Motion till riksdagen

1989/90: So499

av Karin Israelsson (c)
Rättsläkarstationerna

Mot.
1989/90
So499—508

I Socialstyrelsens anslagsframställning för budgetåret 1990/91 rörande förslagsanslagen
E4, Statens rättsläkarstationer begärs att förslaget skall undantas
från huvudalternativet med en årlig reduktion om 2 %, samt att anslaget
bör uppgå till 43 150 000 kr.

Regeringen har i sitt budgetförslag inte tagit hänsyn till denna begäran
utan minskade förslagsanslaget till 37 649 000 kr. samt vidhåller huvudförslaget
med en årlig reduktion om 2 %.

Riksdagens tidigare uttalande i denna fråga har tydligen inte satt några
spår i socialdepartementet. Den ytterst prekära situation som rättsläkarstationerna
då befann sig i kunde räddas tack vare ett utskottsinitiativ som för
stunden kunde avhjälpa de mest akuta bekymren.

Nu framhåller föredragande statsråd att en överenskommelse mellan staten
och sjukvårdshuvudmännen som träffats skulle innebära att rättsläkarstationerna
kommer att avlastas obduktionsfall till ett beräknat antal av
3 000-4 000.

Något positivt resultat av denna förändring har ännu inte inträffat. Numera
föreligger möjlighet att i vissa fall hastig naturlig död utanför sjukvårdsinrättning
ej längre behöver bli föremål för polisutredning och följaktligen
ej heller någon form av rättsmedicinsk undersökning. I förekommande
fall kan i stället, om så erfordras för att fastställa den sannolika dödsorsaken,
klinisk obduktion vid patologavdelning på sjukhus företagas.

För anhöriga till den som avlidit i hemmet är detta en lättnad som innebär
att man i den kris man befinner sig i inte behöver uppleva att polisen finns
med i bilden.

I de två författningarna som ligger till grund för förändringarna anges klart
vilka villkor som skall vara uppfyllda för att ett dödsfall utom sjukvårdsinrättning
skall kunna handläggas på detta sätt. Socialdepartementets antagande
att 3 000-4 000 av de tidigare enkla dödsorsaksundersökningarna
skulle komma att handläggas genom sådant förenklat förfarande verkar inte
trovärdiga.

Vid en genomgång av en serie konsekutiva enkla dödsorsaksundersökningar
från 1989 visas att endast omkring 13% av dödsfallen uppfyller det
villkor som författningsenligt krävs för att polisutredning och dödsorsaksundersökning
ej skall erfordras.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr So499-508

Om man uttrycker detta i prestationsenheter (Fe) som används vid mätningar
av arbetsbelastning i dessa sammanhang skulle detta innebära att
rättsläkarväsendets totala arbetsbörda av 650 000 Fe skulle avlastas med
18 000 Fe, dvs. med omkring 3 %. Med tanke på att rättsläkarnas nuvarande
arbetsbörda uppgår till i genomsnitt 198% av den av Socialstyrelsen fastställda
normen, framstår denna minskning som synnerligen marginell.

Vid ingen av landets rättsläkarstationer har heller någon som helst minskning
av antalet enkla dödorsaksundersökningar kunnat märkas sedan de
ändrade författningarna trätt i kraft. Detta innebär att det förslag till anslag
som socialstyrelsen begär är helt nödvändigt för att medge en normalare arbetsbelastning
på landets rättsläkarstationer.

Den djupa kris som rättsläkarväsendet befann sig i under förra året har
inte kunnat vändas annat än marginellt. För närvarande pågår en personalflykt
som kan exemplifieras med att i Solna har obduktionsassistenter och
sekreterarpersonal sagt upp sig. Utlysta tjänster lockar inte heller sökande.

Med hänsyn till den stora arbetsbelastningen finns det därför skäl att bifalla
socialstyrelsens anslagsframställning. Fungerar inte våra rättsläkarstationer
innebär det att många brott inte rätt kan upptäckas eller bedömas då
utredningsresurser saknas. Ett välkänt exempel är behovet av att spåra användning
av olika dopingpreparat hos brottslingar som utfört våldsdåd.
Dessa preparat medför ökad aggressivitet som lätt utlöser våldsbrott. Man
har fastställt att minst fem mord har begåtts av personer som använt anabola
steroider.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att anslaget till Statens rättsläkarstationer
uppförs med 43 150 000 kr.

Stockholm den 25 januari 1990

Karin Israelsson (c)

Mot. 1989/90
So499

2