Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 15 febmari 1990.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Odd Engström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Det föreslås att de nuvarande förbuden mot utländskt ägande i bankaktiebolag, finansbolag och fondkommissionsbolag skall upphävas. I stället skall 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag m.m. tillämpas. Som övergångsbestämmelse föreslås att förbudet mot utländskt ägande skall fortsätta att gälla till dess att aktieägama på bolagsstämma har beslutat att aktiema eller en viss del av dessa skall vara fria och beslutet har registrerats. Ett sådant beslut innebär en ändring av bolagsordningen och skall godkännas av regeringen före registrering. For försäkringsaktiebolag, där det för närvarande inte gäller någon begränsning av möjlighetema till utländskt ägande, föreslås inte någon förändring.

Vidare föreslås att den s.k. behovsprövningen vid beviljande av oktroj för bankverksamhet skall tas bort. Oktrojprövningen skall i fortsättningen vara rent kvalitativ och inriktas på bankens organisation, ägarförhåUanden, kapitalstyrka och ledning m.m. Oktroj skall beviljas om det kan antas att den planerade verksamheten kommer att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

De förslag om generella ägarbegränsningar i bank- och försäkringsaktiebolag som kreditmarknadskommittén och försäkringsverksamhetskom-mittén lagt fram genomförs inte.

Utländska bankföretag kan för närvarande vara verksamma i Sverige genom ett helägt dotterbolag. I propositionen föreslås att utländska banker efter tillstånd av regeringen också skall kunna inrätta en filial här. För filialens verksamhet skall gälla i allt väsentligt samma regler som för svenska banker.

Slutligen föreslås i propositionen en möjlighet för svenska rättssubjekt att

1 Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

Ett utländskt bankföretag får endast efter tillstånd av regeringen driva verksamhet från kontor eller annat fast driftställe här i riket. Sådan verksamhet får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse.

Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillståndskaU lämnas om ändamålet kan anses vara tid nytta för bankväsendet eller det allmänna. Bestämmelser om bankaktiebolags förvärv av aktie eller andel i utländskt bankföretagfinns i 2 kap. 6 § första stycket 1.

Ett utländskt bankföretag får

1. efter tillstånd av regeringen
driva bankrörelse från avdelnings
kontor med självständig förvaltning
(filial) eller

2. efter anmälan tdl bankinspek
tionen driva verksamhet, som huvud
sakligen avser representation och
förmedhng av banktjänster, från
kontor eller annat fast driftställe (re
presentationskontor).

Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet.

Tillstånd tidfilialetablering enligt första stycket 1 och andra stycket skall lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Bestämmelser om bankaktiebolags förvärv av aktier eller andelar i utländska bankföretagfinns i 2 kap. 6 § första stycket 1.

För utländska bankers verksamhet genom filial i Sverige gäller bestämmelserna i denna lag i tillämpliga delar. I övrigt gäller för sådana företag lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

2 kap.

5§ En bank får förvärva ett bankaktiebolags eller en sparbanks rörelse, om övertagandet inte kan anses vara till skada för det allmänna. Om förvärvet avser hela eller en inte obetydlig del av rörelsen krävs det att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen lämnar tillstånd till förvärvet.

Ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag får dock inte överta en svenskägd bankrörelse.

7§' En sparbank och en central föreningsbank får endast efter tillstånd av bankinspektionen medverka vid emission av aktier, förlagsbevis eller förlagsandelsbevis på den allmänna marknaden.

Ett bankaktiebolag, en sparbank Ett bankaktiebolag, en sparbank,

eller en central föreningsbank som en central föreningsbank och ett ut-

medverkar vid emission av aktierpå ländskt bankföretag med filial här i

den allmänna marknaden får för- /an

värva aktier som ingår i emissionen av aktier på den allmänna markna-

men skall avyttra dessa så snart det den, får förvärva aktier som ingår i

lämpligen kan ske och senast ett år emissionen men skall avyttra dessa

efter förvärvet. Om särskilda skäl så snart det lämpligen kan ske och

föreligger, kan bankinspektion senast ett år efter förvärvet. Om sär-

medge att aktiema får innehas skilda skäl föreligger, kan bankin-

längretid. spektionen medge att aktiema får

innehas längre tid.

En bank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse får, för att underlätta rörelsen, i samband med denna förvärva aktier, emissionsbevis samt andelar i aktiefonder och ekonomiska föreningar. Banken får inte inneha sådana värdepapper till högre anskaffningsvärde än som anges i 16 § första stycket fondkommissionslagen (1979:748). Om en bank som driver fondkommissionsrörelse ingår i en koncem, i vilken också ingår fondkommissionsbolag eller annan bank som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse, gäller dessa begränsningar för koncemen i dess helhet. I sådant fall skall banken till bankinspektionen anmäla vilka värdegränser som bestämts för de olika företagens innehav av värdepapper. Om synnerliga skäl föreligger kan bankinspektionen medge att banken får inneha värdepapper i större omfattning än vad som anges i nämnda paragraf

6 kap.

2§

En banks firma skall tydligt skilja En banks firma skall tydligt skilja
sig från andra ännu bestående fir- sig från andra ännu bestående fir
mor, som är införda i bankregistret, mor, som är införda i bankregistret,
samt från benämningar på ut- samt från benämningar på ut
ländska bankföretag, som är allmänt ländska bankföretag, som är allmänt
kända i Sverige. För registrering av kända i Sverige. Firman för ett

'Senaste lydelse 1988:545. 4

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen

1. i Sverige driver bankrörelse
utan att vara berättigad till detta,

2. för ett utländskt bankföretags
räkning förestår en verksamhet som
utan tillstånd enligt 1 kap. 4 § drivs
från ett kontor eller något annat fast
driftställe i Sverige.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 §om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen i Sverige driver bankrörelse utan att vara berättigad till detta.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 § om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank,

2. för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan anmälan enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 drivs från ett representationskontor i Sverige,

3. bryter mot bestämmelsen om

2 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618) dels att 3 kap. 3 § skall upphöra att gälla,

dels att 1 kap. 5 §, 2 kap. 3 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 8 § och 11 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse, delsati det i lagen skall föras in ett nytt kapitel, 12 kap., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5§' Ingår ett bankaktiebolag i en koncern, där moderbolaget inte är bank, skall bestämmelserna i bankrörelselagen (1987:617) om banks rörelse och om tillsyn av bank samt bestämmelsema i denna lag om banks ledning gälla för moderbolaget i tillämpliga delar och för övriga företag, som om de vore dotterföretag till bank. Begränsningarna i fråga om banks rörelse skall avse företagen gemensamt. Koncernbidrag får ges endast efter medgivande av bankinspektionen.

Vad som sägs i 3 kap. 3 § om förbud att förvärva aktier i bankaktiebolag gäller även beträffande förvärv av aktier i ett sådant moderbolag som a vses i första stycket.

Om det finns synnerliga skäl, får Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller, efter regeringens regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen bemyndigande, bankinspektionen medge undantag från bestämmel- medge undantag från bestämmelsema i första och andra styckena. sema i första stycket.

2 kap.

3§

Stiftarna skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att bolagsordningen överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Om regeringen finner den plane- Regeringen skall stadfästa bolags-

rade rörelsen vara nyttig för det all- ordningen och bevilja oktroj, om den

manna stadfäster regeringen bolags- planerade rörelsen kan antas

ordningen samt beviljar oktroj för en komma att uppfylla kraven på en

tid av högst tio år och därutöver till sund bankverksamhet,
det löpande räkenskapsårels slut.

3 kap.

2§

Aktier kan fritt överlåtas och för- Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av värvas om något annat inte följer av

3 § eller i övrigt av lag. 12 kap. eller i övrigt av lag.

7 ' Senaste lydelse 1989:1087.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Den som förvärvar aktier skad inom en månad anmäla förvärvet tid bankinspektionen, om det medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

4 kap.

8§

Beslutet om nyemission eller en Beslutet om nyemission eller en
redogörelse för det väsentliga inne- redogörelse för det väsentliga inne
hållet i beslutet skall genast kungö- hållet i beslutet skall genast kungö
ras i Post- och Inrikes Tidningar och ras i Post- och Inrikes Tidningar och
den eller de ortstidningar som sty- den eller de ortstidningar som sty
relsen bestämmer. Kungörs inte be- relsen bestämmer. Kungörs inte be
slutet i sin helhet, skall det i kungö- slutet i sin helhet, skall det i kungö
relsen lämnas uppgifter om var be- relsen lämnas uppgifter om var be
slutet hålls tillgängligt. I ett slutet hålls tillgängligt. I ett
bankaktiebolag som inte är avstäm- bankaktiebolag som inte är avstäm-
ningsbolag krävs dock inte någon ningsbolag krävs dock inte någon
kungörelse, om samtliga aktieägare kungörelse, om samtliga aktieägare
har varit företrädda vid den bolags- har varit företrädda vid den bolags
stämma som har beslutat om emis- stämma som har beslutat om emis
sionen. Inte heller krävs någon kun- sionen.
görelse när ett bankaktiebolag som
är bildat av utländskt bankföretag
har fattat beslut om ökning av aktie
kapitalet.

Är bolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om nyemission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, om aktieägama skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inte, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

11 kap.

1§

Enligt ett avtal om fusion kan ett bankaktiebolag (det överlåtande bolaget) gå upp i ett annat bankaktiebolag (det övertagande bolaget). En sådan fusion innebär att det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation samt att dess tillgångar och skulder övertas av det övertagande bolaget. Avtalet skall för att bli giUigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget, om inte annat följer av 9 §. Fusion kan ske, trots att det överlåtande bolaget har trätt i likvidation. I ett sådant fall skall likvidationen avslutas när tillstånd enligt 4 § har registrerats.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägarna under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall behandlas samt läggas fram på stämman:

1. förslag till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet, som skall ange fusionsvederlaget och gmndema för dess

fördelning, 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och insättarna,

4. ett yttrande av revisorema över styrelsens redogörelse enligt 3,

5. om årsredovisningen inte skall behandlas på stämman, de handlingar som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1-3,

6. om i fusionsvederlaget ingår aktier i det övertagande bolaget eller av detta bolag utfärdade konvertibla skuldebrev eller skuldebrev förenade med optionsrätt till nyteckning, de handlingar som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1 - 3 beträffande det övertagande bolaget.

Handlingarna skall genast sändas tiU de aktieägare som begär det och uppger sin postadress.

Ett avtal om fusion enligt första stycket får inte träffas mellan ett svenskägt bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag.

2§

Enligt ett avtal om fusion kan två eUer flera bankaktiebolag (de överlåtande bolagen) förenas genom att bilda ett nytt bankaktiebolag (det övertagande bolaget). En sådan fusion innebär att de överlåtande bolagen upplöses utan likvidation samt att det övertagande bolaget övertar deras tillgångar och skulder mot aktierna i det övertagande bolaget. Avtalet skall för att bli giUigt godkännas av bolagsstämman i varie överlåtande bolag. Bestämmelsen i 1 § första stycket Qärde meningen skall tillämpas.

De handlingar som anges i I § andra stycket 1 5 skall upprättas för varje överlåtande bolag. De skall hållas tillgängliga för aktieägarna i de överlåtande bolagen under minst en vecka före bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall behandlas. Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Handlingarna skall läggas fram på stämmoma.

Fusionsavtalet skall innehålla ett förslag till bolagsordning för det övertagande bolaget och ange hur styrelse och revisorer skall utses. Om de överlåtande bolagen godkänner fusionsavtalet, skall de samtidigt i enlighet med avtalets bestämmelser utse styrelse och revisorer i det nya bolaget.

Ett avtal om fusion enligt första stycket får inte träffas mellan ett svenskägt bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag.

12 kap. Bundna och fria aktier

1§

I bolagsordningen kan tas in för-
behåU att aktier i bolaget inte får ge
nom teckning eller överlåtelse förvär
vas av aktiebolag eller andra sam
manslutningar eller stiftelser eller av
visst slag av aktiebolag eller annan
sammanslutning eller stiftelse eller
av andra än svenska medborgare.
Sådana aktier kallas bundna aktier. o

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Om inte alla aktier skad vara bundna, kallas övriga aktier fria aktier.

På den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen i fråga om förbehåll enligt första stycket inte göras utan samtycke av de aktietecknare som berörs av ändringen.

Om en aktieägare, som enligt förbehållet inte genom teckning eller överlåtelse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt har förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt till nya bundna aktier som är förenad med aktien enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.

2§

Avser förbehållet inte samtliga aktier, skad aktietecknare med rätt att förvärva endast fria aktier ange att hans teckning avser fria aktier. Har det belopp som skad betalas för aktie bestämts högre för fria aktier anför bundna skall andra aktieägare vid sin teckning ange det högsta antal fria aktier som de är beredda att förvärva.

Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet tillkommer fria aktier skall avse nya fria aktier.

Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet. Om på grund av detta hela antalet fria aktier som har tecknats med företrädesrätt vid nyemission inte kan ges ut, skad de fria aktierna fördelas mellan tecknarna i förhållande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om fler nya fria aktier ges ut än som tecknats med företrädesrätt, skall överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske utan att

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier ändras.

i§

Vid emission enligt 5 kap. skad iakttas att förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet, om den i emissionsvillkoren medgivna utbytes eller teckningsrätten skulle utnyttjas helt.

Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får bestämmas högre för skuldebrev där utbytes- eller teckningsrätten avser fria aktier anför andra skuldebrev.

Vid utbyte eller nyteckning utfärdas bundna och fria aktier i enlighet med vadsom anges i skuldebrevet eller optionsbeviset. Den som endast har rätt att förvärva fria aktier får inte tilldelas bundna aktier.

Bestämmelserna i denna paragraf tillämpas även på utföstelser som avses i 5 kap. 1 § sjätte stycket.

4§

I varje aktiebrev eller interimsbevis som avser bunden aktie skall anges att aktien är bunden.

I emissionsbevis skad anges om rätten tdl en ny aktie tillkommer aktieägaren på grund av bunden eller fri aktie. I konvertibeU skuldebrev, i skuldebrev förenat med optionsrätt tid nyteckning och i optionsbevis skall anges om utbytes- eller teckningsrätten avser bunden eller fri aktie.

I aktieboken skall för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.

5§

Om antalet fria aktier har kommit
att överstiga det enligt förbehållet
medgivna antalet genom att aktier
av ett visst slag omvandlats tid aktier
av ett annat slag, genom att bundna
aktier blivit ogiltiga eller genom att
bundna aktier har blivit inlösta eller
indragna i samband med nedsätt
ning av aktiekapitalet, skall bolaget
inom tre månader för registrering j j

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts.

Om detta inte görs skad bankinspektionen förelägga bolaget att inom en månad komma in med anmälan och bevis. Om bolaget inte rättar sig efter föreläggandet, skall inspektionen göra anmälan tdl rät-tenför bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

6§

Om antalet fria aktier efter registrering kommit att överstiga det enligt förbehållet medgivna antalet sedan tiden för utbyte eller nyteckning enligt 5 kap. gått ut, skall bankinspektionen förelägga bolaget att inom sex månader för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts. Om bolaget inte rättar sig efter föreläggandet skall inspektionen göra anmälan till rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

Om bolaget har fått ett sådant föreläggande, får styrelsen inom ramen för bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalets storlek besluta om en sådan ökning av aktiekapitalet genom utgivande av nya bundna aktier mot betalning i pengar som behövs för att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier skaU återställas. Styrelsen får därvid besluta om avvikelse från den företrädesrätt tid teckning av nya aktier som annars tillkommer aktieägarna. FuU betalning för aktierna skall erläggas inom sådan tid att den i första stycket angivna tidsfristen kan iakttas. Närfud betalning erlagts skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.

Överstiger tidenför utbyte eller nyteckning tre år skaU bankinspektionen efter utgången av varje treårsperiod iaktta vadsom sägs i första stycket. Därvid skall bestämmelserna i andra stycket tillämpas.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

7§

Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåU enligt 1 § första stycket tas in i bolagsordningen, fattas enligt 8 kap. 13 § första stycket. När beslutet har registrerats, skad styrelsen genast verkställa det.

Omfördelning av fria och bundna aktier enligt förbehållet inte kan ske genom emission av nya aktier eller genom överenskommelse, skad styrelsen inför notarius publicus bestämma vilka aktier som skall vara fria och vilka som skad vara bundna. Tillhör därvid en aktie, när registeringen av bolagsstämmobeslutet kungörs, någon som på grund av förbehållet inte får förvärva bunden aktie, är aktien fri, om ägaren inte genom överlåtelse har förvärvat den med vetskap om beslutet. Om ägarna av övriga aktier inte har kommit överens om något annat, skall det genom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skad vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämts skad upprättas och bestyrkas av notarius publicus.

Styrelsen i aktiebolag som inte är avstämningsbolag skall genast, genom anmaning tid aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 8§ andra stycket när det gäller kallelse till bolagsstämma, infordra breven på de aktier som skad vara bundna. Styrelsen skall se tid att det på dessa aktiebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inte kan förvärva bundna aktier, får anteckning på brevet inte göras utan att det i aktieboken införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier trots förbehållet.

Ifråga om avstämningsbolag gäl
ler i stället för bestämmelserna i
tredje stycket följande. Om en aktie
skad vara bunden, skad styrelsen ge
nom ett kontoförande institut som ,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

avses i aktiekontolagen (1989:827) låta registrera detta förhållande på aktiekonto enligt den lagen. Genom styrelsens försorg skad i aktieboken för varje aktie anmärkas om aktien är bunden eller fri.

8§

Inom ett år efter det att beslut har fattats om att ta in förbehåU enligt 1 § första stycket i bolagsordningen eller talan om klander av beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skad det för registrering anmälas att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom den föreskrivna tiden eller om bankinspektionen genom lagakraft-ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, skall inspektionen förklara att frågan om ändring av bolagsordningen har fallit.

Innan registrering har gjorts på grund av anmälan enligt första stycket, kan bolagsstämman i den ordning som anges i 8 kap. 12 § första stycket första meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsordningen skall fatta. Beslutet skall genast anmälas för registrering.

9§

På en bunden aktie får utdelning inte äga rum innan det i aktiebrevet eller interimsbeviset har angivits att aktien är bunden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2.1 fråga om bestående bankaktiebolag skall 3 kap. 3 § första, tredje och fjärde styckena tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som innebär att aktiema helt eller till viss del skall vara fria, har registrerats.

3. Bestämmelsema i 12 kap. 7 § tredje stycket gäller även för bankaktiebolag som är avstämningsbolag till dess att aktiekontolagen (1989:827) träder i kraft för det bolaget.

4. Oktroj, som har beviljats för viss tid och som inte har upphört att gälla vid ikraftträdandet, skall anses vara beviljad utan tidsbegränsning. Bankinspektionen skall efter ikraftträdandet utfärda bevis om detta.

3 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § sparbankslagen (1987:619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3§

Stiftama skall upprätta ett reglemente som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Regeringen prövar att reglementet överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av sparbankens verksamhet.

Om regeringen finner den plane- Regeringen skall stadfasta regle
rade rörelsen vara nyttig för det all- mentet och bevilja oktroj, om den
manna stadfäster regeringen regle- planerade rörelsen kan antas
mentet samt beviljar oktroj. komma att uppfylla kraven på en

sund bankverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

4 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § föreningsbankslagen (1987:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

2§

En föreningsbanks stadgar skall stadfästas. Till ansökan om stadfästelse skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Stadfästelse av stadgar meddelas för en central föreningsbank av regeringen och för en lokal föreningsbank av bankinspektionen.

Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas att stadgama överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av föreningsbankens verksamhet.

Om regeringen vid behandlingen Regeringen skad stadfästa stad-
av en ansökanfrän en nybildad cen- garna och bevilja oktroj för en central
trål föreningsbank finner att den pla- föreningsbank, om den planerade rö-
nerade rörelsen är nyttig för det all- relsen kan antas komma att uppfylla
manna stadfåster regeringen stad- kraven på en sund bankverksamhet,
garna samt beviljar oktroj.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som fömt införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. För registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974:156).

Firman tecknas av verkställande direktören

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas under firma, som innehåUer företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som fömt införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. Firman för ett utländskt bankförelags filial skaU dessutom innehålla ordet bank. För registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

Firman tecknas av verkställande direktören. För ett utländskt bankföretags filial skaU firman istället teck-

6 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§'

I denna lag förstås med I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, 1. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank och central föreningsbank, sparbank, central föreningsbank och

utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

3. kreditinstitut: bankinstitut, lokal föreningsbank, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, försäkringsinstitut, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionema och Svenska skeppshypotekskassan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

' Senaste lydelse 1987:385 19

7 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748)

Härigenom föreskrivs i fråga om fondkommissionslagen (1979:748)'

dels att 8 a § skall upphöra att gälla,

dels att 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I denna lag förstås med

1. fondkommissionsrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som avser
handel med värdepapper för annans räkning i eget namn,

2. fondkommissionär: den som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse,

3. fondkommissionsbolag: aktiebolag som har tiUstånd att driva fondkommissionsrörelse,

4. bankinstitut: bankaktiebolag, 4. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank och central föreningsbank, sparbank, central föreningsbank och

utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet,

5. fondpapper: aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation,
förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt
andel i aktiefond.

3§ Fondkommissionsrörelse får drivas endast efter tiUstånd av bankinspektionen.

Tillstånd får meddelas svenskt ak- Tillstånd får meddelas för svenskt tiebolag och svenskt bankinstitut. aktiebolag och Tor bankinstitut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. I fråga om bestående fondkommissionsbolag skall 8 a § tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som innebär att aktierna helt eller till viss del skall vara fria, har registrerats. Beslutet får inte registreras utan godkännande av regeringen.

'Senaste lydelse av 8 a § 1987:622.

'Senaste lydelse 1987:622. 20

8 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:617) om utländska förvärv

av svenska företag m. m.' dels att 2, 7 och 14 a §§ skall ha följande lydelse, dels att det närmast efter 14 a § skall föras in en ny paragraf, 14 b § , av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag tillämpas inte på Denna lag tiUämpas inte på svenskaian/c-e/Zerförsäkringsaktie- svenska försäkringsaktiebolag eller bolag eller på aktiema i sådana bo- på aktiema i sådana bolag, lag.

Bestämmelsema om förvärvstillstånd i 7-11 §§ tillämpas inte i fråga om

1. teckning av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag,

2. förvärv av aktier i bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda,

3. förvärv av aktier i aktiebolag, andelar i handelsbolag eller äganderätt eller nyttjanderätt till rörelse eller del av rörelse, om tillgångamas nettovärde i bolaget eller rörelsen enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret och antalet anställda i bolaget eller rörelsen under det senaste räkenskapsåret inte vid något tillfälle har överstigit 10.

Om det bolag i vilket aktie eller andel förvärvats är ett moderföretag inom en koncem, skall vid beräkningen enligt andra stycket 3 också inräknas tillgångamas nettovärde eller antalet anställda i dotterföretagen inom koncemen.

7§ Kontrollsubjekt får inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för vage särskilt fall förvärva

1. så många aktier i svenska aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens
andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer
att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent,

2. andelar i svenska handelsbolag,

3. ägahderäft eller nyttjanderätt till rörelser som drivs här i landet eller delar av sådana rörelser.

Förvärvstillstånd behövs inte för förvärv enligt första stycket 1 inom samma koncem, om förvärvaren är ett svenskt företag inom koncemen. Förvärvstillstånd krävs dock om ett svenskt företag har ett bestämmande inflytande över alla företagen i koncemen och ett utländskt företag i denna har ett bestämmande inflytande över förvärvaren.

Om vissa utländska bankföretags förvärv finns särskilda bestämmelser il4a§.

'Lagen omtryckt 1987:420.

' Senaste lydelse 1988:402. 21

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

14a§

Ett utländskt bankföretag som äger Ett utländskt bankföretag som har
aktier i ett bankaktiebolag här i lan- ett bestämmande inflytande i ett
det får inte förvärva aktier i svenska svenskt bankaktiebolag eller som har
aktiebolag, andelar i svenska fått regeringens tillstånd att driva
handelsbolag eller rörelser som bankrörelse genom filial får inte här
drivs här i landet. / landet i större utsträckning än som

gäller för en svensk bank förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet. Utan hinder av första stycket får ett utländskt bankföretag som driver handel med värdepapper som ett led i denna rörelse förvärva aktier i svenska aktiebolag. Förvärv i strid mot bestämmelsema i denna paragraf är ogiltigt.

14b§

Trots bestämmelserna i denna lag får sådan egendom som sägs i 14a§ förvärvas av

1. en svensk bank och ett utländskt
bankföretag genom filial här i lan
det, i den utsträckning förvärvet får
ske enligt 2 kap. 7 och 8§§ bankrö
relselagen (1987:617), och

2. ett fondkommissionsbolag, i
den utsträckningförvärvet får ske en
ligt 13 §, 15 § första stycket 4 och
tredje stycket samt 16och 17 §§fond
kommissionslagen (1979:748).

1. Denna lag träder i kraft den I juli 1990.

2. I fråga om bestående bankaktiebolag skall bestämmelsen i 2 § första
stycket i sin äldre lydelse tillämpas till dess att ett sådant beslut som avses i
punkt 2 i övergångsbestämmelsema till lagen (1990:000) om ändring i bank
aktiebolagslagen (1987:618) har registrerats.

9 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § och 21 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713) skall ha följande lydelse.

3 kap.

2§ Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer av 3 § eller 18 kap. 1 § eller i övrigt av lag.

Den som förvärvar aktier skad inom en månad anmäla förvärvet tid försäkringsinspektionen, om det medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

21 kap. !§'

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar
oriktiga eller vilseledande uppgifterom sådana omständigheter som han är
skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller håUa aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra
stycket, 5 § tredje stycket eller 7 § ,

6. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket
såvitt detta lagmm rör förbehåll enligt 18 kap. 1 §.

TiU böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 3 kap. 2 §.

I fall som avses i 10 kap. 14 § första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 4 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Senaste lydelse 1984:1115. 23

11 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lagom ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank

Härigenom föreskrivs att 3, 18 och 20 §§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Med bankinstitut förstås i denna Med bankinstitut förstås i denna
lag bankaktiebolag, sparbanker och lag bankaktiebolag, sparbanker,
centrala föreningsbanker. centrala föreningsbanker och ut-

ländska bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet.

Med kreditinstitut förstås bankinstitut, lokala föreningsbanker, kreditaktiebolag, finansbolag, fondkommissionsbolag, allmänna pensionsfonden, försäkringsföretag med svensk koncession, landshypoteks- och stadshypoteksinstitutionema samt Svenska skeppshypotekskassan.

18§

Riksbanken får på penningpoli- Riksbanken får på penningpoli-
tiskt motiverade villkor bevilja kre- tiskt motiverade viUkor bevilja kre
dit tiU och ta emot inlåning från dit till och ta emot inlåning från
svenska bankinstitut samt med- bankinstitut samt medverka i betal-
verka i betalningsutjämning. Ränte- ningsutjämning. Räntevillkoren för
villkoren för denna ut- och inlåning denna ut- och inlåning skall offent-
skall offentliggöras. liggöras.

Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tillsyn av bank- eller försäkringsinspektionen.

20 §

I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

Med kassakrav avses att viss andel, högst femton procent, av kreditinstitutets placeringar eller förbindelser, beräknade på det sätt riksbanken i det enskilda fallet bestämmer, skall under angiven tid motsvaras av medel som med eller utan räntegottgörelse skall innestå på räkning för institutet i riksbanken. I den utsträckning riksbanken i det enskilda fallet bestämmer likställs med sådana medel kreditinstitutets inneliggande kassa.

För ett utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet beräknas kassakravet på filialens placeringar och förbindelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

Finansdepartementet Prop. 1989/90:116

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 febmari 1990

Närvarande: statsministem Carlsson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, S. Andersson, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Engström, Freivalds, Wallström, Lööw, Persson, Molin, Sahlin

Föredragande: statsrådet Engström

Proposition om ägande i banker och andra kreditinstitut m.m.

1 Inledning

Hösten 1983 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, kreditmarknadskommittén (KMK), Fi 1983:06 (f d. landshövdingen Nils Hörjel, ordförande, överdirektören Alf Carling, bankinspektören Stig Danielsson, riksbanksdirektören Erik Karlsson sedan Karlsson begärt entledigande förordnades i hans ställe fr.o.m. den 1 januari 1985 dåvarande riksbanksdirektören Anders Sahlén - och ambassadören Kurt Malmgren), för att se över kreditmarknadens stmktur m.m.

Kommittén skulle behandla bl.a. frågor om kreditmarknadens funktionssätt och finansinstitutens rörelseregler i syfte att skapa mer rationella, lagfästa rörelseregler för skilda slag av institut som verkar på den svenska kreditmarknaden.

I detta ärende behandlas de delar av kommitténs slutbetänkande (SOU 1988:29) Fömyelse av kreditmarknaden, som rör reglema om ägande- och rösträttsbegränsning i svenska bankaktiebolag.

År 1979 tillkallades med stöd av regeringens bemyndigande en kommitté, försäkringsverksamhetskommittén (FVK), E 1979:01 (f d. landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, riksdagsledamoten Britta Bjelle, dåvarande byråchefen Dan Femlund, generaldirektören Edmund Gabrielsson, riksdagsledamoten Rune Gustavsson, riksdagsledamoten Gördis Hörnlund, riksdagsledamoten Bengt Kronblad, försäkringsdirektören Lars Lindwall, riksdagsledamoten Eric Rejdnell, verkställande direktören Richard Schönmeyr, riksdagsledamoten Bengt Silfverstrand, dåvarande departementsrådet Thomas Utterström och riksdagsledamoten Margareta Winborg) för att se över lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet m.m.

Kommittén skulle behandla bl.a. frågor om eventuella begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag m.m.

I detta ärende behandlas de delar av kommitténs slutbetänkande (SOU
1987:58) Försäkringsväsendet i framtiden, som rör ägandefrågor i försäk
ringsbolag. 26

I detta ärende behandlas också förslagen i departementspromemorian Prop. 1989/90:116 (Ds 1989:13) Utländska bankfilialer i Sverige, rörande utländska bankers och andra finansiella företags möjligheter att etablera filialer i Sverige. Promemorian har utarbetats av en arbetsgmpp, bankfilialgmppen, inom finansdepartementet.

Kommittébetänkandena och departementspromemorian har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en förteckning över remissinstansema och en sammanställning av remissyttrandena över KMK:s, FVK:s resp. departementspromemorians förslag som bilaga 1-3.

I detta ärende behandlas alltså följande frågor:

generell begränsning av möjligheten att förvärva aktier och utöva rösträtt för aktier i bankaktiebolag och försäkringsaktiebolag,

möjlighet för utlänningar att förvärva aktier i svenskägda bankaktiebolag, försäkringsaktiebolag, fondkommissionsbolag och finansbolag,

möjlighet för svenskar att förvärva aktier i utlandsägda bankaktiebolag,

behovskriteriet vid beviljande av bankoktroj,

möjlighet för utländskt bankföretag att etablera filial här i landet samt

kravet på tillstånd för inrättande av representationskontor.

Lagrådet m. m.

Regeringen beslutade den 11 januari 1990 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till ändringar i bl.a. bankrörelselagen. Förslaget hade upprättats i finansdepartementet på gmndval av kommittébetänkandena och departementspromemorian. De lagförslag som remitterades till lagrådet bör fogas till protokollet som bilaga 4.

Lagrådet har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet som bilaga 5, i allt väsentligt godtagit förslagen. Lagrådet har emellertid, för större klarhets vinnande, föreslagit en annan lydelse av övergångsbestämmelsema för bestående bankaktiebolag, fondkommissionsbolag och finansbolag. Beträffande 14 a § lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. har lagrådet också föreslagit en något annan utformning.

Som kommer att framgå av det följande godtar jag i allt väsentligt lagrådets förslag och förordar alltså några ändringar i de remitterade lagförslagen. Lagrådets granskning har också föranlett vissa redaktionella jämkningar i lagtexten.

I propositionen föreslås en lagändring som inte ingick i lagrådsremissen. I I kap. 5 § andra stycket bankaktiebolagslagen (1987:618) finns en hänvisning till 3 kap. 3 § vad gäller förvärv av aktier i ett moderbolag i en finansiell koncem. Till följd av att det senare lagmmmet upphävs bör även 1 kap. 5 § andra stycket upphävas. Dämtöver har jag gjort ett språkligt förtydligande i den föreslagna bestämmelsen i 12 kap. 6§ andra stycket BAL. Uttrycket "fömtvarande aktieägare" har utbytts mot "aktieägama".

I övrigt överensstämmer de förslag som jag lägger fram nu med lagråds
remissens förslag. 27

2 Bakgrund Prop. 1989/90:116

2.1 Gällande rätt om etablering och ägande

2.1.1 Banker m.fl. finansiella institut

Banker

Bankrörelse definieras i bankrörelselagen (1987:617, BRL) som verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank allmänt använder. Bankrörelse får i Sverige drivas, fömtom av riksbanken, endast av bankaktiebolag, sparbanker och föreningsbanker. Ansökningar om auk-torisation (oktroj) av banker prövas av regeringen. Auktorisation får inte ges, med mindre regeringen finner den tilltänkta rörelsen vara nyttig för det allmänna. Det så utformade nyttorekvisitet kan innefatta en kvantitativ behovsprövning. Regeringen kan med andra ord vid sin prövning av en oktrojansökan ta hänsyn till om det finns behov av ytterligare banker på marknaden.

Ett bankaktiebolags oktroj beviljas för en tid av högst tio år och dämtöver till det löpande räkenskapsårets slut. För övriga banker gäller oktrojen utan tidsbegränsning.

Rätten att driva bankverksamhet är förbehållen svenska rättssubjekt. Utländska bankföretag har sedan år 1986 rätt att etablera helägda bankaktiebolag här i landet. Etablering a\ filialer till utländska banker är däremot inte tillåten. Efter tiUstånd av regeringen kan utländska banker öppna representationskontor i Sverige. Verksamheten får då inte omfatta in- eller utlåning.

Aktier i ett svenskt bankaktiebolag får inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländska medborgare eller andra utländska rättssubjekt, ej heller av svenska bolag och föreningar som är kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen). Angående innehållet i denna lag, se avsnitt 2.1.2 nedan. Förvärvsförbudet gäller givetvis inte aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av ett utländskt bankföretag. Här gäller i stället att aktiema i bolaget får förvärvas endast av det eller de utländska bankföretag som fått regeringens tillstånd till förvärvet.

Vid sidan av regler med förbud mot utländskt ägande finns i bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL) bestämmelser som generellt hindrar andra juridiska personer än banker att äga majoritetsposter i svenska banker. Huvudregeln är den, att ett bankaktiebolag får ingå som dotterbolag i en koncem endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Regeringen kan medge undantag från bestämmelsen. Dispens är tänkt att komma i fråga bara för finansiella koncemer i vilka ett särskilt holdingbolag är moderbolag. Förbudet för utländska rättssubjekt m.fl. att förvärva aktier i ett svenskt bankaktiebolag gäller också aktieförvärv i ett sådant moderbolag.

Finansbolag

Krav på tillstånd att driva finansieringsverksamhet för finansbolag infördes
genom lagen (1988:606) om finansbolag, som trädde i kraft den I juli 1988.
Lagen defmierarfinansieringsverksamhet som näringsverksamhet som har 28

till ändamål att lämna eller ställa garanti för kredit, förmedla kredit till Prop. 1989/90:116 konsumenter eller medverka till finansiering genom att förvärva fordringar (factoring) eller upplåta lös egendom till nyttjande (leasing).

Tillstånd krävs för företag som driver finansieringsverksamhet av viss i lagen angiven omfattning och inriktning. Tillstånd får ges endast om vissa villkor är uppfyllda. Bl.a. krävs en bedömning att bolaget inte är olämpligt att driva verksamheten och att verksamheten kan antas inte bli till skada för det allmänna. Endast svenska aktiebolag kan få tillstånd.

Lämplighetsprövningen skall enligt lagmotiven (prop. 1987/88:149) omfatta bl.a. en prövning av den personliga lämpligheten hos den verkstäUande ledningen och hos ägarna. Beträffande det negativa skaderekvisitet har i motiven uttalats att någon kvantitativ behovsprövning inte bör ligga i tillståndsprövningen utan att denna i stället främst bör inriktas på en kvalitativ prövning.

Tillståndsprövningen handhas av bankinspektionen. Ett bolag som fått tillstånd kallas finansbolag.

Aktier i ett finansbolag får inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utlänningar eller andra kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen. Bankinspektionen kan dock medge undantag.

Eftersom tillståndspliktig finansieringsverksamhet får drivas av endast svenska finansbolag, finns inga möjligheter tiU etablering i Sverige av filialer till utländska finansbolag.

Fond kom m iss lons bolag

Fondkommissionsrörelse definieras i fondkommissionslagen (1979:748) som yrkesmässigt utförd handel med värdepapper för annans räkning i eget namn.

Fondkommissionsrörelse får drivas bara efter tillstånd av bankinspektionen. Tillstånd får ges endast svenska aktiebolag och svenska banker. En banks oktroj innefattar alltså inte automatiskt ett tillstånd att driva fond-kommissionsverksamhet.

Tillstånd får ges till en bank, om banken inte är olämplig att driva rörelsen och om denna kan antas ej bli till skada för det allmänna. Samma tillståndskriterier gäller för fondkommissionsbolagen.

Angående tolkningen av tillståndskriterierna anges i lagmotiven (prop. 1978/79:9 s. 175 O bl.a. att en prövning skall ske av den personliga lämpligheten hos den verkställande ledningen och hos ägarna. Rekvisitet "ej bli till skada för det allmänna" skall enligt motiven inrymma, fömtom en lämplighetsprövning från allmänna utgångspunkter, ett hänsynstagande till om behov av rörelsen föreligger.

Aktier i fondkommissionsbolag får inte genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utlänningar eller andra kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen. Bankinspektionen kan medge undantag.

Auktorisationsreglema hindrar utländska fondkommissionsföretag att etablera//'a/er i Sverige.

I värdepappersmarknadskommitténs nyligen avlämnade betänkande
Värdepappersmarknaden i framtiden (SOU 1989:72) har en omfattande 29

genomgång gjorts av utvecklingen på den svenska värdepappersmarknaden Prop. 1989/90:116 såväl som den intemationella. Förslag har lämnats beträffande börs- och clearingorganisationer, handeln vid Stockholms fondbörs, fondkommissionärer, handelsregler för fondpapper och andra finansiella instmment samt gmndläggande regler för aktiebolag med aUmänt spridda aktier. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Mellanhandsinstitut

Mellanhandsinstitut är det sammanfattande begreppet för kreditaktiebolag och hypoteksinstitutioner. Typiskt för dessa båda kategorier är upplåning via utgivande av obligationer och en specialdestinerad utlåning, bl.a. för bostads- och industrifinansiering.

Särskilda regler om kreditaktiebolagen finns i lagen (1963:76) om kreditaktiebolag. Denna lag hänvisar i stor utsträckning till aktiebolagslagen (1975:1385). Särskilt tillstånd krävs inte för kreditaktiebolag. Däremot skall bolagsordningen, i vilken vanligtvis de mest betydelsefulla rörelsereglema (t.ex. upplåningsrättsreglema) finns intagna, godkännas av regeringen. I fråga om utländskt ägande i svenska kreditaktiebolag finns inga särregler, utan företagförvärvslagen är tillämplig. Angående innehållet i denna lag, se avsnitt 2.1.2.

Stads-, lands- och skeppshypoteksinstitutionerna driver verksamhet i enlighet med bestämmelser i specialförfattningar. I princip kan inga nya hypoteksinstitutioner etableras.

Hypoteksutredningen har i sitt nyligen avlämnade betänkande Hypoteksinstituten i framtiden (SÖU 1989:103) föreslagit att hypoteksinstituten ombildas till aktiebolag och att de därmed inordnas i den lagstiftning som reglerar övriga likartade kreditinstitut. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Av reglema i kreditaktiebolagslagen och finansbolagslagen följer att ett utländskt kreditinstitut med verksamhet motsvarande de svenska mellanhandsinstitutens inte torde ha någon möjlighet att etablera filial i Sverige. Den aktuella verksamheten skulle nämligen definitionsmässigt då bli att hänföra till tillståndspliktig finansieringsverksamhet enligt finansbolagslagen. Som tidigare angetts kan tillstånd att driva sådan finansieringsverksamhet ges endast svenska aktiebolag (finansbolag).

Försäkringsbolag

De svenska försäkringsbolagens verksamhet regleras främst i försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL).

För att driva försäkringsrörelse krävs regeringens tillstånd (koncession).
Koncession beviljas om inte den planerade verksamheten bedöms vara oför
enlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Fram till år 1985
gällde som villkor för koncession att regeringen skulle finna den planerade
verksamheten behövlig. I motiven till lagändringen (prop. 1984/85:77 s. 46
ff och 65) uttalades att koncessionsprövningen inte skulle innefatta en kvan
titativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag och bolagens möjlighe- 30

ter att täcka försäkringstagarnas behov av försäkringsskydd, men att regler- Prop. 1989/90:116 ingen skulle ge möjlighet att styra utvecklingen inom försäkringsområdet på lång sikt.

Ett utländskt försäkringsbolag kan etablera dotterbolag i Sverige. Sådana dotterbolag blir som svenska bolag underkastade reglerna i FRL.

Ett utlandsägt dotterbolag kan även uppkomma genom att ett utländskt försäkringsföretag köper en majoritetspost aktier i ett redan existerande svenskt försäkringsaktiebolag. Till skillnad från vad som gäller i fråga om svenska banker är aktier i försäkringsaktiebolag fritt överlåtbarä till utländska rättssubjekt.

Ett utländskt försäkringsföretag kan få koncession av regeringen att driva försäkringsrörelse i Sverige genom generalagent. För koncessionsprövningen gäller samma villkor som för svenska bolag. Generalagenten skall vara bosatt i Sverige. Generalagenturen kan även innehas av ett svenskt aktiebolag eller ömsesidigt försäkringsbolag eller svenskt handelsbolag. Om generalagenten är utländsk medborgare gäller bestämmelsema i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket (se avsnitt 2.1.2).

Fondbolag

Aktiefondsverksamhet enligt aktiefondslagen (1974:931) får inte bedrivas i Sverige av andra än svenska aktiebolag, kallade fondbolag. Verksamheten kräver tillstånd av bankinspektionen. Tillståndsprövningen skall inrymma en bedömning av bolagets lämplighet.

Fondbolag skall obligatoriskt ha utlänningsförbehåll i sina bolagsordningar, dvs. utlänningar och andra kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen får inte förvärva aktier i bolaget till större andel än motsvarande fyrtio procent av aktiekapitalet och tjugo procent av röstetalet för samtliga aktier. Beträffande innehållet i företagsförvärvslagen, se i övrigt följande avsnitt.

Inom finansdepartementet har en översyn av aktiefondslagen gjorts. I promemorian. En ny aktiefondslag (Ds 1989:71), föreslås bl.a. att den tvingande regeln om utlänningsförbehåll tas bort och att en möjlighet öppnas för utländska fondföretag att verka här i landet. Promemorian remissbehandlas för närvarande.

2.1.2 Förvärvslagstiftning

Företagsförvärvslagen

Kontrollen av utländska förvärv av svenska företag sker i huvudsak genom lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m., företagsförvärvslagen. Kontrollen sker dels genom ett system med s.k. utlänningsförbehåll, dels genom en tillståndsprövning av vissa aktieförvärv m.m.

Ett centralt begrepp i företagsförvärvslagen är de s.k. kontrollsubjekten. Dessa definieras i lagens 3 § på följande sätt:

1. utländska medborgare och andra utländska rättssubjekt, 31

2. svenska aktiebolag som inte har utlänningsförbehåll i bolagsordningen, Prop. 1989/90:116

3. svenska handelsbolag om någon av bolagsmännen är kontroUsubjekt,

4. svenska stiftelser, om stiftelsen inte är ett allmännyttigt bostadsföretag,

5. svenska ekonomiska föreningar vars verksamhet regleras av lagen
(1987:667) om ekonomiska föreningar, bostadsrättslagen (1971:479), lagen
(1975:417) om sambmksföreningar eller äldre lagstiftning, som motsvarar
lagen om ekonomiska föreningar eller bostadsrättslagen.

Undantag görs för vissa ekonomiska föreningar. Genom särskilt tiUstånd kan medges att en svensk stiftelse eUer en svensk ekonomisk förening inte skall vara kontrollsubjekt.

Ett utlänningsförbehåll är ett förbehåll i bolagsordningen för ett svenskt aktiebolag som innebär att ett kontrollsubjekt får förvärva endast en mindre del av aktiema i bolaget (mindre än fyrtio procent av aktiekapitalet och tjugo procent av röstetalet). De aktier som sålunda kan förvärvas av utlänningar och andra kontrollsubjekt kallas fria aktier, övriga aktier bundna. Ett utlänningsförbehåll får inte ändras utan tillstånd.

Regler om införande av utlänningsförbehåll i bolagsordningen finns i 17 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385) och i 18 kap. 1 § FRL, där det föreskrivs en möjlighet att i bolagsordningen ta in förbehåll om begränsning av vissa rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier i bolaget, dvs. att förklara vissa aktier som bundna.

1 fråga om tillstånd till aktieförvärv m.m. gäller enligt företagsförvärvslagen att ett kontrollsubjekt inte utan tillstånd får förvärva så många (fria) aktier i ett svenskt aktiebolag att genom förvärvet förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet i bolaget kommer att överstiga någon av grän-sema tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent. Krav på tillstånd gäller även i fråga om kontrollsubjekts förvärv av andelar i svenska handelsbolag samt äganderätt eller nyttjanderätt tiU rörelser som drivs i Sverige.

Frågor om tillstånd prövas av regeringen, vad gäller viktigare ärenden, och i övrigt av länsstyrelsen.

Företagsförvärvslagen är inte tillämplig på svenska bank- eller försäkringsaktiebolag eUer på aktiema i sådana bolag. Undantaget innebär dels att sådana bolag inte är kontrollsubjekt, dels att aktiema i bolagen inte omfattas av reglerna om förvärvstillstånd.

Avgörande vid tillståndsprövningen är humvida ett förvärv strider mot något väsentligt allmänt intresse. Detta uttrycks i lagen så att tillstånd skall ges om det inte strider mot något sådant intresse. I förarbetena till lagstiftningen (se prop. 1981/82:135 s. 45) nämns som exempel på sådana skyddsvärda intressen svenska företags teknik, kunskap, dyrbara maskiner, patent och vammärken. Ett företag kan också enligt förarbetena vara skyddsvärt på den gmnden att företaget tiU följd av sin storlek eller produktionsinriktning har särskild betydelse för Sveriges försvar, försörjning eller ekonomi. Att bevara ett företag som svenskägt i en bransch med mycket starka inslag av utländskt ägande kan enligt förarbetena också vara ett väsentligt allmänt intresse.

I den praxis (se prop. 1986/87:74 s. 94 ff) som utvecklats vid tillståndsprövningen kan följande skyddsintressen identifieras:

industri och regionalpolitiska intressen (företag med betydande forsk- 32

ning och utveckling, marknadsposition, produktion eller sysselsättning Prop. 1989/90:116 m.m.),

säkerhets- och beredskapspolitiska intressen (företag av betydelse för totalförsvaret),

intresset av nationellt självbestämmande och oberoende (företag eller branscher, i vilka ett dominerande utländskt inflytande skulle innebära svårigheter att hävda en oberoende svensk politik),

nationella kulturella intressen och liknande (företag inom informations- och massmedieområdet).

I huvuddelen av antalet faU som kommit under prövning har prövningen gett vid handen att förvärvet inte berört några skyddsintressen varför tillstånd utan vidare meddelats.

I vissa faU har emellertid förvärvet bedömts innebära sådana risker för berörda skyddsvärda intressen att förvärvet ansetts strida mot ett väsentligt allmänt intresse enligt lagen. I dessa fall har enligt praxis det förvärvande företaget kunnat undanröja dessa risker eller minska dem genom åtaganden. Innebörden av dessa åtaganden har varit t.ex. att verksamheten kommer att utvecklas genom investeringar, få en självständighet i olika avseenden eller förändras både i omfattning och inriktning på ett balanserat sätt inom koncemen i samband med stmkturella förändringar.

Företagsförvärvsutredningen avlämnade i maj 1989 betänkandet (SOU 1989:37) Utländska förvärv av svenska företag en studie av utvecklingen. I anledning av betänkandet har inom industridepartementet gjorts en översyn av företagsförvärvslagen i syfte att harmonisera de svenska reglema med vad som fömtsätts gälla enligt internationella riktlinjer och överenskommelser. I departementspromemorian (Ds 1989:57) Ändrade regler om utländska företagsförvärv anges att utformningen av vår lagstiftning på området inte ligger i linje med vårt manifesterade intresse av att främja utländska investeringar i landet. Det kan finnas viss risk för att andra länder (särskiU EG-länder som själva av hänsyn till det intemationella samarbetet genomfört avregleringar på detta område) reagerar när man finner att de egna företagen blir föremål för särbehandling i Sverige. Sådana reaktioner kan medföra att svenska företag på olika sätt blir föremål för diskriminering utomlands i samband med företagsförvärv. I promemorian anförs att det därför framstår som angeläget att utformningen av vår lagstiftning på området omprövas med den inriktningen att bestämmelsema i största möjliga utsträckning anpassas till intemationella överenskommelser och förpliktelser. Med hänvisning till vad riksdagen vid skilda tillfäUen uttalat, senast vid riksdagsbehandlingen av regeringens proposition om Sverige och den västeuropeiska integrationen (se 1988/89:UU19), anförs vidare i promemorian att det dock bör finnas en viss kontroll av de utländska företagsförvärven även i framtiden.

Enligt intemationella riktlinjer (se avsnitt 2.2) gäUer att undantag från
skyldigheten att medge etablering godtas om detta motiveras med hänsyn till
nationell säkerhet, ordning och hälsa. De svenska generella reglema avse
ende ordning och hälsa träffar alla företag oavsett nationalitet och anses
därför tillräckliga i detta avseende. En begränsning av den svenska pröv
ningen till säkerhetsaspekter skulle, enligt departementspromemorian, ge 33

3 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

ett bibehållet utrymme för ett skydd av de för folkhushållet och dess för- Prop. 1989/90:116 sörining med viktiga varor, tjänster, produktion och utvecklingsverksamhet viktigaste företagen. Det skulle också ge ett utrymme för att skydda vårt intresse av att kunna föra en oberoende och självständig politik. I promemorian föreslås därför att lagens prövningskriterium i samband med utländska förvärv begränsas till att avse nationell säkerhet. Samma gränser som gäller idag föreslås beträffande vilka aktieförvärv som överhuvud kräver förvärvstillstånd, dvs. förvärv varigenom förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

Beträffande förfarandet föreslås i promemorian också en förändring till ett system som flera andra länder tillämpar. Enligt ett sådant system skall ett utländskt företagsförvärv anmälas till prövningsmyndigheten, som därefter har att ta ställning till humvida en närmare prövning skall ske. Ett sådant ställningstagande skall vara gjort inom en månad från anmälan.

Promemorian har remissbehandlats.

Lagen om näringstillstånd

Det utländska näringsidkandet i Sverige regleras genom lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Enligt huvudregeln krävs tillstånd för att en utländsk medborgare eller ett utländskt företag skall kunna bedriva näringsverksamhet. Utländska medborgare med permanent uppehållstillstånd och medborgare i de andra nordiska länderna är dock undantagna från tillståndsplikten.

I fråga om utländska företag krävs också att de driver sin näringsverksamhet här i landet genom ett avdelningskontor med särskild förvaUning, s.k. filial. Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör, som är ansvarig för filialens verksamhet och som handlar på näringsidkarens vägnar i alla frågor som rör den svenska verksamheten. Filialen skaU också genom egen bokföring och redovisning vara helt skild från den utländska verksamheten i ekonomiskt avseende. Såsom tillståndspliktigt näringsid-kande enligt 1968 års lag avses även utländskt företags deltagande såsom bolagsman i näringsverksamhet som drivs av svenskt handelsbolag.

Regeringen kan medge undantag från de angivna bestämmelsema i lagen, om det är påkallat med hänsyn till överenskommelse med främmande stat eUer tiU det nordiska ekonomiska samarbetet eller i övrigt föranleds av särskilda omständigheter. Så kan exempelvis dispens ges i fråga om kravet att driva näringsverksamheten genom en filial.

Lagen om utländska förvärv av fast egendom

Enligt 1 § lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. (fastighetsförvärvslagen) får kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen inte utan tillstånd (förvärvstillstånd) för vaije särskilt fall förvärva fast egendom här i landet.

Enligt 8 § skall förvärvstiUstånd meddelas om det inte möter hinder med
hänsyn till landets försvar eller säkerhet, egendomens lämplighet för avsett 34

ändamål eller andra allmänna intressen eller med hänsyn till förvärvarens Prop. 1989/90:116 förhållanden.

En särskild bestämmelse tar sikte på förvärv av fritidsfastigheter. Enligt 10 § skall nämligen, även om hinder enligt 8 § inte skulle föreligga, förvärvstillstånd vägras, om förvärvet sker för fritidsändamål och egendomen är belägen inom ett område där efterfrågan på fritidsfastigheter är så betydande att på gmnd därav risk föreligger för en stegring av fastighetsvärdena.

Enligt 8 § förordningen (1982:879) om utländska förvärv av fast egendom m.m. prövarregeringen frågorom förvärvstillstånd enligt fastighetsförvärvslagen bl.a. om ärendet har samband med ett ärende enligt företagsförvärvslagen och detta ärende skall prövas av regeringen. Bestämmelsen har tillämpats i det fallet att fast egendom förvärvas samtidigt med en rörelse och röreiseförvärvet skall prövas av regeringen. I praktiken är det här fråga om fastigheter som behövs för förvärvarens näringsverksamhet. Ärendena bereds inom industridepartementet (som handlägger ärenden om utländska förvärv av svenska företag), varvid fastighetsförvärvet bereds i samråd med bostadsdepartementet (som handlägger ärenden om utländska förvärv av fast egendom i allmänhet). Rörelseförvärvet som sådant prövas enligt för-utsättningama i företagsförvärvslagen men en särskild prövning sker samtidigt av tillståndsfömtsättningarna för fastighetsförvärvets del enligt fastighetsförvärvslagen.

Konkurrenslagen

Konkurrenslagen (1982:729) innehåller särskilda regler om företagsförvärv på den svenska marknaden. Förvärv som leder till att ett företag får en dominerande ställning eller förstärker en redan dominerande ställning på marknaden kan prövas av näringsfrihetsombudsmannen och i sista hand av marknadsdomstolen. Lagens utgångspunkt är att den från konkurrensbegränsningssynpunkt skadliga verkan i första hand skall förhindras genom förhandling. Är saken av särskild vikt från allmän synpunkt, får förhandlingen syfta till att näringsidkaren skall avstå från förvärvet (5 §). Marknadsdomstolen kan också under vissa fömtsättningar förbjuda förvärvet (6 §). Marknadsdomstolen har vid förvärvskontrollen även mindre ingripande åtgärder till sitt förfogande, t.ex. att meddela förbud att tillämpa ett visst konkurrensbegränsande förfarande. När det gäller förvärv av aktier på Stockholms fondbörs är möjligheten att förbjuda förvärvet emellertid inte öppen för marknadsdomstolen. I stället får marknadsdomstolen ålägga näringsidkaren att avhända sig aktierna. Ett förbud mot själva förvärvet eller åläggande att avhända sig aktier blir gällande mot näringsidkaren endast om regeringen fastställer beslutet (7 §).

2.2 Internationell liberalisering av regler för etablering och ägarkontroll på bankområdet

2.2.1 Organisation for Economic Co-operation and Development (OECD)

OECD:s kapitaltiberaliseringsstadga (Code of Liberalisation of Capital

Movements) syftar till avskaffande av medlemsländemas inbördes restrik- 35

tioner för bl.a. direktinvesteringar. De medlemsstater som inte avgett sär- Prop. 1989/90:116 skilda reservationer är förpliktade att tillåta företagsetablering av rättssubjekt från andra medlemsstater. Etableringen skall kunna ske antingen genom inrättande eller utvidgning av en självständig företagsenhet, ett dotterföretag eller en filial eller genom förvärv av ett redan etablerat företag. I motsvarande mån skall hinder mot utländska delförvärv av företag avskaffas.

Restriktioner som står i strid med kapitalliberaliseringsstadgan och som inte täcks av särskilda reservationer får tillämpas endast till skydd för vissa särskilt angivna aUmänna säkerhetsintressen. Hämtöver får sådan investering vägras som bedöms kunna åsamka landets intressen utomordentlig skada eller som är av rent finansiell karaktär och enbart syftar till att bereda investeraren indirekt tillträde till ett lands penning- eller kapitalmarknad.

Sverige har avgett reservationer mot kapitalliberaliseringsstadgan. Reser-vationema berättigar Sverige att upprätthålla hinder för utländska direktinvesteringar i form av bl.a. bankfilialetableringar, förvärv av aktier i svenskkontrollerade banker samt etablering av finansbolag, fondkommissionsbolag och andra finansiella institut.

Kapitalliberaliseringsstadgan fömtsätter att villkoren för etablering skall vara i princip desamma för utländska och inhemska rättssubjekt. I praktiken har det dock godtagits att utländska filialetableringar till viss del särbehandlas. Regler om förstärkt skydd för rätten till etablering av filialer och agen-turer till utländska finansiella företag har nyligen, i maj 1989, fogats till OECD:s stadgaför liberalisering av löpande osynliga transaktioner (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Allmänt krävs av medlemsstatema att de i fråga om sådana etableringar erbjuder utländska rättssubjekt likvärdig behandling ("equivalent treatment"). Detta begrepp medger en viss särbehandling, men inte i sådan mån att konkurrensfömtsätt-ningama för de utländska filialema resp. agentema blir mindre förmånliga än vad som gäller för inhemska aktörer.

"Invisible-stadgan" innehåller, efter de ändringar som antagits i maj 1989, regler om att representationskontor skall få inrättas i ett annat medlemsland efter anmälan. Krav på särskild auktorisation för sådana etableringar skall alltså inte få upprätthållas.

Medlemsstatema har möjlighet att avge reservationer gentemot de nya reglema i "invisible-stadgan".

Instrumentet om nationeU behandling (National Treatment Instmment) utgör en del av OECD:s Deklaration och beslut om intemationella investeringar och muUinationella företag från år 1976. Instmmentet har avseende på företag som redan är etablerade i ett annat medlemsland via dotterbolag, filialer etc. Medlemsstatema rekommenderas genom instmmentet att ge sådana utlandskontrollerade företag en behandling som inte är mindre gynnsam än den som kommer konkurrerande inhemska företag till del.

2.2.2 De Europeiska Gemenskaperna (EG)

EG:s gmndläggande reglerom rätt till etablering återfinns i andra kapitlet av

fördraget om den Europeiska Ekonomiska Gemenskapens inrättande 36

(Romfördraget) I art. 52 föreskrivs att inskränkningar i rätten för andra Prop. 1989/90:116 medlemsstaters rättssubjekt att fritt etablera sig gradvis skall avvecklas under en övergångstid. Denna avveckling skall även omfatta restriktioner för rätten att etablera agenturer, filialer eller dotterbolag till företag hemmahörande i andra medlemsstater. Nationella bestämmelser som hindrar etableringar skall få tillämpas endast i den mån de är motiverade av hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

Etableringsfriheten enligt Romfördraget skall omfatta rätt att bilda och driva företag på de villkor som värdlandets lagstiftning föreskriver för sina egna rättssubjekt.

Art. 52 ger en obligatorisk rätt till etablering av dotterbolag och filialer endast åt företag som redan är etablerade i EG. Ett företag som styrs från tredje land har således ingen automatisk rätt enligt artikeln att öppna verksamhet i någon medlemsstat. Ett dotterbolag som väl är etablerat inom EG har å andra sidan, enligt fördragets art. 58, status som EG-bolag och likställs med medlemsstatemas medborgare.

I Romfördraget fömtsattes att alla etableringsrestriktioner skulle vara avskaffade vid 1969 års utgång. Integrationsmålet förverkligades dock inte på det finansiella området.

Ett steg i riktning mot att fullborda en inre, enhetligt reglerad marknad för finansiella tjänster togs med 7977 års första banksamordningsdirektiv (77/7S0/EEC). Direktivet bygger på bl.a. principen om stegvis övergång tiU hemlandsauktorisation och hemlandstiUsyn av kreditinstitut, en ordning som i sin tur fömtsätter minimiharmonisering av väsentliga nationella regler för verksamhet och övervakning.

Detta första banksamordningsdirektiv innehåller EG:s gmndläggande definition av kreditinstitut. Som "credit institutions" räknas företag vilkas verksamhet består i att ta emot inlåning från allmänheten ("the public") och att lämna lån för egen räkning. Definitionen omfattar således inte endast depositionsbanker utan även institut som uteslutande finansierar sin utlåningsverksamhet genom emission av obligationer och andra värdepapper, avsedda för allmän omsättning. Undantagna är centralbanker, postgiroinstitut och vissa särskilt angivna institut.

Direktivet förpliktar medlemsländerna att kräva särskild auktorisation för kreditinstitut. Tillståndsgivningen får inte inrymma någon kvantitativ behovsprövning, dvs. ansökningar om auktorisation skall prövas utan hänsyn till marknadens behov av ytterligare institut.

Enligt 1977 års direktiv skulle medlemsstaterna, i avvaktan på vidare harmonisering, ha rätt att kräva särskild auktorisation av//a/ertill institut hemmahörande i andra medlemsstater. Beträffande auktorisation av filialer till kreditinstitut med hemvist i tredje land föreskriver direktivet att sådana filialer inte får behandlas förmånligare än filialer till EG-institut. Direktivet öppnar möjlighet för EG att genom bilaterala eller multilaterala överenskommelser utvidga direktivets tillämpningsområde, så att tredje lands bankfilialer i Gemenskapen tillförsäkras samma behandling som EG-institutens filialer. Sådana överenskommelser skall fömtsätta reciprocitet.

1977 års första banksamordningsdirektiv skall vara implementerat, dvs.
infogat i medlemsstatemas nationella regelsystem, sedan den 15 december 37

1979. Några medlemsstater har dock fått rätt att under en längre övergångs- Prop. 1989/90:116 tid tillämpa behovskriterier vid auktorisation av kreditinstitut och filialer till sådana institut.

Den 15 december 1989 antog ministerrådet ett andra banksamordningsdirektiv. Direktivet innebär en väsentlig utbyggnad av reglerna i det första banksamordningsdirektivet. Principema om hemlandstillsyn och om en enda auktorisation som giltig för hela EG-området ("single license") är nu konsekvent tillämpade. I direktivet behandlas fömtsättningarna för etablering inom EG av dotterbolag till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. Vidare ges regler om obligatorisk kontroll av större ägare i kreditinstitut. Innehållet i direktivet sammanfattas i det följande.

Ett kreditinstitut, som av behörig myndighet i en medlemsstat auktoriserats att utföra alla eller vissa tjänster, upptagna i en särskild lista som fogats till direktivet, skall också ha rätt att utföra dessa tjänster i övriga medlemsstater. Verksamheten i värdlandet skall kunna bedrivas antingen via filial eller direkt, utan etablering. Tillsynen över verksamheten skall i alU väsentligt handhas av myndighet i hemlandet. I avvaktan på vidare harmonisering skall värdlandet bibehålla ansvar för tillsynen över likviditeten hos filialer till kreditinstitut.

Vid sidan av dessa regler om hemlandsauktorisation och hemlandstillsyn föreskrivs direkt att medlemsstatema inte längre får kräva särskild auktorisation av filialer till kreditinstitut som är auktoriserade i någon annan medlemsstat. Värdlandet skall inte heller få kräva något särskilt rörelsekapital, "endowment capital", för filialer till EG-institut.

Auktorisation av ett kreditinstitut skaU inte få ske, förrän vederbörande myndighet fått information om dels vilka aktieägare eller motsvarande som har en kvalificerad ägarandel, "qualifying holding", i företaget, dels storleken på sådana ägarandelar. Med kvalificerad ägarandel menas ett direkt eller indirekt ägande som representerar tio procent eller mer av kapitalet eller av det samlade röstetalet eller som i övrigt ger ett väsentligt inflytande i ledningen av företaget. Om tillståndsmyndigheten, av hänsyn till behovet av en sund och förståndig förvaltning av verksamheten, "soundand prudent management", inte finner att de nu nämnda ägamas lämplighet, "suitability", är tillfredsställande, skall auktorisation vägras.

Medlemsstatema skall vidare föreskriva att vaije fysisk eller juridisk person, som avser att direkt eller indirekt förvärva en kvalificerad ägarandel, skall underrätta vederbörande tillsynsmyndighet om förvärvets storlek. Den som innehar en sådan kvalificerad ägarandel skall också vara skyldig att informera myndigheterna om han tänker öka innehavet så att det uppnår eller överskrider tjugo, trettiotre eller femtio procent av kapitalet eller det samlade röstetalet eller så att företaget kommer att ingå i en koncern. Vederbörande myndighet skall kunna motsätta sig ett förvärv, om den tilltänkte ägarens lämplighet inte bedöms vara tiUfredsställande. Myndighetens beslut att vägra tillstånd skall fattas inom tre månader från det underrättelse lämnades. En myndighet som godtar ett planerat förvärv skall kunna sätta en viss tid inom vilken förvärvet skall vara genomfört.

Obligatorisk skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten skall gälla

även för dem som står i begrepp att avyttra kvalificerade ägarandelar i Prop. 1989/90:116 kreditinstitut. Underrättelse skall ske, då avyttringar får till följd att innehavet faller under något av gränsvärdena tjugo, trettiotre eller femtio procent av kapitalet eUer det samlade röstetalet eller då kreditinstitutet upphör att ingå i en koncem.

Även kreditinstituten skall åläggas underrättelsskyldighet. Så snart ett institut får kännedom om förvärv eller avyttringar av kvalificerade ägarandelar, förändringar som medför att något av de nu nämnda tröskelvärdena över- eller underskrids, skall underrättelse ske. Kreditinstituten skaU därutöver vara skyldiga att minst en gång om året lämna myndighetema uppgift om namnen på ägare till kvalificerade andelar och om storleken på dessa innehav.

Medlemsstatema skall se till att tillräckliga sanktioner står till förfogande och utnyttjas i fall då ägare till kvalificerade andelar utövar sitt inflytande på ett sätt som kan vara till förfång för en förståndig och sund utveckling av företaget. Sanktionema skall kunna utgöras av exempelvis förelägganden om rättelse, ingripanden mot styrelse och verkställande ledning eller av förbud mot utövande av rösträtt för kvalificerade ägarandelar.

Motsvarande sanktioner skall kunna utnyttjas gentemot dem som underlåter att anmäla kvalificerade innehav eller ökningar av sådana innehav. Om en ägarandel har förvärvats, trots att tillsynsmyndigheten motsatt sig förvärvet, skall myndigheten ha befogenhet att förbjuda ägaren att utöva sin rösträtt eller förordna om att röster som har avgivits för det ifrågavarande innehavet är ogiltiga.

Andra banksamordningsdirektivet innehåller i sitt tredje kapitel bestämmelser angående relationema till tredje land. Vad som tas upp är fömtsättningama för etablering i EG av dotterbolag till kreditinstitut hemmahörande i tredje land. ViUkoren för etablering av filialer till tredjelandsinstitut regleras alltjämt i 1977 års första banksamordningsdirektiv.

Det urspmngliga förslaget till ett andra banksamordningsdirektiv utgick från ett strikt formulerat krav på reciprocitet. Ett kreditinstitut med hemvist i tredje land skulle kunna få ett dotterbolag auktoriserat inom EG först sedan EG-kommissionen funnit garantier för att medlemsländemas samtliga kreditinstitut fick en reciprok behandling i det aktuella tredje landet. I det antagna direktivet har reciprocitetskravet mjukats upp. Ömsesidiga etable-ringsmöjligheter skall uppnås med tillämpning av en mera flexibel procedur.

En EG medlemsstat skall nu ha rätt att auktorisera ett dotterbolag till ett tredjelandsinstitut, även om reciprocitetsförhållandet till det aktuella tredje landet inte är fullt klarlagt. Alla sådana auktorisationer skall anmälas till EG-kommissionen. På samma sätt skall kommissionen underrättas om ett tredjelandsinstitut förvärvar andelar i ett EG-institut i sådan omfattning att det senare blir det förras dotterbolag.

På basis av uppgifter från medlemsstatema om allmänna svårigheter för etablering och verksamhet utanför EG skall EG-kommissionen fortlöpande sammanställa rapporter om den behandling som kommer EG-instituten till del i olika tredje länder. Granskningen skall gälla etableringsförhällanden, drivande av bankverksamhet och förvärv av ägarandelar i kreditinstitut.

Kommissionen skall presentera sina rapporter för ministerrådet och i före- Prop. 1989/90:116 kommande fall föreslå lämpliga åtgärder.

Om EG-kommissionen finner att ett visst tredje land inte erbjuder EG-instituten effektivt marknadstillträde, ("effective märket access"), jämförbart med det som Gemenskapen ger kreditinstitut från detta tredje land, skall kommissionen ha rätt att begära mandat av ministerrådet att ta upp förhandlingar i syfte att uppnå jämförbara konkurrensmöjligheter. För effektivt marknadstillträde i nu angiven mening är det inte aUtid tiUräckligt att tredje land tillämpar icke-diskriminerande etablerings- och rörelseregler. Vad som åsyftas är regler som väsentligen överensstämmer med EG:s.

Finner kommissionen att ett tredje land, fömtom att neka effektivt marknadstillträde, inte ger EG-instituten ens nationell behandling, dvs. tillämpar andra konkurrensvillkor än dem som gäUer för värdlandets egna institut, skaU kommissionen ha självständig rätt att ta intitiativ till förhandlingar. I sådant fall skaU kommissionen också kunna besluta att medlemsstatema tills vidare måste begränsa eller skjuta upp beslut angående auktorisation av dotterbolag till kreditinstitut hemmahörande i det diskriminerande landet. I motsvarande mån skall beslut i fråga om sådana företags förvärv av dotterbolag i EG kunna hållas inne. Kommissionen får dock inte besluta om längre uppskov än tre månader. En förlängning av tiden kräver beslut av ministerrådet.

Det andra banksamordningsdirektivet skall vara omsatt i nationell lagstiftning (implementerat) senast den 1 januari 1993.

2.2.3 Nordiskt samarbete

På anmodan av Nordiska rådet har Nordiska ministerrådet år 1989 antagit en Ekonomisk handlingsplan 1989-1992.1 handlingsplanen anges bl.a. som en målsättning att det bör råda etableringsrätt och frihet att utväxla finansiella tjänster över gränsema mellan de nordiska ländema. Ur handlingsplanen återges följande.

"För att öka möjlighetema att utväxla finansiella tjänster över gränsema bör den finansiella lagstiftningen i Norden närmas reglema i EG. En arbetsgmpp har studerat frågan om finansiella tjänster och EG:s inre marknad. Finansministrama är beredda att under 1989 slutföra sina värderingar med anledning av rapporten. Målet bör vara att de nordiska ländema inför rätt till etablering för finansiella företag från andra OECD-länder. Ett arbete kommer därför att genomföras under år 1989 för att undersöka hur detta skaU kunna realiseras. Möjlighetema för att redan under perioden 1990-1992 genomföra en sådan etableringsrätt kommer att värderas bl.a. i ljuset av utvecklingen inom EG på området finansiella tjänster. Det noteras att Danmark har en sådan etableringsfrihet."

De nordiska finansministrama uttalade vid ett möte i Mariehamn den 14
november 1989 att den fortsatta liberaliseringen av finansiella tjänster i
berörda nordiska länder och de förhandlingar om ett fördjupat samarbete
mellan EFTA-ländema och EG-kommissionen, som det inom en nära fram
tid kan bli fråga om, måste ses i ett sammanhang. Beslut om genomförandet 40

av den fortsatta liberaliseringen får fattas i ljuset av hur dessa överläggningar Prop. 1989/90:116 utvecklas.

2.2.4 Internationellt samarbete avseende tillsyn

Oron på den intemationella valutamarknaden under år 1973, vilken bl.a. resulterade i att ett antal banker i olika länder gick omkull (bl.a. Herrstatt 1974), innebar en vändpunkt för det internationella tillsynsarbetet. Krisen medförde sådana konsekvenser att det på vissa håll befarades att det internationella ekonomiska systemet skulle bryta samman. Efter dessa händelser framstod det klart hur angeläget det var med en bätte samordning av tillsynen över bankemas intemationella verksamhet. För detta ändamål tiUska-pades en kommitté inom den s.k. 10-gmppen, bestående av representanter för tillsynsmyndigheter och/eller centralbanker i Belgien, Canada, Frankrike, Västtyskland, Italien, Japan, Luxemburg, HoUand, Sverige, Schweiz, Storbritannien och USA. Samtidigt utvecklades ett samarbete mellan tillsynsmyndighetema i EG-ländema.

10-gmppskommitténs målsättning var i första hand att skapa ett samarbete meUan ländemas tillsynsmyndigheter så att händelser liknande Herrstatt skulle uppmärksammas på ett tidigare stadium och att anpassa de inhemska tillsynssystemen till det intemationaliserade bankväsendet. En annan viktig målsättning var att söka skapa former för samarbete mellan olika länders tiUsynsmyndigheter för övervakning av egna bankers utländska dotterbanker eUer filialer samt utländska etableringar inom det egna landet.

Ett viktigt resultat av 10-gmppskommitténs arbete var att representanter för tillsynsmyndigheter i de olika ländema för första gången gavs tillfälle att knyta kontakter med varandra och diskutera utvecklingen av tillsynsmyndighetemas arbete. Ett konkret resultat av kommitténs arbete är det s.k. Basel-konkordatet. I denna överenskommelse, som formellt träffades av centralbankscheferna 1975, ges uttryck för kommitténs uppfattning om fördelningen av tillsynsarbetet. Målet är att genom en effektiv tillsyn så långt som möjligt säkerställa sundheten och säkerheten i det existerande systemet. Konkordatet har antagit följande huvudregler och rekommendationer:

1. Tillsyn över utländska banketableringar är ett gemensamt ansvar för
värdlandets och hemlandets myndigheter.

2. Ingen utländsk etablering skall stå utan tiUsyn. Varie land skall se till
att utländska etableringar är under tillsyn, och tillsynen skall vara av
acceptabel standard enligt både värdlandets och hemlandets bedöm
ning.

3. Övervakning av likviditeten skall i första hand åvila värdlandet, eftersom utländska etableringar i allmänhet har att följa värdlandets regler för likviditet. 4. Övervakning av solvens för utländska filialer skall åvila hemlandets myndigheter. När det gäller dotterbolag skaU ansvaret i första hand åvila värdlandet men hemlandet skaU ta hänsyn även till sina inhemska bankers dotterbolag och konsortiebanker utomlands på gmnd av moderbankens moraliska ansvar för sina utländska dotterbolag och konsortiebanker.

5. Ett samarbete i praktiken skall underlättas genom överförande av information mellan värdlandets och hemlandets myndigheter och genom beviljande av tillstånd till inspektioner eller utförande av sådana på uppdrag av hemlandets myndigheter i värdlandet. Alla ansträngningar skall göras för att undanröja legala hinder, t.ex. i fråga om banksekretess, som kan hindra sådan form av samarbete. Det skall anmärkas att de principer konkordatet ger uttryck för ännu inte antagits av aUa tillsynsmyndigheter. I vissa länder anses sålunda banksekretessen lägga hinder i vägen för en tillämpning av principerna fuUt ut. Emellertid har ett stort antal länder utöver de i 10-gmppskommittén representerade anslutit sig till principema. Bankinspektionen, som liksom riksbanken haren representant i 10-gmppskommittén, har också deltagit i ett flertal konferenser för tillsynsmyndigheter världen över där resultatet av 10-gmppskommitténs arbete diskuterats. Konferensema har föranlett företrä-dama för flertalet tillsynsmyndigheter att ansluta sig till konkordatets principer. Det finns således numera ett välutvecklat samarbete mellan tillsynsmyndighetema i de från banksynpunkt mest betydelsefulla ländema.

Prop. 1989/90:116

Kreditmarknadskommitténs (KMK) förslag: I banker med ett eget kapital överstigande en miljard kronor får vid en och samma tidpunkt högst tio procent av aktiekapitalet innehas av en enskild aktieägare eller av flera ägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap. För de mindre bankema är den högsta tillåtna andelen av aktiekapitalet tjugo procent. Som en tvingande rösträttsbegränsningsregel föreslås att ingen får i de större bankema utöva rösträtt för mer än fem procent av de på bolagsstämman företrädda aktiema. I de mindre bankema går gränsen vid tio procent.

Regeringen får meddela dispens från ägarbegränsningsreglema, om banken genom innehavet blir ett dotterföretag i en koncem, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna, eller om det annars föreligger särskilda skäl. öm en bank är dotterföretag i en koncem, gäller ägarbegränsningama i stället moderföretaget i koncemen. Från såväl ägar-som rösträttsbegränsningsreglema görs dessutom undantag för statens och

svensk banks aktieinnehav, för aktieinnehav av bransch- och centralorga- Prop. 1989/90:116 nisationer för banker samt för utländskt bankföretags innehav av aktier i bankaktiebolag som är bildat av utländsk bank.

För bestående banker skall reglema om ägarbegränsning gälla först fem år efter det att bestämmelsema trätt i kraft.

Remissinstanser: Förslaget tillstyrks av Svenska bankmannaförbundet som dock anmärker att det bör gälla även det statliga ägandet i PKbanken. Flera remissinstanser tillstyrker att regler med någon form av ägar- och röstsrättsbegränsning införs men föreslår andra lösningar (i huvudsak andra procenttal). Dessa instanser är bankinspektionen, försäkringsinspektionen, fullmäktige i Sveriges riksbank, styrelsen för Stockholms fondbörs. Landsorganisationen (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige.

Följande remissinstanser avstyrker förslaget: statens industriverk, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, Svenska sparbanksföreningen, Sparbankemas Bank, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Småföretagens Riksorganisation, Företagar-förbundet, Sveriges Industriförbund, Svensk industriförening. Svenska Handelskammarförbundet, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Tredje löntagarfondstyrelsen och Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund.

Näringsfrihetsombudsmannen (NO) förordar att aktieförvärv i banker skall kunna prövas av bankinspektionen och i sista hand regeringen från fall till fall mot bakgmnd av vad som kan anses stå i överensstämmelse med en sund utveckling av bankverksamheten. En lämplighetsprövning av stora aktieägare kan här ingå som ett moment. En fråga som denna bör dock prövas av domstol, t.ex, marknadsdomstolen.

Följande remissinstanser hävdar särskilt att de föreslagna reglema inte står i överensstämmelse med vad som kommer att gälla inom EG och att en anpassning till detta bör eftersträvas: bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, hovrätten för Västra Sverige, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen. Sparbankemas Bank, Sveriges Föreningsbankers Förbund, styrelsen för Stockholms fondbörs. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Sveriges grossistförbund och GotaGmppen AB.

Skälen för mitt Hirslag: I banklagstiftningen finns endast en bestämmelse som generellt begränsar möjligheten att förvärva bankaktier. Enligt denna bestämmelse, som finns intagen i 1 kap. 4 § bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL), får ett bankaktiebolag som huvudregel ingå som dotterbolag i en koncem endast om ett annat bankbolag är moderbolag. Undantag från denna huvudregel kan enligt förarbetena endast komma i fråga i de faU moderföretaget är ett holdingbolag och de övriga systerföretagen är finansinstitut vilka driver en verksamhet som kan anses vara förenlig med bankrörelsen. Industriföretag, handelsföretag eller andra icke-finansiella företag skall således inte få förvärva aktiemajoriteten i en bank. Bestämmelsen har tillkommit bl.a. för att förhindra att vissa väsentliga banklagsbestämmelser sätts ur spel.

I 3 kap. 3 § BAL finns bestämmelser som hindrar utländska aktieförvärv Prop. 1989/90:116 i svenska banker och svenska förvärv i utlandsägda svenska banker. Dessa bestämmelser har inte den generella karaktär som avses här. De behandlas i stäUet i avsnitt 3.2.

Av betydelse för frågan om ägarinflytande är emellertid den dispositiva rösträttsbegränsningsregeln i 8 kap. 3 § BAL. Enligt denna regel får ingen rösta för egna och andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på bolagsstämman, om inte något annat följer av bolagsordningen.

KMK hade enligt sina direktiv till uppgift att komma med förslag tiU hur ett spritt ägande i bankema skulle kunna säkerställas. Enligt direktiven var det främsta skälet till detta att bankema får anses inta en sådan särställning i samhället, att det bör ankomma på lagstiftaren att tillse att enstaka ägare eller ägargmpperingar inte tillåts få ett dominerande inflytande över en bank. På så sätt skulle förhindras att ägande och kreditgivning blandades samman, och därmed skulle fömtsättningar skapas för banken att lämna krediter och driva övrig verksamhet på objektiva och strikt företagsekonomiska gmnder.

I sina överväganden om ägarreglering konstaterar KMK att bankema getts en särställning bland företagen genom sin roll som spamppsamlare, kreditgivare och verkställare av statsmaktemas ekonomiska politik. En förutsättning för att bankema skall kunna behålla denna särställning är att de står fria och oberoende i förhållande till enskilda, stora kunder och ägare. Enligt KMK föreligger ett behov av ytterligare garantier för att bankema skall ha förmåga att behålla denna karaktär av oberoende institutioner. Det gmndläggande syftet med dessa garantier måste enligt KMK vara att eliminera risken för att ägarinflytande skall utnyttjas på ett sätt som inte är förenligt med banklagstiftningens strävan att söria för en sund utveckling av det svenska bankväsendet. KMK finner med hänsyn härtill att en lagreglering är nödvändig för att förhindra en koncentration av ägandet i affärsbankerna. Den lösning som KMK valt är att direkt i lag ange de gränser vartill ägandet i en enskild bank högst får uppgå.

Redan år 1985 föreslog bankinspektionen en provisorisk lagstiftning om begränsning av förvärv och innehav av bankaktier. Detta förslag överensstämmer till viss del med KMK:s förslag. Vid remissbehandlingen av de båda förslagen har framförts ett flertal argument mot en ägarreglering. Kritiken mot de båda förslagen är i huvudsak densamma.

Flera remissinstanser har ansett att en ägarreglering skulle mbba balansen
mellan ägare och ledning i bankema. Inflytandet över bankens verksamhet
kunde i allt väsentligt komma att flyttas över på bankens ledning. Avsak
naden av en möjlighet till ägaringripanden under en längre tid skulle kunna
konservera en inkompetent företagsledning tiU men inte endast för lönsam
heten och aktievärdet utan ytterst för bankens säkerhet och sundhet. En
annan befarad negativ effekt av en begränsningsregel är att den skulle kunna
motverka en effektiv börshandel och försvåra nyemissioner och möjlighe
terna att få till stånd nödvändiga kapitaltillskott. Regeln skulle också utgöra
ett effektivt hinder mot nyetableringar av bankaktiebolag. En del av kritiken
riktar sig mot att något missbmk från ägares sida inte har påvisats som kan 44

motivera ett så långtgående och principieUt viktigt ingrepp i äganderätten. Prop. 1989/90:116 Det nuvarande regelsystemet för bankema torde enligt flera remissinstanser vara tillräckligt för att förhindra ett otillbörligt inflytande i en bank.

Även KMK har för sin del anfört att en stark ägare eller en stark ägarkon-stellation ibland kan vara till gagn för ett företag. KMK menar dock att kommittén i förslaget funnit den balanspunkt som å ena sidan förhindrar en ägare eller en gmpp av ägare att utöva ett negativt inflytande över banken och å andra sidan medger samverkande ägare eller ägargmpper att agera för att vända en utveckling som är till skada för banken. KMK har ansett att för detta krävs en ägarreglering som är anpassad till bankens storlek och att en möjlighet till dispens från denna reglering bör ges.

För egen del vill jag anföra följande.

Bankema spelar en central roll i det finansiella systemet och driver en från samhällssynpunkt mycket betydelsefull verksamhet. I likhet med KMK anser jag därför att bankema måste ha fömtsättningar att driva verksamheten utan otillbörlig påverkan från enskilda ägare eUer ägargmpper. Detta kan i sig motivera särskilda regler för banker.

För regler om ägarspridning talar vidare att den svenska bankmarknaden är relativt koncentrerad, intemationellt sett; stmkturtendenser under senare årtionden har gått mot större enheter. Alltför negativa tendenser av detta slag bör dock kunna motverkas genom tillämpning av bestämmelsema i konkurrenslagen. Inbrytningen av utländska bankerunder 1980-talet utgör också en motvägande faktor som kan växa i styrka om dessa banker även får svenska ägarintressen (se avsnitt 3.2.2) och utländska banker får möjlighet att etablera filialer här i landet (se avsnitt 3.4).

Utgångspunkten för ett ställningstagande måste emellertid vara att ägar-reglema för banker inte skall skilja sig från vad som gäller för andra företag; om regler om generella ägarbegränsningar i bankema skall införas, måste behovet av sådana regler enligt min mening vara klart motiverat. Även om det finns vissa skäl som talar för regler av den föreslagna typen, finns det också skäl som direkt talar mot en sådan ordning; som många remissinstanser framhållit kan det ofta vara en fördel för en bank med starka ägare.

Många av de bestämmelser som reglerat vår kreditmarknad har under senare tid avskaffats. Den ökade friheten att agera på marknaden syftar bl.a. till att skapa en ökad konkurrens meUan instituten. Under fömtsättning att dessa står under en effektiv och väl fungerande tillsyn torde den ökade konkurrensen leda till bättre produkter och lägre priser för konsumentema. Mot denna bakgmnd ter det sig i dag allmänt sett mer angeläget att avskaffa regler som verkar hindrande på marknadsutvecklingen än att införa nya sådana regler, allt under fömtsättning att säkerheten i systemet därmed inte eftersatts eller möjlighetema att begå oegentligheter ökas.

Jag vill här peka på att det i det regelsystem som byggts upp för bankema finns betydande hinder för en stor ägare att kunna utnyttja sin ställning på ett otillbörligt sätt. Vad jag främst åsyftar är bankinspektionens tillsyn samt reglema om enhandskrediter och kreditjäv. Som jag senare kommer att utveckla närmare ingår det också i den löpande oktrojprövningen en bedömning av bl.a. ägamas lämplighet.

Vidare har utvecklingen av kreditmarknaden med en växande och mer Prop. 1989/90:116 betydelsefull penningmarknad allmänt sett gjort marknaden mer anonym. Därmed har skapats möjlighet för bankema att frigöra sig från starka ägare och agera självständigt. Den ökande avregleringen och internationaliseringen talar också för att starka ägare kan komma att behövas för stabilitet och expansion på bankområdet. Intemationellt sett är risken för bankfallis-semang idag en realitet. Vi har i vårt land inte behövt räkna med den risken, men det står helt klart att risknivån allmänt sett höjts i bankverksamhet. Detta stärker motiven för uthålliga, starka ägare.

Med det ökande intresset från svensk sida att så långt möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet följer också i flera avseenden ett nytt synsätt på våra inhemska förhållanden. Det är nödvändigt att i betydande utsträckning ta hänsyn till det intemationella regelsystemet vid övervägande av vårt eget förhållningssätt till olika frågor. Nationell särbehandling av bl.a. ägarfrågan måste därför övervägas noga.

I och för sig anser man även inom EG att en effektiv myndighetstillsyn över bankema omfattar kontroU av ägarförhållandena (se avsnitt 2.2.2). Tillsynskravet sägs bli starkare i takt med utvecklingen i riktning mot koncernbildningar och intemationella etableringar. Myndighetskontrollen skall sträva efter att olämpliga personer inte blir stora aktieägare i banker och att bankledningen blir självständig och oavhängig sådana intressen som inte kan förenas med god banksed. Det är här fråga om en individuell prövning av varie fall. Generella ägarbegränsningar i banker med hjälp av procentsatser eller andra motsvarande avgränsningar i lagstiftningen har emellertid få motsvarigheter utomlands. Ett införande av sådana regler skulle Qärma oss från vad som allmänt gäller inom EG och övriga OECD-länder.

Mot bakgmnd av de förhållanden jag nu har redogjort för och med hänsyn till de övriga nackdelar med KMK:s förslag som många remissinstanser pekat på anser jag att det vore olämpligt att införa regler om generell ägarbegränsning i bankema. Jag lägger alltså inte fram något sådant förslag. Den form av ägarbegränsning som bestämmelsema i 1 kap. 4 och 5 §§ BAL om finansiella koncemer innebär medför dock ett skydd mot olämpliga ägarförhåUanden som enligt min mening bör bestå tills vidare.

Som framgått innehåller EG:s andra banksamordningsdirektiv regler om
prövning av större ägares lämplighet (avsnitt 2.2.2). En motsvarande om
än inte formaliserad prövning ingår för svensk del i den löpande oktroj
prövningen (om denna, se avsnitt 3.3). Vidare syftar åtskilliga regler i bank
lagstiftningen tiU att ägarna inte skall kunna missbmka sin ställning. Hit hör
bankrörelselagens (1987:617, BRL) regler om enhandskrediter och om kre
diter till styrelseledamöter och aktieägare jämte tiU närstående personer,
som hindrar att en stor ägare utnyttjar sin ställning för att få krediter på
fördelaktigare villkor än bankens övriga kunder. Rösträttsbegränsningsre
geln i 8 kap. 3 § BAL, som visserligen är dispositiv, inskränker också en
sådan ägares inflytande i banken; flertalet banker har dessutom i sina bo
lagsordningar tagit in bestämmelser som ytterligare begränsar rösträtten. I
bankemas huvudstyrelser ingår vidare offentliga styrelseledamöter som har
till uppgift att särskilt bevaka det allmännas intressen i banken, variämte 46

styrelseordföranden skall godkännas av regeringen. Denna insyn och kontroll från samhällets sida minskar riskerna för att en ägare i egenintresse skall utnyttja banken eller påverka den på annat otillbörligt sätt. I lagen (1986:436) om näringsförbud finns slutligen också bestämmelser som hindrar en olämplig ägare att få ett avgörande inflytande i en bank.

Det är alltså min uppfattning att Sverige i praktiken har ett system som är jämförbart med det som skall gälla inom EG. Om Sverige t.ex. genom ett avtal EFTA - EG får ett närmare förhållande till övriga europeiska stater, får det övervägas om vår ägarprövning också i formellt hänseende skall anpassas till de system som växer fram i Europa. Vår lagstiftning kan behöva kompletteras med bestämmelser som möjliggör ingripanden riktade direkt mot olämpliga ägare.

Redan nu finns det dock skäl att införa en bestämmelse om skyldighet för förvärvare av större aktieposter i en bank att anmäla förvärven till bankinspektionen. Inspektionen hålls då fortlöpande informerad om ägarförhållandena i bankerna och kan vid behov följa en viss bank med särskild uppmärksamhet för att kontrollera att en ändring i ägarbilden inte leder till missförhållanden av något slag. Jag föreslår därför att det införs en skyldighet att till bankinspektionen anmäla sådana aktieförvärv som innebär att förvärvarens totala innehav kommer att överstiga något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier. Underiåtenheten att anmäla förvärv bör kunna föranleda bötesstraff. Utformningen av anmälningsplikten anknyter till den lösning jag föreslår i fråga om utländskt ägande i bankaktiebolag (se avsnitt 3.2.1).

KMK har också föreslagit att rösträttsbegränsningsregeln i 8 kap. 3 § BAL delvis skall skärpas och göras tvingande. Förslaget har samma syften som förslaget till ägarbegränsningar och får ses som ett komplement till detta. Av den ståndpunkt jag har intagit i ägarfrågan följer att jag inte anser att tvingande rösträttsbegränsningsregler bör införas. En fömtsättning för att någon skall vara beredd att göra en betydande ägarinsats i ett företag måste ofta vara att insatsen också gör det möjligt att utöva ett motsvarande inflytande på verksamheten i företaget. Jag lägger alltså inte fram något sådant förslag.

Prop. 1989/90:116

Remissinstanserna: Bankinspektionen, försäkringsinspektionen, konsu- Prop. 1989/90:116 mentverket, LO och Försäkringsaktiebolaget Njord ställer sig positiva till förslaget. Försäkringsinspektionen anför dock att man i avvaktan på KMK:s förslag inte nu fullt ut bör ta stäUning till utformningen av begränsningsregler för ägandet av försäkringsaktiebolag. Flera instanser (kommerskollegium, Stockholms universitet. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, LO, TCO, Försäkringstjänstemannaförbundet, Svenska Bankföreningen, Föreningsbankemas Förbund, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges Advokatsamfund) pekar på att förslaget står i strid med den inter-nationeUa utvecklingen. De remissinstanser som uttrycker sig negativt om förslaget är kommerskollegium. Näringsfrihetsombudsmannen (NO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Småföretagens Riksorganisation, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Försäkringsjuridiska föreningen. Svenska Bankföreningen, Föreningsbankernas Förbund, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Fondhandlare-föreningen och Skandia Intemational Holding AB. Det framhålls bl.a. att inga missförhållanden på gmnd av dagens regler påvisats, att inskränkningar i rätten att fritt förvärva aktier kan hämma utvecklingen, försvåra nyetableringar och stmkturförändringar samt ge maktförskjutningar från styrelsen till företagsledningen, att regelverket kring soliditet och skälighet i kombination med tillsyn från försäkringsinspektionen innebär ett tiUräckligt skydd för försäkringstagarkollektivet och andra samhällsintressen och att en särreglering enligt förslaget skulle stå i strid med utvecklingen inom EG.

Skälen för mitt förslag: Det finns i gällande rätt inte några regler som generellt hindrar förvärv av aktier i försäkringsaktiebolag. Däremot finns i 9 kap. 3 § försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) en rösträttsbegränsnings-regel som innebär att ingen får rösta för egna eller andras aktier för sammanlagt mer än en femtedel av de aktier som företräds på stämman om inte något annat följer av bolagsordningen.

FVK ålades i direktiven att behandla frågan om utländska medborgares rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Kommittén har funnit det motiverat att även diskutera gränsema för denna rätt avseende svenska rättssubjekt. Det är enligt kommittén ett samhällsintresse att försäkringsaktiebolagen, med sin sociala gmndfunktion att söria för ett betryggande riskskydd och med sin speciella ställning som förvaltare av försäkringstagarnas trygghetskapital, har karaktären av institutioner som är oberoende gentemot de stora ägargmppema i samhället.

Även beträffande försäkringsaktiebolagen är det enligt min mening vikt
igt att anknyta till den intemationella utvecklingen. Det finns t.ex. inom EG
inte några särskilda regler om prövning av ägares lämplighet som beträff
ande bankaktiebolagen eller någon bestämmelse som generelU begränsar
möjligheten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag. Det är därför moti
verat att införa regler i vår lagstiftning som begränsar möjligheten att för
värva aktier i försäkringsaktiebolag, bara om det finns ett påtagligt inhemskt
behov av en sådan reglering. Som flera remissinstanser framhållit har från
varon av begränsningsregler hittills inte lett till några missförhållanden. Det 48

kan tvärtom vara av värde med en fast ägarförankring som ger stadga åt styrelsens ansvar för bolagets ledning och utveckling på lång sikt, liksom med starka ägare som har fömtsättningar att tillskjuta riskvilligt kapital när så erfordras. Jag anser således att det inte finns skäl att införa någon bestämmelse om generell ägarbegränsning beträffande försäkringsaktiebolagen. På motsvarande sätt som i fråga om bankema har en ägare i ett försäkringsbolag små möjligheter att utnyttja sin ställning på ett sätt som är otillböriigt i förhållande till försäkringstagama. En effektiv och väl fungerande tillsyn torde vara tiUräcklig för att motverka ett olämpligt inflytande av en dominerande ägare i ett försäkringsaktiebolag. I sista hand finns möjligheten att återkalla koncessionen att driva försäkringsrörelse.

I likhet med vad jag föreslagit beträffande bankaktiebolagen bör det däremot finnas en skyldighet för förvärvare av större aktieposter i försäkringsaktiebolag att anmäla förvärv till, i detta faU, försäkringsinspektionen. En sådan information kan utgöra ett värdefullt komplement till de upplysningar om bolagets verksamhet som försäkringsinspektionen tar del av i övrigt och underlätta tillsynen över bolagen. Jag föreslår därför att en sådan anmälningsskyldighet införs.

Prop. 1989/90:116

Kreditmarknadskommitténs (KMK) förslag: Ett begränsat utländskt ägande i de svenska bankema görs möjligt. Det sammanlagda utländska ägandet begränsas så att högst tjugo procent av aktiekapitalet och högst tio procent av röstetalet i en svensk bank får ligga i utländska händer. För förvärv upp till denna gräns skall krävas regeringens eller bankinspektionens tillstånd. Bankaktiebolaget kan dock i bolagsordningen bestämma att högst tio procent av aktiekapitalet och högst fem procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget får förvärvas fritt av utländska medborgare eller andra s.k. kontrollsubjekt.

Remissinstanserna: Bankinspektionen, Finansbolagens Förening, Tjänstemännens Centralorganisattion (TCO), Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Kooperativa förbundet tillstyrker förslaget. - Följande instanser ställer sig positiva till ett ökat utländskt ägande men föreslår andra lösningar: försäkringsinspektionen, fullmäktige i Sveriges riksbank, NO, Svenska Bankföreningen med Grossistförbundet Svensk Handel, Svenska sparbanksföreningen. Sparbankemas Bank, Svenska Fondhandlareföreningen, Landsorganisationen (LO), Svenska Bankmannaförbundet, Sveriges Industriförbund, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska

Handelskammarförbundet med Stockholms Handelskammare, Sveriges Prop. 1989/90:116 Aktiesparares Riksförbund, GotaGmppen AB och Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige. De remissinstanser som avstyrker förslaget är Statens Industriverk, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Sveriges Grossistförbund och Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund.

Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 3 § första stycket bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL) får aktier i bankaktiebolag inte förvärvas av utländska medborgare, andra utländska rättssubjekt eller svenska bolag och föreningar som är kontrollsubjekt enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen). (Angående utlandsägda svenska banker, se avsnitt 3.2.2). Förvärv i strid mot detta förbud är ogiltiga (fjärde stycket). Företagsförvärvslagen är enligt 2 § den lagen inte tillämplig på bankaktiebolag eller aktier i ett sådant bolag.

I den pågående intemationaliseringen av finansiella verksamheter har svenska banker ett berättigat intresse av att kunna verka på utländska marknader. Det blir allt vanligare att finansiella tjänster erbjuds över gränsema även om traditionell bankverksamhet i aUmänhet inte bmkar bedrivas utan en lokal etablering. Sverige kan i dag inte erbjuda reciprocitet gentemot länder där svenska banker vill etablera sig genom filial eUer som ägare i existerande banker. Från utlandet har kritik riktats mot Sveriges restriktiva lagstiftning vad gäller utländskt ägande i banker och förbud mot etablering av bankfilialer. Det finns en risk för att etableringsrestriktioner av detta slag utgör ett hinder för Sveriges medverkan i de intemationella sammanhangen, t.ex. i det västeuropeiska samarbetet på det finansieUa tjänsteområdet. TiU saken hör också att OECD:s kapitalliberaliseringsstadga fömtsätter en fortlöpande prövning av medlemsländemas restriktioner. Stadgan syftar till en avveckling av etableringshinder som inte motiveras av hänsyn till allmän ordning, hälsa eUer nationell säkerhet. Mot bakgmnd av att den svenska valutaregleringen nu i allt väsentligt är avskaffad, framstår de svenska förbuden mot utländska banketableringar i Sverige som mindre motiverade.

Det måste också från de svenska bankemas synpunkt anses både nödvändigt och önskvärt att tillåta utländskt ägande i svenska banker. Detta skulle möjliggöra börsnotering utomlands, som i sin tur skulle underlätta expansionen på de intemationella affärsområdena. Genom att underlätta utländska ägarengagemang ges också utrymme för större mångsidighet och vitalitet på den svenska kapitalmarknaden. Värdefull utländsk kompetens kan tillföras den svenska marknaden. Jag delar således KMK:s åsikt att tiden nu är mogen att avskaffa förbudet mot utländskt ägande i de svenska bankaktiebolagen.

KMK föreslår att det i lag läggs fast en högsta nivå för det totala uUändska
ägandet. En sådan bestämmelse diskriminerar alltjämt utlänningar och ger
inte den principiella likabehandling som får anses gmndläggande för ett ökat
intemationellt samarbete. En bestämmelse av det innehållet står inte heller
i samklang med Nordiska ministerrådets uttalanden i Ekonomisk
handlingsplan 1989-1992 och de nordiska finansministrarnas uttalanden
om införande av etableringsfrihet i de nordiska ländema avseende finansi
ella företag från andra OECD-länder. Eftersom det är ett viktigt intresse för
Sverige att våra banker får goda möjligheter att verka utomlands, talar detta 50

för att det inte bör ställas upp några gränser av det slag som KMK föreslagit Prop. 1989/90:116 för det utländska ägandet.

Dessa synpunkter måste dock vägas mot de skyddsintressen som kan motivera en stark inhemsk kontroU över bankväsendet. Skyddsintressena gäller ytterst bankemas strategiska samhällsekonomiska roll att upprätthålla ett fungerande betalnings- och kreditsystem såväl i fred som i krislägen. Bankema utgör också en viktig kanal för ett lands penning- och valutapolitik. Ett inhemskt bankägande kan öka sannolikheten för att centrala bankfunktioner kan upprätthåUas och att förtroendet för bankväsendet bibehålls. Dessa förhållanden kan därför motivera att en viss grad av inhemskt ägande säkras. En minst lika viktig fömtsättning för ett stabilt finansiellt system är emellertid att kreditpolitiken, regelsystemet och tillsynen är tillämpliga på alla aktörer och att genomlysningen är god. Vidare behövs ett väl fungerande intemationellt samarbete mellan tillsynsmyndighetema. Den intemationella utvecklingen bl.a. när det gäller tillsynsarbetet är positiv. Pågående lagstiftningsarbete och strävan efter regelharmonisering pekar i samma riktning.

Enligt min bedömning behöver utländskt ägande i sig därför inte äventyra tillförlitligheten i vårt banksystem så att absoluta ägarbegränsningar skulle vara motiverade. Jag finner således att några procentuella gränser för det tillåtna utländska ägandet av det slag som KMK föreslagit inte bör ställas upp. En lämpligare lösning är enligt min mening att göra företagsförvärvslagen (se avsnitt 2.1.2) tillämplig även på bankaktiebolag. Detta är också en synpunkt som flera remissinstanser har fört fram. Visserligen har det hävdats att även den lagen från en intemationeU synpunkt innebär alltför långtgående begränsningar av möjligheten till utländskt ägande. Som tidigare framgått är emellertid lagen föremål för en översyn, varvid föreslagits att endast förvärv som strider mot nationella säkerhetsintressen skall hindras.

Tillstånd skall enligt nuvarande lydelse av 16§ företagsförvärvslagen meddelas om förvärvet inte strider mot något väsentligt allmänt intresse. I avsnitt 2.1.2 finns en redogörelse för hur detta kriterium tolkats vid regeringens tillståndsprövning. Frågan uppkommer om kriteriet skall anses ha samma innebörd vid förvärv av aktier i bankaktiebolag som vid förvärv av aktier i andra bolag.

Bankerna har som redan framgått särskild betydelse för Sveriges eko
nomi. De speciella skyddsvärden som här gör sig gällande återspeglas fram
för allt i den lagstiftning och den övervakning av bankväsendet som sedan
länge finns uppbyggd. Kraven på säkerhet och kontroll är väsentligt högre
när det gäller bankväsendet än för flertalet andra ekonomiska verksamheter.
Skadeverkningarna av eventuella stömingar eller fallissemang är potentiellt
sett större. Bankema intar en central ställning vid utformningen och genom
förandet av penning- och valutapolitiken. Bankema utgör också kärnan i
vårt betalnings- och kreditsystem. Från samhällsekonomiska synpunkter
har alltså bankema en särställning. Häri ligger också att bankema är skydds
värda med hänsyn till vårt intresse av nationellt självbestämmande och
oberoende. Ytterst kan därmed säkerhets- och beredskapspolitiska motiv
hävdas när det gäller ställningstagande till frågor som rör utländskt ägarin
flytande i svenska banker. Det är uppenbart att ägandet därvid redan under 51

normala förhållanden måste organiseras så att de finansiella systemen klarar Prop. 1989/90:116 de påfrestningar som kan uppstå i krislägen av olika slag. Allmänhetens förtroende för bankväsendet och stabiliteten i detta måste kunna upprätthållas. Dessa synpunkter kan motivera en tillämpning av reglema som gör det möjligt att behålla ett dominerande ägarinflytande inom landets gränser, i varie fall när det gäller de största bankaktiebolagen.

Det jag nu sagt har avsett en prövning enligt gällande företagsförvärvslag med prövningskriteriet "väsentligt allmänt intresse". I lagrådsremissen an-rörde föredragande statsrådet att mycket talade för att sättet att se på bankemas skyddsvärde i allt väsentligt borde bli detsamma vid den översyn av företagsförvärvslagen som nu pågår inom industridepartementet. Det anfördes också att en kontroll som utgår från prövningskriteriet "nationellt säkerhetsintresse" är accepterad inom EG och OECD trots att den är diskriminerande mot utlänningar. Vidare nämndes att Sverige med en sådan lösning får en lagstiftning som godtas i intemationella sammanhang, samtidigt som Sveriges intresse av att ha tillgång till ett väl fungerande betalnings- och kreditsystem kan tillgodoses. I intemationella sammanhang har det dock visat sig att kriteriet "nationellt säkerhetsintresse" givits en skiftande tolkning. Detta förhållande får beaktas i den fortsatta översynen av företagsförvärvslagen.

Bland annat det pågående intemationella integrationsarbetet gör det angeläget att förbudet mot utländskt ägande i bankaktiebolagen upphävs snarast. De ändringar som jag nu föreslår bör därför genomföras utan att den kommande översynen av företagsförvärvslagen avvaktas. Som framgått kommer de skyddsintressen i fråga om bankema som jag tidigare berört att beaktas vid översynen.

Jag återkommer i specialmotiveringen till frågan om vilken myndighet som skall pröva ansökningar om tillstånd enligt lagen.

Jag vill samtidigt påminna om bestämmelsema i 1 kap. 4 § BAL. Dessa innebär att andra företag än banker måste söka dispens hos regeringen för att kunna förvärva aktiemajoriteten i ett bankaktiebolag. Avser således ett utländskt företag som ej är bank att förvärva aktiemajoriteten i en svensk bank krävs fömtom en ansökan enligt företagsförvärvslagen också en ansökan om dispens enligt I kap. 4 § BAL. En dispens torde inte lämnas till vare sig ett svenskt eller ett utländskt företag om detta företag driver t.ex. en industriell verksamhet.

I 17 kap. aktiebolagslagen (1975:1385, ABL) finns bestämmelser om bundna och fria aktier. Där regleras bl.a. möjligheten att i bolagsordningen ta in ett förbehåll vad gäller rätten att förvärva aktier i bolaget. Ett sådant förbehåll kan vara riktat mot utlänningar. När förbudet mot utländskt ägande i bankaktiebolag tas bort måste regler motsvarande de som finns i 17 kap. ABL föras in i BAL. Det innebär att aktieägama i ett bankaktiebolag får möjlighet att i bolagsordningen bestämma om någon del av aktiema skall få förvärvas av utlänningar.

Som tidigare framgått (avsnitt 2.1.2) är bankaktiebolag för närvarande
inte kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen. Det innebär att ett bank
aktiebolag utan att ha något utlänningsförbehåll i sin bolagsordning har
samma rätt att förvärva t.ex. aktier och andelar i svenska företag som ett 52

allmänt aktiebolag som har ett sådant förbehåll. Ett bankaktiebolag har också rätt att förvärva fast egendom utan hinder av bestämmelsema i

fastighetsförvärvslagen. 1 bankrörelselagen (1987:617, BRL) finns emeller- Prop. 1989/90:116 tid bestämmelser som starkt begränsar bankaktiebolagens möjligheter att förvärva aktier och fastigheter.

Om företagsförvärvslagen i enlighet med mitt förslag görs tillämplig på bankaktiebolag, innebär det att ett bankaktiebolag i fortsättningen måste ha ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning för att utan hinder av förvärvslagstiftningen kunna fritt (inom de ramar som uppställs i BRL) förvärva aktier och fastigheter.

Ett bankaktiebolag som inte har ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning utgör däremot ett kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen. Det skulle innebära att banken blev förhindrad att förvärva bundna aktier i andra bolag, och bolagets förvärv av fria aktier och fastigheter skulle bli underkastadeprövningenligt företagsförvärvslagen resp. fastighetsförvärvslagen.

Enligt min mening bör emellertid ett bankaktiebolag även om detta är att betrakta som ett kontrollsubjekt vara oförhindrat att förvärva bundna aktier och att utan prövning förvärva fria aktier, om dessa förvärv ingår som ett led i bankens verksamhet. Vad jag här avser är bankens förvärv av aktier för att underlätta fondkommissionsrörelsen, för att medverka vid en aktieemission och för att skydda egen fordran. I företagsförvärvslagen bör därför införas en särskild bestämmelse av innebörd att bestämmelsema i lagen eller det faktum att ett allmänt aktiebolag har ett utlänningsförbehåll i sin bolagsordning inte hindrar banken från att förvärva aktier under de fömtsättningar som anges i BRL.

Förvärv av fast egendom utgör inte någon större del av den rörelse en bank bedriver. Det finns därför inte samma skäl som beträffande aktieförvärv att undanta bankens förvärv av fast egendom från fastighetsförvärvslagens tillämpning.

De nu bestående bankaktiebolagen har bildats och utvecklats inom ramen för den gällande ordningen, som innebär att bankaktier över huvud taget inte får förvärvas av utlänningar och att det inte finns några lagregler om utlänningsförbehåll för bankaktiebolag. Som framgått anser jag att BAL:s förbud mot utländskt ägande bör upphävas och en möjlighet öppnas för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i en svenskägd bank inom de ramar som anges i företagsförvärvslagen. Emellertid bör en så ingripande förändring i bestående bolagsförhållanden inte genomföras utan hänsynstagande till de nuvarande aktieägamas önskemål. Möjligheten till förvärv med stöd av de nya reglema bör därför inte öppnas förrän aktieägama i de berörda bankbolagen har beslutat på en bolagsstämma att aktiema i deras bolag helt eller delvis skall göras tillgängliga för utländskt ägande. Vidare bör samhället tillförsäkras kontroll över utvecklingen genom ett krav på att sådana beslut skall godkännas av regeringen. Regler med det innehållet bör tas in i övergångsbestämmelserna. Jag återkommer till detaljerna i specialmotiveringen.

Vad gäller de nuvarande utlandsägda bankema hänvisas tiU avsnitt 3.2.2.

Slutligen viUjag nämna att det inom justitiedepartementet pågåren över
syn av aktiebolagslagens och banklagstiftningens krav på svenskt med
borgarskap för stiftare, styrelseledamöter och revisorer. Översynen, som har 53
initierats av kommerskoUegium, syftar till att detta krav skall slopas.

Mitt förslag: För förvärv av aktier i utlandsägda dotterbanker i Sverige skall tillämpas samma regler som föreslås gälla för förvärv av aktier i svenskägda bankaktiebolag.

Kreditmarknadskommittén har inte lagt fram något förslag i denna fråga.

Remissinstanserna: Några remissinstanser, däribland Svenska Bankföreningen, har anfört att svenska förvärv bör tillåtas i bankaktiebolag bildat av utländskt bankföretag i samma utsträckning som utländskt förvärv blir tillåtet i svenskägt bankaktiebolag.

Skälen för mitt förslag: Enligt 3 kap. 3 § andra stycket bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL) får aktier i ett bankaktiebolag som är bildat av ett utländskt bankföretag förvärvas endast av utländskt bankföretag som har fått regeringens tillstånd rill förvärvet. I prop. 1984/85:191 medförslagom utländska banketableringar i Sverige föreslogs ett första steg mot att tillåta utländska banker att etablera sig här i landet. Flera skäl talade för att välja bankaktiebolaget som etableringsform. Eftersom förslaget var inriktat på att möjliggöra för utländska banker att driva bankverksamhet i Sverige, diskuterades inte möjligheten att låta svenska fysiska eller juridiska personer förvärva aktier i dessa utländska dotterbanker.

Ett tiotal utländska dotterbanker har sedan starten etablerat sig på den svenska marknaden. Något egentligt skäl att bibehålla dessa vid ett hundraprocentigt utländskt ägande, när möjlighetema till ett blandat utländskt/ svenskt ägande nu skapas i de från börian helsvenska bankaktiebolagen, finns inte. Någon uppdelning i svenskägda och utlandsägda banker skall således ej längre ske. Jag föreslår alltså att specialbestämmelsen för de utlandsägda bankaktiebolagen att de som regel skall vara av utländska bankföretag helägda dotterbanker upphör att gälla. Dessa banker blir därmed underkastade samma regler som övriga bankaktiebolag.

Aktiema i de nuvarande utlandsägda svenska bankema innehas av ett eller högst två utländska bankföretag. Vid lagens ikraftträdande bör därför den nuvarande specialbestämmelsen omedelbart upphöra att gälla. Med tanke på att det här är fråga om bolag med så få ägare behövs inte någon bestämmelse om beslut av bolagsstämma innan aktierna kan förvärvas av andra än som anges i den nuvarande regeln.

3.2.3 Utländskt ägande i försäkringsaktiebolag

Min bedömning: Några begränsningar i fråga om möjligheterna för utlänningar att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag bör inte göras

nu.

ländskt rättssubjekt föreslås inte få förvärva aktier i försäkringsaktiebolag i Prop. 1989/90:116 den mån förvärvarens samlade innehav därigenom kommer att överstiga femton procent av röstetalet för samtliga aktier eller tjugo procent av aktiekapitalet. Viss möjlighet till dispens skall finnas. Någon gräns för det sammanlagda utländska inflytandet motsvarande den kreditmarknadskommittén föreslagit för bankaktiebolagen ingår inte i detta förslag.

Remissinstanserna: Av de remissinstanser som särskilt uttalar sig om det utländska ägandet tillstyrker LO förslaget. Försäkringsinspektionens inställning är i denna del densamma som i fråga om genereUa begränsningsregler. Inspektionen förordar dock en gemensam lösning för svenskt och utländskt ägande. - Följande instanser avstyrker eller uttrycker sig negativt om förslaget: NO, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Försäkringsjuridiska föreningen med AIDA, Sveriges Advokatsamfund och Skandia Intemational Holding AB. NO har föreslagit att lagen (1982:617) om udändska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen) görs tillämplig på försäkringsaktiebolagen.

Skälen för min bedömning: Försäkringsaktiebolag eller aktier i ett sådant bolag omfattas inte av företagsförvärvslagen (se 2 § den lagen). Enligt 18 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713, FRL) finns en möjlighet att i försäkringsaktiebolags bolagsordning införa förbehåU om att aktier i bolaget inte får förvärvas av andra rättssubjekt än t .ex. fysiska personer med svenskt medborgarskap (utlänningsförbehåll). Någon lagregel, motsvarande den i 3 kap. 3 § bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL), som innebär ett förbud för utlänning att bli aktieägare i ett försäkringsaktiebolag finns inte. Utlänningsförbehåll har, med några undantag, inte förts in i försäkringsaktiebolagens bolagsordningar.

Etablering av utlandsägda försäkringsföretag i Sverige kan ske dels genom att ett utländskt försäkringsföretag etablerar en filial enligt bestämmelsema i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige, dels genom att företaget här upprättar ett dotterföretag som blir underkastat bestämmelsema i försäkringsrörelselagen. Medan det alltsedan slutet av 1800-talet har varit förbjudet för utländska rättssubjekt att inneha aktier i svenska bankaktiebolag, kan ett utländskt försäkringsföretag eller annat utländskt rättssubjekt dämtöver förvärva aktier i ett redan existerande svenskt försäkringsaktiebolag.

FVK har inte kunnat finna någon förklaring eUer redovisade motiv till att aktier i försäkringsaktiebolagen är fritt överlåtbara till utländska ägare. Kommittén anser att de motiv som ligger bakom förbudet för utländska rättssubjekt att förvärva bankaktier har samma vikt i fråga om utländska aktieinnehav i svenska försäkringsaktiebolag. Kommittén konstaterar emellertid samtidigt att det utländska aktieinnehavet i svenska försäkringsaktiebolag under lång tid varit förhållandevis obetydligt och att avsaknaden av reglering inte torde ha medfört några olägenheter för vare sig försäkringstagarkollektivet, försäkringsväsendet eller den svenska samhällsekonomin i stort.

Som FVK konstaterat har den nu gällande ordningen inte gett upphov till
några missförhållanden. I enlighet med den inställning jag tidigare har re- 55

Kreditmarknadskommitténs (KMK) förslag: Kommittén föreslår att finansbolag och kreditaktiebolag skall verka i en gemensam ny företagsform, kreditmarknadsbolag, och att företagsförvärvslagen skall vara tillämplig på denna typ av bolag. Fondkomissionsbolag föreslås också falla in under företagsförvärvslagen.

Remissinstanserna: Bankinspektionen, fullmäktige i Sveriges riksbank, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Finansbolagens Förening, patent- och registreringsverket och Svenska Fondhandlareföreningen tillstyrker förslaget. Försäkringsinspektionen och, såvitt gäller kreditmarknadsbolagen. Landsorganisationen (LO) lämnar förslaget utan erinran. LO föreslår att liknande ägarrestriktioner som gäller för bank skall införas för fondkom-missionbolag. Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige anser att ingen ägarbegränsning skall förekomma.

Skälen för mitt förslag: Enligt 10 § lagen (1988:606) om finansbolag och 8 a § fondkommissionslagen (1979:748) får endast olika svenska rättssubjekt förvärva aktier i finansbolag resp. fondkommissionsbolag.

I enlighet med vad jag anfört beträffande bank- och försäkringsaktiebolag är det idag angeläget att genom avreglering stimulera konkurrensen meUan företagen. Inom fondkommissionsrörelsen har vinstnivån periodvis varit mycket hög även internationelU sett. Det gör det extra angeläget att öppna den svenska marknaden för utländska företag så att kostnadseffektiviteten och konkurrensen främjas. Med fria kapitalrörelser kommer de internationella värdepappersmarknadema att bli allt viktigare för de inhemska placerarna. Kraven på utländsk kompetens kan förväntas komma att öka snabbt. För hushållen kan värdepappersmarknadema relativt snart bli av

mer global natur än lånemarknadema och ge ökade valmöjligheter med Prop. 1989/90:116 avseende på riskspridning och avkastning. Det finns därför goda skäl att så långt möjligt undanröja etableringshinder i olika former.

Enligt min mening finns det inte heller anledning att tro att några missförhållanden skulle uppstå om utlänningar fick möjlighet att förvärva aktier i svenska finansbolag och fondkommissionsbolag. Några samhällsekonomiska skyddsintressen av den art som kan sägas gälla för bankmarknaden kan inte åberopas på dessa finansiella områden.

Ett avskaffande av de särskilda förbuden mot utländska aktieförvärv skulle också närma de svenska reglema till vad som gäller intemationellt och därmed förbättra möjligheterna till ett svenskt deltagande i handeln med finansiella tjänster över gränserna.

Jag föreslår alltså att förbuden mot utländskt ägande i finansbolag och fondkommissionsbolag upphävs. Företagsförvärvslagen gäller för praktiskt taget alla svenska aktiebolag. Jag har tidigare framfört skäl för att låta lagen omfatta bankaktiebolag och, i en framtid, försäkringsaktiebolag. Det är av samma skäl naturligt att lagen får full tiUämpning även på finansbolag och fondkommissionsbolag.

I likhet med vad jag anfört beträffande bankerna (se avsnitt 3.2.1), bör den omständigheten att ett fondkommissionsbolag inte har något utlänningsförbehåll i sin bolagsordning inte hindra att bolaget förvärvar aktier i den utsträckning som är tillåten enligt fondkommissionslagen (se specialmotiveringen till företagsförvärvslagen). Finansbolagslagen innehåller inte regler om begränsningar i möjlighetema att förvärva aktier motsvarande de som finns i bankrörelselagen (1987:617, BRL) och fondkommissionslagen. För finansbolag finner jag därför inte skäl att göra några undantag från företagsförvärvslagens tillämpning.

När förbudet mot utländskt ägande i finansbolag och fondkommissionsbolag tas bort, bör för dessa bolag gälla samma typ av övergångsbestämmelser som jag ovan har föreslagit för bankaktiebolagens del.

För kreditaktiebolagen finns i detta avseende inga särregler. Företagsförvärvslagen träffar därmed förvärv av aktier i kreditaktiebolag. Bolagsordningarna i dessa bolag har genomgående försetts med utlänningsförbehåll.

Enligt 2 § aktiefondslagen (1974:931) får aktiefondsverksamhet inte utövas av annan än svenskt fondbolag. 14 § samma lag föreskrivs en skyldighet för fondbolag att ta in ett utlänningsförbehåll i bolagsordningen. Genom att ta bort denna bestämmelse skulle man möjliggöra utländskt ägande även i fondbolagen. Aktiefondslagen är emeUertid som tidigare nämnts (se avsnitt 2.1.1) föremål för en översyn. Frågan om utländskt ägande i fondbolagen får behandlas i det sammanhanget.

Kreditmarknadskommittén (KMK) har inte föreslagit några ändringar av reglema om behovsprövning vid beviljande av tillstånd (oktroj) för nya banker. Kommittén har därvid hänvisat till det ställningstagande kommittén redovisade i delbetänkandet om utländska banketableringar i Sverige (Ds Fi 1984:20). Kommittén fann där att det var uppenbart att behovet av banker på marknaden måste prövas. Man ställde sig avvisande till en lösning efter mönster i försäkringsrörelselagen.

Remissinstanserna: Några remissinstanser har i yttrandena över KMK:s betänkande tagit upp frågan om behovsprövningen för nya banker. Fullmäktige i Sveriges riksbank anser att den rena behovsprövningen bör utmönstras. Som skäl härför anförs dels att innebörden och betydelsen av behovsprövningen är oklar, dels att behovsprövningen innebär att Sverige håller fast vid ett etableringshinder som intemationellt sett har få motsvarigheter. En behovsprövning står också i strid med EG:s regler. Liknande synpunkter har även framförts av NO.

Skälen för mitt förslag: Vid ansökan om bankoktroj sker såväl en formell som en materiell prövning. Den formella prövningen går ut på att granska humvida vissa i lagstiftningen preciserade krav är uppfyllda eller inte. Häri ingår t.ex. att undersöka om bolagsordningen överensstämmer med lagens krav och om rätta och formellt riktiga handlingar fogats tiU ansökan. Den materiella prövningen innebär en bedömning av humvida i lagstiftningen angivna allmänna kriterier för verksamhetens innehåll och inriktning kan anses uppfyllda. Kriteriet för den materiella prövningen uttrycks i bankla-gama på det sättet att den planerade verksamheten skall vara nyttig för det allmänna, se 2 kap. 3§ tredje stycket bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL), 2 kap. 3 § tredje stycket sparbankslagen (1987:619) och 2 kap. 2 § fjärde stycket föreningsbankslagen (1987:620).

Den materiella sidan av oktrojprövningen innefattar både kvantitativa och kvalitativa moment. Den kvantitativa prövningen, dvs. behovsprövningen, infördes för affärsbankema redan genom 1911 års banklagstiftning. Som skäl för villkoret att verksamheten skall vara till nytta för det allmänna angavs i förarbetena att man med stöd av gjorda erfarenheter hade anledning att befara, att uppkomsten av nya banker kunde bli så stark, att de, långt ifrån att stärka och utveckla ett sunt affärsliv, tvärtom på flera sätt blev till skada för det allmänna. Det ansågs därför föreligga behov av att kunna hindra tillskapandet av banker i sådana fall, då de uppenbarligen inte skulle

vara till nytta för det allmänna. Vid senare införande av oktrojprövning för Prop. 1989/90:116 sparbanker och motsvarigheten till dagens föreningsbanker har liknande argumentering förts.

Frågan om behovsprövningen togs upp i prop. 1986/87:12 om ny banklagstiftning (s. 7) med anledning av att NO i sitt remissyttrande över banklagsutredningens slutbetänkande (SOU 1984:27) ifrågasatt om inte tiden var mogen att slopa denna prövning. I propositionen föreslogs emellertid inte någon ändring. Det anmärktes dock att det kunde finnas anledning att återkomma till frågan när KMK:s huvudbetänkande låg färdigt.

Enligt min mening finns det nu flera starka skäl som talar för att behovsprövningen vid tillstånd för bank att driva verksamhet bör överges.

Även om olika uttalanden i förarbetena ger viss vägledning vid tolkning av nyttorekvisitet så föreligger ändå en osäkerhet om dess exakta innebörd. Denna olägenhet gör sig framför allt gällande i fråga om den i rekvisitet liggande behovsprövningen. Den kvantitativa bedömning av marknaden som en sådan prövning fömtsätter framstår för mig som vansklig. Den ger också ett betydände utrymme för godtycke.

Möjlighet finns även att genom behovsprincipen skydda de existerande bankema. En sådan tillämpning skulle medföra risk för att konkurrensen mellan bankema kom att försämras, något som inte skulle gagna allmänheten.

Behovsprövningen kan också ses som en belastning i så måtto att den motverkar en anpassning till internationella förhållanden. Enligt t.ex. EG:s första banksamordningsdirektiv får ett etableringstillstånd inte göras beroende av marknadens ekonomiska behov.

Med hänsyn tiU vad jag nu anfört och då några bärande skäl för att ha kvar behovsprövningen i samband med beviljande av oktroj enligt min mening inte föreligger, anser jag att den bör avskaffas.

Olikartade konkurrensförhållanden och de i vissa stycken speciella regler som gäller för sparbanker och föreningsbanker, bl.a. verksamhetsområdessystemet, medför visserligen att behovsprövningen inte har samma aktualitet för dessa bankformer som för affärsbankema. De skäl för ett avskaffande av behovsprövningen som jag redovisat får dock anses vara relevanta även för sparbankerna och föreningsbankerna. Behovsprövningen bör därför mönstras ut även för dem.

Den materiella oktrojprövningen i övrigt skaU självfallet finnas kvar och får nu vidgat utrymme. Eftersom någon kvantitativ bedömning enligt mitt förslag inte längre skall göras bör villkoret för den materiella oktrojprövningen ges en annan utformning. Enligt min mening bör denna prövning i fortsättningen baseras på en bedömning av humvida den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Kriteriet för den materiella oktrojprövningen kommer härigenom att knyta an till ett begrepp som redan finns inom banklagstiftningen. Ett av gmndelementen i bankinspektionens tillsyn över bankerna är nämligen enligt bankrörelselagen (1987:617, BRL) att bevaka intresset av en sund utveckling av bankverksamheten.

Fömtsatt att de formella kraven är uppfyllda skall oktroj således beviljas
om den tilltänkta verksamheten kan antas bli sådan att den kommer att 59

uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen får därmed Prop. 1989/90:116 en renodlat kvalitativ inriktning. Med stöd av sundhetskriteriet i BRL skall bl.a. bankens organisation, verksamhet enligt bolagsordningen, inre kontroll- och säkerhetsuppbyggnad prövas. Aktiekapitalet skall uppgå till ett belopp som är väl avvägt i förhållande till den planerade verksamheten.

Vidare skall bankens verkställande ledning och större ägare bedömas uppfylla de kunskapsmässiga krav och vara så omdömesgilla i sitt handlande som erfordras för att de skall kunna på ett långsiktigt och stabilt sätt driva en sund bankverksamhet. I detta avseende överensstämmer prövningen med den prövning som görs enligt finansbolagslagen där auktorisationsfrågan avgörs av bankinspektionen. Härvid bedöms även de organisatoriska förhållanden under vilka finansbolagsverksamheten skall drivas. Uppmärksamhet riktas t.ex. på den verksamhet som en ägare driver vid sidan av den tillståndspHktiga rörelsen. Oktrojprövningen skaU aUtså utgöra en allsidig kvalitativ prövning.

I sin tillsyn över bankema skall bankinspektionen se till att såväl lagar och andra författningar som bankens egna stadgar m.m. följs av banken. Bankinspektionen skall även i övrigt med uppmärksamhet följa bankens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden som kan inverka på en banks säkerhet eller i övrigt är av betydelse för en sund utveckling av bankverksamheten (7 kap. I § BRL). Detta innebär att banken under hela sin verksamhetstid måste uppfylla de kvalitativa krav som oktrojregeln ställer och att det i första hand är bankinspektionen som har att ingripa mot missförhållanden. Inspektionen kan utfärda förelägganden för bankens styrelse att vidta rättelse. Om styrelsen inte rättar sig efter ett föreläggande kan bankinspektionen göra anmälan till regeringen, som kan förklara oktrojen förverkad (7 kap. 8 och 9 §§ ). Som exempel på missförhållanden anges i förarbetena till dessa bestämmelser bl.a. att bankbolagets medel i oproportionerligt stor utsträckning används för ensidigt tillgodoseende av bankbolaget närstående personers intressen under sådana omständigheter att fara föreligger för att bolagets soliditet mbbas. Vidare nämns att bankbolaget genom alltför vidsträckt kreditgivning medverkar till spridning av osund spekulation i aktier eller fastigheter (se prop. 1986/87:12 s. 319). Även i övrigt, om en ägares inverkan på bankens verksamhet medför att bankens säkerhet eller sundhet äventyras, finns möjlighet för regeringen att återkalla oktrojen.

Mot bakgmnd av europakonventionen om de mänskliga rättigheterna kan det ifrågasättas om beslut att inte bevilja oktroj eller om att återkalla oktroj borde prövas av domstol. Särskilt ett beslut om återkallande av oktroj är av så ingripande natur att konventionens krav på tillgång till domstolsprövning gör sig gällande. Den som är missnöjd med regeringens beslut i ett oktrojärende kan emellertid numera genom rättsprövning i regeringsrätten få prövat om beslutet strider mot någon rättsregel. Bestämmelser om detta finns i lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltningsbeslut. Genom denna möjlighet anser jag att europakonventionens krav på rätt till domstolsprövning är uppfyllt.

Tillstånd för ett bankaktiebolag att inrätta filial i utlandet skall enligt

1 kap. 4 § BRL lämnas om ändamålet kan anses vara till nytta för bankvä- Prop. 1989/90: 116 sendet eller det allmänna.

Kriteriet för tillstånd till filialetablering bör enligt min uppfattning vara utformat i överensstämmelse med det kriterium som ligger till gmnd för en bankoktroj. Det innebär att även tillstånd för filialetablering skall lämnas om den avsedda verksamheten i utlandet kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Någon behovsprövning skall alltså inte heller här ske.

De materiella koncessions villkoren för svenska och utländskayo>jä/cr/«5-yorf/a.? ändrades år 1985, då behovsprövningen avskaffades på försäkrings-sidan(prop. 1984/85:77,NU 11, rskr. 111, SFS 1984:1115och 1116). Sedan dess gäller enligt 2 kap. 3 § tredje stycket försäkringsrörelselagen respektive 7 § första stycket lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige att regeringen skall bevilja koncession om inte den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

De nuvarande materiella etableringsvillkoren för försäkringsbolagen är mer inriktade på sundheten i det totala försäkringsväsendet och infördes så sent som för fem år sedan. Det finns därför inte skäl att nu föreslå en ändring i utformningen av koncessionsvillkoren i försäkringslagstiftningen så att de stämmer överens med dem som föreslås gälla på bankområdet.

Enligt min mening kan det finnas skäl att ändra tillståndskraven även för finansbolagen och fondkommissionsbolagen så att likformighet nås för instituten på kapitalmarknaden. Denna fråga behöver dock övervägas ytterligare. Den har också samband med KMK:s förslag om en enhetlig verksamhetsform, kreditmarknadsbolag, för finansbolag och kreditaktiebolag. Dessutom kan de förslag som värdepappersmarknadskommittén lagt fram i sitt betänkande (SOU 1989:72) Värdepappersmarknaden i framtiden behöva tas med i bilden. Frågan får därför behandlas i ett senare sammanhang.

Enligt gällande ordning kan oktroj för bankaktiebolag beviljas för högst tio år, medan det för sparbanker och föreningsbanker saknas tidsbegränsning av oktrojer. Bestämmelsen om tidsbegränsning av affärsbanksoktrojer infördes redan i börian av 1900-talet. Dess ursprungliga syfte var att Kungl. Maj:t skulle få tillfälle att med inte alltför långa mellanrum se över bankernas bolagsordningar (prop. 1903:67 s. 1271).

Banklagsutredningen föreslog i sitt slutbetänkande SOU 1984:27 att regeringen skulle kunna bevilja oktroj utan tidsbegränsning även för bankaktiebolagen. Föredragande statsrådet konstaterade i prop. 1986/87:12 att de ursprungliga skälen inte längre gör sig starkt gällande. Han ansåg dock att KMK:s betänkande borde avvaktas innan någon definitiv ställning togs till om reglerna borde ändras.

KMK har inte lagt fram något förslag rörande tidsbegränsningen av affärsbanksoktrojer. Jag anser emellertid att en ändring av reglerna bör övervägas.

Med tanke på det angivna ursprungliga syftet kan konstateras att det
allmänna fortlöpande får inblick i affärsbankernas bolagsordningar genom
att varie ändring i dem skall stadfästas av regeringen eller bankinspektionen
(2 kap. 4 § BAL). Den gällande ordningen med omprövning av en oktroj 61

efter ett visst antal år hindrar inte att ingripande sker mot banken dessförinnan om det skulle finnas anledning till detta (7 kap. 8 och 9 §§ BRL). I praktiken innebär det inte heller någon påtaglig skillnad om tillståndet är tidsbegränsat eller inte. Affärsbankerna bedriver sin verksamhet som om oktrojen inte var tidsbegränsad bl.a. genom att åtaganden görs som sträcker sig över oktrojperioderna. Vid förlängning av oktrojer sker inte heller någon fömtsättningslös omprövning, utan det är mer fråga om en formsak. Ett avskaffade av tidsbegränsningen för affärsbanksoktrojerna skulle därtill medföra att regelsystemet för de olika bankformerna blir enhetligt på ytterligare en punkt.

Sammanfattningsvis anserjag att tidsbegränsningen av oktrojer för bankaktiebolag är obehövlig och bör tas bort. De oktrojer för affärsbankerna som för närvarande gäller och som är begränsade i tiden bör därför vid lagändringens ikraftträdande utan ansökan bytas ut mot en oktroj utan tidsbegränsning.

Prop. 1989/90:116

Bankfilialgruppens förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom riksskatteverket (RSV) har tillstyrkt att bankfilialgruppens förslag nu genomförs i huvudsak. RSV har ifrågasatt om förslaget skall genomföras innan vissa beskattningsfrågor rörande utländska filialer i allmänhet har lösts. Flera instanser (bl.a. fullmäktige i Sveriges riksbank och NO) har framfört att någon behovsprövning inte bör ingå i tillståndsprövningen. NO har också anfört att de utländska bankfilialerna bör få verka på samma villkor som svenska banker och därmed även få upplåningsrätt i riksbanken. Riksbanksfullmäktige och Svenska Bankföreningen har ansett att verksamheten i filial och dotterbolag inte bör få sammanfalla samt att krav på bredd och allsidighet i verksamheten inte bör ställas på både filial och dotterbank. Konsumentverket och Svenska Bankmannaförbundet har däremot ansett att samma krav på verksamhetsbredd bör ställas på en utländsk bankfilial som på en svensk bank. Hovrätten för Västra Sverige har beträffande den föreslagna lagstiftningstekniken pekat på svårigheten att avgöra vilka bestämmelser i banklagstiftningen m.m. som i det enskilda fallet blir tillämplig på bankfilial. Hovrätten har förordat att tillämpliga regler sammanförs till en särskild lag om utländska bankfilialer.

Skälen för mitt förslag: Utlänningars och utländska företags rätt att driva näringsverksamhet regleras av lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Ett utländskt företag måste ha regeringens eller kommerskollegiums tillstånd för att utöva näringsverksamhet i Sverige. Tillstånd får i huvudsak beviljas ett företag som är

registrerat som bolag eller ekonomisk förening i sitt hemland och som där Prop. 1989/90:116 bedriver näringsverksamhet.

Ett utländskt företag skall bedriva sin näringsverksamhet här genom ett avdelningskontor med självständig förvaltning, s.k. filial. Filialen skall stå under ledning av en verkställande direktör för den svenska rörelsen.

Det utländska företagets verksamhet här skall drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och som också tydligt anger företagets nationalitet. Firman tecknas av den verkställande direktören.

Filialen skall ha egen bokföring, som är helt skild från det utländska företagets bokföring i övrigt.

Bestämmelserna i lagen gäller inte utländskt bank- eller försäkringsföretags rätt att driva verksamhet i Sverige. Utländska försäkringsföretags rätt att driva försäkringsrörelse i Sverige regleras av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Utländska bankers möjligheter att här driva verksamhet regleras av bankrörelselagen (1987:617, BRL) och, när det gäller de utlandsägda dotterbankerna, av bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL).

Sedan den 1 juli 1985 har utländska banker kunnat ansöka om tillstånd att etablera dotterbolag i Sverige. I dag har nio utlandsägda bankaktiebolag oktroj att driva bankrörelse här i landet. Samtliga utlandsägda banker har erhållit valutahandelstillstånd, vilket innebär att de är s.k. valutabanker. De har också en upplåningsmöjlighet i riksbanken.

Internationellt sett är det ett vanligt fenomen att utlandsägda banker har svårt att komma in och bli stora på andra länders marknader. Även i Sverige har de utlandsägda bankerna tagit små andelar av kreditmarknaden och de har hitintills inte utgjort något särskilt märkbart konkurrenselement. Jämfört med de svenskägda affärsbankerna har de utlandsägda bankerna haft förhållandevis större andelar affärer med svenska och utländska banker, medan rena kundaffärer är en mindre del av verksamheten. Etableringen i Sverige har varit förenad med stora kostnader vilket medfört att de flesta bankerna hittills redovisat underskott i sin verksamhet.

Flera inslag i regleringen av dotterbankerna har uppfattats som hämmande. Tillämpningen av den s.k. enhandskreditregeln har således i flera fall upplevts som en belastning. I 2 kap. 16 § BRL stadgas att en bank skall ägna särskild uppmärksamhet åt att banken inte i sådan omfattning, att fara kan uppkomma för dess säkerhet, har fordringar på samma låntagare eller på låntagare som har intressegemenskap. Vid tillämpningen av enhandskredit-bestämmelsen har bankinspektionen rekommenderat bankerna att begränsa engagemangen med en kund till femton procent av bankens riskbärande kapital. I bankens riskbärande kapital inräknas förutom eget kapital även utelöpande förlagslån samt värderegleringskonto för utlåning till fullt belopp. Dessa femton procent utgör dock inte någon absolut gräns. Hänsyn har i viss utsträckning kunnat tas till exempelvis säkerhetens art och kredit-tagarens person.

Med hänsyn till de utlandsägda bankernas begränsade egna kapital, till att
flertalet inte tagit upp några förlagslån samt till att de inte hunnit arbeta upp
några värderegleringskonton är deras riskbärande kapital förhållandevis 63

litet. Särskilt med tanke på att flertalet av dem vänder sig till stora och Prop. 1989/90:116 medelstora företag har tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen upplevts som hämmande. En övergång från dotterbank till filial skulle omedelbart ge ett väsenligt vidgat utrymme i nu berört hänseende. Med beaktande av att en filial arbetar med hela den utländska bankens kapitalbas som gmnd skulle enhandskreditregeln inte påverka en filial på samma sätt som nu sker med dotterbankerna.

Eftersom kapitalbasen ligger till gmnd för expansionsutrymmet kommer även i detta avseende en filialbildning att vara fördelaktigare. Vidare förbättras upplåningsvillkoren genom att hela koncernen står bakom. Även om en bank med hänsyn till praxis om s.k. ansvarsgenombrott kan tvingas svara för ett dotterbolags förbindelser, framstår lån direkt till den utländska banken som ett säkrare alternativ för placerarna.

I kostnadshänseende kommer filialalternativet att ställa sig något billigare eftersom beroendet av en svensk organisation minskar. Det kommer t.ex. inte att ställas något krav på särskild styrelse.

Från de utländska bankernas synpunkt talar sålunda flera omständigheter till förmån för filialetableringsalternativet. Med tiden kan det också bli en stimulans till ökad konkurrens på den svenska kreditmarknaden om det blir möjligt för utländska banker att öppna filial i Sverige. Särskilt inom valutahandeln kan de utländska bankerna bidra med ökat kunnande. De skulle på sikt inte minst med beaktande av att valutaregleringen i allt väsentligt avskaffats kunna utvecklas till ett värdefullt inslag på den svenska kreditmarknaden.

När Sverige år 1985 Öppnade marknaden för utländska banker genom att tillåta etablering av dotterbolag angavs i lagstiftningsärendet att detta skulle ses som ett första steg i riktning mot en ökad integrering med utlandet. Som tidigare nämnts har Sverige ett starkt intresse av att så långt det är möjligt delta i det västeuropeiska samarbetet för att möjliggöra en enhetlig marknad för finansiella tjänster. Det framstår som naturligt att nu ta ett steg vidare i fråga om en integration av bankmarknaderna.

Jag föreslår därför att utländska banker ges möjlighet att, efter tillstånd av regeringen, driva bankverksamhet med självständig förvaltning (filial) här i landet. De frågor som finns kring beskattningen av utländska filialer i allmänhet bör inte föranleda att genomförandet av förslaget uppskjuts. Jag återkommer till denna beskattningsfråga (se avsnitt 3.4.6).

I bankfilialgruppens förslag ingår även att skapa möjligheter för andra företag som bedriver finansieringsverksamhet att etablera filial i Sverige. De föreslagna ändringarna förutsätter emellertid att KMK:s förslag till ny kapitalmarknadslag genomförs. Jag ställer mig i princip positiv till att utländska fondkommissionsbolag och andra finansiella företag skall få möjlighet att verka genom filial här i landet. De lagtekniska fömtsättningarna behöver emellertid utredas ytteriigare. Jag tar därför inte upp frågan i detta sammanhang.

I det följande tar jag först upp frågor om utländska bankfilialers verksamhetsförutsättningar.

3.4.2 Förutsättningar för verksamheten m.m. Prop. 1989/90:116

Allmänt

Det är enligt min mening inte nödvändigt att tillskapa en särskild lag för de utländska bankfilialerna. I stället anser jag att utgångspunkten för regleringen bör vara vad som gäller för de svenska bankema i den mån reglema i BRL kan och bör tillämpas på filialerna. I övrigt kan reglema i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket i vissa avseenden ligga till gmnd för regleringen även av bankfilialer.

Kravet att bedriva bankverksamhet

Av den nuvarande definitionen av bankrörelse (verksamhet i vilken ingår inlåning från allmänheten på sådan räkning som bank aUmänt använder) följer att en i Sverige verksam bank måste vara beredd att ta emot de medel som kunder önskar sätta in på räkning i banken. 1 prop. 1984/85:191 med förslag om utländska banketableringar i Sverige ansåg departementschefen att kravet att en bank skall erbjuda ett brett sortiment av tjänster inte borde innebära att en utlandsägd bank skulle vara skyldig att driva verksamhet som omfattar alla de banktjänster allmänheten har behov av. Verksamheten fick emellertid inte bli så snäv att den lika gärna kunde ha drivits i fondkommissionsbolag eller finansbolag utan borde inrymma flertalet av de traditionella banktjänstema.

Frågan om omfattningen av en banks verksamhet diskuteras i kreditmarknadskommitténs (KMK:s) slutbetänkande. Frågan kommer att behandlas i ett senare skede. Tills vidare anser jag att de uttalanden som gjordes i nämnda proposition om krav i fråga om verksamhetens bredd också bör gälla för de utländska bankfilialema. Hänsyn får emellertid även tas till den utveckling som under senare år har ägt mm i fråga om de krav som ställs på svenska banker i detta hänseende.

Tillstånd

För att etablera bankrörelse i Sverige krävs regeringens tillstånd. Vid beviljande av oktroj enligt BAL, sparbankslagen (1987:619) och föreningsbankslagen (1987:620) skall en viss prövning av den planerade verksamheten göras. Motsvarande prövning görs när ett svenskt bankaktiebolag önskar etablera en filial utomlands. Denna princip bör också gälla för ett utländskt bankföretag som vill driva verksamhet genom en filial här i landet. Jag har i föregående avsnitt (3.3) föreslagit en ändring av det kriterium som hittills gällt vid denna prövning.

Den nuvarande EG-regleringen innebär att EG-statema tills vidare kräver särskilda tillstånd för etablering av tredjelandsfilialer (se avsnitt 2.2.2). Det finns därför inte någon anledning för Sverige att nu överväga att avstå från tillståndsprövning av filialer till utländska banker.

Tillståndet bör avse en rätt för den utländska banken att över huvud taget
öppna filial i Sverige. Om banken önskar öppna fler än ett avdelningskontor 65

5 Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 116

bör inget ytteriigare tillstånd krävas. Den i Sverige bedrivna filialverksam- Prop. 1989/90:116 heten bör således ses som en enhet.

En särskild fråga är om det skall vara möjligt för en utländsk bank att ha såväl en dotterbank som en filial i Sverige. Jag anser för min del att något hinder mot ett sådant arrangemang inte bör uppställas. Om tillstånd skall ges för båda altemativen bör det emellertid av verksamhetsplanen klart framgå vilken verksamhet som skall bedrivas i dotterbanken resp. i filialen. Verksamhetema får bl.a. av skatteskäl inte sammanblandas.

Filialens ledning

Enligt lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket gäller för utländska företagsfilialer i allmänhet att de skall stå under ledning av en verkställande direktör och att däQämte en vice verkställande direktör kan utses. För dessa båda gäller att de skall vara myndiga och bosatta här i riket. Verkställande direktören är ansvarig för filialens verksamhet. Någon särskild styrelse krävs inte.

En bankstyrelse i en svensk bank kan delegera sin beslutanderätt till en styrelse som är knuten till ett avdelningskontor eller ett annat lokalt kontor. Styrelsen består vanligtvis av kontorsföreståndaren och ett mindre antal personer som representerar olika intresseområden på orten. Dessa styrelser handlägger ofta t.ex. kreditfrågor.

Jag anser att den modell som i Sverige valts för företagsfilialer i allmänhet bör gälla också för banker. Det bör aUtså krävas att den verkställande direktören är bosatt i Sverige, men han behöver inte vara svensk medborgare. Det är som sagt inte nödvändigt att filialen förestås av en särskild styrelse. Det bör dock inte föreligga något hinder mot att en styrelse tillsätts i likhet med vad som gäller beträffande avdelningskontor i svenska banker.

Fråga om eget kapital i filialen

I vissa länder har en utländsk bankfilial i viss mån avskärmats från huvudkontoret genom ett krav på att filialkontoret skall ha ett avskilt eget kapital som utgör bas för verksamheten.

I likhet med bankfilialgmppen anserjag att det inte bör ställas krav på ett särskilt avskilt kapital för de här etablerade filialema. Kapitalbasen bör i stället utgöras av koncernens kapitalbas. Det blir sedan tillsynsmyndigheterna i Sverige och hemlandet som har att kontrollera att filialens affärer är sådana att de inte kommer i konflikt med vare sig kapitaltäckningsregler eller enhandskreditbestämmelser i Sverige eller i hemlandet. Det kan för övrigt nämnas att det enligt andra banksamordningsdirektivet fr.o.m. år 1993 inte längre skall få krävas något sådant eget kapital för filialer till kreditinstitut auktoriserade i något EG land.

3.4.3 Regler för rörelsen

Enligt andra banksamordningsdirektivet skall banker och andra kreditin
stitut inom EG inte vara bundna av värdlandets rörelseregler, i den mån 66

dessa innehåller förbud mot någon av de verksamheter som enligt direktivet Prop. 1989/90:116 skall hänföras till elementär bankrörelse och som banken enligt hemlandets regler får bedriva. Det kan komma att bli aktuellt även för svensk del att tillämpa en sådan princip åtminstone för banker från vissa gmpper av länder, t.ex. om ett samarbetsavtal av denna innebörd träffas mellan EG-kommissionen och EFTA-ländema. Intill dess bör dock utgångpunkten för regleringen av den verksamhet som skall bedrivas av utländska bankers filialer i Sverige vara att samma regler som gäller för de svenska bankema skall gälla. Det innebär att i första hand BRL:s regler i tillämpliga delar skall komma till användning.

BRL:s rörelseregler finns i 2 kap. som har följande undermbriker: verksamhet, kapitaltäckning och kassareserv, kreditgivning, upplåning samt särskilda bestämmelser.

I 1 § i den gällande lydelsen anges den yttre ramen för bankemas verksamhet. Denna beskrivs på följande sätt:

En bank får bedriva in- och udåning av pengar samt, med den inskränkning som följer av 2 §, driva annan verksamhet som har samband därmed. Att en lokal föreningsbanks rätt att bedriva inlåning är begränsad följer av 1 kap. 5 § föreningsbankslagen.

I 3, 37 och 38 §§ fondkommissionslagen (1979:748) finns bestämmelser om rätt för bank att driva fondkommissionsrörelse.

Inom denna yttre ram är emellertid bankemas verksamhet begränsad i vissa avseenden. Dessa begränsningar finns intagna i 2 kap. 2-6 §§ BRL.

12 § anges att bankema har rätt att förvärva och driva handel med endast viss i paragrafen angiven egendom. Den egendom som anges är mynt, sedlar, växlar, checkar och anvisningar samt obligationer, förlagsbevis, förlagsandelsbevis och andra fordringsbevis som är avsedda för den allmänna marknaden. Dämtöver sägs att en bank för egen räkning får förvärva egendom som anges i 3-8 §§ .

Bestämmelsen i 3 § ger bankema rätt att under vissa fömtsättningar förvärva fordringar som inte är avsedda för den allmänna marknaden. På dessa fordringsförvärv ställs samma gmndläggande krav som på kreditgivningen genom att en fordran endast fär förvärvas om det låneavtal på vilket fordringen gmndas har ett sådant innehåll, att banken själv vid förvärvstiUfället hade kunnat bevilja krediten.

I 4-6 §§ anges den egendom som bankema får förvärva men inte driva handel med. Gemensamt för den i paragrafema angivna egendomen är att förvärvet fömtsätts ske i syfte att ge banken sådana tillgångar som behövs för att kunna driva rörelsen på ett praktiskt och ändamålsenligt sätt. Annan egendom än den som anges i 2-6 §§ är bank alltså förbjuden att förvärva, dock med vissa undantag som finns intagna i 7-8 §§. Även om det fömtsätts att egendom som förvärvats med stöd av dessa undantagsbestämmelser senare skall avyttras, är det inte fråga om att driva en sådan handel som avses i2§.

Enligt 7 § andra stycket får en bank förvärva aktier som ingår i en emission
i vilken banken medverkat. Underförstått skall syftet med förvärvet vara att
underlätta emissionen. Om en bank driver fondkommissionsrörelse får ban
ken enligt 7 § tredje stycket också i viss utsträckning för att underlätta fond- 67

kommissionsrörelsen förvärva aktier, emissionsbevis samt andelar i aktie- Prop. 1989/90:116 fonder och i ekonomiska föreningar.

I 8 § ges banken möjlighet att förvärva i stort sett alla typer av egendom, om förvärvet sker i syfte att skydda en fordran, dvs. minska eller eliminera en kreditförlust. I första hand avses förvärv av egendom som utgör säkerhet för fordran men även annan egendom kan komma i fråga.

Utanför ramen för tillåten bankverksamhet i Sverige faUer aUtjämt leasing av lös egendom och fastighetsleasing/renting. Sådan verksamhet tillåts banker inom EG. KMK har föreslagit att finansieringsverksamhet som är förenlig med bankinlåning skall tillåtas bankema. Detta innebär att bankema skulle få rätt att bedriva factoring, finansiell leasing samt fastighetsleasing.

Som redan angetts bör som huvudregel samma regler gälla för filialema som för de svenska bankema. Det betyder bl.a. att filialema tills vidare inte kan tillåtas göra placeringsförvärv av fastigheter eller ägna sig åt leasing av vare sig fast eller lös egendom. Även när det gäUer förvärv av fastighet för annat ändamål, t.ex. för att erhålla lokaler eller bereda bostad åt anstäUda i banken erfordras särskiU tillstånd enligt lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. (fastighetsförvärvslagen). Sådant tiUstånd bör dock regelmässigt ges för fastighetsförvärv som syftar tiU att tillgodose i 2 kap. 4 § BRL angivna ändamål. En bank får enligt denna bestämmelse förvärva bl.a. fast egendom, tomträtt och bostadsrätt för att erhålla lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov eller för att bereda bostad åt någon som är anställd i banken.

Den utländska banken bör genom sin filial kunna få fondkommissions-tillstånd under samma fömtsättningar som gäUer för en svensk bank.

Aktieförvärv

Det principiella aktieförvärvsJÖrbudet innebär att banker inte får göra placeringsförvärv av aktier, dvs. förvärv som sker i bankfrämmande företag i syfte att behåUa aktiema i egen portfölj och tillgodogöra sig avkastning och värdestegring.

En utländsk bank genom sin filial skall lika litet som en inhemsk bank få förvärva aktier i allmänhet. Även de övriga förvärvsförbud som är utlöpare av det principiella aktieförvärvsförbudet bör träffa den rörelse som bedrivs i Sverige i filialen. Sålunda bör endast de förvärv som nämns i 2 kap. 2-8 §§ BRL kunna komma i fråga för filialen. Förvärv av rörelse i bankfrämmande företag bör inte få ske.

Det finns enligt BRL ett visst utrymme för förvärv av s.k. transaktionsak
tier. Hit hänförs aktieförvärv som har som gemensamt drag att de ingår som
ett led i bankens affärsverksamhet och där syftet med förvärven är att un
derlätta bankens rörelse. Det kan vara fråga om förvärv som ingår i en
emission i vilken banken medverkar (2 kap. 7 § andra stycket BRL). Ett
innehav av aktier som har förvärvats med stöd av detta lagmm får inte vara
längre än nödvändigt och i princip inte längre än ett år. Bankinspektionen
kan, om särskilda skäl föreligger, förlänga denna tidsfrist. Det kan vidare
vara fråga om förvärv av aktier med syfte att underlätta fondkommissions
rörelse (2 kap. 7 § tredje stycket BRL). Detta gäller naturiigtvis endast bank 68

som har tillstånd att driva sådan rörelse. Det sammanlagda anskaffnings- Prop. 1989/90:116 värdet av de aktier som banken innehar med stöd av detta lagmm får uppgå till högst fyra procent av den genomsnittliga årsomsättningen i bankens fondkommissionsrörelse, dock högst 100 milj.kr. Om banken driver fondkommissionsrörelse även i dotterbolag gäller begränsningen för banken och bolaget gemensamt. Bankinspektionen kan, om synnerliga skäl föreligger, medge att en bank får förvärva dessa värdepapper i större omfattning. Slutligen kan förvärv av aktier för skyddande av fordran enligt 2 kap. 8 § BRL hänföras till kategorin transaktionsförvärv. Aktieförvärv enligt nämnda lagrum får ske genom köp på fondbörsen eller om banken annars skulle lida avsevärd förlust genom ett direkt övertagande av aktien. Förvärv enligt paragrafen skall enligt 2 kap. 22 § BRL anmälas hos bankinspektionen.

TiU transaktionsförvärven kan även hänföras aktieförvärv i finansieringssyfte. Bank har enligt gällande lag inga möjligheter att förvärva sådana aktier.

Ett utländskt bankföretag med filialetablering här i Sverige är ett kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen och är därmed förhindrat att förvärva bundna aktier och att utan särskild prövning enligt lagen förvärva fria aktier i svenska aktiebolag. På sätt jag tidigare föreslagit för svensk bank, som inte har utlänningsförbehåll i sin bolagsordning, anserjag att en utländsk bank genom sin filial här skall kunna förvärva aktier och andelar i den utsträckning som 2 kap. 7 och 8 § § BRL tillåter.

Undantag från bestämmelsema i företagsförvärvslagen bör därför göras för förvärv som ingår som ett naturiigt led i bankverksamheten vare sig det är fråga om en svensk bank eller ett utländskt bankföretag med filial här i landet.

För en utländsk bankfilial bör, som redan angetts, motsvarande regler gälla som för de svenska bankema när det gäller förvärv av aktier till handelslager för fondkommissionsrörelsen. Handelslagerbegränsningen gäller därmed. Denna innebär att filialen får inneha värdepapper i sitt handelslager som uppgår till högst de belopp som anges i 16 § fondkommissionslagen. Den ytterligare begränsningsregel som avser beräkning av underlag på koncernbasis bör dock inte tillämpas på ett utländskt bankföretag med filial här i landet.

För medverkan vid en emission av aktier på den allmänna marknaden erfordras enligt 2 kap. 7 § första stycket BRL för sparbank eUer central föreningsbank tillstånd av bankinspektionen. Något sådant tillstånd krävs inte för bankaktiebolag. Frågan uppkommer hur bankfilialer skall behandlas i detta hänseende.

Ett utländskt bankföretag genom sin filial bör inte vara förhindrat att
bedriva emissionsverksamhet i Sverige. Med hänsyn till att det är fråga om
ett utländskt rättssubjekt har emellertid bankfilialgmppen föreslagit att för
detta skall krävas bankinspektionens tillstånd. De utländska banker som
önskar etablera filial i Sverige är emellertid i första hand stora affärsbanker
med en bra kännedom om den svenska kreditmarknaden. Det får antas att
en sådan bank av rent lönsamhetsmässiga skäl inte medverkar vid en emis
sion av svenska aktier förrän en tillräckligt god kunskap om den svenska
aktiemarknaden och om svenska förhållanden i övrigt erhållits. De bör 69

därför enligt min mening behandlas som svenska bankaktiebolag i detta Prop. 1989/90:116 hänseende. Bestämmelsen om skyldighet för sparbank och central föreningsbank att söka bankinspektionens tillstånd i detta fall kommer att omprövas i samband med att KMK:s förslag om förändrade rörelseregler för banker övervägs.

Även när det gäller förvärv för skyddande av fordran bör de utländska bankfilialema vara likställda med svenska banker. Det betyder att BRL:s regler skall gälla och att tillstånd enligt lagen om utländska förvärv av svenska företag inte erfordras.

Till organisationsförvärv av aktier kan hänföras förvärv enligt 2 kap. 4 § 2 och 6 § första stycket BRL.

Aktier som förvärvas enligt det förstnämnda lagmmmet avser aktier i bolag, vilka har till uteslutande syfte att förvalta fast egendom eller tomträtt som förvärvats för att bereda banken lokaler för verksamheten eller tillgodose därmed sammanhängande behov. Något särskilt tillstånd erfordras således inte. Motsvarande bör gälla för de utländska filialema. Däremot kommer det att krävas tillstånd enligt fastighetsförvärvslagen för de fastigheter den utländska banken vill förvärva.

Om förvärvet sker med stöd av 2 kap. 6 § första stycket BRL krävs däremot att regeringen eller bankinspektionen lämnat sitt tillstånd till förvärvet. De aktier som avses därmed är för bankaktiebolagens del aktier eller andelar i svensk eller utländsk bank och i svenskt eller utländskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. För sparbanks och föreningsbanks del avses aktie i svenskt företag, vars ändamål kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna eller som tillgodoser för resp. bankkategori gemensamma intressen.

Avsikten med denna rätt att förvärva aktier i bolag med bankfrämjande eller allmännyttigt ändamål är att bereda banken möjlighet att åta sig viktiga uppgifter, som kan vara fördelaktiga för bankverksamheten eller samhället och vilkas fullgörande lämpligen kan ske genom förvärv av aktier. Som exempel nämns i förarbetena affärsbankernas medverkan vid tillkomsten av vissa kreditinrättningar med delvis allmännyttig inriktning. Något behov att, såsom beträffande transaktionsförvärven, undanta denna typ av förvärv från prövningsbestämmelsema i företagsförvärvslagen anser jag inte föreligga.

Kapitaltäckning

Enligt det s.k. Baselkonkordatet (se avsnitt 2.2.4) skall tillsynen av solvensen för utländska bankfilialer åvila hemlandets tillsynsmyndigheter. Inom en snar framtid kommer troligen 10-gmppens länder liksom EG - att i detta hänseende ha i stort sett likvärdiga regler. Det torde sålunda inte innebära några problem att sol venskontrollen överlämnas till tillsynsmyndigheten i den utländska bankens hemland. För den svenska tillsynsmyndigheten blir uppgiften att bistå hemlandsmyndigheten med upplysningar och på annat sätt.

För bankfilialer från länder som inte tillhör vare sig 10-gmppen eller EG
bör krav ställas att hemlandets kapitaltäckningsregler uppfyller den mini- 70

mistandard som Baselkommitténs förslag innebär. Om detta villkor inte Prop. 1989/90:116 uppfylls bör tillstånd till etablering inte lämnas eller om frågan uppkommer sedan etablering skett - tillståndet dras in.

Kassareserv

Kassareservsbestämmelsen i 2 kap. 12 § BRL ålägger bankema att hålla en tillfredsställande betalningsberedskap för att kunna möta variationer i medelsflödet. Regeln innebär att kassareserven skall bestå av tillgångar som med lätthet kan förvandlas i pengar. Den skall, tillsammans med inneliggande kassa, uppgå till lägst ett belopp som svarar mot tio procent av bankens samtliga förbindelser med undantag av förlagslån, lån mot pant i egen fastighet, lån som tagits upp hos AP-fonden i samband med återlån och garantiförbindelser.

Regeln behandlar alltså likviditetssituationen i banken. Enligt Baselkonkordatet (se avsnitt 2.2.4) är likviditeten en fråga för värdlandets tillsynsmyndighet. Det fömtsätts att en utländsk banketablering i allmänhet har att följa värdlandets regler för likviditet. Regler om bankemas likviditet finns i alla länders regelsystem. Tillämpningen av den svenska regeln som är förhållandevis allmänt formulerad på de utländska bankfilialema torde inte föranleda några större problem.

Kreditgivningsregler

Kreditgivningsreglema i 2 kap. 13-19 §§ BRL behandlar det formella säkerhetskravet, förbud mot beviljande av kredit med efterställd betalningsrätt, förbud mot förbehåll om andel i vinst, storieken på enhandskrediter, kreditjäv och krediters löptid. Dessa regler är generella till sin utformning och torde ha sina motsvarigheter i de allra flesta länders banklagstiftning. Ett undantag kan vara regeln om förbud mot andel i vinst. Den regeln har emellertid sin bakgmnd i det principiella aktieförvärvsförbudet. Det torde åtminstone för närvarande vara omöjligt att undanta de utländska bankfilialerna från tillämpning av detta förbud.

Kreditgivningsreglema kan närmast sägas vara till för att garantera solvensen i ett bankföretag, möjligen med undantag för den s.k. bundna-lånparagrafen (19 §) som närmast tar sikte på likviditeten. Upprätthållandet av de intressen som ligger bakom reglema borde alltså enligt vad som angetts ovan falla på hemlandets tillsynsmyndighet och utgångspunkten borde också vara att hemlandets regler skall tiUämpas. I praktiken torde det emellertid inte bli någon större skillnad eftersom de svenska reglema i allt väsentligt överensstämmer med intemationella regler. Åtminstone tills vidare kan därför de svenska kreditgivningsreglema gäUa för de udändska bankfilialerna. Det blir bankinspektionens uppgift att i samarbete med hemlandets tillsynsmyndighet tillse att filialen iakttar de svenska reglema.

Tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen sker i dag på koncembasis
med utgångspunkt i det s.k. riskbärande kapitalet. Det får fömtsättas att
bankinspektionen i allmänna råd fastställer hur den anser att tillämpningen
av regeln skall ske för en utländsk bankkoncern med en filial i Sverige. Det 71

kan anmärkas att KMK föreslagit att bankinspektionen skall kunna utfärda Prop. 1989/90:116

bindande föreskrifter för tillämpningen av enhandskreditbestämmelsen.

Även i fråga om andra regler kan det vara behov av att bankinspektionen

utfärdar allmänna råd för hur den utländska bankfilialen skall tillämpa

rörelsereglema.

Upplåningsregeln

2 kap. 20 § BRL innehåller i dag bestämmelser som begränsar bankemas obligationsutgivning. Obligationer som banken ger ut i Sverige färdels inte ha en löptid överstigande sju år, dels motsvara högst tre procent av bankens inlåning från allmänheten om löptiden överstiger ett år.

Möjligheten till billigare upplåning torde enligt bankfilialgmppen vara ett av de främsta skälen till att en filialetablering framstår som fördelaktigare än en dotterbolagsetablering. Enligt arbetsgmppens förslag talar främst konkurrensskäl för att upplåningsregeln skall tillämpas även för de utländska bankfilialerna.

Upplåningsbestämmelsema är tillkomna i syfte att begränsa bankemas möjlighet att konkurrera med andra finansieringsinstitut, främst kreditaktiebolagen, på marknaden för långa lån. Det kan ifrågasättas om regler av detta slag är befogade idag. Med tanke på detta och på att en banks solvens i princip är en tillsynsfråga för bankens hemland anserjag att upplåningsbestämmelsema i 2 kap. 20 § BRL inte skall tillämpas på utländskt bankföretag med filial i Sverige. Upplåningsreglema bör sannolikt tas bort också för svenska banker. Med hänsyn till att dessa regler har nära beröring med bl.a. soliditetsbestämmelsema får en utmönstring av reglerna emellertid övervägas i ett annat sammanhang.

Övriga bestämmelser

Bestämmelsema i 2 kap. 21-23 §§ BRL vilka behandlar motbokens värdepappersrättsliga status, bankkontorsetablering och bankemas behandling av omyndigas bankmedel bör alla tillämpas också för de utländska bankfilialema.

3.4.4 Valutabanksrollen

Den svenska valutaregleringen har upprätthållits med tillämpning av en
fullmaktslagstiftning. Enligt valutalagen (1939:350) kan regeringen under
vissa förhållanden förordna om valutareglering. Med stöd av bemyndigan
det har regeringen återkommande meddelat förordnanden om giltighet av
en valutaförordning (1959:264). Förordningen innehåller bl.a. bemyndig
ande för riksbanken att ge bankaktiebolag, sparbanker och postverket till
stånd att driva handel med utländska valutor, dvs. att vara valutabank.
Hämtöver har riksbanken genom valutalagen bemyndigats att i allmänhet
meddela närmare föreskrifter om tillämpningen av valutaregleringsförord-
nanden som regeringen meddelat. Som villkor för valutabankstillstånd har 72

riksbanken regelmässigt ställt krav på att banken prövar enskilda valuta- Prop. 1989/90:116 transaktioner. Valutabankema har således tilldelats en central roll som kontrollorgan i administrationen av valutaregleringen.

Vid halvårsskiftet 1989 upphävdes i huvudsak alla valutarestriktioner. De begränsningar som härefter alltjämt gäller rör placeringar på konton i utlandet och premiebetalning för livförsäkring i utländskt försäkringsföretag. Som hittiUs gäUer dock att

betalningar till och från utlandet skall göras genom valutabank,

värdepapperstransaktioner med utlandet skall göras genom valutabank som är fondkommissionär eUer annan av riksbanken i särskild ordning godkänd fondkommissionär,

utländska värdepapper skall förvaras i depå hos valutabank eller godkänd fondkommissionär.

Dessa regler syftar till att möjliggöra för riksbanken att upprätthålla en god betalningsbalansstatistik och till att säkra en tillfredsställande skattekontroll.

Valutalagen och valutaförordningen har senast förlängts i juni 1989 (SFS 1989:442 resp. 443) och gäller nu t.o.m. den 30 juni 1990. Någon ytterligare förlängning är inte avsedd att ske. I stället avses en ny valutalag träda i kraft den 1 juli 1990. Valutalagen skall då bli en ren beredskapslag. Förslag härom har lagts fram av en arbetsgmpp inom finansdepartementet i promemorian (Ds 1989:74) Ny valutalag,m.m. I denna föreslås att reglema om valutahandelstillstånd tas in i riksbankslagen och att de utvidgas så att andra kreditinstitut än banker kan få begränsade tillstånd. Den valutareglerande funktionen bortfaller i valutahandelstillstånden, men för skattekontroU och statistikändamål åläggs valutabankema en rapporteringsplikt.

Med hänsyn till denna begränsning av valutabanksfunktionen anserjag, i likhet med bankfilialgmppen och remissinstansema, att valutabanksfunktionen efter särskilt tillstånd mycket väl kan överlämnas också till en filial till en utländsk bank som fått tillstånd att bedriva bankverksamhet i Sverige. Denna fråga får beaktas vid den fortsatta behandlingen av departementspromemorian.

3.4.5 Kreditpolitiska aspekter

Om filialema skall vara verksamma på den svenska marknaden på i huvudsak samma sätt som de svenska bankema, måste de också omfattas av lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel. Lagen är en s.k. fullmaktslag, vars giltighetstid nyligen förlängts tiU utgången av år 1992 (prop. 1989/90:15, FiU 12, rskr. 49). En översyn av lagen skall ske bl.a. i syfte att göra den till en renodlad beredskapslag som medger att fullmakterna kan tas i anspråk endast vid exceptionella förhållanden.

Lagen om kreditpolitiska medel omfattar idag särskilt omnämnda kredit
institut. Lagen bör kompletteras så att den omfattar även utländska banker
avseende den verksamhet som bedrivs från filial i Sverige. De regleringar i
lagen som riksbanken kan tillämpa efter särskilt förordnande av regeringen
bör således också komma att omfatta bankfilialer i Sverige. De utländska 73

bankemas filialer kommer därmed också att omfattas av den uppgiftsskyl- Prop. 1989/90:116 dighet som åvilar de svenska bankerna enligt lagen.

Enligt lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank definieras bankinstitut och kreditinstitut i 3 § på samma sätt som i lagen om kreditpolitiska medel. Motsvarande tillägg som nyss angetts i lagen om kreditpolitiska medel bör därför göras i riksbankslagen. Därigenom kommer riksbanken att få möjlighet att tillämpa kassakrav på dessa bankers verksamhet i Sverige. Genom denna förändring kommer de utländska bankfilialema också att vara rapporteringsskyldiga enligt 22 § riksbankslagen.

Riksbankslagen ger riksbanken möjlighet att lämna lån till svenska bankaktiebolag, sparbanker och centrala föreningsbanker. Villkoren för dessa lån bestäms av penningpolitiska motiv. Då de utlandsägda dotterbankerna ingår i denna krets är frågan om även utländska filialer skall få göra det.

Det bör först betonas att det här inte är frågan om fall där riksbanken har en extraordinär möjlighet tiU utlåning såsom då konkurs hotar ett bankinstitut eller ett annat finansiellt företag och en sådan utveckling enligt riksbankens bedömning medför att förtroendet för landets kredit- och betalningssystem riskerar att allvarligt undergrävas. Denna funktion regleras i 18 § andra stycket och bör endast avse svenska institut.

Den upplåningsmöjlighet som här diskuteras behandlas i 18 § första stycket och avser i stället bankemas behov av att utjämna tillfälliga obalanser i likviditetsströmmama.

Bankfilialgmppen ansåg inte att det var påkallat att ge utländska bankfilialer denna upplåningsrätt. Gmppen anförde att omedelbara likviditetsbehov normalt kan tillgodoses via dagslånemarknaden. Riksbanksfullmäktige pekar i sitt remissvar också på vissa svårigheter att beräkna storleken av en utländsk bankfilials upplåningsrätt mot bakgmnd av att filialen inte har ett avskilt eget kapital.

Vissa skäl talar alltså för att de utländska filialema hänvisas till att ordna sin likviditetsförsörining i andra former utan tillgång till upplåning i riksbanken. Jag anser emellertid inte att lagstiftningen skaU utesluta att de utländska filialema kan beredas möjlighet att låna i riksbanken. Jag föreslår därför att riksbankslagen ändras när det gäller filialemas stäUning i detta avseende. Liksom när det gäller de inhemska bankema är det riksbankens uppgift att pröva om kredit bör lämnas och att ställa villkoren härför.

I 20 § riksbankslagen ges vidare bestämmelser om beräkning av kassakrav. Ett sådant krav skall utgöra en viss andel av ett kreditinstituts placeringar och förbindelser. Ett klargörande i lagtexten bör göras av att kassakrav mot en utländsk bankfilial skall beräknas på filialens och inte på det utländska bankföretagets placeringar och förbindelser.

3.4.6 Beskattningsfrågor

Bankfilialgmppen föreslår inte några ändrade regler på beskattningens område. Riksskatteverket (RSV) har i sitt remissvar pekat på att en utförligare reglering behövs i fråga om utländska filialer i Sverige.

En utländsk bank med en filial i Sverige beskattas som inskränkt skatt
skyldig enligt reglema i 6 § 1 mom c och 16 § 2 mom lagen (1947:576) om 74

statlig inkomstskatt. Enligt dessa regler skall utländska bolag beskattas för Prop. 1989/90:116 bl.a. inkomst av rörelse som här bedrivits från fast driftställe. En filial är ett sådant fast driftställe. Filialens skattemässiga resultat skall beräknas enligt de allmänna regler som gäller för intäkter och kostnader i rörelse.

Den intemationellt vedertagna princip som kommit till uttryck i 43 § 1 mom kommunalskattelagen (1928:370) är tillämplig också beträffande förhållandet mellan en filial och övriga delar av ett utländskt bolag. Principen innebär att transaktioner mellan företag med intressegemenskap skall baseras på samma villkor som gäller vid transaktioner mellan fristående företag (armlängdsprincipen). Syftet är att varje stat skall beskatta så stor del av det multinationella företagets vinst som skulle ha beskattats därom den gren av verksamheten som bedrivits där hade varit fristående och oberoende av andra delar av företaget. I fråga om taxeringsförfarandet, kontrollen och skatteuppbörden gäller också vanliga regler.

Vid taxeringen av multinationella företag möter myndighetema en rad problem beroende på att utredningsläget ofta är mycket komplicerat. Materialet är regelmässigt både omfattande och svåråtkomligt. Det är t.ex. svårt att fastställa ett armlängdspris vid transaktioner som inte förekommer mellan andra än företagets olika delar.

Regeringens syn på frågan om de multinationella företagens beskattning har senast redovisats i prop. 1985/86:100 (bil. 9 s. 17 f). En bedömning var att de multinationella företagens beskattning under överskådlig tid torde få lösas enligt armlängdsmetoden. Samtidigt underströks angelägenheten av att så långt som möjligt söka nå internationella lösningar. Det ansågs emellertid inte vara aktuellt att tillsätta någon särskild utredning om de multinationella företagens skatteförhållanden. Samma slutsats har riksdagens skatteutskott kommit fram till (SkU 1984/85:35).

Regeringen följer uppmärksamt det utrednings- och forskningsarbete som bedrivs på skilda håll, bl.a. det arbete som pågår inom EG och OECD. Nämnas kan OECD:s två rapporter, "Transfer Pricing and Multinational Enterprises" (1979) och "Transfer Pricing and Multinational Enterprises, Three Taxation Issues" (1984). I den senare rapporten behandlas särskiU de speciella problem som är förknippade med att beskatta internationella bankföretag. RSV, som gjort en översättning av OCED:s rapport "Transfer Pricing and Multinational Enterprises", gör för närvarande en utvärdering av innebörden av gällande rätt mot bakgmnd av att flera mål om prissättningsfrågor nu blivit föremål för domstolamas prövning. Utvärderingen syftar till att klarlägga behovet av lagstiftning och att finna förslag tiU lämpliga lösningar. En särskild fråga i sammanhanget är på vilket sätt fömtsättningama ändras genom den reformering av det svenska skatte- och taxeringssystemet som förestår. När arbetet med en utvärdering slutförts kan det åter bli aktuellt för regeringen att pröva behovet av lagstiftningsåtgärder.

3.4.7 Tillsyn och redovisning

Som framgått innebär Baselkonkordatet att det primära tillsynsansvaret för
en utländsk filial skall åvila hemlandets tiUsynsorgan. Även EG arbetar med
hemlandstillsyn som utgångspunkt, vilket tagit sig uttryck i flera av de di- 75

rektiv och rekommendationer som föreligger. I enlighet med det gemen- Prop. 1989/90:116 samma ansvar som åvilar värdlandets och hemlandets myndigheter bör dock värdlandets tillsynsorgan ha en god inblick i en filials verksamhet.

I lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, som rent generellt reglerar utländska filialer i Sverige, föreskrivs att filialen skall ha en egen bokföring som är helt skild från det utländska företagets bokföring i övrigt. 1 fråga om bokföring och redovisning skall därvid i tillämpliga delar gäUa bestämmelsema för svenskt företag av motsvarande slag. Förvaltningen och räkenskapema skall granskas av svensk auktoriserad revisor.

Starka skäl talar för att vad som stadgats för andra företagsfilialer i fråga om särskild redovisning bör gälla även på bankområdet. Inte minst hänsynen till skattekontrollen talar för att bankfilialer bör ha egen bokföring skild från det utländska företagets bokföring i övrigt. Jag anser därför att filialen bör ha en särskild bokföring så att dess verksamhet och utveckling kan följas av svenska myndigheter och att den bör tillämpa samma redovisningsregler som svenska banker. Filialen bör också enligt vad som gäller för filialer i allmänhet ha svensk auktoriserad revisor. Jag förordar därför att 4 kap. BRL i tillämpliga delar liksom för övrigt hela bankrörelselagen skall gäUa för filialema. Även 7 kap. BRL, som behandlar tillsyn bör tillämpas i den utsträckning det är möjligt. Det betyder t.ex. att bankinspektionen skaU utse en eller flera revisorer att med övriga revisorer delta i granskningen av bankfilialens räkenskaper. En särskild regel bör gälla om ingripanden mot filialer som inte följer gällande svenska regler.

Rapporteringsskyldigheten gentemot bankinspektionen bör vara densamma som gäller för svenska banker enligt 7 kap. 6 § BRL. Det betyder att bl.a. följande handlingar bör tillhandahållas inspektionen:

månadsbalans,

periodbokslut per den 30 april, den 31 augusti eller annan lämplig
tidpunkt,

årsredovisning inklusive specifikation per den 31 december,

engagemangsrapporter över viss beloppsgräns per den 31 december,

rapport över s.k. enhandsengagemang per den 30 juni.

En utländsk bankfilial skaU omfattas av samma rapporteringsskyldighet gentemot riksbanken som enligt lagen om kreditpolitiska medel, valutalagen och riksbankslagen åvilar de svenska bankema.

Den redovisnings- och rapporteringsskyldighet som jag här förordar är något vidare än vad som föreslås gälla mellan EG-ländema i det att särskild redovisning för en filial inte skaU kunna krävas inom EG. Med hänsyn tiU att så skaU kunna ske i förhållande till kreditinstitut från tredje land och då reslutatet av anpassningsarbetet för svenskt vidkommande till de regler som skaU gälla inom EG för närvarande inte i detalj kan fömtses anserjag att den nu föreslagna redovisningsskyldigheten tills vidare bör gälla.

Mitt förslag: Kravet på tillstånd för etablering av representationskontor ersätts med en skyldighet att anmäla sådan etablering tiU bankinspektionen.

Skälen för mitt förslag: Enligt 1 kap. 4 § BRL får ett utländskt bankföretag redan nu driva verksamhet här i landet från ett s.k. representationskontor. Verksamheten får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Ett flertal av de utländska banker som nu har dotterbanker här hade tidigare representationskontor.

Inrättande av ett representationskontor kräver tillstånd av regeringen. Som framgått ovan (avsnitt 2.2.1) har emellertid OECD:s s.k. invisible-stadga nyligen ändrats på denna punkt. Enligt de nya reglema skaU ett företag från ett medlemsland ha rätt att öppna representationskontor i ett annat medlemsland efter anmälan. Något krav på särskild auktorisation skall alltså inte längre få upprätthållas.

I enlighet med vad som nu beslutats av OECD och med tanke på den begränsning som gäller för verksamheten från ett representationskontor anserjag att Sverige utan olägenheter kan avskaffa det nuvarande kravet på tillstånd av regeringen. Härvid finns det enligt min mening inte anledning att göra skillnad på banker från OECD-länder och andra banker, utan tillståndstvånget bör avskaffas för alla utländska banker. I stället bör det i enlighet med vad som beslutats inom OECD införas en skyldighet för den bank som vill öppna ett representationskontor här att i förväg anmäla detta till bankinspektionen. Samtidigt bör det i lagtexten göras ett förtydligande av vilken verksamhet som får drivas från ett sådant kontor (se vidare i specialmotiveringen till 1 kap. 4 § BRL).

4. Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

3. lagom ändring i sparbankslagen (1987:619),

4. lagom ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket,

6. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

7. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

8. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.,

9. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

10. lagom ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

11. lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.
Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.
Samråd har skett med chefen för industridepartementet beträffande lag
förslagen 5 och 8.

5 Specialmotivering Prop. 1989/90:116

5,1 Förslaget till lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617, BRL)

1 kap. 4 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om dels utländska bankföretags möjligheter att driva verksamhet i Sverige, dels svenska bankaktiebolags rätt att etablera filialer i utlandet. Den viktigaste ändringen innebär att utländska banker kan få regeringens tillstånd att driva egentlig bankverksamhet via filialer här i landet. För etablering av representationskontor i Sverige skall utländska banker inte längre behöva särskilt regeringstillstånd. En anmälan till bankinspektionen skall vara tillräcklig.

Första stycket reglerar hur utländska banker får verka i Sverige. Etablering i form av antingen filial eller representationskontor krävs obligatoriskt. Bankema får alltså inte direkt från hemlandet marknadsföra tjänster i Sverige.

Det bör påpekas att bestämmelsen inte rör utländska bankers möjligheter att engagera sig som ägare i svenska bankaktiebolag. Sådana företag, som utgör självständiga svenska juridiska personer, kan enligt nu gällande bestämmelser i 2 kap. 1 § BAL bildas av ett eller flera utländska bankföretag som stiftare. En regel i 3 kap. 3 § BAL som förbjuder utlänningar och andra kontrollsubjekt att förvärva aktier i existerande svenskbildade bankaktiebolagföreslås nu bli avskaffad. Förslag i dessa delar behandlas i avsnitt 3.2.1 av den allmänna motiveringen.

Enligt gällande rätt kan regeringen ge utländska banker tillstånd att driva verksamhet från kontor eller annat fast driftställe här i landet. Sådan verksamhet får inte omfatta inlånings- eller utlåningsrörelse. Vad som tillåts är alltså etablering av s.k. representationskontor. I den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4, behandlas skälen för mitt förslag att vidga de utländska bankernas tillåtna verksamhet tiU egentlig bankrörelse. De banker som så önskar skall emellertid även i fortsättningen kunna uppträda via representationskontor.

Enligt första stycket punkt 2 skall utländska banker kunna öppna representationskontor i Sverige efter anmälan till bankinspektionen. I maj 1989 har OECD:s råd antagit ett förslag till ändring av stadgan om löpande osynliga transaktioner (Code of Liberalisation of Current Invisible Operations). Ändringen innebär bl.a. att bankföretag skall ha rätt att etablera representationskontor i andra medlemsländer efter anmälan till värdlandet. Som jag angett i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5) får det anses rimligt att kravet på särskild tillståndsprövning tas bort. Väsentligt är att representationskontoren står under fortlöpande tillsyn av bankinspektionen.

Den tillåtna verksamheten vid ett representationskontor beskrivs i gäll
ande lag som en verksamhet i vilken inte ingår inlånings- eller utlåningsrö
relse. En sådan bestämning av verksamheten utesluter inte att en utländsk
bank skulle kunna driva annan central bankverksamhet än in- och utlåning,
såsom emissionsverksamhet, arbitrageverksamhet och förmögenhetsför
valtning. Detta har emellertid inte varit avsikten. I samband med att be
stämmelsen infördes i dåvarande bankrörelselag anförde departementsche- _

/ 8

fen(prop. 1973:139 s. 8) att rillståndskaU ges i huvudsak för representations- Prop. 1989/90:116 och förmedlingsverksamhet. Så är förhållandena även i praktiken. Mot denna bakgmnd har bestämmelsen utformats så att den klarare anger vad ett utländskt bankföretag får göra från ett representationskontor.

Enligt andra stycket i hittillsvarande lydelse kan ett svenskt bankaktiebolag få tillstånd att etablera filial i utlandet under fömtsättning att ändamålet kan anses vara tiU nytta för bankväsendet eller det allmänna. Den ändring som nu föreslås innebär att tillståndskriteriet omformuleras, så att det inte kan innefatta något hänsynstagande till det allmännas eller marknadens behov av nya etableringar.

Enligt tredje stycket skall tillstånd till etablering av en bankfilial lämnas om den planerade rörelsen kan antas uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Sundhetskriteriet har utformats i överensstämmelse med vad som nu föreslås gälla som villkor för oktroj av en självständig svensk bank. Som jag framhåUit i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.3, skall auktorisations-prövningen uteslutande gmndas på en kvalitativ bedömning av bankens organisation, ledning, verksamhetsinriktning, kapitalresurser m.m. Frågan om tillstånd skall alltså inte kunna påverkas av några hänsyn till behovet eller nyttan av ytterligare banker på marknaden.

Utländska banker som önskar etablera sig i Sverige skall givetvis inte missgynnas av auktorisationsregler eller restriktiv tillståndspraxis. Det är emellertid av vikt att stor omsorg ägnas den kvalitativa prövningen av ansökningar om filialetablering. En filial är organisatoriskt knuten direkt till den utländska banken. Även om den verksamhet som skall bedrivas här i landet kommer att vara underkastad svenska rörelseregler och svensk tillsyn, så är det ofrånkomligt att vid auktorisationsförfarandet värdera de förhållanden under vilka banken verkar i hemlandet. Det får därför till en börian krävas att den lagstiftning och de övriga normer som i hemlandet styr bankens verksamhet är i rimlig utsträckning tillgängliga och överskådliga. Om gmndläggande svenska bestämmelser till skydd för insättare och kreditväsendets funktion inte motsvaras av i huvudsak lika strikta regler i hemlandet, kan tillstånd till filialetablering inte medges. Särskilt måste regler om kapitalkrav och offentlig tillsyn uppmärksammas.

Uppgifter om hemlandsregler och om utländska bankers kvalifikationer kommer i allmänhet inte att kunna erhållas utan medverkan av berörda utländska tillsynsorgan. Det får därför fömtsättas att bankinspektionen samarbetar med myndigheter i utlandet för att skaffa fram information till underlag för regeringens bedömning i tillståndsärenden. Över huvud taget är det en avgörande fömtsättning för filialtiUstånd att tillsynsmyndighetema har lagliga och praktiska möjligheter att utbyta information om sin övervakning; jämför specialmotiveringen tiU 7 kap. 9 a § och den aUmänna motiveringen, avsnitt 3.4.7.

fjärde stycket anges att bestämmelsema i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket skall gälla för utländska bankers filialverksamhet i Sverige. Jag har i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.1 och 3.4.3, redovisat min uppfattning att lagens bestämmelser om företagsfilialer i aUmänhet lämpligen kan utsträckas till att

omfatta utländska bankers verksamhet i Sverige. I övrigt hänvisas till spe- Prop. 1989/90:116 cialmotiveringen till förslaget till ändringar i 1968 års lag.

Bestämmelsen kompletteras med en uttrycklig föreskrift om att BRL skaU gälla i tillämpliga delar. I den allmänna motiveringen har jag angett hur lagens olika regler om rörelse och tillsyn kan appliceras på filialverksamheten. Utgångspunkten måste vara att de utländska bankerna inte skall särbehandlas. De skall alltså ha rätt att operera på de områden som står till buds för svenska konkurrenter. Verksamheten från de utländska filialema kan å andra sidan inte tillåtas bli för snäv; jämför den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.2.

Bestämmelsen innebär inte att BRL:s kapitaltäckningsregler blir direkt tillämpliga på verksamheten i utländska bankfilialer. Filialemas verksamhet omfattas av den utländska bankens kapitaUäckning och något krav på särskilt rörelsekapital för verksamheten i Sverige ställs inte. I stället blir hemlandets regler bestämmande för vilka kapitalkrav som skall gälla. Det ankommer också på hemlandets myndigheter att övervaka solvensreglemas efterlevnad. Denna ordning fömtsätter, som jag i andra sammanhang betonat, att hemlandets kapitaltäckningsnormer är godtagbara och väsentligen i överensstämmelse med den intemationella standard som Sverige anslutit sigtiU.

Jag vill i detta sammanhang, på lagrådets inrådan, erinra om att jag i den aUmänna motiveringen, avsnitt 3.4.3, har framfört skäl för att upplåningsregeln i 2 kap. 20 § BRL inte skall tillämpas på utländska banker med filial här i landet.

En utländsk bank som fått tillstånd att driva verksamhet från filial i Sverige behöver inte särskilt tillstånd för etablering av ytterligare filialkontor.

2 kap. 5 §

Genom att 3 kap. 3 § BAL upphävs kommer skillnaden mellan svenskägda och utlandsägda svenska bankaktiebolag att försvinna. Som en konsekvens härav föreslås andra stycket i förevarande paragraf, som förbjuder en utlandsägd bank att överta en svenskägd banks rörelse, bli upphävt.

2 kap. 7 §

Av den föreslagna nya bestämmelsen i 1 kap. 4 § fjärde stycket följer att BRL:s bestämmelser om bl.a. bankers rätt att medverka vid värdepappersemissioner gäller även för utländska banker med filialtillstånd. I förevarande paragrafs andra stycke har ett tillägg gjorts för att fånga in även de utländska bankemas filialer. Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.4.3) skall något särskilt tillstånd inte krävas för de utländska bankemas medverkan vid emmissioner.

Enligt mitt förslag till ändring i fondkommissionslagen (1979:748) skall
fondkommissionstillstånd kunna ges till bl.a. "bankinstitut". Definitionen
omfattar svenska banker jämte utländska banker som har rätt att driva
verksamhet från filial i Sverige. Bestämmelsen i tredje stycket av föreva
rande paragraf angående rätt till värdepappersförvärv i bankers fondkom
missionsrörelse har aUtså tillämpning även för utländska banker med fond- 80

kommissionstillstånd. De utländska bankemas förvärv kräver inte särskilt Prop. 1989/90:116 tillstånd enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen); se 14 b § den lagen.

6 kap. 2 §

Som en följd av att de specieUa ägarbegränsningsreglema i 3 kap. 3 § BAL upphävs kommer det att kunna förekomma banker med blandat svenskt och utländskt ägande. Undantagsbestämmelserna i förevarande paragrafs nuvarande andra stycke har anpassats till den situationen och flyttats tiU första stycket. Om en utländsk bank förvärvar så stor andel av aktierna i en svensk bank att den utländska banken får ett bestämmande inflytande i den svenska banken, kan den utländska banken låta sin firma ingå i den svenska bankens firma. Likaså kan ett från början utlandsägt bankaktiebolag behålla den utländska moderbankens firma i sin firma om en mindre del av aktierna förvärvas av t.ex. en svenskägd bank.

7 kap. 9 a §

Paragrafen, som är ny, innehåUer bestämmelser om sanktioner mot utländska banker som här i landet agerar i strid mot svenska föreskrifter. Ändamålet är främst att ge svenska myndigheter möjlighet att ingripa mot banker som i sin filialverksamhet bryter mot svenska regler. Bestämmelsen är emellertid utformad för att möjliggöra reaktioner även mot banker som driver en otillåten verksamhet från representationskontor eller som marknadsför sina tjänster utan att alls vara etablerade i Sverige; i sistnämnda fall blir även straffbestämmelsen i 9 kap. 1 § första stycket tillämplig.

I första hand skaU bankinspektionen uppmana banken att upphöra med den otillåtna verksamheten. Om banken underlåteratt följa bankinspektionens anmodan om rättelse, skall inspektionen anmäla missförhållandet till såväl den svenska regeringen som tillsynsmyndigheten i bankens hemland. I fråga om en bank som har tillstånd att verka från en filial i Sverige kan regeringen efter inspektionens anmälan återkalla tillståndet. Regeringen är inte skyldig att invänta någon reaktion från hemlandsmyndigheten utan kan direkt besluta om återkallande.

Eftersom ansvaret för tillsynen över en bank med filial här i landet är delat meUan de svenska myndighetema och myndighetema i bankens hemland, är det väsentligt att mtiner etableras för samarbete mellan inspektionsmyndigheter i berörda länder. Den procedur som paragrafen anvisar för obligatorisk information till hemlandsmyndigheten skall ses som ett minimum.

I fall då en utländsk bank, som har tillstånd att driva verksamhet från en svensk filial, upphör med sin verksamhet eller får sin hemlandsauktorisation indragen, förlorar bankens svenska verksamhetstillstånd automatiskt sin giltighet. Någon särskild föreskrift om detta har inte ansetts nödvändig.

9 kap. 1 §

Enligt vad jag nu föreslagit i 1 kap. 4 § skall utländska bankföretag få möj
lighet att driva egentlig bankrörelse genom filial i Sverige. De skaU vidare få 81

6 Riksdagen 1989/90. I samt Nr 116

etablera representationskontor efter anmälan till bankinspektionen. Dessa Prop. 1989/90:116 förslag föranleder ändrade strafl!bestämmelser. Med hänsyn till att tillståndsplikten vad gäller etablerande av ett representationskontor reducerats till en anmälningsplikt har fängelsepåföljden utgått ur straffskalan för dessa fall.

En bestämmelse har också införts, enligt vilken böter kan ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla förvärv enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 § BAL.

5.2 Förslaget till lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618, BAL)

1 kap 5 §

1paragrafen finns bestämmelserförfinansiella koncemer, dvs. koncemer där bank ingår som dotterbolag men där moderbolaget inte är bank. I andra stycket sägs att regeln i 3 kap. 3 § om förbud att förvärva aktier i bankaktiebolag även gäller för moderbolaget i en sådan koncem. Som en följd av att 3 kap. 3 § föreslås bli upphävd bör hänvisningen till denna bestämmelse tas bort. Samtidigt bör en följdändring göras i sista stycket. Övergångsbestämmelsema till ändringama i BAL blir tiUämpliga även på moderbolag i en finansiell koncem.

2kap. 3 §

Paragrafen innehåller gmndläggande bestämmelser om oktroj för bankaktiebolag.

Första och andra styckena är oförändrade.

I tredje stycket regleras den materiella sidan av oktrojprövningen. Enligt bestämmelsen skaU oktroj beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen är därmed inte längre inriktad på en behovsprövning, dvs. en kvantitativ marknadsbedömning. Den gmndas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamheten med utgångspunkt i intresset av att bevara en sund bankverksamhet.

Den nu gällande tidsbegränsningen av oktrojer har tagits bort. I övergångsbestämmelsema till denna lag sägs att nu gällande, tidsbegränsade oktrojer skall anses beviljade utan tidsbegränsning.

Motiveringen i övrigt har redovisats i avsnitt 3.3.

3 kap. 2 §

I paragrafen finns bestämmelser om rätten att förvärva aktier. Den tidigare hänvisningen till 3 §, enligt vilken aktier i bankaktiebolag inte fick förvärvas av utländska medborgare, andra utländska rättssubjekt eller svenska bolag och föreningar som är kontrollsubjekt enligt företagsförvärvslagen, har tagits bort i och med att 3 § upphävs.

I paragrafen har införts ett nytt andra stycke. Där föreskrivs en skyldighet
för en förvärvare av aktier i ett bankaktiebolag att till bankinspektionen göra
en anmälan när ett förvärv gjorts som medför att förvärvarens andel av 82

aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget överskrider vissa Prop. 1989/90:116 gränsvärden. Dessa gränsvärden överensstämmer med de gränsvärden vid vilka kontrollsubjekts förvärv skall prövas enligt företagsförvärvslagen. Anmälan skall göras till bankinspektionen inom en månad från förvärvet. Till anmälningsskyldigheten är kopplad en sanktion i 9 kap. 1 § andra stycket BRL.

Anmälningsskyldigheten gäller såväl svenska som utländska rättssubjekts förvärv. I de fall ett förvärv skall prövas enligt företagsförvärvslagen kommer anmälan enligt förevarande bestämmelse att sammanfalla med ansökan om tillstånd till förvärvet. Som framgår i specialmotiveringen till företagsförvärvslagen anser jag att ärenden om förvärv av aktier i bankaktiebolag bör handläggas av bankinspektionen.

4 kap. 8 §

I paragrafen, som innehåller bestämmelser om kungörande av beslut om nyemission i ett bankaktiebolag, har sista meningen i första stycket utgått. Eftersom det i övrigt inte görs någon skillnad på om ett svenskt bankaktiebolag ägs av utländska eller av svenska rättssubjekt behövs inte någon specialbestämmelse för det fall att banken är bildad av ett utländskt bankföretag.

11 kap. 1 §

I paragrafen finns bestämmelser om fusion genom absorption. Enligt det nuvarande fjärde stycket får fusion inte ske mellan ett svenskägt bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som bildats (och därmed ägs) av utländskt bankföretag. Någon skillnad görs nu inte i banklagstiftningen beträffande ägares nationalitet. Fjärde stycket föreslås därför bli upphävt.

11 kap. 2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om fusion genom kombination. Av samma skäl som anförts vid 1 § har fjärde stycket utgått.

12 kap. Bundna och fria aktier

12 kap. är ett helt nytt kapitel i BAL. Dessa bestämmelser är föranledda av
att förbudet mot utländskt ägande i 3 kap. 3 § upphävs och att företagsför
värvslagen görs tillämplig även på bankaktiebolag. Genom att bankaktie
bolagen i detta hänseende blir likställda med andra svenska aktiebolag
måste bankaktiebolagens aktieägare få samma möjligheter som ägare till
vanliga aktiebolag att bestämma om rätten att förvärva aktier i bolaget skall
vara begränsad. Detta görs i vanliga aktiebolag i form av förbehåll i bolags
ordningen enligt bestämmelserna i 17 kap. aktiebolagslagen (1975:1385). I
BAL:s nya 12 kap. finns motsvarande bestämmelser om innehållet i ett
förbehåll och förfarandet när ett förbehåll skall införas i bolagsordningen. 83

övergångsbestämmelserna Prop. 1989/90:116

Övergångsreglema i punkt 2 anvisar det sätt på vilket aktieägama i de bestående svenskägda bankema kan anpassa sig till de möjligheter till utlands-ägande i banken som lagändringen innebär och det sätt på vilket samhället genom regeringen skall få ett inflytande över utvecklingen av det utländska ägandet.

I de flesta bankema torde finnas endast ett aktieslag. Därmed skulle aktieägama i praktiken inte ha annat att välja mellan än att låta alla aktier i bolaget vara fria eller bundna. Genom att låta bestämmelsen om förbud mot utländskt ägande gälla till dess aktieägarna beslutat om hur man praktiskt kan möjliggöra ett utländskt ägande i banken om man inte önskar göra alla aktier fria kan övergången ske i lugnare och mer ordnade former än om ikraftträdandet av de nya bestämmelserna sker i ett steg. Det kan också vara av vikt att en viss samordning sker mellan aktieägarna och den verkstäUande ledningen. Ansvaret för bankens långsiktiga utveckling måste beaktas lika väl som den inverkan ett utländskt inflytande i banken kan ha på aktiekurser m.m.

Genom övergångsbestämmelsen, som innebär att aktieägama i en bestående bank på bolagsstämma kan ta ställning till hur stor del av aktiema som fritt skall kunna förvärvas av utlänningar, kan också beslut fattas t.ex. om tillskapande av ett nytt aktieslag i samband med en emission eller om utnyttjande av ett redan utgivet speciellt aktieslag. Att låta de fria aktiema utgöras av ett speciellt aktieslag torde vara ett mer praktiskt förfarande än det som anges i 12 kap. beträffande lottning.

Lagrådet har föreslagit en kortare lydelse av punkten 2 och därvid framfört att större klarhet uppnås om övergångsbestämmelsen redaktionellt direkt knyter an till förfarandet vid ändring i bolagsordningen. Jag delar lagrådets uppfattning. Propositionens lagförslag har därför ändrats i enlighet med lagrådets förslag. Som kommer att framgå av specialmotiveringen till övergångsbestämmelserna avseende ändringar i fondkommissionslagen och finansbolagslagen har lagrådet där föreslagit en uttrycklig regel om att stadfästelse av bolagsordningsändring skall ske av regeringen. Lagrådet synes ha utgått från att så alltid är fallet beträffande banker. Enligt 2 kap. 4§ andra stycket BAL jämförd med 53 § bankrörelseförordningen (1987:647) får emellertid bankinspektionen i sådana fall som inte är av principiell betydelse eller i övrigt av särskild vikt stadfästa ändring i bankaktiebolags bolagsordning. Den nu aktuella typen av bolagasordningsändring är uppenbarligen av sådan art att regeringen skaU godkänna den. Detta behöver inte särskilt anges i lagtexten. Regeringens prövning av bolagsstämmobeslut av detta slag bör ske efter samma gmnder som prövningen enligt 6 § företagsförvärvslagen av bolagsstämmobeslut om ändring av utlänningsförbehåll.

I sak innebär propositionens lydelse ingen ändring av förslaget i lagrådsremissen, utan det ankommer på aktieägarna att på bolagsstämma fatta beslut om i vilken mån utländskt ägande skaU tillåtas i banken. Inget torde därvid hindra att ett sådant beslut fattas på bolagsstämma som hålls innan den föreslagna lagändringen trätt i kraft. Beslutet får i så fall förses med

villkor om erforderliga lagändringar.

I 12 kap. 7 § fömtsätts att ett beslut om att ett förbehåll skall tas in i Prop. 1989/90:116 bolagsordningen skall verkställas genast. Den bestämmelsen har sin utgångspunkt i att alla aktier är fria och att en viss del av dessa skall bli bundna. Något behov av omedelbar verkställighet av ett beslut som går i motsatt riktning finns inte. Det möter aUtså inget hinder att aktieägama först på bolagsstämma fattar ett principiellt beslut om vilken andel av aktiema som skall vara fria respektive bundna, att förbehållet tas in i bolagsordningen och att beslutet sedan successivt fullföljs genom t.ex. emission av nya aktier som blir fria. En begränsning av möjlighetema till omedelbar verkställighet ligger naturligtvis också i kravet på regeringens godkännande av bolagsstämmobeslutet om ändring av bolagsordningen.

Övergångsbestämmelsema innebär således att det även efter upphävandet av 3 kap. 3 § BAL tills vidare kommer att gälla ett förbud mot utländskt ägande i banker. TiU dess att bankerna genom ett beslut om ändring av bolagsordningen har tagit ställning till frågan om utländskt ägande kommer detta förbud att framgå bara av punkt 2 i övergångsbestämmelsema. En sådan ordning kan framstå som otillfredsställande från informationssynpunkt om det skulle gå lång tid utan att en enskild bank tog upp frågan på bolagsstämma. Om en sådan situation skulle uppstå får det övervägas om en gräns skall uppställas, efter vilken bankens aktier automatiskt skall vara fria, för att på så sätt tvinga aktieägama att ta stäUning till frågan.

Genom övergångsbestämmelsen i punkt 4 görs alla nu gällande tidsbegränsade oktrojer tiU oktrojer beviljade utan tidsbegränsning. Ett tidigare meddelat beslut om tidsbegränsad oktroj ersätts av denna bestämmelse. Bankinspektionen skall utfärda ett bevis om att så är fallet efter det att lagen trätt i kraft.

5.3 Förslaget till lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) 2 kap. 3 §

Paragrafen innehåller gmndläggande bestämmelser om oktroj för sparbanker.

Första och andra styckena är oförändrade.

I tredje stycket regleras den materiella sidan av oktrojprövningen. Enligt bestämmelsen skall oktroj beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen är därmed inte längre inriktad på en behovsprövning, dvs. en kvantitativ marknadsbedömning. Den gmndas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamheten med utgångspunkt i intresset av att bevara en sund bankverksamhet.

Motiveringen i övrigt har redovisats i avsnitt 3.3.

5.4 Förslaget till lag om ändring i föreningsbankslagen Prop. 1989/90:116
(1987:620)

2 kap. 2 §

Paragrafen innehåller gmndläggande bestämmelser om oktroj för föreningsbanker.

Första-tredje styckena är oförändrade.

fjärde stycket regleras den materiella sidan av oktrojprövningen. Enligt bestämmelsen skall oktroj beviljas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Oktrojprövningen är därmed inte längre inriktad på en behovsprövning, dvs. en kvantitativ marknadsbedömning. Den gmndas i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamheten med utgångspunkt i intresset av att bevara en sund bankverksamhet.

Motiveringen i övrigt har redovisats i avsnitt 3.3.

5.5 Förslaget till lagom ändring i lagen (1968:555) om rätt för
utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

13§

Ett nytt andra stycke är tillagt. Dess innebörd är att tillståndsprövning enligt 1968 års lag inte skall ske i fråga om utländska bankers rätt att verka i Sverige. I stället skall de nu föreslagna bestämmelserna i I kap. 4 § BRL tiUämpas. En nyhet där är att utländska banker kan få regeringens tiUstånd att driva verksamhet från filial i Sverige, fömtsatt att den planerade rörelsen kan antas uppfylla kraven på en sund bankverksamhet.

En utländsk bank som väl fått filialtillstånd i Sverige skall, enligt I kap. 4 § Qärde stycket BRL, i fråga om verksamheten här vara underkastad BRL:s bestämmelser och i övrigt reglerna i 1968 års lag om utländska företagsfilialer i allmänhet. 1968 års lag hänvisar i sin tur (1 §) tiU att utlänningar och utländska företag skall följa de föreskrifter som enligt andra författningar gäller för näringsverksamhet här i riket.

19§

Av de bestämmelser i 1968 års lag som blir tiUämpliga på de utländska bankföretagen kan i första hand nämnas sådana som gäller organisation och ledning av filialverksamheten i Sverige. Enligt 17 § skall således ett företags svenska rörelse stå under ledning av en särskild verkställande direktör. Denne skall enligt 18 § vara myndig och bosatt i Sverige.

Den verkställande direktören skall obligatoriskt förses med fullmakt från det utländska företaget. Fullmakten skall enligt 9 § omfatta rätt för verkställande direktören att i alla frågor som rör verksamheten i Sverige handla på det utländska företagets vägnar, ta emot stämning för företaget och föra dess talan.

Det kan inte uteslutas att utländsk lagstiftning i vissa fall hindrar en bank
att utfärda en så omfattande fullmakt som krävs enligt 9 §. Av detta skäl har 86

i förevarande paragraf lagts till en bestämmelse om att bankinspektionen Prop. 1989/90:116 skall kunna ge dispens från regeln. Undantag bör dock inte ges med mindre inspektionen fått garantier för att verkställande direktören eller någon annan här i landet bosatt person har behörighet att ta emot stämning och föra bankens talan inför domstol.

20 §

En utländsk bankfilials firma bör klart utvisa företagets status som bank. En regel med sådant innehåll har tagits in i första stycket.

Svensk banklagstiftning kräver att en banks firma alltid skall tecknas av minst två personer i förening. I andra stycket föreskrivs att detsamma skall gälla för utländska bankers filialer i Sverige.

30 §

Som anmärkts i specialmotiveringen till 13 § har i 1 kap. 4 § fjärde stycket BRL tagits in en bestämmelse om att reglerna i 1968 års lag skall, vid sidan av BRL, tillämpas för utländska bankers filial verksamhet i Sverige. Utformningen av 30 § 1968 års lag måste därför ändras så att lagen kommer att omfatta utländska bankers filialverksamhet. Lagen skaU däremot inte gälla den verksamhet som bedrivs från ett representationskontor. Ett förtydligande har därför skett av texten i paragrafen. Beträffande utländska försäkringsföretag regleras deras möjligheter att verka här i landet uteslutande av lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige. Undantaget för försäkringsföretag skall därför stå kvar i 30 § 1968 års lag.

5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:922) om kredit
politiska medel

Denna lag är tidsbegränsad. Den har senast fått fortsatt giltighet till utgången av år 1992 (prop. 1989/90:15, FiU 12, rskr. 49, SFS 1989:958).

2§

I punkt 1 har gjorts tillägg med innebörd att även utländska banker med filialtillstånd i Sverige skall hänföras till kategorin bankinstitut. Skälen för ändringen har redovisats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.5.

5.7 Förslaget till lag om ändring i fondkommissionslagen
(1979:748)

l§och3§

Utländska banker med filialtillstånd bör liksom svenska banker kunna få
bankinspektionens tillstånd att driva fondkommissionsrörelse. De lagliga
fömtsättningarna ges genom ändringar i 1 och 3 §§ . 87

övergångsbestämmelser Prop. 1989/90:116

Övergångsbestämmelsen överensstämmer med motsvarande bestämmelse i BAL. Se också specialmotiveringen till övergångsbestämmelsema till förslaget till lag om ändring i företagsförvärvslagen.

Lagrådet har här föreslagit en jämkad lydelse på motsvarande sätt som vid punkt 2 av övergångsbestämmelsema till BAL. Jag delar lagrådets synpunkter och föreslår därför en lydelse som är ändrad i förhållande till den som är intagen i lagrådsremissen.

5.8 Förslaget till lag omändringilagen(l 982:617)om Utländska förvärv av svenska företag m.m. (företagsförvärvslagen)

2§

Genom att undantaget i första stycket inte längre omfattar bankaktiebolag kommer förvärv av aktier i bankaktiebolag att bli underkastade förvärvs-reglerna i 7-11 §§ . Vidare kommer bankaktiebolag, som inte har något utlänningsförbehåll i sin bolagsordning, i princip att bli kontrollsubjekt som måste ha förvärvstillstånd för att kunna förvärva aktier m.m. Från denna princip görs dock undantag i 14 b § , som innebär att de flesta av en banks förvärv i praktiken kan ske utan förvärvstillstånd. Ett ytterligare undantag, som i första hand tar sikte på tiden närmast efter ikraftträdandet, görs i övergångsbestämmelsema.

Som nämndes i avsnitt 3.2.1 uppstår med de lösningar jag föreslår frågan om vilken myndighet som skall pröva ansökningar om tillstånd enligt företagsförvärvslagen, när det gäller de kreditinstitut som nu föreslås bli omfattade av lagen. Enligt 7 § förordningen (1982:878) om utländska förvärv av svenska företag m.m. gäller som huvudregel att ansökan skall prövas av länsstyrelsen i det län där företaget driver sin huvudsakliga verksamhet. I ärenden som gäller större företag eller som annars är särskilt betydelsefulla skall prövningen dock göras av regeringen.

KMK har föreslagit att tillståndsärenden rörande de kreditinstitut som omfattas av företagsförvärvslagen skall prövas av bankinspektionen. Jag delar kommitténs uppfattning. Med den särställning som kreditinstituten intar i samhället är det ofrånkomligt att särskilda synpunkter ofta måste inverka på prövningen, och det är därför naturligt att ta till vara tillsynsmyndighetens särskilda kompetens för den prövningen. På samma sätt som när det gäller andra företag bör dock ärenden rörande större företag och ärenden som är av principiell betydelse prövas av regeringen. Frågan kan emellertid regleras i förordning (se 15 § företagsförvärvslagen), och något riksdagsbeslut behövs alltså inte.

7§

I paragrafens nuvarande tredje stycke finns en hänvisning till bestämmel
serna i 14 a § "om vissa utländska bankföretags förvärv". Jag föreslår nu att
det skall införas en ny paragraf, 14 b § , som också avser vissa utländska
bankföretags förvärv men som också behandlar förvärv som görs av svenska 88

banker och fondkommissionsbolag. En korrekt hänvisning till dessa be- Prop. 1989/90:116 stämmelser skulle alltså bli mer omfattande och detaljerad än den nuvarande. Enligt min mening finns det knappast skäl att tynga en lag med så begränsad omfattning som företagsförvärvslagen med hänvisningar av detta slag. Tredje stycket har därför utgått i mitt förslag.

14a§

Den nuvarande bestämmelsen i första stycket har tillkommit för att hindra ett utländskt bankföretag, som driver verksamhet i form av ett dptterbolag här i landet, från att förvärva sådana aktier m.m. som dotterbanken enligt den svenska banklagstiftningen inte får förvärva. Eftersom det genom upphävandet av 3 kap. 3 § BAL blir möjligt med ett blandat ägande i de banker som har bildats av utländska bankföretag, har bestämmelsen justerats till att avse fall där det utländska bankföretaget har ett bestämmande inflytande i ett svenskt bankaktiebolag. I den föreslagna nya lydelsen omfattar bestämmelsen också utländsk bank som driver verksamhet från filial här.

Regeln i första stycket omfattar i nu gällande lydelse alla förvärv, alltså även sådana som sker utomlands (jfr undantaget i nuvarande andra stycket). Det är emellertid inte rimligt att svensk lagstiftning skall förbjuda förvärv som sker i andra länder i enlighet med lagstiftningen där. Därför har bestämmelsen i första stycket begränsats till att avse förvärv som sker i Sverige.

I lagrådsremissens lagförslag hade undantag från förbudet gjorts bara för förvärv som en utländsk bank gör genom en filial här i landet. Lagrådet har föreslagit att i stället första stycket förkortas till att endast uttrycka själva principen, att förvärv av aktier m. m. i Sverige "inte får ske i större utsträckning än som gäller för svensk bank". Jag delar lagrådets synpunkt och föreslår därför en lydelse av lagmmmet som är förändrad i förhållande till lagrådsremissen.

Med den uppläggning som reglema i första stycket har fått i mitt förslag blir andra stycket onödigt och har därför utgått i förslaget.

Nuvarande tredje stycket blir paragrafens andra stycke i propositionsförslaget.

14b§

Paragrafen är ny och har tillkommit som en följd av att lagen nu blir tilllämplig på bankaktiebolag och att utländskt ägande tillåts även i fondkommissionsbolag.

I och med ikraftträdandet av ändringarna i BAL och i 2 § denna lag kom
mer de utlandsägda svenska bankerna att bli kontrollsubjekt enligt 3 §. Det
samma gäller svenskägda banker och fondkommissionsbolag, om bolags
ordningen ändras så att det blir möjligt för kontrollsubjekt att förvärva mer
än fyrtio procent av aktiekapitalet eller mer än tjugo procent av röstetalet för
samtliga aktier. (Beträffande bankaktiebolag som inte genomför någon så
dan ändring av bolagsordningen, se nedan vid övergångsbestämmelserna.)
Även utländska bankföretag som får tillstånd att driva verksamhet från filial
här i landet är kontrollsubjekt. 89

Som framhålls i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.2.1 och 3.2.4) Prop. 1989/90:116 måste en bank svensk eller utländsk och ett fondkommissionsbolag ha möjlighet att förvärva i första hand aktier som ett led i den rörelse som bedrivs här i landet, även om institutet är ett kontrollsubjekt. De ändringar jag föreslår upphävande av förbuden mot utländskt ägande och möjlighet för utländska banker att inrätta filial här - skulle inte bli mycket mer än en tom gest om exempelvis ett fondkommissionsbolag utan utlänningsförbehåll inte skulle kunna förvärva bundna aktier i sin rörelse. Med tanke på arten av de förvärv som det här är fråga om kan det inte anses vara till skada för det bolag som köpet avser att bolagsordningens utlänningsförbehåll genombryts.

I förevarande paragraf ges därför sådana banker och fondkommissionsbolag som är kontrollsubjekt rätt att trots detta förvärva aktier m.m. under förutsättning att förvärvet är tillåtet enligt BRL resp. fondkommissionslagen. De förvärv som omfattas av regeln är förvärv av aktier för att underlätta fondkommissionsrörelsen och för att medverka vid en aktieemission samt förvärv för att skydda egen fordran. Däremot omfattas inte s.k. organisationsförvärv (2 kap. 5 och 6 §§ BRL resp. 15 § andra stycket fondkommissionslagen). Inte heller föreslås någon särreglering i fråga om förvärv enligt lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m.

Övergångsbestämmelserna

Enligt punkt 2 i övergångsbestämmelsema till BAL fortsätter förbudet mot utländskt ägande i 3 kap. 3 § första stycket den lagen att gälla till dess att aktieägama på bolagstämma har bestämt att aktierna eller en del av dessa skall vara fria. Ett sådant beslut kräver godkännande av regeringen på samma sätt som ett beslut att ändra ett utlänningsförbehåll skall prövas enligt 6 § företagsförvärvslagen. I sak är situationen alltså densamma som om bankema hade haft förbehåll i sina bolagsordningar som helt uteslöt utländskt ägande.

Emellertid har BAL hittills inte innehållit några bestämmelser om utlänningsförbehåll, och bankerna lär i allmänhet inte ha några sådana förbehåll i bolagsordningama. Med den utformning som 3 § första stycket 2 företagsförvärvslagen har kommer bankaktiebolagen därför formellt att bli kontrollsubjekt i och med att undantaget för bankaktiebolag i 2 § första stycket upphävs. Det skulle innebära att exempelvis förvärv av organisationsaktier och fastigheter för bankens eget bmk skulle kräva tillstånd enligt förvärvslagstiftningen.

En sådan ordning är uppenbarligen inte motiverad. I förevarande över
gångsbestämmelse föreskrivs därför att de bestående bankaktiebolagen
även efter lagändringen tills vidare skall stå utanför företagsförvärvslagen.
Det betyder i första hand att de inte skall vara kontrollsubjekt. Först när
aktieägarna i en bank har beslutat att någon del av aktierna skall kunna
förvärvas av kontrollsubjekt och detta beslut har godkänts av regeringen och
därefter registrerats, blir lagen tillämplig på bolaget. Om bolagsstämmobe
slutet innebär att mer än fyrtio procent av aktiekapitalet eller mer än tjugo
procent av rösterna kan förvärvas av kontrollsubjekt, blir bolaget självt ett 90

kontrollsubjekt. Som framgått vid 14 b § kommer emellertid reglema om Prop. 1989/90:116 förvärvstillstånd m.m. inte att bli fullt tillämpliga på banken, ens om bolagsordningen innebär att samtliga aktier är fria.

På samma sätt som banker skall fondkommissionsbolag enligt föreslagna nya 14 b § ha möjlighet att förvärva aktier m.m. som ett led i sin rörelse, även om bolaget är ett kontrollsubjekt. Däremot behövs det inte för fondkommissionsbolagen någon sådan övergångsbestämmelse som här föreslås för bankema. Fondkommissionsbolagen omfattas redan nu av företagsförvärvslagen, och till skillnad från bankaktiebolagen faller de också under aktiebolagslagen. Alla fondkommissionsbolag torde redan nu ha sådana förbehåU i sin bolagsordning som uppfyller kraven enligt 4 § företagsförvärvslagen.

Lagrådet har föreslagit att i punkt 2 görs motsvarande ändring som i punkt 2 av övergångsbestämmelsema till BAL. Eftersom förevarande bestämmelse beträffande bestående bankaktiebolag hänvisar till punkt 2 av övergångsbestämmelsema till BAL, får den där gjorda ändringen effekt även i övergångsbestämmelsen till företagsförvärvslagen. Jag föreslår därför inte någon lydelse som avviker från den som finns intagen i lagrådsremissen.

5.9 Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

3 kap. 2 §

I paragrafensyo>i/a stycke finns bestämmelser om rätten att förvärva aktier i ett försäkringsaktiebolag.

Ett nytt andra stycke har införts i paragrafen. Där föreskrivs en skyldighet för en förvärvare av aktier i ett försäkringsaktiebolag att till försäkringsinspektionen göra en anmälan när ett förvärv gjorts som medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget överskrider vissa gränsvärden. Till anmälningsskyldigheten är kopplad en sanktion i 21 kap. 1 §.

Anmälningsskyldigheten gäller såväl svenska som utländska rättssubjekts förvärv. Någon prövning av förvärv enligt företagsförvärvslagen skall inte ske eftersom lagen inte skall tillämpas på försäkringsaktiebolag och aktier i ett sådant bolag (2 § första stycket företagsförvärvslagen).

21 kap. 1 §

I paragrafen finns straffbestämmelser. Ett nytt a/Itra .s/jc/ce har införts enligt vilket böter kan ådömas den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anmäla förvärv enligt bestämmelsen i 3 kap. 2 §.

5.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:606) om finans- Prop. 1989/90:116
bolag.

Övergångsbestämmelserna

Enligt 10 §, som föreslås bli upphävd, får aktier i ett finansbolag förvärvas endast av svenska medborgare, svenska bolag och föreningar, som inte är kontroUsubjekt enligt företagsförvärvslagen, andra svenska samfälligheter och fondbolag till aktiefonder enligt aktiefondslagen (1974:931). Förvärv i strid med bestämmelsen är ogiUigt.

Övergångsreglerna för finansbolagen har, liksom beträffande de svenskägda bankaktiebolagen, tillkommit för att aktieägama under en skälig tid skall få möjlighet att anpassa sig till de möjligheter att tillåta uOandsägande i bolaget som lagändringen innebär.

I övrigt hänvisas till specialmotiveringen till övergångsbestämmelsema tiU BAL.

Lagrådet har här föreslagit en jämkad lydelse på motsvarande sätt som vid punkt 2 av övergångsbestämmelsema till fondkommisionslagen. Jag delar lagrådets synpunkt och föreslår därför en lydelse som är ändrad i förhållande till den som är intagen i lagrådsremissen.

5.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sve
riges riksbank

3 § och 18 §

Skälen för ändringama har utvecklats i den allmänna motiveringen, avsnitt 3.4.5.

20 §

Kassakrav beräknas på ett kreditinstituts placeringar och förbindelser. För en utländsk bankfilial, som i och för sig är en del av den utländska banken, kan kassakrav emellertid inte baseras på denna banks totala placeringar och förbindelser. Kassakravet måste i stället gmndas på de placeringar och förbindelser som redovisas i filialen. Ett tredje stycke med detta innehåll har tillförts 20 §.

Beräknande av kassakrav för utländska bankfilialer kan också kompliceras av att inlåning kan redovisas som inlåning tiU det utländska bankföretaget varifrån medlen sedan tillhandahålls filialen. Detta skulle med nuvarande regler minska kassakravet mot filialen. Nödvändiga korrigeringar i detta avseende kan göras i riksbankens tillämpningsföreskrifter om kassa-krav.

6. Hemställan

Med hänvisning till vad jag har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen att anta följande av lagrådet granskade lagförslag med vidtagna ändringar:

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617), 92

2. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618), Prop. 1989/90:116

3. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

4. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket,

6. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

7. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

8. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.,

9. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

10. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

11. lagom ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

7. Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

Sammanställning av remissyttranden över kredit- Prop. 1989/90:ii6 marknadskommitténs betänkande Förnyelse av kre- 'a i ditmarknaden (SOU 1988:29) såvitt avserägarfrågor.

Efter remiss har yttrande avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket. Statens Industriverk, riksskatteverket, riksåklagaren, patent- och registreringsverket, hovrätten för västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, fullmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, näringsfrihetsombudsmannen (NO), Ägarutredningen, Värdepappersmarknadskommittén, Utredningen med uppdrag att utreda frågor om leasing av fast och lös egendom (Ju 1988:01), Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen. Sparbankemas Bank, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank. Svenska Skeppshypotekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, Föreningen Svenska Penningmarknadsmäklare, styrelsen för Stockholm fondbörs. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska bankmannaförbundet. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Småföretagens Riksorganisation, Företagareförbundet, Sveriges Industriförbund, Svensk industriförening. Svenska kommunförbundet. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, FastighetRenting AB, Nordisk Renting AB, Skandinavisk Fastighetsrenting AB (Skandrenting), Svensk Fastighetsleasing AB (SEL), Granit & Beton Fastighetsrenting AB, Sveriges köpmannaförbund, AB Industrikredit, AB Svensk Exportkredit, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Sveriges Investeringsbank AB, Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR), S\enska Revisorssamfundet (SRS), bokföringsnämnden (BFN), Värdepapperscentralen VPC AB, Sveriges grossistförbund. Kooperativa förbundet, HSB:s Riksförbund, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Gotagmppen AB, tredje löntagarfondstyrelsen, SABO (Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag), Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige, Företagens uppgiftlämnardelegation, FUD, Lantbmkamas Riksförbund (LRF), Svenska Kredit, WASA Kredit Försäkrings AB.

1. Banker

1.1 Bankinspektionen

Ägande- och rösträttsregler i bank

Bankema som företag skiljer sig i väsentliga avseenden från andra företag.
Det kanske mest särskiljande är att bankema har ett lågt eget kapital och att
en mycket stor del av deras rörelsekapital utgörs av insättarmedel. Bankema
har ensamrätt till inlåning från allmänheten och dessa inlåningsmedel sätts
in utan att bankema avkrävs någon säkerhet för återbetalning. I stället skall 94

banklagstiftningen vara så utformad och tillsynen så effektiv att bankema Prop. 1989/90:116 har förmåga och kapacitet att i alla lägen betala tillbaka insättamas medel. Bilaga 1 Därför måste det i lagstiftningen finnas inbyggt ett s k insättarskydd.

En annan för bankema unik roll är deras centrala betydelse för hela det ekonomiska systemet. De har av statsmaktema ålagts en rad uppgifter för att kreditväsendet skall vara funktionsdugligt och effektivt vilket är ett väsentligt allmänt samhällsintresse.

Bankinspektionen vill mot denna bakgmnd betona bankemas särart och de specieUa skyddsintressen som måste beaktas. KMK har närmare redovisat nämnda förhållanden. Inspektionen vill inledningsvis anmärka att det är dessa speciella förhållanden som utgör gmnden för att över huvud taget ta upp frågan om att begränsa ägandet i bank.

Inspektionen delar den gmndläggande principiella uppfattning som kommer till uttryck i KMK:s direktiv, nämligen att man måste i framtiden liksom hittills hålla åtskillnad mellan ägande och kreditgivning samt att det i bankema skall finnas ett spritt ägande.

Principen om åtskillnad mellan ägande och kreditgivning tillkom efter Kreugerkraschen på 1930-talet, då vissa banker råkade i svårigheter på gmnd av sammanblandning av ägande och kreditgivning. Det är denna sedan lång tid tillbaka bärande princip i svensk banklagstiftning som motiverar det uttryckliga aktieförvärvsförbudet i lagstiftningen, innebärande ett förbud för bank att förvärva aktier i ett näringslivsföretag. Däremot finns för närvarande inget hinder mot att näringslivsföretag förvärvar aktiemajoriteten i en bank och därigenom skaffar sig avsevärt inflytande i banken.

Vägledande för lagstiftaren bör vara att denne skall försöka fömtse och överväga potentiella risker samt genom att i förväg vidta erforderliga åtgärder förebygga att för samhället och enskilda medborgare skadliga effekter uppkommer. Detta är speciellt viktigt när det gäller verksamheten på de finansiella marknadema. Bankinspektionen anser sålunda, att det med hänsyn till skyddsintressena inte nödvändigtvis behöver vara dokumenterat att stora ägare av en bank missbrukat sin ställning för att lagstiftaren skall Överväga regler som garanterar att det finns ett spritt ägande i bank.

Ett av de två huvudmotiven KMK åberopat till stöd för att förhindra stark ägarkoncentration i affärsbankema är således att sammanblandning av ägande och kreditgivning kan leda till icke välgmndad kreditgivning, som ytterst kan äventyra bankens soliditet och därmed åsidosätta insättarskyd-det. Det andra motivet är att en affärsbank genom ägarkoncentration kan få en alltför stark anknytning till vissa ägarkonstellationer inom näringslivet. En sådan anknytning skulle kunna motverka intresset av att en banks kreditgivning allokeras så optimalt som möjligt.

Bankinspektionen instämmer i de motiv KMK redovisat till stöd för en ägarbegränsning. Bankinspektionen har tidigare i skrivelse den 19 september 1985 till regeringen motiverat sitt dåvarande förslag till en begränsning av förvärv och innehav av bankaktier. Inspektionen vidhåller de skäl som åberopas i skrivelsen och anser att någon form av ägarbegränsning eller annan kontroll av bankägandet bör införas.

När det gäller själva utformni ngen av reglema rörande ägarbegränsningen
har kommittén uppenbarligen haft svårt att finna en för alla banker enhetlig 95

lösning. Kommitténs utgångspunkt har varit att försöka finna en sådan Prop. 1989/90:116 avvägning att, å ena sidan, det av insaltar- och samhällsintresset dikterade Bilaga 1 kraven på bankledningens självständighet tillgodoses samt, å andra sidan, fördelen i vissa lägen med starka ägare kan tas till vara.

Bankinspektionen har förståelse för kommitténs argument och förslag att i detta avseende skilja mellan stora och små banker. Goda skäl har emellertid i denna fråga åberopats av två skiljaktiga ledamöter, vilka förordat en enhetlig gräns. Enligt inspektionens mening är det som tidigare nämnts mycket viktigt att det nu införs någon form av ägarbegränsning eller annan kontroll av bankägandet och mindre väsentligt vilken form som väljs och vilken nivå som slutligen fastställs.

Utöver den omfattande redovisning och argumentering kommittén lämnat i denna fråga vill inspektionen tillägga att det sannolikt förhåller sig så att en stor ägare i en mindre bank har större möjligheter att påverka bankledningen än vad en procentuellt lika stor ägare i en större bank har. Risken för missbmk kan enligt inspektionens uppfattning i detta hänseende således vara lika stor i en liten som i en stor bank. Detta är ännu ett motiv för en enhetlig reglering.

Bankinspektionen förordar för sin del en enhetlig lösning som innebär en för samtliga banker gemensam gräns på förslagsvis 10 % av aktiekapitalet och 5 % av röstema. Denna lösning bör som kommittén föreslagit kompletteras med en skyldighet för den som förvärvat mer än 2 % av aktierna i ett bankaktiebolag att anmäla förvärvet till bankinspektionen. Detta förslag kan inte anses alltför ingripande eftersom flertalet av bankernas bolagsordningar redan nu upptar frivilliga begränsningar såsom exempelvis att ingen får utöva rösträtt för mer än sammanlagt 2 % av aktierna.

EG-anpassning

Bankinspektionen vill i sammanhanget erinra om att man inom EG barett delvis annat synsätt när det gäller utformningen och tillämpningen av tillsynen över ägarförhåUandena i kreditinstitut.

Även inom EG anser man att en effektiv myndighetstillsyn över bankema omfattar ägarförhållandena. Detta tillsynskrav sägs bli starkare i takt med utvecklingen i riktning mot koncem- och gmppbildningar. Man strävar nu efter att möjliggöra myndighetskontroll av dels att "olämpliga personer" inte blir stora aktieägare i banker, dels att bankledningen blir självständig och oavhängig andra intressen i enlighet med god banksed. Tillsynsmyndighetema skall beredas möjlighet att inhämta erforderliga upplysningar i dessa syften.

Fömtsättning för auktorisation är enligt förslaget till EG:s andra samord
ningsdirektiv att tillståndsmyndigheten informeras om vilka ägare som in
nehar tio procent eller mer av aktiekapitalet eller rösträtten eller en andel
som eljest möjliggör ett betydande inflytande i banken. Även komplicerade
ägarförhållanden och risker för intressekonflikter skall beaktas när myndig
heten prövar ägamas lämplighet. Myndigheten skall ha befogenhet att
hindra de ägare eller ägargmpper, som bedöms vara "improper", att få
auktorisation. 96

Motsvarande föreslås gälla under myndighetens fortlöpande tillsyn över Prop. 1989/90:116 bankema. Anmälningsskyldigheten beträffande ägandeförhållandena avser Bilaga 1 att möjliggöra för tillsynsmyndigheten att ingripa om ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som kan antas vara till skada för en sund skötsel av bankverksamheten. Myndighetsingripandena kan ha formen av förbud och förelägganden, sanktioner mot bankledningen samt upphävande av rösträtten för den berörda ägaren. EG-förslaget följer därmed den ordning som för närvarande förekommer i de olika EG-ländema och som innebär en diskre-tionär prövning av större ägare från fall till faU, inte en i lag angiven procentgräns för vare sig ägare eller rösträtt. KMK:s förslag om maximala procentgränser står alltså inte i överensstämmelse med den metod för ägan-dekontroll som med stor sannolikhet kommer att gälla inom EG.

Om det med hänsyn till EG-anpassningen bUr nödvändigt att välja en annan form för kontroll av bankägandet än den procentuella ägarbegränsningen, anser bankinspektionen att det beskrivna EG-systemet kan vara en lösning som inspektionen får acceptera. Kontrollen bör då ligga hos bankinspektionen eller i tveksamma fall hänskjutas till regeringen. Rättssäkerheten kan anses tillgodosedd genom att bankinspektionens beslut kan överklagas till regeringen.

Särskilt om utländskt ägande i svenska bankaktiebolag

För bankinspektionen har det sedan länge stått klart, att Sverige måste delta i den pågående intemationaliseringen av kapitalmarknaden, dvs både kreditmarknaden och värdepappersmarknaden, och att Sverige måste ge utländska företag eller utlandsägda svenska företag i stort sett samma möjligheter till verksamhet i Sverige som svenska företag får driva utomlands. Av bland annat reciprocitetsskäl måste den svenska lagstiftningen successivt anpassas till de intemationella förhållandena. Den pågående avregleringen på det finansiella området liksom det nu i stora delar genomförda avskaffandet av valutaregleringen ställer givetvis ökade krav på en snabbare och mer genomgripande anpassning och likabehandling.

Bankinspektionen tog är 1980 initiativet till det lagstiftningsarbete som resulterade i kreditmarknadskommitténs delbetänkande år 1984 angående utländska banketableringar i Sverige. I bankinspektionens remissvar över delbetänkandet kritiserades kommitténs då restriktiva ståndpunkt att avvisa dels möjligheten för utländska banker att samarbeta med svenska banker via ett minoritetsägande och dels möjligheten att för svenska banker på motsvarande sätt kunna manifestera ett samarbete genom delägande i utlandsägd bank här i landet. I remissvaret förordade inspektionen en möjlighet till ömsesidigt delägande genom minoritetsposter på högst 20 %.

Mot denna bakgmnd tillstyrker bankinspektionen kommitténs förslag att tiUåta utländskt ägande i svenska banker. Inspektionen delar kommitténs uppfattning att den inhemska kontroUen över bankväsendet bör behållas. De av kommittén föreslagna procenttalen på högst 20 % av aktiekapitalet för utländsk ägande och högst 10 % av röstetalet för samtliga aktier i ett svenskt bankaktiebolag kan accepteras från dessa synpunkter.

KMK har i några fall föreslagit att bankinspektionen skall överlämna avgörandet i en principiellt betydelsefull fråga till regeringen. Detta har

7 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

föreslagits bl a vid prövning av kreditmarknadsbolags aktie- eller andelsför- Prop. 1989/90:116
värv i företag. Bilaga 1

När det gäller förslaget om utländskt ägande i ett svenskt bankaktiebolag skall enligt förslaget sådant förvärv få ske endast efter tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Detta innebär att regeringen i förordning kan delegera beslutanderätten till bankinspektionen. En sådan möjlighet föreligger även i ett flertal andra situationer. Inspektionen anser att regeringen vid eventuell delegation bör förbehålla sig att under vissa fömtsättningar behålla beslutanderätten eller ålägga inspektionen att till regeringen hänskjuta prövning av förvärv som kan anses ha principiell betydelse.

I samband med ett tillståndsärende i juni 1988 meddelade bankinspektionen regeringen, att inspektionen ansåg det angeläget att frågan om utländskt ägande i svenska banker behandlades med förtur när kreditmarknadskommittén överlämnat sitt betänkande. Någon begäran om särskilt yttrande i denna fråga har inte infordrats av finansdepartementet. Bankinspektionen vidhåller sin uppfattning och förordar att efter remisstidens utgång denna fråga bryts ut och behandlas med förtur. Det skulle kunna innebära att en proposition kan antas redan under 1989 och att lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 1990.

En näraliggande fråga är humvida utländsk bank skall äga rätt att öppna filial i Sverige. Som inledningsvis omnämnts är lösningen på denna fråga lika angelägen som utländskt ägande i bank, främst på gmnd av reciprocitetsskäl. Det är bankinspektionens uppfattning att dessa frågor bör behandlas gemensamt och med förtur. I detta sammanhang kan andra hithörande frågor aktualiseras t ex den av bankinspektionen tidigare berörda frågan om möjligheten för svenska banker att vara delägare i utlandsägd bank i Sverige.

EG-anpassning

Inom EG finns inga restriktioner för utlänningars ägande i EG-banker, förutom anmälningsplikten för innehav fr o m 10 %. I vilken mån man kan behöva göra avsteg från ovan redovisade ställningstaganden i fråga om utländskt ägande i svenska banker, får bedömas i de kommande förhandling-ama med EG.

1.2 Försäkringsinspektionen

Inspektionen vill till en börian erinra om att FVK i sitt slutbetänkande
föreslagit regler som begränsar ägandet i försäkringsaktiebolag. Bakom för
slaget låg dels intresset av att på något sätt i likhet med vad som gäller för
aktiebolag i allmänhet kontrollera utländskt ägande i försäkringsaktie
bolag, dels ett behov av att motverka att med hänsyn till ett försäkrings
bolags särskilda karaktär - ägandet koncentreras till en eller ett fåtal hän
der. Inspektionen framhöll i sitt remissyttrande beträffande udändskt äg
ande att det kunde finnas behov av en reglering som hade till syfte att
förhindra innehav av sådan storlek som gav ett inflytande som inte kan anses 98

förenligt med svenska samhällsintressen. Vidare fann inspektionen i likhet Prop. 1989/90:116 med FVK att det finns starka skäl för införandet av regler som delvis be- Bilaga 1 gränsar svenska rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag. Ett huvudskäl var därvid att det angsågs viktigt att försäkringsbolagen i likhet med bankerna är oberoende institut. Inspektionen förklarade emellertid också att de frågor som rör ägarförhållanden på försäkringsområdet borde bedömas även mot bakgmnd av KMK:s kommande förslag varför inspektionen avsåg att återkomma till dessa frågor när KM K:s förslag förelåg.

KMK har efter sin genomgång av olika aspekter på ägarfrågan kommit fram till att det finns ett behov av att genom bestämmelser i lagen begränsa ägandet i bankaktiebolagen ävensom rätten att utöva rösträtt på bolagsstämma. Som gmnd härför pekar kommittén på bankernas centrala ställning i det ekonomiska systemet. Utöver sin huvudsakliga roll som spamppsamlare och kreditgivare har bankerna getts uppgifter som verkställare av statsmakternas ekonomiska politik och som myndighetsutövare. Bankerna kan därmed sägas inta en halvofficiell ställning i samhället. Det är därför av stor vikt att de kan verka som oberoende institut. KMK anser vidare att begränsningar av rösträtten på bolagsstämma inte är tillräckliga för att nå den önskvärda begränsningen av inflytandet över en bank.

Inspektionen delar den principiella uppfattningen att garantier bör skapas för att det för såväl försäkringsaktiebolag som bankaktiebolag skall finnas regler som härtill syfte att trygga en oberoende ställning för instituten. Även i andra länder torde allmänt gälla uppfattningen att banker och försäkringsbolag bör driva sin verksamhet såsom oberoende institut. Kontrollen av ägarintressena sker utomlands dock i regel på annat sätt än genom en direkt reglering av ägandet. En kommande anpassning till EG kan sålunda göra det nödvändigt att finna andra former för kontrollen av ägandet än regler av det slag som de båda kommittéema förordat. Även om dessa regler i princip enligt inspektionens mening synes lämpliga för sitt ändamål kan därför ifrågasättas om det finns tillräckligt starka skäl att lagreglera ägarfrågan enligt kommittéernas linjer, innan läget klarnat i vad gäller frågan om en anpassning till förhållandena inom EG.

Fördel fall kontrollen av ägandet sker genom särskilda begränsningsregler bör, som kommittéerna framhållit, gränsen för ägandet inte sättas så lågt att inte fördelen i vissa situationer med starka ägare kan tas till vara och inte heller så högt att intresset av företagsledningarnas självständighet inte tillgodoses.

FVK:s förslag i fråga om försäkringsaktiebolag innebär att en maximi
gräns för ägande på en hand sätts vid 15 % av röstetalet för samtliga aktier
och 20 % av aktiekapitalet, därvid gränsen avses gälla lika för såväl svenska
som utländska rättssubjekt. KMK föreslår i fråga om bankaktiebolagen att
gränsen gmndas enbart på andel i aktiekapitalet med gränsen 20 % av ak
tiekapitalet beträffande medelstora och mindre banker och 10 % av aktie
kapitalet beträffande de större bankema. KMK föreslår vidare att utländskt
ägande i fortsättningen skall tillåtas i bankaktiebolagen därvid fömtom
begränsning av ägande på en hand till 10 % av aktiekapitalet och 5% av
röstetalet skall gälla den begränsningsregeln att högst 20 % av ak- 99

tiekapitalet och högst 10 % av röstetalet för samtliga aktier i ett bankaktie- Prop. 1989/90:116 bolag skall få ligga i utländsk ägo. För kontrollens skull skall förvärv utöver Bilaga 1 hälften av nämnda andelar kräva tiUstånd av regeringen eller bankinspektionen.

Inspektionen anser i fråga om ägande på en hand att samma regler bör gälla oavsett om förvärvaren är utländskt eller svenskt rättssubjekt. Inspektionen anser vidare att maximigränsen kan gmndas enbart på andel av aktiekapitalet och således inte nödvändigtvis också på en viss lägre andel av det totala röstetalet. Inspektionen ifrågasätter vidare om det finns tillräckliga skäl att i fråga om bankaktiebolagen dela upp dessa i två gmpper efter storleksordningen med olika gränstal. Inspektionen anser att gränsen kan sättas vid 20 % för ägande såväl i bankaktiebolag som i försäkringsaktiebolag. Gränstalet har samband bl a med hur fömtsättningama för dispens anges. Beroende härav kan ett lägre gränstal väljas. Det synes befogat att diskutera en sådan lösning främst i fråga om bankema.

Inspektionen finner - mot bakgmnd bl a att det f n råder förbud för utlänningar att äga svenska bankaktier det kan vara befogat att begränsa det totala utländska ägandet i ett svenskt bankaktiebolag. Enligt inspektionen kan övervägas om det inte är tillräckligt med en enkel regel som säger att högst 20 % av aktiema i ett bankaktiebolag får vara fria aktier. I fråga om försäkringsbolagen - för vilka ingen begränsning av det utländska ägandet i dag gäller anser inspektionen, såsom angavs i inspektionens remissyttrande över FVK:s förslag, att frågan om en kvotering bör utredas ytterligare. Frågan inrymmer ett antal problem bl a förenligheten med åtagandena gentemot OECD som bör belysas innan en sådan åtgärd kan beslutas.

Både FVK och KMK har föreslagit att rösträtten på bolagsstämma begränsas i förhållande till det på stämman företrädda röstetalet, 15 % för försäkringsaktiebolag resp 5 % (större banker) och 10 % (övriga banker) för bankaktiebolagen. Vad gäller bankema anger KMK att reglema i stor utsträckning ansluter sig till vad som redan gäller enligt bankemas bolagsordningar. Inspektionen har ingen erinran mot att en gräns lagfästs; lämpligen bör denna för samtliga banker läggas vid 10 %. Inspektionen godtar också den gräns på 15 % som FVK föreslagit i fråga om försäkringsbolagen.

Införs begränsningsregler av nämnt slag bör de, som KMK föreslår, också gälla i fråga om holdingbolag som äger banker. Motsvarande bör gälla på försäkringsområdet. Det kan emellertid finnas anledning att återkomma till de frågor som rör holdingbolagen när branschglidningsgmppen lagt fram sina förslag.

Om förvärv av aktier i bankaktiebolag sker över tiUåten gräns har kommittén för andra förvärv än sådana, som sker över Stockholms fondbörs eUer på exekutiv auktion, föreslagit ett visst arrangemang till skydd för säljare i god tro. I förslaget ligger även ett anmälningsförfarande till bankinspektionen.

Med hänsyn till att de flesta förvärv säkeriigen sker över Stockholms
fondbörs, vill försäkringsinspektionen i denna del förorda den lösning som
FVK har föreslagit på försäkringsområdet. Lösningen innebär att fång som
inte sker över Stockholms fondbörs eller på exekutiv auktion, blir ogiltigt till
den del det överskrider tillåtet gränsvärde och skall återgå. Hela fånget skall 100

gå åter, om någon av partema så begär. I övriga fall skall avyttring ske inom Prop. 1989/90:116 sex månader, i vilket fall annars regeringen eller den myndighet som rege- Bilaga 1 ringen bestämmer skall ge ett föreläggande, som kan förenas med vite.

KMK:s motiv bakom förslaget om anmälningsskyldighet till bankinspektionen är huvudsakligen förestavad av att detta skulle underlätta kontroUen av förvärv, som har gjorts av aktieägare i väsentlig ekonomisk intressegemenskap, eftersom sådana förvärv skall sammanräknas och sammantaget inte får överskrida angivet gränsvärde. Då otillåtna förvärv inte får föras in i aktieboken menar inspektionen, att kontrollen i första hand bör göras i anslutning till notering i denna. Någon lagsstadgad skyldighet att anmäla aktieinnehav till bankinspektionen synes därför inte påkallad. Däremot bör föreskrift ges att vederbörande bank eller i förekommande fall VPC skall göra anmälan om otillåtna förvärv till bankinspektionen. En motsvarande bestämmelse bör även finnas på försäkringsområdet.

Kommittén föreslår vidare, att regeringen skall kunna meddela dispens, när särskilda skäl föreligger såsom att trygga en banks fortbestånd eller att möjliggöra en nödvändig rekonstmktion. Begränsningsreglema föreslås träda i kraft fem år efter lagens ikraftträdande. Denna tidsperiod har bedömts tillräcklig för att en avveckling skaU kunna ske av de fåtal aktieinnehav som kan komma i fråga. Dämtöver skall möjlighet finnas att få dispens. Inspektionen har ingen erinran mot KMK:s förslag i dessa delar.

FVK:s förslag på motsvarande punkter är, att regeringen skall kunna ge dispens, om synnerliga skäl föreligger. Vidare föreslår FVK, att lagstiftningen inte skall ges retroaktiv verkan. Inspektionen anser att reglema i dessa avseenden i stället bör utformas efter mönster av vad KMK föreslagit för bankområdet. Avveckling av överskjutande aktieinnehav bör sålunda ske inom den föreslagna tidsrymden av fem år. Möjlighet till dispens bör också finnas om särskilda skäl föreligger. Härigenom öppnas möjlighet att efter särskild prövning i det enskilda fallet medge att försäkringsbolag som i dag ingår i en koncem får ha kvar sin ägarbild eller att aktieägaren får en längre avvecklingsrespit. Inspektionen vill erinra om att denna fråga, som framgår av FVK:s slutbetänkande, har samband med utformningen av kon-cembidragsreglema.

1.3 Kommerskollegium

I regeringens proposition "Sverige och den västeuropeiska integrationen"
framhålls särskiU Sveriges intresse att medverka i samarbete med EG för att
skapa ökad rörlighet för varor, tjänster, kapital och arbetskraft i Västeuropa.
Avvecklingen av stora delar av den svenska valutaregleringen som skett
under senare tid är en viktig fömtsättning för att skapa möjligheter för ett
på gmndval av fri konkurrens fritt utbyte av finansiella tjänster med EG
och Västeuropa i övrigt. Intentionema bakom kreditmarknadskommitténs
liggande betänkande är ju också att bl a söka åstadkomma en stmktur med
ökad internationalisering. Med tanke på att mer än hälften av Sveriges
utrikeshandel sker med EG-området (ca 2/3 med Västeuropa) är det - inte
minst av övergripande intemationella konkurrensskäl angeläget att det
svenska regelverket på bank- och försäkringsområdet utformas på ett sådant 101

sätt att den inom EG åsyftade förstärkningen av konkurrenseffektiviteten i Prop. 1989/90:116 tjänsteutbytet tillåts slå igenom även i Sverige. Detta innebär krav på en Bilaga 1 långtgående harmonisering med/anpassning till motsvarande bestämmelser/arrangemang inom EG så att företag och medborgare i Sverige kan delta på samma villkor i tjänsteutbytet som sina motsvarigheter i EG. Detta torde gälla för flertalet av de lagstiftningsområden som behandlas i KMK:s betänkande och i förslaget från kapitaltäckningsgmppen (bl a frågan om bankdefinition, förvärvsförbud, kapitaltäckningsregler, ägande- och rösträttsbegränsning, utländskt ägande, försäkringsbolagens finansförvaUning samt koncemfrågor). Andra frågor av direkt relevans i sammanhanget rör frågor om hemlandskontroll, utlänska bankfilialer och avgränsning mellan bank och försäkringsbolag ur ägande- och kreditgivningssynpunkt.

Då många av ovanstående frågor ännu ej fått sin slutliga lösning i form av bindande EG-direktiv är det naturligt att man på svensk sida så nära som möjligt följer händelseutvecklingen inom EG för att inte tappa momentum i det erforderliga svenska harmoniserings- och anpassningsarbetet.

Mot denna bakgmnd förordar kollegiet att slutgiltig ställning till utformning av ny svensk kapitalmarknadslag icke tas innan EG färdigbehandlat sina liggande förslag till samordningsdirektiv på bank- och försäkringsområdena. Utredningens förslag bör sålunda ses i ljuset av de västeuropeiska integrationsaspekteraa. De modifieringar, som dessa aspekter kräver, bör därför genomföras. Den heltäckande kartläggning och analys som utredningen utfört bör därvid bli av betydande värde.

1.4 Statens industriverk (SIND)

Enligt SINDs uppfattning är kommitténs analys av behovet av lagstiftning för att begränsa ägandet och rösträtten i affärsbanker ofullständig. Analysen motiverar inte en ändring av nuvarande ordning.

Det finns däremot skäl som talar för att den nuvarande ordningen inte motiverar lagstiftningsåtgärder. De ledande storbankerna SE-bankenoch Handelsbanken har i sina bolagsordningar infört rösträttsbegränsningar med sådana effekteratt ingen enskild ägare kan missbmka sin ställning. För PK-banken synes några begränsningar inte vara aktuella. De tre största bankerna skulle med andra ord inte beröras av lagstiftning. Kvar finns Gotabanken (inkl Wermlandsbanken och Skaraborgsbanken), Nordbanken samt provinsbankerna. Kommittén har icke visat att någon dominerande ägare missbmkat sin ställning så att lagstiftning erfordras eller att det finns risk för sådant missbmk. Förslaget avstyrkes.

1.5 Patent- och registreringsverket

PRV tillstyrker i princip att de av förslaget berörda bolagen skall falla in
under lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag. Dock bör
tillståndsprövningen ske enligt nuvarande regler, d v s av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. En enhetlig praxis bör eftersträ
vas vid myndigheters tillståndsprövning. Detta försvåras, om tillstånds
prövningen fördelas på ett flertal myndigheter, beroende på vilken typ av 102

bolag det gäller. Då förvärv av de aktuella bolagstypema regelmässigt inne- Prop. 1989/90:116

bär överlåtelse av stora värden, bör prövningen angående förvärvstillstånd Bilaga 1
enligt lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag regelmäs
sigt åvila regeringen.

1.6 Hovrätten för västra Sverige

Kommitténs förslag erinrar starkt om vad bankinspektionen föreslog i en till regeringen år 1985 gjord framställning om begränsning av förvärv och innehav av bankaktier. Denna framställning avstyrktes av en tämligen enhällig remissopinion, i vilken hovrätten ingick. Hovrätten uttalade därvid sammanfattningsvis att bankinspektionen inte tillräckligt hade belyst vare sig lagstiftningens syfte, de reformaltemativ som kunde stå till buds, konsekvensema av ägarfunktionens uttunning eller de faktiska återverkningama på affarsbankemas verksamhet. Enligt hovrättens mening innebure en lagstiftning på gmndval av framställningen att man på ett bristfälligt underlag och under brådska skulle genomföra en ordning som skulle kunna till stmktur och funktion'omvälva de svenska bankaktiebolagen. De frågor som bankinspektionens framställning aktualiserade borde därför enligt hovrättens uppfattning utredas inom ramen för kommitténs uppdrag.

Kommitténs betänkande ger självfallet ett avsevärt bättre underlag för prövningen av hithörande frågor, ehum det nu framlagda förslaget om begränsningar av ägande och rösträtt i svenska affärsbanker med dess i jämförelse med den redovisade lagstiftningen i andra länder tämligen unika karaktär enligt hovrättens mening borde ha föranlett en mer ingående analys av om och vilken mån förslaget är väl förenligt med den på det intemationella planet i allt snabbare takt pågående ekonomiska integrationen och de därmed förknippade strävandena att skapa intemationella överenskommelser angående kapitalliberalisering och harmoniera sådan nationell lagstiftning som reglerar flödet av investeringar över gränsema.

Frånsett sistnämnda aspekt känner sig hovrätten emeUertid inte heller övertygad av de överväganden som lett kommittén fram till dess lagförslag. Eftersom kommittén sålunda enligt hovrättens mening i allt väsentligt inte förmått undanröja de principiella och praktiska betänkligheter, som hovrätten anfört i sitt tidigare remissyttrande, finner hovrätten inte anledning att upprepa sin argumentering eller att närmare granska lagförslagets enskildheter. Hovrätten vill härtill foga endast att ett lagförslag förknippat med nackdelar av det slag hovrätten befarar inte torde böra genomföras mot vad som synes vara en samfälld mening hos de berörda institutionerna såvida det inte föreligger ett klart dokumenterat missbmk i annat än enstaka fall och att andra till buds stående remedier är verkningslösa eller helt otillräckliga. Det bör nämligen kunna fömtsättas att seriösa företrädare för branschen saknar anledning att motsätta sig sådana åtgärder som visat sig ofrånkomliga för att principen om integritet mellan bankverksamheten och annat företagande liksom branschens anseende över huvud taget inte skall äventyras.

På gmnd av det anförda avstyrker hovrätten kommitténs förslag i före
varande del: 103

1.7 Kammarrätten i Göteborg Prop. 1989/90:116

Bilaga 1

1 direktiven anges som ett allmänt omfattat önskemål att ägarinflytandet

över i synnerhet bankaktiebolagen inte koncentreras så långt att en liten gmpp bland ägarna i praktiken bestämmer över verksamheten. Enligt kammarrättens mening har samhället goda möjligheter att ingripa om missförhållanden skulle uppstå. Det är genom rösträttsbegränsning möjligt att minska en stor ägares inflytande. En ägandebegränsning kan medföra att den verkställande ledningen får större inflytande än vad som är önskvärt. Fördelama med starka ägare är i vissa lägen uppenbara. Konkurrens mellan flera av varandra oberoende banker förefaller vara en bättre garanti för bankväsendets sunda utveckling än en ägandebegränsning. Även om det finns nackdelar och risker med att bankaktiebolag t ex skulle bli dotterbolag till en industrikoncern anser kammarrätten därför inte att det finns tillräckligt starka skäl för en ägandebegränsning vad gäller bankaktiebolagen. Det är dessutom tveksamt om förslaget är verkningsfullt mot oseriösa aktörer.

Förslag till 3 kap 2 a § BAL

Som anförts ovan under "Allmänna synpunkter" anser kammarrätten inte att det finns tillräckligt starka skäl för en ägandebegränsning. Om förslaget genomförs anser kammarrätten i likhet med kommitténs ledamöter Malmgren och Sahlén att det med hänsyn till de övergångsproblem som kommer att uppstå inte bör göras någon skillnad mellan stor och liten bank. Vidare synes det önskvärt att begreppet "väsentlig ekonomisk intressegemenskap" konkretiseras eftersom det här är fråga om en regel som kan få vittgående konsekvenser för enskilda. Förslaget om viss anmälningsplikt i

2 kap. 19 § första stycket BAL kan vara motiverat med hänsyn till bankin
spektionens granskning av verksamheten även om förslaget om ägandebe
gränsning inte genomförs.

1.8 Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige kan inledningsvis konstatera att flera tungt vägande skäl kan anföras mot ägarbegränsningar i bankaktiebolag. Det bör t ex inte bortses från att en stark ägare eller ägarkonstellation ofta kan vara till gagn för ett företags stabilitet och allmänna utvecklingsförmåga. Långtgående krav på spritt ägande kan därför återverka negativt på ansvarstagandet i en bank och resultera i en oönskad maktförskjutning där den verkställande ledningen får en allt för stark ställning. Kraven kan vidare fungera som en barriär i en etableringssituation.

KMK anför dock att dessa risker inte bör överdrivas. Man bör enligt utredningen söka de balanspunkter som å ena sidan förhindrar ägare att utöva ett negativt inflytande över banken, men som å andra sidan inte motverkar de positiva ägarengagemang som har till syfte att stötta, utveckla och fömya. Det senare är inte minst viktigt i lägen där en utveckling som är till direkt skada för en bank skall vändas.

TiU detta vill fullmäktige tillägga att det givetvis underlättar för en styrelse
att vara handlingskraftig i tillspetsade situationer om en majoritet av aktie
ägama utgörs av mindre gmpp, direkt företrädda i styrelsen. Ett fåtal kapi- 104

talstarka ägare underlättar vidare för banken att vid behov snabbt förstärkas Prop. 1989/90:116 med nytt kapital. I sammanhanget bör också uppmärksammas att det i Bilaga 1 banklagstiftningen redan finns bestämmelser som är avsedda att förebygga direkt missbmk av inflytande över banken, bl a från större aktieägare, exempelvis regler om krediter till styrelseledamöter och ägare, begränsningar av enhandskrediter, regler om kreditjäv m m. Därmed kan det också vara svårt att få förståelse för att mer långtgående ingrepp i själva ägarstmkturen faktiskt kan vara motiverade, särskilt i lägen där större ägare måste avveckla engagemang p g a att nya begränsningsregler införs. Reglema syftar till att förstärka det förebyggande skyddet inom banksektorn, men framstår lätt som "tmbbiga" instmment, vilka träffar såväl oförvitliga som mindre seriösa ägare.

Mot bakgmnd av det ovan anförda skulle det i och för sig ligga nära till hands att ersätta de föreslagna generella ägarbegränsningsreglema med bestämmelser som direkt tar sikte på "oseriösa" eller "olämpliga" ägare. Efter förebild från vad som förekommer i utlandet skulle ett tillståndsförfarande kunna införas enligt vilket tillstånd krävs för förvärv och innehav av större aktieposter i bank. Endast den som kan antas ha vilja och förmåga att i sin ägarroll uppträda på ett ansvarsfullt sätt skulle komma ifråga för sådant tillstånd. Ett lämnat tillstånd skulle kunna återkallas om ägaren visar sig ha bmstit i högt ställda krav, varvid denne har att överlåta delar a v sin aktiepost och minska ägarinflytandet i banken.

Ett sådant tiUståndsförfarande inrymmer emellertid uppenbara rättssäkerhetsproblem. Det torde vara svårt att från myndigheters sida ha en rimlig uppfattning om en ägares lämplighet och ekonomiska stabilitet sett över den längre tidsperiod som ägarengagemanget kan förväntas vara. Få aktörer inom näringslivet behåller sin status oförändrad över tiden. Tillsynsmyndigheten ifråga skulle åläggas att göra mycket långtgående bedömningar av enskilda aktörer med stöd av endast allmänt hållna lagregler.

Svårigheterna att tillgodose högt ställda rättssäkerhetskrav synes enligt fullmäktiges bedömning göra det nödvändigt att avstå från en ingående IndividueU prövning av det slag som här skisserats. Fullmäktige har därför stannat för att tillstyrka den av KMK föreslagna metoden att förstärka det förebyggande skyddet på kreditmarknaden genom att föreskriva generella ägarbegränsningsregler för banker.

En utgångspunkt för fullmäktiges ställningstagande är att nuvarande lagstiftning framstår som otiUräcklig. För närvarande gäller som huvudregel att en bank får ingå som dotterbolag i en koncern endast om en annan bank är moderbolag. Ett koncemförhållande med industriföretag eller liknande aktörer är således uteslutet.

Däremot utesluter lagstiftningen inte att en ensam ägare i praktiken kan dominera en banks ägar- och inflytandestmktur i kraft av höga kapitalandelar (i närheten av 50 %). Detta är enligt fuUmäktiges mening inte tillfredsställande. Det bör dock framhållas att kravet på en oberoende ställning för bankers vidkommande inte behöver utesluta att ett fåtal starka ägare samlat fyller en aktiv, effektiv ägarfunktion. Således vill fullmäktige se ett regelsystem som å ena sidan förhindrar en allt för ensidig koncentration av infly-

105

tände. Bankema bör å andra sidan inte avkrävas en spridd ägarstmktur i Prop. 1989/90:116
mycket långtgående mening. Bilaga 1

När det gäller begränsningsreglemas konkreta utformning är fullmäktige medvetna om att avvägningsproblemen är stora. Procentsatser eller andra motsvarande avgränsningar blir i viss mening godtyckliga. Samtidigt som avsikten är att sätta spärrar för en renodlad maktkoncentration anser fullmäktige att en viss försiktighet bör iakttagas vid fastställandet av den högsta ägargränsen med hänsyn till den diskussion om ingreppets återverkningar som ovan förts.

FuUmäktige förordar vidare en lösning där lagstiftningen blir enhetlig för samtliga svenska banker. Den uppdelning med skilda procentsatser för mindre respektive större institut KMK föreslår, skapar onödiga problem, bl. a. besvärande tröskeleffekter. Även om en förhållandevis låg ägarandel i praktiken kan räcka för att uppnå "working control" i en storbank kan det med fog hävdas att risken för otillbörlig ägarpåverkan ändå är mindre inom de stora koncernerna. Flera ägare i samverkan kan där normalt påverka den rådande maktfördelningen. Fullmäktige anser därför inte att begränsningsreglema bör sättas lägre för större banker än för mindre.

Gränsdragningen skall således passa banker av skiftande karaktär och reglema bör inte utformas allt för snävt. Fullmäktige finner mot denna bakgmnd att en enhetlig gräns för enskilt ägande i svenska banker lämpligen bör sättas vid 20 % av aktiekapitalet. Fullmäktige delar också KMK:s uppfattning att lagstiftningen bör ange en yttersta gräns för rösträttsutövandet. Denna gräns bör dras vid 10 % (av det på stämman företrädda antalet aktier). I de fall en enskild bank väljer att begränsa rösträtten ytterligare möter detta givetvis inget hinder. Som tidigare framgått berör de här angivna reglema inte de utländska banker som bildar dotterbolag i Sverige.

KMK förordar att dagens restriktioner beträffande utlandsägandet mjukas upp. Vissa begränsingar blir kvar för det samlade utländska ägandet i svenska banker. Utredningen föreslår att aktier motsvarande 10 % av kapitalet och 5 %av röstetalet fritt kan tillåtas övergå i utländsk hand. Ytterligare förvärv, upp till motsvarande högsta gränser på 20 % respektive 10 %, bör enligt utredningen endast få komma till stånd efter särskild tiUståndspröv-ning. Varie enskild bank har att ta ställning till frågan om bankens aktier till viss del skaU kunna ägas av utländska intressen.

Fullmäktige bedömer att frågan om särskilda begränsningsregler för maxi
mala utländska andelar i svenska banker med stor säkerhet kommer i kon
flikt med EG:s framtida regelverk på bankområdet. Med hänsyn till att
riksdagens uttalade strävan att så långt som möjligt harmonisera de svenska
reglema med gemenskapens motsvarigheter framstår KMK:s förslag på
denna punkt som tveksamt, åtminstone sett i ett längre tidsperspektiv. Full
mäktige kan likväl tillstyrka att en sådan samlad begränsningsregel förs in i
banklagstiftningen, i avvaktan på att större klarhet nås om den intematio
neUa utvecklingen i detta hänseende. Upp till 20 % av aktiekapitalet och
10% av röstetalet bör fritt kunna förvärvas av utländska ägare, utan före
gående tillståndsprövning. I det fall ägarbegränsningsreglema senare kan
utformas lika för såväl inhemska som utländska ägarintressen i svenska
banker, bör dessa regler inte föranleda invändningar från EG:s sida. Den 106

avgörande frågan blir istället om spärregler av detta slag kan anses effektiva Prop. 1989/90:116
också på sikt. Bilaga 1

Fullmäktige vill slutligen tillstyrka KMK:sförslagomsärskildanmälnings-skyldighet för större förvärv av aktier i svenska banker. Bankinspektionen bör löpande ha tillgång till god information om ägarbilderna och om eventuella samband mellan närstående ägargmpper. KMK föreslår att sådan anmälningsplikt inträder vid innehav över 2 % av samtliga aktier. Dämt-över anser fullmäktige att bankinspektionen i sina anvisningar till banker och andra kreditinstitut på den organiserade kreditmarknaden bör ställa krav på utföriig dokumentation om ägarstmkturema i de hel- och delårsrapporter som lämnas.

1.9 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

NO har i tidigare remissyttrande över en framställning från bankinspektionen ställt sig avvisande till att införa en lagstiftning av ifrågavarande slag utan en ingående analys av behov och konsekvenser.

NO har inte övertygats av bärkraften i de argument för reglering i lag av ägandet i banker som KMK nu anför (avsnitt 7.4.6). Kommittén återkommer här till behovet av skydd för insättama i sin argumentering. Eftersom insättarskyddet tillgodoses genom andra regler i banklagstiftningen, främst kravet på kapitalbas, anser NO det knappast relevant att även motivera ägarbegränsning på detta sätt.

NO har i sitt remissyttrande 1988-04-21 över försäkringsverksamhets-kommitténs slutbetänkande, vari ingick förslag om ägarbegränsningar i försäkringsaktiebolag, anfört principiella skäl mot sådana begränsningar av aktieägandet i företag. NO hänvisar till detta remissyttrande.

Kommitténs genomgång av utländska rättsförhållanden på området visar dessutom att ägarbegränsningar av det slag som föreslås är ovanliga. Med tanke på önskvärdheten att anpassa svensk lagstiftning till EGs regler även på det finansiella området synes det betänkligt att införa direkta ägarbegränsningar i svenska banker. Det torde vara tveksamt om sådana regler skulle vara acceptabla i sådant sammanhang.

Kommittén för i övrigt i och för sig en insiktsfull diskussion kring de frågeställningar som aktualiseras kring förslaget om ägarbegränsningar i bank. Den avvägning NO gör mot bakgmnd av de skäl för och emot en ägarbegränsning i bankaktiebolagen som presenteras i utredningen leder emellertid till slutsatsen att det inte är motiverat med så långtgående ingrepp som en ägarbegränsning med vissa i lagen angivna gränser för aktieinnehavet innebär. Kommitténs förslag till lagen angivna gränser för aktieinnehav avstyrks därför av NO.

En rimlig lösning synes i stället vara att tillåta ägare som kan bli så starka att de kan balansera företagsledningens makt men samtidigt beakta maktargumentet på så sätt att dessa ägare inte samtidigt får ha alltför stort inflytande i andra delar av näringslivet.

NO vill förorda att aktieförvärv i banker skall kunna prövas av bankin
spektionen och i sista hand regeringen från fall till fall mot bakgrund av vad
som kan anses stå i överensstämmelse med en sund utveckling av bankverk- 107

samheten. En lämplighetsprövning av stora aktieägare kan här ingå som ett Prop. 1989/90:116 moment. Det finns dock skäl som talar för att en fråga som denna bör prövas Bilaga 1 av domstol. Här kan marknadsdomstolen vara ett altemativ. Huvudregeln bör således vara att förvärvet accepteras. Maktaspekten bör tillmätas stor betydelse. Samma regler bör givetvis tillämpas både för inhemska och utländska förvärvare. En sådan av NO förordad ordning kan behöva kompletteras med en anmälningsskyldighet för aktieförvärv i banker ungefär i enlighet med kommitténs förslag.

Vad gäller förslaget om begränsning av rösträtten i banken vill NO inte principiellt avvisa att en sådan begränsning införs i banklagama. En sådan, ehum dispositiv, begränsning finns i nuvarande lag. Många banker har rösträttsbegränsningar i sina bolagsordningar. Även om NO givetvis är medveten om att ägarinflytandet inte enbart beror på röststyrkan vid bolagsstämman utan att aktieinnehavets storlek spelar betyande roU är en lagstadgad rösträttsbegränsning ett sätt att i viss mån motverka alltför stor maktkoncentration hos stora bankägare. NO anser dock inte att man i lagen bör skilja mellan små och stora banker. En enhetlig gräns för rösträtten vid 10 procent av det på stämma företrädda antalet röster borde kunna vara en lämplig avvägning för alla banker.

NO hälsar med tillfredsställelse förslaget att öppna möjligheter tiU utländskt ägande i svenska banker. Eftersom utländska ägare i princip ej bör diskrimineras måste med den av NO föreslagna modellen även utländska förvärv prövas från fall till fall enligt en sundhetsbedömning. Även rösträttsbegränsningen bör givetvis gälla lika för utländska aktieinnehav.

Även om KMK inte har särskiU behandlat frågan om att öppna möjligheter för utländska banker att etablera sig i Sverige genom filialer vill NO i detta sammanhang framhålla att en ändring av banklagstiftningen i denna riktning ter sig angelägna från Nös utgångspunkter. En svensk harmonisering med EGs etableringsregler gör också möjlighet tiU filialetablering nödvändig. Eftersom frågan för närvarande övervägs inom finansdepartementet finns inte anledning att nu anföra ytterligare synpunkter.

1.10 Svenska Bankföreningen

Allmänt

Såväl direktiven som kommitténs överväganden bygger på uppfattningen att storägare kan komma att missbmka sin ställning i banken. Med åberopande av koncentrationsutredningens undersökningar om ägarstorlek och inflytande vid bolagsstämmor finner kommittén att det fordras relativt begränsade ägarandelar för att utöva ett reellt inflytande över ett bolag.

Kommittén har enligt bankföreningen förbisett att sådana frågor, där den
själv är orolig för missbmk kreditallokering och prissättning inte be
handlas av ägarna. Dessutom finns för banker, till skiUnad från övriga fö
retag, särskilda lagregler som hindrar dominerande ägare att för egna in
tressen utnyttja ägardominansen: lagen förbjuderatt kredit på andra villkor
än som normalt tillämpas beviljas styrelseledamot och aktieägare med ett
aktieinnehav som motsvarar minst tre procent av hela aktiekapitalet; mot- 108

svarande gäller kredit till juridisk person där styrelseledamoten eller aktie- Prop. 1989/90:116 ägaren har ett väsentligt ekonomiskt intresse. Lagens föreskrift om begräns- Bilaga 1 ning av enhandskrediter har samma syfte. TiU den här anförda kommer att det genom bankinspektionens tillsyn och revisoremas kontroll av verksamheten är väl sörit för att de i lagen givna skyddsreglema verkligen iakttas.

Som framhåUs i Curt G Olssons särskilda yttrande ligger det inte i en dominerande ägares eget intresse att använda sitt eventuella inflytande i banken på ett sätt som missgynnar bankkunder utanför samme ägares intresseområde: ett sådant förfarande skulle få omedelbara negativa följder för bankens hela verksamhet och utvecklingsmöjligheter. Detta rent affärsmässiga argument är enligt bankföreningens mening så tungt vägande att kommitténs farhågor för missbmk och negativt inflytande från ägare får anses orealistiska.

Ytterligare ett led i kommitténs argumentering är att bankemas särställning i samhället medför att de inte bör bli föremål för sådana spekulativa överlåtelser som tidvis förekommer inom andra branscher och att de inte bör vara en handelsvara (sid 464). Bankföreningen vill här särskilt instämma i den av Curt G Olsson uttryckta uppfattningen att bankaktier måste få handlas på börsen på samma sätt som andra bolags aktier.

Som Curt G Olsson framhållit i sitt yttrande tar kommittén alltför ringa hänsyn till ägarrollen och dess betydelse. Bankföreningen vill särskilt understryka den starka ägarens, eller de starka ägamas, betydelse inte bara i krissituationer utan även fortlöpande, för att förhindra att krissituationer uppkommer. Bankföreningen vill understryka att kommittén inte-påvisat några missförhållanden som har sin gmnd i ett dominerande ägarinflytande under nu rådande betingelser. Härav kan dras slutsatsen att gällande skyddsregler och rådande ägarstmkturer motsvarar de balanspunkter som kommittén eftersträvar.

Inte heller har några olägenheter kunnat påvisas a v de nu gällande reglema om begränsning i rösträtten vid banks bolagsstämma. Såsom framhålles i kommitténs betänkande har ett flertal banker i sina bolagsordningar regler som ytterligare begränsar rösträttens utövande vid bolagsstämman. Detta talar för att en begränsning av rösträtten - såsom Curt G Olsson påpekat i sitt yttrande - kan vara ändamålsenlig. Bankföreningen delar också Olssons mening om att en begränsning i rösträtten inte nödvändigtvis behöver regleras i lag.

EG:s direktivförslag m m

När det gäller att ta ställning till frågoma om ägandet av svenska bankaktiebolag är det emellertid ofrånkomligt att beakta utlandsberoendet.

De utlandsägda bankemas inträde på den svenska marknaden ökar kon
kurrensen på vissa delområden; koncentrationen kommer att minska och
konkurrensen att ytterligare öka när utländska banker bereds möjlighet att
inrätta filialer och arbeta med hela sitt kapital som bas i Sverige. Kommittén
konstaterar fö själv att ägandet i utlandsägda svenska bankaktiebolag inte
kan begränsas; och på utländska banker, som kommer att verka här direkt,
genom filialer, kan självfallet svenska regler i fråga om ägandet inte göras 109

tillämpliga: här får man återfalla på reglema i bankens hemland, i förekom- Prop. 1989/90: 116 mande fall de blivande EG-reglema. Härtill kommer att riksdagens beslut år Bilaga 1 1988 angående EG innebär att Sverige i största möjliga mån skall ansluta sig till den fria marknaden som beräknas bli etablerad inom EG år 1993: eventuell inhemsk koncentration och konkurrensbegränsning kommer då att ha föga betydelse.

Kommittén har översiktligt redogjort för regleringen av ägarbegränsning i andra länder. Av dessa synes endast Kanada ha i lag angivna procentuella begränsningar. I de övriga förekommer på olika sätt ett anmälningsförfarande, enligt vilket myndigheten bedömer lämpligheten av den ifrågavarande ägarandelen. Av redogörelsen framgår inte vilka prövningskriterier som skall tillämpas; i vissa länder synes det främst röra ledande personers och större ägares professionella kvalifikationer och personliga vandel.

Frågan om ägande i bank behandlas i EG:s förslag till samordningsdirektiv för banker.

Fömtsättning för oktroj är enligt detta direktivförslag att tillståndsmyndigheten informerats om vilka ägare som innehar tio procent eller mer av aktiekapitalet eller rösträtten eller en andel som eljest möjliggör ett betydande inflytande i banken. Myndigheten skaU på gmndval härav pröva ägamas lämplighet; den närmare innebörden av prövningen anges i bifogade förklaring till direktivförslaget endast med uttalanden om komplicerade ägarförhållanden och risker för intressekonflikter samt om befogenheten för myndigheten att hindra sådana ägargmpperingar som bedöms vara "improper".

Motsvarande gäller under myndighetens fortlöpande tillsyn över bankema. Anmälningsskyldigheten beträffande ägandeförhållandena avser att möjliggöra för tillsynsmyndigheten att ingripa om ägare utövar sitt inflytande på ett sätt som kan antas vara till skada för en förståndig och sund skötsel av bankverksamheten. Myndighetsingripandena kan ha formen av förbud och förelägganden, sanktioner mot bankledningen samt upphävande av rösträtten för den berörda ägaren.

EG-förslaget följer sålunda den ordning som förekommer i de olika EG-ländema och som innebär en skönsmässig prövning av större ägare från fall till fall, inte en i lag angiven procentgräns för vare sig ägande eller rösträtt. Kreditmarknadskommitténs förslag står alltså inte i överensstämmelse med den metod för ägandekontroll som med stor sannolikhet kommer att gälla inom EG.

Bankföreningen anser att en skönsmässig myndighetsprövning av ägares
lämplighet kan innebära olägenheter. Dessa minskar om prövningskrite-
riema i lag anges så noggrant som möjligt, vilket inte torde möta något
hinder i förhållande till EG-direktivet. Det är vidare väsentligt att myndig
hetsprövningen av ägares lämplighet kan bli föremål för bedömning av en
från de administrativa myndighetema fristående allmän domstol. Så blir
fallet inom EG, när direktivet träder i tiUämpning. För svenskt vidkom
mande skulle en domstolsprövning av lagligheten i myndighetens beslut
kunna ske enligt lagen (1988:205) om rättsprövning av vissa förvaltnings-
beslut. Prövningen skulle då komma att gälla om beslutet strider mot de 110

kriterier för ägandehinder som enligt vad bankföreningen nyss anfört bör Prop. 1989/90:116 anges i lag. I brist på erfarenhet av rättsprövningslagens tillämpning är det Bilaga 1 ovisst om den i detta sammanhang skulle uppfylla EG:s krav på domstolsprövning.

Bankföreningens slutsats blir således att en i lag angiven gräns för ägandet och rösträtten i bank inte kommer att stå i överensstämmelse med EG:s blivande ordning men att en svensk anpassning till denna ordning under de nyss angivna fömtsättningarna är möjlig.

Utländskt ägande i svensk bank

För banker inom EG får man tills vidare räkna med att det nyssnämnda direktivförslaget kommer att gälla: det blir alltså inga procenttalsregler för ägandet utan i stället en anmälningsskyldighet vid 10 procent och en myndighetsprövning i varie särskilt fall av det utländska innehavet på samma sätt som prövningen av inländskt innehav. Denna ordning torde innebära att koncentrerat ägande av en bank skall förhindras om koncentrationen är "improper". Det är emellertid ännu oklart hur långt de nationella myndigheterna får gå i sin prövning härav och vilka omständigheter som får beaktas.

En anpassning av svensk lagstiftning till EG-direktivet skulle alltså inte fullt ut tillgodose ett syfte att alltid förhindra utländskt ägande över en viss procentuell gräns, så som kommittén föreslår. Däremot tillgodoser givetvis en sådan svensk anpassning EG:s reciprocitetskrav. Humvida en svensk ordning med i lag angivna procenttal för utländskt ägande uppfyller reciprocitetskravet får anses vara ovisst intill dess innebörden såväl av den myndighetsprövning som fömtsätts skola ske enligt direktivförslaget som av reciprociteten närmare klarlagts inom EG.

I fråga om det utländska ägandet i svensk bank uppkommer, mot bakgrund av det ovan anförda, olika altemativ.

Det första alternativet utgår från att någon generell procentuell ägande
begränsning för svenska ägare inte införs. Närmast till hands ligger då att
göra lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m m tillämp
lig på bankaktiebolagen. Det innebär att kontrollsubjekt enligt denna lag
vartill räknas bl a utländska medborgare och företag efter tillstånd av
svensk myndighet kan förvärva samtliga aktier i en bank under fömtsättning
att bankaktier görs fritt överlåtbara; förvärvstillstånd aktualiseras när för
värvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet genom förvärvet kommer
att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio eller femtio procent.
Förvärvstillstånd skall ges om det inte strider mot något väsentligt allmänt
intresse. Liksom i andra svenska aktiebolag skulle i detta alternativ även i
banks bolagsordning kunna intas förbehåll enligt vilket utlänningar och
andra kontrollsubjekt endast får förvärva viss del av aktiema motsva
rande mindre än 40 procent av aktiekapitalet och mindre än 20 procent av
röstetalet. Humvida en sådan ordning med förvärvstillstånd och utlännings
förbehåll skulle anses uppfylla EG:s krav på reciprocitet är ovisst; i prakti
ken synes dock en viss likhet finnas med anmälningsskyldigheten och myn
dighetsprövningen i EG:s direktivförslag. 111

Det andra altemativet utgår från att en ägandebegränsning genereUt in- Prop. 1989/90:116 förs enligt kommitténs förslag, på vilket då särregler för utländskt ägande Bilaga 1 skall bygga. En praktisk komplikation uppstår emellertid, eftersom de skäl, som i fråga om ägandebegränsning för svenska ägare föranlett kommittén att skilja mellan stora och små banker, inte är relevanta för en gräns för det största tillåtna sammanlagda utländska ägandet. Detta är, som framhålls i Curt G Olssons särskilda yttrande, ett skäl att likabehandla stora och små banker. Under alla förhållanden anser bankföreningen att, som också sägs i yttrandet, en ordning med dels fria aktier och dels "bundna tillståndsaktier" bör undvikas. Förslaget innebär att 10 % av aktiema fritt kan förvärvas av utländska intressen och ytterligare 10 % efter tillstånd av regeringen eller bankinspektionen. Det föreslås inga kriterier för denna prövning, något som inte är godtagbart. Vidare skuUe vid varje ny överlåtelse krävas nytt tillstånd till förvärvet, något som förefaller praktiskt svårgenomförbart i de fall aktiema förvärvats i utlandet. Bankföreningen avstyrker ett sådant administrativt tungrott system. Som anförs i det särskilda yttrandet kan begränsningar av det utländska innehavet anknytas till röstvärdet för samtliga aktier i stället för till aktiekapitalet. Bankema skulle i så fall kunna ge ut fria aktier motsvarande 20 % av aktiekapitalet och 10 % av röstetalet.

Föreningen har noterat att kommittén inte föreslagit någon ändring i rätten att förvärva aktier i svenskt bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag. Sådana förvärv förbehålls även framgent utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd till förvärvet. Enligt föreningens mening bör av reciprocitetsskäl svenska förvärv tillåtas i sådant företag i samma utsträckning som utländskt förvärv blir tillåtet i svenskägt bankaktiebolag.

Förslaget tid lag om ändring i bankaktiebolagslagen

Som framgår av vad bankföreningen anfört under avsnittet 7.3 Ägande- och rösträttsbegränsning i bank anser föreningen att i fråga om utländskt ägande i svenskt bankaktiebolag ordningen med fria och s k bundna tillståndsaktier inte bör genomföras. Kvar står dock att ett system med fria och bundna aktier måste regleras i lag. Hur lagtexten bör utformas får bli beroende av vilket system man härvid använder sig av. Om man skulle följa den ordning som finns i aktiebolagslagen med huvudsakligen fria aktier och ett mindre antal bundna aktier finns tekniken given i ABL. Lagen om utländska förvärv av svenska företag m m bör i så fall göras tillämplig på bankema. Om man väljer att stå kvar vid det nuvarande förslaget, nämligen att aktiema är bundna rent generellt med vissa fria aktier, kan man använda kommitténs förslag i fråga om att det endast är aktier som skall bli tillgängliga för utländska köpare som behöver underkastas särskild behandling. Detta innebär t ex att utelöpande aktier inte skall behöva stämplas om. De legala förändringama bör åstadkommas med så små ingrepp som möjligt i nuvarande ordning.

112

1.11 Svenska Sparbanksföreningen Prop. 1989/90:116

Ägar- och rösträttsbegränsning i bankaktiebolag rJiiaga

Sparbanksföreningen motsätter sig kommitténs förslag om ägarbegränsning. Föreningen hänvisar därvid till det särskilda yttrande som dess VD Jan Rydh i egenskap av sakkunnig i kommittén avgivit mot förslaget om ägarbegränsning.

Enligt Sparbanksföreningens mening är förslaget principiellt sett felaktigt. Dessutom föreligger inget behov av ett regelsystem av ifrågavarande slag, enär det inte påvisats tillräckliga olägenheter med nu gällande ordning. Samhället har idag kontrollmöjligheter som är fuUt tiUräckliga för att tillgodose det av kommittén angivna syftet med de föreslagna begränsnings-reglerna.

Inte minst viktigt är förhållandet till Europa och EG samt den lagharmo-nisering som kan förväntas på detta område. Föreliggande EG-förslag innebär inte en i lag angiven procentuell gräns för enskilt ägande. I stället föreslås ett regelsystem som möjliggör ingripande mot ägare som utövar sitt inflytande på ett skadligt sätt.

Allt talar idag för att EG-förslaget blir gällande ordning inom EGs medlemsländer. Det anknyter för övrigt nära till de regelsystem som redan finns i dessa länder. Mot denna bakgmnd är det inte rimligt att den svenska banklagstiftningen skulle komma att i detta avseende ha en avvikande utformning. Sverige skulle då komma i en unik position i den industrialiserade världen och med stor sannolikhet få svårigheter i den intemationella konkurrens som kan förväntas på bankområdet under 1990-talet.

Sparbanksföreningen motsätter sig även de av kommittén föreslagna röst-rättsbegränsningama. Motsvarande regler finns redan regelmässigt i bankaktiebolagens bolagsordningar. Enligt föreningens mening kan mot detta förslag anföras i huvudsak samma skäl som mot förslaget om ägarbegränsning.

Utländskt ägande i svensk bank

Kommittén föreslår en uppluckring av det nuvarande förbudet mot utländskt ägande i svenskt bankaktiebolag. Enligt förslaget tillåts ett på visst sätt begränsat aktieinnehav i utländsk ägo.

De föreslagna bestämmelsema är förhållandevis komplicerade och inte
särskilt ändamålsenliga från praktiska utgångspunkter. Det kan dessutom
konstateras att den föreslagna uppmjukningen av det tidigare förbudet inte
är tillräckligt i jämförelse med de motsvarande regler som kan förväntas
gälla inom EG när den inre marknaden beräknas bli fullbordad 1992. Då
torde inom EG inga begränsningar gälla på detta område. Det är inte ute
slutet att en skillnad av nu angivet slag mellan den svenska lagstiftningen och
motsvarande regler inom EG kan skapa svårigheter för svenska banker
utomlands. Sparbanksföreningen ifrågasätter mot denna bakgmnd om inte
möjlighetema till utländskt ägande i svenska bankaktiebolag bör vidgas
ytteriigare. 113

8 Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

1.12 Sveriges Föreningsbankers Förbund Prop. 1989/90:116

Bilaga 1

SFF anser i likhet med sakkunnige Per Schierbeck att KMK inte anfört skäl

som är starka nog att tillåta en sådan urholkning av principen om privat äganderätt. SFF hänvisar till Schierbecks yttrande. Det finns således inga sakliga skäl att med KMKs förslag som gmnd lagstifta i frågan. Oavsett härmed finns anledning att under alla förhållanden avvakta kommande EG-regler på detta område. De förslag som f n diskuteras inom EG avviker starkt från KMKs förslag.

1.13 Finansbolagens förening

Föreningen har föga förståelse för att bankemas integritet måste skyddas med lagregler om ägande- och rösträttsbegränsning och hänvisar till de argument som framförts i flera reservationer till KMKs betänkande.

Regler om rösträtts- och ägandebegränsningar garanterar inte bankledningens självständighet. Däremot utgör de ett hinder vid nyetablering och omstmkturering.

I en bank utan ägarförankring riskerar bolagsstämmans betydelse att minskas. Nödvändiga beslut om bankens inriktning, organisation och kreditgivning riskerar att försenas eller utebli. Begränsningarna står i strid med målsättningen om största möjliga effektivitet på kreditmarknaden.

Enligt föreningens mening ankommer det på staten att utöva sin kontrollfunktion genom insyn och tillsyn. Dessa önskemål tillgodoses fullt ut genom bankinspektionens tillsynsverksamhet, genom offentliga revisorer och offentlig styrelserepresentation, genom jävsregler och genom en omfattande rapportskyldighet till olika myndigheter. Begränsningsregler av nu aktuellt slag kan, om så är önskvärt, vidare införas i enskilda bankers bolagsordningar, vilket aren betydligt smidigare ordning än begränsningar i lag. Även ur EG-perspektiv torde regler av denna art vara åtminstone tveksamma. Förslaget bör inte genomföras.

Föreningen har ingen invändning mot förslaget att utländska rättssubjekt fritt skall få äga sammanlagt högst 10 % av aktiekapitalet eller disponera högst 5 % av rösträtten för samtliga aktier samt, efter tillstånd, högst det dubbla aktiekapitalet respektive högst 10 % av rösträtten. Även här torde hänsynen till EG så småningom framtvinga mer liberala regler, men just på denna punkt bör en eventuell svensk anslutning till den gemensamma kapitalmarknaden inte avvaktas.

Finansiella koncerner

KMK har funnit att reglerna i bankaktiebolagslagen angående finansiella
koncemer i allt väsentligt är väl anpassade till kommitténs uppfattning om
förutsättningarna för tillåtande av nya slag av bankkoncerner. Om ett re
gelsystem skapas som är lika vare sig banken ingår i en traditionell bank-
koncem som moderbolag eller i en finansiell koncem som dotterbolag ska
pas fömtsättningar för konkurrensneutralitet mellan de olika slagen av kon
cerner. Mot denna bakgmnd anser KMK att det principiella förbudet i 114

banklagstiftningen mot att en bank ingår som dotterbolag i en koncem där Prop. 1989/90:116 moderbolaget inte är ett bankbolag bör upphävas. Istället föreslås att frågan Bilaga 1 prövas i samband med dispensprövningen av rätten tiU förvärv av aktier i ett bankaktiebolag, varvid regeringen har att ta ställning till om ändamålet med koncembildningen kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Om ändamålet med förvärv av en majoritetspostaktie i en bank är att skapa en finansiell koncem med en väl motiverad ekonomisk gmnd bör dispens regelmässigt beviljas under fömtsättning att några samhällsekonomiska intressen inom kan komma tiU skada, anser KMK.

KMK föreslår att regeln i bankaktiebolagen om bankinspektionens medgivande som fömtsättning för koncernbidrag mellan de i koncemen ingående företagen skall upphävas. Dessutom föreslås att bestämmelsen om kapitaUäckning i fortsättningen skall bygga på samma fömtsättningar för de traditionella bankkoncemen som för den finansiella bankkoncernen genom införande av regler om konsoliderad kapitaUäckning.

Föreningen delar kommitténs uppfattning att det skall finnas möjlighet att bilda finansiella koncemer, vari bank ingår som dotterbolag. Föreningen anser som framgått att de av kommittén föreslagna bestämmelsema om ägarbegränsning i bank inte bör genomföras. I konsekvens härmed finner föreningen att frågor om tillstånd att bilda finansiella koncemer bör avgöras genom särskild prövning i varje enskilt fall med utgångspunkt i om koncembildningen kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna.

I samband med remissförfarandet avseende den provisoriska lagstiftningen om finansieUa koncemer riktade Bankföreningen kritik mot de av departementet föreslagna bestämmelsema om kapitaltäckning för moderbolaget i en finansiell koncem och om rätten att lämna koncembidrag mellan bolagen i koncemen. Gmnden för denna kritik var att bestämmelsema inte ansågs konkurrensneutrala. KMKs förslag innebär ett erkännande av att kritiken på dessa punkter var riktig.

Föreningen finner förslagen välgmndade.

1.14 Svenska Fondhandlareföreningen

Kreditmarknadskommittén har lagt fram ett antal förslag avseende ägandet av banker, fondkommissionsbolag och andra institut på kreditmarknaden. Kommitténs förslag gällande möjligheter för ett utländskt ägande är därvid av stor vikt. I den process mot internationell samordning vi f n befinner oss är det inte längre möjligt för Sverige att begränsa utländskt ägande av svenska banker m m i den utsträckning som f n sker. Föreningen tillstyrker därför de lättnader i detta avseende som kommittén föreslagit. I fråga om bankaktiebolag bör man dock enligt föreningens uppfattning gå ytterligare ett steg och, såsom kommittén föreslagit för bl a fondkommissionsbolagens del, helt och hållet jämställa dem med andra aktiebolag.

Den begränsning av ägandet av svenska bankaktiebolag som kommittén
föreslagit vill fondhandlareföreningen, med instämmande i sex av de sam
manlagt sju särskilda yttranden som avgetts i frågan, helt avvisa. Redan det
förhållandet att förslaget kan äventyra en svensk samordning med de euro
peiska gemenskapema är tiUräckligt för detta stäUningstagande. I de sex 115

yttrandena och i huvudsak även i det sjunde (av sakkunnige Per Schier- Prop. 1989/90:116 beck) har i övrigt framförts övertygande skäl mot förslaget, vilket å andra Bilaga 1 sidan inte är nöjaktigt motiverat av kommittén. I detta sammanhang finns det anledning att påminna om att regeringen i sitt förslag rörande tillkomsten av löntagarfonder uttalat att det finns en risk för att varje typ av begränsningsregler som maximerar aktieinnehavet i ett visst företag får störande effekter på aktiemarknaden (prop 1983/84:50 s 79). Fondhandlareföreningen kan tveklöst bekräfta att denna risk är uppenbar. Föreningen avstyrker således förslaget till begränsning av ägandet av bankaktiebolag.

Fondhandlareföreningen anser att kommitténs förslag angående finansieUa koncemer är väl avvägda och bör kunna utgöra en fungerande gmnd för sådana koncerner.

För framtiden måste dock skapas bättre möjligheter än f n att i sådana koncemer eller i övrigt koppla samman försäkringsrörelse med andra finansiella verksamheter.

1.15 Styrelsen för Stockholms fondbörs

Börsstyrelsen anser att rent principiellt bör olika marknader styras av så få regleringar som möjligt. Detta synsätt innefattar även restriktioner för ägande och rösträtt. När det gäller ägande och rösträtt i banker finns det dock också andra överväganden som inte får förbises, bl a bör insättama ha ett fullgott skydd för sina tillgodohavanden. I avvägningen meUan ägande, självständighet och insättarskydd är börsstyrelsens ståndpunkt att ett fritt ägande så långt möjligt bör tillgodoses. De föreslagna ägarbegränsningama, som ej heller syns svara mot EG:s regler på området, kan därför enligt börsstyrelsens uppfattning höjas utan att försvåra de avvägningar som nämnts.

1.16LO

ökad utländsk konkurrens måste ocksä anses vara angelägen. Erfarenheten har dock visat att etableringen av utländska dotterbolag inte förmätt bidra nämnvärt i det avseendet.

LO förordar att förbudet mot utländska bankfilialer upphävs. Det är troligt att den därigenom förenklade proceduren för marknadsinträde kan göra att den utländska konkurrensen blir mer påtaglig än hittills. En filial har moderföretagets kapitaltäckning och servicekompetens som stöd.

Eftersom en filial står under samma tillsyn som moderbanken och denna
följer hemlandets banklagstiftning är det en nödvändig fömtsättning att
kapitaltäckning, insättarskydd, neutralitet gentemot andra affärsintressen,
insiderregler och konkurrensbestämmelser motsvarar minst den skydds
nivå, som anses acceptabel i Sverige. I övrigt skall den utländska filialen
kunna konkurrera på den svenska marknaden med de beteenderegler som
gäller svenska banker. Genom att tillåta utländska bankfilialer här uppstår
en motsvarighet tiU rätten för svensk bank att öppna filial utomlands. För att
tillgodose svenska bankers intresse av marknadsmöjligheter utomlands bör 116

en kontroll förekomma av att rätten till filialverksamhet i praktiken är öm- Prop. 1989/90:116
sesidig. Bilaga 1

Neutral roUför banker i kreditförmedlingen

För en effektiv kapitalallokering i ekonomin, dvs förmedling av sparandet till sådana ändamål, som ger störst lönsamhet och avkastning och i övrigt är mest angelägna, krävs att bank- och kreditväsendet inte är partiskt genom hopknytningar ägarmässigt eller på annat sätt med särskilda affärsintressen.

Förhållanden som påverkar sådan sammanknytning är bl a följande: företags innehav av bankaktier, regler som begränsar vilka som kan vara moderbolag till bank, regler för spridning av ägande och rösträtt i bank, banks rätt att direkt eller via dotterbolag göra aktie- eller andra andelsförvärv, begränsningsregler för bankrepresentation i företags styrelser, bankers indirekta ägarinflytande över företag via pensionsfonder, bankers engagemang i leasing med det realkapitalägande som hör till.

Sett från de icke-finansiella företagens sida kan det finnas företagsekonomiska skäl att skapa en nära förbindelse till en bank eller ett kreditmarknadsbolag. Man önskar större säkerhet för framtida kapitalförsörjning och möjlighet att utnyttja sådana hävstångseffekter till ökade resurser, som inom den lagliga sfären inte är möjliga utanför kreditväsendets ram.

Det är bank- och kreditlagstiftningens uppgift att bl a bryta upp eller motverka sådana intressekopplingar. Det har skett i viss men svårbedömbar grad hittills i Sverige. Å andra sidan finns eUer har funnits ganska tydliga gmpperingar gmndade på familjestiftelser, verksamma som styrorgan för både bank och icke-finansiella företag, vidare sfärer av gradvis beroende företag kring de större affärsbankema och på senare tid förvärv eller försök till förvärv av en bank tiU att bli en del av en koncern med vidare syftning än den rent bankmässiga.

KMK betonar förtjänstfullt principen att kreditgivning och ägande skall skiljas åt. A andra sidan öppnar kommittén med de nu föreslagna bankreformerna vissa undantag från oberoendekravet med hänvisning till önskan om breddning av bankers tjänsteutbud, till större flexibilitet vad gäUer koppling till andra tjänster och till internationella tendenser.

LO förordar en mer strikt politik från statsmakternas sida, när det gäller att bibehålla eller skaken neutral, opartisk roll för kreditförmedling. Hotet ligger inte enbart i ägarförhållanden. I ett framtidsperspektiv med starkt internationaliserat bankväsende är det väsentligt att rågången mellan bank-och andra affärsintressen i Sverige är trovärdig. Därigenom påverkas svenska bankers kreditvärdighet och kundförtroende i den egentliga bank-marknadskonkurrensen. I samband med kommande överväganden om EG-samarbete anser LO att bankers neutralitet i kreditförmedlingen skall drivas som ett av minimikraven för ömsesidigt godkännande av utländska bankfilialer och för öppen konkurrens med banktjänster i övrigt.

KMKs förslag angående begränsning av en enskilds aktieinnehav och
rösträtt i en bank innebär en gräns vid 10 % av aktiekapitalet och 5 % av det
samlade röstvärdet för banker med minst 1 miljard i eget kapital. För 117

mindre banker föreslås gränsema bli 20 % respektive 10 %. Undantag från Prop. 1989/90:116 huvudregeln om ägarbegränsning görs i förslaget för statens och svensk Bilaga 1 banks aktieinnehav.

LO anser att ägarbegränsningar vid 10 % av aktiekapitalet bör gälla för alla banker. Likaså bör en enskild ägares rösträtt begränsas till högst 5 % av röstvärdet totalt. Organisationen ansluter sig i det avseendet till den reservation som gjorts av ledamötema Malmgren och Sahlén.

LO föreslår att liknande ägarrestriktioner, som KMK föreslår för banker, skall införas för fondkommissions- och fondhandlarbolag. FuUständig pa-rallellitet kan dock inte införas, eftersom sådan rörelse kan ingå som dotterbolag i bank. Representanter för kreditmarknadsbolag bör vidare inte ingå som styrelseledamöter i icke-finansiella företag. Slutligen föreslår LO att effektiva etikregler utarbetas beträffande handläggningen från fondföretagens sida av övertaganden, affärer med större andelar och fusioner.

1.17TC0

Internationaliseringen av de finansiella marknaderna

De finansiella marknadema har vuxit explosionsartat i volym under 1980-talet. Antalet stora aktörer på dessa marknader har också ökat, då bl a de icke-finansiella företagen skaffat sig egen kvalificerad kompetens med egna finansavdelningar och egna finansbolag. Samtidigt har gränsema tenderats att suddas ut mellan olika typer av finansiella företag. Dessutom har nya finansiella instmment introducerats. Det blir dessutom allt större likheter mellan finansieringssidan och placeringssidan i olika typer av instituts balansräkningar.

De olika finansiella marknaderna växer inte bara mycket snabbare än ekonomiema totalt gör. De blir dessutom allt mer integrerade med varandra. Denna integration möjliggörs av en snabb utveckling på informationsteknologins område, samt av en medveten politik från regeringarnas sida att öka kapitalets rörlighet över gränsema.

Situationen i Sverige påverkas av förebilder främst i USA och Storbritannien. Svenska banker och finansinstitut söker sig allt mer ut på de intemationeUa marknadema. Samtidigt som denna intemationalisering är nödvändig och vitaliserande för svenskt kreditväsende måste viss försiktighet iakttas.

För Sverige har diskussionen kommit att fokuseras kring skapandet av EGs inre marknad. Diskussionen handlar om att samordna den svenska lagstiftningen på ett stort antal områden med den som kommer att gälla för EG som helhet. Detta gäller inte minst de finansiella marknadema där både antagna och föreslagna bank- och försäkringsdirektiv från EG granskas.

Ägande och rösträttsbegränsning

KMK har utförligt motiverat förslagen om ägande- och rösträttsbegränsning
i svenska bankaktiebolag. Stor vikt läggs vid bankemas specieUa roll i sam
hället liksom det förtroende och den objektivitet som bankema förväntas 118

garantera kundema - insättama. Bankema måste vara oberoende från Prop. 1989/90:116 låntagande företag genom principen att ägande och kreditgivning inte skall Bilaga 1 blandas.

TCO delar KMKs uppfattning att banker i vissa avseenden skiljer sig från andra företag: bankema har ensamrätt till inlåning från aUmänheten, de verkställer och har kontrollfunktioner för myndighetema, de har ett litet eget kapital i förhållande till balansomslutningen m m. Styrelsen i en bank är i lag förhindrad påverka banken för egna intressen men något skydd för missbmk från enskilda ägares eller ägargmppers sida finns inte. Ett spritt ägande har sedan gammalt varit en självklarhet på affärsbanksområdet.

Under 1970- och 80-talen har emellertid förändringar skett i några av affärsbankema. Detta har skapat oro både bland kunder och anställda i samband med uppköp och andra stmkturella förändringar.

TCO anser att det är av vikt att bankemas ägande är spritt. Detta kan t ex garanteras genom en särskild lagbestämmelse vilket KMK föreslår. KMK föreslår en begränsning i ägandet så att högst 10 procent av aktiekapitalet i de största affärsbankema får innehas av en enskild ägare eller flera ägare i väsentlig intressegemenskap respektive högst 20 procent i de mindre och medelstora bankema.

En annan tänkbar modell kan vara att Bankinspektionen eller någon annan myndighet gör en skönsmässig bedömning av ägare och ägarintressen och förhindrar en alltför stor koncentration i den enskilda banken. Denna metod tillämpas i flera länder där centralbanken eller annan myndighet skall godkänna ägarförändringar.

Vissa negativa effekter har anförts mot en i lag fastställd begränsning av ägandet i bankema. En är att handeln med bankaktier försvåras liksom anpassningen till EG. Beträffande det sistnämnda råder emellertid ännu oklarhet hur bestämmelserna på detta område slutgiUigt kommer att utformas.

KMK föreslår vidare ett utländskt ägande i svenska banker där högst 20 procent av aktiekapitalet och högst 10 procent av röstetalet får ligga på utländska händer. Med tanke på svårighetema för svenska myndigheter att kunna klarlägga ägarbilden och intressen hos utländska företag och personer får inte det udändska ägandet vara för stort och koncentrerat.

TCO föreslår att en ägarbegränsning görs i alla svenska bankaktiebolag så att ingen enskild ägare eller intressegemenskap får äga mer än 10 procent av aktiekapitalet. Undantag från ägarbegränsningen bör göras i enlighet med KMKs förslag.

TCO tillstyrker KMKs förslag beträffande begränsning av utländskt ägande i svenska bankaktiebolag med 20 procent av aktiekapitalet och 10 procent av rösträten.

Finansiella koncerner

I Sverige finns idag finansiella koncemer av olika slag. Det finns finansiella
holdingbolagskoncerner (Göta, Cabanco AB, Nyckeln Holding AB) och det
finns koncerner som fömtom finansiella institut även omfattar industri eller
andra näringslivsföretag s k blandade koncerner (Volvo, ASEA Brown Bo- 119

veri). I den senare gmppen av koncerner kan bank inte ingå men däremot Prop. 1989/90:116 försäkringsbolag, fondkommissionsbolag och andra finansiella institut. Bilaga 1 Försäkringsbolag kan dock i sin tur inte äga "rörelsefrämmande" bolag.

KMK har haft ambitionen att reglera koncerner där bank ingår medan för övriga koncernbildningar inte finns samma skyddsintressen att bevaka. Genom regler om kapitaltäckning, ägarbegränsning, ledning, tillsyn etc skapas konkurrensneutrala fömtsättningar i bankkoncerner. Endast ett holdingfö-retag accepteras som moderföretag i en sådan koncern. TCO tillstyrker förslagen vad gäller bankkoncerner. Det är dock angeläget att utredningsarbetet fortsätter i syfte att skapa regler för kompletta finansiella koncerner där såväl banker som försäkringsbolag kan ingå.

Det är av stor betydelse att ett kompletterande utredningsarbete snabbt kommer till stånd nämligen beträffande branschglidningen bankförsäkring. TCO fömtsätter att de förändringar som kommer att bli nödvändiga för att lösa denna problematik kan genomföras samtidigt med av KMK framlagda förslag.

Det är angeläget att svensk bank- och försäkringsrörelse får samma konkurrensbetingelser som motsvarande bolag i andra länder på de intemationella marknadema.

Vissa konsekvenser uppkommer till följd av de föreslagna reglerna om finansieUa koncemer liksom möjligheterna för banker att förlägga verksamheter i dotterbolag i ganska obegränsad omfattning. Den nuvarande arbetsrättsliga lagstiftningen har inte fömtsett denna utveckling och möjligheterna till medbestämmande i koncemer är begränsad. TCO vill därför understryka angelägenheten av en översyn av lagstiftningen på detta område så att de anställda kan få inflytande i koncemer såväl inom Sverige som i de allt vanligare nordiska och internationella bankföretagen.

1.18 Svenska bankmannaförbundet

Internationaliseringen/utländskt ägande

Utvecklingen i Sverige på de finansiella marknaderna har genomgått stora förändringar under främst 1980-talet vilket är kännetecknande för flera högt industrialiserade länder. Nya finansiella instmment har tillkommit och gränsdragningen mellan instituten har förändrats. Både på finansieringssidan och placeringssidan tenderar nu balansräkningarna för olika institutsslag att bli allt mer likartade (Kragh, bil 2 till KMKs betänkande).

Finansiell verksamhet har i de flesta länder ökat snabbare än den ekonomiska verksamheten i stort. Den nya informationsteknologin som är vanlig i bankindustrin har medfört tillgång till nya tjänster. Hur utvecklingen kommer att bli efter utländska erfarenheter är oklar. Å ena sidan utvecklas finansiella fullserviceföretag å andra sidan finns exempel på specialisering och inriktning på olika nischer inom den finansiella sektorn.

Situationen i Sverige påverkas av förebilder i främst USA och Storbritan
nien. Svenska banker och finansinstitut söker sig allt mer ut på de interna
tionella marknaderna. Samtidigt som denna internationaliseringar nödvän
dig och vitaliserande för svenskt kreditväsende måste viss försiktighet iakt- 120

tas. KMK föreslår ett utländskt ägande i svenska banker där högst 20 % av Prop. 1989/90:116 aktiekapitalet och högst 10 % av röstetalet får ligga på utländska händer. Bilaga 1 Med tanke på svårighetema för svenska myndigheter att kunna klarlägga ägarbilden och intressen hos utländska företag och personer bör inte det utländska ägandet var för stort och koncentrerat.

Förbundet anser det väsentligt med ett spritt ägande. En prövning bör ske så att ingen enskild svensk eller utländsk fysisk ellerjuridisk person får större inflytande än som motsvarar 10 % av aktiekapitalet och högst 5 % av röstetalet. Bankerna har möjlighet att för de fria aktier som utlänningar förvärvar föreskriva rösträttsbegränsning. Med hänsyn till EG-samarbetet och intemationalisering kan förbundet därför tillstyrka KMKs förslag.

Ägande och rösträttsbegränsning

Bankmannaförbundet delar KMKs uppfattning att banker i många avseenden skiljer sig från andra företag: bankema har ensamrätt tiU inlåning från allmänheten, de verkställer och har kontrollfunktioner för myndighetema, de har ett litet eget kapital i förhåUande till balansomslutningen m m. Styrelsen i en bank är i lag förhindrad påverka banken för egna intressen men något skydd för missbmk från enskilda ägares eller ägargmppers sida finns inte. Ett spritt ägande har sedan gammalt varit en självklarhet på afiars-banksområdet. Under 1970 och 80-talen har förändringar skett i några av affärsbankema. Detta har skapat oro - bland kunder och anställda - i samband med uppköpssituationer och andra stmkturella förändringar.

Bankmannaförbundet anser det ur de aspekter och intressen som förbundet har att bevaka bl a tryggheten för de anställda, konkurrensneutralitet, undvikande av spekulativ handel med banker och bankaktier vara av vikt att bankemas ägande även framgent är spritt. Detta kan då garanteras genom en särskild lagbestämmelse vilket KMK föreslår.

En annan modell skuUe vara att bankinspektionen eller någon annan myndighet gör en skönsmässig bedömning av ägare och ägarintressen och förhindrar en alltför stor koncentration i den enskilda banken. Denna sistnämnda metod tillämpas i flera länder där centralbanken eller annan myndighet skaU godkänna ägarförändringar. Förbundet anser inte att en skönsmässig bedömning är att föredra framför klara regler.

Vissa negativa effekter har anförts mot en i lag faststäUd begränsning av ägandet i bankema. En är att handeln med bankaktier försvåras liksom anpassningen till EG. Beträffande det sistnämnda råder emellertid ännu oklarhet hur bestämmelsema på detta område slutgiltigt kommer att utformas.

Bankmannaförbundet kommer till den slutsatsen att en ägarbegränsning är nödvändig ur såväl de anställdas synpunkt som från allmänna skyddsaspekter. KMKs förslag kan ligga till gmnd för sådana regler. Regler om ägarspridning bör därför gälla för hela banksektorn såväl den privata som den statliga. Förbundet ser inga principiella hinder varför inte reglema om ägarspridning också gäller PKbanken.

121

1.19 SAF Prop. 1989/90:116

Ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag Buaga

Vi har i det föregående betonat vikten av att den svenska kreditmarknads-lagstiftningen harmoniseras med lagstiftningsarbetet inom EG. Såsom framgårav kreditmarknadskommitténs egen redovisning av förhållandena i andra länder, gäUer att det i vår omvärid normalt inte finns några lagstadgade ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag. Däremot gäller i ett antal länder, att förändringar som berör större ägarposter skall anmälas till tillsynsmyndigheten. Det är också denna väg som samordningsarbetet inom EG följer, d v s en skönsmässig prövning av större ägare från faU till fall ägaren skall vara en "fit and proper person" som det hette i EGs samordningsdirektiv från 1977. Det handlar däremot inte om att i lag ange vissa procentgränser för vare sig ägande eller rösträtt. Kreditmarknadskommitténs förslag står aUtså inte i överensstämmelse med den metod för ägande-kontroll, som med stor sannolikhet kommer att gälla inom EG. Enligt vår uppfattning är detta ett tillräckligt skäl för att en sådan ordning inte skall införas i Sverige.

Frågan om ägande- och rösträttsbegränsningar diskuteras också i ägam-tredningens huvudbetänkande "Ägande och inflytande i svenskt näringsliv" (SOU 1988:38). Med hänvisning till förslaget från kreditmarknadskommittén och ett liknande förslag från försäkringsverksamhetskommittén anförs:

"Utredningen vill från sin utgångspunkt framhåUa att behovet av en aktiv ägarfunktion inte är mindre i de finansiella än i de icke-finansiella företagen och att begränsningsregler av föreslagen art måste vägas mot risken för en passivisering av resursövervakningen i företagen. Utredningen anser det inte ligga inom ramen för sitt uppdrag att diskutera de bank- och försäkringstekniska motiv som anförts för en reglering av ägandet i banker och försäkringsbolag."

Bankema intar enligt kreditmarknadskommittén en särställning i sam-hälsekonomin. Det är därför enligt kommittén viktigt, att bankema är oberoende gentemot de stora ägargmpperingama i samhället. Banker bör inte bli föremål för spekulativa överlåtelser; en bank bör inte vara en handelsvara.

Curt G. Olsson, som biträtt kreditmarknadskommittén som sakkunnig, har i ett särskilt yttrande analyserat kommitténs argumentering för en ägande- och rösträttsbegränsning. Han anför bl.a.:

Bankemas särställning är i viss mån en effekt av rådande regleringar och restriktioner och kan inte anföras som självständigt motiv för nya regleringar.

Det saknas i betänkandet en analys av vilka de s k stora ägargmpperingama i samhäUet är och vilket negativt inflytande dessa skuUe kunna utöva.

Kommittén undervärderar ägarrollens betydelse. (Jfr ägamtredningen).

Såväl förefintliga sjalvregleringsinstmment som lagbestämmelser och

122

myndighetstillsyn tillgodoser de syften, som kommittén vill tillgodose me- Prop. 1989/90:116
delst ägandebegränsning. Bilaga 1

Om en dominerande ägare skulle använda sitt inflytande i banken på ett sätt som missgynnar kunder utanför ägarens intresseområde, skuUe detta få omedelbara negativa följder för hela bankens verksamhet och utvecklingsmöjligheter.

Att en dominerande ägare skulle utnyttja ägardominansen för egen vinning förhindras effektivt av bankrörelselagens stränga regler för krediter till styrelseledamöter och större ägare.

Svenska Arbetsgivareföreningen avstyrker kreditmarknadskommitténs förslag om ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag.

Utländska banker i Sverige

Tillkomsten av EGs inre marknad kommer bl a att innebära full frihet för kapitalrörelser mellan medlemsländema. Vidare kommer banker inom EG att kunna etablera sig fritt och driva verksamhet oberoende av nationella gränser.

I Sverige har sedan 1986 utländska banker kunnat etablera dotterbolag och driva viss verksamhet här i landet. Ett framtida närmande meUan Sverige och EG kommer att medföra, att utländska banker får vidgade möjligheter att konkurrera med inhemska banker. Svenska Arbetsgivareföreningen välkomnar en sådan utveckling, som enligt vår bedömning kommer vara till fördel för bankernas kunder.

Den inre marknaden inom EG kommer vidare att innebära att rättssubjekt inom EG kan förvärva andelar i bankaktiebolag fritt inom hela EG-området. Redan idag gäller, att utlänningar kan förvärva andelar i banker i Storbritannien med den enda inskränkningen att större aktieposter på 15 % eller mer är föremål för den "fit and proper"-prövning, som generellt gäller. Inte heller i Västtyskland gäller några inskränkningar i utlänningars rätt att köpa andelar i banker.

I Sverige är det förbjudet för utlänningar att förvärva bankaktier. Kreditmarknadskommittén föreslår, att utländskt ägande skall tillåtas i begränsad omfattning, så att högst 20 procent av aktiekapitalet och 10 procent av röstvärdet av samtliga aktier i svenskt bankaktiebolag skaU få ligga i utländsk ägo. Också här föreslås sålunda mer restriktiva regler, än vad som kommer att gälla inom EG.

Finansiella koncemer

Ytterligare en punkt, där det av kreditmarknadskommittén förordade regelsystemet avviker från förhållandena inom EG-länder gäller s.k. finansiella koncemer.

Kreditmarknadskommittén föreslår, att banklagens nuvarande princi
piella förbud mot att en bank ingår som dotterbolag i en koncem, där moder
bolaget inte är ett bankbolag, skall upphävas. Genom ett dispensförfarande
skall s.k. finansiella koncemer kunna bildas. En sådan dispens skall dock
inte kunna beviljas, om i koncemen ingår företag, som ägnar sig åt bank
främmande verksamhet. Försäkringsrörelse har hittills, framhåler kom- '23
mitten, betraktats som bankfrämmande verksamhet.

Kreditmarknadskommittén fömtsätter, att den senare frågan, dvs om Prop. 1989/90:116 försäkringsbolag kan ingå i finansiella koncemer tillsammans med banker Bilaga 1 "blir föremål för fömyade överväganden i annat sammanhang". I flera EG-länder är det idag tillåtet för banker att äga försäkringsbolag och vice versa samt att ha bank- och försäkringsbolag under ett gemensamt holdingbolag. Så är t ex fallet i Västtyskland och sådana utländska koncemer är redan verksamma i Sverige med åtminstone någon av sina verksamhetsgrenar. Sådana utländska finansiella koncemer, som kan erbjuda sina kunder samordnade tjänster, kan därigenom få en konkurrensfördel jämfört med svenska banker och försäkringsbolag.

Principen måste enligt vår mening vara, att svenska finansiella koncemer inte skall diskrimineras i förhållande till omvärlden. Också på detta område måste en harmonisering och intemationeU samordning av lagstiftningen komma till stånd.

Svenska Arbetsgivareföreningen har tidigare tillsammans med Sveriges Industriförbund avgivit ett remissyttrande över promemorian (DsFi 1987:3) Finansiella koncemer, där organisationema avvisade den föreslagna, provisoriska lagstiftningen. Bl a anfördes:

"Vilka åtgärder som får vidtas i en bank är noggrant reglerat. Ett kontrollsystem med övervakningsmyndighet är sedan länge inrättat. Denna ordning gör redan i sig att bankverksamhet måste bedrivas under betryggande former. Under sådna förhåUanden anser vi det ej motiverat att utesluta vissa typer av företag som möjliga moderbolag i aktuella typer av koncemer."

Försäkringsbolag

Svenska Arbetsgivareföreningen avstår från att kommentera rent tekniska aspekter på kreditmarknadskommitténs förslag. Liksom i det föregående vill vi emellertid starkt understryka vikten av en koordinering av den svenska lagstiftningen med utvecklingen inom främst EG. Utländska försäkringsbolag har idag möjlighet att verka på den svenska marknaden och kan i växande utsträckning förväntas komma att ta upp konkurrensen med svenska bolag. Det är därvid av vitalt intresse, att de svenska försäkringsbolagens konkurrensmöjligheter inte hämmas av nationella särregler.

Ägandebegränsningar i försäkringsbolag

Svenska Arbetsgivareföreningen har i det föregående avstyrkt kreditmarknadskommitténs förslag om ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag. Kreditmarknadskommittén refererar i sitt betänkande försäkrings-verksamhetskommitténs förslag tiU liknande begränsningar i rätten att äga aktier i försäkringsbolag.

Svenska Arbetsgivareföreningen har tillsammans med Sveriges Industriförbund tidigare med anledning av försäkringsverksamhetskommitténs betänkande "Försäkringsväsendet i framtiden" (SOU 1987:58) yttrat sig i frågan om begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag. Där framhölls:

"Det är en viktig princip i vårt rättssystem att aktieägandet i princip är
fritt vad gäller svenska medborgare. Försäkringsverksamhet är ställd under 124

en omfattande kontroU i syfte att trygga försäkringstagamas intresse. För- Prop. 1989/90:116

säkringsinspektionen utövar denna offentliga kontroU och har därvid bety- Bilaga 1

dande maktmedel till sitt förfogande. Regeringen har enligt gällande lag

2 kap. 3 par. försäkringsrörelselagen befogenhet att pröva om och i vad

mån särkilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten

av försäkringsbolagens verksamhet.

Det allmänna har således redan tillerkännts ett betydande inflytande över försäkringsbolagen. Att det dämtöver skulle finnas behov av att införa begränsningar i ägandet av aktier i ett försäkringsbolag har inte blivit visat. Experten Thomas Sköldborg redovisar i sitt särskilda yttrande skälen för att den av kommittén föreslagna av regeringen utövade ägandekontrollen inte behövs. Organisationema vill särskilt understryka vad Sköldborg anför om riskerna för koncentration inom försäkringsväsendet. Nya försäkringsbolag måste kunna bildas. Utvecklingen kan som Sköldborg framhåller "eljest hämmas."

Organisationema avstyrkte möt denna bakgmnd de föreslagna begräns-ningama i rätten att förvärva aktier i försäkringsbolag. Vad som ovan anförts mot ägande- och rösträttsbegränsningar i banker har också relevans i fråga om försäkringsbolag.

1.20 Småföretagens Riksorganisation

Småföretagens Riksorganisation anser att sådana begränsningar inte är förenliga med det svenska ekonomiska systemet som bygger på marknadsekonomi. Marknadsekonomin ger utrymme för enskiU initiativ utan myndigheters detaljstyming. Den enskilda äganderätten är en av gmndpelama i marknadsekonomin.

Kredit- och kapitalmarknaderna bör vara integrerade delar av marknadsekonomin. Konsumenternas efterfrågan blir därmed ett naturligt och effektivt instmment för att styra kapital till de sektorer av näringslivet och de företag där den bästa avkastningen förväntas.

Kommittén har inte kunnat visa att negativa effekter av en stark ägare har funnits inom det svenska bankväsendet. Tvärtom, anser Småföretagens Riksorganisation, innebär en stark ägare ofta ett framgångsrikt företag och detta bör med största sannolikhet även vara fallet inom banksektorn.

Organisationen avstyrker därför kommitténs förslag i denna del.

1.21 Företagareförbundet

Ägande och rösirättsregler

Det anses som en fördel om företag har starka ägare eller ägargmpperingar. Förbundet delar här Curt G Olssons reservation till förmån för förefintliga självregleringsintressen och lagbestämmelser samt rådande myndighetstillsyn. Behovet av stora ägare eller ägargmpperingar gäller också bankema.

Finansiella koncerner

Förbundet instämmer i det särskilda yttrandet som avgivits av sakkunnige

Curt G Olsson vad avser behovet av att svenska banker, försäkringsbolag 125

och andra kreditinstitut ges likvärdiga konkurrensvillkor som utländska Prop. 1989/90:116 kreditinstitut. Det är därför viktigt att den svenska lagstiftningen inte omöj- Bilaga 1 liggör bildandet av s k finansiella koncerner.

1.22 Sveriges Industriförbund

Ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag

Industriförbundet avstyrker förslaget till ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag.

Förbundet instämmer i vad sakkunnige Curt G. Olsson i ett särskilt yttrande har anfört om kommitténs förslag att begränsa rätten att äga aktier i bank.

I utredningens övriga förslag finns fullt tillräckliga garantier mot någon form av missbmk av inflytelserika ägare. FramföralU utgör en effektiv konkurrens på marknaden i sig en tillräckligt effektiv spärr mot att bankema inte skulle göra en rimlig avvägning av olika intressen i sin verksamhet. Utredningen synes också bortse från de senast årens långtgående avreglering på kreditmarknaden där bankemas "myndighetsroll" starkt tonats ned. Utredningen har inte heller kunnat belägga att starka ägare vid något tillfälle skadat allmänhetens förtroende för banksystemet eller utvecklingen på kreditmarknaden.

Kommitténs förslag skulle innebära att den aktiva ägarfunktionen i stort sett avskaffades och att länken mellan ägande och effektivitetskrav på verksamheten bröts. All företagsverksamhet är ett samhällsintresse och utredningen har inte kunnat peka på några hållbara motiv till én särbehandling av bankerna när det gäller ägandet. Vi vill också referera till Ägamtredningens slutsats att "...behovet av en aktiv ägarfunktion inte är mindre i finansiella än i icke-finansiella företag och att begränsningsregler av föreslagen art måste vägas mot risken för en passivisering av resursövervakningen i företagen." (SOU 1988:38, sid 317).

Förbundet vill vidare framhålla betydelsen av en internationell anpassning i detta sammanhang. Inget land inom OECD-området har lika dramatiska ingrepp i ägandet i banker som de som utredningen föreslår. Sådana ingrepp skulle allvarligt skada svenska bankers konkurrenskraft i en tidpunkt när det är angeläget att öppna Sverige för en starkare internationell konkurrens på det finansiella området. Utredningsförslaget går stick i stäv mot utvecklingen inom EG där den metod för ägandekontroll som med stor sannolikhet kommer att väljas innebär en skönsmässig prövning av större ägare från fall till fall.

Utländskt ägande

Kommittén föreslår att utländska rättssubjekt skall få möjlighet att i ett
svenskt bankaktiebolag förvärva upp till 20 % av aktiekapitalet, dock högst
motsvarande 10 % av det totala röstetalet. Detta är en mer restriktiv lag
stiftning än vad som sannolikt kommer att gälla inom EG. Eftersom kom
mitténs förslag är avsett att underlätta ett fortsatt internationellt samarbete 126

och en harmonisering med EG på det finansiella området, fömtsätter Indu- Prop. 1989/90:116 striförbundet att lagstiftaren noga följer den intemationella utvecklingen Bilaga 1 och anpassar den svenska lagstiftningen efter denna.

Finansiella koncerner

Kommittén föreslår att det principiella förbudet i bankaktiebolagslagen mot att bank ingår som dotterbolag i en koncem, där moderbolaget inte är ett bankaktiebolag, bör upphävas. Regeringen bör i stället, i samband med prövningen av frågan humvida dispens skall lämnas från den av kommittén föreslagna ägarbegränsningen, ta stäUning till om ändamålet kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Dispens bör inte meddelas om det i koncemen kommer att ingå företag som ägnar sig åt bankfrämmande verksamhet. Försäkringsrörelse har hittills betraktats som bankfrämmande verksamhet. Kommittén fömtsätter att denna fråga blir föremål för fömyade överväganden i annat sammanhang.

Industriförbundet vill när det gäller denna fråga hänvisa till ett tidigare tillsammans med Svenska Arbetsgivareföreningen avgivet remissyttrande över promemorian Finansiella koncemer (Ds Fi 1987:3), där följande anfördes: "Vilka åtgärder som får vidtas i en bank är noggrant reglerat. Ett kontroUsystem med övervakningsmyndighet är sedan länge inrättat. Denna ordning gör redan i sig att bankverksamhet måste bedrivas under betryggande former. Under sådana förhållanden anser vi det ej motiverat att utesluta vissa typer av företag som möjliga moderbolag i aktuella typer av koncemer.

1.23 Svensk Industriförening

Kreditmarknadens internationalisering.

Svenskt näringsliv präglas alltmer av en ökad intemationalisering och kreditmarknaden utgör i detta sammanhang inget undantag. Därför är det synnerligen viktigt att de regler som kommer att gälla på den svenska marknaden framledes stämmer överens med omvärldens. En avvikande svensk lagstiftning på detta område vore mycket olycklig. Kommitténs arbete har ur denna synvinkel försvårats av att det för närvarande pågår ett intensivt lagstiftningsarbete inom EG. Mot denna bakgmnd anser Svensk Industriförening att detaljanpassningen av den nya lagstiftningen bör anstå tills dess utvecklingen inom EG kan uUäsas klarare.

Ägande- och rösträttsbegränsning i svenska banker

Kommittén föreslår betydande begränsningar vad gäller ägande- och rösträttsbegränsningar i bankaktiebolag. Syftet med dessa begränsningar är att bankemas särställning skall säkerställas och angelägenheten av att ingen bör tillåtas få dominerande inflytande i en bank genom ägarkoncentration.

Svensk Industriförening delar i allt väsentligt den kritik mot förslaget som
framförts av flera sakkunniga, då särskilt från Curt G Olsson, Jan Rydh och 127

Per Schierbeck och finner de föreslagna begränsningarna från behovssyn- Prop. 1989/90:116
punkt omotiverade. Bilaga 1

1.24 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Ägande- och rösträttsregler i banker samt finansiella koncerner

Riksförbundet vill här återigen understryka det absolut nödvändiga i att Sverige inte skapar ett regelsystem som strider mot det utomlands i första hand inom EG tillämpade. Alla hinder som ställs upp mot att även svenska kreditinstitut kan liksom i utlandet bilda finansiella koncemer kommer att vara till nackdel för den svenska ekonomin.

1.25 Svenska Handelskammarförbundet

Allvarligare är dock att kommittén inte tillräckligt beaktat den mycket genomgripande internationaliseringen av kapitalmarknaden under senare år, en utveckling som kommer att accentueras under slutfasen i förverkligandet av EGs inre marknad. För svensk del är det utomordentligt angeläget att vara med i denna utvecklingsprocess.

Därvid kommer också de intemationella konkurrensaspektema i förgmn-den. Redan idag konkurrerar svenska banker och försäkringsbolag i hög grad med utländska motsvarigheter. Valutaregleringens avskaffande, möjligheten att öppna utländska bankfilialer i Sverige m m kommer att ytterligare skärpa denna konkurrens.

Det är därvid helt nödvändigt att svenska banker, försäkringsbolag och andra kreditinstitut ges samma organisations- och verksamhetsbetingelser som motsvarande institutioner i andra länder. En annan ordning skulle inte endast allvarligt försvåra svenska institutioners verksamhet utan även på sikt kunna bli en överlevnadsfråga.

Banker

Handelkammaren motsätter sig kommitténs förslag till ägar- och rösträttsbegränsningar i banker. Något behov av sådana begränsningar har varken påvisats i utredningen eller i övrigt framkommit. HärtiU kommer att bankema redan är föremål för en omfattande statlig tillsyn och kontroU.

Större ägarengagemang är också ofta till gagn för banker liksom för andra företag. Särskilt gäller detta i krissituationer eller när större omstmkture-ringar av andra skäl framstår som angelägna.

Härvid kan bl a hänvisas till ägamtredningen som i sitt huvudbetänkande
Ägande och inflytande i svenskt näringsliv (SOU 1988:38) uttalat "att be
hovet av en aktiv ägarfunktion inte är mindre i finansiella än i icke
finansiella företag och att begränsningsregler av föreslagen art måste vägas
mot risken för en passivisering av resursövervakningen i företagen". Han
delskammaren delar denna bedömning och får dessutom tillägga att röst
rättsbegränsning framstår som onödig redan av det skälet att näst intill alla
banker redan har en sådan begränsning inskriven i sina bolagsordningar. 128

Slutligen finns anledning att notera att förslaget, såsom kommitténs egen Prop. 1989/90:116 kartläggning ger vid handen, är långtgående i ett internationelU perspektiv. Bilaga 1 Det framstår som osannolikt att en sådan ägarbegränsning kommer att ligga i linje med en framtida EG-reglering.

Handelskammaren avstyrker sålunda förslaget i denna del.

Kommittén har vidare föreslagit att utländska intressen skall kunna äga högst 20 procent av aktiekapitalet och högst tio procent av röstetalet för samtliga aktier i en svensk bank. Handelskammaren anser det positivt att möjligheter nu öppnas för utländska intressenter att bli delägare i svenska banker. På detta område är det dock av reciprocitets- och andra skäl särskilt viktigt att anpassa de svenska reglerna till kommande EG-regler. Det kan därför ifrågasättas om det nu finns anledning att införa en särreglering för bankema i förhållande till vad som gäller för andra företag. I avvaktan på en internationell anpassning bör i stället 1982 års företagsförvärvslag utvidgas till att omfatta jämväl bankerna.

Finansiella koncerner

Handelskammaren tillstyrker förslaget om finansiella koncemer. Det ligger i linje med den ökade organisations- och verksamhetsfrihet som Handelskammaren i övrigt ställer sig bakom och innebär även en internationell anpassning. De synpunkter som ovan anförts beträffande banker gäller självfallet i tillämpliga delar även moderbolag i finansiell koncem. Handelskammaren vill i detta sammanhang även erinra om vad som inledningsvis anförts beträffande ökad integration mellan försäkrings- och bankverksamhet. FinansieUa koncemer kan vara en lämplig bas för sådan integration. I flera andra länder finns finansiella koncerner som bedriver både finans- och försäkringsverksamhet. Samtidigt bör dock även möjligheterna öppnas för försäkringsbolag att ingå som dotterbolag i bankkoncern och för bank att ingå som dotterbolag i försäkringskoncem.

1.26 Sveriges Aktiesparares Riksförbund

Ägarbegränsningar

Bankverksamhet är i många hänseenden en speciellt skyddsvärd verksamhet. Detta synsätt återspeglas i en mängd specialregleringar. Nämnas kan reglema kring oktroj, kapitaltäckningsregler, samhällelig styrelserepresentation och regeringsgodkännande av styrelseordförande. Dessutom utövas offentlig tillsyn av bankinspektionen. Behovet av särskild tillsyn över denna typ av företag är enligt vår mening således väl tillgodosett.

Ägamtredningen har i sitt huvudbetänkande (SOU 1988:38) konstaterat att starka ägare är en fömtsättning för en fungerande resursövervakning och därmed till gagn för företagens effektivitet. Ägamtredningen fortsätter vidare "...behovet av en aktiv ägarfunktion inte är mindre i finansiella än icke-finansiella företag och att begränsningsregler av föreslagen art måste vägas mot risken för en passivisering av resursövervakningen i företagen".

Förslaget om ägarbegränsning har ingen motsvarighet i de västliga indu- 129

9 Riksdagen 1989/90. 1 samt Nr 116

striländema och torde inte vara förenlig med Europakonventionens regler Prop. 1989/90:116 om privat äganderätt. Begränsningen av ägande och rösträtt för banker Bilaga 1 riskerar att störa handeln i bankaktiema. Vidare urholkas ägamas kontrollfunktion i bankema, vilket kan leda till minskad effektivitet i banksektom. SARF anser att den kontrollfunktion som utövas av bankinspektionen är fullt tillräcklig för att tillgodose allmänhetens behov av skydd för sina tillgångar i bankema.

SARF avvisar således helt förslaget om begränsning av ägandet av svenska bankaktiebolag. Kommittén har inte på ett acceptabelt sätt motiverat förslaget. Tvärtom har i sex av de sju särskilda yttrandena i betänkandet framförts övertygande skäl mot förslaget.

Kreditmarknadskommittén har föreslagit regler som begränsar det utländska ägandet av svenska bankaktiebolag. Det är SARF:s uppfattning att man bör jämställa bankaktiebolag med fondkommissionsbolag och andra aktiebolag vad avser rätten för utländska ägare att äga sådana svenska bolag. I den intemationella harmoniseringsprocess som f n pågår skulle begränsande regler i Sverige allvarligt kunna hämma svenska bolags etableringar utomlands.

1.27 Tredje löntagarfondstyrelsen

Enligt betänkandet bör dessa krav tillgodoses genom två skilda former av styming av bankema:

1. Lagstiftning samt tillsyn av att denna efterlevs.

2. Begränsning av ägandet och det inflytande som följer av ägandet.
Det naturliga tillvägagångssättet torde vara att via

tillståndsgivning

lagstiftning

offentlig styrelserepresentation

godkännande av styrelsens ordförande

utseende av revisorer

tiUsyn genom bankinspektionen
skapa det för samhället bästa banksystemet.

Utöver detta diskuterar kommittén olika former av begränsningar av ägande och dess utövande. Härigenom störs emellertid de element som skall upprätthålla effektiviteten i banksystemet. Detta kan leda till en rad negativa effekter:

Affärsbankema drivs i aktiebolagsform. Gmndläggande för denna
bolagsform är att bolagsstämman tillsätter styrelsen som i sin tur utser verk
ställande direktör. Detta är ju s a s garantin för att åtgärder vidtas, så att
företaget sköts på ett effektivt sätt. Ingrepp i denna naturliga tågordning,
innebär att företagsledningen i mindre utsträckning kan komma att behöva
ansvara för sin skötsel av företaget. I sin tur kan detta leda till mindre
effektiva banker. Bankema får inte den effektivitetsstyming som blivU än
viktigare i och med de senaste årens avreglering av kreditmarknaden och de

öppnare gränser mot omvärlden som diskuteras. 130

1.28 Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund Prop. 1989/90:116
Ägarbegränsning i bankaktiebolag ijuaga

Varje företag och sålunda även banker är för sitt väl och ve beroende av sin verkställande ledning. Banken kan misskötas på olika sätt. Ledningens strategiska blick är inte tillräckligt utvecklad osv. Det är då styrelsens skyldighet att ingripa. Det ligger i deras ansvar att klara upp missförhållanden innan dessa blivit så svåra att bankinspektionen måste ingripa. KMK föreslår nu lagregler som begränsar ägandet av aktier i de svenska bankaktiebolagen och motiveringen är oro för bankers integritet och att därför ingen bör tillåtas få ett dominerande inflytande i en bank. Med all förståelse för KMK:s oro anser vi att det av KMK föreslagna regelsystemet endast delvis träffar de avsedda målen. Vi vill här endast peka på nuvarande läge beträffande Gotagmppen och de stora bankema, SE-banken och Svenska Handelsbanken, och deras inflytelsesfärer.

KMK hävdar att ägarbegränsningama skulle öka säkerheten för insättar-nas pengar. Stora ägare skulle kunna missbmka sin ställning i banken. KMK kan dock inte dokumentera några sådana missförhållanden. Enligt vår mening är det risk att många mindre ägare kan skapa en svag styrelse, som inte med kraft kan ingripa mot en verkställande ledning som missköter sig. Bankstyrelser bör därför innefatta representanter för ett starkt ägarintresse i banken. Risken för missbmk från starka ägarintressens sida torde vara minimal. Regelsystemet för svenska banker är med nuvarande lagstiftning tillräckligt för att garantera samhället och bankkundema god insyn och kontroll.

Riksförbundet avstyrker KMK:s förslag i denna del, som stridande mot viktiga principer om äganderätt och mot den internationella lagstiftningen.

1.29 Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige

Enligt MRRs mening är det angeläget att det finns olika ägarstmkturer i banker. Det kan vara en fördel att vissa banker är ägda i huvudsak av en enda aktieägare, att andra är ägda av en familj och att en tredje bank är ägd av en kooperation, en fackförening eller av staten. Vad gäller inflytandet i ett företag, det gäller även en bank, har oftast personlighet och kunskap/kontakter långt större betydelse än den roll en stark ägarposition speglar.

Medborgarrättsrörelsen Friheten i Sverige föreslår med anledning av det sagda att aktieägandet i bank inte skall begränsas. Däremot kan det finnas anledning att för bankaktiebolagen införa en regel om begränsning när det gäller röstandelen på stämman. Man skulle kunna införa den regeln att ingen får ha större andel på stamman än den andel vederbörande har i aktiekapitalet i bolaget. Detta är en bättre regel än att maximera rösträtten till 5%.

En stor ägare måste ha möjlighet att få utöva sin rösträtt utöver den begränsing till 5% av det på stämman företrädda antalet aktier som KMK:s förslag innebär.

MRR kan inte finna godtagbara skäl för att, om en ägarbegränsing skall
göras, det därvid skall göras undantag för staten. All erfarenhet talar för att 131

dominant statligt inflytande är minst lika skadligt som ett privat inflytande Prop. 1989/90:116 kan vara. Enligt MRRs gmnduppfattning bör dock staten kunna vara ma- Bilaga 1 joritetsägare till en bank, vilken den idag är i PK-banken, liksom i Investeringsbanken. Om man inför en ägarbegränsing, vilket MRR avstyrker, måste övergångsreglerna vara långfristigare och generösare än vad kommittén föreslår. En generell övergångstid på minst 10 år bör i så fall stadgas. MRR välkomnar utländskt ägande av svenska banker. Vi tycker inte det finns någon anledning att införa en begränsning av detta ägande. Utredningen har inte anfört något skäl härför, annat än hänvisning till att det skall finnas inhemsk kontroll över bankväsendet. Den erforderliga kontrollen åstadkoms på annat sätt än genom ägarbegränsningar, framförallt genom konkurrensen och genom tillsyn.

Finansiella koncerner

MRR tillstyrker kommitténs förslag att bank kan vara dotterbolag i en koncern där moderbolaget inte är bankbolag. Över huvud taget bör finansiella koncemer kunna konstmeras på alla tänkbara sätt. Både försäkringsbolag och bank bör kunna ingå i samma koncern. Däremot måste de olika rörelsegrenarna ligga i skilda bolag beroende på de skilda regelsystem som gäller för verksamhetema.

2 Kreditaktiebölag, finansbolag och fondkommissionsbolag

2.1 Bankinspektionen

Utländskt ägande i svenskakreditmarknadsbolagochfondkommissionsbolag (8.3.3och 9.6.2)

KMK:s förslag att 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag skall tillämpas även på kreditmarknadsbolag och fondkommissionsbolag innebär en återgång till de förhållanden som rådde före år 1983. Då fanns det inte några särskilda regler om utländska förvärv i sådana bolag vilket innebär att 1982 års lag och dess föregångare tillämpades på såväl finans- och fondkommissionsbolag som på övriga svenska företag. I samband med att frågan om utländska bankers och andra utländska finansinstituts etablering i Sverige skulle övervägas beslutade riksdagen ijuli 1983 om ett förbud för udändska rättssubjekt att förvärva aktier i dessa bolag. Detta förbud består alltjämt. Bankinspektionen tillstyrker kommitténs förslag om en återgång till likabehandling av dessa och andra svenska företag. Inspektionen finner det naturligt att tillståndsprövningen inte ankommer på länsstyrelsen utan att regeringen i förordning kan bestämma att bankinspektionen skall pröva frågan om tillstånd till utländskt förvärv av företag som står under inspektionens tiUsyn.

Kommitténs förslag innebär att det alltid skall ankomma på bankinspek
tionen att pröva lämpligheten av ett utländskt rättssubjekts förvärv. En 132

dylik prövning kan komma att avgöras av regeringen endast om inspektio- Prop. 1989/90:116 nen avslagit begäran och part överklagat beslutet. En prövning kan avse 10% Bilaga 1 av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier och dessutom varie gång andelen överskrider 20, 40 eller 50 %.

Bankinspektionen tillstyrker bifall till förslaget att det för nu aktuella företag således kan bli fråga om ett utländskt helägande. Däremot menar inspektionen att det just på gmnd härav kan finnas skäl att överväga att regeringen i någon form förbehåller sig prövningsrätten. I likhet med vad inspektionen anfört i avsnitt 2.3 om prövning av utländskt förvärv i svenskt bankaktiebolag, vill inspektionen därför erinra om regeringens möjlighet att behålla prövningsrätten, helt eller delvis, eller ålägga inspektionen att till regeringen hänskjuta prövning av förvärv som kan anses vara av principiell betydelse.

Bankinspektionen vill avslutningsvis i denna fråga betona att kommitténs förslag av reciprocitetsskäl bör genomföras snarast.

EG-anpassning

Inom EG finns inga direktiv som tar sikte på att separat reglera kraven på institut som bedriver finansieringsverksamhet. Förslagen till samordnings-direktiv för "kreditinstitut" är tillämpliga på företag vars verksamhet består i att ta emot inlåning från allmänheten och att lämna lån för egen räkning. Definitionen omfattar fömtom banker institut som finansierar sin långivning genom att emittera obligationer och andra värdepapper avsedda för allmän omsättning. Av de svenska kreditinstituten skulle troligen såväl bankema, kreditaktiebolagen, hypoteksinstituten som finansbolagen inrymmas i EG:s definition av kreditinstitut.

EG:s direktiv fömtsätter bl a att medlemsländema kräver särskilt tillstånd för kreditinstitutens verksamhet. Vidare uppställs vissa minimikrav för tillstånd bl a när det gäller eget kapital. På denna punkt synes alltså KMK:s förslag, som innebär krav på auktorisation för i princip alla företag som driver finansieringsverksamhet, vara anpassade till kraven inom EG.

När det gäller frågan om utländskt ägande i andra institut som bedriver finansieringsverksamhet kan konstateras att KMK:s förslag, i likhet med vad som gäller inom EG, inte uppställer några hinder mot i princip utländskt helägande i dessa bolag. KMK:s förslag fömtsätter emellertid bankinspektionens eller regeringens formella prövning.

2.2 Försäkringsinspektionen

Vad avser frågan om utländskt ägande av kreditmarknadsbolag (avsnitt
8.3.3) har inspektionen ingen erinran mot förslaget att lagen (1982:617) om
utländska förvärv av svenska företag skall tiUämpas på utländska rättssub
jekts förvärv av andelar i kreditmarknadsbolag. KMK berör i samman
hanget särskilt ett fall med ett utländskt försäkringsbolag som ägare. Inspek
tionen delar kommitténs uppfattning att ett kreditmarknadsbolag vari ett
utländskt försäkringsbolag har större intressen än vad som f n är tillåtet för
ett svenskt försäkringsbolag inte bör få auktorisation. Såsom kommittén 133

framhåller finns det anledning att återkomma till sagda fråga i samband med Prop. 1989/90:116

den fortsatta utredningsverksamheten beträffande den s k branschglidnings- Bilaga 1

frågan.

2.3 Fullmäktige i Sveriges riksbank Fullmäktige kan här tillstyrka utredningens förslag.

2.4 Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

No tillstyrker förslaget att upphäva det särskilda förbudet för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i finansbolag. NO ansluter sig till kommitténs synpunkt att sådana förvärv i kreditmarknadsbolag skall prövas efter samma regler som gäller för företag i gemen, dvs i nuvarande läge lagen om utländska förvärv av svenska företag och att denna prövning kan göras av bankinspektionen.

2.5 Finansbolagens förening

Förslaget är utmärkt och bör genomföras skyndsamt. Inte heller i denna del bör en eventuell anslutning till EG:s inre marknad avvaktas, även om en omkastning kan antas innebära att begränsningama upphör helt. Med tanke på att åtminstone ett land med hänvisning till reciprociteten reser hinder för svenska finansbolag att komma in i landet med egna dotterbolag är det viktigt att den svenska viljan att avreglera på detta område snarast kommer till klart uttryck.

Sedan de utländska försäkringsbolagen nu avvecklat sina finansbolag i Sverige torde det problem som KMK berör på sid 464 inte längre vara aktuellt. Föreningen återkommer nedan till frågan om försäkringsbolagens finansförvaltning men vill framhålla att försäkringsbolagens möjligheter att bedriva finansbolag bör vara oberoende av om försäkringsbolaget är svenskt eUer utländskt.

2.6 LO

Inom denna sektor, liksom i fråga om banksektom och värdepappersmarknaden, kan det vara positivt för att inte säga nödvändigt att förbättra konkurrensgraden genom att tillåta utländsk etablering eller filialbildning. Om så sker skall naturligtvis behovet av tillräckliga skyddsregler tillgodoses.

134

Sammanställning sav remissyttrandenden över för- pp- 1989/90: i 16 säkringsverksamhetskommitténs slutbetänkande ' Försäkringsväsendet i framtiden (SOU 1987:58) såvitt avser begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag m. m.

Efter remiss har yttrande avgetts av datainspektionen, kommerskoUegium, bankinspektionen, föesäkringsinspektionen, riksskatteverket, näringsfrihetsombudsmannen, konsumentverket, statskontoret, riksrevisionsverket, kamarrätten i Sundsvall, Försäkringsrättskommittén, exportkeditnämn-den, socialstyrelsen, lantbmksstyrelsen. Juridiska falkultetsnämnden vid Stockholms universitet, Värdepappersmarknadskommittén, fullmäktige i Sveriges Riksbank, Sveriges Industriförbund, Sveriges Grossistförbund, Sveriges Handelskammarförbund, Småföretagens Riksorganisation SHIO, Sveriges Exportförening, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska Livförsäkringsföreningars Riksförbund, Svenska Försäkringsmäklares och Försäkringskonsulters Förening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Försäk-ringstjänstemannaförbundet. Försäkringsjuridiska Föreningen, Kooperativa Förbundet (KF), Lantbmkamas Riksförbund, Sveriges Fastighetsägareförbund, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Sveriges Advokatsamfund, Svenska Revisorsamfundet SRS, Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR, Svenska avdelningen av Association Internationale de Droi des Assurances (AIDA), styrelsen för Stockholms Fondbörs, Svenska Fondhandlareföreningen, Finansbolagens Förening, Försäkringsaktiebolaget Atlantica, Försäkringsaktiebolagen Njord, Försäkringsaktiebolaget Sirius, Svenska Kreditförsäkringsaktiebolaget, Skandia Intemational Holding AB, Volvo, konsumentverket, och Sveriges Aktiesparares Riksförbund (SARF).

1. Kommerskollegium

Den föreslagna begränsningen av varje ägares aktieinnehav i ett svenskt försäkringsbolag kan förefalla oförenligt med det svenska agerandet inom GATT. Den föreslagna begränsningen innebär visserligen inget totalförbud mot utländskt aktieägande men förvärv av aktier över en nivå motsvarande 15 procent av röstetalet för samtliga aktier och 20 procent av aktiekapitalet kräver dispens av regeringen. Dispens kan enligt förslaget ges om synnerliga skäl föreligger. Det finns enligt kollegiets uppfattning en risk att en sådan begränsning kan komma att aktualisera reciprocitetsproblem eftersom regeringens dispensmöjligheter förefaller begränsade om kriteriet synnerliga skäl skall vara vägledande.

135

2. Bankinspektionen Prop. 1989/90:116

Bilaga 2 Kommittén menar att det föreligger ett klart behov av att reglera rätten att

förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag med hänsyn till bolagens

viktiga sociala funktion i samhället. Det gmndläggande syftet med en sådan

reglering skulle vara att eliminera risken för att ett dominerande inflytande

från utländska eller svenska ägargmpper skall kunna utnyttjas på ett sätt

som inte är förenligt med försäkringslagstiftningens gmndläggande syfte att

söria för en sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet.

Enligt kommittén bör försäkringsaktiebolag inte vara dotterbolag till företag med annan verksamhetsinriktning eller i övrigt vara föremål för ett faktiskt dominerande inflytande från olika ägargmpper. Kommittén föreslår begränsningsregler knutna till dels röstetal för aktier dels aktiekapital, i båda fallen med dispensrätt för regeringen.

Bankinspektionen vill erinra om att motsvarande problemställning i fråga om ägarbegränsning föreligger beträffande bankema. Inspektionens principiella inställning är att begränsningsregler av den art som diskuteras i för-säkmgsverksmahetskommitténs betänkande kan fylla en väsentlig uppgift när det gäller att främja en sund utveckling och motverka otillbörlig påverkan från stora ägare.

Kreditmarknadskommittén håller fn på att slutföra sitt uppdrag, varvid man bl a utrett frågan om begränsningsregler avseende ägarinflytande i bankema. Med hänsyn till bankaktiebolagen och försäkringsaktiebolagens stora och i flera avseenden avgörande betydelse för den ekonomiska stabiliteten och utvecklingen i Sverige bör enligt bankinspektionens uppfattning eventuella begränsningsregler för bank- respektive försäkringsaktiebolag inte avvika från varandra i alltför stor utsträckning. Frågan om sådana regler bör i konsekvens härmed diskuteras närmare i ett sammanhang. Ställningstagande till försäkringsverksamhetskommitténs förslag bör därför anstå till dess kreditmarknadskommittén har avlämnat sitt slutbetänkande.

3. Försäkringsinspektionen

Inspektionen anser att de olika frågor som rör ägarförhållanden på försäkringsområdet bör bedömas mot bakgmnd inte bara av FVK:s förslag utan även med hänsyn tiU förslag som kreditmarknadskommittén kommer att presentera i sitt kommande betänkande. Inspektionen nöjer sig därför med att i detta sammanhang anföra vissa principiella synpunkter betr FVK:s förslag och återkommer till ägarfrågoma när kreditmarknadskommitténs förslag föreligger.

De begränsningsregler som FVK föreslår för försäkringsaktiebolag har som bakgmnd dels intresset av att på något sätt i likhet med vad som gäller för aktiebolag i allmänhet kontrollera utländskt ägande i svenska försäkringsaktiebolag, dels ett behov av att motverka att - med hänsyn till ett försäkringsbolags särskilda karaktär ägandet koncentreras till en eller ett fåtal händer.

Beträffande utländskt ägande av svenska försäkringsaktiebolag delar in
spektionen FVK:s uppfattning att det är svårt att motivera att aktier i för- 136

säkringsaktiebolag tiU skillnad från aktier i allmänna aktiebolag och banker Prop. 1989/90:116 kan fritt överiåtas till utländska ägare. De skäl som ligger till gmnd för Bilaga 2 regleringen av rätten att överlåta aktier i allmänna aktiebolag och banker kan i princip även åberopas när det gäller överlåtbarheten av aktier i försäkringsaktiebolag. Inte minst de stora fastighetsinnehav som finns hos försäkringsbolagen bör härvid uppmärksammas. Det utländska aktieinnehavet i svenska försäkringsaktiebolag har visserligen hittills varit förhåUande-vis begränsat och några direkta olägenheter har avsaknaden av reglering inte medfört. Emellertid kan de nu påtagliga tendenserna till intemationalisering på försäkringsområdet snabbt förändra denna bild. Mot bakgmnd av det sagda bör enligt inspektionens mening utländska rättssubjekts rätt att förvärva och inneha aktier i svenska försäkringsaktiebolag på något sätt kontrolleras. Något totalförbud för förvärv av försäkringsaktier, motsvarande vad som hittiUs gällt på bankområdet, är inte påkallat utan en reglering bör, som kommittén framhållit, endast ha som syfte att förhindra innehav av sådan storlek som ger ett inflytande som inte kan anses förenligt med svenska samhällsintressen.

När det gäller svenskt ägande av försäkringsaktiebolagen leder FVK:s överväganden fram till slutsatsen att en reglering även på detta område är motiverad. De motiv som FVK redovisar för sitt stäUningstagande synes övertygande. Det är viktigt att försäkringsbolagen i likhet med bankema är oberoende institut. Ägarspridning skapar vissa garantier för att försäkringsbolagens verksamhet drivs med sikte på de egna försäkringstagamas intresse. Inspektionen anser därför i likhet med FVK att det finns starka skäl för införandet av regler som delvis begränsar svenska rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag.

Inspektionen anser i likhet med FVK att i FRL bör föreskrivas att vid prövning av koncession för ett nytt bolag kan anges villkor som syftar tiU att tillgodose intresset av ägarspridning.

Vid utformningen av en lagstiftning om begränsning av ägandet bör man, som FVK framhållit, eftersträva en gemensam lösning av svenskt och utländskt ägande av svenska försäkringsbolag genom att i försäkringsrörelse-lagstiftningen införa i princip likartade regler för utländska och svenska rättssubjekt.

Inspektionen viU i detta sammanhang även beröra ett par frågor som har samband med tillämpningen av regler i fråga om rätten att förvärva och inneha aktier i svenska försäkringsaktiebolag.

FVK framhåller på s 105 i betänkandet att en nybildning av försäkrings
bolag som består i att ett försäkringsbolag vill skapa ett dotterbolag för att dit
överföra vissa delar av sin försäkringsrörelse inte kan anses strida mot syftet
med FVK:s förslag till begränsning av rätten till aktieförvärv och att därför
frågan om ägarspridning inte aktualiseras vid prövningar av ansökningar
om koncession för sådana nybildade försäkringsaktiebolag. Enligt inspek
tionens mening bör någon begränsningsregel över huvudtaget inte tillämpas
när ett försäkringsbolag ansöker om koncession för ett nytt försäkringsbo
lag. Det finns i detta sammanhang ingen anledning att se annorlunda på det
fall där syftet med nybildningen inte är att föra över en viss del av försäk
ringsrörelsen utan starta en heU ny rörelse. 137

En annan fråga som börövervägas vid utformningen av begränsningsregel Prop. 1989/90:116 är om det bör införas bestämmelser om högsta tillåtna kvot för utländskt Bilaga 2 ägande av svenska försäkringsaktiebolag. En sådan kvotering skapar garantier för att försäkringsbolagen i huvudsak förblir i svensk ägo, vilket bl.a. från beredskapssynpunkt är av intresse. Inspektionen delar FVK:s uppfattning att frågan om kvotering, som inrymmer en rad problem, förtjänar att närmare utredas. Lämpligen bör en sådan utredning omfatta såväl banker som försäkringsbolag.

FVK:s förslag till begränsningsregler tar också sikte på svenska och utländska försäkringsbolags förvärv av aktier i andra försäkringsbolag här i landet. När det gäller utländska försäkringsbolags rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag kan inspektionen ansluta sig till FVK:s uppfattning att begränsningsregler bör omfatta även sådana förvärv. Det måste dock t.ex. av reciprocitetsskäl finnas möjlighet att lämna dispens från reglema. Dispensgivningen bör inte minst när det är fråga om försäkringsbolag i Norden kunna vara liberal. När det gäller utländskt försäkringsbolag som tillåts ha större ägarengagemang i svenskt försäkringsbolag kan ägarbilden i det utländska bolaget ha viss betydelse (jfr prop 1984/85:191 s210.

Skälet enligt FVK för att begränsningsregler skall avse även svenska försäkringsbolags förvärv är att det bör finnas möjlighet att förhindra en av konkurrenshänsyn icke önskvärd utveckling. Inspektionen vill till detta framhålla att konkurrenslagen ger ett skydd mot osunda koncentrationstendenser och att det därför skulle kunna hävdas att regler inte bör omfatta svenska försäkringsbolags aktieförvärv i ett annat försäkringsbolag. Inspektionen anser emellertid att FVK:s förslag har fog för sig med hänsyn till att även inspektionen tillagts en uppgift att bevaka utvecklingen ur konkurrenssynpunkt. Inspektionen vill emellertid samtidigt understryka att en generös dispensgivning bör tillämpas. Endast vid uppenbar risk för en icke önskvärd stmkturell förändring bör en dispensansökan leda till avslag. Liksom hittills bör inspektionen och NO samråda i frågor som rör konkurrensaspekter.

4. Näringsfrihetsombudsmannen

Kommittén föreslår att det i försäkringsrörelselagen införs en föreskrift att ingen får förvärva så många aktier i ett svenskt försäkringsaktiebolag att genom förvärvet förvärvarens andel uppgår till mer än 15 procent av röstetalet för samtliga aktier i bolaget eller till mer än 20 procent av aktiekapitalet. Om synnerliga skäl föreligger skall regeringen kunna meddela dispens för förvärv av aktier utöver de angivna gränserna.

Kommittén anför flera motiv för att försäkringsaktiebolag inte skall få domineras av industrikoncerner eller andra ägare.

Av dessa argument är NO främst benägen att acceptera det maktargument som kommittén berör (s 96). Det är onekligen även från konkurrenssynpunkt ett problem om den mycket stora likviditeten hos bl.a. stora industri-koncemer skulle användas till att via uppköp av försäkringsaktiebolag ytterligare förstärka inflytandet inom olika delar av det svenska näringslivet.

Det är emellertid svårt att förstå hur kommittén kan ha resonerat (s 95) 138

när man säger att utomstående koncemers förvärv av svenska försäkrings- Prop. 1989/90:116 aktiebolag skulle leda tiU en uppsplittring av marknaden och medföra svå- Bilaga 2 righeter att uppnå erforderlig riskspridning för de traditionella försäkringsbolagen. Det vill synas som om kommittén i detta sammanhang betonar solidaritetsprincipen på bekostnad av skälighetsprincipen. Att industrikon-cemsknutna försäkringsbolag inriktar sig på speciellt goda risker inom t.ex. företagsförsäkring talar väl för och inte mot att industrikoncemer skall få äga försäkringsbolag. Detta är ju en av marknadsekonomins gmndläggande fördelar, nämligen att den styr resurser dit där de bäst behövs. Goda risker på en delmarknad in nebär i sj äl va verket svag konkurrens mellan försäkringsgivarna på den delmarknaden. Alltså bör fler försäkringsgivare dras till denna delmarknad så att konkurrensen skärps.

En annan sak är att kommitténs resonemang på denna punkt verkar orealistiskt. Det är helt enkelt svårt att förstå varför just bara industriägda försäkringsbolag skulle vara intreserade av att ta "goda risker" på företagsförsäkring.

Än mer svårförståeligt är att kommittén tror att mindre goda risker skulle få sämre möjligheter att ordna sitt försäkringsskydd om industrikoncer-nema äger försäkringsbolag. Det bör väl ändå tvärtom vara så att möjlighetema till gott försäkringsskydd för mindre goda risker bör bli bättre om fler aktörer släpps in på marknaden och får skärpa konkurrensen mellan försä-kringsgivama. En sådan skärpning stärker föräkringstagamas ställning och ökar följaktligen deras möjligheter att få ett gott försäkringsskydd även för mindre goda risker.

Kommittén anför vidare (s 96) att det är ett samhällsintresse att försäkringsaktiebolagen har karaktären av oberoende institutioner gentemot de stora ägargmppema i samhäUet. Kommittén framhåller de ömsesidiga försäkringsbolagen som självständiga i detta hänseende.

Detta argument reser vissa principfrågor. Är ett försäkringsaktiebolag med många svaga ägare mera självständigt än ett bolag med en eller flera Starka ägare? Vad menas med självständigt? Är det att företagsledningen (VD) eller en styrelse som ägama i praktiken aldrig skulle kunna avsätta har möjlighet att agera som den själv anser lämpligt? En stor ägare kan om aktiemas värde sjunker för lågt förlora makten genom en take över. Detta gäller dock endast under fömtsättning att det inte finns alltför stora hinder mot att köpa större aktieposter eller rösta för dem. I ett försäkringsbolag där hindren att äga större aktieposter är stora blir styrelsen praktiskt taget oav-sättbar.

I och för sig har NO i det föregående accepterat maktargumentet. Härav följer dock knappast att försäkringsbolagen behöver bli plattformar för en självständig makt som kan utövas av en företagsledning som i praktiken kan fömya sig själv. Resultaten kan bli okontrollerade maktpositioner som kan missbmkas om företaget råkar få en mindre kompetent eller eljest olämplig ledning.

En rimlig lösning synes vara att tillåta ägare som kan bli så starka att de kan
balansera företagsledningens makt men samtidigt beakta maktargumentet
på sätt att dessa ägare inte samtidigt får ha alltför stort inflytande i andra
delar av näringslivet. 139

NO, som sätter försäkringstagarnas/konsumenternas intressen i första Prop. 1989/90:116 mmmet, går dock principiellt ut från konkurrens. Det primära för försäk- Bilaga 2 ringstagaren är att kunna spela ut olika försäkringsgivare mot varandra för att pressa priser och driva fram bättre, till försäkringstagarnas intressen anpassade, lösningar (kvalitetsaspekter). Kommittén vill i stället göra försäkringsbolagen självständiga mot starka ägare. En bakomliggande tanke torde vara att självständiga försäkringsbolag bättre tar tillvara försäkringstagamas intressen. Man kan säga att det föreligger en gmndläggande skillnad mellan kommitténs synsätt som kan beskrivas i konstellation vocie-exit. Detta begreppspar bmkar användas för att beskriva olika aktieägares alternativ påverka eller lämna företaget. Försäkringsverksamhetskommittén synes sätta större tilltro än NO till att försäkringstagama som kollektiv skaU kunna skydda sina intressen genom att utöva inflytande på försäkringsbolagens ledning. NOs synsätt gmndas på att en vanlig försäkingstagare/kon-sument har en alUför svag ställning för att kunna utöva voice på ett effektivt sätt. En sådan försäkringstagare blir hänvisad till exit, dvs att flytta över försäkringen till ett annat bolag.

Det kan också från effektivitetssynpunkt uppstå positiva effekter av att kombinera olika slag av verksamheter, t.ex. industriförsäkring och finanse-ringsverksamhet. NO återkommer till denna frågeställning i kommentarerna till 2:a kapitlet om förbud mot annan rörelse.

Kommittén fömtsätter (s 104) att begränsningsregeln för aktieinnehav skall tillmätas betydelse även vid koncessionsprövningen av nya försäkringsaktiebolag. NO vill särskilt framhålla att en sådan ägarbegränsning kommer att minska intresset att etablera nya försäkringsbolag. NO är klart negativ till regler som ytterligare försvårar nyetablering i den starkt koncentrerade försäkringsbranschen .

Kommittén anser (s 109) att begränsningsregeln för aktieinnehav även skall tillämpas för svenska försäkringsbolags förvärv av aktier i andra försäkringsbolag. NO anser att förslaget i denna del kan försvåra en stmkturomvandling som kan bedömas som önskvärd, t.ex. där små bolag går samman för att möta konkurrensen från de stora riskbolagen. Visserligen skall regeringen enligt förslaget kunna meddela dispens från förbudet att förvärva aktier utöver de i lagen fastställda gränsema då synnerligen starka skäl föreligger och syftet är att uppnå en ändamålsenlig stmktur (s 102). Man måste dock fråga sig om inte ett så högt ställt dispenskrav i sig motverkar en önskvärd stmkturomvandling.

NO vill här peka på att konkurrenslagen (KL), som kommittén föreslår skall äga fortsatt full tillämpning inom försäkringsväsendet, innefattar en sådan bedömning av aktieförvärvs stmktureffekter som kontmittén har i åtanke. KL är dock inriktad på att förhindra att marknadsdominans uppstår eller förstärks genom förvärvet. Detta innebär att KL normalt inte kan användas som ett instmment för att motverka maktkoncentration som uppkommer genom förvärv mellan branscher (konglomeratförvärv).

Kommitténs genomgång av förhållandena i andra länder visar att någon
motsvarande ägarbegränsning som kommittén föreslår för inhemska ägare
inte finns i andra länder med undantag för Norge där liknande lagstiftning
övervägs. Genomgången visar dock på förekomsten av kontroll av utländsk 140

företagsetablering. NO vill här hänvisa till vad som anförts under avsnittet Prop. 1989/90:116 Allmänt om att målsättningen bör vara att den svenska lagstiftningen har- Bilaga 2 monierar med intemationeU lagstiftning, särskilt den inom EG.

Det ovanstående resonemanget leder NO till slutsatsen att den av kommittén föreslagna regleringen av aktieinnehavet i försäkringsaktiebolag bör avvisas. NO anser att lagstiftningen inte bör innehålla rigida gränser. NO vill i stället i första hand förorda att aktieförvärv i försäkringsbolag skall kunna prövas av försäkringsinspektionen och i sista hand regeringen från fall tiU fall mot bakgmnd av vad som skall anses vara en sund utveckling i försäkringsbranschen. Det finns dock även skäl som talar för att en fråga som denna prövas av domstol. Här kan marknadsdomstolen vara ett alternativ.

Huvudregien bör således vara att förvärvet accepteras, såsom i 1982 års lag om utländska förvärv av svenska företag och vid koncessionsprövning av nyetableringar enligt nuvarande regler. Maktaspekten bör dock tiUmätas stor betydelse. Samma regler bör tillämpas både för inhemska och utländska förvärvare.

5. Konsumentverket

Konsumentverket kan konstatera att kommittén ger goda skäl för sin uppfattning att försäkringsbolagen bör vara föremål för ett spritt ägande och har därför inget att erinra mot de begränsningar i rätten att förvärva försäkringsaktier som föreslås.

6. Försäkringsrättskommittén

Försäkringsverksamhetskommittén föreslår preciserade regler om rätten att förvärva aktier i svenskt aktiebolag med möjlighet för regeringen att meddela dispens om det finns synnerliga skäl (18 kap. försäkringsrörelselagen). Reglerna skall tillämpas endast i förhållande till bestående bolag. Då det gäller nybildade bolag är reglerna inte lika ingående. Samtidigt framhålls (betänkandet s. 104) att det i allmänhet finns skäl att ställa samma krav på ägarförhållandena i ett nybildat bolag som i ett redan existerande bolag (det skall t.ex. föreligga synnerliga skäl för att aktieinnehav skall få innebära mer än 15 procent av röstetalet). Vi ifrågasätter om inte detta på något sätt bör framgå av lagtexten.

Dispens skaU i allmänhet sökas redan före förvärvet. I särskilda fall skall det dock vara möjligt att ansöka om dispens under månaden efter förvärvet (betänkandet s. 107). Det synes lämpligt att det anges under vilka förhållanden det sålunda finns tiUfalle att avvakta med en dispensansökan. Det bör i vart faU övervägas om ett förvärv i allmänhet måste bli ogiUigt ifall förvärvaren felaktigt antagit att omständigheterna varit sådana att ansökningen kunnat uppskjutas. Möjligen bör det vid alla förvärv finnas utrymme för dispensansökan under en viss (kortare) tid efter förvärvet.

Med anlendingav förslaget i 18 kap. 1 §försäkringsrörelslagen att reglema
om ägarbegränsning inte skall gälla i bolag som meddelar kollektivavtals-
gmndade försäkringar, vill vi endast erinra om vad vi tidigare anfört om en
eventuell samordning mellan försäkringsverksamhetskommitténs och våra 141

förslag om sådana försäkringar (se vårt yttrande över kommitténs betänk- Prop. 1989/90:116
ande Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten). Bilaga 2

7. Stockholms universitet

När det gäller försäkringsföretagens ställning på marknaden bygger den i betänkandet föreslagna regleringen på tre "motiv", trygghetsmotivet, segregationsmotivet och det näringspolitiska motivet. Trygghetsmotivet är emellertid övergripande. Man kunde ha redovisat tydligare i betänkandet att motiven kan komma i konflikt med varandra. Begränsar man av segregationsmotiv friheten att välja ägarstmktur, göra investeringar och välja verksamhetsformer kan det inte uteslutas att lönsamheten och därmed trygghetsmotivet motverkas.

Kommittén har sålunda föreslagit begränsningar i rätten att förvärva aktier i försäkringsbolag avseende andel av röstetalet och andel av aktiekapitalet. Begränsningen till 15 procent av röstetalet understöds av en motsvarande tvingande rösträttsbegränsning på bolagsstämman. Från regeln undantas fömtom captivebolag försäkringsaktiebolag som meddelar enbart arbetsmarknadsförsäkringar. Denna begränsning är olycklig. Kommittén har redan i betänkandet SOU 1986:8 föreslagit åtskiUiga undantag just för dessa företag, som har en påtaglig monopolställning på sin del av marknaden. Här tillskapas en enklav av företag som genom undantagsregler och de egen villkoren faller vid sidan av praktiskt taget all domstols- och myndighetskontroll. Det är olämpligt, eftersom bolagen samtidigt representerar starka maktcentra i samhället. Fakultetsnämnden förordar att arbetsmarknadens försäkringsbolag får arbeta på försäkringsmarknadens normala betingelser.

Segregationsmotivet tillgodoses bl.a. genom begränsningen för försäkringsbolag att äga aktier i andra företag. För närvarande är sådan begränsning knuten till röstetalet (högst 5 % av röstetalet för samtliga aktier). Detta möjliggör att försäkringsbolag kan förvärva röstsvaga aktier och därmed komma upp i nära 35 % av det totala aktiekapitalet i andra företag än försäkringsbolag. Kommittén vill nu föreslå en höjning av röstetalsgränsen men samtidigt kombinera detta med en viss begränsning av den tillåtna andelen av det totala aktiekapitalet i sådana företag. Här torde det räcka med en anknytning till antingen röstetalet eller andelen av det totala aktiekapitalet. Den senare modellen vore i så fall att föredra. Om man tillåter försäkringsbolagen att själva eller genom hel- eller delägda bolag driva sådan verksamhet som medför synergieffekter med försäkringsverksamheten t.ex. finansieringsverksamhet - bör begränsningsregeln kunna koncentreras till rena kapitalplaceringar.

8. Sveriges riksbank

FuUmäktige avser återkomma till ägarfrågor och vissa andra frågor t.ex.

kreditförsäkring, i samband med behandlingen av kreditmarknadskommit- 142

tens kommande betänkande. Dessa frågor bör behandlas i ett sammanhang Prop. 1989/90:116 när också den kommitténs förslag om nya stmkturregler för banker, finan- Bilaga 2 siella koncemer m.m. föreligger för bedömning.

I betänkandet har kommittén behandlat bl.a. ägarfrågor i vid mening och föreslagit begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag m.m. Begränsningama föreslås inte gälla befintliga aktieinnehav men samma regler skall gälla för såväl utländska som svenska rättssubjekts förvärv av försäkringsaktiebolagsaktier. Även ett annat försäkringsbolags förvärv av försäkringsbolagsaktier föreslås bli omfattade av begränsningarna.

Kommittén har också avgivit förslag avseende försäkringsbolags förvärv av aktier i andra företag och i det sammanhanget behandlat aktieplaceringar inom den finansiella sektorn. Försäkringsbolags infogande i finansiella koncemer, både i rollen som ägare och som dotterbolag, omfattas också av kom m i ttéförslagen.

Härigenom upptas i betänkandet direkt sådana övergripande stmkturella frågor som också kreditmarkandskommittén har till uppgift att se över på hela kreditmarknaden. Den kommittén skall behandla bl.a. frågan om införande av ägarbegränsningsregler avseende banker. I det sammanhanget torde också utländskt ägande i svenska bankaktiebolag komma att behandlas. Bland dessa uppgifter ingår vidare att se över den provisoriska lagstiftningen om finansiella koncerner.

Ägandet av banker och försäkringsbolag, i vertikal mening såväl uppåt som nedåt, liksom den närmare utformningen av finansiella koncerner i vilka banker och försäkringsbolag kan tänkas ingå, anser fullmäktige vara betydelsefulla frågor vilka kräver gmndliga överväganden. Hur dessa löses blir i hög grad avgörande för den långsiktiga stmkturbilden inom kreditmarknaden och dänned ytterst för dess effektivitet och funktionssätt. Därför bör dessa frågor enligt fullmäktiges mening om möjligt behandlas vid ett och samma tillfälle. Med hänsyn härtill avser fullmäktige återkomma till dessa och vissa andra frågor, t.ex. kreditförsäkring, i samband med behandlingen av kreditmarknadskommitténs kommande betänkande.

9. Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund

Det är en viktig princip i vårt rättssystem att aktieägandet i princip är fritt vad gäller svenska medborgare. Försäkringsverksamhet är ställd under en omfattande offentlig kontroll i syfte att trygga försäkringstagamas intresse. Försäkringsinspektionen utövar denna offentliga kontroll och har därvid betydande maktmedel till sitt förfogande. Regeringen har enligt gällande lag 2 kap. 3 § försäkringsrörelselagen befogenhet att pröva om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av försäkringsbolagets verksamhet.

Det allmänna har således redan tillerkänts ett betydande inflytande över
försäkringsbolagen. Att det dämtöver skulle finnas behov av att införa be
gränsningar i ägandet av aktier i ett försäkringsaktiebolag har inte blivit
visat. Experten Thomas Sköldborg redovisar i sitt särskilda yttrande skälen 143

för att den av kommittén föreslagna regleringen utöver ägandekontrollen Prop. 1989/90:116 inte behövs. Organisationema vill särskilt understryka vad Sköldborg anför Bilaga 2 om riskema för koncetration inom försäkringsvärlden. Det är viktigt att en fri konkurrens upprätthåUes även inom försäkringsväsendet. Nya försäkringsbolag måste kunna bildas. Utvecklingen kan som Sköldborg framhåller eljest hämmas.

Mot ovan angivna bakgmnd avstyrkes de föreslagna begränsningarna i rätten att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag.

10. Stockholms handelskammare

Det framlagda förslaget innebär sådana begränsningar på försäkringsväsendet i Sverige att det kan ifrågasättas om ett närmare samarbete med EG på detta område blir möjligt. Samtidigt finns uppenbara risker att de svenska försäkringsbolagen förlorar marknadsandelar till utländska konkurrenter utan motsvarande begränsningar.

Handelskammaren vill särskilt vända sig emot de föreslagna begränsningama i ägandet av svenska försäkringsbolag här vill Handelskammaren dra paralleller med aviserade förslag om begränsningar i ägandet av banker samt möjlighetema för försäkringsbolag att driva annan rörelse än försäkringsrörelse.

Kommittén föreslår att ingen skall få förvärva så många aktier i ett svenskt försäkringsaktiebolag att genom förvärvet andelen uppgår till mer än 15 procent av röstetalet för samtliga aktiebolag eller till mer än 20 procent av aktiekapitalet. Dispens från förbudet skall endast kunna medges om "synnerliga skäl" föreligger.

Först kan konstateras att något behov av en sådan ägarbegränsning inte har framträt. Nuvarande frihet att förvärva aktier i försäkringsaktiebolag har inte lett till några missförhållanden. Kommittén har inte heller beaktat att större ägarengagemang många gångar kan vara till gagn för försäkringsbolagen och försäkringstagama, särskilt vid omstmktureringar och för att skapa slagkraftiga gmpper. Även i övrigt spelar ofta starka ägare, som kan ta ett ägaransvar, en betydande roll. Handelskammaren vill därför motsätta sig förslaget i denna del. Om ägarbegränsning ändock införs, bör den inte utformas som ett förbud utan som tillståndsprövning vid vissa bestämda gränser. Tillstånd bör ges om inte särskilda skäl föreligger däremot. Gränserna bör också sättas högre än i förslaget.

Handelskammaren kan tillstyrka att den till röstetalet anknutna gränsen för innehav av aktier i aktiebolag höjs från nuvarande fem tiU åtta procent. I övrigt anser Handelskammaren att förslaget i väsentliga delar fått en sådan utformning att det inte utan betydelse omarbetningar bör läggas till gmnd för lagstiftning.

11. Småföretagens Riksorganisation

Kommittén föreslår införandet av en begränsning av rätten att förvärva
försäkringsaktier till 15 procent av röstetalet med samtliga aktier och till
20 procent av aktiekapitalet. Detta förslag avstyrkes. Kommittén har inte 144

kunnat påvisa några negativa effekter av avsaknaden av reglering när det Prop. 1989/90:116 gäller rätten att äga aktier i försäkringsbolag. De förslagna reglema kommer Bilaga 2 däremot att medföra en stelhet inom försäkringsmarknaden genom att nyetablering kommer att försvåras. Likaså kommer stmkturförändringar i övrigt att försvåras. Sammantaget innebär detta att effektiviteten inom försäkringsväsendet kommer att påverkas på ett negativt sätt på långt sikt.

Organisationen anser att det är naturligt att det finns särskilda regler som syftar till att säkerställa att försäkringsbolag kan fullgöra sina förpliktelser mot försäkringstagama. Ett sådant skydd finns bl.a. genom krav för att säkerställa soliditeten inom försäkringsbolag. Ytterligare ett skydd finns genom försäkringsinspektionens verksamhet. Någon annan reglering än en sådan som syftar till att skydda försäkringstagamas intressen är enligt vår uppfattning inte lämplig. Vi kan inte se att den föreslagna begränsningen, som ger rätt att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag, är motiverad utifrån ett sådant skyddsintresse.

12. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Försäkringsrörelse går ut på att meddela försäkring mot risker och att förvalta de tillgångar som hör till rörelsen. Försäkringsverksamhetskommittén (FVK) har i sitt slutbetänkande inte i nämnvärd omfattning behandlat den försäkringstekniska sidan av bolagens verksamhet utan mera uppehållit sig vid förvaUningen av tillgångama. Kommittén har emellertid inte klart insett att denna förvaltning är en i försäkringsrörelsen helt integrerad del.

Kommittén har inte heller beaktat den pågående utvecklingen mot en nationellt och intemationellt integrerad marknad för försäkringar och andra finansiella tjänster.

Enligt riksförbundets mening är det anmärkningsvärt att kommittén på detta sätt underlåtit att ta hänsyn till några av de viktigaste fömtsättningama för försäkringsväsendet i framtiden.

De nu påpekade bristema gör enligt riksförbundets mening att väsentliga delar av förslaget inte kan läggas till gmnd för lagstiftning. Vad som åsyftas är de delar som främst rör ägarförhållandet mellan olika bolag och förbudet mot att driva annan rörelse (kap I och2). FVK: s förslag i dessa delar avstyrks därför bestämt.

13. Folksam

För närvarande finns inga begränsningar i rätten att förvärva aktier i
svenska försäkringsbolag. Det rådet heller inget hinder för ett svenskt för
säkringsbolag att köpa aktier i ett annat svenskt försäkringsbolag. Här gäller
således inte den s.k. 5 %-regeln. En jämförelse med banksektom ger vid
handen att inte heller här finns några lagstadgade begränsningar i ägandet.
Bankinspektionen gjorde dock 1985 en framstäUning till regeringen om en
begränsning till 10 % av aktiekapitalet och röstetalet. Regeringen tillmötes
gick inte denna framställning utan hänvisade frågan till kreditmarknads
kommittén för närmare utredning. Det synes troligt att kommittén kommer
att föreslå någon form av begränsning av ägandet. 145

10 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

Argumenten yor en begränsning av ägandet i försäkringsbolag och i Prop. 1989/90:116
princip även i banker är enligt FVK:s argumentering: Bilaga 2

1. Ett dominerande ägande kan ge möjligheter för ägaren att skaffa sig egna
fördelar som kund i företaget på bekostnad av andra kunders intressen.
Detta kan gälla såväl försäkringsrörelsen som kapitalförvaltningen.

2. Försäkringsbolagen spelar en betydande roll på kreditmarknaden bl.a. genom att förse de olika samhällssektorema med kapital. Det vore olämpligt om en stor ägare i bolaget finge möjlighet att påverka styrningen av kapi-talplaceringama.

3. Ett ägande överstigande 90 % ger enligt svensk skattelagstiftning möjlighet att ge koncembidrag. Detta skulle kunna medföra att ett försäkringsbolag dränerades på vinstmedel till men för bolagets konsolidering.

4. Ett betydande utländskt ägande av svenska försäkringsbolag skulle kunna motverka i annan svensk lagstiftning eftersträvad spärr mot betydande utländskt inflytande över näringsliv och kreditmarknad.

5. För såväl banker som försäkringsbolag gäller att deras verksamhet har ett specieUt samhällsintresse. Försäkringsbolagens gmndfunktion är att tillhandahålla ett betryggande riskskydd. En oundviklig och naturlig följd av detta är att bolagen måste svara för en effektiv kapitalförvaltning. Men med de speciella samhälleliga funktioner bolagen har kan det anses olämpligt om de skulle komma under ett dominerande inflytande från företag eller personer med annan verksamhetsinriktning.

Det finns emellertid även starka skäl som talar mot en ägarbegränsning:

1. Även andra företag än försäkringsbolag (och banker) kan anses ha en speciell samhällelig ställning.

2. Balansen meUan ägare och ledning skulle förändras till den senares fördel, övervakning och kontroll skulle försvåras.

3. En fast ägarförankring hos en eller ett fåtal större ägare ger större möjlighet till långsiktighet i ledningen av företaget.

4. Omsättningen av börsnoterade försäkringsaktier skuUe försvåras, liksom genomförandet av nyemissioner.

5. Nivån på ägarbegränsningen kan bli svår att sakligt motivera. Även mindre aktieägare kan i vissa situationer utöva ett "olämpligt" inflytande.

6. Vid ett införande av ägarbegränsningar kunde vissa befintliga ägare bli tvungna sälja ut delar av sitt innehav, vilket strider mot rättssäkerheten.

7. Begränsningsregler försvårar nyetablering, vilket kan vara till men för en sund konkurrens.

8. Begränsning av rösträtten vid bolagsstämma kan vara en bättre metod att gardera mot "skadligt" inflytande än ägarbegränsning.

FVK gör bedömningen att övervägande skäl talar för att en begränsning av ägandet bör införas för såväl svenska som utländska ägare. Man avvisar också tanken att enbart med rösträttsbegränsning vid bolagsstämman uppnå de syften man eftersträvar. Här hävdar man att ägarandelen i sig ger stora påverkansmöjligheter, särskilt då bolagen behöver skaffa nytt kapital genom nyemissioner.

Som gränser för tillåtet ägande föreslår kommittén 20 % av aktiekapitalet
och 15 % av röstetalet. Vid synnerligen starka skäl föreslås att regeringen
skall erhålla rätt att lämna dispens för ett större ägande. 146

Arbetsmarknadsförsäkringsaktiebolagen undantages enligt förslaget från Prop. 1989/90:116 reglerna, liksom sådana captivebolag som bildats inom en koncem. Föränd- Bilaga 2 ringar av ägandet av bolagen inom en koncem föreslås också undantas från begränsningsreglerna.

Vad gäller nyetablering av försäkringsbolag föreslår FVK att regeringen anger tillåten ägarandel i samband med prövningen av koncessionsansökan och att man därvid i princip tillämpar de regler som gäller vid ägande. I konsekvens med förslaget om en ägarbegränsning till 15 % av rösträtten i ett bolag föreslås också att rösträtten vid bolagsstämman skall vara begränsad till samma tal.

Samma regler vad gäller kapital och rösträtt som allmänt föreslås gälla skall också gälla för svenska och utländska försäkringsbolags rätt att äga aktier i svenska försäkringsbolag.

Folksam har efter en analys av de skäl som FVK åberopar för sitt förslag inte funnit att fördelarna med reglema uppväger de nackdelar som samtidigt uppstår. Gmnden för den i och för sig nödvändiga regleringen och kontrollen av försäkringsbolagen bör ligga i det regelverk som redan föreligger och berör soliditet, skälighet, försäkringstagarinflytandeoch separationsprincipen. Försäkringsinspektionens allmänt övervakande roll är också utomordentligt viktig.

Mot denna bakgmnd finns enligt Folksams mening ingen anledning tillgripa så drastiska ägarbegränsningar som FVK föreslår. En viktig gmndsten i aktiebolagsformen är ju att aktiema skall vara i princip fritt överlåtbara. Det hittills rådande friheten i ägandet av försäkringsbolagen har också enligt vår mening inte medfört några nackdelar av det slag som FVK befarar.

Med hänvisning till de argmment mot en ägarbegränsning som inledningsvis återgivits och till vad som i övrigt ovan anförts vill Folksam avstyrka kommitténs förslag till ägarbegränsning, med de av kommittén föreslagna gränserna. Vi vill i synnerhet peka på de svårigheter som kan uppstå vid nybildande av försäkringsaktiebolag om regeringen vid sitt ställningstagande till koncession har att ta hänsyn till de föreslagna begränsningsreglerna. Det kan nämligen i initialskedet vara svårt att organisera en ägar-gmpp på minst 7 medlemmar, vilket erfordras om 15 %-regeln för rösträttsandelen skall kunna uppfyllas.

En viss ägarbegränsning kan dock vara motiverad med hänsyn till försäkringsrörelsens speciella sociala karaktär och önskemålet att förhindra koncembidrag tiU 90-procentiga ägare. Folksam anser att en gräns vid 50 % för såväl kapitalandel som rösträttsandel kan accepteras.

FVK föreslår som nämnts att även försäkringsbolags möjlighet att äga aktier i andra försäkringsboalg skall begränsas enligt huvudregeln, dock med vissa självklara undantag. Vi anser att den nu rådande obegränsade äganderättsmöjligheten utan nackdelar kan bibehållas. Hittills har inga för oss kända nackdelar med rådande frihet kunna påvisas och det förefaller oss då onödigt och oklokt att inrätta nya begränsningsregler.

Vad slutligen gäller rätten att vid bolagsstämma utnyttja rösträtten anser
Folksam att några begränsningar inte bör finnas. Detta innebär visserligen
att ägare med stor andel av rösträtten kan få en mycket dominerande roll vid
bolagsstämman, men detta är också nödvändigt och önskvärt om en aktiv 147

ägarroll skall kunna upprätthållas. Offentligheten vid bolagsstämman torde Prop. 1989/90:116

också ha en naturligt avhållande effekt på alltför extrema förslag och yrk- Bilaga 2

anden.

14. Utländska Försäkringsbolags Förening

Begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag.

Ett utländskt försäkringsbolags verksamhet utvecklas normalt i följande faser.

generalagentur via svensk privatperson eller juridisk person renume-rerad med provision

avdelningskontor (filial) och generalagenturen formellt genom privatperson. Rörelsen regleras på basis av intäkt/kostnad

dotterbolag när rörelsen blivit av sådan storleksordning att verksamheten självständigt kan klara äterförsäkring, finans m.m.

Om försäkringsverksamheten i Sverige skall kunna utvecklas sunt och bidraga till äkta konkurrens är det väsentligt att utländska försäkringsbolag själva skall kunna välja den lämpligaste bolagsformen för sin svenska verksamhet.

En begränsning av äganderätten i nya dotterbolag typ Holmia-Hafnia vore diskriminerande och skulle förhindra en sund utvecklign av utländska försäkringsbolag inom våra gränser. Nu och i framtiden behöver SverigeZer försäkringsbolag, inteyärre genom byråkratiska procentsatser.

15. Landsorganisationen i Sverige (LO)

I detta avsnitt tillstyrker LO förslagen att ingen, svenskt eller utländskt rättssubjekt, får förvärva aktier av nämnt slag, om innehavet kommer att överstiga 15 procent av totala röstetalet eller 20 procent av aktiekapitalet. Utredningens tekniska lösning är acceptabel. Undantaget för arbetsmarknadsförsäkringsbolagen är nödvändigt med hänsyn till dessas speciella funktion. Samma ställningstagande gäUer undantaget för captivebolag.

LO instämmer i kommitténs uttalande om behovet av en gräns för det sammanlagda utländska inflytandet i försäkringsbolag. Utredningar och förslag på den punkten efterlyses också av LO. Det är att fömtse att ändringar i detta slags regler senare kan behöva modifieras som resultat av överenskommelser på det europeiska planet om försäkringsbranschen.

LO tillstyrker också förslaget, att en tvingande regel om rösträttsbegränsning till 15 procent vid bolagsstämma införs.

16. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

FVK föreslår att man begränsar möjligheten att förvärva aktier i svenska
försäkringsbolag för enskilda intressenter eller gmpper av intressen till
15 procent av röstvärdet och/eller 20 procent av aktiekapitalet. Om syftet
med den av FVK föreslagna begränsningen är att hindra en enskild intres
sent till dominerande inflytande i ett bolag har man enligt TCO lagt begräns- 148

ningen alltför högt. Syftet förefaller i stället att vara ett förhindrande av Prop. 1989/90:116 bildandet av eventuella finansiella koncemer, där försäkringsaktiebolag Bilaga 2 skulle kunna ingå som dotterbolag.

Enligt TCO bör frågan om begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag ses i ett sammanhang när Kreditmarknadskommittén är färdig med sitt arbete.

17. Försäkringstjänstemannaförbundet

Förbundet har ingen invändning mot kommitténs uppfattning att begränsningar bör införas av försäkringsbolags rätt att äga aktier i enskilda aktiebolag och i andra försäkringsaktiebolag, dock bör försäkringsbolag äga rätt driva allmän finansrörelse genom dotterföretag om detta är ändamålsenligt för en effektiv kapitalförvaUning.

18. Försäkringsjuridiska föreningen och Svenska avdelningen
av AIDA

Vad avser begränsningar i rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag m.m. vill föreningama anföra följande.

FVK vill införa nya restriktioner när det gäller svenskt eller utländskt rättssubjekts aktieförvärv i svenskt försäkringsaktiebolag. Begränsningama gäller andelen av det totala röstetalet och andelen av det totala aktiekapitalet. Kommittén har lagt gränsema vid 15 procent av röstetalet för samtliga aktier och 20 procent av aktiekapitalet.

De bärande motiven för förslaget i denna del är att lagen om utländska förvärv av svenska företag inte gäller försäkringsaktiebolagen, vilket kommittén funnit vara inkonsekvent, och att likartade regler bör gälla svenska och utländska rättssubjekt. Kommittén vill förhindra innehav av sådan storlek som ger ett inflytande som inte kan anses förenligt med svenska samhällsintressen och en sund utveckling av försäkringsväsendet. Förslaget återspeglar en oro för att starka ägargmpper skulle kunna verka genom försäkringsbolag och förstärka sitt inflytande inom olika delar av det svenska näringslivet.

Föreningama anser rent principiellt att man bör vara återhållsam med olika typer av ägarbegränsningar i lagstiftningen. FVK tar ett avsevärt steg mot ökad reglering av ägandet och styrs därvid av farhågor som inte förefaller tillräckligt realistiska med tanke på den utveckling som varit hittills i vårt land. Trots att någon legal begränsning i rätten att äga försäkringsbolag inte finns i dag har inga påtagliga missförhållanden visat sig.

Föreningama menar att ingripande förbud av det slag som föreslås måste byggas under av en utveckling som inger farhågor och som kräver att åtgärder vidtas. På den punkten brister det i kommitténs motiv.

En mera acceptabel väg är att i lagen ange vissa restriktioner i fråga om
utländska rättssubjekts möjligheter att förvärva aktier i svenskt försäkrings
aktiebolag, innebärande t.ex. att förvärv över viss storleksnivä skaU prövas
i särskild ordning. Eventuellt skulle även förvärv som görs av svenskt rätts
subjekt kunna underkastas prövning av detta slag. 149

Allmänt anser föreningama att man bör akta sig för en utveckling av Prop. 1989/90:116 försäkringslagstiftningen som hindrar en vidare utveckling av försäkrings- Bilaga 2 väsendet. Det förslag som kommittén presenterat i den nu aktuella delen kan bli en hämsko på utvecklingen. Bl.a. förhindras eller i vart fall försvåras ett ägande genom holdingbolag, vilket kan fömtses bli en lämplig ägandeform på den framtida marknaden.

Föreningama ställer sig sammanfattningsvis negativa till FVK:s förslag om ägandebegränsningar och anser att de problem som kommittén vill komma till rätta med kan lösas med betydligt mindre ingripande medel.

19. Lantbrukamas Riksförbund (LRF)

För närvarande finns inga särskilda begränsningsregler, varken för utländska eller svenska rättssubjekt vad gäUer rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag. Kommittén föreslår begränsningsregler till 15 procent av röstetalet och 20 procent av aktiekapitalet i redan existerande försäkringsbolag. Befintliga aktieinnehav berörs således ej. LRF finner att en klar avgränsning måste göras mellan företag och organisationer vad gäUer tillämpningen av dessa begränsningar. En facklig/kooperativ organisation ger en bred representation av medlemmar utan kapitalinressen. Försäkringstagamas rättigheter kan i dessa organisationer tillvaratas på ett betryggande sätt och därmed bör inte begränsningen tillämpas för fackliga/kooperativa organisationer.

20. Svenska Bankföreningen

FVK anför olika argument för ägarbegränsning i försäkringsbolag. Bland annat åberopas risken för att dominerande ägargmpper skulle inrikta försäkringsbolagens kapitalförvaltning på placeringar inom ramen för ägarnas speciella intressesfär. Bankföreningen anser att denna farhåga kan och bör lösas genom lagregler om enhandsengagemang så som för bankema; på köpet vinnes därvid konkurrenslikställighet i placeringsverksamheten. I övrigt är detta en styrelse- och tillsynsfråga.

Ett annat argument som FVK anför för ägarbegränsning i försäkringsbolag är "samhällsintresset". Detta anges av FVK bestå i behovet av försäkringsverksamhetens oberoende gentemot "de stora ägargmppema i samhället". Ingenstans anges dock vilka dessa är, om de finns inom näringslivet, folkrörelsema, fackföreningsrörelsen eller statsmaktema. Argumenteringen utmynnar i uttalandet (sid 97) att både banker och försäkringsbolag kan sägas vara halvofficiella organ, eftersom de bedriver de viktiga samhällsfunktionerna att sammanföra inlåning och utlåning respektive att sörja för ett betryggande riskskydd. Bankföreningen vill påpeka att andra slag av näringsverksamhet kan framletas som kan påstås ha minst samma betydelse för medborgamas ekonomi och välfärd, utan att man där talar om halvofficiella organ. Argumentet är därför innehållslöst.

Svagheten i FVK:s argumentering i fråga om ägarbegränsningar framgår
dels av att nuvarande ordning inte visats innebära några olägenheter, dels av
FVK:s eget förslag till dispens. FVK anför att i vissa lägen, t.ex. krislägen, 150

kan "inträdet av en stark ägare med en betydande aktiepost" behövas (sid Prop. 1989/90:116 101). FVK föreslår därför att regeringen, om synneriiga skäl föreligger, skall Bilaga 2 kunna ge dispens för förvärv utöver de föreslagna gränsema. Bankföreningen anser att det kan vara för sent att låta "starka ägare" komma in först i krislägen. Starka ägare kan behövas redan dessförinnan, så att krislägen kanske undviks. FVK:s resonemang om dispens vid synnerliga skäl är därför snarast ett argument emot den förslagna ägarbegränsningen.

Bankföreningen avstyrker FVK:s förslag om begränsning av rätten för en ägare att förvärva försäkringsaktier. Missbmk av stora aktieinnehav kan förhindras på andra sätt, t ex genom rösträttsbegränsning vid bolagsstämma.

För närvarande råder enligt försäkringsrörelselagen förbud mot att rösta för mer än 20 % av de aktier som företräds på stämman "om inte något annat följer av bolagsordningen". FVK föreslår dels att denna gräns sänks till 15%, dels att regeln blir tvingande oavsett vad som anges i bolagsordningen. Den senare skärpningen innebär att risken för missbmk kraftigt minskar. Minskningen från 30 till 15 % förefaller därför onödig.

21. Svenska sparbanksföreningen

I nuvarande lagstiftning finns för svenska försäkringsbolag inga begränsningar i rätten att förvärva aktier. Kommitténs förslag att begränsa ägandet av försäkringsbolag bygger på ett antal argument som talar för ett spritt ägande av försäkringsbolag.

Det finns även starka argument mot en ägarbegränsning som inte har beaktats av kommittén. Den konkurrens som råder inom branschen mellan de olika försäkringsbolagen innebär enligt sparbanksföreningens uppfattning att en dominerande ägare i ett försäkringsbolag ej kan skaffa sig egna fördelar utan att övriga kunder eller försäkringsinspektionen reagerar. Ett alltför spritt ägande kan vidare medföra andra negativa effekter i form av t ex maktförskjutningar från styrelse till företagsledning.

Den pågående intemationaliseringen innebär att konkurrensen från utlandsägda försäkringsbolag ökar på den svenska försäkringsmarknaden. Sett ur allmänhetens perspektiv är detta positivt då det leder till bättre service och/eller lägre premier. Den ökade konkurrensen minskar också risken för att negativa monopol-tendenser uppstår. En väl fungerande försäkringsmarknad är en bättre garanti mot att dominerande ägargmpper uppstår, än regler som innebär begränsningar i rätten att förvärva aktier i försäkringsbolag.

Det fordras enligt Sparbanksföreningen mycket starka skäl för att idag införa begränsningar av ägandet i aktiebolag. Lagstiftning på detta område riskerar att sätta delar av konkurrensen ur spel. Försäkringsbolagen blir alla lika. Skillnaden i ägande och företagsform blir inte längre väsentliga delar i konkurrensen försäkringsbolag emellan.

Sparbanksföreningen anser inte att sådana begränsningar i rätten att för
värva aktier i försäkringsbolag bör införas. Sparbanksföreningen har samma
inställning när det gäller förvärv av aktier i bankföretag. Om reglema, trots
våra invändningar, trots aUt kommer att införas, bör enbart regeringen 151

kunna medge dispens. En dispensgivning via myndigheter ger inte tiUräck- Prop. 1989/90:116 liga garantier för en likartad behandling i de fall ägarbegränsningar gäller för Bilaga 2 flera branscher.

22. Sveriges Advokatsamfund

Kommittén föreslår att rätten för utländska rättssubjekt att förvärva aktier i svenska försäkringsaktiebolag skall inskränkas. Försäkringsverksamheten har under senare år blivit alltmera internationell, en utveckling, som kan förväntas fortsätta. En bestämmelse av föreslagen art kan få negativ effekt för svenska försäkringsbolag i deras intemationella verksamhet. Förslaget avstyrkes därför i denna del.

23. Stockholms Fondbörs

Kommitténs förslag är av väsentlig betydelse för försäkringsväsendet här i landet och rör förhållanden av komplicerad natur. Det är enligt börsstyrelsens mening lämpligast om ställningstagande till förändringar av det slag kommittén föreslagit gmndas på en samlad bedömning av stmkturproble-men på kapitalmarknaden med beaktande av de skilda institutens särart men också med hänsynstagande till deras inbördes förhållande. En sådan helhetsbedömning kan enligt börsstyrelsens uppfattning ej göras förrän resultatet av kreditmarknadskommitténs arbete föreligger, vilket enligt uppgift väntas vara fallet senare i år. Börsstyrelsen anser att i avvaktan på dessa förslag lagstiftning bör tillgripas endast om det bedöms nödvändigt för att komma till rätta med uppenbara missförhållanden eller för att förebygga att påtagliga risker för sådana missförhållanden förverkligas. Såvitt börsstyrelsen känner till föreligger ej sådana förhållanden inom försäkringsväsendet. Börsstyrelsen avstyrker därför att kommitténs förslag i denna del nu läggs till gmnd för lagstiftning.

Börsstyrelsen vill med hänsyn till de intressen styrelsen har att beakta också framhålla att lagregler av det slag kommittén föreslagit kan komma att motverka en effektiv börshandel och därmed försäkringsbolagens möjlighet att via börsen generera erforderligt riskkapital.

24. Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen avstyrker förslaget att begränsa rätten att förvärva
aktier i försäkringsaktiebolag. Långsiktigt är detta slag av begränsning till
skada för de företag och den bransch som avses med begränsningama. Det
är lätt att fömtse situationer i vilka starka ägare med därav följande enga
gemang kan ha mycket att betyda för ett företags positiva utveckling och
därmed för dess kunder. Kommittén har själv pekat på att detta kan vara
betydelsefullt, i det aktuella fallet finns redan bestämmelser om begränsad
rösträtt på bolagsstämma, vilka tillräckligt torde garantera att de syften som
skulle motivera en ägarbegränsning inte träds för när. 152

25. Försäkringsaktiebolaget Njord Prop. 1989/90:116

Det finns två scenarier som kan förväntas ske om försäkringsbolag får bildas och ägas fritt.

Rika bolag köper upp försäkringsbolag och använder dessa som bokslutsdispositioner. Underreserverade bolag, gärna inom finanssektom, blir attraktiva att äga för rika försäkringsbolag. På detta sätt expanderar man in i varandras verksamhetsområden på ett kanhända spekulativt sätt med pengar, som antingen till en viss del skulle betalas i skatt eller användas som försäkringsbolagens reserver. Detta får som konsekvens att alla svenska försäkringsbolag antingen måste vara väldigt stora för att få en egen balanserad riskpopulation varje år eller ägas av ett storbolag som kan jämna ut de dåliga åren med de goda.

Om detta sker i större utsträckning kommer möjligheten för försäkringsbolag att göra avsättningar för konjunktumtjämningar och katastrofer att ifrågasättas och troligen begränsas avsevärt. Med utgångspunkt från detta resonemang stöder vi FVKs förslag om att begränsa ägandet.

26. Skandia Intemational Holding AB

FVK föreslår begränsningar i rätten att äga aktier i svenska försäkringsbolag. Samma begränsningar skall gälla för svenskar och utlänningar. Om det finns synnerliga skäl skall regeringen kunna ge dispens från begränsningama.

Redan existerande svenska särregler vållar erfarenhetsmässigt problem i kontaktema mellan svenska försäkringsbolag och utländska tillståndsgi-vande myndigheter problem som har sin gmnd i bristande reciprocitet ländema emellan.

Skärpta regler i rätten att komma in på den svenska marknaden skulle ytterligare öka svårighetema för svenska försäkringsbolag utomlands och bör därför undvikas. Om begränsningar skall införas måste de vara motiverade med mycket starkare skäl än de av FVK angivna.

Skandia Intemational är majoritetsägare i t ex danska Kgl Brand och en rad andra utländska bolag. För vår del skulle ett genomförande av FVK:s förslag kunna få mycket besvärande verkningar, genom att våra ägarandelar i utländska bolag då kan komma att ifrågasättas.

Enligt vår mening bör rätten att förvärva aktier i svenska försäkringsbolag vara helt fri, åtminstone när förvärvaren är ett bolag inom en försäkringskoncem.

Om statsmaktema ändå vill ha möjlighet att kunna ingripa vid förvärv som man uppfattar som olämpliga, bör det kunna ske genom att försäkringsinspektionen, vid synnerliga skäl, ges befogenhet att i efterhand ingripa mot förvärvet. Ett altemativ vore att införa det engelska systemet, som innebär att den som förvärvar kontrollposter i ett försäkringsbolag skall godkännas av tillsynsmyndigheten.

153

Sammanställning av remissyttranden över departe- Prop-1989/90:116 mentspromemorian (Ds 1989:13) Utländska bankfi- ' lialer i Sverige

Efter remiss har yttrande avgetts av bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium, konsumentverket, riksskatteverket, hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Göteborg, fuUmäktige i Sveriges riksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret, näringsombudsmannen. Svenska Bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges Föreningsbankers Förbund, Svenska Skeppshypotekskassan, Finansbolagens Förening, Svenska Fondhandlareföreningen, styrelsen för Stockholms fondbörs. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska bankmannaförbundet. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Industriförbund, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Utländska Försäkringsbolags Förening, Svenska handelskammarförbundet. Föreningen Auktoriserade Revisorer (FAR) och bokföringsnämnden (BFN).

1. Bankinspektionen

Allmänna synpunkter

Bankinspektionen är positiv till en fortsatt intemationalisering av den svenska finansiella marknaden, vilket tidigare framgått av inspektionens yttrande över kreditmarknadskommitténs slutbetänktande. I yttrandet framfördes bl a att det är önskvärt att frågan om s k ingående filialer snarast blir avgjord.

Bankinspektionen anser att det är av vikt att utländska och svenska banker får agera på marknaden på ett konkurrensneutralt sätt och att samma krav och begränsningsregler gäller för bankema. Inspektionen delar också bankfilialgmppens uppfattning att utländska bankfilialer får bättre konkurrensmöjligheter i förhållande till de inhemska bankema än de nuvarande utlandsägda dotterbankema, vars verksamhet blir begränsad, t ex i fråga om enhandsengagemang, med hänsyn till det egna kapitalet. Bankinspektionen anser, att det bör klart framgå av lagtext och förarbeten att förslaget reglerar utländska bankers och andra finansiella företags etablering i Sverige genom filialer med de rättigheter och skyldigheter som följer för den utländska banken som juridisk person.

Grunden för tillstånd

Bankinspektionen vill påpeka att prövningsgmnden för tillstånd i konsekvens med förslaget tiU kreditmarknadslag och under fömtsättning att detta antas, bör formuleras "om hinder inte möter från allmänsynpunkt".

Filialernas ledning

Den näringsrättsliga särställning som banker i Sverige har och som kommer

till uttryck genom det särskilda regelkomplex som gäller för bankverksam- 154

het gör, enligt bankinspektionens mening, att man inte helt kan likställa Prop. 1989/90:116 utländska banker med andra utländska företag som har rätt att idka näring Bilaga 3 här i riket. För svenska banker krävs en styrelse. Bankinspektionen anser av konkurrensneutrala och tillsynsmässiga skäl, att också filialema bör ha en egen styrelse här i riket av den typ som i regel finns vid inhemska bankers regionkontor enligt exempelvis 7 kap 6 § bankaktiebolagslagen. Det innebär att det inte stäUs några formella krav beträffande offentliga styrelseledamöter, medborgarskap, bosättning m m och att styrelsen kan bestå av t ex enbart tjänstemän i banken. Det innebär å andra sidan att man får en instans över VD eller motsvarande befattningshavare vid filialen för diskussion om övergripande frågor, delegering till VD, instmktioner m fl frågor av den typ som bör diskuteras inom en bredare krets som en styrelse utgör och där protokoll förs. Dessutom har bankinspektionen en styrelse i Sverige att ta upp tillsynsfrågor med ovanför VD. I annat fall måste en sådan diskussion föras med bankens styrelse eller ledning i utlandet.

Aktieförvärv

Bankinspektionen vill framhålla att det i lagstiftningen bör framgå klart att det är den utländska banken och inte filialen som skall få tillstånd att förvärva aktier. Bankinspektionen noterar att i den föreslagna lydelsen av 14a § i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag får ett utländskt bankföretag genom sin filial här i landet möjlighet att utan tillstånd förvärva aktier. Bankinspektionen utgår från att det är den utländska banken med filial här i riket som äger förvärva aktier.

Frågan om aktieförvärv för utländska banker har också vissa konkurrensmässiga aspekter. Bankfilialgmppen har utgått från att en utländsk bank som avseratt öppna filial i Sverige inte behöver avyttra ett befintligt aktieinnehav. Ståndpunkten innebär, enligt bankinspektionens mening, att en utländsk bank som söker fondkommissionstillstånd härvidlag kan komma att få betydande konkurrensfördelar. Frågan har naturligt nog inte ställts på sin spets vid dotterbolagsetablering. Bankinspektionen har den principiella uppfattningen att det bör vara en fömtsättning att den utländska banken vid sin filialetablering inte har något större aktieinnehav i svenska bolag utöver ett ev handelslager i egenskap av fondkommissionär.

Enhandskrediter

Bankinspektionen vill redan i detta sammanhang uttala att inspektionen har för avsikt att så långt som möjligt tillämpa samma regler beträffande enhandskrediter för såväl inhemska som uUändska banker och deras filialer i Sverige. En förtsättning är ändå att det totala engagemanget i banken kontrolleras av hemlandets tillsynsmyndighet.

Fondkommissionsverksamhet m m

Bankinspektionen anser att frågan om fondkommissionsverksamhet över
huvudtaget är svår att ta ställning till innan värdepappersmarknadskom- 155

mitten lagt fram sitt förslag. Frågan om utländskt ägande i svenska fond- Prop. 1989/90:116 kommissionsbolag sammanfaller med frågan om en utländsk bank skall Bilaga 3 kunna erhålla fondkommissionstillstånd både genom filial och genom dotterbolag.

Krav på en strikt uppdelning inom koncemen mellan banken och dess dotterbolag upprätthålls enligt gäUande praxis gentemot inhemska banker. Enligt prop 1986/87:148 (s 30) om finansiella koncemer m m bör en mycket klar uppdelning av fondkommissionsrörelsen göras mellan banken och ett av banken ägt fondkommissionsbolag och man bör inte få bygga upp två parallella verksamheter. Samma princip bör gälla även vid motsvarande utländska etableringar här i riket.

Bankinspektionen vill också upplysa att beträffande svenska fondkommissionsbolag sker en prövning för närvarande vid utlandsetablering genom dotterbolag. Detta sker i samband med att tillstånd ges enligt fondkommissionslagen for att det svenska fondkommissionsbolaget skall få förvärva aktier i det utländska bolaget. För finansbolag gäller däremot endast att anmälan till inspektionen skall ske om förvärv av aktier i utländska bolag. Det är angeläget att - som gmppen föreslagit - krav på tiUstånd genomförs även för finansbolags etablering i utlandet.

TUlsynssamarbete

Bankinspektionen vill betona att utländska filialetableringar i Sverige förutsätter ett fungerande internationellt tillsynssamarbete. Till övervägande del måste tillsynsansvaret anses åligga hemlandet.

2. Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen tillstyrker arbetsgmppens förslag att utländska banker och andra finansiella företag skall kunna ges rätt att etablera filialer i Sverige.

När det gäller tillståndsprövningen konstaterar inspektionen, att det vad
gäller banker i praktiken inte görs någon behovsprövning vid utgående fi
lialetablering, även om 1 kap 4 § bankrörelselagen (1987:617) föreskriver
detta. Arbetsgmppen föreslår (s 78), att samma ordning bör gälla för ingå
ende bankfilialer som för utgående, d v s att lagstiftningen skall innehålla
krav på nytta för bankväsendet eller det allmänna och att någon behovs
prövning inte skaU göras. Arbetsgmppen hänvisar i denna del till att frågan
om prövningskriterier bör tas upp i anslutning till beredningen av kredit
marknadskommitténs slutbetänkande. Inspektionen menar, att det av lag-
stifningen bor framgå, att någon behovsprövning inte skall göras vid ut
gående filialetableringar. När det gäller ingående filialetableringar anser
inspektionen att - i avbidan på att tillståndskriteriema och frågan om en
däri ingående behovsprövning kommer att omprövas sådana bör be
handlas på grundval av samma kriterier som gäller för annan banketablering
i Sverige. 156

3. Kommerskollegium Prop. 1989/90:116

Bilaga 3 Kommerskollegium finner, från de synpunkter kollegiet har att beakta, att

bankfilialgmppens förslag är mycket positivt. Enligt kollegiets mening får förslaget dock bara ses som ett steg på vägen mot en fullständig liberalisering, i vart fall inom EG-EFTA området.

EG-kommissionen framlade den 13 april 1989 ett förslag, att när det gäller förhållandet till tredje land tillämpa principen om nationell behandling, dvs. att utländska och inhemska banker skaU behandlas lika och enligt etab-leringslandets lagstiftning. Enligt förslaget är denna behandling tillräcklig för att en bank från det tredje landet skall kunna få EG-licens att etablera dotterbolag och filialer inom hela EG-området.

Bankfilialgmppens förslag synes i huvudsak följa principen om nationell behandling. På vissa punkter innebär förslaget dock att utländska banker särbehandlas. Kollegiet vill därför påpeka att de fortsatta diskussionema mellan EFTA och EG på området kan leda till att de regler i lagförslaget som avser behandlingen av utländska banker i ett senare skede kan komma att behöva ändras.

Bankfilialgmppens förslag kommer vidare, om det genomförs, att underlätta svenskt agerande i de fora där tjänstehandelsfrågoma behandlas. Exempelvis kommer innehållet i Sveriges reservation tiU OECDs kapitalliberaliseringsstadga, i den del den avser etablering av filialer till utländska banker, att kunna modifieras.

4. Konsumentverket

Bankfilialgmppen ger enligt Konsumentverket godtagbara skäl för att utländska banker ska få etablera bankfilialer i Sverige. Nyetableringama kan tänkas stimulera en ökad konkurrens inom banksektom, som i sin tur kan leda till förbättringar för hushållen. Verket ser även positivt på en ökad intemationeU integration vilket pä sikt kan underlätta för konsumentema vid intemationella transaktioner. En fömtsättning för att förbättringar till följd av utländska bankfilialetableringar skulle komma hushållen tiU del är att samma krav på verksamhetsbredd ställs på dessa bankfilialer som på de svenska bankema så att filialema inte enbart blir företagsinriktade samt att en konkurrensneutralitet upprätthålls.

Konsumentverket har svårt att bedöma alla konsekvenser av att hemlandets kapitaltäckningsregler ska gälla och att tillsynen i stor utsträckning ska ske i hemlandet. De förhållandevis många konkurserna inom bankvärlden som förekommit i exempelvis USA och Danmark gör dock att vi inte ograverat bör acceptera utländska kapitaltäckningsregler. Svenska hushåll måste vara säkra på att en penningplacering i bank aren i praktiken riskfri och fullt likvid placeringsform.

Beträffande förslagen om att utländska företag ska få bedriva finansiell
verksamhet genom filial i Sverige samt att svenska finansbolag och fond
kommissionsbolag ska kunna bilda filial i utlandet efter tillstånd finner
verket ligga i linje med intemationella liberaliseringssträvanden. Konsu
mentverket finner de föreslagna ändringama i gällande lagar lämpliga. 157

5. Riksskatteverket (RSV) Prop. 1989/90:116

I Beskattningsfrågor Bilaga 3

Allmänna beskattningsfrågor

Inledningsvis vill RSV betona att det är väsentligt att regler utformas så att de så långt möjligt tillgodoser konkurrensneutraliteten. I skattelagstiftningen finns en rad regler som i första hand är knutna till skattesubjektet och först i andra hand till inkomstslaget. Först måste således villkoret att vara svenskt aktiebolag uppfyllas, därefter har det betydelse om rörelse bedrivs. Vinstdelningsskatten är ett exempel som drabbar aktiebolag men inte filialer. Som skattereglema ser ut f n skulle således en utländsk bankfilial i Sverige kunna bli lindrigare beskattad, genom utebliven vinstdelningsskatt, än dess konkurrenter, de svenska bankaktiebolagen. Dessutom kan nämnas att utländska juridiska personer som driver verksamhet i Sverige genom fast driftställe (t ex filial) kan bli beskattade för den förmögenhet som finns nedlagd i Sverige. Det finns också fördelslagstiftning. Som exempel kan nämnas reglerna om allmän investeringsfond. Dämtöver kan nämnas att ingen dubbelbeskattning sker när det utländska ägarbolaget "tar hem" vinsten i filialen (nettobehållningen av rörelseinkomsten). Detta ska jämföras med verksamhet som bedrivs i Sverige genom dotterbolag då kupongskatt utgår.

Skattelagstiftningen står emellertid inför omdanande förändringar fr o m inkomståret 1991. Det är väsentligt att hänsyn tas till neutralitetsfrågorna i kommande skattelagstiftning.

Bankfilialgmppen behandlar alltför kortfattat frågan om bankfilials beskattning. En filial är inte något självständigt skattesubjekt. Den i Sverige bedrivna filialen som sådan erlägger inte inkomstskatt i Sverige. Detta gör istället det utländska ägarföretaget som beskattas som inskränkt skattskyldig enligt reglemai6§ 1 mom c och 16 §2 mom lagen om statlig inkomstskatt (SI). Enligt dessa regler skall utländska bolag beskattas för bland annat inkomst av rörelse som här bedri vts från fast driftställe, och inkomster som en filial uppbär anses som sådan rörelseinkomst. Begreppet "fast driftställe" definieras i anvisningspunkt 3 till 53 § kommunalskattelagen (KL).

Det skattemässiga reslutatet för filialen skall beräknas enligt de regler som gäller för intäkter och kostnader i rörelse enligt 19 och 20 §§ samt 28 30 §§ KL. Problem kan dock uppstå när man skall avgränsa vilka intäkter och kostnader som skall hänföras till filialen respektive det uUändska ägarbolaget. Två fördelningsnormer kan bli aktueUa.

Antingen beskattar man ett bolags samtliga inkomster i en stat, fömtsatt att bolaget i fråga har ett fast driftstäUe i staten, eller så beskattar man endast de inkomster som kan anses hänförliga till det fasta driftstäUet. Båda dessa fördelningsnormer har sina för- och nackdelar. Den sista fördelningsnormen är den intemationellt vedertagna och har kommit till uttryck i OECD:s modellavtal liksom i de svenska dubbelbeskattningsavtalen.

Risken med denna beskattningsprincip är, att om skatten är högre i käll-

staten än i hemviststaten, torde det utländska bolaget i vissa fall försöka

styra bolagets betalningsströmmar förbi det fasta driftstället för att undvika

158

skatt i källstaten genom att forma organisationen så, att inkomstema inte Prop. 1989/90:116 kan anses hänförliga till det fasta driftstället i källstaten. Det utländska Bilaga 3 bolaget torde härvidlag ha en stor valfrihet beträffande sitt handlingsmönster.

Intemprissättning

Vad avser intemationellt verksamma banker kan frågor uppstå rörande prissättningen av kapital och tjänster. Transaktionerna mellan en internationellt verksam banks olika enheter är ofta så frekventa och komplexa att en av svårighetema består i att avgöra till vilken enhet inom banken en viss andel av vinsten ska anses vara hänförlig vid beskattning. En utländsk bankfilial i Sverige ska ju betala samma pris på kapital och tjänster från moderbolaget som ett fristående bolag, s k armlängdspris. vilka möjligheter till prisjämförelser kommer att finnas?

Enligt gäUande rätt ger dubbelbeskattningsavtalen i vart fall de som är utformade i enlighet med OECD:s modellavtal de svenska skattemyn-dighetema möjlighet att justera inkomsten av rörelse från fast driftställe i Sverige. Häri ligger inte något problem.

Problemet är istället hur långt den interna rätten sträcker sig. 43 § 1 mom KL är inte direkt tillämplig beträffande utländsk filial i Sverige och antagligen inte heller beträffande svensk filial eller självständigt bedriven rörelse i utlandet. Indirekt kan man antagligen använda sig av principen om att prissättning m m mellan fast driftställe och ägarbolag skall vara marknadsmässig. Reglema om avdrag för driftskostnader i 20 och 29 §§ KL är naturligtvis tillämpliga.

Samma gäller reglema om inkomsternas beräknande i 19 och 28 §§ KL, även om dessa bestämmelser i praktiken kan vara svår att tillämpa, bl a beroende på bevisbördans placering. Reglerna i 42 § KL om beskattning av uttag ur rörelse vid överlåtelse av varor och produkter från det fasta driftstället till det utländska ägarbolaget och även från svenskt företag till i utlandet självständigt bedriven röelse kan ibland bli aktuella.

Det genomgående problemet med gällande rätt är i detta avseende avsaknaden av speciell lagtext eller entydiga förarbetsuttalanden, vari framgår hur man skall angripa otillåten vinstöverföring. Som det nu är får man många gånger stödja sig enbart på mer allmänna bestämmeler och principer.

Även om rättsläget klarläggs, så kvarstår problemet att från det utländska ägarbolaget erhålla all den information som är nödvändig för att rätt kunna beräkna det i Sverige belägna fasta driftställets reslutat.

Särskilt kapital i en bankfilial

Banklagstiftningen i många länder kräver att filialer till utländska banker
skall ha ett avskilt eget kapital i sin balansräkning som bas för verksamheten.
Sådana bestämmelser utgör ofta gmnden för beskattning. Arbetsgmppen
har diskuterat möjligheten att föreskriva ett särskilt tillskjutet filialkapital
för utländska bankfilialer. Gmppen har emellertid inte funnit något behov
av att så sker. Kapitalbasen bör i stället utgöras av koncernens kapitalbas. 159

RSV vill betona att det är komplicerat att fördela vinster redan när det Prop. 1989/90:116 gäller "vanlig vamproduktion". Vid "finansiell produktion" är det än mer Bilaga 3 komplicerat. Vad avser en utländsk bankfilial som dessutom saknar eget kapital torde stora svårigheter uppstå. RSV vill påpeka att möjligheten att bestämma "rätt pris", s k armlängdspris, ökar om filialen har ett särskiU tillskjutet filialkapital, t ex genom att det egna kapitalet kan tjäna som beskattningsunderlag.

Om den utländska bankfilialen har ett särskiU tillskjutet kapital ökar möjligheten att bedöma avdragsrätten för räntor. RSV är av den uppfattningen att det bör klarläggas att "ränta" på lån som rätteligen bör mbriceras som filialens del av ägarbolagets egna kapital inte är avdragsgill.

Valutakursförändringar

En bank som driver intemationeU verksamhet, oavsett genom filial eller genom dotterbolag, har som målsättning att utnyttja de möjligheter som erbjuds att lönsamt låna upp och låna ut kapital. Detta innebär att stora mängder kapital flyter över nationsgränserna, inte bara från filial tiU huvudkontor eller från dotterbolag till moderbolag och tvärtom, utan också från filial till filial. Kapital flyter i själva verket ofta i båda riktningama mellan olika enheter inom banken. En fråga som kan få stor betydelse för en utländsk bankfilials beskattning är valutakursförändringar. Hur ska förlust resp vinst på valutakurser behandlas skattemässigt? Frågan är av extra stor betydelse när det gäller transaktioner mellan bolag inom koncemen. I skattelagstiftningen saknas nämligen bestämmelser om hur valutakursförändringar skall beskattas. Skattepraxis innebär att endast orealiserade kursförluster behöver beaktas vid boksluten. Någon kvittering mot motsvarande orealiserade kursvinster behöver inte ske. Detta gäller även i sådana fall där orealiserade vinster och förluster föreligger i samma valuta. Om däremot i bokföringen beaktats även orealiserade kursvinster blir dessa skatteplikriga inkomster. Det följerav den starka kopplingsom råder mellan bokföring och beskattning. Den märkliga situationen föreligger därför, att den skattskyldige efter egen skön kan styra beskattningen av de orealiserade kursvinsterna.

Bokföringsnämnden (BFN) har under en längre tid i olika omgångar arbetat med en valutarekommendation. Nämnden har hösten 1988 lagt ett förslag, "Värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta", som har blivit rekommendarion den 11 maj 1989 (BFN Nr 2, maj 1989). RSV bedömer det som väsentligt att denna fråga även regleras närmare i den kommande förändringen av företagsbeskattningen.

II Kontroll- och redovisningsfrågor

Bankfilials skyldighet att följa svenska bestämmelser

RSV instämmer med gmppens förslag att utländska bankfilialer ska lyda
under samma regler som stadgats för andra i Sverige verksamma filialer. I
Danmark finns farhågor att utländsk bankfilial med verksamhet i Danmark 160

kommerattomfattasendastav"hemlandets"sekretessbestämmelser.Detta Prop. 1989/90:116 skulle få till följd att uppgift om danskars ränteinkomster etc i utländsk Bilaga 3 banks filial i Danmark ej skulle komma danska skatteförvaltningen tillhanda. RSV utgår dock från att en utländsk bankfilial i Sverige är skyldig att följa gällande bestämmelser inom skatte- och sekretessområdet. Exempel på bestämmelser är uppgiftsskyldigheten i 37 § taxeringslagen (TL), bestämmelsema om taxeringsrevision i 56 § TL samt bestämmelsema i 3 § uppbördslagen om skyldighet att verkställa skatteavdrag på anställningsinkomster.

RSV instämmer också i förslaget att svenska bestämmelser beträffande bokföring och redovisning i tillämpliga delar även ska gälla utländsk bankfilial i Sverige.

Kontrollproblem

Filialens uppgiftsskyldighet enligt TL m m och skyldighet att följa gällande svenska bestämmelser beträffande bokföring och redovisning gäller förmodligen formellt bara filialens redovisning och handlingar, inte det utländska ägarbolagets dokumentation m m. Det bör uppmärksammas att filiallagens (lag om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, SFS 1968:555) krav på bokföring, redovisning m m formeUt sett endast gäller när verksamheten bedrivs i form av registrerad filial. Emellertid har i rättspraxis slagits fast att bestämmelsema är tillämpliga även om registrering av filial i sig inte har ägt mm.

För att kunna rätt bedöma om prissättningen mellan ägarbolaget och filialen är marknadsmässig och hur koncernintema tjänster m m har fördelats mellan t ex huvudkontoret och det fasta driftstället i Sverige, kan ytterligare material behöva införskaffas. Hur långt medverkansplikten i 21 § och 56 § 2 mom TL sträcker sig är dock oklart.

I och för sig kan man med fog hävda att bestämmelserna formellt även omfattar samtliga ägarbolagets handlingar som behövs för att rätt kunna beskatta ägarbolaget fördel fasta driftställets resultat här i riket. Ägarbolaget är ju skattskyldigt i Sverige och då bör TLs bestämmelser vara fuUt ut tillämpliga på bolaget. Detta innebär i så faU att skattemyndighetema kan kräva mer dokumentation i "filialfallet" än då verksamheten bedrivs i dotterbolagsform. Emellertid har det i praktiken visat sig svårt att få den begärda informationen från utländska ägarbolag. Vad skattemyndighetema kan göra i avsaknad av begärd information är att skönstaxera ägarbolaget för ett beräknat skäligt rörelseresutlat av det fasta driftstället. Risken är dock stor att någon egentlig granskning inte blir av om det inte finns lagliga eller praktiska - möjligheter att få all den information av ägarbolaget som behövs för att rätt kunna bedöma om den, i det fasta driftstället, redovisade vinsten överensstämmer med vad som rätteligen skall redovisas i detta.

III Förslag

RVS anser att nuvarande reglering om hur prissättning mm mellan fasta

driftställen (och således även filialer) och ägarbolag skall behandlas är otill- 161

Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

räcklig. Allmänna principer och några enstaka uttryckliga regler finns emel- Prop. 1989/90:116 lertid att tillgå. Avsaknaden av hänvisningar till dessa regler och direkta Bilaga 3 principer i lagtext är dock ett problem, i synnerhet som rättspraxis på området är mycket sparsam.

RSV anser att det är nödvändigt med hänvisningar av nu nämnt slag och föreslår därför att någon av följande modeller bör tiUämpas.

Hänvisning till reglema i 43 § 1 mom KL innebärande att prissättning
m m även mellan fasta driftställen och ägarbolag skall vara marknadsmässig.
Detta bör ske i något av följande lagmm:

a) 41 § KL eller i anvisningarna härtill, eller möjligen b) 6 § 1 mom SI

I stället för hänvisning enligt ovan modell kan man i ett moment till
43 § 1 mom KL, eller i anvisningarna till lagmmmet, inskriva att principen
i 43 § 1 mom KL om att ersättning för varor och tjänster etc skall vara
marknadsmässig även skall gälla beträffande köp och försäljning, upplåtel
ser m m mellan fasta driftställen och ägarbolag.

Ovanstående förslag överensstämmer med de förslag och synpunkter som RSVs "Transfer Pricing" gmpp kommer att framlägga i höst till finansdepartementet.

Beträffande det senare altemativet, vill RSV peka på att den danska motsvarigheten till 43 § I mom KL, "12 § selskabsskatteloven", innehåller ett andra stycke som säger att lagmmmet även gäller filialer till utländska bolag vilka bedrivs från fast driftställe i Danmark. Detta gäUer antagligen även när filialen är bedriven utomlands (jmfr "Internprissättning i multinationella koncemer" Nordiska skattevetenskapliga forskningsrådets skriftserie NSFS 19 s 19). Även åtskiUiga andra länder låter sina korrigeringsbestämmelser direkt eller indirekt omfatta filialfallen (se "Transfer Pricing Rules" s 10, utgiven 1987 av Touch Ross International och betr USA; Wiman "Prissättning inom multinationella koncerner" s 123 O-

Den tyska skatterätten använder två fördelningsmetoder.

Filialen betraktas som en ekonomisk självständig enhet och dess vinst och förmögenhet fastställs enbart på basis av filialens redovisning, den s k direkta metoden.

Ägarbolagets totala vinst och förmögenhet kan också vara underlag för fördelning mellan ägarbolag och filial med lämpliga fördelningsnycklar, den s k indirekta metoden. Denna metod stöter regelmässigt på stora praktiska svårigheter speciellt hos inhemska filialer till utländska bolag. Den gemensamma vinsten och förmögenheten måste beräknas så, att de överensstämmer med inhemska bestämmeler. Valda fördelningsnycklar måste utvecklas så att de dels är enhetliga för hela bolaget, dels är tillämpbara på beskattningsunderlaget. SluUigen måste vinsten kunna prövas från hemviststaten. Tänkbart användningsområde för den indirekta metoden blir bolag med relativt homogena tjänster och affärsstmkturer, t ex banker, försäkringsbolag och handelshus. Inom dessa branscher har den indirekta metoden suc-cesivt tillämpats.

RSV vill dessutom trycka på den osäkerhet som råder beträffande hur
långt de utländska ägarbolagens uppgiftsskyldighet sträcker sig. Denna fråga
bör uppmärksammas ytterligare. De krav på dokumentation och uppgifts-
lämnande som gäller beträffande rätten till avdrag för underskott p g a så 162

kalladjointventure-verksamhetutomlandskan vara tiU viss vägledning vid Prop. 1989/90:116
en översyn av uppgiftsskyldigheten. Bilaga 3

Sammanfattningsvis ifrågasätter RSV om bankfilialgmppens förslag ska genomföras innan beskattnings- och kontrollfrågor rörande utländska filialer i Sverige har lösts.

6. Hovrätten för Västra Sverige

Förslaget i sak

Hovrätten saknar anledning att i sak göra invändningar mot den föreslagna liberaliseringen.

Lagtekniska synpunkter

Hovrätten avstyrker att förslaget i dess nuvarande utformning läggs tiU gmnd för lagstiftning. Hovrätten förordar i stället att hithörande lagstiftning sammanförs till en särskild lag om utländska bankfilialer. =:=:=:=:= Oavsett om erforderliga bestämmelser införs i en särskild lag eller inarbetas i nu gälande författningar, synes det nödvändigt att åtminstone vad gäller tillsynen i högre grad än som skett precisera vad som skall gälla beträffande utländska bankfilialer.

Tillstånd

Villkoret för tillstånd till in- och utgående filialetablering har fått samma utformning som det rekvisit som gäller för erhållande av bankoktroj. Tillstånd skall sålunda lämnas "om ändamålet kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna". Vid bedömningen av om bankoktroj skall beviljas är det avsett att tillståndsgivaren skall göra en behovsprövning, en sådan skall, enligt promemorian, inte ske vid prövning av om tillstånd skall ges tiU in- och utgående filialbildning.

Hovrätten anser det vara oacceptabelt att samma formulering på detta sätt ges en skiftande innebörd. Det kan dessutom sättas i fråga om nyttorekvisitet, såsom det utformats, är lämpligt när det uppstäUda målet är en långtgående integration. Rekvisitet är så allmänt håUet att det synes möjliggöra hänsynstaganden till skiftande nationella intressen av både högre och lägre dignitet, något som kan tänkas försvåra möjligheten till utgående svenska etableringar i länder med friare etableringsrätt.

Hovrätten förordar, att tillståndsbestämmelsen ges en annan utformning än den förslagna.

Utgående bankfilialers upplåningsrätt i centralbanken

En utgångspunkt för arbetsgmppen har varit att utländska bankfilialer och
svenska banker skall arbeta under så konkurrensneutrala villkor som möj
ligt. När en princip om likabehandling sålunda skall gälla borde behovet av
avsteg därifrån ingående analyseras och avsteg från principen tillåtas endast 163

om starka sakliga skäl talar därför. De skäl som i promemorian anförs till Prop. 1989/90:116 stöd för förslaget att inte medge de utländska filialema samma rätt som Bilaga 3 inhemska banker inklusive de utlandsägda svenska bankerna att låna i riksbanken har, enligt hovrättens mening, inte den tyngd att avsteget från den fasUagda likabehandlingsprincipen framstår som motiverat.

Verkställande direktörens behörighet

Enligt förslaget skall en utländsk bankfilial i överensstämmelse med vad som gäller för uUändska filialer i allmänhet enligt 9 § 2 st, 17 och 19 §§ lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idkla näring här i riket stå under ledning av en verkställande direktör, för vilken den utländska banken skall utfärda en fullmakt innebärande rätt för verkställande direktören att företräda banken i alla frågor som rör verksamheten i riket samt rätt att mottaga stämning mot banken och själv eUer genom annan tala och svara för denne. Det fömtses av arbetsgmppen att en utländsk bank på gmnd av tvingande bankregler kan vara förhindrad att utfärda en så generell fullmakt som föreskrivs i nyssnämnda bestämmelser. Det föreslås därför ett tillägg till 19 § anförd lag av innehåll att bankinspektionen "får beträffande filial till utländskt bankföretag medge undantag om särskilda skäl föreligger".

Paragrafen är så utformad att bankinspektionen skulle kunna helt efterge kravet på fullmakt utan att handla i strid med bestämmelsen. Även om en sådan långtgående dispensgivning sannolikt inte är avsedd framstår det som otillfredsställande att det varken av föreslagen lagtext eller motivuttalanden framgår vilka eftergifter från kravet på generell fullmakt som kan tillåtas. Med hänsyn särskilt till de rättsförluster för bankkunder som kan uppstå om en banks företrädare överskrider sin behörighet synes det erforderligt att närmare utreda frågan om inskränkning i verkställande direktörens behörighet. Hovrätten avstyrker att paragrafen ges den föreslagna lydelsen.

7. Kammarrätten i Göteborg

AUmänna synpunkter

Sverige har redan tagit ett första steg mot ökad integration med omvärlden
genom att sedan den 1 juli 1985 tillåta utländska banker att etablera dotter
banker här. Det är då följdriktigt att nu även införa möjlighet för utländska
banker att öppna filialkontor här. Det har även visat sig att tillämpningen av
den s k enhandsregeln i 2 kap 16 § BRL upplevts som hämmande, eftersom
de flesta av dotterbankema vänder sig till stora och medelstora företag. En
filial skulle få betydligt större utrymme för stora krediter till en och samma
kund med hänsyn till att den skulle arbeta med hela den utländska bankens
kapitalbas som gmnd. Humvida inrättande av filialer även skulle bidraga
till någon påtagligt ökad konkurrens på den svenska kreditmarknaden fö
refaller däremot tveksamt.
Kammarrätten är således positiv till de framlagda förslagen och tillstyrker 164

att dessa lägges till gmnd för ny lagstiftning. Kammarrätten önskar endast Prop. 1989/90:116
göra några smärre kommentarer. Bilaga 3

Delegation av svensk myndighetsfunktion

Kreditmarknadskommitténs direktiv anger att endast en inhemsk juridisk person och inte en filial till en utländsk bank borde få vara valutabank med det myndighetsansvar som är förenat med en sådan ställning. I det lagstiftningsärende som behandlade utgående filialer hänvisade föredraganden till att motsvarande tveksamhet förekommit i Finland och Norge.

Såsom närmare utretts i promemorian är valutabankens myndighetsfunktion endast en kontrollfunktion. Om en valutatransaktion inte kan godkännas skall banken inte avslå framställningen utan vidarebefordra ärendet till riksbanken. Valutabanken får således inte utöva sådan myndighetsfunktion som innebär att ett negativt beslut fattas. Kammarrätten hyser inte några betänkligheter mot att en utländsk bankfilial får utöva samma myndighetsfunktion som tillkommer en svenska valutabank.

Beskattningen av utländksa bankfilialer

Utländsk bank blir skattskyldig för den genom filialen bedrivna verksamheten. Risken är dock som alltid i dylika sammanhang att oberättigade interna vinstöverföringar kan göras genom felaktig eller eljest onormal prissättning av varor och tjänster. De praktiska problem som uppstår vid tillämpningen av den s k armlängdsprincipen till ett fast driftställe skall hänföras den inkomst som det kan antas att driftstället skuUe ha förvärvat om det varit ett fristående företag och självständigt avslutat affärer med det företag till vilket driftstället hör har för övrigt enligt uppgift diskuterats internationelU. Kammarrätten ser inte någon anledning att här gå närmare in på ämnet.

Lagtekniska synpunkter

I tilläggsdirektiv till dåvarande banklagsutredningen (Dir 1981 ::46) ifrågasattes om det inte i händelse av att utländska banker fick inrätta filialer i Sverige måste stiftas en särskild lag. Vid den tiden fanns emellertid inte någon för bankffistituten gemensam bankrörelselag. Arbetsgmppen anser emellertid nu att utgångspunkten för en ny lagstiftning bör var bankrörelselagen. Gmppen har valt att bygga vidare på kreditmarknadskommitténs förslag till lag om ändring i bankrörelselagen, eftersom gmppens förslag skall ses som ett komplement till kommittéförslaget. Kammarrätten anser tillvägagångssättet vara invändningsfritt.

Tillstånd

Det framgår att många av de rekvisit som föreslås för tillstånd att etablera
utländsk bankfilial i Sverige är avsedda att gälla tills vidare i avvaktan på en
anpassning till blivande EG-regler. 165

Som en särskild fråga behandlas om det skall tillåtas en utländsk bank att Prop. 1989/90:116 ha såväl dotterbank som filial i Sverige. Arbetsgmppen anser att något for- Bilaga 3 mellt hinder inte bör uppställas men att tillstånd till båda etableringsfor-mema endast bör ges när det framstår som motiverat av organisatoriska eller andra skäl. Kammarrätten, som saknar exemplifiering av sistnämnda situation, har för sin del svårt att inse när det skulle föreligga sådant behov.

Lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

Även på detta område skall ändringar i den svenska lagstiftningen på gmnd av EG:s bestämmelser anstå till dess vissa utredningar avslutats (prop 1987/88:66). Arbetsgmppen har därför byggt på gäUande regler och kompletterat dessa i erforderlig omfattning. Genomgången är enligt kammarrättens mening förtjänstfullt gjord.

8. Sveriges riksbank

Fullmäktige i riksbanken kan tillstyrka de förslag till utökad etableringsfrihet på det finansiella området som filialgmppen lagt fram. Fullmäktige delar uppfattningen att några avgörande hinder för ingående filialetableringar inte längre kan anses föreligga. Tvärtom framstår det som önskvärt att nu snarast förverkliga föreliggande förslag.

Finansdepartementets arbetsgmpp har gjort bedömningen att filialfrågan bäst kan lösas genom anpassningar i befintliga regelsystem för banker och för övriga kreditinstitut. Så långt möjligt bör svenska och utländska institut arbeta under likformiga begränsningsregler och konkurrensfömtsättningar i övrigt. Fullmäktige delar detta synsätt och vill i sammanhanget, i tillämpliga delar, hänvisa tiU de synpunkter som nyligen avlämnats i remissyttrandet över kreditmarknadskommitténs slutbetänkande (KMK-remissen från 1989-03-23). Där behandlas flera centrala frågeställlningar som rör bankernas och kreditinstitutens framtida verksamhetsfömtsättningar och som därmed också berör de utländska filialema vid deras förestående inträde på den svenska marknaden.

Tillstånd att etablera utländsk bankfilial bör lämnas av regeringen. Själva auktorisationsprövningen bör härvid ges en rent kvalitativ inriktning mot bakgmnd av de krav banklagstiftningen uppstäUer. Enligt fullmäktiges uppfattning bör nu föreliggande möjligheter till behovsprövning vid banketableringar utmönstras ur denna lagstiftning, vilket närmare har utvecklats i KMK-remissen.

Vidare bör likartade krav ifråga om verksamhetens inriktning och inne
håll stäUas på utländska filialer som på svenska banker. Rapporteringsskyl
digheten gentemot bankinspektionen och riksbanken bör likaså vara den
samma. Utgångspunkten är att svensk rätt gäller för filialens aktiviteter i
Sverige. Några formella krav på bredd och aUsidighet bör härvid inte
komma ifråga. Banker och bankfilialer måste vara beredda att motta inlå
ning på räkning från allmänheten men bör i övrigt kunna välja strategier
under ett betydande mått av frihet och oberoende på marknaden. Detta 166

gäller både ifråga om altemativa verksamhetsfält och altemativa organisa- Prop. 1989/90:116
tionslösningar. Bilaga 3

Det förefaller naturligt att betrakta den utländska bankens rörelse i Sverige som en enhet, på det sätt som arbetsgmppen föreslår. Tillstånd bör kunna lämnas till att parallellt driva såväl dotterbank som filial, fömtsatt att intriktning och rollfördelning kan klargöras på ett tillfredställande sätt. Uppfattningen att "endast när det framstår som motiverat av organisatoriska eller andra skäl" bör tillstånd ges för båda etableringsformema parallellt anser fullmäktige vara onödigt inskränkande. Det torde räcka att i förarbetena till förslaget klart markeras att verksamhetema inte skall sammanfalla i en eventuell filial respektive dotterbank.

I några avseenden kommer reglering och tillsyn att se annorlunda ut för utländska filialer jämfört med svenska banker. Detta gäller exempelvis beträffande kapitaltäckningen där hemlandets regler och övervakning bildar gmnd för de utländska filialerna; Enligt gmppens förslag skall filialema i fråga inte heller behöva redovisa något avskiU kapital som bas för den svenska verksamheten. Fullmäktige tillstyrker förslagen i dessa avseenden.

Ett ytterligare område där vissa olikheter vis-a-vis dotterbanker och övriga svenska banker framträder gäller frågan om eventuella upplåningsmöjligheter i riksbanken (för tiUfalligt likviditetsbehov). Enligt riksbankslagen kan sådana lån bara lämnas till svenska bankinstitut och någon utvidning av denna krets föreslås inte. Fullmäktige delar också här gmppens synsätt och tillstyrker förslaget. Detta ställningstagande kan för övrigt kopplas till frågan om kapitalbasens definition och avsaknaden av en avskild kapitalbas i den utländska filialen. Om etablering i stället sker i form av en dotterbank i Sverige föreligger inte motsvarande hinder för direkt upplåning i riksbanken.

Arbetsgmppen behandlar även vissa valutatekniska frågor som sammanhänger med de utländska bankfilialernas inträde på den svenska marknaden. Filialema skall bl a kunna fungera som valutabanker och då fylla en kontrollfunktion när det gäller betalningstrafiken över gränsema. Av betydelse i detta sammanhang är att valutabanksrollen innefattar en speciell och klart avgränsad form av myndighetsutövning. Valutabankema prövar olika betalningar med ledning av kundemas uppgifter. Om godkännande inte kan lämnas av valutabanken själv måste banken hänvisa kunden vidare till riksbanken. Fullmäktige delar den slutsats som kommer till uttryck i arbetsgmppens rapport att denna kontrollfunktion kan överlåtas till utländska banker, med tillstånd att driva rörelse i Sverige. Filialer kan därmed enligt fullmäktiges uppfattning fungera i rollen som valutabank.

FuUmäktige har heller inget att erinra mot den del av förslaget som rör riksbankems rätt att sätta limiter för valutapositionernas storlek. Rekommendationen är att riksbanken tillämpar den modell som hittills gällt för utlandsägda dotterbanker och som bl a beaktar bankernas fömtsättningar att driva handel med valutor och deras roll på valutamarknaden. Även här bör den utländska bankens rörelse betraktas som en enhet, i de fall rörelsen drivs under skilda etableringsformer.

167

9. Riksgäldskontoret Prop. 1989/90:116

Bilaga 3 Riksgäldskontoret har fn svenska banker och fondkommissionsbolag som

återförsäljare av bl a statsskuldväxlar och riksobligationer. Vid försäljning

av värdepapper i stora belopp till återförsäljama är det av vikt att dessa har

god kreditvärdighet och goda administrativa mtiner. Att så är fallet borgar

bankinspektionens tillsyn för.

Avvecklingen av valutaregleringen kommer att leda till en intemationalisering av svensk kreditmarknad. Riksgäldskontoret kommer dock att även framöver enbart ha i Sverige verksamma banker och fondkommissionsbolag som återförsäljare. I den mån utländska filialer etableras i Sverige får kontoret överväga humvida sådana skall kunna antagas som återförsäljare av statsskuldväxlar och riksobligationer.

Kontoret har uppmärksammat att filialemas kapitaltäckningssregler skall vara de som gäller i hemlandet. Fullmäktige fömtsätter härvidlag att bankinspektionens tillsyn och regeringens tillstånd borgar för att någon osund konkurrens i kapitaltäckningsregler ej uppstår. Fullmäktigetillstyrkerunder nu angivna fömtsättningar gmppens förslag.

10. Näringsfrihetsombudsmannen

Redan i sitt remissyttrande år 1986 över en framställning från Svenska Bankföreningen om möjlighet för svenska banker att etablera filialer utomlands fömtskickade NO att om en sådan möjlighet infördes borde på sikt övervägas om inte utländska banker skulle ges motsvarande valfrihet beträffande etableringsform i Sverige. Med hänsyn till att utländska banker då nyligen hade fått möjlighet att etablera sig i Sverige, men enbart via dotterbanker, och att utvecklingen därför kunde behöva avvaktas godtog NO den olikhet i konkurrensfömtsättningar i etableringshänseende som kom att gälla mellan utgående och ingående filialetableringar.

Utvecklingen härefter gör det nu angeläget att denna olikhet tas bort. Som framgår av förslaget har de utlandsägda bankerna tagit små andelar av den svenska kreditmarknaden. En möjlighet till filialetablering med de kostnads- och verksamhetsbetingade fördelar som denna etableringsform innebär jämfört med dotterbank skulle troligen öka konkurrenstrycket från utländska banker på den svenska marknaden. Detta finner NO angeläget mot bakgmnd av den i pricip oligopolistiska konkurrensstituation som råder på den svenska bankmarknaden. Utvecklingen inom EG och den uttryckliga strävan från svensk sida till närmare samarbete med EG innefattande harmonisering till lagstiftningen bl a på kreditmarknadsområdet, t ex ifråga om etableringsregler, gör det i hög grad motiverat och angeläget att tillåta även ingående filialetableringar.

NO tillstyrker mot denna bakgmnd förslaget att utländska bankfilialer skall tillåtas etablera sig på den svenska kreditmarknaden.

NO instämmer också i att målsättningen bör vara att de utländska bank
filialerna i princip skall ha samma rättigheter och skyldigheter som svenska
banker för att kunna verka på lika villkor. NO anser att bankfilialgmppens
förslag i olika delar i aUt väsentligt lever upp till målsättningen om konkur- 168

rensneutralitet. NO finner därför inte anledning att detaljerat kommentera Prop. 1989/90:116
förslagets alla olika delar. Bilaga 3

I ett avseende kommer emellertid en ny olikhet i konkurrensfömtsättningar att uppstå. Gmppen föreslår att de utländska filialema inte skall få någon upplåningsrätt i riksbanken när behov föreligger att utjämna tillfälliga obalanser i likviditetsströmmama. Genomgången av intemationella förhållanden visar enligt NOs uppfattning snarast på att en sådan upplåningsmöjlighet är vanligt förekommande. Endast i England, med en från andra länder helt avvikande organisation, saknas sådan möjlighet enligt genomgången. Även om det i några länder föreligger krav på de utländska filialema att ha ett avskilt eget kapital, vilket gmppen inte finner behov av för svensk del, anser NO att några bärande skäl inte anförts för en diskriminering av utländska filialer ifråga om upplåningsmöjlighet i riksbanken. En sådan upplåningsrätt för filialema bör därför föreligga på jämförbara villkor som för svenska banker och utlandsägda dotterbanker.

Vad gäller frågan om vilken verksamhet som filialema skall bedriva vill NO hänvisa till sitt i april 1989 avgivna remissyttrande över kreditmarknadskommitténs slutbetänkande. I yttrandet har NO bl a utvecklat varför krav inte bör ställas på bankema att bedriva bred verksamhet. Inte heller bör krav ställas på att inlåning från allmänheten eller utlåning måste ingå i banks verksamhet. NO instämmer dock i att samma krav ifråga om verksamhetens bredd m m bör ställas på såväl utländska som de svenska bankema.

NO finner inte anledning att invända mot den lagtekniska lösningen innebärande att bankrörelselagen i vissa delar tillämpas på filialema och att i övrigt reglema i lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket i vissa delar får ligga till gmnd för regleringen.

NO motsätter sig inte förslaget att även utländska filialetableringar skall kräva tiUstånd. Förslaget innebär att samma nyttorekvisit som vid oktrojprövning av banker skall gälla, dock med den tilläggande förklaringen att för de ingående filialetableringama bör ingen behovsprövning göras. NO har i flera andra remissyttranden, senast över KMKs slutbetänkande, utvecklat varför behovsprincipen vid oktrojprövningen bör slopas. NO finner inte skäl att upprepa dessa synpunkter men konstaterar att förslaget att för ingående filialetableringar tillämpa ett nyttorekvisit utan behovsprövning visar på det orimliga i att över huvud taget behålla behovsprövningen vid banketablering.

11. Svenska Bankföreningen

AUmänt

Enligt bankföreningen har frågan om utländska bankfilialetableringar i Sve
rige fått en i stort sett tillfredsställande lösning i det förslag som arbetsgmp
pen lägger fram. Bankföreningen kan därför tillstyrka att detta genomförs i
sina huvuddrag. Föreningen begränsar sig i det följande tiU att kommentera
några av de frågor som arbetsgmppen behandlat och beträffande vilka för
eningen föreslår vissa tiUägg eUer ändringar i den kommande lagstiftningen. 169

Valutafrågor Prop. 1989/90:116

Arbetsgmppen har rekommenderat att filialemas valutalimiter sätts på un- *>"3gä 3 gefärligen den nivå som motsvarande utlandsägd svensk dotterbanks limit för närvarande ligger på. Av promemorian framgår att det skall vara möjligt för den utländska banken att ha såväl en dotterbank som en filial i Sverige. Gmppen har emellertid inte behandlat frågan om hur valutalimiten skall bestämmas i det fall, att den utländska banken öppnar både dotterbank och filial i Sverige. Den enda ledning man här kan få av promemorian är uttalandet att verksamhetema i banken och filialen inte får sammanfalla. Enligt föreningen bör tillstånd till valutahandel meddelas endast i endera av de två verksamhetema. Limiterna för filialer bör bestämmas från fall till fall med beaktande av omfattningen av filialens kundrelaterade valutarörelse; detta innebär att det kan bli anledning att vid behov ändra limiten allteftersom filialens rörelse utvecklas.

Kreditpolitiska frågor

Arbetsgmppen föreslår att utländsk bankfilial inte skall ha möjlighet att låna i riksbanken på sätt föreskrivs i 18 § riksbankslagen. Bankföreningen kan godta en sådan ordning. Begränsningen i filialemas upplåningsrätt bör emellertid inte träffa de transaktioner som förekommer i samband med s k repor utan endast den upplåningsrätt som således följer av 18 § riksbankslagen. Detta bör klart framgå av den blivande lagstiftningen.

Bankverksamheten

Arbetsgmppen uttalar i promemorian att samma krav i fråga om verksamhetens bred bör ställas på de utländska bankfilialema som på de svenska bankema. Om en utländsk bank får tillstånd att ha både en dotterbank och en filial i Sverige bör enligt gmppen av verksamhetsplanen klart framgå vilken verksamhet som skall bedrivas i dotterbanken respektive i filialen. I de fall en utländsk bank har båda dessa former av bankverksamhet är det alltså inte möjligt att upprätthålla kravet på bredd i verksamheten i såväl filialen som dotterbanken. Att det s k breddkravet inte bör gälla i ett fall som detta bör likaledes framgå av den blivande lagstiftningen.

Tillsynsfrågor

Arbetsgmppen anser att 7 kap bankrörelselagen (BRL), som behandlar till
synen, skall tillämpas på utländska filialer i den utsträckning det är möjligt.
Gmppen föreslår också en särskild regel om ingripanden mot filialer som
inte följer gällande svenska regler. Att BRL:s tillsynsbestämmelser inte blir
gällande fullt ut sägs hänga samman med det s k Basel-konkordatet, enligt
vilket det primära tillsynsansvaret för en utländsk filial i Sverige skall åvila
hemlandets tillsynsorgan. Även EG arbetar med hemlandstillsyn som ut
gångspunkt. Enligt bankföreningen framgår inte klart av motiven och de
föreslagna lagändringama om samtliga de sanktionsmöjligheter som före- 170

skrivs i 7 kap BRL skall kunna tillämpas på en utländsk bankfilial eller om Prop. 1989/90:116 den enda sanktion som inspektionen härvid skaU kunna tillgripa är den som Bilaga 3 anges i den föreslagna 7 kap 9a § BRL. Enligt föreningen bör inspektionen ha ett större spelmm i fråga om sanktioner än att påfordra indragning av filialens tillstånd. Samtliga de sanktioner som finns i 7 kap BRL bör enligt föreningen kunna tillgripas gentemot filialen.

Etableringsrätten

Enligt arbetsgmppen bör en utländsk bank tillåtas att etablera både dotterbank och filial "endast när det framstår som motiverat av organisatoriska eller andra skäl". Enligt föreningen kan den angivna fömtsättningen för s k dubbelt tillstånd medföra en alltför skönsmässig bedömning. Föreningen förordar i stället att en utländsk bank aUtid skall ha rätt att etablera de bägge verksamhetsformerna så snart de krav som enligt lagstiftningen ställs för var och en av dem uppfylls.

Filialens ledning

I promemorian sägs att en särskild verkstäUande direktör skall förestå en filial. Däremot berörs inte frågan hur man ska förfara i detta avseende om den utlänska banken har flera avdelningskontor i Sverige. I promemorian sägs bara att verksamheten i sådant fall skall ses som en enhet. Som bankföreningen har uppfattat frågan blir det, när flera avdelningskontor inrättas, närmast frågan om filial tiU filial vilket i sig skulle innebära att endast ett av avdelningskontoren behöver förestås av en verkställande direktör. Denna fråga bör klarläggas i den kommande lagstiftningen. Därvid bör också beröras frågan om hur bokföringsskyldigheten och inkomstbeskattningen skall fullgöras då flera avdelningskontor finns.

Kapitaltäckning i filial

Enligt föreningen är det oklart vad som skall gälla beträffande kapitaltäckning i filial. I promemorian finns motstridiga uttalanden:

- På sid 82 sägs om särskilt filialkapital att kaptialbasen bör utgöras av koncemens kapitalbas. Bankföreningen delar detta synsät.

- På sid 20 och 99 sägs att hemlandets kapitaltäckningsregler skall gälla för de utländska filialema. Här måste gmppen avse att filialen naturligtvis skall ingå när hemlandets kapitaltäckningsregler tillämpas av hemlandets tillsynsmyndighet för hela den utländska huvudbanken/koncemen.

- På sid 83 sägs att tillsynsmyndighetema i Sverige och hemlandet "har att kontrollera att filialens affärer är sådana att de inte kommer i konflikt med vare sig kapitaltäckningsregler eller enhandskreditbestämmelser i Sverige eller i hemlandet". Bankföreningen vill påpeka att eftersom en filial inte skall ha något eget kaptial, kan bankinspektionen inte kontrollera att "filialens affärer" inte kommer i konflikt med svenska regler om kapitaltäckning

och enhandskrediter. Menar då gmppen att bankinspektionen skall kontrol- 171

lera att den utländska huvudbankens/koncemens kaptialtäckning och en- Prop. 1989/90:116 handskrediter inte kommer i konflikt med svenska regler - fömtom att Bilaga 3 tillsynsmyndigheten i hemlandet kontrollerar att huvudbankens/koncernens total verksamhet inte strider mot hemlandet regler? Detta förefaller inte lämpligt.

Av ovanstående framgår att ett klarläggande behövs.

Vidare sägs på sid 99 att för bankfilialer från länder som inte tilllhör vare sig 10-gmppen eller EG krav bör ställas på att deras kapitaltäckning - beräknad på koncem skall uppfylla den minimistandard som Cooke-kommitténs regler innebär. Om detta villkor inte uppfyUs bör enligt arbetsgmppen tillstånd till etablering inte lämnas eller tillståndet dras in om etablering redan skett. Enligt bankföreningen vore det orimligt om högst tillfälliga stömingar i koncemens kapitaltäckning skulle medföra att ett filialtillstånd måste dras in. Det bör vara tillfyllest att i motiven anges att möljlighet skall finnas att i ett sådant läge dra in tillståndet. Av skrivningen framgår inte heUer om filialens hemland skall ha en lagstiftning som uppfyller minimistandarden för Cooke-kommitténs regler eller om det är koncemens faktiska kapitaltäckning som åsyftas. Ett klargörande av vad som här avses är nödvändigt.

AUmänna råd

Arbetsgmppen föreslår att bankinspektionen skall ha rätt att utfärda allmänna råd för den utländska bankfilialens tillämpning av rörelsereglema i bankrörelselagen. En sådan rätt torde föreligga utan särskilda regler härom. Det förtjänar att påpekas att ett frångående av sådant råd skulle - om det strider mot en sund ut veckling a v bankverksamheten enligt kreditmarknadskommitténs förslag till ändringar i 7 kap BRL i princip kunna medföra en skriftlig erinran och föreläggande om rättelse från bankinspektionens sida. När det gäller utländska filialer har emellertid såvitt framgår av promemorian inte föreslagits att dessa sanktionsmöjligheter skall kunna tillämpas på de utländska bankfilialema. Ett allmänt råd, som inte på något sätt kan följas upp med någon sanktion, riskerar att bli verkningslöst. Detta talar ytteriigare för att de nyss angivna sanktionema skall kunna tillämpas också på filialema (jfr vad som sägs under avsnittet tillsynsfrågor).

Lagtekniska frågor

1 kap 4 § bankrörelselagen

Av bestämmelsema i 1 § lagen (1968:555) om rätt för utlänning och ut
ländskt företag att idka näring här i riket framgår att utländskt företag utöver
bestämmelsema i den lagen är underkastade de föreskrifter som enligt andra
författningar gäller för näringsverksamhet här i riket. Arbetsgmppen har i
förtydligande syfte gjort en hänvisning i I kap 4 § bankrörelselagen till
bestämmelsema i BRL vilka sägs skola tillämpas på filial i tillämpliga delar. 172

Enligt bankföreningen innebär orden "i tillämpliga delar" en begränsning Prop. 1989/90:116 av möjligheten att tillämpa BRL på filial, i vart fall i förhållande till huvud- Bilaga 3 stadgandet i 1 § 1968 års lag. Med den valda regleringen bör man i vart fall i motiven klargöra vilka bestämmelser i lagstiftningen om näringsverksamhet som inte skall tillämpas på utländska bankfilialer. Vidare bör av lagen klart framgå t ex vilket lands kapitaltäckningsbestämmelser som skaU gälla för filialen.

19 § lagen om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket

Arbetsgmppen har föreslagit ett tillägg i 19 § mbricerade lag som innebär att bankinspektionen får beträffande filial till utländskt bankföretag "medge undantag som om särskilda skäl föreligger". Det framgår emellertid inte av lagtexten från vilka bestämmelser undantag kan medges. Det föreslagna tillägget bör utformas på ett mer klargörande sätt.

Den lagtekniska lösningen

Den lagtekniska lösning som förslaget har fått innebär att hänvisningar görs till den av kreditmarknadskommittén föreslagna kaptialmarknadslagen. Enligt vad bankföreningen är bekant kommer en sådan lag inte att kunna införas förrän tidigast under år 1991. Om man således önskar en snabb lösning av filialfrågan bör reformen istället genomföras genom ändringar i befintlig lagstiftning.

12. Svenska sparbanksföreningen

Sparbanksföreningen tillstyrker förslaget. Det är enligt föreningens mening ett nödvändigt led i den pågående internationaliseringen av kreditmarknaden att utländska banker skall kunna ha möjlighet att bedriva verksamhet här i landet, inte endast i dotterbolagsform utan även genom filialer. Särskilt med hänsyn till den pågående harmoniseringen inom EG och intresset hos svenska kreditinstitut att ha möjlighet att verka i EG-området är det av vikt att den svenska kreditmarknaden öppnas för utländska filialetableringar.

Sparbanksföreningen anser det var ytterst angeläget att den föreslagna lagstiftningen inte ges sådan utformning att svenska kreditinstitut av reciprocitetsskäl får svårigheter att bedriva filialverksamhet utomlands. Såvitt Sparbanksföreningen kan finna genom tillgängligt material, bl a föreliggande förslag till ett andra banksamordningsdirektiv, saknas anledning räkna med att arbetsgmppens förslag skall ge upphov till några sådana problem.

Sparbanksföreningen instämmer således i arbetsgmppens bedömning att principen om likabehandling bör ligga till gmnd för regler om ingående filialetableringar i Sverige. Detta betyder att de regler i banklagstiftningen som gäller för svenska kreditinstitut i princip även skall vara tillämpliga på utländska filialer.

Det är enligt Sparbanksföreningens mening angeläget att svenska och
utländska kreditinstitut får möjlighet att verka under så konkurrensneutrala 173

betingelser som möjligt. Arbetsgmppens bedömningar och förslag rörande Prop. 1989/90:116 tillämpligheten av enskilda regler i bankrörelselagen och annan lagstiftning Bilaga 3 på utländska filialetableringar ter sig väl förenliga med syftet att uppnå största möjliga konkurrensneutralitet. Sparbanksföreningen har således inget att invända i dessa avseenden.

När det gäller utgående filialverksamhet, dvs svenska kreditinstituts möjligheter att öppna filial utomlands, kan sedan en tid tillbaka svenska bankaktiebolag få tillstånd till sådan etablering. Bl a sparbanker saknar dock denna möjlighet. Sparbanksföreningen har tidigare, i yttrandet den 5 april 1989 över Kreditmarknadskommitténs slutbetänkande, påpekat detta och hemställt att också sparbank skall få etablera filial i utlandet. Det är av konkurrensneutralitetsskäl angeläget att banklagstiftningen inte diskriminerar vissa associationsformer på kreditmarknaden. Sparbanksföreningen anser därför alltjämt att även sparbanker skall ges samma formella möjligheter som bankaktiebolag att få tillstånd till utländska filialetableringar.

13. Svenska Föreningsbankers Förbund

Skillnaden i regelverken för utlandsägda svenska banker och utländska bankfilialer kan vara ett incitament till banker i uUandet att etablera såväl dotterbank som filial i Sverige. Om så skulle bli fallet vill förbundet betona vikten av att klar åtskillnad i alla avseenden görs mellan de båda företagen.

Det intemationella regleverket har inte tagit slutlig form i aUa delar på detta område. Enligt förbundets mening har arbetsgmppen i de här exemplifierade fallen och i övrigt kommit fram till lämpliga avvägningar.

För svenska banker föreligger redan möjligheten att efter tillstånd av regeringen öppna en filial utomlands. Mot denna bakgmnd och i beaktande av vad förbundet ovan anfört om det för utländska bankfilialer föreslagna regelverket tillstyrket förbundet arbetsgmppens förslag inklusive de tiU förslagen hörande förslagen till ändringar i gällande lag.

Föreningsbankernas Bank, som tagit del av bankfilialgmppens förslag, ansluter sig till förbundets yttrande.

14. Svenska Skeppshypotekskassan

Kassan har sålunda redan i dagsläget fullt effektiv konkurrens från såväl svenska som utländska banker och andra kreditinrättningar. Denna konkurrensbild skulle icke påverkas annat än möjligen helt marginellt av att vissa av de utländska kreditgivarna fick möjlighet att upprätta inte bara dotterföretag utan också filialer i Sverige.

Kassan kan därför icke se egentliga nackdelar vare sig för egen del eller för
låntagarnas/rederiföretagens del av den föreslagna möjligheten för ut
ländska banker och finansföretag att öppna filial i Sverige. Utifrån de all
männa strävandena mot ökad internationalisering, liberalisering och an
passning till omväridens regelsystem talar starka principiella skäl för att
medge filialetablering i Sverige. 174

Kassan tillstyrker därför Bankfilialgmppens förslag. Prop. 1989/90:116

De mera administrativa och banktekniska begränsningar och villkor som JmäSä 3 därvid enligt Gmppens förslag bör gäUa för sådan verksamhet ur bl a soliditets- och tillsynssynpunkt anser sig Kassan icke ha kompetens att göra några konkreta uttalanden om.

15. Finansbolagens Förening

Föreningen, som inte har några invändningar mot förslagen såvitt avser banker, begränsar sitt yttrande till att avse situationen för finansbolag/kreditmarknadsbolag.

Det principiella förbudet mot utländskt ägande av finansbolag bör enligt föreningens mening upphävas i sambandmed att filialfrågan löses. Det finns ingen anledning att avvakta en eventuell proposition rörande KMK:s förslag till kapitalmarknadslag, särskilt som det framstår som osäkert om en samlad sådan proposition överhuvudtaget är att vänta. I sak finns det ingen anledning att beskära möjligheten till utländskt ägande av finansbolag när motsvarande möjighet finns på banksidan, låt vara begränsad.

I promemorian anförs (s 120) att någon formell prövning av dotterbolagsetablering utomlands från t ex ett svenskt finansbolags sida inte har förekommit. Detta är naturligtvis riktigt och utgående etableringar har först i efterhand anmälts till bankinspektionen. Det bör dock påpekas att riksbanken inom ramen för valutaregleringen utövat en effektiv kontroll över dotterbolagens verksamhet genom att föreskriva att kreditportföljen måste ha en viss andel "svenskrelaterade" krediter. Denna regel har i praktiken uppfattats som en begränsande omständighet inför beslut om utlandsetable-ringar. Det är föreningens förhoppning att kravet på "svenskrelatering" försvinner när valutaregleringen nu upphävs i övrigt.

16. Svenska Fondhandlareföreningen

Fondhandlareföreningen instämmer i stort i det förslag arbetsgmppen lägger fram.

Fondhandlareföreningen vill också understryka att utländska filialers verksamhet i Sverige i regelhänseende måste behandlas i likhet med vad som gäller för motsvarande svenska verksamheter.

17. Stockholms Fondbörs

Börsstyrelsen tillstyrker det framlagda förslaget.

Inom börsstyrelsen har diskuterats att ersätta den föreslagna behovspröv
ningen i 1 kap 4 § lagen om ändring i bankrörelselagen med en skadepröv
ning. En sådan kan dock inte komma i fråga endast för utländska bankers
filialer utan får övervägas i samband med en eventuell förändring av vill
koren för bedrivande av bankverksamhet i allmänhet. 175

18. Landsorganisationen i Sverige Prop. 1989/90:116

Bilaga 3 Genom sitt yttrande över kreditmarknadskommitténs betänkande har LO i

allt väsentligt tagit ställning till bankfilialgmppens förslag i mbricerade departementspromemoria. LO förordade där att rätt skulle ges till etablering av utländska bankfilialer i Sverige. Den närmare motiveringen för ställningstagandet framgår av yttrandet. LO har beträffande de speciella regler och villkor som bankfilialgmppen föreslår inget att invända.

19. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)

TCO tillstyrker förslaget om rätt för utländska banker att öppna filial i Sverige. Ett beslut bör emellertid dröja till fullständig klarhet råder om vilka regler som Europeiska Gemenskapen (EG) kommer att stanna vid.

TCO vill emellertid speciellt framhålla vad arbetsgmppen föreslår beträffande tillstånd, nämligen att detta skall ges av regeringen i varje enskilt fall. TCO anser att regeringen liksom idag, då det gäller utländska dotterbanker, även fortsättningsvis bör göra en behovsprövning i varje enskilt fall innan tillstånd lämnas.

Arbetsgmppen föreslår att likabehandlingsregler skall gälla för filials kapitaltäckning. Detta medför att tillsynen för solvens kommer att åvila hemlandets tillsynsmyndighet, och att hemlandets kapitaUäckningsregler bör gälla för filial till utländsk bank. TCO vill i detta sammanhang peka på nödvändigheten av öppen information från filialens sida om vad dessa regler innebär både i klartext och i jämförelse med svenska kapitaltäckningsregler.

EG-reglema om tiUsyn fömtsätter hemlandskontroU av filialer. När så erfordras skaU samarbete ske med tillsynsmyndighet i det land där verksamheten bedrivs. TCO anser det viktigt ur konkurrensneutralitetssynpunkt och så länge vi har en nationell lagstiftning om tillsyn, att svenska myndigheter har möjlighet till insyn och kontroll även av utländska bankers filialer i Sverige.

20. Svenska Bankmannaförbundet

Svenska Bankmannaförbundet anser, att det är en naturlig konsekvens av svenska bankers internationalisering och den integration som sker på det finansiella området att utländska banker ges möjlighet att etablera filialbank i Sverige. Så långt möjligt bör därvid konkurrensneutrala fömtsättningar föreligga mellan svenska banker och utländska bankers filialer.

Förbundet vill i detta sammanhang särskilt understryka att samma krav ifråga om verksamhetens bredd bör ställas på de utländska bankfilialema som på de svenska bankema. En bedömning av detta sker lämpligen genom prövning av verksamhetsplan vid tillståndsprövningen och kontinuerligt efter etableringen av bankinspektionen. Bankinspektionen bör f ö i detta och andra fall kunna använda alla de sanktioner som kan tiUämpas för svenska banker.

1 motsats till vad som framförs i Bankfilialgmppens förslag (sid 78) anser
Bankmannaförbundet att en behovsprövning måste ske på samma sätt som 176

för svenska banker och utländska dotterbanker. En annan ordning står i Prop. 1989/90:116 strid med gällande och även av KMK föreslaget nyttokriterium som inne- Bilaga 3 håller en behovsbedömning.

21. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF)

Enligt SAF:s mening är det mycket väsentligt för företagen och andra bankkunder att ökad konkurrens kan åstadkommas på den svenska marknaden för kredit och annan bankservice, bl a genom ett växande utbud från utländska bankers sida. Övergång från dotterbank till filialbank ger, enligt vad arbetsgmppen påpekar, väsentligt ökat kreditutrymme genom att den sk enhandskreditregeln inte påverkar en filial på samma sätt som nu sker med en dotterbank. Filialen arbetar med hela den utländska bankens kapitalbas som gmnd, vilket också ger ett större expansionsutrymme. Upplåningsvillkoren kan förbättras genom att lån direkt till utländska banker framstår som ett säkrare altemativ för placerarna. Filialalternativet medför dessutom enligt arbetsgmppen något lägre kostnader än en dotterbank. SAF anser att man med hänsyn till dessa fördelar för bankfilialen i jämförelse med dot-terbanksformen bör kunna hysa förhoppningen att den utländska bankfilial verksamheten så småningom växer till ett betydande inslag på den svenska kreditmarknaden. Kunderna bör dra nytta av detta ökade konkurrenstryck genom bättre priser och prestanda på olika typer av banktjänster, inte minst i anslutning till internationella affärstransaktioner. SAF tillstyrker därför i princip förslaget att utländska banker skall kunna öppna filial i Sverige.

Enligt arbetsgmppens förslag bör, liksom för svenska bankers filialetablering i utlandet, tillstånd krävas för en utländsk bank som önskar etablera en filial här i riket. Fömtsättningen för tillstånd bör vara att regeringen finner att ändamålet med filialen kan anses vara till nytta för bankväsendet eller det allmänna. Rekvisitet är detsamma som gäUer för beviljandet av oktroj för bank. Frågan om vilket rekvisit som i fortsättningen bör väljas för oktrojprövningen resp prövningen av in-resp utgående filialetableringar bör enligt arbetsgmppens mening tas upp i samband med beredningen av kreditmarknadskommitténs betänkande.

SAF anser att en marknad för varor eller tjänster i princip fungerar effek
tivare ju mindre inslag den har av offentlig eller annan reglering av köparnas
och säljarnas beteende. Föreningen konstaterar därför med tillfredsställelse
att strävan efter att avreglera och förenkla bestämmelse, bl a genom inter
nationell harmonisering, för att nå ökad effektivitet och tillväxt, är på stark
frammarsch inte minst inom det västeuropeiska integrationsarbetet. Man
försöker eliminera de hinder som finns för internationell handel och pro
duktionsfaktoremas rörelsefrihet. Administrativa kontroller t ex i form av
tillståndsprövning från nationeUa myndigheters sida, tas bort eller mjukas
upp. Härmed åstadkoms bl a en konkurrensfrämjande sänkning av etable-
ringströsklar för nya verksamheter. Även på det finansiella området (valuta-
och kreditmarknader m m) sker en omprövning av regler och administrativa
kontroller. Mot den bakgmnden vill SAF ifrågasätta att arbetsgmppen utan 177

12 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

närmare analys och överväganden slår fast att det behövs ett tillståndsför- Prop. 1989/90:116
farande för ingående bankfilialer. Bilaga 3

Den nuvarande EG-regleringen ger enligt arbetsgmppen inte tillräckliga skäl för att Sverige nu skulle avstå från tillståndsprövning av filialer till utländska banker. Arbetsgmppen menar att frågan om villkoren för utländska bankers filialetableringar i Sverige bör tas upp sedan EG tagit slutlig ställning till förslaget om ett andra banksamordningsdirektiv. I det sammanhanget bör enligt gmppen kunna övervägas vilka fömtsättningar som finns för en överenskommelse om ömsesidig rätt till fri filialetablering i Sverige och EG-området.

Enligt SAF:s bedömning torde OECD:s kapitalliberaliseringsstadga hindra Sverige att ingå överenskommelse med enbart EG om ömsesidig frihet för filialetablering, så länge som vi inte har åtminstone en tullunion med EG. Det torde komma att dröja åtskilliga år innan Sverige eventuellt har sådana relationer med EG att dess medlemsländer kan behandlas förmånligt och övriga medlemmar av OECD diskrimineras i fråga om kapitalrörelser och etablering. För att uppnå överenskommelse med EG av nyss nämnda innebörd torde aUtså krävas att även övriga OECD-länder ges etableringsfrihet för bankfilialer i Sverige. Denna fråga borde enligt SAF:s mening ha analyserats närmare av arbetsgmppen.

SAF föreslår att statsmaktema så snart som möjligt utreder möjigheten att ge utländska banker en fri etableringsrätt på den svenska kreditmarknaden. I stället för en formell tillståndsprövning skulle man t ex kunna ha ordningen att den bank som vill etablera sig, och som auktoriserats av hemlandets myndigheter, anmäler detta till svenska tillsynsmyndigheter för att möjliggöra tillsyn av att den följer bankrörelselagen m fl bestämmelser.

Införandet av en fri etableringsrätt kan föregås av förhandlingar med och i internationella organ (främst OECD) med syftet att uppnå intemationella överenskommelser om ömsesidighet. Men även ett ensidigt svenskt upphävande av tillståndsplikten är en strategi som enligt SAF:s mening inte bör betraktas som helt utesluten.

22. Industriförbundet Allmänt

För svensk industri är det välkommet med den ökade konkurrens som etableringen av utländska företag inom den finansiella sektom i Sverige kan komma att medföra.

Utgångspunkten för bankfilialgmppens arbete har varit att utländska och svenska banker skall arbeta under så konkurrensneutrala villkor som möjligt. Förbundet har inget att invända mot denna princip, men drar inte i alla stycken samma slutsatser av den som gmppen gör. Svenska banker arbetar i vissa avseenden under hårdare restriktioner än banker i en del EG-länder. Det naturliga är då att harmonisera det svenska regelverket med det inom EG. Inte att kringgärda de utländska bankernas filialer i Sverige med de mer restriktiva svenska reglema.

Industriförbundet utgår ifrån att Sverige kommer att träffa överenskom- 178

melse med EG om tillämpning av EGs regler med avseende på bankfilialer Prop. 1989/90:116 när dessa funnit en mer slutlig form. Förbundet fömtsätter att svenska regler Bilaga 3 för instituten på kreditmarknaden då också harmoniseras med EGs.

Valutatekniska och tillsynsmässiga frågor samt rörelseregler

Industriförbundet har inget att invända mot arbetsgmppens förslag till lösning av valutatekniska problem vid filialetablering.

När det gäller tillsynen föreslår arbetsgmppen en vidare redovisnings- och rapporteringsskyldighet än vad som har föreslagits gälla mellan EG-länderna. Inom EG skall ingen särskild redovisning för en filial kunna krävas. Industriförbundet fömtsätter en svensk anpassning till detta i samband med arbetet på att få tiU stånd överenskommelser med EG om ömsesidiga filialetableringar. Även beträffande frågan om fri filialetablering (utan särskilt tillstånd) fömtsätter förbundet en anpassning till EG så snart en sådan blir möjlig.

När det gäller rörelseregler för i Sverige verksamma bankfilialer har arbetsgmppens utgångspunkt varit att svensk rätt skall gälla för filialemas aktiviteter i Sverige. Enligt de föreslagna EG-reglerna skall banker och kreditinstitut inte var bundna av världlandets rörelseregler i den mån dessa innehåller förbud mot någon av de verksamheter som enligt EG skall hänföras till elementär bankrörelse. Svenska rörelseregler för banker är mer restriktiva än de som av EG hänförs till elementär bankrörelse. Detta gäller främst fastighetsleasing och möjligheter till begränsade aktieförvärv. Även här krävs enligt Industriförbundet en anpassning av svensk lagstiftning till den inom EG.

23. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Riksförbundet anser förslaget ligga väl i linje med den utveckling mot en internationellt öppnare marknad som förbundet i olika sammanhang uttalat sig för. Svenska lagar bör på alla områden visa en sådan öppenhet för internationell konkurrens att det även möjliggör svenska företags deltagande i denna på lika villkor. Utan att gå in på detaljer i förslaget är riksförbundet positivt till detsamma

24. Utländska Försäkringsbolags Förening

Föreningen finner det framlagda förslaget positivt och helt i linje med För
eningens inställning till en ökad internationell integration. Det finns också
anledning för Föreningen att tillskynda synpunkter i arbetsgruppens sam
manfattning som avser de utländska bankernas möjligheter att via sina
filialer i Sverige genom ökat konkurrens på sikt utvecklas till ett värdefullt
inslag på den svenska kreditmarknaden. 179

25. Stockholms Handelskammare Prop. 1989/90:116

Stockholms Handelskammare vill tillstyrka det förslag som bankfilialgmppen framlägger. Förslaget ligger väl i linje med de tankegångar som Stockholms Handelskammare tidigare framfört på detta område.

26. Föreningen Auktoriserade Revisorer FAR
FAR tillstyrker förslaget.

Motivering

FAR finner att förslaget helt stämmer med den allmänna utvecklingen mot större öppenhet vad avser det intemationella bankväsendet och svenskt näringsliv i allmänhet.

FAR har inga invändingar mot utformningen av reglema om tillstånd, rörelse, tillsyn m m.

FAR noterar att bankfilialema kommer att lyda under lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket, och att den lagens bestämmelser om egen bokföring, auktoriserad revisor och registrering av redovisningshandlingar kommer att gälla. Dessutom kommer bankinspektionen att kunna tillsätta en eller flera revisorer.

180

Ett bankaktiebolag får efter tillstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet. Sådant tillstånd skad lämnas om ändamålet kan anses vara tdl nytta för bankväsendet eller det allmänna. Bestämmelser om bankaktiebolags förvärv av aktie eller andel i utländskt bankföretagfinns i 2 kap. 6 § första stycket 1.

1 kap. 4§

Ett utländskt bankföretag får /. efter tillstånd av regeringen driva bankrörelse från avdelningskontor med självständig förvaltning (filial) eller

2. efter anmälan till bankinspektionen driva verksamhet, som huvudsakligen avser representation och förmedling av banktjänster, från kontor eller annat fast driftställe (representationskontor).

Ett bankaktiebolag får efter tiUstånd av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, bankinspektionen inrätta filial i utlandet.

Tillstånd till filialetablering enligt första stycket 1 och andra stycket skad lämnas om den planerade rörelsen kan antas komma att uppfylla kraven på en sund bankverksamhet. Bestämmelser om bankaktiebolags förvärv av aktier eller andelar i utländska bankföretagfinns i 2 kap. 6 § första stycket 1.

181

Ett bankaktiebolag, en sparbank eller en central föreningsbank som medverkar vid emission av aktierpå den aUmänna marknaden får förvärva aktier som ingår i emissionen men skall avyttra dessa så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektion medge att aktiema får innehas längre tid.

Ett bankaktiebolag, en sparbank, en central föreningsbank och ett utländskt bankföretag genom filial här i landet som medverkar vid emission av aktier på den allmänna marknaden får förvärva aktier som ingår i emissionen men skall avyttra dessa så snart det lämpligen kan ske och senast ett år efter förvärvet. Om särskilda skäl föreligger, kan bankinspektionen medge att aktierna får innehas längre tid.

6 kap.

2§

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen

/. i Sverige driver bankrörelse utan att vara berättigad till detta,

2. för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan tillstånd enligt 1 kap. 4 § drivs från ett kontor eller något annat fast driftställe i Sverige.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen i I kap. 5 § om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av aflarsrörelse använda ordet bank.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som uppsåtligen i Sverige driver bankrörelse utan att vara berättigad till detta.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot bestämmelsen i 1 kap. 5 § om förbud att i firma eller i övrigt vid beteckning av affärsrörelse använda ordet bank,

2. för ett utländskt bankföretags räkning förestår en verksamhet som utan anmälan enligt 1 kap. 4 § första stycket 2 drivs från ett representationskontor i Sverige,

3. bryter mot bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 3 kap. 2§

183

2 Förslag till Prop. 1989/90:116
Lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om bankaktiebolagslagen (1987:618) dels att 3 kap. 3 § skall upphöra att gälla,

dels att 2 kap. 3 §, 3 kap. 2 §, 4 kap. 8 § och 11 kap. 1 och 2 §§ skall ha följande lydelse, delsatt det i lagen skall föras in ett nytt kapitel, 12 kap., av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.
3§

Stiftama skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Om regeringen finner den plane- Regeringen skaU stadfästa bolags-

rade rörelsen vara nyttig för det all- ordningen och bevilja oktroj, om den

manna stadfäster regeringen bolags- planerade rörelsen kan antas

ordningen samt beviljar oktrojför en komma att uppfylla kraven på en

tid av högst tio år och därutöver till sund bankverksamhet,
det löpande räkenskapsårets slut.

3 kap.
2§

Aktier kan fritt överiåtas och för- Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följerav värvas om något annat inte följer av

3 § eller i övrigt av lag. 12 kap. eller i övrigt av lag.

Den som förvärvar aktier skad inom en månad anmäla detta tid bankinspektionen, om förvärvet medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

4 kap.

8§

Beslutet om nyemission eller en Beslutet om nyemission eller en
redogörelse för det väsentliga inne- redogörelse för det väsentliga inne
hållet i beslutet skall genast kungö- hållet i beslutet skall genast kungö
ras i Post- och Inrikes Tidningaroch ras i Post- och Inrikes Tidningar och
den eller de ortstidningar som sty- den eller de ortstidningar som sty
relsen bestämmer. Kungörs inte be- relsen bestämmer. Kungörs inte be
slutet i sin helhet, skall det i kungö- slutet i sin helhet, skall det i kungö
relsen lämnas uppgifter om var be- relsen lämnas uppgifter om var be
slutet hålls tillgängligt. I ett slutet hålls tillgängligt. I ett
bankaktiebolag som inte är avstäm- bankaktiebolag som inte är avstäm
ningsbolag krävs dock inte någon ningsbolag krävs dock inte någon °5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

kungörelse, om samtliga aktie- kungörelse, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den ägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om bolagsstämma som har beslutat om emissionen. Inte heller krävs någon emissionen. kungörelse när ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag har fattat beslut om ökning av aktiekapitalet.

År bolaget inte ett avstämningsbolag, skall beslutet om nyemission genast sändas till de aktieägare, vilkas postadresser är kända för bolaget, om aktieägama skall ha företrädesrätt att delta i emissionen. Detta gäller dock inte, om samtliga aktieägare har varit företrädda vid den bolagsstämma som har beslutat om emissionen.

11 kap. 1§

Enligt ett avtal om fusion kan ett bankaktiebolag (det överlåtande bolaget) gå upp i ett annat bankaktiebolag (det övertagande bolaget). En sådan fusion innebär att det överlåtande bolaget upplöses utan likvidation samt att dess tillgångar och skulder övertas av det övertagande bolaget. Avtalet skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i det överlåtande bolaget, om inte annat följer av 9 §. Fusion kan ske, trots att det överlåtande bolaget har trätt i likvidation. I ett sådant fall skall likvidationen avslutas när tillstånd enligt 4 § har registrerats.

Följande handlingar skall hållas tillgängliga för aktieägama under minst en vecka före den bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skaU behandlas samt läggas fram på stämman:

1. förslag till bolagsstämmans beslut,

2. fusionsavtalet, som skall ange fusionsvederlaget och gmndema för dess fördelning,

3. en redogörelse av styrelsen för de omständigheter som kan vara av vikt vid bedömningen av förslagets lämplighet för bolaget och insättama,

4. ett yttrande av revisorerna över styrelsens redogörelse enligt 3,

5. om årsredovisningen inte skaU behandlas på stämman, de handlingar som anges i 4 kap. 5 § första stycket 1-3,

Handlingarna skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress.

Ett avtal om fusion enligt första stycket får inte träffas mellan ett svenskägt bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag.

2§ Enligt ett avtal om fusion kan två eller flera bankaktiebolag (de överlåtande bolagen) förenas genom att bilda ett nytt bankaktiebolag (det övertagande bolaget). En sådan fusion innebär att de överlåtande bolagen upp-

186

Föreslagen lydelse

Nuvarande lydelse

löses utan likvidation samt att det övertagande bolaget övertar deras tillgångar och skulder mot aktiema i det övertagande bolaget. Avtalet skall för att bli giltigt godkännas av bolagsstämman i varie överlåtande bolag. Bestämmelsen i I § första stycket fjärde meningen skall tillämpas.

De handlingar som anges i 1 § andra stycket 1-5 skall upprättas för varie överlåtande bolag. De skall hållas tillgängliga för aktieägama i de överlåtande bolagen under minst en vecka före bolagsstämma vid vilken frågan om godkännande av fusionsavtalet skall behandlas. Handlingama skall genast sändas till de aktieägare som begär det och uppger sin postadress. Handlingama skall läggas fram på stämmoma.

Fusionsavtalet skaU innehålla ett förslag till bolagsordning för det övertagande bolaget och ange hur styrelse och revisorer skall utses. Om de överlåtande bolagen godkänner fusionsavtalet, skall de samtidigt i enlighet med avtalets bestämmelser utse styrelse och revisorer i det nya bolaget.

Etl avtal om fusion enligt första stycket får inte träffas mellan ett svenskägt bankaktiebolag och ett bankaktiebolag som är bildat av utländskt bankföretag.

12 kap. Bundna och fria aktier

1§

I bolagsordningen kan tas in förbehåU att aktier i bolaget inte får genom teckning eller överlåtelse förvärvas av aktiebolag eller andra sammanslutningar eller stiftelser eller av visst slag av aktiebolag eller annan sammanslutning eller stiftelse eller av andra än svenska medborgare. Sådana aktier kallas bundna aktier. Om inte alla aktier skall vara bundna, kallas övriga aktier fria aktier.

På den konstituerande stämman kan ändring av bolagsordningen i fråga om förbehåU enligt första stycket inte göras utan samtycke av de aktietecknare som berörs av ändringen.

Om en aktieägare, som enligt förbehållet inte genom teckning eller överlåtelse får förvärva bundna aktier, på något annat sätt har förvärvat en sådan aktie, hindrar förbehållet honom inte att vid ökning av aktiekapitalet utöva den företrädesrätt tid nya bundna aktier som är förenad med aktier enligt denna lag eller den vid förvärvet gällande bolagsordningen.

Prop. 1989/90:116 Bilaga 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Bilaga 4

2§

Avser förbehållet inte samtUga aktier, skall aktietecknare med rätt att förvärva endast fria aktier ange att hans teckning avser fria aktier. Har det belopp som skad betalas för aktie bestämts högre för fria aktier anför bundna skad andra aktieägare vid sin teckning ange det högsta antal fria aktier som de är beredda att förvärva.

Den företrädesrätt som vid ökning av aktiekapitalet förenas med fria aktier skaU avse nya fria aktier.

Vid ökning eller nedsättning av aktiekapitalet får förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet. Om på grund av detta hela antalet fria aktier som har tecknats med företrädesrätt vid nyemission inte kan ges ut, skall de fria aktierna fördelas mellan tecknarna iförhällande till det tecknade antalet och, i den mån detta inte kan ske, genom lottning. Om fler nya fria aktier ges ut än som tecknats med företrädesrätt, skaU överskottet på samma sätt fördelas bland dem som tecknat med . företrädesrätt på grund av bundna aktier, i den mån det kan ske utan att förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier ändras.

3§

Nid emission enligt 5 kap. skall iakttas att förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier inte ändras i strid med förbehållet, om den i emissionsvillkoren medgivna utbytes- eller teckningsrätten skulle utnyttjas helt.

Emissionskursen, utbyteskursen eller kursen vid nyteckning får bestämmas högre för skuldebrev där utbytes- eller teckningsrätten avser fria aktier anför andra skuldebrev.

Vid utbyte eller nyteckning ut
fördas bundna och fria aktier i enlig
het med vadsom anges i skuldebrevet
eller optionsbeviset. Den som endast
har rätt att förvärva fria aktier får
inte tilldelas bundna aktier. i oo

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Bilaga 4 Bestämmelserna i denna paragraf

tillämpas även på utfästelser som avses i 5 kap. 1 § sjätte stycket.

4§

I varje aktiebrev eller interimsbevis som avser bunden aktie skall anges att aktien är bunden.

I emissionsbevis skad anges om rätten till en ny aktie tillkommer aktieägaren på grund av bunden eller fri aktie. I konvertibeU skuldebrev, i skuldebrev förenat med optionsrätt tid nyteckning och i optionsbevis skall anges om utbytes- eller teckningsrätten avser bunden eller fri aktie.

I aktieboken skad för varje aktie anmärkas om den är bunden eller fri.

5§

Om antalet fria aktier har kommit att överstiga det enligt förbehållet medgivna antalet genom att aktier äv ett visst slag omvandlats till aktier av ett annat slag, genom att bundna aktier blivit ogiltiga eller genom att bundna aktier har blivit inlösta eller indragna i samband med nedsättning av aktiekapitalet, skall bolaget inom tre månader för registrering anmäla och visa att det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier återställts.

Om detta inte görs skad bankinspektionen förelägga bolaget att inom en månad komma in med anmälan och bevis. Om bolaget inte rättar sig efter föreläggandet, skad inspektionen göra anmälan tid rätten för bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

6§

Om antalet fria aktier efter re
gistrering kommit att överstiga det
enligt förbehållet medgivna antalet
sedan tiden för utbyte eller ny
teckning enligt 5 kap. gått ut, skad
bankinspektionen förelägga bolaget
att inom sex månader för re
gistrering anmäla och visa att det
tillåtna förhållandet mellan antalet
bundna och antalet fria aktier åter
ställts. Om bolaget inte rättar sig ef- .

1 o9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Bilaga 4

ter föreläggandet skad inspektionen

göra anmälan till rättenför bolagets försättande i likvidation och underrätta bolaget om detta.

Om bolaget har fått ett sådant föreläggande, får styrelsen inom ramen för bolagsordningens bestämmelser om aktiekapitalets storlek besluta om en sådan ökning av aktiekapitalet genom utgivande av nya bundna aktier mot betalning i pengar som behövsföratt det tillåtna förhållandet mellan antalet bundna och antalet fria aktier skall återställas. Styrelsen får därvid besluta om avvikelse från den företrädesrätt till teckning av nya aktier som annars tiUkommer förutvarande aktieägare. Full betalning för aktierna skall erläggas inom sådan tid att den i första stycket angivna tidsfristen kan iakttas. När fuU betalning erlagts skall styrelsen anmäla nyemissionen för registrering.

Överstiger tidenför utbyte eller nyteckning tre år skad bankinspektionen efter utgången av varje treårsperiod iaktta vadsom sägs i första stycket. Därvid skall bestämmelserna i andra stycket tillämpas.

7§

Bolagsstämmobeslut, som innebär att förbehåU enligt 1 § första stycket tas in i bolagsordningen, fattas enligt 8 kap. 13 § första stycket. När beslutet har registrerats, skall styrelsen genast verkställa det.

Omfördelning av fria och bundna
aktier enligt förbehållet inte kan ske
genom emission av nya aktier eller
genom överenskornmdse, skall sty
relsen inför notarius publicus be
stämma vilka aktier som skall vara
fria och vilka som skad vara bundna.
Tillhör därvid en aktie, när registe
ringen av bolagsstämmobeslutet
kungörs, någon som på grund av för
behållet inte får förvärva bunden ak
tie, är aktien fri, om ägaren inte ge
nom överlåtelse har förvärvat den
med vetskap om beslutet. Om ägarna
av övriga aktier inte har kommit
överens om något annat, skall det ge- j q

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

nom lottning bestämmas vilka övriga aktier som skall vara fria. En skriftlig redogörelse för vad som sålunda bestämts skall upprättas och bestyrkas av notarius publicus.

Styrelsen i aktiebolag som inte är avstämningsbolag skall genast, genom anmaning tid aktieägarna på det sätt som föreskrivs i 8 kap. 8 § andra stycket när det gäller kallelse till bolagsstämma, infordra breven på de aktier som skall vara bundna. Styrelsen skall se till att del på dessa aktiebrev görs en anteckning om att aktierna är bundna. Vidare skall styrelsen se till att det i aktieboken för varje aktie anmärks om aktien är bunden eller fri. Om den aktieägare som senast antecknats i aktieboken på grund av förbehållet inte kan förvärva bundna aktier, får anteckning på brevet inte göras utan att det i aktieboken införs en sådan ägare till aktien som får förvärva bundna aktier trots förbehållet.

Ifråga om avstämningsbolag gäller i stället för bestämmelserna i tredje stycket följande. Om en aktie skad vara bunden, skall styrelsen genom ett kontoförande institut som avses i aktiekontolagen (1989:827) låta registrera detta förhållande på aktiekonto enligt den lagen. Genom styrelsens försorg skall i aktieboken för varje aktie anmärkas om aktien är bunden eller fri.

8§

Inom etl år efter det att beslut har fattats om att ta in förbehåU enligt 1 § första stycket i bolagsordningen eller talan om klander av beslutet genom lagakraftvunnen dom har ogillats, skall det for registrering anmälas att beslutet har verkställts. Om en sådan anmälan inte har gjorts inom den föreskrivna tiden eller om bankinspektionen genom lagakraft-ägande beslut har avskrivit en sådan anmälan eller vägrat registrering, skall inspektionen .förklara att frågan om ändring av bolagsordningen harfallit.

Innan registrering har gjorts på igj

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Bilaga 4 grund av anmälan enligt första stycket, kan bolagsstämman i den ordning som anges i 8 kap. 12 § första stycket första meningen besluta att frågan om att ta in förbehållet i bolagsordningen skad falla. Beslutet skall genast anmälas för registrering.

9§

På en bunden aktie får utdelning inte äga rum innan det i aktiebrevet eller interimsbeviset har angivits att aktien är bunden.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2.1 fråga om bestående bankaktiebolag skall dock bestämmelsema i 3 kap. 3 § första, tredje och fjärde styckena tillämpas till dess att aktieägama på bolagsstämma har beslutat att aktiema i bolaget skall vara fria eller har beslutat att i bolagsordningen ta in ett förbehåll enligt 12 kap. 1 §. Ett sådant beslut är giltigt om det har biträtts av aktieägare med minst två tredjedelar av såväl de avgivna röstema som de vid stämman företrädda aktierna. Beslutet får inte registreras utan godkännande av regeringen.

3. Bestämmelsema i 12 kap. 7 § tredje stycket gäller även för bankaktiebolag som är avstämningsbolag till dess att aktiekontolagen (1989:827) träder i kraft för det bolaget.

4. Bestämmelsema i 12 kap. 3 § fjärde stycket och 7 § fjärde stycket träder i kraft för ett bankaktiebolag när aktiekontolagen (1989:827) träder i kraft för det bolaget.

5. Oktroj, som har beviljats för viss tid och som inte har upphört att gälla vid ikraftträdandet, skall anses vara beviljad tills vidare. Bankinspektionen skall efter ikraftträdandet utfärda bevis om detta.

192

3 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i sparbankslagen (1987:619) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § sparbankslagen (1987:619) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 3§ Stiftama skall upprätta ett reglemente som skall underställas regeringen för stadfästelse. Till ansökan om oktroj skall fogas en plan för den tilltänkta verksamheten.

Om regeringen finner den plane- Regeringen skad stadfösta regle
rade rörelsen vara nyttig för det all- mentet och bevilja oktroj, om den
manna stadfåster regeringen regle- planerade rörelsen kan antas
mentet samt beviljar oktroj. komma att uppfylla kraven på en

sund bankverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

193 13 Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 116

4 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 § föreningsbankslagen (1987:620) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap. 2§

En föreningsbanks stadgar skaU stadfästas. Till ansökan om stadfästelse skall fogas en plan för den tiUtänkta verksamheten.

Stadfästelse av stadgar meddelas för en central föreningsbank av regeringen och för en lokal föreningsbank av bankinspektionen.

Vid behandlingen av en ansökan om stadfästelse av stadgar prövas att stadgarna överensstämmer med denna lag, bankrörelselagen (1987:617) och andra författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och arten av föreningsbankens verksamhet.

Om regeringen vid behandlingen Regeringen skall stadfästa stad-
av en ansökan från en nybildad cen- garna och bevilja oktrojför en central
traljoreningsbankfinner att den pla- föreningsbank, om den planerade rö-
nerade rörelsen är nyttig för det all- relsen kan antas komma att uppfylla
manna stadfäster regeringen stad- kraven på en sund bankverksam-
garna samt beviljar oktroj. het.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

194

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skaU drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som fömt införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. För registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrives i firmalagen (1974:156).

Firman tecknas av verkställande direktören.

Det utländska företagets verksamhet genom filial här i riket skall drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial och som tydligt anger företagets nationalitet. Firman skall tydligt skilja sig från andra bestående firmor som fömt införts i aktiebolagsregistret eller register som avses i 26 §. Firman för ett utländskt bankföretags filial skall dessutom innehålla ordet bank. För registrering av filials firma gäller i övrigt vad som föreskrivs i firmalagen (1974:156).

Firman tecknas av verkställande direktören. För ett utländskt bankföretags filial skall firman istället teck-

6 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2§'

I denna lag förstås med I denna lag förstås med

1. bankinstitut: bankaktiebolag, 1. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank och central föreningsbank, sparbank, central föreningsbank och

utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet,

2. försäkringsinstitut: allmänna pensionsfonden och försäkringsföretag med svensk koncession,

Denna lag träder i kraft den I juli 1990.

'Senaste lydelse 1987:385. 197

7 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs i fråga om fondkommissionslagen (1979:748) '

dels att 8 a § skall upphöra att gälla,

dels att 1 och 3 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 denna lag förstås med

1. fondkommissionsrörelse: yrkesmässigt utövad verksamhet som avser handel med värdepapper för annans räkning i eget namn,

2. fondkommissionär: den som har tiUstånd att driva fondkommissionsrörelse,

3. fondkommissionsbolag: aktiebolag som har tillstånd att driva fondkommissionsrörelse,

4.   bankinstitut: bankaktiebolag,        4. bankinstitut: bankaktiebolag,
sparbank   och   central   förenings-     sparbank, central föreningsbank ocA
bank,                                  utländskt bankföretag som fått rege
ringens tdlstånd att driva bankrö
relse från filial här i landet,

5. fondpapper: aktie, annat bevis om delaktighet i bolag, obligation,
förlagsbevis och liknande skuldebrev avsett för allmän omsättning samt
andel i aktiefond.

3§ Fondkommissionsrörelse får drivas endast efter tillstånd av bankinspektionen.

Tillstånd får meddelas svenskt ak- Tillstånd får meddelasor svenskt tiebolag och svenskt bankinstitut. aktiebolag och/or bankinstitut.

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

2. I fråga om bestående fondkommissionsbolag skall dock bestämmelsema i 8 a § tillämpas till dess att aktieägarna på bolagsstämma har beslutat att aktiema i bolaget skall vara fria eUer har beslutat att i bolagsordningen ta in ett förbehåll enligt 17 kap. 1 § aktiebolagslagen (1975:1385). Ett sådant beslut är giltigt om det har biträtts av aktieägare med minst två tredjedelar av såväl de avgivna röstema som de vid stämman företrädda aktiema. Beslutet får inte registreras utan godkännande av regeringen.

' Senaste lydelse av 8 a § 1987:622.

Senaste lydelse 1987:622. 198

8 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av Bilaga 4 svenska företag m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:617) om utländska förvärv

av svenska företag m.m.' dels att 2, 7 och 14 a §§ skall ha följande lydelse, dels att det närmast efter 14 a § skall föras in en ny paragraf, 14 b § , av

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Denna lag tillämpas inte på Denna lag tillämpas inte på

svenska éan/c-e//er försäkringsaktie- svenska försäkringsaktiebolag eller

bolag eller på aktiema i sådana bo- pä aktiema i sådana bolag,
lag.

Bestämmelsema om förvärvstillstånd i 7-11 §§ tiUämpas inte i fråga om

1. teckning av aktier i samband med stiftandet av ett aktiebolag,

2. förvärv av aktier i bolag som aldrig har bedrivit verksamhet och som saknar anställda,

3. förvärv av aktier i aktiebolag, andelar i handelsbolag eller äganderätt eller nyttjanderätt till rörelse eller del av rörelse, om tillgångamas nettovärde i bolaget eller rörelsen enligt den fastställda balansräkningen för det senaste räkenskapsåret inte överstiger ett gränsbelopp som motsvarar 100 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde under den sista månaden av räkenskapsåret och antalet anstäUda i bolaget eUer rörelsen under det senaste räkenskapsåret inte vid något tillfälle har överstigit 10.

7§ Kontrollsubjekt får inte utan tillstånd (förvärvstiUstånd) för varje särskilt fall förvärva

2. andelar i svenska handelsbolag,

3. äganderätt eller nyttjanderätt till rörelser som drivs här i landet eller delar av sådana rörelser.

Om vissa utländska bankföretags förvärv finns särskilda bestämmelser iI4a§.

' Ugen omtryckt 1987:420.

Senaste lydelse 1988:402. 199

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1989/90:116

Bilaga 4 14a§

Ett utländskt bankföretag som Ett utländskt bankföretag som/lar

äger aktier i ett bankaktiebolag här landet får inte förvärva aktier svenska aktiebolag, andelar

ett bestämmande inflytande i ett svenskt bankaktiebolag eller som har fått regeringens tillstånd att driva

svenska handelsbolag eller rörelser verksamhet från filial här fkr inte här

som drivs här i landet. / landet förvärva aktier i svenska ak-

tiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet. Vad som nu sagts gäller dock inte förvärv som ett utländskt bankföretag med filial här i landet gör genomfilialen. Utan hinder av första stycket får

ett utländskt bankföretag som driver

handel med värdepapper som ett led i

denna rörelse förvärva aktier i

svenska aktiebolag.

Förvärv i strid mot bestämmelsema i denna paragraf är ogiltigt.

14 b §

Trots bestämmelserna i denna lag får sådan egendom som sägs i 14a§ förvärvas av

1. en svensk bank och ett utländskt
bankföretag genom filial här i lan
det, i den utsträckning förvärvet får
ske enligt 2 kap. 7 och 8§§ bankrö
relselagen (1987:617), och

2. ett fondkommissionsbolag, i
den utsträckningförvärvet får ske en
ligt 13 §, 15 § första stycket 4 och
tredje stycket samt I6och 17 §§fond
kommissionslagen (1979:748).

9 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713) Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2 § och 21 kap. 1 § försäkringsrörelselagen (1982:713) skaU ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 2§ Aktier kan fritt överlåtas och förvärvas, om något annat inte följer a v 3 § eller 18 kap. 1 § eller i övrigt av lag.

Den som förvärvar aktier skall inom en månad anmäla detta tillför-säkringsinspektionen, om förvärvet medför att förvärvarens andel av aktiekapitalet eller röstetalet för samtliga aktier i bolaget kommer att överskrida något av gränsvärdena tio, tjugo, fyrtio och femtio procent.

21 kap. 1§' Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1. uppsåtligen eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar
oriktiga eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är
skyldig att lämna uppgift om enligt denna lag,

2. uppsåtligen eller av oaktsamhet underiåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eUer hålla aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje stycket eller 7 § ,

6. uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såvitt detta lagmm rör förbehåll enligt 18 kap. I §.

Tdl böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelsen om anmälningsskyldighet i 3 kap.

I fall som avses i 10 kap. 14 § första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gäming som omfattas av föreläggandet.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 4 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållk del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.
' Senaste lydelse 1984:1115. 201

11 Förslag till Prop. 1989/90:116

Lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank Bilaga 4

Härigenom föreskrivs att 3, 18 och 20 §§ lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3§

Med bankinstitut förstås i denna Med bankinstitut förstås i denna
lag bankaktiebolag, sparbanker och lag bankaktiebolag, sparbanker,
centrala föreningsbanker. centrala föreningsbanker och ut-

ländska bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial här i landet.

I8§

Riksbanken får på penningpoli- Riksbanken får pä penningpoli-
tiskt motiverade villkor bevilja kre- tiskt motiverade viUkor bevilja kre
dit tiU och ta emot inlåning frän dit till och ta emot inlåning från
svenska bankinstitut samt med- bankinstitut samt medverka i betal-
verka i betalningsutjämning. Ränte- ningsutjämning. Räntevillkoren för
viUkoren för denna ut- och inlåning denna ut- och inlåning skall offent-
skall offentliggöras. liggöras

Om det finns synnerliga skäl, får riksbanken även på andra villkor än som avses i första stycket bevilja kredit till svenska bankinstitut och till andra företag som står under tiUsyn av bank- eUer försäkringsinspektionen.

20 §

I kreditpolitiskt syfte får riksbanken genom beslut i enskilda fall uppställa kassakrav gentemot kreditinstitut.

För utländskt bankföretag som fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse från filial häri landet beräknas kassakravet på filialens placeringar och förbindelser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1990.

203

LAGRÅDET Prop. 1989/90:116

Bilaga 5 Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1990-01-18.

Närvarande: f d. regeringsrådet Stig Nordlund, justitierådet Fredrik Sterzel, regeringsrådet Bjöm Sjöberg.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 11 januari 1990 har regeringen på hemställan av statsrådet Kjell-Olof Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1. lag om ändring i bankrörelselagen (1987:617),

2. lag om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618),

3. lag om ändring i sparbankslagen (1987:619),

4. lag om ändring i föreningsbankslagen (1987:620),

5. lag om ändring i lagen (1968:555) om rätt för utlänning och uUändskt företag att idka näring här i riket,

6. lag om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,

7. lag om ändring i fondkommissionslagen (1979:748),

8. lag om ändring i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.,

9. lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713),

10. lag om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag,

11. lagom ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank. Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessom Christina

Strandman Ullrich.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i bankrörelselagen (1987:617)

1 kap. 4 §

Enligt första meningen i fjärde stycket gäller bestämmelsema i bankrörelselagen i tillämpliga delar för utländska bankers verksamhet genom filial i Sverige. I anslutning härtill bör erinras om föredragande statsrådets uttalande i avsnittet 3.4.3 av allmänna motiveringen, att upplåningsbestämmelserna i 2 kap. 20 § inte skall tillämpas på utländskt bankföretag med filial i Sverige.

Lagen om ändring i bankaktiebolagslagen (1987:618)

övergångsbestämmelsema

Punkt 2 av övergångsbestämmelserna behandlar övergångsfrågoma i bestå
ende svenskägda bankaktiebolag. Aktierna i sådana banker har hittills till
följd av gällande lagstiftning - varit att betrakta som bundna även om
ingenting sagts i bolagsordningen härom. I punkten beskrivs förfarandet för
att öppna möjlighet tiU utländska förvärv av bankens aktier, dvs. införa fria
aktier. Avsikten synes vara att detta i realiteten skall följa den ordning som
gäller för ändring i bolagsordningen enligt 8 kap. 13 § bankaktiebolagslagen. 204

Dvs. det skall ske genom beslut på bolagsstämma med majoritet bestående Prop. 1989/90:116 av två tredjedelar av avgivna röster och vid stämman företrädda aktier. Bilaga 5 stadfästelse och registrering i bankinspektionen. I punkten har emellertid förfarandet beskrivits i delvis andra termer och ofullständigt, vilket leder till oklarhet om bl.a. vid vilken tidpunkt förfarandet skall anses fullbordat.

Lagrådet anser att större klarhet uppnås om övergångsbestämmelsen redaktionellt direkt anknyts till förfarandet vid ändring i bolagsordningen. Något särskilt omnämnande av möjligheten att införa s.k. utlänningsförbehåll behövs därvid inte.

Lagrådet föreslår således följande lydelse av punkt 2:

"2. I fråga om bestående bankaktiebolag skall 3 kap. 3 § första, tredje och Qärde styckena tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som innebär att aktiema heU eller till viss del skall vara fria, har registrerats."

Dessutom anser lagrådet att punkten 4 i övergångsbestämmelsema är överflödig. Den bör därför utgå.

Lagen om ändring i fondkommissionslagen (1979:748)

övergångsbestämmelsen bör jämkas på motsvarande sätt som punkt 2 av övergångsbestämmelsema till bankaktiebolagslagen, frånsett att det bör särskilt anges att regeringens godkännande krävs. En tillämpning av de vanliga reglerna om ändring i bolagsordningen i fondkommissionsbolag skulle nämligen innebära att bankinspektionen skall godkänna ändringen medan när det gäller bankaktiebolag ändringen skall stadfastas av regeringen (se 53 § bankrörelseförordningen (1987:647).

Lagrådet föreslår följande lydelse:

"I fråga om bestående fondkommissionsbolag skall dock 8 a § tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som innebär att aktiema helt eller till viss del skall vara fria, har registrerats. Beslutet får inte registreras utan godkännande av regeringen."

Lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska företag m.m.

14a§

Det är, som framhålls i remissen, inte rimligt att svensk lagstiftning skall
förbjuda aktieförvärv som sker i andra länder i enlighet med lagstiftningen
där. Den föreslagna nya lydelsen av första stycket innebär därför en klar
förbättring i förhållande till gällande lydelse genom begränsningen till för
värv "här i landet". Emellertid måste mot bestämmelsen invändas att det är
något onaturligt att förbjuda förvärv av aktier i Sverige då man vet att
samma förvärv likaväl kan göras utomlands. Lagrådet inser dock att det kan
finnas vissa skäl som talar för att åtminstone övergångsvis behålla en lagregel
i förevarande ämne. Lagrådet vill därför inte föreslå att 14 a § utgår men väl
att den förkortas till att endast uttrycka själva principen, att förvärv av
aktier m.m. i Sverige inte får ske "i större utsträckning än som gäller för 205

svensk bank". I och för sig innebär en sådan ändring att förvärvsmöjlighe- Prop. 1989/90:116 tema vidgas något, men det blir bara fråga om marginella saker som bör Bilaga 5 kunna godtas. Lagrådet föreslår att 14 a § första stycket får följande lydelse: "Ett utländskt bankföretag, som har ett bestämmande inflytande i ett svenskt bankaktiebolag eUer som har fått regeringens tillstånd att driva bankrörelse genom filial, får inte här i landet i större utsträckning än som gäller för en svensk bank förvärva aktier i svenska aktiebolag, andelar i svenska handelsbolag eller rörelser som drivs här i landet."

övergångsbestämmelserna

I punkten 2 bör göras motsvarande ändring som i punkten 2 i övergångsbestämmelsema till lagen om ändring i bankaktiebolagslagen.

Lagen om ändring i lagen (1988:606) om finansbolag

övergångsbestämmelsen bör jämkas på motsvarande sätt som punkt 2 av övergångsbestämmelserna till fondkommissionslagen.

Lagrådet föreslår följande lydelse:

"I fråga om bestående finansbolag skall dock den upphävda paragrafen tillämpas till dess ett bolagsstämmobeslut att i bolagsordningen ta in en bestämmelse, som innebär att aktiema helt eller till viss del skall vara fria, har registrerats. Beslutet får inte registreras utan godkännande av regeringen."

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

206

Innehåll Prop. 1989/90:116

Proposition......................................................... . 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................ . 1

Propositionens lagförslag....................................... . 3

Utdrag ur protokoll vid regeringens sammanträde den 15 febmari 1990. 26

1. Inledning ........................................................ . 26

2. Bakgmnd......................................................... 28

2.1 Gällande rätt om etablering och ägande............ 28

2.1.1 Banker m. fl. finansieUa institut.................. 28

2.1.2 Förvärvslagstiftning.................................. 31

2.2............................................................ IntemationeU liberalisering av regler för etablering och ägar
kontroll på bankområdet................................ 35

2.2.1 OrganisationforEconomicCo-operationandDevelopment (OECD) 35

2.2.2 De Europeriska Gemenskaperna (EG)............ . 36

2.2.3 Nordiskt samarbete................................... 40

2.2.4 Internationellt samarbete avseende tiUsyn.... 41

3. Allmän motivering............................................. 42

3.1 Generella ägar- och rösträttsbegränsningar ..... . 43

3.1.1 Bankaktiebolag........................................ . 43

3.1.2 Försäkringsaktiebolag................................ . 48

3.2 Utländskt ägande m.m.................................. . 50

3.2.1 Utländskt ägande i svenska bankaktiebolag... 50

3.2.2 Svenskt ägande i utlandsägda svenska bankaktiebolag .... 55

3.2.3 Utländskt ägande i försäkringsaktiebolag....... . 55

3.2.4 Utländskt ägande i kreditaktiebolag, finansbolag och fondkommissionsbolag ............................................................ 57

3.3 Oktrojprövningen......................................... 59

3.4 Utländska bankfilialer.................................... 63

3.4.1 Principiella överväganden .......................... 63

3.4.2 Fömtsättningar för verksamheten m.m......... 66

3.4.3 Regler för rörelsen ................................... 67

3.4.4 Valutabanksrollen .................................... 73

3.4.5 Krediipolitiska aspekter.............................. 74

3.4.6 Beskattningsfrågor................................... 75

3.4.7 Tillsyn och redovisning.............................. 76

3.5 Representationskontor ................................. 78

4. Upprättade lagförslag ....................................... 78

5. Specialmotivering ............................................ 79

6. Hemställan ..................................................... 93

7. Beslut............................................................ 93

Bilaga 1 Sammanställningav remissyttranden över kreditmarknads
kommitténs betänkande (SOU 1988:29) Fömyelse av kre
ditmarknaden ......................................... 94

Bilaga 2 Sammanställningav remissyttranden över försäkringsverk-
samhetskommitténs betänkande (SOU 1987:58) Försäk
ringsväsendet i framtiden.......................... . 135

Bilaga 3 Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian (Ds 1989:13) Utländska bankfiUaler i

Sverige.................................................. 154

Bilaga 4 De remitterade lagförslagen .................... . 181

Bilaga 5 Utdrag ur lagrådets protokoll den 18 januari 1990 204

207

Norstedts Trycken, Stockholm 1990