Motion till riksdagen
1989/90: U515

av Lars Werner m.fl. (vpk)
Europapolitiken

Det kommer en dag då du Frankrike, du Ryssland, du England, du Tyskland,
då ni alla, kontinentens alla nationer utan att förlora era utmärkande
drag och er storslagna särprägel kommer att oupplösligt flyta samman i ett
slags högre brödraskap...Det kommer en dag då marknader, öppna för handel,
och intellekt, öppna för idéer, blir det enda slagfältet (Viktor Hugo)

Europa befinner sig i en helt ny situation inför 90-talet. Kalla krigets misstro
mellan öst och väst har kommit till vägs ände. 1989 års snabba utveckling i
östra Europa mot demokrati samt nationellt och kulturellt självbestämmande
har ställt Europafrågan inför helt nya utmaningar. De som för något
år sedan gjorde EG liktydigt med Europa har snabbt tvingats omvärdera sin
snäva syn. I dag består Europa av 35 stater och det kan bli än fler innan årets
slut. EG består alltjämt av 12 stater. Demokratins utveckling är på sikt oåterkallelig.
Den ekonomiska, teknologiska och utbildningsmässiga nivån i
Europa har kommit så långt att enpartivälden inte längre kan upprätthållas.

Det är i dag omöjligt att teckna en exakt bild av den europeiska utvecklingen.
Men i grova drag kan vi ändå teckna två utvecklingsvägar. Den första
utvecklingsvägen är ett Europa med delvis nya över- och underordningsförhållanden.
Lyckas EG bygga sin politiska union, som innebär en ny typ av
statsbildning, ett nytt kapitalistiskt stormaktsblock, är risken uppenbar att
nya låsningar skapas i Europa. Östra Europa riskerar bli något av en bakgård
till en av världens största handelsmakter på ungefär samma sätt som Latinamerika
idag är visavi USA. Om EG lyckas med att bygga sin politiska
union, som inkluderar gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, så kommer
mycket kraftiga spänningar att återigen uppstå. En fredlig utveckling kan i
detta sammanhang bli svår att upprätthålla.

Den andra utvecklingsvägen är ett demokratiskt och öppet Europa, där
länderna i Europa uppträder på jämlika villkor när det gäller handelsförbindelser,
vetenskapligt och kulturellt utbyte med mera. Det kan leda till ett
Europa med ökad tolerans för enskilda länder att bygga sina samhällen efter
egen övertygelse och med nationell självbestämmanderätt. Det kan bli ett
Europa där olika sociala och ekonomiska system tillåts blomstra sida vid
sida. Det kan bli ett Europa som gemensamt arbetar för att lösa hela Europas
försörjningsproblem, massarbetslöshet, de sociala klyftorna och miljöproblemen.
Det kan bli ett Europa där militära medel kan överföras till civila
och mänskliga ändamål. Det kan bli ett Europa som erkänner olika kuitu

rella och nationella särdrag som grundläggande och som inte endast försöker Mot. 1989/90

tävla med andra handelsmakter om ekonomisk tillväxt. Vilken av dessa ut- U515

vecklingsvägar som blir verklighet är en fråga om styrkeförhållanden. Inget
är längre förutbestämt. Folken bygger själva sina samhällen. Detta har med
tydlighet visat sig i östra Europa under 1989. Vänsterpartiet kommunisterna
företräder en inriktning av Europapolitiken som skissas i den sist nämnda
utvecklingsvägen. Vi menar att det är den enda väg Europas folk kan ta.

En Europapolitik som är helt fixerad vid EG, dess inre marknad, dess ekonomiska
och monetära union, som på sikt skall leda till den politiska unionen,
utgör ett hinder för en verklig alleuropeisk, öppen demokratisk Europapolitik.
EG är för snävt och bygger på grundtankar som formats och slipats
i en tid som är passerad av den samhälliga utvecklingen. EG:s politiska union
blir en statsbildning, en superstat, och inte en internationell samarbetsorganisation.

EG:s ekonomiska grundfilosofi bottnar i Adam Smiths gamla 1700-talstankar
och Ricardos tidiga 1800-talsidéer om frihandel. Idén om EG:s inre
marknad är rakt igenom ett nyliberalt projekt, där demokratiska, sociala och
miljömässiga landvinningar måste vika undan för kapitalets behov av mera
profiter. Det var ingen tillfällighet att förarbetet till EG:s vitbok om förverkligandet
av EG:s inre marknad fram till 1992 års utgång utarbetades av
Philipsdirektören Visse Decker. Ceccinirapporten, som är ett centralt propagandadokument
för EG:s inre marknad, pläderar lyriskt för EG:s inre marknad
som ett gigantiskt utbudsprojekt, där ledorden är avreglering och liberalisering.
Demokratiskt inflytande, sociala och miljömässiga skydd anses stå
i motsättning och utgör hinder för den inre marknadens effektivitet. Men
problemen i Europa är inte att kapitalet har för svag maktställning. En lösning
av Europas problem kräver istället ingrepp i det transnationella kapitalets
maktställning.

EG-systemet är demokratiskt efterblivet. Dess beslutande organ Ministerrådet
har slutna sammanträden, protokollen är hemliga och det ärt.o.m. kriminellt
för en tjänsteman att avslöja hur ett land har röstat. Det folkvalda
Europaparlamentet är endast rådgivande och kan bara ställa ändringsförslag.
I enlighet med Romfördragets artikel 155 och 235, är det byråkratin,

Kommissionen, som styr verksamheten. Kommissionen har ensamrätt att
lägga fram förslag till beslut. Kommissionen har också tvångsmedel till sitt
förfogande såsom vitén och avgifter. Domstolen styrs liksom Kommissionen
genom överstatliga principer. EG-rätten står över nationell rätt. När beslut
fattas om en förordning upphör automatiskt de ingående ländernas lagstiftning.
Domstolen har enligt Romfördragets artikel 177 den slutgiltiga tolkningsrätten.

EG-systemets överstatlighet skiljer sig principiellt från andra mellanfolkliga
organ. I de sist nämnda ges de enskilda länderna själva rätt att transformera
konventioner och rekommendationer till den nationella lagstiftningen.

EG-domstolen kan fatta beslut som inte bara binder den enskilda medlemsstaten,
utan även dess juridiska och fysiska personer. Under senare år har
överstatligheten förstärkts på den nationella suveränitetens bekostnad. Det
gäller särskilt den från 1/1 1987 gällande Enhetsakten. Numera kan 2/3 av
den inre marknadens beslut fattas med kvalificerad majoritet. Tidigare 10

skulle beslut fattas enhälligt. Enhetsakten innebar dessutom att makt flytta- Mot. 1989/90

des från Kommissionen, som trots allt står under offentlig kontroll, till stan- U515

dardiseringsorganen CEN och Cenelec, vilka kontrolleras av den privata industrins
branschorganisationer. EG-systemet bygger på de transnationella
bolagens starka informella inflytande. Aktionskommitténs och Round
Tablegruppens inflytande och makt är väl dokumenterat. Där dominerar de
stora företagen och de ligger alltid steget före EG:s institutioner. Dessutom
är det storföretagen som helt och hållet dominerar lobbyverksamheten, en
företeelse som är helt accepterad i EG-systemet.

Sveriges okritiska närmande till EG, i enlighet med riksdagsbeslutet 1988
om anpassning på alla områden utom utrikes- och säkerhetspolitik samt dess
praktiska uppföljning, utgör ett hot mot svensk nationell självbestämmanderätt.
EG-kommissionens ordförande Delors sade vid Europaparlamentets
möte 1988 att om tio år kommer 80 procent av den ekonomiska och sociala
lagstiftningen att beslutas av EG:s institutioner. Lägger vi därtill planerna på
den ekonomiska och monetära unionen som innebär kraftiga inskränkningar
i de nationella ländernas rätt att bestämma över den egna budgeten blir läget
allvarligt. Inte bara för EG:s länder, utan även för EFTA-länderna som tycks
ha accepterat underkastelsen av EG:s beslutsmaskineri.

Vänsterpartiet kommunisterna har i den allmänna propagandan beskyllts
för att vara isolationister. Detta är felaktigt. Vpk har alltid varit ett internationalistiskt
parti. Vi anser inte detta stå i motsättning till värnandet av den
nationella självbestämmanderätten. Vi finner Jean Jaurés ord fortfarande
giltigt: "Litet internationalism för bort från fosterlandet, mycket internationalism
för tillbaka dit igen.”

De enskilda nationalstaterna kan inte lösa alla avgörande problem som
finns i Europa. Miljöhoten känner inga gränser. 30 procent av all handel sker
genom de transnationella bolagens egna kanaler. Sveriges export, som utgör
en tredjedel av andelen producerade varor och tjänster, går till 50 procent
på EG-marknaden. En tilltagande utflyttning av svenskbaserade transnationella
bolag sker årligen. Det bör dock betonas att nationalstaterna aldrig
haft kontroll över de monopolkapitalistiska företagen. Men den ekonomiska
och teknologiska utvecklingen och dess internationalisering kräver mer av
internationellt samarbete.

Det krävs ett verkligt alleuropeiskt samarbete. Det är dock viktigt att det
arbetet sker med maximal öppenhet och utan att de enskilda ländernas möjligheter
att själva lösa sina problem grusas. Det krävs, särskilt inom miljöområdet,
bindande beslut för hela Europa. Det är dock viktigt att det rör
sig om minimiregler, som ger enskilda länder möjlighet, att ensamma eller
tillsammans med andra länder, kunna gå vidare och skärpa reglerna. Det får
inte vara så att konservativa miljöländer som Frankrike, Italien och Storbritannien,
ges möjlighet att förhindra att Västtyskland, Holland och de skandinaviska
länderna kan skärpa reglerna när det gäller exempelvis utsläppsregler
för bilavgaser. EG-systemet är här ett hinder för en positiv utveckling.

Detta beror på att varornas fria rörlighet är en överordnad princip inom EG.

Länder som vill gå vidare kan i många fall anses införa handelshinder för
övriga länder. Av den anledningen har exempelvis danskarna tvingats upp

11

höra med märkning av vissa lösningsmedel som bevisligen framkallar hjärn- Mot. 1989/90
skador. U515

Det krävs ett riktigt parlament som kan hysa alla Europas länder. EG är i
detta sammanhang för snävt och har inte för avsikt att ta in alla Europas
länder. EFTA är främst en handelsteknisk organisation och kan heller inte
fylla den roll som krävs för en alleuropeisk lösning av viktiga grundläggande
frågor. Det mest realistiska alternativet att organisera ett alleuropeiskt parlament
är vad vi förstår Europarådet. Rådet har idag 23 medlemsländer, och
Sovjet, Polen, Ungern och Jugoslavien är knutna till rådets verksamhet. Bulgarien,
Rumänien. DDR och Tjeckoslovakien väntas också följa efter.

Denna process är viktig och det är viktigt att de östeuropeiska länderna ges
samma status som de västeuropeiska länderna.

Europarådet måste dock utvidga sin verksamhet. Förutom sina traditionella
uppgifter när det gäller mänskliga rättigheter, sociala frågor och kulturfrågor
måste Europarådet ta sig an de viktiga miljöfrågorna, den tilltagande
rasismen, den sociala utslagningen och utbildningsfrågor för hela Europa.

Ett alleuropeiskt parlament skulle kunna samla sina folkvalda och fatta gemensamma
beslut om konventioner som de enskilda länderna därefter kan
anta i sina respektive parlament. Konventionerna skall öppet diskuteras och
inte beslutas bakom stängda dörrar. Ett alleuropeiskt parlament skulle
kunna fatta bindande beslut i exempelvis miljöfrågan och en särskild miljödomstol
skulle kunna övervaka att miljöåtgärderna i praktiken genomförs.

Miljöhänsynen måste vara överordnad principen om varornas fria rörlighet
och maximal ekonomisk avkastning. Sveriges riksdag bör uttala sig för ett
alleuropeiskt parlament organiserat av det nuvarande Europarådet.

1990 blir ett avgörande år för EG—EFTA-förhandlingarna. Sverige innehar
dessutom ordförandeskapet inom EFTA det första halvåret och har därmed
stora möjligheter att påverka utvecklingen. För att få till stånd ett öppet
och demokratiskt Europa bör EFTA prioritera kontakterna med östra
Europa framför fixeringen med EG. EFTA bör underlätta för flera östeuropeiska
länder att ansluta sig till frihandelsorganisationen. Vad vi har förstått
har intresset från svensk sida att tillmötesgå Polen och Ungern varit tämligen
svalt. Det är nu dags att i handling visa att Sverige menar allvar när vi talar
om behovet av en verklig alleuropeisk lösning.

Den 9 november meddelade Anita Gradin i Sveriges riksdag att EFTA:s
arbetsgrupper hade accepterat den så kallade Cassis De Dijonprincipen.

Detta menar vi är djupt olyckligt och bör rivas upp. Cassis De Dijon är namnet
på en fransk likör. Fransmännen ville få den exporterad över hela EGområdet
på 70-talet. Västtyskland motsatte sig detta för att likör borde innehålla
minst 32 procent i alkoholstyrka. Cassis De Dijonlikören innehöll bara
25 procent. EG-domstolen beslutade att fransmännen hade rätt till export.

Därmed grundlädes en generell princip inom EG-systemet. Varje vara som
är lagligen producerad inom ett land äger rätt att exporteras inom hela EGområdet.
Denna princip har varit en viktig faktor för att köra över enskilda
länder i harmoniseringsarbetet. En vara som exempelvis innehåller asbest
och som vi inte vill tillverka kan tillverkas i något annat land inom EES-området
och importeras till Sverige.

EG har också ställt krav om att EFTA-länderna skall anta tusentals sidor 12

lagtext som tidigare beslutats inom EG (acquis communautaire). Lagarna Mot. 1989/90

skall vad vi förstår inte ens översättas utan bara läggas upp på riksdagens U515

bord för att klubbas igenom. Detta ställer det svenska folkstyret inför en helt

orimlig situation. Den svenska riksdagen måste som minimikrav känna till

vad den beslutar om. Sverige bör därför driva kravet på att EFTA-länderna

måste översätta och ges möjlighet att ta ställning och öppet diskutera EG:s

tidigare beslutade lagstiftning.

Det tycks fortfarande råda oklarhet om EFTA skall satsa på tullunion eller
utvidgade frihandelsavtal inom EG. Vpk förordar frihandelsavtal. Tullavgifterna
mellan EG och EFTA-länderna på industrivaror är avskaffade. Det
blir svårt att införa dem igen eftersom GATT förmodligen inte accepterar
nya tullar. Men en tullunion innebär gemensam politik gentemot tredje part.

Tullunionen blir därmed ett redskap för utrikespolitik, för sanktioner med
mera. Detta framgår klart i Romfördragets artikel 113. Detta kommer i konflikt
med svensk neutralitetspolitik. Frihandelsavtalet med EG som började
gälla 1973 har fungerat och kan fungera även i framtiden.

Sverige har i EG—EFTA-förhandlingarna när det gäller undantag haft en
exempellös låg profil. Sverige bör klart och tydligt deklarera till EG-kommissionen,
Europaparlamentet och EG:s ministerråd att vi inte kan godta
försämringar för svensk del när det gäller miljön, arbetsmiljön, konsumentskyddet,
den generella välfärdspolitiken, fackliga rättigheter, jämlikheten
mellan kvinnor och män, flyktingpolitiken samt demokratifrågorna.

Det avgörande steget för att bilda den nya superstaten, den politiska EGunionen,
med EFTA som släpvagn, är skapandet av den ekonomiska och
monetära unionen. Tanken har funnits sedan EG:s bildande och fick ytterligare
näring i och med Wernerrapporten 1970 och måste idag anses tämligen
realistisk i och med att en arbetsgrupp under ledning av Jaques Delors presenterat
en rapport som fortfarande gäller. Delorsrapporten, som antogs vid
EG:s toppmöte i Madrid 1989, förslår en utveckling i tre steg. Det första
steget innebär att alla länder kommer med i valutasamarbetet (EMS) och i
växelkurssamarbetet (EMR) samt att centralbankscheferna övervakar den
ekonomiska och monetära politiken. Andra och tredje steget enligt Delorsrapporten
kräver ändringar i EG:s grundfördrag, eftersom stora delar av nationernas
självstyre går förlorat och det krävs nya institutionella förändringar.
Därför har EG nu i enlighet med Romfördragets artikel 236 inkallat
en regeringskonferens om den ekonomiska och monetära unionen. Konferensen
skall hållas i december 1990. Tanken är enligt Delorsplanen att växelkursen
skall låsas fast, valutan skall vara gemensam samt att budgetreglerna
skall vara bindande. En ny institution skall upprättas. Det är Centralbanksrådet
som förmodligen kommer att bestå av riksbankscheferna. Denna institution
skall liksom EG-kommisionen inte vara bunden av nationella bindningar,
utan de skall arbeta som goda ”eurokrater” och se till unionens bästa.

Enskilda länder kommer inte att bestämma över den egna budgetens omfång.
utan Centralbanksrådet kommer att kunna gå in och ändra enskilda
länders finans- och budgetpolitik.

Centraliseringen kommer att öka drastiskt i och med den ekonomiska och
monetära unionen. Medan vissa sovjetrepubliker kämpar för rätten till ökad
ekonomisk självständighet och egen valuta går västra Europa den motsatta 13

vägen och upphäver de enskilda ländernas valutor. Sverige borde markera Mot. 1989/90

hårdare gentemot denna utveckling. Anita Gradin anförde i Bryssel den 15/1 U515

1990 som enda skäl till att Sverige inte deltar i EMS att det beror på att pundet
än så länge inte finns med. Detta duger inte. Deltagandet i EMS är ett
oåterkalleligt steg i processen att skapa den ekonomiska och monetära unionen.
Stegen till den politiska unionen blir därefter inte särskilt lång.

Alternativen till medlemskap eller nära anpassning till EG är många. EG
är inte allena saliggörande. Ett öppet och demokratiskt Europa kräver
många insatser. Samarbete kan ske inom Norden, där Nordiska rådet ges
nya och spännande uppgifter. EFTA kan bredda sin medlemskrets. Europarådet
kan utvidga sin verksamhet och organisera ett riktigt Europaparlament.
Europas folk är ingen homogen samling människor som tillåter sig
toppstyras av centraliserade kapitalmakter och byråkratier. Europa består
av många olika nationaliteter och folkslag. Europas mångfald är dess styrka.

Därför måste Europa bli en demokratisk och öppen kontinent med respekt
för nationellt och kulturellt självbestämmande.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det
krävs en ny alleuropeisk inriktning av den svenska Europapolitiken i
enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige skall verka för ett
alleuropeiskt parlament organiserat av Europarådet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
inom EFTA skall verka för att EFTA prioriterar samarbetet med östra
Europa framför EG och även verka för att de östeuropeiska staterna
som så önskar ges tillträde till EFTA,

4. att riksdagen hos regeringen begär att Sverige inom EFTA skall
verka för att riva upp beslutet om godkännandet av den s.k. Cassis De
Dijon-principen, dvs. att om en vara är tillåten i ett land äger den rätt
att exporteras till alla övriga länder inom EES-området,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
skall verka mot att EFTA-länderna utan översättning och debatt skall
godkänna EG:s redan beslutade regelverk (acquis communautaire),

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige
skall avvisa krav på tullunion mellan EG och EFTA och i stället förorda
frihandelsavtal,

7. att riksdagen hos regeringen begär att denna till EG-kommissionen,
Europaparlamentet och EG:s ministerråd framför att Sverige
inte kan godta försämringar när det gäller miljön, arbetsmiljön, konsumentskyddet,
den generella välfärdspolitiken, fackliga rättigheter,
jämlikheten mellan kvinnor och män samt det demokratiska inflytandet,

8. att riksdagen uttalar att Sverige icke kan delta i den ekonomiska
och monetära unionen, då denna strider mot varje stats rätt att själv

14

bestämma grundläggande
politik.

Stockholm den 20 januari 1990
Lars Werner (vpk)

Berith Eriksson (vpk)

Bo Hammar (vpk)

Ylva Johansson (vpk)

delar av sin ekonomiska och monetära Mot. 1989/90

U515

Lars-Ove Hagberg (vpk)

Margo Ingvardsson (vpk)

Bertil Måbrink (vpk)

15

gotab 99866, Stockholm 1990