Motion till riksdagen
1989/90:T54

av Rolf Clarkson m.fl. (m)

med anledning av prop. 1989/90:143 Lag om
tillfälligt bilförbud

I propositionen föreslås införandet av en lag som ger regeringen bemyndigande
att meddela föreskrifter som ger en kommun rätt att tillfälligt förbjuda
person- och lastbilstrafik inom vissa områden i situationer då luftföroreningarna
utgör ett akut hot mot människors hälsa.

Förslaget är märkligt. Det är uppenbart utformat efter internationella förebilder,
som också redovisas i propositionen, men innehåller inte den verkningsfulla
delen av dessa förebilder. Av någon anledning har regeringen valt
att lägga fram ett förslag som endast innehåller de åtgärder som har den
minsta effekten, om ens någon, och som i andra länder vidtas först när andra
mer verkningsfulla åtgärder inte visat sig tillräckliga.

Regeringen tycks vara mer intresserad av att ge intryck av att det vidtas
åtgärder än av att problemen löses.

I propositionen redovisas den västtyska förebilden. Där börjar man med
att förbjuda avfallsförbränning och eldande i öppna spisar. Simhallar stängs
och värmekraftverken går över till att elda med svavelfattigt bränsle. Industrin
förbereder sig för ett förbud. Invånarna uppmanas att frivilligt begränsa
sin bilkörning. Först om dessa åtgärder inte hjälper stoppas biltrafiken.
Även i USA är motsvarande lagstiftning i första hand inriktad mot att begränsa
utsläppen från fasta anläggningar.

Inget av detta återfinns i regeringens förslag. Det torde vara uppenbart att
biltrafiken inte är det verkliga problemet när det gäller luftföroreningarna i
Göteborg, och bilarnas andel av föroreningarna kommer att stadigt minska
i takt med att de katalysatorrenade bilarna blir fler och fler. I den mån biltrafiken
faktiskt är ett mer påtagligt problem handlar det framför allt om E6
(Gårda).

Det finns tidvis reella problem med dålig luftkvalitet i Göteborg. Som
framgått ovan krävs dock helt andra åtgärder än de regeringen föreslår för
att lösa problemen.

Med den naturgivna benägenhet för inversionsskikt som Göteborg har är
det viktigt att de betydelsefulla utsläppen kan begränsas. I likhet med vad
som gäller i andra länder måste uppmärksamheten riktas mot olika former
av förbränning för uppvärmning, inte minst förbränning av sopor, samt olika
former av industriutsläpp.

Givetvis har kommunen här ett stort ansvar för dels den planering som
avgör var exempelvis värmeanläggningar och industrier lokaliseras, dels den

tillsyn som skall ske av att uppsatta gränsvärden respekteras. Kommunen Mot. 1989/90

har också möjlighet att vid koncessionsförhandlingar försöka sänka gräns- T54

värden eller att helt enkelt försöka hindra att förorenande verksamhet lokaliseras
till Göteborgsområdet över huvud taget.

Även trafikplaneringen är en kommunal fråga, såväl när det gäller utbyggnad
och utformning av kollektivtrafiken, som när det gäller trafikplanering
och gatubyggnad.

Att Göteborgs kommun, som nu har skett, begär den nu aktuella lagstiftningen
kan uppfattas som indirekt erkännande av att man misslyckats med
den kommunala planeringen.

Propositionens förslag kommer knappast att få någon effekt, vare sig till
det bättre eller det sämre. Likafullt kan det få oönskade konsekvenser på så
sätt att allmänheten förleds till att tro att verkningsfulla åtgärder faktiskt har
vidtagits. Det finns därför påtagliga nackdelar med att ha en lagstiftning sådan
som den nu föreslagna. Den kan dock accepteras under förutsättning av
att den bara är ett första steg på vägen.

Lagstiftningen bör självfallet vara meningsfull på så sätt att tillämpningen
av den leder till det avsedda målet. I det avseendet måste det föreliggande
förslaget anses vara klart otillräckligt, medan en lagstiftning efter den tyska
förebilden faktiskt skulle kunna medföra en viss förbättring.

Det föreliggande förslaget måste därmed betraktas som snarare ofullständigt
än felaktigt. Även om riksdagen beslutar bifalla det nu aktuella förslaget
bör det inte betraktas som en färdig lagstiftningsprodukt, utan målet bör
vara att snarast ersätta denna ofullständiga lag med en mer komplett sådan.

Vi anser det därför vara motiverat att regeringen återkommer med förslag
till komplett lagstiftning som syftar till att lösa de verkliga miljöproblemen,
inte bara till att lösa ett politiskt problem för regeringen.

Ett komplett förslag bör därför grundas på en utredning av olika möjligheter
att begränsa de föroreningar som har störst betydelse ur miljösynpunkt.

En metod som då bör beaktas är den som ibland kallas ”bubbla”, dvs ett
system där de totala utsläppsmängderna begränsas genom politiska beslut
men där fördelningen av utsläppen och dessas begränsning sker med marknadskonforma
medel.

Tyvärr har regeringen valt att inte låta lagrådet granska det framlagda lagförslaget,
vilket självfallet borde ha skett. Vi anser dock inte att förslaget
skall avvisas på denna grund, men förutsätter att lagrådet ges möjlighet att
bedöma lagstiftningen som helhet när den fullständiga lagstiftningen utformas.
På så sätt ges möjlighet att korrigera brister även i det nu framlagda
förslaget.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen uppdrar åt regeringen att återkomma till riksdagen
med ett komplett förslag, som ersätter det nu framlagda och som be

9

handlar de verkliga problemen i form av bl.a. utsläpp från värmeanläggningar.
sopförbränning och industrier.

Stockholm den 2 maj 1990
Rolf Clarkson (m)
Görel Bohlin (m)
Jan Sandberg (m)

Sten Andersson (m)
i Malmö

Tom Heyman (m)
Wiggo Komstedt (m)
Per Stenmarck (m)

Mot. 1989/90
T54

10