Motion till riksdagen
1989/90:T53

av Jan Sandberg (m)

med anledning av prop. 1989/90:143 Lag om
tillfälligt bilförbud

Regeringens förslag om lagstiftning som möjliggör tillfälliga bilförbud har
många brister, både när det gäller underlagsmaterial och åtgärdsförslag. I
denna motion berörs i huvudsak invändningar mot förslaget i sak.

Att, som regeringen föreslår, tillgripa förbud mot biltrafik för att komma
tillrätta med problemet med skadliga ämnen i luften är felaktigt. Förslaget
är ett uttryck av en nedprioritering av miljöåtgärder som ger effektivt och
långsiktigt resultat.

Biltrafikens andel av utsläppen av de skadliga ämnena kväveoxider samt
kolväten minskar kontinuerligt, trots en ökande biltrafik. Orsaken är införandet
av mycket lägre avgasgränsvärden som i dag uppfylls genom den katalytiska
avgasreningen. I dagsläget räknar man med att mer än 25 % av biltrafiken
utgörs av moderna bilar med den nya avgasreningen. Den nya avgasreningen
minskar dessa ämnen med ca 90%. Andelen nya bilar ökar kontinuerligt.
Därigenom blir biltrafiken ett allt mindre miljöproblem för varje
dag som går. Effekten av ett ev. biltrafikförbud minskar därigenom ju längre
tid som går. De utsläppssiffror som bildar underlag för regeringens förslag
är från år 1985 och inte aktuella.

Utsläppen från den dieseldrivna busstrafiken visar dessvärre dock ännu ej
samma utveckling, tvärtom. Utsläppen av bl.a. kväveoxider från busstrafiken
visar på en smärre ökning sedan 1985.

Detta är extra anmärkningsvärt med tanke på de resonemang som förs i
proposition om att vid ett ev. bilförbud tillåta dieseldriven busstrafik. Där
framförs regeringens grund för att inte även förbjuda busstrafik med orden
”Bussar torde i allra högsta grad behövas för att klara kollektivtrafiken” på
s. 13.

Även om stora delar av den nuvarande kollektivtrafiken i Göteborg sköts
med spårvagnstrafik, så är det ofrånkomligt med en kraftigt utökad bussflotta
de dagar bilförbud införs. Det normala spårvagnsnätet kan på intet sätt
klara de tillkommande resenärsgrupperna.

Det är på intet sätt orimligt att anta att den absoluta merparten av det
utökade transportbehovet endast kan klaras genom en massiv satsning på
busstrafik. Att detta riskerar att medföra oförändrad, eller t.o.m. sämre
miljö, påvisar utredningen ”Ekvivalent energiförbrukning och avgasemission”
från statens väg- och trafikinstitut, VTI. I denna utredning har VTI
räknat ut hur mycket skadliga ämnen olika trafikslag släpper ut per person

transportkilometer, dvs. uppgifterna är även persontransportkilometer, dvs. Mot. 1989/90

uppgifterna är även relaterade till det faktum att en buss transporterar T53
många fler personer än en bil.

Utredningen visar att en modern katalysatorförsedd bil släpper ut 0,32 g
kväveoxid (NOx) per personkilometer. Detta kan jämföras med en linjebuss
som i medeltal släpper ut 1,4 g NOx per personkilometer. En dieselbuss släpper
dessutom ut cancer-, astma- och allergiframkallande partikelstoft, vilket
inte sker från personbilar. Det finns uppenbarligen skäl att inte acceptera
talet om att man under alla omständigheter skall arbeta för en överflyttning
av trafikarbetet från bil till buss, såsom blir följden om regeringens förslag
vinner riksdagens bifall.

För att komma till rätta med vägtrafikens miljöproblem i såväl städer som
nationellt krävs andra än den av regeringen föreslagna åtgärden.

En snabbare förnyelse av bilparken skall stimuleras. För varje ny bil som
ersätter en gammal, minskas utsläppen med 90%. Hur en sådan utveckling
skall komma till stånd har redovisats i moderata samlingspartiets motion
1989/90:T248. Biltrafikens skadliga utsläpp har redan börjat minska betydligt,
men minskningstakten behöver påskyndas.

Ett miljövänligt kollektivt trafiksystem kan inte i första hand bli ett alternativ
för bilresenärerna genom förbud och tvång, utan måste framstå som
väl fungerande och attraktivt. Därför behöver låsningar i form av offentliga
monopol, brist på kundanpassning m.m. försvinna snarast.

Samtidigt är det viktigt att målmedvetet arbeta med att få ned utsläppen
från andra samhällssektorer, såsom kraftproduktion och i Göteborgsområdet
industriverksamhet i form av raffinaderier m.m.

För att lösa miljöproblemen i Göteborg krävs andra, mer verkningsfulla,
åtgärder såsom redovisats i moderata parti- och kommittémotioner.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar avslå regeringens proposition 1989/90:143.

Stockholm den 2 maj 1990

Jan Sandberg (m)

7