Motion till riksdagen
1989/90:U416
av Ingela Mårtensson m.fl. (fp)
Flottbesök och kärnvapen
Mot.
1989/90
U416-422
Under 1980-talet har 239 utländska örlogsbesök ägt rum i Sverige. Detta
framgår av en sammanställning som Greenpeace gjort efter genomgång av
samtliga offentliga handlingar i tillståndsärenden mellan åren 1980 och 1989
på försvarsdepartementets registratorenhet samt centralarkiv. Av de 239 besöken
har 209 gjorts av NATO-länder. Resterande har fördelat sig på följande
stater: Finland (17), Indien (7), Brasilien (4), Östtyskland (1) och Polen
(1). Antalet fartyg under denna period uppgick dock till 352, eftersom
det ibland förekommer flera fartyg vid samma besök.
Av dessa fartyg finns 21 stycken listade i olika internationella publikationer
som kärnvapenkapabla, vilket med stor sannolikhet innebär att de varit
kärnvapenbestyckade, när de besökt svenska hamnar. NATO deklarerar öppet
att deras fartyg är ”fullt stridsberedda”, när de lämnar sina hemmahamnar.
Inget talar för att de skulle lasta av kärnvapnen vid besök, tvärtom har
högt uppsatta personer inom NATO flera gånger bekräftat att så inte sker.
Trots detta hävdar den svenska regeringen, att den utgår från att besökarna
respekterar vårt uttalade förbud mot kärnvapen på svenskt territorium.
Kärnvapenstaterna håller envist fast vid sin policy att varken förneka
eller bekräfta om man har kärnvapen ombord. Detta är en oacceptabel situation,
som tydligt demonstrerar stormakternas arrogans och respektlösa hållning
gentemot små stater.
Nils Öberg hävdar i artikeln ”Utrikespolitik och örlogsfartyg” (TIDEN 10
1989) att denna situation strider mot en av säkerhetspolitikens grundprinciper,
nämligen värnet av vår territoriella integritet. Öberg menar att ”det är
i första hand genom vårt handlande i vårt eget närområde som arbetet med
att skapa trovärdighet kring den svenska säkerhetspolitiken börjar. Detta arbete
måste bygga på principiella grunder, och för ett litet land finns få alternativ.
Vi måste hävda respekten för folkrätten och kräva att internationella
överenskommelser efterlevs. Utan gemensamma normer för hur stater skall
uppträda mot varandra blir stormakterna allsmäktiga, och små stater har
svårt att hävda sina egna intressen. Naturligtvis räcker därför inte principiella
deklarationer i Genéve och New York ett par gånger om året. De
måste kopplas till ett faktiskt handlingsmönster, som tydligt illustrerar principernas
konkreta betydelse och praktiska innebörd.”
Det är dags för den svenska regeringen att gå från ord till handling! Rege
1
1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr U416-422
ringen bör ta konsekvenserna av det svenska kärnvapenförbudet och från Mot. 1989/90
fall till fall själv avgöra om det finns anledning att misstänka att fartyg från U416
kärnvapenmakter, som avser att besöka Sverige, medför kärnvapen eller ej.
Sverige bör således följa Nya Zeelands exempel och införa en lag om förbud
mot kärnvapen på det egna territoriet. I denna lag bör också utländska flottbesök
regleras i överensstämmelse med vad som anförts ovan.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om en lag om förbud mot
kärnvapen på svenskt territorium i överensstämmelse med denna motion.
Stockholm den 25 januari 1990
Ingela Mårtensson (fp)
Ylva Annerstedt (fp) Charlotte Branting (fp)
Barbro Sandberg (fp)