbehov bör lösas i enlighet med de regler som kommer att gälla inom EG. Bankföreningen påpekar dessutom att genom den föreslagna betalningslagen skulle restriktionerna bli permanenta. Detta innebär en skärpning av restriktionsnivån, eftersom restriktionema i nuvarande valutareglering formeUt varit ettåriga och därmed föremål för en regelbundet återkommande prövning i riksdagen. Även LO, som säger sig kunna acceptera arbetsgmppens förslag såsom ett provisorium, efterlyser alternativa system för skattekontrollen inom ramen för en integrerad europeisk finansmarknad. Kammarrätten i Sundsvall anser att undantagsbestämmelserna är av sådan omfattning och av sådan natur att de inte har sin plats i en av regeringen utfärdad förordning. De bör i stället tas in i betalningslagen. Kooperativa Förbundet anser att det bör vara möjligt att utfärda bestämmelser som anger vilka transaktioner som är förbjudna i stället för att som föreslagits skapa genereUa förbud och förordna om undantag från dessa. Riksbanken anser att undantagsreglema bör kunna tas in i föreskrifter som utfärdas av riksbanken. Därigenom kan ändringar som blir nödvändiga att göra genomföras snabbt och smidigt samt anpassas till de ibland mycket speciella situationer som de skall täcka.

Skälen för mitt förslag: En tillfredsställande skattekontroll fömtsätter, på Prop. 1989/90:135 samma sätt som en tillförlitlig betalningsbalansstatistik, en möjlighet för myndighetema att följa betalningsströmmarna tiU och från utlandet. Det kan, som arbetsgrappen föreslagit, ske genom att betalningama kanaliseras till vissa rättssubjekt från vilka skattemyndighetema och riksbanken kan hämta in de uppgifter som behövs för kontrollverksamheten och statistiken.

Enligt nuvarande bestämmelser i valutaförordningen (1959:264) och riksbankens föreskrifter (RBFS 1989:3) skall betalningar till och från utlandet i princip ske genom en valutabank. Bestämmelsema utgör basen för riksbankens statistikinsamling. De har dessutom ett kontrollsyfte och utgör en förutsättning för reglema på taxeringsområdet om skyldighet för valutabank att lämna kontrolluppgifter till skattemyndighetema.

Om skattemyndighetema och riksbanken även fortsättningsvis skall kunna tillförsäkras tillgång till nödvändiga uppgifter om betalningar till och från utlandet bör ett motsvarande system behållas såsom grand för skattekontrollen och betalningsbalansstatistiken. Det är dock inget som hindrar att antalet betalningsförmedlare efter hand utökas. Regler som gör det möjligt har jag redan föreslagit i avsnitt 3.3. Jag använder där termen auktoriserad valutahandlare i stället för valutabank för de organ som skall ha rätt att handla med valutor och förmedla betalningar till och från utlandet. Antalet betalningsförmedlare avses sålunda kunna bli fler genom att riksbanken meddelar fler valutahandelstillstånd, dvs. auktoriserar fler valutahandlare. Detta underlättas av att kreditinstitut som inte har kompetens på hela området för valutahandel och valutatransaktioner skall kunna få ett valutahandelstiUstånd vars omfattning begränsas till de sektorer som institutet koncentrerat sin verksamhet till. En utökning av kretsen betalningsförmedlare leder till att man uppnår ett smidigare och för de agerande mer praktiskt system.

Som huvudregel bör aUtså även fortsättningsvis gälla att betalningar till och från utlandet skall gå via vissa organ, s. k. valutahandlare. Ett kreditinstitut med ett begränsat valutahandelstillstånd bör givetvis få förmedla endast sådana betalningar som omfattas av tillståndet.

Förmedlarkravet kan med hänsyn till kontroll- och statistiksyftet begränsas till att gälla svenska juridiska personer och fysiska personer bosatta i Sverige, dvs. sådana personer som i regel är oinskränkt skattskyldiga här i landet. Emigranter bör dock, även om de har en väsentlig anknytning till Sverige och därigenom kan vara skattskyldiga här, inte omfattas av regeln. Det kan inte anses vara rimligt att den som flyttat ut från Sverige skall vara skyldig att verkställa eller ta emot sina betalningar i utlandet genom valutahandlare i Sverige.

Från huvudregeln bör av praktiska skäl göras vissa undantag. Med hänsyn
till att behovet av sådana undantag kan växla snabbt från tid tiU annan och
i vissa fall kan behöva justeras med kort varsel för att fylla sitt ändamål bör
undantagsbestämmelsema inte meddelas i lag. Det torde inte vara förenligt
med regeringsformens anda att låta riksbanken meddela samtliga de undan
tagsbestämmelser från betalningslagen som är praktiskt nödvändiga. Med
hänsyn härtill bör de i stället meddelas av regeringen och tas in i betalnings
förordningen. I betalningslagen behöver då tas in endast en regel om dele- 44

gation tiU regeringen vari anges inom vilka ramar regeringen kan meddela Prop. 1989/90:135 sina undantagsbestämmelser. Att som kooperativa förbundet föreslagit i lagen ange vilka transaktioner som är förbjudna torde inte vara praktiskt möjligt, eftersom dessa är långt fler än de tillåta transaktionerna.

Mot bakgrand av den erfarenhet som riksbankens föreskrifter om undantag från nu gällande valutabankskrav har gett, ser jag behov av ett ganska stort antal undantag. De bör i allt väsentligt vara desamma som finns i dag. Jag anser det lämpligt att här ange undantagen och finner därför att det utkast till förslag till betalningsförordning som redan upprättats bör fogas som bilaga 5 till denna lagrådsremiss. Undantagen anges i 1 § i förordningsutkastet.

Som framgår av förordningsutkastet avser många undantag transaktioner av företag i syfte att ytterligare underlätta det intemationella utbytet. Bland dem kommenterar jag bara det som gäller medel som placeras om i utlandet. Har medlen en gång förts ut ur landet genom förmedling av valutahandlare eller annat kreditinstitut bör de kunna placeras om utan att först behöva tas hem till Sverige. Det bör dock observeras att en fri omplacering inte innebär att medel får sättas in på inlåningskonto i utlandet i strid mot de i det följande föreslagna bestämmelsema om ett principiellt förbud mot betalningar till ett eget inlåningskonto i utlandet.

Flertalet undantag tar sikte också på fysiska personer. Även dessa undantag betingas främst av praktiska skäl. Det gäller exempelvis för betalningar under en persons vistelse i utlandet av kostnader som har samband med vistelsen, handpenning vid köp av bostad i utlandet och betalningar under vistelse i utlandet för utfört arbete och för dit medförd vara.

Av administrativa skäl bör undantag också göras för belopp som inte är så stora. Riksbanken har ansett att ett tillfredsställande material för statistiken över utlandsbetalningama kan erhållas även om valutahandlarna rapporterar endast betalningar överstigande 50000 kr. Ur administrativ synpunkt är det en fördel om samma beloppsgräns gäller vid betalningsförmedlarnas uppgiftsskyldighet till riksbanken och till skattemyndighetema. Enligt min mening bör en tillfredsställande skattekontroll kunna upprätthållas även om endast betalningar överstigande 50 000 kr. rapporteras till skattemyndigheterna. I konsekvens med detta bör betalningar på högst 50 000 kr. undantas från kravet att betalningen skall gå via valutahandlare. Detta bör dock gälla endast om de inte utgör delbetalningar av en summa som överstiger gränsbeloppet.

Jag anser alltså att regeringen bör meddela föreskrifter om sådana undantag. Regeringen bör också föreskriva om de ytterligare undantag från valu-tahandlarkravet som kan komma att behövas. En bestämmelse om under vilka förutsättningar detta skall kunna ske bör föras in i betalningslagen. Foratsättningama bör vara att undantagen underlättar handeln med utlandet eller annat internationellt utbyte utan att allvarligt försvåra inhämtandet av statistikuppgifter eller skattekontrollen.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstansema har särskilt tagit upp denna fråga.

Skälen för mitt förslag: I det följande föreslår jag att nuvarande regler om depåkrav vid förvärv av utländska och vissa svenska fondpapper skall behåUas och tas in i betalningslagen. För att detta krav skall kunna upprätthållas bör en svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige inte få köpa eller sälja fondpapper på annat sätt än genom valutahandlare som är fondkommissionär eller genom av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär om motparten är en utländsk juridisk person eUer fysisk person bosatt i utlandet. En sådan ordning gäUer enligt riksbankens föreskrifter redan nu. Den har visat sig fungera på ett smidigt sätt. Jag föreslår att motsvarande regler nu flyttas över till betalningslagen.

Gällande reglering bör emellertid kompletteras när det gäUer följande typ av värdepapperstransaktion. Om t.ex. en valutainlänning vill delta i en emission av svenska obligationer som sker genom en utländsk kommissionär kan det hävdas att köpet inte sker från utlandet, eftersom den utländske kommissionären aldrig ägt obligationema, utan från emittenten som är en valutainlänning. 1 den situationen finns för närvarande inget krav på att transaktionen skall förmedlas av svensk fondkommissionär. Betalningen kan ske till den utländske kommissionären genom valutabank men det finns inte något depåkrav i detta fall.

Den som inte vill att hans tillgångar skaU bli kända för skattemyndigheterna skulle kunna frestas att utnyttja de beskrivna förhållandena. Han skulle exempelvis kunna delta vid ett svenskt bostadsinstituts emission av kronobligationer via Köpenhamn, betala via en valutabank till en i emissionen deltagande dansk bank för emittentens räkning och uppdra åt den danska banken att förvara obligationema och inkassera avkastningen som, visserligen olagligt, skulle kunna samlas upp på ett inlåningskonto i utlandet eller hämtas där kontant.

Det är inte tillfredsställande från skattekontrollsynpunkt att den beskrivna risken för skatteundandragande finns. Den kan minskas genom att förvärv från utlandet av nu aktuella fondpapper inte tillåts om det inte sker genom en svensk fondkommissionär.

Jag föreslår att regler i nu nämnda avseenden också förs in i betalningslagen.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Huvudparten av instansema har lämnat förslaget utan erinran. Några, t. ex. Industriförbundet, anser dock att det inte är nödvändigt att uppgift skall behöva lämnas om namnet på mottagaren av betalningar till utlandet.

Skälen för mitt förslag: Syftet med att kanalisera betalningar till och från utlandet till valutahandlarna är som nämnts att skapa föratsättningar för inhämtande av uppgifter dels för betalningsbalansstatistiken, dels för en god skattekontroll. Dessa uppgifter bör av praktiska och rationella skäl hämtas in från betalningsförmedlama. Dessa måste därförfå del av uppgiftema från dem som verkställt eller mottagit betalningama. Om syftet skall kunna uppnås behövs uppgifter inte endast om betalda och mottagna belopp utan också om vad beloppen avser och vilket land föratom Sverige de olika transaktionema gäller. Detta kan, såsom arbetsgmppen föreslagit, ske genom att den som verkställer betalning till utlandet eller mottar betalning därifrån åläggs en skyldighet att lämna uppgift om vad beloppet avser och vilket land betalningen verkställs till eller kommer från. Denna uppgift bör lämnas till den förmedlande valutahandlaren i samband med att betalningen verkställs eller tas emot. Vid betalningar till utlandet bör uppgift dessutom lämnas om namn på betalningsmottagaren.

Enligt valutaförfattningarna gäller vad som sagts nu redan i fråga om uppgifter till riksbankens betalningsbalansstatistik inom BOK-systemet. Jag ser ingen anledning till att nu minska denna uppgiftsskyldighet och därigenom få en motsvarande försämring av statistikmaterialet. Däremot saknas motsvarande bestämmelser när det gäller skyldigheten att lämna uppgifter för skattekontroll. 1 detta fall skall upplysning lämnas endast om de sammanlagda beloppen av betalningar tiU utlandet och från utlandet överstiger 25 000 kr. Det är en brist i nuvarande system som jag vill råda bot på nu. Även vid skattekontrollen skulle det nämligen vara till väsentlig nytta att få direkt tillgång till uppgifter motsvarande dem som lämnas inom BOK-systemet. Jag anser därför att de som verkställer en betalning till utlandet

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i sina huvuddrag med mitt. Arbetsgrappen har dock föreslagit att det i betalningslagen skall tas in ett principiellt förbud mot att inneha inlåningskonto i utlandet. Från detta kontoförbud skall göras vissa undantag i förordningen om betalningar till och från utlandet som syftar till att underiätta affärsverksamhet i utlandet.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte haft något att erinra mot förslaget. Svenska FondhandlarefÖreningen och Kooperativa förbundet har dock som redan nämnts invänt mot att i betalningslagen över huvud taget tas in regler om skattekontroll. Riksbanken anser att det bör krävas särskilt tillstånd från riksbanken också för att ha ett inlåningskonto i ett sådant land med vilket Sverige har träffat ett handräckningsavtal omfattande även kontrolluppgifter. Riksskatteverket anser att undantaget från kontoförbudet bör utfomias så att riksbanken ges möjlighet att medge ett genereUt tillstånd att inneha inlåningskonto i sådan stat som i praktiken faktiskt lämnar kontrolluppgifter avseende skattskyldiga i Sverige i föreskriven ordning.

Skälen för mitt förslag: För närvarande är enligt riksbankens föreskrifter möjligheterna till placering av medel på inlåningskonto i utlandet starkt begränsade. Arbetsgrappen har förordat ett fortsatt principiellt förbud att placera medel på konto i utlandet. Jag anser också att ett sådant förbud i princip bör behållas. Det bör emellertid vara tillräckligt med ett förbud mot att sätta in och ta emot medel på ett eget inlåningskonto i utlandet samt mot att verkstäla betalningar till utlandet via ett sådant konto. Detta innebär

t.ex. att en utländsk medborgare som flyttar hit får behålla sina inlånings- Prop. 1989/90:135 konton i hemlandet. Från denna huvudregel bör göras ett antal undantag som i praktiken stämmer överens med vad arbetsgmppen föreslagit. Dessa bör dessutom kompletteras i enlighet med vad riksbanken angett i en bilaga till sitt remissvar.

Bestämmelser om undantagen bör enligt arbetsgrappen av praktiska skäl meddelas i förordningsform. Jag är av samma uppfattning. Jag anser därför att det bör införas ett principiellt förbud i betalningslagen mot betalningar till eller via ett eget inlåningskonto i utlandet och att regeringen skall få meddela undantag från detta förbud. I betalningslagen bör också tas in regler som anger ramama för regeringens rätt att besluta om undantagsbestämmelser.

Undantagsbetämmelserna bör i sin tur tas in i betalningsförordningen.

De undantag som jag i dagens läge kan se behov av har kommit till uttryck i det tidigare nämnda utkastet till förslag tiU betalningsförordning (se 2 § i bilaga 5). Dessa undantag har många gemensamma drag med mitt förslag om undantag från huvudregeln att betalningar till och från utlandet skaU förmedlas genom valutahandlare. De nu aktueUa undantagen avser tiU stor del fall där det finns ett betydande intresse av att främja smidiga betalningssätt. I första hand gäller det vissa näringsidkares behov av att kunna ha medel på konto i utlandet. Men även vid sidan av näringsverksamhet finns det i en del situationer ett påtagligt behov av att kunna göra betalningar genom konton i utlandet. Så är exempelvis fallet för den som äger en fastighet i utlandet för beräknade drifts- och underhållskostnader för fastigheten och för mottagande av hyror eller andra intäkter från fastigheten. Det kan också nämnas att en utländsk medborgare som är bosatt och arbetar i Sverige bör kunna till ett inlåningskonto i sitt hemland överföra här i landet intjänad arbetsinkomst eller liknande ersättning.

Regeringen har i prop. 1989/90:14 föreslagit att Sverige skaU godkänna en Europaråds- och OECD-konvention om ömsesidig handräckning i skatteärenden m. m. När konventionen har trätt i kraft bör det vara tillåtet för såväl svenska juridiska personer som fysiska personer bosatta i Sverige att verkställa betalningar till ett eget inlåningskonto i sådana länder som har tiUträtt konventionen, om kontrolluppgifter skall lämnas till de svenska skattemyndigheterna i huvudsak samma utsträckning som i fråga om inlåningskonton i Sverige. Betalningar till och från utlandet genom sådana utländska konton bör emellertid av statistik- och kontrollskäl inte få göras utan begränsningar. För dem bör förmedlingskravet också gälla. Det innebär dock att betalningar upp till 50 000 kr. får ske direkt via det utländska kontot. Kontoinnehavaren skaU alltså under vistelse i utlandet kunna ta ut upp till 50 000 kr. från kontot. Motsvarande regler bör kunna gälla även vid annat intemationellt skattesamarbete.

För att transaktioner över utländska konton skaU kunna bli föremål för
skattekontroll, bör generellt gälla, att kontohavarens egna betalningar till
och hemtagning från kontot skall gå via valutahandlare. I detta fall bör det
inte finnas någon beloppsgräns. Varje betalning till eUer hemtagning från
kontot bör alltså i sådana fall ske via valutahandlare. Även regler i dessa
hänseenden bör tas in i betalningsförordningen. 49

4 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Inte någon remissinstans med undantag av forsä-kringsinspektionen har haft synpunkter i sak i denna fråga. Inspektionen pekar på de kontrollproblem som uppstår om förbudet slopas och det i stället införs en premieskatt. Några instanser, t. ex. Svenska FondhandlarefÖreningen och Kooperativa förbundet, anser dock generellt att regler om skattekontroll inte skall tas in i betalningslagen. Den frågan anses böra lösas på annat sätt.

Bakgrunden till mitt förslag: I skattesammanhang delas försäkringar upp i pensionsförsäkringar (P-försäkringar) och kapitalförsäkringar (K-försäkringar). En P-försäkring skall vara meddelad i en här i landet bedriven försäkringsrörelse. Detta innebär att alla utländska försäkringar automatiskt är K-försäkringar.

Huvudprincipema för beskattning av försäkringar är att den enskilde får avdrag vid inkomsttaxeringen för premier till P-försäkringar. Utbetalda P-försäkringsbelopp beskattas såsom inkomst av tjänst. För K-försäkringar gäller däremot att avdrag inte medges för premierna men i gengäld är utfallande belopp skattefria.

Regeringen har i en lagrådsremiss om reformerad inkomst- och företagsbeskattning i år föreslagit att inländsk livförsäkringsanstalt skall vara skattskyldig för avkastning av pensionsförsäkringskapitalet. När detta förslag genomförs förändras konkurrenssituationen gentemot utlandet. Det kan då av skatteskäl bli lönsamt att flytta pensionssparande från Sverige till utlandet.

När restriktionema i valutaregleringen, som för närvarande förhindrar valutainlänningar att betala livförsäkringspremier till utlandet på mer än 3 000 kr. per år, upphävs kan den nyss nämnda konkurrensnackdelen för försäkringssparande i Sverige ge betydande konsekvenser. Det behövs därför kompletterande regler för att skapa konkurrensneutralitet mellan försäkringssparande i Sverige och i andra länder.

1 den nämnda lagrådsremissen har föreslagits att premier avseende försäkringssparande i utländskt försäkringsbolag i vissa fall skall beskattas. Skattesatsen skall vara 15 % för premier avseende utländskt försäkrings-sparandesom i övrigt inte beskattas. För premieravseendeannat försäkringssparande i utländska försäkringsbolag skall skattesatsen sättas ned med hänsyn till den övriga skatt som utgår. Nedsättning skall, efter ansökan hos riksskatteverket, medges med halva eller hela skatten på premien.

I regeringens förslag sägs att skatten skall uppbäras enligt det förfarande

som regleras i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter. Detta innebär att den skattskyldige, dvs. försäkringstagaren, skall redovisa skatten till beskattningsmyndigheten genom att lämna en deklaration senast 25 dagar efter premiebetalningen. Samtidigt skall den på premien belöpande skatten betalas in.

Skälen för mitt förslag: I prop. 1988/89:142 om fortsatt valutareglering, m. m. anfördes att i fråga om förbudet att göra premiebetalningar till utlandet med större belopp än 3 000 kr. per år fanns det särskild anledning att ta hänsyn till de materiella beskattningsreglerna som innebär att avdrag inte medges för premier på pensionsförsäkringar i utlandet. Frågan om en vidgad möjlighet att teckna försäkring i utlandet borde enligt föredragandens mening vävas samman med bl.a. frågan om den mera övergripande utformningen av beskattningen på försäkringssidan.

Den senare frågan är nu föremål för lagstiftningsarbete i samband med arbetet på den reformerade inkomstbeskattningen. Resultatet av detta arbete bör inväntas. De gällande begränsningarna avseende premier på utländska försäkringar bör därför behållas i princip oförändrade till dess den nya lagstiftningen träder i kraft. Jag föreslår att bestämmelserna om förbud mot premiebetalningar i avvaktan på detta flyttas över till betalningslagen.

Ett undantag bör dock av administrativa skäl göras från betalningsförbudet. Det gäller utländska medborgare som vistas endast en begränsad tid i Sverige. Sådana personer bör få betala försäkringspremier till utlandet utan några begränsningar.

Bestämmelser om undantag bör enligt min mening meddelas av regeringen och kan då placeras i betalningsförordningen.

När regeringens förslag om beskattning av premier till utländska försäkringsbolag genomförts finns inte längre något påtagligt behov av ett förbud mot vissa premiebetalningar till utlandet. Det bör då kunna slopas. Jag räknar med att senare i år återkomma i den här frågan.

Prop. 1989/90:135

Remissinstanserna: Inte någon av instansema har haft synpunkter på denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Enligt riksbankens föreskrifter skall utländska värdepapper och vissa i utlandet emitterade svenska obligationer som förvärvas av en valutainlänning förvaras i depå hos valutabank eller av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär. Dessa får i sin tur förvara värdepappema i depå i utlandet. ICravet på depåförvaring medför att riksbanken och skattemyndighetema kan förses med de uppgifter som behövs för statistikändamål resp. skattekontroll.

När valutaregleringen slopas kvarstår med samma styrka behovet av depåförvaring av utländska fondpapper och av vissa i utlandet emitterade svenska obligationer. Nuvarande bestämmelser om depåförvaring bör därför flyttas över till den föreslagna betalningslagen. Från dessa bestämmelser bör ett par generella undantag göras. Föreskrifter om detta bör meddelas av regeringen. Det ena undantaget avser värdepapper som representerar en direkt investering i utlandet av en svensk juridisk person. Det andra gäller ett svenskt försäkringsbolags placeringar i utländska fondpapper till ett värde som, tillsammans med andra tillgångar i utländsk valuta, högst uppgår till antingen summan av bolagets ansvarighet som försäkringsgivare eller det högre belopp som föranleds av gällande bestämmelser i det främmande landet. I maximibeloppet skaU dock inte räknas in innehav av fondpapper som representerar en direkt investering.

Prop. 1989/90:135

Mitt förslag: Vid tiUämpning av bestämmelserna i betalningslagen skall en utländsk medborgare som tillhör en främmande makts beskickning här i landet eUer lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning inte anses vara bosatt här i Sverige om han inte var bosatt här i riket när han kom att tillhöra beskickningen eller konsulatet eller någon av dess betjäning. Samma sak skall gälla i fråga om sådan persons make, bam och hans enskilda anstäUda om de bor hos honom och inte är svenska medborgare.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Arbetsgrappen har dock föreslagit en generell regel om att betalningslagens bestämmelser inte skall vara tillämpliga på ambassad- och beskickningspersonal och deras familjer samt vissa anställda. S.k. lokalanställda omfattades också av förslaget.

Remissinstanserna: Ingen av instansema har berört denna fråga.

Skälen för mitt förslag: Bestämmelsema i betalningslagen bör, på samma sätt som nu enligt 12 § valutaförordningen, inte äga tillämpning på utländska medborgare som tillhör en främmande makts beskickning här i landet eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, och inte heller på medlemmar av sådan persons familj eller hans enskilda anställda, om de bor hos honom eUer är utländska medborgare. Till skillnad från arbetsgmppen anser jag dock att s.k lokalanställda bör omfattas av lagens bestämmelser. Jag anser dessutom att bestämmelsema bör ges en annan teknisk utformning än den arbetsgrappen föreslagit. Enligt min mening bör man välja den metod som används i 70 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370) vilken innebär att man inför en regel som säger att nu aktuella personkategorier vid tillämpning av betalningslagen inte anses vara bosatta i Sverige.

3.4.10 Riksbankens rätt att hämta in uppgifter för statistikändamål

Mitt förslag: Den som för egen eller annans räkning har gjort en valutatransaktion skaU vara skyldig att till riksbanken lämna de uppgifter och förete de handlingar som behövs för statistikändamål.

Riksbanken skall få meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens innehåU.

Underlåter någon att fullgöra sin uppgiftsskyldighet till riksbanken skall riksbanken få förelägga honom vite.

Skälen för mitt förslag: Enligt en nuvarande bestämmelse i valutaförordningen (15 §) är den som är bosatt här i riket eller annars uppehåller sig här skyldig att i den omfattning riksbanken finner nödvändig lämna uppgift tiU riksbanken angående de betalningar han verkställer till eller tar emot från någon som är bosatt i utlandet eUer uppehåller sig där. Riksbanken äger dessutom rätt att vid vite förelägga en uppgiftsskyldig att tillhandahålla handlingar och övriga uppgifter som utgör underlag för betalningen.

Ett av huvudsyftena med den nu föreslagna lagstiftningen är att tillgodose riksbankens behov av underlag för betalningsbalansstatistiken. I betalningslagen bör därför föras in bestämmelser angående uppgiftsskyldighet till riksbanken som ansluter till dem som nu finns i valutaförordningen och riksbankens föreskrifter. Enligt min mening bör den som för egen eller annans räkning har gjort en valutatransaktion vara skyldig att till riksbanken lämna de uppgifter och förete de handlingar som behövs för statistikändamål. Härigenom uppkommer en uppgiftsskyldighet för bl.a. valutahandlare. Uppgiftsskyldighet kommer även att föreligga för enskilda personer och företag i fråga om betalningar som skett genom kvittning eller av annan anledning inte förmedlats av valutahandlare.

Det ligger i sakens natur att föreskrifter om ratiner för riksbankens statistikinsamling kan komma att bli tämligen detaljerade. Med hänsyn härtill bör riksbanken bemyndigas att ge närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens innehåU.

Prop. 1989/90:135

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Ingen av remissinstansema har haft något att erinra mot arbetsgrappens förslag i denna del med undantag av kammarrätten i Sundsvall som anser att undantagsbestämmelsema är av sådan omfattning och av sådan natur att de inte har sin plats i en av regeringen utfärdad förordning. Någon instans har anmärkt att de föreslagna reglema i vissa avseenden är mer restriktiva än nuvarande regler. Riksbanken anser att undantagsreglerna bör kunna tas in i föreskrifter som utfärdas av banken.

Skälen för mitt förslag: Av vad som sagts tidigare framgår att det i betalningslagen bör tas in en bestämmelse om att regeringen i vissa fall får medge undantag från bestämmelsema i betalningslagen när det behövs för att underlätta handeln med utlandet och annat intemationellt utbyte om det kan ske utan att allvarligt försvåra inhämtandet av statistikuppgifter eller skattekontrollen. Jag tänker då särskilt på undantag från valutahandlarkravet och från förbudet att verkställa betalningar till utlandet eller ta emot betal-

3.4.12 Bestämmelser om undantag i enskilda fall

Mitt förslag: Om det finns särskilda skäl skaU riksbanken i enskilda fall få medge undantag från bestämmelsema i betalningslagen. Riksbankens beslut skall kunna överklagas till fuUmäktige i riksbanken.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget godtas med något undantag. Svenska Bankföreningen avstyrker att fullmäktige i riksbanken skall vara överklagandeinstans.

Skälen för mitt förslag: Det kan fömtses att fall uppkommer där en betalning till eller från utlandet bör få ske utan förmedling av en valutahandlare trots att betalningen inte faller under någon av de redan föreslagna undantagsbestämmelsema. Detsamma gäller i fråga om de andra reglema som jag har föreslagit skall tas in i betalningslagen. Med hänsyn härtill bör det öppnas möjlighet att i enskilda fall medge undantag från betalningslagens regler om det föreligger särskilda skäl. En föratsättning för ett sådant undantag kan vara att uppgift om transaktionen lämnas direkt tiU riksbanken och/eller riksskatteverket. Beslut om undantag bör fattas av riksbanken i likhet med vad som sker i dag.

Överklaganden av beslut i dessa frågor bör prövas av fullmäktige i riksbanken som redan i dag handlägger bl. a. denna typ av ärenden. Frågan om vem som skall ha talerätt bör avgöras enligt bestämmelsema i förvaltningslagen (1986:223), dvs. ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas.

För att tillgodose att skattekontrollintresset tas till vara och ges erforderlig belysning vid ärendenas handläggning bör riksbanken besluta i dessa frågor först efter samråd med riksskatteverket. Härigenom kan man utgå från att tillräcklig hänsyn tas till skattekontrollintresset. Att samråd skall äga ram och hur det skall gå till behöver enligt min mening inte författningsregleras. Det bör ankomma på myndigheterna själva att finna lämpliga former för samrådet.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Endast ett fåtal instanser berör frågan om ansvarsbestämmelser. Göta hovrätt anser att en straffsanktionerad skyldighet för den enskilde att lämna uppgifter som kan användas mot honom i samband med en utredning vid misstanke om skattebrott inte är förenlig med principen att en misstänkt inte bör kunna tvingas att lämna uppgifter om de förhåUanden som misstanken avser. Hovrätten anser dessutom att det är olämpligt med en vitesbestämmelse kopplad till regeln om en skyldighet att lämna uppgifter för betalningsbalansstatistiken till riksbanken. Riksåklagaren ifrågasätter om inte ett avgiftssystem vore lämpligare som sanktionsform. Han anser också att det förefaller onödigt med straffansvar i det fall riksbanken har möjlighet att förelägga vite. Riksbanken anser att betalningslagen bör kompletteras med en möjlighet att ta ut förseningsavgift vid underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter.

Skälen för mitt förslag: När det gäller skattekontroll i samband med en skattskyldigs transaktioner i utlandet finns det i regel inga kontrolluppgifter som skattemyndighetema kan ta hjälp av. De måste därför förlita sig till de uppgifter som den skattskyldige själv lämnar i väsentligt högre grad än i fråga om transaktioner inom landet. Vikten av att lämnade uppgifter skall vara riktiga understryks av straffbestämmelsema i skattebrottslagen (1971:69) vilka kan vara tillämpliga även i fråga om många utlandstransaktioner.

Sanktionema vid eventuella överträdelser av betalningslagens regler bör givetvis vara enkla att administrera och lätta att anpassa till den straffvärda handlingen. Administrativa sanktioner i form av avgifter skulle i och för sig ha en del fördelar. Men det skulle då krävas särskilda regler bl. a. om hur avgiftens storlek skulle anpassas till det särskilda fallet, om förfarandet vid överklagande och om befrielse från eller nedsättning av avgiften. Enligt min mening fömtsätter ett sådant avgiftssystem ytterligare överväganden. Dessutom anserjag att det saknas anledning att befara att överträdeisema mot betalningslagens regler blir av en sådan omfattning att det mer än marginellt kan belasta det traditionella straffrättsliga systemet att nu knyta an till det.

En remissinstans har menat att införandet av en straffsanktionerad skyldighet för den enskilde att lämna uppgifter som kan användas mot honom vid en brottsutredning skulle stå i strid med principen att en brottsmisstänkt inte bör kunna tvingas att lämna uppgifter om det som misstanken avser. För min del anserjag emellertid inte att en straffsanktionerad uppgiftsskyldighet innebär något avsteg från den angivna principen. Det rör sig nämligen här inte om någon brottsutredande verksamhet utan om att ge eftertryck åt den upplysningsplikt som bör råda i skattesammanhang.

Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i allmänhet. Flera instanser anser det vara positivt att beloppsgränsen höjs. Kammarrätten i Sundsvall, som inte vill motsätta sig förslaget, påpekar att höjningen får sina givna konsekvenser från skattekontrollsynpunkt. Några instanser t. ex. Svenska bankföreningen, Sveriges föreningsbankers förbund och Småföretagens riksorganisation anser att gränsen kan höjas ytterligare. Andra instanser t. ex. Stockholms handelskammare anser att beloppsgränsen bör knytas till ett visst antal basbelopp. Svenska bankföreningen anser att kravet på kontrolluppgift även i fråga om belopp understigande 50 000 kr. i de fall beloppet utgör en delbetalning av en summa som överstiger gränsbeloppet bör slopas av tekniska skäl. Industriförbundet anser att namnet på betalningsmottagaren inte bör anges på kontrolluppgiften vid betalningar till utlandet eftersom mottagaren normalt inte är skattskyldig i Sverige. Stockholms handelskammare och Företagens uppgiftslämnardelegation motsätter sig den föreslagna ökningen av upplysningsskyldigheten i kontrolluppgiftema. Delegationen anser att uppgiftsskyldigheten är svår att fullgöra. Sveriges föreningsbankers förbund anser att det bör prövas om inte uppgiftslämnandet kan reduceras.

Skälen för mitt förslag: I prop. 1988/89:142 om fortsatt valutareglering, m. m. föreslogs att valutabankema skall vara skyldiga att lämna kontrolluppgifter i fråga om fysiska personer för vilka banken förmedlat betalningar till eller från utlandet. Uppgiften skall avse varje betalning som överstiger 25 000 kr. Upplysning skall lämnas om det sammanlagda beloppet av dels sådana betalningar till utlandet, dels sådana betalningar från utlandet. Riksdagen godkände förslaget (FiU32, rskr. 293, SFS 1989:440).

Jag har tidigare (avsnitt 3.4.2) föreslagit en huvudregel om att betalningar till eller från utlandet skall ske via valutahandlare. Jag har dock förordat den begränsningen att valutahandlarkravet inte skall gälla för betalningar som inteuppgårtillSOOOOkr. Härvid bortserjag från vissa fall av betalningar till och från ett eget inlåningskonto i utlandet. I konsekvens med den föreslagna

höjningen av beloppsgränsen för betalningar via valutahandlare bör också Prop. 1989/90:135 kontrolluppgiftsskyldigheten anpassas till att avse endast betalningar överstigande detta belopp.

För att förbättra användbarheten av de kontrolluppgifter som även fortsättningsvis skaU lämnas bör betalningsförmedlama åläggas att lämna uppgift också om vad varje betalning avser och vilket land betalningen går tiU eller kommer från. Vid betalningar till utlandet bör dessutom uppgift lämnas om namn på betalningsmottagaren. Visserligen är mottagaren i detta faU i regel inte skattskyldig i Sverige men ur skattekontrollsynpunkt kan det vara av stort värde att få kännedom om sådana mottagare när det finns en intressegemenskap med den som verkställer betalningen. Motsvarande uppgifter skall redan i dag lämnas inom BOK-systemet. Från statistiksynpunkt är det väsentligt att uppgift om betalningsmottagare föreligger för att kunna upprätthålla en godtagbar kvalitet och tillförlitlighet av betalningsbalansstatistiken. Det behöver sålunda inte skapas några nya administrativa mtiner för dessa fall.

Jag inser att det i vissa fall kan bli svårt för såväl skattemyndighetema som den som skall lämna kontrolluppgift att avgöra om en betalning som understiger 50 000 kr. utgör en delbetalning av ett större belopp. Tas inte en sådan regel med öppnas emellertid en för stor lucka i systemet. Den som skall lämna kontrolluppgiften får även i detta fall lita på de uppgifter han får från den som verkställer eUertar emot betalningen. Dennes uppgifter lämnas ju under straffansvar.

De nya reglema om kontroUuppgifler bör tas in i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter.

Det nu föreslagna uppgiftslämnandet bör inte medföra några större problem för dem som skall lämna uppgiftema eftersom valutabankema redan i dag lämnar motsvarande uppgifter till riksbanken för statistikändamål. Ett mindre problem i detta sammanhang är dock att en valutabank i dagens system i vissa fall kan tvingas vänta viss tid innan den får uppgift om vad betalningar från utlandet avser. I dessa fall registreras visserligen betalningama så snart de förmedlats av valutabanken men det uppstår regelmässigt en viss tids fördröjning innan uppgift kommer in från mottagaren om vad betalningen avser. Betalningama rapporteras fortlöpande tiU riksbanken och kompletteras i regel så snart det kan ske med uppgift om ändamålet.

När det gäller valutahandlamas uppgiftsskyldighet tiU skattemyndigheterna skall den fullgöras endast en gång per år nämligen senast den 31 januari året efter det år betalningen förmedlades. Vid denna tid torde i stort sett fullständiga uppgifter kunna lämnas. I den mån någon uppgift saknas får givetvis komplettering ske så snart det blir möjligt.

De koder för olika typer av betalningar som används vid statistikrapporteringen bör kunna nyttjas även vid avlämnandet av kontrolluppgifter. Totalt sett bör det nu framlagda förslaget innebära endast en marginell ökning av betalningsförmedlamas uppgiftsskyldighet.

1 detta sammanhang viU jag föreslå också vissa andra ändringar än de nyss
nämnda i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter. De är närmast av
redaktionell natur och behandlas i författningskommentaren till varje be
rörd paragraf 58

4 Upprättade författningsförslag Prop. 1989/90:135

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om valutareglering,

2. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

3. lag om betalningar till och från utlandet,

4. lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Samråd har skett med chefen för justitiedepartementet beträffande lagförslag 5.

Ett inom finansdepartementet upprättat utkast till förordning om betalningar till och från utlandet bör fogas till protokollet som bilaga 5.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om valutareglering

l§

I paragrafen anges fömtsättningama för att regeringen skall få förordna om valutareglering. Det gäller olika fömtsättningar enligt paragrafens båda stycken.

De fall som behandlas i första stycket kännetecknas av att landet är påverkat av krig eller krigsfara. Valutareglering kan upprätthållas både när krig hotar eller redan har utbratit och under tiden närmast efter krig eller krigsfara. På motsvarande sätt som i annan beredskapslagstiftning kan valutareglering också tillgripas, om ett krig som i och för sig inte hotar Sverige leder till "utomordentliga förhållanden" här i landet.

För dessa fall har inte satts upp några materiella rekvisit för att valutareglering skall få tillämpas. Det kan fömtsättas att valutareglering regelmässigt ingår bland de åtgärder i stabiliserande syfte som måste sättas in i ett sådant läge.

Som en formell föratsättning anges att regeringen måste samråda med riksbanken, innan beslutet om valutareglering fattas. Som framhåUs i den allmänna motiveringen är det även i en krigssituation nödvändigt att valutaregleringen samordnas med de övriga åtgärder som sätts in på det finansiella området.

Det sägs inte något om vilket organ inom riksbanken som skall delta i samrådet. Med tanke på att regeln avser krigsfallen är det viktigt med en flexibel ordning i detta avseende.

Andra stycket reglerar möjlighetema att tillgripa valutareglering i fredstid.
Som framhålls i den allmänna motiveringen överensstämmer regleringen
här i sak med den som gäller inom EG. Även om det inte har ansetts me
ningsfullt att i lagtexten ta in någon lista över de kapitalrörelser som får 59

regleras, är det avsikten att en fredstida valutareglering bara skall ta sikte på Prop. 1989/90:135 kortfristiga kapitalrörelser.

Ett fredstida valutaregleringsförordnande får inte avse längre tid än sex månader. Detta gäller både det förordnande varigenom valutaregleringen införs första gången och ett beslut om förlängd reglering.

Som framgått gäller det däremot inte någon tidsgräns för en valutareglering som införs med stöd av första stycket. Ett förordnande som meddelas under krig kan alltså innebära att valutareglering skall gälla tills vidare. När kriget upphör, är regeringen dock enligt tredje stycket som huvudregel skyldig att omedelbart upphäva regleringen. Om det efter kriget råder "utomordentliga förhållanden" kan regeringen dock låta valutaregleringen fortsätta att gälla med stöd av det kriteriet i första stycket.

Regeringens skyldighet att avlägsna valutaregleringen så snart som möjligt gäller i alla situationer, alltså även om det är fråga om ett sexmånads-förordnande med stöd av andra stycket. Visserligen är det inte troligt att en så allvarlig valutakris som det här skall vara fråga om kan lösas upp på mindre tid än sex månader, men sä snart läget har förbättrats så att fömtsättningama för valutareglering enligt andra stycket inte längre skulle vara för handen skall regleringen alltså upphävas.

2§

De förordnanden som regeringen meddelar med stöd av lagen skall underställas riksdagen för godkännande. Som framhålls i den allmänna motiveringen avviker förslaget delvis från den nu gällande ordningen. I sak är skillnadema dock inte så stora.

Kravet på underställning gäller alla förordnanden om valutareglering, alltså även ett förordnande med stöd av 1 § första stycket och förordnanden om förlängd reglering med stöd av 1 § andra stycket andra meningen. Det räcker inte med ett tillkännagivande av att regeringen har förordnat om valutareglering, utan understäUningen skaU avse förordnandets sakliga innehåll; det skall alltså anges vilka valutatransaktioner som kräver riksbankens medgivande. Kravet på underställning gäller också sådana förordnanden som regeringen meddelar med stöd av 3 § andra stycket eller 12 §.

3 och 12 §§

I dessa paragrafer beskrivs de fullmakter regeringen kan ta i anspråk för att genomföra en valutareglering. Huvudfullmaktens innehåll framgår av 3 § första stycket. 1 3 § andra stycket och i 12 § finns underfuUmakter. Om regeringen med stöd av 1 § förordnar om valutareglering, anger 3 och 12 § vilka regleringsbefogenheter regeringen i sådant fall får. Avsikten är att regeringen med stöd av dessa paragrafer skall utfärda en valutaförordning där gränsema för den reglering man vid tilUaUet finner behov av skall dras upp. Paragrafema anger därmed de yttersta gränser inom vilken en valutareglering under alla förhållanden måste hålla sig.

Bestämmelsen i 3 § första stycket ger regeringen möjlighet att bestämma
att inga valutatransaktioner får företas annat än efter tillstånd från riksban- 60

ken. Med den vida innebörd som getts begreppet valutatransaktion ger Prop. 1989/90:135 denna regel en fullständig möjlighet att lägga allt betalningsutbyte mellan Sverige och utlandet och all handel inom Sverige i utländska tiUgångar och skulder under reglering. Det får emellertid fömtsättas att regleringens omfattning i olika avseenden begränsas till vad som det aktuella läget bedöms kräva. Under en kris i fredstid lär t. ex. anledning knappast komma att föreligga att reglera även löpande betalningar till och från utlandet. En valutaförordning kan då, såsom den nu gällande varit utformad, ge frihet att utföra sådana betalningar utan tillstånd från riksbanken. Även i andra avseenden kan anledning föreligga att från reglering undanta olika typer av betalningar på sätt som under senare tid skett i riksbankens tiUämpningsföreskrifter till valutaförordningen.

När ett mer eller mindre omfattande förordnande om valutareglering har meddelats, kan förordnandet kompletteras med förordnanden enligt 3 § andra stycket och 12 §.

Enligt 3 § andra stycket 1 ges möjlighet att låta riksbanken ta ut en avgift för ett valutatillstånd. Denna möjlighet kan tänkas finna användning på olika sätt t.ex. för att introducera en marknadsmekanism såsom då riksbanken under 1988 auktionerade ut tillstånd att köpa utländska aktier. Tänkbart kan också vara i en extrem situation att med stöd av en sådan bestämmelse införa allmänna importavgifter eller avgiftsbelägga rätt att använda vissa konton. Möjligheten att förena tillstånd med avgift föreslås kompletterad med en möjlighet att i stäUet kräva deposition av visst belopp. Formen härför bör vara insättning i riksbanken och det bör ankomma på fullmäktige att i sådant fall bestämma viUkoren för inlåningen i övrigt.

Nu gällande valutalag har alltsedan sin tillkomst innehållit en bestämmelse som ger möjlighet för regeringen att förordna att utländska tillgångar skall hembjudas för inlösen i svenskt mynt. Bestämmelsen togs i anspråk 1947 genom Kungl. Maj:ts brev till fullmäktige i riksbanken angående bemyndigande för valutakontoret att rekvirera utländska betalningsmedel samt utländska tillgångar (SFS 1947:133, 781 och 782). En motsvarande bestämmelse har här tagits in i i andra stycket 2. Hembud av utländska tillgångar kan tänkas förekomma endast i mycket speciella situationer.

I 12 § ges en möjlighet att vid förordnande om valutareglering medge riksbanken eller särskilt utsedd posttjänsteman att öppna och granska brev och andra försändelser till och från utlandet som finns i postverkets vård. Bestämmelsen motsvarar 5 § andra punkten i den nu gällande valutalagen. Såsom angetts i den allmänna motiveringen kan denna åtgärd tillgripas bara i krig eller krigsnära situationer.

4§

Paragrafen innehåller en bestämmelse om att riksbanken skall meddela föreskrifter om tillämpningen av ett förordnande om valutareglering.

Som framhålls i den allmänna motiveringen fömtsätts det att regeringens
förordnande om valutareglering tas in i en förordning som drar upp grän
sema för den valutreglering som den rådande situationen anses kräva. En
sådan valutaförordning äremellertid inte avsedd att detaljreglera olika träns- 61

aktionskategorier utan det får såsom hittills varit förhållandet ankomma på Prop. 1989/90:135 riksbanken att utfärda tillämpningsföreskrifter till förordningen. Det är genom riksbankens föreskrifter som regleringen får sitt närmare bestämda materiella innehåll.

5§

I paragrafen anges i likhet med vad som nu gäller att riksbanken kan delegera sin tillståndsprövning enligt denna lag.

Uppenbarligen kommer en valutareglering att såsom hittills nödvändiggöra att också kreditinstituten aktivt deltar i regleringen. Detta har i första hand skett genom att särskilt utsedda banker (de s. k. valutabankema) övervakat och kontrollerat att betalningar till och från utlandet och andra transaktioner utförts i enlighet med gällande föreskrifter.

Motsvarande möjligheter bör alltjämt finnas för riksbanken att delegera såväl tillståndsprövning som uppgift att i olika avseenden övervaka valutaregleringens iakttagande. Riksbanken bör också, särskilt under en snabbt uppbyggd valutareglering, kunna anförtro andra kreditinstitut uppgiften att i viss utsträckning lämna valutatillstånd. 1 enlighet härmed anges i 5 § att tillståndsprövningen enligt valutaregleringslagen kan delegeras tiU sådana valutahandlare som avses i 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Vilket behov som sålunda kommer att finnas av att delegera tillståndsprövning liksom övervakning av valutaregleringen blir uppenbarligen beroende av hur långtgående reglering som införs. Det synes därmed naturligt att i lagförslaget avstå från ytterligare precisering av den roll valutahandlama skall spela under en reglering.

6§

I paragrafen ges bestämmelser om beslutsorganen i valutaregleringen och om kompetensfördelningen meUan dem. Någon ändring av kompetensfördelningen föreslås inte. Tillämpningsföreskrifter till valutaförordningen skall som huvudregel beslutas av fullmäktige i riksbanken medan riksbankens beslutanderätt i övrigt normalt utövas av valutastyrelsen.

Motsvarande bestämmelser finns för närvarande i 6 a § valutalagen och 40 § riksbankslagen. Dessa bestämmelser har sammandragits och överförts till denna paragraf. Eftersom valutaregleringslagen är en ren beredskapslag, synes det nämligen inte längre lämpligt att riksbankslagen belastas med regler om beslutsgången i valutaärenden.

7§

Valutastyrelsens sammansättning föreslås ändrad. Valutastyrelsen består
enligt gällande lag av nio ledamöter. Två av dessa utses av regeringen och är
för närvarande tjänstemän i finansdepartementet. Övriga sju utses av full
mäktige i riksbanken. Enligt 40 § riksbankslagen skall fullmäktige utse dels
en vice riksbankschef, som skall vara valutastyrelsens ordförande, dels en 62

fullmäktig eller suppleant för fullmäktig och en riksbanksdirektör, dels utan- Prop. 1989/90:135 för banken fyra ledamöter. Av dessa skall två representera bankväsendet och näringslivet i övrigt och två arbetstagama.

En valutastyrelse för krigs- och krissituationer behöver inte ha lika omfattande intresserepresentation. Därför har antalet ledamöter satts till fem. Styrelsen skall bestå av en av regeringen utsedd person och fyra av fullmäktige i riksbanken utsedda ledamöter, varav högst två från riksbanken. Det ankommer på fullmäktige att se till att valutastyrelsen tillförs den intresse-representation som vid varje tidpunkt bedöms som ändamålsenlig. Fullmäktige utser ordförande och vice ordförande i valutastyrelsen.

8§

Valutastyrelsen kan handlägga ett begränsat antal ärenden. Dit kan därmed föras endast ärenden av principiell natur eller av särskilt stor betydelse. Det stora antalet valutaärenden måste handläggas på lägre nivå inom riksbanken. 140 § riksbankslagen ges därför regler om att valutaärenden också kan avgöras i en direktion (valutadirektionen), som är sammansatt av de riksbankstjänstemän som ingår i valutastyrelsen jämte deras suppleanter och en ytterligare riksbankstjänsteman. Enklare ärenden kan också avgöras av enskilda tjänstemän.

Det har ansetts befogat att i 6 § fastlägga att riksbankens beslutanderätt alltjämt skaU under styrelsen kunna utövas av en direktion liksom av enskilda tjänstemän. De detaljregler härom som för närvarande finns i 40 § riksbankslagen har dock inte överförts. Skälet härför är dels att dessa regler skulle bli onödigt belastande, dels att det inte kan föratses hur riksbankens organisation ser ut vid en framtida tidpunkt när valutareglering kan komma att sättas i kraft. Varaktigt gällande regler kan därför inte läggas fast i valutaregleringslagen. De bör i stället anges i riksbankens föreskrifter. Bestämmelser om detta finns i förevarande paragraf

9§

Regeln i 3 § andra stycket 2 föratsätter en bestämmelse om hur värdet på inlösta utländska tillgångar skaU beräknas. Till förevarande paragraf har därför överförts den regel härom som återfinns i nu gällande valutalag (4 §). Dock har den ändringen gjorts att omräkning tiU svenskt mynt skall ske efter den kurs som valutanämnden bestämmer. I de fall när hembud kan ifrågakomma är nämligen väl tänkbart att någon av riksbanken tiUämpad köpkurs för berörd utländsk valuta inte vidare förekommer, varför hittills gällande bestämmelse härom riskerar att inte bli användbar.

Vidare har som en nyhet i förhållande till både gällande rätt och arbets
gruppens förslag i tredje stycket angetts den materiella norm efter vilken
nämnden skall göra sin bedömning. Ersättningen skall bestämmas med ut
gångspunkt från det beräknade priset vid en frivillig avyttring på den all
männa marknaden. Härmed avses naturligtvis bara sådana avyttringar som
är tillåtna, inte avyttringar t. ex. på en svart marknad. Om det inte förekom- 63

mer någon handel i den tillgång som inlösen avser, får nämnden göra en Prop. 1989/90:135 mera fri bedömning av vad som utgör skälig ersättning.

Vidare har i fiärde stycket tagits in en bestämmelse om överklagande av nämndens beslut. Överklagande skaU ske till hovrätt. Av 21 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken följer att hovrättens handläggning skall följa reglema om besvär i 52 kap. rättegångsbalken. Hovrättens beslut kan överklagas till högsta domstolen enligt vanliga regler.

10§

Paragrafen, som helt motsvarar gäUande rätt (7 § valutalageri) reglerar frågor om tystnadsplikt.

1I§

En föratsättning för en effektiv valutareglering är ett väl fungerande kontrollsystem. Ett sådant föratsätter tiU att börja med att riksbanken har vissa möjligheter att infordra uppgifter och handlingar från enskUda och företag. 1 11 § har sålunda föreskrivits en skyldighet för envar som för egen eller annans räkning har företagit en valutatransaktion att i den omfattning riksbanken föreskriver lämna de uppgifter samt förete de handlingar om transaktionen som behövs för kontroll av efterlevnaden av valutaregleringslagen och med stöd därav meddelade föreskrifter, tillstånd och villkor. Denna uppgiftsskyldighet är vitessanktionerad. Även straff kan förekomma vid underlåtenhet att fullgöra upplysningsskyldigheten (se avsnitt 3.2.3).

Riksbankens rätt att kräva in uppgifter är således begränsad till att avse personer som har företagit en valutatransaktion. Uppgiftskrav kan emellertid inte bara riktas mot den som företagit en valutatransaktion för egen räkning utan även mot den som företagit sådana transaktioner för annans räkning, exempelvis banker och fondkommissionärer. Att den faktiska valutatransaktionen företagits av t. ex. en bank för någons räkning hindrar inte att också denne i paragrafens mening anses ha företagit transaktionen.

Paragrafen innebär t. ex. en skyldighet att lämna uppgifter och handlingar tiU styrkande av att en påstådd transaktion verkligen genomförts eller att visa vad som ligger bakom transaktionen.

12 §

Se vid 3 §.

13§

Paragrafen reglerar tullmyndighetemas befogenheter beträffande valutakontroll.

Nu gällande bestämmelser innebär att tullmyndigheterna kontrollerar efterlevnaden av eventuella in- och utförselförbud som meddelats med stöd av valutalagen.

Med stöd av 15 § valutalagen får tullmyndighet stickprovsvis kontrollera 64

att in- och utförselförbud beträffande betalningsmedel, fordringar och vär- Prop. 1989/90:135 depapper efterlevs. Enligt paragrafen är den som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar anmälnings- och uppgiftsskyldig beträffande tillgångama. Genom hänvisning till bestämmelser i tullagen (1987:1065) får tuUmyndigheten kontrollera anmälnings- och uppgiftsskyldigheten. Tullmyndigheten får bl. a. undersöka transportmedel och containrar samt resväskor, portföljer och handväskor. Paragrafen innehåUer straffbestämmelser avseende underiätenhet att fullgöra anmälnings- och uppgiftsskyldigheten.

Enligt 14 §valutalagen gäller bestämmelsema om förandersökningm.m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i vam-smugglingslagen (1960:418) i fråga om in- och utförselförbud avseende betalningsmedel, fordringar och värdepapper. De tvångsåtgärder som här är aktuella får inte användas vid stickprovsundersökning utan det måste finnas misstanke om oegentligheter. Kroppsvisitation får dessutom ske om s. k. skärpt tullkontroll beordrats.

Ett förordnande om valutareglering enligt den nu föreslagna lagen om valutareglering kan komma att omfatta bl. a. in- och utförselförbud av tiUgångar. Förevarande paragraf innebär i huvudsak att tullmyndighetemas nuvarande befogenheter under sådana förhållanden består.

Paragrafen avviker från arbetsgmppens förslag såtillvida att arbetsgmppen, enligt författningskommentaren i departementspromemorian, endast behandlade tullmyndighetens möjligheter att genomföra stickprovsundersökningar. Motsvarande paragraf enligt arbetsgmppens förslag (16 §) innehåller dessutom en regel angående rätt för tulltjänsteman att undersöka utrymmen i transportmedel. Denna rätt följer numera av valutalagens hänvisning till bestämmelserna i tullagen. Eftersom förevarande förslag inte innebär någon ändring beträffande denna hänvisning behöver tullens rätt i detta hänseende inte regleras särskilt.

De nu gällande bestämmelserna om stickprovsvisa undersökningar är inriktade på kontroll av riktigheten av in- och utresandes uppgifter om innehav av valutareglerade tillgångar. Det ligger emellertid i sakens natur att en uppgiftskyldighet avseende tillgångar som är belagda med in- eller utförselförbud inte fyller någon egentlig funktion. Paragrafen innehåller därför inga föreskrifter om anmälnings- och uppgiftsskyldighet. Den har i stället utformats så att den direkt tar sikte på valutaregleringens efterlevnad.

14 §

I denna paragraf lämnas gmndläggande bestämmelser om straffsanktioner. De överträdelser som omfattas har räknats upp i tre punkter iförsta stycket. Första punkten avser direkta överträdelser av valutaregleringens materiella regler, antingen dessa återfinns i den av regeringen utfärdade valutaförordningen eller i riksbankens tillämpningsföreskrifter eller i av riksbanken ställda villkor vid meddelande av ett tillstånd.

I andra punkten har tagits upp sådana fall när någon lämnar oriktiga
uppgifter, t. ex. till en bank som medgivits befogenhet att utföra vissa valu
tatransaktioner och därigenom föranleder att banken misstar sig beträffande 65

5 Riksdagen 1989/90. 1 .saml Nr 135

transaktionens karaktär och släpper igenom en förbjuden transaktion. Prop. 1989/90:135 Punkten omfattar även det fall att någon genom oriktig uppgift undandrar sig att erlägga avgift eller att deponera ett belopp.

I tredje punkten återfinns en motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i 9 § första stycket 2 valutalagen. Härigenom kan den som använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå lagens förbud straffas.

Straffbestämmelsen i första stycket avser endast uppsåtliga överträdelser av lagens regler. I andra stycket föreslås att såsom i nu gällande valutalag samma överträdelser skall vara straffbara även då de begås av grov oaktsamhet. Straffet vid oaktsamhetsbrott är enligt förslaget, liksom enligt den nuvarande valutalagen, böter. Är oaktsamheten inte grov är gämingen straf-fri.

I tredje stycket har tagits in bestämmelsen om straffrihet i ringa fall. Med ringa fall avses främst sådana fall som gäller ett relativt obetydligt belopp och där en ansökan om tillstånd uppenbarligen skulle ha beviljats.

15 §

I denna paragraf har iförsta stycket tagits upp en särskild straffbestämmelse för grova överträdelser av valutalagstiftningen. Straffmaximum för dessa fall är enligt förslaget, liksom för närvarande, fängelse i två år.

Till ledning för bedömningen om en viss överträdelse skall anses som grov har i andra stycket som exempel angetts att brottet rört mycket betydande belopp eller på annat sätt varit av synnerligen allvarlig art. Bestämmelsen har utformats efter förebild av skattebrottslagen. Uttrycket "mycket betydande belopp" antyder att beloppet avsevärt överstiger vad som bmkar kvalificera förmögenhetsbrott som. grovt. Även uttrycket "synnerligen allvarlig art" har valts för att understryka att bestämmelsen skall förbehållas de allvarligaste fallen.

16 §

Bestämmelsen innehåller en hänvisning till reglema om försök i brottsbalken. Samtliga uppsåtliga brott är därigenom i princip straffbara på försöksstadiet. Det ligger emellertid i sakens natur att vissa typer av brott inte kan förekomma som försöksbrott. Det gäller t. ex. brott som består i underlåtenhet att fullgöra föreskriven upplysningsskyldighet.

17§

Paragrafen överensstämmer med gällande rätt. Valutaförfattningama har
sedan 1941 innehållit en bestämmelse om att åtal inte får väckas utan an
givelse eller, som det numer uttr5'cks, medgivande från riksbanken (12 §
andra stycket valutalagen). Bestämmelsen fyller i första hand uppgiften att
från domstolsprövningen utsortera fall som i och för sig formellt omfattas av
valutalagens sanktionsbestämmelser men som på grand av ringa belopp och
omständighetema i övrigt inte ter sig straffvärda. En effektiv valutareglering
lär nämligen med nödvändighet kräva att det reglerade området avgränsas 66

på sådant sätt att även en del bagatellartade av oförstånd eller slarv genom- Prop. 1989/90:135 förda transaktioner faller dämnder. Det är ett allmänt intresse att personer som på étt sådant sätt råkat överträda valutareglerande föreskrifter inte dras inför domstol och det är också ett intresse att rättsväsendet inte belastas med ärenden av detta slag.

Kravet på medgivande från riksbanken för allmänt åtal ger även riksbanken möjlighet att samlat följa vilket tryck reglerna är utsatta för och att anpassa regler och kontroU härefter. För de rättsvårdande myndighetema kan vidare vara vanskligt att bedöma vilken valutaskada som olika överträdelser medför. Genom att riksbanken alltid kopplas in för att lämna medgivande till åtal säkras att vid domstolsprövningen erforderligt underlag från riksbanken beträffande dessa frågor föreligger.

18 §

I denna paragraf återfinns regler om förverkande vid brott mot valutalagstiftningen. Enligt motsvarande bestämmelser i den nuvarande valutalagen får betalningsmedel, fordran eller värdepapper, som varit föremål för brott, eller vederlag därför förklaras förverkat.

Med stöd av valutaregleringslagen skall kunna utfärdas förbud och föreskrifter som tar sikte på inte bara förfogande över betalningsmedel, fordringar och värdepapper utan också förvärv av annan egendom, upptagande av lån, övertagande av kontrakt m. m. Straffbestämmelsema bör gälla för alla sålunda tänkbara otiUåtna transaktioner. I konsekvens härmed bör för-verkandereglema få en vidsträcktare utformning än enligt gällande lag, även om betalningsmedel, fordringar och värdepapper också i fortsättningen i första hand torde komma i fråga som föremål för förverkande. I enlighet härmed föreskrivs att alla typerav egendom kan förklaras förverkad. Regeln träffar därmed exempelvis egendom som förvärvas i strid mot förbud. Vid olovlig kontoinsättning riktar sig regeln mot den fordran som uppstår hos den kontoförande banken. Vid förbjuden avyttring av egendom riktar sig förverkandet mot vederlaget.

Det kan emellertid också förekomma brottstyper, där man inte kan säga att någon egendom har varit föremål för brottet. Detta gäller t. ex. underlåtenhet att lämna föreskrivna uppgifter om en valutatransaktion. Om transaktionen som sådan varit tillåten, kan man inte hävda att den egendom som transaktionen avsåg har varit föremål för brott.

I många fall skulle ett förverkande av egendomen i sin helhet medföra en alltför ingripande åtgärd. I förverkanderegeln har därför uttryckligt angetts att förverkande får ske helt eller delvis.

Den egendom som enligt första stycket är föremål för förverkande är i
allmänhet inte tillgänglig på sådant sätt att förverkandeförklaringen kan
riktas direkt mot den egendomen. Enligt andra stycket kan därför i likhet
med gällande valutalag i stället egendomens värde helt eller delvis förklaras
förverkat. Det belopp förverkandet skall avse i sådana fall får bestämmas
efter en skälighetsprövning. 1 många fall skulle ett fullständigt utnyttjande
av förverkandemöjlighetema inte stå i rimlig proportion till de straffsatser
som gäller vid brott mot valutalagstiftningen. Enligt en allmän princip på 67

detta område får förverkande inte ske om det är uppenbart obiUigt (jfr 36 Prop. 1989/90:135 kap 1 § brottsbalken). En avvägning måste därför göras mellan den enskildes intresse och det allmänna intresset av att valutalagstiftningens effektivitet upprätthålls.

19§

Paragrafen, som överensstämmer med gällande rätt (13 a § valutaförordningen), ger riksbanken möjlighet att förelägga vite för att få till stånd rättelse av en åtgärd som vidtagits i strid mot föreskrifter som meddelats med stöd av valutareglerindslagen eller för att framtvinga iakttagande av villkor som riksbanken uppställt i tillstånd. De motiv som angavs vid bestämmelsens införande äger fortfarande giltighet (jfr prop. 1975:82 s 27 ff).

Föreläggande får enligt>5/a stycket riktas mot den som kan förfoga över den egendom som åtgärden avsåg eller det som trätt i stäUet för egendomen.

Enligt andra stycket kan föreläggande även riktas mot den som förvärvat rätt till egendomen under föratsättning att förvärvet skett på grand av bodelning, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren vid sitt förvärv haft vetskap om eller skälig anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

De upptagna familjerättsliga och successionsrättsliga förvärven samt gåva skyddar således inte mot vitesföreläggande, inte ens om mottagaren var i god tro. Vid onerösa fång krävs däremot för vitesföreläggande vetskap eller skälig anledning till antagande om sambandet mellan den förvärvade egendomen och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

I tredje stycket, som saknar motsvarighet i arbetsgrappens förslag, är intaget ett förbud mot att förelägga vite enligt första stycket om egendomen, vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.3).

20 §

Paragrafen, som saknar motsvarighet i arbetsgrappens förslag, överensstämmer med gällande rätt (12 § första stycket valutalagen) och avser att förhindra att den som förelagts vite även skall drabbas av annan påföljd för gäming som omfattas av föreläggandet. Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.3).

21 §

1 paragrafen regleras överklagandeordningen, som liksom i dagens reglering fömtsätts bestå av ett intemt tvåinstanssystem inom riksbanken. Ett ärende avgörs således i första instans av valutastyrelsen, valutadirektionen eller enskilda tjänstemän. Ett sådant beslut kan därefter överklagas till riksbanksfullmäktige som då slutgiltigt avgör ärendet.

Vid handläggningen av valutaärenden gäller förvaltningslagen
(1986:223). Därav följer bl. a. att överklagandetiden är tre veckor från det
att klaganden fick del av beslutet. 68

5.2Förslagettilllagomändringilagen(1988:1385)omSveriges Prop. 1989/90:135 riksbank

22 §

Riksbankens uppgiftsinhämtande från kreditinstituten som baseras på valutaregleringens författningsmässiga gmnd bör ersättas av annan lagstiftning med stöd av vilken uppgiftema kan inhämtas även framöver.

Genom de föreslagna föreskriftema i 22 b § riksbankslagen om valutahandelstillstånd kan riksbanken föreskriva rapporteringsplikt för banker och andra kreditinstitut som bedriver valutahandel. Dessa föreskrifter kompletteras av bestämmelserna i 11 § betalningslagen som ger riksbanken möjlighet att för statistikändamål kräva in uppgifter och handlingar av envar som verkställt eller mottagit en utlandsbetalning.

Enligt nuvarande lydelse av 22 § riksbankslagen får riksbanken anmoda ett kreditinstitut att till riksbanken lämna de uppgifter som riksbanken anser nödvändiga för att bedöma om en penningpolitisk åtgärd behöver vidtas eller för att utforma ett beslut om sådan åtgärd. Riksbanken har enligt 9 kap. 12 § regeringsformen ansvar för valuta- och kreditpolitiken. 1 den föreslagna nya utformningen av förevarande paragraf har kreditinstitutens uppgiftsskyldighet mot riksbanken därför utformats så att bestämmelsema ger riksbanken en mer allmänt utformad befogenhet att inhämta uppgifter för att kunna följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknaderna.

Uppgiftsskyldigheten för instituten avser endast uppgifter som krävs för att riksbanken skall kunna utforma och tillämpa sin valuta- och kreditpolitik. Tillsynen över institutens förhållanden till sina kunder ankommer normalt i StäUet på bankinspektionen.

22a§

Nu gällande bestämmelser innebär att uppgifter hos riksbanken om valutatransaktioner med utlandet i regel är sekretesskyddade med stöd av 9 kap. 5 § första stycket sekretesslagen (1980:100). Huvuddelen av de uppgifter som riksbanken får in med stöd av den föreslagna betalningslagen kommer i stället att omfattas av den s. k. statistiksekretessen enligt 9 kap. 4 §, vilket innebär en avsevärd inskränkning av andra myndigheters möjligheter att få del av uppgifterna; för att en uppgift skall kunna lämnas ut, måste uppgiftsskyldighet följa av lag eller förordning.

Som framgår av den aUmänna motiveringen får emellertid den nu förestående reformen inte leda till försämringar av skattekontrollen. Till dess att ett annat system för skattekontroll föreligger måste riksbanken kunna lämna uppgifter till skatte- och tuUmyndighetema på samma sätt som nu. Bestämmelser om detta har tagits in i förevarande paragraf

Enligt 46 § taxeringslagen (1956:623) föreligger en uppgiftsskyldighet för
riksbanken mot skattemyndighet i fråga om uppgifter som behövs för tax
ering. En motsvarande bestämmelse föreslås intagen i 3 kap. 16 § nya taxe
ringslagen (prop. 1989/90:74). När nu huvuddelen av de uppgifter som
riksbanken får in kommer att omfattas av statistiksekretessen, bör en regel
om uppgiftsskyldighet införas också på övriga delar av skatteområdet, t. ex. 69

när det gäller mervärdeskatt. En sådan bestämmelse har tagits in iförsta Prop. 1989/90:135 stycket.

Bestämmelsen i andra stycket motsvarar 16 § i den nu gällande valutalagen.

Lika litet som när det gäller riksbankens skyldighet att anmäla misstankar om brott till polis eller åklagare (54 § riksbankslagen) bör uppgiftsskyldigheten mot skatte- och tullmyndigheter vara absolut. Riksbanken måste kunna underiåta att lämna ut begärda uppgifter, om viktiga hänsyn talar mot ett utlämnande. En regel härom, som överensstämmer med 54 § andra stycket, har tagits in i tredje stycket.

22b§

Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3) har riksbanken ansvar för att valutahandeln sker under ordnade former och bedrivs av seriösa företag med erforderlig kompetens. Detta föratsätter en lämplighetsprövning från riksbankens sida. Därför krävs tillstånd av riksbanken för att driva valutahandel.

Bestämmelserna härom har utfonnats så att all handel i valuta, utom köp och försäljning av resevaluta, kräver riksbankens tiUstånd. Innebörden härav är att i varje köp- eller försäljningstransaktion avseende valuta den ena parten måste ha riksbankens tillstånd att driva valutahandel.

Tillstånd att driva valutahandel med aUmänheten, dvs. en obestämd gmpp, kan medges bara kreditinstitut och postverket. För den som vill erhålla ett sådant allmänt tillstånd (valutahandelstillstånd) gäller särskilda krav i fråga om allmän lämplighet och kompetens.

Däratöver kan riksbanken, utan att detta behandlas särskilt i paragrafen, ge begränsade tillstånd att handla med valuta. Sådana tillstånd är avsedda att kunna lämnas åt t. ex. ett finansieringsföretag inom en större koncem, till vilket koncemen har koncentrerat sina köp och försäljningar av valuta. Ett företag som har fått denna typ av tiUstånd omfattas inte av bestämmelsema i tredje och Ijärde styckena; dessa avser bara företag som har fått valutahandelstillstånd, dvs. tiUstånd tiU valutahandel med allmänheten.

53 §

Reglema om valutahandelstillstånd är för närvarande straffsanktionerade i 9 § valutalagen. När nu de gmndläggande bestämmelsema om valutahandelstillstånd förs över till riksbankslagen, bör den lagen också kompletteras med en regel om straff för den som bedriver valutahandel utan erforderligt tillstånd. I straffskalan ingår böter och fängelse högst sex månader. Enligt paragrafens nuvarande andra stycke, som i förslaget blir tredje stycket, leder ringa brott inte till något ansvar.

54 §

På samma sätt som när det gäller uppgifter till skatte- och tullmyndighetema

(22 a §) måste riksbanken kunna lämna uppgifter till polis och åklagare, om 70

det i verksamheten med framställning av statistik kommer fram uppgifter Prop. 1989/90:135 som tyder på att ett brott har begåtts. Förevarande paragraf har kompletterats med en sådan bestämmelse.

5.3 Förslaget till lag om betalningar till och från utlandet

i§

I paragrafen anges vad bestämmelsema i lagen avser att reglera, nämligen betalningar tiU och från utlandet. Här anges också att lagen innehåller bestämmelser om skyldighet att lämna uppgifter om utlandsbetalningar i skattekontrollsyfte och för statistikändamål. I första hand gäller det betalningsbalansstatistiken men även annan statistik kan komma ifråga. Syftet med lagbestämmelsema är dessutom att förstärka möjlighetema till skattemyndigheternas kontroll av att utlandstransaktioner inte används i skatteundandragande syfte.

2§

I paragrafen definieras själva begreppet betalning samt begreppen betalning tiU och från utlandet. Med begreppet betalning avses ett fullgörande av en i pengar bestämd prestation. Med betalning tiU utlandet avses betalning direkt eller indirekt till en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige och med betalning från utlandet avses en betalning, direkt eller indirekt, från någon av nyss nämnda personer. Vem som är att anse som bosatt i Sverige anges i 3 §. Motsatsvis framgår därav vem som inte är bosatt i Sverige.

De valda definitionema innebär bl. a. följande.

Om en person som är bosatt i Sverige sätter in pengar på eller får betalning från ett konto i svensk bank som förs för någon som inte är bosatt här i landet skall detta anses som en betalning till resp. från utlandet. Transaktioner på sådana konton som utförs av en person som inte är bosatt i Sverige utgör däremot inte någon betalning till eller från utlandet.

Växling av valuta i kontanter eller resecheckar skall inte anses utgöra betalning till eller från utlandet.

Köp av en check utställd på en utländsk person skaU anses som betalning till utlandet. Inlösen av en check utställd av en utländsk person skall anses som betalning från utlandet.

I paragrafen definieras också begreppet valutahandlare såsom den som har erhållit valutahandelstillstånd enligt bestämmelsema i 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, s. k. auktoriserad valutahandlare.

I paragrafen definieras slutligen begreppet fondpapper som aktie, annat
bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skulde
brev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond. Så långt överens
stämmer definitionen med den som används i lagen (1985:571) om värde
pappersmarknaden. Genom sista meningen utvidgas begreppet fondpapper
på å sätt att därmed jämställs rättigheter och skyldigheter som knyter an till
fondpapper. 71

3§ Prop. 1989/90:135

I första stycket anges när en person skall anses vara bosatt här i landet. I förevarande lag anses en person bosatt här i landet om han har sitt egentliga hemvist här eller stadigvarande vistas här. Så långt föreligger överensstämmelse med kommunalskattelagens bosättningsbegrepp. Däremot anses han inte, till skillnad mot vad som gäUer enligt kommunalskattelagen, bosatt här endast därför att han tidigare har haft sitt egentliga hemvist här och fortfarande har en väsentlig anknytning hit. Detta betyder att lagens bestämmelser inte gäller i fråga om emigranter trots att de kan vara skattskyldiga i Sverige. Dessa kan alltså göra betalningar till och från utlandet utan att behöva gå omvägen över valutahandlare i Sverige.

1 andra stycket har regler med undantag från bestämmelsema i första stycket tagits in. Dessa skaU sålunda inte gälla i fråga om viss utländsk ambassad- och konsulatspersonal här i landet och inte heller i fråga om sådana personers familj eller enskilda anställda om de bor hos dem och är utländska medborgare. Undantagsbestämmelsema har utformats efter mönster av 70 § 1 mom. kommunalskattelagen. Dock anges ingen åldersgräns för bam.

4§

Iförstastycket finns en huvudregel innebärande att en svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får verkställa betalningar till eUer ta emot betalningar från utlandet endast genom förmedling av valutahandlare.

Om riksbanken har lämnat ett begränsat valutahandelstillstånd till ett kreditinstitut, får endast sådana betalningar som omfattas av tillståndet utföras av denna valutahandlare.

Bosättningsbegreppet har den betydelse som anges i 3 §. Detta innebär att såsom bosatt här i landet räknas den som här har sitt egentliga hemvist eller som, utan att vara bosatt här, stadigvarande vistas här. Begreppet valutahandlare har definierats i 2 §.

I andra stycket anges i förtydligande syfte att en betalning som verkställts med check dragen på bank som är valutahandlare inte skall anses utgöra betalning genom förmedling av valutahandlare. Detta gäUer oberoende av om checken dragits mot ett kronkonto eUer ett valutakonto.

Föreskrifter om undantag från bestämmelsema i första stycket denna paragraf avses kunna meddelas av regeringen. Detta avses kunna ske genom delegationsbestämmelsen i 12 § denna lag. Undantagsbestämmelsema avses bli intagna i 1 § förordningen om betalningar till och från utlandet.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge undantag från valutahandlarkravet i denna paragraf även i andra fall än som anges i föreskrifter meddelade av regeringen framgår av 13 § och kommentarema till denna.

5§ Prop. 1989/90:135

En svensk juridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige är enligt bestämmelsema i 9 § första och andra styckena skyldig att förvara förvärvade utländska fondpapper och vissa i utlandet emitterade svenska obligationer i depå hos valutahandlare eller hos av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär, det s.k. depåkravet. Har valutahandlare eller fondkommissionär förmedlat affären skall den aktuella valutahandlaren eller fondkommissionären se till att bestämmelserna efterlevs.

Ett depåkrav gäller enligt 10 § också när en utländsk juridisk person eller fysisk person som inte är bosatt i Sverige förvärvar vissa svenska obligationer och andra svenska skuldebrev.

Med hänsyn till de nu angivna bestämmelserna föreskrivs i förevarande paragraf första stycket att en svensk juridisk person eller en fysisk person bosatt i Sverige vid köp eller försäljning av fondpapper är skyldig att anlita en valutahandlare som är fondkommissionär eller en av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär när motparten är en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige. Detsamma gäUer vid köp av svenska fondpapper som emitteras genom en kommissionär i utlandet.

I fråga om själva betalningen till resp. från utlandet vid köp eller försäljning av fondpapper gäller huvudregeln i 4 § , dvs. betalningen skall förmedlas av valutahandlare.

Med fondpapper avses enligt 2 § i detta sammanhang aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt rättigheter och skyldigheter som anknyter till nämnda tillgångar samt andel i aktiefond.

I andra stycket har tagits in en hänvisning till bestämmelsema om förvaring i depå i 9 och 10§§.

Föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket denna paragraf avses kunna meddelas av regeringen. Detta avses kunna ske genom delegationsbestämmelsen i 12 § denna lag. Undantagsbestämmelsema avses bli intagna i 3 § förordningen om betalningar till och från utlandet.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge undantag från kravet i första stycket på att köp eller försäljning skall ske genom svensk fondkommissionär även i vissa andra fall än som anges i föreskrifter meddelade av regeringen framgår av 13 § och kommentarerna tiU denna.

6§

Bestämmelsema i denna lag syftar som redan nämnts till att skapa en rättslig
gmnd för riksbankens insamling av uppgifter till betalningsbalansstati
stiken samtidigt som den avses utgöra en bas för skattemyndighetemas
kontroll av utlandstransaktionerna. Uppgifter i dessa hänseenden skall läm
nas av valutahandlama. När det gäller statistikuppgifter finns även reglema
om skyldigheten att lämna sådana direkt till riksbanken i betalningslagen.
Skyldigheten att lämna uppgifter till skattemyndighetema, kontrolluppgif
ter, regleras däremot i lagen om självdeklaration och kontrolluppgifter.
För att betalningsförmedlama skall kunna fullgöra sin uppgiftsskyldighet 73

till riksbanken och skattemyndighetema har den som verkställer eller mot- Prop. 1989/90:135 tar en betalning till resp. från utlandet via valutahandlare i denna paragraf ålagts en skyldighet att lämna uppgift till förmedlaren om vad betalningen avser och om vilket land betalningen går till eller kommer från. Vid betalning till utlandet skall uppgift lämnas även om namn på betalningsmottagaren. 1 sakens natur ligger att den uppgiftsskyldige också skall lämna personuppgifter (person- eller organisationsnummer) samt uppgifter om valuta och belopp m.m. Sådana uppgifter skall lämnas på blankett enligt särskilt formulär som fastställs av riksbanken. Innan formulär till blanketten fastställs bör samråd ske med riksskatteverket.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge undantag från bestämmelsema om uppgiftsskyldighet i första stycket framgår av 13 § och kommentarema till denna.

7§

I paragrafen finnsett principiellt förbud för svenskjuridisk person och fysisk person som är bosatt här i landet att sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet eller att verkställa eller ta emot betalningar över ett sådant konto.

Föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket denna paragraf avses kunna meddelas av regeringen. Detta avses kunna ske genom delegationsbestämmelsen i 12 § denna lag. Undantagsbestämmelsema avses bli intagna i 2 § förordningen om betalningar tiU och från utlandet.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge undantag från betalningsförbudet i denna paragraf även i vissa andra fall än som anges i föreskrifter meddelade av regeringen framgår av 13 § och kommentarema till denna.

8§

Som har anförts i den allmänna motiveringen avses förbudet mot att betala premier för utländska livförsäkingar finnas kvar till dess riksdagen har tagit ställning till hur beskattningen av sådana försäkringar skall ske. Förbudet har tagits in i denna paragraf

Föreskrifter om undantag från bestämmelsema i denna paragraf avses kunna meddelas av regeringen. Detta avses kunna ske genom delegationsbestämmelsen i 12 § denna lag. Undantagsbestämmelsema avses bli intagna i 4 § förordningen om betalningar till och från utlandet.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge undantag från förbudet om premiebetalningar till utlandet i förevarande paragraf även i vissa andra fall än som avses i föreskrifter meddelade av regeringen framgår av 13 § och kommentarerna till denna.

9§

I första stycket anges att en svensk juridisk person eller en fysisk person
bosatt i Sverige som förvärvar utländska fondpapper skall förvara dessa i
särskild depå. Det ankommer på den valutahandlare eller fondkommissio- 74

när som förmedlat affären att se till att innehavaren fullgör den i paragrafen Prop. 1989/90:135 föreskrivna skyldigheten. Förvaringen skall ske i särskild depå hos valutahandlare eller fondkommissionär som är godkänd av riksbanken. Valutahandlaren eller fondkommissionären behöver dock inte i sin tur förvara värdepapperen i Sverige utan får förvara dem i depå i utlandet.

I andra stycket anges att också vissa svenska fondpapper skall läggas i depå enligt bestämmelsema i första stycket. Det gäller obligationer och andra skuldebrev när emissionen särskilt riktats tiU utlandet, s. k. eurokronemis-sioner.

I tredje stycket har tagits in en bestämmelse gällande fondpapper i ett kontobaserat system. Den innebär att med depåförvaring jämställs att innehavaren av sådana fondpapper låter valutahandlare eller fondkommissionär se till att fondpapperen inte kan disponeras utan valutahandlarens eller fondkommissionärens medverkan.

Föreskrifter om undantag från bestämmelserna i paragrafen avses kunna meddelas av regeringen. Detta avses kunna ske genom delegationsbestämmelsen i 12 § denna lag. Undantagsbestämmelsema avses bli intagna i 3 § förordningen om betalningar till och från utlandet.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge undantag från depåkraven i första och andra styckena även i andra fall än som avses i föreskrifter meddelade av regeringen framgår av 13 § och kommentarema till denna.

10§

Som anförts i den allmänna motiveringen avses ett depåkrav gälla även vid överlåtelse av vissa svenska fondpapper till utlandet för att underlätta övergången till ett kontobaserat system. Det gäller på svenska kronor lydande obligationer och andra skuldebrev, vilka utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, om emittenten är svenska staten eller kreditinstitut som avses i 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Bestämmelser om detta har tagits in i förevarande paragraf

Det erinras om möjligheten för riksbanken att medge undantag från bestämmelsema i denna lag om det finns särskilda skäl. Det undantag som kan vara aktuellt här är undantag från depåkravet för sådana fondpapper som anges i denna paragraf när emissionen riktats särskilt till utlandet, s. k. eurokronlån.

Förvärvar en svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige svenska fondpapper som sålts i en till utlandet särskilt riktad emission skall även dessa värdepapper läggas i särskild depå. Bestämmelser i detta avseende har tagits in i 9 § andra stycket.

Att riksbanken efter samråd med riksskatteverket kan medge även undantag från depåkravet enligt denna paragraf följer av 13 § och kommentarema tiU denna.

11 § Prop. 1989/90:135

Som nämndes i kommentaren till 1 § är lagens syfte att skapa en gmnd för bl.a. riksbankens inhämtande av statistikuppgifter för betalningsstatistiken m. m. Enligt bestämmelsema i denna paragraf åläggs den som för egen eller någon annans räkning har gjort eller låtit göra en sådan valutatransaktion som kan ha betydelse för den statistik som riksbanken upprättar en skyldighet att till banken lämna de uppgifter och visa upp de handlingar som behövs för statistikändamål. I paragrafen finns också en bestämmelse som ger riksbanken rätt att förelägga den vite som inte fullgör sin uppgiftsskyldighet.

Närmare bestämmelser om vilka uppgifter som skall lämnas bör anges i särskilda föreskrifter utfärdade av riksbanken.

I tredje stycket erinras om att det i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter finns bestämmelser om skyldighet att lämna kontrolluppgifter till skattemyndighetema.

12§

I paragrafen har tagits in bestämmelser som ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer möjligliet att under vissa föratsättningar genom särskilda föreskrifter besluta om generellt gällande undantag från bestämmelserna i denna lag. Detta skall kunna ske för att underlätta handeln med utlandet eller annat internationellt utbyte om det inte allvarligt försvårar inhämtandet av statistikuppgifter eller skattekontrollen.

Med stöd av denna paragraf avses regeringen utfärda den föreslagna förordningen om betalningar till och från utlandet med föreskrifter bl.a. om undantag från bestämmelsema i 4, 5 och 7 9 §§ i förevarande lag.

13 §

Enligt bestämmelsen iförsta stycket ges riksbanken rätt att i särskilda fall medge undantag från bestämmelsema i denna lag om det finns särskilda skäl. Detta avses t. ex. kunna ske både i fråga om kravet på att betalning skall göras genom valutahandlare och förbudet att verkställa eller ta emot betalningar över ett eget inlåningskonto i utlandet liksom i fråga om bestämmelsema i 6 § i sådana fall då betalningama hänför sig till en svensk juridisk person och motsvarande uppgifter i stället kan lämnas direkt till riksbanken på datamedium.

Riksbankens beslut enligt denna paragraf skall, som jag stmkit under redan i den allmänna motiveringen, meddelas först efter samråd med riksskatteverket.

Riksbankens beslut i fråga om undantag från bestämmelse i denna lag får
överklagas hos fuUmäktige i riksbanken. Fullmäktiges beslut får däremot
inte överklagas. Bestämmelser i dessa hänseenden finns i andra och tredje
styckena. 76

14 § Prop. 1989/90:135

{första stycket har i punkterna 1- 7 tagits in bestämmelser om ansvar för den som bryter mot reglerna i 4 11 §§. I punkten 8 stadgas ansvar för den som med stöd av 13 § yrkar undantag från någon bestämmelse i denna lag och därvid lämnar en oriktig uppgift. Påföljden har begränsats tiU böter. I andra stycket anges att ansvar inte skall krävas ut i ringa fall.

15 §

Den som inte har efterkommit ett vitesföreläggande som har meddelats med stöd av 11 § skall inte dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet. Detta framgår av denna paragraf

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter

3 kap.

22 §

Iförsta stycket 6 anges nu att kontrolluppgift skall lämnas av valutabank och fondkommissionär hos vilka utländska värdepapper förvaras i depå eller kontoförs enligt särskilda bestämmelser. De bestämmelser som åsyftas är de föreskrifter i ämnet som meddelats av riksbanken med stöd av valutalagen och valutaförordningen. Motsvarande bestämmelser avses nu bli intagna i den föreslagna lagen om betalningar tiU och från utlandet. I första stycket 6 görs en direkt hänvisning till denna lag. Där sker också ett utbyte av ordet valutabank mot valutahandlare som en konsekvens av den nya 22 b § i lagen om Sveriges riksbank.

27§

I första stycket 5 har gjorts ändringar av sådant slag som kommenterats under 22 §.

29§

Lagen om förenklad aktiehantering skall fr.o.m. den I januari 1991 helt ersättas av aktiekontolagen. TiU denna lag har bestämmelsema om förval-tarregistrering flyttats (8 kap.). Första stycket i den nu aktuella paragrafen har ändrats i enlighet med detta.

34 §

Det är inte ovanligt att försäljning av fondpapper som förvaras i depå enligt
bestämmelsema om detta i riksbankens föreskrifter sker genom en annan
fondkommissionär än den som har hand om depån. Praktiska skäl talar för
att det bör vara den fondkommissonär som förmedlat affären som skall vara 77

skyldig att lämna i denna paragraf aktuella kontrolluppgifter. En bestäm- Prop. 1989/90:135 melse om detta har tagits in 'iförsta stycket. I stycket har också gjorts ändringar av sådant slag som kommenterats under 22 §.

50 §

Enligt nuvarande bestämmelser skall kontrolluppgiften avse varje betalning överstigande 25 000 kr. Denna beloppsgräns har nu höjts till 50 000 kr. Upplysning skall vidare enligt den nu föreslagna lydelsen lämnas om vad varje betalning avser och till vilket land betalningen verkställs eUer från vilket land betalningen tas emot. Vid betalning till utlandet skall uppgift dessutom lämnas om namn på betalningsmottagaren. Detsamma skall gälla även andra betalningar om dessa utgör delbetalningar av en summa som överstiger 50 000 kr. De nu angivna uppgiftema skall lämnas av valutahandlare.

I vissa fall kan det vara svårt att avgränsa begreppet delbetalning. Det skall vara fråga om betalning av en viss del av ett på förhand bestämt belopp. Om en faktura på t. ex. 100 000 kr. delas upp på två betalningar på 50 000 kr. är det sålunda fråga om delbetalningar. Däremot avses begreppet inte omfatta periodiskt utgående betalningar som hänför sig tiU en inte på förhand bestämd tid, t. ex. hyresbetalningar, prenumerationer eller räntebetalningar. Detsamma gäller i fråga om kontraktsenliga amorteringar.

Uppgiftsskyldigheten avses gälla redan från och med den första delbetalningen om det totala beloppet kommer att överstiga 50 000 kr. Detta gäller oberoende av under vilken tid delbetalningarna skall ske.

Ikraftträdande

De nya bestämmelsema avses träda i kraft den 1 juli 1990 och tillämpas första gången vid 1991 års taxering. Förtid föreden Ijuli 1990 skaU dock de äldre bestämmelsema tillämpas.

5.5 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

9 kap. 5 §

Som nämns i specialmotiveringen till 22 a § riksbankslagen innebär nu gällande bestämmelser att uppgifter hos riksbanken om valutatransaktioner med utlandet i regel är sekretesskyddade med stöd av 9 kap. 5 § första stycket sekretesslagen. Enligt detta lagram gäller sekretess hos riksbanken i ärenden om tillståndsgivning eller tillsyn enligt valutalagstiftningen för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men.

Uppgifter i ärenden om tillstånd eller tillsyn enligt den föreslagna lagen om valutareglering kommer att omfattas av sekretessbestämmelsen i 9 kap.

5§.

Beträffande uppgifter om valutatransaktioner inom ramen för lagen om
betalningar tiU och från utlandet kommer i stället följande att gälla. De 78

uppgifter som riksbanken erhåller för statistiska ändamål omfattas av den Prop. 1989/90:135 s. k. statistiksekretessen enligt 9 kap. 4 § sekretesslagen. Uppgifter i ärenden som inte avser framställning av statistik, exempelvis ärenden om undantag från bestämmelsema om betalning via valutahandlare i enskilda fall, omfattas däremot inte av något sekretesskydd.

Förevarande paragraf har ändrats så att sistnämnda uppgifter kommer att falla under paragrafens tillämpningsområde.

6 Hemställan

Jag hemstäUer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lagom valutareglering,

2. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

3. lag om betalningar tiU och från utlandet,

4. lagom ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

7 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Sammanfattning av departementspromemorian (Ds Prop-1989/90:135
1989:74) Ny valutalag, m. m. '

I denna promemoria läggs fram förslag till en ny valutalag. Vad som föreslås är en fullmaktslag, som under vissa föratsättningar ger regeringen möjlighet att förordna om valutareglering. Dessa föratsättningar anges på sådant sätt att valutalagen för framtiden blir en ren beredskapslag. Den föreslagna lagen är sålunda avsedd att ge den författningsmässiga beredskapen för att endast i extrema lägen kunna förordna om valutareglering.

Fullmakt för regeringen att förordna om valutareglering skall automatiskt träda i kraft om riket kommer i krig.

Utöver krigsfallet kan regeringen enligt förslaget förordna om valutareglering i två olika situationer; den ena är om riket är i krigsfara eller det råder utomordentliga av krig eller krigsfara föranledda förhållanden och den andra är om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser. För att regeringen skall kunna förordna om valutareglering krävs i båda dessa fal! att fullmäktige i riksbanken gjort framställning om sådant förordnande. Vid krigsfara behöver regeringen inte invänta en sådan framställning utan kan, efter informellt samråd med fullmäktige, förordna om valutareglering. I de nu beskrivna fallen skall förordnandet om valutareglering underställas riksdagen tillsammans med de föreskrifter som regeringen avser att utfärda med stöd av fullmakten.

Har fullmakten tagits i anspråk på grand av stömingar på valutamarknaden och valutapolitiken, gäller förordnandet om valutareglering under en längsta tid av sex månader.

Den fullmakt att utfärda valutareglerade föreskrifter som under angivna föratsättningar kan sättas i kraft ger möjlighet att fullständigt reglera allt betalningsutbyte mellan Sverige och utlandet. Detta gäller såväl kontoöverföringar, fysisk ut- eller införsel som andra förändringar av svenskt innehav av betalningsmedel, fondpapper, fordringar eller skulder. Fullmakten kan emellertid också tas i anspråk i begränsad omfattning för en punktmässig reglering om skäl talar för detta. Fullmakten ger även rätt för regeringen att avgiftsbelägga vissa valutatransaktioner eller förena dem med skyldighet att deponera visst belopp i riksbanken. Möjlighet finns slutligen att låta fullmakten omfatta ett förordnande om hembud av utländska tillgodohavanden av olika slag.

Lagförslaget innehåller i övrigt regler om valutaregleringens administration. Dessa är i huvudsak en överföring av nuvarande regler härom i valutalagen och i riksbankslagen. Däratöver finns i lagförslaget regler om uppgiftsskyldighet och kontroll, om vitesföreläggande och om sanktioner för överträdelse av lagens bestämmelser. Dessa regler och utformningen av motiven för desamma överensstämer nästan helt med motsvarande regler i det förslag till valutalag som valutakommittén lade fram i sitt slutbetänkande (SOU 1985:52).

I promemorian läggs vidare fram förslag till nya regler om valutahandels
tillstånd. Sådana regler finns för närvarande i valutaförordningen men fö
reslås nu bli intagna i riksbankslagen. När bank och postverket får valuta- 80

handelstillstånd föreslås de benämnas valutabank. Reglema utvidgas emel- Prop. 1989/90:135 lertid så att andra kreditinstitut kan få begränsat valutahandelstillstånd. I Bilaga 1 valutahandelstillståndet får uppställas begränsningar av innehavet av tillgångar och skulder såväl i utländsk valuta som, i förhållande till utländska rättssubjekt, i kronor. Därigenom ges riksbanken möjlighet till en reglering av valutabankemas valutapositioner.

Dessutom föreslås att kreditinstitutens uppgiftsskyldighet mot riksbanken utformas så att bestämmelsema ger riksbanken en mer allmänt utformad befogenhet att hämta in uppgifter för att kunna följa utvecklingen på valuta- och kreditmarknadema.

I syfte att skapa en grand för riksbankens insamling av uppgifter för betalningsbalansstatistiken och för skattemyndighetemas kontroll av ut-landstransaktionema föreslås i promemorian också en särskild lag om betalningar tiU och från utlandet, den s.k. betalningslagen.

I denna lag finns bestämmelser om att betalningar till och från utlandet i princip skall ske via valutabank. Från denna huvudregel finns dock en rad undantag vars syfte är att skapa ett så enkelt och smidigt system som möjligt. Undantagsbestämmelsema föreslås bli intagna i en särskild förordning om betalningar till och från utlandet. På gmnd av att betalningama kanaliseras till valutabankema kan såväl riksbanken som skattemyndighetema från dessa banker inhämta de uppgifter om betalningama som behövs för statistikändamål resp. skattekontroll.

I betalningslagen finns dessutom en bestämmelse om att riksbanken har rätt att från envar som för egen eller annans räkning har verkställt en betalning till utlandet eller mottagit en betalning därifrån få de uppgifter som behövs för statistikändamål.

I betalningslagen finns också, främst av skattekontrollskäl, regler om ett principiellt förbud att inneha inlåningskonton i utlandet. Men även från denna huvudregel görs en mängd undantag för att underlätta affärema med utlandet. Också dessa undantag föreslås bli intagna i den nyssnämnda förordningen. Dessutom bibehålls i lagen det gällande förbudet mot att betala försäkringspremier till utlandet med större belopp än 3 000 kr. per år. Detta förbud avses stå kvar endast fram till dess att frågan om beskattningen av utländska försäkringar har lösts.

Av främst skattekontrollskäl innehåller betalningslagen även regler om att den som förvärvar utländska fondpapper skall förvara dem i depå hos valutabank eller svensk fondkommissionär. Som komplement till dessa regler föreskrivs att den som köper eller säljer utländska fondpapper är skyldig att göra detta genom valutabank som är fondkommissionär eller genom av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär.

Dessutom innehåller lagen ansvarsbestämmelser för den som bryter mot någon av bestämmelsema i betalningslagen. Påföljden har begränsats till böter.

Reglerna i betalningslagen har kompletterats med smärre ändringar i bestämmelserna om kontrolluppgifter i taxeringslagen. Beloppsgränsen för valutabanks uppgiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet har höjts från 25 000 kr. till 50 000 kr. Uppgiftsskyldigheten har utökats bl.a. till

6 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

Lagförslagen i departementspromemorian Prop-1989/90:135

1 Förslag till Valutalag Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Regeringen får förordna om valutareglering enligt 6 §, om landet kommer i krig.

2 § På framställning av fuUmäktige i riksbanken, får regeringen förordna om valutereglering enligt 6 §

1. om landet är i krigsfara eller om det råder utomordentliga förhållanden
som är föranledda av krig eller krigsfara vari landet har befunnit sig;

2. om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för aUvarliga påfrest
ningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser.

Föreligger krigsfara och kan framställning från fullmäktige inte inväntas får regeringen efter samråd med riksbanken förordna om valutareglering enligt första stycket.

Förordnande enligt första stycket skall inom en månad eller, om riksmöte då inte pågår, inom en månad från början av närmast följande riksmöte underställas riksdagen för godkännande. Sker inte detta förfaller förordnandet.

Samtidigt med förordnandet skall även de föreskrifter, som regeringen avser att utfärda underställas riksdagen.

3 § Har förordnande om valutareglering meddelats, skall övriga häremot svarande stadganden i lagen tillämpas.

4 § Föreligger inte längre sådana förhållanden som sägs i 1 eller 2 §, skall regeringen omedelbart förordna att valutaregleringen skall upphöra.

Förordnande enligt 2 § första stycket 2, får inte meddelas för längre tid än sex månader.

Definitioner

5 § 1 denna lag förstås med

1. valutainlänning.

a) fysisk person som har sitt egentliga hemvist i Sverige; utländsk medborgare dock endast om han stadigvarande vistats i Sverige under det senast förflutna kalenderåret,

b) dödsbo efter den som vid sin död var valutainlänning enligt a),

c) juridisk person om dess styrelse har sitt säte i Sverige och om en juridisk person saknar styrelse om dess huvudkontor finns i Sverige; svensk bankfilial i utlandet skall dock anses vara valutautlänning,

d) filial eller annat kontor i Sverige för utländskt bolag eller för utländsk
ekonomisk förening,

2. valutautlänning: den som inte är att anse som valutainlänning,

3. betalningsmedel: sedlar, mynt och resecheckar samt växlar, checkar och

andra penninganvisningar, 83

4. utländska betalningsmedel: utländska sedlar och mynt samt andra Prop. 1989/90:135
betalningsmedel som innefattar rätt till betalning i utländskt myntslag. Bilaga 2

5. monetärt guld: guldmynt, obearbetat guld och därmed jämförligt halvfabrikat av guld,

6. fondpapper, aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt andel i aktiefond,

7. utländska fondpapper, fondpapper som är utfärdade av en valutautlänning eller som innefattar rätt till betalning i utländskt myntslag,

&. fordringar, fordringar som inte gmndar sig på fondpapper,

9. utländska fordringar: fordringar enligt 8 som riktar sig mot en valutaut
länning eller som innefattar rätt till betalning i utländskt myntslag,

10. utländska skulder: skulder som riktar sig mot en valutautlänning eller
som för gäldenären innefattar skyldighet eller rätt till betalning i utländskt
myntslag,

11. valutatransaktion:

a) transaktioner mellan en valutainlänning och en valutautlänning, varigenom valutainlänningen förvärvar eller avyttrar betalningsmedel, monetärt guld, fondpapper eller fordringar eller en rätt att förvärva eller avyttra sådana tillgångar eller varigenom valutainlänningens innehav av sådana tiUgångar förändras genom pantsättning, säkerhetsöverlåtelse eller på annat sätt,

b) andra transaktioner varigenom en valutainlänning förvärvar eUer avyttrar utländska betalningsmedel, utländska fondpapper eller utländska fordringar eller en rätt att förvärva eller avyttra sådana tillgångar eller varigenom han sätter sig i utländsk skuld, eller förändrar sådan skuld,

c) transaktioner avseende betalningsmedel, monetärt guld, fondpapper eller fordringar, som sker över Sveriges gränser fysiskt eller genom överföring.

Med fondpapper jämställs i denna lag rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana tillgångar som anges i sista stycket 6.

Förordnande om valutareglering

6 § Regeringen får förordna att valutatransaktioner helt eller delvis får företas endast efter tillstånd av riksbanken.

Har förordnande enligt första stycket meddelats får regeringen även förordna

1. att riksbanken får förena ett tillstånd enligt första stycket med ett före
läggande om att avgift skall utgå och tillfalla riksbanken eller om att ett visst
belopp skall hållas insatt i riksbanken under viss tid;

2. att riksbanken eller posttjänsteman, som riksbanken förordnar, har rätt
att öppna och granska de brev och andra försändelser till eller från utlandet
som finns inom postverket;

3. att utländska betalningsmedel, kontotillgodohavanden i utländskt
myntslag och utländska fondpapper skall erbjudas riksbanken eller någon av
riksbanken utsedd bank till inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt.

Valutaregleringens administration

7 § Riksbanken får meddela närmare föreskrifter om tiUämpningen av det förordnande som meddelats enligt 6 §.

8 § Riksbanken får uppdra åt annan som riksbanken utser till valutabank 84

eller tiU annat kreditinstitut i den utsträckning som riksbanken medgivit Prop. 1989/90:135 enligt bestämmelsema i 30 a § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges Bilaga 2 riksbank. Med riksbankens tillstånd enligt denna lag avses även tillstånd som lämnats av den som erhållit riksbankens bemyndigande.

9 § Föreskrifter enligt 7 § beslutas av fullmäktige i riksbanken.
Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom riks
banken av en styrelse (valutastyrelsen) och under styrelsen av en direktion
(valutadirektionen) eller enskilda tjänstemän. Utan hinder av första stycket
får fullmäktige i riksbanken överlåta åt valutastyrelsen att besluta om före
skrifter som är av mindre principiell betydelse.

10 § Valutastyrelsen består av fem ledamöter. En av dem utses av rege
ringen, de övriga av fullmäktige i riksbanken.

Fullmäktige i riksbanken skall till ledamöter i valutastyrelsen utse dels från riksbanken en fullmäktigellersuppleant för fuUmäktigoch en riksbankstjänsteman, dels utanför banken två ledamöter av vilka en skall representera näringslivet och en arbetstagama.

För varje ledamot skall även utses en suppleant.

Fullmäktige utser valutastyrelsens ordförande och vice ordförande.

11 § Bestämmelser om fördelningen av beslutanderätten mellan valutastyrelsen, valutadirektionen och enskilda tjänstemän samt om sammansättningen av valutadirektionen skall ingå i de föreskrifter som meddelas med stöd av 7 §.

12 § Finner regeringen att utländska betalningsmedel, kontotillgodohavanden i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjudas riksbanken eller annan bank tiU inlösen, skaU där enighet inte kan uppnås om det värde i utländskt myntslag efter vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd bestående av tre personer. Av dessa utses en, som även skall vara ordförande, av regeringen, en av fullmäktige i riksbanken och en av rikssammanslutningen för handelskamrar.

Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den kurs som nämnden bestämmer.

Uppgiftsskyldighet och kontroU

13 § Den som för egen eller annans räkning har företagit en valutatransaktion är skyldig att i den omfattning riksbanken föreskriver, lämna de uppgifter samt förete de handlingar som behövs för tillsynen av efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter, tillstånd och villkor (valutakontroll) samt för statistikändamål. Underlåter någon att fullgöra denna skyldighet får riksbanken förelägga honom vite.

14 § För valutakontroll får valutarevision äga mm hos envar som för egen eller annans räkning företagit en valutatransaktion.

Beslut om revision meddelas av valutastyrelsen. En särskild tjänsteman skall förordnas att verkställa revisionen. Under revisionen får denne anlita biträde av sakkunnig.

Mot beslut om revision får talan inte föras.

15 § Beträffande formema för revisionen gäUer 56 § 1 mom. tredje och

femte styckena, 56 § 2-4 mom. samt 58 § taxeringslagen (1956:623). 85

16 § Har med stöd av denna lag föreskrivits att betalningsmedel eller Prop. 1989/90:135 fondpapper inte får föras ut ur eller in i Sverige eller att sådan ut- och införsel Bilaga 2 får ske endast efter tillstånd av riksbanken, får tullmyndighet kontrollera att dessa föreskrifter efterlevs. Den som kommer till eller från det svenska tullområdet skall bereda den tulltjänsteman som verkställer kontrollen tillfälle att undersöka alla utrymmen i transportmedel samt därvid svara för den transport som behövs och för uppackning och återinpackning.

I övrigt gäller för kontrollen i tillämpliga delar tullagen (1987:1065) och tuUförordningen (1987:1114) liksom bestämmelsema i lagen (1960:418) om straff för varasmuggling angående förandersökning m.m., beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning.

Särskilda bestämmelser

17 § Har en åtgärd vidtagits i strid mot föreskrifter som meddelats med
stöd av denna lag får riksbanken vid vite förelägga den som kan förfoga över
den egendom som åtgärden avsåg eller det som trätt i stället för egendomen
att vidta rättelse. Motsvarande gäller, om någon åsidosätter de villkor som
riksbanken har uppställt vid lämnande av tiUstånd enligt lagen.

Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat rätt till egendomen eller det som trätt i dess ställe, endast om förvärvet har skett på grand av bodelning, arv eller testamente eller genom gåva eller om förvärvaren vid sitt förvärv haft vetskap om eller skälig anledning till antagande att samband förelåg mellan det förvärvade och åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

18 § Tjänsteman i valutabank liksom annan som tagit befattning med ett
ärende som avses i denna lag får inte obehörigen röja vad han fått veta om
enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelsema i sekretesslagen (1980:100).

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken skaU inte följa för den som bryter mot förbudet i första stycket.

Sanktioner

19 § TiU böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtli
gen

1. bryter mot förbud, föreskrift eller villkor som meddelats med stöd av denna lag,

2. genom oriktig uppgift föranleder att tillstånd meddelas eller att till-ståndskrävande valutatransaktioner genomförs utan tillstånd eller utan föreläggande om avgift eller deposition,

3. använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som meddelats med stöd av denna lag.

Har gäming som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, döms till böter. I ringa fall döms inte till ansvar.

20 § Om brott som avses i 19 § första stycket är att anse som grovt döms
till fängelse i högst två år.

Vid bedömande humvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om det
avsett mycket betydande belopp eller på annat sätt varit av synnerligen
allvarlig art. 86

21 § För försök till brott som avses i 19 § första stycket 1 -3 eller 20 § Prop. 1989/90:135 döms till ansvar enligt 23 kap. 1 § brottsbalken. Bilaga 2

22 § Betalningsmedel, fondpapper, fordringar eller annan egendom som har varit föremål för brott som avses i 19 § första stycket, 20 eller 21 § eller ersättning för sådan egendom får förklaras förverkade helt eller delvis.

I stället för sådan egendom som avses i första stycket kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

23 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av riksbanken.

24 § Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott som avses i 19 och 20 §§ ådömas, om den misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brott som avses i 19 § och inom tio år från brott som avses i 20 §.

Överklagande

25 § Valutastyrelsens beslut får överklagas hos fullmäktige i riksbanken
inom tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.

På yrkande av minst två av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i styrelsens beslut, skall beslutet underställas fullmäktige för prövning. Sådant yrkande skall framställas genast efter beslutets fattande. Sker detta skall sökanden underrättas om detta snarast möjligt och senast i samband med att han underrättas om innehållet i styrelsens beslut.

Mot fullmäktiges beslut får talan inte föras.

Denna lag träder i kraft den I juli 1990. Genom lagen upphävs valutalagen (1939:350).

2 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank '

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

dels att 40 § skall upphöra att gälla,

dels att 22 § skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 30 a §, av följande

lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §
Efter anmodan av riksbanken Efter anmodan av riksbanken
skall ett kreditinstitut tiU riksban- skall ett kreditinstitut till riksban
ken lämna de uppgifter som riksban- ken lämna de uppgifter som riksban
ken anser nödvändiga för att be- ken anser nödvändiga för att följa
döma om en penningpolitisk åtgärd utvecklingen på valuta- och kredit-
behöver vidtas eller för att utforma marknaderna,
ett beslut om en sådan åtgärd.

30a§

Handel med allmänheten i valuta och förmedling av betalningar tiU och från utlandet för allmänheten får i andra faU än som avses i fiärde stycket bedrivas endast efter tillstånd av riksbanken (valutahandelstillstånd).

Valutahandelstillstånd kan medges bank och postverket (valutabank).

Annat kreditinstitut än bank kan, om det föreligger särskilda skäl, medges begränsat valutahandelstillstånd för förmedling av sådana utlandsbetalningar för kunder som är en följd av kreditinstitutets rörelse.

För sådan rörelse som endast avser allmänhetens köp av och försäljning av medel för reseändamål erfordras inte valutahandelstillstånd.

Vid prövning av ansökan om valutahandelstillstånd skall beaktas det sökande institutets kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet. I valutahandelstillståndet får uppställas begränsningar av innehavet av tillgångar och skulder såväl i utländsk valuta som, i förhällande tiU utländska rättssubjekt, i kronor samt lämnas de föreskrifter om rapportering och liknande som riksbanken finner nödvändiga

Denna lag träder i kraft den I juli 1990.

3 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om betalningar till och från utlandet '

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § 1 denna lag ges bestämmelser om betalningar till och från utlandet samt om riksbankens rätt att hämta in uppgifter for statistikändamål.

2 § När i denna lag uttryck används som förekommer i kommunalskattelagen (1928:379) eller valutalagen (1990:000) har de samma innebörd som i dessa lagar om inte annat anges.

I denna lag förstås med

betalning: fullgörande av en i pengar bestämd prestation;

betalning tid utlandet: betalning tiU, eUer till förmån för, en utländsk juridisk person eller en fysisk person bosatt i utlandet;

betalning från utlandet: betalning direkt, eller indirekt, från en utländsk juridisk person eller en fysisk person bosatt i utlandet;

valutabank: den som har erhållit valutahandelstillstånd enligt bestämmelsema i 30 a § andra stycket lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

En fysisk person anses bosatt här i landet om han har sitt egentliga bo och hemvist här eUer stadigvarande vistas här.

Betalningar via valutabank

3 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får verkställa betalning till utlandet och motta betalning från utlandet endast genom förmedling av valutabank. Dämtöver får betalning till och från utlandet förmedlas av annat kreditinstitut i den utsträckning som riksbanken i begränsat valutahandelstillstånd medgivit enligt 30 a § tredje stycket lagen (1988:1395) om Sveriges riksbank. Betalning verkställd med check som den betalande dragit på valutabank skall inte anses ha skett genom förmedling av sådan bank.

4 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får endast genom valutabank som är fondkommissionär eller genom av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär från utländsk juridisk person eller fysisk person bosatt i utlandet köpa eller till sådan person sälja fondpapper. Detsamma gäller vid förvärv av svenska fondpapper som vid emission utbjuds genom en kommissionär i utlandet.

Bestämmelser om depåkrav i vissa faU finns i 8 och 9 §§.

5 § Vid betalning som skaU ske genom förmedling av valutabank eller av
kreditinstitut med begränsat valutahandelstillstånd skaU den som verkstäl
ler betalning till respektive mottar betalning från utlandet lämna uppgift till
den som förmedlar betalningen om vad betalningen avser och vilket land
betalningen går till eller kommer från samt, vid betalning till utlandet, namn
på betalningsmottagaren. Sådan uppgift skall lämnas på blankett enligt for
mulär som fastställs av riksbanken efter samråd med riksskatteverket.

Om skyldighet att lämna statistikuppgifter om betalningar tiU och från
utlandet finns bestämmelser i 11 §.
Om valutabanks och fondkommissionärs skyldighet att lämna kontroll- 89

uppgifter tiU skattemyndighetema finns bestämmelser i taxeringslagen Prop. 1989/90:135
(1956:623). Bilaga 2

Utländska konton

6 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får inte inneha inlåningskonto i utlandet.

7 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får inte verkställa betalning av premie för livförsäkring till utlandet med belopp överstigande 3 000 kronor per år.

Förvaring i depå

8 § Förvärvar en svensk juridisk person eller en fysisk person bosatt i
Sverige utländska fondpapper skall dessa läggas i särskild depå hos valuta
bank eller hos av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär. Har för
värvet skett på sätt som anges i 4 § första stycket skall valutabanken eller
fondkommissionären tillse att fondpapperen läggs i depå. Banken eller fond
kommissionären får i sin tur förvara fondpapperen i depå i utlandet.

Förvärvar en svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige sådana svenska obligationer eller andra skuldebrev vilka utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen och som vid emissionen särskilt riktats till utlandet skall dessa också läggas i särskild depå enligt bestämmelsema i första stycket.

Med att fondpapper läggs i depå hos valutabank eller fondkommissionär jämställs i fråga om fondpapper i ett kontobaserat värdepapperssystem att innehavaren låter valutabank eller fondkommissionär tillse att fondpapperen inte kan disponeras utan bankens eller fondkommissionärens medverkan.

9 § Förvärvar en utländsk juridisk person eller en fysisk person bosatt i
utlandet på svenska kronor lydande obligationer eller andra skuldebrev,
vilka utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen är
avsedda för den allmänna rörelsen skall dessa läggas i särskild depå hos
valutabank eller hos av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär om
emittenten är svenska staten eller kreditinstitut enligt 2 § lagen (1974:922)
om kreditpolitiska medel. Har förvärvet skett på sätt som anges i 4 § första
stycket skall valutabanken eller fondkommissionären tillse att fondpappe
ren läggs i depå.

Att riksbanken kan på ansökan av emittenten medge undantag från depåkravet i första stycket för fondpapper som vid emissionen särskilt riktats till utlandet framgår av 13 §.

Särskilda bestämmelser

10 § Bestämmelsema i denna lag är inte tillämpliga på utländska medborgare, som tillhör främmande makts här i landet befintlig beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning, inte heller på medlemmar av sådan persons familj eller hans enskilda anstäUda, om de bor hos honom och är utländska medborgare.

11 § Regeringen får föreskriva skyldighet för den som för egen eller an- 90

nans räkning har gjort en valutatransaktion att till riksbanken lämna de Prop. 1989/90:135 uppgifter samt förete de handlingar som behövs för statistikändamål. Riks- Bilaga 2 banken får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens innehåll. Underlåter någon att fullgöra denna skyldighet får riksbanken förelägga honom vite.

12 § Regeringen får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelserna i denna lag om det kan ske utan men för riksbankens statistikinhämtande eller för skattekontrollen.

13 § Om det finns särskilda skäl får riksbanken, efter samråd med riksskatteverket, medge undantag från bestämmelsema i denna lag.

Riksbankens beslut enligt första stycket får överklagas hos fullmäktige i riksbanken. Fullmäktiges beslut får inte överklagas.

Ansvar

14 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

I. bryter mot förbudet att verkställa eller motta betalning på annat sätt än genom valutabank i 3 §,

2. köper eller säljer värdepapper i strid med vad som sägs i 4 §,

3. underlåter att till valutabank lämna i 5 § föreskriven uppgift eller lämnar oriktig uppgift,

4. bryter mot vad som föreskrivs om inlåningskonto i 6 §,

5. bryter mot vad som föreskrivs om betalning av premie för liv- eUer pensionsförsäkring i 7 §,

6. bryter mot vad som föreskrivs om förvaring i depå i 8 eller 9 §,

7. underlåter att tiU riksbanken lämna med stöd av 11 § föreskriven uppgift eUer lämnar oriktig uppgift,

8. i ansökan om undantag från en bestämmelse i denna lag enligt vad som föreskrivs i 13 § lämnar oriktig uppgift.

I ringa fall döms inte till ansvar.

15 § Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande som har med
delats med stöd av 11 § får inte dömas till ansvar för gärning som omfattas
av föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

5 Förslag till Prop. 1989/90:135

Förordning om betalningar till och från utlandet '

utfärdad den 1990.

Regeringen föreskriver följande.

1 § Bestämmelsema om betalning genom förmedling av valutabank i 3 §
lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet gäUer inte i fråga om

1. sådana betalningar som enligt bestämmelserna i 2 § första stycket verk
ställs från eller mottas på eget konto i utlandet,

2. bilateral kvittning meUan ett svenskt och ett utländskt företag om kvittningen avser fordringar och skulder som sammanhänger med det svenska företagets rörelse,

3. den som finansierar import av varor och tjänster eller en direkt investering i utlandet genom lån i utlandet, vilken får låta långivaren verkställa den betalning för vilken lånet upptagits,

4. omplacering av medel i utlandet som betalats dit genom förmedling av valutabank,

5. betalning under vistelse i utlandet av kostnader som har samband med vistelsen,

6. mottagande av betalning under vistelse i utlandet för där utfört arbete,

7. betalning i Sverige till eller från en utländsk juridisk person som bedriver rörelse här eller en fysisk person som är bosatt i utlandet men som har bostad här eller bedriver rörelse här,

8. betalning i Sverige till en fysisk person som är bosatt i utlandet för här utfört arbete,

9. betalning till utlandet som verkställs med check som dragits mot valutakonto för svenskjuridisk person eller fysisk person som är bosatt i Sverige,

10. betalningar på högst 50 000 kronor om inte dessa utgör delbetalningar
av en summa som överstiger detta belopp.

2 § Från bestämmelsema om förbud mot att inneha inlåningskonto i ut
landet i 6 § lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet görs
följande undantag:

1. Den som bedriver rörelse från fast driftställe i utlandet får inneha konto
för att verkställa och motta betalningar som sammanhänger med rörelsen i
utlandet.

2. Den som exporterar varor eller tjänster till utlandet får inneha konto för att verkställa och motta betalningar som har samband med exporten.

3. Den som äger fastighet eUer bostad i utlandet får inneha konto med en sammanlagd högsta behållning av mot värdet till 50 000 kronor för betalning av drifts- och underhållskostnader för fastigheten eller bostaden samt för mottagande av intäkter från fastigheten eller bostaden.

4. Den som gör regelbundna resor till utlandet får inneha konto med en sammanlagd högsta behåUning av motvärdet till 50 000 kronor för kostnader som har samband med vistelsen i utlandet.

5. Den som vistas i utlandet får inneha konto för deponering av medel under vistelsen.

6. Den som är utländsk medborgare får inneha konto för deponering i hemlandet av i Sverige intjänad arbetsinkomst eller liknande ersättning.

Bestämmelsema i 6 § lagen om betalningar till och från utlandet gäller inte
heller i fråga om inlåningskonto i sådan stat med vilken Sverige har träffat
överenskommelse om handräckning i skatteärenden innefattande också en 94

skyldighet för denna stats banker att i fråga om dem som är skattskyldiga i Prop. 1989/90:135 Sverige lämna kontrolluppgifter till de svenska skattemyndighetema i Bilaga 2 samma omfattning som de svenska bankema.

Behållning på konto som avses i första stycket 1 och 2 som inte erfordras för verksamheten skall årligen tas hem till Sverige.

Överföring från Sverige tiU konto som avses i andra och tredje styckena skall ske genom valutabank. Hemtagning till Sverige från konto som avses i andra stycket 1 3 och 6 samt tredje stycket skall ske genom valutabank.

3 § Förbudet mot att betala premie för livförsäkring till utlandet i 7 § lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet gäller inte i fråga om utländsk medborgare som avser att vistas högst tre år i Sverige.

4 § Bestämmelsema om depåkrav i 8 § lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet gäller inte i fråga om fondpapper som representerar en direkt investering i utlandet av en svenskjuridisk person.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1990.

Sammanställning av remissyttranden över departe- Prop-1989/90:135 mentspromemorian (Ds 1989:74) Ny valutalag, s m.m.

Remissinstanserna

Efter remiss har yttrande avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket. Statens Industriverk (SIND), riksskatteverket, riksrevisionsverket, riksåklagaren. Statistiska centralbyrån, Göta hovrätt, kammarrätten i Sundsvall, fullmäktige i Sveriges riksbank, riksgäldskontoret, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF), Finansbolagens Förening, Svenska Fond-handlareförenignen, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Småföretagens Riksorganisation, Företagareförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Sveriges Köpmannaförbund, Värdepapperscentralen VPC AB, Grossistförbundet Svensk Handel, Kooperativa förbundet (KF), Företagens Uppgiftlämnardelegation (FUD) och Sveriges Redareförening.

Kommerskollegium har överlämnat yttranden från Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handelskammaren. Riksåklagaren har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt, åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt, regionåklagarmyndigheten i Stockholm och statsåklagarmyndigheten för speciella mål.

1 Arbetsgruppens förslag i stort 1.1 Kommerskollegium

EG/EFTA-samarbetet har under hösten 1989 tagit ett stort steg framåt, EG-kommissionen har överlämnat listor över vad som från dess sida betecknas som relevanta delar av EG:s regelverk (acquis communautaire) där samordnad reglering bör finnas inom ett framtida EES. Vidare har nu fattats beslut om att inleda förhandlingar om ett fördjupat samarbete mellan EFTA-ländema och EG. Slutligen pågår ett arbete inom EG med utformningen av den inre marknaden på bl. a. kapitalområdet. Det kan inte uteslutas att detta nu pågående arbete och de kommande förhandlingama kan få betydelse för utformningen av valutabestämmelsema. Mot denna bakgrand ifrågasätter kollegiet om en ny valutalag m. m. bör ges sin slutliga utformning innan man åtminstone kan skönja resultatet av de kommande förhandlingama.

1.2 Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO anser att den föreslagna rättstekniska uppbyggnaden är acceptabel. Den

får ändå anses som ett principsystem som kan komma att behöva ändras i 96

den mån nya beslut fattas i enlighet med OECD:s valutarelaterade koder Prop. 1989/90:135 eller föranleds av kommande förhandlingar mellan EG och EFTA angående Bilaga 3 finansiell integration.

LO har tidigare i yttranden angående riksbankens ställning, kreditmarknadskommitténs slutbetänkande och riksbankfullmäktiges skrivelse i januari 1989 fört fram synpunkter på avvecklingen av valutaregleringen, riksbankens roll i den ekonomiska politiken och de krav på ändringar som troligen och lämpligen kommer att aktualiseras av EG-förhandlingama. Viss kritik och en del ändringsförslag har där förts fram. LO får på nytt hänvisa till dessa uttalanden.

Regelsystemet måste dock ses som provisoriskt främst med tanke på kommande förhandlingar om en finansieU integration mellan EFTA och EG. De ändringar som därefter kan behöva göras leder till tveksamhet angående den tänkta skattekontrollen. Speciellt har frågan om behandlingen av utländska bankfilialer inte berörts.

1.3 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Statens utlandsskuld uppgick vid utgången av budgetåret 1988/89 tiU 103,6 miljarder kr. eller knappt 10 procent av BNP. Detta förhållande utgör enligt TCO:s uppfattning fortfarande ett potentiellt kraftfuUt hot mot en självständig svensk ekonomisk politik där den fulla sysselsättningen prioriteras. Ett avskaffande av valutaregleringen innebär att möjlighetema att föra en egen svensk ekonomisk politik minskas. Det är enligt TCO fortfarande för tidigt att nu helt avveckla valutaregleringen.

1.4 Företagens Uppgiftslämnardelegation (FUD)

Förslagen om en valutalag, om en ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank, om en lag om betalningar till och från utlandet, om en ändring i taxeringslagen (1956:623) samt om en förordning om betalningar tiU och från utlandet innebär ett omfattande och dyrbart uppgiftslämnande för banker och företag i övrigt.

FUD avstyrker frän uppgiftlämnarsynpunkt förslagen till lag om betalningar tiU och från utlandet, lag om ändring i taxeringslagen och förordning om betalningar till och från utlandet.

1.5 Bankinspektionen

Bankinspektionen har i sak inget att erinra mot de förslag som lagts fram av arbetsgrappen.

1.6 Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen har ingen erinran mot den föreslagna omlägg
ningen av valutalagstiftningen. 97

7 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

1.7 Konsumentverket Prop. 1989/90:135

Bilaga 3 Konsumentverket är positivt till att stora delar av den nuvarande valutaregleringen upphävs. Ett friare valutaflöde ger ett större utbud av finansiella tjänster, vilket på sikt kan tänkas stimulera en ökad konkurrens inom bank-och finanssektom och därmed också leda till förbättringar för hushållen.

En föratsättning för att denna utveckling ska bli positiv för hushållen är dock att konsumentskyddet är väl tillgodosett. Utgångspunkten måste vara att utländska företag som är verksamma i Sverige lyder under svensk marknadsrätt. Hushåll som tar deras tjänster i anspråk ska i princip åtnjuta samma skydd som annars på den svenska marknaden, vilket även måste vara en föratsättning för att uppnå konkurrensneutralitet. En särskild fråga i det sammanhanget är hur stor genomslagskraft vårt näringsrättsliga sanktionssystem eller överenskommelser mellan Konsumentverket och olika branscher t. ex. "etiska regler vid kreditgivning" kan ha när det gäller företag som opererar från ett annat land.

Andra osäkerhetsmoment är t.ex. utländska finansinstituts kapitaltäckningsregler och hur tillsynen sker i dessas hemländer, d. v. s. om en betryggande solvens- och säkerhetsnivå upprätthålls.

1.8 Riksskatteverket

Den hittills genomförda och i föreliggande betänkande föreslagna fortsatta avregleringen av valutarestriktionema, ökningen av utrikeshandeln med varor och tjänster samt intemationaliseringen av kapitalmarknadema leder ofrånkomligen till svårigheter att hävda svenska beskattningsintressen. Detta är erfarenheter som delas med andra stater som har genomfört eller håller på att genomföra motsvarande liberaliseringar. Det är därför angeläget att även fortsättningsvis mycket aktivt arbeta för ett väsentligt ökat mellanstatligt samarbete både i skatteharmoniserings- och administrativt hänseende genom bl.a. multinationeUa konventioner och dubbelbeskattningsavtal. Skatteförvaltningen avser samtidigt att ägna ökad uppmärksamhet åt utlandsbeskattningsfrågoma.

Riksskatteverket tillstyrker att valutalagen görs till en ren beredskapslag. Riksskatteverket tillstyrker också att insamling av uppgifter för betalningsstatistik och skattekontroll regleras i en ny lag, den s. k. betalningslagen, att vissa undantag intas i en förordning om betalningar till och från utlandet samt att beloppsgränsen höjs för uppgiftpliktiga betalningar samtidigt som kontrolluppgiftsskyldigheten utvidgas.

1.9 Statistiska centralbyrån

Statistiska centralbyrån ser positivt på att statistikfrågorna tillmäts stor vikt vid uformningen av den nya valutalagstiftningen och tillstyrker de förslag som läggs fram av arbetsgrappen.

Statistiska centralbyrån anser att det trots detta föreligger en risk för att
betalningsbalansstatistikens kvalitet försämras. Dessa farhågor gmndas på
andra länders erfarenheter från avregleringar och på tidigare erfarenheter 98

vid avregleringen av varahandeln. Därtill kommer att valutaavregleringen Prop. 1989/90:135 i sig medför att kapitaltransaktionema dels ökar i volym, dels blir mer Bilaga 3 komplicerade.

1.10 Kammarrätten i Sundsvall

Kammarrätten tillstyrker att promemorieförslaget till ny valutalag läggs till gmnd för lagstiftning. Kammarrätten delar sålunda uppfattningen att en ny valutalag skall ha karaktären av en ren beredskapslag, som ger regeringen möjlighet att under vissa föratsättningar förordna om valutareglering. Kammarrätten ansluter sig vidare till förslaget i promemorian att de regler som behövs om statistikinsamling och skattekontroll m. m. inte bör tas med i valutalagen utan ges i annan lag och i viss utsträckning i av regeringen utfärdad förordning.

Kammarrätten anser att de författningsförslag som läggs fram i promemorian innehåUsmässigt i huvudsak kan godtas. Kammarrätten har dock synpunkter och erinringar i anslutning till detaljer i förslagen.

1.11 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige tillstyrker i huvudsak lagstiftningen enligt de remitterade förslagen till valutalag och till lag om betalningar till och från utlandet.

1.12 Riksgäldskontoret

Riksgäldskontoret tillstyrker bifall till förslaget. Kontoret noterar därvid särskilt att förslaget tillgodoser kontorets önskemål i fråga om krav på depåförvaring av obligationer eller andra skuldebrev i svenska kronor som förvärvas av utländsk juridisk person eller av fysisk person bosatt i utlandet.

1.13 Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF)

Den avveckling av valutaregleringen som skett är enligt SFF mycket positiv för den svenska samhällsekonomin. När valutaregleringen nu i allt väsentligt tagits bort bör så starka garantier som möjligt ges för att regleringen inte återinförs som ett ekonomiskpolitiskt medel i fredstid. SFF är emellertid tveksamt till om kriteriema i lagförslaget för möjligheten att tillgripa valutareglering i fredstid är tillräckligt klargörande. Tillämpningen av prisregleringslagen visar, enligt SFF: s mening, att ytterligare förtydliganden behövs i det nuvarande lågförslaget. SFF vill också framhålla vikten av att den svenska valuta- och betalningslagen anpassas till utvecklingen av de internationella reglerna på detta område.

1.14 Finansbolagens Förening

I departementspromemorian föreslås att frågor kring statistik och skatte
kontroll m. m. skall lösas vid sidan av ett eventuellt införande av ny valu- 99

talag. Föreningen delar denna uppfattning. Det förhållandet att valutalagen Prop. 1989/90:135 i framtiden är avsedd att tjänstgöra endast som en ren krislagstiftning mo- Bilaga 3 tiverar att andra intressen tillgodoses utanför den egentliga valutalagstiftningen.

1.15 Svenska FondhandlarefÖreningen

Föreningen står helt bakom den liberalisering av den svenska valutaregleringen som företagits främst under år 1989 och stödjer därför förslaget att nuvarande valutalagstiftning upphävs.

Föreningen inser emellertid behovet av en ren beredskapslagstiftning på området, vilken kan tas i bmk vid krigsfall och liknande situationer. Således har föreningen ingen erinran mot att en ny valutalag införs för sådana situationer. Det är emellertid viktigt att lagens tillämpning begränsas just tiU sådana mycket speciella situationer.

1.16 Småförtagens Riksorganisation

Sammanfattningsvis anser organisationen att det är positivt att den svenska valutaregleringen avskaffas och att valutalagen i framtiden blir en ren beredskapslag. Föratom synpunkter på tydligheten i valutalagens avgränsning och beloppsgränsen för uppgiftsskyldighet om betalningar, vill organisationen framhålla betydelsen av att regelsystemet anpassas till utvecklingen av de intemationella reglerna på detta område.

1.17 Sveriges Industriförbund

Förbundet välkomnar att den svenska valutaregleringens avskaffande nu föreslås bli bekräftad genom att valutalagen åter efter femtio år blir en beredskapslag.

Den kvardröjande reglering som ligger i lagen om betalningar till och från utlandet riskerar enligt förbundets uppfattning att få en konkurrenshäm-mande effekt på marknaden för finansiella tjänster. Detta strider mot ambitionen i arbete med EG: s inre marknad och avsikten med de förhandlingar som nu förbereds mellan EG och EFTA.

Förbundet kan dock ha viss förståelse för att i avsaknad av andra lösningar på statistik- och skattekontrollproblematiken ett transaktionstvång tills vidare föreskrivs. Det är dock angeläget att arbetet på att finna andra lösningar forceras så att en beredskap finns att också på detta område anpassa sig till de regler EG kan komma att besluta.

1.18 Företagareförbundet

Valutaregleringen är en kvarleva sedan andra världskriget. Genom den föreslagna lagstiftningen bekräftas att valutalagen blir en beredskapslagstiftning, något som Företagarförbundet välkomnar.

Vad avser s. k. transaktionstvång m. m. instämmer Företagarförbundet i
det remissyttrande som avlämnats av Sveriges Industriförbund. 100

1.19 Grossistförbundet Svensk Handel Prop. 1989/90:135

Bilaga 3 Grossistförbundet tillstyrker förslaget om ny valutalag som förbundet ser som en bekräftelse på att den långvariga valutaregleringen därmed definitivt slopats.

Grossistförbundet motsätter sig inte den föreslagna lagen om betalningar till och från utlandet men vill samtidigt understryka vikten av anpassning till de regler som kan komma att utformas inom EG. Det är angleäget att vi här som på andra området anpassar oss till EG och inte behåller svenska särlösningar.

1.20 Sveriges Redareförening

Sveriges Redareförening har vid genomgång av det nya förslaget till valutalag inte funnit några synpunkter som skulle strida mot sjöfartsintressen.

Det viktigaste med valutalagstiftningen är harmoniseringen av de internationella reglema, vilket man också har tagit hänsyn till i förslaget.

1.21 Statens Industriverk (SIND)

SIND anser en långtgående anpassning till de konventioner och den praxis som finns i omvärlden vara av största vikt för den svenska industrins utveckling. Avskaffandet av den svenska valutaregleringen varett viktigt led i en sådan anpassning. Promemorians förslag attge även kreditinstitut möjlighet att idka valutahandel utgör ytterligare ett led.

Borttagandet av många generella restriktioner i normalfallet får dock inte innebära ett avsägande av handlingsfriheten i ickenormala ekonomiska kris- och krisliknande situationer. Likaså måste man under en mer liberal lagstiftning kunna försäkra sig om en fortsatt god uppgiftsinsamling och skattekontroll.

SIND instämmer därför i promemorians bedömning av behovet av de föreslagna lagama och har ej någa in vändningar mot den utformning de getts liksom ej heller mot möjligheten att utöka antalet valutabanker.

1.22 Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handelskammaren

Det är tillfredsställande att valutalagen fortsättningsvis blir en ren beredskapslag. Att rätten att införa valutareglering i fredstid kraftigt begränsas stämmer också överens med de regler som är under utveckling inom EG.

101

2 Valutalagen Prop. 1989/90:135

Bilaga 3 2.1 Valutalagens huvudsakliga utformning

2.1.1 Svenska Fondhandlareföreningen

I den i promemorian föreslagna lagen föreslås valutareglering fömtom vid krig eller krigsfara - kunna tillämpas "om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser."

Fondhandlareföreningen avstyrker att den nya formen av valutareglering skall få tillämpas i sådana fall som de nu citerade. Det får således enligt föreningens uppfattning inte vara så att man kan tillgripa valutareglering för att undanröja effektema av eller snarare symptomen i form av valutaflöden på en felaktigt förd ekonomisk politik, vilket kunde bli fallet om man kunde sätta regleringen i kraft på så pass vaga gmnder. Den svenska regleringen bör under inga förhållanden kunna utnyttjas i större utsträckning än motsvarande krisreglering inom EG-området.

Fondhandlareföreningen anser att valutaregleringen skall förbehållas för krigssituationer och därmed jämförbara situationer.

2.1.2 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen anser det väsentligt att valutareglering inte tillgrips förrän det står klart att de allvarliga påfrestningama inte utan skada kan bemästras med generella ekonomiskpolitiska medel. Detta framgår emellertid ingalunda av den föreslagna lydelsen; det bör komma till uttryck i lagtexten, t. ex. enligt följande tillägg i den föreslagna valutalagen 2 § första stycket 2: om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser vilka inte kan bemästras med allmänt verkande ekonomiskpolitiska medel.

Garantier i lagtexten för att en fullmaktslag tas i anspråk endast i extremsituationer är emellertid bräckliga. I kreditpolitiska utredningens betänkande (SOU 1982:52, s. 24) konstaterades att den i lagen om kreditpolitiska medel förekommande inskränkande fömtsättningen "synnerliga skäl" och tidsbegränsningen för vissa kreditpolitiska medel i praktiken inte iakttagits av regeringen och riksbanken. Utredningen ställde också frågan hur det egentligen kunde komma sig att "verkligheten i så hög grad avvikit från intentionema". Förklaringen antogs av utredningen vara att det på detta område liksom inom många andra delar av samhällelig verksamhet är lockande för de beslutande instansema att tillgripa regleringar.

Bankföreningen finner det mot denna bakgrand angeläget dels att en ny fullmaktslag på valutaområdet verkligen ges en lydelse som bestämt anger foratsättningama för ianspråktagande av fullmakten, dels att det under lagstiftningsarbetets vidare gång understryks att dessa föratsättningar inte är tomma ord.

102

2.1.3 Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF) Prop. 1989/90:135

SFF finner det uppenbart att möjligheten att införa valutaregléring bör Haga i finnas i händelse av krig eller krigsfara. Däremot ställer sig SFF ytterligt tveksamt till förslaget att valutareglering också skall kunna tillgripas även i fredstid till följd av störningar på valutamarknaden. Denna del av förslaget skulle innebära att den nya valutalagen, tvärtemot avsikten, blir en oren beredskapslag.

Den lösning man valt är att framhäva att kapitalrörelsema skall var utomordendigt stora och utsätta valutamarknad och valutapolitik för allvarliga påfrestningar.

Även med dessa förtydliganden i lagtexten kvarstår emellertid, enligt SFF:s mening, en betydande osäkerhet om den beskrivna situationen. Hur stora är egentligen utomordentligt stora kapitalrörelser och vad menas med allvarliga påfrestningar? Det är ofrånkomligt att lagförslaget kommer att kunna tolkas på skilda sätt, vilket är mycket allvarligt.

SFF: s betydande tveksamhet till denna del av den föreslagna valutalagen förstärks också av de exempel som ges i promemorian på andra beredskapslagar där man låtit olika typer av kriser under fredstid utlösa möjlighet tiU reglering. Den allmänna prisregleringslagen t. ex. anger som ett kriterium för prisreglerande föreskrifter att det "av annan orsak (än krig och krigsfara) uppkommit fara för allvarlig prisstegring inom riket på viktigare vam- eller tjänsteområden".

Förtydligandet i lagtexten av under vilka förhållanden prisregleringar får vidtas överensstämmer i stort med motsvarande kriterier i förslaget tiU ny valutalag. Det är fråga om allvarlig prisstegring inom viktigare områden. Med tanke på den frekvens med vilken prisregleringslagen tillämpats, så framstår skyddet mot en liknande tillämpning av den föreslagna valutalagen som klart otillräckligt.

Det måste dock, enligt SFF:s mening, finnas möjlighet att använda valutareglering även i fredstid. SärskiU allvarliga situationer kan uppstå då påfrestningar på valutamarknaden och valutapolitiken inte kan klaras genom normala kreditpolitiska åtgärder. Tänkbara exempel på sådana lägen är svåra naturkatastofer, som jordbävningar, eller allvarliga olyckor, som haverier av kärnkraftsreaktorer. I dylika fall kan de stömingar som uppkommer i den svenska ekonomin vara så stora att det är motiverat att tillgripa valutareglering.

Vad som inger betänkligheter är möjligheten att använda valutaregleringen såsom instmment för den ekomiska politiken. Det finns, enligt SFF:s förmenande, två altemativa sätt att komma till rätta med detta problem. För det första kan tillämpningen av valutareglering i fredstid helt uteslutas. Detta innebär dock att man avhänder sig möjligheten tiU varatareglering även i de fall som tidigare nämnts, vilket är en nackdel. För det andra kan kriterierna för de situationer i fredstid under vilka valutareglering får tillgripas utformas ännu klarare än i det nuvarande lagförslaget. SFF vill understryka att ett förtydligande borde formuleras så att det inte finns något tvivel på att valutalagen under inga omständigheter kommeratt tillämpas på

ett liknande satt som prisregleringslagen.

103

SFF saknar i motiveringen till lagförslaget en diskussion av kopplingen Prop. 1989/90:135 mellan möjligheten att i fredstid införa valutareglering och upprätthållandet Bilaga 3 av den s.k. valutanormen. Valutanormen, som infördes 1984, innebär att bytesbalansunderskott måste finansieras utan statlig nettoupplåning i utländsk valuta. Om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser, så skulle detta kunna mötas inte bara med valutareglering utan även med statlig upplåning i utländsk valuta. I lagförslaget har inte behandlats avvägningen mellan dessa båda åtgärder och det är därför oklart vilken som har högst prioritet.

Det bör, enligt SFF:s mening, också framhållas att ett land som ingår i EMS det europeiska monetära systemet bör ha goda möjligheter att möta även betydande betalningsbalansproblem. Inom ramen för EMS finns olika kreditfaciliteter för att klara störningar på valutamarknaden.

2.1.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO finner inte anledning till principiella invändningar mot förslaget att, sedan gällande valutaregleringar i allt väsentligt avvecklats, ersätta nuvarande lagstiftning med en ny valutalag som är tänkt att i beredskapssyfte vara i kraft permanent men vars fullmakter endast skall kunna utnyttjas i verkliga krissituationer.

Väsentligt är att möjlighetema att ingripa med valutaregleringar i fredstid redan i lagtexten begränsas till sådana verkligt exceptionella lägen. Av detta följer enligt NO:s mening att reglerande åtgärder får vidtas endast om andra till buds stående medel är uttömda. Det är angeläget att detta framgår av lagtexten. NO anser i övrigt att en acceptabel avgränsning, i avvaktan på den fortsatta utvecklingen inom EG, har åstadkommits genom den anknytning som görs till undantagsklausulen i EG:s s.k. slutliberaliseringsdirektiv.

2.1.5 Sverigs Köpmannaförbund

Förbundet är tveksamt till förslaget att valutalagens bestämmelser även skall kunna tillämpas om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser.

Förbundet anser det viktigt att den år 1989 beslutade kapitaUiberalise-ringen inte undergrävs genom regler som alltför lätt medger återinförande av valutareglering vid uppfattade obalanser i kapitalflödet över gränsema.

Företag med intemationellt engagemang måste kunna utgå från att det
liberala synsättet på kapitalrörelsema ligger fast. Detta har betydelse för den
svenska marknadens attraktivitet för utländska investerare och ytterst den
svenska ekonomins tillväxt. Den föreslagna valutalagen medger regeringen
att vid allvarliga valutastömingar i fredstid sätta lagens bestämmelser i
tillämpning på framställning av fullmäktige i riksbanken och först efter en
månad få riksdagens godkännande. Förbundet anser att lagens bestämmel
ser vid fredstida kriser bör kunna sättas i tillämpning först sedan frågan
underställts riksdagens prövning. Ett sådant förfarande skulle markera la
gens karaktär av beredskapslag och motverka eventuella spekulationer om 104

att lagen alltför lättvindigt skulle kunna nyttjas vid större tiUfälliga kapital- Prop. 1989/90:135 rörelser. Riksdagen skulle då också pröva de föreskrifter som regeringen vill Bilaga 3 utfärda. En behandling av riksdagen bör kunna ske så snabbt att ändamålet med lagens tillämpning inte blir förfelat.

2.1.6 Kooperativa förbundet (KF)

Införandet av en beredskapslag som gäller förordnande av valutareglering vid krig eller krigsfara är enligt KF: s uppfattning högst rimligt. När det gäller motsvarande möjligheter i samband med allvarliga påfrestningar på valutamarknaden blir frågeställningen mera tveksam. Givetvis måste de penningvårdande myndighetema kunna tillgripa radikala medel vid väsentliga marknadsstömingar på valutasidan, men frågan är om de föreslagna åtgärdema är rimliga i sådana situationer, som i huvudsak beror på åtgärder eller brist på åtgärder inom landet. Av uppenbara skäl är det näst intill omöjligt att på ett adekvat sätt definiera olika orsakssammanhang och KF finner därför att den föreslagna beredskapslagen bör kunna tillämpas även när utomordentliga stömingar på valutamarknaden drabbar Sverige.

KF noterar skiljaktigheten i promemorian avseende förordnadets varaktighet mellan å ena sidan sammanfattningens tolv månader och å andra sidan lagförslagets sex månader. KF menar att tidsrymden i sig är av betydelse eftersom en kort varaktighet markerar just behovet av konkreta åtgärder ägnade att undanröja de förhoppningsvis tillfäUiga påfrestningama på valutamarknaden. Den kortare tidsperioden är enligt KF:s uppfattning att föredra eftersom ett halvår borde vara tillfyllest för att åstadkomma verkningsfulla motåtgärder.

Uppenbarligen har vi i Sverige dålig erfarenhet av det sätt på vilket beredskapslagar på valutaområdet hanterats under efterkrigstiden. Det är enligt KF:s mening av stor betydelse att de föreslagna lagama inte blir ett permanent instrament i den penningpolitiska arsenalen. Det kan ju sägas att giltighetstidens begränsning till sex månder borde vara en garanti men förnyelsemöjligheter har tidigare permanentat motsvarande bestämmelser under flera decennier. KF vill därför föreslå en regel, som innebär att förordnande för regeringen inte får lämnas för mer än två sexmåndersperioder i följd. Detta gäller dock inte förordnande som lämnas på grand av krig eller krigsfara.

2.1.7 Kommerskollegium

I förslaget till ny valutalag har lagtexten i fråga om kriteriema för lagens
ikraftträdande i fredstid utformats i nära överensstämmelse med den un
dantagsklausul, artikel 3, som intagits i EG:s s. k. slutliberaliseringsdirektiv.
Till direktivet är som annex fogad en förteckning över vilka kategorier av
kapitalrörelser som kan beröras av undantag enligt artikel 3. En sådan när
mare precisering saknas i förslaget till ny valutalag. För att undvika att den
svenska lagstiftningen blir alltför allmänt hållen anser kollegiet att förslaget
bör kompletteras och preciseras i detta avseende. 105

2.1.8 Kammarrätten i Sundsvall Prop. 1989/90:135

Kammarrätten delar uppfattningen att en ny valutalag i likhet med den bilaga 3 nuvarande bör vara konstmerad som en fullmaktslag och utformas som en ren beredskapslag. Kammarrätten anser att förslaget innehållsmässigt i huvudsak kan godtas. Kammarrätten finner emellertid anledning att i anslutning till förslaget framhålla följande.

Enligt nuvarande valutalag (I §) förfaller ett förordnande som regeringen underställt riksdagen om inte riksdagen inom två månader godkänt detsamma. I promemorieförslaget saknas bestämmelse om detta och frågan har inte heUer berörts i promemorian. Kammarrätten anser att denna fråga bör belysas närmare eftersom lagen är avsedd att tillämpas i extrema och besväriiga situationer där det kan tänkas bli svårt att få tiU stånd ett snabbt förfarande i riksdagen. Med den föreslagna lagtexten synes förordnandet gälla - under fömtsättning att det underställts riksdagen till dess riksdagen beslutar annat.

Enligt 4 § andra stycket i förslaget får ett förordnande enligt 2 § första stycket punkt 2 inte meddelas för längre tid än sex månader. Bestämmelse saknas emellertid om hur snabbt ett nytt förordnande får meddelas, om den situation som föranlett förordnandet alltjämt kvarstår efter sex månader. Det bör övervägas att för mycket speciella situationer öppna en möjlighet att förlänga ett förordnande.

2.1.9 Fullmäktige i Sveriges riksbank

När möjligheten tiU valutareglering sålunda skaU behållas uteslutande i beredskapssyfte är naturligt att, såsom skett, utforma förslaget till valutalag såsom en fullmaktslag där reglema om fullmaktemas ikraftträdande vid krig och krigsfara nära ansluter till motsvarande regler i andra beredskapslagar. Svårare är att avgränsa de extrema fredstida krissituationer när valutareglering skaU få användas från sådana betalningsbalanssvårigheter som måste bemästras med traditionella penningpolitiska medel. Samtidigt måste kraven på precision här ställas särskilt högt för att undvika en alltför extensiv tolkning av lagen. Det är dock omöjligt att finna vare sig kvantitativa eller exakta kvalitativa termer för en sådan avgränsning. Den valda lösningen att utforma lagtexten i nära överensstämmelse med den undantagsklausul som intagits i EG:s slutliberaliseringsdirektiv känns då mycket tilltalande. Anknytningen till EG:s formulering markerar på ett klargörande sätt att Sverige för framtiden inte avser att - och enligt lagförslaget inte heller kan -använda valutareglering på annat sätt än som medges också inom EG-länderaa.

Förslaget till valutalag är i övrigt utformat i nära anslutning till det förslag som valutakommittén i sitt betänkande "Översyn av valutaregleringen" (SOU 1985:52) framlade för faU av "synneriigen allvariiga stömingar på landets ekonomi". Departementspromemorians förslag har därmed kunnat bygga på och i sig ta upp grandligt genomtänkta och genomarbetade lösningar.

Fullmäktige tillstyrker lagstiftning i enlighet med det framlagda förslaget. 106

2.1.10 Svenska sparbanksföreningen Prop. 1989/90:135

I promemorian föreslås att valutareglering skall få införas endast under ""äg J exceptionella förhållanden. Svenska sparbanksföreningen instämmer i detta förslag. De praktiska foratsättningama för en omfattande valutareglering saknas ändå när betalningama är omfattande och starkt integrerade med utrikeshandeln i övrigt.

2.1.11 Finansbolagens Förening

Föreningen tillstyrker att den föreslagna valutalagen får karaktären av ren krislag och att valutareglering skall få tillgripas endast i beredskapssyfte. Valutalagen bör konstmeras som en fullmaktslag. Fömtsättningama för ingripande bör anges så snävt att det utesluts att valutareglering kan tillgripas som ett valutapolitiskt instrament vilket som helst, t. ex. så snart betalningsbalansutvecklingen går i ogynnsam riktning. Mycket aUmänna och oprecisa formuleringar bör aUtså undvikas. Den formulering som föreslås i promemorian och som står i nära överensstämmelse med den undantagsklausul som intagits i EG-direktivet om liberalisering av kapitalrörelsema förefaller rimlig. Det skulle då bli tillåtet för regeringen att under fredsförhållanden förordna om valutareglering endast om "valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfestningar till följd av utomordentligt stora kapitalrörelser". Möjligen kunde det övervägas att direkt i lagtexten inarbeta den precisering som nämns i promemorian om att i kriteriet "allvarliga påfrestningar" ligger att läget inte skall kunna påverkas genom generella ekonomisk politiska medel utan risk för mycket stora skador.

2.1.12 Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

Beträffande lagens utformning som beredskapslag har TCO inga invändningar.

2.1.13 Småföretagens Riksorganisation

1 promemorian föreslås att regeringen, utöver vid krigstillstånd, skall kunna förordna om valutareglering i två situationer. Den ena är om riket är i krigsfara eller det råder utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda förhållanden och den andra är om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga påfrestningar tiU följd av stora kapitalrörelser. Organisationen anser det vara av stor vikt tiU ledning för företagen att lagtexten förtydligas så långt möjligt för att föratsebarheten i denna skall öka. Det är angeläget, särskilt för mindre och medelstora företag, att lagen tydligt anger under vilka omständigheter den kan komma att tillämpas.

2.1.14 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Modell för utformning av kriteriet "allvarliga påfrestningar på grand av

utomordentligt stora kapitalrörelser" är hämtat från EG:s s. k. slutliberali- 107

seringsdirektiv. Det är, som även påpekas i förslaget, enligt riksförbundets Prop. 1989/90:135 mening av yttersta vikt att med formuleringen avses endast verkligt excep- Bilaga 3 tionella lägen, där generella ekonomiskpolitiska medel inte hjälper. Kriteriet får inte ge möjlighet att ta valutareglering i anspråk så snart stömingar i betalningsbalansen börjar uppträda. Den formulering som valts får enligt riksförbundets mening anses ge garanti för att endast verkligt exceptionella lägen kan komma i fråga för valutareglering. Av stor vikt är också att ett förordnande om valutareglering är tidsbegränsat. Tiden sex månader har också motsvarighet i EG-regler och får anses rimlig.

2.2 Definitioner

2.2.1 Svenska Fondhandlareföreningen

Det noteras att definitionen av fondpapper bygger på gällande rätt, som inte överensstämmer med värdepappersmarknadskommitténs förslag. En samordning bör ske.

2.3 Valutaregleringslagens fullmakter

2.3.1 Kommerskollegium

I olika krislägen har systemet för valutareglering ett direkt samband med bl. a. regleringar av vamutbytet med utlandet. Utrikeshandeln kan i sådana lägen förväntas få alltmer bilateral karaktär och sålunda fömtsätta balans mellan import och export visavi enskilda handelspartners. I de handelsavtal som då blir aktuella kan särskilda betalningsklausuler förväntas ingå med system för löpande avräkningar mellan de två ländema. Härvid får naturligtvis kopplingen mellan vam- och valutaregleringen en central roll.

En närmare diskussion om dessa och angränsande frågor förs i det nyligen avlämnade betänkandet Svensk utrikeshandel i krislägen (SOU 1989:107). Däri konstateras bl.a. att pågående avveckling av de svenska utrikeshandels- resp valutaregleringama skapar problem i krislägen. Framför allt kommer det att ta längre tid än fömt att införa nya regleringar. Utredningen fömtser därför visst behov övergånsvis av andra åtgärder för att styra utrikeshandeln i önskad riktning. Den förordar därför att regeringen erhåller fullmakt att under vissa förhållanden införa en avgift vid in- och utförsel av varor. Detta föreslås ske genom ett tillägg i lagen (1975:85) med bemyndigande att utfärda föreskrifter om in- eller utförsel av varor.

16 § i förslaget till ny valutalag ingår en motsvarande möjlighet till avgifts-eller depositionsplikt vid import utan att någon närmare diskussion förs om vilka fömtsättningar som bör vara uppfyllda för att detta skall aktualiseras. Såvitt kollegiet kan bedöma är det mindre lämpligt att på detta sätt etablera två parallella delvis överlappande - avgiftssystem. Det finns därför skäl att i detta avseende justera förslaget tiU ny valutalag.

2.3.2 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Det synes kunna godtas att de fullmakter som den nya lagen ger utformas på

ett mer allmänt sätt i enlighet med vad som föreslås i promemorian. 108

2.3.3 Svenska FondhandlarefÖreningen Prop. 1989/90:135

Den föreslagna ordningen enligt 6 § andra stycket 2 med särskild postöpp- ''"6 3 ning kan under inga som helst förhåUande godtas annat än möjligen under rena krigsförhållanden.

2.3.4 Värdepapperscentralen VPC AB

Enligt förslaget kan med stöd av bestämmelsema i valutalagen föreskrivas att fondpapper inte får lämna landet. Härvid måste enligt VPC:s uppfattning beaktas särskilt vad som skall anses gälla för fondpapper registrerade hos VPC i det kontobaserade systemet. Dessa fondpapper existerar inte i fysisk bemärkelse utan såsom en registrering på ett konto. Dessa konton kan innehas även av fysiska och juridiska personer med fast hemvist i utlandet. För de bolag vars aktier är registrerade på utländska börser gäller även att utländska förvaltare innehar konton hos VPC. Vid exempelvis en fondemission tilldelas berättigade aktieägare respektive förvaltare fondaktier på sitt ordinarie konto. Detta gäller oavsett aktieägarens respektive förvaltarens nationalitet och hemvist. För i utlandet boende värdepappersägare gäller att dessa kan omsätta sina aktier via en till en svensk fondkommissionär ansluten bank eller förvaltare. Detta gäUer för värdepapper som endast omsätts i Sverige på Stockholms fondbörs eller i annan ordning. För de bolag som är noterade på utländsk börs gäller för enskild utomlands boende värdepappersägare att denne har möjlighet att omsätta erhållna fondpapper i utlandet.

VPC finner det angeläget att det övervägs vad som skall gälla för att förhindra en "utförsel" av beskrivet slag. Den nu föreslagna valutalagen är visserligen en s. k. fullmaktslag med möjlighet för regeringen att utfärda föreskrifter och är avsedd att tillämpas endast i vissa krissituationer. För VPC är det dock väsentligt att i god tid erhålla besked om hur en eventueU valutareglering avseende fondpapper, vilka är registrerade i det kontobaserade systemet hos VPC, skall hanteras.

2.4 Valutaregleringens administation 2.4.1 Svenska Bankföreningen

I promemorian föreslås att antalet ledamöter i valutastyrelsen reduceras från nio till fem. Av de fem ledamötema skall en vara "företrädare för bankväsendet eller näringslivet i övrigt" (s. 115). På s. 114 framhåUs att förslaget innebär att trots reduceringen "samtliga myndigheter och intressegrapper som i dag är företrädda i styrelsen förblir representerade ehura med mindre antal".

Bankföreningen delar i och för sig uppfattningen att antalet ledamöter i
valutastyrelsen kan reduceras men anser inte att förslaget på alla punkter är
tillfredsställande. Den nuvarande ordningen innebär att i valutastyrelsen
finns två representanter för näringslivet - dels en representant för valuta
bankema, dels en från exportindustrin. Bankväsendet och exportindustrin
har olika slags erfarenhet och sakkunskap beträffande sådana ärenden som 109

behandlas i valutastyrelsen. Om näringslivets representation reduceras tiU Prop. 1989/90:135 en ledamot, kan inte längre både bankväsendet och exportindustrin vara Bilaga 3 företrädda, vilket skulle försämra fömtsättningama för valutastyrelsens arbete och beslut. Inte heller vore det tillfredsställande med en ordning som innebär att en ledmot representerar bankväsendet och en suppleant representerar exportindustrin eller vice versa. Bankföreningen anser det angeläget att man bibehåller en ordning som medger att bankväsendet får dels en ledamot, dels en suppleant som kan delta vid ledamotens förhinder.

2.4.2 Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen invänder mot den föreslagna sammansättningen av valutastyrelsen. Såsom hittills bör näringslivet representeras av minst två ledamöter, av vilka en representerar valutabankema och en den del av näringslivet som betjänas av valutabankema.

Föreningen kan inte finna något skäl varför arbetstagama skaU vara representerade i nämnden. Den åsyftade reduktionen av antalet ledamöter kan alltså lätt åstadkommas genom att en ledamot tillförs näringslivssidan samtidigt som den föreslagna arbetstagarledamoten utmönstras.

2.4.3 Kammarrätten i Sundsvall

Enligt 12 § skaU under vissa föratsättningar en särskild nämnd bestämma vilket värde i utländskt valutaslag som skall användas vid beräkning av ersättning. Kammarrätten konstaterar att det i förslaget, liksom i nuvarande lagstiftning, saknas bestämmelser i fråga om det beslut som nämnden fattar är överklagbart.

2.5 Kontroll och vite 2.5.1 Svenska Bankföreningen

Promemorians förslag till 13 § har två syften: att ge det rättsliga underiaget för uppgiftsskyldighet dels för kontroll av lagens efterlevnad, dels för statistik.

Vad avser kontrolländamålet är enligt 19 § lagförslaget överträdelse av varje valutareglerande föreskrift straffbar. 13 § ålägger envar som företagit en valutatransaktion uppgiftsskyldighet; fullgörs inte uppgiftsskyldigheten kan vite föreläggas. Härav följer att envar kan vid vite föreläggas att lämna uppgift som leder till att han straffas för den transaktion som uppgiften avsåg.

Bankföreningen anser att en sådan ordning inte kan lagfastas. Skälet till att dessa motsägelser uppkommer är att förslaget om uppgiftsskyldighet här kommer konflikt med den grandläggande straffprocessuella principen att ingen är skyldig att lämna uppgifter som skulle kunna medföra att han själv

- eller honom närstående; jämför rättegångsbalkens regler om vittnesplikt

- döms för brott. Det strider mot nämnda princip att framtvinga sådana

uppgifter medelst vite. 110

Som framgår av en reservation och ett särskilt expertyttrande i valuta- Prop. 1989/90:135 kommitténs betänkande (s. 524-526 och 545-546) är de föreslagna reglema Bilaga 3 om vitessanktionerad skyldighet för den enskilde att lämna uppgifter om och förete handlingar angående egna valutatransaktioner inte förenliga med gmndläggande straffprocessuella principer.

Bankföreningen erinrar också om det i nyssnämnda reservation (s. 525) gjorda påpekandet att uppgiftsskyldighet om varjehanda valutaförhållanden inte rimligen kan åvila den som en gång företagit en valutatransation: mening är uppenbarligen att uppgiftsskyldigheten skall avse uppgifter och handlingar rörande den företagna transaktionen.

Som framgår av nyssnämnda reservation och expertyttrande i valutakommitténs betänkande (s. 526-527 och 545-546), anser Bankföreningen att även den föreslagna valutarevisionen är oförenlig med grandläggande straffprocessuella principer.

2.5.2 Riksåklagaren

Arbetsgrappen föreslår att valutastyrelsen skall kunna meddela beslut om
valutarevision. Sådan revision föreslås få äga ram för valutakontroll hos
envar som för egen eller annans räkning företagit en valutatransaktion.
Valutakommittén föreslog i denna del att riksbanken skulle äga rätt att i
samband med taxeringsrevision verkställa valutarevision i valutakontrol-
lerande syfte. Riksåklaren yttrade följande i sitt yttrande till valutakommit
téns förslag.
Beträffande frågan hur riksbanken skall ges möjlighet att införskaffa de
upplysningar och handlingar som behövs för att kunna fullgöra sin
gransknings- och kontrollverksamhet har kommittén föreslagit en vites
sanktionerad upplysningsplikt för den enskilde samt en rätt för riksban
ken att i samband med taxeringsrevision verkställa revison i valutakon
troUerande syfte. Enligt min mening väcker en sådan ordning betänklig
heter från principiella synpunkter. Till en början vill jag framhålla att de
rättigheter och skyldigheter som gäller dem som är föremål för utredning
på väsentliga punkter är helt olika beroende på om det är fråga om valu
tarevision eller taxeringsrevision. Sålunda har en skattskyldig en princi
piell upplysningsplikt medan en för brott misstänkt person har en oviU-
korlig rätt att vägra yttra sig. En valutarevision är inte knuten tiU någon
uppgiftsskyldighet utan har inte något annat syfte än att utreda om valu
tabrott begåtts. Den av kommittén föreslagna vitessanktionerade skyld
igheten att lämna upplysningar och förete handlingar för valutakontroll är
således inte förenlig med de grandläggande principer som gäller för ut
redning om brott. Mot den föreslagna ordningen talar vidare det förhål
landet att taxeringsmyndighetens arbete är direkt inriktat på att tillgodose
det fiskaliska intresset med de speciella beviskrav som rådet på ifrågava
rande område, medan i ett brottmål åklagaren har att - med iakttagande
av en uttrycklig objektivitetsregel styrka att den tilltalade begått viss
brottslig gäming. På grand av det anförda anserjag i likhet med reservan
terna att förslaget i denna del inte bör genomföras. För övrigt framstår det
som opraktiskt med en ordning som innebär att riksbanken skall under- 111

rättas om samtliga meddelade beslut om taxeringsrevision. Självfallet Prop. 1989/90:135 måste något system tillskapas som ger riksbanken möjlighet till en effektiv Bilaga 3 granskning och kontroll av genomförda valutatransaktioner. En utväg skulle möjligen kunna vara att som överåklagaren vid regionåklagarmyndigheten i Stockholm föreslagit ge riksbanken befogenhet att själv föranstalta om revision hos den som företagit en valutatransaktion och inte efterkommer en anmaning att lämna upplysningar eller förete handlingar. En revision av detta slag bör kunna ses som en form av spaningsverksamhet som ligger före undersökningsstadiet. Vad en sådan revision skall få avse och i vilka former den skall få genomföras måste emellertid närmare utredas. Under alla omständigheter måste, om misstanke om brott uppkommer, ärendet överiämnas till polis och åklagare för fortsatt utredning, i vart fall så långt att man får underiag för en bedömning om tillstånd till åtal skall lämnas.

Arbetsgmppen har nu gått ifrån kopplingen mellan taxerings- och valu-tarevisionema. De invändningar som riksåklagaren anförde i sitt remissvar över valutakommitténs förslag kan dock riktas även mot arbetsgrappens förslag. Arbetsgrappens förslag innebär att valutarevision skall kunna ske utan att någon misstanke om brott föreligger. Arbetsgrappen har inte behandlat eller moti verat sitt förslag i denna del. I arbetsgmppens författningskommentar till valutalagens 14 § sägs bara att "fömtom den betydelse som en sådan kontrollmöjlighet har i sig själv kan den även i viss utsträckning komplettera uppgiftsskyldigheten i 13 §."

2.5.3 Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt

En revision i valutakontroUerande syfte är att jämställa med med förandersökning i brottmål och bör därför förbehållas polis och åklagare. Med hänsyn till att valutalagen enligt förslaget kommer att vara en beredskapslag är frågan måhända bara av principiell betydelse.

2.6 StrafFm.m. 2.6.1 Riksåklagaren

Enligt arbetsgrappens förslag skall straffmaximum för normalgraden av
uppsåliga valutabrott och tor grovt oaktsamma valuLbrott vara fängelse sex
månader. Det är samma straffsatser som valutakommittén föreslog. Riks
åklagaren anförde följande i sitt remissyttrande till valutakommitténs för
slag.
1 fråga om straffsatsema har kommittén föreslagit den ändringen att ma
ximistraffet för normalfallet av valutabrott sänks från nuvarande fängelse
ett år till fängelse sex månder. Kommittén har därvid tänkt sig att valu
tabrott av denna svårighetsgrad endast undantagsvis bör föranleda fäng
else och därför i allmänhet bör kunna beivras genom användning av
strafföreläggande. Den nu föreslagna sänkningen av straffskalan torde stå
i samklang med det allmänna rättsmedvetandet på detta område. Den
ligger också i linje med den nuvarande kriminalpolitiken som känneteck- 112

nas av en uttalad strävan efter att sänka nivån på straffen totaU sett och på Prop. 1989/90:135

sikt söka begränsa användningen av fängelsestraff (se t. ex. SOU 1986:13- Bilaga 3

15). Jag godtar därför förslaget i denna del.

Eftersom arbetsgmppens förslag till ny valutalag endast skall tillämpas vid krig och andra extraordinära förhållanden anserjag att straffmaximum vid normalfallet av valutabrott bör vara högre än sex månaders fängelse. Samhällets intresse av att lagföra valutabrott kan bli mycket starkt under tider av oro. Ett högre maximistraff också för brott som inte betecknas som grova inskärper vikten av att valutabrott inte får förekomma under sådana tider. Dessutom kan inte anhållande och häktning tillgripas annat än i undantagsfall om inte straffmaximum för dessa brott höjs. En skärpning skulle visserligen innebära att strafföreläggande inte kan utfärdas. Det är dock tveksamt om det är lämpligt att utfärda strafföreläggande för brott mot en beredskapslag.

2.6.2 Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt

Att man nu frångått valutakommitténs (SOU 1985:52) förslag att åtal skulle ske utan medgivande från riksbanken, kan hälsas med tillfredsställelse. Det föreligger inte bara ett intresse av enhetlig rättstillämpning i största allmänhet, utan det är också så att samhällets intresse av lagföring vid denna typ av brott kan variera starkt från tidpunkt till tidpunkt.

Vad gäller frågan om straffmaximum har åklagarmyndigheten samma uppfattning som riksåklagaren.

2.6.3 Statsåklagarmyndigheten för speciella mål

Statsåklagarmyndigheten delar åklagarmyndighetens i Göteborg mening i fråga om kravet på åtalsmedgivande från riksbanken.

2.7 Överklagande av valutastyrelsens beslut

2.7.1 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen viU erinra om att i den fömt nämnda reservationen i valutakommitténs betänkande (s. 522-534) framläggs förslag om krav på rättslig sakkunskap när riksbanksfullmäktige beslutar i egenskap av besvärsinstans. Bankföreningen anser att vad där anförts bör beaktas i förevarande lagstiftningsärende.

3 Valutahandelstillstånd

3.1 Fullmäktige i Sveriges riksbank

För handel med resevaluta skall enligt förslaget inte erfordras valutahan
delstillstånd. Denna distinktion meUan egentlig valutahandel och resevalu
tahandel är naturlig. Riksbankens valutapolitiska ansvar måste rimligen
omfatta att den egentliga valutahandeln sker under ordnade former och 113

8 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

bedrives av seriösa företag med erforderlig kompetens. Genom tiUstånds- Prop. 1989/90:135 prövningen åstadskommes en granskning härav. Men reservalutahandeln. Bilaga 3 som ej innefattar arbitrageverksamhet och som saknar valutapolitisk betydelse, bör kunna lämnas därhän.

Även andra aspekter kan emellertid anläggas på handel med resevaluta. Behovet av konsumentskydd liksom intresset av att övervaka att ej mindre seriösa företag etablerar sig i branschen och biträder med att "tvätta svarta pengar vita" talar för att en viss samhällelig kontroll upprätthåUes också på detta område. Risken är annars påtaglig för att likvider härrörande från illegala transaktioner följer just den väg där ingen tillsyn finnes och ingen för myndighetema omedelbar tillgänglig registrering av verksamheten göres.

Anförda synpunkter talar för att man genom lagstiftning i annat sammanhang lägger också resevalutahandeln under viss tillsyn. Men en sådan uppgift måste falla utanför riksbankens valutapolitiska ansvar och bör ankomma på bankinspektionen.

Fullmäktige vill vidare påtala att den föreslagna nya paragrafen i riksbankslagen har utformats på ett sätt som ej överensstämmer med lagmotiven. I dessa uttalas - enligt fullmäktiges uppfattning med rätta - att möjligheten att erhålla valutahandelstillstånd inte bör förbehållas enbart bankaktiebolag, sparbanker och postverket utan att "alla slag av kreditinstitut bör.. .kunna komma ifråga för att få valutahandelstillstånd efter riksbankens prövning". Lagtexten avviker emellertid från detta uttalande genom att den utformats så att fullständigt valutahandelstillstånd skulle kunna medges endast bank och postverket. Lagtexten bör ändras till överensstämmelse med motivuttalandet.

Om, som fullmäktige föreslår, varje typ av kreditinstitut skall kunna erhålla valutahandelstillstånd bör institut som erhållit sådant tiUstånd inte betecknas som valutabank utan förslagsvis som "auktoriserad valutahandlare". Just för att kunna vara generös när det gäller att auktorisera andra kreditinstitut än banker som valutahandlare bör emeUertid riksbanken ha möjlighet att begränsa tillstånden till viss typ av valutahandel eUer till att förmedla endast vissa slags betalningar. I fullmäktiges förslag till lagtext har intagits en särskild erinran härom. Om termen "valutabank" sålunda utbytes mot annat uttryck nödvändiggöres ändringar i betalningslagen (2-5, 8,9 och 14 §§) samt i förslaget till lag om ändring i taxeringslagen.

3.2 Finansbolagens Förening

Det föreslås i promemorian att andra kreditinstitut än banker och postverket skall kunna erhålla valutahandelstillstånd under vissa föratsättningar. Det anges inte närmare varför tillståndet måste vara begränsat eller varför det skall föratsätta att särskilda skäl föreligger, än mindre vilka begränsningar och vilka skäl som kan vara aktuella. Dock synes det vara föratsatt att betalningar till och från utlandet endast skall få ske via valutabank (lag om ändring i lagen om Sveriges riksbank 30 a § jämfört med lag om betalningar till och från utlandet 2 § andra stycket).

Lagtexten är dock svårtydd på denna punkt. Det tycks föreligga en dis
krepans mellan lagtext kommentar. Av 5 § i förslaget till lag om betalningar 114

till och från utlandet framgår att betalning skaU kunna ske genom formed- Prop. 1989/90:135 ling av valutabank eller av kreditinstitut med begränsat valutahandelstill- Bilaga 3 stånd. Av kommentaren, s. 72, framgåratt "även i fortsättningen bör krävas att betalningar till och från utlandet sker via valutabank".

Föreningen anser att betalningsförmedlingens funktion inte skaU kunna skötas enbart av valutabankema. I den mån erforderlig kompetens finns tillgänglig hos andra kreditinstitut under tillsyn bör utlandsbetalningar kunna ske även via dem. Vissa finansbolag är sedan lång tid engagerade i export- och importfactoring, där stora kompetenskrav ställs på såväl det svenska finansbolaget som det utländska kreditinstitut som fungerar som "motpart" i factoringförhållandet. Att sköta en valutatransaktion inom ramen för factoringhanteringen skulle inte möta några problem. Finansbolagen har redan en omfattande informationsskyldighet gentemot myndighetema och skulle knappast ha någon svårighet att uppfylla den rapportering för skattekontroll som behandlas i promemorian.

Även i övrigt bör prövningen av ansökan om valutahandelstillstånd endast utgå ifrån kreditinstitutets kompetens. Eventuella begränsningar bör gmndas på motsvarande begränsningar i kompetensen. Grandföratsättningama för tillstånd bör vara gemensamma för alla kreditinstitut under tillsyn, särskiU som verksamhetsföratsättningama i övrigt för olika institut nu allt mer likställs. Det saknas då anledning att föreskriva att tillståndet skall vara begränsat och att det skall föreligga särskilda skäl.

3.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Det vore önskvärt om det i förarbetena närmare utvecklas innebörden i kvalitetskraven för att erhåUa valutahandelstillstånd. NO vill också framhålla att det i en situation med slopad valutareglering inte bör förekomma något inslag av behovsprövning i systemet. Det är också viktigt från konkurrenssynpunkt att den hittillsvarande begränsningen till bankaktiebolag, sparbanker och postverket upphör. Alla slag av kreditinstitut bör, som föreslås i promemorian, kunna komma i fråga för att få valutahandelstillstånd.

NO anser det inte motiverat att, som föreslås i lagtexten, kräva att det skall föreligga särskilda skäl för andra än banker och postverket. Vad som avses med särskilda skäl framgår inte i promemorian. Det framstår som otiUfreds-ställande med den diskrepans som finns meUan å ena sidan lagtexten, där möjlighetema för andra kreditinstitut att få valutahandelstillstånd framstår som starkt begränsade, och å andra sidan motiven (s. 69) där inga begränsningar anges.

NO vill också ifrågasätta om inte valutabankemas hittillsvarande mono
polställning i fråga om valutahandel och förmedling av betalningar till och
från utlandet skulle kunna ytteriigare luckras upp genom att inte kräva att
andra kreditinstituts förmedling av utlandsbetalningar skaU vara en följd av
kreditinstitutets rörelse. När det myndighetsliknande inslaget i hittillsva
rande reglering som ålagt valutabankema att tillse att betalningama inte
strider mot valutaregleringen inte längre har relevans i och med avveck
lingen av denna reglering borde samtliga institut som har valutahandelstill
stånd kunna tillåtas att konkurrera fullt ut. Detta borde utan större problem 115

gå att förena med de regler som föreslås för att möjliggöra riksbankens Prop. 1989/90; 135
statistikinsamling och skattemyndighetemas kontroU. Bilaga 3

3.4 Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF)

SFF instämmer i att det även i fortsättningen bör krävas riksbankens tiUstånd för att driva yrkesmässig valutahandel med allmänheten (s. 69). I motiveringen till lagförslaget görs CKkså bedömningen att det saknas anledning att möjligheten att erhålla valutahandelstillstånd endast skall vara förbehållen bankaktiebolag, sparbanker och postverket. SFF delar i princip denna bedömning men anser samtidigt att detta fömtsätter en likabehandling av alla slag av kreditinstitut även i andra avseenden, t. ex. vad gäller förordnande om kassakrav. Konkurrensneutralitet mellan olika aktörer är en viktig fömtsättning för en väl fungerande och effektiv kreditmarknad.

I de utvidgade reglema föreslås att annat kreditinstitut än bank kan, om det föreligger särskilda skäl, medges begränsat valutahandelstillstånd efter riksbankens prövning. Det begränsade valutahandelstillståndet skall, enligt lagförslaget, avse förmedling av sådana utlandsbetalningar för kunder som är en följd av kreditinstitutets rörelse. SFF anser att en ytterligare precisering av innebärden i begreppet begränsat valutatillstånd är nödvändig.

SFF vill också understryka att utvidgningen av möjligheten för även andra slag av kreditinstitut att erhålla valutahandelstillstånd givetvis inte får innebära att kraven sänks vid bedömning av institutens lämplighet för att erhåUa sådant tiUstånd.

3.5 Landsorganisationen i Sverige (LO)

Beträffande valutahandelstillstånd och valutabanks exklusiva rätt att förmedla valutatransaktioner anser LO det troligt, eller i varje fall möjligt, att denna måste upphävas i och med åtaganden inom ramen för den framtida integrerade finansmarknaden i EES. Utländska bankfilialer kommer troligen att ges tillträde till den svenska marknaden och dessa kommer sannolikt att stå under hemlandets tillsyn och kontroll. Ska valutabankemas exklusivrätt gälla också utländska bankfilialer blir systemet svårkontrollerat. De troliga kraven på likabehandling innebär å andra sidan att utländska filialer inte kan utestängas.

Arbetsgmppen, som föreslår att "alla slag av kreditinstitut" ska kunna komma i fråga som valutabank, har avstått från att beröra detta. LO betraktar den föreslagna ordningen som ett möjligt provisorium fram till 1993, då en revision kan framtvingas av integrationsskäl.

3.6 Sveriges Industriförbund och Företagareförbundet

Valutahandelstillstånd bör ges liberalt och t.ex. kunna tilldelas större ex
portföretag med omfattande valutatransaktioner. 116

3.7 Svenska Fondhandlareföreningen Prop. 1989/90:135

Fondhandlareföreningen utgår från att fondkommissionsbolagen räknas till de kreditinstitut som kan få valutahandelstillstånd. Att så självklart skall vara fallet bör, till undvikande av missförstånd, anges i motiven, vilket inte görs i promemorian.

3.8 Småföretagens Riksorganisation

För att inte begränsa konkurrensen på marknaden för finansiella tjänster är det viktigt att valutahandelstillstånd ges liberalt för att härigenom främja effektiviteten.

4 Valutalimiter

4.1 Sveriges Bankförening

Bankföreningen viU framhålla att en situation, där centralbanken har behov av att i penning- eller valutapolitiskt syfte göra ingrepp i den fria valutamarknaden, är föratsedd i EG-direktivet om kapitalliberalisering (88/361/EEC, artikel 3): vid allvarliga ekonomiska stömingar kan EG-kommissionen medge ett visst EG-land att införa regleringar på valutaområdet.

Svensk anpassning tiU EG:s principer innebär i detta hänseende att införande av valutalimiter förbehåUs extraordinära situationer. 1 vart fall saknas anledning att i svenskt valutapolitiskt syfte behålla limiter för positioner, där svenska kronor inte berörs. Valutaregleringens slopande bör enligt bankföreningens mening medföra att inga valutalimiter tiUämpas under normala förhållanden; detta framhölls även i bankföreningens remissyttrande 1989-02-14 över valutaregleringens förlängning till utgången av juni 1990. Från valutapolitisk synpunkt finns det inte större anledning att föreskriva limiter för bankemas valutapositioner än för de större företagens valutapositioner.

Bankföreningen viU framhålla att limiter för bankemas "valutarisker" är omotiverade även av den anledningen att myndighetema inte uppställer limiter för andra riskverksamheter i bankemas rörelse såsom kreditgivning och värdepapperstransaktioner.

Utländska banker förväntas kunna öppna filialkontor i Sverige inom en snar framtid. Även om dessa filialer åsatts Umiter av Sveriges riksbank, kommer de att i sin affärsverksamhet kunna dra fördelar av sin banks totala valutaverksamhet. Det skulle medföra konkurrensnackdelar och s. k. omvänd diskriminering för de svenska bankema om dessas verksamhet begränsas mer av valutalimiter än utländska banker.

Bankföreningen vill i detta sammanhang påpeka att föratom de valu
talimiter, som riksbanken sedan länge angivit i valutahandelstiUstånden för
valutabankema har bankinspektionen ijuni 1989 utfärdat "AUmänna
råd angående valutakursrisker hos vissa svenska finansinstitut" (BFFS
1989:17). Häri anger bankinspektionen "rekommenderade limiter" för in
stitutens valutapositioner. Bland dessa finansinstitut ingår finansbolag och 117

kreditaktiebolag som är dotterbolag till valutabanker. Bankföreningen an- Prop. 1989/90:135 ser att även denna typ av limiter bör förbehållas extraordinära situationer. Bilaga 3

4.2 Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen anser att valutalimiter inte bör uppställas under tid då valutaregleringen inte tillämpas. Sådana limiter motverkar syftet med avregleringen på valutaområdet och innebär att ett slags valutareglering ändå bibehålls. Detta strider mot utvecklingen i vår omvärld.

Från valutapolitiska utgångspunkter måste krav ställas på en ekonomisk politik som ger den nödvändiga balansen i valutaströmmama gentemot utlandet. Lika lite som en regelrätt valutareglering bör tillgripas för att rätta tiU felaktigheter i detta avseende, lika liten anledning är detta att lägga fast limiter som någon form av valutapolitiska korrektiv.

Inte heller kan limiter motiveras av hänsyn till riskbegränsning. För det första är det företagens egen sak att bevaka sina riskpositioner. För det andra finns det inga risklimiteringar i övrigt i den finansiella verksamheten, och för det tredje utgör dylika limiter ingen lämplig riskavgränsning, eftersom riskema hänger samman med möjliglietema att i verksamheten täcka in dem, exempelvis genom valutapositioner på båda sidor i balansräkningen som balanserar varandra. Det finns inte heller anledning att ange limiter för finansiellt verksamma företag, när några motsvarande inte anges för t. ex. de vamproducerande exportföretagen.

Fondhandlareföreningen avstyrker ordningen med limiter under andra förhållanden än då valutaregleringen tillämpas, dvs. under extrema förhållanden som krig och därmed jämställda situationer.

4.3 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Ett motiv som i promemorian även fortsättningsvis anses relevant för att upprätthålla ett auktorisationssystem gäller att valutahandelstillståndet begränsar bankemas valutapositioner. Limitema syftar enligt vad som sägs i promemorian (s. 69) till att begränsa bankernas utrymme för att ta valuta-kursrisker. NO ifrågasätter om inte denna aspekt snarare kan hänföras till sådana frågor om bankemas soliditet som regleras i banklagstiftningen och står under tillsyn av bankinspektionen. Vad gäller argumentet att riksbanken vid valutaoro har möjlighet att sänka limitema och därigenom reducera bankemas möjligheter att generera destabiliserande valutaflöden kan ifrågasättas om ett sådant synsätt i detta sammanhang står i överensstämmelse med en situation där valutaregleringar har övergivits som valutapolitiskt medel.

4.4 Bankinspektionen

Limitemas syfte anses bl. a. vara att begränsa valutabankemas utrymme för
att ta valutakursrisker. Bankinspektionen har noterat att givna limiter skall
avse endast valutabanken själv, inte koncemen om en bank ingår i en sådan.
Riksbanken fastställer valutalimiter för valutabankema, medan bankin- 118

spektionen rekommenderar sådana limiter för övriga bolag under dess till- Prop. 1989/90:135 syn inom en bankkoncem. Enligt inspektionens mening bör det övervägas Bilaga 3 om inte en totallimit borde fastställas för koncernen.

Inspektionen får också påminna om att man i Baselkommittén för närvarande utreder frågan om krav på kapitaltäckning för bankemas valutapositioner och inom kort förväntas komma med ett förslag härom. SkuUe sådana krav komma att införas, vilka i så fall kommer att gälla samtliga kreditinstitut under bankinspektionens tillsyn, bör det övervägas om inte begränsningama av valutapositionema för instituten, inklusive bankema, borde slopas.

Genom limitema kan också enligt arbetsgrappens promemoria valutabankemas möjligheter att generera destabiliserande valutaflöden begränsas. SkuUe emellertid limitema för alla institut utom valutabankema komma att slopas enligt föregående stycket, kan det med tanke också på att hela näringslivet i övrigt har obegränsade möjligheter att ta valutapositioner, ifrågasättas om stabiliseringssyftet skulle uppnås.

4.5 Landsorganisationen i Sverige (LO)

I promemorian sägs att man räknar med en viss styrmöjlighet för riksbanken av valutabankemas valutapositioner. Hur denna styrmöjlighet visavi framtida utländska bankfilialer ska bestå kommenteras inte i promemorian.

4.6 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Förslaget till lag om ändring i riksbankslagen innebär att till riksbankslagen överflyttas den tidigare på valutaregleringen grandade befogenheten för riksbanken att fastställa limiter för bankemas valutapositioner. Möjlighet härtill måste ingå i riksbankens valutapolitiska arsenal och den naturliga platsen för en regel härom är därmed, såsom föreslås, riksbankslagen.

5 Lagen om betalningar till och från utlandet 5.1 Lagens huvudsakliga utformning

5.1.1 Företagens Uppgiftslämnardelegation (FUD)

I svensk förvaltning finns en klar rättslig skiljelinje mellan uppgifter som
samlas in för tillsynsändamål och uppgifter som samlas in för en statistisk
bearbetning och ett offentliggörande. Uppgifter för statistik kan i sin tur
fördelas mellan driftsstatistik och offentliga statistiska sammanställningar.
Ändamålsbestämningen i de olika regelverk som reglerar uppgiftskraven
särskiljs så att krav för statistiska ändamål är enumererade (uppräknade),
medan uppgiftskrav för tillsyn är normativa, dvs myndigheten avgör vilka
deluppgifter som behövs för tiUsynen i det enskilda fallet. Skillnadema kan
noteras genom att jämföra kungörelsen (1966:37) om statistiska uppgifter
från näringsidkare och ägare till flerfamiljshus och utredningsuppdraget till
statistikregelutredningen (Dir 1987:53). 119

Statistikregelutredningens uppgift är att se över uppgiftskraven för sta- Prop. 1989/90:135 tistiska ämdamål och föreslå en statistiklag som gäller alla statliga myndig- Bilaga 3 heter. Arbetsgrappen har uppenbarligen inte uppmärksammat detta liksom ej heller den rättsliga skiljelinjen mellan uppgiftskrav för tillsyn och för statistik. Av dessa skäl blir uppgiftskraven i förslagen dåligt definierade och utvalda; jämför 2 § förordningen 1892:668 om statliga myndigheters insamlande av uppgifter från närigsidkare och kommuner. Detta ger i sin tur en dålig kvalitet för den statistiska sammanstäUningen.

FUD har i samband med att BOK I och BOK Il-systemen infördes kritiserat hur och på vilket sätt uppgifter samlas in för betalningsbalansstatistik (se finansutskottets betänkande FiU 1985/86:11 s. 5). Bärande i kritiken har varit och är alltjämt att uppgifter för betalningsbalansstatistik och handelsstatistik i övrigt är svagt systematiserade och samordnade. Uppgifter för t. ex. betalningsbalans samlas in utan att hänsyn tas till att betalningen kan avse en vara eller en tjänst för vilken betalning redan skett.

Uppgifter om import och export sammanställs och bearbetas utan hänsyn till att informationen om statistiska varanummer ännu ej finns hos företagen. Det är möjligt att tulldatasystemet kan råda bot på dessa brister, men bara delvis. Uppgiftskraven om import och export av tjänster togs bort i samband med BOK Il-systemet (=betalningar från utlandet), varför information om tjänster saknas.

FUD:s erfarenhet är således att två separata informationssystem finns utan inbördes samordning och med betydande uppgiftslämnarproblem.

Riksbankens informationssystem är det ena, statistiska centralbyråns det andra. Riksbanken har BOK I och BOK Il-systemen samt diverse tilläggsenkäter om investeringar och desinvesteringar i utlandet m. m. Statistiska centralbyrån har handelsstatistiken (från generaltullstyrelsen), finansstatistiken, statistik över ägande i utlandet, m.fl. statistikgrenar. Under arbetet med BOK 11 kunde FUD notera den bristande samordningen mellan de båda myndighetema.

Delegationen anser att det första steget borde vara att samordna uppgifts-kraven för betalningsbalans och för handelsstatistik i övrigt mellan riksbanken och statistiska centralbyrån. Förslaget till lag om betalningar till och från utlandet avstyrks därför. Det bör ersättas av uppgiftskraven enligt den kommande statistiklagen.

Det har hittills inte inträffat i en statistiklag i Sverige, Finland, Danmark eller Västtyskland (Bundesstatistikgesetz) att ett företag måste förete handlingar som behövs för statistikändamål. Att förete handlingar är en ren tillsynsåtgärd (jämför rättegångsbalkens regler).

5.1.2 Svenska Fondhandlareföreningen

Statistikinsamlingen måste genomföras så att den skapar minsta möjliga besvär och kostnader. Det är närmast en administrativ fråga för riksbanken att i samråd med de berörda företagen åstadkomma detta.

Det råder emellertid ingen tvekan om att skattekontrollen har kommit att
få en mycket stor betydelse vid utformningen av lagförslaget, även om inte
detta gjorts klart i själva lagen. Det är således tydligt att den åsyftade stati- 120

stikinsamlingen kan bli mer betungande än eljest nödvändigt bara därför att Prop. 1989/90:135 statistikuppgiftema skaU användas också för skattekontroll. Det är inte Bilaga 3 godtagbart. Betalningsbalansstatistiken får inte bli ett instmment för skattekontroll.

Med den föreslagna lagen blir vissa restriktioner som nu finns i valutaregleringen permanenta. Detta innebär rent faktiskt en skärpning i vissa avseenden av den reglering som hittills varit temporär med årsvis omprövning. Permanentningen går alltså av hänsyn till skattekontrollen stick i stäv med den liberalisering som eftersträvas i valutapolitiken.

Fondhandlareföreningen godtar således att lagstöd ges för riksbankens behov av betalningsbalansstatistik och avstyrker att den berörda lagen utnyttjas för skattekontroll. I den mån skattekontroll behövs måste den lösas på annat sätt.

5.1.3 Kooperativa förbundet (KF)

KF menar att betalningslagen borde befrias från föreskrifter som tillkommit av skattekontrollskäl och att sådana bestämmelser borde ingå i skattelagstiftningen. Det föreslagna systemet kan de facto innebära att ur valutareg-leringssynpunkt onödiga regleringar bibehålls av skattetekniska skäl.

5.1.4 Svenska Bankföreningen

Bankföreningen viU erinra om att det inte möter principiella hinder mot att använda uppgifter, som inhämtats för kontroll av medborgama, även för statistik. Däremot bör uppgifter, som insamlats för statistikändamål, inte utan vidare användas för kontroll: att så inte sker är en gmndläggande föratsättning för det förtroende hos den berörda allmänheten vilket är en föratsättning för att statistikmyndighetema skall få tiUfredsställande uppgifter. Därtill kommer att kraven på detaljering och urval är helt olika för de båda skilda syftena.

Den föreslagna betalningslagen är i själva verket främst en skattelag. Det minsta som kan begäras är därför att de, som berörs av dess tillämpning, i lagtexten får besked härom. En systematik, som innebär att betalningsbalansstatistiken är ett skattekontrollinstmment, är därför principvidrig.

Som konstateras i promemorian innebär förslaget att myndighetsuppgif
ter för skattekontroll på detta område kommer att åvila riksbanken. Dessa
uppgifter kommer att bestå i att, enligt 13 §, medge vissa undantag från
lagens bestämmelser och att handha uppgiftsinsamling och dennas övervak
ning, arbetsratiner, blanketter och direktiv till kreditinstituten. Bankför
eningen kan instämma i promemorieuttalandet att det är principiellt otill
fredställande att riksbanken sålunda blir skattekontroUmyndighet men att
det praktiska skälet att bespara kreditinstituten kontakter med både riks
banken och skattemyndighetema väger tyngre. Emellertid kan det i denna
riksbankens skattekontrollverksamhet bli erforderligt att tolka och tillämpa
bestämmelsema i betalningslagen, den föreslagna valutalagen och skatte-
författningama. På gmnd härav avstyrker bankföreningen förslaget (s. 75)
att fullmäktige i riksbanken blir besvärsinstans i dessa frågor. 121

I promemorian föreslås att den nya betalningslagen skaU innehålla de Prop. 1989/90:135 valutarestriktioner som för närvarande finns kvar i nu gällande valutaregle- Bilaga 3 ring.

Bankföreningen anser att ett bibehållande av dessa restriktioner inte är förenligt med Sveriges anpassning till EG:s fria kapitalmarknad. De friheter, som det är möjligt för EG-ländema att tillåta för sina medborgare och företag, bör även Sverige kunna tillåta på motsvarande sätt. Svenska skattekontrollbehov bör lösas i enlighet med de regler som kommer att gälla inom EG.

Vidare vill bankföreningen påpeka att genom den föreslagna betalningslagen skulle restriktionema bli pennanenta. Detta innebär en skärpning av restriktionsnivån, eftersom restriktionema i nuvarande valutareglering formellt varit ettåriga och därmed föremål för en regelbunden återkommande prövning i riksdagen.

5.1.5 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO anser att det medför betydande nackdelar från konkurrenssynpunkt, bl. a. i form av effektivitetsförluster och ökade kostnader för berörda parter, att enbart för statistik- och skattekontrolländamål upprätthålla t. ex. kravet på att alla betalningar till och från utlandet måste gå via valutabank samt depåkravet för utländska värdepapper. Om NO:s tanke att vidga den krets varigenom valutatransaktionema kanaliseras till samtliga kreditinstitut med valutahandelstillstånd skulle dessa nackdelar visserligen något minskas. Med hänsyn främst till de problem som uppenbarligen föreligger när det gäller att uppnå en effektiv skattekontroll utan dessa restriktioner i fråga om betalnings vägarna till och från utlandet vill NO ändå inte motsätta sig förslagen. På sikt borde det dock vara möjligt och önskvärt att lösa problemen på skattekontrollområdett genom intemationeUt samarbete.

5.1.6 Svenska sparbanksföreningen

De restriktioner som kvarstår i förslaget till lag om betalning till och från utlandet (6-8 §§) kan accepteras som nödvändiga under en övergångstid. Restriktionema strider dock mot reglema inom EG. Svenska sparbanksföreningen anser därför att restriktionema bör omprövas när de praktiska fömtsättningama för skattekontroll m. m. så tillåter. En sådan översyn bör ske skyndsamt eftersom möjligheten till kontroll av de föreslagna reglema blir i det närmaste obefintliga.

5.1.7 Riksåklagaren

I lagen anges inte det skattekontroUerande syftet. Detta motiveras med att
huvudbestämmelsema om skattekontroll finns i taxeringslagen (1956:623).
Det finns dock enligt min mening flera skäl till att den skattekontroUerande
gmnden måste bedömas vara av väsentlig betydelse. Ett annat skäl är de
återverkningar som förslaget får i sekretesshänseende. 122

5.1.8 Regionåklagarmyndigheten i Stockholm Prop. 1989/90:135

1 betalningslagen förtigs att syftet med lagen är att skapa en grand också för "8 J skattemyndigheternas kontroll av utlandstransaktioner. Båda syftena med lagen bör redovisas öppet för att undvika tolkningssvårigheter och tveksamheter. Något bärande skäl till varför kontrollsyftet skulle utelämnas finns inte. En uppgift i betalningslagen om syftet kan inte på något sätt komma i konflikt med bestämmelsema i taxeringslagen.

5.1.9 Landsorganisationen i Sverige (LO)

LO anser att det föreslagna systemet för viss skattekontroU är tveksamt och i längden ineffektivt som hjälpmedel mot skatteflykt och olaglig skatteplanering.

Den i LO:s yttrande betonade konkurrensaspekten talar också för att man ska söka undvika en exklusivrätt till vissa affärer för inhemska banker och institut. LO efterlyser förslag om altemativa system för skattekontrollen inom ramen för en integrerad europeisk finansmarknad.

Arbetsgrappens förslag angående förbud mot bankkonton i utlandet och behållna begränsingar för försäkringspremier tiU utlandet får på motsvarande sätt anses som provisorier, eftersom statsmaktema uttalat avsikten att i stort sett avveckla förbuden i valutaregleringen.

5.1.10 Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handelskammaren

Kravet på att att betalningar till och från utlandet i princip måste ske genom valutabank'är acceptabelt med tanke på behovet av statistik och skattekontroll. Det är dock viktigt att utöka antalet valutahandelstillstånd. Sverige bör vara öppet för en harmonisering i förhållande till kommande EG-lagstiftning på detta område.

5.1.11 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Förslaget till betalningslag fyller uppgiften att ge erforderligt lagstöd för
hittillsvarande skattekontroll och uppgiftsinsamling för betalningsbalans
statistiken. En mindre tilltalande konsekvens av att skattekontroll och be
talningsbalansstatistik sålunda alltjämt sammanhålles blir dock att riksban
ken genom åläggandet att pröva och medge undantag från bestämmelsema
i betalningslagen i viss utsträckning kommer att fungera också på skatteom
rådet. Den skattekontroll som sker med stöd av betalningslagen är emeller
tid baserad på att vissa förbud upprätthåUes och på de uppgifter som insam
las för betalningsbalansstatistiken. För att undvika att allmänheten i t. ex.
ett ärende om hållande av konto i utlandet skall behöva söka tillstånd hos två
myndigheter hos riksbanken för prövning och ställande av viUkor ur
statistiksynpunkt och hos riksskatteverket för prövning med hänsyn tiU
skattekontrollintresset bör enbart riksbanken svara för handläggningen
av tillståndsärenden enligt betalningslagen. Det är naturligt att riksbanken
härvidlag, såsom lagförslaget föreskriver, samråder med riksskatteverket i
skattekontrollfrågor. 123

5.1.12 Sveriges Föreningsbankers Förbund Prop. 1989/90:135

SFF anser i likhet med lagförslaget att de praktiska skälen överväger för att *'"38ä i uppkommande myndighetsuppgifter för skattekontroll även i fortsättningen bör åvila riksbanken. Det är rimligt att kreditinstitut och allmänhet skall kunna vända sig tiU en och samma myndighet både när dett gäUer uppgiftsinsamling och i frågor om skattekontroll.

Närdet gäller lagförslagets förhållande till gällande stadgor inom OECD görs i promemorian bedömningen att några hinder inte torde föreligga mot att Sverige inför en bestämmelse av innebörd att alla betalningar till och från utlandet skall gå genom valutabank. Det nämns emellertid också att det ännu inte klargjorts i vad mån en sådan bestämmelse kan avses strida mot nu gällande bestämmelser inom EG (s. 76). SFF viU betona vikten av att Sverige fördjupar samarbetet med EG inom alla områden. När EG:s bestämmelser för att motverka skatteflykt blivit mer konkreta kan det därför, enligt SFF:s mening, finnas anledning att se över betalningslagen i detta avseende för att uppnå mesta möjliga harmonisering.

5.2 Definitioner

5.2.1 Kammarrätten i Sundsvall

Det förhållandet att reglema i 2 § innefattar ett delvis annat hemvistbegrepp för fysisk person än kommunalskattelagen och valutalagen bl. a. i det att emigranter undantas från lagens tillämpningsområde - kan från skattekontrollsynpunkt leda till svårigheter. En samordning bör enligt kammarrättens mening övervägas.

5.2.2 Svenska Bankföreningen

I promemorians förslag till 2 § tredje stycket anges när en person skall anses vara bosatt "här i landet". Härför krävs att personen "har sitt egentliga bo och hemvist här eller stadigvarande vistas här". Gränsdragningen meUan person som är "bosatt i Sverige" och person som är "bosatt i utlandet" är granden för flera av lagens krav och förbud avseende vissa transaktioner. Bankföreningen vill framhålla att för bankema, som via sina kunder kan bli berörda av ifrågavarande transaktioner, är det givetvis väsentligt att det finns klara och lättillämpliga preciseringar av hur man skall avgöra en persons bosättningsstatus. Sådana preciseringar finns för närvarande i riksbankens föreskrifter om tillämpningen av valutaförordningen. Bankföreningen anser att preciseringar på motsvarande sätt bör finnas även framöver.

5.3 Utländska livförsäkringar 5.3.1 Försäkringsinspektionen

Inspektionen har inte något att erinra mot att den nuvarande gränsen på

3 000 kr. om året för betalning av livförsäkringspremier till utlandet behålls. 124

Motivet för förslaget att behålla gränsen t.v. är att få en samordning med den Prop. 1989/90:135 nya skatteregleringen på området, som bl. a. innebär att en skatt läggs på Bilaga 3 livförsäkringspremier till försäkringsbolag i utlandet.

5.4 Frigräns för uppgifts- och rapporteringsskyldighet

5.4.1 Svenska Bankföreningen

I promemorians förslag tillförordning om betalningar till och från utlandet har den nu gällande rapporteringsfrigränsen i det s k BOK-systemet, 50 000 kr., angivits som fortsatt frigräns.

Bankföreningen har redan tidigare i samband med diskussionema om införande av det s. k. BOK-systemet framhållit att denna gräns är alltför låg. Av den totala betalningstrafiken svarar betalningar mellan 50 000 och 100 000 kr. för en mycket stor del av antalet betalningstransaktioner men för endast ca 1 procent av beloppsvolymema.

Statistiklämnande beträffande utlandsbetalningar är kostnadskrävande för såväl banker som företag. Det är därför angeläget att frigränsen successivt höjs när stmkturen på utlandsbetalningama ändras. Det är vidare angeläget att frigränsen för betalningsstatistiken inte sammankopplas med frigränsen för skatterapportering av privatpersoners betalningar.

Privatpersoners utlandsbetalningar utgör antalsmässigt ca 10 procent av alla ankommande och avgående utlandsbetalningar. Beträffande utlandsbetalningar som beloppsmässigt överstiger 50 000 kr. utgör antalet privatpersonsbetalningar dock endast 2 å 3 procent. Beloppsmässigt utgör pri vat-personsbetalningama inte mera än ca 1/2 procent av betalningsvolymema. Stmkturen på företags och privatpersoners betalningar är så helt olika att varje sådan koppling skulle vara orimlig. Bankföreningen tillstyrker föreslagen frigräns för rapportering av privatpersonsbetalningar 50 000 kr. men önskar att rapporteringsfrigränsen för företagsbetalningar omgående höjstiU lOOOOOkr.

Bankföreningen vill också betona angelägenheten av att även på andra sätt kostnadema för rapporteringen av utlandstransaktioner minskas. De diskussioner som förts mellan Riksbanken och vissa företag beträffande ersättande av rapportering via bank av storföretagens utlandsbetalningar med en direktrapportering till riksbanken bör om möjligt förverkligas.

5.4.2 Sveriges Föreningsbankers Förbund (SFF)

Beloppsgränsen för valutabanks uppgiftsskyldighet om betalningar till
och från utlandet föreslås höjas från 25 000 kr. till 50 000 kr. Det är, enligt
SFF:s mening, tillfredsställande att den hittills mycket låga beloppsgränsen
höjs. Var beloppsgränsen sätts bör vara en avvägning mellan å ena sidan
kostnadema för uppgiftsinsamlandet och å andra sidan kraven på underiag
för tillfredsställande betalningsbalansstatistik och god skattekontroll. Varje
beloppsgräns bör således utvärderas utifrån båda dessa synvinklar. Denna
avvägning är inte helt lätt att göra, men SFF vill dock ifrågasätta om inte en
högre gräns på 100 000 kr. vore fullt tillräcklig. 125

SFF får också betona att det är viktigt att den beloppsgräns som fastställs Prop. 1989/90:135 efter hand justeras, så att den inte påverkas av inflationen utan hålls realt Bilaga 3 oförändrad. Med en årlig inflation på t. ex. 7 procent behöver en given beloppsgräns fördubblas efter tio år för att vara opåverkad av den stigande prisnivån.

Vid betalningartill och från utlandet utöver beloppsgränsen föreslås uppgiftsskyldigheten för valutabanker omfatta beloppens storlek samt vad varje betalning avser och vilket land betalningen går till eUer kommer ifrån. Vid betalning till utlandet bör dessutom uppgift lämnas om namn på betalningsmottagaren. Totalt bedöms det framlagda förslaget inte innebära någon väsentlig ökning av valutabankemas uppgiftsskyldighet. Även om uppgiftsskyldigheten inte utökas kraftigt, så bör det enligt SFF:s mening prövas om inte uppgiftslämnandet kan reduceras.

5.4.3 Småföretagens Riksorganisation

Företagens uppgiftsskyldighet måste allmänt sett begränsas så långt det är möjligt. Det är därför positivt att beloppsgränsen för uppgiftsskyldighet om betalningar till och från utlandet höjs från 25 000 till 50 000 kr. Var gränsen skall sättas bÖr vara en avvägning mellan kostnadema för insamlande av uppgifter och kraven på underlag för tillfredsställande betalningsstatistik. För att minska byråkratin för alla parter och ändå upprätthålla kravet på statistik, anser organisationen att gränsen bör höjas till i vart fall 100 000 kr. Beloppsgränsen bör dessutom indexeras och då lämpligen sättas till fyra basbelopp.

5.4.4 Statistiska centralbyrån

Bland ändringama i valutalagen föreslås att betalningar under 50 000 kr., och som inte utgör delbetalning av ett belopp överstigande denna summa, undantas från valutabankemas rapporteringsskyldighet. Riksbanken anser att statistiken över utlandsbetalningama når tillfredsställande kvalitet med en cutoff gräns på 50 000 kr. för rapporteringama. Hittills har i BOK-systemet tillåtits en gräns på 25 000 kr.

Frigränsen på 50 000 kr. förefaller hög mot bakgmnd av att riksbanken uppskattade företagens tjänsteexport under frigränsen 25 000 kr. till 7 procent av totala tjänsteexporten för perioden mars-december 1987. Företagens tjänsteimport under frigränsen beräknades av riksbanken til 6 procent av totala tjänsteimporten för år 1987.

Statistiska centralbyrån saknar i promemorian information om hur man
har kommit fram till den nya frigränsen på 50 000 kr. och hur betalningar
under denna gräns skall behandlas i statistiken. Frigränsen och höjningen av
den borde klarare ha motiverats med hänsyn till den befarade ökade osä
kerheten i statistiken och till att bankema dataregistrerar mycket av upp
giftema för egen räkning i sina ADB-system. J25

5.4.5 Försäkringsinspektionen Prop. 1989/90:135

1 promemorian berörs de kontrollproblem som uppstår när gränsen på 3 000 ""S 3 kr. slopas. Enligt förslaget skall enligt en allmän regel betalningar till utlandet överstigande 50 000 kr. ske via valutabank med skyldighet för banken att lämna kontrolluppgift till skattemyndighetema. Det är uppenbart att det finns risk för att den bristande kontrollmöjligheten på lägre belopp än 50 000 kr. kan komma att utnyttjas för tecknande av livförsäkring i utlandet utan att redovisning sker till skattemyndighetema. En möjlighet att i viss mån förbättra kontrollen skulle därför kunna vara att kräva att betalningar som avser livförsäkringspremier alltid går över en valutabank.

5.4.6 Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handelskammaren

Det är positivt att beloppsgränsen höjs. I stället för ett fast belopp bör dock den den nya gränsen knytas till exempelvis två basbelopp.

5.5 Bestämmelser om generella undantag 5.5.1 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Regelsystemet utgörs av några allomfattande förbud, kompletterade med ett stort antal undantag. Dessa måste utformas mycket detaljerat för att anpassas till de ibland mycket speciella situationer de skall täcka. Till följd av ändrade betalningsvanor m. m. måste de också återkommande ändras genom att gamla undantag upphäves eller ändras och genom att nya kommer till. Skall sådana ändringar kunna genomföras snabbt och smidigt bör då reglema intas inte i lag eller förordning utan i verkställighetsföreskrifter i lag, vilka utfärdas av den myndighet som är satt att leda utvecklingen och anpassa denna till förändringar i miljön, i detta fall riksbanken. Så har också alltid varit förhållandet inom valutaregleringen. Av 8 kap 13 § sista stycket regeringsformen anses emeUertid följa att sådan normgivningsbefogenhet inte kan delegeras till riksbanken. Det är dock svårt att acceptera att man till följd av en gmndlagstolkning som även lagrådet betecknar som "i sak egendomlig" (prop. 1986/87:143 s. 92 överst) skall tvingas till det tungrodda system som uppstår när detaljregler av det slag det är fråga om skall behöva tas in i en av regeringen utfärdad förordning eller kanske rentav i lag. Utan att för egen del försöka tolka regeringsformen vill fullmäktige med det sagda från sakliga utgångspunkter yrka på att man söker lösa de problem som vid ett flertal tillfällen konfronterat riksbanken genom att banken ej anses kunna ges befogenhet att utfärda verkställighetsföreskrifter till de lagar banken blir satt att administrera.

5,5.2 Kammarrätten i Sundsvall

I förslaget till förordning om betalningar till och från utlandet föreslås här
efter undantag från såväl valutabankskravet som från de nämnda förbuden
och depåkravet. Enligt kammarrättens mening är dessa undantagsbestäm
melser av sådan omfattning och av sådan natur att de inte har sin plats i en 127

av regeringen utfärdad förordning. De bör istället - med hänsyn bl. a. tiU att Prop. 1989/90:135 de inte har karaktären av tillämpningsföreskrifter - föras in i lagen i direkt Bilaga 3 anslutning till huvudbestämmelserna.

5.5.3 Kooperativa förbundet (KF)

KF konstaterar att förslagen till lag respektive förordning om betalningar tiU och från utlandet i huvudsak är utformade efter traditioneUa valutaregleringsprinciper. Genom att huvudparten av tidigare valutarestriktioner upphört att gälla borde det vara möjligt att utfärda bestämmelser som talar om vilka transaktioner som är förjudna i stället för att som nu skapa generella förbud och förordna om undantag från sådant förbud.

5.6 Bestämmelser om undantag i enskilda fall 5.6.1 Kammarrätten i Sundsvall

1 anslutning till bestämmelsema i 13 § bör påpekas att frågan vem som kan anse ha talerätt med anledning av beslut som riksbanken fattar inte berörs i motiven. Denna fråga bör övervägas, särskilt mot bakgrand av att beslut av riksbanken skall föregås av samråd med riksskatteverket och att ett sådant samråd kan innebära att enighet inte uppnås.

5.7 Straff, vite, m. m. 5.7.1 Riksåklagaren

Förslaget till betalningslag innehåller ansvarbestämmelser för den som bry-termot någon av dess föreskrifter. Påföljden är begränsad till böter. Vad som straffbelägges är enklare ordningsförseelser. Det kan därför ifrågasättas om inte ett avgiftssystem vore lämpligare som sanktionsform. Dessutom torde en avvikelse från lagens ordning ofta utgöra ett led i allvarligare brottslighet. Förseelse mot betalningslagen konsumeras då av allvarligare brott.

I 11 § betalningslagen stadgas att den som underlåter att fullgöra skyldigheten att till riksbanken lämna uppgifter och förete handlingar för statistikändamål kan vid vite åläggas att fullgöra denna skyldighet. I 14 § första stycket punkt 7 stadgas dessutom straffansvar för sådan underlåtenhet. I 15 § sägs att den som inte efterkommit ett vitesföreläggande inte kan dömas till ansvar. Det förefaller onödigt med straffansvar för denna typ av före-seelse.

5.7.2 Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt

Det finns anledning tiU antagande att straffbestämmelsema kommer att
sakna praktisk betydelse. Svårigheter att få fram uppgifter om förseelsema
kan antas uppkomma bl. a. på gmnd av sekretessreglerna. Straffstadgandet
bör utgå. 128

5.7.3 Åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt och statsåklagarmyn- Prop. 1989/90:135
digheten för speciella mål Bilaga 3

Överträdelser av betalningslagen kommer i allmänhet att att utgöra led i andra brott, företrädesvis skatte eller gäldenärsbrott. Det kan ifrågasättas om straffsanktionema i betalningslagen kommer att fylla någon funktion. Någon form av avgift vore möjligen att föredra om sanktion skall förekomma.

5.7.4 Göta hovrätt

Enligt 5 § första stycket skall den som verkställer respektive mottar betalning från utlandet till den bank som förmedlar betalningen lämna uppgift om vad betalningen avser och vilket land betalningen går till eller kommer från samt, vid betalning till utlandet, namn på betalningsmottagaren. Uppgiftema läggs sedan tiU gmnd för den kontrolluppgift banken enligt 37 § taxeringslagen skall lämna till skattemyndigheterna. Kontrolluppgiften gmndas alltså på de uppgifter som den enskilde lämnat till banken och som banken enbart förmedlar till skattemyndighetema. Den enskildes uppgiftsskyldighet är straffsanktionerad i 14 § första stycket punkt 3.

Den föreslagna ordningen innefattar alltså en straffsanktionerad skyldighet för den enskilde att lämna uppgifter som kan användas mot honom i samband med en utredning om och ett åtal för skattebrott. En viktig princip vid utredning om och lagföring för brott är att en misstänkt med hänsyn till den intressekonflikt han befinner sig i inte kan tvingas att lämna uppgifter om de förhållanden som misstanken avser. De föreslagna bestämmelserna i 5 § första stycket och 37 § taxeringslagen är inte förenliga med denna princip. De bör därför utgå. Skattekontrollen får tillgodoses på det sätt som nu sker genom kontrolluppgift från bankema, gmndad på bankens egen kännedom om betalning till och från utlandet.

Bestämmelsen i 11 § i förslaget till lagom betalningartill och från utlandet ger regeringen och riksbanken rätt att ålägga enskilda att lämna upplysningar som behövs för betalningsstatistiken. Underlåter någon att fullgöra denna skyldighet får riksbanken förlägga honom vite. Sådan underlåtenhet är också straffbelagd enligt 14 § första stycket punkt 7 i förslaget. Vite är en olämplig sanktion när det gäUer en uppgiftsskyldighet av så obestämt innehåll som det här är fråga om. Bestämmelsen härom får i stället beivras med stöd av straffbestämmelsen, varvid domstol prövar om fömtsättningar för straffbarhet föreligger.

5.7.5 Fullmäktige i Sveriges riksbank

För att kunna erhålla uppgifter för betalningsbalansstatistiken blir riksban
ken i vissa fall beroende av att ha tillgång till tvångsmedel. 1 15 § gällande
valutaförordning ges sålunda bestämmelser i andra stycket om rätt för riks
banken att vid underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet påföra särskild
avgift (förseningsavgift) och i tredje stycket om rätt att också förelägga vite.
Till förslaget till betalningslag har överförts bestämmelse om vitesföreläg- 129

9 Riksdagen 1989/90. I saml Nr 135

gande men ej om föreseningsavgift. Förseningsavgift är emellertid ett för Prop. 1989/90:135 den enskild mindre ingripande tvångsmedel än vitet och det är också vä- Bilaga 3 sentligt mycket enklare att administrativt hantera. Förseningsavgift ålägges därför av riksbanken i första hand medan vitesföreläggande hittiUs aldrig behövt användas för att framtvinga uppgifter till betalningsbalansstatistiken. Med'åberopande av det sagda föreslås att lagförslaget kompletteras med möjlighet att uttaga förseningsavgift vid underlåtenhet att lämna föreskriven uppgift.

5.8 Sekretessfrågor 5.8.1 Riksskatteverket

Utredningen gör den bedömningen att sekretesskyddet för uppgifter som inkommit till riksbanken förstärks med de lagda förslagen. Andra myndigheter skulle inte längre ha möjlighet att som tidigare hämta in uppgifter med stöd av generalklausulen. När det gäller skatteförvaltningens möjligheter att inhämta uppgifter från riksbanken hänvisar utredningen till 46 § taxeringslagen. Inom skatteförvaltningen handläggs emellertid ett stort antal ärenden som inte är taxeringsfrågor. Som exempel kan nämnas uppbördsfrågor, utredningar inom momsområdet samt inte minst utredningar inom exekutionsväsendet. Vid begäran om uppgifter från riksbanken kan då inte 46 § taxeringslagen tiUämpas. Länsskattemyndigheten blir t.ex. helt beskuren sin nuvarande möjlighet att med stöd av generalklausulen ta in uppgifter från riksbanken i verksamhet där myndigheten utövar en borgenärsfunktion. Att så kan ske är av särskild vikt i utredningar i ärenden rörande betalningsansvar för företrädare för juridiska personer. Det kan slutligen ifrågasättas om inte tullmyndighetema även fortsättningsvis bör ha möjlighet att inhämta uppgifter från riksbanken bl. a. för kontroll av uppgifter rörande införselmoms.

Nämnda problem och det förhållandet att riksbanken även fortsättningsvis skall ha att beakta skattekontrollintressen och samråda med riksskatteverket i vissa frågor gör det angeläget att sekretessfrågoma blir föremål för ytterligare överväganden.

5.8.2 Riksåklagaren

Om föreliggande lagförslag antas kommer riksbanken enligt lagtexten en
dast att erhålla uppgifter om utlandsbetalningar för statistiska ändamål. Det
är betalningslagen som skall reglera riksbankens möjligheter härvidlag. Som
påpekas i arbetsgrappens förslag innebär detta en inskränkning i möjlighe
ten för polis- och åklagarmyndighetema att få tillgång till uppgifter om
utlandstransaktioner. Den föreslagjia lösningen kommer att försvåra den
brottsutredande verksamheten. Som framhållits ovan är dock ett av syftena
med riksbankens uppgiftsinhämtande att skapa en grand för skattemyndig
hetemas skattekontroll. Som jag tidigare anfört bör det klart anges i betal
ningslagen att riksbanken kan inhämta uppgifter även i sådant syfte. Med en
sådan ordning skulle med den tolkning man tidigare gjort av sekretess- 130

bestämmelsema på området - det informationsutbyte som nu sker i fråga Prop. 1989/90:135 om ekonomisk brottslighet kunna fortsätta. Ett fortsatt samarbete är nöd- Bilaga 3 vändigt för ett effektivt brottsbeivrande av här angiven brottslighet. En ordning i enlighet med förslaget skulle med säkerhet allvarligt försvåra den brottsutredande verksamheten.

5.8.3 Regionåklagarmyndigheten i Stockholm

Jag vill för min del ifrågasätta om det är lämpligt och nödvändigt med en så sträng sekretess som statistiksekretessen.

En strängare sekretessbestämmelse torde knappast påverka skattebrotts-utredningarna. Informationen kan tillföras utredningen via skattemyndigheten, som kan inhämta uppgiftema hos riksbanken med stöd av 46 § taxeringslagen jämförd med 14 kap. 1 § sekretesslagen. Via skattemyndigheten kan åklagare och polis också få del av kontrolluppgifter. För övriga brottmålsutredningar torde däremot en strängare sekretessbestämmelse innebära svårigheter. Visserligen går det ofta att få information genom husrannsakan och beslag hos banker och fondkommissionärer. Det kan emellertid inte ske exempelvis i de faU där det är okänt vilken förmedlare som använts. I sådana fall kan det vara av största betydelse för utredningen att polis och åklagare får ta del av uppgifter hos riksbanken. Det kan också tänkas fall där det behövs en samlad bild av någons betalningar och då är riksbanken den enda källan. Lättnadema på valutaregleringens område kommer förmodligen att öka behovet av information om betalningsströmmar m. m. i t. ex. brott mot 11 kap. brottsbalken. Det är mycket svårt redan i dag att reda ut intemationella transaktioner eftersom den intemationella rättshjälpen inte är tillräcklig. En strängare sekretess skulle ytterligare försvåra utredning-ama. Det torde också vara så att det i huvudsak är samma uppgifter som ligger till grand för statistik och kontroll (5 § betalningslagen). Riksbanken administrerar inte bara statistiken utan också skattekontrollen. Det förefaller då rimligt att sådana statistikuppgifter som också tjänar kontrollsyfte är underkastade den mindre stränga sekretess som gäller för motsvarande uppgifter inom skatteförvaltningen.

5.8.4 Kammarrätten i Sundsvall

Kammarrätten kan i och för sig ansluta sig till vad som anförs i promemorian om konsekvensema av de olika förslagen i sekretesshänseende. Om den nuvarande regleringen behålls blir följden, som framgår av promemorian, att åklagar- och polismyndighetens möjlighet att få tillgång till uppgifter blir mer inskränkta än de nu är. Enligt kammarrättens mening bör sekretesslagen ändras så att de möjligheter att få tillgång till uppgifter som åklagar-och polismyndighet nu har bibehålls.

5.8.5 Fullmäktige i Sveriges riksbank

I riksbankslagen har införts ett särskilt stadgande (54 §) enligt vilken riks
banken "skall utan hinder av vad som föreskrivits i 8 kap 8 § sekretesslagen 131

underrätta polismyndighet eller åldagarmyndighet om det i riksbankens Prop. 1989/90:135 kassarörelse, valutahandel, in- och utlåningsrörelse, betalningsutjämning Bilaga 3 eller handel med värdepapper framkommer uppgifter som ger anledning att anta att ett brott har begåtts". Riksbanken får dock enligt vad i 54 § sägs underlåta att lämna sådan underrättelse när särskilda skäl därför finnes.

Det föreslås att den möjlighet att genombryta den absoluta riksbankssekretessen som riksbankslagen sålunda ger utvidgas att i brottsbekämpningens intresse gälla också uppgifter som inhämtas med stöd av betalningslagen. 54 § första stycket riksbankslagen bör alltså ge riksbanken möjlighet också att utan hinder av vad som föreskrivs i 9 kap. 4 § sekretesslagen underrätta ovannämnda myndigheter "om det i riksbankens verksamhet som avser framstäUning av statistik framkommer uppgifter som ger anledning anta att ett brott har begåtts".

Endast med en övertolkning, som bmkar anses otillåten vid tiUämpning av sekretesslagen, kan väl påstås att riksbankens prövning av framställningar om att få hålla konton i utlandet avser framstäUning av statistik. Och under inga förhållanden torde kunna påstås att ett ärende om undantag från skyldigheten att inlägga värdepapper i depå gäller statistikframställning. Det finns emellertid inget sakligt skäl för att uppgifter om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, som framkommer i sådana ärenden och som tidigare åtnjutit sekretess enligt 9 kap. 5 § sekretesslagen, skulle bli offentliga till följd av att riksbanken kommer att basera sin handläggning på betalningslagen i stället för såsom tidigare på valutalagen. En ändring härvidlag måste komma till stånd. Enklast synes vara att 9 kap. 5 § första stycket sekretesslagen utvidgas att omfatta också tillståndsgivning enligt betalningslagen. Detta innebär visserligen att uppgifter som inhämtas med stöd av betalningslagen kommer att omfattas av sekretess enligt två lika lagram i sekretesslagen. Att så sker är emellertid, såsom också framhåUes i departementspromemorian, inte ovanligt inom sekretesslagstiftningen.

Slutligen må uppmärksammas förslaget om att riksbankens i valutalagen stadgade uppgiftsskyldighet mot tullmyndighet avseende betalningar beträffande varaexport och varaimport skall upphöra. Det finns naturligt vis ur riksbankens synpunkt ingen anledning att yrka på att riksbanken alltjämt skall kunna lämna tullmyndigheten denna service. Men möjligheten att lämna sådana uppgifter tiUmättes vid regelns införande inte oväsentlig betydelse och den har praktiskt utnyttjats av tullmyndigheten i icke obetydlig omfattning. Under 1989 har sålunda olika tuUmyndigheter i 186 framställningar begärt uppgifter om 732 olika personer, vartiU kommer 10 skrivelser där generella listor över t.ex. varabetalningar till visst land begärts. 1 betraktande härav är överraskande att finna att just den lag som tillkommer för att möjliggöra viss skattekontroll skall samtidigt beröva tullen dess möjlighet att utöva skattekontroll vid övervakning av att rätt mervärdeskatt uttages vid import.

132

6 Ändringar i taxeringslagen (37 §) Prop. 1989/90:135

Bilaga 3

6.1 Riksskatteverket

Riksskatteverket anser det angeläget att uppgiftsskyldigheten utvidgas och preciseras till att avse

vad betalningen avser

vilket land betalningen verkstäUs till eller mottas från

namn på betalningsmottagaren vid betalning till utlandet på sätt som föreslagits. Först härigenom kan skatteförvaltningen använda denna kontrollinformation utan att nödvändigtvis behöva inhämta kompletterande upplysningar från den skattskyldige.

Riksskatteverket har inget att erinra mot att beloppsgränsen samtidigt höjs till 50 000 kr.

Det bör noteras att överenskommelser med andra stater föratsätter ömsesidigt utbyte av uppgifter. Svenska banker m.fl. är enligt 37 § taxeringslagen skyldiga att lämna kontrolluppgifter till "ledningför taxering". Därav följer, att svenska banker m.fl. inte är skyldiga att lämna kontroUuppgifter avseende personer, som inte skall taxeras i Sverige. Bankema tolkar banksekretessen så att de inte heller får lämna uppgifter, som de inte är skyldiga att lämna enligt lag. Det skapar stora problem för bankerna att avgöra om uppgifter ska lämnas eller ej. Enligt riksskatteverkets uppfattning bör kon-trolluppgiftsbestämmelsema kompletteras så att det framgår att uppgiftsskyldighet föreligger även för inkomster m. m. som för inskränkt skattskyldig inte skaU beskattas i Sverige.

6.2 Kammarrätten i Sundsvall

Kammarrätten vill påpeka att i de föreslagna övergångsbestämmelsema anges att ändringama i taxeringslagen träder i kraft den 1 juli 1990 och tillämpas första gången i fråga om kontrolluppgift till ledning vid 1991 års taxering. Övergångsbestämmelsema innehåller dock inget om vad som skall gälla beträffande delbetalningar som sker både före och efter ändringen.

6.3 Svenska Bankföreningen

I promemorians förslag tiU ändring i taxeringslagen (37 §) anges (s. 30) att uppgift skall lämnas även beträffande betalningar under 50 000 kr., om betalningen utgör delbetalning av en summa som överstiger 50 000 kr.

Bankföreningen anser att detta krav av tekniska skäl måste slopas. Bankema saknar nämligen som regel all information om en betalning är en delbetalning av en större betalning.

6.4 Sveriges Industriförbund och Företagarförbundet

När det gäller de förslag i promemorian som rör skattekontrollen mer i
detalj, anser förbunden att namnet på betalningsmottagaren vid betalningar
till utlandet inte skall behöva anges. Mottagaren är normalt inte skattskyldig 133

i Sverige och från svensk kontrollsynpunkt torde därför uppgiften inte fylla Prop. 1989/90:135 någon funktion. Skulle någon utländsk skattemyndighet önska uppgifter om Bilaga 3 betalning till viss person finns möjlighet att inhämta sådana uppgifter i annan ordning.

6.5 Företagens Uppgiftslämnardelegation (FUD)

I fråga om utökning av uppgiftskraven i taxeringslagen (kontrolluppgift) om vad en betalning avser och namnet på betalningsmottagaren är denna inte nödvändig vare sig för statistiska ändamål eller för kontroll. Uppgiftskraven är därtill svåra att fullgöra, om uppgiftema skall vara korrekta. Det är väl känt (se det tidigare redovisade finansutskottets betänkande) att uppgift om vad en betalning avser tillhör det svåraste uppgiftskravet och kräver tillgång till faktura och underliggande handlingar. Betalningsmottagaren behöver inte vara den verkliga betalningsmottagaren.

6.6 Stockholms Handelskammare och Sydsvenska Handel
skammaren

Det är inte befogat att utvidga kontrolluppgiftema till att omfatta även upplysningar om vad betalningen avser och om namn på mottagaren.

134

De till lagrådet remitterade lagförslagen Prop. 1989/90:135

Bilaga 4 1 Förslag till

Lag om valutareglering

Härigenom föreskrivs följande.

Förordnande om valutareglering

På framställning av fullmäktige i riksbanken får regeringen förordna om valutareglering för en tid av högst sex månader, om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvariiga stömingar tiU följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Om det är uppenbart att sådana förhållanden skulle inträda på nytt om regleringen upphävdes, får regeringen på framställning av fullmäktige i riksbanken meddela ett sådant förordnande på nytt.

Om det inte längre finns skäl för valutareglering, skall regeringen omedelbart förordna att regleringen skall upphöra.

2 § Ett förordnande enligt 1,3 eller 12 § skall inom en månad från beslutet underställas riksdagen för godkännande. Om riksmöte inte pågår, skall förordnandet underställas riksdagen inom en månad från början av det närmast följande riksmötet. Om inte underställning sker, upphör förordnandet att gälla.

Om ett förordnande om valutareglering har meddelats, får regeringen även förordna

1. att riksbanken för ett tillstånd till valutatransaktion får ta ut en avgift
som skall tillfalla riksbanken eller bestämma att ett visst belopp under en
viss tid skall vara insatt på konto i riksbanken, och

2. att den som innehar utländska betalningsmedel, tillgodohavanden på
konton i utländskt myntslag eller utländska fondpapper skall erbjuda riks
banken eller någon av riksbanken utsedd bank att mot kontant betalning i
svenska kronor lösa in dessa.

Valutaregleringens administration

4 § Riksbanken skall meddela de föreskrifter som behövs för tillämpningen av förordnanden enligt 1, 3 och 12 §§.

5 § Riksbanken får bemyndiga en sådan valutahandlare som avses i 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank att fullgöra riksbankens tillståndsprövning enligt denna lag. Med riksbankens tillstånd avses i denna lag även

ett tillstånd som har lämnats med stöd av ett sådant bemyndigande. 135

6 § Föreskrifter enligt 4 § beslutas av fuUmäktige i riksbanken. Prop. 1989/90:135
Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom riks- Bilaga 4

banken av en styrelse (valutastyrelsen) och under styrelsen av en direktion (valutadirektionen) eller enskilda tjänstemän. Fullmäktige i riksbanken får överlåta åt valutastyrelsen att besluta om föreskrifter enligt 4 § som är av mindre principiell betydelse.

För varje ledamot skall en suppleant utses.

Fullmäktige i riksbanken utser valutastyrelsens ordförande och vice ordförande.

8 § Bestämmelser om fördelningen av beslutanderätten mellan valutastyrelsen, valutadirektionen och enskilda tjänstemän samt om sammansättningen av valutadirektionen skall ingå i de föreskrifter som meddelas med stöd av 4 §.

9 § Om regeringen har meddelat ett förordnande om inlösen enligt 3 § andra stycket 2 och det föreligger oenighet om vilket värde i utländskt myntslag som skall ligga till grand för ersättningen eller efter vilken kurs omräkningen till svenska kronor skall göras, skall ersättningen bestämmas av en nämnd (valutanämnden).

Valutanämnden skall bestå av tre personer. Regeringen utser ordföranden. En av de övriga ledamötema utses av riksbanken och den andra av rikssammanslutningen för handelskamrar.

Nämnden skall till grand för sitt beslut lägga det pris och den kurs som enligt nämndens bedömning skuUe ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring på den allmänna marknaden.

Nämndens beslut får överklagas till hovrätten.

10 § Den som har tagit befattning med ett ärende som avses i denna lag får
inte obehörigen röja vad han har fått veta om en enskilds personliga eller
ekonomiska förhållanden.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelsema i sekretesslagen (1980:100).

Den som bryter mot förbudet i första stycket skall inte dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Uppgiftsskyldighet och kontroU

11 § Den som för egen eller någon annans räkning har gjort en valutatransaktion är skyldig att i den omfattning som riksbanken föreskriver lämna de uppgifter och visa upp de handlingar om transaktionen som behövs för kontroll av efterlevnaden av denna lag och med stöd av den meddelade föreskrifter, tillstånd och villkor. Om någon inte fullgör denna skyldighet, får riksbanken förelägga honom vite.

12 § Om regeringen har meddelat ett förordnande om valutareglering med stöd av 1 § första stycket, får regeringen också förordna att riksbanken eller posttjänsteman som riksbanken utser har rätt att öppna och granska de brev och andra försändelser till eller från utlandet som finns inom postverket. 136

13 § Om det med stöd av denna lag har föreskrivits begränsningar eller Prop. 1989/90:135 förbud mot att föra tillgångar in i eller ut ur landet, får tullmyndighetema Bilaga 4 kontrollera att föreskrifterna följs. För kontrollen gäller

- 48 § första stycket, 63-70 §§, 73 § första stycket, 99, 100 och 105 §§
tullagen (1987:1065) samt föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa
bestämmelser,

bestämmelseraa om förandersökning m.m., beslag, husrannsakan,
kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning i lagen (1960:418) om straff för
varasmuggling.

Ansvar m.m.

14 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med uppsåt

1. bryter mot ett förbud, en föreskrift eller ett villkor som har meddelats
med stöd av denna lag,

2. genom att lämna en oriktig uppgift föranleder att ett tillstånd, som annars inte skulle ha meddelats, beviljas eller att en valutatransaktion som kräver tillstånd genomförs utan tillstånd, avgift eller deposition,

3. använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå ett förbud som har meddelats med stöd av denna lag.

Har en gäming som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, döms tiU böter. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

15 § Om ett brott som avses i 14 § första stycket är att anse som grovt,
döms tiU fängelse i högst två år.

Vid bedömningen av om brottet är grovt skall särskild hänsyn tas till om brottet har avsett mycket betydande belopp eller på något annat sätt har varit av synnerligen allvarlig art.

16 § För försök till brott som avses i 14 § första stycket eller 15 § döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

17 § Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter medgivande av riksbanken.

18 § Egendom som har varit föremål för brott som avses i 14§ första stycket, 15 eller 16 § eUer ersättning för sådan egendom får förklaras förverkad helt eller delvis.

I stället för den egendom som avses i första stycket kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat.

19 § För att uppnå rättelse när en åtgärd har vidtagits i strid mot ett
förbud, en föreskrift eller ett villkor som har meddelats med stöd av denna
lag får riksbanken förelägga vite. Föreläggandet får avse den som har rätt att
förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det som har trätt i den egen
domens ställe.

Ett föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat rätt till egendomen eller till det som har trätt i egendomens ställe bara om

förvärvet har skett genom bodelning, arv, testamente eller gåva, eller

förvärvaren har haft vetskap om eller skälig anledning till misstanke om åtgärden eller åsidosättandet av villkoret.

Något föreläggande att vidta rättelse får inte meddelas, om den egendom 137

2 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank *

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank dels att 17 och 40 §§ skall upphöra att gälla, dels att 22, 53 och 54 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall föras in två nya paragrafer, 22 a och 22 b §§, och närmast före 22 b § en ny mbrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 §
Efter anmodan av riksbanken Efter anmodan av riksbanken skall
skall ett kreditinstitut till riksban- ett kreditinstitut tiU riksbanken
ken lämna de uppgifter som riksban- lämna de uppgifter som riksbanken
ken anser nödvändiga för att be- anser nödvändiga för att följa ut
döma om en penningpolitisk åtgärd vecklingen på valuta- och kredit-
behöver vidtas eller för att utforma marknaderna,
ett beslut om en sådan åtgärd.

22a§

Riksbanken skaU på begäran tillhandahålla skattemyndigheter uppgifter som finns hos riksbanken och som rör betalningar tdl eller från utlandet, om det behövs för myndigheternas kontroU av skatter eller avgifter. Ifråga om uppgifter som behövs för taxering tillämpas i stället bestämmelserna i 3 kap. 16 § taxeringslagen (1990:000).

Riksbanken skall på begäran tillhandahålla tuUmyndigheter uppgifter som finns hos riksbanken och som rör betalningar för import eller export av varor

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna uppgifter enligt första och andra styckena.

Valutahandel 22 b§

Valutahandel får bedrivas endast efter tdlstånd av riksbanken. Något tdlstånd behövs dock inte för köp och försäljning av resevaluta.

Tillstånd till valutahandel med
aUmänheten (valutahandelstill
stånd) kan medges kreditinstitut och
postverket. Den som har fått sådant
tdlstånd kallas auktoriserad valuta
handlare. 139

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:135

Vid prövning av ansökan om valutahandelstillstånd skall beaktas det sökande institutets kompetens och soliditet samt allmänna lämplighet.

Valutahandelstillstånd kan begränsas tid viss valutahandel I tillståndet får ställas upp begränsningar av institutets innehav av tillgångar och skulder såväl i utländsk valuta som, när det gäller fordringar och skulder mot utländska rättssubjekt, i kronor. I tillståndet får också lämnas de föreskrifter om rapportering och liknande som riksbanken finner nödvändiga.

53 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift i samband med fullgörande av skyldighet enligt 22 § skaU dömas till böter, om gämingen inte är belagd med straff i brottsbalken.

Den som bryter mot bestämmelserna i 22 b § första stycket skall dömas tdl böter eller fängelse högst sex månader. I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

54 §

Riksbanken skall utan hinder av Riksbanken skall utan hinder av

vad som föreskrivs i 8 kap. 8 § vad som föreskrivs i 8 kap. 8 § och 9

sekretesslagen (1980:100) under- kap. 4§ sekretesslagen (1980:100)

rätta polismyndighet eller åklagar- underrätta polismyndighet eller

myndighet om det i riksbankens åklagarmyndighet om det i riksban-

kassarörelse, valutahandel, in- och kens kassarörelse, valutahandel, in-

utlåningsrörelse, betalningsutjäm- och utlåningsrörelse, betalningsut-

ning eller handel med värdepapper jämning eller handel med värdepap-

eller rättigheter och skyldigheter per eller rättigheter och skyldigheter

som anknyter till sådana tillgångar som anknyter till sådana tillgångar

framkommer uppgifter som ger an- eller I riksbankens verksamhet som

ledning att anta att ett brott har be- avserframställning av statistik fram-

gåtts. kommer uppgifter som ger anled
ning att anta att ett brott har begåtts.

Om det finns särskilda skäl får riksbanken underlåta att lämna sådan underrättelse.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

140

3 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om betalningar till och från utlandet '

Härigenom föreskrivs följande.

InnehåU och definitioner

1 § I denna lag ges bestämmelser om betalningar till och från utlandet samt om skyldighet att lämna uppgifter om sådana betalningar för att underlätta skattekontroll och för statistikändamål.

2 § I denna lag avses med

betalning: fullgörande av en i pengar bestämd prestation;

betalning tdl utlandet: betalning direkt eller indirekt tiU en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

betalning från utlandet: betalning direkt eller indirekt från en utländsk juridisk person eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige;

valutahandlare: den som har fått valutahandelstillstånd enligt bestämmelsema i 22 b § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank;

fondpapper: aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation, förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning, samt andel i aktiefond. Med fondpapper jämställs rättigheter och skyldigheter som anknyter till sådana fondpapper som nyss nämnts.

3 § En fysisk person anses bosatt i Sverige om han har sitt egentliga hem
vist här eller stadigvarande vistas här.

En utländsk medborgare, som tillhör främmande makts beskickning eller lönade konsulat här i landet eller beskickningens eller konsulatets betjäning, anses vid tillämpning av denna lag inte vara bosatt i Sverige om han inte var bosatt här i landet när han kom att tillhöra beskickningen eller konsulatet eller beskickningens eller konsulatets betjäning. Detsamma gäller sådan persons make, bam och enskilda anställda om de bor hos honom och inte är svenska medborgare.

Betalningar via valutahandlare, m.m.

4 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige
får verkställa betalning till utlandet och ta emot betalning från utlandet
endast genom förmedling av valutahandlare. Betalning genom valutahand
lare som fått begränsat valutahandelstillstånd enligt 22 b § lagen (1988:1385)
om Sveriges riksbank får endast ske i den utsträckning begränsningen anger.

Betalning verkställd med check som den betalande dragit på bank som är valutahandlare skall inte anses ha skett genom förmedling av valutahandlare.

5 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige
får köpa eller sälja fondpapper från respektive tiU en utländsk juridisk per
son eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige endast genom valuta
handlare som är fondkommissionär eller genom av riksbanken särskilt god
känd fondkommissionär. Detsamma gäller vid förvärv av svenska fondpap
per som vid emission utbjuds genom en kommissionär i utlandet.

Bestämmelser om förvaring i depå i vissa fall finns i 9 och 10 §§. 141

6 § Vid betalning som enligt 4 § skall ske genom förmedling av valuta- Prop. 1989/90:135 handlare skall den som verkställer betalning till utlandet eller tar emot be- Bilaga 4 talning från utlandet lämna uppgifter till den som förmedlar betalningen om vad betalningen avser och vilket land betalningen går tiU eller kommer från samt, vid betalning tiU utlandet, namn på betalningsmottagaren. Sådana uppgifter skall lämnas på blankett enligt formulär som fastställs av riksbanken.

Utländska inlåningskonton, m.m.

7 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får inte sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet eller verkstäUa eller ta emot betalningar över ett sådant konto.

8 § En svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige får inte verkställa betalning av premie för livförsäkring till utlandet med belopp som överstiger 3 000 kronor per år.

Förvaring i depå

9 § Förvärvar en svensk juridisk person eller en fysisk person bosatt i
Sverige utländska fondpapper, skall dessa läggas i särskild depå hos valuta
handlare eller av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär. Om för
värvet har skett på det sätt som anges i 5 § första stycket, skall valutahand
laren eller fondkommissionären se till att fondpapperen deponeras. Valu
tahandlaren eller fondkommissionären får i sin tur deponera fondpapperen
i utlandet.

Förvärvar en svenskjuridisk person eller en fysisk person som är bosatt i Sverige svenska obligationer eller andra skuldebrev som utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen är avsedda för den allmänna rörelsen, skall dessa också deponeras enligt bestämmelsema i första stycket om emissionen av fondpappema särskilt riktats till utlandet.

Med att fondpapper läggs i depå hos valutahandlare eller fondkommissionär jämställs i fråga om fondpapper i ett kontobaserat system att innehavaren låter en valutahandlare eller en fondkommissionär se till att fondpapperen inte kan disponeras utan valutahandlarens eller fondkommissionärens medverkan.

10 § Förvärvaren utländsk juridisk person eUer en fysisk person som inte
är bosatt i Sverige på svenska kronor lydande obligationer eller andra skul
debrev som utfärdats för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen
är avsedda för den allmänna rörelsen, skall dessa deponeras hos valutahand
lare eller hos av riksbanken särskilt godkänd fondkommissionär om emit
tenten är svenska staten eller kreditinstitut enligt 2 § lagen (1974:922) om
kreditpolitiska medel. Om förvärvet har skett så som anges i 5 § första
stycket skall valutahandlaren eller fondkommissionären se till att fondpap
peren deponeras.

Skyldighet att lämna uppgifter tdl riksbanken, m.m.

11 § Den som för egen eller någon annans räkning har gjort eller låtit göra
en sådan valutatransaktion som kan ha betydelse för den statistik som riks
banken upprättar är skyldig att tiU riksbanken lämna de uppgifter och visa 142

upp de handlingar som behövs för detta ändamål. Om någon inte fullgör Prop. 1989/90:135
denna skyldighet, får riksbanken förelägga honom vite. Bilaga 4

Riksbanken får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldighetens innehåll.

Bestämmelserom skyldighet att till skattemyndighetema lämna kontrolluppgifter finns i lagen (1990:000) om självdeklaration och köntrolluppgifter.

Undantag

12 § Regeringen, eller myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om undantag från bestämmelsema i denna lag som kan underlätta handeln med utlandet eller annat intemationeUt utbyte utan att allvarligt försvåra skattekontrollen eller inhämtandet av statistikuppgifter.

13 § Om det finns särskilda skäl får riksbanken i särskilda fall medge undantag från bestämmelsema i denna lag.

Riksbankens beslut enligt första stycket får överklagas hos fullmäktige i riksbanken. Fullmäktiges beslut får inte överklagas.

Straff

14 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet

1. bryter mot förbudet i 4 § att verkställa eller ta emot betalning på annat
sätt än genom valutahandlare,

2. köper eller säljer fondpapper i strid med vad som sägs i 5 §,

3. underlåter att till valutahandlare lämna i 6 § föreskrivna uppgifter eller lämnar oriktiga uppgifter,

4. bryter mot förbudet i 7 § att sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet eller att verkställa eller ta emot betalningar över ett sådant konto,

5. bryter mot vad som föreskrivs i 8 § om betalning av premie för livförsäkring,

6. bryter mot vad som föreskrivs om förvaring i depå i 9 eller 10 §,

7. underlåter att till riksbanken lämna med stöd av 11 § föreskrivna uppgifter eller handlingar eller lämnar oriktiga uppgifter,

8. i ansökan om undantag från en bestämmelse i denna lag enligt vad som föreskrivs i 13 § lämnar oriktig uppgift.

1 ringa fall döms inte till ansvar.

15 § Den som inte har rättat sig efter ett vitesföreläggande som har med
delats med stöd av 11 § får inte dömas till straff för gärning som omfattas av
föreläggandet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

143

4 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 22,27,29, 34 och 50 §§ lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 § Kontrolluppgift om ränta och fordran skall lämnas av

1. Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag,

2. den som yrkesmässigt bedrivit inlåning eller på annat sätt yrkesmässigt ombesörjt att pengar blivit räntebärande,

3. den som gett ut skuldförbindelse för den aUmänna marknaden,

4. förening som från medlemmar mottagit pengar för förräntning,

5. riksgäldskontoret i fråga om statens sparobligationer,

6.   valutabank oeh fondkommis-    6. valutahandlare och fondlommis-
sionär hos vilka utländsk aktie eller sionär hos vilka utländsk aktie eller
annat utländskt värdepapper förva-          annat utländskt värdepapper förva
ras i depå eller kontoförs enligt sär-          ras i depå eller kontoförs enligt be
skilda bestämmelser.            stämmelserna i lagen (1990:000) om

betalningar tiU och från utlandet.

Kontrolluppgift skall lämnas för den som gottskrivits ränta eller till vilken ränta betalats ut (borgenär) och den som har varit antecknad som innehavare av utländskt räntebärande värdepapper oavsett om ränta utgått. Kontrolluppgiften skall ta upp den ränta som den uppgiftsskyldige sammanlagt gottskri vit eller betalat ut till borgenären samt dennes sammanlagda fordran på den uppgiftsskyldige vid årets utgång. I fall som avses i första stycket 6 skall uppgift lämnas om ränta som utbetalats eller gottskrivits under året samt om innehavet i depån eUer den kontoförda fordringen vid årets utgång.

Innehas ett konto av mer än en person skall ränta och fordran fördelas lika mellan innehavama, om inte annat förhållande är känt för den uppgiftsskyldige. I fråga om konto för vilket samtliga innehavare inte redovisas enligt bestämmelsema i 57 § andra stycket skall dock den totala räntan och fordran redovisas utan fördelning. Avser en utbetalning också annat än ränta och kan den uppgiftsskyldige inte ange hur stor del därav som utgör ränta, skall i stället för ränta det sammanlagt utbetalda beloppet redovisas.

27 § Kontrolluppgift om utdelning och innehav skall lämnas av

2. bank som avses i 1 § aktiefondslagen (1974:931) och som utbetalt utdelning på andel i svensk aktiefond för vilken register förs enligt 31 § sistnämnda lag,

3. fondbolag som avses i I § aktiefondslagen och som förvaltar svensk aktiefond för vilken register förs ealigt 31 § sistnämnda lag,

4. den som utbetaU utdelning från utländsk juridisk person, om utdelningen utbetalats genom Värdepapperscentralen VPC Aktiebolags försorg,

' Lydelse enligt prop. 1989/90:74. 144

Nuvarande lydelse

5. valutabank och fondkommissionär hos vilka utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper förvaras i depå eller kontoförs enligt särskilda bestämmelser.

Föreslagen lydelse

5. valutahandlare och fondkommissionär hos vilka utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper förvaras i depå eller kontoförs enligt bestämmelserna i lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet. Kontrolluppgift skall lämnas för

a) fysisk ellerjuridisk person som är berättigad att lyfta utdelning för egen del vid utdelningstillfället och

b) fysisk person som hos den uppgiftsskyldige varit antecknad som innehavare av aktie eller andel i aktiefond eller utländsk juridisk person eller utländsk aktie eller annat utländskt värdepapper.

KontroUuppgift enligt andra stycket a skall ta upp utbetald utdelning och kontrolluppgift enligt andra stycket b skall ta upp innehavet vid årets utgång.

Prop. 1989/90:135 Bilaga 4

29 §

Den som begär registrering hos Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag av värdepapper som avses berättiga till utdelning från utländsk juridisk person eller som åsyftas i 28 § första stycket b, skall samtidigt lämna uppgift om namn och hemvist på den för vilkens räkning utdelningen eller räntan skall lyftas. Om namn eller hemvist ändras, skall den som har lämnat uppgiften utan dröjsmål anmäla detta skriftligt till Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Bank eller fondkommissionär som är auktoriserad som förvaltare av aktier enligt lagen (198 7:623) om förenklad aktiehantering, är skyldig att lämna sådan uppgift som rör ränta efter anmodan från Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Sådan anmodan får inte göras senare än fem år efter det att räntan betalts ut.

Den som begär registrering hos Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag av värdepapper som avses berättiga till utdelning från utländsk juridisk person eller som åsyftas i 28 § första stycket b, skall samtidigt lämna uppgift om namn och hemvist på den för vilkens räkning utdelningen eller räntan skall lyftas. Om namn eller hemvist ändras, skall den som har lämnat uppgiften utan dröjsmål anmäla detta skriftligt till Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Bank eller fondkommissionär som är auktoriserad som förvaltare av aktier enligt aktiekontolagen (1989:827), är skyldig att lämna sådan uppgift som rör ränta efter anmodan från Värdepapperscentralen VPC Aktiebolag. Sådan anmodan får inte göras senare än fem år efter det att räntan betalts ut.

5 Förslag till Prop. 1989/90:135

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) *

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 5§

Sekretess gäller hos riksbanken i Sekretess gäller hos riksbanken i
ärenden om tillståndsgivning eller ärenden om tillståndsgivning eller
tillsynenligtvalutalagstiftningenför- tillsyn avseende valutatransaktioner
uppgift om enskilds personliga eller för uppgift om enskilds personliga
ekonomiska förhållanden, om det eller ekonomiska förhållanden, om
inte står klart att uppgiften kan röjas det inte står klart att uppgiften kan
utan att den enskilde lider skada el- röjas utan att den enskilde lider
ler men. skada eller men.

Sekretess gäller i ärende om studiestöd för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhåUanden, om det kan antas att den enskilde lider skada eller men om uppgiften röjs. Såvitt gäller annat än studiestöd under sjukdom gäller sekretessen dock inte beslut i ärendet.

I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst 50 år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990

Lagen omtryckt 1989:713. 147

Utkast till Prop. 1989/90:135

Förordning om betalningar till och från utlandet *

utfärdad den 00 1990. Regeringen föreskriver följande.

1 § Bestämmelsema om betalning genom förmedling av valutahandlare i
4 § lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet gäller inte i fråga
om

1. sådana betalningar som enligt bestämmelsema i 2 § första stycket denna
förordning får verkställas från eller tas emot på ett eget inlåningskonto i
utlandet,

2. bilateral kvittning mellan ett svenskt och ett utländskt företag om kvittningen avser fordringar och skulder som sammanhänger med det svenska företagets rörelse,

3. sådan kvittning som sker mellan ett svenskt och ett utländskt företag inom samma koncem via ett a v en valutahandlare tillhandahållet system om kvittningssystemet har godkänts av riksbanken,

4. kvittningmeUan ett svenskt försäkringsbolag eller en svenskförsäkrings-koncem och ett utländskt försäkringsbolag eller en utländsk försäkringskoncem om kvittningen avser fordringar och skulder som uppkommit på grand av återförsäkrings- och retrocessionsavtal,

5. finansiering genom lån i utlandet av import av varor och tjänster eller en direkt investering i utlandet då till långivaren får uppdras att verkställa den betalning för vilken lånet upptagits,

6. omplacering av medel i utlandet som betalats dit genom förmedling av valutahandlare,

7. betalning under vistelse i utlandet av

a) kostnader som har samband med vistelsen,

b) handpenning vid köp av bostad i utlandet,

c) sådan vara som köpts under vistelsen i utlandet och som skall föras in till Sverige,

8. mottagande av betalning under vistelse i utlandet för där utfört arbete eller för vara som medförts till utlandet och sålts under vistelsen där,

9. betalning i Sverige till eller från en utländsk juridisk person som bedriver rörelse här eller en fysisk person som inte är bosatt i Sverige men som har bostad här eller bedriver rörelse här,

10. betalning i Sverige från en fysisk person som inte är bosatt här för
dennes uppehållskostnader och inköp av vara eller för bostadsförvärv i
Sverige,

11. lån och kredit till eller till fömiån för en fysisk person som inte är bosatt
i Sverige avseende dennes uppehållskostnader i Sverige samt förvärv, upp
förande, förbättring och underhåll av bostad i Sverige,

12. betalning i Sverige till en fysisk person som inte är bosatt i Sverige för här utfört arbete,

13. ett svenskt rederis betalning på hamnplats eller över konto hos agent i utländsk hamn om betalningen har samband med rederiverksamheten,

14. betalning till utlandet som verkställs med check som dragits mot valutakonto för svenskjuridisk person eller fysisk person som är bosatt i Sverige,

15. betalningar på högst 50 000 kronor om inte dessa utgör delbetalningar av en summa som överstiger detta belopp.

2 § Förbudetattsättainmedelpåettegetinlåningskontoiutlandetochatt 148

verkställa eller ta emot betalningar över ett sådant konto i 7 § lagen Prop. 1989/90:135
(1990:000) om betalningar till och från utlandet gäller inte Bilaga 5

1. den som bedriver rörelse från fast driftställe i utlandet om betalning
ama sammanhänger med rörelsen i utlandet,

2. den som exporterar varor eller tjänster till utlandet om betalningama har samband med exporten,

3. svenskt försäkringsbolag om betalningama sammanhänger med bolagets försäkringsrörelse i utlandet eller avser placering av belopp som, tillsammans med andra tillgångar i utländsk valuta, vari dock inte skaU räknas in fondpapper som representerar en direkt investering, högst uppgår till antingen summan av bolagets ansvarighet som försäkringsgivare eller det högre belopp som föranleds av gällande bestämmelser i det främmande landet,

4. den som i utlandet gör terminsaffärer på varabörs eller affärer med ränteterminer om betalningama har samband med sådana affärer under föratsättning att behållningen på kontot inte överstiger vad som beräknas åtgå under närmaste 30-dagarsperiod,

5. svensk researrangör som bedriver reseverksamhet i utlandet om betalningama har samband med reseverksamheten,

6. den som äger fastighet eUer bostad i utlandet om betalningen avser drifts- eller underhållskostnader för fastigheten eller bostaden eller avser mottagande av intäkter från fastigheten eller bostaden, under fömtsättning att den sammanlagda högsta behållningen på kontot inte överstiger motvärdet till 50 000 kronor,

7. den som behöver medel på konto i visst land för betalning av kostnader i samband med egna utlandsvistelser däi under föratsättning att den sammanlagda högsta behållningen på sådana konton inte överstiger motvärdet till 50 000 kronor,

8. den som vistas i utlandet om betalningen avser endast deponering av medel under vistelsen,

9. den som är utländsk medborgare om betalningen avser deponering i hemlandet av sådan arbetsinkomst eller liknande ersättning som är intjänad i Sverige.

Bestämmelsema i 7 § lagen om betalningar till och från utlandet gäller inte heller i fråga om betalning till inlåningskonto i sådan stat med vilken Sverige har träffat överenskommelse om handräckning i skatteärenden innefattande också en skyldighet för denna stats banker att i fråga om dem som är skattskyldiga i Sverige lämna kontrolluppgifter tiU de svenska skattemyndighetema i samma omfattning som de svenska bankema.

Behållning på konto som avses i första stycket 1 5 som inte erfordras för verksamheten skall årligen tas hem till Sverige.

Överföring från Sverige till konto som avses i första och andra styckena skall ske genom valutahandlare. Den som tar hem kontobehållningen till Sverige från konto som avses i första stycket 1 6 och 9 samt andra stycket skall göra det genom valutahandlare.

3 § Bestämmelsema om köp och försäljning av fondpapper i 5 § lagen (1990:000) om betalningar till och från utlandet gäller inte i fråga om

1. ett svenskt försäkringsbolags placering i utländska fondpapper till ett värde som tiUsammans med andra tillgångar i utländsk valuta i varje enskild valuta uppgår till högst antingen summan av bolagets ansvarighet som försäkringsgivare eller det högre belopp som föranleds av gällande bestämmelser i det främmande landet,

2. köp och försäljning av fondpapper som representerar direkt investering. 149

LAGRÅDET Prop. 1989/90:135

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-03-30

Närvarande: f d. regeringsrådet Stig Nordlund, justitierådet Fredrik Sterzel, regeringsrådet Bjöm Sjöberg.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 mars 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Erik Åsbrink beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om valutareglering,

2. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

3. lag om betalningar till och från utlandet,

4. lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorema Ulf Stenlund och Håkan Nyholm samt kanslirådet Kjell Olsson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om valutareglering

Inledande synpunkter

I. Valutareglering definieras i den föreslagna lagen inte närmare än att det i 3 § första stycket sägs att den innebär att transaktioner, som är av sådan art att de kan ha betydelse för valutapolitiken (valutatransaktioner) och som anges i förordnande om valutareglering, inte får genomföras utan tillstånd av riksbanken.

Enligt lagrådets mening är denna beskrivning alltför obestämd för att användas i en fullmaktslagstiftning av den karaktär som här är i fråga. De använda termema gör det nämligen omöjligt för den enskilde medborgaren att självständigt pröva och bedöma om fömtsättningama för ett förordnande om valutareglering är uppfyllda. I lagen bör därför tas in en förteckning över sådana transaktioner som en valutareglering får omfatta och en regel om att regeringens förordnande skall precisera vilka transaktioner som det omfattar. I lagrådsremissen och den till gmnd härför liggande ar-betsgrappsrapporten har inte valutaregleringsfrågoma presenterats och analyserats på ett sådant sätt att det vore meningsfullt för lagrådet att närmare diskutera innehållet i en sådan förteckning.

2.1 lagrådsremissen har valts den lösningen att bemyndigandena för regeringen för krigs- och fredsförhållanden i förenklingssyfte har sammanförts så långt som möjligt. Bemyndigandenas konstitutionella gmndval skiljer sig emeUertid helt.

Enligt 13 kap. 6 § regeringsformen kan regeringen, om riket är i krig eller
krigsfara eller om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är
föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, med stöd av
bemyndigande i lag genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst
ämne som enligt grandlag annars skall meddelas genom lag. 151

När det åter gäller fredsförhållanden, måste ett bemyndigande gmndas på Prop. 1989/90:135 bestämmelsema i 8 kap. 7 § regeringsformen. Ett bemyndigande för regeringen kan enligt nämnda bestämmelser bara avse föreskrifter i vissa uppräknade ämnen, varav här är av intresse punkt 3: "in- eller utförsel av varor, av pengar eUer av andra tillgångar, tillverkning, kommunikationer, kreditgivning, näringsverksamhet, ransonering eller utformning av byggnader, anläggningar och bebyggelsemiljö".

Som inledningsvis konstaterats saknar lagen en klar definition av vad en valutareglering kan omfatta. Så mycket torde emellertid vara tydligt som att härmed avses åtgärder som kan gå utöver vad som inryms i de i 8 kap. 7 § regeringsformen uppräknade kategorier föreskrifter, som här närmast kommer i fråga, nämligen föreskrifter om in- och utförsel av pengar, varor eller andra tillgångar, kreditgivning och näringsverksamhet. Härtill kommer att bemyndigandet för regeringen enligt 3 § andra stycket 2 i förslaget innefattar möjlighet till rekvisition av utländsk valuta m.m. från innehavare av sådana tillgångar, vilket också går utöver vad som är möjligt enligt bestämmelsema i 8 kap. 7 § regeringsformen.

Det sagda leder till slutsatsen att det bemyndigande som skall gälla för fredsförhållanden måste begränsas så att det överensstämmer med regerings-fomiens bestämmelser. På samma skäl som anförts under punkten 1 finner lagrådet det inte möjligt att ge förslag till den närmare utformningen av bemyndigandet.

1§

Andra stycket har fått en sådan utformning att det i förening med 3 § första stycket skulle kunna tolkas så, att regeringens förordnande om valutareglering i fred inte kunde avvika från eller gå utöver riksbankens framställning. Under lagrådsföredragningen har upplysts, att avsikten är att regeringen inte skall kunna besluta andra restriktioner än riksbanken har föreslagit men väl kunna göra inskränkningar i förhållande till framställningen.

Lagrådet förstår de föreslagna bestämmelsema i andra stycket andra meningen så att, sedan ett första förordnande om valutareglering har meddelats, ett nytt förordnande inte behöver överensstämma med det tidigare utan kan vara såväl mer som mindre ingripande, dock inom ramen för riksbankens nya framställning. Lagrådet föreslår att 1 § andra stycket får följande lydelse: "I annat fall än som avses i första stycket får regeringen inom ramen för en framställning som gjorts av fullmäktige i riksbanken förordna om valutareglering för en tid av högst sex månader, om valutamarknaden och valutapolitiken utsätts för allvarliga stömingar till följd av utomordentligt stora kortfristiga kapitalrörelser. Om det är uppenbart att sådana förhållanden skulle inträda på nytt om regleringen upphävdes, får regeringen på framställning av fullmäktige i riksbanken meddela ett nytt sådant förordnande."

3§

Paragrafen har kommenterats under avsnittet Inledande synpunkter. Här
utöver vill lagrådet endast tillägga att lagrådet tolkar de föreslagna bestäm- 152

melserna i andra stycket så, att sådana förordnanden som där avses kan Prop. 1989/90:135 utfärdas när som helst under giltighetstiden för förordnandet om valutareglering men inte gälla för längre tid än detta.

5§

Enligt vad som har upplysts vid föredragningen är avsikten med denna paragraf, liksom i valutakommitténs betänkande (SOU 1985:52 s. 125), att en auktoriserad valutahandlare skall kunna lämna tiUstånd enligt lagen men inte kunna slutligt avslå en ansökan. Om en framställning inte kan bifallas, skall den vidarebefordras till riksbanken för avgörande. Detta bör komma till klart uttryck i lagen. Andra meningen i den föreslagna lagtexten synes överflödig och bör ersättas med en bestämmelse om överlämnande till riksbanken av en ansökan som inte kan bifallas. Första meningen kan förenklas genom att begreppet auktoriserad valutahandlare förs in i stället för en hänvisning till riksbankslagen, och den bör förtydligas genom att uttrycket fullgöra riksbankens tillståndsprövning byts ut mot meddela tillstånd.

Lagrådet föreslår följande lydelse:

"Riksbanken får bemyndiga en auktoriserad valutahandlare att meddela tillstånd enligt denna lag. Anser sig valutahandlaren inte inte kunna bifalla en ansökan, skall denna överlämnas till riksbanken."

9§

Enligt tredje stycket skall valutanämnden till gmnd för beslut om inlösen enligt 3 § andra stycket 2 lägga det pris och den kurs som enligt nämndens bedömning skulle ha kunnat uppnås vid en friviUig avyttring på den alll-männa marknaden.

Det är tänkbart, att någon allmän marknad för den tillgång som skall lösas in inte existerar vid den tidpunkt då detta blir aktuellt. 1 motiven sägs att nämnden får göra en mera fri bedömning av vad som utgör skälig ersättning, om någon handel inte förekommer i den tillgång som inlösen avser. Enligt lagrådets mening skulle intentionema bakom tredje stycket komma bättre tiU uttryck, om det erhöU förslagsvis föjande utformning.

"Till grand för nämndens beslut skaU läggas en bedömning av det pris och den kurs som skulle ha kunnat uppnås vid en frivillig avyttring."

Enligt fjärde stycket får valutanämndens beslut Överklagas till hovrätt. När valutanämnden inrättas är det naturligt att den lokaliseras till samma ort som riksbanken. Under de då rådande förhållandena kan det vara osäkert hur bestämmelserna om hovrättemas domkretsarkall tillämpas i detta fall. Det är lämpligt att en och samma hovrätt får överpröva valutanämndens beslut. Lagrådet förordar därför att det sägs ut i valutaregleringslagen att valutanämndens beslut får överklagas till Svea hovrätt.

10§

I paragrafen föreskrivs tystandsplikt för den som tagit befattning med ett

ärende enligt lagen. Denna tystnadsplikt avser emellertid inte de personer 153

II Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 135

som är underkastade tystnadsplikt enligt sekretesslagen. Andra handläggare Prop. 1989/90:135 av ärenden enligt valutaregleringslagen blir framför allt tjänstemän hos banker och andra kreditinsitut som riksbanken enligt 5 § bemyndigar att besluta om tillstånd till valutatransaktioner. Det kan föratses att en stor del av tillståndsgivningen kommer att handläggas av sådana tjänstemän. Trots att denna deras verksamhet utgör myndighetsutövning omfattas de inte av tystnadsplikten i sekretesslagen (se Corell m.fl.. Sekretesslagen, andra upplagan s. 91).

Förevarande paragraf innehåller vidare att den som bryter mot den i paragrafen föreskrivna tystnadsplikten inte skall dömas till ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. Remissförslaget upptar inte någon sanktion för brott mot tystnadsplikten. I 9 kap. 1 § bankrörelselagen finns en motsvarande reglering. Där sägs att den i lagen föreskrivna tystnadsplikten beträffande enskildas förhållanden inte straffsanktioneras genom 20 kap. 3 § brottsbalken samtidigt som bankrörelselagen saknar bestämmelse om brott mot tystnadsplikt.

Som anförs i specialmotiveringeii till paragrafen motsvarar denna helt 7 § valutalagen. Den fick sin nuvarande lydelse genom lagen 1980:164.1 förarbetena till denna lag uttalade föredragande statsrådet om bl.a. 7 § valutalagen, att den saknade straffsanktion för enskilda och att det inte fanns anledning att ändra på detta förhållande. Han tillade att en enskild kunde drabbas av andra sanktioner än straffansvar om han bröt mot tystnadsplikten, t.ex. skadestånd eller disciplinära åtgärder inom det arbetsrättsliga området (se prop. 1979/80 sid. 46).

Enligt lagrådets mening kan det ifrågasättas om det är rimligt att en tjänsteman hos en bank eller ett annat kreditinsitut straffritt kan bryta mot tystnadsplikten beträffande enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som han fått vetskap om i samband med myndighetsutövning. EUer annorlunda uttryckt: skall frågan om någon sanktion skall drabba en banktjänsteman som bryter mot tystandsplikten i samband med myndighetsutövning vara beroende av att den enskilde lyckas utverka skadestånd vid allmän domstol eller av att disciplinåtgärd har avtalats mellan arbetsmark-nadspartema? Förhållandet mellan kreditinstitutet och kunden när det gäller en tillståndspliktig valutatransaktion är inte enbart civilrättsligt utan även offentligrättsligt.

Mot bakgmnd av det anförda förordar lagrådet att frågan om straffsanktion för brott mot tystnadsplikten tas upp tiU fömyat övervägande.

11§

Bestämmelsens primära syfte torde vara att fastslå att riksbanken, sedan regeringen förordnat om valutareglering, får utfärda föreskrifter om uppgiftsskyldighet i samband med valutatransaktioner. För att klarare framhäva denna innebörd bör paragrafen omredigeras. Påföljden för den som inte följer föreskriftema framgår av 14 §.

Befogenheten för riksbanken att förelägga vite bör brytas ut till en särskild
paragraf, som lämpligen bör sättas in närmast efter 18 § och före övriga 154

bestämmelser om vite, som nu står som 19 §. Lagrådet föreslår att 11 § ges Prop. 1989/90:135 följande lydelse:

"Om regeringen har förordnat om valutareglering, får riksbanken meddela föreskrifter om skyldighet för den, som för egen eller någon annans räkning har gjort en valutatransaktion, att om transaktionen lämna de uppgifter och visa upp de handlingar som behövs för kontroll av valutaregleringens efterlevnad."

19§

Den nya 19 § kan lämpligen få följande lydelse:

"Om någon inte fullgör sådan skyldighet som anges i 11 § får riksbanken förelägga honom vite".

Remissförslagets 19-21 §§ får då numreras om.

20 §

Denna paragraf blir med lagrådets förslag 21 §. Den avser att ge uttryck för att dubbel påföljd inte får komma i fråga genom både vite och straffansvar. Den föreslagna avfattningen av paragrafen ger intrycket, att den som har rättat sig efter ett vitesföreläggande skall kunna dömas tiU ansvar för en gäming som omfattats av föreläggandet. Det är inte avsikten, enligt vad som upplysts under föredragningen. Lagrådet förordar att lydelsen ändras enligt följande:

"21 § Om ett vite har förelagts med stöd av denna lag, får inte dömas tiU ansvar för gäming som omfattas av föreläggandet."

21 §

Denna paragraf får med lagrådets förslag beteckningen 22 §. Första meningen vill i sak utsäga, att beslut inom riksbanken av annan än fullmäktige får överklagas till fullmäktige. Som anmärkts vid 5 § skall nämligen en auktoriserad valutahandlare inte ha befogenhet att avslå en ansökan utan skall, om bifall inte kan ges, lämna över ansökan till riksbanken. Överklagande kommer alltså inte i fråga i det fallet. Lagrådet förordar att lagtexten ändras så att den direkt ger uttryck för vad som avses enligt vad som nu har sagts. Andra meningen framstår som onödig att ta in i lagen; riksbanksfullmäktige kan själva utfärda motsvarande föreskrifter. Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande lydelse: "22 § Beslut inom riksbanken av annan än fullmäktige får överidagas till fullmäktige. Fullmäktiges beslut får inte överklagas."

Lagen om betalningar till och från utlandet

1§

Enligt framställningen i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.1., är den

nya lagen motiverad av skattekontroll- och statistikskäl. I 1 § , som anger 155

lagens innehåll, har dock syftet angetts mindre preciserat. En genomgång av Prop. 1989/90:135 de skilda paragrafema i lagen ger också vid handen att vissa bestämmelser går utöver det i motiven angivna syftet. Enligt 7 § förbjuds nämligen innehav av inlåningskonton i utlandet. Därigenom begränsas möjligheteraa till räntebärande placeringar. Visserligen avses undantag från förbudet kunna göras enligt 12 §, men då i allmänhet begränsat till sådana länder som lämnar kontrolluppgifter tiU svenska skattemyndigheter. Likaså omintetgörs enligt 8 § teckning av livförsäkringar i utlandet till högre årspremie än 3 000 kr. I detta avseende anges begränsningen vara temporär och gälla i avbidan på införandet av särskilda regler om beskattning av sådana premier. Lagen innebär emellertid i dessa delar inskränkningar i den enskildes möjligheter att fritt placera sina tillgångar.

En annan utvidgning av lagens ändamål utgörs av bestämmelsema i 10 § om deponering av fondpapper, som har ett helt specieUt syfte, nämligen att förbereda övergången till det papperslösa, kontobaserade system som skall komma till stånd i regi av Penningmarknadscentralen Aktiebolag.

Mot bakgrand av vad som nyss sagts förordar lagrådet att frågan om 1 § behövs och i sådant fall om dess utformning tas upp tiU fömyat övervägande.

4§

Första stycket riktar sig till en juridisk eller fysisk person som vill verkställa betalning till eller ta emot betalning från utlandet. Det bör inte ankomma på en sådan person att se till att den valutahandlare som anlitas inte överskrider sitt tillstånd till valutahandel. Det får valutahandlaren själv svara för. Inte heller behöver lagen innehålla någon erinran om att sådant tillstånd kan vara begränsat. Andra meningen i stycket bör därför strykas.

11§

Bemyndigandet i andra stycket ger upphov till konstitutionella frågor. Dessa hänger samman med regleringen i 8 kap. regeringsformen av normgivnings-makten rörande riksdagens myndigheter och av dessas eventuella egna normgivningsmakt. Det skall erinras om att lagrådet i samband med granskningen av den nuvarande riksbankslagen (prop. 1986/87:143 s. 92) framhöll önskvärdheten av en skyndsam översyn av dessa regler, som redan då hade aktualiserats i flera granskningsärenden. Någon sådan översyn har dock ännu inte kommit tiU stånd.

I sak möter det föreslagna bemyndigandet knappast några invändningar. Paragrafen föreskriver skyldighet att till riksbanken lämna de uppgifter m.m. som behövs för den statistik riksbanken upprättar som underlag för valutapolitiken. Det framstår som naturligt att riksbanken själv ges befogenhet att utfärda eventuellt erforderliga närmare föreskrifter om denna uppgiftsskyldighet. Den konstitutionella gmnden måste emellertid diskuteras.

Den bestämmelse, som närmast kommer i fråga att tillämpa, är den om
subdelegation i 8 kap. 11 § regeringsformen. Den behandlar i första hand
regeringens rätt att vidare överlåta normgivningsmakt då riksdagen enligt 156

8 kap. bemyndigar regeringen att utfärda föreskrifter "i visst ämne". DärtiU Prop. 1989/90:135 fogas en andra punkt om att riksdagen "i fall som nu sagts" också kan uppdra åt förvaltningsmyndighet under riksdagen att meddela "sådana bestämmelser". Det fömtsätts alltså ett bemyndigande till regeringen, och lagtexten pekar på att det skall råda ett nära samband, om inte rentav identitet, mellan de ämnen som bemyndigandena avser.

Sistnämnda slutsats bekräftas av förarbetena. Grandlagberedningen hade föreslagit att riksdagen borde generellt ha möjlighet att direkt i en bemyn-digandelag ge en viss statlig förvaltningsmyndighet rätt att utfärda föreskrifter. Detta förslag blev i enlighet med propositionen (1973:90 s. 319) genomfört "endast såvitt gäller förvaltningsmyndighet under riksdagen". Beträffande myndigheter under regeringen ansågs däremot mest rationellt att de får sina uppdrag av regeringen. I fråga om riksdagens myndigheter hänvisades till tre lagar, däribland valutalagen, som i första hand innehöll bemyndiganden för Kungl. Maj:t samt lade "uppgiften att utfärda närmare bestämmelser i anledning av regeringens förordnanden" direkt på riksbanken.

Det föreslagna bemyndigandet i remissens 11 § uppfyller inte fömtsättningama enligt de nu citerade förarbetena, genom att det inte hänför sig till något bemyndigande för regeringen. Det kan anmärkas att frågan har behandlats i litteraturen (Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, andra upplagan, s. 119) varvid framhållits, att kravet på ett bemyndigande för regeringen är oeftergivligt även om det kan förefalla opraktiskt.

Det kunde möjligen göras gällande att det i realiteten inte är fråga om sådan delegation som avses i 8 kap. 11 §. Det är nämligen knappast tänkbart att ge även regeringen ett bemyndigande avseende skyldigheten att lämna uppgifter till riksbanken. Vad som avses i sak skulle, med denna tolkning, närmast vara verkställighetsföreskrifter. Den synpunkten leder emellertid inte till någon lösning, eftersom regeringsformen 8 kap. 13 § endast talar om att regeringen har befogenhet att ge sådana föreskrifter och dessutom uttryckligen förbjuder regeringen att besluta föreskrifter som avser riksdagens myndigheter.

Lagrådet finner endast två lösningar möjliga på ifrågavarande problem. Antingen får bemyndigandet i 11 § utgå; detta torde i sak vara möjligt, eftersom det i vart fall är riksbankens uppgiftsbehov som framhålls i första stycket. Eller också får man anse kravet på bemyndigande för regeringen tillgodosett genom förslaget i den efterföljande 12 § ; den ståndpunkten skulle kunna motiveras med att gmndlagstexten inte ger ett klart uttryck för det starka ämnesmässiga samband mellan de båda bemyndigandena som motiven föratsätter. Om bemyndigandet för regeringen i 12 § kan konstateras att det är generellt. Det avser "undantag från bestämmelsema i denna lag" och kan därmed anses ge nödvändig täckning för bemyndigandet i 11 §.

Lagrådet har stannat för den senare lösningen och godtar således bemyndigandet. Detta bör emellertid för tydlighets skull placeras efter bemyndigandet för regeringen. Enklast tillgodoses detta genom att 11 § flyttas till efter de båda paragrafema om undantag; dessa skulle bli 11 och 12 § § medan nuvarande 11 § skulle bli 13 § .

Det måste emellertid upprepas, att en sådan översyn av regeringsformens 157

bestämmelser i 8 kap. om riksdagens myndigheter som förordades av lagra- Prop. 1989/90:135 det 1987 är angelägen. Det är inte godtagbart att olika lagstiftningsärenden komplicerasav överväganden rörande dessa bestämmelser, vilkas ändamålsenlighet kan ifrågasättas.

1 konsekvens med vad lagrådet föreslagit i fråga om motsvarande paragraf i valutaregleringslagen förordar lagrådet att den nya 13 § får följande lydelse:

"Riksbanken meddelar föreskrifter om skyldighet för den som för egen eller någon annans räkning har gjort en valutatransaktion att om transaktionen lämna de uppgifter och visa upp de handlingar som behövs för riksbankens statistik. Om någon inte fullgör denna skyldighet, får riksbanken förelägga honom vite.

Bestämmelserom skyldighet att till skattemyndighetema lämna kontrolluppgifter finns i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter."

12§

Även bemyndigandet för regeringen i 12 § ger upphov till konstitutioneUa frågor. Dessa är av en helt annan principiell räckvidd än de som aktualiserades av 11 § . De avser nämligen lagens grandläggande konstraktion. Det får konstateras, att 12 § och den med stöd därav meddelade förordningen kommer att på ett avgörande sätt bestämma regleringens materiella innehåll. En sådan konstraktion drar upp flera konstitutioneUa spörsmål.

Den föreslagna lagtexten, betraktad fristående utan föratsätta undantagsföreskrifter enligt 12 § , innefattar en långtgående reglering. Detta följer redan av definitionema i 2 §. Där har främst betalning till resp. från utlandet bestämts så att lagen blir tillämplig på åtskilliga transaktioner, som åtminstone enligt vanligt språkbmk inte uppfattas naturligt som betalningar till och från utlandet, exempelvis betalning av uppehälle under utlandsresa. Även att ta emot lön för ett tillfälligt arbete utomlands, som tagits för att bestrida levnadsomkostnader där, eller att kvitta fordringar i affärsverksamhet utomlands faller under lagen.

Föreskriften i 4 § att betalningar måste ske genom valutahandlare är generell. Den upptar inga undantag utan tvärtom en utvidgning genom bestämmelsen i andra stycket om betalningar med check. Generellt är också förbudet i 7 § mot att sätta in eller ta emot pengar på eget inlåningskonto i utlandet, etc.

Emellertid är en så långtgående och ingående reglering ingalunda åsyftad som lagens huvudbestämmelser ger intryck av. Genom omfattande undantag, föreskrivna av regeringen enligt 12 § , avses räckvidden i realiteten bli väsentligt inskränkt. Ett utkast till förordning är fogat vid remissen. Det har inte omfattats av lagrådets granskning men har gett en nödvändig belysning av vad som konkret avses med det remitterade förslaget. Man noterar t.ex. att 15 punkter med praktiskt viktiga undantag anknyter till 4 § i lagen och nio punkter samt ännu en viktig regel till 7 § . Det kan tilläggas att regleringen enligt lagen blir ytterligare uppmjukad genom att riksbanken i 13 § ges en befogenhet att på grand av särskilda skäl ge undantag i enskilda fall.

Denna lagstiftningsteknik ger upphov tiU betänkligheter från flera syn- 158

punkter. Till en början måste erinras om att förarbetena till regeringsformen Prop. 1989/90:135 tog avstånd från tanken på alltför vidsträckta och obestämda normgi vnings-bemyndiganden från riksdagen till regeringen (prop. 1973:90 s. 209). Vid remissbehandlingen av grandlagberedningens förslag uttrycktes farhågor för att bemyndigandena skulle bli så allmänt hållna, att de inte mycket skulle skilja sig från grandlagstextens beskrivningar av de ämnen, om vilka delegation skulle bli möjlig. Departementschefen uttalade att så avfattade bemyndiganden skulle stå i uppenbar strid mot grandlagens intentioner. Hur detaljerade bemyndigandena skall vara borde emellertid riksdagen få avgöra från fall till fall. Man torde kunna ge tämligen vidsträckta bemyndiganden när det är fråga om föreskrifter som är mindre ingripande från medborgarnas synpunkt. När det däremot gäller föreskrifter t.ex. på näringsrättens område, där mera väsentliga medborgarintressen kan komma att beröras av regleringen, bör riksdagen enligt departementschefen mera preciserat ange de ramar, inom vilka regeringen skaU få röra sig.

Det är uppenbart att konstraktionen av remissens lagförslag inte stämmer överens med dessa uttalanden. Förslaget innebär att riksdagen skall dra upp en mycket vid ram, inom vilken det skall ankomma på regeringen och myndighet som regeringen bestämmer att precisera regleringens materiella innehåll.

Det finns givetvis anledning att uppmärksamma, att bemyndigandet i detta fall endast avser att regeringen får föreskriva inskränkningar inom den av riksdagen uppdragna ramen men inte själv utvidga regleringen. Skillnaden är emellertid inte principiell. Genom att från början föreskriva mycket vittgående undantag som redovisas vid riksdagsbehandlingen utan riksdagsbindning men därefter successivt upphäva dessa undantag kan regeringen åstadkomma samma resultat i praktiken som vid ett positivt bemyndigande. Den yttre ram som den nu föreslagna lagen anger enligt remissen är, som förat påpekats, mycket vid.

Lagens vida definitioner och allmänt något obestämda innehåll leder även till att andra konstitutionella frågor aktualiseras. Man kan sålunda fråga sig om alla de transaktioner, som kommer att falla under lagen, verkligen kan hänföras under uttrycket "in- eller utförsel av varor, av pengar eller av andra tillgångar" i 8 kap. 7§ första stycket 3. regeringsformen. I den mån de hamnar utanför kan de i viss utsträckning täckas av ordet "näringsverksamhet" i samma punkt. Det är emeUertid svårt att komma ifrån att en del transaktioner, som lagen avses omfatta, faller utanför punkten med en naturlig tolkning av ordalagen. Närmast kommer därvid i fråga transaktioner av privatpersoner.

I sådana fall ställs man inför tre alternativ att ge gmndlagens ord en vidsträckt tolkning, vilket ibland kan te sig naturligt men i andra faU kan inge betänkligheter, eller att anse delegation till regeringen inte alls vara möjlig enligt 8 kap. 3 och 7 § § regeringsformen eller slutligen att tvärtom anse ett visst ämne falla under regeringens restkompetensenligt 8 kap. 13 §. Utan att ingå på enskildheter vill lagrådet peka på att aktualiserandet av detta slags frågeställningar är ett uttryck för att ett normgivningsbemyndigande har getts en alltför vidsträckt och obestämd avfattning.

En särskild anledning till försiktighet ligger i att man i detta ärende rör sig 159

i gränstraktema till föreskrifter om skatt. Att utfärda sådana kan enligt 8 Prop. 1989/90:135 kap. 7 § regeringsformen inte delegeras. Till föreskrifter om skatt hör enligt förarbetena (prop. 1973:90 s. 302) inte bara bestämmelser om vem som är skattskyldig, på vad skatten skall utgå, skattesats o.d., som direkt reglerar skattens tyngd och fördelning, utan även de regler som gäller gmndema för taxerings- och uppbördsförfarandet. Oavsett hur man i dag skall ställa sig till olika kontrollreglers konstitutionella rabricering, finns det anledning att uppmärksamma frågan om deras delegerbarhet. Anknytningen tiU skatteområdet aren omständighet som måste beaktas vid den tolkning av 8 kap. 7 § regeringsformen som nyss berörts; att den "drar" i riktning mot icke-delegerbarhet är otvivelaktigt.

Från konstitutionella synpunkter inger det alltså betänkligheter att i en så stor utsträckning som här skett bygga på ett bemyndigande för regeringen i en lag som är att hänföra under 8 kap. 3 § regeringsformen. Bemyndigandet i 12§ måste åtminstone stramas upp och konkretiseras. Det sker enligt lagrådets mening enklast genom att de i första hand avsedda undantagen tas in i lagtexten som ett antal huvudpunkter, vilka närmare preciseras i förordningen. Vidare bör paragrafen inte endast utsäga att undantag får föreskrivas utan ange att bestämmelser om undantag skall utfärdas. Slutligen bör bemyndigandet om rätt att subdelegera till myndighet som regeringen bestämmer utgå redan av det skälet, att det är oklart vilken ordning som avses; till riksbanken, som kunde antas ligga närmast tiU hands, kan inte regeringen delegera utan endast riksdagen.

Lagrådet föreslår att 12 § som med lagrådets förslag blir 11 § ges följande lydelse:

" 11 § Regeringen meddelar sådana föreskrifter om undantag från bestämmelsema i denna lag som, utan att allvarligt försvåra skattekontroUen eller inhämtandet av statistikuppgifter, kan underlätta handeln med utlandet och annat intemationellt utbyte.

Föreskriftema skall gälla

1. betalningar som understiger ett visst angivet högsta belopp,

2. betalningar av den som är bosatt i Sverige men vistas i utlandet eller som vistas i Sverige utan att vara bosatt här,

3. betalningar i näringsverksamhet som bedrivs i eller med anknytning till utlandet av någon som är bosatt i Sverige,

4. betalningar i näringsverksamhet som bedrivs i eller med anknytning till Sverige av någon som är bosatt i utlandet,

5. betalningar i näringsverksamhet som bedrivs av svensk respektive utländsk juridisk person under förhållanden motsvarande de i 34 angivna.

Föreskriftema får gälla även betalningar under förhållanden som är jämförliga med de i andra stycket 2-5 angivna."

13§

Enligt första stycket kan riksbanken i enskilda fall medge undantag från
bestämmelsema i lagen. Det får förstås så, att riksbanken på framställning
av en juridisk eller fysisk person kan medge undantag utöver sådana undan- 160

tag som regeringen föreskrivit med stöd av 12 § . Avslag på en sådan fram- Prop. 1989/90:135 ställning kan enligt andra stycket överklagas hos fullmäktige i riksbanken. Fullmäktiges beslut får däremot enligt tredje stycket inte överklagas.

En ansökan om undantag från begränsningama i lagen i förfoganderätten över egendom kan säkerligen många gånger anses gälla en prövning av sökandens civila rättigheter eller skyldigheter. Artikel 6 i Europakonventionen tillförsäkrar i sådana fall sökanden rätt till domstolsprövning. En sådan prövning kan visserligen komma till stånd med tillämpning av lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaUningsbeslut. Lagrådet uttalade emellertid vid granskningen av förslaget till denna lag att den bästa lösningen när det gäller att anpassa svensk rätt till Europakonventionens krav är att ersätta administrativ myndighet med förvaltningsdomstol som besvärsinstans. Denna lösning stod dock enligt lagrådets uttalande inte till buds när prövningen hade så starka inslag av lämplighetsbedömning, intresseavvägning eller politiska ställningstaganden att prövningen borde förbehållas regeringen som ett led i utövningen av den styrande makten eller en förvaltningsmyndighet med en speciell kompetens.

De undantag som i enskilda fall kan meddelas med stöd ay förevarande paragraf kan enligt lagrådets mening inte vara av sådan betydelse för riksbankens verksamhet att den lösning för anpassningen till Europakonventionens krav, som enligt vad nyss sagts skulle vara den bästa, inte kan väljas.

Mot bakgmnd härav förordar lagrådet att kammarrätten i stället för fullmäktige i riksbanken anges som besvärsinstans i de fall som avses i 13 § .

Lagrådet föreslår att paragrafen - som enligt lagrådets förslag till disposition blir 12 § får följande lydelse:

"12 § Om det finns särskilda skäl, får riksbanken i enskilda fall medge undantag från bestämmelsema i denna lag.

Riksbankens beslut får överklagas hos kammarrätten."

15§

På de skäl som har anförts för en omformulering av motsvarande bestämmelse i 20 § lagen om valutareglering förordar lagrådet, att förevarande paragraf får följande lydelse:

"Om ett vite har förelagts med stöd av 11 § , får inte dömas till straff för gäming som omfattas av föreläggandet."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

161

Finansdepartementet Prop. 1989/90:135

Utdrag ur protokoU vid regeringssammanträde den 3 april 1990

Närvarande: statsrådet Dahl, ordförande, och statsråden Hellström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Molin, Sahlin, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Åsbrink

Proposition om betalningar till och från utlandet 1 Anmälan av lagrådsyttrande m.m.

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 15 mars 1990) över förslag till

1. lag om valutareglering,

2. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

3. lag om betalningar till och från utlandet,

4. lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter,

5. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.
Beträffande 3 § första stycket lagen om valutareglering har lagrådet pekat

på att de termer som används i paragrafen gör det omöjligt för den enskilde medborgaren att självständigt pröva och bedöma om fömtsättningarna för ett förordnande om valutareglering är uppfyllda och uttalat att det därför i lagen bör tas in en förteckning över sådana transaktioner som en valutareglering får omfatta och en regel om att regeringens förordnande skall precisera vilka transaktioner som det omfattar. Lagrådet har vidare pekat på att den konstitutioneUa gmndvalen för de bemyndiganden som rör krigs- resp. fredsförhållanden är olika och att det bemyndigande som skall gälla för fredsförhållanden måste begränsas så att det överensstämmer med regeringsformens bestämmelser. Enligt 8 kap. 7 § regeringsformen är det närmast föreskrifter om in- eller utförsel av pengar, varor eller andra tillgångar, kreditgivning och näringsverksamhet som kommer i fråga. Lagrådet har slutligen noterat att bemyndigandet för regeringen enligt 3 § andra stycket 2 i förslaget innefattar möjlighet tiU rekvisition under fredsförhållanden av utländsk valuta m.m. från innehavare av sådana tillgångar, vilket inte är förenligt med bestämmelsema i 8 kap. 7 § regeringsformen.

Som lagrådet påpekat bör möjligheten att förordna om rekvisition av
utländsk valuta begränsas till att avse valutareglering enligt 1 § första styc
ket, dvs. under säkerhetspolitiska kriser och i krig. Propositionens lagförslag
har utformats i enlighet härmed (3 § tredje stycket). Samtidigt har återstå
ende delar av paragrafens andra stycke omredigerats. Jag vill också nämna
att jag instämmer i vad lagrådet har uttalat om tolkningen av andra stycket 162

i det remitterade förslaget (= andra och tredje styckena i propositionsför- Prop. 1989/90:135 slaget).

Vidare har med anledning av lagrådets påpekanden i 3 § första stycket lagts till en mening, som begränsar valutaregleringens innehåll under fredsförhållanden i enlighet med regeringsformen. Den valda formuleringen anknyter till 8 kap. 7 § regeringsformen genom att de kategorier av föreskrifter som här närmast kommer i fråga, nämligen föreskrifter om in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar, särskilt anges.

Det centrala innehållet i en valutareglering utgörs naturligen av just föreskrifter om in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar. Härmed skall inte förstås enbart fysisk transport av sedlar m.m. över landets gränser. Liksom begreppet penningmängd i ekonomisk teori inte endast omfattar betalningsmedel utan i första hand bankinlåning, omfattar in- eller utförsel av pengar på motsvarande sätt kontoöverföringar m.m. mellan Sverige och utlandet, t.ex. betalning tiU ett konto i utlandet eller ett konto som kan disponeras från utlandet.

Att valutaregleringen i fred begränsas till föreskrifter om in- eller utförsel av pengar eller andra tillgångar medför att föreskrifter motsvarande exempelvis det aUmänna skuldsättningsförbudet (6 § andra stycket 2 valutaförordningen) eUer minskningsförbudet (9 § valutaförordningen) inte kan meddelas under fredsförhållanden. Det finns inte någon anledning att tro att dessa begränsningar skulle ha någon påtaglig betydelse för effektiviteten i valutaregleringen i de lägen som det här är fråga om. Om det skulle visa sig ett angeläget behov av någon regleringsåtgärd som inte omfattas av valutaregleringslagens fuUmakter, finns för övrigt möjligheten till särskild lagstiftning om sådan reglering.

Med den utformning av 3 § första stycket som jag nu föreslår menar jag att bestämmelsen om valutareglering under fredsförhållanden också uppfyller det krav på tydlighet som kan ställas.

Beträffande valutareglering under säkerhetspolitiska kriser och i krig vill jag säga följande. Jag har förståelse för lagrådets önskemål om att lagen skall innehåUa en förteckning över sådana transaktioner som en valutareglering får omfatta; att regeringens förordnande skall precisera vilka transaktioner som omfattas framgår redan av första styckets första mening. Samtidigt bör emellertid inte lagen ges en utformning för krigsförhållanden som kan försvaga en valutareglerings ändamålsenlighet och effektivitet. Med hänsyn till bl.a. den fortgående tekniska utvecklingen kan så bli faUet om det nu i lagen fixeras bestämda transaktioner som valutaregleringen får omfatta. Med anledning av vad jag nu har sagt bör 3 § första meningen stå kvar oförändrad.

Lagrådet har i anslutning till 10 § i det remitterade förslaget noterat att tjänstemän utanför det allmännas verksamhet straffritt kan bryta mot den i paragrafen föreskrivna tystnadsplikten samt förordat att frågan om straffsanktion för brott mot tystnadsplikten tas upp till fömyat övervägande.

Jag har förståelse för det principiella resonemang som lagrådet har fört. Emellertid är problematiken kring tystnadplikten för tjänstemän vid kreditinstitut endast till en mindre del knuten till lagen om valutareglering. Dessa frågor bör övervägas i ett större sammanhang, där även frågan om brott mot

163

sekretessen i den allmänna bankverksamheten kan tas upp. Jag är därför inte Prop. 1989/90:135 beredd att nu föreslå någon ändring i det remitterade förslaget.

Lagrådet har vidare föreslagit ändringar i 1,5,9,11,20 och 21 §§ valutaregleringslagen. Jag ansluter mig till dessa förslag. Vidare föreslår jag en något annorlunda utformning av 14 § första stycket 2 och 19 § andra stycket (= 20 § andra stycket propositionsförslaget) i samma lag.

I det till lagrådet remitterade förslaget till ny lydelse av 53 § lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank föreskrivs straff för den som "bryter mot bestämmelsema i 22 b § första stycket". 1 propositionens lagförslag har de citerade orden bytts ut mot "bedriver valutahandel utan tillstånd". Straffbudet träffar därmed även den som har ett begränsat valutahandelstillstånd (22 b § Qärde stycket första meningen) men som bedriver valutahandel utöver de begränsningar som anges i tiUståndet.

Remissförslaget innehöll i I § lagen om betalningar tiU och från utlandet en bestämmelse som endast upplyste om lagens innehåll. Lagrådet har med angivande av tre paragrafer ansett att upplysningen inte svarar mot hela innebörden av de skilda bestämmelsema i lagen. För egen del kan jag inte fullt ut ansluta mig till lagrådets ujipfattning. Däremot kan jag instämma i att det kan övervägas om upplysningen behövs. Den framstår som närmast onödig och bör därför strykas.

Lagrådet har godtagit bemyndigandet om riksbankens rätt att meddela föreskrifter i 11 § i remissförslaget (12 § i propositionsförslaget). Därvid har lagrådet understmkit att en översyn av regeringsformens bestämmelser i 8 kap. om riksdagen och dess myndigheter är i hög grad angelägen. Jag instämmer i vad lagrådet har anfört om behovet av en översyn. Frågan får dock övervägas i annat sammanhang.

Bemyndigandet för regeringen i 12 §iremissförslaget(10 §ipropositions-förslaget) godtas av lagrådet under den bestämda fömtsättningen att det stramas upp och konkretiseras. Lagrådet har föreslagit en avfattning av paragrafen som svarar mot detta samtidigt som den innebär att regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om alla de undantag från lagens be-stämmmelser soin har angetts i lagrådsremissen. Paragrafen bör ges den lydelse lagrådet har föreslagit.

Jag ansluter mig också till lagrådets förslag till ändringar 14,13 och 15 §§ i remissförslaget (3, 11 och 14 §§ i propositionsförslaget).

Utöver vad lagrådet har tagit upp har jag förtydligat 8 och 9 §§ propositionsförslaget i fråga om vilka fondpapper som omfattas av depåkravet. Vidare bör till 11 § knytas en övergångsbestämmelse som ger fortsatt giltighet åt de tillstånd i enskilda fall som riksbanken har meddelat enligt valutaförordningen.

Häratöver föranleder lagrådets granskning vissa redaktionella ändringar i de remitterade förslagen.

164

Innehåll Prop. 1989/90:135

Proposition.......................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ 1

Propositionens lagförslag....................................... 3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde

den 15 mars 1990................................................ 16

1 Inledning.......................................................... 16

2 Bakgrand ........................................................ 16

2.1 Den författningsmässiga ramen m.m................. 16

2.2 Skattekontroll och betalningsbalansstatistik....... 18

2.3 Internationella förhållanden ............................ 19

3 Allmän motivering .............................................. 22

3.1 Utgångspunkter............................................ 22

3.2 Valutaregleringslagen ................................... 24

3.2.1 Lagens huvudsakliga utformning................ 24

3.2.2 Lagens fullmakter................................... 28

3.2.3 Kontroll, straff, vite m.m.......................... 30

3.2.4 Överklagande........................................ 35

3.3 Lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank........... 36

3.4 Lagen om betalningar till och från utlandet......... 40

3.4.1 En för skattekontroU och statistik gemensam lag 40

3.4.2 Betalningar via valutahandlare.................. 43

3.4.3 Köp och försäljning av fondpapper............. 46

3.4.4 Skyldighet att lämna uppgift tiU betalningsförmedlare . .47

3.4.5 Utländska inlåningskonton........................ 48

3.4.6 Utländska livförsäkringar ......................... 50

3.4.7 Depåkrav för svenska juridiska personer och fysiska personer bosatta i Sverige ................................................ 51

3.4.8 Depåkrav för utländska juridiska personer och

fysiska personer bosatta i utlandet............ 52

3.4.9.......................................................... Undantag för vissa utländska medborgare 53

3.4.10 Riksbankens rätt att hämta in uppgifter för statistikändamål 53

3.4.11 Bestämmelser om generella undantag........ 54

3.4.12 Bestämmelser om undantag i enskilda fall... 55

3.4.13 Ansvar .............................................. 56

3.5 Lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter . .57

4 Upprättade författningsförslag ............................. 59

5 Specialmotivering............................................... 59

5.1 Förslaget till lag om valutareglering .................. 59

5.2 Förslaget tiU lagom ändring i lagen (1988:1385) om

Sveriges riksbank.......................................... 69

5.3 Förslaget tiU lag om betalningar tiU och från utlandet 71

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:000) om självdeklaration och kontrolluppgifter............................................ 77

5.5 Förslaget tiU lagom ändring i sekretesslagen (1980:100) 78

6 Hemställan........................................................ 79

7 Beslut ........................................................... 79

Bilagor

1. Sammanfattning av departementspromemorian (Ds 1989:74)

Ny valutalag, m.m............................................. 80

2. Författningsförslagen i departementspromemorian... 83

166