Motion till riksdagen
1989/90:Ub77

av Barbro Westerholm (fp)

med anledning av prop. 1989/90:90 om forskning

Nya tjänstekonstruktioner för medicinsk fakultet

I regeringens proposition om forskning (1989/90:90) föreslår regeringen nya
tjänstekonstruktioner för medicinsk fakultet. Dels omvandlas de kliniska lärarna
till högskolelektorer (varvid tjänsten som högskolelektor kan kombineras
med tjänst för specialistkompetent läkare), dels ersätts de kliniska
amanuenserna med kliniska assistenter.

Dessa båda förändringar överensstämmer i huvudsak med vad universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) har föreslagit på grundval av en utredning
som UHÄ gjort på regeringens uppdrag. På en viktig punkt avviker emellertid
regeringens förslag från UHÄ:s: de kliniska assistenttjänsterna ses som
en ren övergångslösning under en period av fem år. Därefter skall endast
de reguljära tjänstetyperna inom högskolan användas också inom medicinsk
utbildning och forskning.

Behovet av kliniska assistenter

För rekrytering av kliniska forskare krävs en tjänstetyp som kan förenas med
läkartjänst i hälso- och sjukvården. De reguljära tjänsterna kan - åtminstone
med dagens utformning - inte fylla denna funktion. Doktorandtjänsterna
kan t.ex inte kombineras med yrkesarbete, utan är avsedda för studier på
heltid. De får inte heller innehas av vikarie.

Under de senaste åren har villkoren för klinisk medicinsk forskning studerats
av bl.a. Karolinska institutet. Det framkom därvid att det största enskilda
problemet är forskningstid för de kliniska forskarna. Klinisk forskning
kan endast bedrivas i anslutning till och integrerat med sjukvården, något
som regeringen också påpekar i forskningspropositionen.

Medicinsk fakultet har därför ett stort behov av en tjänst av typ klinisk
assistent. Det behövs ett betydande antal lärare på mellannivå för utbildning
och handledning av de läkarstuderande under den praktiska tjänstgöringen
på sjukhus eller vårdcentral. Enligt Sveriges Läkarförbunds kartläggningar
av hur studenterna upplever läkarutbildningen föreligger allvarliga brister i
undervisningen. Av 1987 års undersökning framgår t.ex. att över hälften av
studenterna uppger att de inte fått lära sig hur man undersöker en patient.

Kliniska assistenttjänster bör därför införas utan att man på förhand be

stämmer att de skall avskaffas efter en viss tid. Om det skulle visa sig möjligt
att ändra villkoren för högskolans reguljära tjänstetyper, så att de fyller behoven
av utbildning och forskning också vid medicinsk fakultet, finns det
inget hinder att regeringen återkommer till riksdagen med ett sådant förslag
och därvid också föreslår att de kliniska assistenttjänsterna avskaffas.

Behov av utbildningsresurser

För att kunna modernisera och anpassa läkarutbildningen till hälso- och
sjukvårdens behov samtidigt som man beaktar förutsättningarna för bra klinisk
medicinsk forskning får strävan efter en enhetlig tjänstestruktur för
högskolan inte drivas så långt att såväl den medicinska forskningen och forskarrekryteringen
som undervisningen äventyras. Från studenterna hörs klagomål
på att de kliniska amanuenserna avsätter för litet tid för undervisning.
Trots att de kliniska amanuenserna skall fullgöra en tredjedel av sin arbetstid
inom grundutbildningen så kan man av läkarförbundets kartläggning från
1987 utläsa att endast sju procent av denna resurs når grundutbildningen.

Över hela världen har man under 1980-talet vid ledande universitet och i
nationella och internationella sammanslutningar t.ex. Världshälsoorganisationen
(WHO) uttryckt ett behov av en förnyad, tidsanpassad läkarutbildning.
Man lägger större tonvikt vid helhetssyn och patientbemötande. Man
lyfter också fram behovet av ett preventivt tänkande i hälso- och sjukvårdsarbetet
i överensstämmelse med WHO:s program ”Hälsa för alla år 2000”.
Man vill bryta de institutionsbundna ämnesgränserna och sammanföra kunskapsområden
till relevanta block, som bättre än den hittillsvarande utbildningen
förmår avspegla den kliniska verksamheten. Avsikten är att förändra
studenternas roll från passivt mottagande till aktivt kunskapssökande. För
utbildningen behövs särskilda handledare, s.k. tutors.

1 Sverige har man infört en sådan utbildning vid hälsouniversitetet i Linköping.
Avsikten är att den också skall införas vid Lunds universitet. Utvärdering
av de nya utbildningarna visar att förväntningarna blivit infriade och att
man lyckats förmedla en mer preventivt inriktad läkarroll. I årets budgetproposition
(prop 1989/90:100) förordas denna typ av utbildning.

Som ovan nämnts kritiserar studenterna fakulteterna för att amanuenserna
använder för liten tid åt utbildning. Sannolikt beror detta på den hårda
konkurrensen om tjänsterna vid landets fakulteter, där i princip endast forskarmeriter
värderas.

UHÄ skriver om detta i en rapport från 1982: ”Mångå institutioner upplever
att deras egentliga uppgift är att bedriva forskning, för de kliniska institutionerna
tillkommer ett sjukvårdsansvar. Att forskning prioriteras före engagemang
inom grundutbildningen kan antagligen härledas ur de bedömningar
som görs vid tjänstetillsättningar inom högskolan, då forskningsverksamhet
generellt ges ett högre meritvärde”.

För att kunna modernisera och anpassa läkarutbildningen till hälso- och
sjukvårdens behov fordras öronmärkta medel till grundutbildningen. Dessa
medel bör stå till förfogande för den utbildningsgrupp (linjenämnd) som ansvarar
för grundutbildningen. Inom ramen för ett sådant utbildningssystem
krävs bl.a. att man vid behov kan inrätta s.k. tutors och handledare. Denna

Mot. 1989/90

Ub77

15

Mot. 1989/90

Ub77

Undervisningserfarenhet som merit

För lärarbefattningar men också klinikchefstjänster och andra tjänster med
personalledande ansvar inom en klink bör såväl utbildnings- som forskningsmeriter
tillmätas värde vid tillsättning. I den kliniska verksamheten har läkare
och annan personal i ledande ställning ett stort ansvar för utbildningen
och fortbildningen av såväl personal som studerande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om de kliniska assistenttjänsterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av utbildningsresurser för läkarutbildningen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om undervisningsmeriter vid tjänstetillsättningar.

Stockholm den 20 mars 1990

Barbro Westerholm (fp)

resurs är då avsedd för utbildning och inte för forskning, vilket är fallet med
de kliniska assistenterna.

Tillgodoses inte detta behov får vi en situation som i Linköping, där utvecklingen
vid hälsouniversitetet bromsats av att man måste genomföra sin
förändrade utbildningsmodell inom ramen för ett stelbent tjänstesystem.
Här har man tvingats ansöka om speciell tjänsteföring hos regeringen för att
kunna genomföra utbildningen.

För att tillgodose den medicinska utbildningens behov fordras således ett
flexibelt tjänstesystem inom ramen för vilket det anges hur resurserna skall
fördelas mellan hälso- och sjukvård, forskning och utbildning.

16