Motion till riksdagen
1989/90: So633

av Sten Svensson m.fl. (m)

Mot.

Familjepolitiken 1989/90

So633

Innehåll

1. Familjen - moderat familjepolitik 2

1.1 Alla familjer är olika 2

2. Familjepolitiken i vår omvärld 3

3. Den socialdemokratiska familjepolitiken 4

3.1 Utvecklingen sedan regeringsskiftet 1982 4

3.2 Skatteförslaget och barnfamiljerna 5

3.3 Barnomsorgsmålet håller inte 5

3.4 S-förslaget om utbyggd föräldraförsäkring 6

4. Borgerlig familjepolitik för ökad valfrihet 7

5. Familjen och skatten 8

5.1 Skatt efter försörjningsbörda 8

5.2 Avdrag för barntillsynskostnader 9

5.3 Bättre för ensamföräldrar och underhållsskyldiga 9

5.4 Bättre bilavdrag för småbarnsföräldrar 9

5.5 Existensminimireglerna 10

6. Socialbidragen och barnfamiljerna 10

7. Begränsa behovet av inkomstprövade bostadsbidrag 11

8. Värdesäkra garantinivån inom föräldraförsäkringen 12

9. Trygghet och kontinuitet 12

9.1 Låt föräldrarna själva välja barnomsorg 12

9.2 Bristen på personal 13

9.3 Barnomsorgens mål och innehåll 14

9.4 Statsbidrag också för personaldrivna daghem, Pysslingar

och andra alternativ 14

9.5 Familjedaghemmen och dagbarnvårdarna 15

10. Familjepensioneringen 16

11. Hemställan 17

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So633

1

1. Familjen - moderat familjepolitik

Familjen utgör grunden för vår samhällsordning. En fungerande familj ger
trygghet i livets olika skeden. Det är i första hand genom familjens försorg
som de unga lär sig grundläggande värderingar och normer samt att ta ansvar
och visa hänsyn. För de äldre betyder fungerande familjer att ensamhet motverkas
och att de får möta och ge omtanke och omsorg.

Med familj avser vi inte bara den traditionella kärnfamiljen utan också
andra nära och fasta samlevnadsformer. Många lever som ensamföräldrar
och har ensamma ansvaret för barnens försörjning och fostran. Man är en
familj oavsett samlevnadsform.

Respekten för familjen som enhet och för dess integritet skall vägleda familjepolitikens
utformning. Samtidigt är det viktigt att på olika sätt stödja
och underlätta föräldrarnas fostrande roll. Det offentliga har också ett
grundläggande ansvar för att ge hjälp och stöd i svåra situationer.

Äktenskapet är den mest förpliktande och tryggaste samlevnadsformen,
även om andra samlevnadsformer kan förenas med en stark sammanhållning.
Skatte- och bidragssystemen får inte göra det ekonomiskt fördelaktigt
att avstå från äktenskap, eftersom detta bl.a. har klara rättsregler till skydd
för makar och barn.

Föräldrarnas ansvar för barnens fostran är en grundläggande rättighet och
skyldighet. Men det kräver att föräldrarna har ork och tid för sina barn, tar
del av deras bekymmer och glädjeämnen, ställer krav och sätter gränser.
Framför allt kräver det att de kan förena detta med en ömhet och omtanke
som låter barnen förstå att de är viktiga och omistliga.

Under lång tid fördes en politik som underminerade föräldrarnas tilltro till
sig själva som fostrare. Institutionerna ansågs vara bättre än hemmet och
familjen. Det gjorde föräldrarna osäkra på sig själva. På det sättet svek man
barnen, eftersom barn behöver föräldrar med trygghet och självförtroende i
sin fostrarroll.

Barn behöver den samhörighet, fostran och omsorg som familjen kan ge.
Det är utifrån detta som den moderata familjepolitiken utformats. Vi vill ge
föräldrarna möjlighet att verkligen vara föräldrar och att själva få ett större
inflytande över den egna familjens situation.

1.1 Alla familjer är olika

Familjer är olika och har olika behov. Dessa växlar inte bara mellan familjer
utan även inom familjer från barnens späda år upp till tonåren.

Det är av hänsyn till familjens olika önskemål som vi utformar våra familjepolitiska
förslag. Det är familjen som bäst kan avgöra vad som passar i
olika situationer. Detta är en förutsättning för bra och harmoniska familjeförhållanden
både för barn och föräldrar. Politiska beslut får inte lägga hinder
i vägen för föräldrar som vill ta ansvar för familjen på det sätt de anser
vara bäst. Enskilda sätt att lösa barntillsynen måste ges samma stöd och uppskattning
som de former det allmänna erbjuder.

Det kostar mera för en flerbarnsfamilj att leva än för ett hushåll utan barn.
Ändå är skatteuttaget detsamma. Barnfamiljerna blir på detta vis allt mer
beroende av det allmännas stöd. Detta vill vi ändra på. Familjen måste få
möjlighet att göra sina egna val och ekonomiska prioriteringar.

Mot. 1989/90

So633

2

Vi vill stärka familjens möjlighet att nå trygghet och att kunna vara tillsammans.
Det grundlägger normer och värderingar som blir bestående hela
livet. Att själva kunna fatta de avgörande besluten förstärker familjens
trygghet.

I partimotionen 1989/90:Sf259 Bättre välfärd av Carl Bildt m.fl. (m) redogörs
bl.a. för den socialdemokratiska familjepolitikens kollaps och för huvuddragen
i den moderata familjepolitiken. Målet för denna är att ge föräldrarna
möjlighet att få ta ansvar för den egna familjen på det sätt som passar
bäst i olika skeden av livet.

I den gemensamma borgerliga partimotionen 1989/90:So642 läggs vidare
fram förslag till vårdnadsbidrag för alla barn från ett års ålder upp till skolåldern.

I denna motion behandlas ytterligare ett antal familjepolitiska frågor.

2. Familjepolitiken i vår omvärld

Det finns en utbredd uppfattning att välfärdspolitiken på olika områden
skulle vara bättre i Sverige än i andra västeuropeiska länder. Så är långt ifrån
alltid fallet. Utvecklingen har tvärtom lett till att Sverige på många områden
släpar efter. Detta gäller inte minst för barnfamiljernas vidkommande. Vi
har därför all anledning att också på detta område förbättra samarbetet med
andra europeiska länder och ta lärdom av deras erfarenheter.

Familjepolitiken i Västeuropa skiljer sig på många sätt från den svenska.
Familjen betraktas som en enhet och de ekonomiska förutsättningarna för
att ta hand om barnen på det sätt som föräldrarna föredrar är i allmänhet
betydligt bättre.

Skattetrycket är mestadels väsentligt lägre än i Sverige. Till detta kommer
att skattesystemet på olika sätt tar hänsyn till hur många som skall leva på
familjeinkomsten.

Familjerna i Västtyskland får ett barnavdrag på skatten med ungefär 9 000
kronor per barn. De som har så låg inkomst att de inte kan tillgodogöra sig
detta får i stället ett extra bidrag.

Barnbidrag utgår och ökar för varje barn som föds. Det minskar något
med stigande inkomst. Föräldrapenning utgår i tolv månader till den förälder
som är hemma. Sex veckor före och åtta veckor efter födseln utgår den
enligt inkomstbortfallsprincipen, sedan med ett fast belopp - 2 160 kronor
per månad - till den förälder som är hemma med barnet.

I Frankrike har man en familjebeskattning som tar hänsyn till hur många
som skall leva på inkomsten. Föräldrar och barn under arton års ålder taxeras
gemensamt. Den taxerade inkomsten delas sedan med en koefficient som
är beroende av antalet familjemedlemmar. Skattelättnaden är begränsad till
11 500 kronor per barn och år.

Ett speciellt bidrag till barnomsorg går direkt till förvärvsarbetande familjer
som själva får välja att anställa en person i hemmet - då ett högre belopp
betalas ut - eller lämna barnen till daghem. Bidragets storlek är beroende av
om föräldrarna arbetar hel- eller deltid.

För att göra det möjligt för familjer att själva ta hand om barnen utbetalas
vårdnadsersättning i samband med ett barns födelse och tills detta är tre år.

Mot. 1989/90

So633

3

1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So633

Den som har tre barn, varav ett under tre års ålder, och slutar förvärvsarbeta
för att ta hand om barnen får en särskild vårdnadsersättning.

Barnbidrag utgår till barn upp till 17 års ålder. Dessutom kan inkomstprövade
tillägg utgå. Till ensamstående föräldrar utgår ett extra bidrag. Ensamstående
med barn har också en minimiinkomstgaranti.

En jämförelse visar att de svenska barnfamiljernas ekonomi mestadels är
väsentligt sämre än i motsvarande familjetyper i andra västeuropeiska länder.
Hänsynen till bärkraften innebär också en bättre utjämning än i Sverige
mellan en familjs olika åldrar, vilket i sin tur möjliggör mer tid för barnen.

Även på andra områden av familjepolitiken har Sverige mycket att hämta
från andra västeuropeiska länder. Det gäller inte minst barnomsorgen och
förskoleverksamheten.

3. Den socialdemokratiska familjepolitiken

3.1 Utvecklingen sedan regeringsskiftet 1982

Sedan regeringsskiftet 1982 har hushållen i genomsnitt drabbats av skattehöjningar
på nära 20 000 kronor. För barnfamiljerna har skatterna höjts ännu
mer, de har t.ex. drabbats särskilt hårt av höjningarna av el- och bensinskatterna
och har dessutom mist det tidigare förvärvsavdraget för förvärvsarbetande
föräldrar med barn under 16 år. Detta har gjort barnfamiljerna ännu
mer utsatta och beroende av bidrag och stöd.

Det samlade familjestödet har dessutom allt mer förskjutits mot bidragen
till den kommunala barnomsorgen. Samtidigt har småhusägandet missgynnats
trots att det är den boendeform som de allra flesta barnfamiljer föredrar.
Allt detta har ytterligare minskat barnfamiljernas möjlighet att själva
bestämma över sin tillvaro. Valfriheten har minskat och styrningen ökat.

Mycket få föräldrar har ekonomisk möjlighet att själva ta hand om barnen.
Många har i stället tvingats öka sin arbetstid från kort deltid till lång
deltid eller till heltidsarbete för att klara ekonomin. Därigenom har de fått
mindre tid över för barnen. Andra har fått använda sina besparingar till löpande
konsumtion eller nödgats låna av släktingar eller kreditinstitutioner.
Hushållssparande ligger sedan 1983 nära och numera t.o.m. klart under
noll. Detta är unikt i vår del av världen och innebär att allt fler hushåll saknar
en buffert för ekonomiska påfrestningar. Detta minskar givetvis ytterligare
hushållens trygghet och möjlighet att planera.

”Den nya fattigdomen” har blivit ett begrepp. Den beror inte på att lönerna
är för låga utan på den extremt höga beskattningen som inte tar någon
hänsyn till försörjningsbörda.

Detta höga skattetryck har blivit möjligt genom att skatterna gjorts allt
mer dolda som t.ex. de allt högre löneskatterna, momsen och andra indirekta
skatter. Den totala skatten för en inkomsttagare med en lön på 10 000
kronor i månaden är i dag över 100 000 kronor om året inklusive arbetsgivaravgifter.
Även om de arbetsgivaravgifter som medför förmåner som sjukpenning
och ATP frånräknas blir skatten i detta fall över 80 000 kronor!
Självfallet medför detta ett allt större beroende av bidrag och stöd av olika
slag, också i hushåll som med ett rimligare skattetryck skulle ha en hygglig
ekonomi.

Mot. 1989/90

So633

4

Den nya fattigdomen har härigenom blivit ett begrepp. Särskilt allvarligt
är läget för dem som uppbär inkomstprövade bidrag som minskar eller försvinner
vid en inkomstökning. De som bäst behöver en inkomstförstärkning
får därigenom ofta behålla minst av denna. Detta gör det svårt att av egen
kraft förbättra sin situation.

En mycket stor grupp bidragstagare utgörs av ensamstående män utan
barn. Hit hör också många frånskilda män som har betydande ekonomiska
svårigheter på grund av underhållsbidrag, kostnader för att kunna träffa barnen
och behov av ny bostad.

3.2 Skatteförslaget och barnfamiljerna

Den skatteomläggning inför år 1991 som socialdemokraterna och folkpartiet
i princip är överens om leder till väsentliga skattehöjningar för många barnfamiljer.

Det blir nämligen barnfamiljerna som hårdast kommer att drabbas av de
kraftigt höjda skatterna på el, olja och bensin, resor m.m. liksom av de höjda
boendeskatterna. För att begränsa antalet barnfamiljer som råkar ut för försämringar
föreslås samtidigt en betydande höjning av barnbidragen från
1991.

Dessutom räknar man med att behöva genomföra en sådan omläggning av
de inkomstprövade bostadsbidragen att ytterligare ett stort antal barnfamiljer
görs beroende av dessa. För de nya bostadsbidragsberoende barnfamiljerna
kan resultatet dessutom bli att de får behålla mindre än i dag av en
inkomstökning. Stick i stäv med syftet med skatteomläggningen.

Detta innebär att ytterligare barnfamiljer kan hamna i den s.k. fattigdomsfällan.

3.3 Barnomsorgsmålet håller inte

Också den ensidiga satsningen på den kommunala barnomsorgen håller på
att bryta samman. Enbart i Stockholm står i dag 112 daghemsavdelningar
stängda. Vidare har man tvingats skriva ned barnantalet vid ett antal daghemsavdelningar.
Sammantaget innebär detta ett bortfall på drygt 3 300 daghemsplatser,
främst på grund av personalbristen.

Motsvarande gäller i många andra kommuner.

Kommunförbundet beräknar behovet av daghems- och familjedaghemsplatser
till 430 000-450 000 år 1991, då löftet om barnomsorg för alla barn
över arton månader vars föräldrar förvärvsarbetar eller studerar skulle vara
uppfyllt. (I den lägre siffran har viss hänsyn tagits till den föreslagna utbyggda
föräldraförsäkringen.) Detta skall jämföras med de ca 350 000 förskolebarn
som hösten 1989 var inskrivna i daghem eller familjedaghem och
den genomsnittliga utbyggnaden åren 1984—1988 på 15 800 platser per år.

Det blir allt mer uppenbart att regeringens löfte om full behovstäckning
inom barnomsorgen inte kommer att kunna uppfyllas.

Samtidigt har allt fler föräldrar hamnat i en orimlig situation. Det har med
regeringens politik blivit allt omöjligare för föräldrarna att ordna sin barnomsorg
själva. Vare sig de vill det eller inte tvingas de in i ett beroende av
den kommmunala barnomsorgen. När denna, som nu allt oftare sker, sviktar
står föräldrarna utan varje möjlighet att ordna för barnen.

Mot. 1989/90

So633

5

Allt oftare kommer också rapporter om daghem som tvingas begränsa öppethållandet,
om småbarnsfamiljer som vägras plats därför att de inte anses
förvärvsarbeta tillräckligt många timmar osv. Föräldrarna är ofta helt rättslösa
och utelämnade.

Beslutet om ”full behovstäckning” 1991 framstår för allt fler föräldrar och
anställda inom den kommunala barnomsorgen som ett direkt hån.

Trots detta vägrar socialdemokraterna kategoriskt att ändra sin rigida inställning
gentemot enskilda initiativ. De säger fortfarande kategoriskt nej till
vårdnadsbidrag, som skulle göra det möjligt för de föräldrar som önskar att
själva ordna sin barnomsorg, till personaldrivna daghem eller till den s.k.
Uppsalamodellen, som innebär att dagbarnvårdare också får ha egna barn
”inskrivna”.

De socialistiska principerna är viktigare än hänsynen till familjernas behov
och önskemål.

3.4 S-förslaget om utbyggd föräldraförsäkring

I budgetpropositionen föreslår regeringen att föräldraförsäkringen byggs ut
till femton månader enligt inkomstbortfallsprincipen från den 1 juli 1990 för
barn födda i oktober 1989 eller senare. (Inkomstbortfallsprincipen innebär
90 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten.) Från den 1 juli 1991
avses försäkringen utsträckas till arton månader enligt inkomstbortfallsprincipen.

Det är utomordentligt viktigt att de föräldrar som så önskar får möjlighet
att själva ta hand om sina små barn eller att, om de vill eller måste förvärvsarbeta,
de får möjlighet att ordna på bästa möjliga sätt för barnen.

Vi kommer i denna motion att yrka avslag på förslaget om utbyggd föräldraförsäkring,
därför att detta inte motsvarar dessa krav. Den av socialdemokraterna
föreslagna föräldraförsäkringen skulle nämligen ytterligare vidga
orättvisorna, förstärka styrningen av småbarnsfamiljerna och många gånger
tvinga fram planeringsåtgärder i strid med familjens egna önskemål och behov.

Nackdelarna med föräldraförsäkringen är:

a) att den slår orättvist och delvis slumpmässigt. Sjukpenningen åtta månader
före barnets födelse bestämmer föräldrapenningens storlek (åtminstone
för de första sex månaderna). Den som vid denna tidpunkt studerade,
var arbetslös eller arbetade hemma lyfter endast det s.k. garantibeloppet
på 60 kronor, ett belopp som under flera år inte ens tillåtits öka i
takt med inflationen. Högsta möjliga föräldrapenning är i år 550 kronor
om dagen. Under arton månader skulle således föräldrapenningen variera
mellan 32 820 kronor och 300 700 kronor.

b) Systemet tvingar fram planeringsåtgärder av olika slag, många gånger i
strid med familjens egna önskemål.

För den som saknar arbete eller endast förvärvsarbetar på deltid kan det
bli nödvändigt att söka ett så välavlönat heltidsarbete som möjligt åtta
månader före nedkomsten eller att gå upp till heltid och sedan arbeta så
ett par månader. Sex månader före nedkomsten kan man sedan åter gå
ned till deltid eller ta tjänstledigt utan att föräldrapenningen påverkas.

Mot. 1989/90

So633

6

De som inte har - eller tar - den möjligheten lyfter som ovan nämnts
endast garantibeloppet.

Föräldrapenningen får sedan inte sänkas (även om sjukpenningen sänks)
förrän barnet fyllt två år (två och ett halvt år om modern då är gravid
på nytt). Föds ytterligare barn inom två och ett halvt år följer den höga
föräldrapenningen med för detta barn. Och för ev. ytterligare barn...

c) Föräldrapenningen betalas bara ut till föräldrar som helt eller delvis avhåller
sig från förvärvsarbete. Den som måste förvärvsarbeta heltid kan
inte få ut någon föräldrapenning alls. Detta gäller även om föräldrarna
inte får kommunal barnomsorg utan måste betala hela barntillsynskostnaden
själva. (Löftet om full behovstäckning från år 1991 gäller bara barn
över arton månader.)

d) Också småbarnsföräldrar som t.ex. önskar arbeta halvtid med hjälp av
halv föräldrapenning från det barnet är ett år kommer ofta att få svårt att
få kommunal barnomsorg. Många hårt pressade kommuner kommer
med utgångspunkt från löftet om barnomsorg för alla barn över arton månader
att tvingas avvisa föräldrar med mindre barn och i stället hänvisa
till den utbyggda föräldraförsäkringen. Detta innebär att många, kanske
de flesta föräldrar inte kommer att ha någon möjlighet att förvärvsarbeta
på deltid innan barnet är arton månader för att spara delar av föräldraförsäkringen
till tiden därefter. När de arton månaderna har gått är försäkringen
uttömd.

Detta gäller också om båda föräldrarna arbetar halvtid med hjälp av halv
föräldrapenning för var och en och turas om med tillsynen av barnet till
dess det blir arton månader.

e) När föräldraförsäkringen är uttömd kvarstår orättvisorna i barnomsorgsstödet
i all sin prakt, upp till 65 000 kronor om året eller mer per
barn för dem som kan och vill använda sig av kommunal eller kooperativ
barnomsorg och noll kronor för de övriga.

4. Borgerlig familjepolitik för ökad valfrihet

I en gemensam borgerlig partimotion förs en råd mycket viktiga förslag fram

i syfte att öka familjernas valfrihet: att ge föräldrarna mer tid för barnen och

ge rättvisa villkor för småbarnsfamiljer i alla delar av vårt land. Vi säger nej

till socialdemokraternas förslag till utbyggd föräldraförsäkring.

Motionen omfattar bl a följande förslag.

- Ett skattepliktigt vårdnadsbidrag om 15 000 kronor per barn och år införs
för alla barn mellan 1 och 7 års ålder. Vårdnadsbidraget påverkar inte bostadsbidragen.

- Avdragsrätt införs för styrkta barnomsorgskostnader upp till 15 000 kronor
per barn och år.

- Statsbidragen till kommunerna minskas med motsvarande 12 000 kronor
per heltidsplats. Samtidigt ger förslagen möjlighet att öka föräldraavgifterna
vid kommunal barnomsorg med lika mycket. Klyftan i stöd mellan
kommunal barnomsorg och andra alternativ minskar därigenom.

- Rätt att räkna ATP-år för vård av eget barn till dess att barnet blir sju år.
Detta gör det möjligt för hemarbetande flerbarnsföräldrar att ändå
uppnå de 30 ATP-år som krävs för full pension.

Mot. 1989/90

So633

7

För en tvåbarnsfamilj med en förälder hemma innebär vårdnadsbidraget en
förbättring på ca 24 000 kronor om året efter skatt. Ordnar denna familj i
stället barntillsynen privat får de 30 000 kronor mer i handen än i dag, om
de kan visa upp kostnaderna. Härigenom skapas förutsättningar för att
komma till rätta med en svart sektor i ekonomin och för att ge privata dagmammor,
”barnflickor” m.fl. sociala förmåner.

Skulle tvåbarnsfamiljen föredra kommunal barnomsorg ökar möjligheterna
att snabbt få plats, eftersom många föräldrar genom vårdnadsbidraget
fått möjlighet att välja andra alternativ, som de anser passar bättre.

I denna motion läggs en rad kompletterande moderata förslag som är ägnade
att ytterligare förbättra föräldrarnas möjlighet att ta ansvar för de sina,
välja arbetsfördelning och av egen kraft förbättra sin situation.

5. Familjen och skatten

5.1 Skatt efter försörjningsbörda

I Sverige tas, i motsats till flertalet andra västländer, ingen hänsyn till försörjningsbördan.
I motion 1989/90:Sk403 av Carl Bildt m.fl. (m) föreslås därför
att ett grundavdrag för alla barn införs vid den kommunala beskattningen.
Vårt förslag innebär:

- Grundavdrag för barn med 15 000 kronor per hemmavarande barn upp
till 18 års ålder vid den kommunala beskattningen. Avdragsrätten skall
också omfatta hemmavarande barn mellan 18 och 20 år som går i gymnasieskolan
och uppbär studiestöd.

- De som har så låga inkomster och/eller så många barn att de inte kan
utnyttja grundavdraget fullt ut kompenseras genom ”negativ skatt”. Därigenom
kommer alla att kunna tillgodogöras avdragets effekt fullt ut.

Förslaget bör genomföras under en treårsperiod. Fullt utbyggt ger grundavdraget
en skattelättnad på 4 500 kronor per barn. För en trebarnsfamilj ökar
genom avdraget den disponibla inkomsten med 13 500 kronor om året.

Tillsammans med vårdnadsbidraget skulle detta betyda mycket för familjerna
och inte minst ge dem möjlighet till mer tid över för barnen.

5.2 Avdrag för barntillsynskostnader

I den gemensamma borgerliga partimotionen om familjepolitiken föreslås
som nämnts att en rätt införs till avdrag för styrkta barntillsynskostnader.
Avdragsrätten bör uppgå till högst 15 000 kronor per barn i åldern ett till sju
år. Förslaget kombineras med införande av ett skattepliktigt vårdnadsbidrag
på 15 000 kronor per barn i motsvarande ålder.

Med ett sådant system skulle förvärvsarbetande föräldrar kunna betala
mer än vad som nu är möjligt för enskild barnomsorg. Har familjen två småbarn
ökar deras möjlighet att betala med 30 000 kronor. Detta är också ett
betydligt bättre sätt att komma till rätta med den ”svarta” barnomsorgen än
barnomsorgsminister Lindqvists recept att ”göra skattemyndigheterna mer
effektiva”.

Det blir med det föreslagna systemet också möjligt för småbarnsföräldrar

Mot. 1989/90

So633

8

att betala en betydligt högre avgift än i dag till den kommunala barnomsorgen.
Detta minskar behovet av bidrag till den offentliga barnomsorgen och
därmed också klyftan i stöd mellan olika barnomsorgsalternativ.

Vi anser att en successivt allt störe del av barnomsorgsstödet bör följa barnet
för att ge familjen största möjliga valfrihet.

5.3 Bättre för ensamföräldrar och underhållsskyldiga

Var femte barnfamilj är ett hushåll med en ensamstående vårdnadshavare. I
drygt var tionde barnfamilj sambor vårdnadshavaren med någon annan än
barnets andre förälder. Ensamboende vårdnadshavare har en mer utsatt situation
än samboende. De har ofta sämre ekonomiska förutsättningar och
sämre ekonomisk trygghet. De har mindre tid för samvaro med barnen.

Samtidigt har många underhållsskyldiga en bekymmersam situation. Trots
detta har inkomstskatteutredningen (RINK) föreslagit att den redan begränsade
rätten till avdrag för underhållsbidrag skulle tas bort. Avdraget för underhållsbidrag
utgår i dag med högst 3 000 kronor per barn, medan underhållsbidrag
normalt fastställs till bortåt 12 000 kronor eller mer för varje barn
och år. (Bidragsförskottet som garanteras barn med underhållsbidrag uppgår
1990 till 11 880 kronor.)

Ett borttagande av avdragsrätten skulle ytterligare föresvåra för en underhållsskyldig
att bidra till sina barns försörjning, vilket också skulle urholka
inställningen att båda föräldrarna har ansvar för barnen.

Vi tar bestämt avstånd från sådana förslag. De förslag som läggs fram i
denna motion är däremot alla ägnade att underlätta såväl för ensamföräldrar
som för andra barnhushåll. Det är enligt vår mening också viktigt att förstärka,
inte ytterligare urholka, den underhållsskyldiges möjlighet att bidra
till sina barns försörjning.

Regeringen bör därför ges i uppdrag att lägga fram förslag till förbättrad
avdragsrätt för underhållsskyldiga föräldrar. Detta skulle i sin tur öka deras
förmåga att betala underhållsbidrag, vilket minskar det allmännas kostnader
för bidragsförskott.

5.4 Bättre bilavdrag för småbarnsföräldrar

För att få rätt att dra av för resa med bil mellan bostad och arbetsplats krävs
en minsta tidsvinst på två timmar jämfört med om resorna företas med allmänna
kommunikationsmedel.

Vid dessa beräkningar medräknas inte den tid det tar att lämna och hämta
barn på daghem och liknande. Ändå kan det i många fall t.o.m. vara så att
daghemmet ännu inte öppnats vid den tidpunkt då föräldern måste ta tåget
eller bussen för att hinna i tid till sitt arbete!

Föräldrar har enligt föräldrabalken ett vårdansvar gentemot sina barn
även om de förvärvsarbetar. Resor till och från daghem, familjedaghem
e.dyl. kan därför inte betraktas som en helt privat angelägenhet för föräldrarna.
Ett minimikrav måste vara att småbarnsföräldrar vid beräkningen av
tidsvinsten också får beakta den tid det tar att lämna och hämta barnen.

Mot. 1989/90

So633

9

5.5 Existensminimireglerna

Reglerna om existensminimum syftar till att sätta ned skatten så mycket för
bl.a. inkomsttagare med stor försörjningsbörda att de kan leva på det som
blir kvar av inkomsten.

Från moderata samlingspartiets sida har vi under en följd av år reagerat
mot tillämpningen av existensminimireglerna. En av grunderna för existensminimireglerna
är som nämnts ”stor försörjningsbörda”. Trots det beviljas
inte ens en familj där modern på heltid vårdar sex småbarn existensminimum,
därför att modern anses ”frivilligt avhålla sig från att arbeta”. (Daghemsvård
av de sex barnen skulle kosta 360 000 kronor eller mer om året!)
Ej heller boende i eget hus, om än aldrig så högt belånat, medger rätt till
existensminimum, såvida huset inte är av ”enklaste beskaffenhet”, dvs närmast
obeboeligt för en barnfamilj.

Vi har därför krävt att existensminimireglerna skyndsamt ändras så att det
klart framgår att de också får tillämpas

- vid boende i eget hem av normal beskaffenhet,

- om en förälder själv vårdar flera småbarn.

Vidare bör enligt vår mening också nödvändiga bamtillsynskostnader beaktas.

Existensminimireglerna är inte lämpliga som ett mera varaktigt stöd till
personer med låg skatteförmåga. Så länge en inkomsttagare ligger under existensminimum
kommer nämligen varje inkomstökning i sin helhet att gå till
skatt, eftersom nedsättningen av skatten minskar i samma utsträckning.

Samma marginaleffekter uppstår emellertid i realiteten också för den som
ligger under de kommunala socialbidragsnormerna och som har rätt till socialbidrag.

Till detta kommer att det enligt vår mening inte är rimligt att ett stort antal
hushåll skall vara hänvisade till socialbidrag för att kunna betala skatten. Så
långt möjligt bör i stället hänsyn till den låga skatteförmågan i första hand tas
genom nedsättning av skatteuttaget och inte genom behovsprövade bidrag.

En självklar princip bör enligt vår mening vara att den som betalar skatt
inte skall behöva hänvisas till socialbidrag så länge det i stället är möjligt att
nedsätta skatten. Det bör också klart framgå att existensminimireglerna
även får tillämpas vid boende i eget hem av normal beskaffenhet och om en
förälder själv, helt eller delvis, vårdar egna små barn. Detta bör ges regeringen
till känna.

6. Socialbidragen och barnfamiljerna

Olika utredningar tyder på att bidragstagare med barn i allmänhet betalar
betydligt mer i inkomstskatt än de erhåller i socialbidrag. De måste med
andra ord söka socialbidrag för att kunna betala skatten. En stegvis sänkning
av skattetrycket tillsammans med införandet av det tidigare nämnda grundavdraget
för barn skulle innebära väsentligt bättre möjligheter för barnfamiljerna
att klara sig på sin lön också efter det att skatten betalats.

Socialbidragen skall utgöra ett sista skyddsnät när ekonomin inte räcker
till för en skälig levnadsnivå. Erfarenheten av socialtjänstlagen är att socialbidrag
förvägras familjer där en förälder frivilligt tar hand om barnen.

Mot. 1989/90

So633

10

Av en dom i regeringsrätten 1987 framgår att inte ens en familj med tre
småbarn på ett, tre och sju år har rätt till kompletterande socialbidrag om
inte båda makarna utnyttjar möjligheten att heltidsarbeta. (I det aktuella
fallet arbetade mannen heltid medan hustrun arbetade sex timmar om dagen.)

I den gamla socialhjälpslagen var vård av små barn socialhjälpsgrundande.
Så ej med den nya socialtjänstlagen, trots dess stolta portalparagraf: Verksamheten
skall bygga på respekt för människors självbestämmanderätt och
integritet.

En hemarbetande förälder, som inte ställt sig i daghems- och arbetslöshetskö
anses ”frivilligt avhålla sig från att arbete” trots att hon eller han utför
ett arbete som på daghem skulle kosta ca 130 000 kronor för två barn och
nära 200 000 kronor för tre barn.

Socialbidrag är som nämnts alltid en nödlösning som så långt möjligt skall
undvikas bl a genom ett rimligt skattesystem. När behov av socialbidrag trots
allt uppstår bör egen vård av barn jämställas med motsvarande förvärvsarbete.

Socialtjänstlagen måste därför ändras så att det klart framgår att vård av
egna småbarn betraktas som jämbördigt med motsvarande förvärvsarbete.

7. Begränsa behovet av inkomstprövade bostadsbidrag

De inkomstprövade bostadsbidragen har stoppat till de värsta hålen i betalningssvaga
eller skattetyngda barnfamiljers plånböcker. Den dystra sanningen
är emellertid att de samtidigt gör det svårare för dessa familjer att
förbättra sin ekonomi. Familjer med bostadsbidrag betalar inte bara marginalskatt
vid inkomstökningar utan mister också 20 procent av inkomstökningen
i bostadsbidrag.

Detta drabbar också tillskottet till familjeekonomin när en hemarbetande
förälder tar förvärvsarbete. Ju fler barn det finns i en familj, desto mindre
blir i allmänhet behållningen av detta förvärvsarbete sedan skatt, minskade
bostadsbidrag och barntillsynskostnader räknats bort. Man har varken råd
att förvärvsarbeta eller att stanna hemma hos barnen.

Den ändring av reglerna som beslöts 1987 innebar dessutom en hårdare
knytning av bostadsbidraget till boendekostnaderna. Detta innebär en ökad
styrning av familjerna och en mindre valfrihet i fråga om boendet. Det kan
t.ex. få till följd att barnfamiljer som bor på landsbygden finner det lönande
att flytta till en tätort och en dyrare bostad i stället för att bo kvar på landsbygden
och bekosta resorna till och från arbetet. Totalkostnaden för båda
alternativen kan vara lika stor. Skillnaden är att bostadsbidraget blir väsentligt
högre i det förra fallet.

I ett annat avseende har regeringen däremot tagit fasta på förslag som vi
sedan länge fört fram. Vi har visat att den helt övervägande delen av familjer
med fyra eller fler barn har bostadsbidrag. För att minska de orimliga marginaleffekterna
i dessa hushåll och öka deras förmåga att själva förbättra sin
ekonomi har vi därför krävt att de inkomstprövade bostadsbidragen så långt
möjligt bör ersättas av grundavdrag vid beskattningen, lägre inkomstskatter
och flerbarnstillägg. Från och med 1988 upphörde också det statliga bostads

Mot. 1989/90

So633

11

bidraget från fjärde barnet och ersattes av ett förhöjt flerbarnstillägg. Förra
året gick man vidare på denna väg, vilket är bra.

Regeringen aviserar nu sin avsikt att förelägga riksdagen ett förslag om
reformerad bostadsfinansiering samtidigt med förslagen till skatteomläggning
inför år 1991. Avsikten är att samtidigt med dessa förslag också förelägga
riksdagen förslag om bostadsbidrag fr.o.m. år 1991.

Som vi tidigare påpekat i denna motion vore det mycket olyckligt om de
aviserade propositionerna skulle leda till att ännu fler barnfamiljer gjordes
beroende av inkomstprövade bostadsbidrag. Skatteomläggningen bör i stället
utformas så att skattetrycket samtidigt sänks, hänsyn tas till barnfamiljernas
lägre skatteförmåga och så att beroendet av inkomstprövade bostadsbidrag
minskar.

Vid utformningen av sitt förslag till bostadsbidrag för barnfamiljerna bör
regeringen förbättra barnfamiljernas valfrihet i boendet genom att en
mindre del av bostadsbidraget knyts till boendekostnaden. Regeringen bör
vidare lägga fram en plan för hur bostadsbidragen för merparten av bidragstagarena
successivt skall kunna ersättas med andra åtgärder som vidgar
barnfamiljernas valfrihet och minskar marginaleffekterna vid en inkomstökning.

Målet bör vara att barnfamiljer som betalar skatt inte skall behöva uppbära
inkomstprövade bidrag. De barnfamiljer som behöver inkomstprövade
bidrag skall inte samtidigt behöva betala skatt.

8. Värdesäkra garantinivån inom föräldraförsäkringen

Vid vår kritik ovan av regeringens förslag till utbyggd föräldraförsäkring har
vi också påtalat bristerna i den s.k. garantinivån. Denna, som f.n. är 60 kronor
om dagen följer inte med löneutvecklingen, vilket föräldrapenningen automatiskt
gör. Detta drabbar naturligtvis främst de försäkringsmässigt sämre
ställda och gör att klyftan i stöd ökar ytterligare.

Från moderat håll har vi upprepade gånger påtalat det orimliga i detta och
föreslagit att garantinivån skall bestämmas till 1/365 av basbeloppet för varje
dag. Det skulle i år motsvara 82 kronor om dagen.

9. Trygghet och kontinuitet

9.1 Låt föräldrarna själva välja barnomsorg

De första åren i livet är av avgörande betydelse för barnens fortsatta utveckling.
Före tre års ålder grundläggs en människas personlighet.

Ett grundläggande behov hos det lilla barnet är att det får känna sig älskat
och accepterat av en eller ett fåtal vuxna.I samspelet med föräldrar eller annan
vuxen läggs grunden till barnens jaguppfattning och självförtroende.
Den känslomässiga tryggheten är särskilt viktig för barn under tre år. Den
ger tillvaron den stabilitet som är en förutsättning för en harmonisk utveckling.

De flesta småbarnsföräldrar vill själva få möjlighet att ta hand om sina
barn under de första viktiga åren. Bra barnomsorg i olika former är dock ett
nödvändigt och viktigt stöd för föräldrar och barn.Föräldrar som förvärvsar

Mot. 1989/90

So633

12

betar måste veta att barnen har det bra. Barnomsorgen måste vara av hög
kvalitet och ge barnen trygghet och kontinuitet i omsorgen.

Föräldrarna vet bäst vilken barnomsorg som är bäst för de egna barnen.
Det är viktigt att föräldrarna kan välja den omsorgsform de har mest förtroende
för; att de själva är hemma hos barnen, att en annan vuxen går in medan
föräldrarna arbetar. För många barn ger morfar, farmor, granne eller
dagmamma/pappa känslomässig trygghet. Andra vill ha daghem i enskild eller
kommunal regi eller trefamiljssystem.

Dessa önskemål tillgodoses genom våra förslag om vårdnadsbidrag och
rättvisa statsbidrag till olika former av barnomsorg.

9.2 Bristen på personal

De flesta daghem torde vara av god kvalitet. Kommunala daghem med stora
barngrupper och stor omsättning på personal har dock blivit allt fler. Personalen
får då svårt att ge den känslomässiga trygghet och varaktiga kontakt
som är så viktig under barnens första levnadsår. Med den stora personalomsättning
som i dag finns vid många daghem vågar inte barnen ”investera”
sina känslor i någon. De blir i stället oroliga och otrygga.

Daghemspersonalen lägger ner ett stort arbete för att skapa en god föräldrakontakt
och en god miljö för barnen. Många gånger är dock uppgiften
omöjlig på grund av alltför stora barngrupper och långa vistelsetider för barnen.
Daghemspersonalen känner sig ofta maktlös och otillräcklig vilket i sin
tur kan leda till vantrivsel och känsla av vanmakt.

Personalbristen inom den kommunala barnomsorgen har blivit ett snabbt
växande problem. Många daghem har inte kunnat öppnas på grund av personalbrist.
Andra har tvingats stänga. De föräldrar som drabbas får stora svårigheter
att ordna sin barnomsorg med ytterligare otrygghet för barnen.

Socialstyrelsen har också sagt ifrån att det inte kommer att finnas personal
nog för att uppfylla socialdemokraternas löfte om kommunal barnomsorg
för alla barn över 18 månader år 1991. Genom att förhindra andra alternativ
än kommunala daghem eller möjligen föräldrakooperativ liksom genom sin
negativa inställning till dagbarnvårdarna binder regeringen ris åt egen rygg.
Risken är överhängande för en helt oacceptabel urholkning av standarden
och kvaliteten inom den kommmunala barnomsorgen. Att detta i sin tur
skulle leda till ytterligare personalflykt säger sig självt.

En av flera orsaker bakom daghemskrisen kan vara de små möjligheter
som personalen i dag har att påverka sin arbetssituation. Möjligheten att
byta arbetsgivare finns inte heller i någon större utsträckning. Inte heller tilllåts
förskollärare att driva daghem i egen regi där det finns möjligheter att
utveckla egna idéer. Det kommunala monopolet medför att det inte finns så
stort utrymme för alternativ eller utveckling av verksamheten. Detta drabbar
både familjerna och personalen.

Nämnas bör att de alternativa daghem som trots allt finns inte bara har
mindre personalomsättning utan också betydligt fler sökande till lediga
tjänster. Säkerligen skulle också fler stanna inom barnomsorgen om det blev
möjligt att få statsbidrag också för deltidsdaghem, öppna t.ex. 5—7 timmar.

Mot. 1989/90

So633

13

9.3 Barnomsorgens mål och innehåll

Det offentligas utbud av barnomsorg skall ses som ett komplement till föräldrarnas
vård och omsorg och ge möjlighet för båda föräldrarna att förvärvsarbeta.
Många föräldrar önskar själva vårda sina barn under de första
viktiga småbarnsåren. Vårdnadsbidraget och grundavdragen för barn ger
ökade möjligheter till detta.

Omsorgen om barnen skall utformas med utgångspunkt från familjens
önskningar och barnens behov. Hänsyn skall i första hand tas till vad som
i det enskilda fallet är bäst för barnen.Det förutsätter att det finns många
alternativ att välja mellan och att det allmännas stöd är neutralt och rättvist.

Enligt vår mening måste barns behov av att lära tas till vara. I en partimotion
1989/90:Ub801 föreslås att barnen normalt skall börja lågstadiet vid sex
års ålder, såvida inte en senare skolstart skulle visa sig bättre för barnet. Därutöver
behöver barnen före skolstarten en bättre förberedelse för skolan än
vad som erbjuds idag.

Allteftersom barnen blir äldre och den intellektuella och känslomässiga
mognaden ökar bör kunskapsförmedling och färdighetsträning öka. Barn
har behov av pedagogisk träning som förberedelse för skolan så att deras
nyfikenhet och intresse att lära stimuleras. De behöver ochså lära sig att ta
hänsyn, vänta, koncentrera sig och samarbeta för att på så vis få en grund
för goda arbetsvanor och inlärning.

Vi föreslår därför att skolstyrelsen skall vara ansvarig för den del av verksamheten
i den kommunala förskolan som förbereder barnen för lågstadiet
under året före skolstarten. I konsekvens med detta krav bör skolöverstyrelsen
få uppdraget att utforma det pedagogiska programmet för denna del av
verksamheten. Den allmänna förskolan bör ses som basen i skolsystemet och
utvecklas mot en mer skolförberedande förskola.

Det pedagogiska programmet skall utgå ifrån att varje människa är unik
och har ett egenvärde. Det skall bygga på den tradition av humanism och
medmänsklighet som grundas på kristna värderingar och förmedla konkret
kunskap om demokratiska värderingar. Den pedagogiska verksamheten
skall hos barnen befästa grunduppfattningen att alla har lika värde samt rätt
till självbestämmande och integritet.

9.4 Statsbidrag också för personaldrivna daghem, Pysslingar och andra
alternativ

Statsbidragen till barnomsorgen slår mycket orättvist. I förhållande till antalet
barn missgynnas kommuner utanför storstadsområdena, mer ju mer glesbygdsbetonad
kommunen är. Bidragen verkar också starkt styrande på kommunernas
möjlighet att anpassa barnomsorgen till de lokala behoven. På sikt
bör därför dessa statsbidrag liksom andra specialdestinerade statsbidrag försvinna.
De bör enligt vår mening ersättas av bl.a. vårdnadsbidrag, icke styrande
”klumpbidrag” samt bättre skatteutjämningsbidrag.

Så länge de särskilda statsbidragen till barnomsorgen kvarstår är det dock
angeläget att göra dem mer neutrala och mindre orättvisa.

Det är i dag möjligt för föräldrakooperativ att driva daghem med samma
statliga stöd som kommunala daghem. En förutsättning är att de tas upp i

Mot. 1989/90

So633

14

kommunens barnomsorgsplan. Även ”ideella” organisationer kan ha en sådan
rätt till statsbidrag. Personaldrivna daghem har däremot ingen rätt till
statsbidrag, trots att det borde vara en mycket naturlig och stabil verksamhetsform,
ej heller daghem av typ Pysslingen.

För att förbättra valfriheten för både föräldrar och personal bör enligt vår
mening alla daghem, som uppfyller de kvalitetskrav som alltid måste ställas,
ha rätt till samma statsbidrag som de kommunala eller kooperativa daghemmen.

De statsbidragsregler som numera gäller innebär att bidrag endast betalas
ut till daghem som är öppna minst åtta timmar om dagen. Detta omöjliggör
i praktiken tillkomsten av sådana förskolor som är öppna t.ex. sex timmar
om dagen och som skulle tillgodose både barnens behov av pedagogik och
samvaro och tillsynsbehovet för många föräldrar med kortare arbetstid.

Statsbidraget till deltidsförskolorna är orimligt lågt i förhållande till heltidsförskolorna.
En hel deltidsförskoleavdelning får samma statsbidrag som
en enda daghemsplats. Statsbidragen till heltidsdaghem, daghem öppna kortare
tid än åtta timmar samt till deltidsförskolorna bör ges en likvärdig utformning.

Deltidsförskolor som drivs av annan huvudman än kommunen får inte heller
något som helst statsbidrag med gällande regler. Detta är orimligt.
Kristna förskolor eller förskolor med alternativ pedagogik skulle utgöra ett
för både föräldrar och personal välkommet komplement till de kommunala
deltidsförskolorna. De bör således få samma statsbidrag som de kommunala
deltidsförskolorna.

Driver Svenska kyrkan daghem eller deltidsförskola bör likaså likvärdiga
statsbidrag utgå.

9.5 Familjedaghemmen och dagbarnvårdarna

Familjedaghemmen utgör ett värdefullt alternativ i barnomsorgen.

Vård • stora grupper är t.ex. många gånger mindre lämplig för de riktigt
små barnen av såväl psykologiska som medicinska skäl. Små barn är infektionskänsliga
eftersom deras immunförsvar ännu inte är färdigutvecklat.

Familjedaghem är ett oumbärligt alternativ för infektionskänsliga barn
överhuvudtaget, för barn som behöver en lugnare miljö, för många glesbygdsbarn
och för barn vars föräldrar arbetar på obekväm arbetstid. Många
skolbarn orkar inte med att även efter sin arbetsdag i skolan vistas i en kollektiv
miljö. Familjedaghemmen är således i många fall ett lika bra eller
bättre alternativ än fritidshemmen.

Trots detta missgynnas familjedaghemmen i många avseenden av den socialdemokratiska
regeringen. Statsbidraget för en daghemsplats uppgår till
nära 32 000 kronor medan familjedaghem endast får 18 000 kronor per plats
och då endast för barn inskrivna minst 7 tim./dag. (För barn inskrivna
mindre än 7 tim./dag blir statsbidraget endast 8 000 kronor.) Detta kan göra
en familjedaghemsplats dyrare för kommunen, även om den i verkligheten
kostar mindre.

Regeringen motsätter sig också statsbidrag för dagbarnvårdares egna barn
(Uppsalamodellen). Endast om dagbarnvårdarna byter barn med varandra

Mot. 1989/90

So633

15

räknas vården som ett riktigt och statsbidragsberättigat arbete. Resultatet av
denna otidsenliga inställning kan bli att dagbarnvårdarna slutar med sitt arbete
och att både deras egna barn och övriga dagbarn i stället tvingas ställa
sig i barnomsorgskön.

Statsbidragsreglerna bör enligt vår mening skyndsamt ändras så att missgynnandet
av familjedaghemmen och dagbarnvårdarna upphör.

Sammanfattningsvis anser vi sålunda att statsbidragsregler till barnomsorg
likställer alternativa daghem (även personaldrivna, Pysslingdaghem m.fl.)
och inte missgynnar familjedaghemmen. Egna barn i familjedaghem enligt
den s.k. Uppsalamodellen bör också ges rätt till statsbidrag. Vidare bör
statsbidrag utgå för daghem öppna kortare tid än åtta timmar samt till alternativa
deltidsförskolor, allt i enlighet med vad som ovan beskrivits.

10. Familjepensioneringen

Nya regler för efterlevandeskyddet inom den allmänna försäkringen har trätt
i kraft 1 januari 1990. Även om dessa i allmänhet innebär förbättringar för
änkor, änklingar och sambor med barn upp till tolv års ålder samtidigt som
barnpensionerna förbättras kommer den livsvariga efterlevandepensionen
för änkor successivt och efter långtgående övergångsregler att försvinna.

Änkor, änklingar och efterlevande sambor med barn kan visserligen få
särskild efterlevandepension om deras möjligheter att försörja sig genom
dödsfallet nedsätts med minst hälften. Trots detta kommer de nya reglerna
att innebära behov av ytterligare åtgärder till skydd för makar med låg eller
ingen inkomst.

Det är viktigt att föräldrar kan ägna tillräcklig tid, på heltid eller deltid, åt
vården av barnen utan att därför komma i sämre läge på äldre dar. Rätten
att räkna ATP-år för vård av egna barn bör därför utvidgas till att gälla alla
förskolebarn. Till detta kommer att de s.k. 15- och 30-årsreglerna får ökad
betydelse genom att kvinnornas behov av att bygga upp en trygghet genom
en egen ATP-pension ökar.

Pensionssystemet bör inte heller lägga sig i familjernas sätt att ordna arbetsfördelning
och barnomsorg. Från moderat håll har vi därför krävt att giftorätt
i under äktenskapet intjänad ATP bör möjliggöras. En sådan skulle
betyda mycket för kvinnor som huvudsakligen varit hemarbetande under äktenskapet
men där makarna skiljs efter flera års äktenskap. En sådan rätt
skulle också betyda mycket för efterlevande make, om den avlidne maken
haft de huvudsakliga inkomsterna under äktenskapet. Pensionsberedningen
har på vårt förslag lovat att grundligt utreda denna fråga.

Det är också angeläget att inga hinder läggs i vägen för dem som själva vill
ordna ett kompletterande försäkringsskydd.

En viktig förutsättning föreligger genom ”fribrevseffekten” i övergångsbestämmelserna
till de nya reglerna för efterlevandepensioneringen. Den innebär
att de som vid de nya reglernas ikraftträdande hunnit en bit upp i åren
har en grundplåt till en änkepension som endast behöver byggas på med ett
mindre belopp och till en lägre kostnad än som annars skulle krävas.

På förslag av moderata samlingspartiet uttalade socialförsäkringsutskottet
i samband med ändringen av reglerna för efterlevandepensioneringen att en

Mot. 1989/90

So633

16

utgångspunkt ”skall därvid vara att de grundläggande avdragsvillkoren avseende
premier för frivilliga pensionsförsäkringar inte försämras”. I strid
med detta uttalande som riksdagen ställde sig bakom har avdragsrätten för
pensionsförsäkringspremier för innevarande år begränsats till 75 procent.

Pensionsförsäkringar är ett långsiktigt sparande. Uppgörelsen mellan regeringen
och folkpartiet om en årlig skatt från och med år 1991 på 15 procent
på det kapital som förvaltas i försäkringsbolagens pensionsfonder för privata
pensionsförsäkringar skulle avsevärt försämra avkastningen på pensionssparande
och kräva betydande premiehöjningar. Detta kan inte accepteras.

Vi anser vidare att avdrag bör medges utan begränsning när det gäller premier
för efterlevandeförsäkring och att möjligheten att erhålla avdrag för
premie för makes pensionsförsäkring bör återinföras. Rätt till avdragsgillt
pensionssparande i bank bör också införas, där de sparade medlen beskattas
när de tas ut.

11. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till en förbättrad avdragsrätt
för underhållsskyldiga föräldrar,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag innebärande att vid beräkning
av tidsvinst vid resa till och från arbetet med bil också får inräknas
den tid det tar att lämna och hämta barn på daghem m.m.,1]
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om reglerna om existensminimum,1]

1. att riksdagen hos regeringen begär skyndsamt förslag till sådan
ändring av socialtjänstlagen att där klart framgår att vård av egna barn
skall betraktas som jämbördigt med motsvarande förvärvsarbete,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag som innebär att bostadsbidragens
konsumtionsstyrande effekt minskar och att en plan framläggs
enligt vilken bostadsbidragen stegvis och så långt möjligt ersätts
med grundavdrag för barn, lägre skattetryck i övrigt samt
flerbarnstillägg,2]

[att riksdagen avslår regeringens förslag om utbyggd
föräldraförsäkring,3]

[att riksdagen beslutar att garantinivån inom föräldraförsäkringen
från den 1 januari 1990 skall uppgå till en trehundrasextiofemtedel av
basbeloppet om dagen,3]

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att skolstyrelsen
skall ansvara för verksamheten i förskolan under året närmast
före skolstarten,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till statsbidragsregler
för barnomsorgen i enlighet med vad som i motionen anförts,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motio

Mot. 1989/90

So633

17

nen anförts om beskattningen av privata pensionsförsäkringar liksom
om förbättrade villkor för att teckna frivilliga tilläggsförsäkringar.1]

Görel Bohlin (m)

Hans Dau (m)

Karin Falkmer (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Ing-Britt Nygren (m)

Mona Saint Cyr (m)

Karl-Gösta Svenson (m)

Göran Åstrand (m)

11989/90:Sk413

21989/90:Bo233

31989/90:Sf353

Stockholm den 25 januari 1990
Sten Svensson (m)

Gullan Lindblad (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Ingvar Eriksson (m)

Margit Gennser (m)

Ingrid Hemmingsson (m)
Bertil Persson (m)

Per Stenmarck (m)

Ingegerd Troedsson (m)

Mot. 1989/90

So633