Motion till riksdagen
1989/90:So53

av Karin Söder m.fl. (c)

med anledning av prop. 1989/90:107
Godkännande av FN-konventionen om barnets
rättigheter

Konventionen om barnets rättigheter är ett utomordentligt viktigt dokument.
Den kan bli ett instrument för att ge barnens och ungdomarnas intressen
större prioritet i vårt vuxendominerande samhälle. Den anger normer
för hur samhället bör ge barn och ungdomar skydd mot misär och övergrepp,
men också i görligaste mån ett inflytande över sin egen situation, att bli
hörda.

Det är viktigt att de normerna görs till verklighet. Första steget är att konventionen
nu ratificeras. Detta bör ske så snart som möjligt. Helst bör detta
ske utan reservationer så att konventionen inte på någon punkt undermineras.

Beslutet i FN om att börja utarbeta en särskild konvention för barnets rättigheter
kom inte automatiskt och utan diskussion. En invändning var att det
ju redan fanns en mängd normer om mänskliga rättigheter som naturligtvis
också gällde barnen; det skulle alltså inte behövas en särskild barnrättskonvention.
Någon hävdade till och med att barnen kunde drabbas om de skulle
särbehandlas när det gällde mänskliga rättigheter.

Det avgörande blev att FN-majoriteten efter hand insåg att de gällande
normerna för mänskliga rättigheter var otillräckliga för barnens speciella behov.
Verkligheten blev det starkaste argumentet för en särskild konvention:
rapporter kom om hur barn och ungdomar drabbades - om barnadödlighet,
bristande barnhälsovård och orimligt kort skolgång, om hur barn utnyttjades
i prostitution och annat skadligt arbete, om de påfrestningar som lades på
flyktingbarnen etc.

Ett annat skäl för att utarbeta en särskild konvention var att detta skulle
göra det möjligt att i ett enda dokument samla alla väsentliga normer för
barn och ungdomar. Fram till dess hade standarder formulerats för minderåriga
som delar av andra problem i en lång rad FN-dokument som inte alltid
var lätta att finna.

Ytterligare ett skäl att påbörja konventionsarbetet var att tänkandet faktiskt
utvecklats sedan deklarationen om barnets rättigheter antogs 1959.
Dels fanns nu mer medvetenhet om barns psykiska behov, dels började man
nu mer allmänt uppfatta att barn och deras vårdnadshavare inte alltid nödvändigtvis
hade samma intressen. Att en del barn for illa inom familjens ram
hade blivit mer tydligt.

Det var under förberedelserna för det internationella barnåret 1979 som

idén om en konvention vann anslutning. Den FN-resolution sorn satte stenen Mot. 1989/90

i rullning lades fram av Polen. Frågan hänsköts till FN:s kommission för de So53

mänskliga rättigheterna i Genéve som i sin tur tillsatte en arbetsgrupp.

Rädda barnen och andra frivilligorganisationer deltog som observatörer i
arbetsgruppens möten; de hade yttranderätt och lade fram en serie förslag
som kom att påverka texten ganska avsevärt. Knappast någon konvention
om mänskliga rättigheter har i så hög grad präglats av idéer från folkrörelseorganisationer.

Konventionens innehåll

Den bärande tanken i texten är att barn - och också ungdom, eftersom konventionen
täcker alla mellan noll och 18 år - ges fullt människovärde. Detta
markeras genom att barndomen i sig erkänns ha ett värde och inte bara ses
som en träningsperiod för vuxenlivet.

Själva konventionstexten kan indelas i tre delar. Först en inledande del
som sammanfattar de principer som varit vägledande för arbetet med att utforma
texten och som kan vara betydelsefulla för att tolka den i framtiden.

Sedan själva sakartiklarna, till antalet 41. Slutligen ett antal artiklar om hur
normerna skall göras till verklighet och hur detta skall övervakas.

Sakartiklarna täcker alla ltyper av mänskliga rättigheter: de ekonomiska,
sociala och kulturella liksom de politiska och medborgerliga. Detta är värdefullt;
mycket av diskussionen om mänskliga rättigheter i FN har tidigare saboterats
av att det gjorts en åtskillnad mellan dessa två grupper av rättigheter.
I barnrättskonventionen tas emellertid ett brett och samlat grepp, vilket
självfallet är det enda rimliga. De olika typerna av rättigheter hör ju samman;
samverkar med varandra och är i själva verket delar av samma helhet.

För en enklare presentation av sakartiklarna skulle man kunna gruppera
dem i tre olika kategorier: rätten att få sina basbehov tillgodosedda, rätt till
skydd mot utnyttjande och diskriminering, rätt till medinflytande genom att
få uttrycka sin åsikt och få den respekterad.

Basbehov: Rätten till föda, hälsovård, skolgång. Det handlar alltså om de
mest fundamentala behoven för barns överlevande och normala utveckling.

Skydd: Rätten till skydd mot barnprostitution och annan grov exploatering,
skydd mot skadligt barnarbete. Rätt till skydd i krig och krigsliknande
situationer och att inte bli värvad till soldattjänst (åtminstone inte före 15
års ålder). Särskilt skydd för flyktingbarnen liksom för handikappade barn.

Förbud mot kvinnlig omskärelse (”traditionella sedvänjor som är skadliga
för barns hälsa”).

Medinflytande: Rätten att bli hörd i frågor som berör ens eget liv, t.ex. i
vårdnadsfrågor. Det sägs i texten att ökad hänsyn skall tas till barnets åsikter
i takt med hans/hennes ålder och mognad.

Barnet, vårdnadshavarna och staten

Den tredje aspekten, barns rätt till medinflytande, är inte dominerande i
konventionen. Men texten innebär ändå ett tydligt steg framåt jämfört med
1959 års deklaration. Särskilt understryker konventionen att barn skall ges

tillfälle att uttrycka sin mening, direkt eller via ett ombud, när deras fall be- Mot. 1989/90
handlas i domstol eller av andra myndigheter. So53

Myndigheterna har skyldighet att vidta åtgärder för att skydda barn mot
fysiska eller psykiska övergrepp från vårdnadshavares sida. Den medger att
det kan bli nödvändigt för myndigheterna att ingripa för att separera barn
från en familjekrets just i syfte att skydda barnet mot olika former av misshandel
eller vanvård.

Detta markerar att barnets och de vuxnas intressen inte alltid sammanfaller.
Att detta blev erkänt i konventionen var ett nödvändigt framsteg om
själva idén om barns rätt skulle ges ett verkligt innehåll.

Det betyder inte att konventionen är familjefientlig. Tvärtom betonar den
på flera ställen hur viktigt det är för barn att kunna växa upp i en trygg familjemiljö.
Redan i en av de inledande principerna står det att familjen måste
ges skydd och bistånd så att den kan fungera som en naturlig miljö för barns
uppväxt och välfärd. Artikeln om tanke- , samvets- och religionsfrihet ger
föräldrarna rätt att ge barnen vägledning när det gäller livsåskådning.

Vidare slår konventionen fast att barn har rätt till bägge sina föräldrar.

Båda har gemensamt ansvar för barnets uppväxt och utveckling.

Den triangulära relationen mellan barn, vårdnadshavare och myndigheter
behandlas alltså i konventionen på ett sätt som överensstämmer väl med modern
uppfattning i vårt land. Barn ses som separata individer och tillerkänns
egen rätt, föräldrar eller andra vårdnadshavare ses som mycket viktiga för
barnets utveckling. Samhället bör stödja familjerna. Först när familjen blir
ett hot mot barnet bör samhället ingripa och då för att skydda barnet. Detta
bör i sådana fall ske på ett sätt som garanterar rättssäkerheten och alltid i
barnets intresse.

Konventionen är i och för sig inte formellt bindande för enskilda individer,
t.ex. föräldrar. Den riktar sig till regeringar och det är regeringen i respektive
land som är ansvarig för att konventionens normer verkligen respekteras.
Den kan t.ex. stifta lagar i det syftet som reglerar föräldrarnas rättigheter
och skyldigheter gentemot barn.

Konventionens övervakning

När tjugo stater officiellt ställt sig bakom, ratificerat, konventionen, så kan
den träda i kraft. Då skall den kommitté tillsättas som skall övervaka att konventionen
respekteras. Den skall bestå av tio ledamöter, valda att representera
de anslutna staterna. Dessa ledamöter skall väljas som enskilda individer
och inte som talesmän eller representanter för någon speciell regering.

De skall vara experter med erkänt god moral och kompetens inom området.

Varje regering som ratificerat konventionen skall inom två år inlämna en
rapport till kommittén om hur den har gjort verklighet av normerna om
barns rätt. Därefter skall rapporter inlämnas vart femte år.

En viktig aspekt på denna process är att den skall stimulera debatt. Det
sägs uttryckligen i konventionen att regeringen skall offentliggöra och sprida
sina rapporter i det egna landet.

Kommittén skall i sin tur avlägga rapporter över sitt arbete till FN:s generalförsamling
vartannat år. De rapporterna är förstås också offentliga.

Det blir inte lätt att verkligen utvärdera genomförandet av de artiklar som Mot. 1989/90

inte preciserar kraven mot de ansvariga, t.ex. den artikel som handlar om So53

rätten att överleva. Inte minst de artiklar som tar upp ekonomiska och sociala
rättigheter kommer att kräva att kommittén agerar med kreatitivitet.

Det viktiga är självfallet huruvida vederbörande regering demonstrerar en
verklig vilja att tillgodose sådana rättigheter.

Kommitténs arbetsformer skall den själv få utforma. Det har emellertid
gjorts klart redan i texten att UNICEF och andra FN-organ skall ha möjlighet
att ta del i dess arbete. Där nämns också att ”andra kompetenta organ”
skall kunna inbjudas och med den formuleringen avses bl.a. frivilligorganisationer
som Rädda barnen, som därmed fått en erkänd roll i processen.

Arbetet i kommittén kommer att bli annorlunda än det i andra organ som
sysslat med övervakning av mänskliga rättigheter. Avsikten är att atmosfären
skall bli konstruktiv; det handlar inte om att fördöma en regering som
inte lyckats förverkliga konventionens alla ambitioner. I stället skall kommittén
söka definiera problemen och tillsammans med den rapporterande
regeringen diskutera vad som borde göras för att lösa dem. Det är i den diskussionen
som de internationella biståndsorganen kan bli värdefulla när det
gäller förhållandena i fattiga länder.

Konventionen blundar inte för att fattigare stater kan få problem att genomföra
en del rättigheter som kräver materiella resurser. Den säger att staten
skall vidta lämpliga åtgärder ”i enlighet med sina tillgängliga resurser”.

Den formuleringen kommer kanske att utnyttjas ibland av en regering som
inte ansträngt sig att garantera barns rättigheter. Avsikten är emellertid att
resursproblemen skall kopplas till en diskussion om bistånd.

En bärande tanke i konventionen är att dess genomförande är en internationell
angelägenhet. Inget annat fördrag om mänskliga rättigheter har ett så
tydligt samband mellan problem och bistånd. I andra fall talas det ju inte
sällan om att avbryta bistånd när en regering inte fyller måtten vad gäller
mänskliga rättigheter. Här är alltså greppet det motsatta, åtminstone så
länge som vederbörande regering visar god vilja.

Kopplingen till biståndet kommer att bli avgörande för komventionens
framtid. Att de fattiga staterna vågade acceptera konventionens långtgående
krav berodde nog just på löftet om stöd från FN-organ och rika länder.

Svensk biståndspolitik bör uppfylla detta krav.

Svenska förhållanden

Flera av remissinstanserna pekar på att svensk lagstiftning eller praxis inte
helt överensstämmer med konventionens anda. Detta särskilt mot bakgrund
av att högre krav måste ställas på ett rikt än ett fattigt land. En närmare
granskning av de missförhållanden som påpekats visar emellertid att det snarare
handlar om lagarnas och bestämmelsernas tillämpning än om lagarna i
sig. Det föreligger alltså inga skäl att avvakta med beslut om ratificering. Vi
återkommer senare i motionstexten till frågan om tillämpningen.

Regeringen föreslår emellertid själv att Sverige i samband med ratificeringen
skall göra en reservation på en punkt. Det förslaget kräver en särskild
granskning, eftersom det skulle ligga ett väsentligt egenvärde i att undvika

reservationer. Erfarenheterna visar att internationella fördrag med många Mot. 1989/90

reservationer tenderar att få mindre betydelse; reservationer underminerar So53

deras internationella status. Det kan dessutom antas att en reservation från
ett land som Sverige kan bli en ursäkt för andra stater att överväga att inlämna
reservationer. Det gäller självfallet inte minst de fattigare länderna.

Den känsliga punkten gäller artikel 37 c) om frihetsberövande av barn.

Den artikeln säger att varje frihetsberövat barn skall behandlas humant och
med beaktande av dess ålder. Vidare säger artikeln att ett frihetsberövat
barn (under 18 år således skall hållas åtskilt från vuxna fångar, om det inte
anses vara till barnets bästa att inte göra detta.

Några remissinstanser har påpekat att svensk lag inte uppfyller konventionens
krav på den punkten. Det är riktigt att det inte finns något absolut förbud
mot att personer under 18 år förvaras i anstalt tillsammans med vuxna.

Däremot anger lagen om kriminalvård i anstalt att intagna under 21 år normalt
skall placeras så att han eller hon hålls åtskild från intagna som kan
inverka menligt på hans/hennes anpassning i samhället. Denna risk för skadlig
inverkan är självfallet det som legat bakom formuleringen i artikel 37 c).

Det bör också understrykas att den formuleringen inte är absolut i och med
att den talar om vad som i ett enskilt fall kan vara det bästa för den unge.

Tveklöst förtjänar denna fråga - oavsett diskussionen om konventionens
ratificering - en ytterligare prövning. Men det förefaller inte som om det råder
en direkt motsättning mellan gällande bestämmelser i vårt land och konventionstexten.
Detta är också ett problem som kan diskuteras i samband
med Sveriges första rapport till den kommitté som skall övervaka konventionens
tillämpning.

Vår slutsats är således att Sverige bör ratificera konventionen utan reservation.

Barn i krig

Artikel 38 var kontroversiell under diskussionerna i arbetsgruppen och FNkommissionen
för de mänskliga rättigheterna. Slutresultatet var inte tillfredsställande,
framför allt därför att texten medger rekrytering av barn från
15 år och uppåt till krigsmakten. Visserligen är texten formulerad så att den
skall skydda barn under 15 år, men det råder ingen tvekan om att formuleringen
kommer att uppfattas som ett indirekt godkännande att använda 15-,

16- och 17-åringar som soldater.

Skyddet för barn bland civila är inte heller tillfredsställande i konventionstexten.

Det är viktigt att svenska representanter fortsätter att markera vårt motstånd
mot att barn används som soldater och att det krävs nya internationella
diskussioner om hur barn skall kunna skyddas i krig och konflikter. Detta
bör självfallet göras så att det inte ger andra stater en ursäkt att underminera
de positiva aspekterna av konventionen. Som en följd av resonemanget om
artikel 37 c) anser vi inte att en reservation bör inlämnas om artikel 38.

15

Uppföljning

Ratificeringen är ett första steg. Vi noterar med tillfredsställelse att ett s.k.
toppmöte förbereds för att ge eftertryck åt konventionens idéer och krav.
Det är viktigt att detta blir väl förberett och att mötet inte stannar vid tomma
fraser av det slag som så många gånger slösats över barn. Vad som krävs är
självfallet konkret handling.

Att konventionen kan ratificeras av Sverige utan reservation innebär naturligtvis
inte att den inte saknar relevans för svensk del. Det har redan
nämnts att biståndspolitiken - både den bilaterala och multilaterala - bör
utformas så att den blir barnorienterad.

Men dessutom finns skäl att fullfölja analysen av hur svenska barn egentligen
har det, gärna med konventionen som en sorts ”dagordning”. Gör vårt
förhållandevis rika land tillräckligt för barn och ungdomar? Görs tillräckligt
för barn och ungdomar bland flyktingarna? För de handikappade barnen?
För barn som far illa i sina hem? För barn som hotas av drogmissbrik? osv.

Remissvaren som redovisas i propositionen ger grund för fortsatta diskussioner.
Viktigt här är att dialogen med frivilligorganisationerna fullföljs.
Detta gäller inte minst ungdomsrörelserna.

Det är viktigt att arbetet och diskussionen om barns och ungdomars rättigheter
ges goda kanaler förutom dem som organisationerna själva bygger
upp. Arbetet med den rapport som Sverige skall inlämna till den kommitté
som inrättas när konventionen träder i kraft bör läggas upp som en process
som ger utrymme för vid diskussion och tillfälle för organisationer och enskilda
att deltaga.

Det är trist att diskussionen om en barnombudsman ännu inte gett något
synbart resultat. Den frågan bör nu ges prioritet inom regeringen. Vad som
krävs är institutionellt stöd både att stärka minderårigas rättsliga ställning
och att det skapas resurser att övervaka mer tematiskt olika myndigheters
handläggning av frågor som berör individer under 18 år. Det är inte givet hur
detta skall organiseras rent konkret; sannolikt kommer det att krävas olika,
kompletterande lösningar. I detta sammanhang vill vi endast påpeka att frågan
inte bör bli liggande och att lösningar bör sökas som respekterar frivilligorganisationernas
viktiga roll i detta sammanhang.

Nordiska rådet har vid sin session i Reykjavik behandlat frågan om nordiskt
samarbete vid förverkligandet av intentionerna i konventionen om barnets
rättigheter. Där fastslogs bl.a. att de nordiska länderna utan dröjsmål
ratificerar konventionen samt att en harmonisering kommer till stånd när det
gäller ländernas lagar. Länderna bör också anpassa sina egna lagar till konventionstexten.

Därtill betonas att ländernas efterlevnad är en nationell fråga men att en
samordning mellan länderna kan ge fördelar. En åtgärdsplan bör därför utarbetas
av ministerrådet. Denna bör innehålla en juridisk del, där harmonisering
och anpassning av lagar bearbetas, en annan del bör innehålla materiella
frågor, som rör missförhållanden bland barn, misshandel, sexuella övergrepp,
alkoholskador hos nyfödda, brister i uppväxtmiljö m.m.

Gemensamma informationskampanjer kan vara ett viktigt led i förverkligandet
av konventionen.

Planen bör också kunna ta upp hävdandet av barns rätt i biståndsarbetet. Mot. 1989/90

Ett enigt Nordiskt råd beslutade att rekommendera de nordiska länderna So53

att utan dröjsmål ratificera konventionen och att verka för att alla länder gör
detsamma. Därtill beslöts rekommendera Nordiska ministerrådet att framlägga
en åtgärdsplan för uppföljning och efterlevnad av FNs barnkonvention,

Det är nu angeläget att den svenska regeringen agerar kraftfullt för att de
beslut Nordiska rådet fattat snarast blir verklighet.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

1, att riksdagen godkänner konventionen om barnets rättigheter
utan reservation,

2, att riksdagen begär en rapport från regeringen till nästkommande
riksmöte om vilka åtgärder som vidtagits för att sprida information
om konventionen och dess innehåll,

3, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att konventionen
om barns rätt måste beaktas i det statliga biståndsarbetet,

4, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att förslaget
om en barnombudsman förverkligas snarast för att i vårt land bevaka
de yngres rättigheter,

5, att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att regeringen
bör verka för att inom Nordiska rådet en åtgärdsplan för uppföljning
och efterlevnad av FNs barnkonvention kommer till stånd.

Stockholm den 17 april 1990

Karin Söder

Karin Israelsson Göran Engström

Marianne Jönsson

17