Motion till riksdagen
1989/90:T804

av Jarl Lander m.fl. (s)

Statens ägaransvar i SOS Alarmering AB

SOS Alarmering ägs till hälften av Teleinvest AB, som är ett holdingbolag
och förvaltas av televerket. Svenska kommunförbundet och Landstingsförbundet
äger vardera 25 % av andelarna i SOS Alarmering.

Televerkets ägarinflytande är i stor utsträckning historiskt betingat. Verket
svarade för tillkomsten av de regionala larmcentralerna för SOS-funktionen
över 90 000. Genom att medverka med bl a teknisk konsultverksamhet
skulle televerket underlätta planeringen av alarmeringsverksamheten. Enligt
det konsortialavtal från år 1972 som reglerar samarbetet mellan parterna
skall televerket på SOS Alarmerings begäran utvärdera alternativa utrustningar
och även i övrigt bistå företaget.

Förutsättningarna för utövandet av det statliga ägandet i SOS Alarmering
AB har förändrats i väsentliga avseenden sedan bolagets tillkomst. Samtliga
planerade 20 SOS-centraler är nu i drift. Företaget har efter nästan 20 års
arbete omfattande egna erfarenheter och ett tekniskt kunnande. En datorisering
av verksamheten vid SOS-centralerna äger rum sedan ett antal år tillbaka.

Statens räddningsverk inrättades år 1986 med uppgift att svara för bl a
samordning på central nivå inom befolkningsskydd och räddningstjänst.
Samordningen avser både den statliga och den kommunala räddningstjänsten
och åtgärder i såväl fred som krig. Räddningsverket fullgör sina uppgifter
i huvudsak genom erfarenhetsutbyte, rådgivning, föreskrifter, tekniskt utvecklingsarbete,
kompetensutbildning och övningar.

Med dessa förändringar talar flera skäl för att räddningsverket i fortsättningen
skall svara för det statliga ägarinflytandet i SOS Alarmering AB. Det
skulle bli betydligt mer naturligt än med nuvarande ägarinflytande att inordna
alarmeringsverksamheten i den utveckling av samordningen inom
räddningstjänsten som äger rum.

Som central tillsynsmyndighet för den statliga och kommunala räddningstjänsten
samlar räddningsverket omfattande erfarenheter från central, regional
och lokal nivå. SOS Alarmering skulle i ökad utsträckning kunna tillgodogöra
sig dessa erfarenheter om räddningsverket utövade ägarinflytandet.
Samordningen skulle få särskild betydelse för den organisation av alarmeringen
under beredskap och i krig som är nödvändig.

Med en ökad anknytning till räddningsverket skulle det vidare bli lättare

Mot. 1989/90
T804

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en överföring av ansvaret för det statliga ägarinflytandet
i SOS Alarmering från televerket till statens räddningsverk bör
utredas.

Stockholm den 25 januari 1990

Jarl Lander (s)

Margit Sandéhn (s) Arne Mellqvist (s)

att precisera kraven på den i stor utsträckning komplicerade utrustning som
SOS-centralerna behöver.

Det är mycket olyckligt att vissa kommuner använder sig av egenutformade
alarmeringssätt, som skiljer sig från vad merparten av landets kommuner
använder.

För de kommuner som idag inte använder sig av ett alarmeringssystem genom
90 000-numret borde motivationen höjas till förmån för ett sådant, över
hela landet likformigt system, om räddningsverkets knytning till SOS Alarmering
stärktes.

Vidare skulle det leda till en ökad konkurrens mellan olika tillverkare om
leveranser av olika slags data- och kommunikationsutrustning, och ge televerket
större möjlighet att agera på den konkurrensutsatta marknaden för
elektronisk alarmeringsutrustning.

Larmpersonalens kunnande och rutin är avgörande för effektiviteten i arbetet
vid SOS-centralerna. Möjligheterna till utbildning och fortbildning för
personalens del har efter hand förbättrats. En grundutbildning i räddningstjänst
för nyanställda vid SOS-centralerna äger numera rum inom ramen för
räddningsverkets utbildningsverksamhet. En ökad samordning mellan räddningsverket
och SOS Alarmering skulle stimulera den fortsatta utvecklingen
av larmpersonalens kunnande.

7