Motion till riksdagen
1989/90:U221

av Birthe Sörestedt och Karin Wegestål (båda s)
Tekniköverföring till u-länder

Från hela världen kommer rapporter om det internationella biståndets kris.
Klyftan mellan jordens fattiga och rika länder vidgas. De gångna decenniernas
misslyckanden med att få igång en ekonomisk tillväxt i u-länderna har
fokuserat diskussionen kring två huvudfrågor:

1. U-ländernas skuldsättning

2. Svårigheterna att med biståndet nå de fattigaste

Skuldkrisen

En stor del av u-ländernas skulder är att hänföra till satsningar på en felaktig
teknik. Detta har bl.a. medfört att för många u-länder är betalningsströmmarna
negativa. Pengar går från de fattiga till de rika länderna i stället för
motsatsen.

Det produktions- och konsumtionsmönster som utvecklats i industriländerna
kan knappast tjäna som förebild för u-länderna. Vi behöver bara göra
tankeexperimentet att alla människor på jorden skulle förbruka lika mycket
olja, papper, stål och cement per capita som vi svenskar. Mycket snabbt
kommer man då fram till slutsatsen att jordens samlade resurser är helt otillräckliga,
och att avfallsproblemen inom mycket kort tid skulle bli helt ohanterliga.

”Den rika världen rör sig i fel riktning och de fattiga länderna skulle göra
fel i att följa den.” Så har dilemmat beskrivits av Edouard Saoumas, chef för
FAO. Det gäller alltså för industriländerna att ändra färdriktning och samtidigt
förhindra att u-länderna upprepar våra misstag. Det är en svår men samtidigt
nödvändig uppgift. Tänk om Sverige kunde bli ett föregångsland, såväl
i att använda sina egna resurser på ett miljöriktigare sätt som i att överföra
detta slags kunnande till u-länderna.

Att nå de fattigaste

Vill man nå fram till de fattigaste människorna i världen, måste man anpassa
flödet av information till deras behov. Teknikens språk utesluter i dag 90 %
av mänskligheten från att ta del av dess framsteg. Här kan missionen och
frivilliga organisationer spela en viktig roll. Deras företrädare har kontakter
på gräsrotsnivå och talar ofta de lokala språken. De kan bistå människor

med att tolka teknikens språk. Biståndsprojekt sorn påbörjas och utarbetas
i samråd med de människor som står som mottagare har mycket större utsikter
att lyckas än projekt som är beslutade över deras huvuden.

Appropriate Technology Sweden - ATS

Det viktigaste vid tekniköverföring till u-länder är att finna den tekniknivå,
som tillåter att det småskaliga samhället kan kombineras med en industriell
kultur utan att det sociala mönstret bryts sönder. Forskningen på detta område
har försummats. Den har inte tillnärmelsevis fått de resurser som skulle
behövas. Svenska tekniker och företag har sedan gammalt visat stor förmåga
till innovationer och skulle kunna åstadkomma goda resultat, under förutsättning
att organisationen och resurserna fanns.

Hösten 1988 bildades den ideella föreningen Appropriate Technology
Sweden, ATS. Bakom denna förening står företrädare för universitet och
högskolor, frivilligorganisationer och näringsliv. ATS vill medverka till en
bärkraftig utveckling i u-länderna genom en bättre användning av resurser
i Sverige som i dag inte kan utnyttjas. Rent praktiskt går det så till att ett
teknikcentrum inrättas. Genom detta centrum skapas en kontaktyta mellan
forskningen på universiteten, biståndsorganisationer och individuella uppfinnare
och innovatörer ute på företagen. ATS skall medverka till en tvärvetenskaplig
metodikutveckling och bygga upp en kunskaps- och erfarenhetsbank
på biståndsområdet.

På det internationella planet har det länge funnits en sådan typ av organisation.
En av de första och mest kända är Intermediate Technology Development
Group, som skapades av E.F. Schumacher år 1965. Andra s.k. AT-organisationer
är TOOL i Holland, SK AT i Schweiz, GATE i Tyskland och
GRET i Frankrike. Genom sitt samarbetsorgan Socially Appropriate Technology
Information Services (SATIS), med högkvarter i Holland, har dessa
organisationer byggt upp ett internationellt nätverk, som förser AT-organisationer
i tredje världen med ett viktigt tekniskt kunnande. Inom detta nätverk
har man länge efterlyst aktiv medverkan från Sverige i denna kunskapsöverföring
till u-länderna.

En av anledningarna till att Sverige står utanför denna verksamhet är det
regelverk som styr det svenska biståndet. Den del som gäller enskilda organisationer
har utformats med tanke på traditionella organisationer av folkrörelsekaraktär.
Dessa organisationer, som redan har egna resurser, kan få upp
till 80 procent av projektkostnaderna täckta genom anslag från SIDA. Men
enskilda organisationer och stiftelser, vars verksamhet i huvudsak är förlagd
till Sverige, är i dag uteslutna från bidrag. Organisationer som ATS, Sparbankernas
U-landsstiftelse och Stiftelsen för seniorexperter har alla fått avslag
på sina ansökningar. Motioner med yrkanden om överföring av anpassad
teknologi till u-länder avslogs under förra riksmötet (se 88/89:UU18)
med motiveringen att ATS som enskild organisation har möjlighet att söka
bidrag från SIDA.

Men i själva verket kan ju enskilda organisationer enbart söka bidrag för
sina kostnader i u-länder, medan anslag till verksamheten i Sverige inte utgår.
Denna hittills rådande snäva avgränsning har medfört att resurser, som

Mot. 1989/90
U221

22

skulle kunna få stor betydelse för u-ländernas utveckling, inte tagits i an- Mot. 1989/90

språk. Man kan verkliga ställa frågan om vi, med tanke på u-ländernas ut- U221

satta situation, har råd med ett sådant resursslöseri.

I andra länder, t.ex. Kanada, har man infört ett nytt begrepp, nongovernmental
institutions, NGI:s. Det är hög tid att man i Sverige inför ett motsvarande
begrepp. Tankegångar i den här riktningen tycks också glädjande nog
vinna ökad terräng. Det framgår bl.a. av SIDA-rapport - nr. 6/89 - där en
SID A-expert i en artikel ”Välgörenhet gör inte världen bättre” ifrågasätter
om det inte är dags att införa ett nytt begrepp, ”Enskilda institutioner” som
komplement till ”Enskilda organisationer”. I ett sådant begrepp skulle man
kunna inlemma flera institutioner och stiftelser som sysslar med icke vinstdrivande
biståndsverksamhet, men som i dag inte kvalificerar sig för bidrag.

SIDA har ju i flera sammanhang motiverat satsningen på några få stora
projekt i stället för många små med att man har för få handläggare till sitt
förfogande. Denna brist skulle kunna avhjälpas om man delegerade vissa
typer av projekt till de organisationer som har specialistkunnandet.

Det är av största vikt att de medel som svenska skattebetalare ställer till
u-ländernas förfogande utnyttjas på optimalt och rationellt sätt. Genom att
göra det möjligt för enskilda institutioner såsom ATS att erhålla anslag via
biståndsbudgeten, skulle man åstadkomma en betydande mobilisering av resurser
i Sverige, resurser som i dag inte utnyttjas. Samtidigt öppnar man nya
kanaler för resursöverföring till u-länderna, kanaler som har större möjligheter
än de officiella biståndsorganen att nå fram till de fattigaste människorna.
Det borde vara en självklar uppgift för svenskt bistånd att tillvarataga
dessa möjligheter.

ATS faller väl in i detta dynamiska perspektiv. Dels genom att man kan
utgöra en kunskaps- och erfarenhetsbank i Sverige och dels genom att mobilisera
resurser som i dag inte tas i anspråk och överföra detta kunnande, bl.a.
genom SATIS-nätverket. Genom att ge teknikservice åt missionen, frivilligorganisationerna
och biståndsorgan, kan ATS bidra till att höja den tekniska
kvaliteten på svenska biståndsinsatser högst avsevärt. Årsbudgeten för ATS
har i ett inledningsskede (3 år) uppskattats till 4,5 milj. kr.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjligheter för enskilda institutioner och ideella
stiftelser att erhålla medel ur biståndsanslaget,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av startanslag ur biståndsmedel till den
ideella föreningen ATS.

Stockholm den 25 januari 1990

Birthe Sörestedt (s) Karin Wegestål (s)

23