Motion till riksdagen
1989/90: U641
av Maria Leissner m.fl. (fp)
Mänskliga rättigheter
Eftersom män och kvinnor är födda fria, unika och jämlika, oavsett ras, hudfärg,
kön, sexuell läggning, språk, religion, politisk eller annan uppfattning,
etnisk eller social tillhörighet, egendom, födsel eller annan status,
eftersom respekten för människans värdighet, mänskliga rättigheter och
fundamentala friheter har rötter långt tillbaka i olika historiska, kulturella
och religiösa traditioner,
eftersom kampen för mänskliga rättighter och fundamentala friheter var
ursprunget till, fortfarande är och kommer att förbli kärnan i liberalismen,
uppmanar vi därför alla män och kvinnor världen över att med förenade
krafter kämpa för etablerandet, utbyggnaden och skyddet av de mänskliga
rättigheterna.
(Ottawa-appellen, antagen vid Liberala Internationalens kongress 1987)
Inledning
De mänskliga rättigheterna brukar delas in i två grupper: de politiska och
medborgerliga rättigheterna samt de ekonomiska och sociala rättigheterna.
Rätten till liv är en fundamental mänsklig rättighet. Därför är det viktigt
att kämpa för ekonomiska och sociala rättigheter, att bekämpa världsfattigdomen
och svälten. Människan har inte bara rätt till liv, utan också till ett liv
i värdighet.
Men själva grundförutsättningen för att kunna kämpa för dessa sociala
och ekonomiska rättigheter är att det finns yttrandefrihet, mötesfrihet, kort
sagt demokrati.
Yttrandefrihet och informationsfrihet är en nödvändighet för ett demokratiskt
samhälle och för människors fulla deltagande. Utan fullständig information
kan individen inte kritisera den förda politiken. Utan röst och
utan rättighet att uttrycka sig kan inte individen bidra till politisk och social
förändring.
Kränkningar av yttrandefriheten och andra besläktade friheter är inte lika
plågsamma och vidriga för individen som t.ex. tortyr. Men för att vi ska
kunna veta om och kunna bekämpa tortyr måste yttrandefrihet finnas.
Just att yttrandefriheten är demokratins och folkviljans instrument gör
den så farlig för regimer vars legitimitet bygger på skräck och våldsutövande
och inte på människors frivilliga stöd och förtroende uttryckt i öppna val.
Därför är det en uttalad strävan hos totalitära regimer i olika länder att
begränsa yttrandefriheten, att hindra att information når allmänheten, och Mot. 1989/90
att strypa oppositionens möjligheter att verka. Tyvärr är det ofta en alltför U641
framgångsrik strävan.
Även om yttrandefriheten och de andra politiska rättigheterna är centrala
för att människan ska kuna åstadkomma någon förändring av sina villkor, är
de sociala, ekonomiska och kulturella rättigheterna nödvändiga om människan
ska kunna leva i värdighet.
Det är inte minst en mänsklig rättighet att få elementär och grundläggande
undervisning kostnadsfritt. Förmågan att kunna läsa och skriva berikar människan
och är en viktig förutsättning för utveckling. Analfabetismen okar
dock i världen vilket är oroväckande. FN har därför proklamerat 1990 som
läskunnighetens år med målsättningen att utrota analfabetismen till år 2000,
en gigantisk men för mänsklighetens utveckling avgörande uppgift.
Bristen på ekonomisk och social utveckling i många u-länder är inte sällan
orsakad direkt av att fundamentala friheter inte existerar. Medborgerliga
och politiska rättigheter är aldrig en lyx som kan vänta medan utvecklingsnivån
höjs - de utgör snarare själva förutsättningen för framåtskridandet.
Det internationella regelverket
Skyddet för människans rättigheter blev redan från FN:s tillkomst en huvuduppgift
för världsorganisationen. Redan 1946 upprättades kommissonen för
de mänskliga rättigheterna, som nu Sverige åter för en treårsperiod är medlem
av. Kommissionens första stora uppgift var att utarbeta en deklaration
om de mänskliga rättigheterna, som antogs 1948. Deklarationen, som i sig
inte är juridiskt bindande för medlemsstaterna, omformades så småningom
till en, eller snarare två konventioner om mänskliga fri- och rättigheter.
1966 antog generalförsamlingen både konventionen om de sociala, ekonomiska
och kulturella rättigheterna och konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter. För den första konventionen ska staterna lämna rapporter
om hur de efterlever dessa rättigheter, men någon individuell klagorätt
finns inte. Det finns däremot för konventionen om medborgerliga och
politiska rättigheter (ICCPR). En kommitté upprättades för att pröva såväl
mellanstatliga som individuella klagomål, samt att granska rapporter från
konventionsstater.
Flera andra senare konventioner reglerar olika delar av de mänskliga rättigheterna.
Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering,
konventionen om avskaffande av kvinnodiskriminering och 1984 års
konvention mot tortyr är de internationella konventioner som antagits utöver
de grundläggande konventionerna.
Utöver dessa internationella konventioner finns också en rad regionala
konventioner, främst Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna.
De internationella normerna för mänskliga rättigheter är i stort sett färdigformulerade.
Några uppgifter håller på att slutföras, andra uppgifter återstår
att finna lösningar på, men i huvudsak är det internationella regelsystemet
för de mänskliga rättigheterna utbyggt.
Det finns en viss risk för inflation i regelverket. Genom alltför många kon
ventioner kan det bli överlappningar som i vissa fall kan leda till att de inter- Mot. 1989/90
nationella normerna försämras, i andra fall kanske förbättras eller kanske U641
bara upprepas.
Trots att denna utveckling bör hejdas återstår dock vissa områden där de
internationella normerna ännu inte är utbyggda.
Framför allt bör arbete bedrivas för att reglera och förbjuda dödsstraffet.
Även skyddet för de som flyr undan krig, väpnade konflikter och andra katastrofer
bör regleras i internationell rätt. Dessutom kan skyddet för barn i
väpnade konflikter behöva stärkas.
Detta bör ges regeringen till känna.
Anslutningen
Det andra steget i arbetet för de mänskliga rättigheterna är att verka för att
alla stater erkänner och tar till sig dessa grundläggande värderingar. Vi behöver
fortfarande argumentera och övertyga stora delar av världen och dess
makthavare för styrkan och bärkraften i de mänskliga rättigheter som FN
lagt fast. Därför måste Sverige söka förmå så många stater som möjligt att
ratificera de olika dokumenten om mänskliga rättigheter.
De viktigaste dokumenten om mänskliga rättigheter är FN:s konvention
om medborgerliga och politiska rättigheter samt Europakonventionen om
mänskliga rättigheter.
FN-deklarationen är inget bindande dokument. Men 1966 antogs den internationella
konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter
(ICCPR). De stater som ratificerat konventionen förbinder sig att rapportera
om läget beträffande mänskliga rättigheter i sitt eget land till kommittén
för mänskliga rättigheter, som etablerats under ICCPR.
Men ett sextiotal stater har vare sig undertecknat eller ratificerat konventionen,
däribland Kina, och ett flertal stater - bland annat USA - har ännu
inte ratificerat den.
Därför bör regerignen verka för att fler länder ratificerar detta grund-dokument
för de mänskliga rättigheterna. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.
Efterlevnaden
Även om en stat har anslutit sig och ratificerat en konvention betyder detta
inte automatiskt att den kommer att åtföljas. Att se till att de internationella
konventionerna verkligen efterlevs är den åtgärd som betyder mest för de
enskilda människorna. Om detta skedde, ska inte förnekas att det vore en
världsrevolution. De flesta av världens invånare lever idag utan skydd för
sina mänskliga rättigheter.
Därför är klagomaskineriet en utomordentligt väsentlig del i skyddet av
de mänskliga rättigheterna. Detta är olika utformat för olika konventionereffektivt
i vissa fall och mindre effektivt i andra.
Till ICCPR-konventionen är knutet en mellanstatlig klagorätt. För att den
mellanstatliga klagorätten ska kunna utnyttjas måste både den anmälande
staten och den kritiserade staten ha accepterat klagorätten. För tillfället har
dock endast ett fyrtiotal stater anslutit sig till detta. Det är kanske ingen till- 7
fällighet att dessa länder inte befinner sig särskilt högt på listan över länder Mot. 1989/90
som systematiskt kränker mänskliga rättigheter. U641
Det är en viktig uppgift för efterlevnaden av konventionen att aktivera
den mellanstatliga klagorätten, och se till så fler stater ratificerar den. Sverige
bör verka för att den mellanstatliga klagorätten aktiveras. Detta bör
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Till skillnad från FN-konventionen har Europakonventionen om de
mänskliga rättigheterna en automatik i den mellanstatliga klagorätten. När
konventionen ratificeras av ett land, godkänner landet därmed automatiskt
även den mellanstatliga klagorätten. Därför har den också kunnat komma
till användning. Tyvärr har de deltagande staterna en benägenhet att ta ovidkommande
hänsyn så som i fallet Turkiet.
1982 anmäldes Turkiet till Europadomstolen för brott mot de mänskliga
rättigheterna. 1985 drogs anmälan tillbaka då Turkiet lovade rätta till bristerna,
och bland annat helt upphöra med tortyr. 1990 kan tyvärr konstateras
att Turkiet ännu inte uppfyllt sitt löfte.
Sverige bör verka för att Turkiet återigen anmäls till Europadomstolen.
Dessutom bör frågan drivas i ESK. Detta bör ges regeringen till känna.
Den individuella klagorätten är ett av de mest effektiva medlen för att bekämpa
brotten mot de mänskliga rättigheterna. Det handlar om individuella
rättigheter. Därför måste invididen ha rätt att påtala kränkningar. Finns inte
denna individuella rätt att klaga, så har de individuella mänskliga rättigheterna
heller ingen innebörd.
Inte minst mot bakgrund av liberaliseringarna i Sovjet och Östeuropa är
det nu viktigt att öka arbetsinsatserna för att få internationellt erkännande
av den individuella klagorätten. Ungern har övervägt att ansluta sig till enskild
klagorätt, och liknande diskussioner har förekommit även i Sovjet. Om
Sovjet ansluter sig till tilläggsprotokollet om individuell klagorätt, blir det ett
test på vad perestrojkan är värd. Först det land som är berett att ge enskilda
individer klagorätt visar en verklig vilja att värna de mänskliga rättigheterna.
Därför bör regeringen verka för att fler länder, och då särskilt Sovjet och
övriga länder i Östeuropa, ansluter sig till tilläggsprotokollet om individuell
klagorätt till FN-konventionen.
FN:s roll
FN:s möjligheter att skydda de mänskliga rättigheterna bör också stärkas.
Utöver arbetet med att förmå flera länder att ratificera konventionerna
och aktivera klagorätten finns ytterligare en möjlighet att förbättra efterlevnaden
av de internationella reglerna. Det som skiljer Europakonventionen
från övriga är dels att konventionen är bindande för alla stater som undertecknat
den, och att både mellanstatlig och individuell klagorätt finns, som
angetts ovan, samt att en domstol inrättas vars beslut måste respekteras. En
motsvarande domstol för ICCPR skulle vara en genomgripande reform för
att stärka konventionen och dess efterlevnad. Att driva och söka förankra
denna ståndpunkt i det internationella samfundet är en angelägen uppgift
för Sverige. Regeringen bör därför i lämpliga former verka för en sådan
domstol för FN-konventionen om de mänskliga rättigheterna.
Huvuddelen av FN:s hittillsvarande arbete har koncentrerats till att skapa Mot. 1989/90
normer och verka för att de efterlevs. Men det praktiska arbetet för att stötta U641
dem som på fältet arbetar för mänskliga rättigheter är inte minst viktigt. Det
rådgivningsprogram som FN driver är blygsamt till sin omfattning än så
länge, men utför en synnerligen viktig uppgift för att hjälpa olika länder att
staga upp demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna. Man
erbjuder experthjälp, beviljar stipendier och kan t. ex. hjälpa till att bygga
upp ett juridiskt referensbibliotek i stater som behöver hjälp att finna sin
demokratiska form, m.m. Sverige bör verka för att anslagen till detta program
ökar, och att verksamheten byggs ut.
I dag finns knappast någon koppling mellan FN-biståndet i organ som
UNDP m.fl., och FN:s allmänna arbete för mänskliga rättigheter. En sådan
koppling bör skapas, som integrerar både målen att bekämpa fattigdom och
att verka för grundläggande mänskliga rättigheter. Detta bör Sverige verka
för i det multilaterala biståndet.
De som själva på fältet arbetar för mänskliga rättigheter är oftast de som
är mest utsatta för hot och övergrepp. En diskussion i FN om ”Human Rights
Defenders” har initierats, men har tyvärr mest kommit att handla om en
eventuell konvention för deras skydd. Mer betydelsefullt vore att t ex utse
en FN-observatör som kan få i uppdrag att redovisa situationen i olika länder
för sådana ”försvarare för mänskliga rättigheter”.
De senaste åren har ett flertal efterlängtade fria val ägt rum i före detta
diktaturer eller kolonier, och fredsförhandlingar har inletts i andra fall som
mycket väl kan komma att resultera i fria val. I dessa har en viktig ingrediens
varit internationell övervakning. Ofta rör det sig om länder som aldrig eller
åtminstone inte på länge haft fria och allmänna val, och där misstron är
mycket stor mellan de olika parterna i landet. Ett misslyckat val, med valfusk
och manipulationer, eller bara misstankar om att sådant förekommit, kan
störta en nyfödd demokrati tillbaka in i en diktatur-tillvaro och fortsatta
övergrepp mot mänskliga rättigheter.
Därför har FN:s roll vid sådana kritiska tillfällen varit mycket betydelsefull,
framför allt i Namibia. Det förekommer också en diskussion om möjligheterna
att utvidga FN:s mandat och möjligheter att genomföra internationell
övervakning av val.
Det finns ännu inga normer för hur ett val ska genomföras, även om diskussioner
påbörjats inom FN om ”genuine and honest elections”. Behovet
av ett regelsystem som ger skydd mot valfusk är stort, framförallt om vi ska
tro på att demokratin kommer att segra i allt fler stater. Därför bör det nu
inom FN:s ram påbörjas ett arbete för att utveckla ett sådant internationellt
normsystem för hur fria, allmänna och rättvisa val ska gå till. I detta normsystem
är det viktigt att verka för rätten till internationell övervakning av
valen.
Dessutom bör man inom FN börja bygga upp en kapacitet för att delta i
internationell övervakning av val.
Sverige bör i FN verka för ett sådant internationellt normsystem för fria
val, och initiera en diskussion om hur FN kan medverka till internationell
valövervakning på ett institutionaliserat sätt.
Detta bör ges regeringen till känna. 9
FN-kommissionen
I FN-kommissionen för mänskliga rättigheter finns möjligheter att påverka
vilka typer av brott mot mänskliga rättigheter som särskilt ska granskas, och
vilka länder som ska ställas till svars för grova kränkningar av mänskliga rättigheter.
Det är en grannlaga uppgift, och inte utan avvägningssvårigheter
inte minst på grund av det antal stater som är kvalificerade till granskning.
Utvecklingen under det senaste året har i många stycken varit positiv. Att
de flesta diktaturerna i Östeuropa fallit är naturligtvis det mest remarkabla,
något som många av oss inte trott kunde ske, i varje fall inte så oerhört
snabbt. Samtidigt ska man betänka att inte heller den plötsliga och ödesdigra
fundamentalistiska vågen i de islamiska länderna hade kunnat förutses, och
de grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna som den fört med sig i
många länder. Världsutvecklingen bjuder på såväl ljusa som mörka händelser.
De flesta fall av kränkningar av mänskliga rättigheter är de som stater står
för. Det är också sådant som regleras i de internationella konventionerna.
Men man skulle grovt kunna dela in kränkningarna i några olika huvudgrupper.
En första grupp kan de kommunistiska diktaturerna sägas utgöra. Där används
statsapparaten för att kontrollera att ingen avviker från den officiella
politiska uppfattningen. Detta betyder ofta ett sofistikerat förtryck av oliktänkande
och en utbyggd kontrollstat. Några få kvarvarande exempel är Albanien,
Kina och Kuba. En annan variant är den totalitära religiösa staten,
som inte tolererar andra åsikter än de som religionen stödjer. Här återfinns
t.ex. Iran och i viss mån Irak. En tredje typ av stat som systematiskt kränker
mänskliga rättigheter är den militärt dominerade diktaturen eller halvdiktaturen,
ofta förekommande i Latinamerika och även i Asien och Afrika. Det
handlar ofta i grunden om en konflikt mellan överklassen och de fattiga i
samhällen som präglas av fattigdom och stora klyftor, och där armén skyddar
den privilegierade gruppen. Regeringen kan ha olika grad av demokratisk
legitimitet, och kontroll över armén, men huvuddraget i dessa fall är att armén
systematiskt bedriver jakt på de oppositionella krafterna utan att ställas
till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter mer än i undantagsfall. Här
återfinns länder som El Salvador, Guatemala med flera.
I FN-kommissionen bör Sverige aktualisera Albanien, såväl som fortsätta
att granska Rumänien. Att en demokratiseringsprocess inletts där betyder
inte automatiskt att situationen för de mänskliga rättigheterna har stabiliserats.
Dessutom måste händelserna i Kina försommaren 1989 föranleda att
Kina tas upp till granskning. I Latinamerika bör särskilt El Salvador granskas
på grund av de allvarliga och systematiska övergrepp mot mänskliga rättigheter
som skett under det sista året. Irak har genom diverse manipulationer
lyckats undgå att trots brott mot mänskliga rättigheter bli föremål för
granskning i kommissionen. Sverige måste i FN oförtröttligt verka för att
Iraks missgärningar fördöms. Lyckas inte det riskerar vi en förtroendekris
för FN-kommissionen som sådan. Dessutom bör möjligheten att ta upp frågan
om kurdernas mänskliga rättigheter undersökas.
Mot. 1989/90
U641
10
I FN-kommissionens granskning av hur mänskliga rättigheter respekteras Mot. 1989/90
bör de länder vi nämnt bli föremål för särskild uppmärksamhet. U641
Detta bör ges regeringen till känna.
Inte bara stater....
Inte bara stater och regeringar bryter mot de mänskliga rättigheterna. De
mycket speciella omständigheter som befrielserörelser verkar under kan
tvinga dem till tvivelaktiga metoder. Men även när vi sympatiserar med befrielserörelsers
mål måste vi kunna kräva av dem att de respekterar mänskliga
rättigheter. Inte minst för befrielserörelser är det viktigt att upprätthålla
respekten för de mänskliga rättigheterna. Att Sverige vid bilaterala kontakter
även med befrielserörelser påtalar brott mot mänskliga rättigheter är viktigt
för att upprätthålla respekten för de mänskliga rättigheterna.
Bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter
Det svenska u-landsbiståndet bör i högre grad än i dag användas för att
främja respekt för mänskliga rättigheter och en demokratisk samhällsutveckling.
Förslag i denna riktning framförs i folkpartiets biståndspolitiska
motion.
Utöver de förslag som vi nämner där bör man pröva att ge biståndsavtalen
med mottagarländerna en folkrättslig bas, genom att t.ex. i förordet hänvisa
till olika internationella normer i sambandmed en viss biståndsinsats. Handlar
biståndsavtalet t.ex. om lantbruksbistånd, kan referenser göras till ILO:s
konvention om lantarbetares villkor. Detta är ytterligare ett sätt att väva in
mänskliga rättighetsaspekten i den svenska utrikespolitiken.
Ett viktigt mål också i det inhemska biståndet är att bistå dem som arbetar
på fältet för mänskliga rättigheter, ofta under mycket svåra omständigheter.
Det är en grannlaga uppgift, som inte alltid lämpar sig för en regering att
ombesörja. Därför finns det all anledning att välkomna det institut för
mänskliga rättigheter som är på diskussionsstadiet, efter initiativ från flera
humanitära organisationer. En viktig uppgift för ett sådant institut kan då
vara att förutom informations- och dokumenteringsarbete också ge ett direkt
och konkret stöd till de organisationer och enskilda som själva arbetar för
offren för övergrepp, och för att försvara de mänskliga rättigheterna på
plats. Regeringen bör därför välkomna planerna på ett sådant institut i Sverige,
och vara beredd att bistå det ekonomiskt och på andra sätt. Möjligheten
att samordna denna verksamhet med den som redan bedrivs vid Lunds universitet
måste undersökas, både för att inte riskera dubbelarbete och för att
ta tillvara all kompetens på området.
Detta bör ges regeringen till känna.
Inte minst kan folkpartiets förslag om stiftelser för demokratistödjande
bistånd med anknytning till de politiska partierna fylla en viktig funktion i
detta sammanhang.
En internationell flyktingpolitik
Ytterligare en byggsten i arbetet för stärkta mänskliga rättigheter är en internationellt
ansvarsfull flyktingpolitik. Detta utvecklar vi närmare i vår flyk
!•* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr U639- 645
ting- och invandrarpolitiska motion. Dock kan här vara på sin plats att åter- Mot. 1989/90
igen påpeka sambandet mellan mänskliga rättigheter och flyktingpolitik. U641
Det är just i förtrycket av mänskliga rättigheter som flyktingproblem uppstår.
Just de människor som starkast reagerar mot förtryck och brist på frihet
är de som också råkar illa ut och blir misshagliga för de totalitära regimerna.
Därför är det ofta de starkaste förespråkarna för de mänskliga rättigheterna
som tvingas fly. Inte minst av dessa två skäl är en generös och rättssäker flyktingpolitik
en oupplöslig del av arbetet för de mänskliga rättigheterna.
Men det räcker inte med att föra en generös flyktingpolitik i Sverige. Sverige
måste framförallt motverka den negativa utvecklingen i Europa när det
gäller flyktingmottagandet. Även via UNHCR bör Sverige motarbeta sådana
tendenser. Ett kraftigt svenskt stöd till UNHCR:s verksamhet är där
såväl en markering som en nödvändig praktisk förutsättning för att UNHCR
ska kunna fullgöra sina uppgifter.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en konvention om förbud mot dödsstraffet, en konvention
om skydd för flyktingar undan krig och andra katastrofer samt
ett utbyggt skydd för barn i väpnade konflikter,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att fler länder skall ansluta sig till FNkonventionen
om medborgerliga och politiska rättigheter,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att aktivera den mellanstatliga klagorätten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att anmäla Turkiet till Europadomstolen samt att ta
upp frågan i ESK-processen,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt arbete för att fler länder skall ratificera
tilläggsprotokollet om individuell och mellanstatlig klagorätt,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en internationell domstol knuten till konventionen
om mänskliga rättigheter,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om FN:s rådgivningsprogram för mänskliga rättigheter,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en koppling mellan FN:s bistånds- och mänskliga
rättighets-arbete,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en FN-observatör för ”Human Right’s Defenders”,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett internationellt normsystem för fria val samt organ
för internationell valövervakning,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo
tionen anförts om aktualiserandet av vissa brott mot mänskliga rättig- Mot. 1989/90
heter i FN-kommissionen, U641
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att påtala även befrielserörelsers brott mot mänskliga
rättigheter,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att ge biståndsavtalen en folkrättslig bas,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till ett svenskt institut för mänskliga rättigheter,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om sambandet mellan mänskliga rättigheter och en generös
flyktingpolitik.
Stockholm den 25 januari 1990
Maria Leissner (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Håkan Holmberg (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
13