Motion till riksdagen

av Göran Ericsson (m)
Svarttaxi

Mot.
1989/90
T905-912

Inledning

I stora stycken reglerar YL trafiksäkerheten och de materiella kraven på fordon,
förare och last inom yrkestrafiken. En del av YL skyddar genom straffsanktion
de seriösa näringsidkarna från obehörig konkurrens. Trots att
”svarttaxi” och ”svartåkerier” blir allt vanligare har någon åtgärd i skärpande
riktning inte föreslagits från regeringens sida. Tvärt om kan man påstå
att straffen devalverats till att bli än mer svaga och intetsägande och närmast
inbjudande att bryta mot.

Om åkerinäringen på sikt skall framstå som seriös och locka seriösa människor
till branschen, måste skyddet för dessa näringsidkare stärkas.

Svarttaxi som samhällsproblem och brott

Brott mot reglerna i YL om tillstånd för att driva yrkesmässig trafik rör regler
om fordonets utrustning och beskaffenhet, förarens kompetens och lastens
anordning. Alla dessa regler syftar till att skydda den som utnyttjar åkaren
för såväl person- som godsbefordran. Den som yrkesmässigt i dag bedriver
svarttaxiverksamhet med sin egen bil riskerar knappast ens att bli fast för
brott mot YL, eftersom polisen troligen inte prioriterar brott med så låga
straff, men skulle trots allt någon bli rapporterad för ett sådant brott riskerar
han förmodligen inte mer än ett ringa bötesstraff.

Jämförelsevis har åkaren avsevärt större möjligheter att på någon punkt
omedvetet bryta mot YL och bötesbeloppen är här på flera håll avsevärt
högre än för den som struntar i alla bestämmelser. Dessutom löper åkeriägaren
genom brottet risk att få sitt trafiktillstånd indraget, vilket knappast den
som aldrig haft något riskerar.

I storstadsområden med stor efterfrågan på taxi är det enligt polisen
mycket vanligt att folk ur snart sagt alla samhällsgrupper tar tillfället att genom
svarttaxiverksamhet skaffa sig avsevärda inkomster skattefritt. Somliga,
säkert de flesta har den skattefria inkomsten som huvudorsak. Några
använder svarttaxiverksamhet som ett sätt att kunna genomföra rån och
ibland våldtäkter och i nästan alla sådana sammanhang förekommer avsevärd
misshandel.

Svarttaxi har nu blivit så vanligt att dessa numera ockuperar taxistatio

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr T905 - 912

nema och ställer sig bland de seriösa åkarna. På grund av att svarttaxifrek- Mot. 1989/90

vensen är så stor tar en droskägare eller chaufför avsevärda risker om han T905

anmäler svarttaxiåkarna till polisen. Konkurrensen har alltså så snedvridits
att brotten inte längre döljs utan begås helt öppet inför hur många vittnen
som helst.

Det är naturligtvis inte svårt att förstå den harm och ilska som de seriösa
näringsidkarna känner - som betalar skatt och försäkring för bil i yrkesmässig
trafik och som har höga amorteringar och skulder på moderna bilar - när
de får se hur rishögar, som är oskattade och oförsäkrade, kör folk till i vissa
fall högre kostnader än de själva kan ta ut och detta dessutom obeskattat.

Det som är mest allvarligt i svarttaxiverksamheten är den omfattande och
grova brottslighet som förekommer i anslutning till denna. Personrån i anslutning
till svarttaxiresa är mycket vanlig, så även våldtäkter. Redan denna
omständighet är tillräcklig för att mycket starkt höja straffsatserna för dem
som genom att förespegla svarttaxiresa skaffar sig objekt för rån eller våldtäkt.

Eftersom erbjudandet om svarttaxiresa inte faller in under reglerna i BrB
om förberedelse och stämpling till rån eller våldtäkt bör dock straffen så
kraftigt justeras upp att de kan jämställas med dessa brott och grova skattebrott,
som är motivet för den andra gruppen svarttaxiåkare.

Skattebrotten är grova i svarttaxiverksamheten

Från rättviseutgångspunkt är det nödvändigt att vidta åtgärder så att inte
omfattande belopp utan större risk kan undandras beskattning.

Genomsnittligt en helgkväll i till exempel Stockholm mellan klockan 23.00
och 06.00 kör en svarttaxi in ca 2 500—3 500 kr. netto i vinst. Svarttaxiförare
som förhörts har uppgivit att de kör cirka fyra kvällar i veckan och ca 40
veckor om året. Detta ger i sämsta fall en skattefri inkomst på 400 000 kr.

Om ett sådant belopp skulle undanhållas av en vanlig löntagare skulle detta
rubriceras som grovt skattebrott och utan tvekan medföra fängelsestraff.

Om man utgår från att det i Stockholm finns cirka 300 bilar som rullar
mer eller mindre ständigt ger detta inkomster på cirka 120 milj. kr. som inte
beskattas. Detta är betydande belopp och naturligtvis en allvarlig brottslighet.

Polisen och svarttaxi/svartåkeriverksamheten

Polisens möjligheter att ingripa mot svarttaxi/svartåkeriverksamhet är
mycket begränsad. Brottet som sådant har ett så lågt straffvärde att det med
endast någon eller några hundralappar överstiger påföljden för felparkering.

Dessutom är varken gärningsmannen eller hans kund intresserad av att brottet
kommer till polisens kännedom. Det är således inget brott som anmäls
annat än av möjligen seriösa konkurrenter som då riskerar att som vittne
hamna i domstol och där bli kända som "tjallare”.

Eftersom liftning inte är förbjuden kan utomstående iakttagare inte hävda
att en svarttaxitransport utförs när någon kliver in i en bil. Det är först i anslutning
till vederlaget för transporten som brottet fullbordas och därmed

2

Mot. 1989/90
T905

Strafflatitud för svarttaxiverksamhet

Man kan hävda att det finns två former av olaga yrkesmässig trafik: en där
den bedrivs av en åkare som kanske inte erhållit tillstånd för ett nytt fordon
eller liknande omständigheter och en där den bedrivs organiserat av personer
som till sin profession inte har något med åkeriverksamhet att göra utan
enbart syftar till att skaffa sig svarta inkomster eller objekt för olika former
av brott.

I det förstnämnda fallet bör nuvarande straffbestämmelser bibehållas. I
det andra fallet bör för grovt brott mot YTF åsättas ett synnerligen högt
straff som korresponderar mot brotten skattebrott/grovt skattebrott alternativt
förberedelse till rån alternativt våldtäkt.

Regeringen bör utreda frågan och återkomma till riksdagen med förslag
till nya och skärpta straffsatser för olaga yrkesmässig trafik i enlighet med
vad som ovan anförts.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en översyn i skärpande riktning av brott
mot 4 kap. 1 § yrkestrafiklagen.

Stockholm den 17 januari 1990

Göran Ericsson (m)

kan man säga att dessa brott också innehåller stora och besvärliga bevisproblem.

Det är naturligt att polisen inte engagerar sig i sådana brott som dessutom
inte åsamkar gärningsmannen några större straff. Dock har många svarttaxiåkare
med tiden blivit väl kända och möjligheten till framgång i spaningarna
är i dag stora om polisen finge rätt signal från statsmakterna i form av
straffskärpning.

3