Motion till riksdagen
1989/90:U642

av Pär Granstedt m.fl. (c)
Mänskliga rättigheter

Få årtionden har inneburit så stora förändringar i världen som 1980-talet. De
ekonomiska klyftorna mellan u- och i-länder har vidgats. Den s.k. skuldfällan
har slagit igen med full kraft för många av de fattigaste länderna i världen.
Fattigdom och svält är det liv som världen erbjuder varannan människa
på jorden.

Förtrycket av människor är utbrett. Övergreppen mot enskilda människor
och kränkandet av deras rätt till skydd för liv och egendom liksom kränkningar
av grundläggande mänskliga friheter är omfattande i många länder.
Trots detta ger utvecklingen under de sista åren av 1980-talet anledning till
en försiktig optimism.

År 1989 har varit händelserikt. Diktaturen i Chile har fallit. Landet har
påbörjat en demokratisering, allmänna val har genomförts och landet har
idag en statschef som är utsedd av folket. I Namibia fortgår arbetet under
FN:s överinseende för att ge landet självständighet och demokrati. Trots de
svårigheter som den sydafrikanska infiltrationen tidigare skapat i landet genomfördes
demokratiska val i Namibia under november månad 1989.

Under året har ett antal regionala konflikter avklingat. Sovjetunionens uttåg
ur Afghanistan har skapat en viss öppning till en lösning av landets interna
problem. Vietnams ockupation av Kambodja har avvecklats. Även om
läget i Kambodja idag förefaller instabilt med risker för en återgång i det
förtryck, som de röda khmererna tidigare utsatt landet för finns också möjligheter
till en fredlig utveckling till båtnad för det kambodjanska folket.

I Afrika har den långvariga konflikten i Etiopien kommit in i ett nytt
skede. Den etiopiska regeringen har förklarat sig beredd att föra diskussioner
med befrielserörelserna. Det finns samtidigt oroande tecken som tyder
på att den etiopiska regeringen förbereder en ny offensiv.

Intresset för de mänskliga rättigheterna har på senare tid koncentrerats till
utvecklingen i Östeuropa. Den process, som initierats av president Gorbatjov,
för en politisk och ekonomisk reformering av de kommunistiska diktaturerna
i Östeuropa kulminerade under hösten. Den politiska bilden i Östeuropa
förändrades dramatisk dag för dag under ett antal veckor.

I Polen har kommunisterna försatts i minoritet. Tjeckoslovakien har en
president med starkt folkligt stöd. Under våren 1990 planeras allmänna val
med deltagande av flera partier i DDR, Tjeckoslovakien, Bulgarien och
Ungern. Under julhelgen störtades slutligen den despotiske diktatorn i Ru

mänien. Även utvecklingen i Sovjetunionen inger förhoppningar. Kommunistpartiet
har dock fortfarande en klart dominerande ställning och verkar i
dagsläget inte vara berett att införa flerpartisystem i landet. I flera delrepubliker
planeras dock allmänna val med flera politiska grupperingar.

Trots den instabilitet som idag råder i dessa länder har de nya regimerna
vidtagit åtgärder som i väsentliga avseenden ger de östeuropeiska folken vidgade
rättigheter inom en rad områden. Dit hör rätten att bilda politiska partier.
Censuren har avskaffats och yttrandefrihet är införd i flertalet stater.
Detsamma gäller religionsfriheten. Berlinmuren har raserats. De östeuropeiska
folken har idag möjligheter att resa fritt på ett sätt som varit otänkbart
tidigare. I flera stater har de nya regeringarna en klart uttalad vilja att skapa
förutsättningar för att garantera olika etniska minoriteter rätt att utöva sin
kultur, religion m.m. Centerpartiet har i motion Ett öppet Europa lämnat
förslag till särskilda insatser för att underlätta utvecklingen i Östeuropa

Det är nu mer än fyrtio år sedan FN:s medlemsstater antog de allmänna
förklaringarna om de mänskliga rättigheterna. Dessa har konkretiserats
bl.a. i 1966 års konventioner om de mänskliga rättigheterna och om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter.

Dessa konventioner utgör basen i FN:s arbete för att främja de grundläggande
mänskliga fri- och rättigheterna.

Trots ett omfattande arbete från FN:s och andra internationella instansers
sida liksom insatser från många enskilda länder är förtrycket av människor
och kränkningar av enskildas fri- och rättigheter fortfarande omfattande.
Fortfarande spärras människor in efter summariska rättegångar, fortfarande
kidnappas och mördas människor med tyst medgivande från landets regering,
fortfarande torteras vuxna och barn i många länder, fortfarande är
dödsstraff en lagfäst sanktion i mer än 120 av världens länder.

Det faktum att förtrycket av enskilda människor lättat i några länder innebär
det inte att intensiteten i arbetet för att värna de mänskliga fri- och rättigheterna
får avta. Istället bör insatserna för att slå vakt om människors rättigheter
intensifieras. Under åren har de svenska representanterna i olika multilaterala
instanser lagt förslag till förstärkningar av de mänskliga rättigheterna.
1 flera fall har förslagen accepterats. Inte sällan har dock en majoritet
tillbakavisat dessa. Det nya mer demokratiska läge som råder i världen, med
avspänning mellan stormakterna och en demokratiseringsprocess bl.a. i Östeuropa,
ger dock nya möjligheter som måste tas tillvara.

Demokratisk utveckling

Den demokratiska styrelseformen är befäst i Norden. De nordiska länderna
har en lång demokratisk tradition. Vi har både rätt och skyldighet att föra
demokratins idéer vidare och informera om dess praktiska utformning i vårt
land.

Den ekonomiska och sociala situationen i många u-länder försvårar ofta
ett förverkligande av ett demokratiskt styrelseskick i västerländsk mening.
Det är vår skyldighet att understödja deras demokratisk utvecklingsprocess.
Vad som eftersträvas är ett styrelseskick som tillåter åsiktsfrihet, yttrandefrihet,
föreningsfrihet med rätt att bilda politiska partier och ett rättsväsende

Mot. 1989/90

U642

15

som garanterar människorna likhet inför lagen samt skyddar mot övergrepp
och ger möjligheter till utveckling även inom andra områden.

Sverige bör därför aktualisera skyddet av de mänskliga fri- och rättigheterna
i multilaterala fora och i kontakter med de länder som är mottagare av
svenskt bistånd.

Främjandet av en demokratisk utveckling är ett av de grundläggande målen
för svenskt biståndssamarbete. När det gäller demokratins utveckling i
biståndsländerna är det därför angeläget att pröva i vilken utsträckning det
svenska biståndet medverkar till en demokratisk utveckling i mottagarländerna.
Få u-länder är demokratier i västerländsk mening. I flera av de
svenska biståndsländerna undertrycks också de grundläggande mänskliga
rättigheterna.

FN:s arbete för att stärka de mänskliga rättigheterna

Centerpartiet anser att Sverige i samarbete med de övriga nordiska länderna
bör ta initiativ till ett FN-universitet för demokrati och mänskliga rättigheter.
Universitetets syfte skall vara att samla och sprida kunskap om hur fria val
kan genomföras, hur ett demokratiskt styrelseskick kan byggas upp och hur
skydd för de mänskliga fri- och rättigheterna kan stärkas.

Flertalet brott mot de mänskliga rättigheterna sker i länder med totalitära
regimer. Skyddet för enskilda gentemot övergrepp från samhällets sida är
svagast i dessa länder.

Ett särskilt universitet under FN:s beskydd skulle kunna lämna ett verkningsfullt
stöd till demokratiska organisationer i diktaturländer och aktivt
bidra i arbetet med att skapa demokratiska styrelseformer i dessa. Den senaste
tidens snabba utveckling i demokratisk riktning understryker ytterligare
vikten av att ett sådant universitet inrättas.

I arbetet med att värna de mänskliga rättigheterna och att verka för demokrati
är den internationella opinionen en viktig påtryckningsfaktor. Kontakterna
mellan olika länder och folk är idag intensiva. Internationaliseringen
av massmedia är en bidragande orsak till detta. Ett FN-universitet så som
vi skisserat ovan skulle också kunna vara en viktig informationsförmedlare
mellan olika länder och folk när det gäller demokratifrågor och frågor som
rör mänskliga rättigheter i vid mening.

Centerpartiet har föreslagit att Sverige tar initiativ till inrättande av en särskild
kommissarie för mänskliga rättigheter. Utrikesutskottet har vid behandlingen
av detta förslag uttalat sitt stöd för behovet av en sådan kontrollfunktion
men konstaterat att stödet för denna saknas i FN:s generalförsamling.
Hittills har ett antal u-länder och öststater motsatt sig förslaget med
motiveringen att en FN:kommissarie för de mänskliga rättighetena kan
komma att öka riskerna för otillbörlig inblandning i länders inre angelägenheter.

Situationen har nu förändrats. Föregående år anslöt sig Ungern till konventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter. Andra öststater har
förklarat sin avsikt att ansluta sig. Det tycks nu finnas ett aktivt intresse från
ledningarna i öststaterna att arbeta för att stärka och skydda de mänskliga
rättigheterna. I det nya läge som råder är det viktigt att åter aktualisera frå

Mot. 1989/90

U642

16

gan om ökade insatser för att garantera dessa rättigheter. Vi upprepar därför Mot. 1989/90

vårt krav om initiativ för inrättande av en FN-kommissarie för de mänskliga U642

rättigheterna.

Åtgärder som syftar till att kartlägga de faktiska förhållandet när det gäller
skydd för fri- och rättigheter i enskilda länder måste stödjas. Amnesty International
har idag en viktigt funktion när det gäller att sprida information om
var förtryck i olika former förekommer. En FN-kommissarie för de mänskliga
rättigheterna skulle kunna göra värdefulla insatser för att bevaka att rättigheterna
efterlevs.

Tortyr

Tortyr är en av de grövsta kränkningarna av den personliga integriteten. Tortyr
förekommer i många länder och används ofta systematiskt. Inte sällan
torteras människor av s.k. dödspatruller som inte erkänns officiellt men som
har ett dolt stöd från regeringarna.

1984 antogs FN:s konvention mot tortyr och annan grym omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning. Vid utgången av år 1988 hade endast
39 stater anslutit sig till konventionen varav 15 ger kommittén mot tortyr
rätt att ta upp även enskilda klagomål om brott mot konventionen. Antalet
stater som erkänner konventionen ökar dock sakta.

Även i Europa förekommer tortyr eller annan omänsklig behandling av
människor. Av Amnesty Internationals rapport ”Turkey, Torture and unfair
trial of political prisoners, case studies between august 1988 and august
1989”, framgår att varje människa som fängslas misstänkt för politiska brott
är i fara för att torteras trots att Turkiet 1988 undertecknade såväl FN-konventionen
som den europeiska konventionen mot tortyr. Den bevisning som
Amnesty presenterar tycks enligt vår uppfattning vara väl underbyggd. Det
finns därför nu skäl att anmäla Turkiet till FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna och där begära att kommissionen utser en särskild rapportör
för att övervaka efterlevnaden av de internationella åtaganden som Turkiet
ingått.

Tillsammans med de övriga nordiska länderna tog Sverige initiativ till bildande
av FN:s fond till hjälp för tortyroffer. Fondens verksamhet, som finansieras
enbart med frivilliga bidrag, inriktas mot att stödja särskilda projekt
och organisationer som arbetar mot tortyr i länder där detta förekommer.

Fondens arbete är värdefullt. Det är viktigt att Sverige även framöver ger
fonden ett omfattande stöd.

Dödsstraff

Enligt Amnesty International avrättades människor i ett trettiotal länder under
år 1988. Mer än 120 länder har kvar dödstraff för vissa brott. Även i
Europa finns det länder som har dödsstraff som en sanktion i fredstid.

Sverige måste med kraft driva kravet på dödsstraffets avskaffande. Dödsstraffet
utgör den allra allvarligaste kränkningen av en enskild människas
personliga integritet. Alla möjligheter att verka för att avskaffa dödsstraffet
måste därför prövas. Sverige bör därför åter aktualisera frågan i Europarådet,
i ESK-förhandlingarna i Wien samt i FN. 17

Södra Afrika

Länderna i Södra Afrika är drabbade av ett dubbelt förtryck. Befolkningen
i randstaterna är offer för det politiska förtryck som Sydafrika i kraft av sin
ekonomiska överlägsenhet utövar i området. Dessutom lider människorna
under ett ekonomiskt förtryck som innebär svält och svår fattigdom. Ofta
ger Sydafrika ett direkt stöd i form av militär utbildning och stridsmateriel
till olika terrorgrupper vars verksamhet syftar till att skrämma civilbefolkningen
till undergivenhet och tystnad. Övergreppen mot befolkningen tar sig
ofta groteska uttryck och drabbar urskiljningslöst män, kvinnor och barn,
gammal som ung. Sydafrikas destabiliseringspolitik syftar till att slå vakt om
de beroendeförhållanden som råder och samtidigt förhindra en positiv utveckling
i länderna.

Zambia och Zimbabwe, Mocambique, Lesotho, Angola och Namibia är
de länder som främst drabbats av det sydafrikanska internationella förtrycket.
Dessa länder hör även till den grupp nationer som med full kraft
drabbats av skuldfällan.

Situationen i Sydafrika är oförändrad. Den svarta delen av befolkningen,
dvs den överväldigande majoriteten i landet, förtrycks av en liten vit minoritet.
Apartheidpolitiken är alltjämt ledstjärna för den officiella politiken hos
den vita minoritetsregeringen i Sydafrika. Trots det skifte på presidentposten
som skett under år 1989 finns det för närvarande inga tecken som tyder
på en reell förändring. President De Klerk har uttalat att positiva förändringar
ska genomföras för de svarta. Trots detta har inga avgörande steg tagits.
Människor fängslas fortfarande utan rättegång eller sätts i husarrest. De
restriktioner som under lång tid omfattar ett stort antal politiska och fackliga
orgnisationer har inte förändrats.

Länderna i Södra Afrika har potential att utvecklas i ekonomiska avseenden.
En sådan utveckling i fred till ökat välstånd skulle naturligtvis hota det
sydafrikanska aparthiedsystemet och därmed den nuvarande maktstrukturens
regionala dominans i Södra Afrika.

Sydafrika tvingades ge upp sitt tidigare starka motstånd mot ett självständigt
Namibia och ett allmänt demokratiskt val kunde genomföras i november.
Detta krävde dock ett aktivt och omfattande engagemang från FN: sida.
Sverige har engagerat sig i denna process dels genom att ställa svensk polis
till FN:s förfogande dels genom att svenska observatörer övervakade genomförandet
av valet. Erfarenheterna från detta arbete är viktiga att ta tillvara
för framtiden. Möjligheterna till en fortsatt demokratisk utveckling i
landet är dock beroende av ett fortsatt FN-arbete den närmaste tiden. Även
när ett demokratiskt Namibia stabiliserats kommer landet att vara beroende
av internationellt stöd ekonomiskt men framför allt politiskt.

Sverige har infört en handelsbojkott mot Sydafrika liksom ett förbud för
svenska företag att investera och reinvestera i företagande där. Enligt centerpartiets
uppfattning råder det en bred enighet hos allmänheten om det berättigade
i den beslutade bojkotten. Tilltron till den svenska sydafrikapolitiken
är beroende av att lagstiftningen kan kontrolleras på ett tillfredsställande
sätt. Under de senaste åren har det vid flera tillfällen funnits misstankar om
att sydafrikanska varor vidareexporteras till Sverige från andra länder.

Mot. 1989/90

U642

18

Regeringen har avviserat en proposition med förslag om skärpning av investeringsförbudet
i Sydafrika och Namibia under våren. Vi avstår därför
från att nu presentera förslag till ändringar i denna lag.

Kurderna

Den kurdiska befolkningen för en envis och delvis bortglömd kamp för ett
fritt Kurdistan. Det kurdiska folket, som beräknas omfatta ca 20 milj. människor,
lever idag i huvudsak i Iran, Irak och Turkiet. Ett mindre antal kurder
bor i Libanon, Syrien och Sovjetunionen.

Förtrycket mot kurderna i Iran, Irak och Turkiet är omfattande. I Turkiet
erkänns inte det kurdiska folkets rätt till sitt eget språk eller till sin kultur.

Kurdistan var ett slagfält i kriget mellan Irak och Iran. De civila offren
bland den kurdiska befolkningen i kriget är omfattande. I Irak förföljs kurderna
i omfattande repressalieaktioner som straff för att kurderna inte deltog
i kriget mot Iran. Iraks användning av kemiska vapen mot den kurdiska
minoriteten har med rätta fördömts kraftigt av en enig internationell opinion.
Av hittills obekräftade uppgifter framgår att även Turkiet misstänks
för att ha använt kemiska medel för att skada kurderna men framförallt för
att ödelägga kurdiska områden. Dessa uppgifter måste noga undersökas.

Kurderna måste i likhet med andra folk få rätt till självbestämmande över
sina egna kulturella och sociala förhållanden inom folkrättens ram.

Irans, Iraks och Turkiets behandling av kurderna bör bli föremål för
granskning. ”Särskilda situationer som förefaller uppvisa ett sammanhängande
mönster av grova och tillförlitligt styrkta kränkningar av mänskliga rättigheter”
kan behandlas av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna
efter granskning enligt resolution 1503. Enligt centerpartiets uppfattning är
kränkningarna av kurdernas rättigheter nu så omfattande att de bör prövas
av kommissionen.

Afghanistan

Den 14 april 1989 undertecknade Sovjetunionens, USA:s och Afghanistans
regeringar en överenskommelse om ett slut på kriget i Afghanistan. Sovjetunionen
förband sig att dra tillbaka alla sina trupper från afghanskt område
senast i februari 1989. Den sovjetiska ockupationen av Afghanistan skulle
därmed vara avslutat. Afghanistans officiella regering erhåller dock fortfarande
ett massivt stöd i form av krigsmateriel och rådgivning från Sovjet.

Fredsöverenskommelsen undertecknades dock inte av de beväpnade afghanska
motståndsstyrkorna, Mujahedin.

Under år 1989 har skyddet för de mänskliga rättigheterna förbättrats något.
Antalet samvetsfångar har minskat. Fortfarande rapporteras fall om
tortyr och misshandel av fångar men i mindre omfattning än tidigare.

I Afghanistans folk råder inbördeskrig. Landets regering kontrollerar de
större städerna medan motståndsrörelsen har tagit kontroll över landsbygden
där en stor del av befolkningen lever. Det är dock allvarligt att den enighet
som motståndsrörelsen tidigare uppvisat nu tycks vara på väg att upphöra.
De inre stridigheterna försvårar ytterligare en varaktig fredslösning i
Afghanistan.

Mot. 1989/90

U642

19

Fortfarande lider civilbefolkingen svårt av krigets verkningar. Stora områ- Mot. 1989/90

den i landet är sönderbombade. Vissa delar är minerade. Sovjetunionen bör U642

erlägga skadestånd för de skador de förorsakat det afghanska folket. Hur
detta ”krigsskadestånd” slutligt skall regleras bör avgöras när landet fått fred
och en folkligt förankrad regering. Sverige bör i sina kontakter med Sovjetunionen
påtala vikten av att Sovjet aktivt deltar i minröjningsarbetet.

FN har deklarerat en beredskap för att bistå landet med massiva hjälpinsatser.
I framtiden bör FN:s insats kunna bidra till att skapa fredliga förhållanden
i landet. I andra områden har FN:s konfliktlösande förmåga haft
stora framgångar. Möjligheterna att under FN:s överinseende planera för en
folkomröstning i Afghanistan måste prövas.

Det massiva sovjetiska stödet till regeringsstyrkor motsvaras av bl.a. ett
amerikanskt och pakistanskt stöd till den beväpnade motståndsrörelsen.

Stormakternas inblandning i interna afghanska förhållanden är idag dominerande.
Det afghanska folket måste nu få möjligheter att självt avgöra sin
framtid. Det kan ske först när stormakterna har upphört med sina vapenleveranser
och fria val genomförts.

Västsahara

Kriget i Västsahara har nu pågått i 14 år. Befrielserörelsen Polisario kämpar
mot marockanska invasionstrupper för oberoende och självbestämmande.

En stor del av befolkningen har tvingats till ett liv i flyktingläger.

I de ockuperade delarna av Västsahara fortsätter lidandet för det sahariska
folket. Övergrepp och kränkningar av de mänskliga rättigheterna sker
dagligen. 800 namngivna civila saharier har försvunnit sedan krigets början.

Tusentals sahariska ungdomar har deporterats till Marocko där de utsätts för
repatrieringsförsök.

Det finns starka skäl för Sverige att agera i FN:s kommission för de mänskliga
rättigheterna i Genéve och föreslå att en undersökningskommission
skall sändas till området för att undersöka anmälningarna om brott mot de
mänskliga rättigheterna.

I januari 1989 träffades företrädare för den marockanska regeringen och
Polisario för första gången i direkta samtal. Syftet med samtalet var att finna
former för att kunna genomföra en folkomröstning i enlighet med FN:s
fredsplan. En sådan folkomröstning borde bli avgörande för Västsharas
framtida status. Det är därför viktigt att de direkta samtalen snarast återupptages.
Sverige bör ta upp frågan i sina bilaterala kontakter med parterna.

Palestinierna

Sedan det palestinska motståndet i av Israel kontrollerade områden, den s.k.
intifadan, organiserades 1988 har nära 600 palestinier dödats. 130 av dem
var under 16 år. Fram till september 1989 hade 117 personer dödats av plastkulor,
åtskilliga andra av gummikulor eller s.k. ”Marbels”, dvs. gummikädda
metallkulor.

Amnesty International har i en ”News release” av den 3 januari 1990 rapporterat
om allvarliga kränkningar av det palestinska folket av soldater i Israels
armé. Amnesty anför bl.a. att ett alarmerande stort antal av de dödade 20

inte verkade ha varit involverade i livshotande eller våldsamma aktiviteter. Mot. 1989/90

Israel anklagas därutöver för att ha förhindrat medicinsk hjälp till de sårade. U642

Israel bryter därmed mot Genévekonventionens stadganden om hur befolkningen
i ett ockuperat område ska behandlas.

Enligt vissa tidningsuppgifter pläderar Israels vice premiärminister Silimon
Peres för en omfattande invandring till de ockuperade områdena, Västbanken
och Gazaremsan, för att kunna erbjuda de väntande 300 000 immigranterna
från Sovjetunionen bosättning.

Uttalandet har kritiserats starkt även från USA, som nu engagerat sig för
att lösa Palestinakonflikten. Även Sverige har försökt medverka till att en
fredsprocess kommer igång.

Israels undertryckande av palestinierna är ett brott mot de mänskliga frioch
rättigheterna och mot freden. En uppgörelse är nödvändig och måste
innebära att det palestinska folket ges rätt att upprätta en egen stat. Israel
måste å sin sida få rätt att leva inom säkra och erkända gränser. I de förhandlingar
som måste föregå en fredsuppgörelse ska båda parter i konflikten
delta. Det innebär att det palestinska folket självt ska få utse sina representanter
i fredsöverläggningarna.

Palestinierna måste också få möjligheter att utveckla sin handel och garanteras
självförsörjning. En utveckling av handelskontakter mellan palestinierna
och Sverige är därför angelägen. Detta skulle också utgöra ett stöd
för de krafter i Israel som önskar fred.

Etiopien och befrielserörelserna

Efter nära trettio års krig finns det nu tecken som tyder på en möjlig fredlig
lösning av konflikten mellan den etiopiska regeringen och befrielserörelserna.
I november 1989 enades företrädare för Mengisturegimen och företrädare
för frihetsrörelserna om att uppta förhandlingar i början av 1990.

Förhoppningar om en lösning av den långvariga konflikten är stora.

Det eritreanska folket lider svårt av kriget och av svår hungersnöd beroende
på den långvariga torkan i området. Innevarande vinter beräknas nära
4,5 milj. eritreaner komma att svälta om inte omfattande livsmedelssändningar
når fram. Även i de etiopiska provinserna Tigray och Wollo är försörjningssituationen
akut. För varje dag ökar hoten om en ny gigantisk svältkatastrof
i provinserna. Biståndsorganisationerna varnar för att katastrofen
kan bli av minst samma omfattning som 1984-1985 som då krävde 500 000 1
000 000 dödsoffer.

Mengisturegeringen har hittills vägrat hjälpsändningarna tillträde till de
områden som motståndsrörelsen kontrollerar. För att lindra hungersnöden
har Sovjetunionen och USA föreslagit att en fredad korridor upprättas genom
norra Etiopien. Förslaget får också stöd från EG och innebär att FN
upprättar ett antal centraler för matdistribution ute i svältområdena.

Det var genom FN-insatser som den ursprungliga unionen mellan Etiopien
och Eritrea bildades. FN har därför ett särskilt ansvar för landets öde.

Etiopiens annektering av Eritrea överensstämmer inte med FN:s intentioner.
Situationen kan i viss mån jämföras med Sydafrikas annektering av Namibia.

Iran

Amnesty International har rapporter om att mer än 1 400 människor avrättades
under år 1989. Avrättningarna i Iran utgör en dominerande del av de
verkställda dödsstraffen i världen förra året. Samtidigt har rättegångsförfarandet
förändrats. Rättegångarna utförs i omedelbar anslutning till att den
brottsmisstänkte grips. Domen ska verkställas omgående. Principen är att
endast några dagar ska passera mellan brottstillfället och avrättningen.

Rättegångsförfarandet tillåter inte den anklagade att kalla vittnen eller att
företrädas av ett ombud. Rättsosäkerheten är därför stor.

Det politiska förtrycket är omfattande. Obekräftade uppgifter anger att
tusentals människor är politiska fångar. För att utöva påtryckningar på dem
som misstänks för politiska brott har de iranska myndigheterna tagit de misstänktas
anhöriga som gisslan och fängslat även dem.

Kränkningarna av de grundläggande friheterna som yttrandefrihet, religionsfrihet
och demonstrationsfrihet är omfattande.

Sverige bör påtala de omfattande brotten mot de mänskliga fri- och rättigheterna
i multilaterala instanser och vid bilaterala kontakter.

Irak

Även i Irak förekommer ett stort antal avrättningar årligen både för politiska
brott och andra brott. I strid mot de intenationella konventioner som Irak
ratificerat avrättas även ungdomar under 18 år. Det förekommer även att
lagar som föreskriver dödsatraff tillämpas retroaktivt. Många politiska
fångar avrättas utan någon rättegång alls.

Tortyr av fångar är vanlig. Detta framgår inte minst av de spår av tortyr
på kroppar som återbördas till de anhöriga efter avrättning.

I februari 1989 publicerade Amnesty International en rapport ” Barn i
Irak”. Av rapporten framgår att framförallt kurdiska barn och barn till shiamuslimska
familjer misshandlas och torteras i syfte att tvinga fram uppgifter
om föräldrarnas politiska aktiviteter. Barn har dömts till döden och avrättats.

Förtrycket mot de mänskliga fri- och rättigheterna är omfattande i Irak.

Sverige bör aktualisera frågan om att utse en särskild rapportör för granskning
av anmälda brott mot de mänskliga fri- och rättigheterna i FN:s kommission
för de mänskliga rättigheterna.

Kina

Från slutet av 1970-talet och fram till år 1989 lättade förtrycket av det kinesiska
folket. Landets ledare orienterade sig mot en mer marknadsinriktad
ekonomi. Det kinesiska folket fick större frihet.

Den positiva utvecklingen avbröts brutalt den 3 juni 1989 då den kinesiska
armén gick till angrepp mot studenter som demonstrerade på Himmelska
Fridens torg. Ett tusental människor dödades. I hela Kina fängslades
120 000 personer. Ett stort antal har sedermera dömts till döden i summariska
rättegångar och avrättats för statsfientlig verksamhet. Avrättningarna
har varit såväl offentliga som hemliga. Ett stort antal fängslade hålls ”inkom

Mot. 1989/90

U642

munikado” och vägras kontakter med anhöriga. Rapporter om tortyr och Mot. 1989/90

misshandel av de fängslade har förekommit. Studenternas brott var att de U642

krävde demokratiska reformer.

Utvecklingen i Kina under hösten har präglats av regression. Tendenserna
till ökad frihet för befolkningen, i form av vidgade kontakter mellan Kina
och den övriga världen, har avbrutits. Den kinesiska ledarna försöker återigen
isolera Kinas folk från omvärlden.

Brevcensur har blivit vanligare liksom telefonavlyssning. Censuren har
förstärkts vilket medfört att ett stort antal verk av kinesiska och utländska
författare förbjudits.

Tibet

Samma brutalitet som demonstranterna på Himmelska Fridens torg i Peking
utsattes för drabbar demonstranter i Tibet. Trots att landet numer öppnats
för besökare från omvärlden är dock förhållandena i Tibet okända för en
bredare allmänhet.

1950 besatte kinesiska styrkor Tibet och tvingade den dåvarande Dalai
Lama att erkänna Kinas överhöghet över landet. I gengäld lovade Kina att
respektera det tibetanska folkets religion och kultur. Redan efter några få år
inleddes dock en period av ökande förtryck av tibetanerna. Under 1960- och
1970-talen utarmades landet av den kinesiska regeringen. Av Tibets ursprungliga
befolkning om 6 milj människor har 1,2 miljoner dött i våldshandlingar
som riktats mot folket från den kinesiska överhögheten. Kina har
också stationerat ca 500 000 soldater i landet.

Enligt rapporter från Amnesty International och Asia Watch fängslas, torteras
och avrättas tibetaner för att de utövar sin religion eller uttrycker sin
politiska åsikt.

Tibet har en historisk tradition som präglas av fred. Motståndet mot den
kinesiska annekteringen har därför förts med icke-våldsmetoder. Sverige bör
verka för ett stärkt skydd för de mänskliga rättigheterna samt en ökad självständighet
för Tibets folk. En lösning med utgångspnkt i Dalai lamas fredsplan
bör eftersträvas.

Barnen

Barnen är de som drabbas hårdast av svält och fattigdom, av krig och förtryck.
Under 1980-talet har barnens situation i tredje välden försvårats.

Spädbarnsdödligheten har åter stigit i de fattigaste länderna. Allt fler barn
växer upp under sådana förhållanden att de kommer att skadas för livet. Undernäring
under uppväxtåren leder till att barnets fysiska och mentala kapacitet
påverkas negativt.

I många länder utnyttjas barn som arbetskraft från låg ålder. Fattiga föräldrar
luras eller tvingas att sälja sina barn till personer som utnyttjar dem
som billig arbeskraft eller säljer dem till barnprostitution.

De största förlorarna i världens krig är barnen. De berövas inte bara sin
rätt till en lugn uppväxt. Barn i krig drabbas av ångest, sorg och depressioner.
Barn skiljs från sina föräldrar och syskon. Barn rövas bort som soldater.

I Iran har tusentals barn antagits som ”martyrer” och dödats. 23

Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling efter tio års förar- Mot. 1989/90

bete en konvention om barnens rättigheter, Barnkonventionen. Enigheten U642

om konventionen har varit stor på de flesta punkter.

Beslutet om Barnkonventionen är ett stort framsteg i arbetet med att
skydda och stärka de mänskliga fri- och rättigheterna. Genom barnkonventionen
kommer för första gången barnens behov och rättigheter att sättas i
fokus.

Regeringen har aviserat en proposition till vårriksdagen med förslag att
riksdagen ska besluta ratificera barnkonventionen. Enligt centerpartiets mening
är det angeläget att Sverige snarast antar konventionen och att vi därefter
arbetar för att anslutningen till den blir så stor som möjligt. När det gäller
frågor om uppföljning av konventionstexterna liksom frågor om det fortsatta
arbetet för att stärka barnens situation i vårt land och på andra håll återkommer
vi med förslag i anslutnng till den aviserade propositionen.

Handikappade

I tredje världen är de handikappade en utsatt grupp. Troligtvis handlar det
om 300 milj. människor varav omkring hälften är barn. Funktionsnedsättningar
och handikapp slår särskilt hårt mot männskor i u-länder, vars knappa
resurser måste koncentreras till att ge innevånarna en rimlig levnadsstandard.
I många länder gömmer man eller glömmer de handikappade.

Sverige måste verka för att FN:s strategi för handikappade ges en hög
prioritet.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförs i motionen hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om demokratimålets betydelse för den svenska biståndspolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär initiativ till inrättande av ett
FN-universitet för demokratifrågor och mänskliga fri- och rättigheter,

3. att riksdagen hos regeringen begär ett sådant initiativ till inrättande
av en FN-kommissarie för de mänskliga rättigheterna som motionen
förordar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska insatser mot tortyr,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt stöd till FN-fonden för tortyrens offer,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av fortsatta svenska ansträngningar för att
avskaffa dödsstraffet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt stöd till FN:s arbete i Namibia och om
svenskt stöd till demokratiseringsprocessen i landet,

8. att riksdagen hos regeringen begär att de svenska representanterna
i FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna får i uppdrag 24

att väcka frågan om kränkningar av de mänskliga fri- och rättighe- Mot. 1989/90
terna av kurderna i Turkiet, Iran och Irak, U642

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt agerande i bilaterala kontakter när det gäller
Sovjetunionens deltagande i minröjningsarbetet i Afghanistan
m.m.,

10. att riksdagen hos regeringen begär att Sveriges representant i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna får i uppdrag att
väcka frågan om en undersökningskommission att sändas till Västsahara
för att undersöka anmälningar om brott mot de mänskliga rättigheterna,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att i bilaterala kontakter aktualisera genomförandet
av FN:s fredsplan för Västsahara,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att medverka i fredsprocessen i Palestina,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om läget i Etiopien,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att stärka skyddet för de mänskliga frioch
rättigheterna i Iran,

15. att riksdagen hos regeringen begär att Sveriges representant i
FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna aktualiserar frågan
om en särskild rapportör för granskning av anmälda brott mot de
mänskliga fri- och rättigheterna i Irak,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för att medverka till att skyddet för de
mänskliga fri- och rättigheterna i Tibet förstärks och att landet får en
ökad självstyrelse,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om genomförande av FN:s strategiplan för handikappade.

Stockholm den 25 januari 1990
Pär Granstedt (c)

Birgitta Hambraeus (c) Karin Söder (c)

Ingbritt Irhammar (c) Gunhild Bolander (c)

Karin Israelsson (c) Sven-Olof Petersson (c)

Gunnar Björk (c) Lennart Brunander (c)

Ingvar Karlsson (c)
i Bengtsfors

25