Motion till riksdagen
1989/90:T411

av Charlotte Branting och Barbro Sandberg
(båda fp)

Mobiltelefon

Allt fler fordon utrustas med telefoner för att underlätta arbetet och för att
lättare kunna nå personer med icke fast arbetsplats. Att kunna nå andra och
själv nås under bilresa är praktiskt och rationellt. Stora tidsvinster kan göras
genom att visst arbete kan utföras och information utbytas t.ex. om en handikappad
blir stående och behöver hjälp. Från trafiksäkerhetssynpunkt ligger
det dock en fara i att föraren under samtalets gång inte helt kan koncentrera
sig på trafiken och framförandet av fordonet. Särskilt distraherande måste
det naturligtvis vara att slå numret.

Trafiksäkerheten i samband med användning av biltelefon måste uppmärksammas
i högre grad än vad som sker idag. Särskilt under körning inom
tätort torde telefonerandet vara en säkerhetsrisk. Samtal under körning i intensiv
tätortstrafik borde inte förekomma. Högtalartelefon som frigör händerna
för ratt och växel är ett från trafiksäkerhetssynpunkt bättre alternativ.
Trafiksäkerhetsverket bör få i uppdrag att organisera en informationskampanj
om faran vid användning av mobiltelefon i tätortstrafik. Vidare bör
varje utredning om trafikolyckor ta upp frågan om föraren talat i telefon vid
olyckans inträffande.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts angående eventuell trafikfara vid användning av mobiltelefon
i tätortstrafik.

Stockholm den 22 januari 1990

Charlotte Branting (fp)

Barbro Sandberg (fp)