Motion till riksdagen
1989/90:U244

av Olof Johansson m.fl. (c)

v ’ Mot.

Biståndspolitiken 1989/90

U244-245

Inledning

Under 1989 har det internationella intresset i hög grad kommit att koncentreras
till det dramatiska skeendet i Europa. Den globala politiska avspänningen
och demokratins segrar i Östeuropa har gett oss rätt att tro på en
ljusare framtid för vår värld. Samtidigt har dock ett annat globalt problemkomplex
- världsfattigdomen med allt den för med sig - inte kommit närmare
någon lösning. De ekonomiska klyftorna i världen har snarast fördjupats
ytterligare. I takt med att andra hot tonar bort blir detta ett alltmer
framträdande hot mot mänsklighetens framtid.

Det är ett oacceptabelt förhållande att antalet människor som lever i absolut
misär växer och att t.ex. analfabetismen åter är på tillväxt. Särskilt hårt
drabbas barnen. Undernäring i barndomen leder till bestående handikapp.
Brister i hälsovård och utbildning innebär att många aldrig får chansen till
ett godtagbart liv.

Världsfattigdomen är dessutom ett av de stora globala miljöhoten. Det är
nödvändigt att stoppa skövlandet av de tropiska regnskogarna, ökenutbredningen,
kalhuggningen och erosionen av jordens tropiska bergstrakter. Allt
detta fordrar kraftfulla åtgärder för att komma till rätta med u-ländernas försörjningsproblem.

Fattigdomen är också en ständig härd för konflikter. Det illustreras av att
praktiskt taget alla de krig som förekommit sedan andra världskriget utspelats
i den tredje världen. Fattigdomen skapar i sig motsättningar mellan dem
som har och inte har. Det ökar benägenheten för priviligierade grupper att
med militära maktmedel och förtryck slå vakt om sina privilegier. Politiska
ledare utnyttjar konflikter för att avleda människors missnöje. Det går inte
att skapa en fredlig värld utan att det också är en någorlunda rättvis värld med
en rimlig fördelning av våra samlade tillgångar och kunskaper.

Konflikterna och krigen bidrar i sin tur till att fördjupa fattigdomen och
förhindrar ett uppbyggnadsarbete. Antalet människor på flykt växer. Främst
är det redan fattiga länder som under stora självuppoffringar får ta hand om
nya skaror av utblottade människor.

Världsfattigdomen kan således ses som ett globalt säkerhetsproblem i dess
vidaste bemärkelse. Det starkaste motivet för ett kraftfullt bistånd är givetvis
den mänskliga solidaritet som inte får begränsas av nationella och kulturella
barriärer.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr U244-245

Världssamfundets insatser för att skapa drägliga levnadsförhållanden för
människorna, också i de fattigare delarna av världen, har dock hittills misslyckats.
I stor utsträckning beror det på bristande ambitionsnivå. Det finns
också anledning att pröva om de hittillsvarande metoderna varit de rätta.
Sverige har traditionellt spelat en progressiv roll både i fråga om våra egna
bilaterala insatser och om vårt handlande i olika internationella organ. Det
hindrar inte att också vi i den uppkomna situationen behöver ta vår samlade
u-landspolitik till förnyad prövning.

De grundläggande försörjningsproblemen har under 1980-talet haft en
förhållandevis låg prioritet på den världspolitiska dagordningen. Situationen
är nu så allvarlig att de måste ges en topposition. Frågan om att skapa rimliga
försörjningsmöjligheter för hela jordens befolkning måste betraktas som ett
i alla avseenden globalt problem där alla stater har skyldighet att medverka
efter förmåga. Den politiska avspänning som präglat de senaste åren och i
synnerhet 1989 borde skapa förbättrade förutsättningar att åstadkomma ett
samarbete kring jordens vitala överlevnadsproblem. I takt med att motsättningarna
mellan supermakterna minskar borde utrymme skapas för ett ökat
intresse för andra världsproblem. Samarbetsmöjligheterna mellan stormakterna
bör öka när rivaliteten minskar. En militär nedrustning ökar också de
ekonomiska förutsättningarna för insatser mot sådana problem som världsfattigdom,
analfabetism och jordförstöring.

Hittills finns dock inga tecken på att så skulle ske. De rika länderna i allmänhet
har inte kommit närmare FN:s mål om 0,7 % av BNI i utbetalt offentligt
bistånd, och bara i några få fall gjort positiva utfästelser. Tvärtom
finns det en tydlig risk att nödvändigheten och intresset för att bistå de östeuropeiska
länderna går ut över u-ländernas biståndsbehov.

Det är utomordentligt anmärkningsvärt att till de regeringar som tycks
vilja föra en östeuropapolitik på u-ländernas bekostnad hör den svenska.
Regeringens förslag i detta avseende är ett svek mot våra samarbetspartners
i tredje världen och innebär i praktiken att den socialdemokratiska regeringen
gör ett nytt försök att frångå det av riksdagen fastlagda enprocentmålet
för svensk bistånd.

Regeringen försöker tona ned betydelsen av detta principbrott genom att
hänvisa till biståndsanslagets oväntat höga tillväxt. Man påpekar att exempelvis
anslaget för bistånd genom SIDA ändå blir högre än verket begärt.
Detta är dock ett bedrägligt argument, eftersom den BNI-ökning som är orsaken
i huvudsak motsvaras av en försämrad köpkraft för den svenska kronan.
I verkligheten ökar inte det svenska biståndet med mer än den reella
ekonomiska tillväxten i landet, vilken som bekant är förhållandevis blygsam.

Regeringsförslaget gör oss till ett dåligt föredöme också i ett internationellt
perspektiv. Våra möjligheter att övertyga andra rika länder om att biståndet
till tredje världen bör öka, skulle naturligtvis allvarligt undergrävas
om regeringsförslaget antogs. Detta innebär i praktiken att vi sänker vår ambitionsnivå.

Centern avvisar självfallet regeringens förslag om att Sverige skall frångå
enprocentmålet för bistånd till u-länderna. I stället bör vi försöka åstadkomma
ett bättre uppfyllande av detta mål.

I praktiken har målsättningen endast kommit att gälla anslagen, medan

Mot. 1989/90

U244

2

utbetalningarna regelmässigt ligger under dessa. För 1988 var det svenska Mot. 1989/90

biståndet i realiteten 0,87 %, vilket innebär över en miljard mindre i bistånd U244

än vad som skulle ha varit fallet om riksdagens 1 %-mål uppnåtts. Detta beror
delvis på att det system som används för att prognosticera BNI regelmässigt
har underskattat utvecklingen. Delvis beror det också på att planerade
projekt ofta - och inte förvånande - blir försenade.

Det är naturligtvis önskvärt att komma till rätta med dessa brister. Sättet
att räkna fram BNI behöver förbättras. Planeringsmetoderna kan också behöva
förändras. Planeringen skulle t.ex. kunna inriktas mot en något högre
ekonomisk nivå än vad som finns anslaget, genom en projektreserv eller genom
att omdisponeringsmöjligheter skapas på annat sätt. Detta skulle innebära
att försenade projekt måste få nya anslag de år de genomförs.

Regeringen har tagit ett första steg mot en förändrad budgetteknik genom
att föreslå att en del av de medel som anslagits till Internationella Utvecklingsfonden
(IDA) får tas i anspråk för andra ändamål. Det anmärkningsvärda
är dock att regeringen inte utnyttjar denna möjlighet till att förbättra
u-hjälpen, utan till att föra undan medel från u-landsbiståndet. Som kommer
att framgå är vi beredda att godta den nya budgettekniken, men endast för
fortsatt bistånd till u-länder.

I-ländernas intresse för u-länderna har i hög grad kommit att knytas till
skuldkrisen. Också i den svenska biståndspolitiken spelar skuldkrisen, i synnerhet
för de afrikanska länderna, en central roll.

Skuldkrisen är säkert Afrikas mest akuta problem. Det blockerar insatserna
för att ta itu med de djupare orsakerna till Afrikas - liksom många
andra u-regioners - misär. Därför måste den lösas. Men att ensidigt rikta
intresset och åtgärderna mot skuldkrisen är att behandla symptomen, inte
de verkliga problemen. Dessa handlar fortfarande om sådant som produktionsförhållanden
och produktionsmetoder, sociala strukturer, miljöbelastningar,
bristen på infrastruktur och världshandelns sätt att fungera. Lösningen
måste finnas, inte bara i huvudstädernas bank- och regeringspalats,
utan i stor utsträckning ute i byarna och i storstädernas slumområden.

Risken är nu stor att skuldkrisen och Världsbanken/IMF:s strukturprogram
driver fram en kortsiktigthet i utvecklingstänkandet som kan få allvarliga
konsekvenser. Det är i och för sig bra om strukturanpassningen leder
till effektivare administration, mindre byråkrati och mindre centralstyrning.

Det mår u-länderna väl av, precis som vi själva skulle göra.

När kravet på ekonomisk åtstramning går ut över hälsovård, miljövård,
utbildning, byutveckling och livsmedelsförsörjning i storstadsslummen, blir
det direkt destruktivt. Det är inte bara humanitära hänsyn eller oro för den
politiska stabiliteten som ger anledning till protest. Själva grunden för ländernas
långsiktiga utveckling hotas. Vad som kanske kan främja den ekonomiska
tillväxten på något eller några års sikt skapar allvarliga hot mot u-ländernas
långsiktiga ekonomiska och sociala framtid.

Sveriges officiella inställning till det som nu sker i många u-länder, inte
minst i Afrika, är tvetydig. Å ena sidan framför vi mer eller mindre tydliga
protester när vi tycker att Världsbankens och IMF:s rådgivare går alltför hårt
fram. Å andra sidan tycks vi vara på väg att knyta vårt eget bistånd allt starkare
till Världsbanksgruppen och anpassningsprogrammen. Här krävs en ge- 3

nomtänkt svensk strategi, både för vårt eget bistånd och för vårt internatio- Mot. 1989/90
nella agerande. U244

I-länderna har ett betydande ansvar för att skuldkrisen löses. Det är våra
banker, biståndsorgan och regering som villigt har levererat lån och krediter
- som regel i full medvetenhet om hur de skulle användas. Det är vi som
försett u-länderna med de experter som i många fall lett utvecklingen på villospår.
Det är i-ländernas sammanlagda snålhet och ovilja att uppnå FN:s
biståndsmål som gjort det nödvändigt att finansiera projekt med dyra lån,
som borde varit gåvofinansierade.

Självfallet måste också u-länderna ta sitt ansvar - avstå från improduktiva
prestigeprojekt, minska sin byråkrati, bekämpa korrumption. Men insatserna
för skuldsanering får inte gå ut över biståndet till framtidsinriktade utvecklingsprojekt
och det får inte minska u-ländernas egna möjligheter till
långsiktiga utvecklingsansträngningar. Då blir bara framtiden ännu värre. Iländerna
får inte kräva obarmhärtiga ingrepp för sina fordringar.

Det finns anledning för oss att försöka återuppväcka ambitionerna bakom
70-talets debatt om en ny ekonomisk världsordning. Även om de planeringsfilosofier
som då diskuterades kan ha förlorat sin aktualitet, har behovet av
att finna vägar för att anpassa de handelspolitiska spelreglerna bättre till uländernas
förutsättningar inte minskat, snarare tvärtom.

I Sverige bör vi noga överväga hur vi skall kunna bidra till att förbättra
dialogen mellan rika och fattiga länder på handelsområdet, bl.a. för att öka
de rika marknadernas tillgänglighet för u-landsvarorna. Samtidigt kan det
vara motiverat att ställa vissa sociala minimikrav på de u-länder som på detta
sätt får ökade avsättningsmöjligheter. Likaså finns det anledning att pröva
internationella försäkringsarrangemang för att öka intresset för investeringar
av kapital från i-länderna till u-länderna. U-länderna måste också få
del i ett kunskapsutbyte och få tillgång till teknik, som utgår från deras, inte
i-ländernas, behov och förutsättningar.

Den traditionella u-hjälpen bör som hittills inriktas på de allra fattigaste
länderna - de som inte är hjälpta med bättre handelsvillkor, bättre investeringsförutsättningar,
mer tekniköverföring etc. Det rena biståndet måste
mer än hittills koncentreras på att säkra människors grundläggande överlevnadsmöjligheter
och skapa en bas för en ekonomisk utveckling som långsiktigt
kan skapa förbättrade levnadsvillkor. Särskilt måste biståndet inriktas på
de allra fattigaste, och de mest utsatta bland dessa - kvinnorna och barnen.

Insatserna måste bygga på en ekologisk helhetssyn. Basen för livsmedelsförsörjningen
också för framtiden måste säkerställas. Det gäller att stoppa
jordförstöringen, att åstadkomma en återbeskogning av kala områden, att
utveckla miljövänligare jordbruksteknik, att utveckla jordbrukets binäringar,
lokal livsmedelsförädling, hantverk och småindustri i byarna, utveckling
av kooperativ etc. Också hälsovård, hygien och utbildning är av central
betydelse.

Miljöområdet kräver ett globalt samarbete av helt andra mått än vad vi
hittills sett. Eftersom miljöproblemen i så hög grad är internationella till sin
karaktär, är det särskilt viktigt att länder som saknar egna tekniska och ekonomiska
resurser att bemästra sina miljöproblem får stöd utifrån av länder
som har de erforderliga resurserna. Det behövs samlade internationella pro- 4

gram för att rädda de tropiska regnskogarna, stoppa ökenutbredningen och Mot. 1989/90

stoppa erosionen i de tropiska bergstrakterna. Dels kräver alla dessa pro- U244

blem att flera länder samverkar i de berörda områdena. Dels förutsätter en
lösning att i-länderna kan medverka med kapital och kunskap.

Det är viktigt att Sverige har en total och samordnad u-landspolitik. Den
måste omfatta såväl handelspolitik som politik när det gäller kapitalrörelser,
kunskaps- och teknikflöden, internationell miljöpolitik och direkt bistånd i
mer traditionell bemärkelse. Den måste omfatta såväl vårt handlande i internationella
organ som våra egna bilaterala relationer till u-länderna.

Sveriges samlade u-landspolitik bör bli föremål för en översyn. Att som
nu studera ett antal delproblem i olika specialutredningar förhindrar en
överblick. I stället bör en samlad analys göras som givetvis bör dra nytta av
det hittills utförda utredningsarbetet.

En parlamentarisk u-landsutredning bör tillsätts. Den bör få i uppdrag att
behandla alla aspekter på Sveriges relationer till u-länderna. Såväl våra multilaterala
relationer som de bilaterala bör behandlas. Ett mål för utredningsarbetet
bör vara att skapa konsekvens mellan olika typer av relationer mellan
Sverige och u-länder och säkerställa att dessa samfällt främjar våra biståndspolitiska
mål. Det bör också kunna stärka Sveriges internationella
agerande för att föra fram u-ländernas problem till en central plats i världspolitiken
och medverka till helhjärtade internationella insatser för att lösa
de globala problemen.

Barnen

Under 1980-talet har klyftorna mellan i-länderna och u-länderna ökat. I
många u-länder är situationen idag mer förtvivlad än tidigare. I många afrikanska
och latinamerikanska länder har medelinkomsten per capita sjunkit
med mellan 10 och 25 % under de senaste tio åren. Kostnaderna för hälsooch
sjukvård har halverats och utgifterna för undervisning minskat med en
fjärdedel i de 37 fattigaste länderna i världen. Antalet barn i åldern 6- 11 år
som går i skolan avtar i alla u-länder. Det kanske allvarligaste tecknet på den
sociala krisen är den ökande spädbarnsdödligheten.

Skuldbördan i många u-länder har tvingat fram drastiska neddragningar
och reduceringar inom det sociala området. Världsbankens ekonomiska saneringsprogram
har i flera fall medverkat till en kraftigt sänkt levnadsnivå
för de fattigaste människorna.Barnen är de som drabbas hårdast av den ekonomiska
regressionen och som därför också får bära de tyngsta bördorna.

De stora landvinningar som gjordes under 1960- och 1970-talen, som bl.a.
resulterade i en minskad spädbarnsdödlighet och en ökad femårsöverlevnad
för barnen i de fattigaste länderna, riskerar nu att gå förlorade.

Omsorgen om barnens utveckling bör vara en central del av den svenska
utvecklingspolitiken och ett prioriterat område i vår biståndspolitik.

UNICEF arbetar för att öka medvetenheten om barnens behov i de fattiga
länderna och för att skapa ett politiskt engagemang till stöd för förbättringar
av barnens situation. Verksamheten är idag inriktad på att åstadkomma sociala
förbättringar genom långsiktiga bistånd.

En viktigt del av UNICEFrs verksamhet är att med hjälp av enkla hälso

befrämjande program förbättra barnens hälsa. I kombination med insatser
för en förbättrad vattenförsörjning och en ökad livsmedelsproduktion finns
det, enligt UNICEF, goda möjligheter att skapa bättre livsbetingelser för de
fattigaste i världen under den kommande tio-årsperioden.

FN:s generalförsamling har tidigare samlats till diskussioner kring särskilda
problem. Den utomordenligt svåra fattigdomen i Afrika har behandlats
av församlingen. Den negativa ekonomiska utvecklingen i de fattigaste
länderna och de konsekvenser denna får för barnen bör belysas i ett sådant
sammanhang. Sverige bör därför ta initiativ till en debatt om barnens situation
i FN:s generalförsamling, bl.a. vad gäller implementeringen av den nyligen
antagna barnkonventionen.

Försämringarna för barnen är ofta direkt eller indirekt ett resultat av de
skuldsaneringsprogram som många av de fattigaste u-länderna tvingats till.
För att få del av de stödinsatser som Världsbanken förfogar över kräver banken
ofta radikala åtgärder för att sanera låntagarlandets ekonomi. Dessa åtgärder
drabbar ofta den sociala sektorn. Nedskärningar i låntagarländernas
budget för hälsovård och utbildning är inte ovanliga.

I u-länderna är det inte ovanligt att 3/4 av en familjs inkomster går till mat
och att 1/4 måste räcka för att täcka kostnader för bostad, värme, kläder
mm. Eftersom Världsbankens saneringsåtgärder i u-länderna ofta kombineras
med krav om reducerade bidrag för livsmedelsstöd mm innebär åtgärderna
ökade risker för svält.

Världsbanken ska numera även ta hänsyn till de sociala effekter som saneringsprogrammen
kan leda till. Statuterna för banken sätter dock gränser för
bankens möjligheter att ta tillräckliga hänsyn i dessa avseenden. Sverige bör
därför ta initiativ till en förändring av de regler som styr Världsbankens verksamhet.
Detta bör ges regeringen till känna.

Kvinnornas situation

U-ländernas kvinnor har ofta huvudansvar för familjens livsmedelsförsörjning.
Det är kvinnorna som odlar jorden. Förbättringar för u-ländernas befolkning
måste därför utgå från att förbättra kvinnornas situation. De insatser
som krävs är många gånger enkla. Tillgång till bränsle och vatten, enkla
med effektivare redskap för att bruka jorden är sådana funktioner som
skulle förbättra livsbetingelserna för kvinnorna i många länder.

Kvinnorna har ofta av tradition en låg ställning i många kulturer. Utbildning
reserveras mestadels för män. Analfabetismen är däför mer utbredd
bland kvinnor än bland män. U-landskvinnan är i stort behov av kunskap.
Att kunna läsa är viktigt. Kunskap i barnavård och hälsovård likaså. Insatser
inom dessa områden är viktiga inte minst för att stärka barnens möjligheter
i u-landssamhället.

En utveckling av u-landssamhället förusätter att kvinnornas situation förbättras.
Alltför många biståndsprojekt tar inte hänsyn till detta. Inte sällan
riktas utvecklingsprogram till männen. Enligt all erfarenhet skulle detta
också bidra till en lägre befolkningstillväxt.

90 % av u-ländernas befolkning lever på landsbygden. En utveckling av
landsbygden borde därför prioriteras. Ett stort problem i många områden är

Mot. 1989/90

U244

6

den omfattande flykten från landsbygden till storstädernas slumområden. Mot. 1989/90

När möjligheterna att försörja familjen på landsbygden minskar, genom U244

bl.a. jordförstörelse som begränsar odlingsbetingelserna, tvingas de söka sig
dit. Städernas befolkning växer därför okontrollerat. Allt fler tvingas bo och
leva i kåkstäder i städernas utkanter. Tillgången på arbete är begränsad.

Många människor tvingas därför fly från en fattigdom in i ren nöd.

En förbättrad odlingsteknik på landsbygden i kombination med satsningar
på enklare tillverkningsprocesser är angelägen. Detta måste kombineras
med omfattande insatser för att minska nöden i städernas slumområden.

Nyckeln till utvecklingen ligger dock i insatser som förbättrar kvinnornas situation.

Miljöbistånd

Fattigdom är en orsak till miljöproblemen i tredje världen. Det är också de
fattigaste människorna som drabbas hårdast av miljöskadornas effekter. De
fattigaste människornas levnadsförhållanden kommer att påverka de ekologiska
kretsloppens framtida stabilitet mer än något enskilt miljöprogram.

I sin kamp för överlevnad är många människor tvingade att förstöra miljön.
Den snabba folkökningen leder till att allt sämre jordar måste användas
för livsmedelsproduktion. Överbetning är vanlig. Man tvingas använda alltmer
skog som bränsle och för byggnadsändamål.

Miljöproblemen är ett av de svåraste hindren för ekonomisk utveckling.

Många biståndsprojekt har också bidragit till miljöförstöringen. Alla biståndsprojekt
måste därför planeras med utgångspunkt från miljöaspekterna.
Miljömålet i biståndsverksamheten får inte bara bli ett av många mål
med verksamheten. Biståndet ska - enligt rekommendationerna från
Världskommissionen för miljö och utveckling - syfta till att skapa en uthållig
utveckling. Detta förutsätter att miljömålen får en central position i biståndsplaneringen
på ett betydligt mer genomgripande sätt än idag.

Regeringens vilja att prioritera miljöbiståndet är otillräckligt. Anslaget
för särskilda miljöinsatser infördes av riksdagen trots regeringens motstånd,
på initiativ bl.a. från centern. Förra året genomdrev riksdagen också en kraftig
ökning av anslaget. Trots den nominellt stora uppräkningen av biståndsbudgeten
har regeringen uppenbarligen inte funnit anledning att prioritera
biståndsverksamhet inom miljöområdet. Anslaget till miljöinsatser via multilaterala
organ föreslås vara oförändrat budgetåret 1990/91 i förhållande till
innevarande budgetår. Samma förhållande råder för anslagsposten ”Särskilda
miljö;nsatser”. Regeringens förslag innebär därför en reell nedskärning
av miljöbiståndet.

Centerpartiet avvisar regeringens förslag i dessa delar. Med hänsyn till det
stora behovet av miljöbistånd är det orimligt att tillåta en urholkning av resurserna
till biståndsinsatser inom miljöområdet. Anslagen måste bibehållas
på en sådan nivå att köpkraften inte försämras i reala termer. Vi föreslår
därför ett ökat anslag till miljöbistånd om 50 milj kr. Detta skall fördelas på
C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram, posten Andra multilaterala
bidrag, Miljöinsatser, Särskilda miljöinsatser, med 25 milj kr till 150 milj kr
och C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA, Övrigt, Särskilda miljöinsatser
med 25 milj kr till 255 milj kr.

U-landsanpassad teknik Mot. 1989/90

U244

Bristen på lätt tillgänglig energi är ett annat problem för u-ländernas folk.

Energiproblemen har också ett nära samband med miljöförstörelsen och
livsmedelsbristen.

U-ländernas energibrist är ett exempel på en ojämlik fördelning av världens
samlade reurser. Samtidigt som många av u-ländernas människor lever
med en konstant brist på energi för uppvärmning och för enklare tillverkningsprocesser
ökar i-ländernas energiförbrukning varje år.

En stor del av de totala resurserna som satsas på energiområdet anslås till
kol, olja och kärnkraft - energislag som ofta kräver en avancerad teknik och
vars användning därutöver leder till miljöförstöring. Med en i princip oförändrad
energiförbrukning är det möjligt att öka levnadsstandarden i såväl isom
u-länder. Lösningen ligger i att söka metoder för en effektivare energianvändning.
Genom att främja en effektiv användning av förnybara energikällor
och stimulera en alternativ energiproduktion istället för kol/olja/kärnkraft
kan u-ländernas energikris undanröjas.

U-länderna behöver dock få tillgång till en teknik för effektiv energianvändning
som är anpassad till de speciella behov som de har. En sådan teknik
måste vara enkel till sin konstruktion och möjlig att använda småskaligt. Iländernas
nu använda energiteknik kräver ofta dyrbara, storskaliga lösningar.

Teknikbiståndet måste också i övrigt anpassas till dem som ska använda
det. Den teknik som används i i-länderna måste därför modifieras för att
kunna komma till verklig nytta i u-länderna. I många fall bör teknikbiståndet
utgå från en annan teknisk nivå än den vi lever med i i-länderna.

Centern förslår därför ett ökat anslag till delposten C 2 Utvecklingssamarbete
genom SIDA, Särskilda program om 50 milj kr till 458 milj kr att användas
till utveckling av u-landsanpassad teknik och förnybara energikällor.

Demokratiutveckling

Få u-länder har ett demokratiskt styrelseskick i västerländsk mening. Istället
är mer eller mindre totalitära regimer vanliga. Länderna saknar också nästan
undantagslöst erfarenheter av folkstyre på nationell nivå och har därmed
inga demokratiska traditioner. Feodala beslutsstrukturer och arvet från kolonialtiden
- med ett massivt förtryck av den inhemska befolkningen från
kolonisatörernas sida - försvårar en utveckling i demokratisk riktning.

Sambandet mellan ett demokratiskt styrelseskick som slår vakt om människors
grundläggande fri- och rättigheter och en stabil positiv ekonomisk utveckling
framstår nu allt klarare.

Demokrati i verklig mening som baseras på folkmajoritetens uttalade vilja
ställer krav på hänsynstagande till folkminoriteters berättigade krav och önskemål
i olika beslutssituationer. En verklig demokrati kan därför medverka
till att tona ned de etniska och religiösa motsättningar som nu är vanliga i
många u-länder.

När en totalitär regim störtas i ett u-land och en uppbyggnad av ett demokratiskt
styrelseskick påbörjas är ekonomiskt stöd från omvärlden mycket
viktigt. Ett av de biståndspolitiska målen är att främja en demokratisk sam- 8

hällsutveckling i våra mottagarländer. Möjligheterna att erbjuda stöd i olika Mot. 1989/90
former i biståndsverksamheten är dock begränsade. U244

I årets budgetproposition föreslår regeringen en kraftig uppräkning av bidraget
till demokratifrämjande insatser. Denna förstärkning på demokratifrämjande
insatser är angelägen och väl motiverad.

Demokratiaspekterna bör beaktas i alla biståndsprojekt. Utvecklingsinsatser
måste generellt utformas så att de människor som kommer att engageras
och arbeta i projektet involveras och får träning i ansvarstagande och
självstyre. Det är viktigt att Sverige som biståndsgivare ställer krav på mottagarländenas
regeringar att respektera grundläggande mänskliga rättigheter.

Om så krävs måste Sverige vara beredd att samordna biståndsarbetet med
andra biståndsgivare.

Våra insatser på detta område bör vid behov kunna utgå som stöd till insatser
inom kulturområdet och till massmedia. En fri och obunden press är nödvändig
i ett demokratiskt samhälle. Särskilda satsningar krävs i många fall
för att utveckla informationsflödet i många u-länder. Inom kulturområdet är
det angeläget att stödja projekt som syftar till att bevara och utveckla de viktiga
kulturtraditioner som finns hos u-ländernas folk.

Katastrofbistånd

Befolkningen i Afrikas Horn hotas återigen av svält. De uteblivna regnen
kommer att leda till svår missväxt i området. Mer än 4,5 milj människor
kommer att drabbas. Det finns uppgifter som tyder på att hungersnöden kan
komma att skörda mellan 500 000 och 1 000 000 människoliv.

Befolkningsökningen i Bangladesh tvingar människor att bo i områden
som ofta drabbas av svåra översvämningar. Bristen på odlingsbar jord leder
till att befolkningen i kustområdena bosätter sig på låglänt mark i ökad utsträckning.

Människor hotas inte bara av naturkatastrofer i ökad omfattning. Kris och
andra regionala konflikter tvingar många människor att fly till lugnare områden.
Nöden i flyktinglägren är ofta svår.

Regeringen föreslår i budgetpropositionen 597 milj kr till katastrofbistånd
samt 250 milj kr för Stöd till återuppbyggnad. Tidigare år har kostnaderna
för dessa verksamheter redovisats under en anslagspost.

Med hänsyn till det allvarliga läget i många områden bör anslaget till katastrofbistånd
prioriteras ytterligare. Centerpartiet föreslår därför ett förhöjt
anslag om 103 milj kr till 700 milj kr.

Stöd till enskilda organisationer

En omfattande del av biståndsverksamheten administreras av enskilda organisationer.
I Sydamerika exempelvis är det dessa organisationer som i huvudsak
svarar för de svenska biståndsinsatserna.

Många organisationer utför ett ytterst kvalificerat biståndsarbete. I arbetet
engagerar de ett stort antal människor som i hög grad deltar i arbetet på
ideell basis. De enskilda organisationeras betydelse när det gäller att skapa
opinion för och sprida kunskap om biståndsaktiviteter är mycket omfat

9

tande. Många människor får också möjligheter att delta i detta solidaritets- Mot. 1989/90
arbete utifrån sina förutsättningar och på sina villkor. U244

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen numera följer riksdagens
uttalade önskemål och således föreslår ett ökat anslag till folkrörelserna och
de enskilda organisationerna inför budgetåret 1990/91. Regeringen bör dock
göra fleråriga utfästelser och underlätta organisationernas långsiktiga planering.

Afrika

Utvecklingen i Afrika är alarmerande. De afrikanska ländernas ekonomi är
utomordentligt svag. Miljöproblemen har nu nått en sådan omfattning att
stora områden är ödelagda. Ökenutbredningen tilltar. De allt svårare levnadsförhållandena
på landsbygden driver människor till städerna där slumområdena
växer. Regionala oroligheter och stammotsättningar tvingar
många människor på flykt från sina hem.

Rovdriften i Afrika fortsätter. I södra Afrika utnyttjar Sydafrika sin överlägsenhet
och terroriserar randstaterna såväl ekonomiskt som politiskt. Den
sydafrikanska dominansen i området förhindrar en positiv ekonomisk utveckling
i dessa länder trots att de har potential för en sådan.

Skuldbördan tvingar många u-länder att acceptera alltför låga råvarupriser.
Under 1980-talet sjönk priserna på de råvaror som u-länderna exporterar
med i genomsnitt 35 %. I-länderna ha nu också börjat använda Afrika
som en avstjälpningsplats för de gifter och andra miljöfarliga avfall som iländerna
inte vill ta hand om själva.

Många folk lever i diktaturländer. Skyddet för mänskliga fri- och rättigheter
är bristfälligt eller nära nog obefintligt. Den största ofriheten för många
folk i Afrika är trots allt fattigdomen.

I flera länder kämpar befrielserörelser för en förbättring och en utveckling
i demokratisk riktning.

Det svenska biståndet till Afrika har riktats huvudsakligen till randstaterna
kring Sydfrika samt till vissa programländer som Etiopien, Kenya och
Tanzania. En betydande del av den totala biståndsbudgeten för Afrika har
använts för humanitärt bistånd till länderna i södra Afrika. En stor bidragsmottagare
har befrielserörelsen SWAPO i Namibia varit. I Namibia har utvecklingen
mot självständighet fortgått planenligt. I november förra året genomfördes
slutligen det första demokratiska valet i landets historia. Namibia
kommer av allt att döma att vara en suverän och självständig stat från våren
1990. Behovet av humanitärt bistånd till SWAPO bortfaller därmed. Istället
föreslår regeringen att Namibia blir ett nytt programland. Vi instämmer i
regeringens förslag i denna del. Det är viktigt att lämna stöd i olika former
för att stödja den demokratiska utvecklingsprocessen i landet.

Behovet av bistånd till organisationer, befrielseorganisationer och demokratirörelser
kvarstår dock. I flera afrikanska länder kämpar befrielserörelser
för självständighet. Det gäller t.ex. motståndsrörelsen Polisariös kamp
mot den marockanska ockupationen av Västsahara men även EPLF m fl
motståndsrörelsers verksamhet i Etiopien. Det är angeläget att Sverige har
möjligheter att lämna stöd till sådana folkrörelser i u-länderna som kämpar

för en demokratisering av ländernas styrelseskick. Den begränsning som nu Mot. 1989/90

finns i och med anslagskonstruktionen för humanitärt bistånd till södra Af- U244

rika bör undanröjas. Centern föreslår därför att delposten Humanitärt bistånd
i Södra Afrika istället skall vara delposten Humanitärt bistånd i Afrika.
Anslaget skall kunna användas till stöd för befrielse- och demokratirörelser
i Afrika.

Regeringen föreslår att anslaget reduceras med 40 milj kr med hänvisning
till utvecklingen i Namibia vilken medför att stödet til SWAPO kan upphöra.

Behovet av stöd till befrielserörelser är som vi ovan anfört stort. Centern
föreslår därför att anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom SIDA, delposten
Humanitärt bistånd i södra Afrika skall vara humanitärt bistånd i Afrika
samt att anslaget höjs med 40 milj kr till 350 milj kr.

Programlandet Botswana föreslås erhålla oförändrat anslag budgetåret
1990/91. Regeringen föreslår alltså ingen uppräkning av anslaget. Botswanas
ekonomiska läge är i förhållande till länderna i dess omgivning acceptabelt.
Näringslivsstrukturen i landet är dock ensidig och landet är fortfarande
starkt beroende av Sydafrika. För att minska detta beroende och understödja
den positiva utvecklingsfas som Botswana befinner sig i föreslår centern
en uppräkning av programbiståndet til Botswana med 10 milj kr.

Finansiering av våra förslag

Inledningsvis kritiserade centern regeringen för förslagen att utnyttja biståndsbudgeten
för stödinsatser till Östeuropa. Som vi påpekat är de östeuropeiska
länderna, trots den besvärliga situation de lever med, inte att jämföra
med u-länderna och än mindre med de allra fattigaste länderna i världen.
Centern slår vakt om riksdagens beslut att det svenska biståndet skall
uppgå till 1 % av BNI. Biståndsanslagen skall därför i sin helhet riktas till uländerna.
Vi föreslår därför att stödet till Östeuropa finansieras i särskild
ordning.

En sådan ordning frigör 128,4 milj kr att nyttjas till särskilda projekt.

Regeringens förslag att utnyttja en del av de anslagna resurserna till Internationella
utvecklingsfonden för insatser i Östeuropa är inte acceptabelt.

IDA:s verksamhet riktas till de allra fattigaste länderna i världen och reserveras
för länder som har en genomsnittlig inkomst per person som understiger
400 US-dollar. Centern kräver att anslaget till IDA i sin helhet skall användas
för u-landsinsatser. Däremot kan centern acceptera förslaget till ny
budgetteknik för att effektivisera utnyttjandet av anslaget. Det frigjorda utrymmet
skall dock användas för att minska u-ländernas skuldbörda. Vi beräknar
att 125 milj kr kan disponeras budgetåret 1990/91 för detta ändamål.

Anslaget till skuldsanering kan därmed reduceras i motsvarande mån. I
detta sammanhang är det dock angeläget att understryka det faktum att den
nu föreslagna budgettekniken kommer att ställa krav på tillkommande resurser
till IDA åren framöver.

I en motion om ”Ett öppet Europa” har centerpartiet föreslagit riksdagen
besluta om särskilda stödinsatser till Östeuropa upp till ett belopp om
1100000000 kr. för budgetåret 1990/91 fördelade på 350000000 kr. i direkta
stödinsatser och 750 000 000 i form av krediter med låg ränta och lång amor

teringstid. Låntagarländerna skall dessutom medges rätt återbetala lånen i Mot. 1989/90
landets valuta. U244

Vi uppfattar att regeringens avsikt är att finansiera en stor del av stödet
till Östeuropa genom att ta i anspråk reserverade biståndsmedel - medel som
redan utlovats för att finansiera planerade och/eller pågående projekt i uländerna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndsinsatser för att främja barnens situation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenskt initiativ för att initiera en debatt i FN:s generalförsamling
i syfte att belysa de fattigaste barnens livsvillkor,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om initiativ för att stärka hänsynstagandet i Världsbanken
till de sociala effekterna av skuldsaneringsprogram,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särskilda utbildnings- och utvecklingsprogram för
u-ländernas kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om insatser för landsbygdsutveckling och slumsanering
i u-länderna,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av u-landsanpassad teknik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljöhänsyn i biståndsarbetet,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd för demokratisk utveckling,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om långtidsplanering
av biståndsarbetet för de enskilda organisationerna så som i motionen
föreslås,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de
anslagna resurserna för biståndsarbete i sin helhet skall användas för
insatser i u-länderna,

11. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en parlamentarisk
utredning med uppgift att presentera sådana förslag att de svenska biståndspolitiska
målen säkerställs,

12. att riksdagen till anslaget C 1. Bidrag till internationella biståndsprogram,
Miljöinsatser, för budgetåret 1990/91 anslår
25000000 kr. utöver vad regeringen föreslagit eller således
150000000 kr.,

13. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom
SIDA, Särskilda miljöinsatser, anslår 25000000 kr. utöver vad regeringen
föreslår eller således 255 000000 kr.,

14. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom
SIDA, Särskilda program, anslår 50 000 000 kr. utöver vad regeringen
föreslår eller således 458000000 kr.,

15. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom
SIDA, Katastrofbistånd, anslår 103000000 kr. utöver vad regeringen
föreslår eller således 700000000 kr.,

16. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom
SIDA, Humanitärt bistånd till södra Afrika, anslår 40000000 kr. utöver
vad regeringen föreslår eller således 350 000 000 kr.,

17. att riksdagen beslutar att delposten Humanitärt bistånd till
södra Afrika skall vara Humanitärt bistånd i Afrika med det bredare
verksamhetsområde som anges i motionen,

18. att riksdagen till anslaget C 2. Utvecklingssamarbete genom
SIDA, Botswana, anslår 10000000 kr. utöver vad regeringen föreslår
eller således 105 000 000 kr.,

19. att riksdagen till anslaget C 3. Andra biståndsprogram, projektbistånd
anslår 315 000000 kr. eller således 75000000 kr. mindre än
vad regeringen föreslår,

20. att riksdagen avslår regeringens förslag till bemyndigande i den
del det avser utfästelser, utbetalningar eller åtaganden till Östeuropa.

Stockholm den 25 januari 1990
Olof Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Karin Israelsson (c)

Per-Ola Eriksson (c)

Görel Thurdin (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Börje Hörnlund (c)
Agne Hansson (c)
Larz Johansson (c)

Mot. 1989/90

U244

13