Motion till riksdagen
1989/90:U230

av Pär Granstedt m.fl. (c)

Ett kreditinstitut för Östeuropa

Utvecklingen inom de östeuropeiska enpartidiktaturerna har varit omvälvande
det senaste året. I flera länder synes en övergång till parlamentarisk
demokrati och till marknadsekonomiskt system möjlig. Svårigheterna är
emellertid stora och riskerna för bakslag betydande. Det kommunistiska systemet
har inte bara inneburit politiskt förtryck och ofrihet, utan också en
ekonomisk misshushållning och miljöförstöring av stora mått.

Kommunismens ekonomiska system fungerar mycket dåligt. Övergången
till marknadsekonomins institutionella förhållanden får starta från en låg
nivå. Det krävs tid innan övergången gått så långt att marknadsekonomin
börjar fungera någorlunda tillfredsställande. När så skett kan omfattande
ekonomiska uppsving väntas. Detta föregås emellertid av ett skede karaktäriserat
av det kommunistiska systemets sönderfall och den påbörjade uppbyggnaden
av marknadsekonomin. Under detta skede av systemlöshet är
inte ekonomisk tillbakagång osannolik. Om en sådan inte kan övervinnas
snabbt kan den politiska reformprocessen retardera eller komma i fara.

För de västeuropeiska demokratierna är det angeläget att det inledda reformarbetet
kröns med framgång. Därigenom skulle ett mera harmoniskt
och i olika avseenden starkare Europa skapas. De västeuropeiska länderna
bör följaktligen medverka till att demokratiseringsprocessen blir lyckosam.
Härvid kommer både den politiska och den ekonomiska omvandlingen i
blickfältet. Centerns syn på dessa frågor utvecklas närmare i en motion om
”Ett öppet Europa”.

I ekonomiskt avseende bör först uppmärksammas att det inte rör sig om
en krets u-länder, även om det för kommunistiska systemet resulterat bl.a. i
låg ekonomisk standard. I motsats till vad som vanligen gäller för u-länder i
tredje världen finns ingen utbredd analfabetism. Tvärtom finns i det avseendet
goda förutsättningar och ett mänskligt kapital som kan frigöras och bli en
utvecklingskraft vid systemändring. Det vore en mot de egentliga u-länderna
riktad felprioritering att ta medel ur biståndsramen för stöd till de östeuropeiska
länderna.

För det andra bör uppmärksammas att det generellt sett inte är brist på
kapital eller på investeringar som ligger bakom den negativa ekonomiska utvecklingen.
Investeringarna har legat på en jämförelsevis hög nivå. Till följd
av systemets ineffektivitet har de inte kunnat utnyttjas på ett framgångsrikt
sätt, utan istället medfört en högst besvärande skuldsättning för vissa länder.

Någon förändring i detta avseende är inte att vänta förrän förhållandena
ändrats så att investeringarna kan ges marknadsekonomisk förankring.
Även om stöd i bidragsform i viss utsträckning är nödvändigt finns det också
behov som kan tillgodoses genom andra former av resursöverföring.

Ett av de svåraste problemen för de östeuropeiska länderna är tillgången
till konvertibel valuta för inköp i väst. Ett sätt att lösa detta kan vara att ge
länderna tillgång till lån i hårdvaluta på förmånliga villkor - som de kan få
möjlighet att återbetala i sin egen valuta. Sådana lån skall endast få användas
för köp i Sverige av utrustning och tjänster som är av vital betydelse för landets
utveckling.

Ett verksamt medel för att underlätta övergången till marknadsekonomi
är olika slag av samarbetsprojekt på företagsnivå. Detta kan ske t.ex. genom
samägda dotterbolag, s.k. joint venture, men också - och kanske i större
utsträckning-genom samarbete i avtalsbunden form. Genom sådana arrangemang
kan givetvis en konventionell tekniköverföring till företag i de östeuropeiska
länderna ske, men också - och i all synnerhet - överföring av
marknadsekonomisk teknik och marknadsekonomiskt tänkande. Ett dilemma
och en paradox är att det, ur de östeuropeiska företagens synpunkt,
är angeläget att samarbete av detta slag kommer till stånd så snart som möjligt,
medan det för t.ex. svenska företag ter sig rimligt att med hänsyn till
riskerna avvakta till dess en viss marknadsekonomisk mognad vuxit fram.
Detta problem bör kunna lösas genom en reduktion av de svenska företagens
risker, vilket kan ske i form av riskdelning medelst lån. Den uppgiften
bör anförtros en stiftelse eller ett aktiebolag där grundkapitalet tillskjuts av
staten. Därutöver bör upplåning ske på marknaden. Följande riktlinjer bör
gälla:

Stiftelse- eller aktiekapitalet bör avvägas så att det motsvarar lägst 10 %
av det kapital som lånas. Härigenom kan kapitalet byggas upp successivt.
Det kapital som staten tillskjuter skall inte berättiga till avkastning eller utdelning.
Eftersom upplåningen är statsgaranterad bör den kunna ske till förmånlig
ränta.

Vid utlåning bör tillämpas en ränta som beroende på projektets karaktär
skulle kunna varieras mellan gällande diskonto - 5 % och den ränta som tilllämpas
av Internationella utvecklingsfonden (IDA). Återbetalningstiden
bör kunna utsträckas upp till 25 år. Det bör finnas möjligheter att återbetala
lånen i lokal valuta. Härigenom stimuleras handeln med Sverige.

Något totalt kapitalbehov kan inte nu anges, eftersom detta är beroende
av utvecklingen i de västeuropeiska länderna. Dock bör staten från början
tillskjuta ca 100 milj. kr. av budgetmedel. Därutöver skall staten ställa erforderliga
garantier till förfogande för att möjliggöra en upplåning på kreditmarknaden
till stiftelsen/aktiebolaget om maximalt 650 milj. kr. Utlåningskapaciteten
beräknas därmed uppgå till 750 milj. kr. De ändamål som bör
stödjas är utvecklingsprojekt med marknadsekonomisk inriktning samt angelägna
miljöinvesteringar.

De utvecklingsprojekt som får stödjas skall bedrivas i samarbete mellan
svenska företag och företag i östeuropeiska länder. Sådana bör godtas i begränsad
omfattning när de är nödvändiga för projektet. Som ett grundläggande
villkor för stöd bör gälla att projektet skall medföra en teknisk eller

Mot. 1989/90
U230

10

marknadsmässig förnyelse hos det östeuropeiska företaget. Kostnader för Mot. 1989/90

produktutveckling och produktanpassning samt marknadsutveckling och U230

uppbyggnad av marknadsföringskompetens blir följaktligen typiska för projekten.
Stödet bör såsom nämnts ges i form av lån. Lånet skall utgå till det
svenska företaget med högst 50 % av dess kostnader för projektet. Om någon
del av projektet kan täckas av garanti från Exportkreditnämnden bör
den delen frånräknas låneunderlaget. Om projektet blir förlustbringande för
det svenska företaget bör det beviljade lånet avskrivas i skälig omfattning.

Med här förordade riktlinjer för verksamheten blir risktagandet relativt
högt. Medel bör därför årligen tillskrivas för att täcka ränte- och valutaförluster.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett kreditinstitut i
form av stiftelse eller aktiebolag för kreditgivning till företag med
verksamhet i Östeuropa enligt i motionen anförda riktlinjer.

Stockholm den 24 januari 1990
Pär Granstedt (c)

Gunhild Bolander (c)

Karin Söder (c)

Sven-Olof Petersson (c)

Gunnar Björk (c)

Ingvar Karlsson (c)
i Bengtsfors

Birgitta Hambraeus (c)
Anders Svärd (c)

Ing britt Irhammar (c)
Lennart Brunander (c)

11