Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Regeringens proposition 1989/90:107

om godkännande av FN-konventionen om

barnets rättigheter                                 Prop.

1989/90:107

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 22 mars 1990.

På regeringens vägnar

Ingvar Carlsson

Bengt Lindqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att riksdagen med visst förbehåll godkänner en av Förenta nationernas generalförsamling den 20 november 1989 antagen kon­vention om barnets rättigheter. Konventionen öppnades för underteck­nande den 26 januari 1990. Sverige undertecknade den samma dag. Kon­ventionen förutsätter ratifikation för att bli gällande. Konventionen inne­håller bestämmelser avsedda att tillförsäkra barn gmndläggande rättigheter och att bereda barn skydd mot övergrepp och utnyttjande. Genom konven­tionen upprättas en kommitté som ges behörighet att granska konventio­nens efterlevnad. Tillträdet till konventionen föranleder inga ändringar i gällande lagstiftning.

 

Socialdepartementet                              Prop. 1989/90:107

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990

Närvarande: statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Engström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Hellström, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist, Thalén, Freivalds, Lööw, Persson, Molin, Sahlin, Larsson, Åsbrink

Föredragande: statsrådet Lindqvist

Proposition om godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter

1  Inledning

Det är först under nittonhundratalet som barn i den internationella och nationella debatten kommit att mer allmänt betraktas som individer med egna rättigheter och egna behov. År 1900 utgav författarinnan Ellen Key sin bok Barnets århundrade. I boken argumenterade Ellen Key kraftigt för ett skydd av barnets rättigheter. Hon såg framför sig det kommande århundradet, 1900-talet, som det århundrade när barnets rättigheter skulle vinna erkännande. Setti ett globalt perspektiv kan konstateras, nu när nit­tonhundratalet lider mot sitt slut att mycket — alltför mycket — återstår innan det går att säga att Ellen Keys vision blivit verklighet. Framgångar har emellertid trots allt vunnits i kampen för barnets rättigheter. Som en sådan framgång får ses den nu av Förenta nationerna (FN) antagna konventionen om barnets rättigheter.

Konventionen har föregåtts av olika internationella deklarationer och överenskommelser. År 1924 antog Nationernas förbund en förklaring (Genévedeklarationen), i vilken fastslogs fem huvudprinciper beträffande barns skydd och välfärd. Deklarationen hade ursprungligen utformats av engelsmannen Eglantyne Jebb vid den Internationella Rädda Barnen-Unionen.

År 1948 antog FN den allmänna förklaringen om de mänskliga rättighe­terna. De rättigheter som fastslås i denna liksom i senare tillkomna FN-instmment på området för mänskliga rättigheter tillkommer varje mänsk­lig varelse, dvs. barn i princip i lika hög grad som vuxna.

År 1959 antog FN:s generalförsamling en särskild Förklaring om barnets rättigheter. I förklaringen fastslås tio principer beträffande barns rätt och skydd.

En förklaring innebär emellertid inte några rättsliga förpliktelser för staterna. Förklaringen aren meningsyttring av det internationella samfun­det som förutsätts utöva ett moraliskt inflytande på staternas regeringar och

 

på den allmänna opinionen. En förklaring kan således sägas vara moraliskt     Prop. 1989/90:107 men inte folkrättsligt bindande.

Bindande för de stater som anslutit sig är däremot de inom FN år 1966 antagna konventionema om ekonomiska, sociala och kuUurella rättigheter (SÖ 1971:41) resp. om medborgerliga och politiska rättigheter (SÖ 1971:42). För Sveriges del kompletteras dessa konventioner av 1950 års europeiska konvention angående skydd för de mänskliga rättighetema och de gmndläggande frihetema (SÖ 1952:35) och dess tilläggsprotokoll. Till de konventioner om mänskliga rättigheter som antagits av FN och som Sverige har anslutit sig till hör också konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (SÖ 1971:40), konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor (SÖ 1980:8) och konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller fömedrande behandling eller be­straffning (SÖ 1986:1).

Bland de förklaringar som särskilt berör bam och ungdomar och som tillkommit inom FN kan i detta sammanhang vidare nämnas Förklaringen om sociala och rättsliga principer rörande skydd av bam och omsorg om bams välfärd, särskilt med hänsyn till nationell och internationell place­ring i fosterhem och adoption samt Förenta nationemas minimistandard­regler för rättskipning rörande ungdomsbrottslighet (Pekingreglema).

I samband med det av FN utropade intemationella bamåret 1979 lade Polen i FN fram ett förslag till en konvention om bamets rättigheter. Förslaget byggde i huvudsak på Förklaringen om bamets rättigheter.

År 1979 tillsattes en arbetsgmpp under kommissionen för de mänskliga rättighetema för att på gmndval av det polska förslaget utarbeta ett utkast till en konvention om bamets rättigheter. Sedan arbetsgmppen, som arbe­tat under polskt ordförandeskap, fullgjort sitt uppdrag i febmari 1989 kunde kommissionen den 8 mars 1989 utan omröstning besluta att över­lämna ett utkast till konvention till Ekonomiska och sociala rådet (ECO-SOC). Den 24 maj 1989 beslutade ECOSOC utan omröstning att överlämna utkastet till generalförsamlingen. Utkastet var resultatet av ett långvarigt och komplicerat arbete. Sverige och, för att nämna våra grannländer, Fin­land och Norge tillhörde de länder som varit mest aktiva i arbetet på kon­ventionen. Även frivilligorganisationema bidrog på ett synnerligen kon-stmktivt sätt till konventionsarbetet. Under arbetet i arbetsgmppen utvid­gades konventionsutkastet till att slutligen omfatta 54 artiklar, varav 41 behandlar sakfrågor.

Generalförsamlingens tredje utskott antog den 15 november 1989 kon­ventionen utan omröstning. Den 20 november 1989, på trettioårsdagen av tillkomsten av förklaringen om bamets rättigheter, antog generalförsam­lingen utan omröstning konventionen om bamets rättigheter. Konventio­nen öppnades för undertecknande den 26 januari 1990. Sverige underteck­nade konventionen samma dag. Den 15 mars 1990 hade konventionen un­dertecknats av 76 stater och ratificerats av 2 stater, Ghana och Vietnam.

Konventionen blir bindande för de stater som undertecknat och ratifi­
cerat den. Den står vidare öppen för anslutning av stater som inte under­
tecknat den inom föreskriven tid. Konventionen träder i kraft trettio dagar
efter dagen för deponering av det tjugonde ratifikations- eller anslutnings-  5

 

instmmentet. För stat, som deponerar sitt ratifikations- eller anslutnings-     Prop. 1989/90:107 instmment senare än denna dag, träder konventionen i kraft trettio dagar efter det att dess instmment deponerats.

Konventionstexten har remitterats till ett antal myndigheter och organi­sationer.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels konventionstexten i engelsk lydelse jämte en översättning till svenska som bilaga 1, dels en förteckning över remissinstansema och sammanställning av remissyttrandena som bilaga 2.

Under ärendets beredning har nordiska överläggningar hållits.

Vid beredningen av detta ärende har jag samrått med chefema för justitie-, utrikes-, försvars-, social-, kommunikations-, utbildnings-, arbetsmarknads-, bostads- och miljö- och energidepartementen samt stats­råden Hjelm-Wallén, Wallström, Lööw och Persson i de frågor som berör deras ansvarsområden.

2 Konventionens innehåll

Konventionen om bamets rättigheter består av en inledning och 54 artik­lar. Jag lämnar här en översiktlig redogörelse för dess innehåll.

2.1 Inledningen

I inledningen framhålles bl. a. den gemensamma utgångspunkt för konven­tionen som finns i bestämmelsema i FN:s stadga om den inneboende värdigheten hos alla medlemmar av människosläktet och deras lika och oförytterliga rättigheter. Det pekas vidare på att medlemsstatema enligt FN:s stadga beslutat främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet. Konventionsstatema erkänner vad som förklarats och överenskommits i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheter­na och i de internationella konventionema om mänskliga rättigheter om att envar är berättigad till de rättigheter som anges i dessa dokument utan någon form av diskriminering.

I inledningen erinras vidare om att det i förklaringen om de mänskliga rättighetema sägs att bam har rätt till särskild omvårdnad och hjälp. Det framhålles också att familjen bör ges nödvändigt skydd och bistånd med hänsyn till att familjen är den gmndläggande enheten i samhället och den naturliga miljön särskilt för bams utveckling och välfärd.

Barnets behov av omvårdnad understryks genom en hänvisning till att detta behov fastslagits i Genévedeklarationen och senare tillkomna doku­ment. Det i FN:s förklaring om de mänskliga rättighetema ingående utta­landet om att "bamet på gmnd av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, innefattande lämpligt rättsligt skydd, såväl före som efter födelsen" citeras. Vidare erinras om FN-förklaringen rörande skydd och omsorg om bam vid placering i foster­hem och vid adoption samt om Pekingreglema och om FN-förklaringen om skydd av kvinnor och bam i nödsituationer och vid väpnad konflikt.

 

I inledningen erkänner konventionsstatema vidare att det i alla länder Prop. 1989/90:107 finns bam som lever under exceptionellt svåra förhållanden och att dessa barn kräver särskild uppmärksamhet. Betydelsen av varie folks traditioner och kulturella värden när det gäller bamets skydd och harmoniska utveck­ling betonas. Slutligen erkänner konventionsstatema betydelsen av inter­nationellt samarbete för att förbättra bams levnadsvillkor i varie land, men särskilt i utvecklingsländerna.

2.2 De enskilda bestämmelsema Dell

I artikel 1 anges vad som avses med bam i konventionens mening. Enligt artikeln är bam varje människa under 18 år, om inte bamet har blivit myndigt tidigare enligt den lag som gäller för bamet. I artikel 2 slås fast att konventionsstatema är förpliktade att utan någon form av diskriminering tillförsäkra ett bam de rättigheter som barnet har enligt konventionen. Konventionsstatema åläggs också att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på gmnd av föräldrars, våmadshavares eller familjemedlem­mars ställning, verksamhet, åsikter eller tro.

I artikel 3 slås fast att vid alla åtgärder som rör bam skall bamets bästa komma i främsta mmmet. I artikeln anges också konventionsstatemas skyldigheter när det gäller att ge ett bam skydd och omvårdnad och dessa skyldigheters förhållande till bl. a. föräldrarnas skyldigheter och rättighe­ter. Konventionsstatema åläggs vidare att tillse att vissa minimikrav är uppfyllda i fråga om institutioner och liknande som ansvarar för vård eller skydd av bam.

I artikel 4 förbinder sig konventionsstatema att vidta alla lämpliga åtgärder, bl. a. lagstiftningsåtgärder, för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. Av artikeln framgår att när det gäller ekonomiska, sociala och kulturella åtgärder skall utgångspunkten vara att åtgärdema skall vidtas med utnyttjande till det yttersta av tillgängliga resurser och, om det behövs, i internationellt samarbete.

I artikel 5 slås fast att konventionsstatema skall respektera föräldrars, familjemedlemmars eller den lokala gemenskapens rätt att på ett sätt som står i överensstämmelse med bamets stigande ålder och mognad ge bamet fostran och vägledning. Artikel 6 stadgar att ett bam har en inneboende rätt till liv och att konventionsstatema till det yttersta av sin förmåga skall säkerställa bamets överlevnad och utveckling.

I artikel 7 fastslås att ett bam skall registreras omedelbart efter födelsen och att ett bam har rätt till ett namn och till ett medborgarskap. Vidare stadgas att bam har rätt att bli omvårdade av sina föräldrar. I artikeln åläggs konventionsstatema ett särskilt ansvar i fråga om rätten till medbor­garskap när det gäller sådana bam som riskerar att bli statslösa.

Artikel 8 innehåller bestämmelser om konventionsstatemas skyldigheter att respektera barnets rätt att behålla sin identitet (t. ex. namn, medbor-

 

garskap och släktförhållanden) och att bistå bamet med att återfå denna     Prop. 1989/90:107 identitet, när bamet olagligt har berövats sin identitet.

I artikel 9 behandlas konventionsstatemas skyldigheter när det gäller skiljande av bam och föräldrar. I artikeln slås fast att bam och föräldrar endast får skiljas åt, när ett sådant åtskiljande är i överensstämmelse med bamets bästa. Den som berörs av åtskiljandet skall ha möjlighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter. När bamet är skilt från en förälder har bamet rätt att upprätthålla ett personligt förhållande och direkt kontakt med båda föräldrama, utom när detta skulle strida mot bamets bästa. Har bam och föräldrar blivit skilda åt genom en åtgärd som en kon­ventionsstat tagit initiativet till är staten skyldig att på begäran upplysa bamet och föräldrama om den bortavarande familjemedlemmens vistel­seort, om inte lämnandet av upplysningen skulle vara till skada för bamet. En begäran om att få reda på den bortavarandes vistelseort får inte medföra några skadliga följder för dem som berörs.

Innehållet i artikel 10 ansluter till vad som sägs i artikel 9 och reglerar konventionsstatemas förpliktelser när det gäller bams och föräldrars rätt att lämna ett land och att återvända till sitt eget i familjeåterföreningssyfte. Ansökningar om att resa in i ett land eller att lämna ett land i detta syfte skall behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt. Framställandet av en sådan begäran får inte medföra några negativa följder för den sökande eller för familjemedlemmarna.

I artikeln slås också fast att bam vars föräldrar bor i olika stater har rätt att upprätthålla regelbundna personliga förhållanden och direkta kontak­ter med båda föräldrama. Konventionsstatema förpliktas i detta samman­hang att respektera bamets och föräldramas rätt att lämna vaqe land och att återvända till sitt eget. Rätten att lämna ett land får endast underkastas sådana inskränkningar som föreskrivs i lag och som är nödvändiga för att skydda bl. a. den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

Enligt artikel II skall konventionsstatema vidta åtgärder för att bekäm­pa olovligt bortförande och kvarhållande av bam i utlandet. Därvid skall konventionsstatema främja ingåendet av intemationella överenskommel­ser och anslutningen till sådana överenskommelser.

I artikel 12 åläggs konventionsstatema att tillförsäkra bam rätten att fritt ge uttryck för sina åsikter, när bamet är i stånd att bilda sig egna åsikter. Bamets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till bamets ålder och mognad. I alla domstolsförfaranden och administrativa förfaran­den skall bamet ges en möjlighet att bli hört, antingen direkt eller genom företrädare eller något lämpligt organ. Det sätt som bamet höres på skall vara förenligt med statens processuella regler.

Artikel 13 stadgar att bam har rätt till yttrandefrihet. I artikeln anges att denna rätt innefattar friheten att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag och genom valfritt uttrycksmedel. Endast sådana inskränkningar tillåts som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda andra människors rättigheter eller anseende eller som är nödvändiga för att skydda bl. a. den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen.

I artikel 14 åläggs konventionsstatema att respektera ett bams rätt till     8

 

tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Konventionsstaterna skall Prop. 1989/90:107 också respektera föräldrarnas rättighet och skyldighet att på ett sätt som står i överensstämmelse med barnets utvecklingsgrad vägleda barnet när barnet utövar sina rättigheter. Religions- och trosfriheten får endast in­skränkas genom lag och endast om det är nödvändigt med hänsyn till den allmänna säkerheten, ordningen, hälsan eller sedligheten eller andra perso­ners grundläggande fri- och rättigheter.

Församlingsfriheten har upptagits i artikel 15, vari fastslås att barnet har rätt till fredliga sammankomster. I artikeln slås också fast att barnet har rätt till föreningsfrihet. Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bl. a. den nationel­la säkerheten, den allmänna ordningen eller för skyddande av andra män­niskors fri- och rättigheter.

Enligt artikel 16 får inte något barn utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin brevväxling. Ett barn får inte heller utsättas för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseeende. Ett bam har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Massmedias viktiga uppgift erkänns i artikeln. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett bam har tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor. Detta gäller särskilt sådan infor­mation och sådant material som syftar till att främja barnets sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. För att uppfylla artikelns målsättning skall konventionsstaterna uppmuntra vissa åtgärder och viss utveckling. Det gäller bl.a. massmedias spridning av information och material av socialt och kulturellt värde för barnet, inter­nationellt samarbete vad gäller sådan information och sådant material från olika kulturer och från nationella och internationella källor samt produktion och spridning av barnböcker. Konventionsstaterna skall vida­re uppmuntra massmedierna att ta särskild hänsyn till de språkliga beho­ven hos ett barn som tillhör en minoritetsgmpp eller en urbefolkning. Slutligen skall konventionsstaterna uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd. Därvid skall innehållet i artiklarna 13 och 18 beaktas.

Enligt artikel 18 skall konventionsstatema göra sitt bästa för att säker­
ställa erkännandet av principen att båda föräldrama har ett gemensamt
ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Föräldrarna eller vårdnads-
havaren har enligt artikeln det främsta ansvaret för bamets uppfostran och
utveckling. För föräldrama eller vårdnadshavaren skall därvid barnets
bästa komma i främsta mmmet. Konventionsstaterna åläggs att ge lämp­
ligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för
barnets uppfostran. Konventionsstaterna skall därvid säkerställa utveck­
lingen av institutioner, inrättningar och serviceorgan för vård av barn.
Vidare skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att säker­
ställa att ett bam till förvärvsarbetande föräldrar har rätt att åtnjuta den
barnomsorg som bamet är berättigat till.                                               9

 

Artikel 19 behandlar konventionsstaternas skyldigheter när det gäller att Prop. 1989/90:107 skydda bam mot våld och andra former av övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller annan persons vård. Enligt punkt 1 är konventionsstater­na skyldiga att vidta alla lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i upplysningssyfte för att åstadkomma ett sådant skydd. I punkt 2 exemplifieras vad skyddsåtgärderna bör innefatta. Det nämns bl. a. upprättande av sociala program till stöd både för barnet och för dem som har hand om barnet, rapportering av fall av barnmisshandel och, om så är lämpligt, förfaranden bestående i rättsliga ingripanden.

I artikel 20 finns regler beträffande barn som tillfälligt eller varaktigt har berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i denna miljö. Punkt 1 stadgar att ett sådant barn skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida. Det krävs vidare i punkt 2 att konventionsstaterna i enlighet med sin nationella lagstiftning skall säkerställa alternativ omvårdnad för ett sådant barn. I punkt 3 ges exempel på alternativ omvårdnad. Det nämns placering i fosterhem, dvs. familje­hem, Kafalah i islamsk rätt, adoption eller, om det är nödvändigt, placering i lämpliga institutioner. Vid övervägande av omvårdnad skall hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i barnets uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

Artikel 21 innehåller regler om adoption och gäller för de konventions­stater som erkänner och tillåter adoption eller som i vart fall gör endera.

Enligt punkt a) skall staterna säkerställa att en adoption av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter. Myndigheternas beslut skall ske i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden och på gmnd­val av all relevant och tillförlitlig information. Hänsyn skall tas till bamets ställning i förhållande till föräldrar, släktingar och vårdnadshavare. Om det krävs, skall beslutet också bygga på att de personer som berörs har gett sitt fulla samtycke till adoptionen på grundval av sådan rådgivning som kan vara nödvändig.

Enhgt punkt b) erkänner staterna att internationell adoption kan övervä­gas som en alternativ form av omvårdnad om ett barn, om barnet inte kan placeras i ett familjehem eller i en adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på annat lämpligt sätt i sitt hemland. 1 punkt c) åläggs staterna att säkerställa att barn som berörs av en internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar dem som gäller vid en nationell adoption.

Enligt punkt d) är staterna skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder för att vid internationell adoption säkerställa att adoptionsplaceringen inte leder till otillbörlig ekonomisk vinst för dem som medverkar i den.

Slutligen är staterna enligt punkte) skyldiga att, när det är lämpligt, främja målen i artikeln genom att ingå i eller träffa internationella arrange­mang eller överenskommelser. Inom denna ram skall staterna sträva efter att säkerställa att placeringen av ett barn i ett annat land sker genom behöriga myndigheter.

Artikel 22 fastslår konventionsstaternas skyldigheter när det gäller flyk­
tingbarn. Av punkt 1 framgår att med flyktingbarn avses både sådana barn
som söker flyktingstatus och sådana som anses som flyktingar enligt tillämp­
lig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden. Vidare är     10

 

artikelns bestämmelser tillämpliga oavsett om barnet kommer ensamt eller Prop. 1989/90:107 är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan person. Konventionsstaternas åligganden består i att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att flykting­barn erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de rättigheter i konventionen som är tillämpliga när det gäller dessa barn. Även tillämpliga rättigheter i andra intemationella instrument rörande mänskliga rättigheter eller humanitär rätt, som en konventionsstat tillträtt, omfattas av statens åligganden enligt artikel 22.

1 punkt 2 anges att konventionsstaterna är skyldiga att, på det sätt staten finner lämpligt, i vissa avseenden samarbeta med FN och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller icke-statliga organisationer, som samar­betar med FN. Samarbetet mellan en konventionsstat och de angivna instanserna avser skydd och bistånd åt flyktingbarn och spårande av föräldrar eller andra familjemedlemmar rill ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som är nödvändig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. Om föräldrarna eller andra familjemedlemmar inte kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som enligt konventionen tillkommer varje annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö.

I artikel 23 finns regler om barn med handikapp. I punkt 1 erkänner konventionsstaterna att ett bam med ett psykiskt eller fysiskt handikapp bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och underlättar bamets ak­tiva deltagande i samhället.

I punkt 2 erkänner konventionsstaterna att ett barn med handikapp har rätt till särskild omvårdnad. Konventionsstaterna förpliktas att inom ra­men för tillgängliga resurser uppmuntra och säkerställa att ett barn som är berättigat till bistånd och de som är ansvariga för omvårdnaden om barnet får det bistånd som man ansökt om och som är lämpligt med hänsyn till barnets tillstånd och föräldrarnas förhållanden eller förhållandena hos någon annan som tar hand om barnet.

I punkt 3 ställs med hänsyn till att ett barn med handikapp har särskilda behov vissa krav på det bistånd som skall lämnas enligt punkt 2. Biståndet skall vara kostnadsfritt, då så är möjligt, med beaktande av föräldramas ekonomiska tillgångar eller de ekonomiska tillgångarna hos andra som tar hand om barnet. Syftet med biståndet skall vara att säkerställa att barnet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso-och sjukvård, habilitering, förberedelse för arbetslivet och möjligheter till rekreation. De nämnda formerna av bistånd skall ges barnet på ett sätt som bidrar till barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, däri innefattat barnets kulturella och andliga utveckling.

1 punkt 4 föreskrivs att konventionsstaterna i en anda av internationellt
samarbete skall främja utbyte av lämplig information. Vid detta utbyte
skall särskild hänsyn tas till utvecklingsländemas behov. Den information
som skall utbytas skall avse förebyggande hälsovård och medicinsk, psyko­
logisk och funktionell behandling av handikappade barn, innefattande
spridning av och tillgång till information om rehabiliteringsmetoder och
om skol- och yrkesutbildning. Informationsutbytet skall syfta till att göra   11

 

det möjligt för konventionsstatema att förbättra sina möjligheter och     Prop. 1989/90:107 kunskaper och att vidga sina erfarenheter på de berörda områdena.

Artikel 24 behandlar bamets rätt till bästa uppnåeliga hälsa, sjukvård och rehabilitering. Konventionsstatema erkänner i punkt 1 denna rätt och skall sträva efter att säkerställa att inget bam är berövat sin rätt att ha tillgång till sådan hälso- och sjukvård.

I punkt 2 nämns ett antal åtgärder som staterna särskilt skall vidta i sin strävan att till fullo förverkliga den rätt som ett bam har enligt artikeln. Sålunda skall konventionsstatema vidta lämpliga åtgärder för att minska spädbams- och bamadödligheten, säkerställa att alla bam får nödvändig sjukvård och hälsovård med tonvikt på utveckling av primärhälsovården och bekämpa sjukdom och undernäring. När det gäller åtgärder för att bekämpa sjukdom och undemäring framhålles att däri inbegripes åtgärder inom ramen för primärhälsovården. Som exempel på åtgärder nämns utnyttjande av lätt tillgänglig teknik och tillhandahållande av näringsrika livsmedel i tillräcklig omfattning varvid skall beaktas de faror och risker som miljöförstöringen innebär.

Som åtgärder för att förverkliga bamets rätt enligt artikeln nämns vidare att konventionsstatema skall säkerställa tillfredsställande hälsovård för mödrar före och efter förlossningen. Konventionsstatema skall också sä­kerställa att alla gmpper i samhället, särskilt föräldrar och bam, får infor­mation, har tillgång till undervisning och får stöd vid användning av gmndläggande kunskaper om bamhälsovård och näringslära, fördelama med amning, hygien och ren miljö samt förebyggande av olycksfall. Slutli­gen skall konventionsstatema utveckla förebyggande hälsovård, föräldra-rådgivning och undervisning om och hjälp i familjeplaneringsfrågor.

I pimkt 3 åläggs konventionsstatema att vidta alla effektiva och lämpliga åtgärder för att avskaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för bams hälsa.

I punkt 4 åtar sig konventionsstatema att främja och uppmuntra inter­nationellt samarbete för att gradvis uppnå det fulla förverkligandet av den rätt för bamet till hälsa, sjukvård och rehabilitering som artikeln innebär. Särskild hänsyn skall härvid tas till utvecklingsländemas behov.

Om översyn av den behandling som ett omhändertaget bam får och av alla andra omständigheter rörande bamets omhändertagande stadgas i artikel25. Sådan översyn skall enligt artikeln vara regelbunden och gäller sådana barn som omhändertagits av behöriga myndigheter för omvård­nad, skydd eller behandling av bamets fysiska eller psykiska hälsa.

Artikel 26 gäller bamets rätt till social trygghet, innefattande rätt till
socialförsäkring. Enligt artikelns punkt 1 erkänns denna rätt av konven­
tionsstaterna och dessa förpliktas att vidta nödvändiga åtgärder för att till
fullo förverkliga denna rätt i enlighet med sin nationella lagstiftning. Enligt
punkt 2 skall de förmåner, som denna rätt avser, beviljas, där det är
lämpligt, med hänsyn till de resurser som finns hos barnet och de personer
som ansvarar för barnets underhåll. Hänsyn får också tas till bamets och
de nämnda personemas omständigheter i övrigt och till varie annat förhål­
lande som är av betydelse i samband med en ansökan från barnet eller för
dess räkning om en förmån.                                                                12

 

Artikel27 behandlar bamets rätt till en viss levnadsstandard. Enligt Prop. 1989/90:107 punkt 1 erkänner konventionsstatema rätten för vage bam till den lev­nadsstandard som krävs för bamets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. I punkt 2 fastslås att det är föräldrama eller andra som är ansvariga för bamet som inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser i första hand är skyldiga att säkerställa de lev­nadsvillkor som är nödvändiga för bamets utveckling.

I punkt 3 förpliktas konventionsstatema att i förhållande till sina natio­nella villkor och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för bamet att genomföra barnets rätt till den levnadsstandard som anges i artikeln. Vid behov skall konventionsstatema därvid tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostäder.

Punkten 4 innebär att konventionsstateriia skall vidta alla lämpliga åt­gärder för att säkerställa indrivning av underhåll till bamet från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för bamet, både inom en konven­tionsstat och från utlandet. Särskilt i de fall då en person som har det ekonomiska ansvaret för bamet bor i en annan stat än bamet skall konven­tionsstatema främja såväl anslutning till intemationella överenskommel­ser eller ingående av sådana överenskommelser som upprättandet av and­ra lämpliga arrangemang.

Bamets rätt till utbildning behandlas i artikel28. I punkt 1 erkänner konventionsstatema denna rätt. I syfte att gradvis förverkliga denna rätt och på gmndval av lika möjligheter skall konventionsstaterna särskilt vidta följande åtgärder: a) göra gmndutbildning obligatorisk och kost­nadsfritt tillgänglig för alla; b) uppmuntra utvecklingen av olika former av undervisning som följer efter gmndutbildningen, innefattande såväl all­män utbildning som yrkesutbildning, göra dessa olika former tillgängliga och åtkomliga för vaije bam samt vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och ekonomiskt stöd vid behov; c) göra högre utbildning tillgänglig för alla på gmndval av förmåga genom varie lämpligt medel; d) göra studierådgivning och yrkesorientering tillgänglig och åt­komlig för alla bam; e) vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott.

I punkt 2 förpliktas konventionsstatema att vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med bamets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med konventionen om bamets rättigheter.

Intemationellt samarbete i utbildningsfrågor behandlas i punkt 3. Konventionsstatema åläggs att främja och uppmuntra sådant samarbete, särskilt i syfte att bidra till att avskaffa okunnighet och analfabetism i hela världen och för att underlätta tillgång till vetenskaplig och teknisk kunskap och moderna utbildningsmetoder. Särskild hänsyn skall därvid tas till utvecklingsländemas behov.

Artikel29 anger syftet med bamets utbildning. I punkt 1 anges följande
mål för utbildningen: a) utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om per­
sonlighet, anlag och psykiska och fysiska förmåga; b) utveckla respekt för de
mänskliga rättighetema och gmndläggande frihetema samt för de principer  13

 

som uppställts i FN:s stadga; c) utveckla respekt för bamets föräldrar, för Prop. 1989/90:107 barnets egen kulturella identitet, egna språk och egna värden, för vistelse­landets och för urspmngslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från barnets egen; d) förbereda bamet för ett ansvarsfullt liv i ett fritt samhälle i en anda av förståelse, fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och vänskap mellan alla folk, etniska, nationella och religiösa gmpper och personer som tillhör urbefolkningar; e) utveckla respekt för naturmil­jön.

I punkt2 anges att ingenting i artikel 28 eller artikel 29 får tolkas så att det medför inskränkning i den enskildes och organisationers rätt att inrätta och driva utbildningsanstalter, dock alltid under fömtsättning att de i artikel 28 punkt 1 uppställda principema iakttas och att kraven uppfylls på att undervisningen vid dessa anstalter skall stå i överensstämmelse med vad som från statens sida angivits som minimistandard.

Vissa rättigheter som skall tillkomma bam som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter eller som tillhör en urbefolkning behandlas i artikel30. I de stater där det finns sådana minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning får bamen i dessa gmpper inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin gmpp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

I artikel 31, punkt 1 erkänner konventionsstatema bamets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till bamets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. I punkt2 åläggs konven­tionsstaterna att respektera och främja bamets rätt att delta i det kulturella och konstnärliga livet. Konventionsstatema åläggs också att uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konst­närlig verksamhet och för rekreations- och fritidsverksamhet.

Artikel 32 och följande artiklar till och med artikel 36 innehåller bestäm­melser som riktar sig mot olika former av utnyttjande av bam.

Artikel 32 riktar sig mot bamarbete och andra former av ekonomiskt utnyttjande. I punkt 1 erkänner konventionsstatema bamets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skadligt eller hindra bamets utbildning eller äventyra bamets hälsa eller fysiska, psykiska, andliga, moraliska eller sociala utveckling.

I punkt 2 anges vilka åtgärder konventionsstatema skall vidta för att säkerställa den rätt till skydd som barnet har enligt artikeln. De åtgärder som sålunda anges är lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder och åtgärder i upplysningssyfte. Konventionsstatema åläggs att med beak­tande av tillämpliga bestämmelser i andra intemationella instmment sär­skilt vidta följande åtgärder: a) fastställa en minimiålder eller minimi­åldrar som minderåriga skall ha uppnått för tillträde till arbete; b) föreskri­va en lämplig reglering av arbetstid och arbetsvillkor; c) föreskriva lämpli­ga straff eller andra påföljder i syfte att säkerställa ett effektivt genomfö­rande av artikeln.

Artikel33 tar sikte på att skydda bam mot narkotika och liknande.
Enligt artikeln skall konventionsstatema vidta alla lämpliga åtgärder, in­
nefattande lagstiftningsåtgärder, administrativa och sociala åtgärder och
åtgärder i upplysningssyfte för att skydda bam från olaglig användning av  14

 

narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definieras i tillämpliga     Prop. 1989/90:107 intemationella fördrag. Konventionsstatema förpliktas också att vidta samma typ av åtgärder för att förhindra att bam utnyttjas i den olagliga framställningen av och handeln med sådana ämnen.

I artikel 34 åtar sig konventionsstatema att skydda bamet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. I det syftet skall konventionsstatema särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra: a) att ett bam förmås eller tvingas att delta i en olaglig sexuell handling; b) att bam utnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet; c) att bam utnyttjas i pomografiska föreställningar och i pomografiskt material.

Artikel35 föreskriver att konventionsstatema skall vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra bortfö­rande och försäljning av eller handel med bam för varje ändamål och i varie form.

Serien av artiklar mot utnyttjande av bam avslutas med artikel 36, som stadgar att konventionsstatema skall skydda bamet mot alla andra former av utnyttjande som kan skada bamet i något avseende.

Artikel37 innehåller bestämmelser om förbud mot bl.a. tortyr och dödsstraff och om behandlingen av frihetsberövade bam. Enligt artikeln skall konventionsstatema säkerställa följande: a) inget bam får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller fömedrande behandling eller bestraffning. Varken dödsstraff eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får ådömas för brott som begåtts av personer under 18 år;

b)  inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, an­hållande, häktning eller fängslande av ett bam skall ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid;

c)  varje frihetsberövat bam skall behandlas humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i bamets ålder. Särskilt skall vaije frihetsberövat bam hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till bamets bästa att inte göra detta. Vidare skall bamet ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväx­ling och besök utom i undantagsfall; d) vage frihetsberövat bam skall ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträde och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet. Bamet skall också ha rätt till ett snabbt beslut i saken.

I artikel 38 ges regler om bam i väpnade konflikter. Punkt 1 innebär ett åtagande för konventionsstatema att respektera och säkerställa respekt för regler i intemationeU humanitär rätt som är tillämpliga på staten i väpna­de konflikter och som är relevanta för bamet.

Enligt/7MnÄ:/2 skall konventionsstatema vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att den som inte uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientligheter. Punkt3 ålägger konventionsstatema att avstå från att rekry­tera den som inte har uppnått 15 års ålder till statemas väpnade styrkor. Då rekrytering sker bland dem som fyllt 15 men inte 18 år skall konven­tionsstatema sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst.

I enlighet med sina åtaganden enligt intemationeU humanitär rätt att      15

 

skydda civilbefolkningen i väpnade konflikter åläggs konventionsstaterna     Prop. 1989/90:107 slutligen i punkt 4 att vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa skydd och vård av barn som berörs av en väpnad konflikt.

Artikel39 behandlar konventionsstaternas förpliktelser när det gäller rehabilitering, habilitering och återanpassning av barn som utsatts för övergrepp och liknande. Enligt artikeln skall konventionsstaterna vidta alla lämpliga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering och social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning; eller väpnade konflikter. Sådan rehabilitering och sådan återanpassning skall äga mm i en miljö som befrämjar barnets hälsa, självrespekt och värdighet.

ArtikeMO omfattar bl.a. de s.k. rättegångsgarantierna. I punkt 1 er­känner konventionsstaterna rätten för varje barn som misstänks för eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla för värdighet och värde, som stärker barnets respekt för andras mänskliga rättigheter och gmndläggande frihe­ter och som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten av att främja att barnet återanpassas och tar på sig en konstmktiv roll i samhället.

I punkt 2 anges vad konventionsstatema, med beaktande av tillämpliga bestämmelser i internationella instrument, särskilt skall säkerställa för att uppnå det i punkt 1 angivna syftet. Sålunda skall a) inget barn misstänkas för eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på grund av handling eller underlåtenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller internationell rätt vid den tidpunkt då den begicks; b) varie barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott i varje fall ha vissa garantier.

Garantierna är följande: 1) att betraktas som oskyldig innan barnets skuld blivit lagligen fastställd; II) att snarast och direkt underrättas om anklagelserna mot sig och, om lämpligt, genom sina föräldrar eller vård­nadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar; III) att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättski-pande organ i en opartisk förhandling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde. Rätt att närvara skall även tillkomma barnets föräldrar eller vårdnadshavare, såvida det inte anses strida mot barnets bästa, varvid särskilt skall beaktas barnets ålder och situation; IV) att inte tvingas att avge vittnesmål eller erkänna sig skyldig; att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot barnet samt att på lika villkor för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda; V) att, om barnet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav om­prövade av en högre behörig, oberoende och opartisk myndighet eller rättskipande organ enligt lag; VI) att utan kostnad få hjälp av tolk, om barnet inte kan förstå eller tala det språk som används; VII) att få sitt privatliv till fullo respekterat under alla stadier i förfarandet.

EnVigt punkt 3 skall konventionsstaterna söka främja införandet av lagar
och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institutioner som är
speciellt anpassade för barn som misstänks eller åtalas för eller befinns
skyldiga att ha begått brott. Därvid skall konventionsstaterna särskilt a)    16

 

fastställa en lägsta straflbarhetsålder; b) vidta åtgärder, då så är lämpligt och     Prop. 1989/90:107 önskvärt, för behandling av barn under denna ålder utan att använda dom­stolsförfarande, under förutsättning att mänskliga rättigheter och rättsligt skydd respekteras fullt ut.

Punkt4 föreskriver att alternativ till anstaltsvård skall finnas tillgängli­ga. Som exempel nämns vård, ledning och föreskrifter om tillsyn, rådgiv­ning, övervakning, vård i fosterhem, dvs. familjehem, program för allmän utbildning och yrkesutbildning och andra alternativ till anstaltsvård. Ge­nom alternativen skall säkerställas att barn behandlas på ett sätt som är lämpligt för barnens välfärd och som är rimligt både med hänsyn till barnens personliga förhållanden och till brottet i fråga.

Avsnittet i konventionen om vilka rättigheter som tillkommer barn av­slutas med artikel41 som reglerar konventionens förhållande till nationella eller internationella regler som är mer fördelaktiga för barnet än konventio­nens bestämmelser. I artikeln sägs att ingenting i konventionen om barnets rättigheter skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att för­verkliga barnets rättigheter och som kan finnas i a) en konventionsstats lagstiftning eller b) för den staten gällande internationell rätt.

Del II

Hur efterlevnaden av konventionen skall kontrolleras och garanteras anges i konventionens andra del.

I artikel42 åtar sig konventionsstaterna att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som barn.

Kontrollen av efterlevnaden av konventionen skall enligt artikel43 ut­övas av en kommitté för barnets rättigheter. Kommittén skall bestå av tio experter med högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap på konven­tionens område. Kommitténs medlemmar skall väljas bland konventions­staternas medborgare och tjänstgöra i sin personliga egenskap. Vid valet skall avseende fästas vid en rättvis geografisk fördelning och vid de vikti­gaste rättssystemen. Medlemsvalet skall ske vid hemlig omröstning och varje konventionsstat kan föreslå en kandidat bland sina egna medborga­re. Det första valet till kommittén skall hållas senast sex månader efter dagen för konventionens ikraftträdande och därefter vartannat år. Artikeln innehåller ytterligare bestämmelser om tillvägagångssättet vid valet och om kommitténs arbetsordning och presidium. Av artikeln framgår också att medlemmarna i kommittén skall erhålla ersättning från FN efter godkän­nande av generalförsamlingen och på de villkor som denna bestämmer.

Kontrollen av efterlevnaden av konventionen utövas närmare genom ett
rapportsystem som regleras i artikel44. Konventionsstaterna förpliktas
sålunda att genom FN:s generalsekreterare avge rapporter till kommittén
om de åtgärder som de vidtagit för att genomföra de rättigheter som
erkänns i konventionen och om de framsteg som gjorts i fråga om åtnju­
tandet av dessa rättigheter. Rapporteringsskyldigheten skall fullgöras ge­
nom att en rapport lämnas inom två år efter det att konventionen trätt i
kraft för den berörda staten och därefter vart femte år. I rapporterna skall 17

2   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 107

anges eventuella förhållanden och svårigheter som påverkar graden av Prop. 1989/90:107 uppfyllande av konventionsstatens skyldigheter. Rapporterna skall även innehålla tillräcklig information för att ge kommittén en god uppfattning om genomförandet av konventionens bestämmelser i det berörda landet. I artikeln finns vidare bestämmelser om möjligheter för ett land att begränsa sin rapportering sedan grundläggande information lämnats och om kom­mitténs rätt att begära ytterligare information från en konventionsstat. Artikeln avslutas med bestämmelser om kommitténs verksamhetsrapport till generalförsamlingen genom ECOSOC och om att konventionsstaterna är skyldiga att göra sina rapporter allmänt tillgängliga för allmänheten i sina respektive länder.

I artikel45 finns närmare bestämmelser om bl. a. kommitténs arbete för att främja ett effektivt genomförande av konventionens bestämmelser och internationellt samarbete på konventionens tillämpningsområde och om den roll som FN:s olika organ och andra kompetenta organ och organisa­tioner har att spela i detta sammanhang. I artikeln anges att FN:s fackor­gan, FN:s barnfond och andra FN-organ har rätt att närvara när kommittén granskar genomförandet av sådana bestämmelser i konventionen som faller inom deras ansvarsområde. Kommittén kan inbjuda de olika FNorganen och andra kompetenta organ och organisationer att lämna expertråd angå­ende genomförandet av konventionen på deras verksamhetsområden. In­bjudan kan också avse att lämna rapporter om konventionens tilllämpning inom dessa områden. Vidare kan kommittén till de nämnda organen och organisationerna överlämna rapporter från konventionsstaterna som inne­håller en begäran om eller anger behov av teknisk rådgivning eller tekniskt bistånd jämte kommitténs synpunkter och eventuella förslag beträffande en sådan begäran eller ett sådant behov. Kommittén kan även rekommendera generalförsamlingen att framställa en begäran till generalsekreteraren om att för kommitténs räkning företa studier angående särskilda frågor som rör barnets rättigheter. Kommittén kan slutligen avge förslag och allmänna rekommendationer på grundval av den information som kommittén erhållit enligt bestämmelserna i konventionen. Sådana förslag och allmänna rekom­mendationer skall tillställas vae konventionsstat som berörs och rappor­teras till generalförsamlingen tillsammans med eventuella kommentarer från konventionsstaterna.

Del III

Denna del innehåller slutbestämmelser som reglerar undertecknande, rati-ficeringoch anslutning till konventionen och konventionens ikraftträdande. Enligt art/('/491 rader konventionen i kraft den trettionde dagen efter dagen för deponeringen av det tjugonde ratifikations- eller anslutningsinstrumen­tet hos FN:s generalsekreterare.

Del III innehåller också bestämmelser om ändring av konventionens
innehåll samt om reservationer till konventionen och om uppsägning av
den. Ändringsförfarandet regleras i artikelSO medan reservationer be­
handlas i artikel51. Beträffande reservationer kan nämnas att en reserva­
tion som strider mot konventionens ändamål och syfte inte är tillåten.       18

 

3 Konventionen och barns villkor             Prop. 1989/90:107

3.1 Allmänt

Tillkomsten av en konvention om bamets rättigheter måste hälsas med stor tillfredsställelse. För första gången finns ett dokument om dessa rättigheter, vilket blir rättsligt bindande för de stater som ansluter sig. Men konventionen får betydelse utöver detta. Genom konventionen ger världs­samfundet uttryck för sin syn på världens barn och fastslår på ett stort antal områden en gemensam standard när det gäller bams rättigheter. Genom konventionen klargörs på ett tydligare sätt än tidigare att bam har egna rättigheter som det är statemas skyldighet att respektera och förverk­liga. Oftast glömmer vuxenvärlden bort både att bam har egna rättigheter och att dessa rättigheter måste beaktas och respekteras. Man glömmer också ofta bort att barns och ungdomars rättigheter är berörda i de allra flesta sammanhang.

Hälften av jordens befolkning utgörs av barn och ungdomar. I många länder i tredje världen är bams och ungdomars andel av befolkningen än större. Det är barnen och ungdomarna — mänsklighetens framtid — som nu fått sina rättigheter fastslagna i ett för alla länder gemensamt doku­ment.

Den verklighet som barn och ungdomar möter är emellertid i många länder och i många situationer långt från den verklighet som eftersträvas i konventionen. Visserligen har förbättringar skett på vissa områden men på många andra har barn och ungdomar blivit mer utsatta än tidigare. Särskilt i tredje världen har barns situation i många avseenden försämrats.

Enligt den senaste rapporten från FN:s bamfond, UNICEF, om bamens situation i världen kommer under 1990-talet ca 1,5 miljarder bam att födas. Av dessa kommer 100 miljoner att dö före fem års ålder — såvida inte levnadsvillkoren för barn i tredje världen ändras radikalt under detta årtionde.

Till detta kan läggas, att undernäring och sjukdom som ofta ger men för livet är den framtid som väntar en stor del av tredje världens barn. Likväl har anslagen till hälsovård minskat under 19S0-talet i tre fjärdedelar av Afrikas och Latinamerikas länder.

Men det är inte enbart barnadödligheten och hälsoproblemen som utgör en så negativ del av verkligheten i tredje världen. Även på andra områden är situationen katastrofal. Ett exempel: det finns nu mer än 900 miljoner analfabeter och nästan alla lever i utvecklingsländerna. UNICEF uppskat­tar antalet barn mellan sex och elva års ålder som inte går i skolan till 120 miljoner. Under 1980-talet har anslagen per elev i skoloma i världens 37 fattigaste länder minskat med en fjärdedel. I en femtedel av utvecklings­länderna har antalet gmndskolor minskat och i två tredjedelar har ansla­gen till skolorna sjunkit sedan år 1980.

Förhållandena för barn med handikapp belyser problemen ytterligare. Man brukar grovt räkna med att omkring en halv miljard människor är handikappade. En fjärdedel av dessa, 120 miljoner, är barn, men bara ca

19

 

en miljon får hjälp. I tredje världen räknar man med att endast ca tio     Prop. 1989/90:107 procent av handikappade bam och ungdomar når vuxen ålder.

Antalet övergivna barn ökar, liksom ungdomsbrottslighet och drog-missbmk bland bam och ungdomar. I Sydostasien synes bamprostitution och bamarbete tillta.

Senare årtionden har vidare fört med sig inslag i bams verklighet, som tidigare inte var lika förekommande. Jag tänker här på bl. a. miljöförstö­ringen och de lokala krig som främst drabbar civilbefolkningen.

Miljöförstöringen, som ju är ett hot mot hela planetens framtid, drabbar särskilt bamen. I vårt nära grannskap har vi länder, där det finns skakande exempel på detta.

Civilbefolkningen, vari bamen ingår, är den gmpp som enligt den inter­nationella humanitära rätten särskilt skall skyddas i väpnade konflikter. Idag är det emellertid denna gmpp som är mest utsatt. 11, ex. Libanon är uppemot 90% av de skadade och dödade civila.

Nyhetsinslagen i massmedia från bl. a. Södra Afrika och Mellanöstem ger oss en inblick i bams och ungdomars utsatta ställning i dessa konflikt-drabbade områden. I nyhetsinslagen från världens olika konflikthärdar ser vi också bam som soldater, som medlemmar antingen i ordinarie styrkor eller i gerillagmpper och därmed som aktiva deltagare i förhäriande och dödande.

Ett resultat av bl. a. de många konfliktema i världen är flyktingproble­
met. Hälften av världens flyktingar, dvs. ca åtta miljoner individer eller
lika många som Sveriges befolkning, är idag bam. Dessa bam lever under
förhållanden som är upprörande och helt oacceptabla.                ... .- uj.

Även om jag nu till stor del uppehållit mig vid bams och ungdomars materiella villkor är det självklart att även bams själsliga utveckling i hög grad äventyras av de förhållanden som jag har varit inne på. Men även där de materiella villkoren är någorlunda acceptabla far många bam och ungdomar illa.

Det kan mot denna bakgmnd vara lätt att bli pessimistisk. Att förfalla till pessimism vore emellertid ett svek mot barnen och ungdomama och därmed mot allas vår framtid. I stället gäller det för staterna att enskilt och i samarbete åstadkomma förändringar till det bättre. Därvid får opinions­bildningens verkan inte underskattas. Det är inte så lätt att försvara en politik som innebär att ett land inte tar ansvar för sina barn.

De ansträngningar som redan gjorts leder också i de flesta fall till slutsatsen att det lönar sig att söka förbättra bams och ungdomars villkor. Vi får t. ex. inte glömma att största delen av barnen och ungdomama i vår egen del av världen lever under goda förhållanden och utvecklas till vuxna personer som väl förmår ta ansvar för sina liv.

Det är i detta sammanhang som konventionen har en stor uppgift att
fylla. Som jag redan varit inne på är konventionen ett uttryck för världs­
samfundets syn på vad barn har rätt att kräva av sina länder. Konventio­
nen kommer således att tjäna både som en utgångspunkt för strävandena
att förverkliga barnets rättigheter och som ett medel i dessa ansträngning­
ar. Av konventionen framgår också att bam och ungdomar har rätt att som
självständiga individer delta i detta arbete.                                           20

 

Ett nytt och konstmktivt inslag i konventioner om mänskliga rättigheter Prop. 1989/90:107 är betoningen av det internationella samarbetets betydelse, i synnerhet att utvecklingsländerna ges en särskild möjlighet att påkalla bistånd för att förverkliga barnets rättigheter. Den kommitté som skall granska efterlev­naden av konventionen får vidare möjlighet att påkalla bistånd och hjälp åt ett land från bl. a. FN och dess fackorgan eller från frivilligorganisationer av typ Röda korset och Rädda Barnen. På detta sätt har man kompletterat den metod som i de andra konventionema är vanlig när det gäller att åstad­komma efterlevnad av konventionen i fråga. Vad jag tänker på är systemet med granskning från kommitténs sida av rapporter från länderna om deras efterlevnad av konventionen. Fömtom att detta system har lett till praktiska svårigheter och problem med eftersläpning i fråga om rapporteringen har granskningen i vissa fall medfört att man fått en polarisering av debatten som i sin tur gjort att föga konstmktivt har kommit ut av den. Det är därför synnerligen tillfredsställande att den nu aktuella konventionen fömtom rap­porteringssystemet också innehåller bestämmelser som ger möjligheter till gemensamma insatser på det praktiska planet. Viktigt är naturligtvis att så många länder som möjligt ansluter sig till konventionen. Sverige kommer att verka för detta.

Internationellt har Sverige sedan länge arbetat för en förbättring av barns och ungdomars villkor. Detta har skett och sker genom direkta insatser av den svenska regeringen och olika myndigheter, främst SIDA, men också genom bidrag och stöd till FN, till dess fackorgan och till de frivilligorganisationer som arbetar med dessa frågor. Sverige är t. ex. en av de största bidragsgivama till UNICEF.

Av senare insatser inom ramen för FN från svensk sida vill jag nämna det handlingsprogram mot narkotika som på svenskt initiativ antogs av FN:s generalförsamling vid en extrasession i febmari i år. Ungdomar är ju den gmpp som är särskilt utsatt för narkotikans faror.

Sverige har också tagit initiativet till utarbetandet av intemationella nor­mer som syftar till att säkerställa de handikappades rättigheter på det prak­tiska planet. Bam med handikapp tillhör de mest utsatta i stora delar av världen.

Det finns en risk att bams och ungdomars villkor uppfattas som något som saknar samband med samhällsfrågor i övrigt. Detta vore en grov missuppfattning. I stället är det ju så att bams och ungdomars villkor till stor del är en återspegling av de allmänna villkoren i samhället. Bam- och ungdomsfrågoma måste därför sättas in i sitt större samhälleliga samman­hang. Det är emellertid också nödvändigt att bams och ungdomars villkor får en central politisk ställning så att de ägnas tillbörlig uppmärksamhet. Utan en central politisk ställning för dessa frågor finns en risk för att inte all kraft sätts in på att lösa dem. Att bam- och ungdomsfrågoma kräver att omedelbara åtgärder sätts in torde ha framgått av vad jag redan tidigare har sagt.

För att öka medvetandet om regeringamas gemensamma ansvar för
barnen och ungdomarna i världen och för att åstadkomma en kraftsamling
kring barnets rättigheter har Sverige tillsammans med Canada, Egypten,
Mali, Mexico och Pakistan i samarbete med UNICEF tagit initiativet till        21

 

ett toppmöte med världens stats- och regeringschefer om barns villkor.     Prop. 1989/90:107 Mötet kommer att äga mm i anslutning till att FN:s generalförsamling inleder sin session i slutet av september i år.

3.2 Konventionen och den svenska barn- och familjepolitiken

Den för konventionen om barnets rättigheter gmndläggande synen att barn är individer med egna rättigheter och behov stämmer väl med hur vi i Sverige ser på barn och ungdomar. Det ingår i vår gmndsyn att barnet och dess åsikter skall respekteras och att bamet med stigande ålder och mog­nad har rätt att ta allt större del i vad som rör barnet själv men också i sådant som rör familjen och samhället i stort. Konventionens krav på att bamets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör bam stämmer också väl med hur vi ser på saken i Sverige.

Gmndvalcn för den svenska familjepolitiken är att föräldrarna har det främsta ansvaret för bamet. 1 detta ligger att det är föräldrarnas uppgift att främja bamets utveckling till en självständig och mogen individ med förmåga att samarbeta med andra, att komma fram till egna omdömen och att kunna fatta egna beslut. 1 ansvaret ligger också att föräldrama är skyldiga att tillse att bamets materiella behov tillgodoses.

Samhället kan inte och skall inte ersätta föräldrarna. Däremot kan samhället söka ge föräldrarna det stöd som är nödvändigt för att de skall kunna fylla sin uppgift. Samhället är skyldigt att komplettera föräldrama så att barnet erhåller den omsorg som är en förutsättning för bamets utveck--.           .     i. .v ,.   •. ling.

Vad som sägs i konventionen om fördelningen av uppgifter mellan föräldrama och samhället och om uppgifternas innehåll stämmer väl med inriktningen av den svenska familjepolitiken. I konventionen betonas just den till konventionen anslutna statens skyldighet att bistå föräldrar och vårdnadshavare då dessa fullgör sitt ansvar för bamets uppfostran. I konventionstexten pekas i detta sammanhang på statens skyldighet att säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och serviceorgan för vård av barn. Särskilt nämns bamets rätt till barnomsorg.

Rätten för vae bam att åtnjuta social trygghet, innefattande socialför­säkring, framhålls i konventionen. Likaså understryks en konventionsstats skyldighet att bistå föräldrama när det gäller att förverkliga vaije bams rätt till en rimlig levnadsstandard.

När det gäller bams hälsa åläggs en konventionsstat att bl. a. tillhanda­hålla alla bam nödvändig sjukvård och hälsovård. Stark tonvikt läggs på utvecklingen av primärhälsovård och förebyggande åtgärder. Särskilt fram­hålls i konventionen betydelsen av hälsovård för mödrar före och efter förlossningen.

Den svenska familjepolitiken är uppbyggd på följande sätt. Bambidra-
get och andra former av ekonomiskt stöd till barnfamiljer ger dessa fa­
miljer ökade ekonomiska resurser utöver vad den egna inkomsten medger.
Föräldraförsäkringen ger föräldrar och bam ekonomiska förutsättningar
för tid tillsammans i större utsträckning än som annars varit möjligt,           22

 

framför allt under barnets första levnadstid men även senare. Vidare kan     Prop. 1989/90:107 familjepolitiken sägas bygga på barnomsorgen och en väl utvecklad ge­mensam sektor, som bl.a. tillhandahåller mödrar och barn hälso- och sjukvård.

Det allmänna barnbidraget är vårt äldsta, alltjämt gällande särskilda, ekonomiska stöd till familjer, där det finns barn och ungdomar. Det har efter hand byggts ut och omfattar nu även ett särskilt flerbarnstillägg, som utgår till föräldrar med tre eller flera barn. Härtill kommer det förlängda barnbidraget till de barn över 16 år som går i grundskolan. För barn som går i gymnasieskolan tillkommer studiestödssystemet.

Till det ekonomiska stödet till barnfamiljer hör också bostadsbidragen. Vi har vidare särskilt stöd till vissa barn i form av barnpensioner och vårdbidrag för handikappat barn.

Genom bidragsförskotten ger samhället ett ekonomiskt grundskydd för barn vars föräldrar lever åtskilda. Underhållsbidragskommittén som haft i uppdrag att se över reglerna om underhållsbidrag, bidragsförskott och andra system som påverkar särlevande föräldrars ekonomi har nyligen avlämnat ett betänkande i dessa frågor. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Ett särskilt stöd motsvarande bidragsförskott utgår till ensamstående adoptivföräldrar. Vidare kan bidrag lämnas för kostnader för att adoptera barn från utlandet.

Genom föräldraförsäkringen har föräldrarna rätt till ersättning och ge­nom föräldraledighetslagen rätt till ledighet för att vårda barn. Det finns inte något annat land där föräldrarna har möjlighet att i så stor utsträck­ning som i Sverige vara lediga från sina arbeten för att ta hand om sina barn. För närvarande ger föräldraförsäkringen en förälder rätt att vara ledig sammanlagt ett år under barnets första åtta år med ersättning motsvarande sjukpenningen. Därutöver tillkommer rätt till ledighet under 90 dagar med ersättning motsvarande den s. k. garantinivån (60 kr. per dag). För vård av sjukt barn kan vidare en förälder vara ledig 90 dagar per bam och år.

På förslag av regeringen har riksdagen beslutat om en successiv utbyggnad av föräldraförsäkringen. Utbyggnaden innebär att föräldraförsäkringen fr.o.m. den 1 juli 1991 kommer att omfatta 18 månader med en ersättning motsvarande sjukpenningen. Som ett led i denna har regeringen nyligen föreslagit att de tre månader som nu ersätts med ett belopp motsvarande garantinivån skall ersättas med ett belopp som motsvarar sjukpenningen. Regeringen har samtidigt föreslagit att rätten att vara hemma för att ta hand om ett sjukt barn utvidgas till att omfatta 120 dagar.

Barnomsorgen intar en central plats i samhällets service till barnfa­miljerna. För förskolebarnen finns daghem, familjedaghem, deltidsgmp-per och öppna förskolor. För skolbarnen finns fritidshem, öppen fri­tidsverksamhet och familjedaghem. För mål och innehåll i barnomsorgen har riksdagen angett riktlinjer. Utifrån dessa har det pedagogiska program­met för förskolan resp. fritidshemmen utarbetats.

Barnomsorgen är en kommunal uppgift. Under de senaste åren har det
skett en kraftig utbyggnad av barnomsorgen. Mellan åren 1980 och 1988
ökade antalet barn i daghem, fritidshem och familjedaghem med ca
185 000 eller drygt 60%. Utbyggnaden fortsätter i snabb takt. Statsbidragen   23

 

till kommunal barnomsorg höjdes fr. o. m. den 1 januari 1990 med drygt 900     Prop. 1989/90:107 milj. kr. till totalt 12 miljarder kr.

Staten fastlägger mål och övergripande riktlinjer för hälso- och sjukvår­den. Huvudmännen, dvs. landstingen, ansvarar för planering, organisa­tion, drift och uppföljning av verksamheten och har det dominerande finansieringsansvaret. Alla barn upp till skolåldern omfattas av barnhälso­vården, som bl. a. är inriktad på regelbundna hälsokontroller och vaccina­tioner. Även mödrar och fader omfattas av den verksamhet som bedrivs inom barnhälsovården. Fr. o. m. att barnet börjat skolan tas barnet om hand inom skolhälsovårdens organisation med skolsköterska och skolläkare. Häl­sovården kompletteras av den allmänna sjukvården som har sitt ansvar för barn och ungdom i alla åldrar. Läkemedelsförmåner består bl. a. av pris­nedsatta eller kostnadsfria läkemedel och av prisnedsatta livsmedel vid vissa sjukdomar för barn under 16 år. Barn och ungdomar under 20 års ålder har rätt till avgiftsfri tandvård genom landstingens folktandvård.

Det förhållandet att det föreligger god överensstämmelse mellan kon­ventionen och vår allmänna politik på familjeområdet och att barn och ungdomar till allra största delen växer upp under goda förhållanden till ansvarskännande medborgare får emellertid inte innebära att vi blundar för de problem som barn och ungdomar möter även hos oss.

Ett av dessa problem är att föräldrar till följd av sina arbeten har svårt att få tillräcklig tid att ägna åt barnen. Av kvinnor med barn under 16 år förvärvsarbetar mer än 80%. När det gäller barn i skolåldern förvärvsarbe­tar 96 % av fäderna och 92 % av mödrarna. Mot denna bakgrund framstår de tidigare nämnda åtgärderna för att bygga ut föräldraförsäkringen och rätten till föräldraledighet som särskilt angelägna.

Förhållandet mellan barn och föräldrar påverkas också starkt i de fall familjen splittras genom att föräldrarna väljer att inte leva tillsammans längre. Översiktligt räknat lever en femtedel av alla barn åtskilda från en av sina föräldrar. I sin tur har en femtedel av dessa barn förlorat kontakten helt eller nästan helt med den frånvarande föräldern.

Regeringen avser att under detta år lägga fram förslag till ändringar i föräldrabalken som ännu starkare än för närvarande betonar föräldrarnas gemensamma ansvar för barnen oberoende av hur föräldrarna har det ordnat sinsemellan. I följande avsnitt kommer att lämnas en redogörelse för andra särskilda insatser för barn vid skilsmässa och separationer.

Sexuella övergrepp mot barn har under senare år uppmärksammats alltmer. I skrämmande stor utsträckning sker dessa övergrepp inom fa­miljen. En annan form av övergrepp inom familjen är att barn tvingas bevittna hur modern utsätts för övergrepp av mannen i familjen.

Inom brottsförebyggande rådet drivs med stöd av medel som särskilt
beviljats av regeringen ett projekt som skall följa de insatser som görs för
att komma till rätta med sexuella övergrepp mot barn. Projektet skall bl. a.
kartlägga omfattningen av övergreppen, utforma information till de yrkes­
grupper som kan upptäcka övergreppen samt bilda sig en uppfattning om
olika alternativa behandlingsmetoder som prövats utomlands. Inom kort
kommer socialstyrelsen att ge ut allmänna råd om handläggningen av
ärenden som rör sexuella övergrepp mot barn.                                       24

 

Även barns och ungdomars situation i samhället kräver stor uppmärk- Prop. 1989/90: 107 samhet. Barn- och ungdomsdelegationen har därvid en rådgivande roll gent­emot regeringen i barn- och ungdomsfrågor liksom en utåtriktad opinions­bildande roll. Delegationen förfogar över medel för utvecklingsarbete bland barn och ungdomar. Barnmiljörådet handlägger frågor rörande barns miljö och säkerhet. Statens ungdomsråd har till uppgift att se till att barn och ungdomar har goda uppväxtförhållanden, särskilt vad gäller fritids- och kulturverksamhet. Till detta kommer den verksamhet som med bl. a. statligt stöd bedrivs av frivilligorganisationerna (BRIS — Barnens Rätt i Samhället, Rädda barnen, Svenska röda korset m. fl.) och folkrörelserna.

Flyktingbarnen utgör en särskilt utsatt grupp. Socialstyrelsen har av regeringen fått i uppdrag att följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Socialstyrelsen skall även samla in information om förläggningars, kommuners, lands­tings och organisationers verksamhet i fråga om dessa barn och ungdomar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1991. Inom ramen för sin utvecklings- och försöksverksamhet disponerar socialstyrelsen projektme­del för att utveckla metoder i syfte att förbättra villkoren för flyktingbarn och flyktingungdomar.

Under senare tid har det framkommit att problemen är betydande för invandrarungdomar. Andra generationen invandrare är överrepresente­rad bland de ungdomar som är intagna på ungdomsvårdsinstitutionerna. Uppgifter förekommer om ett ökat missbruk bland invandramngdomar. Regeringen har i årets budgetproposition föreslagit att ytterligare medel ställs till socialstyrelsens förfogande för försöks- och utvecklingsverksamhet när det gäller barn och ungdomar med flykting- eller invandrarbakgmnd.

Även regeringens barn- och ungdomsdelegation uppmärksammar i år, liksom under de senaste tre åren, särskilt invandrar- och flyktingungdomar genom stöd med sina arvsfondsmedel till utvecklingsarbete inom förenings­livet.

Utredningen om ungdomars villkor på 90-talet skall bl.a. utreda hur demokrati och jämlikhet för ungdomar kan stärkas och hur invandrarung­domarnas situation ter sig i förhållande till övriga ungdomars. När det gäller ungdomspolitiken har regeringen nyligen i en skrivelse till riksdagen (skr. 1989/90:69) redovisat inriktningen inför 1990-talet. Vidare redovisas i skrivelsen vad som skall gälla för ungdomspolitiken inom vissa områden det närmaste året. Insatserna skall koncentreras på de mest utsatta ung­domsgrupperna samtidigt med insatser som stärker demokratin och jäm­likheten för ungdomar.

I årets budgetproposition föreslås att stödet till ungdomsorganisationerna höjs. Stödet föreslås också bli omgjort för att ge gamla och nya organisatio­ner bättre möjligheter att förnya sin lokala verksamhet. En särskild satsning görs på internationellt ungdomsutbyte och en svensk ungdomsoffensiv för Europa.

Trots att det mesta våldet i samhället utövas av vuxna är det särskilt viktigt att motverka våldet bland ungdomen. Det kan t. ex. noteras att det ofta är ungdomar som blir offer för ungdomsvåldet. En oroande tendens är

25

 

den ökade utslagningen av grupper av ungdomar med hög grad av krimina-     Prop. 1989/90:107 litet och ökade våldstendenser.

Regeringen beslutade den 16 november 1989 om en kommission för att samordna och intensifiera arbetet mot våldsbrotten, för att ge ett bättre stöd åt brottsoffren och för att ta till vara det folkliga engagemanget i dessa frågor. Kommissionen skall särskilt uppmärksamma ungdomsvåldet.

Socialstyrelsen har nyligen redovisat en utvärdering av socialtjänstlagen. Utvärderingen har bl. a. avsett socialtjänstlagens praktiska tillämpning be­träffande särskilt utsatta gmpper av barn och ungdomar samt familjehem­mens ställning.

Olika undersökningar tyder på en ökning av alkoholkonsumtionen i ungdomsgmppema. Socialstyrelsen har i januari i år redovisat ett rege­ringsuppdrag, som avsåg åtgärder mot detta problem. Socialstyrelsens förslag till åtgärder bereds för närvarande inom socialdepartementet.

Under åren 1989 och 1990 genomförs en landsomfattande aktion mot alkohol och andra droger. Aktionen leds av den s. k. ATHENA-gmppen, vilken består av representanter för berörda myndigheter och folkrörelser.

På regeringens initiativ har det inrättats en särskild aktionsgmpp mot narkotika. Gmppen består av företrädare för berörda myndigheter, kommun- och landstingsförbunden, Athenagmppen, statens ungdomsråd och regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor. Gmppen skall bl. a. ta initiativ för att stärka arbetet mot narkotika.

Narkotikamissbruket synes visserligen ha pressats tillbaka under senare år. Haschrökningen bland ungdom har minskat kraftigt. Samtidigt synes nyrekryteringen till intravenöst missbmk bland unga ha gått ned. Vissa rapporter tyder emellertid på att denna positiva utveckling är på väg att vända. Riskerna är också stora för ett ökat missbmk av kokain och andra nya preparat.

Spridningen av HIV/aids utgör ett allvarligt hot mot folkhälsan. HIV kommer att finnas kvar i vårt samhälle under mycket lång tid, kanske i flera generationer. Ungdomar tillhör de mest prioriterade målgmpperna för riktade informationsinsatser för att motverka en ökad smittspridning. Skolan har ett ansvar att inom ramen för den obligatoriska sexual- och samlevnadsundervisningen ge ungdomar kunskaper om sexuellt överför­bara sjukdomar, preventivmedel etc. Information om HIV bör snarast möjligt integreras i denna undervisning. Stöd har utgått från aids-anslaget till bl.a. fortbildningsinsatser riktade till skolpersonal. En väsentlig del av de centralt initierade informationsinsatsema mot HIV under budgetåret 1990/91 skall riktas till ungdomar.

Det finns omkring 39000 bam och ungdomar som på gmnd av funk­tionshinder kan vara i behov av särskilda insatser från samhället, t. ex. från socialtjänst, habilitering samt hälso- och sjukvård. En stor andel är flerhandikappade genom exempelvis syn- och hörselskador, rörelsehinder och epilepsi.

Allergi och annan överkänslighet har blivit en av vår tids folksjukdomar. Minst vart tredje barn är drabbat. Allergiutredningens betänkande Att förebygga ALLERGl/överkänslighet remissbehandlas för närvarande.

Jag kommer i anslutning till konventionens artiklar att mer i detalj gå in    26

 

på en del av nu berörda och övriga frågor som konventionen väcker när det gäller bams och ungdomars förhållanden i Sverige.

Prop. 1989/90:107

4 Godkännande av konventionen

Mitt förslag: Riksdagen godkänner konventionen om bamets rättig­heter med förbehåll beträffande artikel 37 punkt c:s bestämmelser om åtskiljande av bam och vuxna.

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot att Sverige ratificerar konventionen. En del remissinstanser anser dock att ändringar i svensk lagstiftning är påkallade. Några instanser anser att Sverige vid ratificeringen bör reservera sig i vissa avseenden.

Skälen för mitt förslag: Som jag redan framhållit i avsnitt 3.1 är det närmast en självklarhet att Sverige bör ratificera den av FN nu antagna konventionen om barnets rättigheter. Även om det i det långvariga och komplicerade konventionsarbetet på en hel del punkter inte varit möjligt att nå så långt som varit önskvärt från svensk sida måste resultatet av konventionsarbetet anses i hög grad tillfredsställande. Enligt min mening har man genom konventionen fått ett instmment som, rätt använt, kan bli ett effektivt medel i kampen för bamets mänskliga rättigheter. Av särskild betydelse är givetvis att konventionen får så bred anslutning som möjligt bland världens länder. Det är mot denna bakgmnd jag nu föreslår ett godkännande av konventionen. Jag återkommer i anslutning till artikel 37 till det förbehåll jag anser bör göras.

4.1 Allmänna överväganden

Genom att ratificera konventionen förpliktar sig Sverige att på det sätt som anges i konventionen respektera och främja ett barns rättigheter. Som jag redan nämnt i avsnitt 3.2 föreligger god överensstämmelse mellan konventionen och vår allmänna politik på familjeområdet. Konventionen om barnets rättigheter bygger också i mycket på konventionen om ekono­miska, sociala och kulturella rättigheter och konventionen om medborger­liga och politiska rättigheter. Genom sin anslutning till dessa konventioner är Sverige sedan länge förpliktigat att se till att svenska förhållanden mot­svarar dessa konventioners krav.

Från remissinstansernas sida föreligger inte heller några invändningar som innebär att en svensk ratificering ifrågasätts. Vad remissinstansema ifrågasätter är i stället i huvudsak mindre anpassningar av svensk lagstift­ning till konventionen. Remissinstansema har dämtöver framfört allmän­na synpunkter, bl.a. på den praxis som förekommer på olika områden samt på vilka åtgärder som kan och bör vidtas för att ytterligare förbättra barns förhållanden.

Jag kommer i åtskilliga avseenden att ta ställning till remissinstansernas synpunkter i samband med min genomgång i det följande av de enskilda artiklarna i konventionen. Jag kommer därvid att behandla förhållandet

27

 

mellan den svenska lagstiftningen och de enskilda artiklarna. Jag kommer Prop. 1989/90:107 också att ta upp de allmänna frågor som innehållet i artiklarna väcker. En del av dessa frågor har emellertid inte en sådan anknytning till ratificeringen av konventionen att de bör tas upp nu utan behandlingen av dem får anstå tiU mer lämpligt sammanhang. Detsamma gäller de förslag till ändringar i kon­ventionen som vissa instanser redan nu föreslagit. Jag vill emellertid fram­hålla att man genom remissyttrandena fått en värdefull genomgång av bams och ungdomars situation och av hur man bör se på denna situation. Remiss­yttrandena kan således tjäna som ett gott underlag för det fortsatta arbetet med att förbättra bams och ungdomars förhållanden.

Innan jag går in på de enskilda artiklarna vill jag vidare framhålla vissa nödvändiga utgångspunkter för en jämförelse mellan konventionens be­stämmelser och svenska förhållanden. Jag ansluter mig därvid till vad föredragande statsrådet anförde vid godkännandet av bl. a. konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (prop. 1971:125 s. 25 f).

En granskning av konventionsbestämmelsema leder till slutsatsen, att svensk rätt och praxis till sin allmänna syftning står i god överensstämmel­se med dessa bestämmelser men att man kan vara tveksam om humvida svensk rätt eller praxis i alla detaljer överensstämmer med konventionens krav. Den bedömning, som i sådana fall måste göras, blir i viss utsträck­ning beroende av vilka allmänna principer man viU lägga till gmnd för tolkningen av konventionens bestämmelser. Man måste därvid hålla i minnet att konventionen är avsedd att tillämpas på ett världsomfattande plan och således på rättssystem och andra förhållanden av mycket skiftan­de art. På gmnd härav måste konventionen tolkas så, att den får en rimlig mening inom ramen för varie nationellt system. Artiklama är också i många fall utformade så att det finns utrymme för lämplighetsbedömning beträffande de åtgärder som statema skall vidta.

Fömtom de nu omnämnda allmänna principema kan också förarbetena till konventionsbestämmelsema tjäna till ledning vid tolkningen av be­stämmelsema. Den sammanställning av rapportema från arbetsgmppens möten som för närvarande förbereds kan bli ett värdefullt hjälpmedel.

Det är mot den nu skildrade bakgmnden som man får se de artiklar i konventionen som behandlar efterlevnaden av den. Av intresse är i detta sammanhang främst artiklama 4 och 44.

Enligt artikel4 skall konventionsstatema vidta aUa lämpliga lagstift­
nings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter
som erkänns i konventionen. I fråga om ekonomiska, sociala och kulturel­
la rättigheter skall konventionsstatema vidta sådana åtgärder med utnytt­
jande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom
ramen för intemationellt samarbete. Enligt artikel44, punkt 1 skall
konventionsstatema avge rapporter om de åtgärder som de vidtagit för att
genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen och om de framsteg
som gjorts i fråga om åtnjutandet av rättighetema. Enligt punkt 2 samma
artikel skall i rapportema anges eventuella förhållanden och svårigheter
som påverkar graden av uppfyllande av skyldighetema enligt konventio­
nen. Rapporterna skall även innehålla tillräcklig information för att ge en     28

 

god uppfattning om genomförandet av konventionens bestämmelser i     Prop. 1989/90:107 landet i fråga.

4.2 De enskilda artiklama och svenska förhållanden

Definitionen i artikel 1 av vem som i konventionens mening skaU anses vara bam medför i sig inte några problem för svensk del. Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken är den som är under 18 år underårig och omfattas av föräldrabalkens regler om bl. a. vårdnad och umgänge, underhållsskyldig­het och omyndighet. Det skydd och de rättigheter som dessa regler innebär i personligt och ekonomiskt avseende kompletteras av särskilda regler avseende bam och ungdom på de många andra områden som berör dessa gmpper. Som exempel bland många kan nämnas socialtjänstlagens (1980:620) särskilda regler om omsorger om bam och ungdom, lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl. (omsorgslagen), lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och de särskilda reglema i 6 kap. brottsbalken om sexual­brott mot bam och ungdom.

Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) har påpekat att utlän­ningslagstiftningen bygger på ett familjebegrepp innefattande man, hustm och ogifta bam under 16 år och att en anpassning av lagstiftningen måste ske utifrån artikelns definition av bam som personer under 18 år. Jag vill här endast påpeka att artikeln inte innebär att man i aU nationell lagstift­ning rörande bam och ungdomar måste ha en åldersgräns av 18 år. Det är endast beträffande de rättigheter som behandlas i konventionen som man har att utgå från att dessa rättigheter avser alla personer under 18 år.

I konventionens inledning hänvisas till vad som sägs i FN:s förklaring om bamets rättigheter, att "bamet på gmnd av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, innefattande lämpligt rättsligt skydd, såväl före som efter födelsen". Någon risk förelig­ger inte för att detta uttalande, sammanställt med artikel 1, skulle kunna tas till intäkt för ett påstående att svensk abortlagstiftning skulle stå i strid med konventionen. Hänvisningen till förklaringens innehåll i detta avse­ende skall nämligen inte uppfattas som ett ståndpunktstagande i abortfrå­gan utan är endast en hänvisning till gäUande intemationeU norm på området, som varie land inom ramen för normen får tolka på sitt sätt. Hänvisningen är resultatet av en ömtålig kompromiss i konventionsarbe­tet. Kompromissen träffades mot bakgmnd av att de deltagande ländema var införstådda med att det inte var möjligt att uppnå någon enighet om det ofödda bamets rätt. Detta framgår också av särskilda uttalanden till protokollen från arbetet med konventionsutkastet.

Sammanfattningsvis anger således artikel 1 endast en övre gräns för när en mänsklig varelse skall anses vara bam, dvs. vid 18 år eUer vid tidigare uppnådd myndighet enligt den lag som är tillämplig på bamet.

Till detta kommer att enligt folkrätten inledningen — till skillnad från artiklama — inte anses rättsligt bindande. Inledningen är endast av bety­delse för tolkningen av artiklama.

Svenska ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd och          29

 

Sveriges frikyrkoråd betonar i sitt gemensamma remissyttrande att det Prop. 1989/90:107 med hänsyn till det ofödda barnets rätt, som uppmärksammas i konven­tionsinledningen, är angeläget med en översyn av den svenska abortlag­stiftningen och att det i en sådan översyn bör läggas vikt vid frågan om fostrets integritet. Jag vill med anledning härav upplysa om att utredning­en om det ofödda barnet i sitt slutbetänkande (SOU 1989:51) Den gravida kvinnan och fostret — två individer. Om fosterdiagnostik. Om sena abort­er behandlat frågor av etisk, medicinsk, psyko-social och juridisk art rörande fosterdiagnostik och sena aborter. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Artikel 2 vänder sig mot alla former av diskriminering när det gäller att tillförsäkra ett barn de rättigheter som anges i konventionen. Artikeln ansluter sig i sin lydelse till vad som sägs i artikel 2 punkt 2 konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och artikel 2 punkt I konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.

Kraven i artikeln tillgodoses genom de grundläggande fri- och rättigheter som garanteras av 2 kap. regeringsformen, särskilt 15 och 16 §§ som vänder sig mot diskriminering på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung eller kön. I 20 § samma kapitel ges vidare regler som likställer utlänning i Sverige med svensk medborgare i ett antal avseenden. Sanktioner mot överträdelser finns i 16 kap. 9 § brottsbalken som innehåller bestämmelser om olaga dis­kriminering och S § samma kapitel som riktar sig mot hets mot folkgrupp. Bestämmelserna i brottsbalken om förtal och hets mot folkgrupp har mot­svarigheter i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfrihetsbrott.

Förbundet Adoptionscentrum har pekat på två grupper av barn, nämli­gen flyktingbarn och barn i familjehem och undrat om de verkligen tillgo­doses på det sätt konventionen kräver.

Ett par andra remissinstanser har också uppmärksammat flyktingbar­nens utsatta situation och har väckt ett antal frågor rörande dessa barns rättigheter i Sverige. Som kommer att framgå vid den följande genomgång­en av artiklarna är det min uppfattning att Sverige uppfyller konventio­nens krav även såvitt gäller familjehemsplacerade barn och flyktingbarn.

Även om sålunda innehållet i artikel 2 inte i sig vållar några problem för svensk del förekommer i dagens samhälle oroande tendenser till olika former av rasism eller fientlighet mot dem som är annorlunda eller tillhör en minoritet. Detta drabbar inte minst barnen. DO har i sitt remissvar betonat vikten av att öka all förskole- och skolpersonals medvetenhet, beredskap och förmåga att hantera frågor av detta slag. Enligt DO handlar det inte minst om att öka förmågan att ge adekvat stöd åt de barn, som trots samhällets ansträngningar utsätts för trakasserier på grund av sitt etniska ursprung.

Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet har i sitt betänkan­de (SOU 1989:13) Mångfald mot enfald föreslagit åtgärder mot främlings­fientlighet och rasism. Bl.a. har kommissionen ägnat ett kapitel åt frågan om utbildning och fortbildning av lärare och skolledare i frågor om rasism och diskriminering m.m. 1 propositionen om åtgärder mot etnisk diskri-

30

 

minering m.m. (prop. 1989/90:86) som förelagts riksdagen i februari i år     Prop. 1989/90:107 har regeringen tagit ställning till kommissionens olika förslag.

Även jämställdheten mellan könen är ett område där skolan har en betydelsefull roll att spela. Skolan måste hela tiden förbereda pojkar och flickor på ett sådant sätt inför deras fortsatta tillvaro att de kan ta ansvar för barn, hem och hushåll och göra insatser i yrkeslivet. Skolan skall också stärka elevernas självförtroende så att de vill och vågar använda möjlighe­terna till inflytande i exempelvis fackliga och politiska sammanhang.

Förutom att skolan skall eftersträva en jämn könsfördelning mellan kvin­nor och män när det gäller personalen är det av stor vikt att de attityder personalen förmedlar till eleverna är sådana att de motverkar fördomar av olika slag. Jämställdhetsfrågorna ingår nu också som ett övergripande äm­nesområde i den centrala utbildningsplanen för den nya grundskollärarlin-jen. De bör självfallet ingå som en naturiig del i all lärarfortbildning.

Beträffande läromedlen har jämställdhetsaspekten fått en betydligt kraf­tigare markering än den haft tidigare. Statens institut för läromedel avser att regelmässigt beakta hur läromedlen i orienteringsämnen svarar mot lä­roplanens mål när det galler jämställdhet mellan kvinnor och män.

För gymnasieskolan uppställdes i propositionen Jämställdhetspolitiken inför 90-talet (prop. 1987/88:105) bl. a. vissa mål beträffande intagning av underrepresenterat kön på de olika utbildningslinjerna. Trots de insatser som gjorts har man inte lyckats förändra de traditionellt könsbundna valen till gymnasieskolans utbildningslinjer. Den år 1988 tillsatta lednings­gruppen för jämställdhetsfrågor avser att särskilt följa dessa frågor och föreslå åtgärder. Samråd kommer också att ske mellan utbildningsdeparte­mentet och skolöverstyrelsen om vilka ytterligare åtgärder som bör vidtas.

Att beklaga i detta sammanhang är att man i konventionsarbetet inte lyckades ena sig om en särskild artikel med ett uttryckligt stadgande om att barn till föräldrar som är gifta med varandra och barn till föräldrar som inte är gifta med varandra skall ha samma rättigheter. Förslag till en artikel med detta innehåll framlades av bl.a. Kina och stöddes av bl.a. Sverige. Förslaget stötte emellertid på sådant motstånd från flera länders sida att förslaget föll.

Genom förbudet i nu ifrågavarande artikel mot diskriminering av barn på grund av barnets bord eller på grund av barnets eller föräldrarnas ställning fastslås emellertid i konventionen principen om likabehandling av barn oberoende av om föräldrarna är gifta med varandra eller ej. I artikel 18 slås vidare fast att båda föräldrarna har ett gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Detta gäller utan begränsning, dvs. oavsett om föräldrarna är gifta med varandra eller ej.

Artikel 3. punkt I innehåller den grundläggande principen att barnets bästa skall komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn. Principen gäller åtgärder som vidtas av offentliga organ men också sådana som vidtas av privata sociala välfärdsinstitutioner. När det gäller att tillämpa denna princip ar det naturiigtvis en lagstiftningsfråga men i hög grad också en fråga om tillämpning av lagstiftningen och praktiskt hand­lande överhuvudtaget. Att barnets bästa skall komma i främsta rummet

31

 

utesluter inte att även andra hänsyn får tas men innebär att vad som bäst     Prop. 1989/90:107 gagnar barnet i första hand skall vara vägledande.

Svensk rätt rörande barn och ungdomar utgår från principen om barnets bästa. Principen är förankrad i grundlagen genom bestämmelserna i 1 kap.

2        § regeringsformen om att det grundläggande målet för den offentliga
verksamheten skulle vara den enskildes välfärd i olika avseenden. Det
åligger därvid det allmänna att särskilt verka för social omsorg och trygg­
het och för en god levnadsmiljö.

Principen om barnets bästa framgår uttryckligen av exempelvis vård­nadsreglerna i föräldrabalkens 6 kap. och av 27 § socialtjänstlagen. Princi­pen uttrycks också men med andra ord än barnets bästa i t. ex. 1 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga (LVU)(jfr 2 och

3        §§ i den nya LVU som träder i kraft den I juli 1990, prop. 1989/90:28,
SoUlS, rskr. 112, SFS 1990:52) och i 4 kap. 6 § föräldrabalken om fömt­
sättningarna för adoption.

Även vid utformningen av bl.a. reglerna om barn och unga i brottmåls­processen har principen om barnets bästa varit av gmndläggande betydel­se. Som exempel kan nämnas 7 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, som medger häktning av den som är under 18 år endast när det föreligger synnerliga skäl för detta. Sådana skäl måste också enligt 30 kap. 5 § brottsbalken föreligga för att någon skall kunna dömas till fängelse för brott som han eller hon begått före fyllda 18 år. En domstol kan också döma till lindrigare straffan vad som är stadgat för brottet när den tilltalade är under 21 år (29 kap. 7 § brottsbalken). Särskilda regler gäller vidare till skydd för barn som målsägande (se bl. a. lagen, 1988:609, om målsägandebiträde) och när barn hörs under fömndersökning rörande brott (15—19 §§ förundersökningskungörelsen, 1947:948).

Som redan framgått av de exempel jag nu har gett skall principen om barnets bästa tillämpas på förhållandevis väsensskilda områden. Det kan därför vara svårt att ge en sådan beskrivning av vad som avses med barnets bästa att den passar på alla områden utan att bli alltför urvattnad. I propositionen med förslag till de nuvarande reglerna om vårdnad och umgänge i 6 kap. föräldrabalken (prop. 1981/82:168 s. 22 f och s. 59 f) finns dock uttalanden som kan tjäna till ledning.

Vid tvister om vårdnad och umgänge har domstolen enligt 6 kap. föräld­rabalken att välja den lösning som är bäst för barnet. I propositionen anges att den lösning som är bäst för barnet är den som bäst kan antas främja att barnet får sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Ett barns grundläggande rättigheter anges i 6 kap. 1 § föräldrabalken. Enligt denna bestämmelse har barn rätt till omvårdnad, trygghet och en god fostran. Barn skall behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Som framgår av propositionen ingår i rätten till omvårdnad inte endast
rätten för barnet att få sina materiella behov tillfredsställda. Minst lika
viktig är också den del som kan hänföras till barnets psykiska och sociala
behov. I barnets rätt till trygghet ligger bl.a. att få leva i ett stabih
förhållande och att ha någon att lita på. Till en god vård och fostran hör att    32

 

bamet får känna att det behövs och att bamet får pröva sin förmåga och Prop. 1989/90:107 utveckla sina inneboende resurser för att efter hand frigöra sig från sitt beroende av föräldrama. I en god fostran ligger också att bamet får lära sig att sätta gränser för sitt handlande och ta ansvar. (Jfr delbetänkande av utredningen om bamens rätt, SOU 1979:63, Bamets rätt — 2 Om föräld­raansvar m. m. s. 56 f.).

När det gäller bams rätt att behandlas med aktning för sin person och egenart innebär denna rätt att bam skall visas hänsyn och respekt i fråga om de individuella egenskaper och särdrag som ett bam har. Bam har med stigande ålder rätt till ett allt starkare integritetsskydd.

Som sägs i propositionen kan denna uppräkning av de rättigheter bam har ge föräldrama en vägledning om vad de skall iaktta vid sin uppfostran av bamen. Som jag redan nämnt är den också avsedd som en vägledning för domstolama när det gäller att bestämma vad som är bäst för bamet. Angivandet av dessa rättigheter bör emellertid också enligt min mening uppfattas som en allmängiltig norm och därmed som en hjälp även för andra som har hand om bam eller bestämmer i frågor som rör bam när det gäller att fastslå vad som är bamets bästa.

En sådan allmängiltig norm får på de olika tillämpningsområden som det kan vara fråga om naturligtvis kompletteras med de särskilda aspekter som områdets karaktär påkallar. Från exempelvis skolans värld kan när det gäller utbildningens inriktning mot bamets bästa nämnas vad som sägs i 1 kap. 1 § skollagen (1985:1 100) om utbildningens allmänna mål. Enligt bestämmelsen är detta mål att ge elevema kunskaper, utveckla deras färdigheter och i samarbete med hemmen främja deras utveckling tiU harmoniska människor och till dugliga och ansvarskännande samhälls­medlemmar.

Vissa remissinstanser har anfört bl. a. att de svenska reglema om om­händertagande av barn enligt utlänningslagstiftningen skulle stå i strid med artikel 3.

Brottsförebyggande rådet har ifrågasatt om kravet på att bamets bästa skall komma i främsta mmmet är tillgodosett så länge det kvarstår en möj­lighet att döma bam till fängelse. Riksåklagaren har varit inne på synpunkter liknande dem som brottsförebyggande rådet har framfört.

I anledning av dessa farhågor vill jag säga att när det gäller bam i särskilda situationer måste den närmare innebörden av principen om barnets bästa tolkas utifrån de artiklar i konventionen som just tar sikte på dessa situationer.

Det har ifrågasatts om inte principen om bamets bästa uttryckligen borde framgå av all lagtext som det kan komma i fråga att tillämpa. Även om detta är ett eftersträvansvärt mål kan jag inte finna att frånvaron av en ordalydelse om barnets bästa i någon författning skulle strida mot artikeln. Det är den allmänna inriktningen i lagstiftning och praxis som är avgöran­de. Då denna för svensk del står i överensstämmelse med artikeln finner jag att den svenska lagstiftningen inte står i strid med artikeln.

Punkterna 2 och 3 i artikel 3 som behandlar konventionsstatens allmän­
na skyldigheter och förhållandet mellan staten och föräldrama överens­
stämmer med vedertagen svensk uppfattning. Jag har redan i anslutning   33

3   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 107

till punkt I nämnt regeringsformens bestämmelser i 1 kap. 2 § om det     Prop. 1989/90:107 allmännas skyldighet att verka för social omsorg och trygghet och för en god levnadsmiljö. 1 de ävenledes redan nämnda bestämmelsema i 6 kap. 1 § föräldrabalken har bamets rätt till omvårdnad, trygghet och en god uppfostran också fastslagits.

Som exempel på tillämpningen i Sverige av principema i punktema 2 och 3 kan vidare nämnas socialtjänstlagens särskilda bestämmelser i 12 — 18§§ beträffande omsorger om bam och ungdom. Som anges i dessa bestämmelser har samhället ett särskilt ansvar för bam och ungdomar. Inom socialtjänsten skall socialnämnden tillsammans med föräldrama medverka till att bam och ungdomar får trygga uppväxtförhållanden och i övrigt gynnsamma levnadsbetingelser. Socialnämnden kan oftast i frivilli­ga former ge bamen det stöd och den hjälp som de behöver. Behöver en ung människa samhällets bistånd men kan föräldramas och den unges medverkan inte erhållas har samhället getts laglig möjlighet att under vissa fömtsättningar ändå besluta om behövlig vård av den unge för att förhind­ra att han eller hon utvecklas på ett ogynnsamt sätt.

De särskilda omsorgerna enligt omsorgslagen syftar till att ge utveck­lingsstörda och bamdomspsykotiska bam och ungdomar möjlighet att leva som andra. Omsorgema skall vara inriktade på att utveckla den enskildes egna resurser och verksamheten skall vara gmndad på respekt för den enskildes självbestämmande och integritet.

Sveriges Kristna Ungdomsråd har i sitt remissvar i anslutning till punkt 3 anfört att det finns stora brister i den fysiska miljön i svenska skolor och menat att detta utgör ett hot mot elevemas hälsa. Eftersom alla bam har skolplikt måste de gå till skolan även om de blir sjuka av att vistas där. Skolpersonalen utser skyddsombud som bevakar personalens intressen. Sveriges Kristna Ungdomsråd efterlyser liknande möjligheter för elevema för att Sverige skall kunna leva upp till konventionens krav.

Den fysiska miljö i vilken skolarbetet utförs är av varierande standard. Kommunema har som arbetsgivare ansvar för att hålla goda skollokaler. Detta framgår av arbetsmiljölagen (1977:1160). Många kommuner har de senaste åren satsat betydande belopp på förbättringar av den fysiska mil­jön i skolan.

Riksdagen beslöt våren 1989 att såväl enskilda som offentliga arbetsgi­vare skall erlägga en arbetsmiljöavgift. Avgiftema förs till en särskild arbetslivsfond, från vilken bidrag kan utgå tiU arbetsgivare för rehabilite­ringsåtgärder och arbetsmiljöförbättrande åtgärder.

I propositionen (1989/90:62) om insatser för aktiv rehabilitering och arbetslivsfondens verksamhet, m. m. har regeringen dragit upp riktlinjer för hur fondens medel skall användas och en organisation för fördelning och förvaltning av fondmedlen. Även kommunala arbetsgivare skall kun­na ansöka om bidrag från arbetslivsfonden. Kommunema bör därvid särskilt kunna beakta de behov som finns inom skolans område.

För att ytterligare förbättra kommunemas möjligheter att vidta åtgärder
när det gäller arbetsmiljön har riksdagen vid behandlingen av propositio­
nen (1989/90:41) om kommunalt huvudmannaskap för lärare, skolledare,
biträdande skolledare och syofunktionärer beslutat att ett stimulansbidrag  34

 

om 300 milj. kr. per år under en tioårsperiod skall ställas riU kommunemas     Prop. 1989/90:107 förfogande för förbättringar av skolomas fysiska miljö.

Regeringen har i propositionen (1989/90:61) om elevmedverkan i arbets­miljöarbetet föreslagit att elever på gmndskolans högstadium och i gymna­sieskolan samt studerande på högre utbildningsnivåer från och med den 1 juli 1990 skall ges tillfälle att medverka i arbetsmiljöarbetet genom elev­skyddsombud. Elevskyddsombuden skall beredas tillfälle att delta i skydds­arbetet i alla väsentliga avseenden. De skall delta i planeringen av föränd­ringar beträffande lokaler, arbetsmetoder och arbetsförhållanden i övrigt. Vidare skall de medverka vid skyddskommittésammanträden och skydds­ronder. Arbetsmiljölagen föreslås också bli tillämplig för elever på gmnd­skolans låg- och mellanstadium. Även för dessa stadier finns en skyldighet att samråda med elevema i lämpliga former.

Genom dessa åtgärder bör det finnas goda möjligheter att under de närmaste åren rätta till stora delar av dagens arbetsmiljöproblem i skolan.

Jag har redan inledningsvis berört artikel 4. Som framgår av artikeln skall konventionsstatema vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionens bestämmelser. Detta betyder att det inte är tillräckligt att garantera rättighetema i lag utan konventionsstaten har ett ansvar för att förhållandena på de olika områden som berörs av konventionen också rent faktiskt motsvarar konventionens krav.

För svensk del torde det just vara tillämpningen av den lagstiftning som berör barn och ungdomar som kräver särskild uppmärksamhet. Verklighe­ten stämmer inte alltid överens med vad som sägs i våra regler och i en del fall uppnår vi inte de mål som är syftet med reglema. Även om detta i mycket är frågor som faller utanför de överväganden som bör göras i nu förevarande sammanhang innebär det att konventionen har en stor roll att spela i alla nationella sammanhang som har med bam och ungdom att göra.

När det gäller en konventionsstats förverkligande av de ekonomiska, sociala och kulturella rättighetema i konventionen får kraven på staten i fråga sättas i relation till statens resurser. Som framgår är emellertid kraven högt ställda; de åtgärder av lämplig art som staten skall vidta skall företas med utnyttjande till det yttersta av statens resurser. I praktiken innebär artikeln att man måste ställa högre krav på ett rikt land än ett fattigt. För Sveriges del innebär det således att vi hela tiden måste stäUa oss frågan: Gör vi tillräckligt för våra bam och ungdomar med hänsyn till att Sverige är ett förhållandevis rikt land? Frågan kan naturligtvis knap­past besvaras generellt men får stor betydelse så fort vi har att ta ställning till resursanvändning inom bam- och ungdomsområdet.

Som jag nämnt i avsnitt 3.1 är det ett nytt och konstmktivt inslag i konventionen att det intemationella samarbetet betonas när det gäUer att förverkliga barnets rättigheter. Den kommitté som skall granska efterlev­naden av konventionen har getts särskilda möjligheter att verka för hjälp och bistånd åt länder som inte förmår uppfylla konventionens krav. Det intemationella samarbetet betonas också i artikel 4, när det gäUer förverk­ligandet av de ekonomiska, sociala och kulturella rättighetema. Man får dock hålla i minnet att artikeln ställer starka krav på landet i fråga att

35

 

använda sina resurser på ett lämpligt sätt. Till frågan om det intemationel-     Prop. 1989/90:107 la biståndet återkommer jag i avsnitt 5.

Artikel 5 ålägger statema att respektera föräldramas eller annan vård-nadshavares ansvar för att bamet i överensstämmelse med den fortlöpan­de utvecklingen av sin förmåga ges ledning vid utövandet av de rättigheter som erkänns i konventionen.

Den princip som artikeln ger uttryck för står i överenstämmelse med innehållet i 6 kap. 11 § föräldrabalken, där det anges att vårdnadshavaren både har rätt till och är skyldig att bestämma i frågor som rör bamets personliga angelägenheter. Det framhålls där särskilt att vårdnadshavaren i takt med bamets stigande ålder och utveckling skall ta aUt större hänsyn till bamets synpunkter och önskemål.

De principer som gäller enligt den svenska socialtjänstlagstiftningen överensstämmer också väl med stadgandet i artikel 5 om respekten för föräldramas rätt att ge bamet lämplig ledning. Socialtjänsten skaU ta hänsyn till människans ansvar för sin och andras sociala situation och socialtjänstens insatser skall bygga på respekt för människomas självbe­stämmanderätt och integritet.

Artikel 6 innehåller de gmndläggande bestämmelsema om bams rätt tiU liv och till överlevnad och utveckling. Bestämmelsen motsvaras väl av vad som gäller inom bl. a. svensk hälso- och sjukvård och socialtjänst. När det gäller hälso- och sjukvården vill jag särskilt peka på den svenska mödra-och bamhälsovården med dess målsättning att bl.a. minska dödlighet, sjuklighet och handikapp hos blivande och nyblivna mödrar och bam. Vi har också lyckats nedbringa dödligheten bland bam under det första lev­nadsåret tiU ca 6,4 promille. Detta kan jämföras med exempelvis Amerikas Förenta Stater där denna dödlighet är ungefär tre gånger så hög.

Kravet i artikel 7 på registrering av ett bam omedelbart efter födelsen är tillgodosett genom folkbokföringslagen (1967:198), varav följer att det för varie person skall fastställas personnuminer som identitetsbeteckning. I lagen ges anvisningar om till vilket pastorsämbete anmälan om bams födelse skall göras. Anmälan, som skaU ske ofördröjligen och vara skriftlig, skall göras av den inrättning på vilken bamet har fötts eller av bammor-ska.

Rätten till namn regleras i namnlagen (1982:670). I 1 § finns bestäm­melser om efternamn. I 30 § föreskrivs att varje bam skall ges ett eller flera förnamn, som inom tre månader från födseln skall anmälas till pastorsäm­betet. Vårdnadshavare kan vid vite åläggas att anmäla bamets namn.

Av de övriga rättigheter som enligt artikel 7 tillkommer ett bam bör rätten att så långt det är möjligt få vetskap om sina föräldrar kommenteras något. Enligt 4§ lagen (1984:1 140) om insemination har ett bam som avlats genom insemination rätt att självt få del av uppgifter om sperma-givaren endast under fömtsättning att bamet har uppnått tillräcklig mog­nad. Den avvägning som härvid görs sker emellertid i bamets eget intresse. Begränsningen enligt 4 § lagen om insemination torde således med en rimlig tolkning vara förenlig med artikeln i denna del.

Rätten att så långt det är möjligt bli vårdad av sina föräldrar motsvaras av

36

 

de reglerom vårdnad som finns i 6kap. föräldrabalken och av de principer     Prop. 1989/90:107 som gäller enligt den svenska socialtjänstlagstiftningen.

Beträffande ett barns rätt till nationalitet gäller följande.

Enligt 2 kap. 7 § regeringsformen får ingen medborgare som är eller har varit bosatt i riket berövas sitt medborgarskap annat än då han samtidigt blir medborgare i annan stat.

Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap bygger på härstamnings­principen. Den innebär att föräldrarnas medborgarskap avgör vilket med­borgarskap bamet får. Om modern är svensk medborgare får barnet alltid svenskt medborgarskap. Samma sak gäller om fadern är eller vid sin död var svensk medborgare och gift med bamets mor. Om en svensk man gifter sig med en utländsk kvinna blir ett gemensamt barn, som fötts före äktenskapet, svensk medborgare om barnet är ogift och inte har fyllt 18 år.

Den som inte får svenskt medborgarskap på det här sättet genom föräld­rarna kan bli svensk medborgare genom naturalisation. Det kan ske efter ansökan samt i vissa fall enbart genom en anmälan.

Den som är statslös eller politisk flykting kan bli naturaliserad svensk medborgare efter fyra år i Sverige.

Det finns statslösa barn i Sverige. Vanligen är det fråga om barn till statslösa personer som kommit till Sverige som flyktingar. Det kan också förekomma att ett barn, vars föräldrar är utländska medborgare, på gmnd av lagstiftningen i föräldrarnas hemland inte får deras medborgarskap.

Svea hovrätt har i sitt remissvar föreslagit att lagen om svenskt medbor­garskap ändras så att barn som föds i Sverige av statslösa föräldrar erhåller svenskt medborgarskap vid födelsen. Liknande synpunkter har framförts av statens invandrarverk och av Svenska röda korset. Enligt Sveriges Kristna Ungdomsråd bör Sverige se över möjlighetema att tillförsäkra statslösa flyktingbarn en nationalitet när de kommer till Sverige.

Rätten att förvärva ett medborgarskap enligt punkt 1 motsvarar vad som redan gäller för Sveriges del enligt artikel 24 punkt 3 konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Vidare bör också nämnas 1961 års konvention om begränsning av statslöshet, som Sverige ratificerat. In­nebörden av dessa konventioners bestämmelser liksom av den nu aktuella konventionens bestämmelser är inte att ge ett statslöst barn en ovillkorlig rätt från födelsen till medborgarskap i det land barnet föds i utan rätten får viUkoras genom nationell lag och i enlighet med landets internationella åtaganden, såsom anges i den nu aktuella artikelns punkt 2. Svensk rätt torde därför inte komma i konflikt med artikelns stadganden.

Artikel 8 behandlar ett barns rätt att behålla sin identitet och konven­tionsstaternas skyldighet att bistå ett barn, som berövats sin identitet, så att bamet snabbt kan få sin identitet återställd. Artikeln bygger på ett förslag från Argentina. Bakgmnden till artikeln är bl. a. de erfarenheter som man haft i Argentina och andra länder när det gäller behandlingen av bam, vilkas föräldrar mördats av gmpper med anknytning till tidigare råd­ande totalitära regimer. 1 många fall har dessa barn tvångsadopterats och barnens verkliga identitet har utplånats genom att all registrering av denna identitet tagits bort.

Svenska flyktingrådet har i sitt remissvar påpekat att barn ibland utvi-   37

 

sas från Sverige under pågående faderskapsutredning. Enligt flyktingrådet     Prop. 1989/90:107 bör betydelsefulla rättigheter såsom namn, identitet och medborgarskap inte äventyras genom att barnet avlägsnas ur landet innan faderskapsut­redningen är klar.

Vad flyktingrådet här har påpekat torde inte utgöra något problem såvitt gäller tillämpningen av konventionen. Barn för vilka en sådan utredning görs har vanligen en sådan anknytning till Sverige att utvisning inte kan komma i fråga. Enligt min bedömning kan det inte sägas att tillämpningen av den svenska utlänningslagstiftningen i detta hänseende kolliderar med konventionens krav.

Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får enligt 2 kap. 7 § regeringsformen berövas sitt medborgarskap i annat fall än då han samtidigt, efter uttryckligt samtycke eller genom att inträda i allmän tjänst, blir medborgare i en annan stat. När det gäller barn under 1S år får emellertid föreskrivas att medborgarskapet skall följa föräldrarna eller en av dem. Lagen om svenskt medborgarskap upptar två typsituationer när ett barn kan föriora sitt svenska medborgarskap på grund av att medborgarskapet följer föräldrarna eller en av dem. 17 § sägs att svenskt medborgarskap förloras av ogift bam under 18 år som blir utländsk medborgare genom att utländskt medborgarskap på visst sätt förvärvas av föräldrarna. Vidare kan barn till svensk medborgare, som under särskilt angivna förutsättningar anses helt sakna anknytning till Sverige, fråntas sitt svenska medborgarskap enligt 8 §. Som villkor gäller dock att förlusten av medborgarskapet inte medför att barnet kommer att sakna medborgarskap.

Fömtsättningarna för att beröva en svensk dennes medborgarskap är i detalj reglerade i lag och de materiella bestämmelserna får anses vara re­striktiva. De lämnar också garanti för att föriusten av det svenska medbor­garskapet inte leder till att barn blir statslösa. Mot bakgmnd härav kan svensk lagstiftning sägas stå väl i överensstämmelse med konventionens krav på respekt för barnets rätt att behålla sin nationalitet.

I namnlagen finns regler om förlust och byte av efternamn. Förlust av namn kan komma i fråga endast i vissa speciella situationer, t. ex. som en konsekvens av utgången i ett faderskapsmål eller på grund av att någon genom anmälan förvärvat ett namn som han eller hon inte hade rätt till. Rätt till byte av efternamn kan föreligga i skilda situationer. När det gäller namnbyte beträffande den som inte fyllt 18 år är förutsättningarna utfor­made med sikte på att namnbytet skall vara förenligt med barnets bästa.

Artikel 9, punkt 1 innehåller regler om ett barns skiljande från föräldrar­na. Artikeln tar sikte på att ett skiljande av barnet från föräldrarna skall få ske mot deras vilja endast efter beslut av behöriga myndigheter och när en sådan åtgärd är nödvändig för barnets bästa.

En förälder eller föräldrarna kan skiljas från vårdnaden om ett barn enligt 6 kap. 7 och 8 §§ föräldrabalken genom att vårdnaden flyttas över till en eller två särskilt förordnade förmyndare

En sådan åtgärd kan enligt 7 § på talan av socialnämnd beslutas av dom­
stol, under förutsättning att en förälder vid utövandet av vårdnaden om ett
barn gjort sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i
omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa  38

 

eller utveckling. Står barnet under endast den ena förälderns vårdnad skall     Prop. 1989/90:107 dock vårdnaden i första hand flyttas över på den andre föräldern. En så ingripande åtgärd som att flytta över vårdnaden till särskilt förordnad för­myndare förutsätter — i enlighet med konventionens krav — att åtgärden är nödvändig för barnets bästa.

Vid överflyttande enligt 8 § av vårdnaden om ett barn, som stadigvarande vårdats och fostrats i annat enskilt hem än föräldrahemmet, till den eller dem som tagit emot barnet gäller som förutsättning att det är uppenbart bäst för barnet att förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över.

Ett barn kan vidare skiljas från föräldrarna genom att domstol beslutar om vård enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Ett åtskiljande kan också bli aktuellt när ett barn mellan 15 och 18 år misstänks för brott. På grund av regler i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare kan den unge meddelas åtalsefter­gift och i stället bli föremål för vård enligt socialtjänstlagen (1980:620) och LVU. Sådan vård kan vidare komma till stånd sedan åtal väckts genom att domstolen beslutar att överlämna den unge till vård inom socialtjänsten. Vården kan innebära att den unge placeras i ett annat hem än föräldrarnas. Socialnämnden beslutar om vilken åtgärd enligt de angivna lagarna som skall vidtas. Nämndens beslut kan i första hand överklagas till länsrätten. Genom den nu berörda lagstiftningen har de intressen som ligger bakom punkten I tillgodosetts.

Jag vill samtidigt peka på att riksdagen — som jag tidigare nämnt — nyligen antagit en ny lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (nya LVU) vilken fr. o. m. den I juli 1990 ersätter den nu gällande lagen (prop. 1989/90:28, SoUlS, rskr. 112, SFS 1990:52). Den nya lagen bygger till stor del på den nuvarande och innebär såvitt avser ett bams rättigheter inga inskränkningar i förhållande till den nu gällande LVU.

Bestämmelsen i artikel 9 punkt 2 om rätten för berörda personer att ta del i handläggningen tillgodoses bl. a. genom reglerna om handläggningen i föräldrabalken, rättegångsbalken, förvaltningsprocesslagen (1971:291) samt genom föreskrifterna om rätt till muntlig förhandling i 10 § LVU (35 § nya LVU).

Jag vill därutöver göra följande kommentar. Ett beslut om vård enligt LVU föregås i flera fall av ett beslut om ett omedelbart omhändertagande av barnet. Sett för sig uppfyller i regel inte ordningen i samband med ett sådant omhändertagande kraven enligt denna punkt. Detta slag av omhän­dertagande bör dock inte ses fristående utan som ett förberedande led i ett beslutsförfarande i vårdfrågan. I förevarande hänseende bör således inte kunna råda tvekan om svensk lagstiftnings förenlighet med punkt 2 i artikeln.

Svea hovrätt ifrågasätter om regleringen i föräldrabalken och i LVU på ett
tillfredsställande sätt tillvaratar möjligheten för den förälder som inte är
vårdnadshavare att delta i en process där barn skiljs från föräldrar. Enligt
min mening tar bestämmelserna i artikeln främst sikte på situationer då
barnet skiljs från föräldrar som är vårdnadshavare. Bestämmelserna i för­
äldrabalken och LVU överensstämmer därvid med de krav som anges. För   39

 

övrigt kan tiUäggas att ett förfarande enligt föräldrabalken och en ansökan     Prop. 1989/90:107 om vård enligt LVU alltid skall föregås av en allsidig utredning. Det är naturligt att socialnämnden i samband därmed inhämtar och beaktar syn­punkter även från en förälder som inte är vårdnadshavare men som berörs.

I fråga om bestämmelsema i artikel 9 punkterna 3 och 4 om möjligheter­na till kontakt mellan bam och föräldrar som är åtskilda vill jag hänvisa till reglema i föräldrabalken och LVU. Enligt 6 kap. 15 § föräldrabalken har vårdnadshavaren ett ansvar för att bamets behov av umgänge med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står bamet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses. När det gäller bam som är föremål för vård enligt LVU kan socialnämnden enligt 16 § samma lag (14 § nya LVU) besluta att inte röja den unges vistelseort för föräldrar eUer vårdnadshavare om det är nödvändigt med hänsyn till ändamålet med vården eller omhändertagandet. Motsatsvis torde således det omvända förhållandet gälla, dvs. att vistelseorten skall meddelas. I den nämnda paragrafen sägs också att socialnämnden får bestämma hur umgänget mellan bamet och föräldrama skall utövas. I den nya LVU (14 §) har vidare införts en bestämmelse som betonar socialnämndens ansvar för att en ung människas behov av umgänge med bl.a. föräldrar så långt möjligt tillgodoses.

Det förtjänar vidare att nämnas att 22 § socialtjänstlagen föreskriver att vård av bam utanför det egna hemmet bör utformas så att den främjar samhörigheten med de anhöriga och kontakten med hemmiljön. Denna bestämmelse gäller även bam som skilts från sina föräldrar mot deras vilja. Jag vill också i anslutning till punkt 4 nämna att enligt 24 kap. 9 § rättegångsbalken skall efter ett anhållande den anhållnes närmaste anhöri­ga och andra personer som står den anhållne särskilt nära undertättas om anhållandet så snart det kan ske utan men för utredningen.

Rädda Bamen, Svenska röda korset. Svenska OMEP-kommittén, Sven­ska ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd, Sveriges fri­kyrkoråd och Sveriges Kristna Ungdomsråd har gjort gällande att flykting-bam i Sverige skiljs från sina föräldrar på ett sätt som strider mot artikeln. Jag delar inte denna uppfattning.

Artikelns första två punkter handlar om ingripanden av familjerättslig eller socialrättslig karaktär. Det framgår bl. a. genom förbehållet rörande ingrepp som är nödvändiga för bamets bästa. Något förbud för fördrags­slutande stater mot att ha en lagstiftning, som tillåter omhändertagande av vuxna personer som har minderåriga bam, är det inte fråga om.

Jag kommer under artikel 37 att kommentera frågan humvida utlän­ningslagens bestämmelser om tagande i förvar är förenliga med konventio­nen.

Enligt artikel 10, punkt 1 skall ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventionsstat för familjeåterför­ening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt och inte medföra negativa följder för de sökande eller för medlemmar av deras familj.

Svenska OMEP-kommittén nämner artikeln som en av de artiklar där
svensk praxis inte överensstämmer med konventionen. Svenska Ekume­
niska Nämnden, De fria kristna samfundens råd, Sveriges frikyrkoråd och    40

 

Sveriges Kristna Ungdomsråd ifrågasätter om svenska myndigheter tar    Prop. 1989/90:107 tillräcklig hänsyn till bamets bästa när man bedömer familjeåterförenings­fall i flyktingärenden.

Organisationema pekar på den striktare tillämpning som nyligen införts beträffande asylreglema. Jag vill därför framhålla att den nya tillämpning, varigenom krigsvägrare och s.k. de factoflyktingar inte regelmässigt be­viljas uppehållstillstånd, inte påverkar besluten när det gäller familjeåter­förening.

Enligt 2 kap. 4 § 1 utlänningslagen (1989:529) får uppehållstillstånd ges till en utlänning som är nära anhörig till en i Sverige bosatt person.

Minderåriga bam som har sina föräldrar i Sverige beviljas uppehållstill­stånd om de inte själva är gifta eller sammanboende. En förälder som har vårdnaden om ett bam, som är svensk medborgare eller som har fått permanent uppehållstillstånd, beviljas också som regel uppehållstillstånd. Detsamma gäller om föräldem visserligen inte har del i vårdnaden men har umgängesrätt som utnyttjas på ett sätt som visar att det finns en seriös bindning mellan föräldem och bamet. Föräldrar och bam beviljas också uppehållstillstånd för att besöka varandra.

Sverige torde sålunda uppfylla kraven i punkt 1.

Punkt 2 handlar om att bam, vilkas föräldrar är bosatta i olika stater, skall ha rätt att upprätthålla personliga förhållanden och direkta kontakter med båda föräldrama. Bamet och föräldrama skall ha rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett land får endast vara underkastad vissa särskilt angivna inskränk­ningar.

Inte heller på den här punkten föreligger det några problem vid en svensk ratifikation.

Varie svensk medborgare har en gmndlagsskyddad rätt att resa in i, vistas i och lämna Sverige (2 kap. 7 och 8 §§ regeringsformen).

För utländska medborgares vidkommande erfordas det enligt denna punkt endast en fri rätt att lämna riket. Några inskränkningar av annat slag än sådana som uttryckligen tillåts enligt konventionen förekommer inte i svensk lagstiftning eller praxis.

När det gäller den skyldighet som i artikel 11 åläggs en konventionsstat att bekämpa intemationella olovliga bortföranden och kvarhållanden av bam kan nämnas det bistånd utrikesdepartementet lämnar i enskilda fall samt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m. m. och om överflyttning av bam.

Genom lagen har två olika konventioner på området införlivats med svensk rätt. Det gäller Europarådskonventionen den 20 maj 1980 om erkännande och verkställighet av avgöranden rörande vårdnad om bam samt om återställande av vård om bam samt Haagkonventionen den 25 oktober 1989 om de civila aspektema på intemationella bortföranden av bam. Anslutningen till Haagkonventionen innebär att det är möjligt att mellan konventionsstater få överflyttat ett bam som olovligen har förts bort från den stat där bamet hade sitt hemvist vid bortförandet eller som olovligen hålls kvar i en annan konventionsstat.

Anslutningen till Europarådskonventionen innebär att ett avgörande om   41

 

vårdnad som har meddelats i en konventionsstat kan erkännas och verk- Prop. 1989/90:107 ställas i Sverige och att ett svenskt avgörande får verkan i de andra konventionsstatema. Även när en förälder har vårdnaden om sitt bam direkt på grund av lag och bamet olovligen förs bort till en annan konven­tionsstat kan en överflyttning från denna stat komma i fråga. Konventio­nen gäller endast barn som är under 16 år.

Enhgtartikel 12, punkt 1 skall konventionsstatema tillförsäkra bam som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Bamets åsikter skall därvid tiUmätas betydelse i förhållan­de till barnets ålder och mognad.

2 kap. 1 § regeringsformen tillförsäkrar alla medborgare, dvs. även bam (jfr SOU 1975:75 s. 185), rätten att fritt bilda egna åsikter och fritt uttrycka dessa. I vilken utsträckning barnets åsikter skall tillmätas betydel­se i frågor som rör bamet är närmare reglerat i den lagstiftning som berörs. Förekommande regler av detta slag är väl förenliga med de principer som artikeln ger uttryck för. Som exempel kan nämnas att det i 4 kap. 5 § föräldrabalken som huvudregel beträffande adoptioner slås fast att den som har fyllt 12 år inte får adopteras utan eget samtycke. Enligt 6 kap. 18 § föräldrabalken får ett bam höras inför domstol i vårdnads- och umgänges-rättsmål om särskilda skäl talar för det och det är uppenbart att barnet inte tar skada av det. När socialnämnden företar utredning i dessa mål inhäm­tas också på lämpligt sätt bamets inställning.

Några remissinstanser har i anslutning till artikel 12 tagit upp frågan om talerätt för bam. Utredningen om bamens rätt har ägnat frågan stort utrymme och föreslagit regler om talerätt för bam. En del remissinstanser har ställt sig positiva till utredningens förslag men har ansett att det inte skulle vara lämpligt med talerätt för bam under 15 år. I promemorian (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge har frågan diskuterats och det har i anslut­ning därtill framhållits att vårdnads- och umgängestvister beträffande bam som har fyllt 15 år sällan förekommer. De förslag som förs fram i prome­morian syftar till att bana väg för samförståndslösningar i så stor utsträck­ning som möjligt och eftersom frågan om talerätt för bam till följd av pro­memorians förslag skulle få en allt mindre aktualitet, har det i promemorian inte tagits upp något förslag i den delen.

I medborgarskapslagen finns en regel som tillgodoser kravet på hänsyns­tagande till bamets åsikter. Vid förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan (2 a §) för bam vars föräldrar inte är gifta med varandra fordras bamets samtycke om bamet fyllt 15 år.

På det straffprocessuella området finns särskilda regler för förhör med barn. Vid huvudförhandling i brottmål i tingsrätt skall den tilltalade höras - eller i vart fall få tillfälle att yttra sig - oavsett om det är fråga om ett barn eUer inte.

Det kan vidare nämnas att lagen (1988:609) om målsägandebiträde ger bl. a. ett bam som är målsägande möjlighet att få ett eget juridiskt biträde. Ett sådant biträde förordnas på begäran av målsäganden eller när det finns skäl tiU det. Det sistnämnda kan bli aktuellt exempelvis när ett bam har utsatts för brott av någon anhörig.

Bestämmelsen i artikel 12 motsvaras också av vad som gäller inom den    42

 

svenska socialtjänsten. Jag vill hänvisa till bestämmelsen i 56 § social-     Prop. 1989/90:107

tjänstlagen som föreskriver att bam som har fyllt 15 år har rätt att själva

föra sin talan i mål och ärenden enligt den lagen och att bam som är yngre

bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att

bamet inte tar skada av att höras. En motsvarande bestämmelse finns i

19 § LVU (36 § nya LVU).

I motsats till vad DO, Svenska röda korset. Rädda Bamen, Svenska OMEP-kommittén och Svenska flyktingrådet gjort gällande anser jag att Sveriges praxis i asylärenden är förenlig med kraven i denna artikel.

I förarbetenariU 1989 års uUänningslagstiftning(prop. 1988/89:86 s. 81) framhålls att myndighetema skall ta särskild hänsyn till bamens situation i asylärenden. Bamen skall uppmärksammas som individer som kan ha egna skäl för uppehållstillstånd.

Redan i samband med polisens gmndutredning i ett asylärende utfrågas vårdnadshavaren om de medföljande bamens förhållanden. Frågoma gäl­ler bamens fysiska och psykiska tillstånd samt eventuella egna asylskäl. Med utgångspunkt i den information som lämnas avgör polisen om bamet självt skall höras.

Utanför familjen är det främst inom skolans område som bam och ungdom i vanliga faU hämtar sina egna erfarenheter av den för en demo­krati gmndläggande principen om varie individs rätt till åsiktsfrihet och till att få åsiktema tiUmätta betydelse. Det är därför en av skolans huvud­uppgifter att aktivt påverka elevema till att omfatta demokratiska värde­ringar, synsätt och förhållningssätt.

För att skolan skall kunna förbereda elevema för ett framtida yrkes- och samhällsliv där medbestämmanderätt, medansvar och demokratiska ar­betssätt blivit allt viktigare, har det ansetts nödvändigt att ge elevema ett betydande inflytande och medansvar.

Sedan år 1981 finns bestämmelser i olika skolförfattningar om skolans skyldighet att fortlöpande informera och samråda med företrädare för elever och vårdnadshavare om skolverksamheten.

Elevernas rätt till inflytande och ansvar gäUer två områden, dels under­visningens utformning och innehåll, dels skolans beslutsprocesser och dess arbetsmiljö i vid mening.

Vad gäller undervisningen föreskriver bl.a. läroplanen för gmndskolan ett betydande elevinflytande. Lärare och elever skall tillsammans avgöra urvalet av stoff inom föreskrivna huvudmoment. Elevema skall också vara med och planera hur lång tid de vill ägna åt olika moment, vilka läromedel de skall använda, hur arbetet skall organiseras samt besluta om längden på arbetspassen m. m.

I gymnasieskolan och inom vuxenutbildningen har nyligen införts en rätt för eleverna att i skolkonferensen få delta i beslut i frågor som är av stor betydelse för elevema. Till frågor av detta slag räknas bl. a. avgivande av budgetförslag för den enskilda skolan, principer för användningen av tilldelade medel, utläggning av läsåret, m. m.

Regeringen har — som jag tidigare nämnt — nyligen i propositionen
(1989/90:61) om elevmedverkan i arbetsmiljöarbetet föreslagit vissa änd­
ringar i arbetsmiljölagen (1977:1 160). I propositionen föreslås att elever   43

 

på grundskolans högstadium, i gymnasieskolan och studerande på högre     Prop. 1989/90:107 utbildningsnivåer och i vuxenutbildning ges tillfälle att medverka i arbets­miljöarbetet på arbetsstället genom elevskyddsombud.

I läroplanerna för de olika skolformerna kommer strävandena att för­verkliga idéerna om en icke-auktoritär skola till uttryck på flera sätt. 11, ex. läroplanen för grundskolan framhålls bl.a. att gmndskolan är en del av samhället, att läroplanen speglar demokratins samhällssyn och människo­syn, att skolans innehåll och arbetssätt skall befrämja denna samhälls- och människosyn och att skolan har skyldighet att ge eleverna ökat ansvar och medinflytande i takt med deras stigande ålder och mognad.

I läroplanen sägs vidare att skolan skall fostra eleverna till ett demokra­tiskt handlingssätt och att den skall utveckla sådana egenskaper hos elever­na som kan bära upp och förstärka demokratins principer om tolerans, samverkan och likaberättigande mellan människorna.

Artikel 13 stämmer väl med svenskt synsätt. Bestämmelserna i rege­ringsformen om gmndläggande fri- och rättigheter gäller alla medborgare, barn som vuxna. Enligt 2 kap. 1 § 1 regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet, dvs. frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.

Yttrandefriheten får under vissa förutsättningar begränsas genom lag. Vissa allmänna förutsättningar anges i 2 kap. 12 § andra stycket regerings­formen.

Begränsning får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle. Den får aldrig sträcka sig längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett begränsningen och ej heller så långt att denna utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens gmndvalar. Begränsningar får inte heller göras enbart på gmnd av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning.

De allmänna fömtsättningarna kompletteras beträffande yttrandefrihe­ten av ytterligare föreskrifter som anger de ändamål för vilka begränsning­ar får göras. I 2 kap. 13 § regeringsformen föreskrivs sålunda att yttrande­friheten får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsöriningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd och förebyggande och beivrande av brott. Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. Slutligen anges att i övrigt får begränsningar av yttrandefriheten ske endast om särskilda viktiga skäl föranleder det. En i Sverige bosatt utlänning är i princip likställd med svensk medborgare i fråga om yttrandefrihet. Utlänningars yttrandefrihet kan dock begränsas särskilt genom lag.

Yttrandefriheten i tryckt skrift regleras särskilt i tryckfrihetsförordning­
en. Tryckfriheten innebär i korthet en rätt att utan föregående granskning
utge skrifter och en frihet att i tryckt skrift yttra sina tankar och åsikter
utan andra begränsningar än vad som följer av de aUmänna bestämmelser
som finns i tryckfrihetsförordningen. Begränsningar i tryckfriheten finns
intagna i 7 kap. 4 § och 5 § tryckfrihetsförordningen. I 4 § upptas en
katalog av gärningar som — om de begås genom tryckt skrift och är
straffbara enligt lag — anses innefatta tryckfrihetsbrott. Det rör sig om     44

 

brott mot rikets säkerhet, högmålsbrott, landsförräderi m.m., brott mot     Prop. 1989/90:107 allmän ordning och ärekränkning. 5 § innebär att tryckfriheten begränsas av bestämmelser i sekretesslagen och regler i vissa andra lagar om tyst­nadsplikt för särskilda kategorier av personer.

Bestämmelserna i artikel 14 om tanke-, samvets- och religionsfrihet avser rättigheter som i Sverige tillgodoses i 2 kap. I § 6 regeringsformen och religionsfrihetslagen (1951:680).

När det gäller konventionens artikel 14, punkt 2, i vilken understryks föräldrars eller vårdnadshavares rätt att ge barnet ledning kompletteras denna bestämmelse av artikel 18, moment 4 i konventionen om medbor­gerliga och politiska rättigheter. I denna artikel förpliktar sig konven­tionsstatema att respektera föräldrars frihet att tillförsäkra sina barn den religiösa och moraliska uppfostran, som står i överensstämmelse med föräldrarnas egen övertygelse. Motsvarande bestämmelse finns också i artikel 2, första tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen om de mänskliga rättighetema (jfr också punkt 16.7 i det avslutande dokumentet från uppföljningsmötet i Wien 1986-1989 med konferensen om säkerhet och samarbete i Europa, ESK).

I grundskolan och gymnasieskolan är religionskunskap ett undervis­ningsämne. Undervisningen är icke-konfessionell och skall behandla alla de stora världsreligionerna samt andra livsåskådningar som kan vara aktuella att behandla. Då kristendomen emellertid betytt mest för det svenska samhällets religiösa liv och traditioner är det naturligt att under­visningen tar den kristna livsåskådningen till utgångspunkt.

Med hänvisning till den nu nämnda objektiva karaktären av religionsun­dervisningen i svenska skolor ansågs något förbehåll inte behöva göras mot bestämmelsen i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (prop. 1971:125 s. 37, UU 13, rskr. 270). Till detta kommer att elever kan, om vårdnadshavaren kräver det, få befrielse från att delta i den av gmnd­skolan anordnade religionsundervisningen. Detta gäller ovillkorligt om en elev tillhör ett trossamfund som har fått regeringens tillstånd att bedriva sådan undervisning (3 kap. 12 § skollagen). Mot denna bakgmnd bör det inte finnas någon anledning till betänkligheter när det gäller förhållandet mellan religionsundervisningen i svenska skolor och artikeln.

Enligt 12 § religionsfrihetslagen görs anmälan om inträde i och utträde ur svenska kyrkan av vårdnadshavaren. Har barnet fyllt femton år krävs barnets samtycke.

Svea hovrätt har i sitt remissvar anfört att åtminstone den som fyllt 15 år skall anses ha nått sådan mognad att han eller hon själv skall ha rätt att ansöka om in- och utträde. Hovrätten har därvid hänvisat till respekten för barnets rätt till religionsfrihet och den målsättning som konventionen ger uttryck för.

Enligt min mening torde de rättigheter som vårdnadshavarna har i den
svenska lagstiftningen falla inom ramen för de uppgifter som föräldrarna
tilläggs i konventionen om barnets rättigheter och konventionen om med­
borgerliga och politiska rättigheter samt den europeiska konventionen om
mänskliga rättigheter. Det bör understrykas att inträde i svenska kyrkan
mellan femton och arton år endast kan ske med den underåriges samtycke.      45

 

verade av hänsyn till den aUmänna ordningen och den nationella säkerhe-     Prop. 1989/90:107 ten.

Artikel 16 föreskriver bl. a. att inget bam får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- eUer familjeliv. Att ingen — bara eUer vuxen — får utsättas för ingrepp av det slag som anges i artikel 16 är en av de gmndläggande principema för en demokratisk rättsstat. I målsättnings­stadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen anges att det allmänna skall tillför­säkra män och kvinnor lika rättigheter samt väma om den enskildes privat- och familjeliv. I 2 kap. 6 § regeringsformen finns bestämmelser om skydd mot husrannsakan och mot undersökning av förtroliga försändelser m.m. Dessa rättigheter kan begränsas endast genom lag och för sådan inskränkning gäller samma fömtsättningar som jag har berört i anslutning tiU artikel 15.

Det skydd som regeringsformen sålunda tillförsäkrar medborgarna lig­ger sedan till gmnd för de bestämmelser som närmare reglerar de förfaran­den som innebär ingrepp i den enskildes privat- eller familjeliv. Det skydd som artikeln avser att skapa finns således i exempelvis rättegångsbalkens regler om husrannsakan, liksom i de regler i LVU och LSPV som be­handlar ingrepp i den enskildes rättssfar.

Artikeln tar närmast sikte på förhållandet mellan staten och det enskilda bamet. Som jag sagt i anslutning till artikel 3 har bam rätt till ett allt starkare integritetsskydd i takt med bamets stigande ålder. Detta gäller även i förhållande till vårdnadshavama, föräldrama. Det förtjänar därför att upprepas vad departementschefen anför i propositionen med förslag till de nuvarande vårdnads- och umgängesreglema i föräldrabalken (prop. 1981/82:168 s. 60).

Enligt departementschefen kan rätten till privatliv och skydd mot insyn inte vara absolut. Inskränkningar måste tålas och accepteras för att vård­nadshavarna skall kunna fullgöra sin tillsynsskyldighet. Vårdnadshavarna kan t.ex. behöva genomsöka bamets privata tillhörigheter eller t.o.m. öppna brev som har adresserats till barnet, om det behövs för att skingra eller få bekräftat misstankar om att bamet deltar i något som kan vara skadligt för barnet eller på annat sätt är olämpligt.

Till detta vill jag för egen del lägga att det i det enskilda fallet får bli en avvägning mellan respekten för bamets integritet och vårdnadshavarens skyldighet att ta ansvar för bamet. Departementschefens uttalande ger sålunda inte utrymme för att exempelvis utöva någon regelmässig brevcen­sur gentemot ett äldre barn utan gmndad misstanke om att allt inte står rätt till.

När det gäller förhållandet mellan vårdnadshavaren och barnet vill jag också nämna 14 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen (1980:100). Bestäm­melsen innebär att sekretess för uppgift till skydd för underårig även gäller i förhållande till vårdnadshavaren och får inte efterges av denne, om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren.

1 artikel 17 betonas den viktiga uppgift som massmedierna utför och
betydelsen av att barn får tillgång till information och material från såväl
inhemska som utländska källor.                                                           47

 

Svea hovrätts yttrande innehåller emellertid en mer principiell fråga.     Prop. 1989/90: 107 Denna bör dock inte lösas i detta sammanhang. Jag kan emellertid nämna att frågan om reglerna för medlemskap i svenska kyrkan för närvarande är föremål för översyn av en utredning inom kyrkan.

Vissa begränsningar i rätten att utöva sin religion finns intagna i reli­gionsfrihetslagen. I dess I § tillförsäkras envar frihet att utöva sin religion, om han inte därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse. Enligt 3 § gäller för offentlig gudstjänst inga andra hinder än sådana som i allmänhet är stadgade för allmänna sammankomster. Dessa regler finns i lagen (1956:618) om allmänna sammankomster. Enligt 3§ får allmän sammankomst inte utan tillstånd hållas på platser som på visst närmare angivet sätt utgör allmän plats. Tillstånd får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till trafik eller allmän ordning. De angivna inskränkningarna och övriga som kan förekomma (jfr prop. 1975/76:209 s. 114 ff och artikel 9 punkt 2 den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna) torde stå väl i överensstämmelse med konventio­nens krav enligt artikel 14 punkt 3.

Artikel 15 behandlar barnets rätt till föreningsfrihet och till fredliga sammankomster.

Varje medborgare är enligt 2 kap. 1 § regeringsformen gentemot det allmänna tillförsäkrad föreningsfrihet, mötesfrihet och demonstrationsfri­het. Föreningsfriheten definieras som en frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Med mötesfrihet avses frihet att anordna och bevista sammankomster för upplysning, meningsyttring eller liknande syften eller för framförandet av konstnärliga verk. Demonstra­tionsfriheten innebär frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats.

Föreningsfriheten, mötesfriheten och demonstrationsfriheten får under vissa särskilda förutsättningar (samma fömtsättningar gäller beträffande inskränkning av yttrandefriheten) begränsas genom lag. Fömtsättningarna kompletteras av ytterligare föreskrifter som närmare anger de ändamål för vilka inskränkningar i friheterna får göras. Mötes- och demonstrationsfri­heten får begränsas av hänsyn till ordning och säkerhet vid sammankoms­ten eller demonstrationen eller till trafiken (2 kap. 14 § regeringsformen). I övrigt får dessa friheter inskränkas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka farsot. Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt urspmng.

De regler som enligt de nämnda principerna inskränker utövandet av mötes- och demonstrationsfriheten återfinns i lagen om allmänna sam­mankomster. Dessa regler står i överensstämmelse med det utrymme som konventionstexten (jfr också artikel 11 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna) lämnar för hänsynstagande till den allmänna ordningen.

De bestämmelser som innebär inskränkningar i föreningsfriheten finns i 18 kap. 4 § brottsbalken (olovlig kårverksamhet). Bestämmelserna är moti-

46

 

Enligt det krav som uttrycks i punkt a) skall konventionsstatema upp-    Prop. 1989/90:107 muntra massmediema att sprida information och material av socialt och kulturellt värde för bam i enlighet med andan i artikel 29.

I vårt land står massmediema fria från staten och får fritt ägna sig åt nyhetsförmedling, kritik och opinionsbildning. De spelar därmed en bety­delsefull roll i den demokratiska processen.

För Sveriges Radio-koncemens programföretag gäller även vissa särskil­da regler. Det är fråga om dels föreskriftema i radiolagen (1966:753) och radioansvarighetslagen (1966:756), dels bestämmelsema i de avtal som har träffats mellan staten och företagen.

I radiolagen föreskrivs att programföretagens sändningsrätt skall utövas opartiskt och sakligt. Därvid skall beaktas att en vidsträckt yttrande- och informationsfrihet skall råda i ljudradion och televisionen. Radiolagen anger också att programföretag i programverksamheten skall hävda det demokratiska statsskickets gmndidéer samt principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Radioansvarighetslagen innehåller särskilda regler om straffrättsligt och skadeståndsrättsligt ansvar för vad som förekommer i programföretagens sändningar. Lagen innebär i princip att bara en person — programutgiva­ren — är straffrättsligt ansvarig. Det skall finnas en programutgivare för varie program med uppgift att förebygga yttrandefrihetsbrott i program­met. Ingenting får sändas mot hans vilja.

Bestämmelsema i avtalen mellan staten och programföretagen innebär att programverksamheten skall bedrivas med beaktande av ljudradions resp. den fria åsiktsbildningens och kulturens utveckling. Programmen skall enligt bestämmelsema bl.a. ge kunskaper och upplevelser samt för­medla erfarenheter. De skall också utformas så att de genom kvalitet, tillgänglighet och mångsidighet i skälig omfattning tillgodoser skiftande behov och intressen hos landets befolkning.

Även mindre gmppers intressen skall i görligaste mån tillgodoses. Pro­gramutbudet skall vidare som helhet präglas av fortbildningsambitioner. Det skall också utformas så att utrymme ges åt en mångfald av åsikter och meningsinriktningar och så att hänsyn tas till olika fömtsättningar hos hela befolkningen. Sveriges Utbildningsradio har som särskild uppgift att be­driva programverksamhet inom bl.a. områdena förskola och ungdoms­skola.

På filmområdet finns inte några författningsbestämmelser som motsva­rar stadgandet i punkt a). Ändå kan den statliga filmpolitiken sägas vara i samklang med stadgandet. De statliga bidrag som utgår för filmkulturella insatser bland bam och ungdom syftar till att öka barns möjligheter att se film på biograf och att delta i medieundervisning. Statliga medel utgår även till främjandet av spridning och visning av värdefull film för bam och ungdom.

I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 419) föreslås
att bidraget till lokalt arbete med video permanentas. Detta stöd bör
främst avse verksamheter med inriktning på bam och ungdom och syfta
till att förbättra möjlighetema för dessa gmpper att på egen hand arbeta
med den rörliga bilden som uttryckssätt.                                              48

 

I enlighet med bestämmelsema i det avtal som staten träffat med film- Prop. 1989/90:107 och videobranschen avsätts medel för stöd till distribution av värdefulla videogram i syfte att öka möjligheterna för den enskilde att få del av ett kvalitativt och varierat utbud av film på video. Enligt avtalets bestämmel­ser skall stöd till videogram för barn och ungdom särskilt uppmärksam­mas.

På litteraturområdet finns särskilda bestämmelser i förordningen (1978:490) om statligt litteraturstöd som reglerar det statliga stödet till bokutgivning. Sålunda finns bl.a. särskilda stödordningar för utgivning av barn- och ungdomslitteratur resp. bam- och ungdomsserier. Litteraturstö­det syftar ytterst till att tillförsäkra den enskilde medborgaren en bred och kvalitativt värdefull bokutgivning som ger möjlighet till ökad kunskap och kulturell upplevelse. Ett särskilt distributionsstöd utgår enligt förordning­en (1981:445) om statligt stöd till distribution av böcker till sådana titlar som erhållit litteraturstöd.

Vad som här anförts innebär att Sverige kan ställa sig bakom punkt a.

När det gäller punkt b) kan konstateras att Sverige på olika sätt söker uppmuntra intemationellt samarbete rörande produktion, utbyte och spridning av material från olika kulturer och nationella och intemationeUa källor.

Den självständighet som programföretagen inom Sveriges Radio-kon­cernen åtnjuter innebär att företagen själva deltar i det intemationeUa samarbetet på radio- och TV-området. De avtal som träffats om pro­gramverksamheten innebär att sådant samarbete uppmuntras. Genom arbetet i intemationella organ uppmuntras också samarbetet så långt pro­gramföretagens självbestämmanderätt tillåter.

Även på litteraturområdet uppmuntras intemationeUt samarbete genom att översättningar från främmande språk kan erhålla stöd tack vare be­stämmelsema i den nyss nämnda litteraturstödsförordningen. Ett särskilt stöd för översättning av svensk modem skönlitteratur till de stora europe­iska språken utgår också.

Bestämmelsema i punkt c), som innehåller ett krav på att produktion och spridning av bamböcker skall uppmuntras, kan godtas. Återigen kan hänvisas till förordningen om statligt litteraturstöd och de nämnda stöd-ordningama för bam- och ungdomslitteratur resp. tecknade serier för bam och ungdom.

Bestämmelsema i punkt d) innebär att särskild hänsyn skall tas till de språkliga behoven hos ett bam som tillhör en minoritetsgmpp eller en urbefolkning.

Enligt avtalen mellan staten och Sveriges Radio-koncemens moderbolag skall koncernen i programverksamheten ta särskild hänsyn till språkliga och etniska minoriteter.

Motsvarigheten på litteraturområdet utgörs av den stödordning som inrättats för lättläst litteratur på punkt och tal och för litteratur på invandrar- och minoritetsspråk.

Punkt e) tar fasta på att bam bör skyddas mot information och material
som är till skada för bamets välfärd. Detta stadgande har sin svenska
motsvarighet i de bestämmelser om förhandsgranskning av filmer som        49

4   Riksdagen 1989/90. I saml Nr 107

finns i förordningen (1959:348) med särskilda bestämmelser om biograf-     Prop. 1989/90:107

förestäUningar m.m. (biografförordningen). Dessa innebär bl.a. att en

film eller en filmdel, som är avsedd att visas offentligt för bam, inte får

godkännas i den mån den kan vålla bam under sju år, elva år resp. femton

år psykisk skada. I prop. 1989/90:70 om våldsskildringar i rörliga bilder

m.m. som lämnats till riksdagen tidigare i år föreslås att nuvarande

åldersgränser skall behållas i fråga om filmer och videogram som får visas

offentligt för bam. Enligt förslaget bör regleringen emellertid mjukas upp

så att ett bam som är i sällskap med en vuxen får se filmer och videogram

som har godkänts för bam i den närmaste högre åldersgmppen. Detta skall

dock inte gälla för filmer och videogram avsedda för publik över femton

år.

I propositionen föreslås vidare att biografcyrån skall utöva tillsyn över videogrammarknaden med hjälp av en regional tillsynsorganisation. Vida­re föreslås att ett råd mot skadliga våldsskildringar skall inrättas. Rådet skall samordna insatser från myndigheter, organisationer och näringsliv mot skadliga våldsskildringar. Rådet skall också ta initiativ till utbildning och information om våldsskildringar. På sikt ses just bams och ungdomars egen kunskap och förmåga att hantera våldsskildringar som det bästa skyddet mot skadliga effekter av dessa.

I detta sammanhang bör också nämnas brottsbalkens regler i 16 kap. 10 b § om olaga våldsskildring. I den nämnda propositionen föreslås bl.a. att även vissa former av oaktsam spridning av sådan skildring straffbeläggs.

För Sveriges Radio-koncemens del ligger skyddet redan i de aUmänna programreglema, t. ex. den regel som säger att programverksamheten skall bedrivas med beaktande av ljudradions resp. televisionens centrala ställ­ning i samhället.

Inte heller punkt e) innebär således något hinder för ratificering för Sve­riges del.

I detta sammanhang bör också nämnas att Sverige har undertecknat, men ännu inte ratificerat Europarådets konvention om gränsöverskridan­de television. Konventionen innehåller minimiregler för innehållet i gräns­överskridande TV-sändningar. Vissa av dessa regler tar särskilt sikte på att skydda bams och ungdomars intresse. I artikel 7 punkt 2 stadgas att program som kan skada bams eller ungdomars kroppsliga, själsliga eller moraliska utveckling inte får sändas på tider då det är troligt att bam och ungdomar ser programmen. Artikel 11 punkt 3 handlar om reklaminslag som riktar sig till bam eller där bam förekommer. Sådana inslag får inte innehålla något som kan skada bams intressen och skall ta hänsyn till bams särskilda känslighet.

Mot bakgmnd av vad som här har anförts om Sveriges inställning till bams rättigheter kan konstateras att bestämmelsema i artikel 17 är godtag­bara från svensk synpunkt.

Föräldrabalkens regler bygger på den princip som slås fast i artikel 18, punkt I nämligen att föräldrama har ett gemensamt ansvar för bamets uppfostran och utveckling.

Den som har vårdnaden om ett bam (båda föräldrama eller en av dem,
såvida inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förord-  50

 

nade förmyndare) har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och Prop. 1989/90:107 skall se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och god fostran blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter samt skall bevaka att barnet får tillfredsställande försörj­ning och utbildning (6 kap. 2 § föräldrabalken).

Vårdnadshavarens ansvar för att tillgodose barnets behov av umgänge med en förälder som av någon anledning är skild från vårdnaden är särskilt reglerat i föräldrabalken (6 kap. 15 §).

Riksförbundet BRIS — Barnens Rätt I Samhället har i sitt remissyttran­de tagit upp ett förslag om föräldrasamtal, innebärande att alla föräldrar som separerar och som har barn under 15 år skulle kunna vända sig till närmaste socialkontor för samtal. Syftet med samtalen skulle vara att ge information om föräldrarnas gemensamma ansvar och barns behov vid separationer. Det är givetvis en angelägen sak att sådan information verk­ligen når de föräldrar som har separerat eller står i begrepp att separera. Enligt min mening bör sådan information kunna ges inom ramen för familjerådgivningen.

I departementspromemorian (Ds 1989:52) Vårdnad och umgänge be­handlas vissa frågor om vårdnad och umgänge. Promemorian har som ut­gångspunkt att det typiskt sett är bäst för barnet om föräldrarna kan enas i dessa frågor. De förslag som läggs fram syftar till att bana väg för samför­ståndslösningar i så stor omfattning som möjligt. I detta syfte föreslås att samarbetssamtal skall erbjudas föräldrar i alla kommuner och att en dom­stol i mål om vårdnad eller umgänge skall ges möjlighet att ta initiativ till att samarbetssamtal kommer till stånd.

Det föreslås vidare att gemensam vårdnad skall kunna komma i fråga inte blott när föräldrarna är ense om det utan även om ingen av dem helt motsätter sig en sådan vårdnadsform. Ogifta föräldrar skall kunna få gemensam vårdnad genom en anmälan till socialnämnd i samband med att faderskapet fastställs. För de fall då gemensam vårdnad inte är aktuell utan ena föräldern skall anförtros vårdnaden skall domstolen som hittills avgöra frågan om vem som skall ha vårdnaden efter vad som är bäst för barnet. Det föreslås en uttrycklig bestämmelse om att domstolen därvid skall fästa särskilt avseende vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Den regeln får betydelse bl. a. vid umgängessabota­ge. I anslutning till reglerna om vårdnad och umgänge föreslås att vård­nadshavaren skall lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget.

Vidare föreslås att en erinran tas in i socialtjänstlagen om att social­nämnden också efter det att en tvist om vårdnad eller umgänge har avgjorts skall tillgodose det behov av stöd och hjälp som kan föreligga. Vidare innehåller promemorian vissa förslag som tar sikte på förfarandet i vårdnadsmål. De berörda förslagen föreslås i promemorian träda i kraft den 1 oktober 1990. Promemorian har remissbehandlats och övervägs nu i justitiedepartementet.

Som redan framgått av vad jag sagt i avsnitt 3.2 bygger även den svenska

51

 

socialtjänstlagstiftningen på att det är föräldrarna som i första hand ansva-     Prop. 1989/90:107 rar för barnets uppfostran och utveckling.

I anslutning till bestämmelserna i punkt 2 om statens skyldighet att bistå föräldrarna vill jag peka på föräldraförsäkringen som bygger på principen om ett gemensamt vårdansvar för föräldrarna. Genom lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m.m. samt 4 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring har förvärvsarbetande föräldrar i Sverige goda möj­ligheter att vara lediga för att ta hand om sina barn. Denna rätt kan utnyttjas av båda föräldrarna. Föräldrapenning motsvarande föräldems sjukpenning, dvs. normalt 90 procent av inkomsten, utgår under ett års tid. Därutöver har en förälder rätt att vara ledig med föräldrapenning på garantinivå (60 kr) under 90 dagar. Ledigheten kan tas ut som heltids- eUer deltidsledighet under barnets åtta första levnadsår.

Obetald rätt till ledighet kan utnyttjas av båda föräldrarna. Sådan rätt föreligger till dess bamet fyllt ett och ett halvt år. En förälder har också rätt att minska sin arbetstid tiU trekvartstid till dess barnet fyllt åtta år eller avslutat det första skolåret.

Riksdagen har beslutat om en successiv utbyggnad av föräldraförsäk­ringen så att en förälder skall kunna vara hemma med föräldrapenning på sjukpenningnivå i sammanlagt ett och ett halvt år. I årets budgetproposi­tion (1989/90:100 bil. 7) har regeringen som ett led i denna utbyggnad föreslagit att de tre månader som nu ersätts med 60 kr per dag i stället skall ersättas med föräldrapenning på sjukpenningnivå.

Utöver vad som nu redovisats kan en förälder vara hemma för vård av ett sjukt barn under 90 dagar per barn och år. 1 propositionen 1989/90:100 bil. 7 har regeringen föreslagit en utvidgning till 120 dagar per barn och år från den 1 juli 1990.

De generösa reglerna om ersättning till föräldrar som är lediga från sitt arbete för vård av barn har varit en förutsättning för kvinnornas deltagan­de i arbetslivet. I synnerhet de minsta barnen behöver vara nära sina föräldrar. Det finns inte något annat land där föräldrar genom stöd från det allmänna har möjlighet till en så lång betald ledighet för att ta hand om sina barn.

Jämställdhetsombudsmannen har pekat på vissa bestämmelser i 4 kap. lagen om allmän försäkring och gjort gällande att de påverkar föräldrarna i beslutet om vilken av dem som skall utnyttja rätten till ledighet. Den ena regeln som hon pekar på är 4 kap. 6 § sista meningen. Den ger gravida kvinnor rätt att behålla en förmånlig nivå på föräldrapenningen även efter en lång ledighet. Någon sådan rätt tillkommer inte en man som är ledig för vård av barn. Det andra förhållandet som jämställdhetsombudsmannen velat belysa rör beräkningen av föräldrapenningen vilken anges missgynna en förälder som retroaktivt skulle ha fått höjd lön om han eller hon varit i tjänst. Slutligen har jämställdhetsombudsmannen föreslagit en översyn av förhållandet mellan reglerna om föräldrapenning samt föräldraledighet och reglerna om allmän tilläggspension.

Vad jämställdhetsombudsmannen här fört fram torde knappast påverka
bedömningen av om Sverige uppfyller konventionens krav. Jag vill emel­
lertid när det gäller betydelsen av att båda föräldrarna i detta sammanhang     52

 

tar sitt ansvar för barnen nämna att det i årets budgetproposition fömt-     Prop. 1989/90:107 skickats förslag om att ytterligare medel avsätts för informationsinsatser i syfte att öka pappornas uttag av föräldrapenning.

Jämställdhetsombudsmannen har gjort gällande att den regel till skydd mot omplacering av en förälder i dennes anställning som finns i lagen (1978:410) om rätt till ledighet för vård av barn, m. m. är alltför svag för att garantera föräldrar de rättigheter som ges i denna lag. Frågan om en omformulering av denna bestämmelse diskuterades i propositionen 1988/89:69 om utbyggnad av föräldraförsäkringen och förstärkt föräldra­ledighet (bilaga 2 avsnitt 2.1.3). Chefen för arbetsmarknadsdepartementet förklarade därvid att hon ville avvakta pågående utredningsarbete och att frågan fick övervägas i ett senare sammanhang. Det utredningsarbete som avsågs är ännu inte avslutat.

Det är angeläget att föräldrar som utnyttjar sin rätt till ledighet för vård av barn inte missgynnas på arbetsplatsen. Redan nu finns aUtså en regel som förbjuder omplacering. Enligt min mening är den regeln tillräcklig för att Sverige skall uppfylla de krav som konventionen ställer genom innehål­let i punkt 2.

Beträffande bestämmelsen i punkten 3 om barnomsorg kan nämnas att varje kommun enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen åläggs ett ansvar för att bedriva förskole- och fritidshemsverksamhet för de barn som sta­digvarande vistas i kommunen. Kommunerna skall dessutom genom en planmässig utbyggnad av förskole- och fritidshemsverksamheten söria för att de barn som på gmnd av bl. a. föräldrarnas förvärvsarbete behöver viss extra omvårdnad i vissa fall får det. Kommunerna är också skyldiga att anta en plan för förskole- och fritidshemsverksamheten. Statsbidrag läm­nas till kommunal barnomsorg enligt förordningen (1987:860) om statsbi­drag till kommunerna för barnomsorg. Regeringen har vidare i den av riksdagen antagna propositionen (1984/85:209) om förskola för alla bam angett som målsättning att senast år 1991 genom planmässig utbyggnad åstadkomma en fullt utbyggd barnomsorg för alla barn från ett och ett halvt års ålder till dess de börjar skolan.

Genom omsorgslagen har utvecklingsstörda och bamdomspsykotiska barn och ungdomar bl. a. rätt till kortidstillsyn före och efter skoldagen och under lovdagar.

I artikel 19 behandlas statens skyldigheter när det gäller att motverka övergrepp och vanvård av barn i bl.a. familjen. I skrämmande stor ut­sträckning är det även i vårt land inom familjen som barn blir utsatta för de grövsta formerna av övergrepp. Undersökningar tyder också på att vi riskerar att få en — om än förhållandevis liten — grupp i samhället, där sociala och andra problem förs vidare från generation till generation. Sam­hället har ett särskilt ansvar mot barnen i dessa gmpper för att detta sociala arv bryts.

För svensk del torde artikeln inte medföra några problem när det gäller
regelverkets överensstämmelse med konventionens krav. Artikeln får sna­
rare tjäna som utgångspunkt i den debatt som vi ständigt måste föra om
huruvida vi verkligen gör vad vi kan för de barn och ungdomar som
artikeln tar sikte på. Särskilt när det gäller barn som utsätts för övergrepp 53

 

inom familjen har vi att göra med en gmpp som tillhör de mest utsatta och     Prop. 1989/90:107 försvarslösa. Det är här fråga om ett svek från de människor som är gmndvalen för ett bams trygghet, nämligen föräldrarna.

Ur svensk synpunkt hade det varit önskvärt om konventionen hade innehållit en artikel med ett uttryckligt förbud mot aga. Det visade sig emellertid i konventionsarbetet inte finnas fömtsättningar för en sådan bestämmelse. Artikel 19 riktar sig emellertid mot alla former av fysisk och psykisk misshandel av bam som står under någons vård. Bestämmelsen kompletteras sedan på skolans område av stadgandet i artikel 28 punkt 2 om att skoldisciplin skall upprätthållas på ett sådant sätt att bamets mänskliga värdighet respekteras. Artikel 36 som vänder sig mot utnyttjan­de av bam i allmänhet kan också sägas beröra denna fråga. Artikel 37, slutligen, förbjuder fömedrande behandling eller bestraffning.

Utifrån straffrättslig synpunkt är främst av intresse brottsbalkens be­stämmelser om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ vilka täcker fysisk misshan­del och orsakande av mera påtagliga former av psykiskt lidande. Även bestämmelsen om vållande av kroppsskada eller sjukdom i 3 kap. 8 § kan vara tillämplig i vissa faU.

Bestämmelserna om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken innehåller vissa stadganden till skydd särskilt för barn och ungdomar. Vad gäller artikel 19 kan hänvisas till 6 kap. 4 § om sexuellt utnyttjande av underårig. I bestäm­melsen föreskrivs straff för den som har sexuellt umgänge med den som är under 18 år och som är hans avkomling eller står under hans fostran eUer för vars vård eller tillsyn han har att svara på gmnd av myndighets beslut.

I detta sammanhang bör också nämnas den översyn av kriteriema för gradindelningen av sexualbrott mot barn som för närvarande sker inom justitiedepartementet. Översynen sker på gmndval av en departements­promemoria (Ds 1989:6), som nyligen remissbehandlats, och syftar till att markera allvaret när det gäller sådana övergrepp mot bam. Vidare får jag hänvisa till vad jag anfört i avsnitt 3.2 om det projekt som bedrivs av brottsförebyggande rådet och om de allmänna råd som socialstyrelsen inom kort utkommer med.

När det gäller socialtjänsten är det i första hand socialnämnden som skall verka för att bam och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden.

Nämnden skall i nära samarbete med hemmen främja en allsidig person­lighetsutveckling och en gynnsam fysisk och social utveckling hos bam och ungdomar samt med särskild uppmärksamhet följa utvecklingen hos de barn och ungdomar som har visat tecken till en ogynnsam utveckling. Nämnden skall också i nära samarbete med hemmen sörja för att bam och ungdomar som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som de behöver och, om hänsynen till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet. Till skydd för den unge har samhäl­let också ålagts en skyldighet att i sådana situationer som omnämns i artikeln under vissa fömtsättningar bereda bam och ungdomar vård även i fall då det inte går att få samtycke till vården.

1 detta sammanhang förtjänar att särskilt nämnas 71 § socialtjänstlagen
(ny lydelse fr.o.m. den 1 juli 1990, se prop. 1989/90:28) som ålägger        54

 

myndigheter och sjukvårdspersonal m. fl., som i sin verksamhet får uppgif-     Prop. 1989/90:107 ter om bam och ungdom, att anmäla till socialnämnden när det föreligger misshandel av bam eller andra omständigheter som motiverar ingripande av socialnämnden tiU bamets skydd.

Jag kan också nämna en nyligen upprättad promemoria inom justitiede­partementet (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vård­området. I promomorian föreslås bl. a. att sekretesslagen ändras så att hälso-och sjukvårdssekretess inte hindrar att uppgifter om bam och ungdomar lämnas mellan myndigheter inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård eller behandling.

Det bästa skyddet mot övergrepp mot bam är naturligtvis att göra det möjligt för föräldrama att vara bra föräldrar och därigenom hindra för­summelse av och övergrepp mot bamet. Föräldrautbildningen, som Sverige är tämligen ensamt om, har härvid en stor roll att spela. Jag återkommer tiU denna i anslutning till artikel 24.

Även den öppna förskolan får ses i detta sammanhang. Verksamheten intar något av en särställning inom den kommunala barnomsorgen genom att den i lika hög grad vänder sig till bam som till deras vårdnadshavare. Utbyggnaden av den öppna förskolan har inneburit att det i aUt fler bostadsområden skapats naturiiga träffpunkter för föräldrar med små­barn, där man under ledning av pedagogiskt utbildad personal gemensamt kan utveckla olika typer av verksamheter.

Under senare år har det dessutom i olika bostadsområden växt fram gmppverksamheter som direkt vänder sig till föräldrar som på gmnd av sin sociala situation är i behov av särskilt stöd, t. ex. unga ensamstående mödrar. Sådana stödverksamheter drivs ofta i samverkan mellan bamhäl­sovård, socialtjänst och öppen förskola.

Jag vill i sammanhanget även nämna det upplysnings- och utbildnings­arbete som bedrivs av ideella organisationer. Deras insatser har bidragit till en ökad medvetenhet kring problem som rör bammisshandel och sexuella övergrepp mot bam. Den verksamhet som bedrivs av ideella organisationer som arbetar för bam i utsatta situationer kommer även i framtiden att vara av stor betydelse. Organisationema erhåller stöd på lokal basis för den lokala verksamheten. De är dock beroende av en fungerande central organisation, bl. a. för utvecklingsarbete i olika avseen­den. Regeringen har därför i årets budgetproposition föreslagit att det statliga stödet till dessa organisationer skall utökas.

Beträffande bestämmelsema i punkten 2 kan jag nämna att det på flera orter finns lokala samrådsgmpper, där representanter för socialtjänst, bam- och ungdomspsykiatri samt polis och åklagare i förekommande fall samarbetar i enskilda ärenden som gäller misstänkta sexuella övergrepp. På flera håll i landet finns dessutom s. k. länsgmpper för bammisshan-delsfrågor. Gmppema utformar handläggningsmtiner för ärenden som rör misstänkt bammisshandel eller misstänkta sexuella övergrepp mot bam. De svarar som regel även för information och utbildning till berörda myndigheters handläggare av enskilda ärenden.

Med stöd av statliga medel pågår ett omfattande utvecklingsarbete inom
socialtjänstens individ- och familjeomsorg. Detta rör såväl det förebyggan-      55

 

de arbetet som själva behandlingsarbetet. Gemensamt för mycket av ut- Prop. 1989/90:107 vecklingsarbetet är inriktningen på familjebehandling med utgångspunkt från barnets behov av närhet, stabilitet och kontinuitet. I detta samman­hang vill jag särskilt betona vikten av att utgå från ett bamperspektiv vid utformningen av olika stöd- och behandlingsinsatser för föräldrar och bara. Kunskapen om barns gmndläggande behov behöver spridas till aUa de personer som på olika nivåer är involverade i arbetet på att motverka att barn far illa.

I artikel 20 stadgas om altemativ omvårdnad, vilket är vad som kommer i fråga för bl. a. ensamma flyktingbarn, dvs. flyktingbam som kommit hit till Sverige utan någon vårdnadshavare eller annan vuxet stöd.

Bestämmelsema i artikeln tillgodoses genom bestämmelsema i 22 § socialtjänstlagen vari föreskrivs att socialnämnden skall söqa för att den som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna tas emot i ett familjehem eller i ett hem för vård eller boende. Socialnämnden har också, enligt samma paragraf, ett ansvar för att den som genom nämndens försorg har tagits emot i ett annat hem än det egna får god vård. Bestämmelser i 4 § omsorgslagen ger en rätt till boende i familjehem eller elevhem samt kort­tidsvård för utvecklingsstörda och barndomspsykotiska bam och ungdomar som behöver bo utanför föräldrahemmet.

Svenska ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd och Sveriges frikyrkoråd anser att det är en stor risk att man i samband med placering av bam från minoritetsgmpper bortser från deras behov av att komma till en familj med samma kultur och religion. Sveriges Kristna Ungdomsråd framför liknande synpunkter. Med anledning härav vill jag framhålla att socialnämnden i samband med val av familjehem skall göra en gmndlig utredning och en lämplighetsbedömning av familjehemmet. Därvid skall beaktas också föräldrarnas situation när det gäller t. ex. kultu­rella och religiösa förhållanden.

Jag vill också hänvisa till föredragande departementschefens uttalanden i propositionen om ny LVU att bams rätt till kontinuitet och stabilitet bör vara ett övergripande mål för alla hjälpinsatser, oavsett om det gäller stöd i hemmet eller vård utom hemmet. I propositionen betonas även bams och ungdomars rätt till respekt för och kontakt med sin egen historia och sin sociala och kulturella bakgmnd (prop. 1989/90:28 s. 52 f.). I detta sam­manhang kan också nämnas att socialstyrelsen i allmänna råd (1986:2) om individinriktade insatser i invandrarfamiljer betonar att socialnämnden i första hand bör sträva efter att placera bamet i ett familjehem med samma kulturella, etniska och språkliga bakgmnd som bamet. Om det inte går att finna något sådant lämpligt familjehem, får placeringen ändå inte leda till att bamet avskärs från sitt urspmng. I de fall ett bara av utländskt urspmng placeras i ett svenskt familjehem är det av särskild vikt att en konkret plan görs upp för hur baraet skaU bibehålla kontakten med sitt urspmng.

Inom socialstyrelsen pågår för närvarande en kartläggning av de ensam­
ma flyktingbarnens situation. Kartläggningen sker i form av en enkät till
landets samtliga kommuner. Kartläggningen kommer bl. a. att visa vilken
placeringsform som används, hur det förhåller sig med förordnande av
god man för bamet i fråga och vilka problem som föreligger.                     56

 

När det gäller den i punkt 3 omnämnda formen av omvårdnad, kafalah i     Prop. 1989/90:107 islamsk rätt kan den sägas innebära att ett bam uppfostras hos fosterför­äldrar, som intar föräldramas stäUning i förhållande till bamet, men att baraet trots detta behåller sina rättsliga relationer, såsom namn och arvs­rätt, till sina biologiska föräldrar.

De krav beträffande adoption som ställs under artikel 21, punkt a) motsvaras helt av bestämmelseraa i 4 kap. föräldrabalken. Beslut om adoption fattas av allmän domstol och beslutet kan överklagas. Rätten skall pröva om det är lämpligt att en adoption äger mm. Tillstånd tiU adoptionen får ske endast om adoptionen är tiU fördel för bamet och sökanden har uppfostrat baraet eller avser att göra så eller om det annars finns särskild anledning till adoptionen med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och bamet. Den som inte fyllt 18 år får inte adopteras utan föräldramas samtycke. Den som har fyllt 12 år får inte adopteras utan eget samtycke. I vissa undantagssituationer behövs inte samtycke. I ärende om adoption skall rätten inhämta upplysningar om bamet och sökanden och humvida vederlag eller bidrag till bamets under-håU är givet eller utfäst. Om bamet inte har fyUt 18 år, skall yttrande inhämtas från socialnämnden i den kommun där sökanden är kyrkobok­förd och från socialnämnden i den kommun där den som har vårdnaden om bamet är kyrkobokförd.

Under punkt b) fömtsätts att intemationeU adoption skall kunna kom­ma i fråga om bam inte kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland. Genom bestämmelser i bl.a. lagen (1971:796) om intemationella rättsför­hållanden rörande adoption, lagen (1979:552) om intemationeU adop-tionshjälp och lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska bara ges möjligheter att ta emot adoptivbarn från länder där bamen av olika anledningar inte kan tas om hand.

Den som avser att ta emot ett utländskt bam i sitt hem i syfte att adoptera det måste enligt 25 § socialtjänstlagen inhämta socialnämndens medgivande tiU att ta emot bamet, innan bamet lämnar sitt hemland. Nämnden gör härvid en bedömning av om de blivande adoptivföräldrama kan antas kunna ge bamet en god vård och fostran och i övrigt gynnsamma uppväxtförhållanden. Innan socialnämnden beslutar i en fråga om medgi­vande, skall nämnden pröva om det förmedlingssätt som sökanden kom­mer att använda sig av är tillförlitligt eller inte. I den frågan skaU nämnden inhämta yttrande från statens nämnd för intemationeUa adoptionsfrågor (NIA), om detta inte är uppenbart obehövligt.

NlA:s verksamhet regleras i förordningen (1988:1 128) med instmktion för statens nämnd för intemationeUa adoptionsfrågor. NIA har till uppgift bl. a. att underlätta adoption i Sverige av utländska bam. Visar prövningen av förmedlingssättet att det kan befaras att detta inte är tillförlitligt, skall socialnämnden vägra sitt medgivande. I ett beslut om medgivande skall nämnden ange för vilket förmedlingssätt medgivandet gäller.

Lagen (1979:552) om intemationeU adoptionshjälp har till syfte att
kanalisera den förmedlingsverksamhet som normalt föregår en adoption
av ett utländskt bam till organisationer som står under offentlig insyn och
kontroll.                                                                                         57

 

Organisationerna utför ett betydelsefullt arbete både när det gäller att     Prop. 1989/90:107 stå som garanter för att bara förmedlas till Sverige på ett acceptabelt sätt och i fråga om att ge adoptivföräldrar och adoptivbarn allmänt stöd. NIA är den myndighet som har tillsynen och kontrollen över organisationerna.

Som jag nämnt i avsnitt 3.2 utgår ett särskilt bidrag motsvarande bi­dragsförskottet till ensamstående adoptivföräldrar. Fr.o.m. den 1 januari 1989 (prop. 1988/89:3, SoUS, rskr. 53) lämnas vidare under vissa fömt­sättningar ett bidrag till föräldrar som adopterar barn från utlandet för vissa kostnader som uppkommer i samband med adoptionen. Bidrag lämnas med 50% av kostnaderna enligt schabloner för olika länder, dock högst 20000 kr. per barn.

Under punkt c) krävs att bam som berörs av internationell adoption skall åtnjuta samma skydd och behandlas enligt samma normer som gäller vid nationeU adoption. De svenska adoptionsbestämmelserna gör i dessa hänseenden ingen skillnad mellan internationella adoptioner och adoptio­ner i Sverige av svenska bam.

Enligt lagen om internationella rättsförhållanden rörande adoption prö­vas ansökan om adoption av svensk domstol enligt svensk lag. Har adop­tion beslutats i en främmande stat gäller beslutet här under vissa fömtsätt­ningar. I andra fall krävs NIA:s godkännande av det utländska beslutet.

Kravet under punkt d) att förhindra dem som medverkar vid en adop­tion att göra en otillbörlig ekonomisk vinst på förfarandet är tillgodosett genom bestämmelser i 4 kap. föräldrabalken, lagen om internationell adoptionshjälp och socialtjänstlagen.

Beträffande punkt e) kan nämnas att Sverige ratificerat 1967 års europe­iska konvention om adoption av barn (prop. 1968:114, SÖ 1968:1). Kon­ventionen kan sägas bygga på grundtanken att det är barnets intressen som i första hand skall tas till vara. Denna grundtanke kommer till uttryck i bl. a. regler som avser att garantera att en adoption kommer till stånd bara då detta är förenligt med barnets bästa och som tillförsäkrar adoptivbarnet samma ställning i förhållande till adoptanten som ett barn vars föräldrar är gifta med varandra. Sverige kommer vidare att delta i det kommande arbetet inom Haagkonferensen på en konvention om internationella adop­tioner.

När det gäller adoptionsavtal med andra länder kan nämnas att Sverige för närvarande har avtal med myndigheter eller organisationer i Republiken Korea, Filippinerna, Ecuador och Grekland.

I anledning av vissa remissynpunkter från Förbundet Adoptionscentrum och Familjeföreningen för Internationell Adoption vill jag framhålla föl­jande.

Som ovan framgår är den svenska lagstiftningen utformad så att adop­tioner till Sverige skall ske på ett etiskt godtagbart sätt. Huvuddelen av adoptioneraa går genom auktoriserade adoptionsorganisationer. Det gör att enskilda familjer kan adoptera även om de inte har detaljkunskap om andra länders rättssystem, kultur etc. Till adoptionsorganisationerna utgår statsbidrag och till familjeraa ett bidrag för adoptionskostnaderna.

Familjer som har särskilda förbindelser i andra länder har möjlighet att
adoptera bara utan att gå genom någon organisation. Det gäller ofta        58

 

svenskar bosatta i det land där de adopterar eller invandrare till Sverige Prop. 1989/90:107 som adopterar i hemlandet. Några skäl att förbjuda adoptioner av detta slag finns inte. Givetvis bör också dessa adoptioner ske på ett etiskt godtagbart sätt. NIA skall i dessa fall kontrollera att förmedlingen av barnet sker på ett lämpligt sätt. Också i dessa fall skall familjen ha social­nämndens medgivande att ta emot barnet.

Avslutningsvis vill jag nämna förmynderskapsutredningens betänkande (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor. Utredningen, som i första hand varit inriktad på de internationella adoptionerna, har bl. a. undersökt om gäl­lande bestämmelser i tillräcklig mån tillgodoser barnens intresse. Utred­ningen har bl.a. föreslagit att vissa brister i detta hänseende avhjälps. Betänkandet remissbehandlas för närvarande. De av utredningen konsta­terade bristerna är dock inte sådana som föranleder betänkligheter inför en ratificering av konventionen.

Artikel 22 behandlar flyktingbarns rättigheter. Enligt min bedömning torde svensk rätt och praxis stå i överensstämmelse med konventionens krav.

Svenska OMEP-kommittén har nämnt den här artikeln som en av dem "där kränkningar sker".

Beträffande de farhågor som framförts från Svenska ekumeniska nämnden. De fria kristna samfundens råd, Sveriges frikyrkoråd och Sveriges Kristna Ungdomsråd om att barn inte behandlas som självständi­ga individer vid handläggningen av asylärenden ber jag att få hänvisa till vadjag anfört underartikel 12.

Rädda Barnen, statens ungdomsråd och Svenska Flyktingrådet har bl. a. velat understryka barnens rätt att bli hörda. Praxis i fråga om barnens hörande har jag redovisat under artikel 12.

DO, statens invandrarverk. Rädda Barnen, Svenska röda korset och Svenska flyktingrådet anser att offentligt biträde bör förordnas för ensamma flyktingbarn i högre utsträckning och på ett tidigare stadium än vad som sker i dag. Enligt flyktingrådet är nuvarande praxis sådan att offentligt biträde förordnas först efter tre dagar. DO anser att offentligt biträde alltid bör förordnas omedelbart.

Enligt propositionen 1988/89:86 med förslag till ny utlänningslag m. m. (s. 135) bör offentligt biträde alltid förordnas då det är fråga om asylsökan­de som till följd av minderårighet inte ens med tolk kan förväntas utföra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt. Så sker också i praxis.

När det gäller de särskilda åtgärder som vidtas för dessa barn vill jag hänvisa till vad jag sagt i avsnitt 3.2 och beträffande omhändertagande av ensamma barn under artikel 20. Jag återkommer också till frågorna i anslutning till artikel 39.

Av artikel 23 framgår att barn med handikapp liksom alla andra barn har rätt till ett fullvärdigt och anständigt liv, innebärande bl.a. ett aktivt deltagande i samhället. Att dessa barn inte skall inta någon andrarangs-plats utan i stället tack vare särskilda insatser från samhällets sida vara jämställda med andra barn stämmer väl med den svenska grundsynen.

Genom socialtjänstlagen har kommunerna ett grundläggande ansvar för   59

 

att barn med funktionshinder och deras familjer får det stöd och den hjälp Prop. 1989/90:107 de behöver. Socialtjänstens övergripande ansvar för barn och ungdomar slås fast genom 12 § socialtjänstlagen. Genom 6 § om bistånd tillförsäkras den enskilde rätt till olika stödinsatser som han eller hon kan ha behov av och som inte tillgodoses på annat sätt. Socialtjänstens ansvar för människor med funktionshinder understryks genom föreskrifterna i 21 § socialtjänstlagen som handlar om omsorger om människor med handikapp, vare sig det gäller barn eller vuxna. Enligt 21 § skall socialnämnden verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall medverka till att den enskilde får en menings­full sysselsättning och att han får bo på ett sätt som är anpassat efter hans behov av särskilt stöd.

För barn med funktionshinder har landstingen byggt upp habiliterings-organisationer. I verksamheterna kan ingå t. ex. medicinsk kontroll, utred­ning och behandling, sjukgymnastik, hjälpmedelsutprovning, språk- och talträning, pedagogiska insatser, stödsamtal och rådgivning till föräldrar­na.

I anslutning till landstingens hörcentraler och öronavdelningar finns pedagogisk hörselvård. Det pedagogiska stödet till synskadade barn ges i huvudsak av förskolekonsulenter samt reselärare för barn i skolåldern.

Föräldrar med ett handikappat barn under 16 år som behöver särskild tillsyn och vård i hemmet kan få vårdbidrag med samma belopp som folkpensionen jämte pensionstillskott för en förtidspensionär. Omkring 16 300 vårdbidrag per månad beräknas bli utgivna år 1990. Vid bedöm­ning av rätt till vårdbidrag beaktas även merkostnader på gmnd av barnets handikapp. Den del av vårdbidraget som utgör ersättning för merkostna­der är skattefri. För barn som vistas på institution kan s. k. ferievårdbidrag lämnas när barnet vistas i föräldrahemmet.

När det gäller ekonomiskt stöd kan vidare nämnas att regeringen nyligen har förelagt riksdagen en proposition med förslag om ett särskilt tillägg till folkpensionen till föräldrar som till följd av vård om ett handikappat barn gått miste om ATP. I detta sammanhang bör också nämnas den i budget­propositionen föreslagna höjningen av antalet dagar för den tillfälliga föräldrapenningen från nuvarande 90 till 120 dagar. Syftet är att ge utökat stöd till föräldrar med barn som bl. a. på gmnd av handikapp särskilt ofta har behov av föräldrarnas vård och omsorg.

Nya bestämmelser om bilstöd till handikappade trädde i kraft den 1 oktober 1988. Stöd för inköp av bil kan numera lämnas föräldrar med barn med handikapp under fömtsättning att föräldern sammanbor med barnet och har behov av fordon för förflyttning tillsammans med barnet.

Enligt lagen (1965:136) om elevhem för vissa rörelsehindrade barn m. fl.
skall landstingskommunen sörja för att rörelsehindrade eller annars fysiskt
handikappade barn som är i behov av inackordering för att kunna delta i
grundskoleundervisning får inackordering i särskilda elevhem. Motsva­
rande gäller även förskolebarn. Barnen skall enligt lagen ha rätt till den
vård som påkallas av handikappet. Avgift får inte tas ut för inackordering,
vård eller förskoleundervisning.                                                           60

 

Enligt lagen (1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklings- Prop. 1989/90:107 störda m. fl. har psykiskt utvecklingsstörda rätt till särskilda omsorger om de behöver sådant stöd och sådan hjälp i sin livsföring och deras behov inte tillgodoses på något annat sätt. De särskilda omsorgema, som kan vara boende i familjehem eUer elevhem, skall syfta till att ge psykiskt utveckling­sstörda möjlighet att leva som andra och i gemenskap med andra. Omsor­gema skall vara inriktade på att utveckla den enskildes egna resurser. Verk­samheten skall vara gmndad på respekt för den enskildes självbestämman­derätt och integritet. De särskilda omsorgema är avgiftsfria.

Enligt 3 kap. skollagen (1985:1 100) har alla bam som är bosatta i landet skolplikt. Skolplikten motsvaras av en rätt att få utbildning inom det offentliga skolväsendet, dvs. gmndskolan, särskolan, specialskolan och sameskolan.

Bara i allmänhet har vanlig skolplikt. Den fullgörs normalt i gmndsko­lan. Den vanliga skolplikten är 9-årig och upphör vid utgången av det kalenderår då bamet fyller 16 år.

Ett övergripande mål för skolan är att den skall försöka motverka att elever får svårigheter i skolarbetet. Därför måste skolans innehåll, arbets­sätt och organisation utformas så att den passar elevens behov. Detta har inneburit att vi har en långt gående integration av elever med fysiska handikapp i gmndskolan och gymnasieskolan.

Barn som är psykiskt utvecklingsstörda eller har sådant fysiskt handi­kapp att de inte kan gå i gmndskolan har särskild skolplikt. Sådan skolplikt fullgörs normalt i särskolan eller specialskolan. Psykiskt utvecklingsstörda tas i regel emot i särskolan och övriga i specialskolan.

Den särskilda skolplikten är 10-årig och upphör vid utgången av vårter­minen det kalenderår då baraet fyller 17 år. Om elev i gmndskolan inte tillfredsställande slutfört sista årskursen när skolplikten upphör, men be­döms ha förmåga att fullfölja utbildningen, skall eleven beredas tillfälle att göra detta under högst två år efter det att skolplikten upphörde. Detsamma gäller sådana elever i specialskolan som inte är psykiskt utvecklingsstörda.

I gymnasieskolan finns möjlighet till specialklasser med bl.a. lägre elev­antal för syn- eller hörselskadade samt för rörelsehindrade elever. För döva och hörselskadade elever finns en särskilt tillrättalagd utbildning inom gymnasieskolan på en ort i landet.

Regeringen har i febmari i år till riksdagen överlämnat en proposition (1989/90:92) om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar. Förslaget tar sikte på speciellt anpassad utbildning i gymnasieskolan kom­binerad med särskilda omvårdnadsinsatser i vissa fall.

Ungdomar som inte kan gå i gymnasieskolan därför att de är psykiskt utvecklingsstörda har rätt att efter skolpliktens upphörande få annan ut­bildning inom det offentliga skolväsendet till utgången av vårterminen det kalenderår då de fyller 21 år. Om de inte bereds utbildning i specialskolan, skall de tas emot i särskolan.

Utbildningen vid gmndskolan, särskolan och specialskolan är kost­nadsfri för eleverna.

1989 års handikapputredning har till huvuduppgift att kartlägga och
analysera de insatser för funktionshindrade som görs inom socialtjänsten   61

 

samt inom habiliteringen och rehabiliteringen. Utredningen har hittills av- Prop. 1989/90:107 lämnat delbetänkandet (SOU 1989:54) Rätt till gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar, som ligger till gmnd för den tidigare nämnda propositionen om svårt rörelsehindrade ungdomars utbildning i gymnasieskolan och delbetänkandet Överklagningsrätt och ekonomisk be­hovsprövning inom socialtjänsten (SOU 1990:2), som för närvarande be­reds i regeringskansliet. Bland utredningar som berör handikappade och som nyligen remissbehandlats kan nämnas hjälpmedelsutredningens betän­kande (SOU 1989:39) och den s. k. hörselvårdsutredningens slutrapport.

Statsbidraget till handikapporganisationema spelar en stor roll när det gäller insatseraa för handikappade. I 1989 års budgetproposition för­stärktes bidraget, vilket bl. a. innebar att fyra nya organisationer kunde få statligt stöd för sin verksamhet. En uppräkning föreslås i årets budgetpro­position, vilket gör att bidraget totalt uppgår till 79 milj. kr. AUmänna arvsfondens medel anslås bl. a. till stöd tiU omsorger om bara och ungdom med handikapp. Som exempel på verksamheter som erhållit anslag kan nämnas verksamheter för dövblinda och hörselskadade samt lek och kom­munikation för gravt utvecklingsstörda flerhandikappade.

Statens handikappråd verkar för förbättrade levnadsförhållanden för handikappade och främjar samarbetet i handikappfrågor mellan samhälls­organen och mellan dessa och handikapporganisationeraa.

Beträffande intemationellt samarbete vill jag här nämna att jag tagit initiativet till ett arbete i FN på intemationella normer med syfte att i praktiken säkerställa de handikappades jämlikhet och fulla delaktighet i samhällslivet.

Bamets rätt till hälso- och sjukvård enligt bestämmelsen i artikel 24, punkt 1 överensstämmer med det övergripande målet för svensk hälso- och sjukvård, nämligen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Jag vill vidare nämna att det i förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) anges att åtskillnad mellan människor vad gäl­ler möjlighetema att få vård inte får göras till följd av kön, nationalitet, ålder, språk, religion, kultur och andra liknande förhållanden (prop. 1981/82:97 s. 114).

Bestämmelseraa i punkten 2 uppfylls väl av vad som gäller inom svensk hälso- och sjukvård. Jag viU särskilt framhåUa att svensk mödra- och bamhälsovård har som målsättning att minska dödlighet, sjuklighet och handikapp hos blivande och nyblivna mödrar och hos bam. Målsättningen är vidare att söka minska skadliga påfrestningar för föräldrar och bam samt att stödja och aktivera föräldrar i deras föräldraskap och härigenom skapa gynnsamma fömtsättningar för en allsidig utveckling hos bam. Såväl mödra- som bamhälsovården har i Sverige en inriktning på förebyg­gande insatser. Jag kan vidare nämna att riksdagen år 1979 beslutade om genomförande av en allmän föräldrautbildning i anslutning till ett baras födelse (prop. 1978/79:168, SoU45, rskr. 385). Målen för verksamheten är ökade kunskaper, möjlighet tiU kontakt och gemenskap samt möjligheter till medvetenhet om och påverkan av samhälleliga förhållanden. Föräldra­utbildning är en del av verksamheten inom mödra- och barahälsovården.

I  fråga om bestämmelsen i punkten 3 vill jag hänvisa till lagen               62

 

(1982:316) med förbud mot omskärelse av kvinnor. Med hänsyn tiU de Prop. 1989/90:107 särskilda svårigheter som förelegat när det gäller det internationella arbe­tet mot kvinnlig omskärelse får det ses som en stor framgång att det varit möjligt att i konventionen få in en bestämmelse som innebär förbud mot denna sedvänja. Som Rädda bamen påpekar i sitt remissvar får uttrycket traditionella sedvänjor som är skadliga för bams hälsa anses innefatta sådana sedvänjor som behandlats av kommisssionen för de mänskliga rät­tigheterna, nämligen kvinnlig omskärelse, traditionella sedvänjor vid föd­elsen och behandling som gynnar barn av manligt kön framför bam av kvinnligt kön.

Barnmiljörådet har i sitt remissyttrande pekat på behoven av t. ex. barnkunnig personal och barnvänliga lokaler inom hälso- och sjukvården. Jag delar barnmiljörådets synpunkter och vill understryka betydelsen av — det närmast självklara — att man i den hälso- och sjukvård som berör bam tar hänsyn till barns särskilda fömtsättningar och behov. Jag kommer även att beröra denna fråga i anslutning till artikel 31. Jag vill även hänvisa till 18 § socialtjänstlagen som ålägger huvudmannen för bl. a. ett sjukhus att se till att barn får ta del i verksamhet som motsvarar förskola eller fritidshems­verksamhet.

Baramiljörådet har vidare framhållit att man vid anläggandet av hälso­skyddsaspekter bör utgå från riskeraa för påverkan på bam och inte enbart från riskerna för påverkan på vuxna. Detta gäUer enligt rådet t. ex. gränsvärden för miljögifter och strålningsdoser, där bara är mycket känsli­gare än vuxna för påverkan.

Jag delar även dessa baramiljörådets synpunkter och vill peka på att det i förarbetena (prop. 1981/82:219 s. 56) till hälsoskyddslagen (1982:1080) framhålls att sanitär olägenhet får anses föreligga även när en störaing är skadlig enbart för dem som är känsligare än "normalt". Jag vill också nämna den i Qor tillsatta kommittén för översyn av miljöskyddslagstift­ningen (Dir. 1989:32) som bl.a. har till uppgift att utreda hur de olika lagarna som gäller miljöskydd skall kunna bli effektivare i arbetet för en bättre miljö.

Beträffande de farhågor som uttryckts av bl. a. Sveriges Kristna Ung­domsråd rörande bristfalligheter i miljön i dagens svenska skolor ber jag att få hänvisa till vad jag anfört under artikel 3 punkt 3.

DO har pekat på att asylsökande bam i Sverige endast har rätt till akut sjukvård. DO har bl. a. åberopat att Svenska barnläkarföreningen krävt att alla asylsökande bam skall få tillgång till ordinär bamhälsovård.

Vad ombudsmannen pekat på är en följd av de allmänna bestämmelser­na i hälso- och sjukvårdslagen om landstingets ansvar för hälso- och sjuk­vård. Hälso- och sjukvård skall således erbjudas dem som är bosatta i lands­tingskommunen (3 §). Om någon som vistas i landstingskommunen utan att vara bosatt där behöver omedelbar hälso- och sjukvård, skall landstings­kommunen erbjuda sådan vård. Så länge ett flyktingbarn inte anses bosatt i Sverige har det sålunda endast rätt till omedelbar hälso- och sjukvård.

Artikel 24;s bestämmelser om rätt till sjukvård skall i detta sammanhang
jämföras med artikel 22;s bestämmelser om flyktingbarns rättigheter. En
sådan jämförelse ger enligt min mening inte vid handen att den svenska     63

 

regleringen skulle stå i strid med konventionens bestämmelser i nu aktuellt Prop. 1989/90:107 hänseende. Den fråga som ombudsmannen pekat på torde också till dels få sin lösning i och med att den eftersträvade snabbare handläggningen av asylärenden kommer tiU stånd. Oberoende härav vill jag emellertid betona att jag fömtsätter att man - när det gäller att erbjuda flyktingbam hälso- och sjukvård — i så stor utsträckning som möjligt utgår från bamets behov. Jag kan därvid hänvisa till socialstyrelsens allmänna råd (1988:8) Hälsovård för flyktingar och asylsökande. Jag fömtsätter också att frågan uppmärksam­mas vid socialstyrelsens översyn av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbam och flyktingungdomar.

Den i artikel 25 inskrivna rätten till tillsyn över behandling m.m. av omhändertagna bam står i samklang med vad som gäller för vård av unga enligt LVU. Enligt 5 § LVU skall socialnämnden noga följa vården av den som har beretts vård med stöd av lagen. När vård enligt lagen inte längre behövs skall nämnden besluta att den skall upphöra. I samma paragraf och i 41 § socialtjänstförordningen (1981:750) finns vidare bestämmelser som tar sikte på en regelbunden uppföljning av om vården fortfarande behövs. I 13 och 21 §§ nya LVU finns bestämmelser motsvarande de nu angivna. Beträffande bara som vårdas enligt lagen om beredande av sluten psykiat­risk vård i vissa fall (LSPV) gäller de allmänna kraven på god vård enligt den svenska hälso- och sjukvårdslagstiftningen. I LSPV finns vidare sär­skilt föreskrivet att den som har beretts vård ofördröjligen skall skrivas ut, om det inte längre finns fömtsättningar för vård. Frågan om utskrivning skall prövas fortlöpande (16 §).

De principer som gäller enligt svensk socialtjänst- och svensk socialför­säkringslagstiftning överenstämmer väl med bestämmelseraa i artikel 26 om social trygghet. Till området för social trygghet hör också hos oss lagen (1947:529) om allmänna bambidrag och lagen (1964:143) om bidragsför­skott.

Som jag nämnt i avsnitt 3.2 utgör det aUmänna bambidraget vårt äldsta, alltjämt gällande,särskilda ekonomiska stöd till familjer där det finns bam och ungdomar. Bambidraget, som utges med samma belopp för alla bam under 16 års ålder, betalas ut tiU ca en miljon familjer med sammanlagt ca 1,6 miljoner bam. Familjer med tre eller flera bam får dessutom flerbams-tiUägg. Barnbidragen höjdes den 1 januari 1990 med 900 kr. per bara och år. Per månad utgör barabidraget 560 kr. Inklusive flerbarastillägg erhåller en familj med fem bara 5488 kr. i månaden i barabidrag. 1 samband med skattereformen har fömtskickats att bambidraget skall höjas fr.o.m. den 1 januari 1991 tiU 835 kr. per månad.

För elever i gmndskolan eller viss annan utbildning som fyllt 16 år utgår förlängt bambidrag. Bidraget utgår med samma belopp som det allmänna bambidraget. Jag behandlar rätten till studiehjälp för elever i gymnasiesko­lan i anslutning till artikel 28.

Barnpension utges till bam vars far eller mor eller båda föräldrar har avlidit. Bampension från folkpensioneringen utges fr. o. m. den 1 januari 1990 med 40% av basbeloppet. Utgår bampension från tilläggspensione­ringen, som är knuten till den avlidna föräldems arbetsinkomst, minskas

64

 

barnpensionen från folkpensioneringen. Pensionen från folkpensionering-     Prop. 1989/90:107 en skall dock alltid utgå med minst 25 % av basbeloppet.

Jag återkommer i anslutning till artikel 27 till de övriga formerna av ekonomiskt stöd till barnfamiljer. Föräldraförsäkringen har jag redan be­handlat i anslutning till artikel 18.

När det gäller en konventionsstats skyldighet enligt artikel 27 att bistå föräldrarna i fråga om att förverkliga varje barns rätt till en rimlig levnads­standard torde Sverige väl — som jag framhållit i avsnitt 3.2. — uppfylla de krav som ställs. När det gäller stöd till föräldrar i annat avseende än ekonomiskt får jag hänvisa till vad jag anför i samband med övriga artiklar som berör de förhållanden som är en förutsättning för barns utveckling i olika avseenden.

Förutom det allmänna barabidraget, som jag behandlat i anslutning till föregående artikel, kan här nämnas bostadsbidragen och bidragsförskot­ten. Bostadsbidrag lämnas för närvarande till ca 230000 familjer med ca 465000 bam.

Bidragsförskott kan enligt lagen (1964:143) om bidragsförskott lämnas för barn som endast en av föräldrarna har vårdnaden om eller som står under vårdnad av annan än föräldrarna. Bidragsförskott kan också lämnas när föräldrarna har gemensam vårdnad men bor åtskilda. De bidragsberät-tigade barnen garanteras ett generellt ekonomiskt bidrag, som i regel motsvarar 40% av basbeloppet. Antalet barn för vilka bidragsförskott utgår kan beräknas till drygt 270000.

Ett särskilt bidrag lämnas till sådana barn som är adopterade av endast en person. Reglerna motsvarar i huvudsak dem som gäller för bidragsför­skott. Bidrag lämnas vidare under vissa fömtsättningar till föräldrar som adopterar barn från utlandet.

Föräldrar med ett sjukt barn som behöver särskild tillsyn eller vård i hemmet har rätt till vårdbidrag enligt regler som motsvarar dem som avser vårdbidrag till föräldrar med ett barn med handikapp. Jag har redogjort för dessa regler i anknytning till artikel 23.

Som jag nämnt i avsnitt 3.2 har underhållsbidragskommittén till uppgift att se över reglerna om underhållsbidrag, bidragsförskott och andra system som påverkar särlevande föräldrars ekonomi. I sitt nyligen avlämnade betänkande (SOU 1990:8) Samhällsstöd till underhållsberättigade barn presenterar kommittén tre idéskisser till olika modeller som tänkbara ersättningar till bidragsförskottssystemet. Betänkandet remissbehandlas för närvarande.

Bestämmelserna i socialtjänstlagen om rätt till bistånd är väl förenliga med artikeln. Jag vill särskilt hänvisa till föreskrifterna i 6 § om att den enskilde har rätt tiU bistånd av socialnämnden för sin försörjning och sin livsföring i övrigt, om hans behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Den enskilde skall genom biståndet tiUförsäkras en skälig levnadsnivå. Bistån­det skall utformas så att det stärker hans resurser att leva ett självständigt liv.

Såvitt avser punkten 4 kan jag hänvisa till bestämmelserna i 17 § lagen
om bidragsförskott som rör försäkringskassans skyldighet att vidta de
åtgärder som blir erforderliga i fråga om krav eller annan indrivning av       65

5   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107

bidragsförskott från den underhållsskyldige. Lämnas förskott på under-     Prop. 1989/90:107

hållsbidrag i förhållafide till den förälder som inte har vårdnaden om

barnet skall den underhållsskyldige, så länge bidragsförskott utgår, till den

försäkringskassa där han är inskriven erlägga fastställt underhållsbidrag

som svarar mot förskottet. Det ankommer på den försäkringskassan att

vidta åtgärder för att driva in fordringen, om den underhållsskyldige inte

fullgör sin betalningsskyldighet efter förmåga.

Sverige har tillträtt — utöver en nordisk konvention på området — 1956 års New York-konvention om indrivning av underhållsbidrag och såväl 1958 års som 1973 års Haagkonventioner om erkännande och verkställig­het av avgöranden angående underhållsskyldighet. Sverige deltar också i s.k. reciprocitetsarrangemang för indrivning av underhållsbidrag med delstaten Kalifornien i USA sedan den I september 1988 och med Austra­lien sedan den I april 1989 (jfr prop. 1987/88:106 och 1988/89:32). Diskussioner pågår med flera amerikanska delstater och med Kanada om liknande reciprocitetsarrangemang. Sverige har undertecknat 1988 års Luganokonvention om domstolsbehörighet och om verkställighet av do­mar på privaträttens område. Denna konvention, som är öppen för den europeiska gemenskapens, EG:s och den europeiska frihandelsorganisatio-nens, EFTA:s medlemsländer, innehåller bestämmelser om verkställighet av domar som avser underhållsbidrag. Frågan om en svensk ratificering av Luganokon ventionen övervägs för närvarande inom justitiedepartementet.

Artikel 28 behandlar barnets rätt till utbildning. Jag har tidigare under artikel 23 redovisat bestämmelserna om skolplikt och rätten till utbildning enligt 3 kap. skollagen.

Genom grundskolan erbjuds alla elever, oberoende av geografisk hemvist och sociala förhållanden, en likvärdig utbildning. Att eleverna får vissa grundläggande kunskaper och färdigheter är ett väsentligt krav på skolan. Läroplanen innehåller en till allra största delen gemensam kurs som omfattar samma ämnen och sakområden i alla landets skolor. Därige­nom garanteras eleverna en gemensam referensram. Grundskolans utbild­ning omfattar inte bara kunskaper och färdigheter utan även vad som kan kallas social träning och skolning i övrigt. I läroplanen är fastlagt att skolans värderingar skall präglas av de gmndläggande värderingar om demokrati, tolerans, jämlikhet m.m. på vilka det svenska samhället byg­ger. Skolans arbetssätt är så utformat att det skall befrämja vår demokratis samhällssyn och människosyn.

Den i punkt 1 a) förskrivna skyldigheten att göra grundutbildning obli­gatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla uppfylls i svensk lagstiftning. Enligt föreskrifter i 4 kap. skollagen skall varje kommun anordna grundskola av den omfattning som krävs för att ta emot i riket bosatta bara, som enligt skollagen har rätt att gå där.

Utbildningen i grundskolan skall syfta till att ge eleverna de kunskaper och färdigheter och den skolning i övrigt som de behöver för att delta i samhällslivet. Den skall kunna ligga till grund för fortsatt utbildning i gymnasieskolan.

Utbildningen i grundskolan är kostnadsfri för eleverna. Dessa skall utan

66

 

kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra därmed     Prop. 1989/90:107 jämförliga hjälpmedel som behövs för utbildningen.

Punkt 1 b) och c). Gymnasieskolan är en frivillig skolform för ungdomar­na att utnyttja och frivillig för kommuner och landstingskommuner att anordna. Någon ovillkorlig rätt att tas in i gymnasieskolan föreligger inte. I regeringens proposition om gymnasieutbildning för svårt rörelsehindrade ungdomar föreslås dock en lagstadgad rätt till gymnasial utbildning vid specialanpassad gymansieskola för svårt rörelsehindrade elever. Psykiskt utvecklingsstörda och barndomspyskotiska ungdomar har rätt till yrkes­särskola efter grundsärskolan eller träningsskolan.

Gymnasieskolan är i princip tillgänglig för alla ungdomar som är bosatta i riket och som genomgått utbildning i grundskolan eller motsvarande. De har då rätt att få utbildning i gymnasieskolan "i mån av plats". Gymnasie­skolan har successivt utökats och är nu dimensionerad så att hela årskullen 16-åringar numerärt kan beredas plats inom gymnasieskolorganisationen i riket. Men alla kan inte komma in på den studieväg de önskar i första hand. Av betydelse i sammanhanget är kommunernas/landstingskommu­nernas möjligheter att anordna olika slag av utbildning och hänsyn till läget på den arbetsmarknad som väntar efter utbildningen. Betygen avgör vid intagning till mer attraktiva studievägar. Kommunerna har dock ett uppföljningsansvar för ungdomar under 18 år som inte kommit in i gym­nasieskolan eller har fast anställning eller på annat sätt har stadigvarande sysselsättning.

Gymnasieskolan omfattar såväl allmän utbildning som yrkesutbildning. Där finns olika studievägar, som bygger på gmndskolan eller i vissa fall på någon ytterligare utbildning. Utbildningen i gymnasieskolan skall ligga till grund för yrkesverksamhet eller för fortsatt utbildning. Utöver de många studievägarna hör till gymnasieskolan också gymnasial lärlingsutbildning.

Utbildningen i gymnasieskolan är så gott som helt kostnadsfri för elever­na. De skall utan kostnad ha tillgång till böcker, skrivmateriel, verktyg och andra därmed jämförliga hjälpmedel som behövs för utbildningen. Hu­vudmannen får dock besluta att eleverna skall hålla sig med vissa egna sådana hjälpmedel. 1 verksamheten får också förekomma enstaka inslag som kan föranleda en obetydlig kostnad för eleverna i något annat avseen­de.

Alla elever i gymnasieskolan har rätt till studiehjälp enligt bestämmel­serna i studiestödslagen (1973:349). Studiehjälpen utgör ett led i samhäl­lets strävanden att bereda alla, oberoende av social och ekonomisk bak­grund samt bostadsort, möjligheter att genomgå önskad utbildning på gymnasial nivå. Stödet syftar också till att kompensera barnfamiljerna för kostnaderna för barnets utbildning.

Studiehjälp består av studiebidrag samt vissa tillägg. Studiebidraget beviljas med för närvarande 560 kr. per månad. Alla elever som har minst sex kilometer till skolan har dessutom rätt till fria dagliga resor mellan skolan och hemmet. En elev som måste flytta från föräldrahemmet för att genomgå en utbildning har rätt till ett särskilt inackorderingstillägg för att täcka merkostnaderna. För att göra det möjligt även för elever från fa-

67

 

miljer med särskilt svag ekonomi att genomgå utbildning beviljas i sådana     Prop. 1989/90:107 fall även extra tillägg till studiebidraget och studielån.

Punkt 1 d). Studierådgivning och yrkesvägledning är obligatorisk i gmndskolan. Elevema skall få praktisk arbetslivsorientering i minst sex och upp till tio veckor totalt under gmndskoletiden. IndividueU vägled­ning och yrkesorientering i samband med undervisningen i alla ämnen skall finnas. Även i gymnasieskolan finns studie- och yrkesvägledning.

Skolan har ett uttalat ansvar vad gäller regelbunden närvaro i skolan (punkt 1 é). För gmndskolan gäller att särskilda stödinsatser skall sättas in för elev som har behov av särskilt stöd.

För skolan innebär punkt 2 att aga eller annan för bamet kränkande behandling inte får förekomma. För gmndskolan gäUer att om en elev begått mindre förseelser eller uppträtt olämpligt läraren på lämpligt sätt skall fram­hålla för eleven vikten av att denne ändrar sitt uppförande. Samråd med vårdnadshavaren skall ske, om det behövs. Vid upprepade förseelser eller fortsatt olämplighet skall rektor tillsammans med eleven samt elevens lärare och vårdnadshavare försöka utreda orsaken till beteendet. Om inte eleven ändrar sitt beteende skall rektor göra en anmälan till skolstyrelsen för över­väganden om lämplig åtgärd.

Punkt 3. Sverige har ett omfattande intemationellt samarbete i utbild­ningsfrågor, bl.a. OECD-projekt, Europarådsprojekt, nordiska projekt och UNESCO-projekt och övriga intemationella projekt. Samarbetet rör sig på många olika nivåer från forskamivå till skolnivå som ASPRO-projekten (Associated School Projects). Bland projekten ingår delaktighet i och stöd till FN:s läskunnighetsår med särskild inriktning mot utvecklingsländer­nas svårigheter.

Med gmnd i läroplanerna för gmndskola och gymnasieskola har ett program för skolans intemationalisering upprättats. Flera statliga myndig­heter samverkar här med varandra som skolöverstyrelsen, styrelsen för internationell utveckling och statens invandrarverk. Samverkan sker också med olika frivilligorganisationer som får bidrag för att kunna vända sig direkt till skoloraa. Man uppmuntrar också elevinitiativ som Elevorgani­sationens Operation Dagsverke. Ett stort antal skolor har direkta intema­tionella kontakter och får ekonomiskt stöd för sitt internationaliseringsar­bete.

Artikel 29 om bl. a. syftet med utbildningen har god täckning i såväl gmndskolans som gymnasieskolans läroplaner.

Bestämmelserna i punkt 1 a) är väl tillgodosedda i läroplanen för gmnd­skolan: "Skolans insatser skall planeras och krav ställas utifrån varje baras aktuella fömtsättningar. Skolan har skyldighet att ta väl hand om alla elever och att stödja och uppmuntra envar att utveckla sin förmåga och sina intressen. Ett särskilt ansvar har skolan för elever med svårigheter och för barn och ungdomar som tillhör olika minoriteter. Skolan kan därför inte ge alla lika mycket hjälp. Den måste speciellt och i samverkan med andra stödja dem som av olika anledningar har särskilda svårigheter." (Läroplanen för gmndskolan s. 14.)

Punkt b) — e). Momenten finns föreskrivna såväl i de övergripande må-

68

 

len för skolans undervisning och verksamhet som i särskilda kursplaner,     Prop. 1989/90:107 främst i de samhälls- resp. naturorienterande ämnena.

b). För gmndskolan är undervisning om bamens rätt och de mänskliga rättighetema föreskrivna som obligatoriska kursmoment på samtliga sta­dier inom de samhällsorienterande ämnenas ram. Kursplanen har som en av utgångspunktema den rekommendation om utbildning för intematio­neU förståelse som antogs vid UNESCO:s artonde generalkonferens 1974.

1 målen för de samhällsorienterande ämnena uttrycks detta på följande sätt: "Undervisningen skall syfta till att stärka respekten för människans gmndläggande fri- och rättigheter. Den skall ge en beredskap för freds­strävanden och öka förståelsen för behovet av intemationeU solidaritet."

c) uttrycker läroplanens anda. Undervisningen för de samhällsoriente­rande ämnena skall "hjälpa elevema att utveckla en personlig uppfattning samt förståelse och respekt för andra människors kulturer och värderingar. Den skall samtidigt hävda vår demokratis väsentliga värden och klart ta avstånd från allt som strider mot dessa".

d). Detta uttrycks i såväl läroplanens allmänna mål som i särskilt de samhällsorienterande ämnenas kursplaner. 1 de aUmänna målen för sko­lans undervisning står att skolan skall verka för jämställdhet meUan kvin­nor och män. Den skall vidare söka gmndlägga solidaritet med eftersatta gmpper i vårt land och aktivt verka för att invandrama i vårt land innefattas i samhäUsgemenskapen.

e). Skolans undervisning i särskilt de naturorienterande ämnena skall "visa hur kunskap om naturmiljön kan användas i samhällsarbetet, göra elevema medvetna om människans ansvar för sin och kommande genera­tioners livsmiljö och väcka deras respekt för allt levande" (Ur läroplanen för gmndskolan.)

Gymnasieskolans läroplan håller för närvarande på att arbetas om. 1 de stycken som gäller artikel 29 kommer de att stå i överensstämmelse med gmndskolans läroplan enligt ovan.

Punkt 2. Som jag tidigare redovisat har samhället det övergripande ansvaret för bamens och ungdomaraas skolgång och utbildning och för genomförandet av samhällets önskan att ha ett enhetligt utbildningssy­stem. Mot detta står i vissa fall enskilda människors önskan att ordna skolgången för sina bam på annat sätt än genom det offentliga skolväsen­det.

I överensstämmelse med de principer om friheter för enskilda individer som är en av gmndpelama i det svenska samhället och de intemationella förpliktelser som Sverige har åtagit sig genom att tillträda olika konventio­ner får skolplikt fullgöras i fristående skolor, om dessa uppfyller erforderliga minimikrav.

Enligt bestämmelser i skollagen får såväl vanlig som särskild skolplikt fullgöras i en fristående skola om skolan är godkänd för ändamålet. God­kännande skall meddelas om skolans utbildning ger kunskaper och färdig­heter som till art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper och färdig­heter som gmndskolan förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen svarar mot gmndskolans allmänna mål.

Kraven i artikel 30 beträffande rättigheter för bam som tillhör minoriteter 69

 

eller en urbefolkning tillgodoses i allt väsentligt genom den gmndlagsskyd- Prop. 1989/90:107 dade yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet som tillkommer såväl svenska medborgare som utlänningar här i riket. I målsättningsstadgandet i 1 kap. 2 § regeringsformen anges att etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och ut­veckla ett eget kultur- och samfundsliv bör främjas. Vidare innehåUer 2 kap. 15 § regeringsformen en bestämmelse om att lag eller annan föreskrift inte får innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller etniskt urspmng tillhör en minoritet.

År 1975 fastlade riksdagen riktlinjema för den svenska invandrar- och minoritetspolitiken. De övergripande målen för denna politik sammanfat­tades i orden jämlikhet, valfrihet och samverkan. Målen har senare ytterli­gare fastställts och utvecklats, se prop. 1985/86:98. Invandrar- och mino­ritetspolitiken har således tiU syfte att alla skall komma i åtnjutande av de nämnda gmndlagsskyddade rättigheterna och torde således stå i god över­ensstämmelse med artikelns inriktning.

En särskild uppföljning för skolans del av 1975 års beslut om de invand­rarpolitiska målen gjordes genom hemspråksreformen, vilken trädde i kraft år 1977.

Genom hemspråksreformen blev kommunerna skyldiga att anordna hemspråksundervisning för elever i gmndskolan och gymnasieskolan när vårdnadshavaren eller vårdnadshavama har ett annat språk än svenska som modersmål och använder det språket i sitt dagliga umgänge med bamet.

Samiska, tomedalsfinska eller zigenska elever har rätt att få hemspråks­undervisning i och på det egna språket, även om det inte är elevens dagliga umgängesspråk i hemmet. Detsamma gäller elever som är adoptivbarn och som har ett annat modersmål än svenska.

Syftet med hemspråksundervisningen är att stödja elevens allmänna språkutveckling och därigenom främja utvecklingen mot en aktiv tvåsprå-kighet. Rätten till hemspråksundervisning gmndas på den enskilde elevens behov av språkstöd.

Vad gäller inhemska minoriteter har riksdagen vid flera tillfallen slagit fast att det så länge samema själva önskar det skall finnas två likvärdiga utbildningsmöjligheter för sameraa, nämligen sameskolan och kommunal gmndskola.

Det finns sex sameskolor i landet. Sameskolorna ger undervisning i årskursema 1—6. Vid sameskolorna tillämpas gmndskolans läroplan, var­vid dock undervisningen i vissa ämnen skall beröra även frågor som är av betydelse för samemas kultur och levnadsförhållanden. Undervisning sker på svenska och samiska. Ämnet samiska förekommer i samtliga årskurser. Utbildningen vid sameskoloma är kostnadsfri för elevema.

Samiska elever som inte väljer att gå i sameskola fullgör sin skolplikt i kommunala gmndskolor. Dessa elever har rätt att få hemspråksundervis­ning som fömtom ämnet samiska även omfattar samisk kultur.

Hemspråksträning förekommer även i förskolan. Med stöd av förord­
ningen (1977:628) om statsbidrag tiU hemspråksträning i förskolan lämnas
sådana bidrag under vissa fömtsättningar till kommunerna för hemspråks-
träning i daghem, kommunalt familjedaghem eller deltidsgmpp. Bidrag         70

 

lämnas även för hemspråksträning i annan förskola, om den bedrivs av en     Prop. 1989/90:107 kommunalanställd hemspråkstränare och om förskolan ingår i den plan för baraomsorgen som har antagits av kommunfullmäktige.

Bidraget uppgår för närvarande till 3 375 kr. per år för varie bam. Det kan nämnas att ca 60% av alla invandrarbam på detta sätt får hemspråks­träning redan före skolåldern.

Artikel 31 behandlar baras rätt till lek och fritid och tiU att få och ta del i bl.a. kulturaktiviteter. Artikeln innebär knappast några problem för svensk del.

I de pedagogiska programmen för förskola och fritidshem (Allmänna råd från socialstyrelsen 1987:3 och 1988:7) betonas lekens betydelse för baras inlärning och utveckling. Att ge bamen inspiration, god tid, utrymme och material för deras lekar ses som en av baraomsorgens viktigaste uppgift.

Lekterapi för bara på sjukhus är vidare ett område inom vilket man i Sverige bedrivit ett långvarigt pionjärarbete. De allra flesta barakliniker har numera särskilda lekterapeuter anställda med uppgift att tillhandahål­la lekmaterial, delta i bamens vård, aktivera och stimulera de sjuka bar­nens lekar och skapa en bamvänJig miljö på sjukhuset.

Bams lek som ett område för forskning och utvecklingsarbete har allt mer kommit att uppmärksammas. Forskningsprojekt pågår t. ex. om bam och leksaker, pojkars och flickors lekbeteenden och blinda baras lek­utveckling.

Baramiljörådet har till uppgift att verka för förbättringar i bams miljö, med särskild tonvikt på lekmiljön, och för en ökad säkerhet för bam och ungdomar.

Från skolans område kan jag nämna föreskriftema om utbildningens organisation, vilka syftar tiU att väma om rätten till vila och fritid. Be­stämmelserna finns i huvudsak i 2 kap. skollagen och 4 kap. gmndskoleför-ordningen.

Läsåret skall således delas upp på en hösttermin och en vårtermin. Läsåret skall ha minst 178 skoldagar. Den tid som inte ingår i ett läsår utgör ferietid.

Läsåret skall böria i augusti och sluta senast i juni. Skoldagen får omfatta högst 5 timmar och 20 minuter för elever i årskursema 1 och 2 samt högst 8 timmar för elever i årskursema 3 —9. Lördagar och söndagar är skolfria. Under läsåret skall elevema få minst 12 lovdagar.

Även i fråga om gymnasieskolan finns regler om läsårets längd, antalet lektioner per vecka o.d. som syftar till att väma om rätten till vila och fritid.

De krav som uttrycks i artikeln om bams deltagande i kulturlivet är inte reglerade i särskilda lagar i Sverige. Riksdag och regering har emellertid i olika sammanhang betonat vikten av att bam ges möjlighet att delta i kulturlivet.

Sedan 1984 har ett omfattande utvecklingsarbete inom barnomsorgens
olika verksamhetsformer bedrivits med stöd av särskilda medel. En stor
andel av projekten har syftat till att utveckla det pedagogiska innehållet i
förskola och fritidshem — barnkultur, drama, musik, sång, språk, dans
och skapande verksamheter. Projekten har dokumenterats i rapporter,      71

 

utställningar, festivaler, video och presenterats vid barnomsorgsmässor    Prop. 1989/90:107 och konferenser. Flera barnkulturcentra har startats på olika platser i landet under projekttiden, liksom musikverkstäder och bild- och form­ verkstäder som vänder sig till barn och personal inom barnomsorgen.

Ett framgångsrikt sätt att främja barn- och ungdomskulturen är också att arbeta genom skolan. Skolan har i dag långvariga erfarenheter av att ta emot teaterföreställningar och konserter, att samarbeta med konstnärer och att utnyttja folkbibliotek och museer. Sedan år 1985 pågår ett utveck­lingsarbete med kultur i skolan med stöd av särskilda stimulansmedel. Den kommunala musikskolan har vidare betytt mycket för många barns musikaliska fostran och givit upphov till många musikgrupper.

När det gäller kulturinstitutionernas verksamhet är det en naturlig upp­gift för dessa att tillgodose barns behov av och tillgång till teater, dans, musik, film, litteratur, konst m.m. I 1990 års budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 10 s. 86) föreslås bl.a. ökade bidrag tiU tre teatrar för fortsatt konstnärlig utveckling av barn- och ungdomsteatern till gagn för hela landet.

I samma proposition (s. 83 — 88) anmäler regeringen att ett samlat pro­gram för bam- och ungdomskultur skall utarbetas. Programmet skall redo­visa och informera om nuvarande och planerade insatser och bidragsfor­mer på bam- och ungdomskulturens område.

Bammiljörådet har i sitt remissyttrande framhållit barnens rätt till spon­tan och kreativ lek och att det är viktigt att det finns möjligheter till lek i närheten av bamens bostäder. Det finns enligt rådet ett gott stöd för sådana åtgärder i plan- och bygglagen (1987:10, PBL), men att tillämp­ningen trots detta i flera sammanhang visat sig vara till barnens nackdel.

Ett av den fysiska planeringens syften är att väga samman olika och ibland konkurrerande intressen till en fungerande helhet. Barnens behov och önskemål kan ses som ett sådant intresse. Det bör dock betonas att bamens speciella behov också många gånger sammanfaller med andra intressen. Jag tänker då särskilt på gmpper som gamla och handikappade.

Enligt min uppfattning är bamens behov av lek väl tillgodosett i PBL. Inom eller i anslutning till områden med sammanhängande bebyggelse skall det finnas lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse (2 kap. 4 § PBL). Bestämmelseraa om friytor för lek och utevistelse skall ses som ett uttryck för att det skall finnas möjligheter för dem som bor och verkar i eller i anslutning till bebyggelseområdet att få tillgång till sådana fritidsanläggningar och grönytor m. m. som människor i allmänhet anser nödvändiga för ett fullvärdigt samhällsliv. I 3 kap. 15 § föreskrivs att på tomter som tas i anspråk för bebyggelse, skall det finnas tillräckligt stor friyta som är lämplig för utevistelse och lek på tomten eller på utrymmen i närhe­ten av denna. Om det inte finns tillräckligt utrymme för att anordna både parkering och friyta, skall i första hand friyta anordnas.

Mot denna bakgmnd delar jag bammiljörådets uppfattning att PBL ger
ett tillräckligt stöd för att den fysiska planeringen skall kunna medverka
till att skapa goda miljöer för barnen. Det torde samtidigt finnas visst fog
för rådets uppfattning att åtgärder för bamen ibland får stå tillbaka för
satsningar på andra områden. Jag vill dock understryka att det ankommer  72

 

på kommunerna att vid avvägningar mellan olika intressen se till att     Prop. 1989/90:107 barnens behov tillgodoses. Det finns i det sammanhanget skäl att betona vikten av att barnens krav på miljön lyfts fram i all samhällsplanering.

Artikel 32, punkt 1 handlar om barns rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot vissa typer av arbete.

Flertalet ungdomar i Sverige går i skolan. Närmare 95 % av alla som går i grundskolan fortsätter vidare i någon form av gymnasieskola. När minder­åriga förekommer i arbetslivet rör det sig därför framför allt om praktik eller feriearbete. Även för sådant arbete är det naturligtvis viktigt att det finns regler så att barn och ungdom inte utför arbete på ett sådant sätt att det kan ha negativa följder för dem.

Genom lagstiftning och andra åtgärder fullföljer Sverige en sådan politik som beskrivs i punkt 1.

Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken får den som är under 18 år inte själv ingå avtal. Undantagsvis får det dock förekomma med stöd av lag.

I 6 kap. 12 § föräldrabalken stadgas att barn får ingå avtal om anställ­ning eller annat arbete, men endast om vårdnadshavaren samtycker till avtalet. Barnet får själv säga upp avtalet och, om barnet fyllt 16 år, utan nytt samtycke avtala om annat arbete av liknande art. Baraet eller vård­nadshavaren får säga upp avtalet med omedelbar verkan, om det behövs med hänsyn till barnets hälsa, utveckling eller skolgång. Har vårdnads­havaren sagt upp avtalet av detta skäl får barnet inte därefter träffa ett nytt avtal utan vårdnadshavarens samtycke.

Barn har ju vanligen mer än en vårdnadshavare. Av 6 kap. 13 § föräldra­balken framgår att båda skall samtycka.

Dämtöver finns det regler för när och hur barn får bedriva egen form av näringsverksamhet. Enligt 15 kap. 13 § föräldrabalken får förmyndaren inte låta den minderårige driva näring med mindre denne fyllt 16 år.

Regler om skydd för minderåriga i arbetslivet finns framför allt i 5 kap. arbetsmiljölagen (1977:1160). Även sjömanslagen (1973:282), fartygssä­kerhetslagen (1988:49), sjöarbetstidslagen (1970:105), lagen (1970:943) om arbetstid m.m. i husligt arbete samt strålskyddslagen (1988:220) inne­håller regler till skydd för minderåriga. Lagreglerna kompletteras av för­ordningar från regeringen samt föreskrifter från berörda myndigheter. Här kan särskilt nämnas arbetarskyddsstyrelsens (ASS) kungörelse (AFS 1987:11) med föreskrifter om anlitande av minderåriga i arbetslivet.

I den av riksdagen nyligen antagna propositionen (1989/90:60, AU 16, rskr. 115) om minimiålder för tillträde tiU arbete har regeringen föreslagit att Sverige skall ratificera ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete. I propositionen förklarar föredraganden bl. a. att Sveri­ge helhjärtat ställer sig bakom ILO:s strävanden att bekämpa bamarbete i världen. Den svenska arbetsmiljölagstiftningen står till sin allmänna in­riktning och uppläggning i god överensstämmelse med konventionen. Endast några mindre ändringar har därför behövt göras inför en svensk ratifikation. Chefen för arbetsmarknadsdepartementet har underrättat mig om att hon vid dagens regeringssammanträde ämnar föreslå att rege­ringen beslutar ratificera konventionen.

Punkt 2 a). Enligt 5 kap. 2 § arbetsmiljölagen är huvudregeln den att en  73

 

minderårig inte får anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han     Prop. 1989/90:107 eller hon fyller 16 år och inte heller innan han eller hon har avslutat sin obligatoriska skolutbildning. En minderårig får dock dessförinnan anlitas till lätt arbete som inte kan inverka menligt på hans eller hennes hälsa, utveckling eller skolgång.

Minderårigbestämmelserna i arbetsmiljölagen gäller i princip bara i anställningsförhållanden. Genom riksdagens ovan nämnda beslut har reg­lerna utvidgats till att fr. o. m. den 1 december 1990 även gälla minderåriga som anlitas till arbete utan att vara arbetstagare. Samtidigt har arbetsmil­jölagen kompletterats med en bestämmelse som innebär en lägsta gräns vid 13 år för utförande av lätt arbete.

Arbetsmiljölagen är inte tillämplig på fartygsarbete och inte heller på arbete som utförs i arbetsgivarens hushåll.

För arbete som utförs ombord på fartyg finns särskilda regler i sjömans­lagen och fartygssäkerhetslagen.

45 § sjömanslagen har samma innebörd som 5 kap. 2 § arbetsmiljölagen så till vida att en minderårig inte får anlitas till arbete före det kalenderår under vilket han eller hon fyller 16 år och inte heller innan han eller hon har avslutat sin obligatoriska skolutbildning. Denna bestämmelse tar en­dast sikte på anställningsförhållanden.

Samma minimiåldersregler som i arbetsmiljölagen kommer genom riks­dagens antagande av den tidigare nämnda propositionen att bli tillämpliga på sådant arbete i yrkesmässig verksamhet till sjöss som utförs av minder­åriga utan att det föreligger ett anställningsförhållande. Samtidigt införs en lägsta åldersgräns vid 13 år för utförande av sådant arbete.

Arbetsmiljölagen, sjömanslagen och fartygssäkerhetslagen innehåller särskilda minimiåldersregler för tillträde till farligt arbete.

Enligt S kap. 3 § första stycket arbetsmiljölagen skall arbetsgivare se till att den som är under 18 år inte anlitas till arbete på sätt som medför risk för olycksfall, överansträngning eller annan skadlig inverkan på den min­deråriges hälsa eller utveckling. Denna bestämmelse gäller även elever, vårdtagare m.fl. Fr.o.m. den 1 december 1990 gäller bestämmelsen alla underåriga som deltar i arbete.

Enligt 45 § andra stycket sjömanslagen får den som är under 18 år användas i fartygsarbete som eldare endast om sjöfartsverket medger det. Med avseende på annat arbete ombord på fartyg gäller 7 kap. 3 § fartygssä­kerhetslagen. Den bestämmelsen motsvarar nästan ordagrant 5 kap. 3 § första stycket arbetsmiljölagen.

Som arbetarskyddsstyrelsen påpekat i sitt remissvar finns det inte några regler om minimiålder för hushållsarbete. I samband med ratifikation av ILO:s konvention (nr 138) om minimiålder för tillträde till arbete är det möjligt att undanta vissa kategorier av anställning eller arbete, för vilka speciella eller betydande tillämpningssvårigheter skulle uppstå, från til­lämpningen av konventionen. Såvitt gäller arbete i arbetsgivarens hushåll har det ansetts lämpligt för Sverige att utnyttja denna möjlighet till förbe­håll (prop. 1989/90:60 s. 15).

Hushållsarbete, som utförs av anställda, förekommer numera endast i
begränsad utsträckning i Sverige. Några minimiåldersregler torde inte         74

 

behövas för att skydda bam från att utnyttjas på ett skadligt sätt i samband     Prop. 1989/90:107 med sådant arbete. Lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete innehåller särskilda regler för minderåriga. Deras arbetstid får inte vara lika lång som vuxna arbetstagares arbetstid (10§). Vidare skall arbetsgivaren se till att minderåriga inte anlitas till farligt arbete (8 §).

Punkt 2 b). Med stöd av 5 kap. 2 och 5 §§ arbetsmiljölagen och 18 § arbetsmiljöförordningen (1977:1166) meddelar arbetarskyddsstyrelsen föreskrifter om arbetstidens längd och förläggning för minderåriga. Detal­jerade arbetstidsbestämmelser för minderåriga i olika ålderskategeorier finns i arbetarskyddsstyrelsens kungörelse (AFS 1987:11) med föreskrifter om anlitande av minderåriga i arbetslivet.

Bestämmelser om arbetstiden till sjöss finns i sjöarbetstidslagen (1970:105). De innehåller differentierade regler som beaktar de specieUa förhållandena vid tjänstgöring i olika befattningar ombord på fartyg. I 12 § andra stycket föreskrivs att sjömän under 16 år varie dygn under tiden mellan kl. 20.00 och kl. 8.00 skall beredas tillfälle att vila under en sammanhängande tid av minst nio timmar.

Några särskilda bestämmelser angående arbetsvillkor i övrigt — såsom minimilön och liknande — finns inte i svensk lagstiftning. Det har ansetts tillräckligt med regler om minimiålder samt föreskrifter om arbetstidens längd och föriäggning.

Punkt 2 c). Tillsyn över efterlevnaden av arbetsmiljölagen och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas av arbetarskyddsstyrelsen och yr­kesinspektionen.

Den som bryter mot minimiåldersregeln i 5 kap. 2 § första stycket arbetsmiljölagen kan enligt 8 kap. 2 § dömas till böter. Detsamma gäller den som bryter mot föreskrifter som arbetarskyddsstyrelsen meddelat med stöd av 5 kap. 3-5 §§.

Yrkesinspektionen har enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen möjlighet att ingripa med föreläggande eller förbud mot en arbetsgivare som anlitar en minderårig till arbete på ett sätt som strider mot lagen. Enligt 8 kap. 1 § kan den som bryter mot ett sådant föreläggande eller förbud dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Om en arbetstagare anlitas till fartygsarbete i strid mot 45 § sjömans­lagen kan såväl befälhavaren som den minderåriges vårdnadshavare dö­mas till böter. Sjömanslagen gäller bara när det föreligger ett anställnings­avtal. För andra personer som anlitas till fartygsarbete gäller fr. o. m. den 1 december 1990 minimiåldersregler i fartygssäkerhetslagen. Enligt an­svarsbestämmelserna skall en befälhavare som bryter mot regleraa dömas till böter.

Sjöfartsverket kan enligt 11 kap. 5 § fartygssäkerhetslagen ingripa med föreläggande i fall då en minderårig anlitas till fartygsarbete i strid mot 7 kap. 3 § samma lag. Den som bryter mot ett sådant föreläggande kan enligt 12 kap. I § 3 dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

För överträdelse av 12 § andra stycket sjöarbetstidslagen kan bl. a. befäl­havaren dömas till böter.

Innehållet i artikel 32 torde sålunda enligt min bedömning inte vålla
problem för svensk del.                                                                     75

 

Artikel 33 behandlar bl.a. bams rätt att skyddas mot narkotika. Enligt     Prop. 1989/90:107 narkotikastrafflagen (1968:64) är olika former av olovlig befattning med narkotika straffbelagd. Det gäller bl. a. överlåtelse av narkotika men även utbjudande av narkotika till försäljning och förmedling av kontakter mel­lan köpare och säljare.

I 11 § socialtjänstlagen finns särskilda bestämmelser om åtgärder mot missbmk. Socialnämnden åläggs i paragrafen en skyldighet att arbeta för att förebygga och motverka missbmk av beroendeframkaUande medel. Därvid bör insatser för bam och ungdomar ägnas särskild uppmärksam­het. Socialnämnden skaU vidare genom information till myndigheter, gmpper och enskilda och genom uppsökande verksamhet sprida kunskap om skadeverkningar av missbmk och om de hjälpmöjligheter som finns. Socialnämnden skall aktivt söqa för att den enskilde missbmkaren får den hjälp och vård som han behöver för att komma ifrån missbmket.

Sverige har biträtt två FN-konventioner beträffande narkotika, dels 1961 års allmänna narkotikakonvention (den s.k. Single Convention), med ändringsprotokoll år 1972, dels 1971 års konvention om psykotropa substanser. I listor som har fogats till konventionema och som fortlöpande revideras finns upptagna de ämnen som är föremål för internationell kontroll. I särskild förordning (1983:366) anger regeringen vilka ytterliga­re substanser som skall anses som narkotika enligt den svenska narkoti­kastrafflagen. Socialstyrelsen skall upprätta och kungöra förteckningar över narkotika.

Sverige har också signerat 1988 års konvention mot illegal narkotikahan­tering. Inom regeringskansliet pågår nu översyn av lagstiftningen för att Sverige skall kunna ratificera denna konvention.

Även om narkotikamissbmket bland unga synes ha gått ned, tyder, som jag berört i avsnitt 3.2, vissa rapporter på att denna positiva utveckling kan vara på väg att vändas i sin motsats. Riskema synes också stora för ett ökat missbmk av kokain och andra nya preparat. Till detta kommer att den intemationella narkotikasituationen är allvarlig. Tillgången på narko­tika har aldrig varit större än idag och i många länder ökar missbmket. Den intemationella narkotikahandeln utsätter också Sverige för ett växan­de tryck.

Under åren 1989 och 1990 genomförs en särskild satsning på drogföre­byggande aktiviteter av organisationer och vissa myndigheter. Aktionen mot droger leds av en särskild arbetsgmpp, som tiUsatts av regeringen, den s. k. ATHENA-gmppen.

Regeringen har under hösten 1989 tagit initiativet till en offensiv för att stärka den nationella kampen mot narkotikan. En aktionsgmpp mot nar­kotika har inrättats bestående av chefema för berörda myndigheter, före­trädare för kommun- och landstingsförbunden och ordföranden för den s. k. ATHENA-gmppen. I aktionsgmppen mot narkotika ingår också ord­förandena i statens ungdomsråd och i regeringens samordningsorgan för narkotikafrågor.

Gmppen skall ta initiativ för att stärka det arbete mot narkotika som
bedrivs av statliga myndigheter, kommuner, landsting och olika organisa­
tioner. Högsta prioritet skall ges åt preventiva åtgärder inom olika områ-    76

 

den. Insatser mot kokain och andra nya preparat liksom insatser mot     Prop. 1989/90:107 narkotikahanteringen på gatunivå skall uppmärksammas särskilt. Gmp­pen skall också analysera hur samhällets samlade resurser används i kam­pen mot narkotika.

Inom den s. k. Pompidougmppen, som är en arbetsgmpp för narkotika-frågor inom Europarådet, genomförs ett europeiskt samarbetsprogram. Sverige arbetar vidare för ett ökat engagemang i narkotikafrågoma inom FN. Vid ett särskilt möte med FN:s generalförsamling i febmari i år antogs, efter svenskt initiativ, ett globalt handlingsprogram mot narkotika. Programmet innebär bl.a. att FN skall utöka sina insatser för att i större utsträckning stödja ländema i deras ansträngningar att utveckla effektiva åtgärder mot narkotikaproduktion, narkotikahandel och narkotikamiss-bmk.

Av vad jag nu sagt torde framgå att artikeln inte innebär något hinder för godkännande.

Beträffande artikel 34 som vänder sig mot sexuellt utnyttjande av bam, kan till en början beträffande punkterna a) och b) anmärkas att bestämmel­seraa om sexualbrott i 6 kap. brottsbalken innehåller flera stadganden som, oberoende av offrets ålder, föreskriver straff för den som genom tvång eller andra liknande otillbörliga förfaranden förmår någon till samlag eller annat sexuellt umgänge. Det gäller bestämmelseraa om våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt utnyttjande.

Dämtöver finns, som tidigare har påpekats, särskilda bestämmelser till skydd för bam och ungdomar. Oavsett om tvång förekommit eller inte, gäller enligt 6 kap. 7 § ett ovillkorligt förbud mot sexuellt umgänge med bam under 15 år. Som berörts tidigare gäller en högre åldersgräns, 18 år, i vårdnadssituationer och liknande. När det gäller bam under 15 år är också bestämmelsen i 6 kap. 7 § av betydelse. Enligt denna straffbeläggs såsom sexuellt ofredande att sexuellt beröra barn under 15 år eller förmå bamet att företa eller medverka i någon handling av sexuell innebörd.

Prostitution som sådan är inte kriminaliserad. Däremot kan den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar annans verksam­het som prostituerad straffas för koppleri enligt 6 kap. 8 § brottsbalken.

Den som mot ersättning skaffar sig sexuellt umgänge gör sig normalt inte skyldig till något brott. Är motparten under 18 år gäUer dock särskilda regler. Enligt 6 kap. 10 § brottsbalken straffas för förförelse av ungdom den som genom att ge eller genom att utlova ersättning skaffar eller försöker skaffa sig sexuellt umgänge med någon som är under 18 år.

Punkt c). Enligt allmänna ordningsstadgan är offentliga pomografiska föreställningar förbjudna. Den som bryter mot förbudet kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (10 och 29 §§).

I fråga om bam under femton år gäller den tidigare nämnda bestämmel­sen om sexueUt ofredande i 6 kap. 7 § brottsbalken. Denna bestämmelse omfattar även förfaranden som innebär att bamet förmås till sexueU posering eller används som modell i pomografiska bilder.

Pornografi där bam är avbildade omfattas av 16 kap. 10 a § brottsbal­
ken. Enligt denna bestämmelse döms den som skildrar bam i pomografi­
ska bilder med uppsåt att bildema sprids eller som sprider sådana bilder     77

 

för baraporaografibrott. I bestämmelsen uppställs inte någon bestämd     Prop. 1989/90:107 åldersgräns när det gäller att bestämma vad som avses med bam. Med bam avses enligt förarbetena en person vars könsmognadsprocess ännu inte är avslutad. Motsvarande bestämmelse finns i tryckfrihetsförord­ningen.

Frågan om samhällets åtgärder mot prostitution och ungdomars in­blandning i pomografisk verksamhet har nyligen varit föremål för riks­dagsbehandling. I sitt av riksdagen godkända betänkande anför justitie-utskottet bl. a. att prostitutionen i första hand skall motarbetas med sociala insatser. Enligt utskottets mening var det också främst en uppgift för soci­altjänsten att med förebyggande åtgärder få unga människor att hålla sig borta från miljöer med anknytning till pomografisk verksamhet (1989/90: JuU 6).

Enligt min mening kan det inte råda någon tvekan om att Sverige uppfyller konventionens krav enligt artikel 34 punktema a) och b).

I fråga om punkt c) har bl. a. Rädda Bamen under remissbehandlingen anfört att bestämmelsema om baraporaografibrott i 16 kap. 10 a § brotts­balken bör ändras med hänsyn till den 18-årsgräns som gäller enligt kon­ventionen.

Anledningen till att man i den svenska lagstiftningen inte har någon bestämd åldersgräns är att en sådan i vissa fall skulle göra det nödvändigt att fastställa bamets identitet och att man velat undvika den ytterligare integritetskränkning som en sådan identifiering skuUe innebära. Skillna­den mellan konventionens artonårsregel och definitionen av bam i 16 kap. 10 a § brottsbalken bör inte överdrivas. Skillnaden är huvudsakligen av formellt slag och i praktiken torde samma åldersgmpper avses.

Det måste vidare observeras att konventionen inte uppställer något direkt krav på straffrättslig lagstiftning. I första hand bör företeelser som avses i artikel 34 b) och c) motarbetas genom insatser på det sociala planet. Jag vill därvid åter hänvisa till vad riksdagen nyligen anfört om vikten av sådana åtgärder (se 1989/90: JuU6).

Konventionens krav på skydd mot sexuellt utnyttjande måste enligt min mening också anses tillgodosett genom föreskriftema i socialtjänstlagen om samhällets skyldighet att verka för att bam och ungdomar växer upp under trygga och goda förhållanden. Samhället har också en skyldighet att ingripa med vård enligt LVU i vissa faU när ett bam utnyttjas sexuellt av föräldrama eller utnyttjas i pomografiskt syfte. Ett sådant ingripande skall under vissa fömtsättningar också kunna ske om den unge prostituerar sig. I nya LVU klargörs vidare att bam och ungdomar som uppträder på en sexklubb kan komma i fråga för ingripande enligt lagen.

Anlitande av minderåriga för pomografiska föreställningar får vidare anses strida mot arbetsmiljölagen. Detsamma torde gälla om minderåriga utnyttjas som fotomodeller för pomografiskt material. Enligt 5 kap. 3 § arbetsmiljölagen får en minderårig inte anlitas till eller utföra arbete som medför risk för skadlig inverkan på den minderåriges hälsa eller utveckling.

Yrkesinspektionen har enligt 7 kap. 7 § arbetsmiljölagen möjlighet att
ingripa med föreläggande eller förbud i fall då en minderårig har arbets­
uppgifter av sådant slag som avses i 5 kap. 3 § i lagen. Enligt 8 kap. 1 §    78

 

lagen kan den som bryter mot ett sådant föreläggande eller förbud dömas     Prop. 1989/90:107 till böter eller fängelse i högst ett år.

Min slutsats av det anförda är att en svensk anslutning till konventionen inte torde kräva lagändringar i frågor som berörs i punkt c). Samtidigt vill jag tillägga att detta inte utesluter att det kan finnas behov av en översyn av de nuvarande reglerna. Förnyade överväganden gällande de straffrätts­liga reglernas utformning bör emellertid enligt min mening göras utifrån mera allmänna utgångspunkter än dem som följer av konventionen som sådan.

SACO har i sitt remissyttrande pekat på att det krävs insatser på olika nivåer när det gäller åtgärder mot sexuellt utnyttjande av barn. Enligt för­bundet är det nödvändigt både med insatser som stöder föräldrarna och barnen och med insatser som påverkar strukturella förhållanden. Jag delar helt denna ståndpunkt och vill i detta sammanhang hänvisa till vad jag anfört i anslutning till artikel 19.

Artikel 35 förpliktar staterna att vidta åtgärder för att förhindra bortfö­rande och försäljning av eller handel med barn. Även om det i svensk rätt inte finns någon bestämmelse som direkt motsvarar vad som sägs i artikeln finns ett antal bestämmelser som riktar sig mot de olika företeelser som nämns i artikeln. Artikeln innebär därför inte några problem ur ratifika­tionssynpunkt.

Som exempel på svenska bestämmelser inom det aktuella området kan jag nämna 7 kap. 4 § brottsbalken om egenmäktighet med bara och 4 kap. I och 2 §§ brottsbalken om människorov och olaga frihetsberövande. Även förbudet i 4 kap. 6 § föräldrabalken mot ersättning vid adoption fär ses i detta sammanhang.

I anslutning till artikel 11 har jag vidare redogjort för de svenska interna­tionella åtagandena när det gäller olovligt bortförande av barn. De båda konventionerna på området som Sverige har anslutit sig till, Europaråds-konventionen den 20 maj 1980 och Haagkonventionen den 25 oktober 1989, har till syfte att i första hand komma till rätta med de problem som uppkommer när en förälder som inte har vårdnaden om ett barn olovligen för ut barnet ur ett land och på så sätt skiljer barnet från dess vårdnads­havare. Båda konventionerna har emellertid ett vidare tillämpningsområ­de. Konventionerna har införlivats med svensk rätt genom lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgö­randen m. m. och om överflyttning av barn.

De grundläggande principerna i den svenska socialtjänstlagstiftningen överensstämmer också med artikelns bestämmelser.

Av vad jag redan anfört om svenska regler och insatser för förhindrande av utnyttjande av barn framgår att det i artikel 36 allmänna förbudet mot alla former av utnyttjande av barn inte torde medföra några problem för Sverige. Jag nöjer mig därför med att hänvisa till socialtjänstlagens all­männa föreskrifter om omsorger om barn och ungdomar och till bestäm­melserna i LVU, som utgår från socialtjänstens ansvar för att skydda bam och ungdomar även i situationer när frivilliga åtgärder inte är möjliga.

Artikel 37 behandlar bl.a. frihetsberövande av barn. Bestämmelsen i
punkt a), som innebär förbud mot bl. a. tortyr, dödsstraff och viss form av 79

 

livstids fängelse kan inte innebära några svårigheter från svensk synpunkt.     Prop. 1989/90:107

Handlingar som innebär tortyr och liknande faller i allt väsentligt under

begreppet misshandel i brottsbalken. Enligt 2 kap. 4 § regeringsformen får

dödstraff inte förekomma i Sverige. Av 29 kap. 7 § brottsbalken följer att

ingen får dömas till fängelse på livstid för brott som han begått innan han

fyUt21 år.

När det gäller punkt b) präglas den svenska lagstiftningen av en allmänt restriktiv hållning vid användande av frihetsberövande påföljder mot unga människor. Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken gäller sålunda, som jag tidigare nämnt, att för brott som någon begått före 18 års ålder får dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl. Det är alltså endast i speciella undantagssituationer som en person som är under 18 år döms till fängelse. I fråga om unga finns också en särskild straffnedsättningsregel i 29 kap. 7 § brottsbalken. Enligt denna bestämmelse får för brott som någon begått innan han fyUt 21 år dömas till lindrigare straffan som är föreskrivet för brottet.

Vad som gäller enligt LVU och LSPV överensstämmer också väl med artikelns bestämmelse.

Statens ungdomsråd har i sitt remissyttrande påpekat att det finns krafter som strävar i en riktning som avviker från principen att LVU skall utnyttjas som en sista utväg och under kortast möjliga tid. Enligt min mening är det självklart att LVU endast skall utnyttjas när andra möjlighe­ter att ta hand om den unge uttömts. Att vård enligt LVU skall fortgå endast så länge som den behövs och att denna fråga fortlöpande skall prövas framgår av vad jag sagt i anslutning till artikel 25.

När det gäller frihetsberövande av barn och unga med stöd av utlän­ningslagstiftningen accepterar Svenska röda korset att det i vissa speciella fall finns ett behov av att ta barn i förvar men anser att barnet aldrig någonsin får separeras från sina föräldrar. Sveriges Kristna Ungdomsråd har tagit fasta på vad som sägs i artikeln om att omhändertagande får användas endast som sista utväg och har menat att detta måste bli än tydligare i flyktingärenden. DO, Rädda Barnen och Svenska flyktingrådet anser att barn inte skall kunna tas i förvar över huvud taget.

Bestämmelserna om förvar av barn finns i den alltjämt gällande 50 § i 1980 års utlänningslag (1980:376).

I propositionen 1988/89:86 (s. 99) med förslag till ny utlänningslag uttalade invandrarministern att det är nödvändigt att även barn kan tas i förvar i vissa fall. Om förvarstagande av barn omöjliggjordes helt skulle detta få till resultat att avlägsnandebeslut rörande barnfamiljer i vissa fall inte skulle kunna verkställas. Detta kan inte vara en rimlig ordning.

1 de vilande delarna av 1989 års utlänningslag finns förslag till ytterliga­re begränsningar av möjligheterna att ta barn i förvar (6 kap. 3 § andra stycket lagförslaget). Syftet är att förvarstagande av barn skall äga mm i ytterst få fall. Det finns en uttrycklig regel i lagförslaget om att barn under 16 år inte får tas i förvar om det är tillräckligt att de ställs under uppsikt, vilket innebär att de får lämna ifrån sig sina pass och regelbundet anmäla sig hos polisen.

Om förhållandena är sådana att det trots allt anses nödvändigt att ta ett     80

 

barn i förvar är det naturligtvis mycket viktigt att det sker på ett sådant     Prop. 1989/90:107

sätt att bamet inte tar skada. Barnet bör få vistas under så normala

förhållanden som möjligt. 1 propositionen 1988/89:86 (s. 99) framhåller

invandrarministern att detta är angeläget. Hon poängterar framför allt

förvarslokalernas utformning och betydelsen av att där finns personal med

kunskap om barn och barns utveckling. Barnets rätt att vistas tillsammans

med båda sina föräldrar stärks enligt förslaget genom att barnet får skiljas

från sin vårdnadshavare eller, om det är flera, en av dem endast om det

finns synneriiga skäl (6 kap. 3 § tredje stycket).

Genom successiva förändringar av reglerna om hur förvar av bam skall genomföras har kraven kommit att ställas allt högre. Den 1 febmari 1982 infördes en bestämmelse om att utlänning under 16 år inte utan synnerliga skäl fick tas in i kriminalvårdsanstalt, allmänt häkte eller polisarrest. Den 1 juni 1987 infördes förbud mot att ta barn under 16 år i förvar i kriminal­vårdsanstalt eller allmänt häkte. Enligt DO får barn tas i förvar i polisarrest. Så är inte fallet. Sedan den 1 juli 1989 finns det i 5 kap. 12 § utlänningsfö­rordningen (1989:547) ett absolut förbud mot detta. Förvarstagande skall ske i särskilt iordningställda lokaler, t. ex. lägenheter i anslutning till en utredningssluss.

Jag vill framhålla att något förbud mot att ta barn i förvar inte finns i konventionen. De ändamålssynpunkter som tidigare framförts till stöd för en förvarsbestämmelse med ett begränsat tillämpningsområde gör sig allt­jämt gällande. Enligt min mening finns det inte något moment i den svenska tillämpningen som strider mot konventionens bestämmelser.

I punkt c) föreskrivs bl. a. att ett frihetsberövat barn skall hållas åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att så inte sker. Barnet skall också ha rätt att utom i särskilda undantagsfall hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök.

Som redan påpekats är det endast i rena undantagsfall som personer under 18 år döms till fängelse. I fråga om unga intagna gäller enligt 8 § lagen om kriminalvård i anstalt (1974:203, KvaL) att vid anstaltsplace­ringen den som är under 21 år normalt skall placeras så att han hålls åtskild från intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

De svenska reglerna för verkställighet av frihetsstraff innebär således inte något ovillkorligt förbud mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammas med vuxna. Ett sådant undantagslöst förbud skulle också i vissa fall kunna strida mot den unges eget intresse. Regeln i 8 § KvaL ger vissa garantier mot att de som trots allt döms till frihetsberövan­de påföljd utsätts för skadlig påverkan av vuxna intagna.

Bl.a. riksåklagaren och Svea hovrätt har under remissbehandlingen framfört uppfattningen att den svenska lagstiftningen inte uppfyller kon­ventionens krav på denna punkt. Enligt min mening är innebörden av konventionsregeln inte alldeles klar. Även om den svenska lagstiftningen är utformad för att ge den unge skydd mot skadlig påverkan från äldre intagna, har jag emellertid förståelse för att tveksamhet kan föreligga.

Ett liknande, men mer långtgående, krav på att ungdomsbrottslingar
skall hållas avskilda från vuxna intagna finns i artikel 10 i konventionen
om medborgeriiga och politiska rättigheter. Vid ratificeringen av denna      81

6   Riksdagen 1989/90. 1 saml. Nr 107

konvention reserverade sig Sverige på den punkten. Motsvarande skäl som     Prop. 1989/90:107

anfördes då (prop. 1971/72:125 s. 33) talar enligt min mening för att

Sverige även nu bör göra ett förbehåll. Ytterligare ett skäl för detta är att

det även i samband med frihetsberövanden enligt LSPV kan förekomma

att personer under och personer över 18 år vårdas på samma inrättning och

enhet. För vård enligt LVU, som kan avse ungdomar upp till 21 år, gäller f ö.

inte några särregler för olika ålderskategorier med avseende på vistelsen

under vårdtiden.

En reservation såvitt avser åtskiljande av bara och vuxna torde vara möjlig. Enligt artikel 51 punkt 2 är visserligen reservationer som strider mot konventionens ändamål och syfte inte tillåtna. En reservation beträffande artikel 37 punkt c), i nu nämnt hänseende bör dock inte kunna anses vara stridande mot konventionens ändamål och syfte.

Enligt KvaL gäller att granskning och kvarhållande av brev och andra försändelser till eller från en intagen får ske endast om det är påkallat av säkerhetsskäl. Syftet med åtgärden skall vara att förebygga att den intagne under anstaltsvistelsen planerar och leder brottslig verksamhet eller sätter säkerheten vid anstalten i fara eller för att förhindra att den intagne tar emot narkotika eUer andra otillåtna varor (26 — 28 §§ ).

I fråga om rätten att ta emot besök gäller enligt 29 § KvaL att intagen får ta emot besök i den utsträckning som det lämpligen kan ske. Undantag får göras för besök som är ägnat att äventyra säkerheten i anstalten eller som kan motverka hans anpassning i samhället eller annars vara till skada för honom själv eller annan. De nu nämnda bestämmelsema torde stå i överensstämmelse med punkt c:s bestämmelser om det frihetsberövade bamets rätt till kontakt med sin familj.

Vad som anges under punkt c) tillgodoses vidare i socialtjänstlagen genom dess bestämmelser om respekt för människomas självbestämman­derätt och integritet samt bestämmelser om vårdens innehåU och utform­ning samt i LVU genom denna lags motsvarande bestämmelser. Kraven enligt punkt c) uppfylls för den psykiatriska vårdens del dels genom före­skriftema i 2 a § hälso- och sjukvårdslagen att hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen samt bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet, dels genom vad som i övrigt föreskrivs i LSPV.

Beträffande bestämmelsen i punkt d) om rätt till juridiskt och annat
lämpligt biträde kan jag i fråga om ungdomar som är frihetsberövade på
gmnd av misstanke om brott hänvisa till den regel i rättegångsbalken
(21 kap. 3 a §) som ger en anhållen eller häktad person en obetingad rätt att
på begäran erhålla offentlig försvarare. När det gäller rätt tiU annat bistånd
i denna situation finns regler om detta i KvaL och dess tillämpningsförord­
ning (förordning, 1976:376, om behandlingen av häktade och anhållna
m. fl.). I fråga om frihetsberövanden med stöd av LVU, LSPV och utlän­
ningslagstiftningen finns bestämmelser om rätt tiU biträde i rättshjälpslagen
(1972:429). Oberoende av vilken lag som varit tillämplig vid den unges
frihetsberövande föreligger vidare aUtid socialnämndens skyldighet enligt
socialtjänstlagen att sörja för att ungdom som riskerar att utvecklas ogynn­
samt får det skydd och stöd som behövs.                                             82

 

Rätten att få lagligheten av ett frihetsberövande prövat är tillgodosett av Prop. 1989/90:107 bestämmelsema i rättegångsbalken och i LVU och LSPV. Kravet på skyndsamhet är tillgodosett genom bestämmelser i rättegångsbalken (24, 51,52,55 och 56 kap.). Även i lagen (1964:167) med särskilda bestämmel­ser om unga lagöverträdare är kravet på skyndsam handläggning starkt understmket. Föreskrifter om skyndsam handläggning finns också i 9 § LVU (33 § nya LVU) och i 7 § förordningen (1966:566) med instmktion för utskrivningsnämndema. Jag vill även i detta sammanhang nämna den nya lagstiftning som trädde i kraft den 1 juli 1988 (prop. 1987/88:138, JuU 36, rskr. 403, SFS 1988:820) genom vilken möjlighetema tiU ett snabbt förfarande när det gäller unga lagöverträdare har förbättrats. Den nya lag­stiftningen utvärderas f. n. av brottsförebyggande rådet.

Med undantag för bestämmelsen i punkt c) om åtskiljande av frihetsbe­rövade bam och vuxna skapar således inte vad som sägs i artikel 37 några problem för svensk del. Ett svenskt förbehåll beträffande den nämnda regleringen i punkt c) synes däremot motiverat.

Artikel 38 om bam i väpnade konflikter är en av de artiklar som Sverige och ett antal andra länder fast stort avseende vid i konventionsarbetet. Från dessa länders sida har man strävat efter att förbättra skyddet för bam i förhållande till vad som stadgas i bl. a. 1977 års tilläggsprotokoll (I och II) till 1949 års Genévekonventioner angående skydd för krigets offer, m. m. Sve­rige och ett antal andra länder lade under konventionsarbetet bl. a. fram förslag som innebar att åldersgränsen för bams deltagande i strid skulle höjas från den nuvarande femtonårsgränsen i artikel 77 i tilläggsprotokoll I till en artonårsgräns. Trots att detta förslag stöddes av ett överväldigande flertal av de i konventionsarbetet deltagande ländema visade det sig inte möjligt att uppnå någon förbättring av skyddet för bam i detta avseende. Artikel 38 återspeglar nu i stort redan gällande intemationeU norm på om­rådet men innehåUer samtidigt några smärre förbättringar.

Svenska ekumeniska nämnden, Sveriges frikyrkoråd. De fria kristna sam­fundens råd. Svenska röda korset och Rädda Bamen har i sina remissvar föreslagit att Sverige i samband med ratificeringen skulle avge en ensidig förklaring beträffande baras deltagande i strid. Förklaringen borde gå ut på att Sverige åtar sig att tillämpa en åldersgräns som innebär att bam under 18 år inte får delta i strid i enlighet med Sveriges strävanden i konventionsar­betet att förbättra skyddet för bam. Några andra remissinstanser har också varit inne på tanken på en förklaring från svensk sida beträffande ålders­gränsen. Syftet med en sådan förklaring skulle vara att man därmed skulle påverka utvecklingen av den allmänna folkrätten i riktning mot en högre åldersgräns än den som fastslagits i tilläggsprotokollen och som återfinns i konventionens artikel 38.

Förslagen väcker frågan om en ensidig svensk förklaring kan vara en
lämplig metod att främja en högre standard i det folkrättsliga skyddet för
barn i krig. Även om det finns exempel på hur ensidigt agerande fått
betydelse för den folkrättsliga utvecklingen, bör frågan bedömas mot bak­
gmnd av att Sverige traditionellt strävat efter att åstadkomma.allmänt
godtagna överenskommelser som reglerar stateraas agerande. Multilatera­
la lösningar är av betydelse för att undvika att de mäktigaste stateraa får 83

 

ett alltför stort inflytande på den folkrättsliga utvecklingen. För en stat     Prop. 1989/90:107

som Sverige är detta av särskild betydelse. Inom ramen för arbetet på att

utveckla de internationella normema om de mänskliga rättigheteraa har

Sverige i konsekvens härmed verkat för överenskomna normer eftersom

de har de största utsikterna att leda till efterrättelse. Ensidiga förklaringar

på detta område skulle riskera att underminera de normer som redan

fastställts. Reservationer och förklaringar som avgetts beträffande olika

konventioner på detta område har nämligen varit avsedda att inskränka

respektive stats åtaganden. En ensidig svensk förklaring om åldersgränsen

för skydd av bam i krig skulle därför kunna uppmuntra andra länder att

avge ensidiga förklaringar om att man avser att tillämpa en lägre, alltså

inte en högre, åldersgräns än den som anges i konventionen om bamets

rättigheter. Detta talar mot en ensidig svensk förklaring.

Om det emellertid visar sig att andra länder gör ensidiga förklaringar om en högre åldersgräns än den som anges i konventionen, kan det hävdas att en sedvanerättslig utveckling i riktning mot en högre åldersgräns kan skönjas. I så fall skulle en ensidig svensk förklaring kunna övervägas för att främja denna utveckling.

I dagsläget kan emellertid en sådan utveckling inte skönjas. Jag anser därför att övervägande skäl talar mot en ensidig svensk förklaring i sam­band med ratificeringen av konventionen. Däremot bör Sverige i lämpliga internationella organ fortsätta att verka för en höjning av den intematio­nella standarden vad avser åldersgränsen för baras deltagande i strid.

För svensk del är åtagandet i punkt 1 om att följa landets förpliktelser enligt internationell humanitär rätt när det gäller bara i väpnade konflikter uppfyllt. Sverige har ratificerat ett flertal konventioner inom den interna­tionella humanitära rätten i väpnade konflikter, däribland Genévekonven-tionerna och de nämnda tillägggsprotokollen. Rent allmänt stadgar till-läggsprotokoll I att bara i krig skall vara föremål för särskild respekt och skyddas mot varie form av otillbörligt närmande. Partema i konflikten skall ge bamen den vård och hjälp barnen behöver på gmnd av sin ålder eller av andra orsaker.

Punkterna 2 och 3 ålägger bl. a. konventionsstaterna att vidta alla tänk­bara åtgärder för att säkerställa att personer som inte uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientlighetema och att avstå från att rekrytera en sådan person till sina väpnade styrkor. Vid rekrytering av personer mellan 15 och 18 år skall konventionsstaterna i första hand rekrytera dem som är äldst.

Åtagandena är uppfyllda i svensk rätt. När det gäller åldersgränseraa för deltagande i strid och rekrytering är åtagandena uppfyllda genom bestäm­melserna om väraplikt i 1 § värapliktslagen (1941:967) som säger att svensk man är värapliktig från och med det kalenderår under vilket han fyller arton år till och med det under vilket han fyller fyrtiosju år.

Vidare gäller enligt 9§ hemväraskungörelsen (1970:304) att den som
antas som ordinarie hemvärnsman skall vara svensk medborgare och under
antagningsåret fylla minst 18 år. I detta sammanhang bör även omnämnas
den ungdomsverksamhet som bedrivs inom hemvärnet. Enligt 11 § hem­
värnskungörelsen i dess lydelse fr. o. m. den 1 mars 1990 (1990:17) skall den
som antas som hem vämsungdom vara svensk medborgare och ha fyllt 15 år.   84

 

Ytteriigare kan jag hänvisa till kungörelsen (1970:301) om friviUig     Prop. 1989/90:107 försvarsverksamhet, 13 a §, som säger att som personal för tjänstgöring inom totalförsvaret får den antas som är svensk medborgare och fyller minst 16 år eller, om tjänstgöringen avser försvarsmakten, minst 18 år under antagningsåret.

Svenska röda korset har i sitt remissyttrande föreslagit att en åldersgräns förs in i totalförsvarets folkrättsförordning (1990:12) när det gäller de gmpper som enligt förordningen skall anses vara kombattanter. På detta sätt skulle den svenska inställningen till bamsoldater ytterligare klargöras. Jag kan hänvisa till att frågan prövades i lagstiftningsärendet rörande den nämnda förordningen. Det befanns därvid att denna förordning inte var den författning, i vilken frågan lämpligast borde regleras. I stället får åldersgränseraa framgå av bl. a. värapliktslagen och kungörelsen om frivil­lig försvarsverksamhet.

Att det varit möjligt att i ett interaationellt sammanhang nå enighet om en bestämmelse med det innehåll artikel 39 har i fråga om rehabilitering av bam får ses med särskild tillfredsställelse med hänsyn till bamens oerhört utsatta situation i vår värld och det därmed följande behovet av just rehabilitering och återanpassning. För svensk del tillgodoses kraven i artikeln genom vad som gäller enligt hälso- och sjukvårdslagen, LSPV, socialtjänstlagen och LVU.

SACO framhåller i sitt remissyttrande att resursema för att hjälpa bara som på olika sätt farit iUa måste stärkas såväl kvantitativt som kvalitativt. Svenska röda korset har i sitt yttrande erinrat om att organisationen bedri­ver en framgångsrik fysisk och psykisk rehabilitering av torterade flyktingar. 1 anslutning till denna erinran har Svenska röda korset framhåUit som önsk­värt att SpecieUa rehabiliteringsinsatser även görs tillgängliga för bara. Bam­miljörådet har bl. a. betonat att det behövs krafttag för att ge flyktingbam ett reellt stöd när de väntar på besked om att få stanna. Socialtjänstlagen och de allmänna råden till denna lag anger att dessa bams rättigheter skall tillgo­doses, men tillämpningen har enligt rådet visat sig ha stora brister.

Jag vill hänvisa till vad jag anfört i anslutning till artikel 19. Vidare kan jag nämna att utredningen om service, stöd och vård till psykiskt störda (S 89:01) enligt sina direktiv (dir. 1989:22) skaU överväga bl.a. behov och utformning av en samordnande funktion för tidigt störda bam och ungdo­mar.

I direktiven sägs bl.a. följande: "Inom de områden där primärkommu-neraa har ett vårdansvar som anknyter till den psykiatriska vården, dvs. framför allt beträffande vården av missbmkare och tidigt störda ungdo­mar, finns speciella problem. Inom ungdomsvården har särskiU påtalats brister när det gäller möjlighetema att skapa en fungerande vård som tidigt kan ge en effektiv behandling. — Sammantaget innebär bristen på sammanhållna arbetsformer och synsätt betydande risker för att många psykiskt störda hänvisas till en livssituation och ett livsinnehåll som inte främjar en psykisk hälsa. Därmed ökar riskema för återfall i psykisk stöming. Fömtom välfärdsförluster för den enskilde medför således nuva­rande förhållanden ett större behov av psykiatrisk vård än vad som varit

85

 

fallet om mer tillfredsställande arbetsformer hade kunnat etableras." Ut-     Prop. 1989/90:107 redningen skall enligt direktiven slutredovisa sina förslag under år 1992.

Det har framkommit, bl.a. genom den utredning om flyktingbarns be­hov av stöd och hjälp som socialstyrelsen genomfört på uppdrag av rege­ringen och som jag nämnt i avsnitt 3.2, att det finns behov av att utveckla nya metoder inom socialtjänsten för stöd och hjälp till utsatta flyktingbarn och flyktingungdomar. Det föreligger också ett stort behov av att förstärka samarbetet mellan olika myndigheter. Det har också under senare tid framkommit att problemen är betydande även för invandrarungdomar som inte är flyktingar. Mot bakgrund härav föreslår regeringen i årets budgetproposition (prop. 1989/90:100 bil. 7) att ytteriigare 2 milj. kr. ställs till socialstyrelsens förfogande för försöks- och utvecklingsverksam­het när det gäller barn och ungdomar, vars föräldrar är flyktingar eller invandrare.

Regeringen har vidare uppdragit åt socialstyrelsen att under år 1990 närmare följa utvecklingen av det psykiska och fysiska hälsoläget hos landets flyktingbarn och flyktingungdomar. Styrelsen skall även samla in information om förläggningars, kommuners, landstings och organisatio­ners verksamhet i fråga om dessa barn och ungdomar. Uppdraget skall redovisas senast den 1 mars 1991.

Bestämmelsema i artikel 40. som reglerar behandlingen av barn och unga som misstänks för eller funnits skyldiga till att ha begått brott överensstämmer väl med vad som gäller för svenska förhållanden. Inne­hållet i artikeln motsvarar i stort vad som redan gäller för Sverige enligt bestämmelser i konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

När det galler punkt 2 a) kan hänvisning ske till 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Enligt denna bestämmelse får ingen dömas för gärning för vilken det inte var stadgat straff när den begicks. Principen är grundlagsfäst, se 2 kap. 10 § regeringsformen.

Regeln i punkt 2 b 1) att den som misstänks för eller står åtalad för ett brott skall betraktas som oskyldig till dess skulden fastställts på ett lagen­ligt sätt svarar mot en gmndläggande princip i svensk rätt.

Enligt 2 b II) har ett barn rätt att snarast få del av anklagelserna mot sig, om lämpligt genom sina föräldrar eller annan vårdnadshavare, samt juri­diskt biträde eller annan lämplig hjälp vid sitt försvar. I 23 kap. 18 § rättegångsbalken stadgas att en person skall underrättas om misstanke om brott, sedan fömndersökningen kommit så långt att han skäligen kan misstänkas för brottet. Gäller det en person som inte fyllt 18 år skall dessutom vårdnadshavaren enligt 6 c § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare omedelbart underrättas, om det inte finns särskil­da skäl mot det. Om det kan bli aktuellt att döma en person under 18 år till annan påföljd än böter, skall enligt 11 § samma lag en offentlig försvarare förordnas för honom, om det inte är uppenbart att han saknar behov av försvarare.

När det gäller annan form av stöd till en ung person i brottmålsproces­
sen än sådant stöd som kan lämnas av en offentlig försvarare eller av en
förälder är det närmast socialnämndens skyldighet enligt socialtjänstlagen  86

 

som kommer i fråga. Som jag nämnt i anslutning till artikel 37 har Prop. 1989/90:107 socialnämnden att bl. a. sörja för att ungdom som riskerar att utvecklas ogynnsamt får det skydd och stöd som den behöver. I fömndersöknings-kungörelsen finns regler som anknyter till denna skyldighet. Sålunda skall socialnämnden alltid underrättas om tid och plats för ett förhör under förundersökningen med barn under 15 år, när barnet misstänks för ett brott. Nämnden skall dessutom underrättas om någon under 20 år miss­tänks för ett brott när misstanken bör föranleda någon åtgärd från nämn­den.

Beträffande skyndsamhetskravet i punkten 2 b III kan jag hänvisa till vad jag sagt i anslutning till artikel 37 om de regler vi har om skyndsam handläggning när ett mål gäller unga personer.

Förutom att föräldrar eller vårdnadshavare enligt 6 c § lagen med sär­skilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall underrättas redan vid misstanke om brott från den unges sida uppfyUs konventionens krav i punkt III på föräldrarnas medverkan genom 9 § samma lag. Enligt denna bestämmelse får den som är under 18 år inte dömas till fängelse eller skyddstillsyn, om inte den som har vårdnaden om baraet har blivit hörd i målet, där så lämpligen kunnat ske.

1 punkt 2 b IV) ställs krav på att ett barn, som misstänks för eUer åtalas för brott, inte skaU tvingas avge vittnesmål ellererkänna sig skyldigt och att barn skall ha rätt att höra vittnen och att själv kalla vittnen.

Ingen som misstänks eller åtalas för brott får enligt 36 kap. 1 § rätte­gångsbalken vittna mot sig själv. Enligt 36 kap. 6 § rättegångsbalken får vidare ett vittne vägra att yttra sig angående någon omständighet, om yttrandet skulle röja att vittnet själv begått en brottslig handling. Tvång för att åstadkomma erkännande är helt uteslutet i svensk rätt. Artikeln i nu aktuell del torde således kunna godkännas.

Även rätten att höra vittnen och att själv kalla vittnen enligt 45 kap. 10 och 17 §§ rättegångsbalken är i överensstämmelse med artikelns krav.

Konventionens krav i punkt 2 b V) pä rätt till omprövning av beslut, varigenom ett barn anses ha begått brott, är bl. a. tillgodosett genom att alla brottmål kan överklagas till hovrätt (51 kap. 1 § rättegångsbalken).

Barns rätt till tolk enligt punkt 2 b VI) är uppfylld genom bestämmelser i bl.a. 5 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken.

Att barnet enligt vad som sägs i punkt 2 b VII) skall ha garantier för att få
sitt privatliv respekterat under alla stadier i förfarandet är en princip som
gällande svenska regler bygger på. Som riksåklagaren påpekat i sitt remiss­
yttrande kan visserligen strängt taget varje straffprocessuellt ingripande
sägas kränka den enskildes privatliv. Åtgärder som mera direkt berör den
personliga integriteten är som regel aktualiserade för att den utredning skall
kunna inhämtas som är nödvändig för ett åtgärds- eller påföljdsval som bäst
motsvarar den enskildes individualpreventiva behov. Exempelvis är fömt­
sättningarna för ett beslut om personundersökning att sådan undersökning
bedöms vara erforderlig för att vinna utredning om den misstänktes per­
sonliga förhållanden och angående de åtgärder som må anses lämpliga för att
främja hans anpassning i samhället och öka hans möjligheter till personlig
utveckling. Åtgärder av detta slag, som visserligen i och för sig inkräktar på     87

 

den personliga integriteten, kan emellertid inte anses strida mot konventio-     Prop. 1989/90:107

nens krav när avsikten med åtgärderna är att ta till vara den enskildes

befogade intresse av att bli föremål för de åtgärder eller påföljder som är bäst

förenliga med behandling, återanpassning eller den personliga utvecklingen.

Det kan i sammanhanget nämnas att spridningen av uppgifter av personlig

karaktär vid en domstolsförhandling kan begränsas när det gäller mål mot

den som inte fyllt 21 år genom möjligheten till handläggning inom stängda

dörrar (8 § lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare).

För svenskt vidkommande är det i punkt 3 a) uppställda kravet på en lägsta straflbarhetsålder uppfyllt genom bestämmelsen i 1 kap. 6 § brotts­balken om att det inte får dömas till påföljd för brott som någon har begått innan han eller hon har fyllt 15 år.

Det är en bärande princip i det svenska påföljdssystemet att unga lagöverträdare i första hand skall mötas med åtgärder inom socialtjänsten. Det är i detta sammanhang som man får se systemet med åtalsunderlåtelse och övriga åtgärder enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Vissa regeländringar gjordes år 1988 i syfte att gentemot den unge på ett tydligare sätt markera att brottslighet inte tolereras. Ge­nom en särskild förordning (1988:217) har regeringen samma år tagit initiativet till en försöksverksamhet med enklare och smidigare samarbets­former mellan myndigheterna i ärenden som rör unga lagöverträdare. Liksom när det gäller den i anslutning till artikel 37 nämnda nya lagstift­ningen med förbättrade möjligheter till ett snabbt förfarande när det rör unga lagöverträdare utvärderas för närvarande även försöksverksamheten av brottsförebyggande rådet.

Enligt socialtjänstlagstiftningen har socialnämnderna ett särskiU ansvar för barn och ungdomar. Särskilda regler finns till skydd för underåriga. För ungdomar som behöver vårdas eller bo i ett annat hem än det egna finns socialtjänstens hem för vård eller boende. Vidare finns familjehem enligt socialtjänstlagen. Kan behövlig vård inte åstadkommas genom frivillig medverkan finns bestämmelser i LVU om tvångsmässiga ingripanden under vissa fömtsättningar. For vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn skall finnas hem som är anpassade för sådan särskild tillsyn (12 § LVU). Huvudmän för dessa hem är kommunerna och landstingen.

När det gäller hemmen för särskild tillsyn har riksdagen godkänt en överenskommelse om ett nytt statsbidragssystem, vilket bl. a. innebär en ökning av statsbidragen till de slutna avdelningarna från 250000 kr. till 400000 kr. per plats. I syfte att säkerställa tillgången på vård i hem för särskild tillsyn pågår för närvarande en översyn. Översynen görs av social­styrelsen tillsammans med landstings- och kommunförbunden. Översynen tar bl. a. sikte på att åstadkomma en länsövergripande vårdresursplanering och en differentiering av verksamheten i hemmen.

Socialtjänstlagen ger möjlighet till ett antal insatser utöver placering
utanför det egna hemmet. Som exempel kan nämnas frivilliga vårdinsatser
i form av en kontaktperson eller en familj som skall hjälpa den enskilde. I
8 a § LVU (22 § nya LVU) ges socialnämnden också befogenhet att besluta
om åtgärder som inte är så ingripande som placering av den unge utanför det   88

 

egna hemmet. Under vissa fömtsättningar får socialnämnden besluta att     Prop. 1989/90:107 den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontakt­person eUer delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten.

I 10 kap. 2 § skollagen finns gmndläggande bestämmelser om utbildning vid hem som avses i 12 § LVU. Ytterligare föreskrifter om sådan utbild­ning finns i förordningen (1983:28) om undervisning av bam och ungdom som bereds vård med stöd av LVU.

Av den redogörelse som jag nu har lämnat framgår sålunda att de svenska principema och reglema när det gäller unga lagöverträdare står i överensstämmelse med vad som sägs i punkt 3 b och punkt 4.

Artikel 41, som innebär att konventionen inte utgör något hinder för en konventionsstat att gå längre än konventionen när det gäller att förverkliga barns rättigheter torde inte kräva någon särskild kommentar.

Av verkstäUighetsbestämmelsema i konventionens del II kommer jag att behandla artikel 42 och artikel 45 i följande avsnitt. I övrigt innehåller artiklama i del II och III knappast något som behöver särskiU behandlas.

5 Internationellt utvecklingssamarbete

Artikel 4 i konventionen om bamets rättigheter ålägger konventionsstater­na att vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra de rättigheter som tillerkänns baraen i konventionen. Särskilt nämns det internationella sam­arbetet som komplement till utvecklingsländeraas egna ansträngningar för att säkerställa de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheteraa. I artikel 45 ges också den kommitté, som skall granska efterlevnaden av konventio­nen, en rätt att vidareförmedia, från en konventionsstat, en framställning om rådgivning och bistånd till bl. a. FN:s fackorgan, FN:s bamfond (UNI­CEF) och till frivilligorganisationer.

Enligt min mening är det intemationella biståndets volym otillräcklig. Det är endast tre OECD-länder fömtom Sverige, som nått upp till det av FN fastställda målet för det officiella biståndets andel (0,7%) av bmttonatio-nalprodukten. Det finns en klar överensstämmelse mellan de största bi­dragsgivarnas, inklusive Sveriges, inriktning i biståndssamarbetet och stad­ganden och anda i konventionen om bamets rättigheter.

De svenska biståndspolitiska målen rör i hög grad baraen, som ofta utgör mer än hälften av ett u-lands befolkning. Det svenska stödet till primärhälsovård inklusive AIDS-bekämpning och kontroll, familjeplane­ring och nutrition, till vatten och sanitet, primär- och yrkesskolor samt bostäder (jfr artiklaraa 24, 28, 32, 34 och 39), syftar direkt till att ge mottagarländeraa möjlighet att tillfredsställa basbehov hos befolkningen och utveckla de mänskliga resurserna. Detta stöd utgör en stor del av det bilaterala biståndet.

Med stöd av svenskt bistånd har sålunda tusentals primärskolor kunnat
byggas, utbildningsmaterial har utvecklats och producerats i ländema
själva, lärare har utbildats. Svenskt bistånd till vuxenutbildning, t. ex. enligt
folkhögskoleprincipen samt till yrkesutbildning syftar också till att ge bar-  89

 

nens mödrar och fäder möjlighet att försörja sina bam och ge dem en god     Prop. 1989/90:107 start i livet.

Inom hälsovårdsområdet har Sverige särskilt inriktat sitt bistånd till en primärhälsovård som också skall nå bamen med immunisering samt be­handling av diarréer och andra för många u-landsbam livshotande tillstånd. Samtidigt har stor vikt lagts vid utbildning av hälsovårdspersonal på alla nivåer för att på det sättet nå bam.

Det statliga stödet till enskilda organisationers arbete för bamen kanali­seras främst genom Rädda bamen, men även t. ex. genom missionen och Svenska röda korset.

På svenskt initiativ och med stöd av statligt såväl som enskilt bidrag, kunde Rädda bamen genomföra ett program för återförening av tusentals bara i Etiopien som skiljts från sina familjer under svältkatastrofen 1984-85. En enskild afrikansk organisation har genom bl. a. svenskt stöd kunnat intensifiera sitt arbete och därigenom bidragit till att även frågan om kvinn­lig omskärelse tagits upp i konventionen. Svenskt stöd har varit betydande för insatser som t. ex. Diakonia och Interaationella Röda korset genomfört för vård och rehabilitering av krigsskadade bara.

Inom det multilaterala samarbetet har Sverige aktivt bidragit till utveck­lingsinsatser på sociala områden; Sverige har t. ex. varit pådrivande i världs­banken när det gäller att ta hänsyn till de sociala aspektema på ekonomisk stmkturanpassning. Sverige är en av de största bidragsgivama tiU flera or­ganisationer engagerade i FN:s insatser för läskunnighet och utbildning tiU alla (jfr artikel 28 punkt 3).

En majoritet av världens flyktingar är kvinnor och bam. Inom ramen för det svenska samarbetet genom FN:s flyktingkommissarie har Sverige beto­nat flyktingbaraens situation. Särskilt stöd har t. ex. getts till FN:s hälsovårds-, nutritions- och utbildningsinsatser för namibiska flyktingbara både under tiden i exil och omedelbart efter återkomsten till Namibia under den s. k. övergångsperioden.

Sveriges stöd tiU UNICEF var kalenderåret 1987 det största bidrag UNICEF någonsin erhållit från ett enskilt land. Sverige fortsätter att vara en av de största bidragsgivaraa till barnfonden. Sverige stöder sedan några år den intemationella bamrättsorganisationen Defence for Children Intema-tional med ett bidrag som motsvarar drygt en tiondedel av organisationens budget.

Det svenska deltagandet i UNICEF:s styrelsearbete för att öka kunskapen och medvetandet om bams villkor och för ökade resurser har väckt respekt och genklang och bl. a. gjort det möjligt för flera länder att genomföra vac­cinationsprogram i konfliktområden.

Sveriges statsminister är — som tidigare nämnts — en av sex stats- och regeringschefer som tagit initiativ till ett särskilt toppmöte om bam. Syftet med mötet, som äger mm i New York i höst, är att öka medvetenheten på högsta politiska nivå om baraens situation, dess betydelse för morgonda­gens värld och de möjligheter som redan finns till positiva insatser.

90

 

6 Övriga frågor                                               ProP- 1989/90:107

I artikel 42 åtar sig konventionsstatema att genom lämpliga åtgärder göra konventionens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som bam. Staten har sålunda en skyldighet att vidta åtgärder så att befolkningen erhåller information på lämpligt sätt om konventionen. Jag kommer nu att nämna något om de insatser som planeras när det gäUer informationen om konventionen om bamets rättigheter. I mycket rör det sig emellertid om sådana frågor som får behandlas i det ordinarie arbetet på de berörda områdena. Det är därvid de ansvariga myndighetema som i första hand har att vidta nödvändiga åtgärder. Jag tänker här på t. ex. socialsty­relsen, skolöverstyrelsen, baramiljörådet och statens ungdomsråd.

När det gäller information till vuxna och till bam och ungdomar i allmänhet har det visat sig att den mest effektiva informationen är den som sker genom att tidningar etc. i sin vanliga nyhetsförmedling behandlar saken i fråga. En annan informationsväg som visat sig effektiv är de organisationer som har direktkontakt med sina medlemsgmpper och ge­nom dessa med större kretsar av befolkningen. Av särskild betydelse i detta sammanhang är naturiigtvis de organisationer som behandlar bam-och ungdomsfrågor eller som direkt vänder sig till bam och ungdomar.

De frivilligorganisationer. Rädda barnen. Svenska röda korset m. fl., som spelat en viktig roll vid utarbetandet av konventionen, har uttryckt stort intresse för att medverka i arbetet med att sprida kunskap om konventio­nens innehåll i Sverige. Regeringen har därför den 15 febmari i år beslutat att från allmänna arvsfonden an visa 10 milj. kr. per år under en treårsperiod. Medlen skall användas för att bl. a. ge friviUigorganisationema möjlighet att sprida kunskap om barakonventionen.

Bammiljörådet har i samarbete med Gmppen Bara — Föräldrar — Samhälle, Rädda bamen och den svenska NGO - gmppen för konventio­nen om bamets rättigheter ansökt om medel för att producera en film om konventionen. Filmen beräknas bli 25 minuter lång och skall göras direkt på video. Till filmen kommer kompletterande material att tas fram för vidare studier och diskussion. Filmen skall produceras i nära samarbete med olika intresseorganisationer och även spridas genom dessa, liksom genom skoloraa. Medelsbehovet beräknas tiU 1 milj. kr.

Beslut om denna och övriga informationsinsatser som skall göras från regeringens och myndighetemas sida får anstå tills nödvändiga överlägg­ningar hållits med berörda myndigheter och organisationer. Av vikt är att dubbelarbete och onödig spridning av insatseraa undviks. Viss samord­ning och samråd måste därför ske mellan regeringen och myndigheteraa inbördes och mellan regeringen och myndigheteraa å ena sidan och organi­sationema å andra sidan.

91

 

7   Hemställan                                                               Prop. 1989/90:107

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna konventionen om bamets rättigheter med angivet förbehåll mot artikel 37 punkt c).

8 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredragan­den har lagt fram.

92

 

Convention on the Rights of the Child

Preamble

The States Parties to the present Convention, Considering that, in accordance with the principles proclaimed in the Charter of the United Nations, recognition of the inherent dignity and of the equal and inalienable rights ofall members of the human family is the foundation of freedom, justice and peace in the world,

Bearing in mind that the peoples of the United Nations have, in the Charter, reaffir-med their faith in fundamental human rights and in the dignity and worth of the human person, and have determined to promote so­cial progress and better standards of life in larger freedom,

Recognizing that the United Nations bas, in the Universal Declaration of Human Rights and in the International Covenants on Human Rights, proclaimed and agreed that everyone is entitled to all the rights and free-doms set forth therein, without distinction of any kind, such as race, colour, sex, language, religion, political or other opinion, national or social origin, property, birth or other sta­tus,

Recalling that, in the Universal Declara­tion of Human Rights, the United Nations has proclaimed that childhood is entitled to special care and assistance,

Convinced that the family, as the funda­mental group of society and the natural envi­ronment for the growth and well-being of all its members and particularly children, should be afforded the necessary protection and assistance so that it can fully assume its responsibilities within the community,

Recognizing that the child, for the full and harmonious development of his or ber perso-nality, should grow up in a family environ­ment, in an atmosphere of happiness, love and understanding,

Considering that the child should be fully prepared to live an individual life in society, and brought up in the spirit of the ideals proclaimed in the Charter of the United Na­tions, and in particular in the spirit of peace, dignity, tolerance, freedom, equality and so-lidarity.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

Konvention om barnets rättigheter

Inledning

Konventionsstaterna,

som anser att, i enlighet med de principer som proklamerats i Förenta nationernas stadga, erkännandet av den inneboende vär­digheten hos alla medlemmar av människo­släktet och av deras lika och oförytterliga rät­tigheter utgör gmndvalen för frihet, rättvisa och fred i världen,

som beaktar att Förenta nationernas folk i stadgan på nytt bekräftat sin tro på de gmnd­läggande mänskliga rättighetema och på den enskilda människans värdighet och värde och beslutat främja sociala framsteg och bätt­re levnadsvillkor under större frihet,

som erkänner att Förenta nationerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rät­tigheterna och i de internationella konventio­nerna om mänskliga rättigheter proklamerat och kommit överens om att envar är berätti­gad till alla de fri- och rättigheter som däri anges, utan åtskillnad av något slag, såsom ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk el­ler annan uppfattning, nationeUt eller socialt urspmng, egendom, börd eller ställning i öv­rigt,

som erinrar om att Förenta nationerna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna proklamerat att barn har rätt till särskild omvårdnad och hjälp,

som är övertygade om att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlem­mars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bi­stånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,

som erkänner att barnet, för att kunna upp­nå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familje­miljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse,

som anser att barnet till fullo bör förbere­das för ett självständigt liv i samhället och uppfostras enligt de ideal som proklamerats i Förenta nationernas stadga, och särskilt i en anda av fred, värdighet, tolerans, frihet, jäm­likhet och solidaritet.

93

 

Bearing in mind that the need to extend particular care to the child has been stated in the Geneva Declaration on the Rights of the Child of 1924 and in the Declaration of the Rights of the Child adopted by the General Assembly on 20 November 1959 and recog-nized in the Universal Declaration of Human Rights, in the International Covenant on Ci­vil and Political Rights (in particular in artic-les 23 and 24), in the International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (in particular in artide 10) and in the statutes and relevant instruments of specialized agen-cies and International organizations concer-ned with the welfare of children,

Bearing in mind that, as indicated in the Declaration of the Rights of the Child, "the child, by reason of his physical and mental immaturity, needs special safeguards and care, including appropriate legal protection, before as well as after birth",

Recalling the provisions of the Declaration on Social and Legal Principles relating to the Protection and Welfare of Children, with Special Reference to Foster Placement and Adoption Nationally and Interaationally; the United Nations Standard Minimum Rules for the Administration of Juvenile Justice ("The Beijing Rules"); and the Declaration on the Protection of Women and Children in Emergency and Armed Conflict,

Recognizing that, in all countries in the world, there are children living in exceptio-nally difficult conditions, and that such children need special consideration,

Taking due account of the importance of the traditions and cultural values of each pe-ople for the protection and harmonious deve­lopment of the child,

Recognizing the importance of internatio-nal co-operation for improving the living conditions of children in every country, in particular in the developing countries,

Have agreed as follows:

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

som beaktar att behovet att ge barnet sär­skild omvårdnad fastslagits i 1924 års Gené-vedeklaration om bamets rättigheter och i deklarationen om barnets rättigheter, vilken antogs av generalförsamlingen den 20 no­vember 1959, och erkänts i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, den intemationeUa konventionen om med­borgeriiga och politiska rättigheter (särskilt artiklarna 23 och 24), den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (särskilt artikel 10) samt i stadgar och tillämpliga instmment för fack­organ och internationella organisationer som ägnar sig åt barnens välfärd,

som beaktar att, såsom anges i deklaratio­nen om barnets rättigheter, "barnet på grund av sin fysiska och psykiska omognad behöver särskilt skydd och särskild omvårdnad, inne­fattande lämpligt rättsligt skydd, såväl före som efter födelsen",

som erinrar om bestämmelsema i deklara­tionen om sociala och rättsliga principer rö­rande skydd av och omsorg om barn, särskilt med hänsyn till nationell och internationell placering i fosterhem och adoption; Förenta nationernas minimistandardregler för rätt­skipning rörande ungdomsbrottslighet (Pe­kingreglerna) samt deklarationen om skydd av kvinnor och barn i nödsituationer och vid väpnad konflikt,

som erkänner att det i alla länder i världen finns barn som lever under exceptionellt svå­ra förhållanden och att sådana barn kräver särskild uppmärksamhet,

som tar vederbörlig hänsyn till vikten av varje folks traditioner och kulturella värden när det gäller barnets skydd och harmoniska utveckling,

som erkänner betydelsen av internationellt samarbete för att förbättra barns levnadsvill­kor i varje land, särskilt i utvecklingsländer­na,

har kommit överens om följande:

 

Parti

Artide 1

For the purposes of the present Conven­tion, a child means every human being below the age of 18 years unless, under the law applicable to the child, majority is attained eariier.

Dell

Artikel I

I denna konvention avses med barn varje människa under 18 år, om inte barnet blir myndigt tidigare enligt den lag som gäller för barnet.

94

 

Artide 2

1.    States Parties shall respect and ensure the rights set forth in this Convention to each child within their jurisdiction without discri-mination of any kind, irrespective of the child's or his or her parent's or legal guardi-an's race, colour, sex, language, religion, poli­tical or other opinion, national, ethnic or so­cial origin, property, disability, birth or other status.

2.    States Parties shall take all appropriate measures to ensure that the child is protected against all forms of discrimination or punish-ment on the basis of the status, activities, expressed opinions, or beliefs of the child's parents, legal guardians, or family members.

Artide 3

1.    In all actions concerning children, whe-ther undertaken by public or private social welfare institutions, courts of law, admini­strative authorities or legislative bodies, the best interests of the child shall be a primary consideration.

2.    States Parties undertake to ensure the child such protection and care as is necessary for his or her well-being, taking into account the rights and duties of his or her parents, legal guardians, or other individuals legally responsible for him or her, and, to this end, shall take all appropriate legislative and ad­ministrative measures.

3.    States Parties shall ensure that the insti­tutions, services and facilities responsible for the care or protection of children shall con-form with the standards established by com-petent authorities, particularly in the areas of safety, health, in the number and suitability of their staff, as well as competent supervi­sion.

Artide 4

States Parties shall undertake all appropri­ate legislative, administrative, and other me­asures for the implementation of the rights recognized in the present Convention. With regard to economic, social and cultural rights, States Parties shall undertake such measures to the maximum extent of their available resources and, where needed, within the framework of International co-operation.

Prop. 1989/90:107

Bilaga 1

Artikd2

1.    Konventionsstatema skall respektera och tillförsäkra varie barn inom deras juris­diktion de rättigheter som anges i denna kon­vention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets eller dess förälders eller vårdnads­havares ras, hudfärg, kön, språk, religion, po­litiska eller annan åskådning, nationella, et­niska eller sociala ursprung, egendom, handi­kapp, börd eller ställning i övrigt.

2.    Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att bar­net skyddas mot alla former av diskrimine­ring eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro.

Artikel 3

1.    Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administra­tiva myndigheter eller lagsriftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

2.    Konventionsstatema åtar sig att tillför­säkra barnet sådant skydd och sådan om­vårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldighe­ter som tillkommer dess föräldrar, vårdnads­havare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och admini­strativa åtgärder.

3.    Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behö­rig tillsyn.

Artikel 4

Konventionsstaterna skall vidta alla lämp­liga lagstiftnings-, administrativa och andra åtgärder för att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention. I fråga om eko­nomiska, sociala och kulturella rättigheter skall konventionsstaterna vidta sådana åtgär­der med utnyttjande till det yttersta av sina tillgängliga resurser och, där så behövs, inom ramen för internationellt samarbete.

95

 

Artide 5

States Parties shall respect the responsibili­ties, rights, and duties of parents or, where applicable, the members of the extended fa­mily or community as provided for by local custom, legal guardians or other persons le­gally responsible for the child, to provide, in a manner consistent with the evolving capa-cities of the child, appropriate direction and guidance in the exercise by the child of the rights recognized in the present Convention.

Artide 6

1.   States Parties recognize that every child
has the inherent right to life.

2.   States Parties shall ensure to the maxi­
mum extent possible the survival and deve­
lopment of the child.

Artide 7

1.   The child shall be registered immediate-
ly after birth and shall have the right from
birth to a name, the right to acquire a natio-
nality, and, as far as possible, the right to
know and be cared for by his or her parents.

2.   States Parties shall ensure the imple­
mentation of these rights in accordance with
their national law and their obligations under
the relevant International instmments in this
field, in particular where the child would
otherwise be stateless.

Artide 8

1.   States Parties undertake to respect the
right of the child to preserve his or her identi-
ty, including nationality, name and family
relations as recognized by law without unlaw-
ful interference.

2.   Where a child is illegally deprived of
some or all of the elements of his or her
identity, States Parties shall provide approp­
riate assistance and protection, with a view to
speedily re-establishing his or her identity.

Artide 9

1. States Parties shall ensure that a child shall not be separated from his or her parents against their will, except when competent au­thorities subject tojudicial review determine, in accordance with applicable law and proce-dures, that such separation is necessary for the best interests of the child. Such determi-nation may be necessary in a particular case such as one involving abuse or neglect of the

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

Artikel 5

Konventionsstatema skall respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tiUkommer föräldrar eller, där så är till-lämpligt, medlemmar av den utvidgade fa­miljen eller gemenskapen enligt lokal sedvän­ja, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för bamet, att på ett sätt som står i överensstämmelse med den fortlö­pande utvecklingen av bamets förmåga ge lämplig ledning och råd då bamet utövar de rättigheter som erkänns i denna konvention.

Artikel 6

1.   Konventionsstatema erkänner att varie
bara har en inneboende rätt till livet.

2.   Konventionsstateraa skall till det ytter­
sta av sin förmåga säkerställa bamets över­
levnad och utveckling.

Artikel 7

1.   Bamet skall registreras omedelbart efter
födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett
namn, rätt att förvärva ett medborgarskap
och. så långt det är möjligt, rätt att få vetskap
om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

2.   Konventionsstatema skall säkerställa
genomförandet av dessa rättigheter i enlighet
med sin nationeUa lagstiftning och sina åta­
ganden enligt tillämpliga intemationella in­
stmment på detta område, särskilt i de fall då
bamet annars skulle vara statslöst.

Artikd 8

1.   Konventionsstateraa åtar sig att respek­
tera barnets rätt att behålla sin identitet, in­
nefattande medborgarskap, namn och släkt­
förhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan
olagligt ingripande.

2.   Om ett barn olagligt berövas en del av
eller hela sin identitet, skall konventionssta­
terna ge lämpligt bistånd och skydd i syfte att
snabbt åtempprätta bamets identitet.

Artikd 9

1. Konventionsstaterna skall säkerställa att ett bara inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i de faU då behöriga myndig­heter, som är underställda rättslig överpröv­ning, i enlighet med tillämplig lag och till­lämpliga förfaranden, finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt i ett särskilt fall, t. ex. vid övergrepp mot eller

96

 

child by the parents, or one where the parents are living separately and a decision must be made as to the child's place of residence.

2.    In any proceedings pursuant to para-graph 1, all interested parties shall be given an opportunity to participate in the proce­edings and make their views known.

3.    States Parties shall respect the right of the child who is separated from one or both parents to maintain personal relations and direct contact with both parents on a regular basis, except if it is contrary to the child's best interests.

4.    Where such separation results from any action initiated by a State Party, such as the detention, imprisonment, exile, deportation or death (including death arising from any cause while the person is in the custody of the State) of one or both parents or of the child, that State Party shall, upon request, provide the parents, the child or, if appropriate, an-other member of the family with the essential information conceming the whereabouts of the absent member(s) of the family unless the provision of the information would be detri-mental to the well-being of the child. States Parties shall further ensure that the submis-sion of such a request shall of itself entail no adverse consequences for the person(s) con-cemed.

Artide 10

1.    In accordance with the obligation of States Parties under artide 9, paragraph 1, applications by a child or his or her parents to enter or leave a State Party for the purpose of family reunification shall be dealt with by States Parties in a positive, humane and ex­peditions manner. States Parties shall further ensure that the submission of such a request shall entail no adverse consequences for the applicants and for the members of their fami­ly.

2.    A child whose parents reside in diffe-rent States shall have the right to maintain on a regular basis, save in exceptional circum-stances personal relations and direct contacts with both parents. Towards that end and in accordance with the obligation of States Par­ties under artide 9, paragraph 1, States Par­ties shaU respect the right of the child and his or her parents to leave any country, including their own, and to enter their own country.

7   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

vanvård av bamet från föräldrarnas sida eUer då föräldrama lever åtskilda och ett beslut måste fattas angående bamets vistelseort.

2.    Vid förfaranden enligt punkt 1 i denna artikel skall alla berörda parter beredas möj­lighet att delta i förfarandet och att lägga fram sina synpunkter.

3.    Konventionsstatema skall respektera rätten för det bam som är skilt från den ena av eller båda föräldrama att regelbundet upp-rätthåUa ett personligt förhållande tiU och di­rekt kontakt med båda föräldrama, utom då detta strider mot bamets bästa.

4.    Då ett sådant åtskiljande är följden av åtgärder som en konventionsstat tagit initia­tivet till, t. ex. frihetsberövande, fängslande, utvisning, förvisning eller dödsfall (innefat­tande dödsfall oavsett orsak medan personen är frihetsberövad) gentemot den ena av eUer båda föräldrama eller bamet, skall den konventionsstaten på begäran ge föräldrama, baraet eller, om så är lämpligt, någon annan medlem av familjen de väsentliga upplys-ningama om den/de frånvarande familje-medlemmamas vistelseort, såvida inte läm­nandet av upplysningama skulle vara till ska­da för bamet. Konventionsstatema skaU vi­dare säkerställa att framställandet av en så­dan begäran inte i sig medför negativa följder för den/de personer som berörs.

Artikd 10

1.    I enlighet med konventionsstatemas förpliktelse under artikel 9, punkt 1, skall ansökningar från ett bam eller dess föräldrar om att resa in i eller lämna en konventions­stat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konven­tionsstatema. Konventionsstatema skall vi­dare säkerställa att framställandet av en så­dan begäran inte medför negativa följder för de sökande och medlemmar av deras familj.

2.    Ett bam vars föräldrar är bosatta i olika stater skall ha rätt, utom i undantagsfall, att regelbundet upprätthålla ett personligt för­hållande till och direkt kontakt med båda föräldrama. Konventionsstatema skall för detta ändamål och i enlighet med sin förplik­telse under artikel 9, punkt 1, respektera bar­nets och dess föräldrars rätt att lämna vilket land som helst, innefattande sitt eget, och att resa in i sitt eget land. Rätten att lämna ett

97

The right to leave any country shall be subject only to such restrictions as are pre-scribed by law and which are necessary to protect the national security, public order (ordre public), public health or morals or the rights and freedoms of others and are consis­tent with the other rights recognized in the present Convention.

Artide 11

1.    States Parties shall take measures to combat the illicit transfer and non-retura of children abroad.

2.    To this end, States Parties shall promo­te the conclusion of bilateral or multilateral agreements or accession to existing agree-ments.

Artide 12

1.    States Parties shall assure to the child vvho is capable of forming his or her own views the right to express those views freely in all matters affecting the child, the views of the child being given due weight in accordan­ce with the age and maturity of the child.

2.    For this purpose, the child shall in parti­cular be provided the opportunity to be heard in any judicial and administrative procee­dings affecting the child, either directly, or through a representative or an appropriate body, in a manner consistent with the proce-dural mles of national law.

Artide 13

1.    The child shall have the right to free­dom of expression; this right shall include freedom to seek, receive and impart informa­tion and ideas ofall kinds, regardless offron-tiers, either orally, in writing or in print, in the form of art, or through any other media of the child's choice.

2.    The exercise of this right may be subject to certain restrictions, but these shall only be such as are provided by law and are necessa­ry:

(a)   For respect of the rights or reputations
of others; or

(b)   For the protection of national security
or of public order {ordre public), or of public
health or morals.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

land skall vara underkastad endast sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den natio­nella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre public), folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller andra personers fri- och rät­tigheter samt är förenliga med övriga i denna konvention erkända rättigheter.

Artikd 11

1.    Konventionsstaterna skall vidta åtgär­der för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av bara i utlandet.

2.    För detta ändamål skall konventions­statema främja ingåendet av bilaterala eller multilaterala överenskommelser eller anslut­ning till befintliga överenskommelser.

Artikd 12

1.    Konventionsstateraa skall tillförsäkra det bam som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör bamet, varvid bamets åsikter skaU tillmä­tas betydelse i förhållande till bamets ålder och mognad.

2.    För detta ändamål skall bamet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt or­gan och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i aUa domstols- och administrativa förfaran­den som rör bamet.

Artikd 13

1.    Bamet skaU ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller ge­nom annat uttrycksmedel som bamet väljer.

2.    Utövandet av denna rätt får underkas­tas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvän­diga

 

(a)    för att respektera andra personers rät­tigheter eller anseende; eller

(b)   för att skydda den nationella säkerhe­ten, den allmänna ordningen {ordre public) eller folkhälsan eUer den allmänna sedlighe­ten.

 

Artide 14

1. States Parties shall respect the right of

Artikel 14

1. Konventionsstateraa   skall   respektera

98

the child to freedom of thought, conscience and religion.

2.    States Parties shall respect the rights and duties of the parents and, when applicab­le, legal guardians, to provide direction to the child in the exercise of his or her right in a manner consistent with the evolving capaciti-esof the child.

3.    Freedom to manifest one's religion or beliefs may be subject only to such limita-tions as are prescribed by law and are neces­sary to protect public safety order health or morals, or the fundamental rights and free­doms of others.

Artide 15

1.   States Parties recognize the rights of the
child to freedom of association and to free­
dom of peaceful assembly.

2.   No restrictions may be placed on the
exercise of these rights other than those im-
posed in conformity with the law and which
are necessary in a democratic society in the
interests of national security or public safety,
public order (ordre public), the protection of
public health or morals or the protection of
the rights and freedoms of others.

Artide 16

1.   No child shall be subjected to arbitrary
or unlawful interference with his or her
privacy, family, home or correspondence,
nor to unlawful attacks on his or her honour
and reputation.

2.   The child has the right to the protection
of the law against such interference or at­
tacks.

Artide 17

States Parties recognize the important function performed by the mäss media and shall ensure that the child has access to infor­mation and material from a diversity of na­tional and intemational sources, especially those aimed at the promotion of his or her social, spiritual and moral well-being and physical and mental heaUh. To this end, Sta­tes Parties shall:

(a) Encourage the mäss media to dissemi-nate information and material of social and cultural benefit to the child and in accordan­ce with the spirit of artide 29;

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

baraets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

2.    Konventionsstatema skall respektera föräldramas och, i förekommande faU, vård­nadshavares rättigheter och skyldigheter att på ett sätt som är förenligt med barnets fort­löpande utveckling ge bamet ledning då det utövar sin rätt.

3.    Friheten att utöva sin religion eller tro får underkastas endast sådana inskränkning­ar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den aUmänna sä­kerheten, ordningen, folkhälsan eUer den all­männa sedligheten eller andra personers gmndläggande fri- och rättigheter.

Artikd 15

1.    Konventionsstatema erkänner bamets rätt till föreningsfrihet och till fredliga sam­mankomster.

2.    Utövandet av dessa rättigheter får inte underkastas andra inskränkningar än sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvän­diga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den nationella säkerheten eller den all­männa säkerheten, den aUmänna ordningen (ordre public), för skyddandet av folkhälsan eller den allmänna sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 16

1.    Inget bam får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv, sitt hem eller sin korrespondens och inte heller för olagliga angrepp på sin heder och sitt anseende.

2.    Bamet har rätt till lagens skydd mot sådana ingripanden eller angrepp.

Artikd 17

Konventionsstatema erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och skall sä­kerställa att baraet har tillgång till informa­tion och material från olika nationella och interaationella källor, särskilt sådant som syftar tiU att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. Konventionsstateraa skall för detta än­damål

(a) uppmuntra massmedier att sprida in­
formation och material av socialt och kultu­
rellt värde för bamet och i enlighet med an­
dan i artikel 29;                        g

 

(b)   Encourage International co-operation in the production, exchange and dissemina-tion of such information and material from a diversity of cultural, national and intematio­nal sources;

(c)   Encourage the production and dissemi-nation of children's books;

(d)  Encourage the mäss media to have par­
ticular regard to the linguistic needs of the
child who belongs to a minority group or who
is indigenous;

(e)  Encourage the development of appro­
priate guidelines for the protection of the
child from information and material injurio-
us to his or her well-being, bearing in mind
the provisions of artides 13 and 18.

Artide 18

1.    States Parties shall use their best efforts to ensure recognition of the principle that both parents have common responsibilities for the upbringing and development of the child. Parents or, as the case may be, legal guardians, have the primary responsibility for the upbringing and development of the child. The best interests of the child will be their basic concern.

2.    For the purpose of guaranteeing and promoting the rights set forth in the present Convention, States Parties shall render ap­propriate assistance to parents and legal guar­dians in the performance of their child-rearing responsibilities and shall ensure the development of institutions, facilities and services for the care of children.

3.    States Parties shall take all appropriate measures to ensure that children of working parents have the right to benefit from child-care services and facilities for which they are eligible.

Artide 19

1.    States Parties shall take all appropriate legislative, administrative, social and educa-tional measures to protect the child from all forms of physical or mental violence, injury or abuse, neglect or negligent treatment, maltreatment or exploitation including sex­ual abuse, while in the care of parent(s), legal guardian(s) or any other person who has the care of the child.

2.    Such protective measures should. as appropriate, include effective procedures for

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

(b)   uppmuntra internationellt samarbete vad gäller produktion, utbyte och spridning av sådan information och sådant material från olika kulturer och nationella och inter­nationella källor;

(c)   uppmuntra produktion och spridning av barnböcker;

(d)   uppmuntra massmedier att ta särskild
hänsyn till de språkliga behoven hos ett barn
som tillhör en minoritetsgrupp eller en urbe­
folkning;

(e)   uppmuntra utvecklingen av lämpliga
riktlinjer för att skydda barnet mot informa­
tion och material som är till skada för barnets
välfärd, med beaktande av bestämmelserna i
artiklarna 13 och 18.

Artikd 18

1.   Konventionsstaterna skall göra sitt bäs­
ta för att säkerställa erkännandet av princi­
pen att båda föräldrarna har gemensamt an­
svar för barnets uppfostran och utveckling.
Föräldrar eller, i förekommande fall, vård­
nadshavare har huvudansvaret för baraets
uppfostran och utveckling. Barnets bästa
skall för dem komma i främsta mmmet.

2.    För att garantera och främja de rättighe­ter som anges i denna konvention skall konventionsstaterna ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran och skall säkerställa utvecklingen av institutioner, in­rättningar och tjänster för vård av barn.

3.    Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barn till förvärvsarbetande föräldrar har rätt att åtnjuta den barnomsorg som de är berättiga­de riU.

Artikd 19

1.    Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga lagstiftnings-, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i utbildnings­syfte för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller över­grepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, innefattande sexuella övergrepp, medan bamet är i föräld­rarnas eller den ena förälderns, vård­nadshavares eller annan persons vård.

2.    Sådana skyddsåtgärder bör, på det sätt som kan vara lämpligt, innefatta effektiva

100

 

the establishment of social programmes to provide necessary support for the child and for those who have the care of the child, as well as for other forms of prevention and for identification, reporting, referral, investiga-tion, treatment and foUow-up of instances of child maltreatment described heretofore, and, as appropriate, for judicial involve-ment.

Artide 20

1.    A child temporarily or permanently deprived of his or her family environment, or in whose own best interests cannot be all-owed to remain in that environment, shall be entitled to special protection and assistance provided by the State.

2.    States Parties shall in accordance with their national laws ensure alternative care for such a child.

3.    Such care could include, inter alia, fos­ter placement, kafalah of Islamic law, adop­tion or if necessary placement in suitable in­stitutions for the care of children. When con­sidering Solutions, due regard shall be paid to the desirability of continuity in a child's up­bringing and to the child's ethnic, religions, cultural and linguistic background.

Artide 21

States Parties that recognize and/or permit the system of adoption shall ensure that the best interests of the child shall be the para-mount consideration and they shall:

(a)  Ensure that the adoption of a child is
authorized only by competent authorities
who determine, in accordance with applicab­
le law and procedures and on the basis ofall
pertinent and reliable information, that the
adoption is permissible in view of the child's
status concerning parents, relatives and legal
guardians and that, if required, the persons
concerned have given their informed consent
to the adoption on the basis of such counsel-
ling as may be necessary;

(b)  Recognize that inter-country adoption
may be considered as an alternative means of
child's care, if the child cannot be placed in a
foster or an adoptive family or cannot in any
suitable manner be cared for in the child's
country of origin;

(c)  Ensure that the child concerned by in­
ter-country adoption enjoys safeguards and
standards equivalent to those existing in the
case of national adoption;

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

förfaranden såväl för upprättandet av sociala program som syftar till att ge barnet och dem som har hand om barnet nödvändigt stöd, som för andra former av förebyggande och för identifiering, rapportering, remittering, undersökning, behandling och uppföljning av fall av ovan beskrivna sätt att behandla barn illa samt, om så är lämpligt, förfaranden för rättsligt ingripande.

Artikd 20

1.    Ett barn som tillfälligt eller varaktigt berövats sin familjemiljö eller som för sitt eget bästa inte kan tillåtas stanna kvar i den­na miljö skall ha rätt till särskilt skydd och bistånd från statens sida.

2.    Konventionsstaterna skall i enlighet med sin nationella lagstiftning säkerställa al­ternativ omvårdnad för ett sådant barn.

3.    Sådan omvårdnad kan bl.a. innefatta placering i fosterhem, kafalah i islamsk rätt, adoption eller, om nödvändigt, placering i lämpliga institutioner för omvårdnad om barn. Då lösningar övervägs skall vederbörlig hänsyn tas till önskvärdheten av kontinuitet i ett barns uppfostran och till barnets etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgrund.

Artikd 21

Konventionsstater som erkänner och/eller tillåter adoption skall säkerställa att barnets bästa främst beaktas och skall

(a)   säkerställa att adoption av ett barn godkänns endast av behöriga myndigheter, som i enlighet med tillämplig lag och tillämp­liga förfaranden och på grundval av all rele­vant och tillförlitlig information beslutar att adoptionen kan tillåtas med hänsyn till bar­nets ställning i förhållande till föräldrar, släk­tingar och vårdnadshavare och att, om så krävs, de personer som berörs har givit sitt fulla samtycke till adoptionen på gmndval av sådan rådgivning som kan behövas;

(b)   erkänna att internationell adoption kan övervägas som en alternativ form av om­vårdnad om barnet, om barnet inte kan pla­ceras i en fosterfamilj eller adoptivfamilj eller inte kan tas om hand på lämpligt sätt i sitt hemland;

(c)   säkerställa att det barn som berörs av internationell adoption åtnjuter garantier och normer som motsvarar dem som gäller vid nationell adoption;        lOl

 

(d)   Take all appropriate measures to en­
sure that, in inter-country adoption, the pla­
cement does not result in improper financial
gain for those involved in it;

(e)   Promote, where appropriate, the objec-
tives of the present artide by conduding bi­
lateral or multilateral arrangements or agree­
ments, and endeavour, within this frame­
work, to ensure that the placement of the
child in another country is carried out by
competent authorities or organs.

Artide 22

1.    States Parties shall take appropriate measures to ensure that a child who is see-king refugee status or who is considered a refugee in accordance with applicable Inter­national or domestic law and procedures shall, whether unaccompanied or accompani-ed by his or her parents or by any other person, receive appropriate protection and humanitarian assistance in the enjoyment of applicable rights set forth in the present Convention and in other intemational hu­man rights or humanitarian instruments to which the said States are Parties.

2.    For this purpose, States Parties shall provide, as they consider appropriate, co-operation in any efforts by the United Na­tions and other competent intergovernmen-tal organizations or non-governmental orga­nizations co-operating with the United Na­tions to protect and assist such a child and to trace the parents or other members of the family of any refugee child in order to obtain information necessary for reunification with his or her family. In cases where no parents or other members of the family can be found, the child shall be accorded the same protec­tion as any other child permanently or tem­porarily deprived of his or her family envi­ronment for any reason, as set forth in the present Convention.

Artide 23

1.   States Parties recognize that a mentally
or physically disabled child should enjoy a
full and decent life, in conditions which ensu­
re dignity, promote self-reliance, and facilita-
te the child's active participation in the com­
munity.

2.   States Parties recognize the right of the
disabled child to special care and shall enco­
urage and ensure the extension, subject to

Prop. 1989/90:107 Bilaga I

(d)  vidta alla lämpliga åtgärder för att vid
internationell adoption säkerställa att place­
ringen inte leder till otillbörlig ekonomisk
vinst för de personer som medverkar i denna;

(e)  främja, där så är lämpligt, målen i den­
na artikel genom att ingå bilaterala eller mul­
tilaterala arrangemang eller överenskommel­
ser och inom denna ram sträva efter att sä­
kerställa att placeringen av barnet i ett annat
land sker genom behöriga myndigheter eller
organ.

Artikel 22

1.    Konventionsstaterna skall vidta lämpli­ga åtgärder för att säkerställa att ett barn som söker flyktingstatus eller anses som flykting i enlighet med tillämplig internationell eller nationell rätt och tillämpliga förfaranden, och oberoende av om det kommer ensamt eller är åtföljt av sina föräldrar eller någon annan person, erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de till­lämpliga rättigheter som anges i denna kon­vention och i andra interaationella instm­ment rörande mänskliga rättigheter eller hu­manitär rätt, som nämnda stater tiUträtt.

2.    För detta ändamål skall konventions­staterna, på sätt de finner lämpligt, samarbe­ta i varje ansträngning som görs av Förenta nationerna och andra behöriga mellanstatliga organisationer eller icke-statliga organisatio­ner, som samarbetar med Förenta nationer­na, för att skydda och bistå ett sådant barn och för att spåra föräldrarna eller andra fa­miljemedlemmar till ett flyktingbarn i syfte att erhålla den information som är nödvän­dig för att barnet skall kunna återförenas med sin familj. 1 fall då föräldrar eller andra fa­miljemedlemmar inte kan påträffas, skall barnet ges samma skydd som varie annat barn som varaktigt eller tillfälligt berövats sin familjemiljö av något skäl, i enlighet med denna konvention.

Artikd 23

1.    Konventionsstaterna erkänner att ett bara med fysiskt eller psykiskt handikapp bör åtnjuta ett fuUvärdigt och anständigt liv un­der förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör bar­nets aktiva deltagande i samhället.

2.    Konventionsstaterna erkänner det han­dikappade barnets rätt till särskild omvård­nad och skall, inom ramen för tillgängliga

102

available resources, to the eligible child and those responsible for his or her care, of assis­tance for which application is made and which is appropriate to the child's condition and to the circumstances of the parents or others caring for the child.

3.    Recognizing the special needs of a dis­abled child, assistance extended in accordan­ce with paragraph 2 of the present artide shall be provided free of charge, whenever possible, taking into account the financial re­sources of the parents or others caring for the child, and shall be designed to ensure that the disabled child has effective access to and re-ceives education, training, health care servi­ces, rehabilitation services, preparation for employment and recreation opportunities in a manner conducive to the child's achieving the fullest possible social integration and in­dividual development, including his or her cultural and spiritual development.

4.    States Parties shall promote, in the spir­it of intemational co-operation, the exchange of appropriate information in the field of preventive health care and of medical, psy-chological and functional treatment of disab­led children, including dissemination of and access to information concerning methods of rehabilitation, education and vocational services, with the aim of enabling States Par­ties to improve their capabilities and skills and to widen their experience in these areas. In this regard, particular account shall be ta­ken of the needs of developing countries.

Artide 24

1.   States Parties recognize the right of the
child to the enjoyment of the highest attain-
able standard of health and to facilities for
the treatment of illness and rehabilitation of
heahh. States Parties shall strive to ensure
that no child is deprived of his or her right of
access to such health care services.

2.   States Parties shall pursue full imple­
mentation of this right and, in particular,
shall take appropriate measures:

(a)   To diminish infant and child mortali-

ty;

(b)   To ensure the provision of necessary medical assistance and health care to all children with emphasis on the development of primary health care;

(c)   To combat disease and malnutrition including within the framework of primary

Prop. 1989/90:107

Bilaga 1 resurser, uppmuntra och säkerställa att det berättigade bamet och de som ansvarar för dess omvårdnad får ansökt bistånd som är lämpligt med hänsyn till bamets tillstånd och föräldramas förhållanden eller förhållandena hos andra som tar hand om bamet.

3.    Med hänsyn till att ett handikappat bara har särskilda behov skall det bistånd som lämnas enligt punkt 2 i denna artikel vara kostnadsfritt, då så är möjligt, med be­aktande av föräldraraas ekonomiska tillgång­ar eller de ekonomiska tillgångaraa hos andra som tar hand om baraet och skall syfta till att säkerställa att det handikappade bamet har effektiv tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, habilite­ring, förberedelse för arbetslivet och möjlig­heter till rekreation på ett sätt som bidrar till bamets största möjliga integrering i samhäl­let och individuella utveckling, innefattande dess kulturella och andliga utveckling.

4.    Konventionsstateraa skall i en anda av intemationellt samarbete främja utbyte av lämplig information på området för förebyg­gande hälsovård och medicinsk, psykologisk och funktionell behandling av handikappade bara, innefattande spridning av och tillgång till information om habiliteringsmetoder, skol- och yrkesutbildning, i syfte att göra det möjligt för konventionsstater att förbättra sina möjligheter och kunskaper och vidga sin erfarenhet på dessa områden. Särskild hän­syn skall härvid tas till utvecklingsländernas behov.

Artikd 24

1.    Konventionsstatema erkänner bamets rätt att åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa och rätt till sjukvård och rehabilitering. Konven­tionsstatema skall sträva efter att säkerställa att inget bam är berövat sin rätt att ha till­gång till sådan hälso- och sjukvård.

2.    Konventionsstatema skall sträva efter att till fullo förverkliga denna rätt och skall särskilt vidta lämpliga åtgärder för att

 

(a)   minska spädbaras- och baraadödlighe­ten;

(b)   säkerställa att alla barn tillhandahålls nödvändig sjukvård och hälsovård med ton­vikt på utveckling av primärhälsovården;

(c)   bekämpa sjukdom och undemäring, däri inbegripet åtgärder inom ramen för pri-

103

 

health care, through, inter alia, the applica­tion of readily available technology and through the provision of adequate nutritious foods and clean drinking-water, taking into consideration the dangere and risks of envi-ronmental pollution;

(d)  To ensure appropriate pre-natal and
post-natal health care for mothers;

(e)  To ensure that all segments of society,
in particular parents and children, are infor­
med, have access to education and are sup-
ported in the use of basic knowledge of child
health and nutrition, the advantages of
breast-feeding, hygiene and environmental
sanitation and the prevention of accidents;

(/) To develop preventive health care, guidance for parents, and family planning education and services.

3.    States Parties shall take all effective and appropriate measures with a view to abolis-hing traditional practices prejudicial to the health of children.

4.    States Parties undertake to promote and encourage intemational co-operation with a view to achieving progressively the full realization of the right recognized in the pre­sent artide. In this regard, particular account shall be taken of the needs of developing countries.

Artide 25

States Parties recognize the right of a child who has been placed by the competent autho­rities for the purposes of care, protection or treatment of his or her physical or mental health, to a periodic review of the treatment provided to the child and all other circum­stances relevant to his or her placement.

Artide 26

1.   States Parties shall recognize for every
child the right to benefit from social security,
including social Insurance, and shall take the
necessary measures to achieve the full rea­
lization of this right in accordance with their
national law.

2.   The benefits should, where appropriate,
be granted, taking into account the resources
and the circumstances of the child and per­
sons having responsibility for the maintenan-
ce of the child, as well as any other considera­
tion relevant to an application for benefits
made by or on behalf of the child.

Prop. 1989/90:107

Bilaga 1 märhälsovården, genom bl.a. utnyttjande av lätt tillgänglig teknik och genom att tillhan­dahålla näringsrika livsmedel i tillräcklig om­fattning och rent dricksvatten, med beaktan­de av de faror och risker som miljöförstöring innebär;

(d)   säkerställa tillfredsställande hälsovård
för mödrar före och efter förlossningen;

(e)   säkerställa att alla gmpper i samhället,
särskilt föräldrar och bara, får information
om och har tillgång till undervisning om
barahälsovård och näringslära, fördelama
med amning, hygien och ren miljö och före­
byggande av olycksfall samt får stöd vid an­
vändning av sådana gmndläggande kunska­
per;

(O utveckla förebyggande hälsovård, föräl-drarådgivning samt undervisning om och hjälp i familjeplaneringsfrågor.

3.    Konventionsstatema skaU vidta alla ef­fektiva och lämpliga åtgärder i syfte att av­skaffa traditionella sedvänjor som är skadliga för baras hälsa.

4.    Konventionsstateraa åtar sig att främja och uppmuntra intemationellt samarbete i syfte att gradvis uppnå det fulla förverkligan­det av den rätt som erkänns i denna artikel. Särskild hänsyn skall härvid tas till utveck­lingsländeraas behov.

Artikd 25

Konventionsstateraa erkänner rätten för ett bam som har omhändertagits av behöriga myndigheter för omvårdnad, skydd eller be­handling av sin fysiska eUer psykiska hälsa till regelbunden översyn av den behandling som baraet får och aUa andra omständigheter rörande bamets omhändertagande.

Artikel 26

1.    Konventionsstateraa skall erkänna rät­ten för varie bara att åtnjuta social trygghet, innefattande socialförsäkring, och skaU vidta nödvändiga åtgärder för att till fullo förverk­liga denna rätt i enlighet med sin nationella lagstiftning.

2.    Förmånerna skall, där så är lämpligt, beviljas med hänsyn till de resurser som bar­net och de personer som ansvarar för dess underhåll har och deras omständigheter i öv­rigt samt med hänsyn till varie annat förhål­lande som är av betydelse i samband med en ansökan om en sådan förmån från baraet eller för dess räkning.       i04

 

Artide 27

1.   States Parties recognize the right of eve­
ry child to a standard of living adequate for
the child's physical, mental, spiritual, moral
and social development.

2.    The parent(s) or others responsible for the child have the primary responsibility to secure, within their abilities and financial ca-pacities, the conditions of living necessary for the child's development.

3.    States Parties, in accordance with natio­nal conditions and within their means, shall take appropriate measures to assist parents and others responsible for the child to imple-ment this right and shall in case of need provide material assistance and support programmes, particularly with regard to nu­trition, dothing and housing.

4.    States Parties shall take all appropriate measures to secure the recovery of mainte-nance for the child from the parents or other persons having financial responsibility for the child, both within the State Party and from abroad. In particular, where the person having financial responsibility for the child lives in a State different from that of the child, States Parties shall promote the acces­sion to intemational agreements or the con­clusion of such agreements, as well as the making of other appropriate arrangements.

Artide 28

1. States Parties recognize the right of the child to education, and with a view to achiev­ing this right progressively and on the basis of equal opportunity, they shall, in particular:

(a)   Make primary education compulsory and available free to all;

(b)   Encourage the development of diffe­rent forms of secondary education, including general and vocational education, make them available and accessible to every child, and take appropriate measures such as the intro-duction of free education and offering finan­cial assistance in case of need;

(c)   Make higher education accessible to all on the basis of capacity by every appropriate means;

(d)  Make educational and vocational in­
formation and guidance available and acces­
sible to all children;

(e)  Take measures to encourage regular at-
tendance at schools and the reduction of
drop-out råtes.

Prop. 1989/90:107

Bilaga I

Artikd 27

1.    Konventionsstatema erkänner rätten för varie bam till den levnadsstandard som krävs för baraets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

2.    Föräldrar eller andra som är ansvariga för baraet har, inom ramen för sin förmåga och sina ekonomiska resurser, huvudansva­ret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling.

3.    Konventionsstatema skaU i enlighet med nationella förhållanden och inom ramen för sina resurser vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och skall vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder och bostäder.

4.    Konventionsstatema skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa indriv­ning av underhåU för bamet från föräldrar eller andra som har ekonomiskt ansvar för bamet, både inom konventionsstaten och från utlandet. Särskilt i de fall då den person som har det ekonomiska ansvaret för bamet bor i en annan stat än bamet skall konven­tionsstatema främja såväl anslutning tiU in­temationella överenskommelser eller ingåen­de av sådana överenskommelser som upprät­tande av andra lämpliga arrangemang.

Artikd 28

1. Konventionsstatema erkänner bamets rätt till utbildning och i syfte att gradvis för­verkliga denna rätt och på gmndval av lika möjligheter skall de särskiU

(a)   göra gmndutbildning obligatorisk och kostnadsfritt tillgänglig för alla;

(b)   uppmuntra utvecklingen av olika for­mer av undervisning som följer efter gmnd­utbildningen, innefattande såväl allmän ut­bildning som yrkesutbildning, göra dessa till­gängliga och åtkomliga för varie bam samt vidta lämpliga åtgärder såsom införande av kostnadsfri utbildning och ekonomiskt stöd vid behov;

(c)   göra högre utbildning tillgänglig för alla på gmndval av förmåga genom varie lämpligt medel;

(d)   göra studierådgivning och yrkesorien­
tering tillgänglig och åtkomlig för alla bam;

(e)   vidta åtgärder för att uppmuntra regel­
bunden närvaro i skolan och minska antalet
studieavbrott.                         jqj

 

2.    States Parties shall take all appropriate measures to ensure that school discipline is administered in a manner consistent with the child's human dignity and in conformity with the present Convention.

3.    States Parties shall promote and en­courage intemational co-operation in matters relating to education, in particular with a view to contributing to the elimination of ignorance and illiteracy throughout the world and facilitating access to scientific and tech-nical knowledge and modern teaching me­thods. In this regard, particular account shall be taken of the needs of developing countries.

Artide 29

1.   States Parties agree that the education
of the child shall be directed to:

(a) The development of the child's perso-nality, talents, and mental and physical abili­ties to their fullest potential;

{b) The development of respect for human rights and fundamental freedoms, and for the principles enshrined in the Charter of the United Nations;

(c)  The development of respect for the
child's parents, his or her own cultural identi­
ty, language and values, for the national valu­
es of the country in which the child is living,
the country from which he or she may origi-
nate, and for civilizations different from his
or her own;

(d)  The preparation of the child for res­
ponsible life in a free society, in the spirit of
understanding, peace, tolerance, equality of
sexes, and friendship among all peoples, eth­
nic, national and religions groups and per­
sons of indigenous origin;

(e)  The development of respect for the na­
tural environment.

2.   No part of the present artide or artide
28 shall be constmed so as to interfere with
the liberty of individuals and bodies to estab-
lish and direct educational institutions,
subject always to the observance of the prin­
ciples set forth in paragraph 1 of the present
artide and to the requirements that the edu­
cation given in such institutions shall con-
form to such minimum standards as may be
laid down by the State.

Artide 30 In those States in which ethnic, religions or

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

2.    Konventionsstatema skaU vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disci­plinen i skolan upprätthålls på ett sätt som är förenligt med bamets mänskliga värdighet och i överensstämmelse med denna konven­tion.

3.    Konventionsstatema skall främja och uppmuntra intemationellt samarbete i ut­bildningsfrågor, särskilt i syfte att bidra tiU att avskaffa okunnighet och analfabetism i hela världen och för att underlätta tillgång till vetenskaplig och teknisk kunskap och moder­na undervisningsmetoder. Särskild hänsyn skaU härvid tas till utvecklingsländemas be­hov.

Artikd 29

1.   Konventionsstatema är överens om att
baraets utbildning skall syfta till att

(a)   utveckla bamets fulla möjligheter i frå­ga om personlighet, anlag och fysisk och psy­kisk förmåga;

(b)   utveckla respekt för de mänskliga rät­tighetema och gmndläggande frihetema samt för de principer som uppställts i Förenta na­tionemas stadga;

(c)   utveckla respekt för baraets föräldrar, för baraets egen kulturella identitet, eget språk och egna värden, för vistelselandets och för urspmngslandets nationella värden och för kulturer som skiljer sig från baraets egen;

(d)  förbereda baraet för ett ansvarsfuUt liv
i ett fritt samhälle i en anda av förståelse,
fred, tolerans, jämställdhet mellan könen och
vänskap mellan alla folk, etniska, nationella
och religiösa gmpper och personer som till­
hör urbefolkningar;

(e)   utveckla respekt för naturmiljön.

2.   Ingenting i denna artikel eller i artikel
28 får tolkas så att det medför inskränkning i
den enskildes och organisationers rätt att in­
rätta och driva utbildningsanstalter, dock all­
tid under fömtsättning att de i punkt 1 i
denna artikel uppställda principema iakttas
och att kraven uppfylls på att undervisningen
vid dessa anstalter skall stå i överensstäm­
melse med vad som från statens sida angivits
som minimistandard.

Artikd 30

I de stater där det finns etniska, religiösa

106

linguistic minorities or persons of indigenous origin exist, a child belonging to such a mino­rity or who is indigenous shall not be denied the right, in community with other members of his or her group, to enjoy his or her own culture, to profess and practise his or her own religion, or to use his or her own language.

Artide 31

1.   States Parties recognize the right of the
child to rest and leisure, to engage in play and
recreational activities appropriate to the age
of the child and to participate freely in cul­
tural life and the arts.

2.   States Parties shall respect and promote
the right of the child to fully participate in
cultural and artistic life and shall encourage
the provision of appropriate and equal op­
portunities for cultural, artistic, recreational
and leisure activity.

Artide 32

1.    State Parties recognize the right of the child to be protected from economic explo­itation and from performing any work that is likely to be hazardous or to interfere with the child's education, or to be harmful to the child's health or physical, mental, spiritual, moral or social development.

2.    States Parties shall take legislative, ad­ministrative, social and educational measu­res to ensure the implementation of the pre­sent artide. To this end, and having regard to the relevant provisions of other intemational instruments, States Parties shall in parti­cular:

(a)  Provide for a minimum age or mini­
mum ages for admission to employment;

(b)  Provide for appropriate regulation of
the hours and conditions of employment;
and

(c)  Provide for appropriate penalties or
other sanctions to ensure the effective enfor-
cement of the present artide.

Artide 33

States Parties shall take all appropriate measures, including legislative, administrati­ve, social and educational measures, to pro­tect children from the illicit use of narcotic

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

eller språkliga minoriteter eller personer som tillhör en urbefolkning skall ett barn som till­hör en sådan minoritet eller urbefolkning inte förvägras rätten att tillsammans med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv, att bekänna sig till och utöva sin egen religion eller att använda sitt eget språk.

Artikel 31

1.    Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet.

2.    Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnäriiga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konst­närlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.

Artikd 32

1.    Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande och mot att utföra arbete som kan vara skad­ligt eller hindra barnets utbildning eller även­tyra barnets hälsa eller fysiska, psykiska, and­liga, moraliska eller sociala utveckling.

2.    Konventionsstaterna skall vidta lag­stiftnings-, administrativa och sociala åtgär­der samt åtgärder i upplysningssyfte för att säkerställa genomförandet av denna artikel. För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i andra internatio­nella instmment skall konventionsstaterna särskilt

 

(a)   fastställa en minimiålder eller minimi­åldrar som minderåriga skall ha uppnått för tillträde till arbete;

(b)   föreskriva en lämplig reglering av ar­betstid och arbetsvillkor;

(c)   föreskriva lämpliga straff eller andra påföjder i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av denna artikel.

Artikel 33

Konventionsstaterna skall vidta alla lämp­liga åtgärder, innefattande lagstiftningsåtgär­der, administrativa och sociala åtgärder samt åtgärder i upplysningssyfte, för att skydda

107

dmgs and psychotropic substances as defined in the relevant intemational treaties, and to prevent the use of children in the illicit pro­duction and traffickingof such substances.

Artide 34

States Parties undertake to protect the child from all forms of sexual exploitation and sexual abuse. For these purposes, States Parties shall in particular take all appropriate national, bilateral and multilateral measures to prevent;

(a)   The inducement or coercion of a child
to engage in any unlawful sexual activity;

(b)   The exploitative use of children in
prostitution or other unlawful sexual practi­
ces;

(c)   The exploitative use of children in por-
nographic performances and materials.

Artide 35

States Parties shall take all appropriate na­tional, bilateral and multilateral measures to prevent the abduction of, the sale of or traffic in children for any purpose or in any form.

Artide 36

States Parties shall protect the child against all other forms of exploitation prejudicial to any aspects of the child's welfare.

Artide 37 States Parties shall ensure that:

(a)   No child shall be subjected to torture or other cruel, inhuman or degrading treat­ment or punishment. Neither capital punish-ment nor life imprisonment without possibi-lity of release shall be imposed for offences committed by persons below 18 years of age;

(b)   No child shall be deprived of his or her liberty unlawfully or arbitrarily. The arrest, detention or imprisonment of a child shall be in conformity with the law and shall be used only as a measure of last resort and for the shortest appropriate period of ti me;

(c)   Every child deprived of liberty shall be treated with human ity and respect for the inherent dignity of the human person, and in a manner which takes into account the needs of persons of his or her age. In particular.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

barn från olaglig användning av narkotika och psykotropa ämnen såsom dessa definie­ras i tillämpliga intemationella fördrag och för att förhindra att bam utnyttjas i den olag­liga framställningen av och handeln med så­dana ämnen.

Artikel 34

Konventionsstaterna åtar sig att skydda bar­net mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp. För detta ändamål skall konventionsstaterna särskilt vidta alla lämpliga nationella, bilaterala och multilate­rala åtgärder för att förhindra

(a)   att ett barn förmås eller tvingas att del­ta i en olaglig sexuell handling;

(b)   att barn uttnyttjas för prostitution eller annan olaglig sexuell verksamhet;

(c)   att barn utnyttjas i pornografiska före­ställningar och i pornografiskt material.

Artikel 35

Konventionsstaterna skall vidta alla lämp­liga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att förhindra bortförande och försäljning av eller handel med bam för varje ändamål och i varje form.

Artikel 36

Konventionsstaterna skall skydda bamet mot alla andra former av utnyttjande som kan skada barnet i något avseende.

Artikel 37

Konventionsstaterna skall säkerställa att

(a)    inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym, omänsklig eller förnedrande be­handling eller bestraffning. Varken döds­straff eller livstids fängelse utan möjlighet till frigivning får ådömas för brott som begåtts av personer under 18 års ålder;

(b)   inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av frihetsberövande av ett bara skall ske i enlig­het med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid;

(c)    varje frihetsberövat barn skall behand­las humant och med respekt för människans inneboende värdighet och på ett sätt som beaktar behoven hos personer i dess ålder. Särskilt skall varje frihetsberövat barn hållas

108

 

every child deprived of liberty shall be sepa­rated from adults unless it is considered in the child's best interest not to do so and shall have the right to maintain contact with his or her family through correspondence and vi­sits, save in exceptional circumstances;

(d) Every child deprived of his or her liber­ty shall have the right to prompt access to legal and other appropriate assistance, as well as the right to challenge the legality of the deprivation of his or her liberty before a court or other competent, independent and impartial authority, and to a prompt decision on any such action.

Artide 38

1.   States Parties undertake to respect and
to ensure respect for rules of intemational
humanitarian law applicable to them in ar­
med conflicts which are relevant to the child.

2.   States Parties shall take all feasible me­asures to ensure that persons who have not attained the age of 15 years do not take a direct part in hostilities.

3.   States Parties shall refrain from recm-iting any person who has not attained the age of 15 years into their armed forces. In recruit-ing among those persons who have attained the age of 15 years but who have not attained the age of 18 years, States Parties shall ende­avour to give priority to those who are oldest.

4.   In accordance with their obligations un­der intemational humanitarian law to protect the civilian population in armed conflicts, States Parties shall take all feasible measures to ensure protection and care of children who are affected by an armed conflict.

Artide 39

States Parties shall take all appropriate measures to promote physical and psycholo-gical recovery and social reintegration of a child victim of: any form of neglect, exploita­tion, or abuse; torture or any other form of cruel, inhuman or degrading treatment or pu­nishment; or armed conflicts. Such recovery and reintegration shall take place in an envi­ronment which fosters the health, self-respect and dignity of the child.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

åtskilt från vuxna, om det inte anses vara till barnets bästa att inte göra detta, och skall, utom i undantagsfall, ha rätt att hålla kontakt med sin familj genom brevväxling och besök;

(d) varje frihetsberövat barn skall ha rätt att snarast få tillgång till såväl juridiskt biträ­de och annan lämplig hjälp som rätt att få lagligheten i sitt frihetsberövande prövad av en domstol eller annan behörig, oberoende och opartisk myndighet samt rätt till ett snabbt beslut i saken.

Artikd 38

1.   Konventionsstatema åtar sig att respek­
tera och säkerställa respekt för regler i inter­
nationell humanitär rätt som är tillämpliga
på dem i väpnade konflikter och som är rele­
vanta för baraet.

2.    Konventionsstaterna skall vidta alla tänkbara åtgärder för att säkerställa att perso­ner som inte uppnått 15 års ålder inte deltar direkt i fientligheter.

3.    Konventionsstateraa skall avstå från att rekrytera en person som inte har uppnått 15 års ålder till sina väpnade styrkor. Då rekry­tering sker bland personer som fyllt 15 men inte 18 år, skall konventionsstaterna sträva efter att i första hand rekrytera dem som är äldst.

4.    Konventionsstaterna skall i enlighet med sina åtaganden enligt internationell hu­manitär rätt att skydda civilbefolkningen i väpnade konflikter vidta alla tänkbara åtgär­der för att säkerställa skydd och vård av bam som berörs av en väpnad konflikt.

Artikd 39

Konventionsstatema skall vidta alla lämp­liga åtgärder för att främja fysisk och psykisk rehabilitering samt social återanpassning av ett barn som utsatts för någon form av vanvård, utnyttjande eller övergrepp; tortyr eller någon annan form av grym, omänsklig eller fömedrande behandling eller bestraff­ning; eller väpnade konflikter. Sådan rehabi­litering och sådan återanpassning skall äga mm i en miljö som befrämjar baraets hälsa, självrespekt och värdighet.

109

 

Artide 40

1.    States Parties recognize the right of eve­ry child alleged as, accused of, or recognized as having infringed the penal law to be trea­ted in a manner consistent with the promo­tion of the child's sense of dignity and worth, which reinforces the child's respect for the human rights and fundamental freedoms of others and which takes into account the child's age and the desirability of promoting the child's reintegration and the child's as-suming a constmctive role in society.

2.    To this end, and having regard to the relevant provisions of intemational instm­ments, States Parties shall, in particular, en­sure that:

(ä) No child shall be alleged as, be accused of, or recognized as having infringed the pe­nal law by reason of acts or omissions which were not prohibited by national or intema­tional law at the time they were committed;

(b) Every child alleged as or accused of having infringed the penal law has at least the following guarantees:

(i) To be presumed innocent until proven guilty according to law;

(ii) To be informed promptly and directly of the charges against him or her, and, if appropriate, through his or her parents or legal guardians, and to have legal or other appropriate assistance in the preparation and presentation of his or her defence;

(iii) To have the matter determined with­out delay by a competent, independent and impartial authority or judicial body in a fair hearing according to law, in the presence of legal or other appropriate assistance and, un­less it is considered not to be in the best interest of the child, in particular, taking into account his or her age or situation, his or her parents or legal guardians;

(iv) Not to be compelled to give testimony or to confess guilt; to examine or have exami-ned adverse witnesses and to obtain the parti­cipation and examination of witnesses on his orher behalf under conditions of equality;

(v) If considered to have infringed the pe­nal law, to have this decision and any measu­res imposed in consequence thereof reviewed by a higher competent, independent and im­partial authority or judicial body according to law;

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

Artikel 40

1.    Konventionsstateraa erkänner rätten för varie bam som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott att behandlas på ett sätt som främjar bamets känsla för värdighet och värde, som stärker bamets respekt för andras mänskliga rättig­heter och gmndläggande friheter och som tar hänsyn till bamets ålder och önskvärdheten att främja att bamet återanpassas och tar på sig en konstmktiv roll i samhället.

2.    För detta ändamål och med beaktande av tillämpliga bestämmelser i intemationella instmment skall konventionsstateraa särskilt säkerställa att

 

(a)    inget bara skall misstänkas för eller åtalas för eller befinnas skyldigt att ha begått brott på gmnd av en handling eller underlå­tenhet som inte var förbjuden enligt nationell eller intemationeU rätt vid den tidpunkt då den begicks;

(b)   varje bam som misstänks eUer åtalas för att ha begått brott skall ha åtminstone följande garantier:

(i) att betraktas som oskyldigt innan bar­nets skuld blivit lagligen fastställd;

(ii) att snarast och direkt underrättas om anklagelsema mot sig och, om lämpligt, ge­nom sina föräldrar eller vårdnadshavare, och att få juridiskt biträde eller annan lämplig hjälp vid förberedelse och framläggande av sitt försvar;

(iii) att få saken avgjord utan dröjsmål av en behörig, oberoende och opartisk myndig­het eller rättskipande organ i en opartisk för­handling enligt lag och i närvaro av juridiskt eller annat lämpligt biträde och, såvida det inte anses strida mot barnetsbästa, särskilt med beaktande av barnets ålder eller situa­tion, bamets föräldrar eller vårdnadshavare;

(iv) att inte tvingas att avge vittnesmål el­ler erkänna sig skyldigt; att förhöra eller låta förhöra vittnen som åberopas mot bamet samt att på lika villkor för egen räkning få vittnen inkallade och förhörda;

(v) att, om bamet anses ha begått brott, få detta beslut och beslut om åtgärder till följd därav omprövade av en högre behörig, obe­roende och opartisk myndighet eller rättski­pande organ enligt lag;

IIO

 

(vi) To have the free assistance of an in­terpreter if the child cannot understand or speak the language used;

(vii) To have his or her privacy fully res-pected at all stages of the proceedings.

3.   States Parties shall seek to promote the
establishment of laws, procedures, authoriti­
es and institutions specificaUy applicable to
children alleged as, accused of, or recognized
as having infringed the penal law, and in
particular:

(a)   The establishment of a minimum age below which children shall be presumed not to have the capacity to infringe the penal law;

(b)   Whenever appropriate and desirable, measures for dealing with such children with­out resorting to judicial proceedings, provi-ding that human rights and legal safeguards are fully respected.

4.   A variety of dispositions, such as care,
guidance and supervision orders; counsel-
ling; probation; foster care; education and
vocational training programmes and other al-
ternatives to institutional care shall be av­
ailable to ensure that children are deaU with
in a manner appropriate to their well-being
and proportionate both to their circumstan­
ces and the offence.

Artide 41

Nothing in the present Convention shaU affect any provisions which are more condu­cive to the realization of the rights of the child and which may be contained in:

(a)   The law of a State Party; or

(b)   Intemational law in force for that Sta­
te.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

(vi) att utan kostnad få hjälp av tolk, om bamet inte kan förstå eller tala det språk som används;

(vii) att få sitt privatliv tiU fullo respek­terat under alla stadier i förfarandet.

3. Konventionsstatema skall söka främja införandet av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och institutio­ner som är speciellt anpassade för bam som misstänks eller åtalas för eller befinns skyldi­ga att ha begått brott och skall särskilt

(a) fastställa en lägsta straflbarhetsålder;

(b) vidta åtgärder, då så är lämpligt och önskvärt, för behandling av bam under den­na ålder utan att använda domstolsförfaran­de, under fömtsättning att mänskliga rättig­heter och rättsligt skydd till fullo respekteras.

4. Olika åtgärder som t. ex. vård, ledning och föreskrifter om tiUsyn, rådgivning, över­vakning, vård i fosterhem, program för all­män utbildning och yrkesutbildning och and­ra altemativ till anstaltsvård skaU finnas till­gängliga för att säkerställa att bam behandlas på ett sätt som är lämpligt för deras välfärd och är rimligt både med hänsyn till deras personliga förhållanden och till brottet.

Artikel 41

Ingenting i denna konvention skall inverka på bestämmelser som går längre vad gäller att förverkliga bamets rättigheter och som kan finnas i

(a)   en konventionsstats lagstiftning; eller

(b)   för den staten gällande intemationeU rätt.

 

Part II

Artide 42

States Parties undertake to make the prin­ciples and provisions of the Convention wi-dely known, by appropriate and active means to adults and children alike.

Artide 43

1. For the purpose of examining the pro­gress made by States Parties in achieving the realization of the obligations undertaken in the present Convention, there shall be estab­lished a Committee on the Rights of the Child which shall carry out the functions he-reinafter provided.

Del II

Artikel 42

Konventionsstatema åtar sig att genom lämpliga och aktiva åtgärder göra konventio­nens bestämmelser och principer allmänt kända bland såväl vuxna som bam.

Artikel 43

1. För att granska de framsteg som gjorts av konventionsstateraa i fråga om förverkli­gandet av skyldigheter enligt denna konven­tion skaU en kommitté för bamets rättigheter upprättas, vilken skaU utföra de uppgifter som föreskrivs i det följande.

Ill

 

2.    The Committee shall consist of ten ex­perts of high moral standing and recognized competence in the field covered by this Convention. The members of the Committee shall be elected by States Parties from among their nationals and shall serve in their perso­nal capacity, consideration being given to equitable geographical distribution, as well as to the principal legal systems.

3.    The members of the Committee shall be elected by secret ballot from a list of persons nominated by States Parties. Each State Par­ty may nominate one person from among its own nationals.

4.    The initial election to the Committee shall be held no låter than six months after the date of the entry into force of the present Convention and thereafter every second year. At least four months before the date of each election, the Secretary-General of the United Nations shall address a letter to States Parties inviting them to submit their nomi-nations within two months. The Secretary-General shall subsequently prepare a list in alphabetical order of all persons thus nomi­nated, indicating States Parties which have nominated them, and shall submit it to the States Parties to the present Convention.

5.    The elections shall be held at meetings of States Parties convened by the Secretary-General at United Nations Headquarters. At those meetings, for which two thirds of States Parties shall constitute a quomm, the persons elected to the Committee shall be those who obtain the largest number of votes and an absolute majority of the votes of the repre­sentatives of States Parties present and vo-ting.

6.    The members of the Committee shall be elected for a term of four years. They shall be eligible for re-election if renominated. The tenn of five of the members elected at the first election shall expire at the end of two years; immediately after the first election, the names of these five members shall be chosen by lot by the Chairman of the meeting.

7.    If a member of the Committee dies or resigns or declares that for any other cause he or she can no longer perform the duties of the Committee, the State Party which nominated the member shall appoint another expert from among its nationals to serve for the

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

2.    Kommittén skall vara sammansatt av tio experter med högt moraliskt anseende och erkänd sakkunskap på det område som den­na konvention omfattar. Kommitténs med­lemmar skall väljas av konventionsstaterna bland deras medborgare och skall tjänstgöra i sin personliga egenskap, varvid avseende skall fastas vid en rättvis geografisk fördel­ning och de viktigaste rättssystemen.

3.    Kommitténs medlemmar skall väljas genom hemlig omröstning från en förteck­ning över personer som föreslagits av konventionsstateraa. Varie konventionsstat kan föreslå en kandidat bland sina egna med­borgare.

4.    Det första valet tiU kommittén skaU hål­las senast sex månader efter dagen för denna konventions ikraftträdande och därefter vart annat år. Senast fyra månader före dagen för varie val skall Förenta nationemas general­sekreterare skriftligen uppmana konven­tionsstateraa att inom två månader inkomma med sina förslag. Generalsekreteraren skall sedan upprätta och till konventionsstatema överlämna en förteckning i alfabetisk ord­ning över samtliga föreslagna personer och ange vilka konventionsstater som föreslagit dem.

5.    Val skaU hållas vid möten med konven­tionsstatema, som sammankallats av Förenta nationeraas generalsekreterare, i Förenta na­tionemas högkvarter. Vid dessa möten, som är beslutsmässiga när två tredjedelar av konventionsstatema är närvarande, skall de kandidater inväljas i kommittén som uppnår det högsta antalet röster och absolut majori­tet av de närvarande och röstande konven­tionsstatemas röster.

6.    Kommitténs medlemmar skall väljas för en tid av fyra år. De kan återväljas, om de föreslagits till återval. För fem av de medlem­mar som utsetts vid det första valet skall mandattiden utlöpa efter två år. Omedelbart efter det första valet skall namnen på dessa fem medlemmar utses genom lottdragning av ordföranden vid mötet.

7.    Om en kommittémedlem avlider eller avsäger sig sitt uppdrag eller förklarar att han eller hon av någon annan anledning inte läng­re kan fullgöra sitt uppdrag inom kommittén, skall den konventionsstat som föreslog med­lemmen, med förbehåll för kommitténs god-

112

remainder of the term, subject to the app-roval of the Committee.

8.    The Committee shall establish its own mles of procedure.

9.    The Committee shall elect its officers for a period of two years.

10.   The meetings of the Committee shall
normally be held at United Nations Head­
quarters or at any other convenient place as
determined by the Committee. The Commit­
tee shall normally meet annually. The dura-
tion of the meetings of the Committee shall
be determined, and reviewed, if necessary, by
a meeting of the States Parties to the present
Convention, subject to the approval of the
General Assembly.

11.   The Secretary-General of the United
Nations shall provide the necessary staff and
facilities for the effective performance of the
functions of the Committee under the pre­
sent Convention.

12.   With the approval of the General As­
sembly, the members of the Committee es­
tablished under the present Convention shall
receive emoluments from the United Nations
resources on such terms and conditions as the
Assembly may decide.

Artide 44

1.   States Parties undertake to submit to
the Committee, through the Secretary-Gene­
ral of the United Nations, reports on the
measures they have adopted which give effect
to the rights recognized herein and on the
progress made on the enjoyment of those
rights:

(a)   Within two years of the entry into force of the Convention for the State Party concemed,

(b)   Thereafter every five years.

 

2.    Reports made under this artide shall indicate factors and difficulties, if any, affec­ting the degree of fulfilment of the obliga­tions under the present Convention. Reports shall also contain sufficient information to provide the Committee with a comprehensi-ve understanding of the implementation of the Convention in the country conceraed.

3.   A State Party which has submitted a comprehensive initial report to the Commit­tee need not, in its subsequent reports sub­mitted in accordance with paragraph 1 (b) of 8   Riksdagen 1989/90. I saml Nr 107.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

kännande, utse en annan expert bland sina medborgare, som skall inneha uppdraget un­der återstoden av mandattiden.

8.    Kommittén skall själv fastställa sin ar­betsordning.

9.    Kommittén skall välja sitt presidium för en tvåårsperiod.

10.   Kommitténs möten skall vanligtvis
hållas i Förenta nationemas högkvarter eller
på en annan lämplig plats, som kommittén
bestämmer. Kommittén skall i regel sam­
manträda varie år. Kommittémötenas längd
skall bestämmas och, om det är nödvändigt,
omprövas vid möte med konventionsstater­
na, med förbehåll för generalförsamlingens
godkännande.

11.   Förenta nationemas generalsekretera­
re skall tillhandahålla erforderlig personal
och övriga resurser för att möjliggöra för
kommittén att effektivt utföra sitt uppdrag
enligt denna konvention.

12.   Medlemmama av den enligt denna
konvention upprättade kommittén skall med
godkännande av generalförsamlingen erhålla
ersättning från Förenta nationema på sådana
villkor som generalförsamlingen beslutar.

Artikel 44

1.   Konventionsstatema åtar sig att genom
Förenta nationemas generalsekreterare avge
rapporter till kommittén om de åtgärder som
de vidtagit för att genomföra de rättigheter
som erkänns i denna konvention och om de
framsteg som gjorts i fråga om åtnjutandet av
dessa rättigheter:

(a)    inom två år efter konventionens ikraft­trädande för den berörda staten,

(b)   därefter vart femte år.

 

2.    Rapporter enligt denna artikel skall ange eventuella förhållanden och svårigheter som påverkar i vilken utsträckning åtagande­na enligt denna konvention har uppfyllts. Rapportema skall även innehålla tillräcklig information för att ge kommittén en god upp­fattning om genomförandet av konventio­nens bestämmelser i det berörda landet.

3.    En konventionsstat som har tillstäUt kommittén en utförlig första rapport behöver inte i sina följande rapporter, som avges en­ligt punkt 1 (b) i denna konvention, upprepa

113

the present artide repeat basic information previously provided.

4.  The Committee may request from Sta­tes Parties further information relevant to the implementation of the Convention.

5.  The Committee shall submit to the Ge­neral Assembly of the United Nations through the Economic and Social Council, every two years, reports on its activities.

6.  States Parties shall make their reports widely available to the public in their own countries.

Artide 45

In order to foster the effective implementa­tion of the Convention and to encourage in­temational co-operation in the field covered by the Convention:

(a)  The specialized agencies, the United
Nations Children's Fund, and other United
Nations organs shall be entitled to be repre-
sented at the consideration of the implemen­
tation of such provisions of the present
Convention as fall within the scope of their
mandate. The Committee may invite the spe­
cialized agencies, the United Nations Child­
ren's Fund and other competent bodies as it
may consider appropriate to provide expert
advice on the implementation of the Conven­
tion in areas falling within the scope of their
respective mandates. The Committee may
invite the specialized agencies, the United
Nations Children's Fund, and other United
Nations organs to submit reports on the im­
plementation of the Convention in areas fal­
ling within the scope of their activities;

(b)  The Committee shaU transmit, as it
may consider appropriate, to the specialized
agencies, the United Nations Children's
Fund and other competent bodies, any re­
ports from States Parties that contain a re­
quest, or indicate a need, for technical advice
or assistance along with the Committee's ob­
servations and suggestions, if any, on these
requests or indications;

(c)  The Committee may recommend to
the General Assembly to request the Secreta­
ry-General to undertake on its behalf studies
on specific issues relating to the rights of the
child.

(d)  The Committee may make suggestions
and general recommendations based on in-

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

tidigare lämnad gmndläggande information.

4.    Kommittén kan begära ytterligare in­formation från konventionsstatema om ge­nomförandet av konventionens bestämmel­ser.

5.    Kommittén skall vartannat år genom ekonomiska och sociala rådet tillställa gene­ralförsamlingen rapporter om sin verksam­het.

6.   Konventionsstatema skall göra sina rap­
porter allmänt tillgängliga för aUmänheten i
sina respektive länder.

Artikel 45

För att främja ett effektivt genomförande av konventionens bestämmelser och intema­tionellt samarbete på det område som kon­ventionen avser gäller följande:

(a) Fackorganen, FN:s barafond och and­ra FN-organ skall ha rätt att vara represente­rade vid granskningen av genomförandet av sådana bestämmelser i denna konvention som faller inom ramen för deras mandat. Kommittén kan inbjuda kompetenta organ och organisationer, som den finner lämpligt, att komma med expertråd angående genom­förandet av konventionen på områden som faller inom ramen för deras respektive verk­samhetsområden. Kommittén kan inbjuda fackorganen, FN:s barafond och andra FN-organ att inlämna rapporter om konven­tionens tillämpning inom områden som faller inom ramen för deras verksamhet;

(b)   Kommittén skaU,. såsom den finner lämpligt, till fackorganen, FN:s bamfond och andra kompetenta organ och organisationer överlämna rapporter från konventionsstater­na som innehåller en begäran om eller anger behov av teknisk rådgivning eUer tekniskt bistånd jämte kommitténs synpunkter och eventuella förslag beträffande sådan begäran eller sådant behov;

(c)   Kommittén kan rekommendera gene­ralförsamlingen att framställa en begäran till generalsekreteraren om att för kommitténs räkning företa studier angående särskilda frå­gor som rör barnets rättigheter;

(d)   Kommittén kan avge förslag och all­
männa rekommendationer pä gmndval av

114

 

formation received pursuant to artides 44 and 45 of the present Convention. Such sug­gestions and general recommendations shall be transmitted to any State Party concerned and reported to the General Assembly, toge-ther with comments, if any, from States Parties.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

den information som erhållits enligt artiklar­na 44 och 45 i denna konvention. Sådana förslag och allmänna rekommendationer skall tillställas varie konventionsstat som be­rörs samt rapporteras till generalförsamling­en tiUsammans med eventuella kommentarer från konventionsstatema.

 

Part III

Artide 46

The present Convention shall be open for signature by all States.

Artide 47

The present Convention is subject to ratifi-cation.

Instmments of ratification shall be deposi-ted with the Secretary-General of the United Nations.

Artide 48

The present Convention shall remain open for accession by any State. The instmments of accession shall be deposited with the Sec­retary-General of the United Nations.

Artide 49

1.   The present Convention shaU enter into
force on the thirtieth day following the date
of deposit with the Secretary-General of the
United Nations of the twentieth instmment
of ratification or accession.

2.   For each State ratifying or acceding to
the Convention after the deposit of the twen­
tieth instmment of ratification or accession,
the Convention shall enter into force on the
thirtieth day after the deposit by such State of
its instrument of ratification or accession.

Artide 50

1. Any State Party may propose an amendment and filé it with the Secretary-General of the United Nations. The Secreta­ry-General shall thereupon communicate the proposed amendment to States Parties, with a request that they indicate whether they fa-vour a conference of States Parties for the purpose of considering and voting upon the proposals. In the event that, within four months from the date of such communica-tion, at least one third of the States Parties

Del III

Artikel 46

Denna konvention skall vara öppen för undertecknande av aUa stater.

Artikel 47 Denna konvention skall ratificeras.

Ratifikationsinstmmenten skall deponeras hos Förenta nationemas generalsekreterare.

Artikd 48

Denna konvention skall förbli öppen för anslutning av vilken stat som helst. Anslut-ningsinstmmenten skall deponeras hos För­enta nationeraas generalsekreterare.

Artikd 49

1.    Denna konvention träder i kraft den trettionde dagen efter dagen för deponering­en av det tjugonde ratifikations- eller anslut-ningsinstmmentet hos Förenta nationernas generalsekreterare.

2.    I förhållande till varie stat som ratifi­cerar eller ansluter sig till konventionen efter deponeringen av det tjugonde ratifikations-eller anslutningsinstmmentet träder konven­tionen i kraft den trettionde dagen efter det att en sådan stat deponerat sitt ratifikations-eller anslutningsinstmment.

Artikd 50

1. En konventionsstat kan föreslå en änd­ring av konventionen och överlämna försla­get till Förenta nationemas generalsekretera­re. Generalsekreteraren skall sedan översän­da ändringsförslaget till konventionsstatema med en begäran om att dessa anger om de tillstyrker att en konferens med konven­tionsstateraa sammankallas för att behandla och rösta om förslagen. Om minst en tredje­del av stateraa inom fyra månader efter för­slagets översändande  tillstyrker en  sådan

115

 

favour such a conference, the Secretary-Ge­neral shall convene the conference under the auspices of the United Nations. Any amend­ment adopted by a majority of States Parties present and voting at the conference shall be submitted to the General Assembly for ap­proval.

2.    An amendment adopted in accordance with paragraph 1 of this artide shall enter into force when it has been approved by the General Assembly and accepted by a two-thirds majority of States Parties.

3.    When an amendment enters into force, it shall be binding on those States Parties which have accepted it, other States Parties still being bound by the provisions of the present Convention and any eariier amend-ments which they have accepted.

Artide 51

1.    The Secretary-General of the United Nations shaU receive and circulate to all Sta­tes the text of reservations made by States at the time of ratification or accession.

2.    A reservation incompatible with the object and purpose of the present Conven­tion shall not be permitted.

3.    Reservations may be withdrawn at any time by notification to that effect addressed to the Secretary-General of the United Na­tions, who shall then inform all States. Such notification shall take effect on the date on which it is received by the Secretary-General.

Artide 52

A State Party may denounce the present Convention by written notification to the Secretary-General of the United Nations. Denunciation becomes effective one year af­ter the date of receipt of the notification by the Secretary-General.

Artide 53

The Secretary-General of the United Na­tions is designated as the depositary of the present Convention.

Artide 54

The original of the present Convention, of which the Arabic, Chinese, English, French, Russian and Spanish texts are equally au-thentic, shall be deposited with the Secretary-General of the United Nations.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 1

konferens, skall generalsekreteraren sam­mankalla konferensen i Förenta nationemas regi. Ändringsförslag som antagits av en ma­joritet av de vid konferensen närvarande och röstande konventionsstateraa skall under­ställas generalförsamlingen för godkännande.

2.    En ändring som antagits enligt punkt 1 i denna artikel träder i kraft när den har god­känts av Förenta nationeraas generalförsam­ling och antagits av konventionsstateraa med två tredjedels majoritet.

3.    När en ändring träder i kraft skaU den vara bindande för de konventionsstater som har antagit den, medan övriga konventions­stater fortfarande är bundna av bestämmel­sema i denna konvention och eventuella tidi­gare ändringar, som de antagit.

Artikd 51

1.   Förenta nationemas generalsekreterare
skall motta och till alla stater sända texten tiU
reservationer som stateraa gjort vid ratifika­
tionen eller anslutningen.

2.   En reservation som strider mot denna
konventions ändamål och syfte skall inte till-

' låtas.

3.   Reservationer kan återtas vid vilken
tidpunkt som helst genom notifikation till
Förenta nationemas generalsekreterare, som
därefter skall underrätta alla stater. Notifika-
tionen skall gälla från den dag då den mottogs
av generalsekreteraren.

Artikd 52

En konventionsstat kan säga upp denna konvention genom skriftlig notifikation till Förenta nationemas generalsekreterare. Uppsägningen träder i kraft ett år efter den dag då notifikationen mottogs av generalsek­reteraren.

Artikd 53

Förenta nationeraas generalsekreterare ut­ses till depositarie för denna konvention.

Artikel 54

Originalet till denna konvention, vars ara­biska, engelska, franska, kinesiska, ryska och spanska texter har lika giltighet, skall depone­ras hos Förenta nationeraas generalsekretera­re.

116

 

Sammanställning av remissyttranden över FN:s   Prop. 1989/90:107

konvention om barnets rättigheter           ®''

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över FN:s konvention om barnets rättigheter avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ), kriminalvårdsstyrel­sen, Svea hovrätt, kammarrätten i Göteborg, brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren (ÖB), socialstyrelsen, barnmiljörådet, statens nämnd för internationella adoptionsfrågor (NIA), statens handikappråd, skolöverstyrelsen (SÖ), statens kulturråd, statens biograföyrå, kabelnämn­den, statens invandrarverk (SIV), arbetsmarknadsstyrelsen, arbetar-skyddsstyrdsen, ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), jäm­ställdhetsombudsmannen (JämO), statens ungdomsråd, allmänhetens pressombudsman, ILO- kommittén. Svenska kommunförbundet. Lands­tingsförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Sveriges akademikers centralorganisation (SACO) genom Sveriges Psykologförbund, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges Advokatsamfund, Svenska Barnlä­karföreningen, Svenska flyktingrådet (SvFR), Riksförbundet Barnens Rätt I Samhället (BRIS), Svenska OMEP-kommittén, Rädda Barnen, Svenska röda korset, samt Svenska ekumeniska nämnden. De fria kristna samfun­dens råd och Sveriges frikyrkoråd i ett gemensamt yttrande (Svenska ekumeniska nämnden m.fl.), Sveriges Kristna Ungdomsråd, Svenska UNICEF-kommittén, Svenska Samernas Riksförbund (SSR), Förbundet Adoptionscentmm (AC) och Familjeföreningen för Internationell Adop­tion (FFIA).

Ärkebiskopen har meddelat att han inte avger ett eget yttrande utöver det som sänds från Svenska ekumeniska nämnden och som han har under­tecknat.

RÅ har överlämnat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt.

Ratificering av konventionen

Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har ingen erinran mot att Sverige ratificerar konventionen. Många uttrycker sin tillfredsställelse över att konventionen har kommit till stånd. Flera finner det angeläget att Sverige snarast ratificerar den. En del remissinstanser anser dock att ändringar i svensk lagstiftning är påkallade. Några instanser anser att Sverige vid ratificeringen bör reservera sig i vissa avseenden.

Svea hovrätt påpekar att ett tillträde till konventionen inte enbart inne­bär att lagstiftningen skall överensstämma med konventionen utan också garantier för att den tillämpas i enlighet med åtagandena i konventionen. Även BRIS och Svenska OMEP-kommittén framför liknande synpunkter.

117

 

Artikel 1                                                                                       Prop. 1989/90:107

Artikel  1  innehåller en definition av vad som avses med bam enligt     "383 2. konventionen. Med barn avses varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den lag som gäller för baraet.

Statens biograföyrå anser att åldersgränsen överensstämmer med vad biograföyrån länge hävdat borde vara den riktiga åldersgränsen för att särskilja barn/ungdomar från vuxna.

Om man hårddrar resonemanget en aning kan man säga att den svenska lagstiftningen om åldersgränser på bio skapar ett glapp i detta skydd för barn mellan 15 och 18 år i och med att varje femtonåring har rätt att ta del av sådant som måste anses tillåtet enbart för vuxna. Det gäller i vart fall en del av de filmer som nu godkänns som "barnförbjudna".

Biograföyrån menar att den "bokstavliga överensstämmelsen" skulle "bli ännu bättre om det infördes en kompletterande åldersgräns på 18 år för tillträde till vissa filmer".

DO anser att konventionens allmänna definition av barn måste få effekt på svensk utlänningslagstiftning och praxis, eftersom man för närvarande i dessa sammanhang som barn betraktar den som är under 16 år. DO pekar på att "det svenska kärnfamiljbegreppet innefattat man, hustm och ogifta barn under 16 år. Här måste en anpassning ske". DO återkommer under artikel 37 till den gräns på 16 år som finns i reglerna om förvarstagande. Även SIV och SvFR har ifrågasatt den nu gällande åldersgränsen för förvarstagande.

Svenska röda korset anser att det är viktigt att även den undre ålders­gränsen för konventionens tillämpning är definierad.

Det måste klargöras för svensk del ifrån vilken tidpunkt barnet har rätt till de rättigheter konventionen stadgar om. Det är någorlunda klart att para­graf 9 i preambeln ej skall inverka på tolkningen av artikel 1 (se s. 11 i FN-dokumentetE/CN.4/1989/48 + annexet).

Artikel 2

Artikel 2 innehåller bestämmelser om att barn skall skyddas mot diskrimi­nering.

DO vill utifrån sin erfarenhet kraftigt betona vikten av att öka all förskole-och skolpersonals medvetenhet, beredskap och förmåga att hantera frågor om rasism, diskriminering m. m.

Det handlar inte minst om att öka förmågan att ge adekvat stöd åt de barn, som trots samhällets ansträngningar, utsätts för trakasserier på grund av sitt etniska ursprung.

AC framför också liknande synpunkter. AC ifrågasätter vidare om inte

flyktingbarn och fosterbarn i vissa situationer är diskriminerade. AC före-  118

 

slår också att man utreder huruvida fosterföräldrar bör kunna adoptera     Prop. 1989/90:107
fosterbarn med särskild anknytning till fosterföräldrarna.     Bilaga 2

Artikel 3

Artikel 3 innehåller bestämmelser om att barnets bästa skall komma i första mmmet.

RÅ

När ett barn i någon egenskap förekommer i den svenska brottmålsproces­sen är barnets bästa en av de viktigaste omständigheter som skall beaktas. I 7 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare stadgas t. ex. att den som är under 18 år ej må häktas med mindre synnerliga skäl äro därtill. Bestämmelsen är tillämplig även beträffande anhållande och får betydelse även för reglerna om gripande. I 30 kap. 5 § brottsbalken stadgas att rätten inte får döma till fängelse för brott som någon begått innan han fyllt 18'år om det inte föreligger synnerliga skäl. Vidare kan nämnas de regler som gäller till skydd för barn som målsägande (se exempelvis lagen 1988:609 om målsägandebiträde) och som vittne (15—19 §§ fömndersökningskungördsen).

Om synnerliga skäl föreligger kan dock andra omständigheter än hänsy­nen till barnets bästa komma i främsta mmmet. Det är således möjligt att frihetsberöva en person som är under 18 år om t. ex. det brottsutredande intresset kräver det. Om en samlad bedömning av ett brotts straffvärde medför att ett fängelsestraff framstår som den enda möjliga påföljden är det också möjligt att döma en person under 18 år till fängelse.

Enligt den engelska konventionstexten på denna punkt skall barnets bästa "be a primary consideration". Om detta uttryck översätts med exempelvis att barnets bästa alltid skall vara en av de viktigaste omstän­digheterna att beakta, kan den svenska lagstiftningen inte anses stå i strid med konventionen.

1 ett hit under hand överlämnat förslag till översättning av konventionen översätts det aktuella textavsnittet med att ett bams bästa "vid alla åtgär­der" på nu aktuella områden skall "komma i främsta mmmet". Om konventionens innehåll skall tolkas i denna kategoriska form kan den svenska lagstiftningen inte sägas vara förenlig med konventionen.

BRA

Till att böria med föreskrivs i Artikel 3 att myndigheter och andra i
ärenden som rör barn i första hand skall styras av hänsynen till barnets
bästa. Detta är för svensk del en direkt uttalad princip när det gäller
sociala myndigheters agerande. Vad gäller samhäUets reaktioner mot unga
lagöverträdare anses det vara i de ungas eget intresse att samhället mar­
kerar att brottslighet inte tolereras. Även om principen om barnets bästa
inte är allenarådande i dessa sammanhang så gäller att unga lagöverträda­
re, framför allt de som är under 18 år, särbehandlas både i straffrättsligt
och straffprocessuellt hänseende. Det är en sedan länge godtagen princip
att unga lagöverträdare så långt möjligt inte skall ställas inför domstol och
bli föremål för åtgärder inom kriminalvården. Det är i stället i första hand
de sociala myndigheterna som skall vidta åtgärder beträffande ungdomar          119

 

som begår brott (lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga). Straffskall, i första hand, enligt 29 kap. 1 § brottsbalken bestämmas efter brottets straffvärde. Enligt 29 kap. 7 § brottsbalken skall dock om någon begått brott innan han fyllt 21 år hans ungdom beaktas vid straff­mätningen. I paragrafens andra stycke föreskrivs att ingen får dömas till livstids fängelse för brott som han begått före 21 års ålder. Enligt 30 kap. 5 § brottsbalken får rätten döma till fängelse för brott som någon begått innan han fyUt 18 år endast om synnerliga skäl föreligger. Trots dessa särregleringar kan ifrågasättas om kravet på bamets bästa i 3 artikeln är tillgodosedd så länge det kvarstår en möjlighet att döma bam till fängelse.

Barnmiljörådet påpekar att bamaspektema ofta glöms bort t. ex. i kommu­nala beslut om utbyggnad av befintliga eller nya bostadsområden, nya trafiklösningar och andra planfrågor.

Rådet viU därför allmänt betona innebörden av artikel 3 i konventionen där det anges att vid alla åtgärder som rör bam skall baraets bästa komma i främsta mmmet vare sig det rör offentliga eller privata välfärdsinstitu­tioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ.

Där anges också att det skall säkerställas att av behöriga myndigheter fastställda normer uppfylls vad gäUer säkerhet, hälsa, personalens antal och lämplighet samt behörig tillsyn. Detta är enligt rådets uppfattning en angelägen målsättning.

Enligt BRIS kommer bamets bästa redan till uttryck i den svenska lagstift­ningen.

Vad man kan hoppas genom bamkonventionen är en möjlighet till för­stärkning så att även den praktiska tillämpningen faktiskt sätter bamens intresse före de vuxnas. BRIS möter alltför ofta motsatsen i sina kontakter med barn och ungdom; vuxnas intresse vinner över bamens. Det visar inte minst många beslut i vårdnads- och umgängesfrågor. Mycket sällan tar myndigheter här hänsyn till bams tankar och känslor när det gäller sådana beslut som har stor betydelse för deras framtid.

Motsvarande synpunkter framförs även av Rädda Barnen.

BRIS anser att det finns behov av en familjedomstol, där man skulle "kunna samla alla sådana mål som rör bara och som hittills varit upp­splittrade på olika domstolar".

Svenska OMEP-kommittén påpekar att texten i artikel 3 punkt 3 "vad gäller barnomsorg mera ser till föräldraraas baratillsynsbehov än baras rätt till en bra omsorg".

Sveriges Kristna Ungdomsråd anser att artikel 3 är en oerhört viktig artikel och att den måste gälla i alla lägen, även då baraets intresse står i konflikt med föräldraraas, skolans eller myndigheteraas.

Prop. 1989/90:107 Bilaga 2

 

1 vårt land går alla barn i skolan. Detta är en rättighet som också uttrycks i konventionen. Läroplanen för den svenska gmndskolan uttrycker en posi­tiv syn på människan, en människosyn som till stor del sammanfaller med den gmndsyn som konventionen har på bamet. Denna människosyn mås­te få konsekvenser för hur barnet behandlas i skolan. Elever ska alltid bli

120

 

bemötta som aktiva, skapande och ansvarsfulla personer. Detta är inte    Prop. 1989/90:107 bara en skyldighet för skolan. Bam har rätt att få utvecklas till ansvarsfulla     Bilaga 2 och självständiga människor. För att se om elevemas rättigheter tas tiUva-ra på rätt sätt, tror vi att bamets situation i dagens svenska skola behöver undersökas och utvärderas utifrån konventionen.

I alltför många av dagens svenska skolor är den inre fysiska miljön så dålig att elevemas hälsa hotas. Eftersom alla bara har skolplikt måste de gå till skolan, även om de blir sjuka av att vistas där. Skolpersonalen har utsedda skyddsombud som bevakar deras intressen, men denna möjlighet saknar eleveraa. Detta överensstämmer inte med konventionens artikel 3:3 eller med artikel 24 om baraets rätt till hälsa. De kommunala skolsty-relsema måste snabbt åtgärda skollokalema och regler måste utarbetas som utgår från elevemas fysiska och psykiska behov.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl framför motsvarande synpunkter i fråga om skolans inre arbetsmiljö och anser att detta förhållande stämmer mycket dåligt med konventionens artikel 3 punkt 3. Nämnden har också synpunkter i fråga om barnomsorgen.

I kommunal baraomsorg har under de senaste åren en stor del av persona­len vid daghem och förskolor lämnat sitt arbete. Anledningen har enligt forskningsrapporter från Stockholms baraomsorg varit låg lön, stora barn-gmpper, hög personalomsättning och bristande motivation. Ett av skälen var att "baraomsorgen drabbas av negativa politiska beslut". Inriktningen på kvalitet och resurser i verksamheten synes vara de insatser som borde kunna få personal att stanna kvar och att därigenom ge baraen den stimulans och omvårdnad artikel 3:3 talar om. Vi bedömer att en utvärde­ring av bamomsorgsverksamheten bör ske utifrån baraens behov och inte i första hand utifrån föräldraraas bampassningsbehov.

Artikel 4

Artikel 4 behandlar genomförandet av baraets rättigheter.

Statens ungdomsråd anger att konventionens skrivning på många punk­ter lämnar "utrymme för viss nationell 'handlingsfrihet' och möjligheter att med vissa argument (t.ex. ekonomiska, moraliska, statssäkerhetsmässi-ga) i praktisk tillämpning helt eller delvis avvika från intentionerna bakom artiklama". Detta föranleder ungdomsrådet att framhålla innehållet i arti­kel 4 och att den "också måste inskärpas som en gmndsten i det statliga, regionala och lokala arbetet med bam och ungdomsfrågor".

Ungdomsrådet ser således konventionen som uppfordrande på myndighe­ter och politiska insatser och att brister i aktivitet och ett i detta sam­manhang negativt behandlande av frågor som t. ex. rörande §§ 2,1 (diskri­minering), 3,3 och 18,3 (tillgänglighet till, och kvalitet på, bam och ung­domsinstitutioner), 15 och 30 (förenings- och församlingsfrihet, d:o för minoritetsgmpper), 27,1 (jämlik levnadsstandard), 28,1 (c) (tillgänglighet till högre utbildning) och 31 (stöd inom fritidsområdet) skulle innebära allvarliga avsteg från konventionens intentioner.

Svenska röda korset utgår från "att den svenska regeringen här kommer att
tillämpa en generös tolkning av lämpliga lagstiftnings-, administrativa och
andra åtgärder".                                                                             121

 

Artikel 6                                                                       Prop. 1989/90:107

Artikel 6 innehåller bestämmelser om baraets rätt till liv och överievnad.       Bilaga I Svenska röda korset behandlar artikel 6 punkt 2.

Lagaraa som reglerar invandringen till Sverige ger i dag, efter regeringens ändringar av praxis, enligt Svenska röda korset inte ett fullgott skydd för alla som är i behov av skydd. Det är Svenska röda korsets mening att, efter ratificering, svenska myndigheter helt måste avstå från att avvisa bam till områden där en konfliktsituation pågår.

Artikel 7

I artikel 7 behandlas barnets rätt till ett namn och nationalitet.

Svea hovrätt

Enligt konventionstexten skall bamet från födelsen bl. a. ha rätt att få en nationalitet. Enligt punkten 2 skall konventionsstaten säkerställa genom­förandet av bl.a. denna rättighet, särskilt i de fall då bamet annars skulle vara statslöst.

Bara födda i Sverige av statslösa föräldrar bör i enlighet med detta konventionens krav erhålla svenskt medborgarskap vid födelsen. - Lagen (1950:382) om svenskt medborgarskap bör kompletteras med en bestäm­melse härom.

Även 5/K behandlar frågan om ett bams rätt att förvärva medborgarskap.

Ett bam som föds i Sverige blir statslöst om det inte förvärvar någon av föräldramas medborgarskap. Detta gäller till exempel bam till chilenska medborgare men även i en del faU där fadem är svensk medborgare och inte är gift med baraets utländska moder. Enligt gällande praxis kan ett sådant bara inte självständigt naturaliseras om inte någon av föräldraraa (vårdnadshavama) är svensk medborgare. Beträffande barn till svensk far och utländsk mor finns möjlighet till förvärv av svenskt medborgarskap genom anmälan enligt § 2a lagen om svenskt medborgarskap under fömt­sättning att fadem har del i vårdnaden om bamet enligt beslut av svensk domstol.

För att etablera överensstämmelse mellan konventionen och medbor­garskapslagen bör den senare ändras, antingen så att bam som föds i Sverige förvärvar svenskt medborgarskap om det vid födseln inte förvär­var medborgarskap i utländsk stat, eller så att bam som föds statslöst i Sverige och inte heller senare kan antas få annat medborgarskap har rätt att förvärva svenskt medborgarskap efter anmälan av bamets rättsliga vårdnadshavare. Alteraativet att åstadkomma den nödvändiga anpass­ningen till konventionen genom en ändring av nyssnämnda praxis förefal­ler inte realiserbart, eftersom det förfarandet inte ger den ovillkoriiga rätt till medborgarskap, som konventionen synes fömtsätta ("the right to acquire").

DO framhåller att ett särskiU och enligt hans mening "i stort sett försum­
mat problem är hur det ska avgöras vem som skall registreras som statslös
och inte".                                                                                      122

 

Det är att märka att Sverige här är bundet dels av 1954 års FN-konvention Prop. 1989/90:107 om statslösas rättsliga ställning och dels av 1961 års FN-konvention om Bilaga 2 begränsning av statslöshet. I den första ges i art 1 en definition utsägande att med "statslös person" avses en person, som inte betraktas som medbor­gare av någon stat enligt dess lag. Eftersom de båda konventionema ålägger de fördragsslutande stateraa åtskilliga förpliktelser gentemot stats­lösa personer är det viktigt att dessa erkänns som sådana. Det kan vidare uppstå åtskilliga komplikationer om statslösa felaktigt registreras som medborgare i en stat som inte alls viU kännas vid dem som sådana.

Det kan inte tillkomma en svensk myndighet i dessa fall att besluta om främmande medborgarskap utan endast att fastställa i vilka fall ett sådant inte kan konstateras enligt kriterieraa i ovannämnda traktatsdefinition. Även på detta område är det av stor vikt att registrering och statistik ger en riktig bild av verkliga förhåUanden. Det finns anledning anta att så hittills inte varit fallet. Åtskilliga statslösa — inte minst bam — från Libanon torde således felaktigt ha registrerats som medborgare i Turkiet fastän de inte på generationer haft någon kontakt med detta land och någon utred­ning till stöd för antagandet om sådant medborgarskap inte förebragts.

DO betonar att asylsökande bam inte får registreras som medborgare i ett land utan att en rimlig utredning föreligger som visar att bamet betraktas som medborgare i den staten.

SvFR framför synpunkter liknande DO:s. Sveriges Kristna Ungdomsråd anser att Sverige borde "se över möjlighetema att tillförsäkra statslösa flyktingbara en nationalitet när de kommer till vårt land".

SvFR hänvisar vidare till punkten 1 i artikeln och anger följande.

Principen om bamets bästa genomsyrar konventionen. Det händer att flyktingbara som fötts i Sverige avlägsnas från Sverige trots att utredning om vem som är bamets far pågår. Det är angeläget att frågor som handlar om baraets betydelsefulla rättigheter, såsom namn, identitet och medbor­garskap, inte äventyras genom ett avlägsnande under exempelvis pågående faderskapsprocess. Bamets bästa borde komma i första mmmet och inte statsintresset av att avlägsna personer som ej har uppehållstillstånd.

Rädda Barnen

Det är viktigt att bams rätt till namn och vetskap om sina föräldrar följs upp även bland bara i Sverige. T. ex. vissa flyktingbam. Det har t. ex. förekommit att det i handlingar som rör bamet har angivits 'Tader okänd" trots att fadem varit känd, men utvisad.

Det finns också bam i Sverige som lider svårt av att inte ha sin livshisto­ria tillgänglig eller levande, som inte känner sitt urspmng. Det gäller bam som flyttats mellan olika fosterhem och institutioner utan att information följt med dem om för dem viktiga personer och händelser.

Garantier för att det inte inträffar måste skapas både med bestämmelser och med information till berörda om de negativa effektema för bamen av detta.

Svenska röda korset

I princip föreligger två situationer där ett bam i Sverige kan leva utan

medborgarskap och således vara statslös:                                           123

 

1.  genom födelsen, antingen av statslösa föräldrar eller av föräldrar vars     Prop. 1989/90:107
hemlands lagstiftning inte automatiskt ger bamet medborgarskap så länge     Bilaga 2

barnet är utanför landets gränser.

2.    genom invandring.

För båda kategorierna finns det för närvarande olika tidsgränser för när det blir möjligt att söka svenskt medborgarskap. För personer med flyk­tingstatus är det fyra års hemvist i Sverige och för övriga fem år.

Konventionen stadgar att barnet från födelsen skall ha rätt till medbor­garskap. Detta betyder att det behövs en översyn av svensk lagstiftning, för att konventionens krav skall uppfyllas.

Artikel 9

Artikel 9 behandlar baraets åtskiljande från sina föräldrar.

Svea hovrätt

Under punkten 2 anges att "alla berörda parter" skall beredas möjlighet att

deUa i förfarandet och lägga fram sina synpunkter.

Av skäl som utvecklas i det följande ifrågasätter hovrätten om reglering­en i 6 kap. föräldrabalken och i lagen (1980:621) med särskilda bestäm­melser om vård av unga (LVU) på ett tillfredsställande sätt tillvaratar möjligheten för den förälder som inte är vårdnadshavare att delta i en process där barn skiljs från föräldrar.

Enligt 6 kap. 7 och 8 §§ föräldrabalken kan rätten flytta över vårdnaden av barn till en särskilt förordnad förmyndare på talan av socialnämnden. I dessa fall är det oklart om den förälder som inte är vårdnadshavare är part i målet. Enligt 18 § får barn höras medan det saknas en uttrycklig bestäm­melse om att den förälder som inte är vårdnadshavare skall höras.

Barn kan även skiljas från föräldrarna genom att domstol beslutar om vård enligt LVU. I dessa mål är vårdnadshavaren och barn över 15 år parter medan barn som inte fyllt 15 år företräds av offentligt biträde. Någon bestämmelse om att domstolen skall bereda den förälder som inte har vårdnaden om bamet tillfälle att yttra sig finns inte. Vanligen framgår denne förälders inställning av socialnämndens utredning. I undantagsfall kan det dock hända att föräldem är helt ovetande om att mål av ifrågava­rande slag pågår.

Hovrätten har i detta sammanhang diskuterat bams talerätt i bl.a. vårdnadsprocesser men — med hänsyn särskilt till vad som framgår av artikel 12 - funnit att konventionstexten inte bör tolkas på annat sätt än att barnet skall ha rätt att yttra sig personligen eller genom ställföreträdare. Utöver att barn, som ovan angivits, får höras av rätten kommer baraets synpunkter regelmässigt till uttryck i den vårdnadsutredning som ligger till gmnd för domstolens avgörande. — Enligt hovrättens mening behöver således frågan om en eventuell utvidgning av barnens talerätt inte övervä­gas för ratificering av konventionen.

Kammarrätten i Göteborg tar också upp en diskussion om barnens talerätt, men känner en viss tveksamhet till om den svenska lagstiftningen helt överensstämmer med konventionen.

Såvitt kammarrätten förstår har artikeln betydelse framför allt för den

svenska lagstiftningen om omhändertagande av bara (LVU). Den tar         124

 

emellertid också sikte på lagstiftningen om vårdnad om bara. En upplös-     Prop. 1989/90:107 ning av föräldrarnas gemensamma vårdnadsansvar liksom en överflytt-     Bilaga 2 ning av vårdnaden till särskiU förordnad förmyndare innebär ju att barnet skiljs från den ena eller båda föräldrarna.

Enligt p 2 i artikel 9 skall i såväl LVU-mål som vårdnadsmål ("förfaran­den enligt p I") "alla berörda parter" beredas "möjlighet att delta i förfarandet". Kammarrätten kan inte tolka bestämmelsen på annat sätt än att begreppet "alla berörda parter" omfattar även barnet och att uttrycket "möjlighet att delta i förfarandet" innebär att barnet har talerätt i proces­sen. När det gäller omhändertagandena enligt LVU uppfyller det svenska regelsystemet dessa krav, vilket framgår indirekt av 19 § (jfr också rättsfal­let RÅ 83 2:19). Däremot är barnet inte part i vårdnadsprocessen enligt gällande svensk rätt. En förändring härvidlag har visserligen föreslagits av utredningen om barnets rätt i betänkandet SOU 1987:7, men förslaget har inte lett till lagstiftning ännu (se Ds Ju 1989:52 s. 38). Enligt kammarrät­tens mening bör likväl Sverige kunna ansluta sig till konventionen. Möjli­gen måste då ett förbehåll göras för att barnet inte har talerätt i vårdnads­processen.

Svenska Barnläkarföreningen

En annan skiljaktighet är att barn i Sverige idag inte för sin egen talan vid rättegångar. Föräldrarna är deras representant. Enligt konventionen skall barn ha rätt att deltaga i beslut som rör dem. Därmed måste man ändra lagstiftningen, vilket vi anser vara rimligt.

SIV

Artiklarna 9 och 10 berör SIV:s praxis när det gäller att bevilja uppehålls­tillstånd för familjeåterförening. I regel beviljar SIV uppehållstillstånd till den förälder som har den legala vårdnaden. Om den andre föräldern har umgängesrätt med barnet och kan visa att han/hon kan och vill umgås med barnet kan även denna förälder beviljas uppehållstillstånd. I sådana ären­den hör SIV parterna i den mån det är nödvändigt för ärendets handlägg­ning och inte alltid som krävs i artikel 9.2. En ratificering av konventionen kräver ingen lagändring men får konsekvenser för SlV:s handläggningsru­tiner.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. konstaterar att svensk praxis vid rättslig prövning rörande skilsmässa inte alltid utgår från barnets bästa.

Enligt artikel 9 ska konventionsstaterna säkerställa att inte barnet skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom när myndigheterna med lagens hjälp bestämmer att så är nödvändigt. Föräldrar har rätt enligt lagen att förhandla om vårdnaden utifrån sina behov och inte barnens.

Flera remissinstanser tar upp de utländska barnens situation.

Rädda Barnen

Möjligheten som nu finns i den svenska lagstiftningen att ta utländska
barn i förvar, t. ex. asylsökande flyktingbarn, skall, enligt Rädda Barnens
uppfattning, tas bort. Barn skall inte skiljas från sina föräldrar mot sin
vilja om det inte är för barnets eget bästa.                                         125

 

Svenska röda korset                                                       Prop. 1989/90:107

Svenska röda korset menar att det i en asylsituation, strider mot barnets     Bilaga 2 bästa att separera barnet från sin familj. Därom torde en fundamental enighet råda både nationellt och internationellt. Det är vår förhoppning att konventionen kommer att ge en mer restriktiv tillämpning på detta områ­de.

Vad det gäller förvarstagande, har Svenska röda korset i tidigare remis­ser, bl. a. angående nya Utlänningslagen, accepterat att det i vissa speciella fall kan finnas ett behov av att barn tas i förvar även i fortsättningen. Dock ställs vissa krav på hur detta förvarstagande skall utformas:

—barnet får aldrig någonsin separeras från sina föräldrar

—lokalerna måste vara utformade så att baraet inte tar skada

I dag kan polisen verkställa av-/utvisningar även om det innebär att familjer splittras, t. ex. när en asylsökande har gömt sig. Svenska röda korset inser att det ur myndigheternas synvinkel är ett problem när berör­da personer försvårar sin egen verkställighet. Dock kommer det uppenbar­ligen att bli nödvändigt, för att klara konventionens krav, genom lagstift­ning, förhindra polisens möjligheter att i framtiden verkställa av- /utvis­ningar som innebär att barnet skiljs från sina föräldrar.

Svenska ekumeniska nämnden m.Jl framhåller att Sverige när det gäller flyktingbarn har gjort undantag från principen att ett barn inte skall skiljas från sina föräldrar mot sin vilja, om det inte är för barnets bästa. Nämn­den anser att sådana undantag i princip är oacceptabla. Sveriges Kristna Ungdotnsråd framför liknande synpunkter. Tre remissinstanser uttalar sig i fråga om artikelns punkt 4.

Svea hovrätt

Under punkten 4 anges bl. a. att, då ett barn skiljs från föräldrarna eller en av dem till följd av t. ex. "avvisning" eller "utvisning" av förälder eller barn, skall den konventionsstat som vidtagit åtgärden på begäran ge för­äldrarna, barnet eller annan familjemedlen de väsentliga upplysningarna om den/de frånvarande familjemedlemmaraas vistelseort, såvida det inte skulle vara till skada för barnet. Vidare skall konventionsstatema säker­ställa att framställandet av en sådan begäran inte i sig medför skadliga följder för den/de personer som berörs.

Hovrätten ifrågasätter om svensk lagstiftning uppfyller konventionens krav i detta avseende.

Rädda Barnen

I artikel 9.4 ges bl.a. bamet rätt att få veta var den/de frånvarande familjemedlemmarna vistas. Svensk sekretesslagstiftning hindrar sanno­likt en sådan information i vissa fall. Utgångspunkten för en eventuell ändring härvidlag måste vara barnets bästa.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Artikel 9:4 ger föräldrarna resp. bamet rätt till information om var den/de
frånvarande familjemedlemmarna vistas. Även om det i svensk lagstift­
ning finns hinder härför på grund av sekretessbestämmelser, anser vi det
viktigast att också i detta fall framför allt se till barnets bästa.               126

 

Svenska OMEP-kommittén anser att kränkningar sker i Sverige av framför    Prop. 1989/90:107
allt flyktingbaras rättigheter enligt artikeln.                         Bilaga 2

Artikel 10

Artikel 10 behandlar familjeåterföreningar.

Svenska röda korset

Vid handläggning av familjeåterföreningsfall viU Svenska röda korset mar­kera vikten av ett humant och snabbt förfarande och att handläggande-myndighet skall ha tillit till tillgängliga fakta.

Sveriges Kristna Ungdomsråd

Artikel 10 menar att konsekvensen av att inte skilja baraet från sina föräldrar måste bli att alla familjeåterföreningsfall ska bemötas positivt och humant av de statliga myndighetema. Vi anser inte att svenska myn­digheter tar tiUräcklig hänsyn till bamets bästa när man i flyktingärenden bedömer sådana fall, särskilt nu när striktare tillämpning införts av asyl­reglema.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. framför motsvarande synpunkter. Nämnden anser att det är viktigt att samhället verkar för att underlätta återförening av föräldrar och bara mellan olika stater.

Svenska OMEP-kommittén anser att kränkningar sker i Sverige av framför aUt flyktingbarns rättigheter enligt artikeln.

Artikeln

Artikel 11 behandlar olovligt bortförande och kvarhållande av bam i utlandet.

AC

I artikel 11 uppmanas statema verka för att bam inte lämnar landet olagligt. Kontrollen vid internationella adoptioner bör helst ske i ett tidiga­re steg än vid utresa/inresa, men en viss kontroU är nödvändig även här för att förhindra barnhandel. Sverige medverkar inte idag till att förhindra olagliga utresor från annat land eftersom kontroUen av uppehållstillstånd för små bara som reser in med svenskar är i stort sett obefintlig.

Artikel 12

Artikel 12 reglerar barns rätt till åsiktsfrihet och rätt att bli hörd.             127

 

SvFR                                                                           Prop. 1989/90:107

Enligt artikeln har bara rätt att bli hörda. Alla asylsökande bam har därför    Bilaga 2

rätt att få bli hörda och ges reella möjligheter till att föra fram sina skäl

inför bedömningen om de är berättigade till att få uppehållstiUstånd i

Sverige, som flyktingar, krigsvägrare, de factoflyktingar eller på humanitär

gmnd. De bam som kommer till Sverige med sina föräldrar eller en av

dem har rätt att bli hörda särskilt och inte bli bedömda enbart efter den

vuxnes skäl. Den rätten till att bli hörd för bamet ska även respekteras om

fråga uppkommer om s. k. omedelbar verkställighet. Vad som nu anförts

menar SvFR följer av konventionens bestämmelser. Rättstillämpningen är

för närvarande sådan att bam inte annat än undantagsvis hörs i ovan

angivna situationer.

DO och Rädda Barnen framför liknande synpunkter.

BRIS anger att många "av de bara, som BRIS kommer i kontakt med, upplever att de inte blir lyssnade på och ej heller blir tagna på aUvar." BRIS framhåller att olika gmpper i Sverige sedan länge har försökt påver­ka lagstiftarna kring frågor om bams talerätt och att det nu är "dags för Sverige att göra den förändring, som innebär en talerätt och processbehö­righet för bara. Processbehörigheten personligt utövad över femton års ålder".

Även Rädda Barnen anser det nödvändigt med ett fömyat övervägande beträffande bams talerätt och processbehörighet.

Svenska röda korset

Det är av stor vikt att bamet hörs i frågor rörande baraet. Svenska röda korset vill påtala vikten av att detta förfaringssätt i högre utsträckning utnyttjas i framtiden. I detta sammanhang är det betydelsefullt att barnet hörs av specieUt utbildad personal.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Artikel 12 fastställer bamets rätt att fritt få uttrycka sin åsikt, men också att självständigt få komma fram till sin egen åsikt. Konventionen nöjer sig dock inte med detta utan hävdar också att konsekvensen av detta måste bli att bamet får tillgång till en mängd olika typer av information. Slutligen krävs också att bamet får möjlighet att uttrycka sin åsikt på olika sätt, både muntligt och skriftligt, genom media eller konstnärlig verksamhet.

Denna rättighet att få uttrycka sina egna åsikter innebär en pedagogisk utmaning för skolan. Det gäller att finna undervisningsmetoder, vilka stimulerar de enskilda eleveraa till att ifrågasätta och ta ställning. Det krävs också att läroböckerna kompletteras med en mängd annat material som belyser och diskuterar frågor på olika sätt. Slutligen handlar det om att skapa en sådan atmosfär av respekt och ömsesidigt förtroende att eleverna vågar säga vad de tänker och känner.

Svenska OMEP-kommittén anser att kränkningar sker i Sverige av framför

allt flyktingbaras rättigheter enligt artikeln.                                          128

 

Artikel 13                                                                     Prop. 1989/90:107

Artikel 13 innehåller bestämmelser om baraets rätt tiU yttrande- och     Bilaga/ informationsfrihet.

Sveriges Kristna Ungdomsråd

Denna rättighet innebär en pedagogisk utmaning för skolan. Det gäller att finna och arbeta efter undervisningsmetoder som stimulerar elevema till att ifrågasätta och ta ställning, men också att skapa en sådan atmosfär av respekt och ömsesidigt förtroende att eleverna vågar säga vad de tänker och känner. Men det är också en utmaning för oss i bam- och ungdomsor­ganisationerna. Detta måste vi ta på allvar i vårt arbete.

Artikel 14

Artikel 14 behandlar bamets rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet.

Svea hovrätt

I artikeln anges att konventionsstatema skall respektera bamets rätt till bl.a. religionsfrihet samt att friheten att utöva religion eller tro endast får underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, hälsan, sedligheten eller andra personers gmndläggande fri- och rättigheter.

1 religionsfrihetslagen (1951:680) ges — utöver regler om religionsfrihet — regler om medlemskap i svenska kyrkan. Enligt 12 § göres anmälan om in- och utträde till svenska kyrkan av vårdnadshavaren.

Med beaktande av respekten för bamets rätt till religionsfrihet och den målsättning konventionen ger uttryck för anser hovrätten att åtminstone den som fyUt 15 år skall anses ha nått sådan mognad att hon eller han själv skall ha rätt att ansöka om in- och utträde till svenska kyrkan.

Även Rädda Barnen tar upp frågan om utträde ur den svenska kyrkan.

Vad gäller svensk lagstiftning som medger utträde ur kyrkan först vid 15 års ålder kan det förorsaka problem som bör övervägas vid översynen.

Rädda Baraen anger vidare.

Formuleringen i artikeln, att förälder etc. skall ge bamet ledning då det utövar sin rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet, torde bli mycket svårtolkad. De problem som artikeln rör är också mycket olika och komplexa.

Även Svenska ekumeniska nämnden m.fl. anser att artikel 14 i vissa situationer kan bli svårtolkad.

Risken är stor att bamets rättigheter kringskärs. Skulle bamet ha en annan
livsåskådning än föräldramas torde risken vara stor att tolkningen av
konventionen blir till föräldramas förmån. Konflikter uppstår när baraet
t. ex. under tonårsperioden gäma söker sig till olika livsåskådningar och    129

9   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107

kanske väljer någon som inte överensstämmer med föräldraraas övertygel-     Prop. 1989/90:107

se.                                                                              Bilaga 2

I vårt sekulariserade samhälle är det en utmaning för kyrka och samfund att ge bam verktygen så att de kan få en personlig livsåskådning. Det är viktigt att övertygelsen är väl gmndad. Normer som bottnar i ett inlärt mönster och som inte är personligt förankrade håller inte i längden.

Sveriges Kristna Ungdomsråd

Artikel 14:1 slår fast bamets rätt till tanke-, samvets- och religionsfrihet, men i 14:2 hävdas föräldraraas rätt "to provide direction to the child in the exercise of his or her right in a manner consistent with the evolving capacities of the child". I Sverige har detta främst diskuterats i samband med utformningen av religionsämnet i skolan, men det är aktuellt också när det gäller baras önskan att delta i olika samfunds bara- och ungdoms­verksamhet.

Skolans undervisning ska bedrivas på ett sådant sätt att aUa elever ska kunna delta oberoende av kuUurell eller religiös bakgmnd. Undervisning­en ska vara saklig och allsidig och inte propagera för en viss livsåskådning, och därför ska alla föräldrar kunna känna förtroende för att skolan inte påverkar deras bara i en viss riktning. Men baraets rätt att självständigt komma fram till en egen livsåskådning har inte fokuserats på samma sätt.

I artikel 14:2 kringskärs denna baraets rätt drastiskt. Det är föräldraraa som ska bestämma i vilken riktning baraet ska tänka, känna och tro. Det är också föräldrama som ska avgöra när bamet är moget för vissa tankar och känslor. I dagens svenska religionsundervisning är baraets rätt att hävda och komma fram till en egen livsåskådning bättre förankrad i läroplaneraa än i konventionen. Detta måste försvaras så att vi inte får en återgång till föräldraraas rätt att ensamma bestämma vilken livsåskådning deras bam ska omfatta.

Artikel 17

Artikel 17 tar upp massmediers roll.

Barnmiljörådet

Artikel 17 tar upp massmediers roll och betonar bl.a. bams rätt till skydd mot skadlig information. Här vill rådet framhålla att bam borde ha ett bättre skydd än f n.. är fallet i förhåUande till våldsförhärligande videofil­mer och TV-program som sänds via satellit. Det förekommer till och med att Sveriges television sänder den oklippta versionen av filmer som klippts av filmcensuren.

Massmedier i övrigt t. ex. serietidningar för bara har likaså alltmer
böriat innehålla våldsförhärligande berättelser och illustrationer för att
locka fler läsare. Här sätter tryckfrihetslagstiftningen vissa hinder i vägen
för att skydda bara mot våldsskildringar i trycksaker och rörliga bilder
eftersom det kan visa sig svårt att få fram de bindande bevisen för att
skildringen är skadlig för bam. Vi finner det angeläget att man även
beaktar våldsskildringar i tecknade bilder för bam i kommersieUt sam­
manhang eftersom de kan vara till skada för bam.                                 130

 

Statens biograföyrå                                                       Prop. 1989/90:107

Eftersom det i artikel 17 också finns en hänvisning till artikel 18, som Bilaga 2 handlar om att föräldrar/vårdnadshavare är de som har det främsta ansva­ret för barns uppfostran och utveckling, vill vi framhålla att vi ser det kommande lagförslaget om att barn i viss utsträckning i föräldrars sällskap skall få tillträde till filmer som de annars anses för unga för, ligger väl i linje med denna formulering. Det innebär ju en kombination av generella regler och föräldrars eget ansvarstagande.

SSR ifrågasätter "om Sverige idag uppfyller det som stadgas i artikel 17 (d). Avtalet med Sveriges Radio kan i vart fall knappast sägas uppfylla konventionens förpliktelser i denna del".

Artikel 18

Artikel 18 innehåller bestämmelser om barnets uppfostran och utveckling. Tre remissinstanser uttalar sig i fråga om punkten I i artikeln.

JätnO

Enligt 4 kap. 6 § sista st sista meningen lagen om allmän försäkring gäller olika regler för kvinnor och män beträffande viss beräkning av föräldra­penningens storiek. Detta innebär i praktiken att föräldrarna inte har fritt val beträffande vem som ska ta ut föräldraledighet. Därmed får föräldrar­na olika ansvar för ett barns utveckling.

På svensk arbetsmarknad har det varit en allt starkare tendens mot att centrala löneförhandlingar fortsätter långt in i den tidsperiod löneavtalen är tänkta att gälla. Föräldrapenningens konstmktion medför att någon retroaktiv ersättning ej betalas ut. Även detta förhållande påverkar rent faktiskt föräldrars fria val.

JämO anser det nödvändigt att förhållandet mellan reglerna om för­äldrapenning samt föräldraledighet och reglerna om ATP kartläggs. JämO får ofta anmälningar från enskilda angående dessa reglers bristande sam­stämmighet och då ofta till den ena förälderns nackdel.

BRIS

Med det ökande antalet skilsmässor och separationer möter BRIS många bara från splittrade familjer. Barn vars föräldrar, som pga. egna sinsemel­lan ouppklarade konflikter, inte förmår att ta ett gemensamt föräldraan­svar.

"Barnets bästa skall komma i främsta mmmet för föräldrarna" fastställes i
konventionen. Att så ofta inte är fallet kan bero på föräldrars bristande
insikt om barns behov och rättigheter. BRIS har tidigare väckt förslag om
obligatoriska s. k. föräldrasamtal, där alla föräldrar, som separerar och har
barn under femton år, skall kunna vända sig till närmaste socialkontor för
samtal. Målsättningen med dessa skall vara att ge information kring för­
äldrars gemensamma ansvar och barns behov vid separationer. Dessa
samtal skall inte förväxlas med samarbetssamtalen, som bör vara frivilliga.
BRIS vill också i detta sammanhang framhålla vikten av att resurser till
föräldrautbildningen förstärks. Innehållet i barnkonventionen skulle här
kunna användas som en viktig bit i informationen.                                 131

 

Sveriges Kristna Ungdomsråd                                            Prop. 1989/90: 107

Artikel 18:1 talar om båda föräldraraas ansvar för barnet. Detta är en     Bilaga 2

fråga som på ett särskilt sätt handlar om de barn som inte bor med båda

sina biologiska föräldrar. Barnets rätt att ha kontakt med dem båda måste

ses över, speciellt idag då andelen bara, som aldrig träffar den förälder,

oftast pappan, som inte har vårdnaden, ökar.

Artikel 18 punkt 3 reglerar förvärvsarbetande föräldrars rätt att åtnjuta barnomsorg.

JämO

Utformningen av 11 § föräldraledighetslagen är allt för svag för att garan­tera föräldrar de rättigheter som ges dem i lagen. JämO tar ofta emot anmälningar rörande detta problem. JämO hänvisar också tiU den hos arbetslivscentmm pågående undersökningen om föräldralediga i arbetsli­vet.

Sveriges Kristna Ungdomsråd anser att svenska kommunala myndigheter bör se över sin barnomsorg så att den fungerar enligt punkten 3.

SSR

Frågor om samisk baraomsorg har varit föremål för belysning i skilda sammanhang under senare år. Riksförbundet hänvisar till den särskilda skrivelse som överlämnades till regeringen vid statsrådet Lindqvists besök i Jokkmokk den 1 november 1989.

Artikel 19

Artikel 19 behandlar barnets rätt till skydd mot övergrepp.

BRA

Fördragsslutande stater förbinder sig att vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda barnet från bl. a. övergrepp från vårdnadshavaren eller annan som har barnet i sin vård. Sådana bestämmelser finns redan i svensk rätt i flera olika sammanhang t. ex. i socialtjänstlagen, föräldrabalken, brottsbalken. Det ligger emellertid i sakens natur att ett sådant reformarbete aldrig kan anses avslutat och att svensk lag förmodligen kan förbättras på flera punkter.

BRIS

Sverige fick som första land i världen en antiagalag. Den har påverkat
inställningen och förståelsen för varför barn inte ska utsättas för fysiskt
och psykiskt våld. Trots denna minskade toleransnivå kommer övergrepp
och våld mot barn att finnas i vårt samhälle. Den faktiska statistiken visar
inte någon ökning av fysisk barnmisshandel men har inte heller under den
senaste tioårsperioden visat någon minskning. Samhällets ansträngningar
måste öka, när det gäller att förbättra barnfamiljens villkor, samt förstärka
hjälpen till familjer med problem som t. ex. missbruk och psykisk sjuk-       132

 

dom. Viktigt är också att förstärka rätten och möjligheten för barn att     Prop. 1989/90: 107 själva söka och få hjälp i utsatta situationer. Ökade resurser till sociala     Bilaga 2 myndigheter och frivilligorganisationer, som arbetar med dessa frågor, är nödvändigt.

Artikel 20

Artikel 20 innehåller bestämmelser om alternativ omvårdnad.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl

Artikel 20 behandlar barnets rätt om han/hon har blivit placerad i foster­hem. Om barnet kommer från en minoritetsgmpp skall man ta hänsyn till att det blir en kontinuitet för barnet beträffande dess etniska, religiösa, kulturella och språkliga bakgmnd. Risken är stor att vi i det sekulariserade Sverige bortser från barnets behov att k,omma till en familj med samma kultur och religion och därför endast uppmärksammar bamets hemspråk.

Sveriges Kristna Ungdomsråd framför liknande synpunkter.

AC

Av artikel 20 framgår att placering på institution endast bör ske då inga andra möjligheter finns. I vissa fall, t. ex. för äldre bam eller bam med sjukdom eller handikapp, kan en institution dock vara den bästa lösning­en.

AC föreslår att Sverige skall vara berett att kraftfullt och systematiskt stödja de rörelser för nationella adoptioner som nu börjar växa fram i u-länderna. I sådana projekt ingår som en naturlig del också åtgärder för att förhindra övergivanden. AC har initierat biståndsprojekt i Latinamerika vars ändamål varit att främja nationell adoption. Liknande biståndspro­jekt behövs på flera håll i världen. AC kommer att ansöka om ytterligare bistånd av detta slag och har utan tvekan goda möjligheter att bedöma denna typ av projekt.

AC föreslår att andra bilaterala och multilaterala vägar för sådant bi­stånd undersöks.

Artikel 21

Artikel 21 innehåller bestämmelser om adoption.

NIA har jämfört konventionstexten med "nu gällande lagstiftning om
adoption, 4 kap. föräldrabalken, FB, 25 § socialtjänsUagen (1980:620),
SoL, lagen (1971:796) om intemationella rättsförhållanden rörande adop­
tion, lagen (1979:552) om internationell adoptionshjälp, LIA, och förord­
ning (1988:1128) med instmktion för statens nämnd för internationella
adoptionsfrågor". NIA hänvisar även till vissa ändringar i lagstiftningen
som föreslagits av förmynderskapsutredningen (Ju 1984:07) i dess slutbe­
tänkande (SOU 1989:100) Adoptionsfrågor.                                         133

 

I konventionen sägs — enligt det förslag tiU översättning som föreligger —     Prop. 1989/90:107 att den stat som tillåter adoption skall säkerställa att baraets bästa beaktas     Bilaga 2 i högsta grad. I föräldrabalkens 4 kap. 6 § sägs att "Tillstånd får ges endast om adoptionen är till fördel för baraet".

I fråga om artikel 21 (a) anför NIA bl. a. följande.

I Sverige ger domstol tillstånd till adoption och utländska adoptionsbeslut som inte är automatiskt giltiga i Sverige kan godkännas av NIA.

Enligt FB skall rätten inhämta yttrande från socialnämnderaa i de kom­muner där den som har vårdnaden om bamet och där de blivande adoptiv­föräldrama är kyrkobokförda. Föräldrama skall ge sitt samtycke till adop­tionen, såvida de inte är sinnessjuka, sinnesslöa, utan del i vårdnaden eller på okänd ort, då förmyndare skaU lämna sitt tillstånd. Förälder som inte behöver lämna sitt samtycke skall höras av rätten. Den som fyllt tolv år skall själv samtycka till adoptionen. FB:s regler beaktas även vid NIA:s prövning av utländska adoptionsbeslut.

Det ligger i socialnämndemas uppgifter att vid inhemsk adoption ge de biologiska föräldraraa adekvat rådgivning i samband med adoptionen.

Om artikel 21 (b) uttalar NIA bl. a. detta.

Texten överensstämmer med Sveriges policy inom området. I svensk lag­stiftning finns ingenting som hindrar att ett svenskt bam adopteras i ett annat land om det är till fördel för bamet.

Artikel 21 (c) bemöts bl.a. enligt följande.

4 kap. i FB gäller vid såväl inhemsk som internationell adoption.

När ett utländskt beslut om adoption skall gälla i Sverige — automatiskt eller efter beslut av NIA — anses adoptivbarnet som adoptantens bara i äktenskap i fråga om vårdnad, förmynderskap och underhåll.

I fråga om artikel 21 (d) anför NIA i huvudsak detta.

I FB sägs att ansökan om adoption inte får bifallas om det getts eller utlovats ersättning eUer om det avtalats om bidrag till baraets underhåll.

LIA reglerar vem som får lämna interaationell adoptionshjälp. NIA aukto­riserar ideella organisationer för att ge adoptionshjälp och ett krav enligt LIA är att sådan hjälp skall lämnas utan vinstintresse. Annan förmedling är i princip förbjuden. NIA har även ålagt organisationerna att följa kostnadsutvecklingen hos sina utlandskontakter så att inte heller där otill­börlig ekonomisk vinst skall förekomma.

Sverige tillåter adoptioner utanför organisationema men i dessa fall skall socialnämnden pröva förmedlingssättet och därvid i allmänhet in­hämta yttrande från NIA. Kan det befaras att förmedlingssättet inte är tillförlitligt får medgivande inte beviljas. Ett exempel på fall där man har anledning befara detta är att förmedlingen sker mot oskälig betalning. Det finns alltså här en möjlighet att från svensk sida förhindra att olämpliga adoptioner sker i andra länder.

Artikel 21 (e) kommenteras på följande sätt.                                        134

 

I sin instmktion har NIA fått uppdraget att förhandla med myndigheter    Prop. 1989/90:107

och organisationer i andra länder om avtal inom nämndens verksamhets-     Bilaga 2

område och ingå sådana avtal. Avtal har ingåtts med myndighet eller

organisation i Republiken Korea, Filippinema, Ecuador och Grekland. De

auktoriserade adoptionsorganisationema arbetar endast med myndigheter

eller med institutioner som av respektive lands myndigheter tillåts att

arbeta med interaationella adoptioner.

NIA konstaterar avslutningsvis följande.

Som framgår av ovanstående genomgång av artikel 21 och jämförelse med svensk lagstiftning uppfyller Sverige de krav konventionen ställer då det gäller adoption.

AC

I artikel 21 framhålls vikten av att tillstånd att adoptera ges av vederböran­de myndigheter i enlighet med gällande lagar och förordningar samt att då så erfordras bamets vårdnadshavare samtycker. Vidare fastställer konven­tionen att intemationeU adoption skall komma ifråga först då alla möjlig­heter att bereda baraet en adekvat omvårdnad i det egna landet har uttömts (fosterhem, adoption eller annat lämpligt omhändertagande).

Auktoriserade adoptionsorganisationer ställer självklart kravet på sig att leva upp till denna princip. Men i fråga om enskilda adoptioner är det ofta svårt att veta om alteraativa lösningar har prövats. Enligt nuvarande adoptionslagstiftning prövas inte denna fråga vid adoption i Sverige av ett utländskt bam.

Vid enskilda adoptioner skaU Statens nämnd för intemationella adop­tionsfrågor (NIA) yttra sig till sociala centralnämnden om det planerade förfarandet är tillförlitligt. Det är utomordentligt komplicerat att bedöma tillföriitligheten i ett förmedlingssätt i vilket en enskild familj uppdragit åt en enskild person eller en advokat att hitta ett bam och genomföra en adoption.

AC fortsätter därför att ha uppfattningen att lagen om internationell adoptionshjälp bör ändras så att förmedling av adoption genom enskilda personer inte tillåts och att medgivande för adoption från andra länder ges endast för adoption genom organisation. — — — Enligt AC, kan inte mottagarländeraa ensidigt kräva att urspmngsländema skaU komma till rätta med barahandel och olämpliga förfaranden.

Med nuvarande adoptionslagstiftning ser AC inte heller hur Sverige skall kunna efterleva kravet under punkten e. Då det är tillåtet för enskilda personer i Sverige att adoptera på egen hand (se ovan), torde NIA, vid överläggningar om bilaterala avtal, svårligen kunna aktivt tala för att placeringar av bara endast skall ske genom myndigheter eUer organisatio­ner.

Intemationella adoptioner har blivit ett erkänt begrepp. Sverige och övriga
mottagarländer måste ta en betydande del av ansvaret för hur adoptioner­
na genomförs. Bamhandel och andra oegentligheter är inte enbart ur-
spmngsländeraas problem. Sverige bör, enligt AC:s mening, bl. a. bidra till
ökad tillförlitlighet i adoptionsförfarandet genom att i socialtjänstlagen
och i lagen om interaationell adoptionshjälp införa krav på att alla adop­
tioner skall förmedlas av auktoriserad organisation.
Sverige bör, som ett av de stora mottagarländeraa för bara som adopte-  135

 

ras internationellt, också vara berett att bidra till att de nationella adoptio-     Prop. 1989/90:107 nerna ökar i urspmngsländema. AC efterlyser svenska biståndsinsatser    Bilaga 2 med denna inriktning.

FFIA

Den I januari 1985 ändrades lagen (1979:552) om internationell adop­tionshjälp i syfte att göra den förmedling som föregår en adoption och som sker utan medverkan av auktoriserad organisation säkrare än den varit. Ändringen innebar att Socialnämnden fick möjlighet att kunna vägra medgivande till att ta emot utländskt bara för adoption, om det kunde befaras att baraet inte blivit tillgängligt för adoption på ett tillföriitligt sätt. Fem års tillämpning av de nya bestämmelseraa ger följande erfarenhe­ter:

1. Ett antal privata adoptioner genomförs varie år på gmndval av
medgivande som gäller för auktoriserad organisation.

Ytterligare ett antal privata adoptionsansökningar med medgivan­de för en viss privat kontakt återfinnes i utlandet hos annan kontakt än den i ansökan angivna. FFIA har vid flera tillfällen påträffat sådana ansökningar hos sina samarbetskontakter i Brasilien.

Det är inte rimligt att förvänta sig att utländska beslutsinstanser skall utföra kontroll av att villkoren i de svenska medgivandena följs. Det är vår uppfattning att familjer som förfar på ovannämnda sätt inte i någon större utsträckning drabbas av rättslig påföljd i Sverige.

Det framgår inte heller aUtid av bamets adoptionshandlingar från vilken kontakt bamet förmedlats. Det kan på så sätt vara svårt för socialnämnden att kontrollera att den uppgivna kontaktvägen verkli­gen är den, för vilken nämnden givit medgivande.

Den förhandskontroll som NIA idag har möjlighet att göra av privata adoptioner, begränsar sig i stor utsträckning tiU att bedöma beslutsfattarens behörighet. Uppgifter i form av beräknade kostna­der, vem som föreslagit placeringen o.dyl. är svårkontrollerade och efterhandskontroU är inte heller möjlig. Man kan därför inte vara säker på att privatadopterande familjer inte blivit utsatta för ekono­miskt utnyttjande i utlandet vid genomförandet av adoptionen.

Det förekommer också att utlandet gör en annorlunda bedömning av en familjs kapacitet och möjlighet att ta emot ett äldre bam än vad som angivits i familjens medgivande. Detta förekommer även inom de auktoriserade organisationemas verksamhet. Det finns i NIA:s handbok för adoptionsorganisationer noggrant angivet, hur de skall förfara i sådana fall (sid. 17). Endast i vissa undantagsfall får familjen genom en organisation föreslås ett bam som avviker från ramarna för medgivandet, och då endast efter kontakt med utredare och nytt beslut i organisationens Förmedlingsutskott. Det anges att "Det är viktigt att den sökande inte känner sig utsatt för press." Man kan ifrågasätta riktigheten i att det får förekomma vid privat adoption.

2. I NIA:s handbok finns också angivet att organisationeraa i samband
med att ett bara utsetts, bör infordra en skriftlig förklaring från de
blivande adoptivföräldraraa att de är beredda att ta emot det aktuella
baraet, att de så snart som möjligt kommer att fullfölja adoptionen
enligt svensk lag, att de under alla förhåUanden kommer att söqa för
baraet från dagen då det kommer till familjen samt att de kommer att
rapportera till utlandet i den omfattning som överenskommits mel­
lan organisationen och utlandskontakten. Någon motsvarighet finns

inte vid privat adoption.                                                             136

 

Av ovan nämnda skäl anser FFIA att lagändringar bör göras för att     Prop. 1989/90:107 Sverige skall uppfylla konventionens intentioner (artikel 21 punktema d     Bilaea 2 och e), på så sätt att privata adoptioner inte tillåts.

Vidare anser FFIA att Sverige i större utsträckning bör stödja projekt i utlandet som syftar till att främja nationella adoptioner samt projekt för rehabilitering av fysiskt och psykiskt handikappade bam. Adoptionsorga­nisationema kommer ofta i kontakt med dessa behov och skulle kunna utgöra en resurs vid genomförandet av sådana projekt.

Sverige bör också verka för att svenska familjer får förbättrad informa­tion om och möjligheter till adoption av äldre och handikappade bam från utlandet, med hänsyn tagen till deras särskilda behov.

Artikel 22

Artikel 22 handlar om flyktingbam.

DO

I denna artikel berörs flyktingbamens situation och särskilt de flyktingbam som kommer ensamma till ett annat land, dvs. utan föräldrar eller annan laglig ställföreträdare. Att vi här har att göra med en mycket sårbar och skyddsvärd gmpp förtjänar att understrykas. Ett inte ringa antal sådana bam kommer varje år till Sverige. Statistiken är dålig, men från juli 1987 till januari 1988 passerade 156 ensamma bam förläggningen Carlslund utanför Stockholm ("Ensamma flyktingbam" Rädda Bamen 1988). För bam i en sådan situation bör en god man genast förordnas för att tillvarata deras rättigheter. Nu fungerar detta enligt min erfarenhet inte särskilt bra. Det kan ta mycket lång tid innan god man förordnas. Den gode mannen är också ofta en släkting som kan ha svårt att företräda bamet i det svenska samhället. Ibland kan konflikter uppstå mellan den gode mannen och baraet. Ibland bor den gode mannen alltför långt bort från bamets vistelse­ort.

God man bör förordnas omedelbart efter bamets ankomst och det bör inte vara samma person som bamet bor hos. Den gode mannen skall tillvarata bamets rätt och intressen i fråga om familjeåterförening och i händelse av konflikt mellan bamet och den eller de som utövar den faktiska vårdnaden i familj eller gmpphem. En annan viktig uppgift för den gode mannen är att befullmäktiga bamets rättshjälpsbiträde. Jag har uppgift om att det hänt att ensamma bam har avvisats utan att någon god man förordnats, som kunnat befullmäktiga ett biträde att överklaga beslu­tet.

Reglema om god man enligt 18 kap. föräldrabalken anses i vissa träng­ande fall kunna tillämpas även när det gäUer utländska medborgare som saknar hemvist här (4 kap. 3 § 2 st lag (1904:26 s. 1) om vissa intematio­nella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, jfr också NJA 1955 s. 377). Vidare är svensk domstol behörig att med tillämpning av svensk lag fatta vissa interimistiska beslut. Annars bygger lagen i princip på nationalitetsprincipen.

SvFR och Rädda Barnen betonar också det väsentliga i att en god man
förordnas så snart som möjligt efter bamets ankomst till Sverige. Båda
påpekar att institutet med god man fungerar otillfredsställande.              J37

 

DO                                                                              Prop. 1989/90:107

För barnet måste också offentligt biträde alltid och genast förordnas. Det Bilaga 2 är av synnerlig vikt att redan det första polisförhöret med barnet sker i närvaro av ett biträde. Enligt vad jag erfarit måste polis och rättshjälps­nämnder bättra sig i beaktande av uttalandet i förarbetena till ny utlän­ningslag om att offentligt biträde alltid bör förordnas då det är fråga om asylsökande som till följd av minderårighet inte kan förväntas utföra sin talan på ett ur rättssäkerhetssynpunkt betryggande sätt (prop. 1988/89:86 s. 135). Att barnet har tillgång till offentligt biträde redan vid första förhöret får anses följa av konventionens princip att i alla judiciella förfa­rande sätta barnets bästa i första rummet.

SIV, SvFR och Rädda Barnen framför liknande synpunkter.

DO

När det gäller flyktingbarnen och de asylsökande barnen har FN;s flykting­kommissarie (UNHCR) genom sin exekutivkommitté i augusti 1988 anta­git riktlinjer, Guidelines on refugee children. Sverige har medverkat i det arbetet. Jag kommer nedan att referera till dessa som UNHCR:s riktlinjer.

UNHCR:s riktlinjer säger att en expert med kunskaper om barns psykolo­giska, känslomässiga och fysiska utveckling skall tillkallas för att bedöma barnets flyktingskapsgmndande skäl och då ta hänsyn till att barnets fruktan uttrycks på ett annat sätt än vuxnas. Experten skall tala bamets språk och om möjligt ha samma kulturella bakgmnd (§ 15).

SvFR

Artikeln handlar om flykingbarnens situation, såväl de som kommer för att söka asyl med familjen, som de ensamstående flyktingbarnen. SvFr vill understryka bamens rätt till att bli hörda och att barnen möts av kvalifice­rad personal med barnkunskap. Utan ett sådant bemötande finns det risk för att bamens rätt inte säkerställs. SärskiU de ensamstående barnen är utsatta. Staten ges i artikeln ett ansvar för att säkerställa att flyktingbarnen erhåller lämpligt skydd och humanitärt bistånd vid åtnjutandet av de tillämpliga rättigheterna.

Även Rädda Barnen tar upp de frågor som DO och SvFr behandlar.

Statens ungdomsråd

Texten i §22 säger att konventionens skrivning också ska gälla de som söker flyktingstatus. Detta innebär att flykting- och asylsökande barn och ungdomar skall höras i samband med myndigheternas utredande enligt konventionens §12.

SACO

De flesta flyktingbarn kommer till Sverige tillsammans med sin familj men

många bam kommer också ensamma. Dessa bam har i många fall svåra

upplevelser bakom sig. Mycket säUan blir dock barnens situation föremål

för utredning. Vår utlänningslag ger möjlighet tiU direktavvisning och att

ta bara i förvar, vilket ytterligare innebär en risk för att barnet drabbas av       138

 

psykiska men eller störningar. Dessa bara liksom deras familjer är i stort     Prop. 1989/90:107
behov av psykologiskt stöd och hjälp att bearbeta svåra upplevelser.    Bilaga 2

Här krävs att man ändrar flyktingmottagandet så att barnens situation och barnets bästa lyfts fram. Många gånger får familjen vänta länge innan man får besked om man får stanna eller inte. För barn med annorlunda tidsuppfattning än vuxna är ett eller två år en mycket lång tid att leva i ovisshet. Avvisning efter en så lång tid är helt oacceptabelt utifrån barns behov av en trygg uppväxt. Man måste också mer direkt se till baraets behov vid asylsökandet. Här är det dock viktigt att vara medveten om att man aldrig kan "förhöra" barn. Utredning avseende barnets situation måste göras av barnpsykologiskt kompetent person.

På några håll i landet arbetar man på att förbättra flyktingbarnens situation inom t. ex. barnomsorg och skola. Sådana projekt bör stödjas och kunskaperna spridas till alla kommuner.

Sveriges Kristna Ungdomsråd

Artikel 22:1 fastslår att ett barn som söker flyktingstatus ska få skydd och hjälp oavsett om det kommer i sällskap med föräldrarna eller inte. Det medför att även ett barn ska behandlas som en självständig individ på flykt. I Sverige har man hittills snarare behandlat barn som en del av föräldrarnas bagage, och inte tagit reda på om barnet har egna behov eller motiv för att fly. Detta måste snarast förändras.

Artikel 22:2 hävdar att barn har rätt till all hjälp för att återförenas med föräldrar eller andra medlemmar av familjen. Detta måste i ännu högre grad bli vägledande för den svenska flyktingpolitiken. Artikeln menar också att ett bara på flykt ska ha samma rätt till omvårdnad och stöd som alla andra barn.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. framför motsvarande synpunkter.

Svenska röda korset

Med hänvisning till artikel 3 och 20, bör det betonas att flyktingbarn i

första hand är barn med särskilda behov av stöd och stimulans.

Detta leder till att det blir viktigt med en fungerande och bra barnverk­samhet på exempelvis utredningsslussar och förläggningar som kan tillgo­dose barnens behov av stabilitet, trygghet och kontinuitet. Detta gäller oavsett korta eller långa väntetider.

Under 1989 genomförde Statens invandrarverk en kartläggning av barn­verksamheten på landets utredningsslussar och förläggningar. Denna påvi­sade generellt stora brister när det gäller att tillgodose flyktingbarnens behov.

Svenska OMEP-kommittén anser att kränkningar sker i Sverige av flykting­barnens rättigheter enligt artikeln.

Artikel 23

Artikel 23 innehåller bestämmelser om handikappade barn.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Konventionens text om insatser för barn med psykiskt eller fysiskt handi­
kapp täcker till stor del de behov av meningsfullt liv, insatser för habilite- 139

 

ring, rehabilitering, hälso- och sjukvård, möjlighet till integrering i samhäl-     Prop. 1989/90: 107

let, som svensk lagstiftning via kommuner, landsting och stat vill förmedla     Bilaga 2

till dessa grupper. Det är glädjande att det givits så stort utrymme i

konventionstexten för dessa grupper. Artikel 23:4 som tar upp behovet av

intemationellt samarbete på detta område visar på ett ansvar för att sprida

kunskaper och vidta hjälpinsatser från svensk sida.

Artikel 24

Artikel 24 handlar om barns rätt till hälso- och sjukvård.

Barnmiljörådet

När det gäller svenska förhållanden vill vi från rådets sida peka på beho­ven av t. ex. barakunnig personal och baravänliga lokaler inom hälso- och sjukvården. Det gäller t. ex. för bam på sjukhus om de placeras på vux­enavdelning för specialistvård. Det gäller också att väntmmmen inom sjukvården är anpassade för bam liksom att bamens speciella behov av barnkunnig personal tillgodoses inom den öppna distriktsvården.

Vidare vill vi framhålla att hälsoskyddsaspekter bör utgå från riskerna för påverkan på bam och inte enbart från riskerna för påverkan på vuxna. Det gäller t.ex. att gränsvärden för miljögifter, strålningsdoser m.m. bör fastställas utifrån att bam är mycket känsligare än vuxna för påverkan av olika miljöförorenande ämnen.

Miljö- och hälsoskyddsnämndemas ansvar för miljöfrågoma borde ock­så preciseras mer tydligt i lagstiftningen framför allt när det gäller miljöfrå­gor som rör bam.

DO

För närvarande har asylsökande bam i Sverige endast rätt till akut sjuk­vård. Det är en grannlaga bedömning om sjukvårdsbehovet är akut eller inte. Skilda läkare bedömer behovet olika och det kan inte uteslutas att inställningen till flyktingar spelar in på bedömningen. Olika organisatio­ner, bl. a. Svenska bamläkarföreningen, har krävt att alla asylsökande bara ska 11 tillgång till ordinär bamhälsovård. Jag delar den uppfattningen. UNHCR:s riktlinjer fastslår att asylsökande barn ska ha rätt till existeran­de hälsovård.

Svenska röda korset vill också "ifrågasätta om asylsökande bam i Sverige enbart har rätt till akut sjukvård och akut tandvård".

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Artikel 24 reglerar bamets rätt till hälsovård och sjukvård. Den hör också

intimt samman med rätten till liv. (Artikel 6) Tonvikten ligger i texten på

förebyggande vård. Vi vill peka på vikten av att bam inte isoleras på

sjukhus och andra institutioner utan om möjligt integreras i samhället i

största möjliga utsträckning för att förebygga institutionsskador. Det är

viktigt att avvecklingen av de stora institutionerna får fortsätta, så att barn

och ungdom får chansen till bästa möjliga utveckling. Detta innefattar

också baraets rätt till social trygghet, där föräldrar, skola och samhälle    140

 

tillsammans skall verka för en gynnsam utveckling hos bamet, fysiskt,     Prop. 1989/90:107
psykiskt, andligt, moraliskt och socialt. (Artikel 26 och 27)    Bilaga 2

Nämnden tar i sammanhanget också upp bamens skolmiljö.

Den dåliga skolmiljö som erbjuds alltför många bam står alltså i klar motsättning till alla bams rätt till bästa möjliga hälsa. De kommunala skolstyrelsema måste snabbt åtgärda hälsovådliga skollokaler och regler måste utarbetas, som utgår från elevemas fysiska och psykiska behov.

Även Sveriges Kristna Ungdomsråd behandlar denna fråga.

I alltför många av dagens svenska skolor är den inre fysiska miljön så dålig att elevemas hälsa hotas. Eftersom alla bam har skolplikt måste de gå till skolan, även om de blir sjuka av att vistas där. SkoIp>ersonalen har utsedda skyddsombud som bevakar deras intressen, men denna möjlighet saknar elevema. Detta överensstämmer inte med konventionens artikel 3:3 eUer med artikel 24 om bamets rätt till hälsa. De kommunala skolstyrelsema måste snabbt åtgärda skollokalema och regler måste utarbetas som utgår från elevemas fysiska och psykiska behov.

Svenska röda korset har följande synpunkter på punkten 2 (e).

Svenska röda korset instämmer helt i denna paragraf, speciellt med tanke på att olycksfall fortfarande är den största enskilda dödsorsaken i Sverige för bam över 1 år och att dödsfall och olycksfall i trafiken åter ökat. Det är vår förhoppning att Svenska röda korset, andra frivilligorganisationer och statliga institutioner får ökat stöd för information och utbildning av för­äldrar och bamomsorgspersonal.

Rädda Barnen anför följande beträffande punkten 3.

1984 utsåg FN: s Kommission för de Mänskliga Rättighetema en arbets­gmpp kallad "UN Working Group on Traditional Practices affecting the health of women and children". Deras slutrapport till MR Kommissionen E/CN.4/1986/42 samt resolution 1986/28 antogs. Häri angavs skadliga tra­ditionella sedvänjor som:

1.  Female circumcision

2.  Traditional birth practices

3.  Preferential treatment for male children

Kvinnlig omskärelse är emellertid huvudfrågan och normen skall tolkas som ett förbud mot kvinnlig omskärelse.

Artikel 26

Artikel 26 behandlar bams rätt till social trygghet.

JämO hänvisar beträffande artikel 26 till vad hon har anfört under artikel 18.

Artikel 28

Artikel 28 reglerar bamets rätt tiU utbildning.
SÖ anser att de krav som konventionen anger är täckta av den            141

 

lagstiftning som gäller för skolan och att ytterligare reglering sålunda inte      Prop. 1989/90:107
behövs.                                                                       Bilaga 2

1. De primära bestämmelsema om skolväsendet finns i skollagen
(1985:1100). 1 förordningar och läroplaner avseende olika skolformer har
regeringen hämtöver meddelat närmare bestämmelser.

Alla bara och ungdomar har enligt denna lagstiftning rätt till utbildning inom det offentliga skolväsendet. Detta omfattar gmndskolan, gymnasie­skolan, särskolan (för elever med en psykisk utvecklingsstöming), special­skolan (för elever med syn-, hörsel- eller talsvårigheter) samt sameskolan.

a)       Primary education

Gmndläggande undervisning, i princip 9 läsår, är obligatorisk för alla bam som är bosatta (folkbokförda) i Sverige och varaktigt vistas här. De har 'skolplikt'. Skolplikten motsvaras av en rätt tiU utbildning. Även bam som väntar på uppehållstillstånd skall tas emot i gmndskolan så snart det är lämpligt för dem.

Undervisningen är kostnadsfri. Elevema får också utan kostnad de läromedel och den skolskjutsning som de behöver.

b)       Secondary education

Gymnasieskolan omfattar ett stort antal studievägar med såväl teoretisk som praktisk inriktning. Dessa är, i mån av plats, öppna för var och en som uppfyller föreskrivna behörighetsvillkor. Villkoren baseras på genom­gång av gmndskolan eller motsvarande utbildning.

Utbildningen i gymnasieskolan är kostnadsfri för elevema. En elev har möjlighet att genom studiestödssystemet få tillräcklig ekonomisk hjälp för att fullfölja utbildningen.

c)       Higher education accessible

Det är möjligt tor alla ungdomar att vinna inträde i högskolan på basis av gymnasieskolan eller motsvarande utbildning samt i vissa faU viss tids praktik.

d)       Educational and vocational information

Alla elever inom det offentliga skolväsendet får studie- och yrkeslivsorien­tering och vägledning i sådana frågor. Hemkommuneraa har vidare ett uppföljningsansvar i fråga om ungdomar under 18 år, som inte går i skolan eller är i arbete. I uppföljningen ingår studie- och yrkesvägledning. Regular attendance

Det ankommer på skolstyrelsen att se till att alla skolpliktiga elever i gmndskolan fullgör sin skolgång och dessutom att andra skolpliktiga bam, som är kyrkobokförda i kommunen, på något annat sätt får föreskriven utbildning.

Elevema i gmndskolan och i gymnasieskolan är skyldiga att delta i undervisningen om de inte har giUig orsak att vara borta. Skolan har noggrann närvarokontroll och det är skolans uppgift att stävja eventueU olovlig frånvaro genom åtgärder för bamets eller den unges bästa.

Skolan skaU ge stöd och vägledning åt elever med studiesvårigheter.

2.       School discipline

Enligt 6 kap 1 § föräldrabalken skall bam behandlas med aktning för sin person och egenart och ett bara får heller inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling.

Detta är gmndläggande också för skolan. Skolan skall i första hand inta en fostrande och hjälpande attityd, när det gäller att komma tiUrätta med barns disciplinsvårigheter, inte en bestraffande. I de regler om tillrätta­förande av elever som finns i författning, beaktas elevens integritet, egen­värde och rättssäkerhet.

3.                                                                                                International co-operation 142

 

Sverige ddtar inom ramen för UNESCO och UNICEF i intemationeUt     Prop. 1989/90:107
samarbete av det slag som anges.                                    Bilaga 2

Svenska OMEP-kommittén

Det har i ett antal undersökningar under de senaste åren kunnat konstate­ras att fysisk och psykisk stimulans är av lika stor betydelse för ett barns överlevnad och positiva utveckling som behovet av föda. Det är dessutom så att ett barn som inte tillerkänns stimulans har små överlevnadschanser, ty det kan inte tillgodogöra sig den mat det får. Det är således enligt vår uppfattning av största betydelse att ett arbete för att i artikel 28 paragraf I före nuvarande (a) i konventionstexten infoga något om nödvändigheten att staterna förbinder sig att tillgodose "early childhood care and stimula-tion" i någon form av förskoleverksamhet efter lokala möjligheter.

Sveriges Kristna Ungdomsråd anser att den svenska skolan inte alltid uppfyller kraven i artikel 28. Ungdomsrådet påpekar att det därför finns behov av en översyn av skolan utifrån konventionens rättigheter.

Artikel 29

1 artikel 29 anges syftet med baras utbildning. SÖ anser att lagstiftningen för skolan täcker kraven i artikeln.

1.  a) - e) De målinriktningar som anges i punktema finns inskrivna i aktuella läroplaner.

2.  Även en fysisk eller enskild juridisk person har rätt att anordna skola. Skolor för bam i skolpliktig ålder skall godkännas av och stå under tillsyn av offentlig myndighet. För godkännande krävs bl. a. att skolan svarar mot sådana gmndläggande demokratiska och mänskliga värderingar, som an­ges i punkten 1. Godkännandet kan återkallas om skolan inte iakttar föreskrivna minimikrav.

SIV hävdar att en "ratificering av konventionen kan komma att påverka Sveriges policy i utbildningsfrågor, särskilt med avseende på artikel 29.2".

Sveriges Kristna Ungdomsråd

I artikel 29 påpekas att skolans utbildning ska syfta till att utveckla respekt för baraets kulturella identitet, språk och värderingar. Detta gäller både de infödda och invandrade baraens identitet. För oss i Sverige handlar det därför också om samemas rättigheter. Konventionen hävdaratt samhället har skyldighet att ge varie barn möjlighet att utveckla sin egen kuUureUa identitet.

Rätten till respekt för den egna kukuren är livsviktig för alla. Därför
måste läromedel i skolan och annan information som sprids tiU bam ses
över så att missvisande eller helt utelämnade beskrivningar om bamets
kultur inte längre förekommer. Skolan och det övriga samhället måste
också använda sig av och ta hänsyn till bams kunskaper och erfarenheter
av sin kultur på ett heU annat sätt än hittills.                                      143

 

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. framför liknande synpunkter men     Prop. 1989/90:107
betonar särskilt invandrar- och flyktingbamens rättigheter.    Bilaga 2

SSR ifrågasätter "om Sverige uppfyller förpliktelsema i denna del av konventionen".

Artikel 30

I artikel 30 finns bestämmelser om bam som tillhör en minoritet eller en urbefolkning.

DO anser att artikeln "får betydelse för de svenska samemas levnadsför­hållanden och möjlighet att bevara och utöva sin kultur".

I flera kommuner finns samiska förskolor. De har ofta startats som statligt finansierad projektverksamhet men sedermera permanentats inom den reguljära kommunala förskoleverksamheten. Behovet av samiska försko­lor är emellertid inte tillgodosett.

Sveriges Kristna Ungdomsråd och SSR hänvisar också till artikelns bety­delse för samema.

Artikel 31

Artikel 31 behandlar bamets rätt tiU vila och fritid.

Barnmiljörådet

Det är enligt rådets uppfattning mycket välkommet att det finns en sär­skild artikel (nr 31) som tar upp bams rätt till bl.a. lek och rekreation. Denna rättighet är särskilt viktig i ett intemationellt perspektiv eftersom alla bam har behov av att fä leka för sin utveckling. Samtidigt finns det idag många bam som måste ta ett totalt försöriningsansvar för sig själva och sina anhöriga för att kunna överleva.

Från bammiljörådets sida vill vi framhåUa att vi värnar om bams rätt till spontan och kreativ lek. Det är viktigt att möjlighetema till lek finns i närheten av bamens bostäder. Ibland fär de enkla men viktiga åtgärdema för bam stå tiUbaka för satsningar på dyrbara ishaUar, badanläggningar eller parkeringshus. Här finns ett lagligt stöd i den nya Plan- och bygg­lagen, men tiUärapningen har i flera sammanhang visat sig vara till bar­nens nackdel. Vi hoppas konventionen skaU medverka tiU att lyfta fram bams krav i planeringssammanhang och vill peka på att man i Norge har fört in tydliga krav på detta i sin bygglagstiftning. Där anges det att konsekvenserna för bam av olika planförslag aUtid skall belysas.

JämO

Artikel 31 Punkt 2

Enligt flera anmälningar till JämO satsar såväl statliga som kommunala
myndigheter mer resurser pä aktiviteter vilka utövas mestadels av pojkar.
Här behövs en kartläggning av förhållanden, inriktad bl. a. på hur kommu­
nala beslut står i överensstämmelse med den här konventionspunkten.      144

 

Artikel 32                                                                     Prop. 1989/90:107

I artikel 32 regleras barnets rätt till skydd mot ekonomiskt utnyttjande.         rJiiaga l

Åklagarmyndigheten i Stockholm påpekar att det enligt svensk arbets­miljö- och arbetarskyddslagstiftning inte finns några bestämmelser som anger en bestämd nedre åldersgräns för barns arbete.

A rbetarskyddsstyrelsen

Bestämmelserna i 5 kap. arbetsmiljölagen bör — om de av regeringen i propositionen 1989/90:60 framlagda ändringsförslagen antas av riksdagen — vara tillräckliga för att uppfylla kraven i artikel 32, såvitt angår arbets­miljölagens tillämpningsområde.

När det gäller punkt 1 i artikeln kan man särskilt peka på 5 kap. 2 § som förbjuder arbete innan skolplikten har fullgjorts och 5 kap. 3 § som förbju­der arbete som medför risk för olycksfall eller överansträngning eller annan skadlig inverkan på hälsa eller utveckling.

I punkt 1 nämns även "economic exploitation". Det synes något oklart vad som ligger i detta begrepp. Sannolikt avser det omständigheter som inte faller inom arbetsmiljön. Det förefaller antagligt att föräldrabalkens regler om omyndigas ekonomiska förhållanden utgör tillräckligt skydd i detta avseende. Denna fråga ligger dock utanför arbetarskyddsstyrelsens verksamhetsområde.

I fråga om andra punkten i artikeln kan man under a) hänvisa till reglerna om minimiålder i 5 kap. 2 §, under b) till 5 kap. 5 § och arbetar­skyddsstyrelsens föreskrifter med stöd av denna bestämmelse samt under c) till straffbestämmelserna i 8 kap. 2 § arbetsmiljölagen.

Det bör nämnas att arbetsmiljölagen inte är tillämplig på fartygsarbete och arbete i arbetsgivarens hushåll. Dessa slag av arbete regleras i särskilda lagar. I lagen om arbetstid m. m. i husligt arbete — över vars efterlevnad arbetarskyddsstyrelsen har central tillsyn — finns regler om arbetstid, skydd mot ohälsa och sanktioner. Däremot finns ej några regler om mini­miålder för arbete.

ILO-kommittén

ILO-kommittén vill först påpeka att i den mån barn eller ungdomar träder ut i arbetslivet, innan de uppnått den i konventionen angivna 18-årsål-dern, omfattas de av ILO:s generella instrument, som inte känner någon nedre åldersgräns.

Internationella arbetsorganisationen (ILO) har som ett viktigt mål att avskaffa barnarbetet i världen. Utöver de generellt gällande instmmenten har ILO under årens lopp antagit ett tjugotal konventioner och rekommen­dationer, som fastställer regler för barns och ungdomars anställnings- och arbetsvillkor. År 1973 antog internationella arbetskonferensen en konven­tion (nr 138) och en rekommendation (nr 146) om minimiålder för tiUträ­de till arbete, vilka reviderar de tidigare antagna instrumenten. Sverige har hittills inte ansett sig kunna ratificera konventionen på gmnd av vissa smärre avvikelser i svensk lagstiftning från de regler konventionen upp­ställer.

I propositionen 1989/90:60 om minimiålder för tiUträde till arbete har
regeringen dock, efter behandling i ILO- kommittén, föreslagit att Sverige
skall ratificera ILO:s konvention nr 138.1 propositionen förklarar föredra-  145

10   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107

ganden att Sverige helhjärtat ställer sig bakom ILO:s strävanden att be-     Prop. 1989/90:107
kämpa barnarbete i världen.                                             Bilaga 2

Den svenska arbetsmiljölagstiftningen står till sin allmänna inriktning och uppläggning i god överensstämmelse med konventionen. Endast några mindre ändringar behöver göras inför en svensk ratifikation. Förslag till sådana ändringar lämnas i propositionen. Propositionen behandlas av riksdagen i början av våren 1990. Ett beslut om svensk ratifikation kan därför väntas föreligga till ratifikationen av FN-konventionen.

Även Svenska ekumeniska nämnden m.fl. hänvisar till arbetet med anslut­ning till "ILO-konventionens bestämmelser om förbud mot arbete för barn under 13 år".

JämO

Punkt 2 (a)

Existerande sanktioner i arbetsmiljö- och arbetstidslagstiftningarna samt

tillämpningen    av    dessa    sanktioner   kan    näppeligen    sägas    vara

"appropriate" för uppnåendet av en effektiv tillämpning av regleraa om

arbetstider och minimiåldrar för arbetstagare.

5.4 "har inget att invända mot den föreslagna konventionens stadganden vad gäller barns anlitande i arbete".

Artikel 33

Artikel 33 handlar om skydd mot narkotika.

BRA

Fördragsslutande stater skall vidta alla lämpliga åtgärder för att skydda ungdomar från att hamna i ett narkotikamissbmk. Sedan den Ijuli 1988 är även konsumtion av narkotika kriminaliserat. Det finns enligt BRÅs upp­fattning inte behov av ytterligare skärpning av narkotikastrafflagen för att tillgodose konventionens krav.

Svenska röda korset

Ytterligare resurser bör ges till det förebyggande arbetet för barn och ungdomar i riskzonen för eller i aktivt användande av narkotiska eller psykotropa ämnen.

Artikel 34

Artikel 34 innehåller bestämmelser om skydd mot sexuellt utnyttjande.

Enligt BRÅ "tillgodoser svensk strafflagstiftning och kriminalvårdslag­stiftning" kraven i artikeln.

JämO "anser det oklart om reglerna i brottsbalken och i allmänna ordningsstadgan uppfyller de krav som här ställs särskilt vad avser barn mellan 15 och 18 år".

SA CO anser att det i dessa sammanhang krävs åtgärder som stöder föräld­
rar och barn och åtgärder som påverkar stmkturella förhållanden.            146

 

Under 80-talet har sexuella övergrepp mot barn uppmärksammats på     Prop. 1989/90:107 allvar i Sverige. Hur många barn som utnyttjas sexuellt vet vi inte då     Bilaga 2 mörkertalet vid dessa brott är stort. Redan antalet fall som anmäls visar dock att många barn i vårt land saknar skydd mot dessa övergrepp.

För att på allvar komma åt problemen krävs att man skapar fömtsätt­ningar för en vuxenvärld som på ett bättre sätt än i dag tar vara på psykologisk kunskap, t. ex. mekanismer och dynamik som påverkar fa­miljeförhållanden. Samtidigt är det nödvändigt att åstadkomma sådana insatser som rymmer trygghet och som konkretiseras i stödresurser åt enskilda familjemedlemmar.

När det gäller samhällets handläggning av ärenden där barn utsatts för sexuellt övervåld pågår ett aktivt arbete bl. a. genom socialstyrelsen. För­utom detta delvis långsiktiga arbete kan ökade psykologiska insatser på det stmkturella planet exemplifieras med att utbilda åklagare och/eller inrätta specialdomstolar. Åklagare med intresse för och kunskaperom bara skulle kunna bidra till att betydligt fler anmälda övergrepp klarades upp, något som är angeläget. I dag är det tämligen riskfritt för en vuxen att förgripa sig sexuellt på ett barn. Många fall polisanmäls inte. De flesta fall som verkli­gen polisanmäls leder inte till åtal och många åtalade fälls inte.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Årligen polisanmäls i Sverige 600 sexuella övergrepp på barn, men det faktiska antalet övergrepp är mycket större. Detta redovisar Brottsförebyg­gande rådet i Projektet sexuella övergrepp mot barn (1989:1). Enligt utredningen är det svårt att bedöma vilka skador som ett barn som utsatts för övergrepp kan få. Beteendestömingar tas upp som en direkt följd. Barnet störs i sin utveckling, får minskat självförtroende, skäms över sig själv och får en misstro mot vuxna. Ju mer närstående gärningsmannen är desto mer traumatiserande blir övergreppet.

Detta är ett område som är svårt att hantera. Det är viktigt att handlägg­ningen blir så litet kränkande som möjligt för barnet. Att bära på hemlig­heter kan vara tungt och svårt för ett barn. Därför uppmanas dessa barn att tala med någon vuxen som de har förtroende för.

Vi anser det viktigt att denna forskning följs upp och mynnar ut i utbildning och fortbildning av barnomsorgspersonal och lärare, för att följas upp av lämpligt föräldrastöd och - utbildning.

LO

Det krävs både nationella och internationella insatser för att bekämpa olagliga adoptioner, barnprostitution och barnpornografi, som i så hög grad drabbar u-ländernas barn.

Fattigdom och social orättvisa, som fördjupas av den pågående skuld­krisen i tredje världen, tvingar ut barnen på gatorna. Uppgifter om att det kan finnas upp till tio miljoner barn, pojkar och flickor, som drivits ut i prostitution, talar sitt tydliga språk.

AC

Sexuellt utnyttjande av minderåriga förekommer på många håll i världen.
Så kallade sexresor anordnas från de rika länderna till länder som Thai­
land, Filippinerna m.fl. Detta drabbar inte bara de barn som direkt
utnyttjas utan också invandrarbarn och adoptivbarn i Sverige och annor- 147

 

städes, som får uppleva att deras urspmngsland har ett belastat rykte. AC     Prop. 1989/90:107

anser att kraftfulla åtgärder måste vidtas från svensk sida mot denna typ     Bilaga 2

av reseverksamhet. Vi kan inte ensidigt kräva av u-ländema att de skall

komma tillrätta med denna allvarliga organiserade exploatering. De länder

där utnyttjarna finns måste också vara beredda att bidra med de åtgärder

som de kan vidta.

Även statens ungdomsråd hänvisar till de s. k. sexresorna till Thailand och menar att här krävs insatser från det svenska samhällets sida. Flera remissinstanser behandlar frågor rörande barnpornografi.

JK

Mot bakgrund av artikelns allmänna åtagande av konventionsstaterna att skydda barnet mot alla former av sexuellt utnyttjande och sexuella över­grepp krävs enligt punkten c att konventionsstaterna särskilt skall företa alla lämpliga nationella, bilaterala och multilaterala åtgärder för att hindra att barn utnyttjas i pornografiska föreställningar och material.

Enligt 7 kap. 4 § 12 tryckfrihetsförordningen skall som tryckfrihetsbrott anses barnpornografibrott, när brottet begås genom tryckt skrift. Med baraporaografibrott avses att någon skildrar barn i poraografisk bild med uppsåt att bilden sprides, om inte gärningen med hänsyn till omständighe­terna är försvarlig. Av förarbetena till denna bestämmelse och till brotts­balkens bestämmelse i 16 kap. 10 a§ om barnpornografi (prop. 1978/79:179 s. 9) framgår att med barn avses en person vars könsmog­nadsprocess inte är avslutad. Någon åldersgräns föreligger således inte. Införandet av en sådan avvisades i lagstiftningsärendet med hänvisning till de olägenheter en sådan gräns skulle medföra. Bl.a. angavs att förekoms­ten av en åldersgräns skulle medföra att det avbildade barnets identitet skulle behöva fastställas.

Med bara avses i FN-konventionen enligt artikel 1 en person under 18 år, såvida inte myndighetsåldern inträtt tidigare. Detta innebär att med barn i artikel 34 avses för svensk del alla personer under 18 år. Fråga uppstår då om frånvaron av en åldersgräns när det gäller barnpornografi-brottet skulle innebära att den svenska lagstiftningen i denna del inte motsvarar konventionens krav.

De krav som ställes i artikel 34 på en konventionsstat är allmänt formu­lerade. Genom att det i artikeln anges att det är fråga om en lämplighetsbe­dömning när det gäller de åtgärder som skall företas mot bl. a. utnyttjande av barn i pornografiskt material torde en viss rätt ha överlämnats åt landet i fråga att självt avgöra vad som får anses lämpligt. Det torde kunna hävdas att denna lämplighetsbedömning skett vid införandet av lagstift­ningen om barnpornografi. Bedömningen har därvid lett tiU att någon åldersgräns inte ansetts lämplig, bl.a., som det anges i förarbetena, med hänsyn till den ytterligare kränkning av barnets integritet som ett faststäl­lande av dess identitet skulle innebära.

En viss skillnad i inriktning torde vidare föreligga mellan konventionens
artikel 34 och tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens bestämmelser
mot barnpornografi. Medan tryckfrihetsförordningen riktar sig mot utgi­
vandet av barnpornografi och brottsbalken mot spridandet av sådant
material tar konventionens artikel i första hand sikte på själva utnyttjan­
det (exploitative use) av barn. Emellertid är det gmndläggande syftet med
tryckfrihetsförordningens och brottsbalkens bestämmelser att förhindra
den kränkning och skadliga inverkan på ett barn som ett utnyttjande av   148

 

barn i dessa sammanhang innebär. De nämnda bestämmelserna får därför    Prop. 1989/90:107 ses som sådana nationella åtgärder som faller under konventionsartikeln.      Bilaga 2

Med hänsyn till vad jag nu sagt om artikelns förstahandsinriktning torde det emellertid vara nödvändigt att även pröva brottsbalkens övriga be­stämmelser utifrån kravet att hindra att barn utnyttjas i pornografiskt material. Uifrån de synpunkter jag har att företräda saknar jag anledning att gå in på en sådan prövning.

Sammanfattningsvis finner jag att innehållet i den nu berörda bestäm­melsen i tryckfrihetsförordningen inte utgör något hinder mot en svensk ratificering av konventionen och tillstyrker en sådan.

Jag vill emellertid tillägga att det kan vara lämpligt om konventionsarbe­tet tas till intäkt för en översyn av frågan om en åldersgräns när det gäller barnpornografi. Såsom ensam åklagare i tryckfrihetsmål rörande bampor-nografi är jag väl medveten om de problem som en sådan gräns skulle medföra. Emellertid leder bristen på en sådan gräns till otillfredsställande resultat i vissa fall. Lagstiftningen skyddar nu i huvudsak unga människor vars könsmognadsprocess inte är avslutad. Önskvärt vore att skyddet i vart fall kunde utvidgas till att omfatta även unga människor vars köns­mognadsprocess är avslutad men som uppenbarligen i övrigt fortfarande befinner sig i den utvecklingsprocess i stort som utgör motiv för lagstift­ningens skyddsbestämmelser på det nu aktuella området.

Barnmiljörådet anser att det "krävs en lagändring från svensk sida efter­som det i Sverige är möjligt att visa barn under 18 år i pornografisk bild och konventionen torde utesluta denna möjlighet".

Svenska Barnläkarföreningen och Rädda Barnen har samma uppfattning och anser att en 18-årsgräns bör införas.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Svensk lagstiftning har ett absolut förbud mot bampornografi. Ändå före­kommer barnpomografi i Sverige. Barnkonventionen erbjuder ett medel i den internationella kampen mot att utnyttja barn i pornografiska föreställ­ningar och i pornografiskt material.

Statens biograföyrå

Vi vill också särskilt understryka betydelsen av ett globalt gällande förbud mot barns medverkan i pornografiska framställningar av olika slag, artikel 34. Även här är det av särskilt intresse att notera att barn fortfarande är definierade som personer under 18 år. Den praxis som biograföyrån har haft när det gäller att bedöma vad som är "barnpornografi" har närmast utgått från en gräns på 15 år. Det innebär inga svårigheter för oss att anpassa bedömningarna till konventionens definition av barn.

Artikel 35

Artikel 35 reglerar förhindrande av handel med barn.

LO

Om inte u-ländemas lokala ansträngningar att stoppa handeln med barn

möts av liknande åtgärder i våra länder, blir deras uppgift omöjlig.           149

11   Riksdagen 1989/90. 1 saml Nr 107

Artikel 37                                                                                     Prop. 1989/90:107

Artikel 37 innehåller bestämmelser om skydd mot godtyckliga    Bilaga I

frihetsberövanden, tortyr och dödsstraff.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Även om tortyr inte förekommer i Sverige som ett samhällets maktred­skap, kommer varie år c: a 5.000 flyktingar till Sverige, bland dem även barn och ungdomar, som torteras i sina hemländer. En del av dem hamnar i Röda korsets centra för vård. Tortyr bryter ner människan både fysiskt och psykiskt, krossar hennes identitet och kränker hennes integritet. Det är konsekvenser som redovisats efter samtal med personal på Stockholms­centret. Vi bedömer det viktigt att kunskap om tortyrens konsekvenser förmedlas till vårdpersonal och andra som fär kontakt med dessa flykting­ar.

Artikel 37 handlar också om att barn inte får utsättas för annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling. Vi vill fasta uppmärksamheten på att samhället också på denna punkt måste vara observant på vad som sker i myndighetsutövning och i situationer där våld mer eller mindre tydligt förekommer.

Ett par remissinstanser tar upp frågan om möjligheten att ta utländska barn i förvar.

DO

Jag vill i samband med denna artikel som berör frihetsberövande upprepa min många tidigare gånger framförda uppfattning att möjligheten att ta utländska barn i förvar bör utmönstras ur den svenska utlänningslagen. Skälen härför är många varav några ganska uppenbara. Förvarstagandet av barn torde vara en av de punkter, som föranlett den mesta och mest engagerade kritiken mot svensk utlänningspolitik och lagstiftning. Det har sagts många gånger, ehuru någon närmare undersökning inte är känd av mig, att det endast är Sverige och något enstaka ytterligare land bland de västerländska demokratierna, som överhuvudtaget tar bam i förvar på detta sätt.

Humanitära instanser finner det stötande och det hedrar inte vårt land. Sedan den 1 juni 1987 finns ett absolut förbud att ta barn under 16 år i förvar i kriminalvårdsanstalt eller allmänt häkte (utlänningsförordningen 5 kap. 12 §). Emellertid får barn tas i förvar i polisarrest, något som är förbjudet för ett brottsmisstänkt svenskt bam under 15 år. Med hänvis­ning till 18-årsgränsen i konventionens första artikel menar jag i vart fall att utlänningslagens 6 kap. 3 och 5 §§ och utlänningsförordningens 5 kap. 12 § skall ändras att gälla alla under 18 år.

UNHCR:s riktlinjer säger (§ 26, i) att det är UNHCR:s policy, att asylsökande barn ej skall tas i förvar.

SvFR framför liknande synpunkter.

Sveriges Kristna Ungdomsråd anser att det måste bli än tydligare i vår behandling av flyktingar i Sverige att arrestering av barn skall användas som en absolut sista utväg.

Statens ungdomsråd hänvisar till artikelns bestämmelser om att inspärr­
ning, fängelse eller andra tvångsmetoder endast skall utnyttjas som en sista    150

 

utväg och under kortast möjliga tid. Rådet anser dock att det bl.a. i     Prop. 1989/90:107 efterdyningarna av den s. k. ungdomsvåldsdebatten finns krafter som     Bilaga 2 strävar i en delvis annan riktning och att detta också gäller i tillämpningen av bl. a. lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård a v unga.

Några remissinstanser har synpunkter på bestämmelserna under (c) om att varje frihetsberövat barn i regel skall hållas åtskilt från vuxna.

RA

3 § 2 st lagen (1976:371) om behandling av häktade och anhållna m.fl. stadgar att en häktad person skall, särskilt om han är under 21 år, förvaras så att han inte utsätts för olämpligt inflytande av annan häktad. Lagen gäller häktade, anhållna och gripna personer. Nämnda lag är dock inte tillämplig på barn som gripits enligt 16 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare m. m. Sistnämnda stadgande avser de fall att ett barn under 15 år begått ett brott på vilket fängelse kan följa och anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen. Baraet kan då gripas av envar. Polismyndigheten eller åklagaren skall i dessa fall bestäm­ma om barnet skall friges eller hållas kvar för förhör. Varaktigheten av ett sådant frihetsberövande torde vara så kort att frågan om bamets förvaring tillsammans med annan inte aktualiseras.

8 § lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt stadgar att vid placering av intagen som är under 21 år skall särskilt beaktas att han, om ej särskilda skäl föranleder annat, hålles åtskild från sådana intagna som kan inverka menligt på hans anpassning i samhället.

Konventionen tycks således gå något längre än den svenska lagstiftningen i kravet på att unga frihetsberövade personer skall hållas åtskilda från vuxna så till vida att konventionen utgår från presumtionen om sådan förvaring.

Åklagarmyndigheten i Stockholm och Svenska OMEP-kommittén anser att den svenska lagstiftningen inte uppfyller kravet i artikel 37 (c).

Åklagarmyndigheten i Stockholm

Då en person under 18 år döms till fängelse har kriminalvården ingen organisation för att hålla de unga fångarna åtskilda från vuxna fångar. På samma sätt förekommer inte någon differentiering då unga mellan 15-18 år häktas. Gmppverksamhet och samsittning sker därför med vuxna.

Svea hovrätt hänvisar, liksom RÅ, till 8 § lagen om kriminalvård i anstalt.

Även om man enligt bestämmelsen skall göra vissa överväganden vid placering av ungdomar kan bestämmelsen inte enligt hovrättens mening anses uppfylla konventionens krav på att bam som regel skall hållas åtskilda från vuxna; se också konventionens artikel 40 punkten 3 vari konventionsstaterna åläggs att främja införandet av institutioner, som är speciellt anpassade för barn som befinns skyldiga att ha begått brott.

Hovrätten anser vidare att bestämmelserna om rätt för bamet att hålla
kontakt med sin familj genom brevväxling och besök synes stå i strid med
svensk gällande rätt, såvitt avser ungdomar intagna i kriminalvårdsanstalt.
Hovrätten anger att det i lagen om kriminalvård i anstalt saknas bestäm- 151

 

melser som särskilt reglerar ungdomars speciella behov av kontakt med     Prop. 1989/90:107
familjen under den tid de är intagna i kriminalvårdsanstalt.     Bilaga 2

Svenska röda korset "anser det viktigt att uppmärksamma situationen för häktade ungdomar. För att uppfylla konventioneps intentioner bör resursema utökas för det stöd som ges till frihetsberövade ungdomar".

SvFR, som anser att asylsökande bam inte skall kunna tas i förvar, framhåller att om förvarsmöjligheten skulle bestå, det är "nödvändigt att bamet snarast får tillgång till ett rättsligt biträde. Nuvarande regler ger en rätt till offentligt biträde efter tre dagars förvar. En större flexibilitet krävs från myndighetemas sida. Tre dagar kan inte anses möta konventionens bestämmelse om att snarast (prompt access to) få tillgång till ett juridiskt biträde i beaktande av principen om bamets bästa".

Också Svenska röda korset betonar vikten av att flyktingbam har tillgång till ett juridiskt biträde vid asyldiskussioner.

En ratificering av konventionen, innebär enligt Svenska röda korset, att offentligt biträde alltid skall förordnas ensamma bam (under 18 år) som söker asyl här, då fråga väcks om antingen avvisning eller tagande i förvar.

BRÅ, som anser att svensk straff- och kriminalvårdslagstiftning tillgodoser kraven i artikeln, vill därmed inte ha sagt att förbättringar inte kan eller bör genomföras.

Framför allt för att försäkra sig om att det i praktiken finns ekonomiska och andra fömtsättningar för att handläggningen av brottmål skall bli så snabb som möjligt och för att ett eventuellt frihetsberövande skall bli så skonsamt som möjligt för den unge. Vid BRÅ utvärderas f n.. hur hand­läggningen enligt lag (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare fungerar och effektema av förordningen (1988:217) om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträda­re. Preliminära resultat av denna utvärdering visar att handläggningstiden generellt sett är för lång. Detta tycks bero på bristande samverkan mellan berörda myndigheter. Tidigare har inte vårdnadshavaren konsekvent underrättats när ungdomar gjort sig skyldiga till brott. (Här har dock redan en lagändring skett, 6 c§ LUL (1988:822).) Vidare framgår att det i praktiken saknas adekvata former för omhändertagande av de socialt och kriminellt mest belastade ungdomama. Dessa kan därför komma att dö­mas tiU fängelse trots att det inte kan anses lämpligt.

Artikel 38

Artikel 38 innehåller bestämmelser om skydd i väpnade konflikter. Bam under 15 år skall inte delta direkt i fientligheter och inte heUer rekryteras till väpnade styrkor.

Samtliga remissinstanser som yttrar sig över artikeln är negativa till den angivna åldersgränsen på 15 år.

ÖB hänvisar till att han tidigare tagit upp frågan om att bam under 15 år
inte skall få delta i militär utbildning.                                                   152

 

Bammiljörådet                                                               Prop. 1989/90:107

Det är positivt att Sverige arbetat för en åldersgräns på 18 år och det är    Bilaga 2

viktigt att man från svensk sida även fortsättningsvis markerar denna

håUning, t. ex. genom en särskild deklaration. Även om artikeln inte är

tillräckligt långtgående har rådet förståelse för att den lösning som anges i

artikeln är en kompromiss mellan flera länder.

DO "beklagar att denna artikel, som handlar om väpnade konflikter, inte återspeglar gällande standard i den intemationella humanitära rätten. Inget bam, dvs. person under 18 år, borde kunna rekryteras till väpnade styrkor eller tvingas delta direkt i strid".

Enligt Svenska Barnläkarföreningen skall bam under 18 år inte kunna rekryteras till militärtjänstgöring.

LO anser det viktigt att Sverige fortsätter att arbeta med frågan i FN:s kommission för mänskliga rättigheter.

Även Svenska OMEP-kommittén uttrycker sin förhoppning om att "det berömvärda arbete som den svenska regeringen lagt ned" på att förbättra innehållet i artikeln "kommer att fortsätta och att den svenska regeringen i samband med ratificeringen deklarerar detta utan att därför reservera sig".

Svenska röda korset

Svenska röda korset finner det mycket beklagligt att skyddet för bam i krig, så som det kommer till uttryck i artikel 38, är svagare än motsvarande regler i 1977 års tilläggsprotokoll till 1949 års Genévekonventioner. Syftet med att skapa nya folkrättsregler måste alltid vara att föra folkrätten framåt och att förstärka och förbättra skyddet för den enskilda människan.

Vi är medvetna om det goda arbete som lades ner från svenska regering­ens sida att inte bara behålla skyddet för bam i krig på tidigare överens­komna nivå, utan att också förbättra detta skydd genom att höja ålders­gränsen för kombattanter från 15 till 18 år.

Svenska röda korset fömtsätter att regeringen fullföljer detta sitt åtagande om förbättrat skydd för bam i krig även efter ratificeringen.

Rädda Barnen, Svenska röda korset och Svenska ekumeniska nämnden m.fl. önskar att Sverige i samband med ratificeringen avger en deklaration om att avsikten för Sveriges del är att respektera en åldersgräns på 18 år för deltagande i väpnade konflikter.

Artikel 39

Artikel 39 handlar om rehabilitering och social återanpassning av bara.

Barnmiljörådet vill "betona att det behövs krafttag för att ge flyktingbam ett reeUt stöd när de vistas i Sverige, dvs. även när de väntar på besked om att få stanna. Socialtjänstlagen och de allmänna råden till denna lag anger att dessa bams rättigheter skall tillgodoses, men tillämpningen har visat sig ha stora brister. Lagen skulle därför behöva kompletteras för att situatio­nen för bamen skulle kunna förbättras".

SACO framhåller att många bara far illa i Sverige liksom i världen i
övrigt och anser att resursema för att hjälpa bara som på olika sätt farit illa     153

 

måste stärkas såväl kvantitativt som kvalitativt. SACO anser att det be-     Prop. 1989/90:107 hövs psykologer både som utredare, behandlare och som handledare till     Bilaga 2 personal som möter bam.

Svenska röda korset

Det är, enligt Svenska röda korsets mening, viktigt att flyktingbarn garan­teras möjligheter till fysisk och psykisk rehabilitering. Svenska röda korset bedriver idag framgångsrikt fysisk och psykisk rehabilitering av torterade flyktingar. Det vore önskvärt att speciella rehabiliteringsinsatser även gjordes tillgängliga för bara. Vi vill påminna om det åtagande konven­tionsstateraa tagit på sig, enligt artikel 4, att genomföra de rättigheter som erkänns i denna konvention.

Sveriges Kristna Ungdomsråd anser att artikeln för Sveriges del måste innebära att flyktingbara generöst tillåts att stanna och att de får den hjälp som anges i artikeln.

Artikel 40

Artikel 40 innehåller bestämmelser om straffprocess och kriminalvård.

Enligt punkten 2 (b) skall varie barn som misstänks eller åtalas för att ha begått brott ha åtminstone de garantier som anges under punkterna (i)-(vii).

Svea hovrätt

(ii) - Hovrätten ifrågasätter om man inte för att kunna ge de garantier som anges gälla fömndersökning lämpligen bör införa särskilda bestäm­melser härom för den som inte fyllt 18 år. Härvid bör också beaktas vad som anges under punkten 3 i artikeln.

Utöver vad som, beträffande den som är under 15 år, föreskrivs i 23 kap. 9 § 2 st och 10 § 4 st rättegångsbalken samt i 15—19 §§ fömndersöknings­kungördsen saknas särskilda bestämmelser.

(iii) — I 2 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare stadgas att fråga om beslut om åtalsunderlåtelse skall hand­läggas skyndsamt och att om sådant beslut inte fattas åtal skall väckas utan dröjsmål. (Se också förordningen om försöksverksamhet med snabbare utredningar rörande unga lagöverträdare, SFS 1988:217).

Det är hovrättens erfarenhet att själva fömndersökningen av brott be­gångna av underåriga ofta tar avsevärd tid. Hovrätten anser därför att man, för att undvika att alltför lång tid passerar från det att brott har begåtts av den som är under 18 år till dess saken avgörs av domstol, bör överväga att — i likhet med vad som gäller för domstolamas handläggning — införa en tidsfrist för åtals väckande. Tidsfristen bör lämpligen kunna bestämmas till två månader, med rätt till förlängning efter domstols be­slut.

(iv) Artikel 40 handlar om de rättigheter som för brott misstänkta,
åtalade eller dömda bam skall tillerkännas. Mot denna bakgmnd torde
föreskriften att bam inte skall "be compelled to give testimony" tolkas på
så sätt att den som är tilltalad för brott inte skall tvingas lämna uppgifter
under ed. Hovrätten finner att stadgandet i fråga väl överensstämmer med
svensk lag. Enligt svensk lag har tilltalad nämligen rätt att vägra att         154

 

överhuvudtaget uttala sig. - Det kan nämnas att den som är under 18 år    Prop. 1989/90:107 enligt 36 kap. rättegångsbalken kan höras som vittne och hämtas till rätten.     Bilaga 2 Om den som åberopats som vittne är under 15 år prövar dock rätten om han må höras (4 §). Den som är under 15 år må inte heller avlägga ed

(13§).

(v) — Enligt svensk lag ges garantier för omprövning av högre instans efter hemstäUan härom, vilket enligt hovrättens mening borde vara till­räckligt för att uppfylla konventionens krav.

RÅ anför i fråga om punkten 2 (b) (vii).

Det kan ifrågasättas om inte flera av de nödvändiga åtgärder som vidtas i samband med ett processuellt förfarande kränker den misstänktes privat­liv. Detta gäller exempelvis den personutredning, som ibland behövs för att fastställa en adekvat påföljd för en ung lagöverträdare. Dämnder inhämtas kanske personliga upplysningar om den unge från hans närmaste omgivning. Vidare kan en läkamndersökning bli erforderlig. Strängt taget vaqe straffprocessuellt ingripande kan sägas kränka den enskildes privat­liv. Avsikten med konventionen kan inte vara att hindra att sådana åtgär­der vidtas mot unga personer. Bestämmelsen kan därför tyckas vara alltför kategoriskt utformad för att överensstämma med den svenska lagstiftning­en.

Under punkten 3 anges att konventionsstatema skall söka främja införan­det av lagar och förfaranden samt upprättandet av myndigheter och insti­tutioner som är speciellt anpassade för bam som misstänks eller åtalas för eUer befinns skyldiga att ha begått brott.

Svea hovrätt "anser att ett svenskt tiUträde till konventionen bör ge anledning att på nytt överväga behovet av särskilda ungdomsdomstolar och ungdomsanstalter för unga lagöverträdare".

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. "hävdar att den svenska gmnd-synen med ingripande enligt socialtjänstlagen och LVU så långt som möj­ligt skall bibehållas". Nämnden anser att ett sådant förhållningssätt stöds av punkten 3 (b) i artikel 40.

1989 misstänktes c: a 900 ungdomar i åldem 15 — 17 år för mord, misshan­del, diverse sexualbrott eller olaga hot. I svensk debatt har man talat om strängare straff för misshandel och rån, skärpta regler för villkorlig frigiv­ning, möjlighet att döma till samhällsarbete osv.. Den svenska gmndsynen innebär att bam inte skall utsättas för straffprocessuella ingripanden, såsom gripande, anhållande, häktning och fängelse. Ungdomsfängelsema har avskaffats. I stället använder man sig i största möjliga utsträckning av beslut enligt socialtjänstlagen och LVU.

Punkten 4 handlar om tillgänglighet av olika lämpliga åtgärder.

Svenska röda korset framhåller att "ökade resurser bör ges till bam- och ungdomsvård, framför allt så att det skapas lämpliga altemativ till omhän­dertagande".

Artikel 41

Artikel 41 handlar om förhållandet till mer långtgående bestämmelser än

konventionens.                                                                              155

 

Svenska röda korset anser att det är en viktig princip att, om en kon ven-    Prop. 1989/90:107 tionsstat är bunden av en bestämmelse som ger barnet mer långtgående     Bilaga 2 rättigheter än vad konventionen ger, den mer långtgående bestämmelsen skall tillämpas.

Artikel 42

Artikel 42 behandlar skyldigheten att informera om konventionen.

Socialstyrelsen förklarar att man avser att medverka till lämpliga infor­mationsinsatser för de yrkesgmpper som styrelsen har fortbildningsansvar för.

Statens handikappråd "vill fasta uppmärksamhet på att informationen måste utformas så att människor med funktionshinder kan ta del av den. Informationen bör därför finnas bl.a. på Ijudkasett, i punktskrift, på teckenspråk och i lättläst form. Det är viktigt, att informationen utformas i samråd med handikapporganisationerna".

DO fömtsätter att man beaktar alla de språkliga minoriteter som finns i vårt land och noga överväger vilka översättningar som krävs.

LO anser att det är angeläget att ratificeringen följs upp med informa­tions- och utbildningsinsatser.

SACO

I konventionen ingår att de stater, som ratificerar konventionen, också tar på sig att sprida kunskap om innehållet till såväl vuxna som barn. Detta är mycket viktigt och helt nödvändigt för att konventionen inte bara ska bli ett ideal utan också en verklighet för barnen.

I detta informationsarbete bör också inkluderas de djupare psykologiska förhållanden som konstituerar goda villkor för barns utveckling och miljö och som i korthet berörts här.

Rädda Barnen

Det är mycket viktigt att kännedom om konventionen sprids till alla dem den berör, inte minst till bara och unga. Den primära informationsskyldig­heten åvilar statsmakterna. Rädda Baraen är dock tillsammans med övri­ga berörda frivilligorganisationer beredda att diskutera ett samarbete för spridning av konventionen. Det utgör en del av den ovan nämnda dialo­gen.

Svenska röda korset

Vid konventionens praktiska tillämpning är det angeläget att hålla i min­net alt konventionen gäller även ungdomar. En aktiv medverkan från både barn och ungdomar att sprida kunskap och information om konventionen är betydelsefullt i implementeringen av densamma.

BRIS

En bred informationsinsats måste göras för att konventionen ska få någon

betydelse och bli den nödvändiga rättigheten och möjligheten för barn att 156

 

hävda sina rättigheter. BRIS föreslår att en broschyr utarbetas, som sänds Prop. 1989/90:107 ut till samtliga hushåll och skolor; en broschyr liknande den Justitiedepar- Bilaga 2 tementet gjorde inför antiagalagen. Den informationskampanjen hade stor genomslagskraft i Sverige och fick stor internationell uppmärksamhet. I informationsarbetet har också frivilligorganisationer som t. ex. BRIS, med sina redan upparbetade kanaler till barn, en viktig roll att spela både som informations- och hjälporgan.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Information om innehållet i konventionen måste spridas tiU både barn och vuxna i hela landet via massmedia, som hittills behandlat denna viktiga fråga mycket summariskt, via frivilligorganisationerna, dit undertecknar­na av detta yttrande hör, såväl som via de fackliga organisationema. I första hand ligger ansvaret för informationen dock på officieUa myndighe­ter enligt de bestämmelser som konventionen stadgar.

SSR anser att en särskild plan för arbetet med informationen bör upprättas i samråd med riksförbundet och Saminuorra.

Artikel 43

Artikel 43 innehåller bestämmelser om upprättandet av en kommitté för barnets rättigheter inom FN.

SACO

I den mån Sverige har möjlighet att påverka rekryteringen av dessa perso­ner bör man verka för att de representerar gedigna psykologiska kunskaper om dels barns och vuxnas behov och situation, dels om samhällsstmktu-rers psykologiska och sociala konsekvenser för baras villkor.

Rädda Barnen "anser det nu ytterst angeläget med en snabb ratificering av konventionen vilket är av största betydelse för att Sverige skall kunna påverka sammansättningen av kommittén för barnets rättigheter".

SSR uppfattar att den i artikeln angivna kommittén kommer att få en stor betydelse för uppföljningen av konventionen.

Riksförbundet utgår från att minoritets- och urbefolkningsfrågor lyfts fram i kommitténs arbete. Härmed avses inte enbart frågor som sammanhänger med minoritets- och urbefolkningsbarn utan också de insatser till motver­kande av främlingsfientlighet som är nödvändiga att sätta in i förhållande till barn från majoritetsbefolkningen.

Artikel 44

Artikel 44 innehåller bestämmelser om implementeringsrapporter.

Socialstyrelsen, LO, BRIS, Svenska OMEP-kommittén, Rädda Barnen,
Svenska röda korset och Svenska ekumeniska nämnden m.fl. förordar att
en särskild nationell kommitté tillsätts för att övervaka att bestämmelserna
i konventionen efterlevs.                                                                  157

 

Socialstyrelsen                                                              Prop. 1989/90:107

Frågan hur och av vem konventionen följs upp ser styrelsen som mycket     Bilaga 2

viktig. Styrelsen anser att en nationell kommitté med uppgift att följa

konventionen bör upprättas. Ett oeftergivligt krav är att bred bamkompe-

tens är företrädd inom den kommitté som har till uppgift att följa upp

konventionen i Sverige.

Den 1 januari 1990 fick socialstyrelsen en ny organisation. I regeringens proposition 1988/89:130 om socialstyrelsens framtida roll, uppgifter och inriktning framhålls att socialstyrelsen i egenskap av högsta tillsynsmyn­dighet för socialtjänsten har ett förstahandsansvar för att ta initiativ till och bevaka att samverkan med andra centrala statliga myndigheter som arbetar med bam- och ungdomsfrågor kommer till stånd. Det får därför anses följdriktigt att styrelsen i nämnda kommitté får ett stort ansvar för att tillsammans med andra myndigheter och frivilliga organisationer följa upp konventionen i Sverige. Styrelsen bör även noga följa utvecklingen av konventionens tillämpning i andra länder.

Svenska OMEP-kommittén anser att det skall vara fråga om en kommitté med en bred kompetens och speciell bamkompetens och att där skall finnas företrädare för såväl myndigheter som frivilligorganisationer.

Rädda Barnen

Konventionen är helt gmndläggande för Rädda Bamen som barnsrättsrö-relse. Därför önskar vi en fortlöpande dialog med regeringskansli och ansvariga myndigheter om bams situation i Sverige och ute i världen utifrån konventionen.

Rädda Bamen föreslår, som ett första steg i den fortlöpande dialog som önskades inledningsvis, att en diskussion om implementeringen av kon­ventionen hålls mellan frivilligorganisationer, regeringskansli och myndig­heter. Det bör lämpligen kunna ske i samband med ratificeringen.

En sådan dialog är en fömtsättning för förverkligandet av gmndtanken i konventionen om att bamets bästa skall komma i främsta mmmet. Dialo­gen måste bygga på att den kunskap om bam som finns på många olika håll sammanförs och används till gagn för baraets bästa.

Formen för denna fortlöpande dialog bör diskuteras. En möjlig form är en nationalkommitté för baras rätt som bl. a. Rädda Bamen föreslagit till regeringen i november 1989.

Svenska röda korset föreslår att "en nationalkommitté för Bamets rättighe­ter inrättas".

Dess övergripande mål skall vara att verka för Bamets rättigheter i Sveri­ge, främst genom information och utbildning genom t. ex.

— sprida allmän kännedom om konventionen,

— informera bam och ungdomar om deras rättigheter enligt konventionen,

— informera och utbilda yrkesgmpper vilka arbetar för och med barn och ungdom,

— tillse att erforderliga kunskaper om barn ges till berörda myndigheter.

Kommittén skulle också kunna ta initiativ till diskussioner utifrån rege-    158

 

ringens rapportering till FN:s kommitté för Bamets rättigheter och vara ett     Prop. 1989/90:107
diskussionsfomm för Bamets rättigheter.                            Bilaga 2

Kommittén bör bestå av företrädare för frivilligorganisationema, där­ibland Röda korsets ungdomsförbund, Rädda Bamen, Sveriges kristna ungdomsråd, de politiska partierna, departementen, myndigheter, intres­seorganisationer och i övrigt bland annat BRÅ, Statens Ungdomsråd och Bam- och ungdomsdelegationen.

Kommittén bör vara fristående, den bör utses av regeringen och stödjas rent praktiskt av regeringskansliet.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. anser att det är av största vikt att tillämpningen av konventionens bestämmelser bevakas av ett särskilt or­gan inom landet.

Konsekvensema härav blir en fortlöpande utvärdering av bams och ung­domars livssituation i Sverige. I den kommitté som bildas bör bl.a. ingå representanter för frivilliga organisationer, politiska partier, departement, myndigheter, fackliga organisationer och Unicef

Enligt 5/5"skulle den nationella kommittén "vara gmnden tiU ett institut — ett bamens Rättsinstitut — där syftet skulle vara att arbeta med bamens rättsfrågor. BRIS ser detta institut som en naturlig plattform för en svensk barnombudsman".

Även barnmiljörådet och Svenska Barnläkarföreningen förordar inrät­tandet av en bamombudsmannatjänst.

Barnmiljörådet

Som anges i artiklama 42 och 44 är det viktigt med ett fortsatt intensivt arbete för att sprida information kring konventionen och följa upp efter­levnaden såväl nationellt som intemationellt. Bammiljörådet anser att detta för Sveriges del skulle kunna vara en väsentlig uppgift för en bamom-budsman knuten till bammiljörådets kansli.

Svenska Barnläkarföreningen

När de olika artiklamas innehåll till bamens skydd skall komma till
användning måste någon person kraftfullt kunna föra bamens talan mot
myndigheter, i massmedia och i allmän debatt. Som bekant har Svenska
Barnläkarföreningen vid upprepade tillfallen agerat för att få igenom en
bamombudsmannatjänst. Hittills har detta ej lyckats vilket är utomor­
dentligt beklagligt. En bamombudsmannatjänst knuten till exempelvis
Barnmiljörådet skulle ha en utomordentlig betydelse för att skydda bam
mot övergrepp i vidaste bemärkelse och för att kunna bevaka bamens och
ungdomamas intressen med FN:s bamkonvention som gmnd. I alla sam­
manhang är bamen en politiskt svag gmpp, vilket verkligen konventionen
om bams rätt framhäver. Varje land måste härvidlag, var för sig, arbeta
fram handlingsplaner för övervakning, lagändringar etc. För Sveriges del
är inrättandet av en nationell bamombudsmannatjänst ett logiskt beslut
för att kunna övervaka FN-konventionens praktiska tillämpning för sven­
ska förhållanden och för att vi intemationellt skall vara trovärdiga i vårt
arbete för bams och ungdomars bästa.                                               159

 

ILO-kommittén viU inför en framtida rapportering om konventionens    Prop. 1989/90:107 tillämpning erinra om den omfattande rapportering till ILO som förekom-     Bilaga 2 mer om tillämpningen av vissa i remissyttrandet uppräknade ILO-instm-ment, som särskilt berör bams villkor.

Svenska UNICEF-kommittén hoppas få återkomma med synpunkter på konventionens tillämpning och kontrollen av den så snart den har ratifice­rats och svensk lagstiftning har anpassats till den.

Artikel 50

Artikel 50 behandlar ändringar av konventionen.

Socialstyrelsen

Att konventionen nu antagits får ses som startpunkt. Det är viktigt att uppföljningsarbetet med bamkonventionen i Sverige för fram och initierar de förbättringar och förändringar som bör göras. Artikel 50 fömtsätter att konventionsstater kan föreslå ändringar i konventionen.

AC anser att konventionen "borde förespråka att adoptivbam skall ha samma ställning som bara födda i familjen och att detta är en förbättring som Sverige bör verka för när det blir aktuellt".

övriga synpunkter

LO, SACO och Svenska ekumeniska nämnden m.fl. framhåller att konven­tionen påverkar Sveriges relation till andra länder.

LO

Sverige bör på olika sätt medverka till att via t. ex. FN-organen rapporter om bams situation i u-länder tas fram, och också i vårt biståndssamarbete med våra mottagarländer specieUt uppmärksamma bamens situation och föreslå lämpliga åtgärder för att åstadkomma förbättringar.

SA CO hävdar att man vid överväganden om bistånd till olika länder måste låta bams rättigheter i dessa länder vara av avgörande betydelse.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl.

Det interaationella perspektivet är ofta förekommande i konventionstex­ten. Den svenska välfärdsstaten har ett stort ansvar att förmedla kunskap och bistånd av olika slag också när det gäller bamets rättigheter i u-länder. Av sådant arbete har den kristna missionen stor erfarenhet.

Svea hovrätt förordar en komplettering av 2 kap. regeringsformen.

Beträffande baraens gmndläggande rättigheter, artiklama 12—16, är att
notera att de gmndlagsskyddade rättigheteraa i 2 kap. regeringsformen
(RF) avser varje medborgare, således också bara. Hovrätten har därför
inte funnit skäl att yttra sig i frågan om svenskt tillträde till konventionen 160

 

bör föranleda att barnens rättigheter erhåUer särskiU gundlagsskydd. Det     Prop. 1989/90:107 bör emellertid under alla förhållanden övervägas att komplettera 2 kap.     Bilaga 2 RF med ett särskiU stadgande om skydd för privat- och familjeliv.

Barnmiljörådet vill peka på behovet av en samlande översikt över vilka lagar som på olika sätt berör bams villkor.

En lagbok av detta slag har tagits fram i Norge. Den har dessutom skrivits så att den skall kunna läsas och förstås av barn. Detta skulle också ligga i linje med de intentioner som anges i konventionen om att bam skall bli mer delaktiga i olika beslut och kunna höras och uttala sig i olika frågor. Då måste de också kunna ta del av och förstå den lagstiftning som gäller dem.

Svenska ekumeniska nämnden m.fl. tar upp det ofödda bamets rätt.

I konventionsinledningen påminns särskilt om bamdeklarationens (1959) beaktande av att "the child, by reason of his physical and mental immatu­rity, needs special safeguards and care, including appropriate legal protec­tion, before as well as after birth". Med hänsyn till den debatt och forsk­ning som pågår angående fosterdiagnostik och gen-etik, bedömer vi det angeläget att en översyn av vår nuvarande abortlagstiftning kommer till stånd. I en sådan översyn bör vikt läggas vid frågan om fostrets integritet.

Nämnden anser också att baraets "situation i skolan bör undersökas och utvärderas utifrån konventionen om baraets rättigheter beträffande ar­betsmiljö, åsiktsfrihet, tanke- och religionsfrihet". Nämnden uttalar vida­re att man bedömer att föräldrautbildningen, med hänsyn till konventio­nens tryck på föräldrarollen, behöver intensifieras och byggas ut. Nämnden anför ytterligare följande.

Svenska Ekumeniska Nämnden har i skrivelse den 17 november 1989 inför Kyrkornas världsråds möte i Seoul i mars 1990 föreslagit bildandet av en global fredstjänst på ekumenisk bas. Den skulle fömtom att gå in i kampen för Mänskliga rättigheter också verka för baraets rättigheter mot baras deltagande i väpnade konflikter, mot barnprostitution, bamarbete etc. Vi anser att alla goda krafter bör medverka till att bamets rättigheter blir väl tillgodosedda både i Sverige och världen.

.4C hänvisar till vissa intemationella dokument som kompletterar konven­tionen om bamets rättigheter.

AC viU också nämna att Intemational Social Service (ISS) planerar inrätta ett rådgivnings- och resurscentmm för intemationeU adoption. Själva utformningen är ännu öppen för diskussion. Avsikten är att centret skall fungera som ett led i strävandena att förverkliga principema i de artiklar i ovannämnda dokument om interaationell adoption, och de artiklar i barakonventionen som berör detta område. AC anser att det finns behov av ett sådant centmm, som kan informera om oriktiga förfaranden och behöriga organ i olika länder.

161

 

Innehåll                                                         Prop. 1989/90:107

Propositionens huvudsakliga innehåll ........................     3

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 mars 1990 ...       4

1    Inledning.......................................................... ... 4

2    Konventionens innehåll....................................... ... 6

 

2.1    Inledningen.................................................. ... 6

2.2    De enskilda bestämmelsema............................     7

3 Konventionen och bams villkor..............................   19

3.1    Allmänt........................................................ . 19

3.2    Konventionen och den svenska bam- och familjepolitiken ... 22

4 Godkännande av konventionen ............................ . 27

4.1    Allmänna överväganden.................................. . 27

4.2    De enskilda artiklama och svenska förhållanden... . 29

 

5    Intemationellt utvecklingssamarbete...................... . 89

6    Övriga frågor ................................................... . 91

7    HemstäUan....................................................... . 92

8    Beslut  ............................................................ . 92

Bilaga I   Konventionen i engelsk lydelse och i svensk översättning ..     93

Bilaga 2  Sammanställning av remissyttrandena.......... 117

NofStBdtsTt7Ckeri.StocKholin1990                                                                                                           162