Motion till riksdagen
1989/90:U625

av Per Gahrton och Carl Frick (båda mp)
Erkännande av Palestina, m.m.

”Våra dödade och invalidiserade barn håller på att bli statistik”, sade en
palestinsk läkare på Makassed-sjukhuset i östra Jerusalem när han i början
av november lotsade en grupp svenskar (däribland åtta riksdagsledamöter)
från bädd till bädd med palestinska minderåriga som lemlästats av israeliska
s.k. plastkulor.

Dagen efter blev den svenska gruppen själv utsatt för både s.k. plastkulor
och tårgas. Carl Bildt och ett otal anonyma brev- och insändarskrivare har
påstått att detta var framprovocerat av palestinavänner. Men det uppseendeväckande
är givetvis inte att svenska riksdagsledamöter får tårgas i ögonen
och en bussruta krossad av israelisk gevärseld, utan att det är så den palestinska
vardagen ser ut, med eller utan besökare från Sverige. Bevisen och
vittnesbörden är många.

En slumpmässig höstdag 1989 lyder några förstasidesrubriker i Al-Quds,
den ledande palestinska dagstidningen i Jerusalem: 15-årig pojke dödad av
israelerna i Nablus. Utegångsförbud och konfrontationer i flera städer och
flyktingläger. 3 hus stängs i Gaza. Myndigheterna konfiskerar 100 000 dollar
i Gaza.

Inne i tidningen finns långa listor på palestinier som dömts till fängelse och
böter för medverkan i demonstrationer. Några sjuttonåringar har fått 6 och
7 års fängelse. Mannen som i juli i år genom att vrida om ratten på en buss
vållade att 16 israeler dödades och 24 skadades, har dömts till 16 gånger livstids
fängelse plus 24 gånger 20 års fängelse.

Enligt Amnesty sköts under intifadans första år minst 300 palestinier ihjäl
av israeliska soldater. Bara två har fällts för dråp. Den ene fick fängelse villkorligt
i ett år, den andre arton månader.

I början av intifadan insattes (enligt en diplomatisk källa) ”regelmässigt
moderna höghastighetsvapen mot de stenkastande men obeväpnade demonstranterna”.
Detta var en orsak till höga dödstal. Chefen för UNWRA i
Gaza uppgav för den svenska gruppen att Israels policy numera är att ”inte
dräpa, men skada”. I stället för höghastighetskulor insattes därför gummikulor.
Men, uppgav UNWRA-chefen, ”det hade för liten skadeeffekt”. Därför
övergick man till s.k. plastkulor, dvs. plastklädda splitterkulor av metall med
ca 1 cm:s diameter, som vanligtvis avlossas i form av patroner med 15-30 kulor.
Effekten av sådana eldstötar är förödande. Rädda Barnens generalsek

reterare Thomas Hammarberg skriver i förordet till ”Barn som måltavla - Mot. 1989/90

en rapport om militärt våld mot barn i Västbanken och Gaza under 1988”: U625

”Den mest anmärkningsvärda slutsatsen är att soldaterna avsiktligen siktar
mot de demonstrerande barnen och ungdomarna när de skjuter. Och
dessutom: när det blivit klart vilka förödande konsekvenser arméns metoder
och vapeninsatser fått - och detta ändå får fortsätta - så måste man dra slutsatsen
att det fortsatta dödandet faktiskt sker medvetet.”

Enligt UNWRA-chefen i Gaza har ambulanser stoppats minst åtta gånger
och allvarligt skadade palestinier slitits ut av israeliska soldater. Offrens vidare
öden är okända. På sjukhusen klagar personalen över att israeliska soldater
när som helst kommer in och hämtar ut palestinska patienter, utan hänsyn
till om de befinner sig under operation eller intensivvård! Den svenska
gruppen talade med åtskilliga svenskar och andra nordbor som arbetar med
humanitär hjälpverksamhet bland palestinier. Den bild de ger är densamma
som framkommer i Amnestys, Rädda Barnens och andra instansers rapporter.
En diplomatisk källa sammanfattar en allmän uppfattning bland utländska
observatörer i Palestina:

”De israeliska myndigheterna pretenderar inte längre på att ha något positivt
att erbjuda befolkningen och ordningen kan endast upprätthållas med
våld. Kravallbekämpningsmetoderna har inneburit allvarliga kränkningar
enligt fjärde Genévekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade
områden och av FN:s fyrtioåriga allmänna förklaring om mänskliga rättigheter.”

Som exempel på kränkningar nämns användning av skarp ammunition
mot obeväpnade civila (art 3), avsiktligt skadande av demonstranter (art 5),
hussprängningar (art 11.1), inskränkningar av politisk frihet, möjligheter till
arbete och utbildning, m.m. (art 18-26). Enligt källan ”kvalificerar sig Israel
för det bottenskikt av stater i vilka situationen beträffande mänskliga rättigheter
är sämst”.

Otaliga FN-resolutioner har fördömt den israeliska ockupationspolitiken.

Ändå ökar det israeliska förtrycket och våldet mot palestinierna. De döda
och lemlästade håller på att bli vardagsstatistik.

Siffrorna varierar något beroende på källan, men storleksordningen råder
det enighet om. 859 döda, därav 137 barn, från intifadans början i december
1987 till den 3 november 1989, uppger palestinska källor; dessutom 62500
skadade, 1200 invalidiserade, 69 utvisade, 49000 arresterade (kortare eller
längre tid), 15181 politiska fångar, 889 förstörda eller stängda hus. Den judiska
Paris-tidskriften Israel & Palestine (oktober 1989) uppger för perioden
december 1987-21 oktober 1989: 782 dödade, 40000 sårade i behov av sjukhusvård,
59 utvisade, 50000 arresterade, 13696 politiska fångar, 999 förstörda
eller stängda hus. Amnesty rapporterar över 300 dödade och 25000
arresterade under december 1987—31 december 1988. Experter vid svenska
Diakonia uppskattar antalet allvarligt invalidiserade under intifadans första
år till omkring 300.

Hur länge skall detta fortsätta?

De åtta svenska riksdagsledamöterna (5 s, 2 mp, 1 m) kunde efter resan
utan svårighet enas om att kräva direkta förhandlingar mellan Israel och
PLO, upprättande av en palestinsk stat vid sidan av Israel, direkta svenska 12

handelsförbindelser med palestinska företag, svenskt tekniskt bistånd till Pa- Mot. 1989/90
lestina och en uppmaning till Israel att respektera Genévekonventionen om U625
skydd för civilbefolkning i ockuperade områden. Dessutom uttalade gruppen
att ”opinionsarbete för konsument- och importbojkott kan igångsättas".

Som avslutning på Palestina-besöket sammanträffade den svenska gruppen
med regeringsmedlemmen för arbetarpartiet Mordechai Gur. Han sade
bl.a.: ”Israel för en rättvis kamp för sin existens. Vi tänker inte ge vika för
barn! Vi tänker inte visa svaghet. I ”territorierna’ finns mer frihet än i Sovjetunionen.
Hela världen är inte Sverige! Palestinierna lever i ett paradis. Palestinierna
tror att de ska få en stat via europeisk och amerikansk opinion. Det
kommer vi inte att acceptera. Försök inte undervisa oss! Vi kan metoderna.

Vi känner till den allmänna opinionen, men vi ger inte vika.”

Läget tycks alltså vara låst. Den israeliska regeringen vägrar att förhandla
med PLO, Syrien är rustat till tänderna, palestinska och judiska extremister
väntar på tillfället att provocera fram ett nytt storkrig. I en ny bok, The Invisible
Bomb (Tauris, London) hävdar förre chefen för SIPRI, Frank Barnaby,
att ”Israels kärnvapenarsenal är mycket större och mer sofistikerad än man
tidigare har trott”.

Det tycks alltså vara bråttom om storkrig med kärnvapeninsats i Mellanöstern
ska kunna förhindras. Kan sanktioner mot Israel hjälpa? Vore sådana
sanktioner rimliga och legala? I inledningen till Genévekonventionen heter
det att de fördragsslutande parterna åtar sig att ”respektera och trygga (ensure)
respekten för konventionen under alla omständigheter”. I en kommentar
skriver den franske experten på internationell rätt, Jean Pietet, att ”konventionens
genomförande inte enbart angår de krigförande, utan alla stater
och nationer som är bundna av den”. FN:s säkerhetsråd är visserligen paralyserat
när det gäller Israel/Palestina på grund av USA:s veto. Men resolution
337 A(V) ger generalförsamlingen rätt att ingripa när säkerhetsrådet är
handlingsförlamat. Det har skett tre gånger, beträffande Korea 1953, Mellanöstern
1956 och Kongo 1960.

Mot bakgrund av ett strikt juridiskt resonemang, rekommenderar den palestinska
avdelningen av Internationella Juristkommissionen, al-Haq, att enskilda
stater tar upp frågan om ekonomiska och kommersiella sanktioner
mot Israel i FN:s generalförsamling och dessutom stämmer den israeliska
regeringen inför Internationella Domstolen i Haag. ”Vilken strategi som än
väljs”, skriver al Haq i en analys, ”står otvivelaktigt den nuvarande internationella
passiviteten inför brotten mot mänskliga rättigheter i de ockuperade
områdena i strid med internationell lag” (Enforcement of International Law
in the Israeli-occupied territories).

Sanktioner bör användas sparsamt och med urskiljning. Men när det gäller
Namibia - som just vunnit sin frihet - har internationella sanktioner,
grundade på fast internationell legalitet, varit verksamma medel för att
framtvinga slut på ockupation och minoritetsvälde. Likheterna mellan Israel
och Sydafrika är påfallande, från rasåtskillnaden till atomvapenrustningen.

Också mellan Namibias situation och Palestinas finns stora likheter. I båda
fallen finns ett mandat från Nationernas Förbund i bakgrunden, i båda fallen
har FN klart uttalat sig för det undertryckta folkets rätt till självbestämmande.
På samma sätt som sanktioner och sanktionshot bidrog till att förmå 13

Sydafrika att släppa Namibia, skulle internationella sanktioner kunna få Is- Mot. 1989/90

raels regering att förstå att världssamhället helt enkelt inte godtar att den U625

vägrar ta PLO:s fredsbud på allvar.

Hur länge skall det dröja innan Israels s.k. vänner skall förstå att verklighetens
Israel inte har ett dugg med drömmen om kibbutzer och judisk demokrati
att göra? Om inte fred och palestinsk frihet påtvingas Israel kommer
Folke Bernadottes mördare, Shamir, troligen att efterträdas av Sharon, ansvarig
för massakrerna i Sabra och Shatila 1982, som började sin karriär i
den palestinska byn Kibya 1952, där ”the Great Liquidator sprängde husen
med innevånarna kvar inuti” (Jerusalem Post, den 26 juli 1989). Sharons politiska
vapen är, enligt JP, ”manipulation av den fruktan, ilska och frustration
som samlats under fyra årtionden av arabiska krig”. Sitt arroganta förakt för
palestinier har han senast uttryckt genom att ta sig sin bostad i ett valv tvärs
över en huvudgränd i den arabiska gamla staden i Jerusalem - övertydligt
utmärkt med ett sjuarmad jätteljusstake och en israelisk flagga!

Likaväl som det anses vara ett internationellt ansvar att befria chilenarna
från Pinochet och kampucheanerna från Pol Pot, måste det vara allas ansvar
att hjälpa både israeler och palestinier att bli fria från den sorts terrorvälde
som Arik Sharon representerar. Israels våldspolitik kan bara sluta på ett sätt:
med ett nytt storkrig. Statistiskt sett bör det, efter maj 1948, oktober 1956,
juni 1967, oktober 1973 och juni 1982, vara dags under hösten 1990. Tänk
om bara en enda syrisk pansarkolonn hinner ner till judiska städer i Galiléen!

Tänk om ett enda stridsvant irakiskt kompani tar sig fram till Västra Jerusalem!
Då blir det israeliska atombomber över Damaskus och Bagdad.

Samtidigt som påtryckningarna på Israel måste öka är det angeläget att
PLO:s status stärks. Det bör ske genom stegvis svenskt erkännande av staten
Palestina.

Det bör betonas att Palestina inte är en exilstat, utan en stat som upprättades
genom FN-beslut i november 1947, alltså samma beslut som utgör den
legala grundvalen för Israel. Att ett svenskt erkännande dröjer något och
sker stegvis är naturligt p.g.a. den komplicerade situationen. Så skedde
också i fallet Israel. Däremot är de sedvanliga argument mot svenskt erkännande
som brukar framföras helt irrelevanta. Ett svenskt erkännande av Palestina
skulle inte bryta mot sedvanliga principer. Palestina är en internationellt
erkänd stat, vilket också visas av att 94 stater (däribland Österrike och
Jugoslavien) erkänt Palestina; dessutom har ytterligare 12 länder (däribland
Frankrike, Grekland, Italien, Spanien och Japan) utfärdat särskilda deklarationer.
Det är anmärkningsvärt att Sverige inte återfinns bland dessa 106 stater
som på ett eller annat sätt enligt PLO-kontoret i Stockholm uttalat erkännande
av Palestina. Detta bör snarast rättas till, t.ex. genom att PLO-kontoret
i ett första steg ges ambassadstatus.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utrikeshandelsdepartementets handelsavdelning
bör få i uppdrag att utarbeta förslag till stöd för direkthandel mellan
Sverige och Palestina,

2. att riksdagen begär att regeringen i FN väcker frågan om sanktio- Mot. 1989/90

ner mot Israel på grund av dess uppenbara nonchalans och brott mot U625

Genévekonventionen om skydd för civilbefolkningen i ockuperade

områden,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige bör höja PLO-kontorets diplomatiska
status,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att den i lämplig form bör markera att den anser
staten Palestina utgöra den rättmätiga förvaltaren av den arabiskpalestinska
stat som upprättades av FN i november 1947.

Stockholm den 25 januari 1990

Per Gahrton (mp) Carl Frick (mp)

15