Motion till riksdagen
1989/90:Ub250

av Charlotte Branting och Barbro Sandberg
(båda fp)

Lärare i teckenspråk

Teckenspråket är det naturliga umgängesspråket för döva och gravt hörselskadade
och det är också det språk som döva lär sig spontant och betraktar
som sitt första språk. Den förändrade attityden till teckenspråket gör att insatser
behövs såväl inom grundskolan och gymnasieskolan som i specialskolan
för att ge teckenspråksundervisningen en stärkt ställning inom skolväsendet.

Man har noterat att barn som gått i dövskola inte alltid har tillgodogjort
sig undervisningen på ett tillfredsställande sätt. T.ex. sägs att barn som kommer
till dövgymnasiet i Örebro i många fall endast har kunskaper motsvarande
mellanstadiet i stället för högstadiet. Problemen är också ofta stora
när de går vidare till högskolan.

Orsaken till detta är att barnen i dag lär sig teckenspråk från späd ålder
och alltså har det som sitt första språk, medan de lärare, som utbildats före
1983 för specialskolor, har sämre kunskaper i teckenspråk. De undervisar
på talspråk eller ett undermåligt teckenspråk, så att eleverna har svårt att
förstå.

Fortbildningen i teckenspråk för lärare i specialskolorna är inte tillräcklig.
Vi anser, att alla lärare som undervisar döva och hörselskadade i dövskola
eller hörselklass inom en femårsperiod skall ha kompetens att undervisa med
stöd av teckenspråk. SÖ bör få i uppdrag att snarast planera en sådan fortbildning.

Men även grundskolans lärare behöver specialutbildning för att kunna undervisa
hörselskadade elever. Det visar sig, att barnen har ett bra ordförråd
när de kommer till specialskolan men mycket dålig ordförståelse. Det beror
på att läraren inte har kunnat förklara vad orden betyder på ett tillräckligt
tydligt sätt.

Vilken lärare som helst kan få en hörselskadad elev i sin klass. Därför är
det väsentligt att såväl i lärarutbildningen som i fortbildningen av lärare det
ges ökade möjligheter att lära sig undervisa med stöd av teckenspråk.

Riksdagen har beslutat, att alla lärare skall få en obligatorisk fortbildning
om två till tre veckor med inriktning mot specialpedagogik i vid mening. I
propositionen om lärarutbildning nämns som exempel på fortbildningsområden
inom specialpedagogik de grundläggande sociala förutsättningarna för
barns och ungdomars utveckling och inlärning, ökat elevansvar och ett när

Mot. 1989/90
Ub250

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kravet på att lärare som undervisar döva och hörselskadade
inom en femårsperiod skall ha kompetens att undervisa
med stöd av teckenspråk,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående grundskolelärarnas ökade möjligheter att
lära sig teckenspråk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående minimikrav för en lärare med hörselskadad
elev.

Stockholm den 22 januari 1990

Charlotte Branting (fp) Barbro Sandberg (fp)

mare samarbete mellan skola och hem (prop 87/88:100). Det är bra men löser
knappast problemet med bristen på kunskaper i teckenspråk.

Som ett minimikrav när en lärare får en hörselskadad elev i sin klass bör
hon/han genomgå en informationkurs, som hörselvården anordnar. I kursen
behandlas bl.a. orsakerna och innebörden av en hörselskada och hur den
hörselskadade kan få hjälp genom tekniken.

9