Motion till riksdagen
1989/90:Ub242

av Sonja Rembo (m)
Kristendomsundervisningen i skolan

Ett samhälle består av människor med olika förutsättningar och ambitioner.
Det sammanhållande kittet är den kultur, de traditioner och gemensamma
värderingar som utvecklats under historiens gång och som förts vidare från
generation till generation.

Det samhälle vi tillhör har under mer än tusen år utvecklats utifrån den
kultursyn som har sin grund i Europa och som präglas av humanism och etik
baserad på det kristna budskapets krav på medmänsklighet, kärlek och personligt
ansvarstagande.

Fram till mitten av detta århundrade ägde varje människa i vårt land kännedom
om åtminstone innebörden i tio Guds bud, Kristi bergspredikan och
det kristna kärleksbudet: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder
det skolén I ock göra dem.”

Den betydelse detta haft för normbildningen i vårt samhälle, för människors
yttre och inre trygghet och för gemenskapen kan icke mätas.

Hur är det i dag? Trots ökat välstånd och ökad materiell standard visar vårt
samhälle allvarliga sjukdomssymptom - våld, rotlöshet, splittrade familjer,
missbruk, ungdomar som förlorat tron på framtiden, främlingsfientlighet
och rasism. Känslan för moral och etik har uppluckrats.

Det svenska samhället har blivit alltmera pluralistiskt från kulturell och
religiös synpunkt. Den stora samstämmighet och enhet - både en styrka och
en fattigdom - som för bara 30-40 år sedan utmärkte vårt samhälle håller
hastigt på att upplösas.

Med nya impulser och nya kulturella erfarenheter ökar mångfalden och
möjligheterna till utveckling men också kraven på kunskaper, förankring
och medvetenhet inte minst om grundvalen för egna och andras värderingar.

Religionsfrihet är för oss en självklarhet. De invandrargrupper i vårt land,
som tagit med sig andra religioner och därmed också värderingar, som avviker
från våra skall enligt allmänt omfattad svensk politik få behålla och utöva
sin religion. I många fall är religionen för invandrare en integrerad del av
vardagen på ett sätt som i dag är okänt för stora delar av den svenska befolkningen.

1 vissa fall kräver vi dock anpassning till våra normer - t.ex. i fråga om
människors lika värde och lika rättigheter - som ytterst bygger på kristendomens
individualistiska människouppfattning. Det är då viktigt att vi för oss
själva kan motivera och känna bakgrunden till de värderingar vi vill skall

omfattas av alla i vårt land och på vilket sätt de skiljer sig från andra kulturers
uppfattning.

Det är viktigt att också vi inser vår religions betydelse för kultur och normbildning.
Även om inte alla människor i vårt land kan förväntas omfatta en
personlig religiös tro, bör alla ha rätten och möjligheten att få ta del av det
kunskapsstoff som behövs för att ett ställningstagande skall vara möjligt.

Dessutom får inte nya generationer berövas rätten att göra ingående bekantskap
med Bibeln och andra kristna urkunder. Dessa var tidigare allas
gemensamma egendom och utgör en grundläggande förutsättning för att förstå
de värderingar som ligger till grund för vår civilisation och för att kunna
förstå och berikas av stora delar av vår litteratur, uttryckssätt i språk, konst,
musik och alla delar av det gemensamma västerländska kulturarvet. Bildoch
symbolspråket på alla områden är i stor utsträckning sedan sekler byggt
på Bibeln, kristendomens myter och dess historia.

Utan en fast förankring i det fundament på vilket den västerländska människosynen
och normbildningen bygger har svenska barn och ungdomar berövats
möjligheten att förstå och rätt värdera skillnaden mellan vårt och
andra samhällen, mellan vår och andra kulturer och den historiska utvecklingen.
De saknar den grund som krävs för att kunna möta och forma framtiden.
De kommer i ett underläge gentemot kamrater och vuxna från länder,
där religionen fortfarande tas på allvar och erkänns som grunden för samhällets
värderingar och traditioner. Även barn som bibringats kunskaper om
kristendomen och den kristna etiken upplever förvirring och osäkerhet när
de finner att samhället inte ställer upp på begrepp som i Sverige varit grundläggande
för mänsklig samvaro.

Ur ett sådant underläge växer känslor av osäkerhet, rädsla och underlägsenhet
som lätt söker kompensation i främlingshat och våld. Bristande kunskaper
om de egna rötterna är inte någon hållbar grund för förståelse av och
samlevnad med människor med annan bakgrund.

Den syn som under ett par decennier har präglat skolans religionsundervisning
har medfört en utarmning av det kristna arvet. Dagens föräldra- och
lärargenerationer saknar i stor utsträckning numera själva den kunskap och
förankring i vårt kristna arv som är en förutsättning för att kunna föra dessa
kunskaper vidare. Detta medför att utbildningssystemets ansvar för undervisningen
av såväl de unga som lärarna är tyngre nu än någonsin tidigare.

Kyrkor och samfund såväl som många föräldrar och lärare arbetar även i
dag för att ge barn och ungdom kännedom om det kristna budskapet. Många
barn får dock ingen kontakt med och än mindre förankring i de centrala normer
om ansvarstagande för sitt och nästans liv som vårt västerländska samhälle
ändå bygger på. Skolans religionsundervisning är urvattnad och räddhågad
inför ställningstaganden. Kristendomen jämställs med andra religioner
som baseras på en annan människosyn än kristendomens och som utvecklats
i andra kulturer än den västerländska.

Normbildningen i samhället är allas vår angelägenhet. Statsmakterna kan
inte avsvära sig ansvaret för innehållet i och utformningen av religionsundervisningen
med hänvisning till lokala myndigheter eller enskilda lärare. Det
är nödvändigt att läroplanen och lärarutbildningen utformas så att kristendomsundervisningen
blir klart definierad.

Mot. 1989/90

Ub242

8

Det är därför nödvändigt att en genomgripande översyn av kristendomsundervisningen
sker i syfte att dels utvärdera den nuvarande undervisningen,
dels utarbeta förslag till hur undervisningen kan utformas för att
kunna förmedla tillräcklig kännedom om den religion och de kristna värderingar,
på vilka det svenska samhället vilar.

Skolans möjligheter att förmedla en tillräckligt kvalificerad kristendomsundervisning
undergrävs av blockundervisningen. Denna får ofta till följd
att undervisning i religionskunskap bedrivs av lärare med otillräcklig utbildning
i ämnet, i värsta fall ingen alls. Situationen blir än sämre genom den nya
lärarutbildningen med s.k. senarelärare med ytterligare breddad och därmed
vad gäller djup och specialkunskaper försämrad utbildning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen hemställer om en sådan översyn av
grundskolans läroplan att skolans undervisning i realiteten kommer
att motsvara de krav på kristendomsundervisningens innehåll som anges
i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om sådana åtgärder att
grundutbildning och fortbildning av lärare ges ett sådant innehåll att
lärare med undervisningsskyldighet i religionskunskap får möjlighet
att skaffa sig erforderliga kunskaper i kristendom.

Stockholm den 23 januari 1990

Sonja Rembo (m)

Mot. 1989/90

Ub242

9