Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:129

om ett utvidgat knivförbud m. m.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifo­gade utdrag ur regeringsprotokollet den 22 mars 1990.

Pä regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Laila Freivalds

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs ett utvidgat knivförbud. Förslaget innebär att det blir förbjudet att pä allmän plats inneha knivar och andra farliga föremål. Med sädana föremål avses bl. a. ocksä andra stick- och skärvapen än knivar samt s. k. gatustridsvapen. Förbudet gäller även inom områden där grundskole-eller gymnasieundervisning bedrivs.

Frän förbudet undantas fall där föremålet ingår i utrusming för viss tjänst eller visst uppdrag. Ett annat undantag görs när innehavet annars med hänsyn till föremälets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Det nuvarande innehavsförbudet för personer under 21 är beträffande vissa stUetter m. m. samt förbudet att överlåta föremål av detta slag till sädana personer kommer att fortfarande gälla. Vidare införs ett förbud mot att saluhälla sädana föremål. Motsvarande förbud mot överlåtelse och saluhål­lande införs beträffande gatustridsvapen.

Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 1990.

1    Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 129


Prop. 1989/90:129


 


Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vis­sa fall inneha knivar och andra farliga föremål


Prop. 1989/90:129


Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farUga föreinål dels att mbriken skall ha följande lydelse, dels att 1,2 och 5 §§ skall ha följande lydelse.


Nuvarande lydelse

Lag (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och and­ra farliga föremål


Föreslagen lydelse

Lag (1988:254) om förbud be­träffande knivar och andra farliga föremål


1


Knivar, andra stick- och skärva­pen och andra föremål som är ägna­de att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas vid offentliga tillställningar som av­ses i allmänna ordningsstadgan (1956:617) eller vid allmänna sam­mankomster som avses i lagen (1956:618) om allmänna samman­komster.

Förbudet i första stycket gäller inte,

1. om innehavet står i överens­stämmelse med ändamålet med till­ställningen eller sammankomsten,

2.  om föremålet skall användas vid arbete på platsen eller

3.  om innehavet annars med hän­syn dll föremälets art och övriga om­ständigheter är att anse som befogat.


Knivar, andra sdck- och skärva­pen och andra föremål som är ägna­de att användas som vapen vid brott mot liv eUer hälsa fär inte innehas på altmän plats eller inom skolområde där grundskote- eller gymnasieun­dervisning bedrivs.

Förbudet i första stycket gäller inte, omföremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn dll föremälets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att an­se som befogat.

Stickvapen eller knivar som är konstruerade sä att klingan eller bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller springknivar) får inte innehas av personer under 21 år.


 


Nuvarande lydelse


2§


Föreslagen lydelse


Prop. 1989/90:129


 


Utöver vad som följer av 1 § gäl­ler förbud mot att pä allmän plats inneha knogjärn, batonger, kaststjär­nor och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som va­pen vid brott mot liv eller hälsa.

Förbudet i första stycket gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till särskilda omständigheter måste an­ses uppenbart befogat.


Knogjärn, kaststjämor eller andra sädana föremål som är särskilt ägna­de att användas som vapen vid brott mot liv eUer hälsa samt springstiletter etter springknivar får inte överlåtas till personer under 21 dr eller salu-hållas.


 


Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skaU förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.


Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller satuhållits i strid mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.


Denna lag ffäder i kraft den 1 juli 1990.

ti    Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 129


 


2 Förslag till                                                                  Prop. 1989/90:129

Lag om upphävande av förordningen (1959:312) om för­bud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom föreskrivs att förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. rii. skaU upphöra att gäUa vid utgången av juni 1990.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.


 


Justitiedepartementet                             Prop. 1989/90:129

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanQ-äde den 22 mars 1990

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Freivalds

Proposition om ett utvidgat knivförbud m. m. 1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande tUUcallade dåvarande chefen för justi­tiedepartementet i augusti 1987 en särskild utredare, docenten Leif G W Persson, för att göra en översyn av vapenlagstiftningen m. m. Utredningen antog namnet 1987 ärs vapenuo-edning.

Utredningen lade i oktober 1987 fram delbetänkandet (SOU 1987:61) Knivförbud, som innehöll förslag om förbud mot att inneha kniv och andra sädana farliga föremal vid offentliga tillställningar och allmänna samman­komster. Vidare föreslogs ett förbud mot att inneha s. k. gatustrids vapen pä allmän plats. Pä gmndval av utredningens förslag infördes lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål (i fortsättningen kallad knivlagen), som trädde i kraft den 1 juni 1988 (prop. 1987/88:98, JuU40, rskr. 254).

Utredningen överiämnade därefter i juni 1989 sitt slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av vapenlagsriftningen. I betänkandet, som innehåller en översyn av vapenlagstiftningen och av knivlagen, föresläs pä flera punkter skärpningar av vapenlagstiftningen framför allt när det gäller tillgängen till skjutvapen och ammunition. Vidare föresläs bl. a. att knivförbudet utvidgas till att gälla generellt pä allmän plats.

Huvuddelen av betänkandet behandlar således frågor med anknytning till vapenlagens (1973:1176) regelsystem. Det kan fömtses att arbetet i depar­tementet med beredningen av förslagen i den delen kan komma att bli förhållandevis omfattande. Förslagen i betänkandet om ett utvidgat kniv­förbud och i frågor med anknytning till detta är däremot till sin omfattning mer begränsade och går att behandla fristående från de andra förslagen. Jag ser det som angeläget att frågorna om ett utvidgat knivförbud m. m. behand­las skyndsamt, och jag tar därför nu i en första etapp upp utredningens för­slag i dessa frågor. Utredningens förslag till reglering i knivlagen beträffande


 


s. k. vapenattrapper rör frågor som har ett mer naturligt samband med      Prop. 1989/90:129 vapenlagens regelsystem, och jag avser därför att behandla dem senare när jag återkommer tUl utredningens förslag i övrigt.

Utredningens sammanfattning av innehållet i betänkandet och dess lagför­slag bör i de delar som jag nu avser att ta upp fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1 och 2.

Efter remiss har yttranden över utredningens förslag i nu aktuella delar avgetts av riksåklagaren (RÅ), brottsförebyggande rädet (BRÅ), hovrätten för Nedre Norrland, Stockholms tingsrätt, generaltullstyrelsen, skolöver­styrelsen, rikspolisstyrelsen, konsumentverket, länsstyrelsema i Göteborgs och Bohus, Jämtlands och Norrbottens län, polismyndigheterna i Stock­holm, Älmhult, Malmö och Karlstad, statens naturvärdsverk, bammiljörådet, Sveriges advokatsamfund, Svenska Polisförbundet, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Riksförbundet Hem och Skola, Samlarförbundet Nordstjärnan, Samlarföreningen Polcirkeln, Svenska jäga­reförbundet, Jägarnas Riksförbund/Landsbygdens Jägare och Svenska Vapenstiftelsen.

Ett yttrande har ocksä lämnats av väldskommissionen (Ju 1989:05).

RÅ har bifogat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt samt frän överåklagarna vid regionäkhgaimyndighe-tema i Vänersborg, Gävle och Umeå.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har bifogat ett yttrande frän polismyndig­heten i Östersund och länsstyrelsen i Västerbottens län har bifogat ett ytt­rande frän polismyndigheten i Umeå.

Yttranden har dessutom kommit in från flera enskUda.

En sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedeparte­mentet och finns tUlgängUg i lagstiftningsärendet (dnr 89-1937).

Lagrådet

Regeringen beslutade den 15 febraari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över lagförslagen. De lagförslag som remitterats till lagrådet bör fogas till protokoUet i detta ärende som bilaga 3.

Lagrådet har i allt väsentligt godtagit förslagen. Lagrådets yttrande bör fogas till protokollet som bilaga 4.

I samband med att jag behandlar de olika frågorna i mitt förslag kommer jag att gä in pä lagrädets synpunkter (s. 12, 13 och 22) och de justeringar som bör göras i lagförslagen i förhållande till de remitterade förslagen. Hämtöver förordarjag att några jämkningar av redaktionell natur vidtas.


 


2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

Våldsbrott där vapen begagnas förekommer i en oroväckande utsträckning. Under senare år har olika lagstiftningsåtgärder vidtagits för att motverka våldsbrotten och hindra den brottsliga användningen av vapen, knivar och andra tillhyggen. År 1983 utvidgades möjligheten enligt 36 kap. 3 § brottsbalken (BrB) att förklara knivar och andra farliga föremål förverkade. Sedan den 1 juli 1987 har poUsen enligt poUslagen (1984:387) rätt att under vissa omständigheter kroppsvisitera personer för att söka efter vapen och andra farliga föremål som kan förklaras förverkade enUgt nyssnämnda regel i brottsbalken. Förverkande av knivar och andra farUga föremål kan ocksä ske med stöd av den allmänna bestämmelsen i 36 kap. 2 § BrB.

Genom knivlagen infördes ett förbud mot att inneha kniv och andra farliga föremål vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster. 1 lagen finns ö-e undantag frän detta förbud. Undantagen gäller när innehavet stär i överensstämmelse med ändamålet med tillställningen eller sammankomsten, när föremålet skall användas vid arbete pä platsen samt när innehavet annars med hänsyn till föremälets art och övriga omständigheter är att anse som befogat. I lagen förbjuds även innehav pä allmän plats av s. k. gatustrids­vapen. Även frän detta förbud görs vissa undantag. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot något av dessa förbud döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa fall undantas frän straffansvar. Till straffbestämmelserna är knuten en regel om förverkande av det aktuella före­målet.

I lagens förarbeten anförde föredragande statsrådet (prop. 1987/88:98 s. 6 f.) att det var angeläget att genom en begränsning av rätten att bära kniv och andra farliga föremål försöka motverka att knivar och andra farliga föremål kommer till användning vid våldsbrott . Föredraganden ansåg emellertid i likhet med utredningen att det med hänsyn till befarade avgränsningssvärig-heter inte dä fanns tillräckligt underlag för att införa ett generellt förbud mot att inneha kniv pä allmän plats. Hon anförde vidare att det var tveksamt om det fanns något verkligt behov av ett knivförbud på aUmän plats pä alla orter och att ett sä utsträckt knivförbud särskilt pä mindre orter kunde te sig opäkallat. Statsrådet uttalade dock samtidigt att utredningen i sitt slut­betänkande kunde komma att ta upp frågan pä nytt sedan man fått erfaren­heter av den mer begränsade lagstiftningen. Hon vUle inte utesluta att sädana fömyade överväganden kunde ge anledning till ett ändrat ställningstagande i frågan om ett mera generellt knivförbud.

Knivlagen har varit i kraft sedan den 1 juni 1988. Utredningen har utvär­derat erfarenhetema av lagstiftningen för att utröna om har det förelegat några problem vid tillämpningen av lagen och för att fä ett bättre underlag för att bedöma om det finns skäl att utvidga knivförbudet tiU att generellt avse allmän plats. Utvärderingen har skett genom en enkätundersökning hos landets


Prop. 1989/90:129


 


samtliga polismyndigheter i börian av år 1989. Enligt utredningen tycks den allmänna uppfattningen vara att det nuvarande knivförbudet inte har vållat några problem i fräga om tillämpningen under den tid det varit i kraft. En­käten visade att uppfattningama var delade när det gällde frågan om kniv­förbudet borde utsträckas till att omfatta allmän plats. En majoritet ansåg att detta skulle vara värdefullt, men mänga uttryckte farhågor för avgränsnings­problem. Från vissa häll framfördes tanken på att ett knivförbud skulle gälla endast för personer under en viss ålder eller endast vissa tider pä dygnet.


Prop. 1989/90:129


2.2 Ett utvidgat förbud mot att inneha knivar och andra farliga föremål

Mitt förslag: Förbudet mot att inneha knivar och andra farliga föremål vid offentliga tillställningar och allmänna sammankomster liksom förbudet mot att på allmän plats inneha s. k. gatustridsvapen ersätts av ett mer vid­sträckt förbud mot att pä allmän plats och inom vissa skolområden inneha sädana föremål och vapen.

Vissa undantag, som delvis motsvarar dem som nu gäller, görs frän förbudet. Det gäller innehav av föremal som enligt särskilda föreskrifter ingår i utmsming för viss tjänst eller visst uppdrag. Från förbudet undan­tas också innehav som annars med hänsyn till föremälets art, inne­havarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat.

Det nuvarande förbudet för personer under 21 år att inneha spring­stiletter och springknivar behålls.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med mitt. Utred­ningen föreslär dock att det nuvarande förbudet för personer under 21 är att inneha springstUetter och springknivar tas bort.

Remissinstanserna: Det stora flertalet ställer sig bakom förslaget om ett utvidgat knivförbud. Sveriges advokatsamfund avstyrker dock förslaget och överåklagaren i Stockholm anser att frågan om ett förbud inte har ge­nomarbetats tillräckligt för att lagstiftningen för närvarande skall kunna ge­nomföras. Hovrätten för Nedre Norrtand ifrågasätter det lämpliga i att redan nu vidta omfattande ändringar i lagen. Frän några remissinstanser framförs synpunkter på detaljer i förslaget. Skolöverstyrelsen anser t. ex. att förbudet bör avse även skolområden där vissa former av kommunal vuxenundervis­ning bedrivs.

Beträffande gatusöidsvapen anser Föreningen Sveriges Polischefer och polismyndigheten i Malmö att förbudet mot innehav bör gälla även pä enskilt område.

Förslaget beu-äffande springstiletter och springknivar berörs endast av nägra remissinstanser. Överåklagaren i Malmö och väldskommissionen anser att allt innehav för personer under 21 är även i fortsättningen bör vara


 


förbjudet. Riksåklagaren, överåklagaren i Stockholm och konsumentverket       Prop. 1989/90:129 anser att en s. k. butterflykniv skall räknas till dessa föremål.

Skälen för mitt förslag:

Innehav av knivar och andra farliga föremål

Som jag nyss har berört (avsnitt 2.1) finns det ett klart samband mellan olika former av våldsbrott och användningen av knivar och andra farliga föremål. Det är naturligtvis angeläget att försöka motverka våldsutövning där denna typ av föremål utnyttjas. Lagstiftning är ett viktigt medel att nä detta syfte. Jag har tidigare redogjort för olika bestämmelser som har denna inriktning. Dämtöver kan jag nämna förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. (i fortsättningen kallad stUettförordningen), som bl. a. föreskriver förbud för den som är under 21 är att förvärva eller inneha springstilett eller springkniv.

Knivlagens förbud mot innehav av knivar och liknande föremål är för när­varande begränsat till allmänna sammankomster och offentiiga tillställningar. Förbudet motiverades av att det erfarenhetsmässigt ofta uppstär bråk vid sådana sammankomster och tillställningar, särskilt i samband med sprit­förtäring och när ett stort antal ungdomar samlas (prop. 1987/88:98 s. 8 f). Det står naturligtvis ocksä klart att det sällan kan finnas godtagbara skäl att ha med sig kniv i sädana sammanhang. Än mer gäller detta andra typer av far­liga föremål.

Som har nämnts är uttedningens uppfattning att det nuvarande begränsade knivförbudet inte vållat nägra tillämpningssvärigheter. Samtidigt har utred­ningen kommit rill slutsatsen att det haft endast en begränsad betydelse i kampen mot väldsbrottsligheten. Frän polishåll har påpekats bl. a. att den mest överhängande risken för våld med kniv inte finns pä den plats eller i den lokal där en allmän sammankomst eller offentlig tillställning äger ram och där knivförbudet enligt nuvarande regler gäller. Risken är i stället störst bland personer som har samlats utanför denna plats eller lokal. Men det är uppenbart att förekomsten av knivar även i andra situationer som inte täcks av det nuvarande förbudet ökar risken för våld betydligt. Visserligen finns vissa möjligheter att i sädana fall ingripa med stöd av polislagen och ocksä förverka en kniv enligt 36 kap. 3 § 2 BrB pä grand av risken for användning vid våldsbrott. Men det är enligt min mening tydUgt att ett mer generellt för­bud i många fall skulle ge väsentligt större möjligheter att motverka vålds­brott.

Ett utvidgat knivförbud skulle som jag ser det vara ägnat att minska antalet sädana våldsbrott där stick- och skärvapen kommer till användning. Många våldsbrott av detta slag, särskilt pä allmänna platser, är situationsbetingade. De begås vanligen av nägon som utan närmare överväganden tar fram en kniv i en situation som har inletts av en ordväxling eller ett handgemäng. Vetskapen om att det finns ett klart förbud mot att över huvud taget ta med sig en kniv bör rimligtvis fä en förebyggande effekt. Ett mer generellt kniv­förbud bör således kunna påverka den allmänna attityden till innehav av


 


knivar och andra liknande föremål. Det finska förbudet mot farliga Prop. 1989/90:129 eggvapen, som infördes är 1977, anses ha medfört en sädan ändrad inställning. Man bör inte heller utesluta att den som saknar egendigt behov av en kniv eUer lUmande föremål som ett braksföremål avstår från att skaffa sig något sådant. Mänga spontant uppkomna situationer där knivväld nu före­kommer bör därmed kunna förhindras.

Även om man naturiigtvis inte skall överskaita effektema av ett utvidgat knivförbud menar jag i Ukhet med det helt övervägande antalet remissinstan­ser att det finns starka skäl att följa utredningens förslag.

Hur bör då ett mera generellt knivförbud utformas?

Det förbud mot innehav av s. k. gatustridsvapen som nu finns i 2 § kniv­lagen gäller allmän plats med samma innebörd som i brottsbalken. Utred­ningen har inte föreslagit att nägon annan motsvarande avgränsning skall tillämpas beträffande det utvidgade knivförbudet, och under remiss­behandlingen har det inte heller framförts nägon invändning mot detta. I förarbetena till knivlagen (prop. 1987/88:98 s. 12) anges närmare vad som avses med allmän plats enligt brottsbalken. Uttrycket anses omfatta varje plats, utomhus eller inomhus, som äi" i;p;äten för eller annars frekventeras av allmänheten. Om allmänheten har tillträde endast under vissa tider, är platsen allmän under denna tid men inte i övrigt. Av brottsbalkens förarbeten framgår att uttrycket har hämtats frän en bestämmelse i strafflagen som beskrev platsen för ett straffbart förargelseväckande beteende. Med ledning av detta anses som allmänna platser i brottsbalken bl. a. vägar, gator, torg, parker, för allmänheten tillgängliga delar av flygplatser och andra trafikområden, väntsalar, spårvägs- och busstationer, restauranger, hotell, affärer, teatrar och biografer. Även idrottsomräden, bad- och cam­pingplatser, kyrkogårdar och utrymmen i tåg, bussar och andra allmänna kommunikationsmedel är allmän plats enligt brottsbalken. Begreppet allmän plats i den betydelse det har enligt brottsbalken omfattar i sak väsendigen sådana utrymmen där offentiiga tiUstäUningar och aUmänna sammankomster äger mm och där det nuvarande knivförbudet gäller. Utanför begreppet allmän plats faller dels enskilda områden dit allmänheten inte har tillträde, dels skog och mark.

I och för sig är naturligtvis även andra avgränsningar tänkbara men jag anser inte att det finns anledning att frångå utredningens ställningstagande. En regel om allmän plats i enlighet med vad utredningen föreslär åstad­kommer ocksä enUgt min uppfatming ett knivförbud med en tilhäckligt gene­rell utformning. Mitt förslag är därför att det utvidgade förbudet skall, i likhet med vad som nu gäller gatusöidsvapen, avse innehav inom områden och andra utrymmen som utgör allmän plats enligt brottsbalken.

Vidare har utredningen föreslagit att knivförbudet i ett hänseende skall avse även sädana områden som inte kan sägas utgöra allmänna platser. Det gäller skolområden, där grandskole- eller gymnasieundervisning bedrivs. En skolbyggnad anses inte utgöra allmän plats. Skoloma är upplåtna för lärare och elever men i princip inte fritt tillgängliga för allmänheten. När det gäller skolgårdar kan naturligtvis utomstående bereda sig tillträde dit men i prak-

10


 


tUcen sker detta ofta i sä begränsad uts&äckning att det framstår som tveksamt       Prop. 1989/90:129 om skolgårdar kan sägas utgöra allmän plats.

I likhet med de remissinstanser som har berört frägan delar jag ufredning-ens uppfattning att knivförbudet bör gälla även inom skolområden. Det går inte att bortse frän att det finns skolelever som brakar vara beväpnade. Detta är naturligtvis oacceptabelt. Ett förbud mot att inom skolområden medföra knivar och andra farliga föremål skulle göra arbetsmiljön tryggare för såväl lärarna och övrig skolpersonal som elevema. I ett vidare perspektiv kan ett knivförbud som gäller i skolan påverka attityderna också hos andra än dem som vistas i skoloma. Det kan visserligen sägas att ett förbud av detta slag är mindre verkningsfuUt när det gäller elever som är under femton är, eftersom dessa inte kan straffas. Ett sådant förbud innebär emellertid ocksä att en kniv eller ett annat sådant farligt föremål som påträffas i skolan kan tas i beslag och förverkas oavsett innehavarens ålder. Som det är nu kan skolan ha egna regler som ger möjlighet att ta hand om knivar och andra farliga föremål hos elever i skolan, men dessa föremål mäste i sä fall återlämnas efter skoldagens slut.

Jag delar således ud-edningens uppfattning att det i lagen uttryckligen bör anges att knivförbudet gäller även inom skolområden där grandskole- eller gymnasieundervisning bedrivs. Detta innebär att förbudet också omfattar skolområden där sädan undervisning meddelas vuxna elever. Som exempel kan nämnas kommunal vuxenutbildning (komvux) och grandutbildning för vuxna (grandvux). Jag anser dock inte att det är nödvändigt att dessa särskil­da utbildningsformer uttryckligen anges i lagtexten.

Möjligheten att avgränsa ett förbud pä ett sådant sätt att detta inte blir allt­för långtgående tar jag upp när jag strax övergår till de undantag frän för­budsregeln som bör göras. Frägan om hur förbudet förhåller sig till de sär­skilda reglema om vissa stUetter m. m. återkommer jag ocksä sttax till.

Undantag frän innehavsförbudet

Ett mera generellt knivförbud måste naturligtvis utformas så att gräns­dragningsproblemen blir sä fä som möjligt. För att lagstiftningen inte skall framstå som verklighetsfrämmande och alltför långtgående bör emellertid förbudet förses med vissa undantag. Det måste lämnas utrymme för sädana innehav av kniv som de flesta anser vara legitima och naturliga och som det saknas anledning att förbjuda. Endast pä detta sätt är det möjligt att skapa för­ståelse hos aUmänheten för lagstifmingen.

Uttedningen föreslär undantag frän förbudet i tre fall. Dessa fall anknyter i sak nära till vad som gäller beträffande det nuvarande knivförbudet och för­budet mot att inneha gatustridsvapen. I lagrädsremissen föreslogs också i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag att undantag frän förbudet skulle gälla fall när det aktuella föremålet enligt särskilda föreskrifter ingär i utrastningen för viss tjänst eller visst uppdrag eller när föremålet vid tillfället behövs vid arbete eller för friluftsliv eller när innehavet annars med hänsyn till föremålets art och övriga omständigheter är att anse som befogat.

11

t2   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 129


 


Lagrådet har ifrågasatt om inte tillämpningen av lagen skulle underlättas, Prop. 1989/90:129 om det föreslagna undantaget för föremal som vid tUlfället behövs vid arbete eller för friluftsliv fick bedömas enbart utifrån synpunkten att befogade inne­hav skall vara straffria. Enligt lagrådet synes vissa i specialmotiveringen i lagrådsremissen närmare angivna situationer falla utanför det undantag som gäller arbete eller friluftsliv samtidigt som dessa situationer mänga gånger mäste anses innefatta just ett befogat innehav. Lagrådet har förordat att samdiga de situationer som avses falla under undantagsregeln som gäller arbete och friluftsliv i stället genereUt skaU bedöinas enligt den regel som tar sikte pä att innehavet skall anses som befogat.

Jag har förståelse för lagrådets synpunkter och anser att en justering av de berörda undantagsbestämmelsema bör göras. Mot den bakgranden förordar jag att undantagen frän innehavsförbudet förs samman till en enda bestäm­melse. Denna föreskrift bör dä ta sikte pä om föremålet enligt särskilda före­skrifter ingär i uttusming för viss tjänst eller visst uppdrag eUer om innehavet annars med hänsyn till föremälets art, innehavarens behov och övriga om­ständigheter är att anse som befogat.

Utformningen av undantagen innebär i realiteten ett totalt förbud mot kni­var som till sin typ inte har något normalt legitimt användningsområde, t. ex. springstiletter. Förbudet kommer ocksä att omfatta alla former av innehav för vilka det inte finns något godtagbart skäl, exempelvis knivar som bärs i självförsvarssyfte. En sädan avgränsning är ju ocksä just själva gmndtanken bakom det utvidgade förbud som jag nu föreslär.

Utanför förbudet faller däremot ett sådant innehav av kniv som framstär som rimligt och naturligt i samhäUet. Som exempel kan nämnas en hantver­kare som bär med sig sina arbetsredskap eller en person som annars bär med sig en kniv pä väg till eller frän ett arbete där kniven behövs. Att jägare, scouter eller annat friluftsfolk har med sig kniv mäste givetvis ocksä godtas från straffrättslig synpunkt. Från jägarhäll har under remissbehandlingen föreslagits att detta uttryckligen skall framgå av lagtexten, något som jag dock inte anser vara nödvändigt.

Vägledande för tillämpningen av den föreslagna regleringen av förbud mot innehav av kniv bör normalt kunna vara om det är fräga om ett sådant knivinnehav som typiskt sett ökar risken för våldsanvändning i samhället. Det torde i praktiken inte vara nägra särskilda svårigheter att urskilja dessa fall, och polisen bör givetvis i överensstämmelse med allmänna principer i tveksamma fall avstå från att ingripa. Över huvud taget bör knivförbudet tillämpas med förnuft och generositet, sä att det inte med fog kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den personliga sfären. Med en sädan praktisk tillämpning kan det enligt min mening inte resas invändningar mot förbudet frän rättssäkerhetssynpunkt.

Jag viU i detta sammanhang sludigen nämna att polismyndigheten i Stock­holm har tagit upp frägan om att ordningsvakter bör få rätt att ta i beslag egendom som innehas i soid mot knivförbudet. EnUgt rättegångsbalken (24 kap. 7 § andra stycket, jfr 27 kap. 4 § första stycket) har var och en befo­genhet att gripa den som begått ett brott på vilket fängelse kan följa och som

12


 


påttäffas på bar gärning eUer flyende fot samt att i samband med gripandet ta Prop. 1989/90:129 i beslag egendom. En ordningsvakt har aUtsä med stöd av dessa bestäm­melser möjlighet att ta i beslag egendom som innehas i söid mot kniv­förbudet, som enligt mitt förslag även i fortsätmingen skall vara sanktionerat med en straffbestämmelse med böter eller fängelse i högst sex månader i straffskalan. Att överväga ytterligare möjligheter för ordningsvakter att ta i beslag egendom anser jag mig inte ha tillräckligt underlag för i detta lagstiftningsärende. Erfarenheterna av den praktiska tillämpningen kan emellertid ge mig anledning att återkomma till frågan.

I det sammanhanget kan nämnas att särskilda åtgärder enligt lagrådets mening är påkallade för att följa utvecklingen och verka för enhetlighet i till­lämpningen av innehavsförbudet och undantagen frän detta. Lagrådet menar att ölägenheterna med den gräns för straffbarheten som blir följden av undantagsregeln för befogade innehav blir allvarligare när förbudet nu skall fä en avsevärt mycket större omfattning än tidigare. Ocksä jag vill betona vikten av att det kommer till stånd en enhedig tillämpning av det utvidgade innehavsförbudet. Jag avser att följa utvecklingen noga.

Sårskilt om inneltav av springstiletter och springknivar

Enligt stilettförordningen är det förbjudet för personer under 21 år att för­värva eller inneha springstiletter eller springknivar och förbjudet att överlåta eller uppläta dessa föremål till sädana personer. Med springstilett avses i förordningen ett stickvapen med klinga som genom en fjädermekanism eller någon hknande anordning eller pä grand av sin tyngd snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft. Med springkniv avses en pä motsvarande sätt konstmerad kniv. Reglema i förordningen kan sägas vila på samma tanke som knivlagen. Det är fräga om farliga och i princip onyttiga föremål som används för att skada andra (jfr prop. 1959:158 s. 4 f).

Jag delar utredningens uppfattning att det skuUe vara en fördel med en en­hetlig och gemensam reglering av knivlagens och stilettförordningens be­stämmelser. Det finns knappast nägra bärande skäl att ha olika regler för de båda typerna av föremal. En samlad reglering i fräga om sädana föremål som i princip bara är avsedda för våldsanvändning och inte har något egendigt nyttigt ändamål skulle ocksä göra regelsystemet enklare och mer över­skådligt. Flertalet av reglema i stilettförordningen bör därför, som utred­ningen har föreslagit, föras över till knivlagen.

Jag tar nu upp frägan om regleringen av innehav av springstiletter och springknivar samt vissa frågor som har samband med den. I avsnitt 2.3 behandlar jag frågan om förbud mot saluhällande och om ett generellt överlätelseförbud och tar även upp frägan om ett införselförbud.

Till en början ansluter jag mig till utredningens förslag att begreppen

springstilett och springkniv som nu finns i stilettförordningen skall föras

över till knivlagen. Jag föreslär emellertid att dessa begrepp definieras något

annorlunda än enligt nuvarande reglering och ocksä med en redaktionell

jämkning i förhällande till förslaget i lagrädsremissen. Med springstiletter

eUer springknivar bör sålunda avses stickvapen eller knivar som är konstru-

13


 


erade sä att klingan eller bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft. Prop. 1989/90:129 Bakgmnden till att denna justering bör göras är som jag inledningsvis har nämnt att det förekommit olika uppfattningar om s. k. butterflyknivar faller under stilettförordningen. Med butterflyknivar avses sädana knivar där ett tudelat skaft kan vikas fram över knivbladet. Knivbladet kan snabbt frigöras genom att skaftet fälls bakåt genom en handledsrörelse. Enligt konsument­verkets uppfattning bör butterflykniven genom sin konstraktion jämställas med de föremål som omfattas av stilettförordningen. Jag delar den uppfatt­ningen. Genom den nya utformning av begreppen springstilett och springkniv som jag förordar skall nägon tvekan inte behöva föreligga om att definitionen omfattar även denna typ av knivar.

Innehav av springstiletter eller springknivar kommer enligt uttedningens förslag automatiskt att omfattas av det föreslagna generella förbudet mot att inneha kniv pä allmän plats. I förhållande till stilettförordningens regler innebär detta en skärpning genom att förbudet kommer att gälla oavsett innehavarens ålder. Som ett par remissinstanser ställer sig kritiska till får ud-edningens förslag emellertid också den konsekvensen att det nuvarande innehavsförbudet för personer under 21 år skulle falla bort. Utredningen anser för sin del att detta inte torde föra med sig nägon praktisk skillnad i förhällande till nuvarande ordning beträffande springstiletter och spring­knivar. Enligt utredningen bör det föreslagna förbudet mot innehav på allmän plats och inom vissa skolområden, med en åtföljande möjlighet att beslagta och förverka egendomen, snarast öka möjligheterna att förhindra ungdomar frän att bära sädana föremål

Våldskommissionen har mot detta invänt att det är olämpligt att tillåta bam och ungdom att över huvud taget inneha föremål av detta slag. Ocksä för egen del ställer jag mig av olUca skäl tveksam till förslaget i denna del. Stilett­förordningens regler om förbud för personer under 21 är att inneha spring­stiletter och springknivar har gällt under läng tid och det har inte framkommit något som tyder pä att förbudet skulle vara omotiverat. Tvärtom mäste antas att detta förbud har haft en återhållande effekt pä ungdomars innehav av dessa föremål. Jag ser det vidare som angeläget att polisens möjligheter att ingripa mot sädana innehav inte begränsas. Med hänsyn härtill förordar jag att för­budet mot allt innehav av springstiletter och springknivar för personer under 21 är behålls. Jag återkommer strax (avsnitt 2.3) till frägan om ocksä förbu­det mot att överlåta föremål av detta slag till sädana personer bör finnas kvar.

Den särskilda straffbestämmelsen i 3 § stilettförordningen om vårdnads­havarens ansvar för att förhindra att bam under femton är innehar spring­stiletter eller springknivar anser utredningen inte behöver föras över till kniv­lagen. Väldskommissionen menar att en motsvarande reglering av pedago­giska skäl bör finnas kvar. Jag vill dock här peka pä att det i 23 kap. 6 § andra stycket BrB finns en generell regel om föräldrars och andras ansvar för att förhindra barn att begå brott. Denna bestämmelse har en liknande funktion som föreskriften i srilettförordningen i de aktuella situationerna, och jag kan därför ansluta mig till utredningens ställningstagande att nägon motsvarighet till den sismämnda föreskriften inte bör tas in i knivlagen.

14


 


Även de särskilda reglerna i stilettförordningen om beslag och förver- Prop. 1989/90:129 kände bl. a. i situationer där åtal inte väcks anserjag kan upphävas utan att behöva ersättas. I 27 kap. 7 § rättegångsbalken finns nämligen regler om beslag och i lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m. m. finns bestämmelser om förverkande i de fall där åtal inte väcks. I båda fallen gäller en värdegräns som numera är knuten till en tiondel av bas­beloppet (prop. 1988/89:124, JuU 25, rskr. 313, SFS 1989:653). I stilett­förordningen saknas visserligen en värdegräns, men jag delar utredningens uppfattning att detta saknar praktisk betydelse.

Innehav av s. k. gatustridsvapen

Som jag nyss har berört är innehav pä allmän plats av gatustridsvapen för­bjudet enligt den nuvarande bestämmelsen i 2 § knivlagen. Med gatustrids­vapen avses här knogjärn, batonger, kaststjämor och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. I förarbetena till knivlagen (prop. 1987/88:98 s. 17) ges ytterUgare exempel pä sådana föremål som omfattas av förbudet. Det rör sig sålunda också om sädana föremål som karatepinnar, sttypsnaror, rivhandskar, skarpslipade mejslar, blydaggar, s. k. precisionsslangbägar, morgonstjärnor, kedjor som har försetts med handtag samt ölburkar som har fyllts med cement. Ytteriiga­re exempel är tunga metallbälten, som är konstraerade för att kunna användas som slagvapen föratom som bälten. Avgörande för vad som skall hänföras till den förbjudna kretsen är att föremålet genom sin konstraktion är särskilt ägnat att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Det skall alltså vara fräga om föremål som typiskt sett är avsedda för våldsanvändning och som således inte har något annat naturligt legitimt användningsområde.

Vid remissbehandlingen av uttedningens delbetänkande förordade ett stort antal remissinstanser ett totalförbud, och i nyssnämnda proposition (s. 11) uttalade föredragande statsrådet att förbudet mot innehav på allmän plats var att uppfatta som ett första steg mot ett mera generellt förbud. Vid riksdags­behandlingen uttalades ocksä att det i och för sig skulle finnas fördelar med ett mera allmänt sådant förbud (JuU 1987/88:40 s. 4).

En fräga som utredningen har ställt sig är om gatustridsvapen över huvud taget har något existensberättigande. Uöningen har för sin del funnit att det nuvarande förbudet mot innehav pä allmän plats bör gälla ocksä inom skol­områden samt att det bör kompletteras med ett förbud mot import, saluhäl­lande och överlåtelse. Däremot menar utredningen att ett totalförbud skulle vara aUtför långtgående.

Utredningens bedömning har godtagits av nästan alla remissinstanser. Även om jag för egen del har svårt att se att gatustridsvapen har något egent­ligt existensberättigande stär det klart att en förbudslagstiftning inte bör gä längre än som är klart motiverat. I praktiken torde ett sådant förbud mot gatu­stridsvapen som utredningen har föreslagit ligga nära ett totalförbud. Av betydelse är ocksä att det nuvarande förbudet tycks ha fungerat bra och att konsekvensema av ett totalförbud kan vara svåra att överblicka. För en äter-

15


 


hällsam inställning talar även uppfattningen hos flertalet remissinstanser. Jag anser mig därför böra godta utredningens bedömning. Som jag kommer att behandla i avsnitt 2.3 anserjag i likhet med utredningen att det nuvarande förbudet i knivlagen mot att inneha gatustridsvapen bör kompletteras med restriktioner som tar sikte pä saluhällande. Jag tar där ocksä upp frägan om möjUgheten att införa ett införselförbud beträffande vissa gatustridsvapen.

Mitt förslag innebär således att förbudet beträffande gatustridsvapen kommer att sammanfalla med det utvidgade förbudet mot innehav av knivar och liknande föremål, vilket betyder att det kommer att gälla även inom skol­områden.

De undantagsbestämmelser som jag tidigare har behandlat bör formellt gäUa också gatustridsvapen, även om bestämmelsema i praktUcen kommer att fä ett väsentligt snävare tillämpningsområde i fräga om dessa. Det torde endast vara i sällsynta fall och under speciella omständigheter som det kan komma i fräga att tillämpa undantagsbestämmelsema när det gäller förbudet mot att pä allmän plats inneha gatustridsvapen, dvs. karatepinnar, kaststjär­nor, knogjärn och andra föremål som är avsedda för att skada andra och som i reaUteten saknar legitimt användningsområde.

I specialmotiveringen utvecklar jag närmare hur undantagsreglerna bör tiUlämpas.


Prop. 1989/90:129


2.3 Förbud mot olika former av hantering av springstilet­ter, springknivar och gatustridsvapen

Mitt förslag och ställningstagande: Saluhållande av springstiletter, springknivar och gatustridsvapen förbjuds i knivlagen. Något generellt överlätelse- eller importförbud beträffande sädana föremål införs inte i knivlagen; frägan om ett importförbud skall i stället regleras med stöd av en bestämmelse i vapenlagen. Det nuvarande förbudet mot att överlåta en springstilett eller springkniv till den som är under 21 är behälls och mot­svarande förbud införs beträffande gatustridsvapen.


Utredningens förslag överensstämmer med mitt när det gäller salu­hållande. Dessutom föreslår utredningen att förbudet i knivlagen skall om­fatta ocksä import och all överlåtelse av gatustridsvapen, springstiletter och springknivar. Utredningen föreslår att undantag från importförbudet beträf­fande gatustridsvapen skall göras för batonger.

Remissinstanserna tillstyrker eller lämnar genomgående förslaget utan erinran. Vissa synpunkter pä detaljutformningen av förslaget om ett import­förbud beträffande gatustridsvapen framförs dock frän nägra häll. General-tidlstyrelsen pekar pä svärighetema för tullpersonal att i vissa fall avgöra vad som skall anses som gatustridsvapen. Samlarförbundet Nordstjärnan och Svenska Vapenstiftelsen anser båda att möjlighetema att samla vissa udda


16


 


vapen, ofta av etnografiskt värde, inte bör försväras. Konsumentverket ifrå-       Prop. 1989/90:129 gasätter undantaget för batonger. BRÅ anser att ett förbud mot tillverkning av gatusöidsvapen bör införas.

Skälen för mitt förslag: Jag har i föregäende avsnitt behandlat frägan om att införa ett totalförbud för gatustridsvapen. I likhet med vad utredningen föreslär har jag stannat för att låta förbudet att inneha gatustridsvapen gälla enbart innehav pä allmän plats och inom skolområden. Som jag har nämnt i det föregäende anser jag dock att det är befogat att uttryckligen förbjuda vissa andra förfaranden med gatustridsvapen än innehav. Frägan är hur sädana förbud lämpligen bör utformas.

Av grandläggande betydelse i det sammanhanget är möjligheteraa au effektivt motverka en vidare spridning av gatustridsvapen. En väsentlig orsak till den utbredning som vapnen nu har fått tycks vara att det i vissa postorderkataloger saluförs föremål av klart väldsinriktad karaktär. Som utredningen anför måste en verksamhet som syftar till saluhållning av föremal som endast kan användas för våld mot andra människor anses som stötande. Samhällets avståndstagande mot sädana förfaranden bör tydligt markeras. Jag delar därför ud-edningens uppfattning att det bör införas ett förbud mot att bjuda ut gatustridsvapen till försäljning.

I stilettförordningen finns inget förbud mot att saluhälla springstiletter och springknivar. Med hänsyn tiU att dessa föremål är av lUcnande karaktär som gatustridsvapen framstär det emellertid som natiu-ligt att man inför ett sådant förbud även beträffande springstiletter och springknivar. En annan ordning skulle innebära en svårförklarlig skillnad i lagstiftningen. Förbudet mot att saluhålla springstiletter och springknivar bör utförmas i enhghet med vad som föreslås gälla beträffande gatusdidsvapen. Ett sådant förbud tar sikte på bl. a. åtgärder som annonsering och direktförsäljning i olUca former.

När det därefter gäller frägan om ett införselförbud för gatustridsvapen delar jag i och för sig uttedningens uppfattning att det inte heller finns skäl att tillåta import av sådana. Utredningens förslag har i den delen ocksä godtagits av samtliga remissinstanser. För att ett importförbud inte skall fä orimliga konsekvenser måste det dock förses med vissa undantag. Föratom det av utredningen föreslagna undantaget för vissa batonger för legal användning mäste enligt min mening undantag också göras för t. ex. sädana föremål som är avsedda att inga i museers eller enskilda personers vapensamUngar. Nägra remissinstanser har betonat att införsel för sädana syften inte fär försväras. Att i lagtexten ange nödvändiga undantag med tillräckligt tydliga avgräns­ningar är emellertid förenat med betydande svårigheter.

Jag vill i stället peka pä de möjligheter att reglera saken som ges i 1 § öedje stycket andra meningen vapenlagen. Enligt denna får regeringen före­skriva att bestämmelsema om skjutvapen i vapenlagen eller vissa av dem får tillämpas även i fräga om andra föremål som är särskilt ägnade att användas vid brott mot någons liv, hälsa eller personliga säkerhet. Bemyndigandet för regeringen innefattar i sak föremål som utgör gatustridsvapen (se prop. 1986/87:154 s. 15). Bestämmelsen, som infördes den 1 januari 1988, moti­verades med bl. a. att det frän rid till annan introducerades nya typer av

17


 


farliga föremål för marknadsföring och försäljning och att fräga kunde Prop. 1989/90:129 uppkomma om att införa kontrollsystem för mycket specifika anordningar som det frän lagtekniska synpunkter lämpade sig mindre väl att ange i en allmänt hållen lag av vapenlagens typ (prop. 1986/87:154 s. 14). Jag anser att liknande synpunkter kan anföras även här och att det därför inte bör införas något generellt införselförbud i knivlagen beträffande gatustrids­vapen. I stället har jag för avsUct att med stöd av bemyndigandet i vapenlagen återkomma tiU regeringen med frägan om ett införselförbud beträffande vissa gatustridsvapen (se 5 § första stycket 3 vapenlagen). Fördelen med en sädan lösning är bl. a. att det blir möjligt att pä ett klarare sätt avgränsa import­förbudets omfattning samtidigt som de generella reglema i vapenlagen om bl. a. undantag frän förbudet blir direkt tillämpliga.

Motsvarande synpunkter som jag nu har anfört om införselförbud beträf­fande gatustridsvapen gör sig gällande i fräga om springstiletter och spring­knivar. Min avsikt är att, om riksdagen antar de tUltänkta lagförslagen, återkomma till regeringen om ett förbud med stöd av det nyssnämnda bemyndigandet mot införsel av springstiletter och springknivar som kan träda i kraft samtidigt med den nya lagstifmingen.

Utredningen har även föreslagit ett utdyckligt förbud mot att överlåta gatustridsvapen. De viktigaste fallen där en överlätelse kommit till stånd torde emellertid träffas av det förbud mot saluhällande som jag redanhar föreslagit. Ansvar kan dessutom komma i fräga för överträdelse av förbudet mot innehav pä alhnän plats. Jag ser det därför inte som tilhäckUgt motiverat att dessutom införa ett generellt förbud mot överlätelse. Ett sådant förbud skulle i praktiken komma att avse överlåtelser mellan enskilda personer, och det är mycket tveksamt om det skulle komma att fä nägon praktisk betydelse. HärtUl kommer att det enligt min mening inte kan komma i fräga att införa ett förbud mot överlåtelser utan att samtidigt göra undantag för exempelvis enstaka överlåtelser av samlarobjekt. Min bedömning är därför att ett gene­rellt förbud mot att överlåta gatustridsvapen inte bör införas.

Enligt stilettförordningen gäller emellertid ett förbud mot att överlåta springstiletter eller springknivar till personer som är under 21 är. Jag anser det inte vara välbetänkt att nu upphäva detta förbud. Med hänsyn till att gatustridsvapen är av samma karaktär som springstiletter och springknivar bör ett motsvarande förbud gälla ocksä beträffande sädana föremål. Mitt förslag innebär sålunda att det i fortsättningen gäller förbud mot att överlåta springstiletter, springknivar och gatustridsvapen till personer som är under 21 år.

De nya reglema om förbud mot att saluhälla och överlåta föremål av det nu aktuella slaget bör tas in i knivlagen. Den samlade regleringen bedäffande springdletter och springknivar, som blir en följd av mina förslag, medför att stilettförordningen i likhet med vad ocksä utredningen föreslär kan upphävas.

18


 


3 Upprättade lagförslag                                  Prop. 1989/90:129

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag tiU

1.  lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål,

2.  lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot inne­hav av vissa stiletter m. m.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål.

Lagens tillämpningsområde har utvidgats till att avse även annat än innehav av olika föremål. Rubriken har därför ändrats till "lag om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål".

Straffbestämmelserna i 4 § är oförändrade. De innebär att den som upp-sådigen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader samt att det inte skall dömas till ansvar i ringa fall. Den nya utformningen av 1 och 2 §§ fär till följd att tiUämpningsomrädet för 4 § utvidgas tUl att omfatta, fömtom överträdelser av det generella inne­havsförbudet beträffande farliga föremål, även överträdelser av förbudet mot innehav av springstiletter och springknivar för personer under 21 är, mot överlätelse av springstiletter, springknivar och gatustridsvapen till sädana personer samt mot saluhållande av sädana föremål. Beträffande springstiletter och springknivar innebär 4 § en skärpning av straffskalan i förhällande till nuvarande förbud i stilettförordningen. När det gäller de omständigheter och principer som fär betydelse vid tillämpningen av 4 § kan hänvisas till vad som uttalades dä lagen infördes (prop. 1987/88:98 s. 18).

1§.

Knivar, andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att

användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas på allmän plats eller inom skolområde där grundskote- eller gymnasieundervisning be­drivs.

Förbudet i första stycket gäller inte, omföremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eUer om innehavet annars med hänsyn till föremälets art, innehavarens behov och övriga omständig­heter är att anse som befogat.

Stickvapen eller knivar som är konstruerade så att klingan etter bladet snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springstiletter eller spring­knivar) får inte innehas av personer under 21 år.

19


 


Förstastycket                                                               Prop. 1989/90:129

Bestämmelsen innebär att det blir förbjudet att pä områden som utgör allmän

plats enligt brottsbalken och inom vissa skolområden inneha knivar, andra

stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som

vapen vid brott mot liv eller hälsa. I tredje stycket finns dessutom ett särskilt

förbud för personer under 21 är att inneha springstiletter eUer springknivar.

De föremål som faller under bestämmelsen i första stycket är desamma som omfattas av 1 och 2 §§ i paragrafemas nuvarande lydelser. Till knivar räknas bl. a. slidknivar, dolkar och springknivar. I princip hör även arbets-och sportknivar dit i den mån undantagsregeln i andra stycket inte blir tillämplig.

Bajonetter och skarpslipade sablar liksom springstiletter är exempel på andra stick- och skärvapen, men även en del verktyg och andra braksföremål som genom sin konstmktion är ägnade att användas för att skada andra, t. ex. sylar, stämjärn och mejslar, träffas av bestämmelsen. Som framhölls dä lagen infördes (prop. 1987/88:98 s. 14) tar förbudet sikte på sädana föremål som kan utgöra vapen enligt 4 kap. 5 § BrB och som även avses i förverkanderegeln i 36 kap. 3 § 2 BrB.

Också s. k. gatustridsvapen, dvs. sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, omfattas av förbudet i första stycket. Dessa föremål har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) och omfattas också av förbudet enligt 2 § mot överlåtelse dll personer under 21 år och saluhällande.

Förbudet i första stycket i förevarande paragraf gäller innehav på allmän plats. Begreppet finns i 2 § i dess nuvarande lydelse och används i samma betydelse som i t. ex. brottsbalkens bestämmelse om förargelseväckande beteende (16 kap. 16 §). Den närmare innebörden av begreppet har berörts i avsnitt 2.2.

Bestämmelsen i första stycket utsträcker förbudet även till skolområden där grandskole- eller gymnasieundervisning bedrivs. Som har framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) tar bestämmelsen sikte också på vuxenformer av sädan undervisning. I den män ett skolområde skulle anses som allmän plats, t. ex. genom att det pä andra tider än dä undervisning bedrivs används som parkeringsplats, gäller förbudet givetvis ocksä direkt enligt huvudregeln.

Andra stycket

Här anges vissa undantag frän förbudet i första stycket. Undantagen anknyter, med de skillnader som föranleds av att knivförbudet har utsträckts dll att gälla allmän plats och skolområden, ganska nära till motsvarande undantag som nu finns för knivar och gatusöidsvapen. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2) har utformningen av undantagen gjorts något annorlunda än i lagrådsremissen.

Undantaget beträffande sädana föremål som enligt särskilda föreskrifter ingär i utrastning för viss tjänst eller visst uppdrag har i sak oförändrat förts

20


 


över frän nuvarande 2 § som gäller gatusöidsvapen. Bestämmelsen tar sikte       Prop. 1989/90:129 pä exempelvis en batong som bärs med stöd av en reglementsenlig befogen­het, t. ex. av poliser, väktare eller ordningsvakter (jfr prop. 1987/88:98 s. 17).

Det andra undantaget gäller innehav som annars med hänsyn till före­målets art, innehavarens behov och övriga omständigheter är att anse som befogat. Behovet är i dessa fall avsett att hänföra sig till i första hand arbete eller friluftsliv. Det saknar här betydelse om ett arbete utförs yrkesmässigt eller privat. Innehav av knivar och liknande föremål mäste ocksä i stor utsttäckning anses befogat i samband med t. ex. jakt, fiske, sport, idrott och camping. Det bör vara tillräckligt att det framstär som namrligt att personen bär med sig föremålet med hänsyn till något arbete eller friluftsliv som han är, har varit eller kommer att bli engagerad i. Som exempel kan nämnas en hantverkare som under en hel arbetsdag bär med sig knivar och andra arbetsredskap som han vet kommer att behövas i arbetet. Det mäste dock krävas att kniven eller redskapet till sin typ behövs för det arbete eller det friluftsliv som är aktuellt i det särskilda fallet. Som ytterligare exempel kan här nämnas att en kniv som används inom ett skolområde, t. ex. vid slöjdundervisning, ocksä är avsedd att vara undantagen från förbudet. Föremål som inte har något praktiskt användningsområde i sammanhanget skall naturligtvis inte undantas.

Vad som uttalades då lagen infördes (prop. 1987/88:98 s. 16) som exempel pä situationer där föremålets art och övriga omständigheter gör undantagsregeln tillämplig har naturligtvis principiell gildghet även för det ut­vidgade knivförbudet.

Undantaget tar generellt sikte på sådana innehav av knivar som framstår som legitima och naturliga utifrån en mera allmän samhällelig bedömnings­grand, t. ex. de som omfattas av nuvarande andra stycket punkt 1. Vid den bedömningen är naturligtvis allmänt sett föremälets art av stor betydelse liksom det sammanhang i vilket föremålet innehas. I de flesta fall mäste exempelvis innehav av en mindre fickkniv, typ pennkniv, godtas. Endast om det finns speciella omständigheter som gör att det fmns en mera påtaglig risk för att kniven kommer att användas som vapen är innehav av sådana knivar avsedda att omfattas av förbudet. Ocksä en mindre slidkniv, t. ex. en s. k. morakniv, bör kunna godtas i mänga sammanhang. Detta gäller dock inte vid exempelvis nöjestillställningar, idrottsevenemang, färd med allmänna kom­munikationsmedel eller andra sammanhang där mänga människor träffas eller uppehåller sig.

Beträffande springstiletter, springknivar och gatustridsvapen är läget naturligtvis ett helt annat. Innehav av sädana föremål pä allmän plats bör knappast någonsin kunna godtas. I praktiken gäller således ett totalförbud riiot att inneha föremål av detta slag pä allmän plats och inom skolområden. Pä gmnd av bestämmelsen i tredje stycket gäller dessutom att varje innehav av springstiletter eller springknivar är förbjudet för personer under 21 år.

När det gäller tillämpningen generellt av undantagen enligt andra stycket kan hänvisas till vad som uttalades dä lagen infördes (prop. 1987/88:98 s.

21


 


16). Tillämpningen skall sålunda ske med förnuft och generositet sä att för-       Prop. 1989/90:129 budet inte med fog kan uppfattas som ett otUlbörligt ingrepp i den personliga friheten. Ytterst är ju syftet med förbudsbestämmelsen mte nägot annat än att minska risken för våldshandlingar där vapen kommer tUl användning.

Tredje stycket

Bestämmelsen är ny i paragrafen. Den innebär ett totalförbud för personer under 21 är att inneha springstiletter och springknivar. Föreskriften mot­svarar det innehavsförbud som nu finns i stilettförordningen. Definitionen av vad som skall anses som springstilett och springkniv har justerats i syfte att klargöra att även s. k. butterflyknivar omfattas av förbudet.

Knogjärn, kaststjämor eller andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa samt springstiletter eller springknivar fär inte överlåtas tUl personer under 21 är eller saluhållas.

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2. 3). Paragrafen i sin nuvarande utformning innehåller förbud mot innehav av gatustridsvapen pä aUmän plats. Dessa bestämmelser motsvaras av 1 § i dess nya lydelse. I stället innehåller nu förevarande paragraf regler om förbud mot att saluhälla springstiletter, springknivar och gatustridsvapen samt mot att överlåta sädana föremål till personer under 21 är. Förbudet mot att saluhälla springstiletter och springknivar är en nyhet i förhållande till stilettförord­ningen. Paragrafens lydelse har i jämförelse med lagrädsremissen justerats i enhghet med lagrådets förslag.

Med saluhällande avses att bjuda ut varan tUl försäljning, t. ex. genom an­nonsering eller exponering i skyltfönster.

Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller saluhällits i strid mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.

Förverkanderegeln i denna paragraf kompletteras av de allmänna reglema i 36 kap. BrB om förverkande.

Förverkande fömtsätter normalt att nägon har gjort sig skyldig till brott enligt denna lag men som framgår av bestämmelsen är det tilhäckligt att nägot av förbuden faktiskt har överträtts. Att föremål av det aktuella slaget innehafts av nägon som är under femton år och som därför enligt 1 kap. 6 § BrB inte kan dömas till påföljd utesluter uite heller att ett förverkande kan ske med beaktande av 36 kap. 13 § BrB. Förverkande kan i vissa fall ocksä ske med tillämpning av den särskilda bestämmelsen i 36 kap. 3 § 2 BrB. Det torde kunna bli aktuellt när nägon innehar ett farligt föremål pä ett område eller i en lokal som inte utgör allmän plats och där risk kan anses föreligga för att föremålet skall komma tiU användning vid brott mot Uv eller hälsa.

22


 


Som framhölls då lagen infördes (prop. 1987/88:98 s. 19) torde ett för-       Prop. 1989/90:129 verkande i allmänhet vara att anse som uppenbart oskäHgt när det är fråga om ringa fall enUgt 4 §, således dä nägot sttaffansvar inte blir aktuellt.

I fräga om användningen av tvångsmedel hänvisas rill vad som uttalades dä lagen infördes (a. prop. s. 19).

4.2 Förslaget till lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Lagen innebär att stilettförordningen upphävs. Flertalet bestämmelser har förts över till knivlagen. Här kan hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitten 2.2 och 2.3) och rill specialmoriveringen till ändringama i kniv­lagen.

Stilettförordningen innehåller regler som enligt regeringsformen (se 8 kap. 3 §) faller inom riksdagens föreskriftsomräde. Frägan om att upphäva förordningen bör därför underställas riksdagen.

5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen tUl

1.  lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål,

2.  lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot inne­hav av vissa stiletter m. m.

6     Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

23


 


Sammanfattning av utredningens förslag (i nu aktu-     Prop. 1989/90:129
ella delar)
                                                      Bilaga i

I lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra -farliga föremål (knivlagen) finns regler om förbud mot att inneha knivar vid offentliga tUlställningar och aUmänna sammankomster. Förbudet gäller också i fräga om andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa. Lagen innehäller dessutom förbud mot att pä allmän plats inneha vissa mycket farliga vapen, s. k. gatustridsvapen.

Knivlagen trädde i kraft den 1 juni 1988. Lagen grandades pä förslag i va-penuöredningens delbetänkande (SOU 1987:61) Knivförbud.

När knivlagen infördes övervägdes att låta knivförbudet tillämpas generellt pä allmän plats. Det ansågs dock svårt att avgränsa det straffbara området sä att kraven pä rättssäkerhet och effektivitet tiUgodosägs. Det förekommer ju i stor utsttäckning att folk pä allmän plats bär kniv för ändamål som framstår som naturliga och legitima och som det inte finns skäl att förbjuda, t. ex. för arbete eller friluftsakriviteter. Detta var anledningen dll att förbudet begränsades till offentiiga tillställningar och allmänna sammankomster, där avgränsningsproblemen ansågs lättare att bemästta.

Som jag aviserade i betänkandet Knivförbud har jag nu gjort en utvärdering av knivlagen. Samdiga polismyndigheter har tillfrägats om sina erfarenheter av lagens tillämpning. Den allmänna uppfattningen synes vara att det nuvarande, begränsade knivförbudet inte vållat nägra problem i fräga om tillämpningen men att dess effektivitet som redskap i kampen mot väldsbrottsligheten är begränsad. En majoritet av myndighetema har förordat att knivförbudet sträcks ut till att omfatta allmän plats på samma sätt som redan gäller i fräga om förbudet mot gatustridsvapen. Bl. a. har det framhållits frän polisen att den mest överhängande risken för våld med knivanvändning inte föreligger pä platsen för en tillställning eller samman­komst utan snarare bland personer som samlats utanför och som därför inte berörs av det nuvarande knivförbudet.

Efter att ha tagit del av de olika reaktionerna pä knivförbudet och studerat hur det fungerat i det praktiska poUsarbetet är jag nu beredd att föreslå ett mer omfattande förbud mot att bära kniv. Jag tar dä ocksä hänsyn till vad som redovisats om väldsbrottslighetens utveckling i den kriminologiska forskningen (se en uppsats i detta ämne av docenten P O Wicksttöm, fogad som bilaga tiU betänkandeO.

Jag föreslär att förbudet mot innehav av knivar m. m. , som i dag är begränsat till offentUga tillställningar och allmänna sammankomster, utsfräcks till att gälla genereUt på allmän plats. Jag avser här aUmän plats i den vidsträckta mening som begreppet har i brottsbalken och som omfattar varje plats utom- eller inomhus som är upplåten eller annars frekventeras av allmänheten. Exempelvis gator, parker och för aUmänheten tillgängliga delar av restauranger, hotell, affärer, biografer, idrottsplatser, tåg eller bussar.

24


 


Som allmän plats räknas inte enskilda områden och inte heller skog och       Prop. 1989/90:129
mark.
                                                                          Bilaga 1

Liksom i dag bör förbudet, föratom knivar, omfatta andra stick- och skärvapen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot Uv eller hälsa.

Från förbudet bör undantag göras om föremålet vid tillfallet innehas för användning vid arbete eller friluftsaktivitet eller om innehavet med hänsyn rill föremålets art och övriga omständigheter är att anse som befogat. Utanför förbudet bör ocksä falla föremål som enligt särskilda föreskrifter ingår i utmstning för viss tjänst ellet visst uppdrag, exempelvis en batong som en polisman bär i tjänsten.

Med en sådan utformning av reglema om knivförbud pä allmän plats kommer förbudet att i första hand träffa knivar som till sin typ inte har nägot acceptabelt användningsområde, t. ex. kastknivar och stiletter. Det kommer ocksä att omfatta knivar som förekommer i sammanhang där det inte finns nägot naturligt behov av att bära kniv, exempelvis knivar som bärs för "självförsvar". Däremot hindrar regeln inte att t. ex. en hantverkare bär med sig kniv pä väg till eller från ett arbete där kniven behövs. Att jägare, scouter eller annat friluftsfolk bär med sig en kniv som de behöver vid en friluftsaktivitet som de är pä väg tdl eller frän skall givetvis ocksä vara sttaffritt.

Regeln om knivförbud bör gälla även inom skolområde där grandskole-eller gymnasieundervisning bedrivs.

Under den föreslagna regeln om knivförbud på allmän plats och inom skolområde faller ocksä s. k. gatustrids vapen, som redan i dag är förbjudna pä allmän plats genom en särskild regel i knivlagen. Med gatustridsvapen menas t. ex. karatepinnar, kaststjärnor och knogjärn. Jag föreslår en skärpning i fräga om dessa vapen. Det bör i fortsättningen vara förbjudet att dll riket införa, saluhälla och överlåta gatustridsvapen. Vi kommer då att slippa se sädana vapen exponeras i postorderkataloger och skyltfönster.

För ett visst slag av farliga vapen, stiletter, gäller i dag liknande regler i förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. (stilettförordningen). Jag föreslär att stilettförordningen upphävs och att stiletter i fortsättningen regleras pä samma sätt som gatustridsvapen genom regler i knivlagen. I fortsättningen kommer dä att gälla förbud mot att inneha stiletter pä allmän plats samt mot att importera, saluhälla och överlåta stiletter.

25


 


Utredningens lagförslag (i nu aktuella delar)


Prop. 1989/90:129 Bilaga 2


1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål dels alt 1,2,4 och 5 §§ skall ha följande lydelse, dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 2 a §, av följande lydelse.


Nuvarande lydelse



Föreslagen lydelse


 


friluftsaktivitet eller 3. om innehavet annars med hänsyn till föremålets art och övriga omstän­digheter är att anse som befogat.


Knivar, andra stick- och skärva­pen och andra föremål som är ägna­de att användas vid brott mot liv eller hälsa får inte innehas vid offentliga tillställningar som avses i aUmänna ordningsstadgan (1956:617) eller vid allmänna sammankomster som avses i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster.

Förbudet i första stycket gäller inte,

1.  om innehavet står i överens­stämmelse med ändamålet med till­ställningen eller sammankomsten,

2.   om föremålet skall användas vid arbete på platsen eller


Knivar, andra stick- och skärva­pen och andra föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa fär inte inne­has pä allmän plats.

Förbudet i första stycket gäller även inom skolområde där grand­skole- eller gymnasieundervisning bedrivs.

Förbudet i första och andra styck­ena gäller inte,

1. om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag,

2. om föremålet vid tillfätlet inne­has för användning vid arbete etter


 


Utöver vad som följer av 1 § gäller förbud mot att på allmän plats inneha knogjärn, batonger, kaststjär­nor och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som va­pen vid brott mot liv eller hälsa.


Följande föremål fär inte införas till riket, saluhållas eller överlåtas, nämligen

1. knogjärn, kaststjämor och and­ra sådana föremål som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa (gatustrids­vapen),

2. springstilett eller springkniv,

3. föremål som har en sådan lik­het med ett brukbart skjutvapen att det lätt kan förväxlas med ett sådant (vapenattrapp).


26


 


2a§


Förbudet i första stycket gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingär i utrustning för viss tjänst eller visst uppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till särskilda omständigheter måste an­ses uppenbart befogat.


Med springstilett etter springkniv avses i denna lag stickvapen med klinga som med fjädermekanism eller liknande anordning eller på grund av sin tyngd snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sin skaft.

Förbudet i första stycket 1 gäller inte ifråga om batonger.


Prop. 1989/90:129 Bilaga 2


Föremål som avses medförbudet i 2 §får inte förvaras pä tullager eller i frihamn eller tas om hand på sätt som avses i 8 § första stycket tullagen (1987:1065). I övrigt gäller lagen (1973:980) om transport, för­varing och förstöring av införsel-reglerade varor m. m.

4§


Den som uppsädigen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte till ansvar.


Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 § eller mot förbudet mot saluhållande och över­låtelse i 2 § skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader. I ringa fall döms inte tiU ansvar.

Om påföljd för olovlig införsel av föremål som avses i 2 § eller försök därtiU stadgas i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.


5§


Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.


Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 § eller som satuhållits etter överlåtits i strid mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.


 


Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.


27


 


2 Förslag till                                                                  Prop. 1989/90:129

Bilaga 2 Lag om upphävande av förordningen (1959:312) om

förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom föreskrivs att förordnmgen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni månad 1990.

Denna lag träder i kraft den 1 juU 1990.

28


 


Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål


Prop. 1989/90:129 Bilaga 3


Härigenom föreskrivs i fräga om lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farliga föremål dels att rabriken skall ha följande lydelse, dels att 1,2 och 5 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse                Föreslagen lydelse

Lag (1988:254) om förbud mot   Lag (1988:254) om förbud be-

att i vissa fall inneha kiuvar och and-     träffande knivar och andra farliga
ra farliga föremal.
                 föremål.

Knivar, andra stick- och skärva- Knivar, andra stick- och skärva­
pen och andra föremal som är ägna-
pen och andra föremål som är ägna­
de att användas som vapen vid brott
de att användas som vapen vid brott
mot liv eller hälsa får inte innehas
mot liv eller hälsa får inte innehas på
vid offentliga tillställningar som av-
allmän plats eller inom skolområde
ses i allmänna ordningsstadgan
där grundskole- etter gymnasieun-
(1956:617) eller vid allmänna sam-
     dervisning bedrivs,
mankomster som avses i lagen
(1956:618) om allmänna samman­
komster.

Förbudet i första stycket gäller Förbudet i första stycket gäller

inte,                                                                 inte,

1. om innehavet står i överens- 1. om föremålet enligt särskilda stämmelse med ändamålet med till- föreskrifter ingår i utrustning för ställningen eller sammankomsten,     viss tjänst eller visst uppdrag,

2. om föremålet skall användas 2. om föremålet vid tillfället be-vid arbete på platsen eller      hövs vid arbete eller för friluftsliv

eller

3.   om innehavet annars med hänsyn till föremälets art och övriga omstän­
digheter

är att anse som befogat.

Stickvapen med klinga som med fjädermekanism eller liknande anord­ning eller annars är konstituerat så att det snabbt kan fällas eller skjutas ut ur sitt skaft (springkniv eller spring­stilett) får inte innehas av den som är under 21 år.

29


 


Utöver vad som följer av 1 § gäl­ler förbud mot att på allmän plats inneha knogjärn, batonger, kaststjär­nor och andra sädana föremål som är särskilt ägnade att användas som va­pen vid brott mot liv eller hälsa.

Förbudet i första stycket gäller inte om föremålet enligt särskilda föreskrifter ingår i utrustning för viss tjänst eller visst nqppdrag eller om innehavet annars med hänsyn till särskilda omständigheter måste an­ses uppenbart befogat.


2§

Knogjärn, kaststjämor eller andra sådana föremål som är särskih ägna­de att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa (gatustridsvapen) samt springknivar eller springstiletter får inte överlåtas till personer under 21 år eller saluhällas.


Prop. 1989/90:129 BUaga 3


 


Knivar eller andra föremal som innehafts i strid mot 1 eller 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.


Knivar eller andra föremål som innehafts i strid mot 1 § eller som överlåtits eller saluhållits i strid mot 2 § skall förklaras förverkade, om det inte är uppenbart oskäligt.


 


Denna lag öder i kraft den 1 juli 1990.


30


 


2. Förslag till                                                                Prop. 1989/90:129

Lag om upphävande av förordningen (1959:312) om för­bud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Härigenom föreskrivs att förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m. skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1990.

Denna lag öder i kraft den 1 juli 1990.

31


 


Lagrådet      .                                                 Prop. 1989/90:129

Bilaga 4

Utdrag ur protokoll vid sammanttäde 1990-03-14

Närvaiande: justitierådet Böret Palm, regeringsrådet Bertil Wemer, justi­tierådet Lars K Beckman.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 15 febraari 1990 har regeringen pä hemställan av statsrådet Laila Freivalds beslutat inhämta lagrä­dets ytttande över förslag tiU

1.  lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i vissa fall inneha knivar och andra farUga föremål,

2.  lag om upphävande av förordningen (1959:312) om förbud mot inne­hav av vissa stUetter m. m.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Sten Falkner.

Förslagen föranleder följande ytöande av lagrådet:

Förslaget tid lag om ändring i lagen (1988:254) omförbud mot att i vissa fad inneha knivar och andra farliga föremål

1  §

Ett tota Iförbud mot innehav pä allmän plats av knivar och alla andra föremål som skulle kunna användas för att skada annan till liv och hälsa mäste oundvikligen komma att ingripa i det dagliga livet pä ett sätt som inte kan accepteras frän vare sig enskild eller allmän synpunkt. Det är tillräckligt att hänvisa till att, såsom också påpekas i remissen, sådana verktyg som mejslar och stämjärn hör till de föremål som omfattas. Det uttalas i remissen (se spe­cialmotiveringen tiU 1 §) att tillämpningen av de undantagsbestämmelser som föresläs skall ske med förnuft och generositet sä att förbudet inte med fog kan uppfattas som ett otillbörligt ingrepp i den pesonUga friheten och att det ytter­sta syftet inte är något annat än att minska risken för våldshandlingar där vapen kommer till användning. Ett sådant uttalande kan inte hindra att om lagföring sker i fall som formellt innefattas i lagtexten det innehav som påtalas måste föranleda straffansvar.

Med remissförslaget, som i den delen har en motsvarighet när det gäller förbudet enligt 1 § i nu gällande lydelse, kommer gränsdragningen för kri­minalisering ytterst att bero av en subjektiv tolkning av begreppet "befogat" innehav i 1 § andra stycket 3 remissförslaget. Ölägenheterna med en så oklar gräns för straffbarhet blir allvarligare när förbudet nu skall få en avsevärt mycket större omfattning än tidigare. Särskilda åtgärder för att följa utvecklingen och verka för enhetlighet i tillämpningen är enligt lagrådets mening påkallade.

I andra stycket 1 och 2 i förslaget till ny lydelse av 1 § har angetts tvä mera konkreta undantag som i och för sig får anses vara exempel på befogade

32


 


innehav. Det första, som har en motsvarighet i 2 § andra stycket i nuvarande Prop. 1989/90:129 lydelse, torde inte välla nägra tillämpningsproblem. Om undantaget under 2 - Bilaga 4 "om föremålet vid tUlfället behövs vid arbete eller för friluftsliv" - sägs i re­missen bl.a. att det, för att undantaget skall gälla, bör vara tillräckligt att per­sonen bär med sig föremålet med häns)m dll nägot arbete eller friluftsliv "som han är, har varit eller kommer att bli engagerad i". Uttalandet synes alltför långtgående i förhällande till lagtexten. Samtidigt mäste simationer som täcks av motivuttalandet men inte av lagtexten mänga gånger kunna anses innefatta just ett befogat innehav. Det förefaller svårt att i lagtext ge uttryck för de situationer som tydligen avses med punkten 2 och lagrådet ifrågasätter, om inte tillämpningen av lagen snarast skulle underlättas om dessa fall, pä samma sätt som alla övriga fränsett dem under punkt 1, finge bedömas enbart utifrån synpunkten att befogade innehav skall vara straffria.

2§

I paragrafen används för knogjärn, kaststjämor eller andra föremål, som är särskilt ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, sam­ lingsbeteckningen "gatustridsvapen". Dä denna beteckning enligt lagrädets uppfattning leder tanken till helt andra typer av vapen och helt andra förhål­landen än som här avses föreslär lagrådet att den utgär ur lagtexten.

Förslaget tiU lag om upphävande avförordningen (1959:312) omförbud mot innehav av vissa stiletter m. m.

Förslaget lämnas utan erinran.

33


 


Innehåll                                                                      Prop. 1989/90:129

s.

Proposition..................................................................      1

Propositionens   huvudsakliga  innehåll.............................. .... 1

Propositionens   lagförslag.............................................. .... 2

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990          5

1     Inledning................................................................. .... 5

2     Allmän   motivering....................................................      7

 

2.1    Allmänna   utgångspunkter...................................... .... 7

2.2    Ett utvidgat förbud mot att inneha knivar och andra farUga föremål                  8

2.3    Förbud mot olika former av hantering av springstiletter, springknivar och gatustridsvapen         16

 

3     Upprättade   lagförslag.............................................. ... 19

4     Specialmotivering   ................................................... ... 19

4.1 Förslaget tiU lag om ändring i lagen (1988:254) om förbud mot att i       

vissa fall inneha knivar och andra farliga föremal......... ... 19

4.2 Förslaget till lag om upphävande av förordningen (1959:312) om för-     

bud mot innehav av vissa stiletter m. m................... ... 23

5     Hemställan............................................................... ... 23

6     Beslut......................................................................    23

Bilagor

BUaga 1     Sammanfattning av utredningens förslag (i nu aktuella delar)                  24

Bilaga 2     Utredningens lagförslag (i nu aktuella delar)......     26

Bilaga 3     Lagrädsremissens   lagförslag..........................     29

Bilaga4     Lagrådets   yttrande.......................................    32

Norstedts Tryckeri, Stocktiolm 1990                                                                                                                     34