Motion till riksdagen
1989/90:So529

av Hans Nyhage (m)
Patientjournalerna

Reglerna för hur en patientjournal skall vara utformad finns i patientjournallagen
(1985:562), i vars 3 § bl.a. anges:

- Patientjournalen skall vidare innehålla uppgift om vem som har gjort en
viss anteckning i journalen och när anteckningen gjordes.

- En journalanteckning skall om inte synnerligt hinder möter signeras av
den som svarar för uppgiften.

Den angivna lagen trädde i kraft den 1 januari 1986. Den tillkom givetvis
i avsikt att patientsäkerheten skulle förbättras. Den har emellertid fått en
annan betydligt större praktisk inverkan på arbetet, genom att det efter lagens
ikraftträdande allt oftare är omöjligt att få fram en journal på kort tid.

Tidigare gällde att läkaren dikterade journalanteckningarna, vilka skrevs
ut av sekreteraren. Därefter sorterades journalerna för respektive patient in
i journalarkivet. De fanns alltså mycket snabbt till hands, när anledning och
behov av att tillgå dem förelåg.

Efter lagens tillkomst stadgas - som framgår ovan - att en journalanteckning,
om inte synnerligt hinder möter, signeras av den som svarar för uppgiften.
Detta gör att anteckningen måste göra ytterligare en vända, innan den
kan sorteras in på plats. Detta förfarande kan möjligen fungera utan större
men på en liten begränsad sjukvårdsenhet men gör det definitivt inte på ett
större sjukhus, enligt många samstämmiga uttalanden från ansvarigt håll.

Stora lasarett, t.ex. länslasarett, är oftast också geografiskt stora enheter,
där journaler kan finnas på många olika platser. Eftersom journalanteckningen
måste gå en andra vända för att signeras, är journalen ofta borta från
arkivet under en längre tid, vilket gör den svårlokaliserad vid sökande. Därtill
kommer att tiden förlängs ytterligare på grund av att alla läkare ej är i
tjänst samtidigt t.ex. beroende på kompensationsledighet för intjänad tid
under jourarbete utanför ordinarie arbetstid. Detta kan medföra, att anteckningar
får ligga i väntan på signering.

Vid jourcentraler förekommer ofta vikarierande läkare, som kanske ej arbetar
mer än några enstaka nätter över hela året, vilket medför mycket stora
svårigheter att få vissa anteckningar signerade.

Den förlängda tiden för journaler utanför arkivet medför att det mycket
oftare än tidigare inte går att få fram aktuella journalhandlingar för patienter,
som söker akut på sjukhuset. Detta gör att läkaren står utan information,
som kan vara av stor betydelse för omhändertagandet av patienten.

Vad ovan redovisats har omvittnats av läkare från många håll. Slutsatsen
blir att lagen inte fyller sin funktion att skapa större säkerhet för patienterna,
vilket avsikten var. Den försvårar tvärtom ofta det praktiska sjukvårdsarbetet
till nackdel för patienterna. Dessutom förorsakar den ett omfattande
merarbete för läkare, sekreterare och andra berörda och tar därigenom en
betydande del av arbetstiden i anspråk. Den tiden skulle kunna användas på
ett för patienterna avsevärt mer positivt sätt. Inte minst i dessa tider, när
den offentliga sjukvårdens effektivitet står under debatt, är detta något som
allvarligt måste påtalas och begrundas.

Det kan med rätta ifrågasättas, om en lag, som uppenbarligen inte fyller
avsedd funktion utan har en motsatt negativ verkan, skall bibehållas. Enligt
min mening bör detta inte ske. Kravet på signering av en journalanteckning
skall därför utgå ur gällande lagstiftning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att kravet på signering av anteckningar i patientjournalerna
skall avskaffas i enlighet med vad som anges i motionen.

Stockholm den 24 januari 1990
Hans Nyhage (m)

Mot. 1989/90
So529

gotab 99903. Stockholm 1990

16