Motion till riksdagen

1989/90:Ub669

av Margitta Edgren m.fl. (fp)
Omvårdnaden

Mot.
1989/90
Ub669—674

Inledning

Krisen i den svenska vården har flera olika förklaringar. I folkpartiets partimotion
om sjukvården behandlas dessa frågor ytterligare. Denna motion
koncentreras på omvårdnaden, dess brister och hur dessa skall kunna avhjälpas.
Som exempel på sjukvårdens omvårdnadsproblem kan nämnas bl.a. följande.

1. Brist på utbildad vårdpersonal. Det saknas 5000 sjuksköterskor, trots
hög yrkesintensitet.

2. Kapaciteten hos personal med gedigen utbildning, stora kunskaper och
erfarenheter tas inte till vara. Möjligheten till utveckling i yrket är små.

3. Arbetet är fortfarande ofta organiserat efter gammalmodiga principer
med lite utrymme för nytänkande.

4. Långtidsvården är organiserad på samma sätt som akutvården, trots att
de har helt olika mål.

5. Sjukvårdsutbildningarna har inte hängt med i de sociala förändringarna
i samhället.

6. Den medicinska utvecklingen ställer allt större krav på kunskaper och
färdigheter.

7. Bristande kunskaper och insikter om de vårdsökandes olika behov.

8. Vårdvetenskaplig forskning har inte tillräckliga resurser och alltför låg
status.

En målmedveten och kraftfull satsning på vårdens utveckling är nödvändig
om medborgarnas krav på sjukvården skall kunna tillmötesgås.

Omvårdnad bygger på kompetens, relationer, tillit och förtroende

Omvårdnad innebär att hjälpa någon att tillgodose sina allmänmänskliga och
personliga behov. Varje människa har förmåga till omvårdnad och ger också
på ett självklart sätt sådan till barn, föräldrar, andra anhöriga och vänner.

Omvårdnad inom hälso- och sjukvården ges under andra förutsättningar
än i vardagslivet. Vårdpersonalen måste därför söka skapa en relation med
patienten. Smärta, ångest, avancerad teknik, främmande miljöer, krissituationer
är exempel på faktorer som försvårar. Vårdpersonalen måste därför
utveckla en känslighet för patientens situation. I sjuksköterskors och under

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Ub669—674

sköterskors professionella yrkesroll ingår att kunna kombinera förmåga till
inlevelse med medicinteknisk och humanistisk kunskap.

Kraven på vårdpersonalen ökar ständigt. De sjuka har större och mer
komplicerade vårdbehov än tidigare. Våra invandrare för med sig nya kulturmönster
och religioner. Det ökande antalet äldre ställer nya krav. För att
kunna möta dessa nya och divergerande krav måste vårdpersonalen ges möjlighet
att få fördjupa sina kunskaper. Det gäller kunskaper om död och
döende, etik, livsåskådningar, kulturkunskaper, ledarskaps- och organisationsutveckling
likaväl som teknisk och medicinsk teori.

I hälso- och sjukvårdslagen poängteras omvårdnadsarbetets betydelse för
vårdkvaliteten liksom betydelsen av trygghet och kontinuitet för patienterna.

Vi anser att det är en stor brist att studerande i vårdutbildningarna inte får
en tillräcklig utbildning i humanistiska ämnen som etik och beteendevetenskap.
De studerande behöver möta denna kunskap under hela studietiden.
Många ämnen konkurrerar om den tid som avsätts för en utbildning. Vi anser
dock att ämnena är så grundläggande att de är värda den tid sådan utbildning
skulle ta.

Omvårdnad och medicinsk behandling

Den traditionella medicinska behandlingen är inriktad på patientens sjukdom
och omvårdnaden på att hjälpa patienten klara de problem och de förändringar
i livssituationen som uppstår på grund av sjukdom eller lidande.
Medicinsk vård och omvårdnad kompletterar varandra.

Omvårdnad har ofta ansetts som en allmänmänsklig kvinnlig förmåga
istället för ett speciellt yrkeskunnande. Berättigade krav på utveckling och
forskning inom omvårdnadsområdet och utbildning av god kvalitet har inte
alltid mött förståelse.

Omvårdnadsarbete bygger till vissa delar på förtrogenhetskunskap eller
tyst kunskap. Sjuksköterskor m.fl. är därför ovana att i ord och text beskriva
sina egna praktiska omvårdande kunskaper. De tekniska sjukvårdsuppgifterna
kan ofta definieras i exakta termer medan de ”mjukare” delarna av
vården kräver ett mer nyanserat, berättande språk för att beskrivas på ett
rättvisande sätt. Detta är säkert ännu en orsak till att forskningen inom området
ännu släpar efter.

Forskning inom vårdvetenskaperna

Under de senaste åren har forskning inom vårdvetenskaperna börjat växa
fram. Några exempel på forskningsresultaten är:

I nära hundra år hade vi en rutin att droppa silvernitrat (lapis) i ögonen på
nyfödda barn som skydd mot gonokockinfektioner. Fler och fler barnmorskor
gjorde iakttagelsen att dropparna gjorde ont i barnens ögon. Därtill
svullnade barnens ögon så att de inte kunde se på flera dagar. Detta hade en
negativ effekt på den tidiga kontakten mellan mor och barn. Barnmorskor
ifrågasatte om lapiseringen verkligen var nödvändig eftersom mammornas
infektioner upptäcks och behandlas på mödravårdscentraler. Barnmorskan,
professor Vivian Wahlberg visade i sin doktorsavhandling att metoden inte

Mot. 1989/90

Ub669

2

längre behövde användas rutinmässigt och medverkade därmed till att den
slopades.

Inom vården av nyfödda pågår ett intensivt forskningsarbete där barnmorskor
visar hur en rad vårdrutiner snarare förhindrar än stödjer en god
mor - barnrelation. Det gäller framför allt forskning om amning och tidig
hemgång efter förlossningen.

Demensvårdens utveckling under senare år är till stor del en följd av omvårdnadsforskningens
resultat. Sjuksköterskan och professorn Astrid Norberg
har varit en föregångskvinna. Hon har visat hur en så vardaglig syssla
som att äta kan behöva utvecklas med vetenskapliga metoder. Vidare har
hon visat hur personal och anhöriga kan nå bättre kontakt med den demente
patienten vilket ökar möjligheterna för denne att äta. Hon har också konstruerat
en särskild sugflaska som gör att de dementa kan klara av att äta
själva i långt framskridet stadium av sin sjukdom. De behöver därmed inte
utsättas för svår och smärtsam näringstillförsel i form av ”dropp” eller sondmatning.

Astrid Norberg har också visat på hur en hierarkisk vårdorganisation kan
väcka känslor av otillräcklighet och ångest hos personalen och därmed medverka
till okänslighet för patientens behov.

Andra problem som uppmärksammats inom omvårdnadsforskningen är
laboratorieteknik, funktionsförmågan hos äldre, ryggproblem, ätbeteende
hos överviktiga, omvårdnad i livets slutskede och etiska problem inom hälsooch
sjukvården.

Rutiner saknas för hur omvårdnadsforskningens resultat skall komma vården
tillgodo. Om forskningens resultat fick bättre spridning skulle det få positiva
ekonomiska konsekvenser för samhället.

Landstingen måste bättre ta hand om forskarutbildade personer. Det bör
finnas tjänster där vårdarbete, utbildning och forskning kan kombineras.

Omvårdnadsforskningen behöver resurser

Folkpartiet har under många år arbetat för att omvårdnadsforskningen ska
ges ett mer omfattande stöd. Det finns nu ungefär 285 doktorander, men antalet
forskartjänster är mycket litet. Trots vackra ord i budgetproposition på
budgetproposition går dock utvecklingen mycket långsamt.

Som ett led i den påbörjade utvecklingsstrategin att stärka sambandet
mellan forskning och utbildning har vårdhögskolan i Stockholms läns landsting
och Karolinska institutet utarbetat ett förslag till en forskningsinriktad
sjuksköterskeutbildning.

Målet är att stimulera rekryteringen till forskarutbildning inom sjuksköterskans
verksamhetsområde. Utbildningen skall omfatta totalt 200 poäng,
fördelade på en grundutbildningsdel om 120 poäng och en etapp i forskarutbildning
motsvarande licentiatexamen omfattande 80 poäng. Efter 120
poäng erhåller den studerande legitimation som sjuksköterska med inriktning
mot allmän hälso- och sjukvård.

Vi ser det som värdefullt att denna utbildning kommer till stånd och att
den utvärderas.

Mot. 1989/90

Ub669

3

1* Riksdagen 1989/90. sami. Nr Ub669-674

Vårdetik

Värdefrågor som etik och människosyn ställs på sin spets inom medicinsk
vård och omvårdnad. Etik handlar om värderingar. Vårdarbete bygger till
stor del på relationer mellan människor. Synliga och osynliga värderingar
präglar alla relationer. Konsten att vårda kräver teoretiska kunskaper men
också praktiskt och känslomässigt kunnande som är väl integrerat i en genomtänkt
humanistisk människosyn.

Medicinsk etik handlar om etiska frågor ur läkarens ansvarsperspektiv
medan vårdetik berör all vårdpersonals beteende och normsystem. Målet för
medicinsk etik och vårdetik är det samma, bekämpa sjukdomar och begränsa
lidande på ett etiskt genomtänkt sätt. Hur man gör det kan vara olika
utifrån olika ansvarsperspektiv.

Etik, människosyn och mänsklighetsideal måste teoretiskt diskuteras i utbildningen.
Men begreppen måste också fyllas med konkret innehåll d.v.s.
relateras till de praktiska arbetsuppgifterna. Värderingar och teorier måste
brytas ned till diskussioner som utgår från de dilemman som vårdpersonal
ställs inför dagligen vid t.ex. matning, lavemangsgivning, helavtvättningar i
sängen, i kontakter med ledsna och sörjande anhöriga.

Vi måste våga ta konsekvenserna av att vårdyrken inte är yrken bland alla
andra. De kräver speciella förutsättningar av sina utövare. För att bli en bra
klinisk läkare, en bra sjuksköterska, sjukgymnast eller undersköterska krävs
förutsättningar och förmåga till att utveckla inlevelseförmåga. Empati är inlevelseförmåga,
inkännande och förutsätter mänsklig mognad, sensibilitet
och vilja till relation med patienter.

I sin avhandling 1985 skrev psykologen Ulla Holm, Uppsala om empati:
”förutsättningarna för empati grundläggs tidigt, redan före ett års ålder och
utvecklingen fortsätter hela livet”.

Hon säger också ”i varje kull studenter finns några som inte har förutsättningar
att lära sig hantera de psykologiska krav som relationer till patienter
ställer”.

Hon refererar flera internationella undersökningar som visar att blivande
läkare kan tappa sin förmåga till empati under utbildningens gång. Orsak till
det är enligt Holm den ”ensidigt intellektuella naturvetenskapliga inriktningen
på utbildningen som medför att studenten använder intellektuella
metoder för att lösa problem och glömmer bort att det också finns känslokunskap”.

Avtrubbning kan också ske under andra perioder av det yrkesverksamma
livet på grund av för hård arbetsbelastning och möte med alltför många
männskliga problem.

Etiskt förhållningssätt i omvårdnaden handlar om både intellektuell och
känslomässig kapacitet.

Vi menar att det är viktigt att se över vårdutbildningarna med avseende
på vad de kräver av sina utövares förmåga att utveckla och behålla sin empatiska
inställning till patienter/medmänniskor.

Vi anser att försöksverksamhet med förändrade antagningsregler på vårdutbildningarna
bör ske där hänsyn tas till de sökandes lämplighet för uppgiften.
Man bör överväga att återinföra en möjlighet till elevtid på prov.

Mot. 1989/90

Ub669

4

Prioriteringar på etisk grund inom vården

Begränsade resurser i kombination med kraftigt utökade krav på vård kommer
i framtiden att leda till svåra situationer där man måste prioritera mellan
olika vårdinsatser.

Vi menar att samhället måste ta ett större ansvar och medverka till att
förebyggande vård ges ökad prioritet liksom vårdinsatser för långtidssjuka,
äldre och psykiskt sjuka. Vi har i särskilda motioner behandlat detta.

Prioritering av vårdåtgärder måste i framtiden tydligare än i dag styras av
våra gemensamma etiska grundvärderingar. Sjukvårdens prioriteringar diskuteras
intensivt. Det är en angelägen debatt.

Förläng snarast gymnasieskolans vårdlinje med tredje året

För vårdområdet har försöken med en treårig vårdlinje varit mycket uppskattade.
Det tredje året bör ge en nödvändig kunskapshöjning i svenska,
engelska och matematik, vissa vårdämnen och etik. Det är beklagligt att man
föreslår en tvåårig kompetens smetad över tre år i t.ex. svenska och engelska
och att matematik är ett tillvalsämne på den nya treåriga vårdlinjen.

Vi anser att vårdlinjen ska ge 3-årig kompetens i svenska och engelska och
kompetens i matematik motsvarande 2-årigt gymnasium.

Ungdomar som söker sig till vårdlinjen bör kunna erbjudas prövotid, t.ex.
första terminen. Vill man efter prövotiden inte fortsätta vårdlinjen skall utbildningsinnehållet
tillgodoräknas för annan gymnasieutbildning.

Vårdutbildningarna behöver ses över

Den snabba utvecklingen inom vårdområdet medför att flera av utbildningarna
inom vårdhögskolorna behöver ses över. Detta gäller inte minst sjuksköterskeutbildningen.
Det ökade antalet äldre i samhället ställer också nya
krav på sjuksköterskor inom äldrevården. Vården av dementa patienter bör
förbättras. Vi anser att en särskild påbyggnadsutbildning för sjuksköterskor
inom äldrevård bör inrättas.

Sjuksköterskeutbildningen som i dag är direkt inriktad på operationssjukvård
har alldeles för få sökande. Eftersom behoven av personal till operationsavdelningar
är mycket stora anser vi att inriktningen i framtiden bör ges
som påbyggnad till en sjuksköterskeutbildning. På så sätt tillgodoser vi studenternas
krav på bredare kompetens.

Laboratorieassistentlinjen bör förlängas för att svara mot de krav som
överenskommelsen om en gemensam nordisk arbetsmarknad ställt. På sikt
gäller det att anpassa den till den europeiska arbetsmarknadens krav.I den
aviserade översynen av hälso och sjukvårdslinjen bör ovanstående synpunkter
beaktas.

Permanenta den treåriga utbildningen till sjuksköterska

Det är inte tillfredsställande att regeringen i budgetpropositionen inte föreslår
att den treåriga utbildningen till sjuksköterska skall permantentas. Erfarenheterna
från utbildningen är mycket goda. Sökandesiffrorna är höga och
utbildningen har attraherat många pojkar. Vidare är antalet sökande till

Mot. 1989/90

Ub669

5

diagnostisk radiologi, d.v.s. utbildning till röntgensjuksköterska, betydligt
flera på den treåriga linjen. Inom det området har sjukvården slagit larm
om att bristen på röntgensjuksköterskor leder till oacceptabla väntetider för
patienterna.

Vi menar att rekryteringsbasen till vårdyrkena bör breddas så att studenter
med treåriga gymnasieutbildningar får tillträde utan att också behöva genomgå
vårdlinjen eller kompletteringskursen.

Den tvååriga utbildningen kan då vara en avkortad utbildning för studerande
med tidigare inhämtade vårdkunskaper. Den ettåriga vårdinriktade
kompletteringskursen kan avvecklas i den takt som den treåriga utbildningen
byggs ut.

Med en treårig utbildning skulle den svenska sjuksköterskeutbildningen
komma i nivå med internationella högskoleutbildningar för sjuksköterskor.

När det finns flera utbildningsvägar kan också rekrytering till vårdyrkena
breddas. Det innebär att inslagen av individuella studiegångar utifrån tidigare
utbildning och erfarenheter måste öka.

Vi har i vår partimotion om högskolan begärt att riksdagen måtte anslå 3
milj kr till sjuksköterskeutbildningar utöver vad regeringen föreslagit.

Statligt huvudmannaskap

Vi anser att alla högskoleutbildningar inom vårdsektorn bör ha statligt huvudmannaskap.
För vårdutbildningarna inom den nuvarande kommunala
högskolan skulle det ge en direkt anknytning till forskning enligt högskolelagens
intentioner. Vi tror att ett statligt huvudmannaskap garanterar enhetligare
utbildningskvalitet och ger bättre överblick för de studerande och
bättre förutsättningar för samordning.Genom ett statligt huvudmannaskap
förbättras möjligheterna till forskningsanknytning av utbildningarna.

På sikt skulle en förändring av huvudmannaskapet bli en samhällsvinst genom
effektivare resursutnyttjande. Detta föreslogs redan i huvudmannaskapskommitténs
slutbetänkande 1981. Folkpartiet har länge strävat efter
ett gemensamt huvudmannaskap för alla högskoleutbildningar. Det är angeläget
att utreda förutsättningarna härför.

Flyktingar med utländsk vårdutbildning

Trots att det råder brist på personal med utbildning i hälso- och sjukvården
finns det flyktingar och invandrare med vårdutbildning som går sysslolösa
eller som står i kö för att få sin svenska fortbildning.

Erfarenheter från Östergötland och Stockholms läns landsting visar att det
går att få en snabbare genomströmning till svensk legitimation om olika utbildningsanordnare
samarbetar på ett systematiskt sätt.

Alla byråkratiska hinder måste bort. Ekvivalering av betyg kan t.ex. inledas
redan på flyktingförläggningarna. Flyktingar borde t.ex. få delta i det
s.k. preparandårets etapp 1 på samma sätt som utländska gäststuderande.
Denna utbildning kan då planeras redan på flyktingförläggningen för behöriga
asylsökande.

Det vore av stort värde om det fanns mer tvåspråkig personal inom vår

Mot. 1989/90

Ub669

6

den. Framför allt det ökande antalet äldre invandrare ställer krav på språkkunskaper
hos sjukvårdspersonalen. Det är angeläget att undersöka förutsättningarna
för att förbättra tillgången på tvåspråkig personal.

Praktisk klinisk utbildning

De kliniska praktikperioderna är omfattande och viktiga inslag i vårdutbildningarna.
De knyter ihop teori med praktik.

Handledningen av elever i kliniskt praktiskt utbildning bedrivs inte på ett
tillfredsställande sätt. Vid bemanningsplanering till en vårdenhet tas sällan
hänsyn till att handledning är en väsentlig arbetsuppgift för flera yrkeskategorier.
Detta leder till att personalen ofta upplever elever som en belastning.

De studerande måste garanteras bra praktisk utbildning av handledare
som är intresserade av sin uppgift och som kan tillräckligt själva för att dela
med sig till eleverna.

Utbildningsutskottet anförde i samband med sin behandling av försöksverksamheten
med treårig vårdlinje i gymnasieskolan att man förutsatte att
det i utvärderingsarbetet noga prövades hur handledarutbildningen inom
vårdsektorn skulle utformas. Detta arbete kommer vi att följa med intresse
eftersom folkpartiet i flera år har framfört kravet på att särskilda lärartjänster
inrättas i syfte att stärka sambandet mellan den kliniska och den teoretiska
utbildningen.

Ansvarsfördelning och ledning

Ansvarsfrågorna inom hälso- och sjukvården är komplicerade. Resurs- och
organisationsansvaret har arbetsgivaren - huvudmannen. Yrkesansvaret är
individuellt och gäller alla yrkesgrupper, såväl vårdbiträden som läkare. Det
medicinska ledningsansvaret åvilar överläkarna. Ansvarsfrågorna har nu
setts över och det föreligger en lagrådsremiss med förslag till ledningsansvar
inom hälso- och sjukvården. Vi återkommer ytterligare till dessa frågor när
regeringens förslag skall behandlas i riksdagen.

Det administrativa ledningsansvaret kan mycket väl bäras av annan personal
än läkare. Förutsättningen är att denna person har tillräcklig och nödvändig
utbildning för uppgiften. På sjukhem och i hemsjukvården är det enligt
vår uppfattning ofta lämpligt att en sjuksköterska ges det administrativa ledningsansvaret,
eftersom arbetsuppgiferna främst gäller omvårdnad.

På geriatriska kliniker med i huvudsak rehabiliterande inriktning kan det
på samma sätt vara lämpligt att en sjukgymnast eller arbetsterapeut har det
administrativa ledningsansvaret.

Avdelningsföreståndarna skall, enligt vår uppfattning, ha ett totalt driftsansvar
för sin avdelning. Detta innebär att hon/han under klinikchefen har
ansvar för patienternas omvårdnad, personal, ekonomi och administration.

Det är inte heller till nackdel för rekryteringen av välutbildad sjukvårdspersonal
att det öppnas nya karriärvägar. Vi behöver bra yrkesfolk som stannar
kvar i sjukvården.

Mot. 1989/90

Ub669

7

Vårdavdelningar utifrån omvårdnadsbehov

Sverige har internationellt sett ett högt vårdplatsantal i förhållande till invånarantalet.
Vårdplatserna ingår dessutom i högre grad i sjukhusklinikernas
organisation än i jämförbara länder. Systemet medför att vårdplatserna inte
alltid utnyttjas på ett effektivt sätt. En klinik kan tvingas skriva ut eller avvisa
sjuka trots att det finns tomma platser på en annan klinik.

Omvårdnad är inte knuten till en viss medicinsk specialitet på samma sätt
som medicinsk vård (naturligtvis finns flera undantag t.ex. dialysvård). Patienters
behov av mer eller mindre omvårdnad avgörs av flera faktorer än
diagnosen. Den strikta uppdelningen av vårdplatser utifrån diagnoser och
sjukdomsspecialiteter har gjort att omvårdnadens terapeutiska betydelse har
kommit i skymundan.

Vi menar att det är angeläget att landstingen prövar en omstrukturering
av vårdplatsernas organisation. Utgångspunkten skall vara att patienternas
tid på sjukhuset ska tas till vara på bästa möjliga sätt. Det kräver en flexibilitet
för effektivare användning av resurserna. Internationellt utvecklas mer
och mer s.k. nursing care units, där sängplatserna inte är knutna till viss specialitet
utan används av flera specialiteter. I Sverige finns goda erfarenheter
av patienthotell och lättvårdsavdelningar.

Egensköterska för en bättre omvårdnad

På många vårdavdelningar i landet pågår försök med en mer omvårdnadsvänlig
organisation. En modell benämns parvård, en annan egensköterska.
Parvård innebär att en sjuksköterska och en undersköterska samarbetar i
syfte att skapa bättre kontinuitet och förbättrade relationer till patienten och
hans anhöriga. Egensköterskemodellen innebär att en och samma sjuksköterska
ansvarar för planering av patientens omvårdnad från inskrivning till
utskrivning.

Försöksverksamhet i landet visar att båda dessa modeller ger tryggare och
nöjdare patienter. Den ger också en ökad trivsel bland personalen vilket
medför minskad sjukfrånvaro, minskad risk för misstag och lägre personalomsättning.

Enligt landstingsförbundets bedömning skulle ett bredare införande av
modellerna kräva betydligt fler utbildade sjuksköterskor och undersköterskor.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär försök i enlighet med vad i
motionen anförts om förändrade antagningsregler på vårdutbildningarna
där hänsyn tas till de sökandes lämplighet för uppgiften,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om påbyggnadsutbildningar för operationssköterskor
och för sjuksköterskor inom äldrevård,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om laboratorieassistentutbildningen,

Mot. 1989/90

Ub669

8

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att försöksverksamheten
med treårig sjuksköterskeutbildning skall avslutas
och utbildningen permanentas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vidgade möjligheter till individuella studiegångar
inom vårdyrkena,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om gemensamt statligt huvudmannaskap för alla vårdyrken
inom högskolan,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur tillgången på
tvåspråkig personal skall kunna förbättras.

Stockholm den 25 januari 1990

Margitta Edgren (fp)

Lars Leijonborg (fp) Carl-Johan Wilson (fp)

Barbro Westerholm (fp) Daniel Tarschys (fp)

Ingrid Ronne-Björkqvist (fp) Ulla Orring (fp)

Mot. 1989/90

Ub669

9