Motion till riksdagen
1989/90:U204

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Effektivare bistånd

Sammanfattning

Biståndet bör höjas med 400 milj.kr. Ett angeläget utvecklingssamarbete
med Östeuropa bör ligga utanför enprocentsramen som är ett moraliskt bindande
åtagande gentemot de fattiga länderna.

Filippinerna, Uganda, Namibia och Costa Rica föreslås bli nya programländer.
Ökade anslag föreslås bl.a. för enskilda organisationer och för miljöinsatser.

En starkare inriktning på mänskliga rättigheter, demokrati och en friare
ekonomi i u-länder föreslås. FN:s flyktingkommissarie föreslås få en höjning
med 100 milj.kr. utöver regeringens förslag. Ett nytt anslag för humanitärt
bistånd i Asien bör införas.

1. Inledning

Varje minut dör 18 barn under fem år av svält. Lika skakande siffror skulle
kunna redovisas vad gäller sjukdomar och undernäring bland de människor
som överlever.

Men vid sidan av de siffror som speglar katastroferna finns det också
andra, ljusare tecken: Medellivslängden i tredje världen har ökat med närmare
50 % sedan 1950, barnadödligheten har halverats. Några få u-länder
har lyckats ta sig upp ur fattigdomens kvicksand.

Klyftan mellan rika och fattiga länder ökar. Den ekonomiska utvecklingen
i många u-länder är mycket svag. Ofta håller den inte ens jämna steg med
befolkningsutvecklingen.

De omfattande oljeprishöjningarna i mitten av 1970-talet och särskilt 1979
drabbade de oljeimporterande u-länderna särskilt hårt. Till detta kommer
att i-länderna bedrivit en ekonomisk politik med starka handelsbegränsande
åtgärder som slagit hårt mot både råvarupriser och övrig u-landsexport. För
u-länderna har det inneburit vikande exportmarknader, låg tillväxt i produktionen,
försämrade bytesförhållanden, allt större betalningsunderskott, en
svår knapphet på valutor och växande skuldproblem.

Åttiotalet innebar en fortsatt kraftig påfrestning på de icke oljeexporte

rande u-länderna, särskilt Afrika söder om Sahara, där tillväxten per capita Mot. 1989/90

var negativ i många länder. Terms of trade försämrades kraftigt genom att U204

råvarupriserna sjönk till rekordlåga nivåer i mitten av 80-talet. Skillnaderna
är dock stora och flera asiatiska länder har haft kraftig tillväxt. Skuldtjänstproblemen
för många u-länder, inte minst de fattigaste, fortsätter att vara
enorma även om skulderna nu ökar långsammare eller t.o.m. minskar.

De lägre räntorna och lägre oljepriserna har gynnat många u-länder. Det
sista året har också världshandeln och metallpriserna ökat kraftigt. Det är
dock osäkert om denna trend håller i sig. Räntorna och oljepriset har åter
gått upp. De allt mer fluktuerande varupriserna, växelkurserna och räntorna
gör det också allt svårare för u-länderna att föra en kraftfull utvecklingspolitik.

Handeln med u-länderna och framför allt de villkor under vilka den bedrivs
har en vida större betydelse för dessa än u-landsbiståndet. Det galleri
särskilt hög grad de 50 u-länder som inte hör till gruppen de allra fattigaste.

Många av dessa har lyckats öka sin export, men både exporten av industrivaror
och i synnerhet exporten av jordbruksvaror utsätts för omfattande handelshinder
från de industrialiserade staternas sida. En liberalisering av
världshandeln skulle få en utomordentligt stor betydelse särskilt för dessa
länders fortsatta utvecklingsansträngningar.

U-ländernas samlade utlandsskuld beräknas nu ligga på 1300 miljarder dollar.
Höga realräntor, den länge mycket höga dollarkursen och stagnerande
exportintäkter ledde under 1980-talet till ett smärtsamt uppvaknande för de
u-länder som utnyttjade 1970-talets goda lånevillkor till att skuldsätta sig i
stor omfattning.

Sedan 1981 har en dramatisk nedgång skett i kreditgivningen till de fattiga
länderna. Efter 1982 har också nettoflödet av resurser gått från u-länder till
i-länder. Allt fler u-länder har hamnat i akuta betalningskriser och därmed
förlorat sin kreditvärdighet. För de allra fattigaste u-länderna, särskilt de i
Afrika, rör det sig om mindre skuldbelopp, men kombinationen av hög befolkningstillväxt,
svag tillväxt och export samt de stora skulderna gör deras
situation än mer desperat.

Biståndet till de fattiga länderna har stagnerat. Trots löftena i FN ligger
OECD-staternas bistånd sedan 1970 kvar på en nivå av endast hälften av de

0,7 % av BNP som utlovats.

För många av de fattigaste u-länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara,
har utvecklingen under senare år varit negativ. Befolkningsökningen har
ökat snabbare än livsmedelsproduktionen. Många u-länder har fört en jordbrukspolitik
som missgynnat ökad produktion. Stadsbefolkningens livsmedelskonsumtion
har subventionerats genom låga priser, vilket hämmat livsmedelsproduktionen.
Den inhemska valutan har övervärderats och investeringsvolymen
sjunkit inom jordbrukssektorn.

De senaste årens svältkatastrofer har visat att många u-länder inte ens under
normala skördeår längre klarar av att föda sin växande befolkning. Mot
denna bakgrund är befolkningsexplosionen i de fattigaste länderna oroväckande.
Med en befolkningsökning på mellan 3 och 4 % kommer många av de
fattigaste länderna att fördubbla sin befolkning på ca 25 år.

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr U203-205

Kopplingen mellan ekonomi och miljö är sällan så tydlig som i u-länderna.
Befolkningsutvecklingen har lett till en allt kraftigare ekologisk utarmning
av u-ländernas landsbygd. Allt mer odlingsbar mark tas i anspråk för jordbruk.
Marken exploateras allt hårdare, vilket medför sjunkande avkastning
och fattigdom. Befolkningen blir tvungen att skövla skogar och vegetation
för att livnära sig.

Till detta kommer att ved ofta utgör den enda energi- och bränslekällan
för människor i u-länder. Följden blir ökenutbredning och därmed en minskning
av den jord som är beboelig för den växande befolkningen. Jordförstöringen
medför i sin tur att översvämningar och andra naturkatastrofer okar
i omfattning. Rader av växt- och djurarter står inför sin omedelbara utrotning
på många håll i tredje världen. Skövlingen av regnskogarna fortsätter.

Den ökande befolkningen och de försämrade jordbruksvillkoren på landsbygden
medför en stor inflyttning till städerna, främst av män. U-ländernas
storstäder genomgår en explosiv tillväxt. Dessa städer saknar nästan helt förutsättningar
att förse den växande befolkningen med sysselsättningstillfällen
och bostäder. Den sociala misären växer lavinartat. På detta följer växande
kriminalitet och på sikt säkert politisk och social oro som kan omintetgöra
varje ansträngning till utveckling. De allvarliga miljöproblemen i många av
dessa städer bidrar också till omänskliga levnadsvillkor.

Endast ett par av världens fattigaste stater, bl.a. Indien, har flerpartiparlamentarism.
De allra flesta är militärdiktaturer eller enpartistater. Detta har,
i kombination med krig och svält, bidragit till att den överväldigande delen
av världens ca 16 miljoner flyktingar kommer från u-länder. Det finns skäl
att vara starkt kritisk mot de militära satsningar många u-länder gör.

Läget är idag särskilt allvarligt för många av de u-länder som valt att föra
en starkt planerad och på importsubstitution inriktad ekonomi. Ofta har
man med hänvisning till sociala hänsyn sökt motverka marknadsekonomiska
faktorer. Effekten har emellertid blivit den motsatta, bl.a. att produktionen
av nödvändighetsvaror hindrats, vilket främst drabbar de allra fattigaste.
Resurskrävande och centraldirigerade planeringsapparater har vuxit upp
som motverkar den ekonomiska utvecklingen och gynnar intressegrupper.

I flertalet av dessa länder pågår nu en nödvändig kursomläggning. Det
finns all anledning för Sverige att på olika sätt, bl.a. med biståndsinsatser
som kan lindra verkningarna, stödja sådan utveckling. Bristen på valuta och
de inhemska besparingar som följer i skuldkrisens spår får omedelbara återverkningar
för fattiga grupper, bl.a. genom svårigheterna att hålla skolor och
sjukhus i gång. Utan skuldlättnader, förbättrade exportmöjlighter, ökat bistånd,
en sundare ekonomisk politik och en ökad ekonomisk tillväxt kommer
många u-länder inte ha några som helst möjligheter att lösa sina problem.

2. Biståndets mål och medel

2.1 Mål - och måluppfyllelse

Solidaritet med de fattiga är grunden för vårt u-landsbistånd. U-länder är
olika och har sinsemellan väldigt olika förutsättningar för sin utveckling. Det

Mot. 1989/90

U204

6

är i första hand genom sina egna ansträngningar u-länderna kommer att Mot. 1989/90

lyckas med sin utveckling. Den ekonomiska och politiska miljö som skapas U204

av den politik u-landsregeringarna själva bedriver har en avgörande betydelse
också för biståndets möjligheter att lyckas. För många u-länder, särskilt
de lite mer utvecklade, spelar de rika ländernas handelspolitik en viktigare
roll än biståndet.

Sverige måste föra en samordnad u-landspolitik, där vi prövar alla våra
inrikes- och utrikespolitiska åtgärder - inte minst handelspolitiken - även
utifrån hur dessa påverkar våra relationer till u-länderna.

Det är de fattigaste u-länderna som har störst problem att brottas med,
som har minst resurser att utveckla, som har minst förutsättningar att ta vara
på de möjligheter som en liberaliserad världshandel kan ge. Det är de som
är i störst behov av vårt bistånd.

Därför skall huvudinriktningen för svenskt u-landsbistånd även i fortsättningen
vara att hjälpa de mest behövande - de fattigaste människorna i de
fattigaste länderna.

En enig riksdag har fastställt att svenskt u-landsbistånd skall bidraga till:

- resurstillväxt

- ekonomisk och social utjämning

- ekonomisk och politisk självständighet

- demokratisk samhällsutveckling

- framsynt hushållning med naturresurser och omsorg om miljön

I debatten om vårt bistånd har flera gånger påståtts att endast en liten del
av biståndet verkligen når de fattigaste människorna. Det är också en av de
viktigaste anledningarna till att kraven på effektivitet i våra biståndsprojekt
och biståndskanaler måste skärpas. Tidsperspektivet får inte göras för kort.

Det anses allmänt att det ofta tar 15-20 år innan en biståndssatsning kan utvärderas
tillfredsställande i fråga om sin måluppfyllelse.

Katastrofbistånd går mest omedelbart och direkt till de fattigaste. Men
även bistånd som i ett första skede kan tyckas gynna bara de ”näst fattigaste”
eller kanske rent av medelklassen i u-länderna kan på lite längre sikt komma
att gynna även de fattigare med sina effekter. I en del fall kan det vara en
förutsättning för att på sikt åstadkomma den resurstillväxt som kan lyfta
även de fattigaste människornas levnadsvillkor.

Hälsostandarden har förbättrats avsevärt, inte minst i Afrika där medellivslängden
har ökat från 41 år 1965 till 47 år 1984, och spädbarnsdödligheten
har sjunkit från 155 per 1 000 invånare år 1965 till 129 år 1984. Detta är i stor
utsträckning ett resultat av biståndsgivarnas påtryckningar och finansiella
satsningar.

Bland specifikt svenska insatser kan nämnas några som varit särskilt framgångsrika.
Just nu satsas allt mer pengar på mark- och skogsvårdsprogram,
både i Afrika och Sydostasien. Ett av dessa program drivs i Kenya sedan ett
antal år. Det är riktat mot småjordbrukare, det använder sig av enkel teknologi
och det innehåller en stor portion undervisning för att söka påverka
människors attityder. Ett sätt att mäta framgången för detta projekt är att
det starkt bidragit till att Kenya nu har lanserat ett nationellt markvårdsprogram.
7

Biståndets resultat i förhållande till demokratimålet har varit väsentligt Mot. 1989/90

mer blygsamma. Det är ett viktigt skäl till att - som föreslås nedan - sådana U204

insatser bör få ökat utrymme i biståndet.

2.2 Biståndets legitimitet och effektivitet

Det finns alltså gott om exempel på att bistånd gör nytta. Men svårigheterna
är många, inte minst med tanke på skälet till att vi ger bistånd: u-ländernas
fattigdom och de problem det skapar att arbeta i sådana miljöer.

Internationella utvärderingar visar att misslyckat bistånd inte sällan
hänger samman med att andra hänsyn, t.ex. krav på att givarlandets näringsliv
också skall dra nytta av samarbetet, varit styrande.

Exempel finns vidare både på nykoloniala och kommersiella maktövergrepp
under biståndets täckmantel och på bistånd som givits i en naiv övertro
på att mottagarlandet vet allt om hur biståndet bäst skall användas. Att finna
en gyllene medelväg, präglad av ömsesidig respekt mellan givare och mottagare
för den andra partens politiska och moraliska värderingar, har ofta visat
sig vara svårt och några enkla tumregler finns inte.

Redan våra erfarenheter av svenskt u-landsbistånd visar på nödvändigheten
av att föra en mycket aktiv dialog om - och ställa krav på - den ekonomiska
politiken för att biståndet skall fungera och få de avsedda effekterna.

Men villkoren i biståndsgivningen bör inte bara omfatta frågor om effektiviteten
på projektnivå. De bör även syfta till att förbättra såväl den politiska
som den ekonomiska miljön. Den politiska miljön så att mänskliga rättigheter
inom mottagarlandet inte försummas och så att respekt för andra suveräna
nationer upprätthålls. Den ekonomiska miljön, så att enskilda biståndsprojekt
inte går till spillo som följd av t.ex. en missriktad planhushållning
eller en korrumperad statsapparat.

Det sätt på vilket villkoren skall ställas - vare sig det görs formellt i skriftliga
avtal eller informellt genom ett aktivare engagemang i dialogen med
mottagarlandet - kan inte på förhand preciseras. Viktigast är att fastslå att
vi som biståndsgivare har ett ansvar inte bara för hur våra biståndsmedel används
på fältet, utan även hur den politiska och ekonomiska miljö ser ut,
till vars utveckling vi bidrar. Att inte ställa villkor, att inte försöka påverka
utvecklingen i stort, innebär också ett ansvarstagande, nämligen ett accepterande
av rådande förhållanden.

Några viktiga slutsatser vi kan dra av egna och andras biståndserfarenheter
är följande:

1. Vi bör engagera oss på ett mer aktivt sätt än tidigare i en fortlöpande dialog
med de länder vi ger bidrag till. Vi bör då inte skygga för att diskutera
frågor om mänskliga rättigheter, demokrati och respekt för grannstaters integritet
liksom om inriktningen av den ekonomiska politiken.

2. Sverige, liksom alla andra biståndsgivare, har traditionellt ägnat sig framför
allt åt projektverksamhet, dvs. att starta nya projekt - skolor, hälsovårdscentraler,
jordbrukskooperativ, småindustrier etc. Detta har lett till s.k. projekt-stockning
i flertalet länder, inte minst de fattigaste länderna med svag
förvaltning.

3. Som en följd av projekt-stockningen har finansieringen av löpande under- Mot. 1989/90

håll försummats, både av biståndsgivare och mottagare. Så småningom U204

måste givetvis mottagaren ta över finansieringsansvaret, men i dagens läge,
med stora utlandsskulder och låg tillväxttakt, är det orimligt att kräva total
driftkostnadsfinansiering av mottagarna.

4. En ökad känslighet inför mottagarländernas egna prioriteringar är ett viktigt
sätt att visa respekt för dem såsom självständiga stater. Detta gäller framför
allt prioriteringar mellan sektorer och formerna för biståndsöverföringar.

Om mottagarlandets prioriteringar inte överensstämmer med våra bör vi
säga det klart och tydligt. Vi bör inte med snäva svenska perspektiv tvinga
på dem våra egna favoritprojekt.

5. Vi bör lära oss mer av andra biståndsgivare, såväl bilaterala som multilaterala,
för att undvika misstag. Vi bör samordna vårt bistånd på ett mycket
tydligare sätt med andra biståndsgivare än vad som varit fallet hittills.

3. Biståndets storlek och former

3.1 Biståndets storlek

3.1.1 Enprocentsmålet och östsamarbetet

Även i situationer när besparingar på alla andra anslag måste diskuteras skall
biståndet enligt folkpartiets mening skyddas. Det innebär däremot inte att
varje enskilt biståndsanslag skall undgå granskning. Tvärtom är det, just
med tanke på de fattiga människornas behov, särskilt angeläget att biståndets
innehåll ständigt prövas på nytt så att formerna är så effektiva som möjligt.
Folkpartiet vill effektivisera biståndet, inte för att ge mindre utan för att
kunna hjälpa fler.

Sedan socialdemokraterna tog över regeringsansvaret 1982 har 1%-ramen
flera gånger urholkats - såväl genom öppna sänkningar som genom budgettekniska
manipulationer. Folkpartiet har motsatt sig dessa beslut. Att använda
u-landsbiståndet som budgetregulator strider mot den solidaritetstradition
som skall vara styrande för vår utrikespolitik.

Den snabba omvandlingen av de östeuropeiska samhällena i liberal och
demokratisk riktning under 1989 har skapat en helt ny situation. Det som få
vågat hoppas på - att visionen om det fria Europa skulle bli verklighet - är
nu inte bara en dröm utan en möjlighet att räkna med. Att stödja övergången
till demokrati och marknadsekonomi likaväl som kampen mot den i
många fall katastrofala miljöförstöringen i Östeuropa är en ny utmaning vi
nu har att leva upp till.

Den minskar inte behoven av hjälp på andra håll i världen. Den kan och
får inte upphäva eller urholka de utfästelser vi har gjort till u-länderna. Den
kräver att vi kraftigt utökar våra samlade internationella stödinsatser. Därför
avvisar folkpartiet regeringens förslag att lägga östbiståndet innanför
1%-ramen.

I budgeten föreslås att 900 milj.kr. under en treårsperiod skall tas till ut- 9

vecklingssamarbete med Östeuropa från 1%-ramen. Med detta förslag går
Sverige i spetsen för en utveckling sorn u-länderna, inte minst i FN, uttryckt
stark oro inför.

Regeringen försvarar sig bl.a. med att biståndet ändå växer med - i nominella
tal - 1 300 milj.kr. nästa budgetår. Men detta är vad enprocentsmålet
kräver.

Vad regeringen väljer att bortse ifrån är att enprocentsmålet är ett moraliskt
bindande åtagande från Sverige som nation gentemot de fattiga länderna.
Nya åtaganden till andra grupper av länder måste därför läggas utanför
även ett växande u-landsbistånd.

Sverige är ett av de få länder som uppnått FN:s 0,7%-mål och därmed varit
ett föregångsland för ökat bistånd. Om Sverige går i täten för denna urholkning
av löftet till u-länderna är risken uppenbar att flera andra länder
också anser sig kunna göra det. Det är just en sådan omfördelning som
många u-länder fruktat var innebörden av västvärldens löften om bistånd till
Östeuropa.

Folkpartiets förslag beträffande samarbete med Östeuropa utvecklas i särskilda
motioner.

Vi kan också konstatera att de faktiska utbetalningarna, bl.a. till följd av
att BNI-prognoserna i allmänhet har varit för låga, de senaste åren har legat
mellan 0,8 och 0,9%.

3.1.2 Ny målsättning

Folkpartiet menar att biståndet, mot bakgrund av både de enorma behoven
och möjligheterna att ge en meningsfull hjälp, bör fortsätta att öka sin andel
av våra samlade resurser.

Enprocentsmålet bidrog till en snabb ökning av biståndet under tidigare
decennier. Det är nu dags att formulera en ny långsiktig ambition av liknande
slag. Målet är enligt folkpartiets mening 2% av BNI. Det samlade biståndet
bör varje år öka sin andel av BNI.

I samband med att riksdag och regering gör en sådan utfästelse bör det
tydligt markeras att innehållet i enprocentsramen bör ha en tydlig
fattigdomsprofil. Det utvecklingssamarbete som ligger därutöver kan ha ett
något bredare innehåll och inkludera insatser i skiftande ländergrupper, såväl
något mer utvecklade u-länder i färd med att bygga upp en fungerande
demokrati som östeuropeiska länder med liknande problem och mål.

Sverige bör samtidigt öka sina ansträngningar att förmå andra i-länder att
höja sitt bistånd och i ett första steg nå upp till FN:s utbetalningsmål på
0,7%. Andra länders underlåtenhetssynder kan dock aldrig vara ett argument
mot ökade svenska insatser. Tvärtom kan motsatsen hävdas. När andra
länders bistånd stagnerar eller minskar ökar värdet av generösa svenska insatser.

3.1.3 Biståndets storlek 1990/91

Regeringens förslag innebär att enprocentsramen nästa budgetår urholkas
på två sätt. Dels inkluderas 300 milj.kr. för östsamarbete, dels läggs det
svenska stödet till Interamerikanska utvecklingsbanken på 21,5 milj.kr. in i
biståndsbudgeten. Det har tidigare finansierats via anslaget för exportfräm

Mot. 1989/90

U204

10

jande åtgärder. En liknande överföring görs av delar av anslagen till IMPOD.

Folkpartiet föreslår mot den bakgrunden att biståndsramen höjs med sammanlagt
400 milj.kr. Det ger bl.a. utrymme för följande förstärkningar. Filippinerna,
Costa Rica, Uganda och Namibia föreslås bli nya programländer.
FN:s barnfond och FN:s flyktingkommisssarie kan få kraftiga anslagsökningar.
Ett omfattande humanitärt bistånd i Asien kan inledas. Enskilda organisationers
bistånd kan utökas.

Utvecklingssamarbetet med Östeuropa föreslås bli finansierat från ett nytt
anslag för demokratisk samhällsutveckling i en bred länderkrets. För nästa
budgetår föreslås detta anslag uppgå till 300 milj.kr. I den mån dessa medel
inte räcker till för nödvändiga satsningar i Östeuropa bör regeringen återkomma
med begäran om anslag på tilläggsbudget. Från ett anslag av denna
typ bör i framtiden även andra liknande insatser i mer utvecklade länder,
bl.a. i Latinamerika, kunna finansieras.

3.2 Obundet bistånd

Sverige har länge i internationella sammanhang arbetat för obundet bistånd
dvs. bistånd som ges utan krav på upphandling i givarlandet.

Bundet bistånd strider mot frihandelstanken. Mottagarlandets valfrihet
begränsas. Det riskerar att fördyra de upphandlade varorna, eftersom konkurrensen
begränsas. Det kan också leda till en rad praktiska problem för uländerna.
Ett klassiskt exempel är Kenya som av olika givare försetts med 18
olika vattenpumpar - med åtföljande behov av 18 olika sorters reservdelar.

I svensk biståndsdebatt har krav på en ökad andel bundet bistånd framför
allt framförts från industrin och från moderaterna. Inte sällan har samma
debattörer på en gång begärt högre effektivitet och ökad bindningsgrad. Om
man med effektivitet menar att biståndet i så hög grad som möjligt skall vara
till glädje för de mottagande människorna leder ökad bindning till lägre effektivitet,
inte högre.

En ökad bindning kan i princip betraktas som ett slags subvention till en
produktion som annars inte skulle vara konkurrenskraftig. Om sådan verksamhet
vet vi av både teori och praktik att den är ekonomiskt osund. Det bör
understrykas att svenska företag självfallet får order i biståndssammanhang
under förutsättning att de är konkurrenskraftiga. Det bundna biståndet uppges
ligga på under 15% av det totala anslaget, medan återflödet till Sverige
är väsentligt högre, kring 50%.

För närvarande förekommer i huvudsak tre olika former av bundet bistånd:

- bundet importstöd (dvs. valutastöd)

- internationellt livsmedelsbistånd (bl.a. våra leveranser till vissa internationella
beredskapslager)- gåvodelen i de s.k. u-krediterna

Även BITS:s tekniska bistånd är bundet till Sverige.

Det bundna biståndets andel av det landinriktade stödet har på senare år
minskat. Detta är en, från liberal synpunkt, positiv utveckling.

Folkpartiet anser att det bundna biståndet i princip bör avvecklas och ersättas
med obundet gåvobistånd.

Mot. 1989/90

U204

Riksdagen har under flera år uttalat sig för en ytterligare minskning av det
bundna biståndet. Enligt vår mening bör regeringen i nästa budgetproposition
återkomma med förslag till nya riktlinjer för bindning av bistånd. Utgångspunkten
skall vara att varubistånd i princip skall vara obundet och att
det skall krävas biståndspolitiska skäl för eventuella undantag från denna
princip.

3.3 U-krediter

U-kreditsystemet infördes fr.o.m. 1980/81 och reformerades i mitten på 80talet.
Sammanlagt har drygt 200 krediter beviljats varav ca 130 fortfarande
är aktuella. Den beräknade biståndskostnaden för dessa är 2,6 miljarder
kronor (varav anslaget hittills belastats med 2 miljarder). Indien, Kina och
Algeriet har varit största mottagare.

I en granskning åt u-kreditutredningen riktade professor Peter Bohm hård
kritik mot idén med bundna u-krediter. En huvudpoäng i kritiken är att ”biståndet
endast i ett (osannolikt) extremfall blir lika med u-kreditens gåvoelement”.
Subventioner av detta slag har nämligen en tendens att driva upp priserna.
I så fall tillfaller en del av gåvoelementet företaget. Bindningen till
uppköp just i Sverige har inga speciella fördelar för mottagarlandet.

U-krediter kan givetvis också ha ett värde för u-länderna men det är osäkert
hur mycket av det s.k. gåvoelementet som faktiskt kommer u-länderna
till del. Den osäkerheten består även om reglerna för det svenska systemet med
all rätt - utformats så att möjligheterna för företagen att tillgodogöra
sig delar av gåvoelementet begränsats bl.a. genom att förhandsbesked om ukredit
inte ges. Vad vi säkert vet är att biståndspolitiska skäl alltid talar för
att en given summa pengar skall användas för obundet gåvobistånd snarare
än för bundna, subventionerade exportkrediter.

Vår principiella uppfattning är därför att u-krediterna i framtiden - om de
alls skall finnas kvar - skall finansieras utanför ramen för 1%-målet.

Exportkreditutredningen föreslog för en tid sedan vissa förändringar av ukreditsystemet
från handelsfrämjande synpunkt. Enligt vår mening bör en
parlamentarisk översyn av u-krediterna och andra kreditinstrument från biståndspolitisk
synpunkt nu göras.

En första fråga som bör granskas är u-krediterna som biståndsinstrument
jämfört med andra - såsom obundna biståndskrediter. En andra fråga är
kretsen av mottagarländer, som enligt vår mening - inom ramen för nödvändiga
krav på kreditvärdighet - bör få en tydligare låginkomstprofil. Det är
inte rimligt att stora biståndsbelopp utbetalas till bl.a. Algeriet som är ett
högre medelinkomstland med BNP per capita över 2 000 dollar. Även Malaysia
som befinner sig på gränsen kan ifrågasättas. En tredje fråga är garantisystemets
utformning (som BITS avser att se över).

Det kan vidare diskuteras om det inte måste finnas någon mekanism som
gör att frågan om ett land i praktiken skall vara stor och kontinuerlig mottagare
av u-krediter (såsom Kina länge var) blir föremål för politisk prövning.

För nästa budgetår föreslår vi en minskning av anslaget med 100 milj.kr.

Mot. 1989/90

U204

12

4. U-länder och demokrati

4.1 Demokratimålet

Mot. 1989/90

U204

Liberaler ser ett starkt samband mellan fred, frihet och rättvisa. De inre konflikterna
är starkast och den ekonomiska utvecklingen svagast i de länder där
de mänskliga rättigheterna respekteras minst.

En rad krav bör vara uppfyllda för att en stat skall kunna räknas till kretsen
av demokratier:

- det skall hållas fria och hemliga val

-det skall råda en vidsträckt yttrande- och organisationsfrihet

- den politiska mångfalden måste vara säkerställd genom fri partibildning
och flerpartisystem

De yttre förutsättningarna är fundamentalt annorlunda i fattiga och outvecklade
länder utan demokratisk tradition än i industriländer som Sverige. Det
gäller t.ex. låg utbildningsnivå, outvecklade kommunikationer, trög administration,
svaga folkrörelser, bristande nationell enhetskänsla, särskilt i afrikanska
länder och begränsad lojalitet mot samhället.

Till denna lista kan i flera fall fogas yttre tryck som i fråga om Sydafrikas
destabiiiseringspolitik och USA:s försök att störta regimen i Nicaragua. Likaså
kan tilläggas starka inre spänningar som i fråga om de etniska motsättningarna
mellan tamiler och singaleser på Sri Lanka. I de flesta fall, och i
särskilt hög grad i Afrika söder om Sahara, har dessa problem sitt ursprung
i det tidigare kolonialsystemet. Många u-länder vann också sin självständighet
under former som knappast förbättrade förutsättningarna för en demokratisk
utveckling.

Möjligheterna att göra sin stämma hörd och ha en avvikande uppfattning
eller att kräva sin rätt att i allmänna och fria val utse sina ledare kan aldrig
betecknas som en lyx. Särskilt för de fattigaste grupperna som inte kan få
sina krav uppmärksammade genom ekonomisk makt eller speciella kontakter
är denna frihet en central fråga. Demokratin ger också utrymme för enskilda
organisationer som bl.a. kan uppmärksamma miljöförstöring och utsatta
gruppers situation. En fri opinionsbildning innebär ett starkt tryck på
regeringar att förebygga och förhindra svältkatastrofer vid dåliga skördar.

Från Östeuropa har vi färska bevis för att maktmonopol och censur leder
till stagnation, maktmissbruk och övergrepp i rika länder. Det är inte mindre
sant i de fattiga länderna.

Vi måste vara medvetna om att politisk turbulens och en outvecklad demokrati
ofta är fattigdomens följeslagare. De utgör delar av en verklighet
som biståndet skall söka bearbeta snarare än fly undan. I åtskilliga länder
är skuldbördan och de ekonomiska anpassningsåtgärder den driver fram ett
allvarligt hot mot ett skört demokratiskt system.

Det är vår bestämda uppfattning att demokratimålet hittills - trots att det
fått ökad uppmärksamhet de senaste åren - spelat en alltför undanskymd
roll i den praktiska utformningen av det svenska biståndet. Det har gjort att
biståndet i vid bemärkelse också har varit mindre effektivt än det annars
skulle ha blivit.

1** Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr U203-205

Syftet är givetvis inte enbart att främja en utveckling mot mångfald och
demokratiska beslutsprocesser utan också en allmänt ökad respekt för fundamentala
mänskliga rättigheter. Förutsättningarna för att främja pluralism,
demokrati och respekt för mänskliga rättigheter i u-länder bör ha förbättrats
i och med att den sovjetiska modell, som en del u-länder sökt följa, både i
ekonomiskt och politiskt hänseende gjort bankrutt.

Följande riktlinjer bör gälla.

Stödet till uppbyggande av en demokratisk infrastruktur bör få väsentligt
ökat utrymme i vårt bistånd.

Till denna typ av mer direkt demokratistödjande insatser hör bl.a.:

- stöd till förberedelser och genomförande av val

- stöd till uppbyggande av demokratiska institutioner såsom lokal självsty

relse

- stöd till utvecklingen av fria massmedier bl.a. genom journalistutbildning

- stöd till uppbyggande av en oberoende rättsskipning

- förvaltningsbistånd

- stöd till såväl fria folkrörelser i allmänhet som opinionsbildande organisationer
och politiska partier (i dessa fall förmedlat via ideella organisationer
och folkrörelser i Sverige)

Det bistånd som förmedlas via svenska ideella organisationer är utomordentligt
värdefullt från demokratisynpunkt. Där det är möjligt bör även det
statliga biståndet ges i samarbete med enskilda organisationer snarare än
med den offentliga administrationen i mottagarlandet.

Svenskt statligt bistånd kan givetvis inte kanaliseras direkt till politiska
partier i andra länder. Men bistånd till opinionsbildande organisationer i uländer
via t.ex. riksdagspartierna närstående stiftelser vore däremot en
lämplig lösning. Erfarenheter från verksamhet av det här slaget i Västtyskland
visar också att detta kan vara en framkomlig väg.

Dessa stiftelser skulle bl.a. stimulera en fri och oberoende debatt genom
stöd till opinionsgrupper, ungdoms- och kvinnoorganisationer samt till utgivande
av tidningar och tidskrifter. Syftet skulle alltså i första hand vara att
nå människor och organisationer som är väsentliga för opinionsbildningen
och skulle kunna utgöra katalysatorer för en demokratisk utveckling.

Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen föreslår en kraftig ökning
av de pengar som via anslagsposten Särskilda program går till främjande av
demokrati och mänskliga rättigheter. Vi föreslår att ett motsvarande anslag
på 10 milj.kr. ställs till BITS:s förfogande.

Därutöver bör som tidigare framhållits ett särskilt anslag - utanför 1%ramen
- ställas till regeringens förfogande för demokratisk samhällsuppbyggnad
i en bred krets länder, särskilt Östeuropa.

I alla svenska biståndsprojekt är det angeläget att främja ett ökat inflytande
och deltagande från den berörda befolkningens sida bl.a. i syfte att
sprida kunskap om och förtroende för demokratiska beslutsformer.

Varje realistisk bedömning måste samtidigt utgå ifrån att den demokratifrämjande
effekten av ett lokalt folkligt deltagande i biståndsprojekten gör
sig gällande först på ganska lång sikt.

Biståndsformer som skapar förutsättningar för en demokratisk samhälls

Mot. 1989/90

U204

14

utveckling såsom stöd till en friare ekonomi och en mer utbredd småföretag- Mot. 1989/90

samhet bör utnyttjas mer. U204

Det bör understrykas att en friare ekonomi med en livaktig småföretagsamhet
innebär mångfald och en begränsning av statens makt på ett sätt som
gynnar - om än inte garanterar - en utveckling i demokratisk riktning.

Till denna typ av insatser kan också räknas biståndsformer som främst skapar
en individuell beredskap för ett aktivt deltagande i samhällslivet: bl.a.
stöd till grundläggande skolutbildning och forskning samt olika typer av kulturbistånd,
såsom stöd till teater, musik och folkbibliotek. Vilken effekt den
här typen av insatser får är givetvis beroende av hur snäva ramar mottagarlandets
regering sätter.

I dialogen med mottagarländerna bör vi med större tydlighet och skärpa
hävda de demokratiska värdena och framföra vår kritik mot kränkningar av
de mänskliga rättigheterna.

Övergrepp mot mänskliga rättigheter blir inte mer acceptabla eller ursäktliga
för att de begås i ett land som får svenskt bistånd. Tvärtom ger biståndssamarbetet
Sverige både ett särskilt ansvar och särskilda möjligheter som vi
inte får försumma att utnyttja.

Vid valet av nya samarbetsländer bör våra möjligheter att bidra till en demokratisk
utveckling vara ett väsentligt kriterium.

När vi värderar demokratiska inslag i tänkbara mottagarländer bör vi ta
hänsyn bl.a. till möjligheterna att framföra kritik utan risk för repressalier,
rättssäkerheten och existensen av oberoende organisationer och demokratiska
krafter vid sidan av statsmakten.

Det humanitära biståndet som i dag går bl.a. till offer för diktaturerna i
Sydafrika och Latinamerika bör utvidgas både geografiskt och ekonomiskt.

Det finns ingen anledning att som i dag begränsa möjligheterna att ge humanitärt
bistånd till människor som utsatts för förföljelse enbart till Afrika
och Latinamerika. En motsvarande anslagspost på 38 milj.kr. för Asien är
väl motiverad, inte minst mot bakgrund av situationen i Mellanöstern och
Afghanistan. Detta anslag bör bl.a. kunna användas för kurderna och för
utökade insatser i Mellanöstern. Situationen i södra Afrika motiverar en ytterligare
höjning av anslaget för humanitärt bistånd med 20 milj.kr. utöver
vad regeringen föreslagit.

Demokratimålet bör ges ökat utrymme i den biståndspolitiska beslutsprocessen.

I Norge utarbetar Christian Michelsens institut varje år en rapport om förhållandena
beträffande demokrati och mänskliga rättigheter i de norska
mottagarländerna. Regeringen bör ta initiativ till att liknande oberoende redovisningar
årligen utarbetas även i Sverige.

4.2 Enskilda organisationer

Enskilda organisationer, särskilt missionen, utgjorde pionjärerna i svenskt
internationellt solidaritetsarbete i de fattiga länderna. Den kunskap, erfarenhet
och förståelse för de människor och kulturer det rör sig om som organisationerna
givit har varit och är ovärderlig.

Ideella organisationer har ofta lättare att nå ut till de människor som verk

ligen behöver hjälp och når beundransvärda resultat med blygsamma insat- Mot. 1989/90

ser. De har en erfarenhet av u-landsarbete som sträcker sig långt utöver vad U204

de statliga biståndsorganen kan uppvisa.

Ideella organisationer är flexibla och kan gå direkt på problemen utan formella
omvägar. Deras administration på hemmaplan är oftast liten och obyråkratisk.
De har kontakter med organisationer i mottagarlandet vilket är en
av förutsättningarna för att svenska ansträngningar skall mötas av motsvarande
engagemang ute på fältet. Enskilda medarbetare gör engagerade insatser
som biståndsarbetare, ofta till lägre kostnader än offentlig biståndsverksamhet.

De ideella organisationernas medlemmar och lokala föreningar i Sverige
gör beundransvärda insatser både för att samla in pengar till u-landsverksamheten
och för att bilda opinion. Folkpartiet föreslår i en annan motion
till detta riksmöte också en avdragsrätt för gåvor till internationellt bistånd.

En långsiktig utfästelse bör nu ges om fortsatt växande anslag till en miljard
inom tre år. Det skulle öka organisationernas möjligheter att planera
för nya insatser och vidga sin biståndsförmedlande kapacitet. Vi föreslår
dessutom en höjning med 25 milj.kr. utöver regeringens förslag för nästa
budgetår.

En rätt till tjänstledighet för biståndsarbete bör införas. Ett sådant förslag
framläggs i en särskild motion.

5. Våra samarbetsländer

5.1 Principer för val av nya mottagarländer

Vid val av nya samarbetsländer skall de biståndspolitiska målen vara styrande.
Målet demokratisk samhällsutveckling bör framhållas i högre grad än
hittills.

Vid val av nya samarbetsländer bör ytterligare några aspekter vägas in:

- tidigare kunskaper och erfarenheter från landet

- icke-statliga svenska erfarenheter och verksamhet i landet (t.ex. missionen)

- svensk biståndsnärvaro i andra länder i regionen

- regionövergripande inriktning av det svenska biståndet i andra länder i regionen
(t.ex. miljö/markvård).

- möjligheterna att bedriva ett framgångsrikt bistånd mot bakgrund av den
utvecklingspolitik - inte minst vad gäller marknadsekonomi - landet bedriver.

5.2 Systemet med programländer

Systemet med programländer innebär att en betydande del av det svenska
bilaterala biståndet koncentreras till ett begränsat antal länder, f.n. 17. Det
hindrar inte att antalet länder som tar emot svenskt bistånd är betydligt fler.

Dit hör bl.a. BITS.s samarbetsländer - ett 20-tal - som främst är hämtade ur
kretsen medelinkomstländer. Stödet till länder utanför programiandskretsen
har på senare år expanderat kraftigt.

Systemet med programländer innehåller en rad komponenter:

- Långsiktighet i samarbetet.

- Biståndet planeras och genomförs i en dialog med mottagarlandets myndigheter
där deras och våra prioriteringar bryts mot varandra. Ett landperspektiv
anläggs.

- Riksdagen pekar ut vissa länder som huvudmottagare.

- Riksdagen sätter upp landramar som står till förfogande och vars belopp
reserveras till kommande budgetår om det inte utnyttjas.

- Biståndskontor i 16 av 17 programländer (undantaget är Kap Verde).

Dessa inslag är inte en gång för alla givna. Långsiktigheten är ett bärande
inslag i systemet men likafullt kan samarbete avvecklas (med Swaziland som
senaste exempel). Landramar kan ha olika utformning. Ursprungligen var
tanken att de skulle rymma allt bistånd till landet utom det som förmedlas
av enskilda organisationer. Numera ligger åtskilligt bistånd till programländerna
utanför landramen (t.ex. katastrofbistånd, vissa miljöinsatser, betalningsbalansstöd
och insatser via SAREC och IMPOD).

Systemet i stort har en rad fördelar. Vi bygger upp landkunskap. Koncentration
minskar bördan på administrationen. Det är ingen tillfällighet att vårt
system väcker avund i länder som Canada med över 100 mottagarländer.
Riksdagen har inflytande över vilka länder vi samarbetar med och vilken
omfattning det samarbetet har. U-landet har inflytande över biståndets innehåll,
vilket i princip - men inte alltid i praktiken - minskar risken för felsatsningar.
Biståndet blir i högre grad behovsstyrt, inte bara utbudsstyrt. Man
behöver inte hasta fram projekt för att utnyttja tillgängliga biståndsmedel
innan de dras in.

Men systemet rymmer också en del problem:

- Det kan ge en schematisk uppdelning i programländer och icke-programländer
som inte motsvarar verklighetens behov.

Felet är enligt vår mening att statsmakterna inte har haft en mer nyanserad
syn på icke-programländer och anlagt ett landperspektiv när biståndet till
dessa utformats. Det har bl.a. drabbat Filippinerna.

- Det är utrikespolitiskt komplicerat att avveckla ett programlandssamarbete
och systemet blir därför oflexibelt.

Detta problem uppstår med all sannolikhet så fort vi har ambitionen att ha
ett långsiktigt samarbete med länder och inte bara skapa projektöar. En
möjlighet att öka flexibiliteten är att tydligare ange en bortre tidsgräns vid
vilken ett samarbete skall omprövas. En allmänt ökad rörlighet i programlandskretsen
som folkpartiet förespråkat skulle också något kunna minska
dramatiken i dessa beslut.

- Det kan medföra att för stora summor i landramsmedel kanaliseras genom
mottagarlandets administration, när det är andra delar av samhällena som
borde utvecklas.

Mot. 1989/90

U204

Det avgörande här är dock vilket innehåll landramen ges och vilka kompletterande
instrument som existerar bl.a. för utveckling av enskilda organisa

17

tioner och privat företagsamhet. Det faktum att u-länder inklusive svenska Mot. 1989/90

programländer sinsemellan är mycket olika måste återspeglas också i landra- U204

marnu.- innehåll.

Folkpartiet menar att programlandssystemet bör finnas kvar som ett viktigt
inslag i det bilaterala biståndet. Det bör kunna modifieras efter hand
som nya erfarenheter vinns och situationen i u-länderna förändras. Tidpunkter
för omprövning av programlandsstatus bör oftare anges. Rörligheten i
programlandskretsen bör nu ökas genom att samarbete tas upp med några
nya länder. En nödvändig flexibilitet åstadkoms också genom användning av
andra biståndsins..ument bl.a. för näringslivsutveckling och enskilda organisationer.

Vi ifrågasätter inte värdet av att ha en anslagspost som Projektbistånd till
vissa u-länder tillgänglig för tillfälliga insatser. Däremot förlorar biståndet i
långsiktighet och tydlighet om alltför omfattande insatser, summor och ländergrupper
behandlas under ett klumpanslag av denna typ. Regeringens tvekan
inför beslut om nya programländer bidrar till en sådan oklarhet.

Samarbetet med icke-programländer bör få en mer genomtänkt biståndsprofil.

Bedömningen av om ett biståndssamarbete skall fortsätta måste innefatta
flera hänsyn bl.a. om biståndet är effektivt och når sina målgrupper, om det
kan bidra till att en utsatt nation kan stärka sitt oberoende, om enskilda organisationer
som är verksamma i mottagarlandet har behov av ett biståndssamarbete
på statlig nivå som stöd och komplement till sin egen verksamhet
och om vi har realistiska möjligheter att genom vårt bistånd bidra till en demokratisk
samhällsutveckling. Det är alltså fråga om en avvägning som
måste göras från fall till fall.

Det måste finnas mycket starka särskilda skäl om ett land med ett stabilt
totalitärt system skall få finnas kvar i kretsen av programländer. Enbart fattigdomskriteriet
är inte tillräckligt. På samma sätt måste länder bedömas,
där omfattande och systematiska kränkningar av grundläggande mänskliga
rättigheter - inklusive tortyr - under flera år varit en del av vardagen. I vilken
riktning utvecklingen går måste tillmätas stor betydelse.

Bistånd bör avbrytas bara när de förutsättningar som samarbetet vilar på
dramatiskt förändras. Avveckling kan ske över en längre tidsperiod. Den
bör ske i ordnade former så att inte biståndets innehåll och Sveriges trovärdighet
som biståndsgivare tar skada. Gällande avtal skall fullföljas. Om det
är nödvändigt skall enstaka projekt kunna drivas vidare även en tid efter att
landramen avskaffats och övrigt samarbete upphört. Avvecklingen bör föregås
av tydliga signaler i dialogen mellan givare och mottagare.

5.3 Samarbetsländer

5.3.1 Afrika

Efter mer än 15 års fruktansvärt inbördeskrig söker den nya ledningen i
Uganda starta en fredlig utveckling i landet. Uganda, ”Afrikas pärla”, ansågs
ha stora förutsättningar att utvecklas efter självständigheten på 1960-talet.

Landet har emellertid skövlats och brutits ned såväl fysiskt och ekonomiskt
som moraliskt under de gångna 15 årens terrorvälde. Därtill kommer spridningen
av aids.

Den nya ledningen har av många bedömts ha goda förutsättningar för att Mot. 1989/90

få landet på rätt väg, även om utgångsläget gör det näst intill omöjligt för U204

vem som helst. Samtidigt torde förutsättningarna härför i mycket stor utsträckning
vara avhängigt kraftiga biståndsinsatser.

Vad gäller demokratimålet torde förutsättningarna i Uganda vara bättre
än de varit sedan 1960-talet. Ett relativt lugn och en utbredd ordning har i
huvudsak härskat i större delen av Uganda. Men det allmänna missnöjet har
åter gjort sig gällande i det av starka etniska motsättningar präglade Uganda.

Risken är därför stor att Uganda om den nya ledningen misslyckas med att
vända utvecklingen och inge förtroende snart åter slits sönder i inbördeskrig
och upplösning.

Vi föreslår att Uganda blir nytt programland och tilldelas en landram på
110 milj.kr.

Tisdagen den 14 november 1989 kunde FN:s speciella representant i Namibia
Martti Ahtisari förklara valet, som ägde rum den 7-11/11, ”en strålande
lektion i demokrati” och fastställa att det ägt rum under fria och rättvisa
former. Namibias avkolonisering under FN:s överinseende och kontroll
var därmed genomförd. De 72 valda representanterna arbetar nu med uppgiften
att utforma Namibias konstitution. Självständigheten beräknas bli
proklamerad i början av 1990. Sverige har på olika sätt under många år stött
det namibiska folkets frigörelsekamp mot det orättfärdiga apartheidsystemet.
Det är väsentligt att denna hjälp fortsätter även nu när Namibia som
nyfödd demokrati skall forma sin framtid. Särskilt i ett inledningsskede fordras
det ett omfattande bistånd för att trygga demokrati och nationellt oberoende.
Utbildning, hälso- och sjukvård och uppbyggnad av infrastruktur är
områden som kräver stora insatser.

Regeringen har valt att sätta upp en biståndsram på 100 milj.kr. Mot bakgrund
av de stora behoven och den ömtåliga situation det unga landet befinner
sig i under de närmaste åren föreslår vi att Namibia blir programland och
tilldelas en landram på 120 milj.kr.

Polisarios kamp för frihet åt Västra Sahara har nu pågått under mycket
lång tid. Stora delar av den västsahariska befolkningen tvingades på 1970talet
fly undan de marockanska ockupanterna. Polisarios sätt att organisera
verksamheten i flyktinglägren i södra Algeriet imponerar. Sverige har också
under en längre tid lämnat bistånd till de västsahariska flyktingarna. Enligt
vår mening finns det nu skäl att kanalisera ett ökat bistånd också direkt via
Polisario som visat sig kunna väl motsvara ett sådant förtroende.

Biståndet till Etiopien har mycket långa traditioner, alltsedan missionens
första insatser på 1800-talet. Upprepade svältkatastrofer under senare år har
motiverat omfattande insatser både för att avhjälpa akut nöd och förebygga
nya tragedier.

Länge kunde det svenska biståndet till Etiopien anses nå ut till de fattigaste
målgrupperna och uppnå goda resultat bl.a. i jordbruk och landsbygdsutveckling.
Under 1980-talet har den nuvarande regimen i Addis Abeba
med sin politik alltmer försämrat förutsättningarna för fortsatta utvecklingsinsatser
och bidragit till att framkalla de omfattande svältkatastroferna. Det
är främst det tvångsmässiga bybildningsprogrammet med sikte på ett kollektiviserat
jordbruk som bidrar till detta. Så sent som i slutet av 1988 beslutade 19

de etiopiska makthavarna trots stark kritik från omvärlden att fortsätta
denna politik.

Någon demokratisk samhällsutveckling har inte kunnat skönjas i Etiopien
som helhet, vare sig under kejsartiden eller under den nuvarande marxistiska
regimen. Övergreppen mot enskilda såväl som befolkningsgrupper är
omfattande och väldokumenterade. Amnesty rapporterar om ett stort antal
politiska fångar, sannolikt flera tusen, och en omfattande tortyr. Krigföringen
bl.a. i Eritrea bidrar i hög grad till svältkatastroferna.

Det är angeläget att noga följa utvecklingen i Etiopien vad gäller krigföringen
i Eritrea, respekten för mänskliga rättigheter och våra möjligheter att
nå resultat för att bedöma programlandssamarbetets framtid. Svenskt bistånd
bör i än högre grad ges till offren för kriget i Eritrea, såväl inne i landet
som i flyktinglägren utomlands. Folkpartiets syn på Eritrea utvecklas i en
särskild motion.

Mot bakgrund av vad vi i dag vet finns det skäl att ge biståndet till Etiopien
en utpräglat katastrofinriktad karaktär med tonvikt på förebyggande och beredskap.
Biståndet bör i så stor utsträckning som möjligt förmedlas via kanaler
vid sidan av regimen.

Folkpartiet föreslår i denna motion flera nya programländer. Samarbete i
mindre långsiktiga former kan också tas upp med andra nya länder. En av
flera begränsningar vid beslut om nya samarbetsländer är dock att det i Sverige
finns mycket begränsade kunskaper och erfarenheter av det fransktalande
Afrika. Samtidigt vet vi att den delen av Afrika rymmer många mycket
fattiga länder, särskilt i det av svält och miljöförstöring plågade Sahel-området.
Det är därför naturligt att Sverige hittills valt att ge stöd till detta område
främst genom multilaterala organisationer.

Det vöre dock värdefullt om ett växande svenskt bistånd på lång sikt inte
av brist på svensk kompetens behövde ställa sig utanför denna viktiga del av
Afrika. Vi föreslår därför att regeringen överväger vilka åtgärder som bör
vidtas för långsiktig kunskapsuppbyggnad om det fransktalande Afrika inom
biståndsadministrationen, i den s.k. resursbasen dvs. organisationer, institutioner
och företag ute i samhället. Biståndsinsatser i detta syfte bör successivt
genomföras.

5.3.2 Latinamerika

Costa Rica har en unik ställning i Centralamerika. Landet avskaffade sin
armé i slutet på 1940-talet, har en lång demokratisk tradition och bedriver en
ambitiös utbildnings- och välfärdspolitik. Under president Arias har landet
spelat en central roll i ansträngningarna att skapa fred i Centralamerika. En
oklok ekonomisk politik byggd bl.a. på statliga företag bidrog till den skuldbörda
landet nu har dragit på sig. Politiken har emellertid lagts om och bilden
är nu mera gynnsam.

Det finns starka skäl att ge bistånd till Costa Rica. Landet har ett utsatt
läge i en krigshärjad region. Avskogningen har gått oerhört långt (bara en
liten del av den skog som fanns när spanjorerna kom är kvar). Utlandsskulden
är tung. Efter vad vi kan bedöma har de svenska biståndsinsatserna via
SIDA och BITS haft hög kvalitet. Den valda modellen med ett regeringsbe

Mot. 1989/90

U204

20

slut, en indikativ tvåårsram och insatser via såväl SIDA sorn BITS har dock
bäddat för komplikationer. Till detta bidrar bristen på lokal representation.

Costa Rica kan sägas ha en väl hög BNP per capita för att bli programland.
Å andra sidan rymmer programlandsformen fördelar i detta fall. Att göra
Costa Rica till programland skulle bli en stark markering till förmån för demokratin
och den utvecklingspolitik som förs. Dessutom skulle ansvaret entydigt
läggas på SIDA. Vi föreslår därför att Costa Rica blir nytt programland
och tilldelas en landram på 60 milj.kr. Regeringen föreslår att Nicaragua
får en kraftigt utökad landram. Med tanke på landets utsatta läge och
aktiva strävan att lägga om en tidigare utomordentligt destruktiv ekonomisk
politik biträder vi regeringens förslag. En avgörande förutsättning för att ett
utökat samarbete skall komma till stånd är inte desto mindre att valen under
våren 1990 genomförs i demokratiska former. Skulle så inte ske måste landramen
omprövas. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

När Cuba avvecklades som programland under den borgerliga regeringstiden
överfördes det liksom andra länder i motsvarande situation såsom Tunisien
till kretsen av BITS-länder. Efter det senaste årets dramatiska utveckling
i Östeuropa står det klart att någon perestrojka inte är att vänta på
Cuba. Landet framstår tillsammans med bl.a. Albanien som ett av den stalinistiska
modellens sista fästen. I det läget finns det knappast skäl att bibehålla
Cuba i den länderkrets som är reguljära mottagare av BITS-bistånd.
Det hindrar inte att enstaka insatser, främst av social karaktär, även kan göras
i framtiden. Men något reguljärt samarbete bör inte längre förekomma.

5.3.3 Asien

Den sovjetiska ockupationen och inbördeskriget i Afghanistan har slagit
sönder och skövlat ett redan tidigare mycket fattigt land. Sverige har genom
katastrofbistånd sökt stödja offren för kriget. Detta bistånd bör fortsätta och
utvecklas - inte minst med tanke på den påbörjade om än mycket osäkra
sovjetiska reträtten. Stödet till bl.a. UNHCR:s arbete med de afghanska
flyktingarna måste också öka. Afghanistan-kommitténs arbete är vidare utomordentligt
värdefullt. De insatser som nu görs från svensk sida innebär en
god grund för framtida svenskt bistånd den dag ett oberoende Afghanistan
kunnat återupprättas.

Utvecklingen på Filippinerna sedan några år tillbaka tillhör det mest positiva
som hänt i tredje världen vad gäller demokratisk samhällsutveckling.
Det filippinska folket har visat en anmärkningsvärd politisk mognad och uthållighet
under den ibland kaotiska och hotfulla händelseutveckling som ägt
rum sedan det bar fram Corazon Aquino som efterträdare till diktatorn Marcos.
Det sätt på vilket presidentvalet 1986 liksom folkomröstningen och parlamentsvalen
1987 genomfördes ger anledning till förtroende för det fortsatta
arbetet med att permanenta och befästa demokratiska förhållanden i
landet. Den kommunistiska gerillans återupptagande av väpnade aktiviteter
liksom de upprepade militärkuppförsöken - senast i slutet av 1989 - utgör
dock ett ständigt och allvarligt hot.

Övergrepp mot mänskliga rättigheter förekommer fortfarande, vilket

Mot. 1989/90

U204

21

bl.a. lett till kritik från Amnesty. Som utrikesutskottet redovisade i ett betänkande
i höstas 1989/90:5 är bakgrunden dels fattigdom och social polarisering,
dels det inrikespolitiskt osäkra läget beroende på inbördeskriget. Utskottet
framhöll samtidigt att den filippinska regeringen försöker komma till
rätta med situationen och att Sverige bör främja respekten för mänskliga rättigheter
genom att stödja organisationer och institutioner som arbetar i detta
syfte.

Filippinerna hör till gruppen mellaninkomstländer med en BNP per capita
på knappt 600 dollar. Befolkningen på ca 55 milj. växer snabbt. Urbaniseringen
som är en följd av stor arbetslöshet på landsbygden skapar stora sociala
problem. Förhållandena på landsbygden ligger till grund för de alltjämt
pågående väpnade oroligheterna på vissa öar. Under Marcos tid har ekonomin
stadigt körts i botten. Behoven är stora. Det finns alltså starka biståndspolitiska
skäl att ge bistånd till Filippinerna.

Det svenska biståndet innehåller värdefulla inslag såsom karteringsverksamhet
till stöd för jordreformen (BITS) och utveckling av filippinsk möbelindustri
(IMPOD). Enligt vår mening är biståndet emellertid för litet, för
smalt - eftersom det i stort sett inte har någon fattigdomsinriktning - och för
kortsiktigt. Med tanke på Filippinernas fattigdom och svaga administration
passar landet bättre in i SIDA:s än i BITS:s mottagarkrets.

Regeringens politik innebär att beslutsamma insatser till stöd för en av den
tredje världens få demokratier saknas. Det är betecknande att Sverige avstått
från att göra några utfästelser inom ramen för den internationella Philippine
Aid Plan. Vi har inte ens avvecklat begränsningavtalet mot filippinska
teko-produkter.

Vi föreslår att Filippinerna görs till nytt programland och tilldelas en landram
på 50 milj.kr. Beslutet bör följas av åtgärder i syfte att åstadkomma en
långsiktig kunskapsuppbyggnad i Sverige om Filippinerna. Samarbetet bör
utöver det som redan gjorts bl.a. innehålla sociala insatser och utveckling av
förvaltningen. Däremot bör man mot bakgrund av korruptionen undvika att
kanalisera stora summor genom administrationen. I stället är det viktigt att
etablera ett fungerande samarbete med lokala enskilda organisationer och
uppmuntra svenska folkrörelser att bedriva ett liknande stöd. Sverige bör
självfallet engagera sig i Philippine Aid Plan, inte minst i syfte att medverka
till att den inte utvecklas till en jakt på projekt utan också leder till bistånd
av god kvalitet.

Vidare bör SAREC få i uppdrag att utveckla forskningssamarbete med
Filippinerna och tilldelas erforderliga resurser för detta. Ytterligare 10
milj. kr. bör avsättas för forskningssamarbete med Asien, företrädesvis Filippinerna.
En del av dessa medel bör kunna användas för att förstärka SAREC
:s administration.

Textilbegränsningavtalet mellan Sverige och Filippinerna bör omedelbart
avskaffas.

När kriget i Vietnam upphörde i mitten av 1970-talet var det naturligt att
landet gjordes till mottagare av svenskt bistånd. Det långvariga och fruktansvärda
kriget hade allvarligt skadat landets utveckling och de mänskliga
behoven var enorma. Vid sidan om dessa rent humanitära skäl var det från

Mot. 1989/90

U204

22

biståndspolitiska utgångspunkter synnerligen motiverat med bistånd till Mot. 1989/90
Vietnam. U204

Den väg landet slog in på efter kriget var emellertid utomordentligt olycklig
i många avseenden. Den centrala ekonomiska planeringen orsakade
svåra ekonomiska problem, samtidigt som grundläggande mänskliga rättigheter
negligerades.

På senare år har en del ekonomisk? reformer - ”doi moi” - genomförts
som minskar den centrala styrningen och ger ökade möjligheter till enskilda
initiativ. På det ekonomiska området pågår otvivelaktigt en ”perestrojka”.

Vietnam drog sig också slutligen ur Kambodja hösten 1989. Enligt Amnesty
har det också lett till ”gradvisa förbättringar av de medborgerliga och
politiska rättigheterna”. Situationen beträffande mänskliga rättigheter och
demokrati förtjänar emellertid fortfarande kritik.

Det finns en stark vietnamesisk efterfrågan på svenskt bistånd vad gäller
övergång till en mer marknadsorienterad ekonomisk politik. En ökad ekonomisk
frihet kan inom sig bära fröet också till en ytterligare politisk liberalisering.

Mot denna bakgrund bör Sverige inte nu avveckla Vietnam som programland.
Ett begränsat programlandssamarbete bör fortsätta under några år,
varefter frågan bör prövas på nytt. Det fortsatta biståndet bör till större del
än idag inriktas på överföring av kunskaper vad gäller före tagsdrift, ekonomi
och offentlig förvaltning. Likaså bör ett starkt stöd ges till demokratisk utveckling,
t.ex. utbildning av journalister, i den mån detta är möjligt. Vidare
bör bistånd ges till miljö och hälsovård. En landram på 225 milj.kr. bör ge
utrymme för nödvändiga insatser.

5.4 Projektbistånd till vissa länder

Regeringen har under anslagsposten Projektbistånd till vissa länder reserverat
medel för bl.a. Östeuropa, Uganda, Costa Rica och Filippinerna. I budgeten
skapas ingen alldeles klar bild av hur det samlade östbiståndet fördelar
sig på olika anslag och delposter. Vi förutsätter därför nedan att utskottet gör
de justeringar av berörda anslag som våra förslag beträffande östbiståndet
föranleder. Denna anslagspost tillhör dem som vid en sådan justering kommer
att minskas.

Genom att vi föreslår Uganda, Costa Rica och Filippinerna som nya programländer
skapas ett utrymme för andra biståndsinsatser finansierade från
denna anslagpost som liksom hittills bör benämnas Projektbistånd till vissa
u-länder. Detta utrymme bör bl.a. kunna användas till utökat bistånd till Pakistan
och Bolivia samt till vissa insatser i Västafrika av det slag som tidigare
föreslagits i motionen. Det bör också användas för bistånd till Nepal.

Nepal är utsatt för en mycket omfattande miljökatastrof genom skogsskövling
och markerosion på bergssluttningarna. Detta är också en av huvudanledningarna
till de stora översvämningarna i Indiens och särskilt Bangladeshs
floddeltan. Landet hör till världens fattigaste.

En rad multilaterala organisationer såsom UNICEF gör värdefulla insatser
i Nepal. UNICEF stödjer bl.a. vattenprogram, kvinnogrupper och barnhälsovård.
FAO är ett av de organ som ger miljöbistånd. Av svenska biståndsorgan
har SAREC nu engagerat sig i vissa projekt.

Enligt folkpartiets mening bör Sverige söka former för ett ökat bistånd till Mot. 1989/90

Nepal. Ett framtida programlandsamarbete bör inte uteslutas. På kort sikt U204

bör ett mer avgränsat stöd vara aktuellt. Detta kan lämpligen utgå i form av
multi-bistånd dvs. svensk finansiering av insatser som utförs av multilaterala
organ. I första hand bör miljöinsatser komma i fråga.

6. Bistånd för utveckling

I detta avsnitt redovisar vi våra förslag örn hur innehållet i biståndet bör förändras
och utvecklas så att vårt stöd på effektivast möjliga sätt skall komma
de behövande människorna till del.

6.1 Landsbygdsutveckling

Vårt bistånd bör i första hand inriktas på landsbygdsutveckling. Det är på
landsbygden som de flesta fattiga människorna finns. Det är på grund av
landsbygdens fattigdom som miljoner människor i u-länderna flyttar till storstädernas
misär, sysslolöshet och svält. Det är landsbygden som drabbas hårt
av olika katastrofer som torka, översvämningar och ökenutbredning - ofta
resultatet av människornas ingrepp i naturen. Det är genom åtgärder på
landsbygden, och endast där, som u-ländema åter skulle kunna bli i stånd att
försörja sin befolkning med mat för dagen.

Det är mat, vatten, bostad och bränsle - människors grundläggande behov
- som det gäller. En landsbygdsutveckling som blir bestående förutsätter
de berörda människornas egen medverkan. För att detta skall vara möjligt
måste landsbygdsutvecklingen inriktas på en anpassning till de naturgivna
förutsättningarna, till de mottagande människornas kultur- och levnadsvillkor
och på småskaliga projekt med anpassad teknik.

6.2 Städerna

Den kraftigt ökande urbaniseringen i tredje världen kommer trots satsningar
på landsbygdsutveckling naturligtvis att fortsätta. Detta kommer att innebära
dramatiska förändringar i de fattiga ländernas levnadsmönster under
90-talet och efter sekelskiftet.

Skillnaderna i levnadsvillkor är många gånger än större i storstadsområdena
än på landsbygden. De sociala förhållandena i slum och kåkförstäder i
u-ländemas miljonstäder är värre än på landsbygden. Många människor
tvingas leva under avskyvärda omständigheter på soptippar. Liksom på
landsbygden hör även i städerna kvinnor och barn till dem som drabbas hårdast.

Denna utveckling kan inte bara lämnas därhän i biståndsarbetet. Med ambitionen
att göra insatser för de fattigaste människorna måste vi finna lämpliga
former för bistånd i de väldiga befolkningsanhopningar som städerna
utgör. Det är viktigt att ha respekt för de svårigheter ett sådant bistånd möter.
Många gånger kan enskilda organisationer vara den bästa kanalen. Alla
stödbehov kan inte mötas med svenskt bilateralt bistånd.

Sverige har hittills intagit en avvaktande hållning till bistånd på bostads- 24

området. Med tanke på behoven och de positiva erfarenheterna från det sociala
bostadsprojektet i Costa Rica finns det nu goda skäl att gå vidare. Ett
rätt utformat bostadsbistånd där de boende själva engageras och personer
med god lokal kunskap har ansvar bör successivt få ett ökat utrymme, främst
i SIDA:s verksamhet.

6.3 Katastrofbistånd och förebyggande bistånd

De fattiga länderna drabbas hårt av ständigt återkommande katastrofer. Antalet
offer har dessutom ökat kraftigt på senare år. Sex gånger fler människor
dog i katastrofer under 1970-talet än under 1960-talet. Det är uppenbart att
många av dessa katastrofer, och inte minst den omfattning de får, egentligen
är ett resultat av miljöförstöring och överutnyttjande av naturresurser. Den
är i sin tur i stor utsträckning en direkt följd av fattigdomen och underutvecklingen
i sig.

Katastrofförebyggande bistånd är därför av största vikt både för att rädda
människor undan kommande katastrofer och för att bidra till en utveckling
som minskar risken för kommande katastrofer. Vårt bistånd bör därför i
högre grad inriktas på katastrofförebyggande insatser och på uppbyggande
av en katastrofberedskap i särskilt hårt drabbade områden.

När katastrofer inträffar måste vi vara beredda till snara och omfattande
insatser för att rädda liv. Vi föreslår en höjning med 25 milj.kr. i förhållande
till regeringens förslag. Katastrofbiståndet bör också, som Sture Linnér betonade
i sin utredning, närmare länkas samman med det långsiktiga utvecklingsbiståndet.

Det överskott som svenskt jordbruk producerar kan ge ett visst bidrag till
våra katastroflindrande insatser. Ett planerat överskott i svenskt jordbruk
är dock inte ett lämpligt sätt att hjälpa u-länderna. Sverige kan på sikt ge
effektivare hjälp på annat sätt: genom att stödja utvecklingen av u-ländernas
eget jordbruk och genom miljövårdande insater bl.a. för att stoppa ökenutbredningen.

6.4 Miljö, markvård och energi

Miljöförstörelsen i u-länderna är både allvarligare och av delvis annan karaktär
än i flertalet i-länder. Den drabbar ofta mer direkt möjligheterna att
tillgodose de mänskliga basbehoven av mat, vatten och bränsle. I viktiga avseenden
har u-länderna en betydligt känsligare naturmiljö än många i-länder.

Välbekanta exempel på denna miljöförstörelse är ökenspridning, ödeläggelse
av tropisk regnskog och förorening av högproduktiva kustvatten. Det
senare tar sig uttryck bl.a. i förödelse av mangrove-skogar som fungerar som
fiskens barnkammare, förgiftande utsläpp och ett exploaterande industrifiske.
Även i-ländernas export av avfall skapar problem som ofta leder till
miljöförstöring i kusthaven.

Det är således nödvändigt att intregrera miljöaspekterna i allt utvecklingsarbete
som påverkar miljön.

Insatser för miljö, markvård och energi är naturliga och viktiga inslag i
både landsbygdsutveckling och katastrofförebyggande bistånd och måste

Mot. 1989/90

U204

25

därför få stort utrymme inom ramen för det landprogrammerade biståndet. Mot. 1989/90

Sverige har dock förutsättningar att göra ytterligare insatser på dessa områ- U204

den, insatser som inte behöver begränsas till våra huvudmottagarländer.

Detta är så mycket mer motiverat som dessa problem ofta har en regional
utbredning. Östafrika är ett belysande exempel. Jordförstöring låter sig inte
hejdas av konstlade nationsgränser. Ytterligare insatser i Västafrika och Sahel-området
bör också kunna bli aktuella.

Miljön får inte betraktas som en avgränsad sektor i biståndet. Sambanden
mellan miljövård och utveckling är så starka att de måste påverka allt bistånd.
Huvuddelen av miljövårdsinsatserna måste därför ske i form av miljöhänsyn
i alla utvecklingsprojekt som påverkar miljön. Men det kompletterande
miljöanslaget är ändå av mycket stort värde. Därmed finns pengar tillgängliga
för miljöinsatser, som av olika skäl inte kommer till stånd på andra
sätt. En motsvarande anslagspost bör också ställas till BITS:s förfogande.

Vi vill betona att även den s.k. gröna naturvården såsom skydd av värdefulla
naturområden och bevarande av hotade växt- och djurarter bör kunna
få ett betydande svenskt bistånd.

Det är inte ovanligt att biståndsprojekt t.ex. inom kraftverks- och bevattningsområdena
snarare har bidragit till miljöförstöring än hejdat den. Det
är nödvändigt att varje biståndsinsats som kan komma att påverka miljön
kombineras med miljökonsekvensanalyser. Denna typ av analyser kan också
ingå som en självständig del i det svenska biståndet. En förutsättning för att
detta skall fungera är att biståndsadministrationen har tillgång till biologiskt
skolad personal. Med tanke på miljöfrågornas växande betydelse i biståndspolitiken
bör svensk biståndspersonal fortbildas på detta område.Genom
energibistånd har Sverige möjlighet att medverka i arbetet för att kartlägga
och utveckla nya och förnybara energikällor. Inriktningen bör vara att förbättra
energisituationen på landsbygden - ute hos människorna i byarna.

Stöd till utveckling av för u-länder anpassad teknik är ett angeläget område.

6.5 Strukturanpassning - men med mänskligt ansikte

Skuldkrisen och den missriktade ekonomiska politik många u-länder, särskilt
i Afrika, bedrivit har under 80-talet drivit fram ett behov av omfattande
och långtgående ekonomiska reformer.

Bo Karlström, sedan några år verksam i Kenya, har nyligen i Svenska
Dagbladet beskrivit de katastrofala verkningar Tanzanias dirigistiska ekonomiska
politik har haft. Han framhåller att de tanzaniska hushållens inkomster
halverades under Nyereres tid vid makten. Exemplet illustrerar det faktum
att det är de tidigare ekonomiska misstagen - inte de försök som nu görs
att lägga om politiken - som framför allt är orsaken till att fattiga människor
i skuldtyngda länder drabbas.

En strukturanpassning som kan skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling
är nödvändig. Men de program som nu pågår med stöd av Världsbanken
och IMF måste genomföras med hänsyn tagen till förhållandena i
varje enskilt land. Om de skall drivas igenom i schablonmässiga och hårdhänta
former är risken stor att de fattiga människorna drabbas ytterligare,

att sköra demokratier skadas och att de politiska förutsättningarna för ekonomiska
reformer undermineras.

Sveriges samlade agerande bör syfta till att åstadkomma en kombination
av skuldavskrivningar och en strukturanpassning med mänskligt ansikte.

- Vi bör i Världsbanken tillsammans med likasinnade länder verka för en
ökad tonvikt vid sociala hänsyn och förhållandena i varje enskilt land.

- Vi bör fortsätta att komplettera strukturanpassningsprogram med socialt
inriktade stödinsatser som lindrar omställningsproblemen för fattiga grupper.

- Vi bör ytterligare utöka det förvaltningsbistånd som syftar dels till att
stärka mottagarländernas makroekonomiska kompetens och förmåga att
förhandla med internationella långivare, dels till att stärka de institutionella
förutsättningarna för en fungerande marknadsekonomi.

- Vi bör slutligen lägga en ökad tonvikt vid utveckling av enskilt företagande
och fungerande marknader i vårt bistånd.

En friare ekonomi med större utrymme för entreprenörer, kreativitet och
småföretag skulle bidra både till resurstillväxt och till den mångfald som ger
näring åt en demokratisk samhällsutveckling. I denna typ av bistånd kan
svenska företag och näringslivsorganisationer ge värdefulla bidrag bl.a. enligt
mönster från det s.k. systerindustriprojektet i Tanzania. Den resurs som
svenskt näringsliv utgör genom sin breda internationella kompetens måste
tas till vara inom ramen för ett bistånd som har u-ländernas intressen som
utgångspunkt.

Stöd bör också i ökad utsträckning lämnas för åtgärder som främjar export
av u-landsprodukter.

6.6 Utbildning och hälsovård

Den kris som drabbat främst Afrika kan inte dölja det faktum att den grundläggande
skolutbildningen och den lokala hälsovården byggts ut i stor omfattning
under de gångna 25 åren. Läskunnighet och kraftigt höjd medellivslängd
är bara ett par bevis för framgångarna. Men samtidigt utgör krisen i
Afrika det största hotet mot de framsteg som gjorts. Betalningsunderskott
och budgetnedskärningar slår särskilt hårt mot de skolor och sjukhus som
redan finns.

God hälsa och grundläggande skolutbildning är hörnstenar för enskilda
människors förutsättningar att förändra sin tillvaro. Härigenom ges människor
möjlighet till ett drägligare liv. Detta ger ökad styrka att ställa berättigade
krav på inflytande över samhällsutvecklingen. Insatser på dessa områden
är av avgörande betydelse för en höjning av produktiviteten också inom
andra samhällssektorer.

Människorna är den största utvecklingsresursen. En fortsatt förbättring
och utveckling av skola och hälsovård är en grundförutsättning för utveckling
på andra områden. Svenskt bistånd bör även fortsättningsvis ges inom
utbildning och hälsovård. Med de ökande svårigheterna för mottagarländer
att finna resurser för att upprätthålla den standard som uppnåtts bör ökade
resurser satsas på att konsolidera särskilt undervisning och hälsovård för
landsbygdens befolkning. Dit hör även stöd till import av nödvändigt undervisningsmaterial
och sjukvårdsutrustning.

Mot. 1989/90

U204

Under de senaste 30-40 åren har läskunnigheten i världen kraftigt ökat.
Samtidigt kan vi konstatera - mot bakgrund av den kraftiga befolkningsökningen
och otillräcklig skolgång för barn i skolåldern - att anfalbetismen i
världen ökar totalt sett. 1985 beräknades antalet vuxna analfabeter (över 15
år) till ca 900 miljoner. Denna siffra kommer att stiga till en miljard om inte
radikala åtgärder vidtas nu.

Mer än 120 miljoner barn mellan sex och elva år börjar inte ens skolan och
sen stor del av de barn som börjar skolan slutar innan de lär sig läsa och
räkna på ett funktionellt sätt. Det innebär att stora skaror bland dagens barn
riskerar att sälla sig till morgondagens analfabeter.

FN har tagit initiativ till en världskampanj för att söka utrota analfabetismen
till år 2000. 1990 har därför av FN proklamerats som internationella
läskunnighetsåret och ett intensivt arbete s ali pågå under det kommande
decenniet. Länder i hela världen har tillsatt nationalkommittéer för att intensifiera
arbetet, så även Sverige. Kommitténs närmare arbetsuppgifter är
att genom opinionsarbete öka medvetenheten om analfabetismen och de
problem som är förknippade med denna. I synnerhet skall kommittén observera
den utbredda analfabetismen hos kvinnor i många utvecklingsländer
och de konsekvenser för barnens välstånd som denna för med sig, liksom
sambandet mellan analfabetismen och andra fattigdomsproblem.

Kommittén skall vidare sammanställa svenska forskningsresultat och
andra erfarenheter inom läskunnighetsområdet och ta initiativ till, stödja
och samordna andra svenska insatser från myndigheter och organisationer
med anknytning till läskunnighetsarbete internationellt.

Som biståndsministern framhöll i ett uttalande den 6 december när läskunnighetsåret
proklamerades officiellt i New York, så är året en politisk utmaning.
I sammanhanget hänvisade hon till aktuella uppgifter om den negativa
utvecklingen i en rad u-länder när det gäller läskunnigheten. Den svenska
kommittén arbetar dock med knappa resurser och borde få ökade resurser
för att lyckas med den uppgift den fått sig förelagd av regeringen. Vi föreslår
därföi att 2 milj.kr. ställs till kommitténs förfogande utöver den ram på ca 1
milj.kr. kommittén tidigare tilldelats exklusive kostnaderna för det sekretariat
som inrättats i utbildningsdepartementet.

Sambandet mellan å ena sidan tekniskt inriktad verksamhet som brunnsborrning
och å andra sidan insatser som engagerar och utbildar människor i
fråga om sanitet och förebyggande hälsovård kan inte nog understrykas.

I vårt bistånd bör vi vidare uppmärksammma den utveckling och de växande
problem som den snabbt ökande alkoholkonsumtionen i många u-länder
för med sig. Alkoholism och olyckor förorsakade av alkoholförtäring hör
tillsammans med aids-epidemin till de faktorer som snabbt kan lamslå en
bräcklig sjukvårdsapparat.

Aids-epidemin är en utomordentligt allvarlig belastning på redan hårt
drabbade u-länder. Rapporter om HIV-smittans snabba utbredning i Afrika
antyder att en katastrof redan är ett faktum. Aids-epidemin kommer med all
sannolikhet att bli en väldig utmaning för världens biståndsgivare. Risken är
uppenbar att ökningen av antalet aids-fall kommer att knäcka en redan
starkt underutvecklad sjukvård.

Mot. 1989/90

U204

28

Sverige har engagerat sig på en rad olika sätt: genom WHO, genom bilate- Mot. 1989/90

rala insatser och genom nordiskt samarbete. Allt talar för att detta bistånd U204

kommer att behöva mångdubblas i omfattning.

6.7 Familjeplanering

Folkökningen i tredje världen är ett av de största hoten mot strävan att åstadkomma
utveckling och människovärdiga levnadsvillkor i u-länderna. Prognoserna
är särskilt i Afrikas fall mycket oroande. Befolkningsfrågorna
måste ägnas större uppmärksamhet i biståndsarbetet.

Det är glädjande att u-ländernas intresse för familjeplanering starkt har
ökat under 80-talet. Ett betydelsefullt inslag i svensk biståndspolitik måste
vara att genom utbildning och information bistå och göra det möjligt för föräldrar
i tredje världen att själva planera och ta hand om det antal barn de
önskar.

Folkpartiet tar bestämt avstånd från varje form av tvång inom familjeplanering.
Vi bör inte heller stödja program som avser att locka till sterilisering
med hjälp av vilseledande information, förmåner till klienter och/eller personal
eller med bestraffningar till dem som inte utför ett fastställt antal steriliseringar
etc.

Tonårsflickor i städerna är särskilt utsatta. Tonårsgraviditeterna och könssjukdomarna
ökar. Familjeplaneringen vänder sig oftast enbart till kvinnor.

Män behöver bättre beredskap för att kunna ta ansvar som fäder, och för
att förstå konsekvenserna av graviditeter för kvinnors och barns hälsa och
livsmöjligheter. Kvinnor får i bästa fall råd genom bybarnmorskor och genom
barn- och mödravård. För tonåringar och män fordras andra kanaler:
genom industrier, militäranläggningar och skolor.

Sverige har en lång tradition och god kunskap på familjeplaneringens område.
Det finns därför anledning att prioritera detta i det svenska biståndet.

Insatser skall göras på bred front - även utanför programlandskretsen. Riksdagen
bör enligt vår mening genom ett särskilt tillkännagivande till regeringen
markera att biståndet på befolkningsområdet under 90-talet skall ges
större utrymme och dignitet än hittills. En redovisning av vidtagna åtgärder
skall lämnas i nästa budgetproposition. Vi föreslår också en höjning av anslaget
till FN:s befolkningsfond, UNFPA.

6.8 Kvinnobistånd

SIDA:s handlingsprogram för kvinnoinriktat bistånd håller nu på att omsättas
i praktisk handling. Detta handlingsprogram måste genomsyra SIDA:s
verksamhet i varje led. Handlingsprogrammets huvudlinje är:

- att biståndet i sin helhet blir mera kvinnoinriktat,

- att speciella kvinnoprojekt kommer till stånd när omständigheterna motiverar
det,

- att kvinnor på såväl givar- som mottagarsidan ges möjlighet att aktivt delta
och medverka i biståndets utformning i stort och i planering, genomförande
och utvärdering av enskilda biståndsinsatser och

- att biståndsinsatser som befaras få negativa konsekvenser för kvinnors

möjligheter till ekonomiskt och socialt framåtskridande och självständig- Mot. 1989/90

het inte kommer till stånd eller om de redan existerar inte får fortsatt stöd. U204

I budgetpropositionen aviserar regeringen en översyn av det kvinnoinriktade
biståndet. Vi återkommer med förslag om hur biståndet i högre utsträckning
kan komma kvinnorna till del efter det att vi fått ta del av denna
översyn.

Särskilda s.k. kvinnohandläggare, som folkpartiet länge förespråkat, har
nu tillsatts på många biståndskontor i programländerna. Problemet är att
dessa oftast är lokalanställda och därmed har lägre status än utsänd personal.

En nackdel är att lokalanställda inte har samma kontakt med SIDA som de
anställda som tidvis verkat i Sverige. Folkpartiet menar att kvinnohandläggarna
normalt skall vara utsänd personal och att en övergång till ett sådant
system successivt skall ske.

Ett problem vid en bedömning av kvinnobiståndet är att statistiken inte är
uppdelad på kvinnnor och män. Folkpartiet föreslår att en målsättning för
all statistik om utvecklingssamarbete skall vara att där det är möjligt göra
den uppdelad på kön.

SIDA:s kvinnoenhet bör förstärkas. Detta är nödvändigt bl.a. för att den
ska kunna fungera som sekretariat för SIDA:s kvinnoråd, KIB. Kvinnoenheten
har en viktig koordinerande roll. Den bevakar att svenska åtaganden
förverkligas, SIDA:s handlingsprogram för ett kvinnoinriktat bistånd tillämpas
och att dess riktlinjer efterlevs.

6.9 U-ländernas glömda

För länder som inte klarar att ge de stora befolkningsgrupperna drägliga levnadsvillkor
är det oftast en övermäktig uppgift att ta hand om de handikappade.

Handikapp kan ofta uppstå som en följd av sjukdomar. Allmänna hälsooch
sjukvårdsinsatser som alltid varit en viktig del av svenskt bistånd har därför
en avgörande betydelse. Men det behövs också speciella insatser för de
handikappade, som ofta är alldeles utlämnade i fattiga länder. Att visa omsorg
om handikappade människor i fattiga länder är ytterst en fråga om att
värna människovärdet. Här gör enskilda organisationer såsom Handikapprörelsens
internationella biståndsstiftelse (SHIA) redan viktiga insatser.

Vi föreslår mot denna bakgrund att det bereds ett utrymme för ytterligare
handikappinsatser på 10 milj.kr. inom Särskilda program.

7. Multilateralt bistånd

Sverige har alltid framhållit värdet av bistånd genom multilaterala biståndsorgan
och särskilt då inom ramen för FN-familjen. Den stora fördelen med
multilateralt bistånd är att det gör mottagarländerna mindre beroende av politisk
välvilja från enskilda givarländer.

För svensk del är det multilaterala biståndet genom FN:s olika biståndsorgan
ett uttryck för den stora vikt vi vill lägga vid Förenta Nationernas arbete
för fred och utveckling i världen. 30

Genom Afrikas kris har Världsbanksgruppen (Världsbanken och Interna- Mot. 1989/90
tionella Utvecklingsfonden/ID A) liksom FN:s biståndsorgan (FN:s Utveck- U204
lingsprogram/UNDP och fackorganen) under 1980-talet fått en kraftigt ökad
inriktning på de minst utvecklade länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara.

Världsbanken har på senare år kritiserats starkt för de miljömässigt
mycket allvarliga konsekvenser som ett antal stora Världsbanksfinansierade
investeringsprojekt visat sig ha i en ekologiskt många gånger mycket starkt
påfrestad u-landsmiljö. Dessa projekt har dessutom i flera fall inneburit omfattande
tvångsförflyttningar av fattiga människor. Denna kritik har i flera
avseenden haft god grund. Det är därför glädjande att det nu skett en betydelsefull
omsvängning inom Världsbanken.

Såväl IDA som UNDP har fått minskade resurser under 1980-talet. Det
slår hårt mot de två tyngsta multilaterala biståndsorganen, vilka är inriktade
på att stödja de fattigaste u-länderna, särskilt i Afrika söder om Sahara. Det
bör vara Sveriges målsättning att söka få till stånd ökade resurser till detta
arbete. Vi föreslår bl.a. mot denna bakgrund höjda anslag till UNDP.

I den välkomna debatten om mål och medel för det svenska u-landsbiståndet
får inte det multilaterala biståndssamarbetet glömmas bort. De svenska
biståndsmålen gäller hela det svenska u-landsbiståndet.

Även inom ramen för de multilaterala biståndsorganens verksamhet bör
Sverige därför betydligt mer kraftfullt verka för att ökad hänsyn tas till såväl
att stödja en demokratisk samhällsutveckling och respekt för mänskliga rättigheter
som att i högre grad beakta och främja miljöaspekterna. Det är en
central uppgift för utredningen om det multilaterala biståndet att finna former
för detta. Det får inte bara handla om att i allmänna ordalag framhålla
principer utan att genom praktiska initiativ omsätta dessa biståndsmål i konkreta
åtgärder som de multilaterala organen kan vidta.

Många av FN:s fackorgan står inför växande krav på insatser inom områden
som också prioriteras i svensk biståndspolitik. Sverige kan även här bidra
ytterligare till såväl att öka deras nu hårt ansträngda resurser som att
därigenom påverka andra stater till ökade insatser. Det gäller bl.a.

UNHCR:s arbete för flyktingar och hemlösa, UNRWA:s arbete för Palestinaflyktingar,
UNICEF:s insatser för barnen samt UNFPA:s insatser på befolkningsområdet.

Med tanke på den utomordentligt allvarliga flyktingsituationen i världen
och den ekonomiska kris UNHCR befinner sig i föreslår vi en mycket kraftig
höjning av det svenska stödet till FN:s flyktingkommissarie med 100 milj.kr.
utöver regeringens förslag.

8. Beredningen för internationellt teknisktekonomiskt
samarbete

Beredningen för internationellt tekniskt-ekonomiskt samarbete (BITS) har
till uppgift att med biståndsmedel främja ekonomisk och social utveckling i
vissa u-länder och att utvidga och stärka Sveriges förbindelser med dessa länder.
Verksamheten styrs av principerna för den svenska biståndspolitiken 31

även om BITS:s verksamhet i första hand har varit inriktad på att främja uländernas
ekonomiska tillväxt.

BITS:s tekniska samarbete syftar till teknologiöverföring genom bidrag
till konsultstudier, utbildning, institutionssamarbete, personutbyte och kulturellt
samarbete. Projekten finansieras av BITS men delegeras till svenska
företag, organisationer och institutioner. Dessutom stöder BITS ett antal internationella
kurser dit ett antal deltagare från u-länderna sänds. BITS ansvarar
också för u-krediterna.

BITS är ett mycket värdefullt instrument för samarbete främst med medelinkomstländer,
som kräver ett mindre djupgående engagemang från Sverige
som biståndsgivare. Det är därför angeläget att slå vakt om och utveckla
den verksamhet BITS bedriver. Det innebär bl.a. att den breddning av arbetet
mot flera av biståndsmålen, såsom miljö men även social utjämning, som
nu pågår bör drivas vidare. Därmed kan biståndet till BITS-länder bli mer
behovsstyrt. Vi noterar med tillfredsställelse att regeringen föreslår en förstärkning
för myndigheten.

I linje med vår syn på bindning av bistånd menar vi att bindningen av BITS
tekniska bistånd till upphandling i Sverige bör upphävas. I praktiken får
detta främst konsekvenser för det finansiella stödet men man bör inte utesluta
att BITS också skulle kunna finansiera kunskapsöverföring från en utländsk
part t.ex. en institution i något nordiskt land och ett u-land.

I avsnitten om demokrati respektive miljö har ovan föreslagits att BITS
skall få särskilda ämnesanslag (parallella till SIDA:s) på dessa bägge områden.
Om det i ett BITS-land finns ett mer omfattande behov av miljö- eller
demokratiinsatser som kan tillgodoses i former som passar BITS arbetssätt
bör de kunna tillgodoses utan att SIDA tvingas gå in.

Vi vill i det här sammanhanget också väcka frågan om vilken typ av bistånd
som kan ges till relativt rika och ekonomiskt framgångsrika u-länder
t.ex. Malaysia som nu står på tröskeln till att bli ett NIC-land. Vi har tidigare
behandlat frågan om u-krediter och konstaterat att de bör få en tydligare
låginkomstprofil. I fallet Malaysia skulle de annars - med tanke på kommande
energiinvesteringar - kunna få bistånd i en omfattning som inte vore
biståndspolitiskt motiverad.

Tekniskt bistånd till länder av denna typ bör inte ges en allmän utvecklingskaraktär
med främsta syfte att främja kontakter mellan Sverige och ulandet.
Däremot kan bistånd vara motiverat av miljöskäl. Framtiden för Malaysias
regnskogar är också vår angelägenhet och det är en del av vårt globala
ansvar att bidra till bevarande och utveckling av ett uthålligt tropiskt skogsbruk.
På motsvarande sätt kan det vara motiverat att ge stöd till andra rikare
u-länder för att befästa deras demokrati. Ju fattigare länderna är desto större
anledning finns det att i stället anlägga ett landperspektiv och söka främja
deras samlade utveckling.

BITS internationella kurser är av omvittnat hög kvalitet och är ett mycket
värdefullt inslag i biståndet. De bör därför successivt byggas ut och i ännu
högre grad inriktas på annat än infrastruktur.

Mot. 1989/90

U204

32

9. Anslag och övriga frågor

Folkpartiet föreslår att biståndsramen höjs med 400 milj.kr. utöver 1%-målet.
Därmed kan bl.a. det föreslagna östsamarbetet på 300 milj.kr. per år
läggas utanför 1%-ramen.

Vi föreslår vidare att anslaget för u-krediter minskar med 100 milj.kr. Landramen
för Vietnam föreslås sänkt med 75 milj.kr. (till 225 milj.kr).

Anslaget till berörda ändamål fastställs till en sådan nivå att allt utvecklingssamarbete
med Östeuropa i stället finansieras från det särskilda anslag
till regeringens förfogande för Demokratisk samhällsuppbyggnad i en bredare
krets länder på 300 milj.kr. som föreslagits tidigare i motionen. Regeringen
har i budgetpropositionen inte ansträngt sig att tydligt redovisa exakt
hur medlen för öst bistånd skall tas fram. Det är en oacceptabel nonchalans
mot riksdagen. Det får nu ankomma på utskottet att i samband med beredningen
avkräva regeringen ett sådant besked. Den omfördelning av anslagsposterna
som vi nedan sammanställer kan komma att behöva justeras efter
denna redovisning.

Med de reduceringar som ovan refererats finns 875 milj.kr. tillgängliga för

andra insatser. Vi föreslår att de fördelas på följande sätt. Plus
anges i förhållande till regeringens förslag:
UNDP n+ 20 (dvs. 790)
FN:s befolkningsfond (UNFPA)	+ 15 (dvs. 140)
FN:s barnfond (UNICEF)	+ 20 (dvs. 360)
FN:s fond för Palestinaflyktingar (UNRWA)	+ 10 (dvs. 140)
FN:s flyktingkommissarie (UNHCR)	+ 100 (dvs. 290)
Filippinerna	+ 50
Uganda	+ 110
Costa Rica	+ 60
Namibia	+ 20 (dvs. 120)
Humanitärt bistånd i södra Afrika	+ 20 (dvs. 330)
Humanitärt bistånd i Asien	+ 38
Katastrofbistånd	+ 25 (dvs. 622)
Enskilda organisationer	+ 25 (dvs. 700)
Särskilda program, delpost för handikappade	+ 10
Miljöanslag till BITS	+ 20
Demokratianslag till BITS	+ 10
U-landsforskning	+ 10 (dvs. 370)
SIDA:s administration	+ 10 (dvs. 256)
Internationella läskunnighetsåret	+ 2
Demokratisk samhällsuppbyggnad	+ 300

Förstärkningen av SIDA:s administration motiveras bl.a. av de behov som
skapas genom växande biståndsanslag, genom de nya verksamheter såsom
humanitärt bistånd i Asien vi föreslår, genom krav på ökad effektivitet och
genom våra förslag om utbyggnad av kvinnoenheten. Dessa behov kvarstår
även om en utveckling mot ett ökat ansvarstagande för mottagarländerna i
linje med vad SIDA:s rollutredning förespråkat kommer till stånd.

Vi vill vidare understryka vikten av att biståndsadministrationen tar vara
på hemvändande biståndsarbetares erfarenheter - något som bl.a. Riksrevisionsverkets
granskning ”Lär sig SIDA?” betonade.

Mot. 1989/90

U204

33

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndets legitimitet och effektivitet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ny målsättning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökning av u-landsbiståndet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om 1%-målet och östsamarbetet,

5. att riksdagen för budgetåret 1990/91 beslutar inrätta ett särskilt
anslag på 300 milj.kr. för Demokratisk samhällsuppbyggnad som
ställs till regeringens förfogande i enlighet med vad i motionen anförts
och från vilket den del av det svenska utvecklingssamarbetet med Östeuropa
som regeringen avser ta från 1%-ramen dvs. sammanlagt 900
milj.kr. under en treårsperiod finansieras,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en motsvarande justering av de anslag som i regeringens
budgetförslag inrymmer medel för östsamarbete,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en minskning av andelen bundet bistånd,

8. att riksdagen hos regeringen begär en samlad, parlamentarisk
översyn av systemet med u-krediter i enlighet med vad som anförts i
motionen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till uppbyggande av en demokratisk infrastruktur
i våra mottagarländer,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till stiftelser för bistånd till opinionsbildande
organisationer i u-länder,

11 att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en utvidgning av det humanitära biståndet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att regeringen skall ta initiativ till en årlig oberoende
redovisning av förhållandena beträffande demokrati och
mänskliga rättigheter i våra mottagarländer,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att det bistånd som förmedlas via enskilda organisationer
skall öka till en miljard kronor inom tre år,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om systemet med programländer,

15. att riksdagen beslutar göra Uganda till nytt programland för
svenskt bistånd,

16. att riksdagen beslutar göra Namibia till nytt programland för
svenskt bistånd,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till Polisario,

Mot. 1989/90

U204

34

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförs om inriktningen av biståndet till Etiopien, U204

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till offren för kriget i Eritrea,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om långsiktig kunskapsuppbyggnad om det fransktalande
Afrika,

21. att riksdagen beslutar göra Costa Rica till nytt programland för
svenskt bistånd,

22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Nicaragua,

23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Cuba inte längre bör ingå i kretsen av länder
som BITS har reguljärt samarbete med,

24. att riksdagen beslutar göra Filippinerna till nytt programland
för svenskt bistånd,

25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om svenska insatser inom ramen för Philippine Aid
Plan,

26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om forskningssamarbete med Filippinerna via SAREC,

[att riksdagen beslutar att importen av teko-varor från Filippinerna
omedelbart skall släppas fri,1]

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om biståndet till Vietnam,

28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till Afghanistan,

29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om anslagsposten Projektbistånd till vissa u-länder och
dess användning,

30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till Nepal,

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd inom bostadssektorn,

32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strukturanpassning,

33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till familjeplanering,

34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kvinnoinriktat bistånd,

35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bistånd till handikappade,

36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om inriktningen av BITS tekniska bistånd,

37. att riksdagen beslutar avskaffa bindningen av BITS tekniska bistånd
till upphandling i Sverige,

35

38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om bistånd till relativt rika och framgångsrika u-länder, U204

39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om BITS internationella kurser,

40. att riksdagen beslutar höja biståndsramen med 400 milj.kr. utöver
regeringens förslag för budgetåret 1990/91,

41. att riksdagen till UNDP för budgetåret 1990/91 anslår 20
milj.kr. utöver regeringens förslag eller således 790 milj.kr.,

42. att riksdagen till UNFPA för budgetåret 1990/91 anslår 15
milj.kr. utöver regeringens förslag eller således 140 milj.kr.,

43. att riksdagen till UNICEF för budgetåret 1990/91 anslår 20
milj.kr. utöver regeringens förslag eller således 360 milj.kr.,

44. att riksdagen till UNRWA för budgetåret 1990/91 anslår 10
milj.kr. utöver regeringens förslag eller således 140 milj.kr.,

45. att riksdagen till UNHCR för budgetåret 1990/91 anslår 100
milj.kr. utöver regeringens förslag eller således 290 milj.kr.,

46. att riksdagen för budgetåret 1990/91 bestämmer medelsramen
för Vietnam till 75 milj.kr. mindre än regeringen föreslagit eller således
225 milj.kr.,

47. att riksdagen för budgetåret 1990/91 fastställer en landram för
Filippinerna till 50 milj.kr.,

48. att riksdagen för budgetåret 1990/91 fastställer en landram för
Uganda till 110 milj.kr.,

49. att riksdagen för budgetåret 1990/91 bestämmer medelsramen
för Namibia till 20 milj.kr. mer än regeringen föreslagit eller således
120 milj.kr.,

50. att riksdagen för budgetåret 1990/91 fastställer en landram för
Costa Rica till 60 milj.kr.,

51. att riksdagen för budgetåret 1990/91 fastställer medelsramen för
Humanitärt bistånd i södra Afrika till 20 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 330 milj.kr.,

52. att riksdagen beslutar inrätta en anslagspost för Humanitärt bistånd
i Asien och för budgetåret 1990/91 anslår 38 milj.kr.,

53. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till katastrofbistånd m.m.
anslår 25 milj.kr. mer än regeringen föreslagit eller således 622
milj. kr.,

54. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till Bistånd genom folkrörelser
och andra enskilda organisationer anslår 25 milj.kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 700 milj.kr.,

55. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till Särskilda program anslår
10 milj.kr. mer än regeringen föreslagit att användas för handikappinsatser
eller således 418 milj.kr.,

56. att riksdagen beslutar inrätta ett särskilt anslag till BITS för Särskilda
miljöinsatser och för budgetåret 1990/91 anslår 20 milj.kr.,

57. att riksdagen beslutar inrätta ett särskilt anslag till BITS för
Främjande av demokrati och mänskliga rättigheter och för budgetåret
1990/91 anslår 10 milj.kr.,

36

58. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till u-krediter anslår 100
milj.kr. mindre än regeringen föreslagit eller således 300 milj.kr.,

59. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till U-landsforskning anslår
10 milj.kr. mer än regeringen föreslagit eller således 370 milj.kr. att
användas för forskningssamarbete i Asien, företrädesvis Filippinerna,

60. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att utökade anslag till u-landsforskning till viss del
skall kunna användas för att förstärka SAREC så att insatser i Asien,
särskilt Filippinerna, skall kunna genomföras,

61. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till SIDA:s administration
anslår 10 milj. kr. mer än regeringen föreslagit eller således 256 009 000
kr.,

62. att riksdagen för budgetåret 1990/91 till insatser inom ramen för
internationella läskunnighetsåret anslår 2 milj.kr. utöver vad regeringen
anvisar i enlighet med vad som anförts i motionen,

63. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om SIDA:s administration och hemvändande biståndsarbetares
erfarenheter.

Stockholm den 18 januari 1990

Bengt Westerberg (fp)

Kerstin Ekman (fp)

Charlotte Branting (fp)

Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Anne Wibble (fp)

Ingemar Eliasson (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)

Elver Jonsson (fp)

Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Mot. 1989/90

U204

U989/90:N218

37