Motion till riksdagen
1989/90:T51

av Roy Ottosson m.fl. (mp)

Mot.

med anledning av prop. 1989/90:143 Lag om 1989/90

tillfälligt bilförbud T51-55

Regeringen vill ha ett bemyndigande att få meddela föreskrifter som ger en
kommun rätt att tillfälligt förbjuda vägtrafik då luftföroreningarna utgör
akut hot mot människors hälsa.

Förslaget visar på den näst intill absurda situation som biltrafikens avgasutsläpp
numera ger upphov till. Frånvaron av en aktiv politik i syfte att miljöanpassa
samhället i allmänhet och trafiksystemet i synnerhet har tvingat
fram krav på förbud mot biltrafik i vissa större städer. Olägenheterna med
bilismens luftföroreningar har blivit så stora att människor blir akut sjuka
dagar då föroreningarna inte späds ut effektivt av vinden.

Självklart måste biltrafiken i storstäderna, mellan storstäderna, och även
i en rad andra större städer, minskas radikalt. Vi anser att en halvering av
biltrafikarbetet vore rimlig i storstäder som Stockholm, Göteborg och
Malmö. En sådan halvering borde vara möjlig att genomföra under 90-talet.

Biltrafikminskningen i och mellan större städer är möjlig att uppnå

1. dels genom att satsa kraftigt på utbyggnad av miljövänlig kollektivtrafik
som pendeltåg, trådbussar, snabbtåg, spårvagnar, bussar med miljövänliga
drivmedel,

2. dels genom att utveckla en samhällsplanering i och kring tätorterna som
underlättar för resande med kollektivtrafik och där den dagliga servicen
finns att tillgå inom promenadavstånd.

Genom dessa två åtgärdstyper kan således mycket av den besvärande,
bullrande, dyrbara och förorenande biltrafiken göras onödig. Människor
kommer helt enkelt att finna att det är enklare och bekvämare att utnyttja
den näraliggande servicen och den välutbyggda och kundanpassade kollektivtrafiken.

Den tredje åtgärdstypen vi från miljöpartistiskt håll förordar är ekonomiska
styrmedel och ett grönt skattesystem. Detta innebär, mycket förenklat,
att resursslösande och miljöstörande verksamheter blir dyrare och att
miljövänliga och energieffektiva lösaningar blir billigare. Vad gäller trafiksystemet
innebär det bl.a. att vägtrafiken blir dyrare och järnvägstrafiken blir
billigare.

Dessa tre åtgärdskategorier verkar dock i huvudsak på längre sikt. För att
klara av de akuta problem som en felaktig trafikpolitik dessvärre gett upphov
till i våra storstäder torde det vara nödvändigt att under en övergångspe

1 Riksdagen 1989190. 3 sami Nr TS1-55

riod tillämpa den typen av restriktioner som regeringen nu föreslår. Vi kan Mot. 1989/90

därför i stort sett godta förslaget, dock med vissa tillägg och förbättringar. T51

I förslaget till Lag om tillfälliga bilförbud krävs i 1 § att föroreningarna
skall innebära ”akuta” hälsorisker för att förbud skall kunna införas. Vad
som menas med ”akut” i detta sammanhang är naturligtvis diskutabelt. Skall
det vara att ett antal människor segnar ner på gatan? Eller räcker det med
ett astmaanfall?

I andra paragrafen framgår det att de akuta hälsoriskerna i själva verket
skall definieras som någon bestämd (och uppmätt?) halt av luftföroreningar
i luften. Denna halt skall definieras av ansvarig myndighet. Detta betyder,
så vitt vi förstår, att miljökvalitetsnormer därmed bör införas för luft i Sverige.
Det är i och för sig ett välkommet besked, förutsatt att dessa normer
sätts tillräckligt lågt!

Men dessvärre föreslår faktiskt inte regeringen miljökvalitetsnormer.

Däremot föreslås att kommunerna själva skall få besluta då förbud skall tilllämpas.
Därmed öppnas fältet för ett förskräckligt godtycke. För att förhindra
ett sådant godtycke föreslår regeringen att förordning och föreskrifter
och "omfattande samrådsförfarande” också inrättas, vilket i praktiken leder
till att det blir svårt att tillämpa den nya möjligheten till förbud mot biltrafik
då miljön så motiverar. Därmed tas också udden av förslaget.

Regeringens förslag är således inskränkt, och avsikten synes närmast vara
att låta Göteborg pröva systemet. Med tanke på att det tillfälliga bilförbudet
i sig är en nödåtgärd som på intet sätt kan lösa de miljö- och hälsoproblem
som bilismens luftföroreningar ger upphov till, så kan detta synas vara tillräckligt.
Likväl anser vi att miljökvalitetsnormer skall införas för luftföroreningar.
Dessa normer skall ha karaktären av gränsvärden, och överskridanden
skall medföra tvång till direkta åtgärder i syfte att snabbt underskrida
värdet. Underlätelse att vidta nödvändiga åtgärder bör leda till straffbarhet.

Således bör kommunerna, enligt vår mening, åläggas att uppfylla bestämda
miljökvalitetsnormer. Samtidigt måste de ges rätten att begränsa såväl
biltrafiken som andra väsentliga utsläpp av luftföroreningar. Sådana
andra källor till luftföroreningar kan vara industrier och energianläggningar.

Regeringen bör skyndsamt återkomma med ett sådant förslag till riksdagen!

Vidare anser vi att vid sättande av miljökvalitetsnormer skall hänsyn inte
bara tas till akuta hälsorisker, utan också till långsiktiga hälso- och miljörisker,
Det innebär att normen skall sättas väsentligt lägre än vad enbart en
akut hälsorisk för fullt friska människor kan motivera.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ett system med bindande
miljökvalitetsnormer i enlighet med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 27 april 1990
Roy Ottosson (mp)

Kjell Dahlström (mp)
Carl Frick (mp)

Mot. 1989/90
T51

Hans Leghammar (mp)

Claes Roxbergh (mp)

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr T51-55

3