Motion till riksdagen

1989/90:So641

av Sven-Gösta Signell m.fl. (s)

En statligt utsedd barnombudsman

Mot.
1989/90
So641-647

Svenska barn och ungdomar lever mestadels under goda livsbetingelser. Den
generella välfärdspolitiken ger förutsättningar för att barn skall kunna växa
upp och utvecklas under internationellt sett mycket goda förhållanden. De
flesta barn lever också med en materiellt sett hög standard.

En viktig del av det generella utbudet är mödra- och barnhälsovården. Genom
att så gott som alla mödrar och barn ges ett bra stöd, såväl fysiskt som
psykiskt, har vi i Sverige lyckats pressa tillbaka barnadödligheten till internationellt
sett ytterst låga nivåer.

Genom vår unika föräldraförsäkring ges föräldrarna möjligheter att utan
inkomstbortfall ägna barnen mera tid under en känslig del av deras liv.

Barnomsorgen är väl utbyggd och präglas av ett genomtänkt pedagogiskt
innehåll. Alla barn får en gedigen grundskoleutbildning som ger goda förutsättningar
för den gymnasiala och postgymnasiala utbildningen.

Satsningar på olika jämställdhetsåtgärder gör att pojkar och flickor i
ökande grad får likartade möjligheter inom utbildningarna och i förvärvslivet.
Barn och ungdomar har i dag oftast ett mera avspänt och öppet förhållande
till sina föräldrar än vad tidigare generationer har haft.

Det finns alltså oerhört många positiva sidor som man kan visa på när man
tecknar barns och ungdomars levnadsvillkor. Trots den i stort positiva utvecklingen
kan vi dock se olika grupper av barn och ungdomar som inte har
det bra och som lever under utsatta förhållanden. Risker finns att vissa grupper
ställs utanför, i ett samhälle som ställer allt högre krav på utbildning och
kompetens.

Undersökningar visar att det stora flertalet barn (ca 80 %) lever tillsammans
med båda sina föräldrar. En stor del av de barn som lever med separerade
föräldrar har dock ingen eller mycket begränsad kontakt med den ene
av föräldrarna.

Många av de barn och ungdomar inom barnomsorgen eller i skolan som
har problem i olika former kommer från familjer där föräldrarna också har
sociala och andra problem. ”Det sociala arvet” lever fortfarande.

Storstadsutredningen pekar på en ökad segregation mellan olika bostadsområden.
Inom barnomsorgen och i skolan återspeglas dessa segregationstendenser.
I socialbidragsstatistiken kan samma segregationstendenser utläsas.
Socialbidragsbehovet är oförändrat högt trots den goda arbetsmarknadssituationen.
1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So641-647

Barn i flykting- och andra invandrarfamiljer har ofta särskilda problem.
Inte sällan innebär kulturkollisioner att barnen slits mellan solidaritet till
sina föräldrar och det liv som kamratkretsen lever och de krav som det
svenska samhället ställer.

Våldet i dess olika former uppmärksammas alltmera. Detta gäller såväl
det s. k. gatuvåldet som det våld som förekommer inom familjer eller mellan
personer som har nära relationer till varandra. Rapporter om sexuella övergrepp
mot barn blir allt vanligare.

Många barn far alltså fortfarande illa i vårt samhälle. Tendenser finns
också till att dessa barn hamnar i allt svårare förhållanden. Barnens förhållanden
måste hela tiden uppmärksammas och större hänsyn bör tas till barnens
situation i samhällsplaneringen. För att detta skall kunna uppnås måste
barnens talan föras på ett mera planerat och effektivt sätt än vad som görs i
dag.

Enligt socialtjänstlagen skall kommunernas socialnämnder svara för den
omsorg och service, upplysningar, råd, stöd och vård, ekonomisk hjälp eller
annat bistånd som familjer och enskilda behöver. Särskilt anges att socialnämnden
skall verka för att barn och ungdom växer upp under trygga och
goda förhållanden. Barn som behöver särskilt stöd skall få sådant och socialnämnderna
skall bedriva en uppsökande verksamhet. Socialnämnderna kan
i särskilda fall skilja barn från sina föräldrar, vilket undantagsvis också kan
ske mot föräldrarnas vilja.

Kommunernas ansvar för barn och ungdomar är alltså tydligt fastlagt i lag.
Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten i riket och länsstyrelserna har
att se till att socialnämnderna i länet fullgör sina uppgifter på ett ändamålsenligt
sätt.

Riksdagens ombudsman (JO) har till uppgift att bevaka i princip alla kommunala
tjänster. En avsevärd del av JO:s arbete gäller ärenden som rör barn
och socialtjänstens behandling av barn och ungdomar.

De insatser som görs för barn och ungdomar inom socialtjänsten och
andra samhällsområden sker oftast utifrån vuxnas perspektiv. Inte sällan är
familjearbetet inriktat på åtgärder för de vuxna, medan barnen förblir osynliga.
Samhället planeras av vuxna, för vuxna, medan barns och ungdomars
behov kommer åt sidan. I särskilt hög grad gäller detta för barn och ungdomar
som lever i utsatta situationer.

De samhälleliga insatserna sker också ofta med ett myndighetsperspektiv.
För många barn och ungdomar är det omöjligt att vända sig till en myndighetsperson
för att diskutera sina problem. Det är inte heller så att myndigheter
kan sägas vara företrädare för barnen. Barn och ungdomar är svaga påtryckningsgrupper,
som har svårt att komma till tals. Frivilliga organisationer
som BRIS och Rädda Barnen, gör stora och viktiga insatser och bör ges
allt lämpligt stöd. De har dock också begränsade möjligheter att komma till
tals. Barnmiljörådet är en central förvaltningsmyndighet med uppgift att
handlägga frågor om barns miljö och säkerhet. Denna myndighet har bl.a.
att verka samordnande mellan olika myndigheter. Barnmiljörådet har dock
inte till uppgift att verka i enskilda fall eller med någon särskild inriktning på
utsatta barns situation.

Behovet av en särskild funktion med uppgift att allmänt ta tillvara barns

Mot. 1989/90

So641

2

behov och önskemål samt att i olika sammanhang företräda barn kan klart
ses. Särskilt gäller detta barn som lever i en utsatt situation. En särskild, av
staten utsedd, barnombudsman bör inrättas.

I Norge finns sedan år 1981 ett statligt barnombud. De norska erfarenheterna
är positiva och nyligen har ett nytt barnombud utsetts. I Finland finns
en barnombudsman inom organisationen Mannerheims skyddsfond, medan
det i Danmark pågår diskussioner om inrättande av en statlig barnombudsman.

En statligt utsedd barnombudsman bör vara väl förtrogen med situationen
för barn och ungdomar som upplever sin situation som svår. Vidare bör barnombudsmannen
företräda barn och ungdomar i den allmänna debatten och
i kontakter med kommuner och andra myndigheter verka för att barns behov
uppmärksammas och tas tillvara. En särskild tyngd bör läggas vid informationsverksamhet.

Allmänna barnhuset är en stiftelse vars direktion utses av regeringen. Enligt
det reglemente som gäller sedan år 1958 är Allmänna barnhuset ett institut
för social barnavård, som har till ändamål att verka för ”god vård och
uppfostran av värnlösa eller eljest vårdbehövande barn och en i övrigt förbättrad
social barnavård”. Barnhuset skall i detta syfte bl.a. bedriva, understödja
eller på annat sätt främja upplysning och forskning samt pröva nya
åtgärder.

Allmänna barnhuset har tillgångar, som utgörs främst av fastigheter i
Stockholm samt värdepapper. Vidare äger barnhuset samtliga aktier i Sätra
Bruk AB.

Barnhuset bedriver en omfattande konferensverksamhet på Sätra bruk,
där barnens situation behandlas ofta i ett tvärvetenskapligt sammanhang.
Vidare ges stöd till en socialt inriktad forsknings- och utvecklingsverksamhet
kring barn och ungdomar. Allmänna barnhuset svarar även för kontakter
med de nordiska länderna inom barn- och ungdomsvården. Barnhusets
kansli finns i Stockholm.

Allmänna barnhuset har en väl utvecklad tradition att verka för de barn
och ungdomar som lever under svåra förhållanden. Genom sin ställning som
stiftelse är barnhuset fristående i förhållande till myndigheter och myndighetsutövning.
Genom att stiftelsens direktion utses av regeringen finns en
statlig kontroll. Den nuvarande direktionen består av fyra parlamentariskt
valda ledamöter samt tre tjänstemannarepresentanter. Barnhuset avger årligen
en verksamhetsberättelse till regeringen. Barnhuset förfogar även över
ekonomiska resurser och tillgångar som ger möjligheter att finansiera insatser
för barn och ungdomar.

Allmänna barnhuset har unika förutsättningar att svara för en barnombudsman
med tillhörande kansli. Uppläggningen bör vara att regeringen utser
en barnombudsman med placering hos Allmänna barnhuset och att barnhuset
svarar för finansieringen av ombudsmannen och de kansliresurser som
erfordras. Till barnombudsmannen bör knytas resurser motsvarande minst
två handläggare och erforderlig kanslipersonal. Kostnaderna för en sådan
barnombudsmannafunktion kan beräknas till 1,5-2 milj. kr. per år.

Inrättandet av en statligt utsedd barnombudsman av den karaktär som här
beskrivits fråntar inte kommunerna eller andra myndigheter något av deras

Mot. 1989/90

So641

3

ansvar. Rent rättsliga frågor sorn regleras av socialtjänslagen, LVU eller annan
lagstiftning bör inte hanteras av barnombudsmannen.

I regeringens proposition om LVU, som nu behandlas av riksdagen, hävdas
bl.a. att kommunernas arbete med barn och ungdomsfrågor inte har
priorierats i tillräckligt hög grad. Detta har också bekräftats av rapporter
från bl.a. socialstyrelsen. Inte minst gäller detta arbetet med de barn och
ungdomar som är mest utsatta. Vårdresurserna för dessa grupper är dåligt
tillgodosedda. JO-ämbetet har också påtalat dessa förhållanden. Detta talar
för att JO borde öka sin tillsyn av den kommunala verksamheten för barn
och ungdom, vilket skulle öka garantierna för att kommunerna fullgör sina
lagstiftade åligganden. Riksdagen bör besluta om en översyn av JO-ämbetet
för att försäkra sig om att ämbetet har tillräckliga resurser för att tillgodose
kraven på en sådan tillsyn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en barnombudsman med placering på Allmänna barnhuset,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en översyn av JO-ämbetet bör göras i syfte att
förstärka ämbetets tillsyn av den kommunala socialtjänstens arbete
med barn och ungdom.1]

Stockholm den 25 januari 1990

Sven-Gösta Signell (s)

Eva Johansson (s) Ewa Hedkvist Petersen (s)

Margareta Israelsson (s)

Mot. 1989/90

So641

1 1989/90:K330

4