Motion till riksdagen
1989/90: Ub807

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Skolan

I. Sammanfattning

I denna motion presenteras ett liberalt reformprogram för skolan efter kommunaliseringen.
Huvudinriktningen är att de nationella målen för skolan
måste preciseras och förutsättningarna för skolorna att nå dessa mål måste
förbättras. Kungsvägen att nå målen går över att ge de lokala skolorna såväl
en stor pedagogisk frihet som huvuddelen av det skolministern kallar ”driftansvaret”.
Programmet innehåller följande krav:

1. Precisera skolans mål och sluta nedvärdera kunskapsmålet

2. Inför ”självstyrande” skolor

3. Satsa på lärarna

4. Minska byråkratin - prioritera undervisningen

5. Inför ett nytt betygssystem

6. Inför rätt att välja skola.

7. Individualisering, bl a genom mindre klasser

8. Skolstart för de flesta barn vid sex års ålder

9. Rättvis behandling av friskolor

10. Prioritering av baskunskaperna

II. Släpp in föräldrarna

12. En flexibel gymnasieskola

2. Inledning

2.1 Dramatiskt skolår

Efter det dramatiska skolåret 1989 med strejker, demonstrationer, ministerskifte
och till sist det beramade kommunaliseringsbeslutet, måste det skolpolitiska
arbetet nu i viktiga avseenden starta på nytt.

Men för många i skolans värld känns ansträngningar att förbättra skolan
som ett sisyfosarbete. Det var kung Sisyfos som i den grekiska mytologin var
dömd att rulla ett klippblock uppför ett berg, endast för att ständigt se det
rulla ner igen. Det gångna året har inneburit allvarliga bakslag. Bitterheten

bland lärare är djupare och de obesvarade frågorna om framtiden är fler än
för ett år sedan. Det är svårt att fylla platserna på lärarhögskolorna. Men likt
kung Sisyfos måste vi än en gång börja rulla klippblocket uppför berget, även
om det sker från ett sämre utgångsläge.

Ett centralt inslag i föreliggande motion är att Sverige nu behöver en debatt
om skolans mål. Vi anser att socialdemokraterna nedvärderar kunskapsmålet.
Folkpartiet vill betona det ytterligare i förhållande till den aktuella
skolpolitiken. Det gäller inte minst på högstadiet och gymnasiet. Där
skall vi ta till vara det bästa i det som brukar kallas läroverkstraditionen. Den
skall inte förtalas utan förstärkas.

Folkpartiet fäster också stor vikt vid skolans sociala mål. Skolan ska stödja
hemmen i deras fostraruppgift, ge trygghet och kontakter över klassgränser.
Varför har skolan i så stor utsträckning misslyckats med att nå jämlikhetsmålet?
Och vilken jämlikhet kan skolan uppnå?

Det är inte en svartmålning utan ett faktum att bitterheten och misstron
mot politiker har fördjupats hos många lärare. Det är nödvändigt att omedelbart
påbörja det mödosamma arbetet med att överbrygga den förtroendeklyftan.

Vi har tagit upp problemet flera gånger - även i folkpartiets skolmotion
för ett år sedan. Utgångspunkten var besvärlig redan då, men är ännu svårare
nu. När skall socialdemokraterna börja utveckla skolan med lärarna
istället för mot lärarna?

Beslutet om kommunalisering har ändrat förutsättningarna för diskussionen
om var och hur beslut skall fattas i skolsystemet. Beslutet har givit upphov
till fler frågor än det besvarat.

Arbetet med ett nytt statsbidragssystem kompliceras av att riksdagen,
tvärtemot den inriktning som det tidigare rått enighet om, beställde ännu ett
specialbidrag, nämligen ett till skollokaler.

Folkpartiet anser att beslutet att kommunalisera lärartjänsterna var olyckligt,
både i sak och form. Om det - mot förmodan - skulle visa sig att det
politiska läget förändrats så, att beslutet kan rivas upp under vårriksdagen,
kommer vi att medverka till det.

Om beslutet står fast kommer folkpartiet på alla sätt att verka för att dess
skadeverkningar minimeras. Till det arbetet hör att söka skapa garantier för
att det lokala politikerinflytandet inte blir större än att de verksamma i den
lokala skolan - lärarna och den övriga personalen, föräldrarna och eleverna
- har en stor sfär som de kan påverka.

Det är nästan patetiskt att regeringen i budgetpropositionen, några veckor
efter riksdagsbeslutet, yrvaket börjar tala om riskerna för att kommunalpolitiker
kommer att lägga sig i skolfrågor som de inte har med att göra, t ex
frågor av pedagogisk karaktär. ”För att undvika onödiga kompetenstvister
bör skiljelinjen mellan de pedagogiska och politiska besluten göras tydligare
än idag” skriver utbildningsministern efter samråd med skolministern. Hur
ska det gå till? Det problemet är ett av de många som regeringen borde ha
haft en lösning på innan förslaget lades fram.

Det finns säkert anledning för alla partier att i en situation där kommunernas
inflytande över skolan kraftigt ökar, stimulera den interna skoldebatten.
Utbildning av partiernas kommunala skolpolitiker blir viktigare än någon

Mot. 1989/90

Ub807

8

sin. Folkpartiet kommer på skilda sätt att ta nya initiativ i vårt interna arbete
för att en liberal skolpolitik ska bli tydligare i såväl kommunala skolstyrelser
som riksdagsarbetet.

Den liberala skolpolitiken har på ett djupgående sätt påverkat vårt land
sedan 1840-talet. Under 1900-talet har svensk skolpolitik i huvudsak formats
i brytningspunkten mellan liberal och socialdemokratisk utbildningssyn. En
period då det liberala inflytandet var svagt i skolpolitiken var den s.k. flumperioden
i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Den gav upphov till betydande
problem i skolan. Det är ett oroande perspektiv om socialdemokraterna
efter ett antal år av tvekan nu bestämt sig för att forma den svenska
skolan tillsammans med kommunisterna. Det är definitivt inte den skolpolitiken
Sverige behöver.

2.2 Några ljuspunkter

Det är inte säkert att det alltid är de viktigaste händelserna som får de största
rubrikerna. Vi vill peka på ett par händelser som inte har uppmärksammats
särskilt mycket, men som kan komma att få stor skolpolitisk betydelse. De
berör det vi tror är en viktig förändringar i den svenska skolan, nämligen
införandet av det vi kallar ”självstyrande skolor” i kombination med en vidgad
rätt att välja skola. Hittills har förändringar i den riktningen stoppats av
en riksdagsmajoritet bestående av socialdemokraterna, centern och vänsterpartiet
kommunisterna, men mot slutet av 1989 kom tecken som tyder på att
motståndet sviktar. Det kan visa sig vara det på lång sikt viktigaste som
hände i skolpolitiken under 1989:

- I förslaget till nytt partiprogram för centerpartiet, ”Grön framtid”, ansluter
sig programkommissionens majoritet till den syn som hittills hävdats
av folkpartiet, moderaterna och miljöpartiet. Endast en ledamot i kommissionen
vidhåller den linje som centerns företrädare i utbildningsutskottet hittills
hävdat. Kanske är centern på väg att svänga i dessa viktiga frågor.

-1 Göteborgs kommun har socialdemokrater och kommunister lagt fram
förslag om att föräldrakooperativa skolor ska få samma stöd som kommunala
skolor. Förslaget stöds självfallet av de andra partierna, som redan tidigare
agerat i samma riktning. Den tidigare vpk-politikern, numera socialdemokraten,
Per Kågesson har framfört liknande tankegångar. Kanske är
också de två återstående partierna i riksdagen på väg att svänga i frågan om
rätt att välja skola!

Det finns också några få andra ljuspunkter att peka på från 1989 ur skolpolitisk
synvinkel.

- Lärarlönerna höjdes mer än de flesta andra gruppers löner. I ett samhällsekonomiskt
perspektiv kan miljardrullningen i avtalsrörelsen, för att få
igenom kommunaliseringen, visa sig ödesdiger, men i ett renodlat skolperspektiv
är det positivt att en kraftig uppvärdering av lärarna kommer till
stånd.

- Socialdemokratins motstånd mot en betygsutredning bröts. Äntligen
öppnas möjligheten att bli av med det relativa betygssystemet.

- Riksdagen sa nej till det förslag om betygssättning i allmän och särskild
kurs som i praktiken skulle ha avskaffat den valmöjligheten i högstadiet.

Mot. 1989/90

Ub807

9

2.3 Kommunaliseringsbeslutet

Mot folkpartiets kraftiga varningar drev regeringen i december alltså igenom
beslutet om en kommunalisering av lärartjänsterna. Både till form och innehåll
var beslutet mycket olyckligt.

Förändringen är den största i skolväsendet på årtionden. Den var mycket
slarvigt förberedd. Den statliga utredning som helt nyligen arbetade med
frågan kom fram till att inte lägga ett förslag om kommunalisering. Regeringens
sammanblandning av en politisk fråga med avtalsrörelsen skapade
en allvarlig arbetsmarknadskonflikt som drabbade tredje man hårt. Det är
uppenbart att hela uppläggningen av avtalsrörelsen på lärarområdet dirigerades
från utbildningsdepartementet. Det är bra att konstitutionsutskottet
granskar om något i skolministerns agerande i lönerörelsen varit okonstitutionellt.

På punkt efter punkt har regeringens argumentation varit oklar. Det gäller
också beskeden kring de punkter som socialdemokraterna måste acceptera
i förhandlingar med vpk för att få igenom förslaget. Exempelvis har det varit
omöjligt att få någon auktoriserad tolkning av hur löftet om högst ca 25 elever
i varje klass ska tolkas. Skolministern har sagt att det inte alls är säkert
att löftet leder till en minskning av klasserna medan vpk vidhåller att så kommer
att bli fallet. Det är också oklart vad det kostar statskassan.

Regeringen skriver i budgetpropositionen: ”Genom riksdagsbeslutet
iklädde sig Sveriges kommuner ett stort ansvar för skolan.” Den egendomliga
meningsbyggnaden är en spegling av hur oklar ansvarsfördelningen för
framtidens skola är. Det är visserligen så att Kommunförbundets styrelse i
uttalanden varit positiv till en kommunalisering. Men någon seriös analys av
formerna och förutsättningarna för ett större kommunalt ansvar för skolan
har inte skett. En korrektare formulering hade varit att ”genom riksdagsbeslutet
ikläddes Sveriges kommuner ett stort ansvar för skolan”. Hur det ska
gå till i praktiken återstår i stor utsträckning att lösa.

3. Ett liberalt skolprogram

3.1 Precisera skolans mål och sluta nedvärdera
kunskapsmålet!

Det sägs nu allmänt att den svenska skolan ska förändras från regelstyrning
till målstyrning.

Mot den bakgrunden ter det sig paradoxalt att vi de senaste åren knappast
haft någon debatt om skolans mål. Det ska säkert inte tolkas så att det råder
klarhet och enighet om skolans mål. Tvärtom talar mycket för att oklarhet
och oenighet om målen är ett av skolans största problem. Förra årets djupgående
skolpolitiska konflikt torde ha bottnat i olika syn på skolans mål.

Professor Torsten Husén konstaterade i ett anförande för något år sedan
att 1946 års skolkommission diskuterade målfrågorna i sitt huvudbetänkande.
Husén fortsatte: ”Men under de 40 år som gått sedan dess har vi fått
fram nya läroplaner utan att man riktigt på allvar har diskuterat de viktiga
målfrågorna.”

Mot. 1989/90

Ub807

10

Efter kommunaliseringsbeslutet blir målfrågorna än viktigare. Precisa
mål, uttryckta i t.ex. läroplaner, blir statsmakternas kanske viktigaste instrument
att påverka skolutvecklingen i landet.

Ofta sägs det att skolan har två mål: det ena är att ge kunskap, det andra är
av mer social karaktär. Skolan ska vara fostrande och personlighetsdanande,
utjämna klyftor och bidra till att barnen får en trygg uppväxt.

De aktuella problemen på detta område förefaller vara två. Det ena är
vilket inbördes förhållande de båda målen ska ha. Senare tids socialdemokratiska
skolpolitik ger intrycket att det ”sociala” målet nu värderas högre
än kunskapsmålet.

Det andra problemet är att det ”sociala” målet är så oprecist. Är skolans
mål att avskaffa klassamhället? Ska skolan ha ett ansvar för barnen också på
icke skoltid? Ska skolans värderingar prägla också skolbarnomsorgen? Är
målet att alla svenska ungdomar av jämlikhetsskäl ska gå lika länge i skola?
Är ett mål med den svenska skolan att barnens föräldrar ska kunna vara i
arbetslivet så mycket och så ostörda som möjligt?

Det är naturligtvis inte så att det råder en fullständig enighet om hur kunskapsmålet
ska uttydas. Det finns i den pedagogiska världen en ständig debatt
om kunskapsbegreppet, som ibland också når ut till en bredare krets.
Men i jämförelse med den betydande osäkerhet bland skolfolk och skoldebattörer
om innebörden i det ”sociala” målet är tolkningen av kunskapsmålet
tämligen okontroversiell.

Däremot tycks det som sagt råda osäkerhet om vilken vikt kunskapsmålet
ska tillmätas. Vi delar den uppfattning som många framfört på senare tid,
att aktuell socialdemokratisk skolpolitik på ett oroande sätt tonar ner kunskapsmålet.

Författaren Agneta Pleijel menar i en intervju i Expressen den 11 januari
i år att skolan sviker de svagaste genom sin likgilighet för kunskaper. Hon
fortsätter: ”Jag är medveten om de statistiska orättvisorna där barn från gynnade
miljöer har en fördel. Men betyder det att kunskapsidealen i sig är dåliga?
Man genomför inte jämlikhet genom att förakta kunskap.”

Regeringens agerande bildar ett mönster som är illavarslande.

Uppläggningen av avtalsrörelsen var på flera sätt en tydlig signal. Längre
utbildning och undervisning på en nivå med tyngre kunskapsstoff, där kunskaperna
dessutom hela tiden förändras och där elevernas prestationer ska
betygssättas, premieras inte. Den kraftiga betoningen av närvaro i skollokalerna
tolkas också av många lärare som om arbetsgivaren tillmäter fysisk närvaro
större vikt än goda insatser på lektionerna.

Samtidigt nedvärderas ämnena och ämneskunskaperna. Ämnesinstitutioner
förfaller för att de gamla huvudlärar- och institutionsföreståndartjänsterna
har avskaffats. Folkpartiet har länge arbetat för ett återinförande.

Den nya lärarutbildningen ger de blivande högstadielärarna betydligt
mindre ämneskompetens i vissa ämnen än dagens högstadielärare. Folkpartiet
motsatte sig den s.k. lärarutbildningsreformen.

Senfärdigheten när det gällt att åtgärda bristen på behöriga lärare, lärobokseländet
och det orimliga betygssystemet hör också till bilden.

Eftersom måldiskussionerna kommer att bli allt viktigare vill vi något redovisa
folkpartiets syn på skolans mål.

Mot. 1989/90

Ub807

11

En utgångspunkt är att kunskap blir allt viktigare.

Kunskap har alltid varit viktig - för individer och för samhällen. Men i
vår tid ser vi hur kunskap i ordets vidaste mening håller på att bli den helt
avgörande produktions- och konkurrensfaktorn på bekostnad av råvaror och
kapital. Allt tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta. I ”informationssamhället”
blir satsning på kunskap - alltifrån spaning efter ny kunskap
i spjutspetsforskningen till spridning av viktig och etablerad kunskap till
alla - en tvingande nödvändighet för varje nation som vill bevara och utveckla
sin välfärd. För individerna blir kunskap ett allt viktigare medel att
förverkliga sina drömmar och livsmål.

Det är därför morgondagens svenska skola måste bli så mycket bättre än
dagens. Man kan och bör diskutera hur bra dagens svenska skola är. Det som
är uppenbart för oss är att den skola vi nu planerar för, säg sekelskiftets
skola, måste vara avsevärt mycket bättre än vår nuvarande, helt enkelt därför
att kraven på skolan kommer att vara så mycket större då. Då har vi definitivt
inte råd med en skola som dödar nyfikenhet eller inte tar tillvara allas
kreativitet. Då måste vi helt enkelt ha en skola som tar till vara och vidareutvecklar
varje ung människas inneboende förmåga.

Kunskap måste vara det mest centrala begreppet i skolan. Visserligen har
skolan en uppgift som går utöver själva kunskapsförmedlingen, nämligen att
stödja hemmen i deras fostrande och personlighetsdanande gärning, men
också i den uppgiften används kunskapsförmedlingen som arbetsmetod. Genom
att, till exempel, göra läxor vänjer sig eleven vid att planera sin tid och
arbeta självständigt. Mänskliga egenskaper som tolerans och hänsyn tränas
i det dagliga umgänget inom skolan, men byggs också under och motiveras
med kunskaper. Att ha kunskaper - och i det ordet inbegriper vi även färdigheter
- bidrar till att bygga upp självförtroendet, vilket är en viktig uppgift
för skolan. Man kan alltså säga att kunskap är skolans mål och medel.

En annan utgångspunkt för vår utbildningspolitik och därmed för vår syn
på skolans mål är en liberal människosyn. Kärnan i den är att människor kan
utvecklas, växa. Det är på enskilda människors förmåga att skapa, ta ansvar
och finna lösningar som hela samhället vilar. Skolan ska vara ett uttryck för
samhällsgemenskapens vilja att ge varje individ maximalt goda förutsättningar
att utveckla sin inneboende förmåga - hela samhället har intresse av
att så sker.

Det skulle vara av värde om skoldebatten i högre grad än idag handlade
om skolans innehåll. En vitalare måldiskussion kan förhoppningsvis bidra
till det.

Till en sådan diskussion hör också de etik- och normfrågorna. Skolan är
politiskt och livsåskådningsmässigt neutral men den är inte och kan aldrig
vara värdemässigt neutral. Skolan hävdar etiska principer om allas lika
värde, respekt för oliktänkande etc. Var går gränsen för det som inte kan
tolereras? I ett mångkulturellt samhälle blir den frågan svårare men viktigare.
Frankrike har nyligen skakats av en svår skolstrid som rörde en fråga
som snarare är av etnisk än etisk karaktär, nämligen muslimska flickors rätt
att bära slöja på skoltid. Men det går att föreställa sig andra frågor där skilda
synsätt på etik kan komma att bryta sig mot varandra och ge upphov till en
lika inflammerad konflikt.

Mot. 1989/90

Ub807

12

Skolan måste ge utrymme för etisk diskussion och fostran. Religionskunskapslektionerna
ger naturligen sådana möjligheter, men etikdiskussioner
kan komma in i många sammanhang. Här är det också viktigt att vara observant
på det som brukar kallas ”den dolda läroplanen”. Det bör naturligtvis
inte vara så att skolan undervisar i en etik men själv tillämpar en annan. Den
rädsla för etik- och normfrågor som länge präglade skolan måste nu vara
borta, för utan en etisk grund får vi aldrig en bra skola.

Alla skall ha rätt till en grundutbildning av god kvalitet. Föräldrarnas rätt
att bestämma över sina barns utbildning, som vi tillmäter stor betydelse, omfattar
inte rätten att hindra barnen att få grundutbildning eller rätten att ge
barnen en undervisning som strider mot de demokratiska och etiska värderingar
som det svenska samhället vilar på.

Den liberala människosynen betonar också det faktum att alla människor
är olika. Varje individ är unik. Det måste få konsekvenser för skolsystemet.
Undervisningen måste i högre grad individualiseras.

Skolan ska bidra till att utjämna sociala skillnader, även om vi inte skall
inbilla oss att skolan ensam kan uppnå ett avskaffande av klassamhället. Det
är bra att barn ur olika sociala miljöer går i samma skola och i samma klass.
Men ibland kommer den ambitionen i konflikt med andra mål.

En intressant illustration till det är de tidigare nämnda planerna på kooperativa
skolor i Göteborg som bl.a. socialdemokraterna och kommunisterna
arbetar med. Så här säger en av initiativtagarna, den socialdemokratiska
skolpolitikern Marianne Fagberg i Dagens Nyheter den 27 oktober 1989:
”Samtidigt finns ju risken för ökad segregation eftersom varje skola kommer
att få sin egen profil. Föräldrakooperativet väljer ju självt vilka områden av
läroplanen som ska få störst betydelse i undervisningen. Men den risken är
värd att ta för att engagera föräldrarna i skolarbetet.”

Vi anser att vi i vår skolpolitik gör en rimliga avvägningar mellan de mål
vi angivit. Vi tror inte att den nödvändiga pedagogiska förnyelsen kan åstadkommas
utan att frihetsgraden i systemet ökas radikalt. Vi är helt övertygade
om att det kommer att innebära att skolan blir bättre för alla, även om
skillnaderna, olikheterna i fråga om metoder, kommer att bli större.

Den svenska skolan kommer med våra förslag att förbli en jämlik skola vi
tror att den i vissa avseenden kommer att bli bättre för t ex elever från
hem utan studietradition.

3.2 Självstyrande skolor

Beslutet att kommunalisera lärarna har ställt frågan om ansvarsfördelningen
mellan politikerna och de i skolan verksamma på sin spets. Det häftiga motståndet
bland lärarna mot en kommunalisering bottnade till stor del i en
fruktan för ett för stort inflytande i skolan från kommunalpolitikers sida. Det
gäller t.ex. situationen där en lokal opinion kritiserar en lärares undervisning.
Regeringen erkänner nu i budgetpropositionen: ”Decentraliseringsprocessen
innebär i sådana situationer en risk för sammanblandning av det
politiska och det professionella ansvaret.”

Folkpartiet tror att det är viktigt att friheten för den lokala skolan och de
som verkar där är mycket vidsträckt och betydligt större än idag. Vi tror att

Mot. 1989/90

Ub807

13

1** Riksdagen 1989190. 3 sami Nr Ub805-808

en utveckling i den riktningen i själva verket är nyckeln till lösningen på de
flesta av skolans nuvarande problem.

Vi vill något utveckla bakgrunden till vårt förslag om en långtgående decentralisering.

Det existerar f.n. en djup klyfta i beskrivning av verkligheten mellan dem
som är utanför och innanför skolsystemet. De utanför konstaterar att Sverige
har världens dyraste skola, vars resurser per elev ökat avsevärt, samtidigt
som produktiviteten tillåtits sjunka. De innanför upplever att arbetsbördan
ökar och resurserna minskar. De känner sig låsta och kan ofta inte föreslå
någon annan lösning än ytterligare resurstillskott.

Vi tror inte att några större resurstillskott till skolan är realistiska under
den närmaste tiden utöver dem som följer automatiskt av 1989 års löneavtal.
Vi tror dessutom inte att ytterligare resurser i sig själva skulle lösa särskilt
många problem.

Enda sättet att överbrygga den här klyftan är att göra systemet mera överblickbart
för dem som ska verka i det. Man accepterar bristande resurser på
ett område om man själv varit med och prioriterat ett annat. Det är lokalt
man vet var besparingsmöjligheterna finns. Det är på den egna skolan man
vet vilka problem som är de största och kan hitta de praktiska lösningar som
fungerar. Det är lokalt man kan få fram ett verkligt engagemang från lärare,
elever och föräldrar.

Har man inte den här lokala friheten idag?

Även här skiljer sig verklighetsbilden. Den här gången går skiljelinjen
mellan centrum och periferi. Centrala skolbyråkrater menar att årtiondens
decentraliseringsbeslut lett till en situation där de lokala beslutsmöjligheterna
är mycket vidsträckta. Ute på skolorna klagar man ständigt över att
allt bestäms ”uppifrån” och - än värre - att lokala initiativ stoppas. Själva
klyftan i beskrivning illustrerar huvudproblemet.

Båda sidor kan ha rätt. En del beslut har förvisso decentraliserats, men
om decentraliseringen stannar på en länsskolnämnd eller på ett kommunalt
skolkontor kan det i periferin likväl upplevas som om beslutsrätten ligger
långt borta. Det tycks också finnas ett visst psykologiskt motstånd mot att
fullt utnyttja de frihetsgrader som systemets centrum har beviljat. Men det
är också lätt att hitta exempel på saker och ting som borde få avgöras lokalt
som idag kräver beslut högre upp i systemet.

Försök med självstyrande skolor pågår på flera håll i Sverige. I Piteå har
man t ex prövat lokalt budgetansvar på varje skola i många år, med enbart
positiva erfarenheter. I Stockholms kommun talar man om ”självförvaltning”
och tanken är att varje skola ska ta ansvar för den egna ekonomin och
verksamheten.

Vi tror man kan gå ännu längre än man gjort i dessa båda kommuner. Skolorna
med enskild huvudman, de s.k. friskolorna, kan tjäna som exempel.
Den utvärdering som professor Sixten Marklund härom året gjorde på regeringens
uppdrag visar att de positiva resultaten i friskolorna beror på att man
kan skapa sammanhållning i skolan, bl.a. genom en vidsträckt egen beslutsrätt.

Aktuella forskningsrön från USA visar också att skolor med långtgående

Mot. 1989/90

Ub807

14

beslutsbefogenheter når bättre resultat än skolor sorn är mycket beroende
av anslagsbeviljande myndigheter högre upp i systemet.

Folkpartiets syn i dessa frågor delas av Hem och Skola-rörelsen. Också
på fackligt håll har ett visst intresse kunnat skönjas. Tidningen Skolvärlden,
organ för Lärarnas Riksförbund, skrev i en ledare den 7 april 1989 följande:
(Det borde) ”nu vara dags att på allvar diskutera, inte kommunalisering av
skolan, men väl frågan om en decentralisering av beslutanderätten över skolan
direkt ut från statsmakten till den enskilda skolans personal, föräldrar
och elever. Kanske är tiden mogen för lärarna och deras organisationer att
byta tankar när det gäller den hittillsvarande inställningen till, inte så mycket
en kommunaliserad skola, men väl en till de enskilda skolorna decentraliserad
beslutanderätt över ekonomi, organisation, lokaler, läromedel, skolmat
och skolskjutsar.”

Allt ska givetvis inte delegeras till varje skola att besluta om. Sverige ska
fortfarande ha ett skolsystem som är likvärdigt över hela landet och där en
kärna av kunskaper är gemensam. Det förutsätter att riksdagen dels slår fast
de grundläggande värderingar som ska prägla all undervisning i Sverige, dels
en läroplan som bl a anger vilka ämnen som är obligatoriska och vilka huvudmoment
alla måste undervisas i. Enligt vår mening förutsätter detta nationella
skolprogram också att staten genom utjämningsbidrag ser till att skolor
av god kvalitet kan finnas i alla kommuner.

Också i folkpartiets Sverige behövs kommunala skolstyrelser, även om de
”självstyrande skolorna” och ”elevpengen” i kombination gör att deras uppgifter
sannolikt blir färre än idag. Kommunerna är ansvariga för att det finns
skolor åt alla och fungerar som arbetsgivare åt personalen i de allmänna skolorna.
Även i ett läge där skolpengsystemet utvecklats långt och i princip
allt stats- och kommunstöd till skolsektorn kanaliseras via ”elevpengarna”
kommer det säkert att behövas kompletterande finansiering i vissa fall, t.ex.
då skolan ska ta emot en gravt handikappad elev.

Eftersom vi anser att betydligt fler beslut än i dag bör fattas på den enskilda
skolans nivå tror vi det behövs ett beslutsorgan på den nivån. Det bör
bestå av rektor som ordförande och representanter för lärare, elever och föräldrar.
Skolrådets beslutsrätt avgörs av den kommunala skolstyrelsen. I
första hand anser vi att beslut som i dag fattas av skolstyrelsen eller av den
kommunala skolförvaltningen skall överflyttas till lokala beslutsorgan som
vi föreslår skall kallas ”skolrådet”. Eventuellt kan också vissa av rektors beslutsbefogenheter
överföras till skolrådet.

När det gäller rektorerna tror vi generellt att det är bra om de i högre grad
än vad som är vanligt i dag utövar ”ledarskap” i skolan. Rektorerna bör inte
vara anonyma administratörer utan pedagogiska och verksamhetsmässiga ledare.
Beslutsfunktioner som naturligen ingår i utövandet av det ledarskapet
bör alltså inte överflyttas till skolrådet.

Det går inte att säga vilken pedagogisk metod som är den bästa. Just därför
är det så fel att likrikta det pedagogiska innehållet i skolan så hårt som
nu sker. I stället vill vi skapa mycket mer av mångfald i fråga om pedagogiska
metoder. Det finns forskningsresultat som visar att skolor med någon typ av
”profil” når bättre resultat än andra skolor - oavsett vilken ”profil” det är!

Mot. 1989/90

Ub807

15

3.3 Satsa på lärarna!

3.3.1 En bättre personalpolitik

Det är nödvändigt att ta itu med personalpolitiken i skolan. Hand i hand med
decentraliseringen måste en satsning på lärarna komma till stånd. De båda
förändringarna förutsätter varandra.

En decentralisering i en situation där lärarna är avogt inställda till skolan
kan haverera totalt. Den kan bara lyckas om lärarna är entusiastiska. Å
andra sidan ökar förutsättningarna att åstadkomma den entusiasmen och arbetsglädjen
i de självstyrande skolorna.

Begreppet "satsa" är oprecist, men det speglar att det är många olika åtgärder
som måste till. Problemen idag är av både ekonomisk och psykologisk
art.

Vissa problem är uppenbara: det är svårt att rekrytera lärare och allt fler
lärare söker sig bort från skolan. I folkpartiets partimotion om skolan för ett
år sedan liknades regeringens uppträdande på skolområdet vid en elefants i
en porslinsbutik. Vi syftade bl.a. på den okänslighet som präglade besparingsförslaget
i budgetpropositionen i relation till givna löften från valrörelsen
och SAP-kongressen. Sedan dess har kommunaliseringsfrågan tillkommit,
och vi har tyvärr ingen anledning att ändra vår karaktäristik.

Regeringen har gäng på gäng vidtagit åtgärder som skapat besvikelse och
irritation i den svenska skolan i allmänhet och i lärarkåren i synnerhet. Vi
upprepar det vi - utan framgång då - sa för ett år sedan: Från och med nu bör
åtgärder som ökar lärarnas arbetsglädje och motivation prioriteras framför
sådana som kan befaras ha motsatt effekt.

Självfallet måste politikerna ibland vara beredda till strid också mot lärarnas
fackliga organisationer. Folkpartiet har inte tvekat att inta ståndpunkter
när vi ansett att andra intressen måst väga tyngre än lärarnas fackliga krav.
Det krav som arbetsgivarsidan framförde i förra årets avtalsrörelse på att
lärarnas fortbildning i huvudsak ska äga rum på icke-lektionstid har haft
folkpartiets stöd sedan länge, trots att det väckt fackliga protester. I det fallet
har vi ansett att elevernas intresse av att få sina lektioner måste ta över lärarnas
rätt till ett ograverat sommarlov. Det är mycket bra att den frågan nu är
löst.

Det är olyckligt om politikerna genom sitt agerande spär på en bland lärare
redan utbredd känsla av att deras insatser ses med misstro. Minnen av
gamla uttalanden från s-håll, t.ex. det om att skolan kan bli bra först när vi
fått en ny lärargeneration, blandas med nyare, t.ex. sådana som att lärarnas
arbetstider måste regleras eftersom många inte arbetar tillräckligt. Domen i
Högsta Domstolen mot en lärare som ingrep för att avstyra misshandel förvånade
många. Resultatet av allt detta blir att känslan av misstro från det
omgivande samhället förstärks.

Även om kommunaliseringsbeslutet - vad som än sägs officiellt - kommer
att bryta väg för vissa inslag av individualiserad lönesättning, t.ex. så att
kommuner med lärarbrist höjer lönerna mer än andra, kvarstår det faktum
att de fackliga organisationerna starkt motsätter sig alla former av ”prestationslön".
Men bristen på "karriärmöjligheter" är ett stort problem, liksom

Mot. 1989/90

Ub807

16

det faktum att skolan har svårt att finna former för att premiera särskilt goda
arbetsinsatser. Det är ett faktum att för lärare som vill gå vidare men stanna
inom skolan finns bara alternativen att bli skolledare, bli speciallärare eller
facklig funktionär. Alla tre alternativen innebär att de flesta elever går miste
om den läraren, vilket i många fall är synd.

En lösning kan vara att försöka skapa en karriärstege för lärarna. Exempelvis
kan man återinföra tjänsterna som huvudlärare och institutionsföreståndare,
öka antalet lektorat och göra större ansträngningar att fylla dem
som finns. Vi för i avsnittet om gymnasiefrågor ett något utförligare resonemang
om lektorsfrågor.

3.3.2 Återinför betygen i lärarutbildningen

Det är ett stort ansvar som läggs på lärarna på lärarhögskolorna att inte godkänna
sådana lärarkandidater vilka inte klarar av sina studier eller vilka tidigt
framstår som olämpliga som lärare. Att det ibland brister i detta ansvar
vittnar många om som med oro tyckt sig se en ökning av antalet unga lärare
som nästan omedelbart misslyckas i sin yrkesroll.

Mot denna bakgrund tror vi att det var ett misstag att ta bort betygen i
lärarskicklighet och de graderade betygen i ämneskunskaper. För närvarande
ges bara betygen godkänd eller icke godkänd i ämneskunskaper.

Vi anser därför att bedömningen av lärarskicklighet skall återinföras och
att en tregradig betygsskala skall tillämpas vid bedömningen av ämneskunskaperna.
Förutsatt att lärarkandidaten bedöms av flera av varandra oberoende
metodiklektorer bör en bedömning i tre grader också kunna ske av
lärarskickligheten. Men det finns anledning understryka att lika viktigt som
det är att sätta betyg är att genom studierådgivning avråda elever vilka kan
förutsättas vara olämpliga att bli lärare från att påbörja eller fortsätta sina
studier.

3.3.3 Fortbildning och utbytestjänstgöring m m

Inom läraryrket talas det numera, liksom i vissa andra yrkeskårer, om ”utbrändhet”.
Lärare säger sig inte orka med att år efter år prestera en bra och
inspirerad arbetsinsats under de pressande förutsättningar som ofta råder.
Det är inte svårt heller för utomstående att förstå att sådana känslor kan
komma. Det är en viktig uppgift för skolledarna och skolpolitikerna att finna
vägar att möta denna problematik.

Lärarnas kunskaper och hängivenhet för sin yrkesuppgift är skolans
främsta kapital. Det är viktigt att deras arbetsglädje hålls uppe och att deras
kunskaper hålls aktuella. Fortbildning och vidareutbildning är viktiga inslag
i personalutvecklingen. Genom riksdagsbeslutet och avtalet hösten 1989 vidgas
möjligheterna till en kraftig satsning på lärarnas fortbildning. Det som
är angelägnast torde vara att satsa på fortbildning i skolämnena.

En möjlighet som bör prövas oftare är att lärare under en termin eller ett
läsår ges tillfälle till utbytestjänstgöring på någon annan arbetsplats, t.ex.
inom kommunen. Det kan bli ett alternativ till att helt lämna lärarbanan.
Kanske kommer känslan för yrket tillbaka när man får lite distans till det.

Mot. 1989/90

Ub807

17

3.3.4 Intensifiera jämställdhetsarbetet!

Skolan är tyvärr en värld som till eleverna förmedlar mycket traditionella
könsrollsbilder. I viss utsträckning har problemen blivit värre. Kvinnorna
dominerar totalt som låg- och mellanstadielärare. Det är av naturliga skäl
olyckligt. Det är också orimligt att män i så hög utsträckning sitter på skolledartjänsterna.

Jämställdhetsarbetet i skolan måste drivas med större frenesi. Alla partier
har instämt i vikten av detta, men sanningen är att det - till skillnad från en
del andra samhällsområden - inte hänt särskilt mycket i praktiken. Folkpartiet
har haft ett antal konkreta förslag utöver vad de andra partierna har föreslagit.
Dit hör t ex att en särskild handläggare på varje länsskolnämnd skall
få ett ansvar för jämställdhetsfrågorna. Vidare har folkpartiet föreslagit att
jämställdhetsfrågorna måste ges ett större utrymme i lärarutbildningen. Med
tanke på den aktuella situationen i skolan borde dessa förslag snarast förverkligas.

Folkpartiet utvecklar frågan om jämställdhet i utbildningen ytterligare i
en särskild partimotion.

3.4 Minska byråkratin

Skolan har med åren blivit alltmer byråkratiserad. Utgifterna för administration
har ökat medan utgifterna för undervisning har stagnerat eller sjunkit.

Systemet har blivit oerhört komplicerat. Som exempel kan nämnas att det
för 25 år sedan fanns mindre än tio yrkeskategorier representerade i skolan
förutom lärare - i dag har den siffran stigit till 30!

En grundläggande orsak till den växande byråkratin är enligt vår mening
att beslut fattas på fel nivå. Om besluten fick fattas närmare eleverna skulle
de inte bara bli bättre utan också kräva mindre byråkrati. Ett sådant mer
decentraliserat system kräver ett nytt statsbidragssystem.

En långtgående decentralisering gör det möjligt att minska byråkratin. I
det ligger både färre administratörer och mindre pappersflöden, sammanträdestid,
statistik- och enkätverksamhet m.m. Å andra sidan kan den statliga
skoladministrationen inte avskaffas, för just den långtgående decentraliseringen
kräver att myndigheterna har förmåga att ingripa snabbt och effektivt
när lokala skolor i undantagsfall bryter mot de få principer och regler som
finns kvar.

Ett särskilt problem som vi under årens lopp många gånger tagit upp från
folkpartiets sida är det byråkratiska skolspråket. Det är ett sofistikerat instrument
som kan användas av dem som inte vill se en bred debatt om den
svenska skolan.

Till vår besvikelse måste vi konstatera att vår kamp mot obegripliga förkortningar
och krångliga fackuttryck inte har varit särskilt framgångsrik. Effekten
blir att de som mer än några andra borde delta i diskussionen om
framtidens skola - föräldrarna och barnen - avskräcks från att yttra sig. Trots
påpekanden kommer ständigt nya utredningar med nyskapade ord och nya
förkortningar som gör det hart när omöjligt för icke-initierade att ta del av
materialet. En lärare (!) påpekade den 10 augusti i en insändare i Expressen
hur många obegripliga ord som finns i det remissmaterial som nu gått ut om
planerade förändringar i gymnasieskolan:

Mot. 1989/90

Ub807

18

”studievägsstruktur”, ”ämnesbanker”, ”ingång” (start i gymnasieskolan),
”utgång” (specialkurs) eller ”koncentrerad yrkesförberedande utbildning
med olika sorters specialiseringar eller teoretisk variant med fria val som stimuleringseffekt”.

3.5 Ett nytt betygssystem

Det är mycket positivt att socialdemokraterna nu accepterat att betygsfrågorna
ska utredas på nytt och att detta, i ett andra skede, ska ske med parlamentarisk
medverkan. Det relativa betygssystemet har åstadkommit
mycken skada och det bör snarast bytas ut.

De politiska motsättningarna kring betygen har länge varit stora. Även
om åsiktsskillnaderna av allt att döma minskat är positionerna alltjämt så
olika att det inte blir helt lätt att utforma ett betygssystem med brett politiskt
stöd.

Men en bred enighet är mycket önskvärd. Beslutet om ett nytt betygssystem
bör fattas med sådan majoritet att det kan antas bli bestående för lång
tid.

För att det arbete som nu förestår ska bli framgångsrikt krävs dels ett bra
faktaunderlag, dels en vilja till dialog och kompromisser mellan partierna.

Folkpartiet har mycket klara utgångspunkter i den dialog som nu förhoppningsvis
förestår.

Vi anser att de främsta syftena med betyg i skolan är att motivera eleven
och ge information till eleven och föräldrarna. Betygen har också en roll som
instrument vid utvärderingen av undervisningen. Målrelaterade betyg skulle
uppnå mycket av detta. Sådana betyg skulle ge varje elev möjlighet att sätta
upp mål för sig själv. Han eller hon skulle veta vilket betyg vissa kunskaper
motsvarade. Betygen skulle informera om vilka kunskaper eleven hade, inte
relationen till klasskamraterna. Sådana betyg skulle därmed minska risken
för stress och konkurrens i klassen. Målrelaterade betyg står också i överensstämmelse
med den strävan efter mindre centralstyrning av skolan som vi
har framfört i andra sammanhang.

Betygsskalan bör i fortsättningen omfatta sju steg (1—7). Varje betygssteg
ska i princip motsvara en bestämd kunskapsmängd. Varje elev ska vid terminens
början veta vad som fordras för att uppnå ett betygssteg. Betyg bör enligt
vår uppfattning ges fr.o.m. årskurs 6 i grundskolan.

Betygen får dock, enligt vår mening, aldrig ersätta personliga kontakter
mellan föräldrar, lärare och elever. Det som i dag kallas kvartssamtal måste
utvecklas. Betygen är bara ett sätt bland andra att hålla kontakten med hemmet.
Skolorna kan också välja att komplettera betyg och samtalskontakter
med skriftliga omdömen. Varje elev bör inför terminsstarten tillsammans
med lärare och föräldrar göra upp ett studieprogram där mål i olika ämnen
sätts upp.

De elever som vill och har förutsättningar för det skall som tillval kunna
läsa fördjupningskurser. Även i dessa kurser skall målrelaterade betyg mellan
1 och 7 sättas. Skolorna bör också få större frihet att ändra på timplanen
och utöka tiden för tillvalet. Genom sådana timplanejämkningar kan skolorna
också profilera sig.

Betygen skall kunna överklagas och prövas av en högre instans. De skall

Mot. 1989/90

Ub807

19

heller inte vara definitiva. Den som vill förbättra ett betyg skall kunna göra
det.

Så länge betygen ska användas som den huvudsakliga urvalsmetoden till
gymnasie- och högskolestudier måste betygen vara helt jämförbara över
landet.

Vi har ovan skisserat principerna för ett nytt, målrelaterat betygssystem.
Men om ett sådant system ska kunna användas så att alla fördelar med det
utnyttjas, bör det inte belastas med uppgiften att också vara den enda avgörande
faktorn vid urvalet till spärrade utbildningsvägar i högre skolformer.
Då blir man genast tvungen att acceptera ett inslag av jämförelse.

Vi anser därför att betygens roll vid antagning till högre studier bör minskas
och kompletteras med t.ex. antagningsprov som ordnas vid några tillfällen
inför terminsstarten. I speciella fall kan anlags- och lämplighetstester
komma ifråga.

3.6 Rätt att välja skola

Utbildningsministern skriver om decentralisering i inledningen till utbilningsdepartementets
del av budgetpropositionen. Enligt honom är det gemensamma
för alla användningar av ordet decentralisering att man "betonar
värdet av att beslut fattas i den mindre samfälligheten, kollektivet eller gruppen
istället för av överordnade instanser”.

I liberal användning av ordet finns ännu en dimension. Den yttersta formen
av decentralisering är att ge makt till enskilda individer. Att öka individernas
beslutsrätt och valfrihet i skolan är i själva verket en mycket viktig
uppgift.

I många länder införs nu en rätt för föräldrar att välja skola för sina barn.
Det handlar inte bara eller ens huvudsakligen om att kunna välja privata skolor
utan om att kunna välja skolor inom det allmänna skolväsendet. Vi menar
att den rätten bör införas i Sverige.

Vi tror att rätten att välja skola har många fördelar, även om vi är medvetna
om att den får betydligt mindre betydelse i de glest befolkade delarna
av vårt land. Huvuddelen av gymnasie- och högstadieeleverna torde emellertid
bo så till att det är realistiskt att tro att de, om de är starkt motiverade,
kan ta sig till en annan skola än den närmaste.

En fördel är att eleven kan få en undervisning eller en undervisningsmiljö
som passar honom eller henne bättre.

En annan fördel är att det säkert kommer att påverka skolorna. Skolan
blir beroende av att eleverna vill gå där. Vi tror att det skulle påverka kvaliteten
positivt. Det skulle också sannolikt främja en utveckling mot profilering,
vilket vi anser är värdefullt.

Utländska erfarenheter tyder på att föräldrarnas engagemang ökar om familjerna
ges möjlighet att välja skola.

Ett system med rätt att välja skola är praktiskt för människor som bor nära
kommun- eller skoldistriktsgränser och för människor som flyttar kortare
sträckor. Trots att skolförordningen föreskriver att familjernas önskemål ska
vägas in vid barns placering på skolenhet är det vanligt att individernas önskemål
väger lätt mot byråkratins synpunkter i sådana fall.

Mot. 1989/90

Ub807

20

En trolig utveckling av ett friare val av skola är att möjligheten si s utnyttjas
i en ganska begränsad omfattning. Föräldrar vill nog i allmänhet att
deras barn skall gå i den skola som ligger närmast. Men alla skolor skulle bli
medvetna om att det fanns möjligheter för föräldrarna att välja en annan
skola.

3.7 Individualisera undervisningen

Ett mål för folkpartiets skolpolitik är att undervisningen i högre grad än hittills
ska kunna anpassas till varje enskild elevs individuella förutsättningar. I
stor utsträckning beror möjligheten till framgång på lärarnas engagemang
och kreativitet. Men ett antal organisatoriska åtgärder kan stödja lärarnas
strävanden.

3.7.1 Ett individuellt studieprogram

Skolan måste bemöda sig mer om att ta reda på vilket mognadsstadium en
elev befinner sig på, hur mycket av undervisningen som han eller hon verkligen
tillgodogjort sig och vilka individuella önskemål det finns inför fortsättningen.
S.k. diagnostiska prov kan användas för detta ändamål. Regelbundna
samtal bör föras med eleven och minst en gång per termin också med
föräldrarna. I den mån justeringar måste göras i någon elevs timplan för att
t.ex. öka antalet timmar i svenska eller matematik bör ett individuellt studieprogram
för varje elev utformas i början av varje läsår. Utgångspunkterna
är läroplanens kunskapskrav, elevens tidigare studieresultat och hans eller
hennes intresseinriktning. I studieprogrammet fastslås vissa mål, där skrivs
in behov av extraundervisning, där bedöms den lämpligaste användningen
av tillvalstiden etc.

Studieprogrammet innebär förpliktelser både för eleven och för skolan.
Det kan givetvis revideras under läsårets gång.

3.7.2 Individualisering inom klassens ram

I princip bör ingen elev påbörja en ny årskurs eller ett nytt moment om inte
baskunskaperna i tidigare årskurs/moment lärts in. Eftersom vi menar att
den önskvärda individualiseringen i de flesta fall skall ske inom klassens ram
innebär det att det i samma klass kan komma att gå elever som i samma ämne
läser vitt skilda moment. Detta ställer naturligtvis stora krav på lärarna. Undervisningssituationen
kan komma att påminna om s.k. B-form, som var
vanlig förr, alltså att barn från olika årskurser läser tillsammans. Vi tror
emellertid att denna huvudprincip är den riktiga och att det gäller att på alla
sätt ge lärarna det stöd de behöver för att de skall klara denna krävande uppgift.
Den undervisningsform vi förordat kan sägas lägga grunden till det som
kallas en årskurslös grundskola. Vissa indikationer tyder på att lärarna i de
lägre klasserna lyckats bättre med individualisering än lärarna högre upp i
grundskolan.

Vi vill peka på följande faktorer som kan påverka möjligheterna till individualisering:

- Klasstorleken. Ju färre elever, desto lättare att individualisera. Vi anser

Mot. 1989/90

Ub807

21

det ekonomiskt realistiskt med en viss neddragning av klasstorlekarna i mellan-
och högstadiet. Statsbidraget till grundskolorna bör bygga på att ingen
klass ska behöva vara större än 25 elever. Riksdagsbeslutet den 8 december
1989 kan läsas som om vi nått framgång på denna punkt - det är också den
tolkning vpk, som anser sig ha tvingat regeringen till en eftergift, ger spridning
åt. Men riksdagsbeslutet är inte kristallklart och intervjuuttalanden av
skolministern sprider tvivel. Det slutliga beskedet om vilket värde s-vpköverenskommelsen
i utbildningsutskottet har på denna punkt får vi först när
de nya statsbidragsreglerna kommer och när vi får veta nivån på det framtida
statsbidraget.

- Nivågruppering. Vi anser att elever som befinner sig på ungefär samma
mognads- och undervisningsnivå skall kunna läsa tillsammans i en grupp.
Gruppindelningen ska självfallet omprövas kontinuerligt och kunna skilja
sig från ämne till ämne. Periodvis kan grupper från två eller tre klasser på
samma nivå undervisas gemensamt.

- Föräldrastöd. Skolan måste kunna kräva att föräldrar hjälper sina barn
när de får problem med studierna. Självfallet varierar föräldrarnas förmåga
och tid. Men i rimlig utsträckning måste hemmens medverkan kunna påräknas
också som pedagogisk resurs.

- Disciplinen. Det måste vara ordning och arbetsro i klassen. Eleverna
måste visa hänsyn till sina kamrater och till läraren. Om läraren t.ex. avbryts
flera gånger under lektionens början av elever som kommer för sent - och i
värsta fall uppkommer diskussion om orsakerna till förseningarna - har det
gått så lång tid innan studierna verkligen kommer igång, att det inte finns tid
att genomföra en individualisering som vore önskvärd.

- Tekniska hjälpmedel. Under årens lopp har läromedelsproducenterna
tagit fram olika former av hjälpmedel för att underlätta individualiseringen,
alltifrån ”fylleriböcker” till s k Palin-spel. Grundtanken är givetvis riktig.
Skolan får inte sätta ett tak för elevernas ambition och förmåga. Den som
snabbt klarat av baskursen skall ges chansen att gå vidare med tilläggsuppgifter.
Rimligen borde på sikt datatekniken kunna spela en positiv roll
här. Vi har ingen övertro på vad som kan åstadkommas med datorer, men
erfarenheten visar trots allt att de flesta barn som konfronteras med datorer
blir fascinerade. Om bra program utvecklas borde datorerna när de så småningom
börjar finnas ute på skolorna kunna bli ett stöd i strävandena mot
ökad individualisering.

3.7.3 Extra undervisning och självstudier

Vi anser att tillgången till extra undervisning (stödundervisning) bör bli
större.

Vi anser nämligen att extra undervisning är en av de åtgärder som ofta
skall tillgripas för att anpassa skolan till individen. Extra undervisning skall
kunna bedrivas på håltimmar, efter skolan, eller under lov.

Vi anser också att självstudier på fritid skall uppmuntras. Det skall vara
tillåtet att genom skriftligt och/eller muntligt prov visa att man inhämtat en
kurs och få den betygsatt.

Läxor är ett självklart inslag i studierna eftersom de lär eleverna arbeta
självständigt och planera sitt arbete.

Mot. 1989/90

Ub807

22

Det vore också önskvärt om skolan kunde ställa upp med läxhjälp efter
skoldagen. Föräldrarnas förutsättningar att hjälpa framför allt högstadieelever
med hemuppgifterna varierar. ”Läxjour” i ett klassrum eller per telefon
skulle vara till stor hjälp både för elever och föräldrar.

3.7.4 Våga prioritera stoffet!

Vi betonar i det följande vikten av baskunskaper. Det är ett uttryck för en
prioritering. Det är som det står i Lgr 80: "Mängden av fakta är oändlig.”
Man måste göra ett urval. Det är viktigt att de elever som inte hinner lära sig
hela eller huvuddelen av kursen lär sig just de viktigaste, baskunskaperna.

Antalet ämnen har utökats, liksom det stoff som skall gås igenom i varje
ämne. Till detta kommer sådant som yrkesorientering, trafikkunskap,
fluorsköljning, politisk information etc. Det talas allt oftare om ”stoffträngsel”
i skolan. Många lärare påminner om att eleverna i dagens skola får
så mycket information via andra kanaler, t.ex. TV, att det skulle vara möjligt
att begränsa stoffmängden som skall gås igenom i skolan.

Varje ämne och moment kan var för sig försvaras med relevanta argument
och verka mycket angelägna. Det finns också ständigt tryck från olika håll
att ytterligare moment och ämnen borde komma in. Undersökningar visar
att en orimligt hög andel av de lektioner som ska ingå i ett läsår aldrig kommer
till stånd. Det är oacceptabelt. Eleverna måste ha rätt till sina lektioner.

Vi tror att det är nödvändigt att minska stoffträngseln genom att hårdare
prioritera mellan ämnen och moment. Till att börja med måste alla de kringaktiviteter
av sådant slag som vi nämnde om ovan koncentreras till ett givet
tillfälle i veckan utanför andra lektioner.

Vi är för övrigt inte beredda att nu ta ställning till exakt vilka förändringar
av timplanerna som bör göras. Detta måste ske i en ordentlig översyn. Vi
förutsätter att SÖ:s översynsuppdrag resulterar i ett fylligt underlag för dessa
bedömningar. Svenska och matematik sägs av många vara de ämnen som
skulle behöva förstärkning i tid.

Vi anser att eleverna efter en gemensam baskurs som ger en referensram
och en metod för att lära mer ska ha möjlighet att fördjupa sig inom olika
moment i ett ämne. Det innebär att djupa kunskaper om några delar av t ex
den svenska historien sätts före mer ytliga men kanske bredare kunskaper
som å andra sidan snabbt glöms bort.

3.7.5 Ökade möjligheter till tillval

Möjligheterna till tillval på högstadiet och gymnasiet bör bli större. I dag
finns ingen möjlighet att som tillval läsa två språk på högstadiet. Vi anser att
behovet av bättre språkkunskaper är så angeläget, att alla elever på högstadiet
bör ges möjlighet att förutom engelska studera två främmande språk.
Regeringen bör uppdra åt SÖ att ta initiativ till en försöksverksamhet med
utökat språktillval på grundskolans högstadium. Det bör också vara möjligt
att läsa ett ordinarie ämne som fördjupningskurs inom ramen för tillvalstiden.

Genom utvecklingen i Östeuropa är behovet av goda kunskaper i såväl
tyska som slaviska språk stort. Gymnasieskolans språkprogram måste byg

Mot. 1989/90

Ub807

23

gas ut. Det vore värdefullt om möjlighet fanns att studera andra slaviska
språk än ryska. Regeringen bör uppdra åt SÖ att se över gymnasieskolans
språkprogram.

3.8 Skolstart för de flesta vid sex års ålder

En förlängning av skolplikten genom införande av skolstart vid sex års ålder
skulle få till effekt att det totalt blir mer tid för undervisning i grundskolan.
Det skulle både kunna minska stoffträngseln och ge mer tid för inlärning av
baskunskaper. En tidigarelagd skolstart har även andra aspekter.

En sänkt skolstartsålder skulle innebära en anpassning till internationella
förhållanden. I de flesta utvecklade länder inträder skolplikten då barnen är
fem eller sex år gamla. Det är numera endast de nordiska länderna utom
Danmark och ett fåtal andra länder som låter barnen börja det kalenderår
då de fyller sju år.

Förutsättningar skapas för en mjukare övergång från förskola till skola.
Skolstart från sex år innebär inte att den pedagogik och det kunskapsstoff
som i dag ges i första klass skall gälla även för sexåringarna. En tidigarelagd
skolstart skall i stället innebära en blandning av förskolans och skolans pedagogik,
där sexåringarna förutom att lära sig grunderna i att läsa-räkna-skriva
på ett mjukt sätt kan komma in i skolarbetet. De problem som i dag finns
vid övergången mellan förskola och skola borde kunna minskas om man slussas
in i skolan på detta sätt.

Om barnen börjar skolan vid sex års ålder kan man bättre utnyttja den
kreativitet och nyfikenhet som barnen har i denna ålder.

En tidigarelagd skolstart har föreslagits av många andra. Men ofta menar
dessa att skolpliktens längd skall bibehållas. Vi tror att det skulle föra med
sig betydande nackdelar och de fördelar med en tidigare skolstart som vi har
berört ovan skulle inte kunna utnyttjas. Ungdomar skulle sluta skolan ett år
tidigare vilket innebär vid 15 års ålder. För det fåtal elever som inte fortsätter
gymnasieskolan skulle det vara olyckligt att komma ut på arbetsmarknaden
vid så tidig ålder.

Om den tidigare skolstarten inte samtidigt innebär en förlängning av skolplikten
måste det första skolåret för sexåringarna vara identiskt med det för
dagens sjuåringar. Därmed skulle man förlora den mjukstart som nämndes
ovan som en av fördelarna med start vid sex års ålder.

Vid ett införande av tidigare skolstart anser vi att sexåringarna organisatoriskt
skall tillhöra skolan och inte förskolan. Det innebär att lågstadielärarna
skall ha ansvar för sexåringarnas undervisning. Den överkapacitet som uppstår
inom förskolan skall i första hand utnyttjas för att åstadkomma full behovstäckning
inom barnomsorgen.

Bytet av nuvarande förskoleår för sexåringar mot ett motsvarande lågstadieår
kan göras utan någon kostnad. Stat och kommun har redan i dag kostnader
för sexåringars förskola genom att alla erbjuds deltidsförskola och
många finns på daghem och hos dagmammor. Vi menar att man kan ersätta
statsbidraget till förskolan för sexåringar med ett statsbidrag för en inledande
årskurs på lågstadiet. De kommunala kostnaderna för sexåringarnas
förskola omvandlas till kommunala skolkostnader samt tillsyn efter skolans
slut för dem vilkas föräldrar önskar det.

Mot. 1989/90

Ub807

24

3.9 Rättvis behandling av fristående skolor

Med uttrycket fristående skolor avser man skolor med enskild huvudman. I
Sverige går ca 0,5 procent av eleverna i fristående skolor. Det kan jämföras
med Danmark där så många som ca 10 procent av alla barn går i skolor med
enskild huvudman. I Danmark kallas dessa skolor friskolor.

I slutet av 1986 fick 31 fristående skolor statsbidrag för sin verksamhet.
Ungefär lika många bedrev verksamhet utan statsbidrag. Ett antal skolor har
också kommunala bidrag. Statsbidrag för en elev i en fristående skola är
6 500 kronor per år. Statsbidraget för en elev i den vanliga grundskolan är
ungefär 17 000 kronor om året.

Skolplikten får enligt skollagen fullgöras i enskild skola. Av § 10 i skollagen
framgår att skolstyrelsen i kommunen ska godkänna skolan. Enligt § 34
ska skolan bli godkänd, om den förmedlar en undervisning som "ger kunskaper
och färdigheter som till art och nivå väsentligen svarar mot de kunskaper
och färdigheter som grundskolan förmedlar och skolan även i övrigt väsentligen
svarar mot grundskolans allmänna mål”.

Med godkännande följer dock inte rätt till statsbidrag. För att en fristående
skola ska få statsbidrag krävs i dag att den tillämpar en alternativ pedagogik.
Den skall också följa en läroplan som har godkänts av SÖ. Skolan
måste ha bedrivit undervisning i tre år innan statsbidrag kan utgå. Förutsättningen
för att få statsbidrag till fristående gymnasieskola är i huvudsak densamma,
dvs. skolans undervisning ska i någon form utgöra ett komplement
till utbildningen inom det allmänna skolväsendet.

Vi anser att det ska stå föräldrar fritt att starta skolor som bygger på för
det svenska samhället grundläggande värderingar som demokrati, tolerans
och alla människors lika värde. Skolor som inte delar dessa värderingar ska
inte tillåtas.

En sådan rätt att starta skolor måste också följas av ekonomiska möjligheter.
Det finns ingen anledning att fristående skolor ska leva under sämre villkor
än andra. De har ändå speciella förhållanden som kräver ett särskilt engagemang
från både lärare och elever. T.ex. är de fristående skolorna ofta
mindre än andra och kan därmed inte utnyttja de stordriftsfördelar som ofta
finns inom det allmänna skolväsendet. Vi ser inte i första hand fristående
skolor som en idéstimulans för den vanliga grund- och gymnasieskolan utan
som en självklar rättighet. Sverige har också skrivit på flera internationella
deklarationer där denna frihet slås fast. Vi anser också att fristående skolor
främjar mångfalden och erbjuder en välgörande konkurrens till det allmänna
skolorna.

Det är positivt att regeringen i budgetpropositionen föreslår att friskolornas
elever ska inräknas i underlaget för statsbidrag till hemspråksundervisning.

Statsbidragen för de fristående skolorna ska motsvara de statsbidrag som
gäller inom det ordinarie skolväsendet och knytas till varje elev. Alla skolor
som har minst 12 elever och uppfyller kraven för godkännande enligt skollagen
skall ges statsbidrag. Självklart ska också statsbidrag utgå redan från det
att skolan har godkänts.

Statens stöd till fortbildning är omfattande. Men de fristående skolornas

Mot. 1989/90

Ub807

25

lärare har i dag inte tillgång till dessa resurser. Vi anser att ett förändrat system
för statsbidrag till fristående skolor måste ge de fristående skolornas lärare
möjlighet till fortbildning på samma villkor som andra inom yrket.

3.10 Satsa på baskunskaper

Det skulle vara önskvärt att det gjordes tydligare i läroplanen vilka kunskaper
som är oundgängligen nödvändiga för alla elever. Det är uppenbart att
allt i läroplanen för grundskolan inte är lika viktigt. För denna kärna av kunskap
använder vi begreppet baskunskaper. Vi menar alltså att det finns baskunskaper
i alla ämnen, inte bara i svenska och matematik. Det är baskunskaperna
som skall prioriteras. Är det nödvändigt med en ännu hårdare prioritering
bör baskunskaperna i svenska och matematik - alltså läsning, skrivning
och räkning - komma i första rummet. Baskunskaperna bör ges ännu
mera tid i grundskolan. Allra viktigast är läsningen eftersom god läsförmåga
underlättar inlärningen i de andra ämnena.

Det sägs ibland att ett stort antal elever går ut grundskolan utan att kunna
läsa, skriva och räkna. Grunden för sådana påståenden är undersökningar
där de tillräckliga kunskaperna definierats relativt högt. Den som inte kan
läsa motsvarande kraven i årskurs sex definieras t ex som funktionell analfabet.
Även om det rimliga i just det uttryckssättet kan diskuteras kvarstår att
många elever går ut grundskolan med för dåliga baskunskaper.

I de fall där lärarna på högstadiet märker att bristerna är betydande när
det gäller läsning, skrivning och räkning bör en fullständig prioritering av
svenska och matematik kunna göras i den elevens studieprogram. I första
hand skall resurser till en omfattande specialundervisning mobiliseras, i sista
hand får alla andra ämnen på schemat tas bort för den eleven, för att ge tillräcklig
tid för träning i skrivning, läsning och räkning.

SÖ har av regeringen fått i uppdrag att ta fram förslag till kursplaner enligt
den modell vi här förespråkat, alltså där de mest nödvändiga kunskaperna
anges. SÖ har erinrat om de stora svårigheter som är förknippade med ett
sådant uppdrag, men enligt besked till riksdagen är verket nu ändå i färd
med att försöka förverkliga uppdraget. Vi kan se svårigheterna, men tror att
det är viktigt att arbetet fullföljs. För de lärare som finner det nödvändigt att
prioritera inlärning av baskunskaper framför olika fördjupningsmoment kan

t vara av värde att statsmakterna angivit vilket stoff som bör ha prioritet.

3.11 Slapp in föräldrarna!

Föräldrarna har mer eller mindre ”tänkts bort” i skolpolitiken. Skolminister
Göran Persson har tyvärr uppmuntrat den synen genom sitt uttalande att föräldrarna
sällan tillhör ”de progressiva krafterna” i skolan. Socialdemokraternas
skolsyn är - som det brukar heta - ”kompensatorisk”: brister i vissa
hemmiljöer ska kompenseras av skolan. Därför är man nästan definitionsmässigt
emot att lägga ökat ansvar på hemmet. Det är beklagligt. Vi bör gå
i motsatt riktning.

Folkpartiet har föreslagit att varje skola skall få en egen styrelse med föräldrarepresentation.
Detta har regeringen motsatt sig. I vår skolpolitik spe

Mot. 1989/90

Ub807

26

lar föräldrarna en central roll. Ett ökat engagemang från deras sida är, som
vi ser det, en av de viktigaste förutsättningarna för att lösa skolans problem.

Vi har tidigare föreslagit att ett skolråd ska inrättas på varje skola. Eftersom
vi anser att betydligt fler beslut än idag bör fattas på den enskilda skolans
nivå tror vi att det behövs ett beslutsorgan på den nivån. Det bör bestå
av rektor som ordförande och representanter för lärare, elever och föräldrar.
På detta sätt skulle föräldrarna få möjlighet att medverka i och påverka de
enskilda skolornas arbete och planering.

Föräldrarna bör dessutom få chans till mer kontakt med sina barns lärare
än vad som ofta är fallet idag. En tanke är att utveckla det som nu kallas
kvartssamtal till ett samarbete mellan lärare, elever och föräldrar där diskussion
om indviduella studieplaner för varje elev kunde föras.

Det är naturligtvis viktigt att varje förälder, efter egen förmåga, visar intresse
för sitt barns skolgång. Det räcker med att föräldern vet och intresserar
sig för vad som händer i skolan, stimulerar sitt barn inför skrivningar och
intresserar sig för resultaten. Allt detta kan synas banalt, men föräldrarna
måste känna att även de har en roll i skolarbetet.

I boken Mer än en kvart om dagen för lärarna Kjell Lund och Nils-Erik
Nilsson fram tesen att det är föräldrarnas intresse för barnens skolgång och
inte deras klasstillhörighet som påverkar barnens prestationer mest. I en ledare
om detta skriver Upsala Nya Tidning den 12 augusti ” Föräldrarna
måste informeras om att det viktiga är att de som föräldrar uppmuntrar sina
barn att läsa läxor; inte att själva göra det. Man behöver inte kunna franska
för att förmå sin 13-åriga dotter att läsa franska glosor istället för VeckoRevyn.
För det krävs snarare en smula föräldrapondus än en akademisk examen.”

3.12 En flexiblare gymnasieskola

Ett omfattande utredningsmaterial om framtidens gymnasieskola remissbehandlas
för närvarande. Regeringens uttalade avsikt är att förelägga riksdagen
ett förslag under nästa budgetår. En ganska intensiv debatt har kommit
igång, bl.a. med utgångspunkt från historieämnets behandling. Folkpartister
i olika organ avger nu sina remissynpunkter på materialet. Folkpartiets ställningstaganden
i alla dessa frågor kommer i anslutning till propositionen,
men inför det fortsatta beredningsarbetet vill vi här ange vissa utgångspunkter
för vår gymnasiepolitik.

Gymnasiet är någonting annat än grundskolan. De nödvändiga baskunskaperna
måste finnas som en grund att stå på. Det är inte gymnasiets uppgift
att kompensera brister i grundskolan. I ÖGY-debatten har funnits en
tydlig tendens att se gymnasiet bara som en förlängning av grundskolan med
växande ansvar att ge eleverna allmän medborgarkompetens. Vi tror att den
väg vi förordar, att förbättra och förlänga grundskolan och behålla gymnasiets
yrkes- eller högskoleförberedande karaktär, är bättre.

Gymnasiet ska ge yrkesförberedelse åt dem som inte tror sig behöva högskolestudier
och förbereda mer teoretiskt inriktade elever för högskolan.
För vissa gymnasielinjer kan särskilda förkunskapskrav gälla. Det är grund

Mot. 1989/90

Ub807

27

skolans uppgift att tillhandahålla den undervisning och eventuellt extra undervisning
som krävs för att eleverna skall kunna komma in på och klara de
linjer de önskar.

3.12.1 Valfrihet - också att inte läsa vidare

Gymnasieskolan bör organiseras på ett sätt som innebär valfrihet att välja
utbildning eller linje. Men valfriheten måste också innebära möjlighet att för
kortare eller längre tid avstå från gymnasieutbildning. Gymnasiet får inte
uppfattas eller utnyttjas som en förvaringsplats för ungdomar i avvaktan på
att de får arbete eller annan meningsfull sysselsättning.

Det viktigaste dimensionerings- och planeringsunderlaget är naturligtvis
ungdomarnas egna val. Så länge det finns ungdomar som vill läsa på gymnasiet
men inte får göra det, finns det anledning att utöka antalet platser och
se till att det är de mest efterfrågade linjerna som byggs ut snabbast. Eftersom
vi vill minska betygens betydelse som urvalskriterium vid högre utbildning,
bör andra kompletterande antagningssystem införas. I första hand syftar
vi då på antagningsprov. I vissa speciella fall kan anlags- och lämplighetstest
komma ifråga.

3.12.2 Öka flexibiliteten!

Det faktum att gymnasieskolan har kommit att bli en skola som omfattar
praktiskt taget alla ungdomar i åldern 16 - 18/19 år innebär att det ställs
andra krav på gymnasiet än då det huvudsakligen var en förberedelse för
fortsatta studier på fackhögskolor eller universitet. Det krävs att gymnasiet
har ett utbildningsutbud som ger verklig valfrihet och har möjlighet att tillfredsställa
elevernas ofta mycket skiftande önskemål samtidigt som det
måste vara utformat för att tillgodose näringslivets och den offentliga sektorns
behov av utbildad arbetskraft. Men eftersom gymnasiet har övergått
från att vara en utbildningsform för ett fåtal till att istället omfatta praktiskt
taget alla ungdomar måste gymnasieskolan också vara beredd att ta ansvar
för alla elever på ett annat sätt än tidigare och ge alla en likvärdig utbildning.

Gymnasieskolan har ett ansvar för att elever med skilda begåvningsresurser
kan få stöd. Ingen elev får vare sig understimuleras eller tillåtas ”halka
efter” på grund av bristande hjälp och stöd. Varje elev måste ges möjlighet
och resurser att utvecklas utifrån sina förutsättningar.

Men den ambition som statsmakterna har, att hålla samman all utbildning
efter grundskolan i en enda skolform, får inte innebära att man också strävar
efter att likrikta allt som ryms i gymnasieskolan. Det finns då en uppenbar
risk för att gymnasiet bara blir en förlängning av grundskolan och att eleverna
inte i tillräcklig grad kan få den specialisering och träning som de behöver
för att på bästa sätt förbereda sig för högskolestudier eller arbete.

För att gymnasieskolan ska kunna tillgodose alla de krav som ställs måste
den vara flexibel. Det finns i dag möjligheter till särskilda insatser för svaga
eller omotiverade elever inom gymnasieskolan. Det är angeläget att detta
stöd kan bibehållas och utvecklas.

Det är också angeläget att teoretiskt begåvade elever eller elever med
skilda teoretiska specialtalanger får chans att utvecklas. Detta lyckas gymnasieskolan
inte alla gånger med i dag.

Mot. 1989/90

Ub807

28

Vi anser att elever sorn har speciella förutsättningar för t ex matematik,
fysik eller språk skall få chans att utveckla dem inom ramen för specialgymnasier.
Dessa kan förmodligen inte bli så många, utan på samma sätt som de
särskilda gymnasierna för idrott, bör de ha större rekryteringsområden.

Vi har tidigare, när vi har resonerat om grundskolan, understrukit vikten
av att motverka likriktningen av skolan. Även inom gymnasieskolan är det
självfallet angeläget att man ger större utrymme för alternativ både vad gäller
organisation och pedagogik. Man måste också starkare än idag markera
att skolorna har rätt att själva söka lösningar.

En samordning mellan ungdomsgymnasiet och Komvux kan spara pengar
och ge bättre service till eleverna - särskilt när nu ungdomskullarna minskar.

Vi tror t.ex. att det vöre en fördel om gymnasieskolan på vissa av de teoretiska
linjerna prövade det tillvals- och modulssystem som är allmänt i amerikanska
skolor. Det innebär i korthet att eleverna ganska fritt efter intresse
och yrkes- och studieinriktning får välja ämnen och delämnen - moduler utöver
en fast kärna av några obligatoriska ämnen. Systemet medför en betydande
flexibilitet och valfrihet. Eleverna erbjuds att välja delämnen varje
termin eller år. Det ger också möjlighet till etappavgång och kombinationer
av studier och praktik. Det förutsätter inte heller någon fast linjeindelning.
Det ger med andra ord möjlighet till den flexibilitet och valfrihet vi anser det
finns för litet av idag.

Flexibiliteten i gymnasieskolan måste också syfta till att avlägsna alla återvändsgränder.
För många elever i grundskolan är det svårt att känna sig säker
på vilket utbildningsval de skall göra inför övergången till gymnasiet.
Det är inte ovanligt att de så småningom upptäcker att de har valt fel. Utbildningsväsendet
i sin helhet måste då ha en beredskap att låta eleverna göra
nya val. Det kräver tillgång till kompletteringsmöjligheter, i vissa fall redan
under gymnasiet men kanske oftare vid övergången mellan gymnasiet och
högskolan. Det finns i detta sammanhang också anledning att påminna om
att folkpartiet har förordat ett reformerat antagningssystem till högskolan
som bl.a. innebär att sökande utan formell behörighet från gymnasiet efter
ett godkänt högskoleprov skall ges tillträde till högre studier. Ett sådant prov
kan bli aktuellt för t.ex. sökande som har gått på gymnasiets yrkesförberedande
linjer. Visar de genom högskoleprovet att de har tillräckliga förkunskaper
för att kunna läsa vid högskolan skall i allmänhet behörighet för högskolestudier
därmed anses föreligga utan krav på kompletterande gymnasieutbildning.

3.12.3 Höj kvaliteten!

Ett sätt att höja kvaliteten i gymnasieskolan är att se till att det finns tillräckligt
med lektorstjänster och att de är besatta med behöriga innehavare, gärna
med doktorsexamen.

Svårigheterna att besätta lektoraten måste mötas med olika åtgärder. Den
lönehöjning som förhandlades fram i höstas kan möjligen hjälpa till, även
om skillnaden gentemot andra lärarkategorier med kortare utbildningar inte
är särskilt stor. Det initiativ regeringen tog förra året på detta område kan
säkert också ha sin betydelse.

Mot. 1989/90

Ub807

29

Vi tror emellertid att en annan uppläggning av den praktiskt-pedagogiska
utbildningen av lektorer skulle ge större resultat. Vi föreslår att den utbildningen
för blivande lektorer bör omfatta två utbildningsmodeller. En sådan
lösning är mindre kostsam för staten än den nu fungerande utbildningen,
samtidigt som den på sikt gör det möjligt att öka antalet utbildningsplatser.

De två utbildningsvägarna är för det första en två terminers kurs på halvfart
kombinerad med två tredjedels tjänstgöring med anställning och lön under
utbildningstiden. Denna utbildning skall i första hand vara avsedd för
lärare i tekniska och ekonomiska ämnen där det råder lärarbrist. För det
andra anser vi att bör det finnas en annan praktisk-pedagogisk utbildning om
20 poäng med ersättning till de studerande motsvarande utbildningsbidrag
för doktorander. Denna utbildning bör i första hand vara avsedd för blivande
lektorer i allmänna ämnen.

Några av de kunskapsbrister som en del elever som lämnar gymnasiet uppvisar
tror vi kan härledas till brister redan i grundskolan. Som vi har framhållit
tidigare är det en förutsättning för allt kunskapsinhämtande att eleven förstår
och kan tillgodogöra sig varje enskilt steg. Det är alltså inte ”bara” genom
att sätta in kvalitetshöjande åtgärder i gymnasiet som de högskolestuderande
kan förbättra sina förkunskaper.

Men det är samtidigt vår uppfattning att genom att göra gymnasieskolan
mer flexibel i enlighet med vad vi har skissat kommer det att finnas större
möjligheter än idag att genomföra kvalitetshöjande åtgärder av utbildningen.

3.12.4 Yrkeslinjer och lärlingsplatser

På inte obetydliga delar av den svenska arbetsmarknaden är den yrkesutbildning
som står till buds underlägsen den som erbjuds i andra jämförbara länder.
Folkpartiet har därför betonat vikten av en reformerad yrkesutbildning.
Vi accepterade den s.k. ÖGY-utredningens förslag som en utgångspunkt för
ett sådant reformarbete även om vi på ett antal punkter har åsikter som avviker
från ÖGY:s och den proposition regeringen sent omsider presenterade i
ämnet.

Vi anser att yrkesutbildningen kan vara mer flexibel än ÖGY-modellen.
Systemet bör i högre grad medge etappavgångar. Det är viktigt att det vid
sidan av gymnasiets yrkeslinjer också finns lärlingsutbildningar. På yrkesområden
där en tvåårig utbildning visar sig vara tillräcklig är det inget självändamål
att förlänga den. Förutom dessa påpekanden stödde vi ÖGY:s inriktning
att de flesta yrkesinriktade gymnasieutbildningar borde förlängas med ett år
och innehålla ett större inslag av arbetsplatsförlagd utbildning.

Vi anser att introduktionen av den nya utbildningen har skötts illa. De
största problemen har uppbarligen uppstått i samband med den arbetsplatsförlagda
utbildningen. För det första dröjde det alltför länge innan avtal träffades
mellan parterna på arbetsmarknaden. För det andra har samarbetet
mellan skolan och arbetsplatserna inte fungerat tillfredsställande.

Vi föreslog redan från början att de treåriga yrkeslinjerna skulle ges betydligt
fler platser när verksamheten väl drogs igång, men föreslog att starten
skulle skjutas till i år, för att förberedelserna skulle kunna klaras.

Mot. 1989/90

Ub807

30

Vi föreslår att antalet intagningsplatser i gymnasieskolan ökas till den nivå
SÖ föreslagit, dvs. med 4 000 nya intagningsplatser, vilket är 2 800 fler än
regeringen föreslagit. Det bör finansieras genom överföring av medel från
anslaget för s.k. ungdomsuppföljning.

Det råder för närvarande stor brist på yrkesutbildad arbetskraft inom näringslivet.
För småföretagen är detta särskilt bekymmersamt, eftersom de
har små resurser för att aktivt rekrytera personal.

För småindustrin och det svenska hantverket spelar lärlingsutbildning en
stor roll. Inte sällan får lärlingen fast anställning i det företag som svarat för
lärlingsutbildningen. Vi anser att att åtgärder bör vidtas för att öka intresset
för gymnasial lärlingsutbildning. Den bör vara ett alternativ till linjer i gymnasieskolan.

Statsbidraget till den gymnasiala lärlingsutbildningen bör förbättras.
Statsbidraget bör utgå med 75% första året, 50% andra året och 25% tredje
året.

Ett av de största hindren från företagens sida för att anställa är anställningsskyddet.
Vi föreslår att möjlighet bör ges att i större utsträckning provanställa
lärlingar eller träffa avtal om tidsbegränsad anställning.

Det är väsentligt att lärare, syokonsulenter och andra yrkesrådgivare inom
skolan har goda kunskaper om småföretagens förutsättningar och roll i näringslivet.

4. Övriga frågor

4.1 Folkskolans 150-årsjubileum

1992 fyller den svenska folkskolan och därmed också den svenska grundskolan
150 år. Det är ett jubileum att fira. Folkskolereformen, framdriven av
de liberala i ståndsriksdagen, lade grunden till den svenska demokratin och
bidrog starkt till den välfärdsutveckling som ägt rum i vårt land. Vi föreslår
att regeringen får i uppdrag att genomföra vissa jubileumsaktiviteter för att
celebrera denna viktiga milstolpe i svensk utbildningshistoria.

Jubileet och jubileumsförberedelserna blir särskilt viktiga om de bidrar till
att förlänga och fördjupa perspektivet i utbildningspolitiken. Den tilltro till
kunskapens och folkbildningens kraft som präglade folkskolereformen behövs
också i utbildningsdebatten inför 2000-talet, men nu står vi inför uppgiften
att utforma skolan utifrån nya krav och nya förutsättningar.

Det var med stor förvåning vi noterade att det under förra året inte var
möjligt att få en bred uppslutning bakom detta krav.

4.2 Anslagsfrågor

I den uppgörelse som föregick riksdagsbeslutet om kommunalisering enades
vpk och socialdemokraterna om att minska klasstorlekarna till högst ca 25
elever i varje klass och att satsa mer resurser på lärarnas fortbildning. Därmed
är de båda krav på stora anslagsökningar folkpartiet framfört i de senaste
årens skolmotioner tillgodosedda.

Kostnaden för den svenska skolan ökar kraftigt under nästa budgetår till

Mot. 1989/90

Ub807

31

följd av löneavtalen som slutligt undertecknades i december 1989. Den
svenska skolans huvudproblem är inte brist på resurser. De viktiga nu är att
förändra regelsystemet.

Vi vill i detta sammanhang endast framföra förslag om några, i det stora
hela, mindre anslagsförändringar.

Den viktigaste är en större satsning på de yrkesinriktade linjerna i gymnasieskolan
- det s.k. ÖGY-försöket. Vi föreslår att 4.000 nya platser inrättas
och att den utgiften finansieras från anslaget till den s.k. ungdomsuppföljningen.

De svenska skolorna i utlandet fyller en ovärderlig uppgift för de svenskar
som arbetar och lever i andra länder. Dessa skolor verkar emellertid under
mycket knappa förhållanden där föräldrarnas egeninsats oftast är avgörande
för skolans existens. Bidraget till dessa skolor bör öka med 5 milj.kr. Därvid
bör riksdagen också uttala att högstadiet vid den svenska skolan i Costa Del
Sol i Spanien skall bli berättigad till bidrag.

I några avseenden finns det också möjligheter att genomföra besparingar
inom skolanslagen. Vi har under en följd av år motsatt oss att löntagarorganisationerna
skall erhålla statsbidrag för sin verksamhet med skolinformatörer.
Sådan verksamhet bör organisationerna bekosta med sina egna anslag.
Detta innebär en besparing på ca 3,6 milj.kr.

Vi har länge föreslagit att bidraget till den samlade skoldagen ska avskaffas.
Så sker i årets budget. Medlen förs emellertid över till ett annat, ihopslaget
anslag. Vi vidhåller vår uppfattning och föreslår att anslaget B 11, p 14
Särskilda utvecklingsinsatser minskas med 18 milj.kr.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skolplikt från sex års ålder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om målen för skolan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökade möjligheter för skolor inom det allmänna
skolväsendet att skapa en särskild ämnesprofil,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om föräldrars och elevers utökade rätt att välja skola
inom det allmänna skolsystemet,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett elevanknutet
statsbidragssystem för grundskolan,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till nya statsbidragsbestämmelser
till de fristående skolorna enligt de riktlinjer som presenterats
i motionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortbildningsstöd till lärare vid fristående skolor
med statsbidrag,

Mot. 1989/90

Ub807

32

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att också ett ordinarie ämne på timplanen kan läsas
som fördjupningskurs inom ramen för tillvalstiden,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behoven av att komplettera allmän och särskild
kurs med också andra former av grupperingar för individualisering,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om elevers rätt till sina lektioner,

11. att riksdagen beslutar att inte ge bidrag till löntagarorganisationerna
inom skolans område och därmed under anslaget B 1. Skolöverstyrelsen
anslår 3 580 000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lokala ledningsorgan (skolråd),

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att inrätta gymnasier med riksintagning också i teoretiska
ämnen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om individuellt utformad studiegång,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om högstadiet vid den svenska skolan på Costa del Sol,

16. att riksdagen för budgetåret 1990/91 under anslaget B 12. Bidrag
till svenskundervisning i utlandet m.m. anslår ett belopp som är
5 000 000 kr. högre än det regeringen föreslagit,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av fortbildningsinsatserna,

18. att riksdagen beslutar att de graderade betygen i lärarutbildningen,
såväl ämnesbetygen som betygen i undervisningsskicklighet,
återinförs,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återinförande av statsbidrag till tjänster som huvudlärare
och institutionsföreståndare,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lektorstjänster i gymnasieskolan,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökad möjlighet till språktillval på grundskolans
högstadium och om gymnasieskolans språkprogram,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utökad försöksverksamhet med treåriga yrkesutbildningar,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om lärlingsutbildning,

24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om jubileumsaktiviteter i samband med firandet av
150-årsminnet av beslutet om allmän folkskola,

25. att riksdagen beslutar att inte anslå några medel till samlad skoldag
och därmed under anslaget Bil anslår 18 milj. kr. mindre än vad
regeringen föreslagit.

Mot. 1989/90

Ub807

33

Stockholm den 22 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1989/90

Ub807

Kerstin Ekman (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Anne Wibble (fp)

Lars Leijonborg (fp)

34