Motion till riksdagen
1989/90:Ub626
av Bo Hammar m.fl. (vpk)
Satsning på Stockholms universitet
Det finns en vida spridd missuppfattning som möjligen regeringen också är
offer för. att Stockholmsregionen är särskilt gynnad ifråga om tillgången till
högre utbildning. I beaktande av regionens storlek och det stora antalet unga
är Stockholmsområdet ingalunda privilegierat. Vpk har konsekvent arbetat
för att högre utbildning skall finnas tillgänglig runt om i landet. Vi har i olika
sammanhang förordat ökade satsningar på de nya högskolorna. Den politiken
kommer vi att fortsätta att föra eftersom vi anser att dessa satsningar har
ytterst stor regionalpolitisk betydelse.
Samtidigt anser vi det vara av lika stor betydelse att behovet av högre utbildning
i Stockholmsregionen kan tillgodoses inom regionen. Det är mycket
dålig regionalpolitik när bristen på högt utbildad arbetskraft i Stockholmsområdet
tenderar att dränera andra regioner på högutbildade unga människor.
Mänga av dem som idag flyttar till Stockholmsområdet är högutbildade.
För att vända den utvecklingen gäller det dels att skapa fler arbeten i
vissa regioner, dels att klara Stockholmsområdets egen försörjning med högutbildade.
Det är också av rättviseskäl som vi kräver ökade satsningar i Stockholmsområdet.
Det kan inte vara rimligt att människor straffas genom att tilldelas
betydligt mindre resurser än på andra håll i landet om de väljer att studera
i huvudstadsområdet. Stockholms universitet domineras av studenter inom
humanistisk, samhällsvetenskaplig och juridisk fakultet, de s.k. Kl- och
AES-sektorerna, vilka redan i sig är lågprioriterade sektorer. Dessa fakulteter
i Stockholm är dessutom styvmoderligt behandlade i jämförelse med
motsvarande fakulteter vid andra svenska universitet. Dessutom bör noteras
att det lokala stödet för forskning och högre utbildning är långt svagare än i
alla andra regioner i landet.
I fjol visade Stockholms universitets studentkår (SUS) i en rapport hur
universitetet i Stockholm på samtliga linjer, förutom den systemvetenskapliga,
inom den s.k. AES-sektorn samt på Kulturvetarlinjen har den lägsta
anslagstilldelningen i landet. Denna rapport har i år uppdaterats och visar
att Stockholms universitet trots vissa extraanslag fortfarande har den lägsta
anslagstilldelningen i landet. Det handlar inte om marginella skillnader. På
exempelvis Kulturvetarlinjen har Stockholm bara en tredjedel så mycket
pengar som universitetet i Uppsala per tillhandahållen årsplats.
I sin anslagsframställning för 1990/91 förde UHÄ för första gången fram
förslag om en riktad förstärkning till Stockholms universitet inom AES-sektorn.
I sin senaste verksamhetsberättelse presenterade UHÄ följande tabell
över de genomsnittliga ärsstudiekostnaderna inom AES-sektorn (uppgifterna
avser 1987/88):
Högskola Genomsnittlig årsstudieplats
kostnad för sektorn
univ i Stockholm 10 562
univ i Uppsala 11741
univ i Linköping 14 278
univ i Lund 13 153
univ i Göteborg 14 363
univ i Umeå 15 847
högskolan i Eskilstuna/Västerås 16 517
högskolan i Falun/Borlänge 17 194
högskolan i Gävle/Sandviken 16 896
högskolan i Örebro 12 605
högskolan i Jönköping 14 858
högskolan i Kalmar 26 400
högskolan i Kristianstad 14 350
högskolan i Växjö 14 975
högskolan i Borås 13 450
högskolan i Karlstad 14 194
högskolan i Skövde 28 867
högskolan i Luleå 12 546
högskolan i Sundsvall/Härnösand 14 911
högskolan i Östersund 22 624
Svältkosten för Stockholms universitet får en lång rad konkreta konsekvenser
för de studerande.
De beteendevetenskapligt inriktade utbildningslinjerna inom AES-sektorn
befinner sig i en mycket besvärlig situation. Gemensamt för dessa utbildningar
är att de i stor utsträckning kräver samma typ av individuell handledning,
träning i smågrupper och andra resurskrävande inslag som t.ex. undervisnings-
och vårdsektorerna. I exempelvis psykologlinjen ingår omfattande
inslag av tillämpningsövningar och färdighetsträning i olika psykologiska
diagnostiska metoder samt träning i att under handledning bedriva psykoterapi
med klienter. Sådan undervisning måste genomföras i små grupper
eller i form av individuell handledning. Nuvarande resursramar tillåter dock
detta i mycket begränsad omfattning, vilket är oacceptabelt i förhållande till
de mål som utbildningsplanen föreskriver. Resursförstärkningar är också
nödvändig för att utöka undervisningen på områden som idag på grund av
brist på medel behandlas ytligt eller inte alls.
Ekonomlinjen drivs vid Stockholms universitet efter ett ”löpande band”koncept.
Så kallade stordriftsfördelar antas minimera kostnaderna, dvs. ett
större antal studenter antas kunna undervisas vid ett stort universitet till
samma kostnad som ett mindre antal studenter vid en liten högskola. Men
en högskola kan inte skötas på samma sätt som en konservfabrik om man vill
uppfylla högskolelagens kvalitativa krav på högre utbildning. Storföreläsningar
med 400-500 lyssnande studenter, vanliga vid Stockholms universitet,
omöjliggör kommunikation mellan föreläsare och student. En frågande attityd
tystas och all kritisk diskussion uteblir. Om ekonomlinjen vid Stockholms
universitet skall uppfylla de målsättningar riksdagen har beslutat om
krävs egentligen ansenligt höjda anslag. För att hålla en rimlig nivå yrkar vi
Mot. 1989/90
Ub626
5
på att anslagen till ekonomlinjen vid Stockholms universitet höjs till landets
genomsnittskostnad per studieplats.
Under en lång rad år har man på juridiska institutionen varit tvungen att
överföra pengar från forskningsverksamhet till grundutbildning för att överhuvudtaget
kunna upprätthålla nuvarande juristutbildning. Efter tio år med
den reformerade juristutbildningen är undervisningstätheten så låg att den
ligger i ungefärlig nivå med en ordinär studiecirkels. Om juristutbildningen
skall uppnå de krav man bör kunna ställa på den måste de studerande få
arbeta mycket aktivt med rättsligt stoff. Praktiska övningar av olika slag bör
regelbundet återkomma under utbildningen. Juristutbildningen måste ses
som en utbildning med behov av laborativa och experimentella inslag på ungefär
samma sätt som lärarutbildningen. Men i dagsläget består huvuddelen
av undervisningen vid Stockholms universitet av storföreläsningar och inte
alls av de seminarier och lektioner som krävs om studierna skall resultera i
självständigt analyserande jurister, en nödvändighet för en yrkesgrupp som
skall fatta beslut om vad som är rätt och fel i ett modernt komplext samhälle.
Stockholms universitet drar i sin anslagsframställan den slutsatsen att dagens
juristutbildning inte alls motsvarar de krav man ursprungligen ställde
på den reformerade juristutbildningen. Man fastslår att varje studerande
som ett absolut minimum bör genomgå ett undervisningsprogram om i genomsnitt
10 timmar per poäng. Av dessa bör högst 20 procent vara föreläsningar.
Seminarier och lektioner bör inte hållas med större grupper än 20
studerande. Vid rättsdataövningar och andra datorlaborationer måste
gruppstorleken vara betydligt mindre. För att kunna höja juristutbildningen
till denna nivå krävs ett stort tillskott av lärarkrafter och därmed ökade ekonomiska
anslag. Eftersom riksgenomsnittet för juristutbildningar i landet
ligger oansvarigt lågt äskar vi medel till juristutbildningen för att nå upp till
riksgenomsnittet för förvaltningslinjen. Att fövaltningslinjen valts beror på
att denna linje kan bedömas ha de största likheterna med juristlinjen vad
gäller undervisningsformer och stoffkaraktär av linjerna inom AES-sektorn.
Det totala behovet av resurstillskott på en miniminivå är för AES-sektorn
vid Stockholms universitet 25 450 000 kr. Under den treåriga petitaperioden
fordras alltså årligen ett tillskott av 8 470 000 kr. för att samtliga linjer inom
AES-sektorn utom juristlinjen vid Stockholms universitet skall nå upp till
genomsnittet i riket, när det gäller per capita-kostnaderna och för att juristlinjen
skall nå upp till riksgenomsnittet för förvaltningslinjen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen med ändring av prop. 1989/90:100, bilaga 10, D 6 till
AES-sektorn på Stockholms universitet anslår 8 470 000 kr. utöver regeringens
förslag.
Mot. 1989/90
Ub626
6
Stockholm den 24 januari 1990
Bo Hammar (vpk)
Margo Ingvardsson (vpk)
Björn Samuelson (vpk)
Jan Strömdahl (vpk)
Annika Åhnberg (vpk)
Ylva Johansson (vpk)
Gudrun Schyman (vpk)
Lars Werner (vpk)
Mot. 1989/90
Ub626
7