Motion till riksdagen
1989/90: Ub573

av Barbro Sandberg och Charlotte Branting
(båda fp)

Psykoanalytisk utbildning

Utvecklingen inom den psykiatriska vården har under de senaste decennierna
varit snabb. Från att tidigare ha varit inriktad på huvudsakligen ett
långvarigt och ofta varaktigt omhändertagande av personer med psykiska
störningar, strävar den psykiatriska vården numera efter att behandla och
rehabilitera personer.

Förnyelse av psykiatrin innebär att man i ökad utsträckning bedriver vård

i öppnare former och att vårdtiderna i sluten vård förkortas. Bakgrunden är
medvetenheten om de sociala faktorernas betydelse i takt med att allt fler
patienter börjat leva i sin vanliga miljö ute i samhället.

Under en period fanns en destruktiv kamp mellan olika inriktningar inom
psykiatrin. Personer med biologisk, social eller psykologisk grundsyn på behandlingsarbetet
förde en ofta oförsonlig kamp mot varandra. I dag har
denna kamp lett fram till en utbredd insikt att olika behandlingsmetoder
kompletterar varandra och att diagnosen har stor betydelse för vilken behandling
som är mest lämplig.

De psykoterapeutiska behandlingsmetoderna har fortlöpande utvecklats.
De mediciner som kom på 1950-talet med specifik verkan innebar att patienter
efter kort tids behandling kunde skrivas ut från sjukhus. Behovet av eftervård
under ibland mycket lång tid är emellertid uppenbart.

Överallt i landet genomförs en sektorisering av psykiatrin och öppenvårdslag
för både barn och vuxna startas. Trots tillkomsten av öppenvårdsteam
är behovet av olika typer av samtalsbehandling fortfarande stort medan
tillgången på terapeuter eller psykologer är begränsat. Landstingens resurser
används i stor utsträckning till att klara problemen med den allt äldre
befolkningen.

För patienterna är det ett stort problem att det ofta är mycket dyrt att anlita
icke landstingsanställd personal för att få samtalsterapi. Ett begränsat
antal terapeuter har genom avtal med landstingen fått möjlighet att få ersättning
från försäkringskassan. Vid senaste ”Dagmaruppgörelsen” har 19
milj.kr. anslagits för fördelning till landsting som tecknar avtal med legitimerade
privata vårdgivare. Detta är ett första steg men inte tillräckligt. Dessutom
påpekar utskottet i sitt betänkande 1989/90:5 att denna ersättning är
beviljad för 1990 och skall omprövas efter vunna erfarenheter. Vi anser det
viktigt att fortsatta medel garanteras.

Ett speciellt problem berör psykoanalytikerna. På grund av den långa ut

bildningen till psykoanalytiker och kraven på många timmar med patienter
i analys (300) under handledning, blir det dyrt för den studerande. Handledararvodet
betalas av den studerande. I sina betänkanden SfU 1983/84:31
och 1986/87:1 betonar socialförsäkringsutskottet angelägenheten av att tillgången
på psykoanalytisk behandling och utbildning inte minskar. Enligt
Landstingsförbundet är dock detta fallet. Riksdagen beslöt, bl.a. med anledning
av en folkpartimotion, att regeringen skulle utreda det ekonomiska stödet
till psykoanalytisk utbildning. Någon sådan utredning är såvitt bekant
inte gjord.

Att parterna är överens om att följa utvecklingen för offentliganställda läkare
som endast arbetar halvtid och därför inte kan få ansluta sig till försäkringen
som privatpraktiker, löser inte problemen med kostnaderna för utbildningen
till psykoanalytiker.

Ur patienternas synvinkel kan dagens situation sammanfattas som ett
puckelproblem vid övergången från mycket slutenvård till allt mer vård i
öppna vårdformer. Det sägs, att de flesta psykiska problem skall klaras inom
primärvården, men dit har vi ännu inte kommit.

Samtalsterapi kan bedrivas av olika yrkesgrupper, psykiatriker, psykologer,
psykoterapeuter och psykoanalytiker. De har sin styrka på olika områden
och patientavgiften varierar. För de statligt anställda har det uppstått
problem sedan ersättningen på upp till 75% av kostnaden upphört.

Mycket av ansvaret för att lösa de problem som ovan beskrivits vilar naturligtvis
på landstingen. Det är emellertid uppenbart att även staten måste ta
sitt ansvar. Det gäller både utformningen av regler på området och finansieringen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ersättning från försäkringskassan för psykoterapeutisk
behandling,1]

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utredning om ekonomiskt stöd till psykoanalytisk utbildning.

Stockholm den 23 januari 1990

Barbro Sandberg (fp) Charlotte Branting (fp)

Mot. 1989/90
Ub573

11989/90:Sf375

5