Motion till riksdagen
1989/90: U629

av Alf Wennerfors och Inger Koch
(båda m)

Stöd till Afghanistans folk

Kriget i Afghanistan har nu pågått i ett decennium; tio år av ofattbart mänskligt
lidande. Förhoppningar om att det avtal, som den 14 april 1988 undertecknades
i Genéve mellan Sovjetunionen och Pakistan, snabbt skulle leda
till en dialog mellan parterna och fred har dessvärre visat sig vara grundlösa.
Ett skäl till detta är att de olika afghanska parterna ej deltog i förhandlingarna.
De afghanska befrielserörelserna har därför inte godkänt avtalet.

Avtalet blev dock ett framsteg. De sovjetiska trupperna lämnade Afghanistan
den 15 februari 1989. Men den sovjetiska inblandningen har fortsatt.
Sedan uttåget har Sovjet månatligen levererat militär utrustning-t.o.m. nya
avancerade vapensystem - till ett värde av 3-400 milj. dollar per månad.
Dessutom har sovjetiska s.k. rådgivare ställts till Kabul-regimens förfogande.

Den glömda konflikten

Under 1989 utvecklades konflikten i Afghanistan till något av den glömda
konflikten. Massmedias rapportering från Afghanistan blev allt mer sporadisk
och fragmentarisk; en trend som inte minst präglade svenska media.

Härigenom avtog den internationella opinionens tryck på parterna att inleda
en dialog och nå fram till fred. Genéve-avtalets, i och för sig svaga skrivningar
om en kommande fredsprocess, fick bl.a. på grund härav dessvärre
under 1989 föga betydelse för händelseutvecklingen. I stället kom stormakternas
intresse åter i förgrunden, med vapenleveranser och olika former av
militärt stöd till de stridande parterna som främsta resultat.

I november 1989 tog FN:s generalsekreterare ett nytt intressant initiativ i
fråga om en fredlig lösning av den afghanska konflikten. Denna gång inriktar
sig strävandena bl.a. på en dialog mellan de skilda afghanska parterna.

De senaste dagarna har det också rapporterats att Kabul-regimens president
Najubullah har gått med på att överlämna makten till en framtida interimsregering
ledd av den landsflyktige exkungen Zaher Shah. En sådan lösning,
har enligt sovjetiska källor diskuterats av sovjetiska och amerikanska
företrädare. Samtalen ska enligt denna källa föras vidare vid ett möte den 67
februari i Moskva vid ett möte mellan den sovjetiske utrikesministern
Eduard Sjevardnadze och hans amerikanska kollega James Baker.

Om uppgifterna är korrekta är de enligt vår bedömning hoppingivande.

För att öka förutsättningarna för en fredlig utveckling i Afghanistan är det Mot. 1989/90

viktigt att konflikten inte glöms bort utan att den internationella opinionen U629

och världens länder liksom internationella organisationer åter sätter in åtgärder
för att lösa konflikten i centrum.

Sveriges roll

Sveriges ansträngningar för att värna om det afghanska folkets rätt till nationellt
oberoende och fred bör därför drivas med förnyad kraft. Sverige ska
fortsätta arbetet för att det afghanska folket självt ska få besluta om sin egen
framtid och att Afghanistans suveränitet och territoriella integritet återupprättas.

FN har spelat en mycket betydelsefull roll för de senaste årens steg framåt
för att lösa den afghanska konflikten. Det är angeläget att FN:s arbete - bl. a.
genom generalsekreterarens särskilde representant - underlättas för att via
en politisk lösning och nationell försoning skapa fred för Afghanistans folk.

Detta arbete bör ges fortsatt starkt svenskt stöd.

Brott mot internationella överenskommelser

Folkrätten, FN-stadgan och en rad internationella överenskommelser utgör
ett gemensamt värn för jordens länder mot stormaktsövergrepp, brott mot
de mänskliga fri- och rättigheterna och humanitär behandling av enskilda
människor.

Kabul-regimen är fortfarande medlem i FN. FN-medlemsskapet medför
att Kabul-regimen ska följa FN-stadgan och dess anda.

Även om befrielserörelserna inte på samma sätt omfattas av FN-stadgan
bör Sverige hävda att det är viktigt för deras internationella anseende och
stöd hos världsopinionen att de följer bl.a. FN-stadgan, dess deklaration om
de mänskliga fri- och rättigheterna och den s.k. Genéve-konventionen med
tillägg.

Den sporadiska rapporteringen från Afghanistan pekar på fortsatt mycket
hårda strider under 1989 och omänskliga förhållanden på en rad områden.

Sverige bör kontinuerligt följa de stridandes respekt för de mänskliga frioch
rättigheterna i Afghanistan. Sverige bör vidare, på lämpligt sätt, för
samtliga parter i konflikten, dels påtala vikten i att FN:s deklaration om de
mänskliga fri- och rättigheterna samt Genéve-konventionen respekteras,
dels påtala brott eller likgiltighet inför dessa.

FN

FN:s särskilda kommission för mänskliga fri- och rättigheter har utsett en
särskild rapportör som under 1989 granskat förhållandena i Afghanistan.

Vid kommissionens 45:e möte våren 1989 presenterade denne en rapport
vari det konstaterades att allvarliga övergrepp från bägge sidorna mot de
mänskliga fri- och rättigheterna förekom.

Det är enligt vår uppfattning angeläget att FN:s granskning av respekten
av de mänskliga fri- och rättigheterna i Afghanistan ej avbryts. Sverige bör

5

fortsätta att stöjda FN i dessa strävanden och dess ansträngningar för att Mot. 1989/90

dessa rättigheter i större utsträckning efterlevs av parterna i den afghanska U629

konflikten.

Sveriges kontakter med de afghanska befrielserörelserna

Det är angeläget att Sverige har bred kunskap om den afghanska konflikten.

Härigenom okar förutsättningarna för att vi ska kunna lämna konstruktiva
bidrag till fredsprocessen och värna om afghanskt självbestämmande, fred
och frihet för det afghanska folket.

Ett viktigt inslag i detta arbete är att vi även tar emot och tar del av synpunkterna
från de afghanska berielserörelserna. Detta arbete har under senare
år underlättats av de svenska humanitära insatserna i Afghanistan och
bland de afghanska flyktingarna i framför allt Pakistan.

Sverige bör intensifiera kontakterna med representaner för de afghanska
befrielserörelserna i syfte att få kunskap om deras syn på den afghanska konflikten
och hur den bör lösas. Härvid bör vi även framföra våra uppfattningar
om allomfattande respekt för mänskliga fri- och rättigheter, vilket tidigare
berörts i denna motion.

Svenska partier och ideella organisationer kan bidra i detta arbete. Ökat
stöd bör därför utgå till dessa för detta ändamål från anslagsposten ”Bistånd
genom folkrörelser och andra enskilda organisationer”.

Humanitärt bistånd

I FN:s årliga resolution över situationen i Afghanistan vädjar världssamfundet
om att medlemsländerna aktivt ska bidra med bistånd till alla nödlidande
i den afghanska konflikten.

Den fortsatta konflikten i Afghanistan medför att de mycket stora flyktingproblemen
kvarstår. Internationella uppskattningar pekar på att 3 miljoner
afghaner flytt till Pakistan och 2 miljoner till Iran. Under 1989 tyder rapporter
på att antalet flyktingar ökat, särskilt de som befinner sig på flykt
inom Afghanistans gränser.

Under 1989 ökade FN:s möjligheter att ge humanitärt stöd för detta ändamål.
Detta bl.a. genom att man tillsatt en särskild koordinatör, prins Sadruddin
Aga Khan, med uppgift att kanalisera ekonomiskt och humanitärt bistånd
till det afghanska folket.

Det är angeläget att Sverige bidrar till att lindra krigets verkningar. Samtidigt
är det viktigt att vår humanitära hjälp ges till alla människor. För denna
strävan är det centralt att internationella hjälporganisationer, av de olika
parterna, ges möjighet att självständigt verka inom Afghanistan.

Sverige bör ge direkt humanitär hjälp till de nödlidande människorna från
Afghanistan-konflikten. För budgetåret 1990/91 bör 175 milj. kr. av anslagsposten
”Katastrofer, återuppbyggnad m.m.” ges som bistånd till det afghanska
folket.

Bistånd till flyktingar

Den fortsatta konflikten i Afghanistan medför att de redan tidigare mycket
stora flyktingproblemen kvarstår. Vidden av detta problem belyses av att det

enligt FN:s uppskattningar i dag finns ca 15 miljoner flyktingar i världen. Mot. 1989/90

Internationella uppskattningar pekar på att 5 miljoner av dessa utgörs av af- U629

ghaner; 3 miljoner afghaner ha flytt till Pakistan och 2 miljoner till Iran.

Under 1989 tyder rapporter på att antalet flyktingar ökat, särskilt de som
p.g.a. stridigheterna och hungersnöd befinner sig på flykt inom Afghanistans
gränser.

Den svenska hjälpen har sedan invasionen 1979 i huvudsak lämnats till
afghanska flyktingar i Pakistan. Denna humanitära hjälp har bl.a. gått via
Svenska Afghanistankommittén och till olika FN-organ. T.ex. via FN:s flyktingkommissarie
(UNHCR) och FN:s barnfond (UNICEF). Den sistnämnda
organisationen har bl.a. ett särskilt projekt för Afghanistans barn.

Flyktingkommissariens verksamhet finansieras nästan helt genom frivilliga
bidrag. Under 1989 hamnade organisationen i en allvarlig finansiell kris.

Det är angeläget att det svenska stödet till flyktingarna får försatt svenskt
stöd. Samtidigt bör Sverige fortsätta ansträngningarna för att värna om FN:s
flyktingkommissaries verksamhet. Förutsättningarna för detta kan ha ökat
genom att organisationen 1990 leds av norrmannen Karl Stoltenberg.

Återuppbyggnad

Sovjetunionen använde i Afghanistan sina modernaste vapensystem. Under
nio års tid lade den sovjetiska krigsmakten stora delar av Afghanistan i spillror.
Förödelsen är mycket omfattande. Det mänskliga lidandet ohyggligt.

Hjälpbehovet är mycket stort.

Afghanistan var redan innan konflikten bröt ut mottagare av svenskt bistånd.
Sverige bör efter förmåga bidra till omfattande humanitär hjälp till
människorna i Afghanistan och återuppta sitt bistånd för att därigenom medverka
till Afghanistans återuppbyggnad.

De fortsatta stridigheterna i landet - även efter att Genéveavtalet ingåtts
i april 1988 - har förhindrat en snabb återuppbyggnad av landet och av de
internationella insatserna på detta område.

Världens rika länder bör dock redan nu - inom bl.a. FN:s ram - ta fram
planer för återuppbyggnaden av det svårt sargade Afghanistan. Sverige bör
inom FN och dess organ samt inom övriga för ändamålet lämpliga fora ta
initiativ till internationell hjälp för återuppbyggnad av Afghanistan och repatriering
av de 5 miljoner flyktingarna.

Sverige bör, när krigshandlingarna avslutats, återuppta ett omfattande
svenskt bistånd till Afghanistan.

Miljöinsatser

Konflikten i Afghanistan och särskilt den sovjetiska krigsmaktens ohyggliga
krigföring har skapat mycket stora skador på den afghanska miljön.

Skadorna på jordbruket, som är grunden för den afghanska ekonomin, är
t.ex. mycket stora och den främsta orsaken till att det i dag inom vissa delar
av landet råder hungersnöd. Sverige bör, bl.a. i samarbete med internationella
organisationer, bidra med hjälp till återuppbyggnad av det afghanska
jordbruket.

Genom det svenska biståndets successiva inriktning på miljöinsatser är 7

Sverige väl lämpat att ge bidrag till Afghanistan på miljöområdet. Sådana Mot. 1989/90
insatser bör planeras under kommande budgetår och genomföras när krigs- U629

handlingarna tillåter.

Ett akut miljöproblem är de stora mängder framför allt sovjetisk krigsmateriel
som finns på en rad platser i Afghanistan. Sverige bör på lämpligt sätt
ta initiativ till att krigsmateriel vid konfliktens slut oskadliggörs och forslas
bort.

Det gäller också de omfattande mineringar som Sovjetunionen la ut och
som uppenbarligen i de flesta fall fortfarande finns kvar.

Sverige bör på lämpligt sätt ta internationella initiativ för att upptäcka och
oskadliggöra dessa mineringar. Genom tillbakadragandet av de sovjetiska
trupperna bör det vara möjligt att åberopa internationella avtal för att därigenom
få Sovjet att släppa kartor m.m. över dessa minfält. Sverige bör fortsätta
ansträngningarna på detta område.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta svenska ansträngningar för att värna om
det afghanska folkets nationella oberoende,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt svenskt stöd till FN:s arbete för att åstadkomma
fred och nationellt självbestämmande för Afghanistans folk,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatta undersökningar om hur parterna i den afghanska
konflikten efterlever den internationella folkrätten, FN-stadgan,
deklarationen om mänskliga fri- och rättigheter och Genévekonventionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om respekt för folkrätten, FN-stadgan, deklarationen
om de mänskliga fri- och rättigheterna och Gene vekon ventionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kontakter med de afghanska befrielserörelserna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om användningen av anslaget Bistånd genom folkrörelser
och andra enskilda organisationer,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om humanitärt bistånd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts under avsnittet ”Sveriges roll”,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ökat humanitärt bistånd till afghanska flyktingar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska initiativ för en internationell återuppbyggnadsplan,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
i övrigt anförts om användningen av anslaget Katastrofer, stöd
till återuppbyggnad m.m.,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om undanröjande av kvarlämnad krigsmateriel i Af- U629

ghanistan,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om oskadliggörande av mineringar,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återuppbyggnad av det afghanska jordbruket.

Stockholm den 25 januari 1990

Alf Wennerfors (m) Inger Koch (m)

9