Motion till riksdagen
1989/90:T612

av Jan Andersson m.fl. (s)

v ' Mot.

Kustsjöfarten 1989/90

T612-620

Sjöfartens inrikes transportarbete var 1988 c:a 8 miljarder tonkilometer och
transportarbetet för utrikes sjöfart längs svenska kusten var nästan 3 ggr.
större, eller drygt 22 miljarder tonkilometer. Sjöfarten är därmed det helt
dominerande transportmedlet för svenskt transportarbete. Sjöfartens fördelar
gör sig främst gällande när det rör sig om tunga eller långväga transporter.

Sjötrafiken glöms ofta bort i den allmänna trafikpolitiska debatten som
mest handlar om bilar och järnväg. En väsentlig beståndsdel i det övergripande
trafikpolitiska målet är dock att åstadkomma en miljövänlig trafikförsörjning
inom alla trafikgrenar.

Dagens trafikproblem är avsevärda. Utsläppen stora. Det gäller i olika
grad både väg-, flyg- och fartygstrafik. Miljöfrågorna inom sjöfarten har en
framträdande plats. Sjöfarten har flera försteg framför andra trafikgrenar.
Det finns ett institutionaliserat internationellt samarbete och åtskilliga konventioner.

Inom FN-organet IMO arbetas reglerna fram vad gäller sjöfarten. Organisationen
har en särskild kommitté som behandlar olika miljöfrågor och farligtgodstransporter.
Det finns system för trafikreglering i trånga farleder och
krav på lotsning. Olycksfrekvensen inom sjöfarten är låg.

Sjöfarten gör ytterst få ingrepp i naturen i jämförelse med bilvägar och
järnvägsbankar. Den kräver inga tunnlar, broar eller planskilda korsningar
som tar stora arealer i anspråk. Vattnet sluter sig bakom aktern där fartyg
gått fram och är klart för återanvändande, precis som chefen för Sjöfartsverket
uttryckt sig.

Investeringsanslaget för vägar är c:a 2.5 miljarder kronor, för järnvägar 1
miljard kronor per år och för sjöfarten 300 miljoner på en treårsperiod.

Om man skall föra 22 000 ton olja från Göteborg till Örnsköldsvik så går
det åt 120 ton fartygsbunker och ett fartyg eller 450 ton lastbilsdiesel och 630
lastbilar. Miljökonklusionen är uppenbar.

De kortfattade uppgifter vi här redovisat ger en bra indikation på vad sjöfart
och sjötransporter betyder för den svenska transportsektorn. Vi anser
att de beslut som tagits under senare år i syfte att behålla en svenksflaggad
handelsflotta av "rimlig omfattning" är bra och av mycket stor betydelse. Vi
avser då besluten som gäller återbetalning av skatt och rabatter på sociala
avgifter som givit svensk sjöfart en med andra länder mera jämförbar kost

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr T612-620

nadsbild. Därtill kommer permanentningen av den s.k. flagglagen. Vi utgår Mot. 1989/90

också från att gällande regler för s.k. tax free-försäljning på färjorna även T612

fortsättningsvis skall ske på villkor liknande de som tillämpas av andra sjöfartsländer.

Trots den stora andel av transporterna som sjöfarten även nu ombesörjer
har dock väsentliga delar av gods som tidigare transporterades med fartyg
överflyttats till landtransportsektorn. Det kan i vissa fall bero på kundernas
önskemål om mindre men tätare och snabbare leveranser. Andra skäl har
också antytts, exempelvis viss subvention för järnvägstransport, men vi finner
f.n. inte detta klarlagt.

Emellertid görs nu vissa undersökningar med projekt inom Transportforskningsberedningen
i syfte att analysera förutsättningar för en möjlig renässans
för svensk kustsjöfart. Man talar om en "ostkustpendel" för framtidens
kustsjöfart med utgångspunkt för den bästa utvecklingen för miljö,
ekonomi och effektivitet. Vi anser att syd- och västkusten också gott kan
komma i fråga för s.k. pendeltrafik. Även här är kustsjöfartens utveckling
intressant.

Det är tydligt att allt fler och framför allt våra större industriföretag börjar
intressera sig för idén om transporter med fartyg i reguljär linjetrafik. Det
gäller med såväl containers som bulk, ro-ro-fartyg eller i form av lift-on-liftoff.

Fraktkostnaden får allt större betydelse i den konkurrens svensk industri
lever i med industrin på kontinenten. Både järnväg och lastbil kostar mera
än sjöfart och bränslekostnaden stiger. Vi utgår från att konkurrensen mellan
olika transportslag i enlighet med det trafikpolitiska beslutet skall vara
neutral. Ev. miljökostnader som kan påföras för bl.a. avgasutsläpp kan påverka
lastbilstrafik, högre elpriser och banavgifter får konsekvenser för eltågtrafiken
o.s.v. Detta är kostnader som i betydligt mindre grad kan drabba
sjöfarten. Det går att betydligt minska de oftast redan låga avgasutsläppen
från moderna fartyg utan större betungande kostnader. Intresset stiger för
att använda renare oljor med bl.a. lägre svavelhalt.

Sverige är omgivet av kust, i praktiken en ö i transportsammanhang. Vi
har kunskap om export och import och sjöfart och denna kunskap är en stor
tillgång.

Vi behöver större satsningar på vårt kommunikationsnät för att klara
också persontransporter inom landet, såväl lokalt som regionalt. Det är satsningar
som till stor del behövs för att minska trafik som orsakar trafikolyckor
och miljöskador genom bl.a. avgasutsläpp och buller.

Tillgången på investeringsmedel inom kommunikationssektorn är begränsad.
Behoven anges vara enorma. Det hänger samman med de ambitioner
man har. Om en avvägning sker på så sätt att sjötransporter i större utsträckning
utnyttjas kan kostsamma dubbelinvesteringar i spårutbyggnader undvikas
och vägnätet behöver ej i lika hög grad förslitas av tunga, långväga transporter.
Detta kan gälla i stor utsträckning där möjlighet finns till transporter
genom anlitande av sjöfartens redan befintliga infrastruktur:

speditionsverksamhet, hamnfaciliteter, konventionella fartyg, färjor för
enbart gods, kombinerade last- och passagerarfärjor. Farleder, lotspersonal
och, vid behov, isbrytare. 2

Om en sådan lösning kommer till stånd där sjöfartens fördelar utnyttjas Mot. 1989/90
mera kan de begränsade investeringsmedlen användas för andra angelägna T612

projekt inom transportsektorn som f.n. hamnat långt ner på prioriteringslistan.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om prioriteringar inom kommunikationssektorn med
beaktande av utökad kustsjöfart.

Stockholm den 24 januari 1990

Jan Andersson (s)

Christer Skoog (s) Sten Östlund (s)

Bo Forslund (s) Bengt Kronblad (s)

3