Motion till riksdagen
1989/90:U220

av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
Solidaritet med de fattiga i världen

Bakgrund

I dag pågår en utveckling som ökar den orättvisa fördelningen av världens
tillgångar. Den rika världens materiella standard bygger till stor del på exploatering
av de fattiga ländernas resurser. De rikas efterfrågan på naturresurser
ökar ständigt.

Den enorma ökningen av jordens befolkning innebär också ökad konkurrens
om jordens resurser. Den snabbaste befolkningsökningen har Afrika
och västra Asien. Några siffror för Afrika anger problemets storleksordning:
år 1950 var befolkningen 225 miljoner, 1987 600 miljoner. Prognosen för år
2000 är 880 miljoner och år 2025 1 600 miljoner.

De rika länderna måste ändra sin ekonomiska politik och sin handelspolitik,
så att en rättvisare fördelning av världens inkomster och förmögenheter
kan komma till stånd.

En rättvis fördelning av världens resurser kommer att innebära knappare
resurstillgång för Sverige. Vårt land måste därför prioritera resursanvändningen
och effektivisera den. Användning av naturresurser bör beskattas i
stigande utsträckning, i synnerhet resurser som används för mindre angelägna
ändamål.

Miljösituationen i världen

Natur- och miljökatastrofer orsakar en alltmer desperat situation i världens
fattiga länder. Jorden utarmas och förgiftas av kemikaliejordbruk, de skogsbevuxna
arealerna minskar, vattensituationen försämras. Torka och översvämningar
följer i skogsavverkningarnas spår.

Utsläpp av koldioxid och klorerade fluorerade kolväten från industrier
och biltrafik, men även kvävedioxid från svedjebränning och metangas från
risfält förväntas höja jordens temperatur. Denna så kallade växthuseffekt
kan bland annat orsaka översvämningar vid kusterna, uttorkning av jordbruksområden
och förändring av havens strömningsriktningar.

De 20 % av befolkningen som bor i de rika länderna förbrukar 80 % av
världens naturresurser och står för en stor del av miljöförstöringen.

Sverige skapar t.ex. mer radioaktivt avfall per person än något annat land.
Sverige ligger också i täten då det gäller utsläpp av miljöfarliga kväveoxider,

räknat per person. Dessutom förbrukar Sverige per capita mer naturresur- Mot. 1989/90

ser, ändliga såväl som förnybara, än de flesta andra länder. I ett globalt per- U220

spektiv skulle Sveriges produktion och konsumtion leda till snabb ekologisk
kollaps.

Dessutom innebär u-ländernas dåliga ekonomi att de kan tvingas ta emot
giftigt avfall från i-länderna. De har små möjligheter att skydda vatten, mark
och människor för giftigt läckage och andra följder av detta avfall.

Uppgiften att kunna mätta en snabbt ökande befolkning försvåras av vatten-
och markförstöringen, orsakad bl.a. av brännvedsbehov och skogsskövling
i större skala. För detta bär både rika och fattiga länder ansvar.

Miljöförstöringen leder till sämre livsbetingelser, vilket i sin tur leder till
ökat tryck på kvarvarande naturresurser, ökad fattigdom, större sociala
spänningar, bredare flyktingströmmar, andra kriser och krig. Ungefär 10
miljoner människor har i dag blivit miljöflyktingar på flykt undan miljöhoten.

Vi behandlar detta ytterligare i vår motion Internationell miljöpolitik.

Skuldkrisen

Tredje världens skuldkris har vuxit till ett av de största hindren för utveckling
i de fattigaste länderna. I dag är nettoflödet stort av kapital från u-länderna
till i-länderna. Det kan nämnas att flera länder i Afrika avsätter runt 50 %
av sina exportinkomster till att betala räntor och amorteringar till i-världen.

U-ländernas skuldsättning förvärrades radikalt under oljekrisen på 70-talet.
Oljeländerna valde att placera sina nyvunna rikedomar via världens banker.
Bankerna inledde en intensiv uppvaktning av u-länderna för att hitta
villiga låntagare. U-länderna behövde pengar bl.a. för att betala sina ökade
oljenotor. Bankerna arbetade inte längre enligt gängse bankregler att kräva
kreditvärdighet och säkerheter. Det ansågs att länder inte kunde gå i konkurs.

Många länder använde lånen till konsumtion i stället för investeringar.

Ofta fick befolkningarna ingen glädje alls av lånen som gick till de redan rikas
konsumtion eller till militära ändamål.

Många av dessa länder befinner sig nu i en hopplös situation. För att få
fortsatta lån (till bl.a. räntebetalningar) från Internationella Valutafonden
och Världsbanken har regeringarna i många fattiga länder tvingats att drastiskt
minska budgetarna inom socialvård, hälsovård och skola. De fattiga
människorna, som aldrig fick någon glädje av lånen, är de som nu fått betala
priset, med hunger, svält och ökad barnadödlighet.

Handel och transnationella företag

Till de viktigaste aktörerna i världsekonomin hör de transnationella företagen.
De har ofta makt och möjligheter som överträffar enskilda staters. De
transnationella företagen är ofta också ett instrument för överföring av resurser
och vinster från de fattiga länderna till de rika.

Förhållandet mellan de priser u-länderna får ut för sina råvaror och priserna
de får betala för i-ländernas industriprodukter har drastiskt försämrats.
Råvarupriserna avgörs i många fall i praktiken av ett fåtal transnationella
storföretag inom varje bransch.

Men inte bara transnationella företag berikar sig på u-landsinnevånarnas Mot. 1989/90

bekostnad. Även konsumenterna i i-länderna vill ha billigt kaffe etc. De ger U220

å ena sidan gärna bistånd till u-landsbonden men vill å andra sidan inte betala
skäligt för dennes varor. Om betalningen var skälig skulle bistånd inte
behövas.

De transnationella företagen hade t.ex. avgörande betydelse i den s.k.

Gröna revolutionen, som innebar en industrialisering av tredje världens
jordbruk.

Den Gröna revolutionen innebar i praktiken att arbetstillfällen överfördes
från tredje världen till de industrialiserade länderna och de fattiga bönderna
i tredje världen tvingades bort från den enda tillgång de hade - den egna
jorden - och in i slumområden kring de stora städerna.

Det är också stora transnationella företag som nu som bäst är ifärd med
att hugga ner stora delar av regnskogarna i Latinamerika och Asien.

De transnationella företagen har kunnat växa genom enastående privilegier
- som särskilda bank- och skatteparadis, stora kreditmöjligheter och
ekonomiska frizoner med mycket billig arbetskraft.

Världsmarknad och självtillit

Enligt den förhärskande åsiktsriktningen betraktas u-ländernas utveckling
som en fördröjd i-landsutveckling. Receptet är att snabbast möjligt få in de
fattiga länderna i samma sorts tillväxt- och världsmarknadsekonomi som
man tycker varit så framgångsrik för de rika länderna.

Enligt detta betraktelsesätt kan de fattiga ländernas problem lösas om länderna
får igång en snabb tillväxt genom att omstrukturera ekonomin i marknadsliberal
riktning och minska statsutgifterna och det statliga ägandet. Ländernas
väg till rikedom ska gå genom export på världsmarknaden. Denna
åsikt drivs nu av Världsbanken och Valutafonden i de s.k. strukturanpassningsprogram
som organisationerna nu driver igenom i en rad fattiga länder.

En annan åsiktsriktning ser underutvecklingen snarare som ett beroendeproblem.
U-länderna är fattiga därför att de har varit alltför beroende av de
rika länderna. Dessutom - hävdar denna riktning - har de rika ländernas
ekonomier inte enbart varit framgångsrika. De har ju skapat de enorma miljö-
och resursproblem och sociala utslagningsfenomen som ingen materiell
rikedom tycks kunna råda bot på.

Slutsatsen enligt den andra åsiktsriktningen är att målet för u-länderna
tvärtom bör vara ökad självtillit, dvs att så långt möjligt klara av att tillgodose
sina behov genom att ta vara på de resurser som finns inom landet. Eftersom
inte alla världens länder samtidigt kan ha exportöverskott, måste
varje lands, regions och lokalsamhälles basförsörjning ske i närområdet.

Därmed kan beroendet av världsmarknaden minska.

Regeringens stöd för Brundtlandskommissionens tro på tillväxten istället
för internationell fördelning som instrument för en rättvisare värld avslöjar
dels en bristande solidaritet med de fattiga i tredje världen, dels en bristande
kunskap om de miljö- och resursförutsättningar världen lever under.

Miljöpartiet de gröna förnekar inte att den svenska biståndspolitiken vid
en internationell jämförelse är progressiv och seriös. Men vi anser att den

bygger på en felaktig analys av underutvecklingens orsaker och utvecklingens
möjligheter. Det är beklagligt att regeringen alltmer låter sin tillväxtekonomiska
och exportinriktade politik färga även biståndspolitiken.

Utgångspunkter för Sveriges solidaritet med de fattiga i
världen

Sverige skall verka för att alla världens människor skall kunna tillgodose sina
grundläggande mänskliga behov, såväl fysiska som psykiska. Att tillgodose
faktiska mänskliga basbehov för alla är grunden för vår solidaritet med utsatta
människor världen över.

Sverige skall verka för att obalansen mellan rika och fattiga människors
möjligheter att utnyttja jordens resurser, liksom de ekonomiska skillnaderna
mellan rika och fattiga, jämnas ut. Att rätta till de materiella orättvisorna är
solidaritetens andra steg.

Sverige skall verka för att all utveckling, i såväl rika som fattiga länder,
utformas på ett sätt som ur miljö- och resurssynpunkt är hållbar på sikt både
nationellt och globalt.

Sverige skall medverka till att de fattiga ländernas människor på ett demokratiskt
sätt och utifrån egna behov och värderingar får möjlighet att styra
sin utveckling.

Riskerna för att u-länderna blir alltmer beroende av de rika länderna, internationella
institutioner och starka kommersiella intressen måste uppmärksammas
mera i Sveriges relationer med de fattiga länderna. Självtillit
skall vara en viktig princip i utvecklingsarbetet.

De biståndspolitiska målen

De svenska huvudmålen för utvecklingssamarbete är att främja resurstillväxt,
ekonomisk och social utjämning, ekonomiskt och politiskt oberoende
och en demokratisk samhällsutveckling. Fr.o.m. budgetåret 1988/89 gäller
dessutom ett femte mål: framsynt hushållning med naturresurserna och omsorg
om miljön.

Miljöpartiet de gröna anser att det s.k. miljömålet måste få en mycket central
roll i biståndspolitiken. Det är viktigt att målets första sats, om en framsynt
hushållning med naturresurserna, inte kommer i skymundan eller enbart
avser de fattiga länderna. Hushållning med naturresurserna i Sverige är
en lika viktig solidaritet med u-länderna.

De från miljö- och resurssynpunkt allvarliga misstag som begåtts av industrinationerna
måste nu undvikas i utvecklingen hos de fattiga länderna.

Biståndet till energisektorn skall gynna förnybara energikällor som medför
en utveckling som är hållbar på sikt. Bistånd till kärnkraft eller fossila
bränslen skall på grund av de oöverskådliga miljöriskerna inte få förekomma.

U-länderna skall inte genom biståndet ledas till beroende av konstgödsel
och bekämpningsmedel. Dessa bidrar till miljöförstöring och utgör ofta ett
arbetsmiljöhot för bönderna De ökar dessutom beroendet av transnationella
företag, t.ex. genom att inhemska, tåliga grödor konkurreras ut av konstgödselkrävande
arter.

Mot. 1989/90

U220

12

När det gäller tillväxtmålet, är det klart att en generell industriell tillväxt Mot. 1989/90

inte är någon patentlösning på problemen. De fattiga länderna kan omöjligt U220

”hinna ifatt” de rika ländernas resursuttag. En sådan resursförbrukning klarar
inte vår jord, vare sig i rika eller fattiga länder. Resurstillväxt i u-länderna
måste kopplas till ett minskat resursuttag i de rika länderna, däribland Sverige.

Tillväxtmålet måste därför tydligt definieras utifrån ekologiska villkor och
tillväxtens innehåll anpassas till de fattigas behov. Ländernas fördelningspolitik
måste dessutom vara sådan att tillväxten ger de fattiga råd att tillgodose
sina basbehov.

När det gäller biståndsmålet demokratisk samhällsutveckling, anser miljöpartiet
att själva grunden för social och ekonomisk utveckling är att de fattiga
har demokratisk rätt och möjlighet att genom politiskt inflytande förbättra
sin egen livssituation.

Biståndsmålet ekonomisk och social utjämning är i hög grad beroende av
ett demokratiskt styresskick, fri opinionsbildning och utbildning för de fattiga
i mottagarländerna. Detta gäller i synnerhet när strävan inom biståndet
nu alltmer är att lägga över genomförandeansvaret för biståndsinsatserna på
mottagarländernas myndigheter.

När det gäller biståndsmålet ekonomiskt och politisk oberoende anser miljöpartiet
dels att sådant oberoende i praktiken är omöjligt att uppnå, dels
att svenskt bistånd i dag i hög grad uppmuntrar mottagarländerna till motsatsen,
dvs. större politiskt och ekonomiskt beroende av omvärlden. Exempelvis
stöder Sverige Världsbankens s.k. strukturanpassningsprogram, vars utvecklingsrecept
ofta är att u-länderna skall ”exportera sig ur krisen”.

Självtillit - nytt biståndsmål

Miljöpartiet de gröna ansluter sig i stället till självtillitsteorin som utvecklats
ovan. U-länderna måste hjälpas till minskat, inte ökat, beroende av världsmarknaden.
Vi föreslår därför att det s.k. beroendemålet omformas till ett
biståndsmål för ökad självtillit.

Självtillit är inte det samma som självförsörjning. Självtillit innebär att
”lita till egna krafter’ och kan inrymma följande aspekter: 1) självförtroende,
i meningen tillit till egna kulturella värden, 2) möjligheten att vara
självförsörjande beträffande basbehoven och 3) oräddhet—osårbarhet gentemot
yttre maktutövning och manipulation.

Det svenska biståndet bör medverka till självtillit, utifrån ovanstående
aspekter, på alla nivåer i mottagarländerna, alltifrån de fattiga bönderna på
landsbygden till länderna som sådana. Så mycket som möjligt av besluten
skall fattas av befolkningen lokalt, utifrån de lokala resurserna, i stället för
av den centrala förvaltningen i länderna.

Inriktningen av biståndet
Allmänt

Sverige skall ha ett helhetsperspektiv på sina relationer med världens fattiga
länder så att dessa förbindelser så mycket som möjligt gynnar de fattiga i

13

dessa länder. Biståndspolitik, industripolitik, miljöpolitik, handelspolitik,
socialpolitik, kulturpolitik m.m. måste därför samordnas så att de samverkar
i en riktning som är positiv för världens fattiga människor.

Sverige skall i såväl utvecklingssamarbetet som övriga relationer med de
fattiga länderna fungera som katalysator i att frigöra mottagarlandets egna
resurser, mänskliga såväl som materiella, för en utveckling grundad på självtillit.

Ingen del av det svenska biståndet skall vara bundet till inköp av varor
och tjänster i Sverige. Detta sätt att bedriva handel har ingen plats inom det
svenska biståndet.

Bistånd direkt till de allra fattigaste

En alltför stor andel av vårt nuvarande bistånd går till centrala insatser med
förhoppning att resultatet skall tränga ned till de fattigaste. Biståndet bör i
stället direkt inriktas på att ge de allra fattigaste människorna förutsättningar
att tillgodose sina grundläggande materiella och andliga behov.

Större ansträngningar bör göras att med biståndet nå direkt till fattiga regioner
och distrikt i mottagarländerna, i stället för att kanalisera det via en
ofta ineffektiv och oengagerad central förvaltning.

Miljön

Alla biståndsprojekt skall vara förenliga med ekologisk balans. Sverige bör
verka för ett ekologiskt hållbart, giftfritt jordbruk, såväl i u-länderna som i
de rika länderna. Lokala genetiska resurser och kunskap om varsamma odlingsmetoder
måste bevaras och förås vidare.

Globala insatser behövs för att motverka växthuseffekten. Sverige bör
globalt verka för lägre energianvändning, bättre energiutnyttjande och förnybara
energikällor vilket minskar de utsläpp av bl.a. koldioxid och fluorerade
kolväten som orsakar uppvärmningen av jordens atmosfär.

Miljökonsekvensbeskrivningar bör i ökad utsträckning användas inom det
svenska utvecklingssamarbetet. Det är särskilt viktigt att alternativa, ur miljösynpunkt
bättre förslag arbetas fram.

Förbättrade samodlings- och markmetoder och trädplantering skall uppmuntras.
Sverige bör snabbt och i den takt som är möjligt kraftigt öka stödet
till globala markvårdsinsatser och skogsplantering.

Miljöpartiet yrkar att biståndet inom SIDA till särskilda miljöinsatser
ökas med 405 milj. kr. Ytterligare miljöinsatser föreslås nedan genom internationella
miljöfonder.

Regnskogarna

Regnskogarna spelar en stabiliserande roll för jordens klimatsystem. Med
avverkningarna försvinner stora skogsområden som rymmer världens artrikaste
ekosystem. Det är därför mycket viktigt att regnskogen bevaras.

Miljöpartiet de gröna vill i år avsätta 1 miljard till en Utomeuropeisk fond
för att bl.a. bevara regnskogarna, vilket vi hemställt om i annan motion.

Mot. 1989/90

U220

14

Östeuropa

Den katastrofala miljösituationen i Östeuropa motiverar svenskt bistånd till
dessa länder, vilket miljöpartiet föreslår i en separat motion, Internationell
miljöpolitik.

Miljöpartiet avvisar dock bestämt att biståndspengar som räknas in i 1 %målet
används för miljöstöd till östeuropeiska länder bl.a. på grund av att
Sverige har ett stort egenintresse av miljöförbättringar i Östeuropa.

Miljöfonder

Miljöpartiet de gröna föreslår anslag till två miljöfonder, vilket närmare presenteras
i en separat motion. Dessa miljöfonder skall bekostas utanför biståndsanslaget
på 1 % av BNI.

En av dessa fonder avser stöd till miljöförbättringar i Östeuropa om totalt
1 miljard kronor. Den andra avser miljöförbättringar i utomeuropeiska, fattiga
länder och föreslås omfatta likaså totalt 1 miljard kronor för markvårdsinsatser,
skogsplantering och bevarande av regnskogar.

Skuldbördan

De fattiga ländernas skulder måste avskrivas.

Sverige bör aktivt medverka till en lösning av de skuldproblem som drabbat
många u-länder och i synnerhet de fattiga i dessa länder. Det är helt oacceptabelt
att idag nettoflödet av ekonomiska resurser i många fall går från
fattiga människor i fattiga länder till rika människor i de rika länderna.

Sverige bör motverka de av Världsbankens och Valutafondens strukturanpassningsprogram
som leder till social nedrustning och ensidig satsning på
export. I stället bör Sverige inom dessa organ och i andra sammanhang lägga
förslag om strukturförändringar som bygger på tilltro till landets egna resurser
(självtillit) och som tillgodoser i första hand de grundläggande behoven
hos landets fattiga.

Miljöpartiet anser inte att biståndsmedel skall användas för att betala internationella
bankers och institutioners förluster i samband med att fattiga
länder inte kan återbetala sin skulder. Riskerna för uteblivna skuldåterbetalningar
måste, som i alla andra sammanhang, bäras av kreditgivarna själva.

Biståndsmedlen bör i stället användas direkt till projekt som kommer de
fattiga i dessa länder till del.

Miljöpartiet yrkar därför att de 640 milj. kr. som regeringen föreslagit till
skuldlättnader överförs till frivilla organisationers biståndsverksamhet (140
milj. kr.), till särskilda miljöinsatser (405 milj. kr.), till kvinnoinsatser inom
ramen för särskilda program (10 milj. kr.) och till familjeplanering (85 milj.
kr.).

Maktförhållanden och handel

Sverige bör internationellt driva frågan om handel på rättvisa villkor. De
multinationella företagens och industriländernas möjligheter att kontrollera
handeln för egna syften måste beskäras.

De multinationella företagens makt över enskilda länder och organisatio

Mot. 1989/90

U220

15

ner, deras resursförbrukning och miljöförstöring måste kartläggas. Sverige
måste se det som sin uppgift att motarbeta dessa företags världsomspännande,
odemokratiska inflytande.

Befolkningsutvecklingen

Världsbanken har uppskattat att det skulle behövas en fyrdubbling av biståndet
till familjeplanering för att ge de kvinnor och män som önskar familjeplanering
tillgång till sådan.

Familjeplanering har på bara 25 år vuxit till att omfatta hälften av jordens
par. Endast ett fåtal länder är numera negativa till familjeplanering.

Trots detta och trots familjeplaneringens relativt ringa kostnad finns det i
dag många miljoner kvinnor och män som önskar använda preventivmedel,
men som inte har tillgång till dem.

Misstag som gjorts för flera decennier sedan inom familjeplaneringsbiståndet,
t.ex. stöd till tvångssterilisering, får inte i dag hindra Sverige att öka
stödet till familjeplanering så att de par som önskar familjplanering på sikt
skall kunna få det. Detta är inte bara en hälso- och livskvalitetfråga för
många kvinnor utan även en överlevnadsfråga för många fattiga familjer.

Miljöpartiet de gröna föreslår därför en ökning av biståndet till befolkningsfrågor.
Vi kommer att kommande år föreslå fortsatt ökade anslag för
detta ändamål. Regeringen bör utarbeta en plan för ett kraftigt utvidgat
svenskt samarbete inom området.

SIDA bör i sitt arbete redan budgetåret 1990/91 ta större hänsyn till befolkningsfrågorna
och avdela mer resurser för familjeplanering. Inom ramen
för anslagsposten Särskilda program föreslås att anslaget fördubblas, dvs. att
ytterligare 10 milj. kr. används för detta ändamål.

Inom ramen för det multilaterala biståndet bör internationella organisationer
som arbetar med familjeplanering stödjas i ökad utsträckning. Miljöpartiet
föreslår en ökning till 200 milj. kr., en ökning i förhållande till regeringens
förslag med 75 milj. kr.

De sociala frågorna

Även sociala konsekvensbeskrivningar av biståndprojekten skall föregå beslut
om bistånd.

Det svenska utvecklingssamarbetet skall om möjligt ta hänsyn till och
bygga på traditionella sociala strukturer och traditionell kunskap, t.ex. när
det gäller hälsovård och jordbruk.

Biståndsprojekten skall utformas så att i första hand lokala resurser tas till
vara, mänskliga såväl som naturresurser.

Utformningen av biståndsinsatser bör innehålla mer av dialog med dem
som faktiskt berörs av insatserna i distrikt och byar. En konstant dialog mellan
givare och mottagare i projektutformningen innebär tydligare definiering
av problemen, ökar möjligheten till en ändamålsenlig lösning och förankrar
besluten hos dem som berörs. Detta ökar tilltron till de egna resurserna.

Biståndet skall inriktas på projekt och teknologi som är förenliga med
mottagarnas kultur, utbildningsnivå, kompetens och grundläggande behov.

Mot. 1989/90

U220

16

Sverige måste i internationellt utvecklingssamarbete respektera att andra Mot. 1989/90

kulturella och sociala värderingar kan leda till utvecklingsmål, utvecklings- U220

vägar och teknik som skiljer sig från vårt lands.

För att motverka inflyttningen till storstäderna och de sociala problem
som detta för med sig, bör en större del av biståndet inriktas på landsbygdsutveckling.

Sparande och kreditmöjligheter för de fattiga i u-länderna måste förbättras.

Stöd till kvinnor

Kvinnorna i u-länderna spelar en mycket stor roll i försörjningen. De bär
ofta den största bördan - de brukar jorden, de har omsorg om barn, gamla,
sjuka och handikappade. Erfarenheten visar också att bistånd till kvinnor i
högre utsträckning ofta gynnar hela familjen än bistånd som främst kommer
männen tillgodo.

Kvinnors inflytande över ekonomiska och politiska beslut är dock ofta
mycket liten. Ofta har de inte laglig rätt att äga och ärva egendom, låna
pengar till företagsverksamhet, rätt att rösta, osv. Mycket kan göras för att
förbättra kvinnors villkor i dessa avseenden. Utbildning på alla nivåer spelar
här en viktig roll.

Frivilligorganisationerna har värdefull erfarenhet av kvinnobistånd som
bör tas till vara i det statliga biståndet. Direktstöd till kvinnorörelser i u-länderna
bör kunna komma i fråga.

Biståndsinsatser som riktar sig till kvinnorna bör därför öka kraftigt, och
miljöpartiet föreslår omprioriteringar inom programländernas landramar så
att kvinnorna nås i större utsträckning. Miljöpartiet föreslår dessutom att
anslaget till kvinnoinsatser inom ramen för särskilda program ökas med 10
milj. kr.

Teknologi

Samarbete mellan svenska företag som arbetar med anpassad teknologi och
företag i u-länderna bör uppmuntras i syfte att bistå u-länderna med lämplig
teknik och kunnande.

Bistånd genom folkrörelser

Sverige har många frivilligorganisationer med lång och gedigen biståndserfarenhet.
Dessa organisationers engagemang och stora kontaktyta i utvecklingsländerna
måste tas till vara och stödjas.

Miljöpartiet föreslår att stödet genom frivilligorganisationerna ökar med
140 milj. kr. i förhållande till regeringens förslag.

Biståndsanslagets fördelning på lander

Miljöpartiet de gröna vill i denna motion inte närmare ifrågasätta regeringens
förslag till medelstilldelning för programländer, då vi anser att de mer
övergripande principerna för biståndets utformning för närvarande är av
mera central betydelse. 17

Vi förutsätter dock att förändringar i budgeten kan komma i fråga för länder
där de övergripande principerna för biståndet, såsom de formulerats
ovan, och biståndsmålen inte kan tillämpas av politiska eller andra skäl.

Internationellt samarbete

Sverige deltar i en rad FN-organ och andra internationella organisationer,
vilka på ett eller annat sätt driver eller påverkar miljö-, resurs- och u-landsfrågor.

Sverige bör inom alla dessa organ aktivt arbeta för minskat resursslöseri,
avveckling av kärnkraften och för att hejda miljöförstöringen.

Sverige bör verka för ett system för internationell beskattning där länder
beskattas utifrån nivån på per capita resursanvändning. Pengarna bör uttaxeras
av FN och fonderas för angelägna internationella sociala, ekonomiska
och ekologiska insatser.

Sverige skall arbeta för att få till stånd internationella avtal för minskning
av föroreningsutsläpp i luft och vatten.

FNs atomenergiorgan IAEA bör i fortsättningen påskynda kärnkraftens
internationella avveckling.

Sverige liksom varje annat land bör ha ett internationellt miljöpolitiskt
program. Detta skall formulera en samlad, övergripande och långsiktig strategi
för landets medverkan i det internationella miljöarbetet. Programmet
skall bygga på insikten om miljöfrågornas centrala betydelse och behovet av
samordnade åtgärder. Miljöpartiet de gröna yrkar att regeringen låter utarbeta
ett sådant program för Sverige, som underställes riksdagen för godkännande.

De internationella solidaritetsfrågorna, inkl. maktförhållandena i världen,
behöver uppmärksammas betydligt mer i den svenska skolundervisningen

Sverige bör på olika sätt i alla sina kontakter med u-länderna och genom
internationella organisationer verka för en demokratisk utveckling i dessa
länder.

Internationellt samarbete mellan u-länder bör på alla sätt uppmuntras och
stödjas i svenskt utvecklingsbistånd.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att biståndsmålet politiskt och ekonomiskt oberoende
ersätts av ett biståndsmål för politisk och ekonomisk självtillit,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att miljökonsekvensbeskrivningar av biståndsprojekt
skall föregå beslut om bistånd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sociala konsekvensanalyser av biståndsprojekt
skall föregå beslut om bistånd,

4. att riksdagen till Bidrag till internationella biståndsprogram, C 1,
för budgetåret 1990/91 anslår 1 000 000 000 kr. utöver vad regeringen

Mot. 1989/90

U220

18

har föreslagit, till en europeisk miljöfond, och 1 000 000 000 kr. ut- Mot. 1989/90
över vad regeringen har föreslagit, till en utomeuropeisk miljöfond, U220

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av en europeisk miljöfond,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inrättande av en utomeuropeisk miljöfond,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om fördelning av medlen för skuldlättnad,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att bindningen av biståndsmedel till inköp av varor
och tjänster i Sverige tas bort,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige inte skall stödja de av Världsbankens
och Valutafondens strukturanpassningsprogram som leder till social
nedrustning och ensidig satsning på export,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utgångspunkter för Sveriges solidaritet med de fattiga
i världen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om miljö, resursanvändning, energi och jordbruk,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ekonomi och ekologi samt bättre definiering av biståndets
tillväxtmål,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om helhetsperspektiv på Sveriges relationer med fattiga
länder,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndets inriktning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om globala insatser för att motverka växthuseffekten
på jorden,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skuldavskrivning för de fattiga länderna,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige skall motarbeta de multinationella företagens
världsomspännande inflytande över enskilda länder,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om befolkningsfrågor och familjeplanering,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om teknologi, kultur och utbildning i biståndet,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till kvinnor i de fattiga länderna,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt samarbete,

19

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90
tionen anförts om internationell beskattning. U220

Stockholm den 24 januari 1990
Claes Roxbergh (mp)

Inger Schörling (mp)

Kent Lundgren (mp)

Anna Horn af Rantzien (mp)

Marianne Samuelsson (mp)
Per Gahrton (mp)

20