Motion till riksdagen
1989/90: Ub680

av Britta Bjelle (fp)

En professur i kvinnoforskning

Enligt färsk statistik från Statistiska centralbyrån finns det 1 843 professorer
i Sverige. Endast 97 av dessa är kvinnor. Andelen kvinnliga professorer inom
teknisk sektor torde vara minimalt (statistik saknas). Riksdagen har uppsatt
målet om minst 40 % kvinnor i bl.a. teknisk utbildning och forskning. Vid
högskolan i Luleå, som får anses ha lyckats väl med rekrytering av kvinnor
till teknisk utbildning, är 30 % av nybörjarna på civilingenjörslinjerna kvinnor.
Däremot är andelen kvinnliga forskarstuderande under 10 % och antalet
kvinnliga lärare ännu färre.

För att kunna uppnå riksdagens mål av kvinnor i teknisk utbildning och
forskning krävs extraordinära insatser. Det gäller att på olika sätt stimulera
kvinnor till teknisk utbildning och forskning.

Ett sätt är att ge en generös bas vid någon av de tekniska högskolorna i
landet i form av en professur.

Kvinnoforskning med inriktning mot teknik befinner sig i Sverige på ett
uppbyggnadsstadium medan däremot våra nordiska grannländer har kommit
längre. Vid Danmarks tekniska högskola finns ett Kvinnodeutvalg, vars
syfte är att introducera och lyfta fram kvinnors syn på undervisning, forskning
och arbetsförhållanden. I Danmark har en kvinnlig forskare nyligen disputerat
i en avhandling om vardagsteknologi.

Vid Norges tekniska högskola finns IFIM, Institutet för industriell miljöforskning.
Detta är ett arbetsforskningsinstitut som också inrymmer kvinnoforskning.

IFIMS:s kvinnoforskning är:

- Kvinna och teknologi: både verkningar av teknologi och utveckling av
teknologi på kvinnors villkor.

- Kvinnor och arbete: lönearbete och oavlönat arbete, arbetsvillkor och
arbetsanknytning.

I Norge har dessutom kvinnliga forskare lagt fram en alternativ forskningsproposition.

I Sverige går kvinnoforskningen totalt sett långsamt. Detta till stor del beroende
på att kvinnoforskningen behandlas snålt och avvisande. Den har att
brottas med en universitetstruktur som motverkar dess ansatser. Den motarbetas
dessutom aktivt. De ekonomiska ramarna är minimala. Som exempel
kan nämnas att Kvinnocentrum i Stockholm har anslag som är mindre än 1
promille av universitetets budget.

Kvinnorna har, i den mån de alls funnits med i det vetenskapliga samtalet,
varit objekt. I en artikel i DN under rubriken ”Vad blev det av Evas äpple?”
pekar flera kvinnliga forskare på detta problem och skriver ”sorn objekt har
kvinnor varit ett permanent problem. Vad är det för fel på kvinnor som inte
deltar i det fackliga arbetet? Som saknas i politiken? Som inte söker sig till
de tekniska yrkena? Som nöjer sig med låga löner? Som finner sig i att bli
misshandlade? Samtidigt har allt det arbete och alla de insatser inom olika
områden som kvinnor faktiskt utför osynliggjorts. Kvinnors omsorgsarbete,
konstnärskap, forskargärningar har sällan fått någon uppmärksamhet av den
mansdominerade forskningen. Mannen har varit norm och har uppfattats
som historiens aktör”.

En av de viktigaste insatserna i kvinnoforskningen i dag, såväl internationellt
som nationellt är att undersöka hur kön, vid sidan av klass- och etnisk
tillhörighet, bestämmer och sätter gränser för hur kunskap produceras och
tas i bruk.

När det gäller den framtida forskarsituationen inom den tekniska vetenskapen
ser det mörkt ut. Alltför få kvinnor arbetar med forskning och utveckling
inom den tekniska sektorn. Antalet kvinnliga professorer vid teknisk
fakultet är ytterst få. Rekryteringen av kvinnor till forskarutbildningen
inom teknisk sektor är minst sagt svag. Det saknas kvinnliga förebilder och
kvinnliga handledare.

Mot bakgrund av detta vore det rimligt att inrätta en professur i Kvinnoforskning
med inriktning mot ett könsteoretiskt perspektiv på teknik. Professorskompetenta
sökande till en sådan tjänst finns.

HSFR har inrättat docenturer inom kvinnoforskning med inriktning mot
olika områden inom humaniora och samhällsvetenskap. Dessa tjänster har
betytt mycket för utveckling av kvinnoforskningen på dessa områden. Bl.a.
har de utgjort handledarresurs. Inom teknisk fakultet finns ännu ingen motsvarighet,
vilket understryker behovet av en specialinsats på teknisk sektor.

Eftersom högskolan i Luleå genom ett aktivt rekryteringsarbete har ett
större antal kvinnliga teknologer än övriga tekniska högskolor i Sverige och
den tekniska sektorn dessutom intar en dominerande ställning är högskolan
i Luleå en lämplig bas för den beskrivna professuren.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättandet av en professur i kvinnoforskning med inriktning
mot teknik vid högskolan i Luleå.

Stockholm den 24 januari 1990

Britta Bjelle (fp)

Mot. 1989/90
Ub680

11