Motion till riksdagen
1989/90:Ub216

av Gullan Lindblad (m)
Historieämnet i gymnasieskolan

Behovet av historiska kunskaper har märkts särskilt starkt hösten 1989 under
intryck av de dramatiska omvälvningarna i östeuropa. För framtiden är
det av vikt att unga människor får vidgade historiska kunskaper, som ger
bakgrunden till de skiftande förhållanden som råder i olika delar av det
Europa som kommer oss allt närmare. Det enda skolämne som kan ge perspektiv
på en förändringsprocess är faktiskt historieämnet.

För att förstå och kunna beskriva ett skeende i nutiden måste vi ha kunskap
om historien. Det går inte att på ett sakligt sätt kommentera dagens händelser
utan att ta hänsyn till den historiska bakgrunden. Även om problemen
tillhör nuet, måste vi göra tillbakablickar och komplettera dem med dagens
fakta om den förmodade utvecklingen, innan vi spekulerar över framtiden. Den
som skriver detta är inte en historiker utan den för några år sedan bortgångne
professorn i informationsteori och datakommunikation, Lars Kristiansson.

Vårt medvetande är i hög grad präglat av våra föreställningar om det förgångna.
Vår uppfattning om det som hänt påverkar vårt handlande. Därför
är det ett allmänt intresse att skolan i möjligaste mån söker ge en allsidig bild
av det förflutna och att bakgrunden ges till det som nu händer i Sverige och
andra länder. Detta gäller inte minst gymnasieskolan, där historieämnet nu
är starkt hotat.

Att kunna historia är en viktig källa till inflytande. Tolkningen av historien
kan många gånger vara ett led i makthavares strävanden att få kontroll över
åsiktsbildningen. Detta är något som man ständigt kan iaktta. Det är en central
uppgift för historieundervisningen att ge eleverna sådana kunskaper om
hur olika åsikter vuxit fram och hur vår uppfattning formas och förändras.
Därigenom kan olika former av propaganda avslöjas.

Studiet av historien skärper vår uppmärksamhet på själva förändringsprocessen
i det som sker och de krafter som är verksamma i den. Därmed ger
oss också historien större beredskap att möta framtiden och påverka den.

Tyvärr tycks inte den grupp inom skolöverstyrelsen, som haft i uppdrag att
utarbeta ett nytt läroplansförslag för gymnasieskolan, ha betraktat historieämnet
som något centralt eller av större vikt. På H- och S-linjerna vill man
krympa ämnet från 9,5 till 6 studieveckotimmar och på N-linjen från 6 till 4.
Till råga på allt förläggs ekonomernas, teknikernas och naturvetarnas histo

riekurs helt till första årskursen och detsamma sker med två tredjedelar av
humanisternas och samhällsvetarnas kurser.

De som utarbetat förslaget söker ge sken av att det är något positivt. Det
talas om valmöjligheter, decentralisering och flexibel organisation. Decentralisering
tycks betyda besparing, valmöjlighet segregation och flexibilitet
nödlösning.

Historieämnets ställning har successivt försvagats i den svenska skolan tvärtemot
vad som är fallet i många andra länder. Idag läser ungdomarna
mindre historia i grundskolan än vad vi gjorde i den gamla folkskolan. Jämfört
med realskolans historieundervisning har ämnet nästan halverats. Nu
sätts en attack in mot gymnasiet genom de föreslagna timplanerna. Till detta
kan läggas att bara 35 procent av dem som studerar i gymnasiet får undervisning
i historia.

Riksdag och regering måste nu upp till kamp för historieämnets ställning!
Historieundervisning får inte bli historia!

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betydelsen av att studera historia,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att historieämnets
omfattning i den framtida gymnasieskolan bör vara minst
densamma som i dag.

Stockholm den 17 januari 1990

Gullan Lindblad (m)

Mot. 1989/90
Ub216

13